RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1892. Andra Kammaren. N:o 8,
Lördagen den 13 februari.
#
Kl. 1 e. m.
§ i.
Justerades protokollet för den 6 dennes.
§ 2.
Företogos, enligt derom förut fattadt beslut, val af tjugufyra
valmän för att utse Riksdagens justitieombudsman och hans efter¬
trädare, äfvensom af sex suppleanter för desse valmän; och befunnos,
efter valförrättningarnes slut, hafva blifvit utsedde till
V almän:
Herr
|
Folke Andersson i Helgesta . .
|
. . . med
|
184 röster,
|
»
|
II. Andersson i Nöbbelöf . . .
|
|
184
|
»
|
»
|
A. G. Björkman........
|
|
184
|
|
»
|
P. Er sson i Yestlandaholm . .
|
. . . »
|
184
|
»
|
|
C. Gethe.............
|
|
184
|
»
|
»
|
Grefve II. E. G. Hamilton .
|
»
|
184
|
»
|
»
|
J. Johansson i Horaskog ....
|
|
184
|
»
|
»
|
P. G. Näslund.........
|
|
184
|
»
|
»
|
J. Andersson i Ölsund.....
|
|
114
|
|
»
|
J. A. Aidin...........
|
|
114
|
|
»
|
Fr. Berg . . •..........
|
|
114
|
»
|
»
|
Ch. Biilow . . . . ........
|
|
114
|
|
»
|
A. Halm............
|
|
114
|
|
»
|
P. Norberg..........
|
|
114
|
»
|
»
|
E. Norman...........
|
|
114
|
»
|
»
|
0. Olsson i Stockholm . . .
|
|
114
|
»
|
»
|
C. L. Palm...........
|
|
114
|
»
|
»
|
J. Persson i Arboga......
|
|
114
|
|
Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 8.
1
N:o 8. 2
Lördagen den 13 Februari.
Herr A. Peterson i Hasselstad.......med 114 rester.
» J. E. Schödén . ,........... » 114 »
» W. West er . . . /.......... » 114 »
» J. A. Westerberg........... » 114 »
» N. Åkesson.............. » 114 »
och » A. Åström............... » 114 »
samt till
Suppleanter:
Herr S. Aqnoldsson.............med 141 röster,
» C. J. Hammarström......... » 112 »
» C. B. N. Falk............ » 111
» A. Olsson i Mårdäng......... » 110 »
» N. Svensson i Olseröd........ » 110 »
och » E. 0. V. Wawrinsteg......... » 107 »
Ordningen mellan de suppleanter, hvilka erhållit lika antal röster,
bestämdes, sådan den finnes här ofvan angifven, genom lottning.
§ 3.
Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående paragraf
omförmälda val.
§ 4.
Efter föredragning till en början af Kongl. Maj:ts på kammarens
bord hvilande proposition, angående afsöndring af jord från härads-
höfdingebostället 1 mantal Vassmolösa, n:o 5, i Kalmar län, öfver-
lemnades densamma till behandling af statsutskottet.
§ 5.
Föredrogs men bordlädes ånyo lagutskottets utlåtande n:o 8.
§ 6.
Föredrogos vidare, hvart för sig, och biföllos statsutskottets ut¬
låtanden :
n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående be¬
viljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar;
n:o 12, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och
N:o 8.
Lördagen den 13 Februar 3
torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags åtnjutande;
n:o 13, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse till Vesterås stad af vissa delar af kronolägenheten Kungs¬
ängen; och
n:o 14, i anledning af tre af Kongl. Maj:t afgifna propositioner
angående efterskänkande af kronans rätt till vissa danaarf.
§ 7.
I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 4, i an¬
ledning af väckt förslag om ändrad lydelse dels af 38 § i förord¬
ningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875, dels
och af 86 § utsökningslagen.
I sin till innevarande års Riksdag afgifna och till lagutskottet
hänvisade embetsberättelse hade justitieombudsmannen hemstält, att
Riksdagen måtte antaga följande förslag till
1) Lag om ändrad lydelse af 38 § i förordningen angående in¬
teckning i fast egendom den 16 juni 1875.
Härigenom förordnas att 38 § i förordningen angående inteck¬
ning i fast egendom den 16 juni 1875 skall erhålla följande ändrade
lydelse:
Rörande utmätning af fast egendom för fordran, som icke blifvit
intecknad, och rörande utgången af samma ärende skall anmärkning
göras uti inteckningsprotokollet vid den rätt, hvarunder egendomen
lyder. Om utmätningsmans och öfverexekutors skyldighet att för så¬
dant ändamål till domaren å landet och rätten i stad insända bevis
stadgas i utsökningslagen. Sådant bevis skall uppläsas och uti in¬
teckningsprotokollet införas, på landet å nästa rättegångsdag under
lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.
2) Lag om ändrad lydelse af 86 § utsökningslagen.
Härigenom förordnas att 86 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Har fast egendom blifvit utmätt för icke intecknad fordran, vare
utmätningsmannen pligtig att genast å landet till domaren och i stad
till rätten insända bevis om utmätningen och beloppet af den fordran,
hvarför utmätningen skett.
Derest utmätning, hvarom i denna § sägs, förfaller, medan ären¬
det är anhängigt hos utmätningsmannen, åligger det honom att genast
insända bevis härom till domaren eller rätten. Enahanda skyldighet
åligger öfverexekutor, i händelse att denna myndighet har att förrätta
auktion å den utmätta fasta egendomen och utmätningen, sedan ären¬
det till öfverexekutor inkommit, förfaller.
Blifver fasta egendomen utmätningsvis försåld, skall auktions-
Angående
ändring i §38
af inteok-
ningsförord-
ningen m. m.
N:o 8. 4
Angående
ändring i §
38 af inteck-
ningtfanord¬
ning en m. m.
(Forts.)
Lördagen den 13 Februari.
förrättaren, sedan fördelningen af köpeskillingen runnit laga kraft,
insända bevis härom till domaren eller rätten.
På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet i föreliggande
utlåtande, att justitieombudsmannens ifrågavarande framställning icke
måtte vinna Riksdagens bifall.
Häremot hade reservation anmälts af herrar J. Anderson i Ten-
hult, H. Andersson i Nöbbelöf och O. Ericsson i Bjersby.
Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Andersson i Nöbbelöf: Då jag inom utskottet ansett
justitieombudsmannens ifrågavarande framställning vara af den be¬
skaffenhet, att den bort af utskottet tillstyrkas, har jag jemte ett
par kamrater från denna kammare nödgats reservera mig mot det
slut, hvartill utskottet kommit.
Som herrarne känna, hlef genom kongl. förordningen den l(i
juni 1875 handelsbalkens 17 kap. 9 § förändrad. Till följd af
denna förändring stadgades i § 38 af 1875 års inteckningsförordning,
att då utmätning sker af fast egendom för fordran, som icke blifvit
intecknad, skall anmälan derom göras hos den rätt, hvarunder egendomen
lyder, hvarefter anteckning införes i inteckningsprotokollet och fastig-
hetshoken. På grund af eu sådan anteckning anses nu fastigheten
vara på samma gång nästan intecknad, så att den, för hvilken an¬
teckningen är gjord, har för sin fordran förmånsrätt till betalning ur
den utmätta egendomen. Jag har ansett, att den framställning, som
justitieombudsmannen här gjort, nemligen, att utmätningsman, som
nu skall göra anmälan om utmätningen, också, i och för anteckning
i inteckningsprotokollet, horde göra anmälan om till livilket resultat
utmätningen ledt. Under sina embetsresor har justitieombudsmannen
inhemtat, att i åtskilliga domsagor förefunnits anteckningar om ut¬
mätta fastigheter till stort belopp, i vissa domsagor ända till 60. Det
är tydligt att en egendom, om hvilken en sådan anteckning blifvit
gjord, är på sätt och vis graverad, ty man kan icke säga, att den är
gravationsfri. Nu kan det visserligen sägas, att, då så stort antal
anteckningar blifvit gjordt, men anmälan om utmätningsärendets af¬
silande endast sällan skett, det icke är så vigtig!, om anteckningarne
blifva utstrukna eller icke — och lagutskottet resonnerar på det sättet,
att då så är förhållandet, de nu gällande bestämmelserna icke torde
innebära några synnerliga olägenheter. Men det är icke detta, som
gör att antalet af sådana anteckningar är så stort, utan helt naturligt
den omständigheten, att en stor del af menigheten icke har känne¬
dom derom, att man, för att få en dylik anteckning utstruken,
måste till häradsrätten inlemna anmälan om, att auktionen blifvit
förrättad och att betalning blifvit erlagd för egendomen, eller också
Lördagen den 13 Februari.
5 N:o 8.
att utmätningen icke föranledt till någon åtgärd, enär liqvid under
hand blifvit uppgjord. Det kan väl också sägas, att det icke är för
mycket begärdt, -om man fordrade att en person, som genom köp
förvärfvat en för skuld utmätt fastighet, borde sjelf föranstalta om,
att en i inteckningsprotokollet befintlig anteckning om skedd utmät¬
ning göres kraftlös; men man må å andra sidan betänka, bvilket
besvär detta skulle medföra. Ty för att kunna utföra detta, måste
ban vända sig till utmätningsmannen för att lösa bevis om huru ut¬
mätningen gått och sedan inställa sig med detta bevis bos domstolen
och der uppvisa detsamma samt återigen lösa protokollsutdrag öfver
den gjorda anmälan. Allt detta skulle nu kunna ske på det enkla
sättet, att utmätningsmannen ålades att, sedan ban slutligen behandlat
ett utmätningsärende, inlemna bevis derom till rätten för vederbörlig
åtgärd.
Justitieombudsmannens förslag synes mig vara så befogadt och
så ledande till förenkling, att det icke borde blifva föremål för skilj¬
aktiga åsigter i detta fall.
Den kufvudsakliga anmärkning, som blifvit gjord af utskottet
mot justitieombudsmannens framställning, är den, att, om rätte¬
gång skulle komma att uppstå i följd af utmätningen, så skulle
öfverexekutor vara nödsakad att följa ärendets gång genom alla
instanserna, tills detsamma blifvit slutligen afgjordt. Det kan val
hända, att detta åliggande komme att medföra någon olägenhet för
öfverexekutor eller utmätningsman; men då de ju i alla fall skola
verkställa en utredning och hålla reda på det slutliga resultatet, för
att kunna uppgöra slutliqvid, så synes denna olägenhet icke vara
nämnvärd. Jag skall derför taga mig friheten att yrka bifall till
de af justitieombudsmannen väckta förslag till lag om ändrad lydelse
af dels 38 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den
16 juni 1875 och dels 86 § utsökningslagen.
Herr Lilienberg: Enligt gällande inteckningslag är det lem-
nadt åt den enskilde att anmäla sig hos vederbörande myndighet för
att få de åtgärder vidtagna, som ban åstundar. Vill ban alltså t. ex.
hafva eu inteckning beviljad, förnyad, dödad, eller postponerad, så
bar han att vända sig till domstolen med begäran derom. Härifrån
gör lagen ett undantag för det fall, som bär är i fråga, nemligen det
då utmätning skett af fastighet för icke intecknad gäld. Då åligger
det utmätningsmannen att inlemna bevis till domaren för att få det¬
samma antecknadt i protokollet och fastigbetsboken. Orsaken härtill
är naturligen den, att en fordringsegare icke alltid vet, när en ut¬
mätning sker. Denna utmätning för icke intecknad gäld medförer,
sedan den blifvit antecknad i inteckningsprotokollet och fastighets-
boken, förmånsrätt såsom annan inteckning, derest sedermera fastig¬
heten försäljes. Nu anser justitieombudsmannen, att detta åliggande
för utmätningsmannen att göra en dylik anmälan om utmätning för
Angående
ändring i §38
af inteck-
ningsförord-
ningen m. m.
(Forts.)
N:o 8. 6
Lördagen den 18 Februari.
Angående > icke intecknad gäld skulle utsträckas så, att, äfven om utmätningen
^af^inteck-® förfaller, en sådan anmälan skall göras af utmätningsmannen eller af
ningsförord- öfverexekutor, i fall ärendet varit hos honom anhängigt. Det kan
ningen m. m. då hända, att, om försäljningen af en fastighet har egt rum inför
(Forts.) öfverexekutor, och försäljningen eller köpeskillingsliqviden öfverklagas,
utmätningsmannen eller öfverexekutor hlefve, för att fullgöra det som
justitieombudsmannen föreslagit, nödsakad att följa ärendets gång-
genom alla instanserna och skaffa sig intyg om utgången för att
slutligen förete detta inför vederbörande domstol. År det då något
stort mål, kan man fråga, som skulle vinnas genom denna stora
apparat, som på detta sätt skulle sätta myndigheterna i verksamhet?
Jag svarar nej. Jag kan omnämna den erfarenhet jag i min egen¬
skap af domare har från min domsaga under en tid af nära 16 år,
som inteckningslagen varit gällande, att anmälningar i mängd skett
från utmätningsmål! om utmätningar af fastighet för icke intecknad
gäld, men att deremot de fall, då fastiglietsegare visat, att utmät¬
ningen förfallit, varit ytterst få, högst 3 å 4 under hela tiden. Hvad
är anledningen till detta? Jo, det kommer sig deraf, att det icke i
allmänhet är något särskildt angeläget för fastighetsegaren att få
anteckning gjord, utvisande att en utmätning förfallit, emedan, om
han vill belåna fastigheten, det i de allra flesta fall är tillräckligt,
att han för långifvaren företer bevis om, att utmätningen förfallit.
Antager jag då, att försäljning icke blef af eller också att den verk¬
ligen egde rum, så nöjer sig långifvaren med detta bevis, emedan
han finner, att den gjorda anteckningen om utmätningsåtgärden icke
har någon betydelse.
På grund af det anförda och då, enligt min åsigt, det skulle
vara att sätta en allt för stor apparat i rörelse för vinnande af det
lilla resultat, hvarom här är fråga, yrkar jag bifall till lagutskottets
afstyrkande hemställan.
Hen- Erickson i Bjersby: Hvarje steg, som tages i den rigt-
ning, justitieombudsmannen inslagit genom sitt nu föreliggande för¬
slag, eller i afseende att minska det besvär och de omkostnader, som
enskild rättsökande vanligen måste underkasta sig vid anlitande af
de offentliga myndigheterna, anser jag vara godt, äfven om derigenom
något vidsträcktare skyldigheter skulle komma att åläggas dessa
myndigheter. Och jag har derför inom lagutskottet påyrkat bifall
till justitieombudsmannens förslag.
Hvad är det nu, som justitieombudsmannen ifrågasätter?
86 § utsökningslagen stadgar för närvarande, att, då en fastighet
utmätes för en icke intecknad fordran, utmätningsmannen genast
skall å landet hos domaren och i stad hos rätten anmäla detta för¬
hållande äfvensom det fordringsbelopp, hvarför utmätningen skett,
på det att domaren eller rätten må kunna göra anteckningar derom
i fastighetsbocker och inteckningsprotokoll, hvilken åtgärd påkallas
Lördagen den 13 Februari. 7
deraf, att en så beskaffad utmätt fordran får en viss förmånsrätt i
fastigheten. Och om utmätningen förfaller, såsom den vanligen gör,
genom mellankommande liqvid eller af annan orsak, så är det vidare
i lag stadgadt, att fastighetsegaren eger, om han så vill, om¬
besörja, att anteckningar jemväl härom komma att ske i omförmälda
böcker och protokoll. Nu vill justitieombudsmannen ålägga veder¬
börande exekutiva myndigheter att göra äfven denna senare anmälan,
och detta förslag kan jag för min del icke finna annat än fullkom¬
ligt rigtigt.
Utskottet har emellertid icke ansett sig kunna förorda justitie¬
ombudsmannens förslag; och utskottet har hemtat stöd för sin af¬
styrkande hemställan jemväl i den af justitieombudsmannen för hans
förslag begagnade motivering. Enligt utskottets förmenande skulle
nemligen den omständigheten, att med nu gällande bestämmelser
gravationsbevis angående en fastighet kan komma att innehålla an¬
teckning derom, att fastigheten i fråga en gång varit utmätt, fastän
utmätningen sedermera af en eller annan anledning förfallit, eller att
det genom utmätningen inledda exekutiva förfarandet bragts till slut
genom fastighetens försäljning, icke innebära någon nämnvärd olägen¬
het. Jag deremot håller före, att denna omständighet medför ganska
stora olägenheter, just derför att den nämnda anteckningen finnes i
gravationsbeviset, hvilket väl bör vara ett klart och fullständigt ut¬
tryck för de gravationer, som verkligen vidlåda fastigheten.
Man invänder vidare, att en dylik anteckning icke betyder så
mycket, icke ens vid upptagande af lån mot hypotek af fastigheten.
Derom får man dock en helt annan uppfattning, i synnerhet om
man söker lån i allmänna låneanstalter; ty dessa lemna icke gerna
ut lån mot inteckning i fast egendom, äfven om det skulle kunna
visas, att en dylik, i gravationsbeviset angående fastigheten upp¬
tagen, förmånsrätt är förfallen eller i sjelfva verket af ingen be¬
tydelse.
Det bar vidare blifvit af utskottet sagdt, att fastiglietsegarne
sällan ombesörja, att intyg om utgången af ett dylikt utmätnings-
ärende varder vid domstol uppvisadt, i ändamål att få sådant anmärkt
uti inteckningsprotokoll och fastighetsbok. Anledningen dertill är
redan af en föregående talare omnämnd, och justitieombudsmannen bar
också ganska tydligt sagt, att »denna underlåtenhet torde i åtskilliga
fall bero derpå, att fastighetsegaren saknar kännedom om, att ut¬
mätningen antecknats i domstolens handlingar och att i andra fall
fastighetsegaren ryggar tillbaka för det besvär och de kostnader,
som äro förenade med att få den senare anteckningen verkstäld.»
Vidare påstår utskottet, att man genom bifall till föreliggande
förslag skulle rubba den grundsats i vårt fastighetsbokssystem, som
lemnar åt den enskilde att bereda sig eller afstå från de fördelar,
inteckningsväsendet erbjuder. Denna åsigt kan jag för min del icke
N:0 8.
Angående
ändring i §38
af inteck•
ning sför ord¬
ning en m . m.
(Forts.)
N:o 8. 8
Lördagen den 13 Februari.
ändrtTiiss fin1na /ara1 rlfertl8'' }y så diupt ned tränger sig icke detta lilla förslag-,
af inteck- 0°u det kan derför icke finnas någon principal betänklighet mot
ningsförord- detsammas antagande. Deremot kan det icke förnekas, hvilket ut-
””(Fort™) M' skottet icke heller gjort, att förslagets antagande skulle medföra åt-
' skilliga fördelar i formelt afseende. I ett fall vill jag dock med¬
gifva, att utskottet har rätt, nemligen, då utskottet säger, att »det
jemväl synes utskottet ^egentligt att, då en anteckning af ifrågasatt
beskaffenhet icke — åtminstone ej i allmänhet — kan anses vara
af större vigt för fastigketskreditens upprätthållande, än dödandet af
en inteckning för nyttjanderätt, som upphört att vara till, i förra
hänseendet föreskrifva andra former, än som gälla i det senare.»
Jag erkänner, att detta är mycket oegentligt, och ur den synpunkten
skulle det varit önskligt, att justitieombudsmannen tagit steget litet
längre, så att han i sitt förslag äfven inbegripit dessa nyttjanderätts-
inteckningar. Men som lian icke gjort det, och den frågan således
icke förelåg till behandling inom utskottet, så hade utskottet ingen
anledning att upptaga densamma till pröfning. Skulle emellertid
föreliggande förslag antagas, så förefinnes icke något hinder för
framlemnande ganska snart af ett liknande förslag jemväl hvad angår
n y ttj anderättsinte ckni ngar.
Slutligen påstår utskottet, att förslagets antagande skulle vålla
allehanda besvär för de exekutiva myndigheterna. Detta skäl är
emellertid af den beskaffenhet, att det icke förtjenar att besvaras.
Om denna kammare delar samma uppfattning, som den jag och
öfriga reservanter mot utskottets hemställan hafva, så skall, äfven
om justitieombudsmannens förslag genom medkammarens antagande
af utskottets hemställan kommer att i år förfalla, ett bifall till för¬
slaget inom denna kammare i icke obetydlig grad underlätta frågans
lyckliga lösning i en, som jag hoppas, ej långt aflägsen framtid; och
jag yrkar derför bifall till förslaget.
Herr Wester: Den egentliga anledningen till att lagutskottet
ansett sig icke böra tillstyrka justitieombudsmannens ifrågavarande
förslag är, såsom redan af en föregående talare blifvit nämndt, att
det besvär, som de exekutiva myndigheterna derigenom under vissa
förhållanden skulle få, icke motsvaras af den nytta, som en sådan
anteckning skulle medföra. Den ifrågasatta anteckningen har med
andra ord så ringa betydelse, att det icke förtjenar att pålägga de
exekutiva myndigheterna det besvär, som mången gång härigenom kan
åstadkommas.
Jag vill erinra om, att enligt den inteckningsförordning, som gälde
till 1875, man hade rättighet att söka och erhålla inteckning på for-
dringsbevis, deri gäldenär icke medgifvit inteckning, hvaremot i
1875 års författning denna rätt borttogs, så att man icke kan få in¬
teckning annat än när gäldenären uttryckligen medgifvit detta eller
ock för ogulden köpeskilling. Men då man icke ville gå för långt
Lördagen den 13 Februari.
9 N:o 8.
genom att betaga fordringsegare möjlighet till förmånsrätt för deras
fordran, infördes bestämmelsen i 17 kap. 9 § handelsbalken, der det
stadgas, att om fastighet ntmätts för icke inteeknad fordran, eger for-
dringsegaren förmånsrätt i fastigheten ifrån utmätningsdagen. Och för
att detta stadgande skulle blifva effektivt, och gäldenären icke kunna
under tiden mellan fastighetens utmätning och försäljning genom in¬
teckningar förringa fordringsegarens rätt, blef det nödvändigt, att utmät¬
ningen blef på något sätt offentliggjord, hvadan stadgades, att anmälan
skulle göras för domstolen och anteckning derom intagas i intecknings-
protokollet. Detta intagande i inteckningsprotokollet medför icke någon
förmån för fordringsegaren, ty förmånen har han icke fatt genom ut¬
mätningen, utan den har tillkommit endast för att hindra, att denna
förmån genom en eller annan åtgärd af gäldenären blir illuderad.
I min domsaga förekomma dylika anmälningar icke synnerligen
mycket — jag kan med trygghet säga, att de der ej uppgå till mer
än 8 ii 10 om året — men i andra domsagor ske de oftare. Så upp¬
lyste t. ex. i lagutskottet en domare från Norrland, att han ofta får
mottaga 50 å 60 sådana anmälningar vid ett ting. Af justitieombuds¬
mannens berättelse finna vi, att det i högst få fall har skett anmälan
om utmätningsförrättnings afslutande, och detta kan bekräftas äfven
af mig. Jag kan under de 16 år, dessa bestämmelser tillämpats, icke
påminna mig mer än två fall, då en liemmansegare hegärt att få
anteckningen om utmätning annullerad, och den nyss nämnde domaren
från Norrland upplyste, att han ej kunde påminna sig ett enda dylikt
fall. Skälen härtill äro mycket tydliga. Det är val möjligt, att det
till någon del beror äfven på de skäl, som justitieombudsmannen an¬
fört, nemligen kostnaderna och besväret vid en sådan anmälning. Men
detta kan dock ej vara det hufvudsakliga skälet, tv fastighetsegarne
skulle nog hvarken sky kostnader eller besvär för att blifva qvitt
anteckningen om den verkstälda utmätningen, för den händelse det
för dem innebure någon olägenhet, att denna anteckning qvarstode.
Detta är dock icke förhållandet. Man bör nemligen beakta att den
förmånsrätt, som man får genom utmätningen, icke gäller längre, än
tills den utmätta egendomen blir försåld eller utmätningsförrättningen
afbrutits genom återkallande eller frivillig betalning. Det är icke en
sakrätt, som står qvar i egendomen, utan den upphör att ega betydelse,
så snart förrättningen afslutats, hvarför ock fastighetsegarne icke finna
något skäl att göra dylik anmälan. Det har framhållits att anteck¬
ningen om utmätningen inflyter i gravationsbeviset, och att den derför
kan vara till hinder om man vill låna penningar, i det att långifvare]!
på grund af denna anteckning skulle vägra att lemna något lån. Men
i de allra flesta fall —• för att icke säga alla — behöfves ej för att
upphäfva denna olägenhet den stora apparaten med anmälan inför
domstolen, ty låntagaren kan med handlingar, som han innehar, visa,
att anteckningen icke eger någon betydelse. Har han erhållit egen¬
domen genom exekutiv försäljning, beliöfver han endast för långifvaren
Angående
ändring i §38
af inteck-
ningsförord-
ningen m. ?«.
(Forts.)
N:o 8. 10
Angående
ändring i §> 38
af inteck-
ningsförord-
ningen m. m.
(Forts.)
Lördagen den 18 Februari.
förete köpebrefvet, ty innan lian kan få köpebref, skall liqviden af
köpeskillingen hafva egt ruin och sålunda den exekutiva förrättningen
upphört. På samma sätt styrker han, om han köpt egendomen efteråt,
utmätningsförrättningens upphörande genom att förete fångsmannens
köpebref. Om åter utmätningen upphört, derför att den blifvit åter¬
kallad, så är väl gäldenären så försigtig, att han af exekutor tar qvitto,
att han betalt sin skuld. Han behöfver då endast visa detta qvitto
för att förtaga verkan af anteckningen i gravationsbeviset. Återstår
då det fall, att gäldenären till annan sålt egendomen och att denne ej
fått qvittot öfver den betalta exekutiva skulden. I sådant fall måste
han, derest långifvaren är formalist, hos exekutor skaffa bevis om ut¬
mätningens återkallande. Men detta torde ytterst sällan behöfvas, då
den omständigheten, att han frivilligt köpt egendomen, i lag innebär
bevis om exekutiva åtgärdens afslutande. Jag kan således icke finna,
att den föreslagna anmälningen har någon den ringaste betydelse för
fastighetsegarne, och det finnes då intet skäl att pålägga de exekution
myndigheterna den der odiösa pligten.
Man säger, att, då utmätningsmannen fått skyldighet att göra an¬
mälan om utmätning, kunde man lika gerna gifva honom i uppdrag
att göra dylik anmälan äfven om förrättningens afslutande. Men jag
ber att få fästa uppmärksamheten på, att den handling, som utmätnings¬
mannen har att ingifva, då utmätning eger rum, icke medför något
besvär, under det att eu anmälan om utmätningsförrättningens upp¬
hörande kan i vissa fall blifva mycket mera besvärlig; ty om den af
utmätningen eller den deraf föranledda auktionen öfverklagas, får ut¬
mätningsmannen följa målet genom samtliga instanser.
Vidare har lagutskottet såsom skäl för sin hemställan anfört, att
man icke borde frångå den grundsats, som hittills varit gällande, att
den enskilde sjelf må besörja alla de åtgärder, som i afseende å grava-
tionen i hans fastighet äro att vidtaga. Denna grundsats synes mig
hafva fullgiltiga skäl för sig, och det har äfven försökts att vid ifråga¬
satta författningars antagande göra den gällande, ehuru af beqvämlig-
hetsskäl den ej fullt kommer till sin rätt. Då 1875 års författning
framlades, stödde den sig på förslag af lagberedningen och lagko-
mitén. Båda dessa institutioner hade föreslagit, att anmälan om ut¬
mätning skulle göras icke af exekutor, utan af den utmätning ssökande,
men Kongl. Maj:t vidtog i sitt förslag en ändring af denna bestäm¬
melse, och detta, såsom uttryckligen framhölls, på den grund, att om
man lägger skyldigheten på den utmätningssökande, tvingar man honom
att följa utsökningsärendet med uppmärksamhet, för att se till, att
icke gäldenären på ett eller annat sätt beröfvar honom förmånsrätten,
och den bördan ville Kongl. Maj:t icke lägga på de utmätnings¬
sökande, utan öfverlemnade den åt utmätningsmannen. När nu detta
förslag granskades i högsta domstolen, framstäldes af samtlige leda¬
möter anmärkning mot denna punkt, och man ville, att skyldigheten
skulle öfverflyttas till de utmätningssökande. Och när frågan förekom
11 N:0 8.
Lördagen den 13 Februari.
till behandling- i lagutskottet vid 1875 års riksdag, framstälde en af
dess ledamöter samma yrkande, hvaremot de öfriga accepterade
Kongl. Majrts förslag såsom det för de utmätningssökande minst be¬
svärliga.
Då alltså den af justitieombudsmannen föreslagna förändringen
icke är nödvändig, eller ens den nytta, den skulle medföra, mot¬
svarar de besvär, som genom densamma komme att läggas på de
redan tungt belastade exekutiva myndigheterna, tillåter jag mig,
herr talman, att yrka bifall till lagutskottets afstyrkande hemställan.
Herr Andersson i Nöbbelöf: Af de anmärkningar, som fram¬
stälts mot justitieombudsmannens förslag af de två talare, som för¬
svarat lagutskottets hemställan, var den hufvudsakligaste den, att för¬
ändringen skulle medföra en så stor apparat, att det derför ej vore
värdt att genomföra den. Men jag hemställer, huru vida den omstän¬
digheten, att en utmätningsman skifver ut betyg och skickar in dem
till domaren, till ett antal af 10, 15 eller högst 20 om året, skulle
vara en så stor apparat. Jag tycker för min del, att det icke ens
är värdt att tala derom.
Det sades vidare af den siste talaren, att man icke bör frångå
den principen, att den enskilde sjelf ombesörjer sina angelägenheter
i detta fall. Men jag ber att få påpeka, att man redan hav frångått
denna princip, då man stadgat, att utmätningsman skall göra anmäl¬
ning om verkstäld utmätning. Der är det fordringsägare!!, hvars rätt
man sökt skydda. Nu hemställer jag, om det icke är lika rätt, att
man söker skydda fastiglietsegarens rätt, en fastighetsegare, som kanske
icke ens har reda på, att egendomen blifvit utmätt, da han ju kan
hafva köpt den långt efter utmätningen.
Det har yttrats, att i och med detsamma, som försäljningen
skedde, inteckningen förlorat sitt värde, och det kan ju vara sant,
men den qvarstår dock i gravationsbeviset, till dess anmälan blifvit
gjord om att egendomen är fri från denna gravation. Anledningen,
hvarför justitieombudsmannen gjort ifrågavarande hemställan, är också
just den, att egendomen skall blifva fri från inteckning, sedan skulden
blifvit godtgjord. Och då nu justitieombudsmannen kommit med en
så human och så enkel framställning, som denna, kan jag icke finna
något skäl, hvarför denna kammare skulle vägra att bifalla densamma.
Han har redan nu visat, att de kostnader, som äro förenade med att
få anteckning om utgången af ett utmätningsärende verkstäld, i vissa
fall gå till högre belopp än det, för livilket utmätningen skett.
Under sådana förhållanden kan jag icke finna annat, än att den
framställning, justitieombudsmannen nu gjort, är fullkomligt befogad,
och yrkar jag derför fortfarande bifall till densamma.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr tal¬
mannen, enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till
Angående
ändring i §38
af inteck¬
ning sför ord¬
ningen m. m.
(Forts.)
N o 8. 12
Lördagen den 13 Februari.
utskottets hemställan och dels på af slag derå och bifall till justitie¬
ombudsmannens i ämnet gjorda framställning. Herr talmannen fann
den senare propositionen hafva blifvit besvarad med öfvervägande ja;
men som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och an¬
slagen en så lydande omröstningsproposition:
Den, som, med afslag å lagutskottets hemställan i utlåtandet n:o 4,
bifaller justitieombudsmannens deri omförmälda framställning, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.
Omröstningen utföll med 141 ja och 33 nej; hvadan kammaren
beslutat i enlighet med japropositionen.
§ 8.
Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o o, i anledning af
väckt motion med förslag till ändrad lydelse af 5 § 2 mom. i förord¬
ningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, 57 § 1
mom. i förordningen om kommunalstyrelse i stad nämnde dag samt
40 § 1 mom. i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den
23 maj 1862.
I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herr C hr. Biilow afgifna motion, n:o 8, måtte af
Riksdagen lemnas utan afseende.
Herr Biilow begärde ordet och yttrade: Då en fråga är ny,
mötes den ofta med det utlåtandet, att den förtjenar intet afseende.
Detta gäller hufvudsakligast mindre vigtiga frågor — och dit torde
den af mig nu väckta få räknas — men, mina herrar! äfven stora
irågor hafva mången gång i början mötts med den förklaringen, att
de förtjena intet afseende.
I Tyskland har man verkligen börjat göra någon begränsning i
afseende å den kommunala beskattningen. I Danmark står denna
fråga sedan ett par år tillbaka på dagordningen, och den egentliga
striden der rör sig om, vid hvilken siffra man lämpligen bör stanna.
För en enskild motionär är det icke lätt, att i en sådan sak nämna
en särskild siffra, då man, såsom utskottet säger, naturligtvis
icke vill hindra kommunerna att infria ingångna förbindelser. Vi
13 N:o 8.
Lördagen den 13 Februari.
hafva icke hos oss någon så fullständig statistik öfver affärslifvet och
affärssvindeln, att den kan lemna någon ledning för bestämmandet af
en viss siffra i detta fall. Det måste dock vara tydligt, att då man
haft denna fråga före i sådana länder som Tyskland och Danmark,
der rösträtten är större än här, den hör vara förtjent af uppmärksamhet
äfven i vårt land, der rösträtten är sådan, att den lägger magten i
händerna på ett fåtal. Jag tror visserligen icke på någon framgång
för min motion och hyste icke heller någon sådan tanke, när jag
skref den, men jag vill i alla fall hafva frågan fram, ty jag tror,
att någon begränsning i den kommunala beskattningen äfven i vårt
land en gång skall komma till stånd. Det har stundom inträffat, att
kommuner genom beskattning kommit i sådant trångmål, att det blifvit
nödvändigt för Riksdagen att träda emellan. All lagstiftning går ut
på att skydda. Så äfven på det ekonomiska lagstiftningsområdet i
vissa rigtningar. Vi hafva skydd mot ocker, men vi sakna allt skydd
mot affärssvindel, åtminstone då en kommun hedrifver sådan. Vi
hafva nyligen sett, hurusom en kommun beslutat skänka bort 50,000
kronor till en jernvägsanläggning, och derom vore kanske icke något
att säga, om denna kommun vore synnerligen rik, men det befängda
i hela historien är, att man får veta att kommunens fullmägtige skola
höra efter, hvar de kunna få upplåna dessa 50,000 kronor och några
hundratusen kronor dertill.
När sådant kan gå för sig, tror jag, att det är på tiden att göra
någon begränsning i den kommunala beskattningen, och jag har, såsom
jag förut nämnt, väckt min motion, på det att frågan en gång skulle
äfven i vårt land komma fram.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 9.
Till afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande, n:o 6, i an¬
ledning af dels genom framställning af justitieombudsmannen, dels
genom motion väckta förslag om ändrad lydelse af 102 och 140 §§
i konkurslagen den 18 september 1862.
Utskottet hemstälde,
att Riksdagen i anledning af justitieombudsmannens framställning
och den i ämnet väckta motion ville för sin del antaga följande
Lag
angående ändrad lydelse af 102 och 140 §§ i konkurslagen den
18 september 1862.
Härigenom förordnas, att 102 och 140 §§ i konkurslagen den 18
september 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:
N:0 8. 14
Lördagen den 13 Februari.
102 §.
Då, på sätt i nästföregående § sagdt är, ackordsförslag till rättens
pröfning inkommit, utsätte rätten eller domaren genast dag, då ärendet
skall vid rätten förekomma, och läte den dag kungöras, såsom i 89 §
föreskrifvet är.
Vill borgenär, på de i 104 § omförmälda grunder, fastställelse
af ackordet bestrida; göre det skriftligen hos rätten eller domaren sist
en vecka förr än ärendet skall vid rätten förekomma.
Då ärendet är i det skick, att rätten kan ackordsförslaget till
afgörande företaga, skall rätten öfver detsamma genast eller sist nästa
dag meddela yttrande, der ej särskilda omständigheter oundgängligen
kräfva längre rådrum.
140 §.
År gäldenär, hvars egendom till konkurs afträdes, gift; varde
hustrun kallad till det förhör, som i 39 § omförmäles. Rätten eller
domaren å landet, om förhöret hålles inför denne, förordne då, derest
hustrun det begär, god man att henne biträda.
I fråga härom anförde:
Herr Lundberg: Visserligen är det tillbörligt och har af mig
såsom ordförande i rådstufvurätt iakttagits, att, när ett konkursärende
rörande ackordsförslag är i det skick, att förslaget kan företagas till
afgörande, rätten deröfver ofördröjligen meddelar yttrande. För min
del kan jag dock icke anse vara påkalladt eller skäligt bestämma, att
detta yttrande skall meddelas »genast eller sist nästa dag». Omstän¬
digheter kunna nemligen förefinnas, som, utan att oundgängligen kräfva
längre rådrum, dock kunna anses utgöra giltig anledning till någon
ytterligare dags uppskof. I 23 kap. 6 § rättegångsbalken är stadgadt,
att »begär någon rådrum, att för sakens vigt sig nogare betänka,
hafve der lof till, och varde då med omröstning uppskof högst fyra
dagar». Och då detta stadgande fortfarande är gällande, synes mig
icke härmed vara öfverensstämmande, att antaga en lag af den lydelse,
som nu föreslås beträffande 102 § konkurslagen. Det torde derför
varit lämpligare att i stället för »nästa dag» bestämma fjerde dagen;
och möjligen kunde det vara skäligt att till lagutskottet med afseende
å en dylik ändring återremittera ärendet, men jag vill dock icke nu
derom framställa något yrkande.
Hvad beträffar 140 § konkurslagen, instämmer jag med lag¬
utskottet och yrkar bifall till dess förslag i denna del.
15 N:0 8.
Lördagen den 13 Februari.
Herr Lilienberg: Då den sist ärade talaren, så vidt jag borde
rätt, icke framstälde något yrkande, skall jag inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets förslag.
Vidare yttrades icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ io.
Slutligen företags till behandling lagutskottets utlåtande n:o 7,
i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af lagen angående
byggnad och underhåll af kyrka in. m. den 12 juni 1885, af lagen
angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll
af prestgård den 1 maj 1885 samt af lagen angående skyldighet att
deltaga i kostnad för byggnad och underhåll af tingshus och liärads-
fängelse den 26 september 1884.
I tre särskilda, inom Andra Kammaren väckta och till utskottet
öfverlemnade motioner, näs 13, 14 och 15, hade herr O. Anderson
i Hasselbol förnyat sin vid sistlidne riksdag gjorda framställning om
ändring i den kommunala byggnadsskyldigheten och i sådant hän¬
seende föreslagit:
i motionen n:o 13: »att, med ändring af hvad i lagen den 12
juni 1885 stadgadt är i byggningabalkens 25 kap., Riksdagen ville
för sin del antaga följande lag angående förevarande byggnads- och
underhållsskyldighet:
Kyrka med klockstapel, kyrkomur och annat, som till kyrka hö¬
rer, så ock sockenstuga, skola, der icke annorlunda är särskildt för-
ordnadt, uppehållas och byggas på deras kostnad, hvilka inom försam¬
lingen erlägga kommunalutskylder efter åsatt fyrktal; dock vare de,
hvilka ega åtnjuta de genom presterskapets privilegier förunnade för¬
måner, ej skyldige att i den kostnad deltaga i vidsträcktare mån, än
som med samma privilegier må vara förenligt»;
i motionen n:o 14: »att, med ändring af hvad lagen den 1 maj
1885 stadgadt är i byggningabalkens 26 kap. rörande byggnad
och underhåll af prestgård, Riksdagen ville för sin del antaga föl¬
jande lag:
Der, enligt 26 kap 2 § byggningabalken eller särskilda författ¬
ningar det åligger socknemän att på sin bekostnad bygga eller bättra
husen å prestgård, skola i sådan kostnad alla de, hvilka inom försam¬
lingen erlägga kommunalutskylder, deltaga lika efter åsatt fyrktal;
dock vare de, hvilka ega åtnjuta de genom presterskapets privilegier
förunnade förmåner, skyldige att i den kostnad deltaga endast i den
mån de ej äro derifrån enligt samma privilegier befriade»;
samt slutligen i motionen n:o 15: »att, med ändring af livad i
lagen den 26 september 1884 stadgadt är, Riksdagen ville för sin del
antaga följande lag angående skyldigheten att deltaga i kostnaden för
byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse:
Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om
den kommu¬
nala bygg¬
nadsskyldig¬
heten.
N:o 8. 16
Ang. ändrade
1bestämmelser
i fråga om
den kommu¬
nala bygg¬
nadsskyldig¬
heten.
(Forts.)
Lördagen den 13 Februari.
I kostnaden för byggnad och underhåll af sådana byggnader skola
alla de, hvilka inom härandet eller tingslaget erlägga kommunalutskylder,
deltaga efter den grund, som för utgörande af dessa utskylder finnes
stadgad; och skola vid förefallande behof dessa bidrag genom kom¬
munalnämndens ordförande af kommunens kassa utbetalas, enligt den
af häradets förtroendemän uppgjorda och honom tillstälda uppbörds-
längd, på tid och ställe, som af dem bestämmes.»
Utskottet hemstälde emellertid:
l:o) att motionen n:o 13 icke måtte af Riksdagen bifallas,
2:o) att motionen n:o 14 icke måtte af Riksdagen bifallas, samt
3:o) att motionen n:o 15 icke måtte af Riksdagen bifallas.
Häremot hade reservationer anmälts
af herr J. Anderson i Tenhult;
af herrar Folke Andersson i Helgesta, H. Andersson i Nöbbelöf,
O. Erickson och P. G. Näslund;
samt af herr J. Mankill, hvilka alla yrkat bifall till motionerna.
Efter föredragning till en början af punkten 1 anförde:
Herr Anderson i Hasselbol: Orsaken hvarför jag äfven i år
väckt motion i detta ämne är den, att jag är öfvertygad om, att rätt¬
visa och billighet nödvändigt fordra en ändring i nu gällande lag
angående byggnad och underhåll af kyrka och sockenstuga m. m.
Jag anser, att frågan om förändring af de nu i detta afseende gällande
stadganden snart nog måste få en lycklig lösning. Det kan nem¬
ligen icke med fog påstås att fastighetsegarne, som nu hafva stör¬
sta utgifterna för ifrågavarande byggnader, hafva större nytta af dem
än de, som endast erlägga bevillning efter 2 art.; och det är väl då
också rättvist, att desse, så långt skatteförmågan räcker, deltaga i kost¬
naderna derför. Pluraliteten af 1884 och 1885 årens lagutskott ansåg,
att de enligt 2 art. beskattning underkastade föremål vore af mera rörlig
natur och derför icke hade så allmänt intresse af ifrågavarande byggnader
som fastighetsegarne. Derför föreslogs också år 1884, att andra he-
skattningsföremål skulle deltaga i detta onus med endast en fjerdedel
mot fastighet. Säkert är emellertid, att inom begge dessa grupper
finnas personer, som icke äro så stadigvarande, utan vistas än här, än
der, men för dessa få torde icke lagen hafva stiftats. Och äfven om
så skulle vara, att skatteföremålen enligt 2 art. äro af mera rörlig
natur, gifver dock nu gällande bevillningsförordning riklig ersättning
för den förlust, som derigenom kan uppstå, såsom jag äfven med några
exempel sökt visa i min motion n:o 13, och hvilka exempel återfinnas
Lördagen den 13 Februari. 17
nederst på sidan 2 och öfverst på sidan 3 af utskottets nu föreliggande
betänkande. Jag beböfver sålunda nu icke bär upprepa desamma.
Då sålunda fullt motsvarande fördelar i detta afseende beredas dessa
skatteföremål, anser jag de af 1884 och 1885 årens lagutskott mot den
ifrågasatta förändringen anförda skäl, som nu äfven återfinnas i ena
reservationen vid detta betänkande, böra helt och hållet förfalla.
Det återstår då endast ett skäl, som nu anförts af lagutskottet.
Det säger, »att, derest fråga vore om en lagstiftning i ett alldeles
nytt ämne, skulle nutida förhållanden icke föranleda till en sådan
fördelning, som lagarne den 26 september 1884 samt den 1 maj och
■den 12 juni 1885 bestämma.
Men då man tager i betraktande, hurusom de deri af billighets-
hänsyn gifna bestämmelser utgöra ett icke oväsentligt steg i den re¬
ning, som af motionären anses vara den rätta, torde det vara att gå
väl brådstörtad! till väga, om en förändring, så genomgripande som
den föreslagna, komme till stånd så jemförelsevis kort tid efter an¬
tagandet af ett förslag, som dock utgjorde ett med tillfredsställelse
helsadt resultat af långvariga meningsbrytningar och upprepade fram¬
ställningar i ämnet.»
Jag får erkänna, att jag icke förstår hållbarheten i detta skäl.
Kan det vara rätt, att dröja i många år med en rättvis lagändring?
Kan det kallas brådstörtad!, om man efter 7 å 8 års väntan skulle
få en rättvis sådan ändring till stånd?
Denna kammare gaf ett enhälligt svar på dessa frågor förliden
riksdag, och jag tror att denna ärade kammare vidhåller detta svar.
Jag skall derför inskränka mig till att yrka afslag å utskottets hem¬
ställan och bifall till mina motioner.
Herr Lilienberg: Herr talman! Då jag känner den åsigt, som
majoriteten inom denna kammare hyser i föreliggande fråga, en åsigt
som vid flera föregående riksdagar blifvit utaf kammarens majoritet
uttalad, så skall jag nu icke upptaga kammarens tid med ett försvar
för utskottets hemställan, utan endast inskränka mig till att yrka bifall
till samma hemställan.
Herr Jöns Bengtsson: Herr talman, mina herrar! Att fler-
et ledamöter inom lagutskottet, så väl som Första Kammaren, kunna
efter år afslå en sådan ändring, som den här begärda i fråga om
kobyggnadsskyldigheten m. m., är ganska sorgligt. Det bevisar, att
aväl dessa ledamöter i lagutskottet som Första Kammaren icke hafva
lärt sig att det ringaste fästa afseende vid anspråk, som framställas,
de må vara huru berättigade som helst. Ty ehuru lagutskottet sjelft
i sin motivering erkänner att, om en lagstiftning under nuvarande
förhållanden i dessa ämnen skulle göras, denna lagstiftning möjligen
icke skulle komma att gå i den rigtning, som nuvarande bestäm-
Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 8. 2
N:o 3.
Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om.
den kommu¬
nala bygg¬
nadsskyldig¬
heten.
(Forts.)
N:0 8. 18 Lördagen den 13 Februari.
Ant/, ändrade meker angifva, så vill utskottet icke ändå vara med om någon för-
^Tfrå^om ändring, och detta, som nämndt, hufvudsakligen af det skäl, att ett
den kommu- sådant tillvägagående skulle vara alltför brådstörtadt.
mala bygg- Jag kan sannerligen i likhet med motionären icke förstå, huru
nadhetendi9' man kart tala om att gå alltför brådstörtadt tillväga, då man under
(Forts.) många år har begärt en sådan lagändring, och denna hlifvit af såväl
lagutskottet som Första Kammarens ledamöter erkänd såsom en be¬
rättigad fordran. Jag hoppas emellertid att den motionär, som har
väckt frågan, skall vara lika ihärdig att framkomma med detta för¬
slag, som lagutskottet och Första Kammaren äro i att afstå detsamma.
Och jag kan icke tänka mig annat än att rättvisan i detta fall som
i andra, förr eller senare skall göra sig gällande.
Jag anhåller om bifall till motionärens förslag och afslag å ut¬
skottets hemställan.
Herrar (Mas A. Ericsson och Halvar Eriksson instämde häruti.
Herr Lilienberg: Herr talman! Jag kan icke undgå att yttra
några ord i anledning af hvad den senaste talaren anförde om det
sorgliga, som han uttryckte sig, uti att lagutskottet alltjemt afstyrker
dessa motioner. Jag får säga, att jag tycker att han borde vara be¬
låten med den motivering, som lagutskottet har framstält, gående
derpå ut, att i tidernas längd utskottet kan komma att tillstyrka den
föreslagna reformen. Om utskottet hade haft en sådan motivering
som reservanterna från Första Kammaren inom utskottet, så hade
det varit något annat. Jag tycker han har allt skäl att vara belåten.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Härmed var öfverläggningen slutad, och herr talmannen gaf pro¬
positioner i enlighet med de yrkanden, som förekommit. Med afslag
å utskottets hemställan biföll kammaren motionärens i ämnet gjorda
framställning.
I fråga härefter om punkten 2 anförde:
Herr Erickson i Bjershy: Då äfven det förslag, som af handlas
i denna punkt, öfverens stämmer med nutidens uppfattning i afseend
på en rättvis fördelning af allmänna bördor och står i öfverenss
ruelse med det beslut kammaren fattat i första punkten, tager j
mig friheten att yrka afslag på utskottets hemställan och bifall t
motionen.
Herr Anderson i Hasselhol: Jag anhåller om afslag å ut¬
skottets hemställan och bifall till min motion.
Herr Lilienberg: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.
Lördagen den 13 Februari.
19
N:o 8.
Vidare yttrades ej. Kammaren af slog utskottets hemställan och Ang. ändrade
.. . ■ u Q +n nm nm nl o Qn*
biföll motionen.
Beträffande slutligen punkten 3 yttrade:
Herr Erickson i Bjershy: Äfven här her jag få yrka af slag på
utskottets hemställa och bifall till motionärens förslag.
Herr Anderson i Hasselbol: Jag afstår från ordet.
Herr Lilienherg: Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
bestämmelser
i fråga om
den kommu-
nala bygg¬
nadsskyldig¬
heten.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan afslogs, och motionen
i fråga bifölls.
§ 11-
Ordet lemnades härefter till
Herr Waldenström, som yttrade: Herr talman! Mine herrar!
Ibland de papper, som här utdelats på kammarens pulpeter, före¬
kommer nu protokollet öfver kammarens förhandlingar måndagen den
25 januari, då Kongl. Maj:ts statsverksproposition remitterades. Ibland
dem, som deltogo uti remissdebatten, var äfven herr Linder ifrån
Stockholm, som uti samma debatt inlade ett längre anförande. Detta
anförande saknas nu fullständigt uti det tryckta protokollet, utan att
herr Linder har begärt kammarens tillstånd att få utesluta sitt yttrande
eller någon del deraf. Det torde vara klart, att sådant strider mot
riksdagsordningens 52 §, som säger: »En hvar yttrar sig i den ord¬
ning, han dertill sig anmält och uppropad blifver, och må ej någon
vara berättigad att tala utom protokollet». Att hålla föredrag i kam¬
maren och sedan ur protokollet utesluta sitt föredrag är utan tvifvel
att tala utom protokollet. I 76 § riksdagsordningen heter det också:
»Ur protokoll må vid justeringen, med Kammarens bifall och den talandes
begifvande, uteslutas dennes uttryck och äfven öfverläggning, som deraf
följt». I öfverensstämmelse dermed bestämmer äfven arbetsordningen för
Andra Kammaren, att om ledamot icke inom dertill bestämd tid har
justerat sitt yttrande, anses detsamma ändock såsom justeradt och
förses med påskrift derom af vederbörande tjensteman. Det här
nämnda protokollet befinner sig således icke i öfverensstämmelse med
riksdagsordningen, och då samma förhållande en eller annan gång
förut har förekommit, så har jag ansett mig böra anmärka detta till
den kraft och verkan, det hafva kan, utan att göra något yrkande,
allenast uttalande den förhoppningen, att de, som hafva att svara för
protokollet, måtte framdeles se till, att sådant icke vidare må före¬
komma.
N:o 8. 20
Lördagen den 13 Februari.
§ 12.
Ledighet från rikadagsgöromålen beviljades:
Herr A. G. Anderson i Himmelsby under 5 dagar från och
med den 15 dennes,
Herr J. Persson i Arboga under 12 dagar från och med den
15 dennes,
Herr Pack Per Ersson under 10 dagar från och med den 15 dennes,
och » C. J. Jakobson » 8 » » 17 »
§ 13,
Herr talmannen tillkännagaf, att herrar Nils Nilsson i Yrängebol
och P. J. M. Erikson i Stockholm, den förre under gårdagen och
den senare denna dag, instält sig vid Riksdagen.
§ 14.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 2, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. hof- och slottsstaterna;
n:o 3, angående regleringen af utgifterna under riktstatens andra
hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet; och
n:o 4, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet; samt
lagutskottets utlåtande, n:o 9, i anledning af väckt förslag om
upphäfvande af gällande föreskrifter, att vissa domar eller utslag skola
tvefaldt utskrifvas.
Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,15 e. m.
In fidem
Hj. Nehrman.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1892.