RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1892. Andra Kammaren. N:o 40.
Måndagen den 9 maj.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades ett protokollsutdrag.
§ 2.
. Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 42, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts pro¬
position angående dispositionen af Ottenby kungsladugård med
underlydande.
§ 3.
Till behandling företogs statsutskottets memorial n:o 72 i an- Ang. kontant
ledning af Andra Kammarens återremiss af mom. b) och d) under enättning för
punkten 20:o) af statsutskottets utlåtande n:o 9, angående regie- det.
ringen af utgifterna under rikastatens åttonde hufvudtitel. oTiTaZnor
oedan Kongl. Maj:t dels i statsverkspropositionen föreslagit, utgående ko-
att förslagsanslaget till lönetillskott åt lärare vid folkskolor och foder m- m-
småskolor, nu 3,525,000 kronor, måtte ökas till 3,725,000 kronor,
eller med 200,000 kronor, dels och i en till Riksdagen den 10 nftst-
lidne mars afbiten särskild proposition (n:o 42) vidare hemstält, att
Riksdagen måtte medgifva den ändring i gällande bestämmelser
om aflöning och lönetillskott åt folkskolelärare, att tjenstgöring
efter behörigt förordnande såsom lärare eller lärarinna vid någon
med folkskolelärare- eller folkskolelärarinneseminarium förenad öf-
ningsskola skulle anses lika med tjenstgöring såsom ordinarie
lärare eller lärarinna vid folkskola så väl i afseende å rätt för
ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola att efter viss tids
tjenstgöring erhålla i årlig lön minst 700 kronor som i afseende ä
rätt för skoldistrikt att för sådan lärare eller lärarinna erhålla
högsta medgifna lönetillskott;
Andra Kammarens Prat, 1892. Ar:o 40.
1
N:o 40.
2
Måndagen den 9 Maj.
Ang. kontant
ersättning för
det till folk¬
skolelärare
och lärarinnor
utgående ko¬
foder m. m.
(Forts.)
samt i särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner före¬
slagits :
af herr K. E. Holmgren (motionen n:o 114):
l:o) att Kiksdagen ville besluta, att, då till ordinarie lärare
eller lärarinna vid folkskola eller till annan examinerad, vid folk¬
skola antagen lärare eller lärarinna utginge kontant ersättning för
kofoder med minst 100 kronor eller ock, på grund af ordinarie
lärares eller lärarinnas derom gjorda yrkande, kofodret till sådan
lärare eller lärarinna utginge in natura, skoldistriktet skulle ega
att af statsmedel bekomma ett årligt bidrag af 66 kronor 67 öre
till denna del af lärarens eller lärarinnans aflöning; samt
2:o) att Riksdagen, under förutsättning af bifall till föregående
punkt, ville öka förslagsanslaget till »lönetillskott åt lärare vid
folkskolor och småskolor» med 360,000 kronor; och
af herr A. Göransson (motionen n:o 141):
l:o) att Riksdagen i de föreskrifter, som nu gälde beträffande
folkskolelärarepersonalens löneförhållanden, måtte besluta följande
förändrade bestämmelser:
att stadgandet derom, att åt ordinarie lärare eller lärarinna
borde anskaffas sommarbete och vinterfoder för en ko, eller ock,
der hinder eller svårighet af lokala eller andra förhållande]! derför
mötte, minst värdet af 8 hektoliter 25 liter spanmål af visst slag
i ersättning lemnas, måtte upphöra att vara gällande, samt att i
stället godtgörelse för ifrågavarande naturaprestation skulle under
benämning »ersättning för kofoder» utgå med 100 kronor för år,
med rätt för skoldistriktet att af statsmedel såsom bidrag härtill
erhålla två tredjedelar af beloppet, eller 66 kronor 67 öre; dock att
sådan lärare eller lärarinna, hvilken vid den tidpunkt, då stad¬
gandet härom trädde i kraft, erhölle kofoder in natura eller ersätt¬
ning derför till högre belopp än 100 kronor för år, måtte vara
berättigad att vid sådan förmån bibehållas, dock ej längre än hvar¬
till beslutet eller öfverenskommelsen derom föranledde, men att
skoldistriktet äfven i dessa fall skulle ega rättighet att åtnjuta
nyssnämnda statsbidrag 66 kronor 67 öre för år; samt
2:o) att för bestridande af statens andel i ofvannämnda ersätt¬
ning Riksdagen måtte bevilja ett anslag af 350,000 kronor;
hade utskottet i punkten 20:o) af sitt utlåtande n:o 9, an¬
gående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvud-
titel, hemstält, bland annat, hvarom nu ej fråga är: under mom. b):
att Riksdagen, med utslag å herr Holmgrens förenämnda motion,
måtte i anledning af herr Göranssons motion besluta, att bestäm¬
melsen derom, att åt ordinarie lärare och lärarinna borde anskaffas
sommarbete och vinterföda för en ko, eller ock, der hinder eller
svårighet af lokala eller andra förhållanden derför mötte, minst
värdet af 8 hektoliter 25 liter spanmål af visst slag i ersättning
lemnas, likaledes måtte upphöra att gälla, samt att i stäUet godt¬
görelse för ifrågavarande naturaprestation skulle under benämning
»ersättning för kofoder» utgå med 100 kronor för år, med rätt för
skoldistriktet att af statsmedel såsom bidrag härtill erhålla två
Måndagen den 9 Maj.
3
N:o 40.
tredjedelar af beloppet, eller 66 kronor 67 öre; dock att sådan
lärare eller lärarinna, hvilken vid den tidpunkt, då stadgandet
härom trädde i kraft, erhölle kofoder in natura eller ersättning
derför till högre belopp än 100 kronor för år, måtte vara berättigad
att vid sådan förmån bibehållas, hvad ersättningen vidkomma dock
ej längre än hvartill beslutet eller öfverenskommelsen om sådan
ersättning föranledde, men att skoldistriktet äfven i dessa fall
måtte ega rättighet att åtnjuta nyssnämnda statsbidrag 66 kronor
67 öre för år; samt i mom. d):
att Riksdagen, med godkännande af hvad Kongl. Makt före¬
slagit angående höjning af förslagsanslaget till lönetillskott åt
lärare vid folkskolor och småskolor samt under förutsättning af
bifall till hvad utskottet under mom. b) .här ofvan hemstält, måtte
höja nämnda förslagsanslag, nu 3,525,000 kronor, till 4,075,000 kro¬
nor, eller med 550,000 kronor.
Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade Första
Kammaren afslagit utskottets hemställan under mom. b) och, med
arfslag å utskottets hemställan under mom. d), så vidt den skilde
sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, bifallit denna
framställning oförändrad, medan åter Andra Kammaren till ut¬
skottet återförvisat mom. b) och d).
Med anledning häraf hemstälde utskottet i nu föreliggande
memorial:
att Andra Kammaren behagade fatta beslut i fråga om mom.
b) och d) af punkten 20:o) i statsutskottets utlåtande n:o 9, an¬
gående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvud-
titel.
Efter det denna utskottets hemställan blifvit uppläst, an¬
förde :
Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Såsom
kammaren behagade erinra sig, återremitterades dessa moment dels
derför, att hvad utskottet föreslagit icke omfattade reglering af
kofodret för extra-lärarne, och dels med anledning deraf, att man
icke kunde beräkna, h vilket beslut medkammaren i samma fråga
komme att fatta. Nu är förhållandet det, att Första Kammaren,
såsom man hade anledning att antaga, afslagit hvad utskottet
hemstält i dessa båda moment b) och d). Således åligger det nu
denna kammare att fatta sitt beslut i sjelfva sakfrågan.
Det är som bekant tvenne motioner, som ligga till grund för
behandlingen af denna fråga om kofoder åt folkskolelärarne, den
ena af herr Göransson och den andra af herr Holmgren. Utskottet
tillstyrkte bifall till herr Göranssons motion, hvilken afsåg att fullt
och genomgående reglera denna ovissa affär mellan folkskolelärare
och församlingsbor, genom hvilken reglering eu mängd tvistigheter
och olägenheter ur andra synpunkter med ens skulle hafva blifvit
afhjelpta. Och jemte det att utskottet hemstälde om sådan ändring
i folkskolestadgan, att inga tvister rörande sättet för kofodrets
Ang. kontant
ersättning för
det till folk-
skolelärare
och lärarinnor
utgående ko¬
foder m. m.
(Forts.)
Nso 40.
4
Måndagen den 9 Maj.
Ang. kontant
ersättning för
det till folk¬
skolelärare
och lärarinnor
utgående ko¬
foder in. in.
(Forts.)
utgörande skulle kunna varda möjliga, liemstälde utskottet också,
att staten skulle lemna bidrag med två tredjedelar af det upp¬
skattade värdet å detta kofoder. Herr Holmgren liar återigen
tagit endast sistnämnda synpunkt i betraktande i sin motion och
föreslagit, att staten skulle lemna bidrag med två tredjedelar intill
ett maximibelopp af 66 kronor och 67 öre för detta kofoder, vare
sig det af församlingen lemnades i penningar eller i vissa fall ut¬
gjordes in natura.
Nu kan man säga, att sannolikt motståndet i Första Kamma¬
ren emot utskottets förslag hufvudsakligen liärledt sig deraf, att
det icke ansetts lämpligt, att staten skulle biträda med någon
slags ersättning för detta kofoder, som från Första Kammarens
synpunkt betraktas helt och hållet såsom en naturaprestation, hvil¬
ken bör vara eu kommunens ensak. Naturligtvis kan man säga all¬
deles precis detsamma i afseende på herr Holmgrens motion. Och
man kan på visst sätt säga det i ännu högre grad om denna
motion derför, att det här för tillfället är allenast en penningfråga
mellan kommunerna och staten, utan att man med den af herr
Holmgren föreslagna ändring vinner hufvuclsyftet, stabilitet, enkel¬
het och reda i affärerna.
Men jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet derpå,
att, om man någonsin skall kunna få eu reglering af dessa trass¬
liga saker genomförd, det måste ske med tillhjelp af statsmedel,
derför att i öfver hälften af Sveriges folkskoledistrikt, kanske till
och med i minst två tredjedelar af dem, detta kofoder anses vara
för skoldistrikten billigare att utgöra, när detsamma utgår in
natura, än om det skulle fixeras till ett penningebelopp af 100
kronor och af kommunerna kontant erläggas. Man kan, synes mig,
icke räkna på bifall till eu ändring i detta fall, med mindre staten
träder emellan. Och jag får säga, att jag för egen del finner de
fordringar, som framställas på statens mellankomst här vid lag fullt
berättigade. Ty hvarför skall en kommun ensam betala denna
åttondedel af skollärarens lön, när staten till de öfriga sju åttonde-
delarne bidrager med två tredjedelar af deras belopp. Liksom kom¬
munerna i fråga om de högre allmänna läroverken eller de fem-
klassiga läroverken hafva skyldighet att bygga och underhålla
skollokaler, hafva de äfven i fråga om folkskolorna nämnda skyl¬
dighet samt jemväl skyldighet att förse lärarne med bostäder och
nödigt bränsle äfvensom skolorna med alla deras förnödenheter.
Het är således icke mer än rättvist och korrekt, att denna åttonde¬
del af lönen blir likstäld med det öfriga lönebeloppet.
Det förefaller mig för öfrigt egendomligt, att medkammaren
alltid sätter ett så skarpt motstånd mot att staten här träder
emellan och lemnar bidrag till den i stort sedt kanske vigtigaste
delen af den allmänna undervisningen i vårt land, då deremot
samma medkammare icke drager i betänkande att af statsmedel
lemna till den högre undervisningen huru mycket som helst och
äfven till sådana läroverk, der hvarje lärjunge kostar staten ända
till tusen kronor per år. Det anser medkammaren vara en lämplig
Måndagen den 9 Maj.
ö
N:o 40.
och berättigad hushållning med statsmedel, men här, då det gäller
att reglera en ytterst svår och oegentlig sak mellan skoldistrikten
och lärarne, då har man icke tillräckligt med statsmedel för fyl¬
lande af detta behjertansvärda ändamål. Det är en mycket egen¬
domlig uppfattning, och det synes mig mycket svårt att fatta
konseqvensen i denna tankegång, som ledt medkammaren i två så
parallela saker som jag angifvit.
Jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att fastän ett bifall till
herr Holmgrens motion för tillfället icke skulle helt och Hållet reglera
denna kinkiga fråga, följer deraf sjelfklart, att om Riksdagen en
gång beviljat detta statsbidrag, så blir det mycket lätt att taga
nästa steg mot målet, som är att i vår folkskolestadga få en sådan
bestämmelse, att ställningen mellan lärare och skoldistrikt blir
enkel och klar. Skilnaden är den, att man genom bifall till herr Holm¬
grens motion måste taga två steg för att vinna samma ändamål,
som man genom ett bifall till hr Göranssons motion skulle vinna
med ett. Men då det icke synes möjligt att lösa denna fråga med
ett steg, har man intet annat att göra än söka lösa den med två.
Med anledning af hvad jag yttrat, skall jag taga mig friheten
yrka, att kammaren, med afslag å hvad utskottet i sitt betänkande
n:o 9 punkten 20 med afseende å herr Göranssons motion hemstält,
måtte i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad herr Holmgren i
sin motion föreslagit, besluta, att, då till ordinarie lärare eller
lärarinna vid folkskola eller till annan examinerad, vid folkskola
antagen lärare eller lärarinna utginge kontant ersättning för ko¬
foder med minst 100 kronor eller ock, på grund af ordinarie lära¬
res eller lärarinnas derom gjorda yrkande, kofodret till sådan lärare
eller lärarinna utginge in natura, skoldistriktet skulle ega att af
statsmedel bekomma ett årligt bidrag af 66 kronor 67 öre till denna
del af lärarens eller lärarinnans aflöning; samt, med anledning så¬
väl häraf som Kongl. Maj:ts proposition angående höjning af för¬
slagsanslaget till »lönetillskott åt lärare vid folkskolor och små¬
skolor», öka nämnda anslag med 560,000 kr. eller från 3,525,000 kr.
till 4,085,000 kr.
Jag skall be få yrka bifall till denna min framställning, men
vill slutligen nämna för kammaren, att då Kongl. Maj:t föreslagit
en höjning af detta anslag med 200,000 kr., oberoende af hvad
kammaren besluter om hr Holmgrens motion, derför att detta an¬
slag icke visat sig tillräckligt, så är detta en förklaring hvarför
summan blifvit satt till 560,000 kr. i stället för 360,000, som skulle
blifvit eu följd af herr Holmgrens motion.
Häruti instämde berr Holmgren.
Herr Petersson i Runtorp yttrade: Jag bär begärt ordet
endast för att instämma med herr Olof Jonsson i Hof. Jag tror
nemligen, att det vore godt att få denna fråga från Riksdagens
bord, och jag anser, att herr Olof Jonsson så tydligt redogjorde
för frågan, att det icke bör råda någon tvekan om densammas
Ang. kontant
ersättning för
det till folk¬
skolelärare
och lärarinnor
utgående ko¬
foder m. m.
(Forts.)
N:o 40.
ö
Måndagen den 9 Maj.
foder in. m.
(Forts.)
Ang. kontant innebörd. Det vore ju äfven en fördel att, på samma gång man
rÄr^dkomme reda i dessa förhållanden, kunna förskaffa en liten
skollärare löneförbättring åt folkskolelärare, som en del behöfver. Jag yrkar
och lärarinnor således bifall till det af herr Olof Jonsson framstälda förslaget.
utgående ko-
Herr Göransson: Herr talman, mine herrar! Såsom
nämnde sista gången denna fråga var före i denna kammare, har
hufvudsyftet med min motion varit att få bort gällande bestäm¬
melser om kofoders utgående in natura och att i stället ersättning
derför blefve bestämd till ett visst kontant belopp. Min afsigt var
egentligen icke att få statsbidrag till större eller mindre belopp
till hjelp för kommunen, men då jag insåg omöjligheten att na
målet på annat sätt, nödgades jag taga denna letväg, nemligen be¬
gära, att staten skalle bidraga med en del, och skälet dertill var
alldeles detsamma som eu föregående talare, herr Jonsson i Hof,
nämnde, nemligen att det finnes eu stor del kommuner, som nu
lemna detta bidrag till betydligt lägre belopp än 100 kr., dels
kontant, dels in natura. Då jag ansåg det icke vara rigtigt att
påtvinga dessa kommuner en förhöjd afgift, så var detta anled¬
ningen till att jag yrkade, att staten skulle bidraga med 2/3 och
kommunen med 1 .,. Man kunde visserligen hafva yrkat, att staten
skulle bidraga med 1 :! och kommunen med 2 hvarigenom man
hade gjort dem skadeslösa, sä att ingen förhöjning skulle uppstått
för dem. Jag ansåg emellertid att för likformighets skull, och när
staten till den öfriga delen af lönen bidrager med 2... det icke
kunde finnas något skäl, hvarför man skulle göra eu skilnad be¬
träffande denna lilla del af lönen.
När nu Första .Kammaren, såsom vi veta, afslagit motionen i
denna del, lärer väl under sådana förhållanden icke finnas någon
annan utväg än att bifalla herr Holmgrens motion, oaktadt den
icke tilltalar mig, ty frågan blir derigenom icke löst i sin helhet,
åtminstone icke under denna riksdag. Det är ju möjligt, att samma
fråga åter kan komma nästa riksdag och att det då kan lyckas att
få den löst på sätt herr Olof Jonsson antydde, men jag tror, att
det är af vigt, att den snarast möjligt erhåller sin lösning, helst
jag är öfvertygad derom, att, om detta stadgande nu ej kommer
bort, det ändå förr eller senare kommer att försvinna, enär det är
både otydligt och föråldradt, i synnerhet som vi veta, att man vid
alla löneregleringar söker att afskaffa alla naturaprestationer samt
att fixera dem till kontanta belopp. Sålunda hafva vi vid denna
riksdag att förvänta ett förslag från bankoutskottet rörande af-
löningsstat förTumba pappersbruk, och hvari föreslås naturaprestatio-
nernas borttagande och deras ersättande med kontanta belopp, och
jag hoppas, att äfven Riksdagen kommer att godkänna förslaget.
Hvarför jag för öfrigt anser, att frågan snart bör lösas i ett sam¬
manhang, är derför att, om kommunerna blifva ålagda att utgifva
detta kofoder in natura, hvarom jag vet, att många rättegångar
för närvarande pågå mellan skollärare och församlingar, och om
skollärarne, nemligen de ordinarie, önska att få dessa prestationer
Måndagen den 9 Maj.
7
>':o 40.
in natura, församlingarna icke hafva rätt att neka, såvida det icke
kan styrkas, att sådana hinder eller lokala förhållanden möta, att
det på denna grund är olämpligt eller omöjligt, hvilket dock åt¬
minstone på landsbygden icke är enligt min tanke så lätt att styrka.
Om nu således kommunerna blifva ålagda att utgifva detta
kofoder in natura, så följer deraf, att de få bygga ladugårdar och
foderlador med mera dylikt vid hvarje skola, der det finnes ordi¬
narie lärare. Men kommer sedan den tid — ett eller flera år der¬
efter — då stadgandet om utgifvande af kofoder in natura blir
borttaget och ersättning derför blifvit fixerad till ett kontant be¬
lopp, så hafva kommunerna dessa byggnader till öfverlopps.
Derför anser jag, att frågan bör lösas snart, och jag kan icke
förstå hvilka motiv, som föranledt Första Kammaren att i detta
fall vara så sparsam, när det gäller statens medel, hvilket eljest
icke brukar vara händelsen med denna kammare. Deraf synes vilja
framgå, att de personer skulle hafva rätt, som påstått, att de bättre
lottade klasserna icke visat så synnerligen stort intresse för folk¬
skolan, för såvidt man får antaga, att Första Kammaren utgör de
bättre lottade, och då ser det ut, specielt i denna fråga, som om
Första Kammaren icke skulle hafva stort intresse för folkskolan,
åtminstone icke jemförligt med det intresse, den visat sig hafva
gent emot de allmänna läroverken, när det gäller att bevilja anslag
till dessa.
Som sagdt, på den punkt frågan nu står, liar jag intet annat
att göra för att vinna åtminstone något än att instämma med herr
Olof Jonsson.
Herr vice talmannen Danielson: Detta betänkande är helt
och hållet nytt; jag har icke sett det förrän nu. Jag kan dock
icke fatta, hvilken fördel det skulle ligga uti att bifalla herr
Holmgrens motion på sätt herr Olof Jonsson föreslagit. Mig före¬
faller det, som om detta förslag icke hänger i hop och att vi icke
få någon synnerlig fördel deraf. Frågan blir derigenom icke löst
eller åtminstone icke löst på det sätt, hvarmed vi blifva belåtna.
Hvarför skulle vi således frångå utskottets förslag, uti hvilket
frågan blifvit framstäld i ett sammanhang V
Jag har, såsom sagdt, erhållit detta betänkande just nu och
har således icke Haft mycken tid att genomläsa detsamma, men det
förefaller mig, som om kammaren borde bifalla utskottets hem¬
ställan i såväl mom. b) som cl), ty denna hemställan innebär ett
förslag, som skulle leda till denna frågas lösning.
Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets hemställan sådan
som den förelåg förra gången i såväl mom. b) som d). Jag tror
icke, att man vinner något med det, som här yrkats, och jag hem¬
ställer derför, att kammaren måtte fatta sitt beslut i enlighet
med utskottets förslag. Då vi så väl i ena som andra fallet få vo¬
tera, anser jag det icke vara värdt att votera om en sak, som vi
icke blifva belåtna med. Då således utskottets förslag, enligt min
tanke, är mera reelt, yrkar jag bifall till detsamma.
Ang. kontant
ersättning för
det till folk¬
skolelärare
och lärarinnor
utgående ko¬
foder m. m.
(Forts.)
N:o 40.
8
Måndagen den 9 Maj.
Ang. kontant
ersättning för
det till folk¬
skolelärare
och lärarinnor
utgående ko¬
foder tn. m.
(Forts.)
Herr Jonsson i Hof: Jo, skilnaden mellan dessa båda beslut
ligger just deri, att i fråga om herr Göranssons motion, som rör
en ändring i folkskolestadgan, vägrade Första Kammaren i fjol att
votera gemensamt, och så kommer troligen att ske äfven i år, men
deremot innebär herr Holmgrens motion ingen ändring uti folk¬
skolestadgan, utan är en ren anslagsfråga, i följd hvaraf gemensam
votering ovilkorligen måste ega rum. Bet är derför jag framstält
mitt yrkande om bifall till herr Holmgrens motion, hvilket i fråga
om penningeanslaget är ungefär detsamma som bifall till herr
Göranssons motion, men hvilken skiljer sig deri, att der icke är
fråga om någon ändring af folkskolestadgan, utan endast är en
anslagsfråga. Det är anledningen till mitt framstälda yrkande
och jag ber att fortfarande få yrka bifall till mitt förslag.
Herr vice talmannen Daniel son: Ja, då ha vi ju icke vunnit
hvad vi egentligen ville vinna. Ty det är just detta trassel, att
man skall betala kofodret in natura, som är den svåraste olägen¬
heten. Vinner man icke reda i den saken, så hafva vi i sjelfva
verket ingenting vunnit; och jag föreställer mig, att om frågan
faller denna gång, utskottet skulle till nästa år kunna hitta på en
lösning af frågan, som vi alla kunde vara belåtna med. Men inga¬
lunda kunna vi väl vara nöjda med hvad här nu föreslagits; ty
det förefaller mig vara just hvad man i hufvudsak icke vill.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Andersson i Högkil: Om man bifaller det yrkande, som
herr Olof Jonsson framstält, så har man åtminstone vunnit det, att
man i någon mån bidragit till att realisera det vackra diktamen,
som Konungen den 12 oktober 1888 anförde till statsrådsprotokollet,
deri Konungen bland annat säger, att :en lindring i de kommunala
skattebördorna är att anse i hög grad önskvärd och skulle antag¬
ligen sträcka sina välgörande verkningar vidare än de flesta andra
skattelindringar», och deri Konungen i detta fall särskildt och i
främsta rummet framhåller kommunernas utgifter för skolväsendet.
Af Sveriges officiella statistik om kommunernas fattigvård och
finanser, hvilken utdelats här i kammaren, finner man, att kom¬
munernas utgifter för folkskoleväsendet undeFåren 1886—1889 ökats
från 10 till 12 millioner kronor. Nu är det visserligen sant, att
staten i någon mån bidragit till dessa utgifter, men detta bidrag
utgör blott omkring '/j. Man finner äfven, att under nämnda år
byggts, på landsbygden skolhusbyggnader för ett värde af mer än
3 millioner kronor. Man finner vidare, att af kommunernas samt¬
liga utgifter utgjorde utgifterna för skolväsendet 19 %, nemligen
för stadskommunerna 11 %, men för landskommunerna ända till 32
%: Dessa siffror synas mig tydligen visa, att kommunerna verk¬
ligen behöfva lättnader i denna börda. Då man nu genom ett bifall
till herr Olof Jonssons förslag kan medverka till en sådan lättnad
på samma gång man bidrager till att Konungens nämnda diktamen
Måndagen den 9 Maj.
9
N:o 40.
verkligen blir ett kungsord, så tager jag mig friheten yrka bifall
till herr Olof Jonssons förslag.
Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Sedan herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kam¬
maren det förslag till beslut, som af herr Jonsson i Hof under
öfverläggningen framstälts.
§ 4.
Föredrogs och bordlädes för andra gången bevillningsutskottets
betänkande n:o 11.
§ 5.
Efter föredragning af statsutskottets utlåtande, n:o 7 a, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställ¬
ningar om anslag dels till nya byggnader och anläggningar vid
statens järnvägstrafik, dels ock till ny rörlig materiel vid statens
trafikerade jernvägar, biföll kammaren, hvad utskottet i nämnda
utlåtande hemstält.
§ 6-
Härefter föredrogs statsutskottets memorial n:o (32, om an¬
visande af de i regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.
I detta memorial hemstälde utskottet till en början:
»att den i regeringsformens 63 § först omförmälda kreditiv-
summa må under tiden intill nästa riksdag bestämmas till två
millioner femhundratusen kronor».
I fråga härom anförde:
Herr Hedin: För min del, herr talman, håller jag före, att
det varit rigtigare, att statsutskottet afvaktat någon framställning
från regeringen, innan det föreslog ändring af de nuvarande be¬
loppen af de båda kreditiven. Den omständigheten, att det heter
i riksdagsordningen att det åligger statsutskottet att föreslå be¬
loppet af dessa kreditivsummor, hindrar ju icke att det är rigtigare
och i sin ordning, att regeringen uttalar sin mening om, huruvida
en förhöjning af anslagssummorna är behöflig eller icke, och läte
Riksdagen få någon kännedom om anledningen till behofvet af en
sådan höjning. Statsutskottet har i sitt utlåtande erinrat, att det
s. k. mindre kreditivet en gång varit höjdt, nemligen vid 1853—54
årens riksdag och sedermera åter nedsatts till det förut vanliga
beloppet. Men statsutskottet har dervid glömt att nämna, att
denna höjning skedde just på framställning af Kongl. Maj:t,
hvilket jag också tycker vore i sin ordning nu. Det är icke
kändt _ att regeringen är af den mening, att en höjning af
kreditivbeloppen skulle vara af behofvet pakallad, och icke synes
N:o 40.
10
Måndagen den 9 Maj.
det mig då vara skäl att vidtaga en åtgärd, som sannerligen icke
motiveras genom ett påpekande af den förändring penningevärdet
undergått. Ty sedan den tid, då i grundlagen stadgades om dessa
kreditiv, hafva två märkliga förändringar inträffat, nemligen dels
att vi hafva fått årliga riksdagar och dels att det nu är en ringa
sak för regeringen att sammankalla urtima riksdag.
Emellertid skall jag icke för min del ha något synnerligt att
anmärka mot förhöjningen af det stora kreditivet. Men hvad be¬
träffar det mindre, synas mig åtskilliga omständigheter tala för,
att det vore mindre skäl att höja detta anslag. Vi hafva haft
exempel på användningen af det mindre kreditivet, då i allt fall
icke något sådant behof, som man får förutsätta att grundlagen
afsett, förevarit. Ty det är då säkert, att år 1870, då detta kre- •
ditiv anlitades, icke någon tänkte på att anfalla Sverige. Emel¬
lertid anvisades hela kreditivet då, och det torde vara skäl att
kammaren erinrar sig på hvad sätt det användes. 737,000 kronor
anvisades till arméförvaltningens disposition och återstående be¬
loppet, 763,000 kronor, anvisades till förvaltningen af sjöärendena,
för att, som det hette, användas till sådana åtgärder, som förstärk¬
ningen af sjöförsvaret »i första hand» kräfde. Det oaktadt kunde
man icke under det löpande året 1870 af de 763,000 kronorna an¬
vända mer än 128,066 kronor. När man då ser efter, hvad det
var för utgifter som förstärkningen af sjöförsvaret i första hand
kräfde för att skydda landets neutralitet, så finner man t. ex. så¬
dana utgifter — oväntade vid dispositionen af detta kreditiv —
som reparation af en pumpmaskin, inköp af flaggduk, stearinljus
och färgämnen in. m. dylikt. Det är en underlig användning af
det lilla kreditivet!
För öfrigt, när statsutskottet erinrar om huru litet dessa kre¬
ditiv användas, hvilket väl skall lända till en indirekt erinran för
oss att penningarna nog icke komma att gå ut, torde det vara skäl
att på samma gång erinra om de extra rustningskreditiv, som be¬
viljades vid 1848 års och 1862—63 års riksdag.
Jag skall emellertid icke göra något yrkande.
Vidare anfördes icke. Utskottets ifrågavarande hemställan bi¬
fölls af kammaren.
Hvad utskottet i öfrigt hemstält bifölls jemväl.
§ 7.
Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 70, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts proposition om anordnande i Vadstena af
en asyl för sinnessjuke.
§ 8.
Till kammarens afgörande förelåg vidare bevillningsutskottets
betänkande n:o 10, angående vilkoren för försäljning af bränvin.
Måndagen den 9 Maj.
11
N:o 40.
Punkten 1. Ang. ändring i
§§ 4 och 42 a f
Uti afgifven proposition hade Kongl. Maj:t, under åberopande ssVningsför-
af hvad bilagdt utdrag af protokollet öfver finansärenden för den ordningen.
10 mars 1892 innehölie, föreslagit Riksdagen att antaga följande
förslag till förändrad lydelse af §§ 4 och 42 i kongl. förordningen
den 31 december 1891 angående vilkoren för försäljning af bränvin
och andra brända eller destillerade spirituösa drycker:
§ 4. 1. Ej må någon — — — — — — eger försälja.
2. Innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin må icke
till köpare å annan ort än clen, der han sin försäljningsrätt utöfvar,
försända bränvin i mindre belopp än 20 liter.
3. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af
bränvin låta genom ombud å annat ställe än det, der han sin
försäljningsrätt utöfvar, till köpare utlemna bränvin i mindre be¬
lopp än 250 liter.
§ 42. Idkar någon minuthandel med eller utskänkning af
bränvin vid tillfälle, då försäljningsrätten ej utöfvas får, eller å
annat ställe, än dertill uppgifvet är, eller försänder någon, mot
hvad i § 4 mom. 2 stadgadt är, bränvin till köpare å annan ort än
den, der lian sin försäljningsrätt utöfvar, eller begagnar någon,
mot bestämmelsen i mom. 3 af samma §, ombud för bränvins ut¬
lemnande å annat ställe, än der han sin försäljningsrätt utöfvar,
eller tillåter den, som icke är till utskänkning berättigad, att, då
han i parti eller genom minuthandel säljer bränvin, något af det
sålda på försäljningsstället förtäres eller afhemtas i mindre belopp,
än lian är berättigad föryttra, eller förbryter sig den, som till
minuthandel med eller utskänkning af bränvin berättigad är, mot
§ 26 mom. 3 och 5 eller § 27, böte första gången från och med 30
till och med 60 kronor samt andra gången från 60 till och med 120
kronor och vare dessutom andra gången sin rätt till minuthandel
eller utskänkning förlustig. Lag samma — — — — — —
lagrum föreskrifna.
Utskottet hemstälde emellertid, att Kongl. Maj:ts förevarande
förslag icke måtte af Riksdagen bifallas.
Häremot hade reservation anmälts af herrar S. M. Olsson i
Sörnäs och G. Jansson i Krakerud, hvilka, med anslutning till
hvad herr statsrådet och chefen för finansdepartementet till stats¬
rådsprotokollet för den 10 mars 1892 anfört, yrkat, att utskottet
måtte hemställa om bifall till de af Kongl. Maj:t föreslagna ändxun-
garna i §§ 4 och 42 af ifrågavarande förordning.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Hammarström: Herr talman! Jag skall be att få in¬
stämma med dem, som reserverat sig mot utskottets hemställan, och
yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Jag vill påpeka, hvad herr statsrådet och chefen för kongl.
finansdepartementet till statsrådsprotokollet yttrat rörande denna
sak. Detta yttrande står på sidan 12 i den kongl. propositionen
\:o 40.
12
Måndagen den 9 Maj.
Ang. ändring i och lian säger der: — »Vid bestämmande af den qvantitet, under
§§ 4 och 42^/hvilken bränvin icke skulle få försändas till köpare å ort utom den,
säljning sfär- der försäljningsrätten utöfvas, bör man tillse, att gränsen å ena
ordningen, sidan icke sättes så hög, att derigenom obehörigt förfång tillfogas
(Forts.) de försäljare, som pläga förse gästgifvare och andra större afnämare
å andra orter med spritvaror, men å andra sidan tillräckligt hög,
att den icke medgifver försändning af spritvaror i de mindre be¬
lopp, som afnämare, tillhörande de mindre bemedlade klasserna, i
allmänhet kunna antagas ega råd att på en gång reqvirera, och ej
heller bereder allt för lätt tillfälle till gränsens öfverskridande
genom så kallad salning.» Jag ber att få fästa uppmärksamheten
vid detta ord »salning», emedan bränvinsförsäljningslagen just i det
afseende, som.detta ord innebär, allt för mycket kringgås.
Utan att tillåta mig att tala vidare i denna sak, skall jag be
att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Olsson i Sörnäs: Herr talman! Då Riksdagen redan
1890 skref till Kongl. Maj:t med begäran att Kongl. Maj:t ville
framlägga förslag till inskränkning i spritvaruhandlandes rätt att
på annat ställe än der han idkar sin försäljning drifva handel med
bränvin, så trodde jag, att Riksdagens bevillningsutskott skulle
hafva kunnat gått med på denna Kongl. Maj:ts proposition. Vis¬
serligen är denna proposition icke i full öfverensstämmelse med
Riksdagens önskningar i skrifvelsen, det må jag erkänna, men jag
tror dock, att den kan medföra någon förbättring af de nuvarande
missbruken, och att döma efter huru det nu tillgår, åtminstone i
min hemort, så skulle det blifva en ren välsignelse, om propositio¬
nen antoges.
Nu har man begagnat samma käpphäst som för ett par år
sedan, nemligen att påstå, att utländska handelsresande skulle
komma i en bättre ställning än svenska spritvaruhandlande. För
min del tror jag icke, att vår svenska lag skulle kunna gifva fran¬
ska handelsresande bättre vilkor än den gifver våra egna lands¬
män. Detta förhållande skall jag dock icke vidare inlåta mig på,
men huru jag än ser saken, förefaller det mig som om det nu icke
vore väl bestäldt i detta afseende, utan att man åtminstone borde
fora ett försök med det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget, och
erför skall jag med åberopande af min reservation yrka bifall till
detta förslag.
Häruti instämde herrar Lundström, Nordin, Sjö, Nilsson i
Wrängebol, Anderson i Hasselbol, Olson i Stensdalen och Aulin.
Chefen för finansdepartementet herr statsrådet friherre von Es¬
sen erhöll ordet och yttrade: Herr talman, mine herrar! Alla kamma¬
rens ledamöter lära vara med mig ense om, att det är ett stort och be-
aktansvärdt mål att söka förebygga rusdryckernas spridande i vårt
land. Men alla måste också medgifva att, om detta mål skall kunna i
någon mån vinnas, måste man gä framåt med små steg och icke syfta
Måndagen den 9 Maj.
13
N:o 40.
til] några ytterligheter utan söka genomföra successiva förändringar
i bränvinslagstiftningen. Det är klart att man vid hvarje förän¬
dring, som ifrågasättes i bränvinslagstiftningen, kommer att stöta
emot enskildas intressen, både deras, som idka försäljning af sprit¬
drycker, och deras, som önska mera fritt begagna sig af dem. En
sådan svårighet framträder också genast i afseende å det af Kong!
Maj:t nu framstälda lagförslaget, och en svårighet, som mest gör
sig gällande här i Stockholm. För att gifva ett talande exempel
härpå, vill jag erinra om, hvad som är herrarne bekant, att här i
Stockholm en mängd familjer äro bosatta på sommarnöjen i sta¬
dens närhet. När dessa nu behöfva någon spirituösa, sa göra de
en reqvisition hos någon vinhandlare i staden för att få varan ut¬
skickad med ångbåt eller på annat sätt. Detta skulle emellertid
hädanefter icke kunna gå för sig i fråga om mindre partier än 20
liter, och att en sådan bestämmelse skulle blifva till stort obehag
både för vinhandlarne och för konsumenterna, kan jag icke förneka.
Man måste hädanefter, då man vill hafva ett mindre parti, antingen
skicka in ett säi'skildt ombud till staden eller ock sjelf taga det
med sig, då man reser ut. Dessa olägenheter inträffa emellertid
hufvudsakligen blott i Stockholm, Göteborg eller andra större
stadssamhällen, men man har i allt fall att välja hvilket som är
bäst, antingen att låta dessa vinhandelsfirmor och enskilda personer
underkasta sig dessa obehag eller att låta allt fortgå på det sätt,
hvaröfver Konungens befallningshafvande i åtskilliga län beklagat
sig, eller att man der nästan trugat bränvin på folk i landsorterna.
För att förebygga detta tror jag nog, att denna lag kan göra gagn,
och ehuru man visserligen icke alltid kan kontrollera så noga, att
icke lagen någon gång öfverträdes, så bör man väl dock söka an¬
taga sådana bestämmelser, af hvilka man kan hoppas gagneliga
verkningar. Olägenheterna af den nuvarande bränvmsutaelningen
på landsbygden framhöllos på ett mycket drastiskt sätt af läns¬
styrelsen i Kopparbergs län, då den hördes angående Riksdagens
beslut om en skrifvelse till Kongl. Maj:t i anledning af en motion,
som 1890 afgafs af herr Treffenberg, länets höfding. Kunde så¬
dana saker förekommas, som i länsstyrelsens yttrande omnämnas,
och hvilka nog äfven inträffa i andra län, sä vore det en stor vinst.
Känner man något till brottmålsstatistiken och vet, huru många
mål af den förfärligaste art Kongl. Maj:t har att pröfva, samt att
dessa brott, i hvilka menniskonaturen framträder i sin värsta vild-
djursgestalt, oftast framkallats af bränvinet, då måste man vilja
vara med om att göra något för att hämma dettas spridning.
Nu säger man, att genom denna lagändring de utländska agen¬
terna skulle få eu fördel framför de svenska. Men jag vill då er¬
inra — jag vill nu icke tala om konjak och annan spirituösa —
att för det bränvin, som införes utifrån, få dessa agenter betala
eu tull af 75 öre per liter, det vill säga 25 öre mer än skatten,
och då dertill kommer att de, om det skall säljas ut i mindre partier
än 250 liter, få erlägga en försälj ningsaf gift af 15 öre per liter,
så torde denna affär icke vara sä lockande. I fråga om konjak
Ang. ändring i
§§ 4 och 42 af
bränvinsför-
säljningsför-
ordningen.
(Forts.)
ff:o 40.
14
Måndagen den 9 Maj.
Ang. ändring
§§ 4 och 42 c
bränvinsför-
säljning 8för
ordningen.
(Forts.)
j deremot torde nog förtjensten ställa sig bättre, men denna vara lärer
'J icke ha någon synnerligen stor marknad bland allmogen i landsorten.
* Nu har utskottet mangrant afstyrkt detta förslag, och det ser
derför ut som om Riksdagen skulle komma att finna de af mig antydda
olägenheterna för vinhandelshusen och dem, som bo i städernas
närhet, så stora, att man af hänsyn dertill icke borde söka på detta
sätt komma till det mål, man önskar.
Jag har icke vidare att tillägga, men frågan är nu förelagd
Riksdagens pröfning, och Kongl. Maj:t har gjort detta för att i
någon mån tillmötesgå den önskan, som Riksdagen 1890 uttalade i
sin då aflåtna skrifvelse.
Herr Helin: Herr talman! Jag skall be att få gent emot den
af herr statsrådet uttalade åsigten, att i landsorten icke så mycket
konjak säljes, uttrycka den öfvertygelsen, att det är högst betyd¬
liga qvantiteter, som der åtgå. Jag är fullt ense med honom om
att man bör göra allt hvad göras kan i nykterhetens intresse, men
jag anser icke, att man bör för den skull antaga det af Kongl.
Maj:t nu framlagda förslaget, emedan enligt mitt förmenande så
mångas intressen blifva derigenom på ett obilligt sätt förnärmade.
Jag anser sålunda, att man i detta fall bör gilla utskottets
förslag, till hvilket jag yrkar bifall.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Då detta förslag
behandlades inom afdelningen af utskottet, så blef det der tillstyrkt,
men när det sedan framkom till utskottet i plenum, så afstyrktes
det, hufvudsakligen på den grund, att man fruktade för att de ut¬
ländska handelsresandena skulle göra sådant intrång på spirituösa-
marknaden inom landet, att derigenom förslaget skulle blifva till
föga nytta. Men då man nu från statsrådsbänken fått höra, huru
förhållandena ställa sig för dessa utländska handelsagenter, och då
de flesta från landsorten torde hafva sig bekant, att dessa agenter
der icke låta höra mycket af sig, så tycks det väl icke vara någon
fara i det afseendet. Dessutom bör man ock taga i betraktande,
att om man blott ställer sig på den ståndpunkten och säger, att
man icke vågar göra några reformer, derför att man icke vet,
hvad derigenom i ena eller andra hänseendet möjligen kan inträffa,
så kommer man aldrig till något resultat. Om man deremot nu
bifaller Kongl. Maj:ts proposition, så kommer det utan tvifvel att
visa sig, om dessa handelsagenter bedrifva någon större verksam¬
het inom landet, och skulle detta visa sig, så kan man väl på något
sätt inskränka denna deras verksamhet.
När man läser utskottets motiv, så ser det ut som om utskottet
sjelf icke hade så stort förtroende till sitt eget påstående om de
utländska handelsresandena. Jag skall be att få läsa upp några rader
på fjerde sidan af utskottets betänkande. Der säger utskottet:
»Detta förslag särskildt skulle komma att medföra beaktansvärda
olägenheter sä väl för hela den konsumerande allmänheten som ock
särskildt för dem, hvilka såsom innehafvare af minuthandelsrättig-
Måndagen den 9 Maj.
15
N:o 40.
lieter här i landet ega tillstånd att'sälja s. k. finare spirituösa, på Ang. ändring i
samma gång som vårt land komme i ännu högre grad än hittills ££4 och 42 af
att öfversvämmas åt' spritvaruhandelsagenter, eller just motsatsen ^UninqifZ-
af hvad Riksdagen åsyftat, då Riksdagen till Kongl. Maj:t aflat ordningen.
förberörda skrifvelse.» Det är ganska egendomligt att säga, att (Forts.)
detta förslag skulle medföra beaktansvärda olägenheter för hela
den konsumerande allmänheten, men sedan en rad längre ned på¬
stå, att landet derigenom kommer att öfversvämmas åt spritvaru¬
handelsagenter. Men vore det så, att landet öfversvämmades af
dylika, så lär det väl icke blifva någon svårighet för de konsumerande,
ty de finge väl då så mycket spritdrycker de önskade. Hvad det
beträffar, att minuthandlarne komma att lida intrång i sina rättig¬
heter, så _ är det sant, men man åsyftar just att åstadkomma en
inskränkning för dem, som idka en sådan rörelse och äfven för den
konsumerande allmänheten. Man kan naturligtvis icke lagstifta
för inskränkning i konsumtionen af sprit och på samma gång bibe¬
hålla denna konsumtion till samma omfång, utan den som verkligen
vill hafva inskränkning, den måste äfven besluta sådan.
I de tre derpå följande raderna säger utskottet: »För öfrigt
skulle det af Kongl. Maj:t föreslagna förbudet svårligen kunna
göras effektivt, och man komme blott att framlocka nya sätt att
kringgå de i syfte att inskränka handeln med spirituösa drycker
lagstadgade bestämmelser».
Det må jag säga, att dessa rader kan jag icke anse annat än
såsom ett fattigdomsbevis. Det är sådana skäl, som anföras, då
man icke vill en sak. De skälen hafva tvifvels utan under alla de
år, inskränkning i konsumtionen af spritdrycker i Riksdagen på¬
yrkats, anförts såsom skäl för afslag. Man har hela tiden sagt,
att dessa lagbestämmelser komma att kringgås och att de sålunda
icke skola verka i det syfte man velat. Detta tycker jag dock
icke är något giltigt skäl, ty väl är det sant att hvilka lagbestäm¬
melser eller inskränkningar man än gör, kommer folk att kringgå
dem, och sannolikt äfven bryta dem, och särskildt om vi tänka på
strafflagen, veta vi att t. ex. stöld är der förbjuden och ändock stjäla
många, men Riksdagen kan dock icke säga att när det fins så många
dåliga personer i samhället, som bryta eller kringgå lagarne, så
skola vi upphäfva alla restrictiva lagbestämmelser och all strafflag.
Det är ju omöjligt att handla så, utan finner man att lagarne
kringgås, måste man se till huru man skall förfara för att komma
åt lagöfverträdarne.
På grund af hvad jag sålunda anfört yrkar jag bifall till den
kongl. propositionen.
Herrar Broström, Olsson i Ornakärr, Persson i Tallberg och
Nydahl instämde häruti.
Herr Waldenström: Herr talman, mine herrar 1 Jag skulle i
och för sig icke hafva något emot att instämma i de yrkanden på
bifall till den kongl. propositionen, som här redan blifvit gjorda.
N:o 40.
16
Måndagen den 9 Maj.
Ang. ändring i Men jag får på samma gång förklara, att jag icke tror, att en
§§ 4 och 42 af sådan lag blefve till någon egentlig nytta. Jag har från första
såljningsför- stunden icke kunnat finna annat, än att Kongl. Maj:ts förslag är
ordningen, mycket otillfredsställande.
(Forts.) Kongl. Maj:t utgår från den förklaringen, att man icke gerna
kan förvägra Sveriges köpmän en handelsrättighet, som enligt
franska handelstraktaten tillkommer utländska. Men utgår man
från denna förutsättning, så måste jag fråga: är det då rigtigt
att förneka svenska köpmän en expeditionsrätt, som enligt franska
handelstraktaten tillkommer utländska köpmän? Jag tycker, att
det är besynnerligt, att man skall tillåta köpmännen att upptaga
beställningar, men förbjuda dem att utföra dessa, såsom det står i
Kongl. Maj:ts proposition.
Statsrådet och chefen för finansdepartementet har i statsråds¬
protokollet redogjort för, huru det gick vid den öfverläggning om
förlängning af den svensk-franska handelstraktaten, som hölls i
Paris förlidet år. Han har der sagt, att det mötte svårigheter
från de franska kommissariernas sida att genomdrifva den för¬
ändring i 17:de paragrafen af traktaten, som de svenska kommis¬
sarierna önskade af intresse att sprithandeln i Sverige skulle kunna
ordnas i öfverensstämmelse med Riksdagens uttalade önskningar.
Jag skall i anledning häraf be att få fästa uppmärksamheten på.
att de franska kommissarierna icke uttalade sig i sak, då denna
fråga var föremål för öfverläggning. De hade rättighet att utan
deputeradekammarens vidare hörande underteckna den nya fransk¬
svenska traktaten under den förutsättning, att de förutvarande
paragraferna antingen oförändradt antogos eller också helt och hållet
utströkos. Deremot hade de icke rättighet att i deputeradekamma¬
rens namn underteckna en traktat, som innehölle en förändring i
någon af de paragrafer, som funnos i den gamla traktaten. Det
var på denna grund de franska kommissarierna satte sig emot den
föreslagna förändringen. De sade nemligen, att: om man antoge
dylika förändringar, måste traktaten åter underkastas deputerade¬
kammarens pröfning, och då hunne saken icke att afgöras till den
1 februari 1892. Jag kan icke finna annat, än att i detta ligger,
om icke en direkt, så åtminstone en indirekt inbjudan till svenska
regeringen att öppna särskild underhandling med franska regeringen
angående just denna paragraf. Jag kan icke heller föreställa mig,
att franska regeringen eller deputeradekammaren skulle hafva något
emot att antaga en deklaration till traktaten af innehåll, att franska
handelsresande i vårt land icke skulle hafva att beräkna större
fördelar eller rättigheter, än svenska köpmän hafva. Jag tror detta
så mycket mer, som några bestämmelser i norska sprithandelslagen,
på Indika lians excellens utrikesministern liar fäst min uppmärk¬
samhet, just antyda något sådant.
Jag läste i början af detta år i en af Stockholms större tid¬
ningar referat af en proposition, som tyska regeringen framlagt
angående ordnandet af sprithandeln i Tyskland. I denna fans eu
paragraf af det innehåll, att en person, som hade rättighet att
Måndagen den 9 Maj.
17
N:o 40.
handla med spritvaror i en stad, icke skulle hafva rättighet att Ang. ändring ;
genom agenter bjuda ut spritvaror i andra kommuner till andra §§ 4 och 42 "f
personer än dem, som derstädes hade rättighet att handla med br™villsf»r-
samma varor. Detta är en bestämmelse, som vi skulle behöfva i ‘“ordningen'
vår lag, och iag tror att när tyska regeringen, som också står i (Forts.)
traktatförbindelse med Frankrike, kan föreslå sådana bestämmelser,
det icke skulle vara svårt för oss att vinna detsamma; och då
vunne vi »agot reelt, hvilket jag för min del icke tror blifva fallet,
om den af Kongl. Maj:t föreslagna bestämmelsen nu antages.
I detta yttrande instämde herrar Ramberg, Eriksson i Elgered,
Vålm, Alsterlund och Alexanderson.
Herr Johansson i Noraskog: Den senaste ärade talaren
erkände,. att man genom antagande af föreliggande förslag icke
skulle vinna någon reel nytta för nykterhetsrörelsen. Det är också
detta förhållande, som gifvit utskottets majoritet anledning att
afstyrka förslaget.
Riksdagen begärde i sin skrifvelse till Kongl. Maj:t, att Kongl.
Maj:t skulle vidtaga åtgärder för att hindra agenter att resa om¬
kring och sälja spritdrycker. Hvad blir följden, om detta lagförslag
antages? Jo, ingen annan än den, att lagstiftningen, i stället för
att vända sig mot de kringresande agenterna, kommer att vända
sig mot vissa minuthandlare eller, som de här i Stockholm van¬
ligen kallas, vinhandlare. Det är dessa, som komma att drabbas
af denna lags bestämmelser, då deremot agenterna till följd af den
nya lagen skulle komma att frodas ännu mer än förut.
Statsrådet och chefen för finansdepartementet ansåg, att konjak
icke hade någon vidare marknad på landsbygden, men detta är
visst icke förhållandet. Den varan går redan nu och kommer att
gå mycket bättre än bränvinet, ju svårare det blir att sälja brän¬
vin i mindre qvantiteter. Den konjak, som förekommer på landet,
är för öfrigt icke något annat än mer eller mindre färgadt bränvin;
och när en konsument ovilkorligen vill hafva något af dessa varor’
så hittar man nog pa utvägar att förskaffa sig detsamma på ett
eller annat sätt.
Jag vill dessutom påpeka en annan följd af denna lagbestäm¬
melses antagande. Det är icke nog dermed, att utländska rese-
agenter komma att tillfredsställa våra behof af spritvaror i mindre
(| vantite ter, såsom statsrådet sjelf antydde. Den omständigheten,
att den utländske säljaren måste förtulla sina varor och erlägga
tullafgiften, hindrar honom icke i hans affär, ty han kan sälja sina
viner och sin sprit i huru små partier-som helst. Härför utgör
denna lagförändring intet hinder; blott säljaren bor på andra sidan
gränsen, i Norge eller Danmark, kan han förse oss med så mycket
spritvaror vi någonsin vilja hafva. Man brukar i våra tull¬
förhandlingar stundom använda ett bevingadt uttryck »Sverige
åt svenskarne», men bär om någonsin blefve det Sverige åt ut-
ländingarne.
Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 40.
•i
>':o 40.
18
Måndagen den 9 Maj.
Ang. ändring i Men det är äfven en annan synpunkt i denna fråga, som vi
§§ 4 och 42 "/icke böra lemna å sido, nemligen handeln med vin. För närvarande
iTlnin^för- linnés intet hinder för hvilken speceri- och kryddkramhandlare som
‘IrTningeZ' helst att i hvilka små qvantiteter man än önskar effektuera be-
(Forts.) ställningar af vin, men det kan icke hans kanske närmaste granne,
vinhandlanden. Specerihandlanden deremot kan utminutera och
»försända» en eller två buteljer vin åt dem som bo på sommarnöjen
o. s. v., men det kan icke vinhandlanden. På detta sätt bereder
man ju svårigheter för en klass af näringsidkare till förmån föl¬
en annan. Detta sätt att lagstifta är något, som jag för öfrigt
icke tror skall blifva vidare välsignelsebringande för nykterhets-
verksamheten.
Det var hufvudsakligen dessa omständigheter, som föranledde,
att, fastän utskottsafdelningen om ock med någon motvilja tillstyrkt
Kongl. Maj:ts förslag, utskottet dock icke ansåg sig ega tillräckliga
skäl för att tillstyrka bifall till detsamma i dess nuvarande skick.
Så länge förslaget icke på samma gång är åtföljdt af ett för¬
slag, hvari föreskrifves att man icke får förtulla mindre belopp
spritvaror än det minimum här är bestämdt, så länge blefve den
nu ifrågasatta lagbestämmelsen utan all verkan.
Det är med hänsyn till dessa och andra omständigheter, som
jag icke kan vara med om att antaga den kongl. propositionen,
utan yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Lilienberg: Äfven jag skall be att få yrka bifall till
utskottets förslag i denna punkt. Man har redan gått så långt i
reglementerande bestämmelser och förbud i afseende på bränvins-
försäljningen, att jag tror man måste betänka sig, innan man går
vidare på denna väg. Alla dessa förbud, som lagen innehåller,
ingå ej i allmänna rättsmedvetandet, och de föranleda endast till
underslef och försök att kringgå densamma. Jag vågar säga. att
lagen i sitt nuvarande skick verkar demoraliserande. Det kan hvar
och en säga, som varit med om lagskipningen i vårt land. Jag
anser derför, att man bör besinna sig noga, innan man går vidare
med lagstiftningen i den rigtning, som angifves i det kongl. för¬
slaget. På grund deraf yrkar jag, som sagdt, bifall till utskottets
hemställan.
Herr Nordin: Herr talman, mine herrar! Det förvånar mig, att
det af flere talare från landsbygden har framhållits såsom en erfaren¬
het, att de franska handelsagenterna skulle göra så mycket ondt. i
denna väg. Jag har haft affär i 22 år och har den nu på det 23:e
året samt har under denna tid blifvit besökt af tusentals handels¬
resande och agenter, men jag kan på heder försäkra, att ingen fransk
handelsagent till mig utbjudit hvarken en eller tjugu liter konjak
eller vin. Nu förefaller det besynnerligt, att, om det inträffat att
dessa handelsresande och agenter uträttat något ondt, det skulle
blifva bättre, om äfven svenska handlande finge rätt att gorå
samma onda. Jag är för min del öfvertygad om, att Kongl. Maj:ts
Måndagen den 9 Maj.
19
N:o 40.
nu föreliggande förslag går i rigtningen till det bättre, och derför
kommer jag att yrka bifall till detsamma.
Herr Sjö: Det skulle vara mycket underligt, om denna kammare,
efter det att Riksdagen för två år sedan beslöt att i skrifvelse till
Kong! Maj:t anhålla om utarbetande af förslag till förändrad ly¬
delse af §§ 4 och 42 i kongl. förordningen den 31 december 1891,
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
destillerade spirituösa^ drycker, i det syfte, som nu blifvit föreslaget,
hvilken skrifvelse är åstadkommen icke endast af denna, utan äfven
af Första Kammaren, likväl i år skulle säga nej och vägra an¬
taga den föreliggande kongl. propositionen. För mm del finner jag
den sa beaktamsvärd, att jag icke kan annat än biträda densamma,
och anser, i likhet med herr statsrådet och chefen för finansdeparte¬
mentet, att man för nykterhetssakens befrämjande bör göra hvad
som göras kan i den rigtning, som den nu föreliggande kongl. pro¬
positionen pekar.
Vice ordföranden i _ bevillningsutskottet nämnde, att om man
nu biiölle den inskränkning i förordningen, som regeringen här före¬
slagit, skid le följden häraf blifva, att man komme att importera
bränvin från utlandet. Jag ber få säga honom, att hvad den saken
beträffar, så ha vi ju införseltull på bränvin, och i så fall kan
denna följd icke hafva någon betydelse.
Emellertid, da jag har den uppfattning, att ett antagande af
den kongl. propositionen skulle i flög grad befrämja nykterhets-
saken i vårt land, yrkar jag bifall till de af Kongl. Maj:t före¬
slagna ändringarna^ i §§ 4 och 42 af kongl. förordningen den 31
december 1891 angående vilkoren för försäljning af bränvin och
andra brända eller destillerade spirituösa drycker.
Med herr Sjö förenade sig herrar Ivar Månsson, Sjöberg, Jöns¬
son i Mårarp, Svensson i Rydaholm och Anderson i Tenhult.
Herr Wavrinsky: Då den kong], proposition, som nu före¬
ligger till behandling, är ett uttryck för den uppmärksamhet och
det intresse, som regeringen vill egna nykterhetssträfvandena, kän¬
nes det smärtsamt att icke vara tillfredsstäld med ett sådant steg,
som i denna kongl. proposition tagits för nykterhetssakens be¬
främjande.
Jag får säga, att jag känner mig manad att af samma skäl,
som herr Waldenström anfört, biträda utskottets förslag, och jag
går så långt, att jag nästan underskrifver hvarje ord, som vice
ordföranden i bevillningsutskottet anförde för bifall till samma för¬
slag.
I afseende på sjelfva principen är jag ense med herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet, att man får taga små steg.
Men om stegen blifva så små, att de endast irritera våra motstån¬
dare, utan att något verksamt vinnes, då verka de menligt på våra
sträf vanden. J ag tror derför, att vi måste afvakta så väl en bättre
Ang. ändring i
§§ 4 och 42 af
bränvinsför¬
säljnings för¬
ordning en.
(Forts.)
Ji:o 40.
20
Ang. ändring «
§§ 4 och 42 aj
bränvin»för¬
säljningsför¬
ordningen.
(Forts.)
Måndagen den 9 Maj.
tidpunkt som ett bättre sätt för denna frågas afgörande, så att vi
icke egga upp opinionen mot oss; jag kan således icke nu vara med
om den föreslagna åtgärden.
Jag hoppas, att denna öfverläggning icke skall leda till att
frågan förfaller, utan tvärt om att, om utskottets förslag vinner
gehör i dag, detta endast leder till ett för frågans lösning lyckligt
resultat.
Herr Bokström: Jag anhåller att få taga fasta på det ut¬
talande, som herr Waldenström gjorde, att icke något egentligt
skulle vinnas genom den ifrågasatta förändringen i nu gällande
förordning om försäljning af bränvin. Ehuru den föreslagna för¬
ändringen visserligen vittnar om intresse för nykterhetsrörelsen, så
är väl icke detta tillräckligt för att motivera ett bifall från Riks¬
dagens sida, då man tydligt och klart ser, att det eftersträfvade
ändamålet icke på .den vägen kan vinnas. Tv det är tydligt, att
genom sådana bestämmelser, som de föreslagna, skulle de utländska
agenterna få så att säga monopol på bränvinsagenturrörelsen på
landsbygden. _ .
Jag tror ej heller, att förändringen skulle för öfngt åstad¬
komma någon väsentlig inskränkning i den konsumerande allmän¬
hetens spritvaruförbrukning, emedan alltid den utvägen funnes att
— i stället för att såsom nu telefonera till ett spritbolag efter
varor — uppdraga åt en speditionsaffär att göra beställning hos
ett sådant bolag och sedan ombesörja varornas utsändande.
Huru man således än ser saken, vinnes ingenting, och det för¬
vånar mig, att detta förslag kunnat tillfredsställa några nykter-
hetsvänner. Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
Herr Waldenström: Det är nog sant hvad herr Sjö sade, att
Riksdagen år 1890 aflat eu skrifvelse till Kongl. Makt med begäran,
att regeringen måtte framlägga förslag till lag i syfte att förhindra
handel med spirituösa på andra platser, än der rättigheter för-
värfvats till sådan handel. Men deraf följer icke, att Riksdagen
förbundit sig att antaga ett kungligt förslag, som är af helt annat
innehåll, än Riksdagen begärde, och det bör icke heller förefalla
Kongl. Maj:t underligt, om så icke sker.
När frågan om den franska handelstraktaten var före, tog jag
mig friheten att till herr statsrådet och chefen för finansdeparte¬
mentet ställa den frågan, om regeringen vore sinnad att inleda
underhandlingar med franska regeringen angående en sådan deklara¬
tion, som den jag i mitt förra anförande omnämnde. Statsrådet
kunde icke gifva mig något bestämdt svar, och det förundrar mig
icke. Sedan fick jag ett bref från hans excellens ministern för
utrikes ärendena, hvari han meddelade mig franska härvarande
ministerns önskan att sammanträffa med mig för en privat öfver¬
läggning. Sammanträdet egde rum i utrikesdepartementet, der jag
med franske ministern samtalade om denna sak. Han ansåg sig
naturligtvis icke kunna göra något bestämdt uttalande om sin
Måndagen den 9 Maj.
21
N:o 40.
regerings åsigter, men, för så vidt jag kunde döma af hans fina Anp- ändring i
och i allo franska sätt att uttrycka sig, tycktes han för egen del ioch 42 "J
ej tro det vara alldeles omöjligt, att en framställning från den Jäijminglfär-
svenska regeringen till den franska skulle kunna leda till ett för ordningen.
oss tillfredsställande resultat. Jag tror derför, att det icke skulle (Korts.)
vara så oäfvet, om, genom ett afslag af den föreliggande kongl.
propositionen och ett bifall till utskottets hemställan, regeringen
finge från Riksdagens sida en påminnelse att allvarligt tänka på
att med franska regeringen företaga underhandlingar i det af mig
nämnda syftet.
Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bi¬
fall till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i
stället till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning. Herr tal¬
mannen fann den förra propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad; men som votering begärdes, blef nu uppsätt, justerad
och anslagen eu så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i lista
punkten af betänkandet n:o 10, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren,_ med afslag å nämnda hemställan,
bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
Omröstningen visade 116 ja mot 70 nej; varande alltså ut¬
skottets hemställan af kammaren bifallen.
Punkterna 2 och S. .
Biföllos.
I punkten 4, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att
en af herr J. A. Johansson i Strömsberg inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 34, med förslag till ändrade bestämmelser rörande
fördelningen af bränvinsförsäljningsmedlen, icke måtte af Riksdagen
bifallas.
I fråga härom anförde:
Herr Anderson i Tenhult: Motionären har yrkat i sin
motion, att alla inkomster, som af bränvinshandeln inflyta, så små-
22
Måndagen den 9 Maj.
ningom må tillfalla staten. Jag delar i viss mån hans uppfattning
ty jag tror, att såsom nu är stäldt den kärkomna vinsten lockar
vederbörande att hafva all möda ospard för att få så stor omsätt¬
ning som möjligt.
Jag vill nu icke i denna fråga yttra mig rörande Stockholms
stad, men jag ber att få nämna något om de landsortsstäder, som
jag känner till. Det torde vara allmänt kändt, att i städerna vid
hvarje salutorg finnas 2 eller flere krogar inrättade, antagligen för
att få en stor afsättning af spirituösa till de torgbesökande. Dess¬
utom finnas vanligen krogar vid utkanterna af städerna, der vägarne
leda till och från landet, naturligtvis af den anledningen, att man
der vill hafva god afsättning till landtbor så väl när de ankomma
till staden som när de hemresa.
Krogarnes antal i landsortsstäderna är allt för stort. I den
stad, som jag närmast känner till, finnas endast på förstaden icke
mindre än 5 krogar vid en enda gata. Huru många krogar för
öfrigt det finnes i staden, det känner jag icke, men de äro troligen
icke så få.
Det talas nu för tiden så mycket om allmän rösträtt; och jag
skulle vilja vara med om, att på hvarje ort såväl i städerna som
på landet alla till myndiga år komna, både män och qvinnor, finge
deltaga i en omröstning l:o) om några krogar skulle få finnas i
samhället, 2:o) om antalet af krogar, för den händelse några skulle
få finnas, och 3:o) i hvilka stadsdelar eller distrikt dessa krogar
skulle få förläggas. Jag tror, att i fall en sådan omröstning finge
ske, ett betydligt antal krogar skulle slopas, och många samhällen
befrias från krogarne och deras följder. Det är efter min tanke
klart, att, så länge magistrat och stadsfullmägtige äro de be¬
stämmande, så kommer afseende att fästas vid, att samhället får
st’or afsättning och så stor vinst som möjligt.
I den form motionen nu föreligger, är det ej att vänta, att
den skall bifallas, och jag skall derför icke göra något yrkande;
men jag hoppas, att motionen ett annat år återkommer och blir så
uppstäld, att jag och flere med mig kunna vara med om den¬
samma. Jag gör, som sagdt, icke något yrkande.
Herr Johansson i Strömsberg: Då jag fortfarande har den
öfvertygelse, som jag i min motion uttalat, så skall jag endast be
att på grund af den motivering, jag der framstält, få yrka bifall
till denna motion och afslag på utskottets hemställan.
Herr Bokström: På de skäl, som af utskottet äro anförda,
anhåller jag få yrka bifall till utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr tal¬
mannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.
Måndagen den 9 Maj.
23
N:o 40.
Punkten 5. Ang. ändring i
§ 10 mom. 1 af
I motionen n:o G(> inom Andra Kammaren hade herr T. W.
Forsell föreslagit, att sista punkten af mom. 1 § 10 i gällande ordningen.
hränvinsförsäljningsförordning måtte erhålla följande lydelse:
— —• —• — Konungens befallningshafvande inhemte vidare
yttrande från angränsande kommuner, för hvilka ifrågasatta rättig¬
hetens meddelande kan anses ega större betydelse, samt fatte der¬
efter sitt beslut i saken och gifve det kommunalnämndens ordförande
inom den kommun, som försäljningsrätten sökt, samt vederbörande
länsman till känna.
På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att ifråga¬
varande motion icke måtte af Riksdagen bifallas.
Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Forsell: Utskottet bär i sitt utlåtande erkänt vigten
och betydelsen af den förändring, som jag i min motion föreslagit,
men säger på samma gång, att det dock ej anser frågan vara af
den vigt, att man för att förebygga de olägenheter, som finnas,
bör tillgripa det medel, som jag föreslagit, och detta af det skäl.
att en sådan förändring otvifvelaktigt komme, som utskottet för¬
modar, att förorsaka fastigheter mellan kommunerna, och emedan
utskottet ej anser lämpligt att ingripa i kommunernas förhållanden.
Jag tror, herr talman, att det icke är så farligt att vidtaga före¬
slagna förändringen. Hvad tvistigheterna beträffar, så, om af två
parter den ena får göra hvad han vill och bereda den andra hvilka
olägenheter som helst, utan att denne senare har rätt att protestera;
då är det klart, att det icke blir några tvister i juridiskt hän¬
seende, men jag frågar om icke tvistefröet likväl finnes qvar.
De tvister, som föreslagna lagförändringen möjligen kunde
framkalla, komma att afse om spritförsäljning skall få bedrifvas
eller ej inom en kommun mot bestridande af angränsande kommun,
som anser sig lida skada af dylik försäljning.
Jag kan icke tro, herr talman, att det kan anses vara ur
vägen att draga sådana tvister under vederbörande myndigheters
pröfning, ty då kommer ju hvardera parten i tillfälle att fram¬
hålla sina skäl och motskäl och att dervid den parten komme att
få rätt, som kunde förete de mest vägande skälen.
Hvad åter ingripandet i andra kommuners angelägenheter vid¬
kommer, så står ju bränvinsförordningen alldeles fristående för sig
sjelf och ingriper icke i hvad man kallar kommunalförfattningarna.
Bränvinsförordningens syfte är ju i princip det att i sedlighetens
intresse söka binda bränvinsförsäljningens i och för sig skadliga
handtering inom sådana gränser, att den må åstadkomma så liten
skada som möjligt. Men om icke alla parter, hvars rätt beröres,
få rättighet att yttra sig, så följer deraf, att nämnda princip icke
blir fullt tillämpad eller vinner behörigt afseende. Den omständig¬
heten att kommuner kunna med fästadt afseende företrädesvis på
>:o 40.
24
Måndagen den 9 Maj.
Ang. ändring i ekonomisk fördel i en eller annan form åvägabringa spritförsäljning
§;° mom. i af jnom kommunen oberoende af att försäljningens förderfliga verkningar
nrnnmnstör- . i • -i i ° .0i P , 0 „
lnom kommunen oberoende åt att torsaljmngens lordermga verkningar
icke kunna bindas inom kommunens område utan verka jemväl på
säljning fij ui - _ . 1114.* r 4.4.
säljningsför- icke kunna bindas inom kommunens område utan verka jemväl på
ordningen, angränsande kommuner, är det som framkallat min motion, och att
(Forts.) under sådant förhållande angränsande kommun får hafva ett ord
med är väl ej att ingripa i annans rätt, då här fleres rätt beröres —
jag kan för min del icke finna, att de skäl bevillningsutskottet an¬
fört äro af den beskaffenhet, att de bort leda till af slag å min
motion. Jag tager visserligen för gifvet att Första Kammaren,
vid det förhållandet att utskottet afstyrkt min motion, också skall
afslå densamma; men jag vädjar till denna kammare, om icke
kammaren skulle vilja åtminstone såsom en opinionsyttring genom
bifall till motionen stödja det syfte, jag i densamma angifvit.
Jag skall på dessa skäl anhålla att få yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till min motion.
Herr Truedsson förenade sig med herr Forsell.
Herr Andersson i Högkil yttrade: Jag är icke tillfredsstäld
med de skäl, som utskottet anfört för afslag å ifrågavarande motion.
Jag kan nemligen icke föreställa mig att motionärens förslag skulle
komma att medföra sådana olägenheter, som dem utskottet antydt,
utan det är enligt min uppfattning tydligt och klart, att detsamma
tvärtom skulle komma att medföra afsevärda fördelar både i sed¬
ligt och ekonomiskt hänseende. Då motionären endast föreslår, att
Konungens befallningshafvande skall inhemta yttrande uti angifna
afseende frän angränsande kommuner, så lärer väl icke en sådan
åtgärd kunna, på sätt utskottet antyder, orsaka något större in¬
trång från en kommuns sida i en annan kommuns angelägenheter,
än det, som en kommun vid ordnandet af sin bränvinsförsäljning
nu kan göra sina grannkommuner.
Som jag emellertid icke är rigtigt säker om att den formulering,
som motionären användt, är sådan, att densamma må kunna af
kammaren godkännas, så skall jag taga mig friheten att yrka
återremiss.
Häruti instämde herrar Eriksson i Elgered och Alexanderson.
Herr Johansson i Noraskog: Jag ber att få erinra de båda
föregående talarne derom, att i fall, sådana som dessa, redan nu
icke finnes hinder för Konungens befallningshafvande att infordra
utlåtanden från grannkommunerna. Och säkert är, att för en
kommun, som ligger i närheten af en kommun, som söker den
ifrågasatta rättigheten, hinder icke förefinnes för att aflåta en
skrifvelse till Konungens befallningshafvande med begäran om ytter¬
ligare utredning i frågan.
Nu har den ärade motionären endast tänkt på de förhållanden,
som i förevarande afseende äro rådande på landsbygden. Men jag
undrar, om det icke skulle vara skäl att äfven tänka på för-
Måndagen den 9 Maj.
25
N:o 40.
hållandena mellan städerna och deras närmaste kommuner på lands- An9- ändring i
bygden? När det blir fråga om inrättande af ett spritbolag eller mom-1 af
meddelande af en försäljningsrätt i en stadskommun, så framställer ^"^s/år-
sig då det spörsmålet, om Konungens befallningshafvande ovilkor- ordningen.
ligen skall vara tvungen att inhemta alla de kringliggande lands- (Forts.)
kommunernas yttranden? Eller vill man t. ex. säga, att om i eu
eller annan kommun är fråga om att inrätta en dylik försäljnings¬
rätt, så skall Konungens befallningshafvande vara skyldig att in¬
fordra yttranden af alla de kommuner, hvilkas intressen deraf beröras?
Det torde vara svårt att säga, huru långt Konungens befallnings-
hafvandes skyldighet och befogenhet i detta fall borde sträcka sig.
Skall man stifta lag för dylika fall, så blir det också nödvändigt
att bestämma, från huru många och från Indika grannkommuner
Konungens befallningshafvande är skyldig att infordra yttranden.
Jag föreställer mig emellertid att just de kommuner, hvilka äro
närmast belägna intill den kommun, för hvilken försäljningsrätten
sökes, äro oförhindrade att genom protester i en eller annan form
söka att hindra medgifvandet af en dylik försäljningsrätt.
Det var dels med anledning häraf och dels emedan en stor del
af utskottets ledamöter voro i okunnighet om i hvilken utsträck¬
ning dessa försäljningsrättigheter på landsbygden vore medgifna,
som denna i och för sig ganska vigtiga fråga icke tick tillräcklig
anslutning inom utskottet. Men är nu förhållandet det, att kam¬
maren hyser sympatier för förslaget, så synes det vara skäl att
man återremitterar detsamma till utskottet, på det att förslagets
formella brister måtte afhjelpas genom en omarbetning, så att det¬
samma må erhålla en tillfredsställande formulering. Såvidt jag
kan förstå, skulle emellertid icke mycket vinnas i detta afseende,
med hänsyn till den korta tid, som återstår af Riksdagens samman¬
varo. Jag skall derför tillåta mig att yrka bifall utskottets
hemställan.
Herr Ljungman: Vid 1889 års riksdag framlade representanten
från Venersborg eu motion om ändring af 10 § i gällande förord¬
ning angående vilkoren för försäljning af bränvin in. m., hvilken
motion föranledde aflåtande till Ivongl. Maj:t af en Riksdagens
skrifvelse, ur hvilken jag skall be att få uppläsa några rader. Der
heter det nemligen bland annat: för Riksdagen har blifvit fram¬
hållet, att detta förhållande, att kommunalnämnd egen att i nu
sagda ordning antaga försäljningsman, har föranleda ett så be-
skaffadt, missbruk, att kommunalnämnd, efter aftal med någon
spekulant före auktionen, att denne skall mot erläggande af viss
summa till kommunen erhålla försäljningsrättigheten, antagit samme
spekulant till försäljningsman, oaktadt denne vid auktionen för
rättigheten åtagit sig afgift för mindre litertal än annan för rörel¬
sens utöfvande lika lämplig spekulant», och längre ned i samma
skrifvelse heter det: »Det måste anses ovedersägligt, att ifrågavarande
missbruk verkar till oskälig minskning i den skatt, som till lag¬
enlig fördelning bör för bränvinsförsäljningen på landet utgå; men
Nso 40
26
Måndagen den 9 Maj.
Ang. ändring
§10 mom. 1 a
bränvinsför¬
säljningsför¬
ordningen.
(Forts.)
»af samma missbruk föranledes vidare, att ett af bränvinslagstift-
fningens ändamål — superiets hämmande — i betydlig mån förfelas.
Det allmänt kända förhållandet, att en del socknar veta att af der
bedrifna bränvinsförsäljning bereda sig otillbörlig vinst, utgör nem¬
ligen eu frestelse för andra socknar att söka i enahanda ordning
förskaffa sig ekonomiska fördelar. Då nu utsigten af en dylik
otillbörlig vinst ofta utgjort anledningen dertill, att frågan om
brän vinsförsäljningens bedrifvande blifvit väckt och sådan försälj¬
ning kommit till stånd, är sålunda det påpekade missbruket eu
orsak dertill, att flera försäljningsställen, än behofvet kräfver, ä
landet inrättas, med den påföljd att derigenom underlättad tillgång
till rusdrycker föranleder deras missbruk i långt större omfattning,
än som eljest blefve fallet.»
Syftet med nämnda motion, som 1889 väcktes af herr Zachris-
son, har emellertid i viss mån förfelats derigenom, att den utred¬
ning, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande verkstält i dylika
fall, varit långt ifrån tillräcklig. Det har blifvit anfördt att kom¬
muner, som hafva olägenhet af dylika bränvinsförsäljningar, kunna
opåkallad! ingå till Kongl. Maj:ts befallningshafvande med en
skrifvelse i ämnet. Ja, det kunna de visserligen; men kammaren
torde dock mycket lätt inse, att detta skulle föranleda till slit¬
ningar af mycket betänkligare art, än dem utskottet antyder. Ty
det är gifvet att, då Konungens befallningshafvande har skyldighet
att höra de kommuner, som kunna ha olägenhet af dylik bränvins-
försäljning, så kan ingen kommun anse sig förorättad af att åsyf¬
tade kringliggande kommuner lemna all den sakliga utredning,
som erfordras för att värna deras bästa. Då det är kändt, att de
personer, som vilja skaffa sig bränvinsförsäljningsrätt, utdela gåfvor
icke blott till kommunen utan äfven till enskilda personer för att
bereda sig denna rättighet, medan å andra sidan angränsande kom¬
muner derigenom blifva förorättade, leder detta till en demoralisa tion,
som man på allt sätt borde söka afhjelpa, hvarför jag ber att få in¬
stämma med herr Andersson från Högkil i yrkande om återremiss.
Med herr Ljungman förenade sig herrar Waldenström, Anderson
i Hasselbol, Nilsson i Yrängebol, Bruse, Svensson i Rydaholm och
Beckman.
Herr Sjö: Äfven jag ber att få instämma i det yrkande, som
gjordes af herr Andersson i Högkil. Jag anser nemligen att det
förslag, som här föreligger, verkligen bör beaktas, helst man har
kännedom om de missförhållanden, som på skilda ställen å lands¬
bygden ega rum till följd deraf, att en och annan kommun beslutat
sig för att vid medgifvande af rätt till försäljning af spritdrycker
förlägga lokalen för denna försäljning just vid gränsen till grann¬
kommuner till stort men och olägenhet för dessa, samt utan att
dessa kommuner fått tillfälle att i beslutet deltaga och att dervid
betinga sig några mot olägenheterna svarande fördelar.
Måndagen den 9 Maj.
27
N:o 40.
För att sålunda möjliggöra en tillfredsställande lagstiftning i- j«<?■ ändring i
i hänseende önskar iao- n+.t. nnnkten måf+p till n+oke++o+ SW. § 10 mom. t åt
detta hänseende önskar jag, att punkten måtte till utskottet åter- §
remitteras för att erhålla en bättre formulering i det syfte motio- branmnsfor'
nären uttalat.
Herr Jönsson i Mårarp instämde häruti.
f
säljningsför-
ordningen.
(Forts.)
Herr Forsell: Jag vill, med anledning af ett yttrande af be¬
villningsutskottets vice ordförande, deri han sade att kommunerna
äfven utan någon särskild föreskrift hade yttranderätt i dylika
frågor som de i frågavarande, blott fästa uppmärksamheten derå,
att 10 § i gällande förordning angående försäljning af bränvin in. m.
och hvilken § handlar om den form, hvarunder en dylik försäljningsrätt
må beviljas, icke med ett enda ord omnämner att kommunerna ega en
sådan yttranderätt, och jag skulle kunna anföra ett exempel, hurusom
det inom Elfsborgs län inträffat — jag kan icke nu precist ange
under hvilket år detta skedde — att en kommun, hvilken fullstän¬
digt stält sig till efterrättelse de formella föreskrifterna, fått en
dylik försäljningsrätt sig beviljad, oafsedt att de öfriga kommunerna
ansett denna försäljningsrätt vara sig till skada. Och när sålunda
förordningen i denna punkt angifver den form, under hvilken denna
näring må bedrifvas, så kan, i fall de formella föreskrifterna iakt¬
tagas, icke någon myndighet förhindra bedrifvandet af dylik rörelse.
Det står visserligen i nämnda §, att Konungens befallningshaf¬
vande skall fatta beslut, men denna föreskrift kan icke tolkas på
annat sätt, än att Konungens befallningshafvande eger tillse, att
vissa formella föreskrifter iakttagas, men om dessa formella före¬
skrifter vederbörligen iakttagas, eger Konungens befallningshaf¬
vande icke att förhindra försäljningen på grund af mellan -
kommande parts yrkande. Jag tror således, att herr vice ordföran¬
dens uppfattning af ifrågavarande §:s bestämmelse icke var fullt
rigtig.
I öfrigt skall jag, eftersom bär blifvit framstälda yrkanden
på återremiss, återtaga mitt yrkande om bifall till min motion och
instämma i yrkandet om återremiss.
Herr Truedsson: Jag vill endast återtaga mitt förra yrkande
och instämma i det yrkande, soin framstälts af herr P. Andersson
i Högkil, om återremiss.
Herr Johansson i Noraskog: Jag skall be att få ytterligare
säga några ord med anledning af yrkandet om återremiss. Jag
vet nemligen icke, när utskottet skulle blifva färdigt med åter-
remissen. Vi hafva att i utskottet under de närmaste dagarne syssel¬
sätta oss med de fiO—70 propositioner för de gemensamma vote¬
ringarna, som blifvit en följd af kamrarnes skiljaktiga beslut i
tullfrågan. Derjemte har utskottet åtskilliga andra ärenden ännu
oafgjorda, såsom om bränvinsskatt, arfsskatt, värnskatt m. fl., och
jag misstänker derför, att äfven om kammaren besluter återremiss,
N:o 40.
28
Måndagen den 9 Maj.
Ang. ändring i så kommer visserligen frågan tillbaka till utskottet, men jag tror
§io mom. i (tf k6j att utskottet i Riksdagens allra sista timme kan med anled-
säijningsför- ning af återremissen komma till något bättre resultat än det
ordningen, föreliggande. Jag tiar velat nämna detta, att icke så mycket skulle
(Forts.) kunna vinnas med en återremiss, och jag hemställer, om saken
verkligen är så vigtig, att den icke bör kunna få förfalla för i år.
Jag tror, att man skulle vinna lika mycket med att återkomma
med motionen till en följande Riksdag.
Herr Jansson i Krakerud: Jag hade verkligen den åsigten
inom utskottet, att man skulle bifalla den föreliggande motionen,
och jag gjorde äfven inom utskottet ett sådant yrkande. Men då
jag icke fick understöd af någon af utskottets ledamöter, så ansåg
jag mig icke böra anmäla min reservation, och jag gjorde det dess¬
utom af ett annat skäl, nemligen det att det inom utskottet upp¬
lysts, att det knappast förefunnes några svårigheter i föreliggande
fall. Jag må säga för min del, att jag anser att det icke kan
vara någon risk att bifalla motionen, ty förefinnas icke några
oegentligheter, så gör det ingenting, om motionen bifalles, och den
kommer ju för öfrigt alltid att lägga hinder i vägen för inträf¬
fandet af sådana oegentligheter, som motionären påpekat. Men då
nu så är, att hvarken motionären påvisat några nämnvärda oegent¬
ligheter, och att ej heller inom utskottet någon hade kännedom om
några sådana, och inom kammaren ingen af de talare, som haft
ordet, ännu påpekat några speciella oegentligheter, så synes det
mig som, då cfet nu lider mot slutet af riksdagen, man för när¬
varande kunde nöja sig med att afslå motionen. Jag har för min
del starka sympatier för motionen, men jag tror i likhet med vice
ordföranden i bevillningsutskottet, att det i alla fall icke blir
något resultat, och att man kan vinna lika mycket genom att
framkomma med motionen ett annat år och då måhända hafva litet
mera uppgifter om de faktiska förhållandena i denna fråga.
Jag äall alltså be att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Ljungman: Jag skall vidhålla yrkandet om återremiss.
Ty äfven om det icke leder till någon annan påföljd, så utgör det
dock eu opinionsyttring från kammarens sida, och syftet med motio¬
nen är verkligen af den beskaffenhet, att det förtjenar en sådan
uppmuntran.
Herr Svensson i Rydaholm: Som jag instämde i herr Ljung¬
mans första yttrande, och han nu återtagit sitt då gjorda yrkande,
så skall äfven jag be att få instämma i hans senaste yrkande om
återremiss.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Sedan det fram-
stälda yrkandet på bifall till motionen återtagits, återstodo alle¬
nast två yrkanden, nemligen dels på bifall till utskottets hem¬
ställan och dels på ärendets återförvisande till utskottet för för¬
nyad behandling. Herr talmannen gaf propositioner på hvartdera
Måndagen den 9 Maj. 29 N*0 40.
af dessa yrkanden, och blef dervid utskottets hemställan af kam¬
maren bifallen.
Punkten 6. Ang. utredning
rör. utför-
Herr Edvard Thermcenius hade i en inom Andra Kammarenda™d*t Yrän-~
väckt motion, n:o 152, uti hvilken femton andra ledamöter af vinsförbud.
kammaren instämt, föreslagit,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t skyndsamt låta verkställa och för Riksdagen
framlägga en utredning om, på hvilka grunder och efter huru lång
tids förlopp all tillverkning och försäljning af destillerade alkohol¬
haltiga vätskor för andra än medicinska och tekniska ändamål må
kunna varda helt och hållet förbjuden.
Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet, att
motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Herr Thermcenius begärde ordet och yttrade: Ehuru jag tror,
att den föreliggande motionen icke kommer att till någon Riksdagens
åtgärd föranleda, så har jag dock icke kunnat un derlåta att begära
ordet. Och detta beror förnämligast derpå, att jag fått till mig ölver-
lemnad en skrifvelse, hvars hufvudsakliga innehåll finnes omförmäldt
i motionen, men som, mot hvad som eljest i utskottsbetänkandena
plägar vara vanligt, der icke finnes på minsta sätt refererad, ja, icke
ens med en hänvisning antydd. Då jag, som jag tror på goda
grunder, icke vågar antaga, att kammarens ledamöter under denna
bråda tid gifvit sig tid att framsöka och genomläsa motionen n:o
152, så skall jag tillåta mig upprepa de femton rader, hvilka jag
ur den nämnda skrifvelsen citerat, och hvilka synas mig vara värda
en plats icke allenast i bihanget till Riksdagens protokoll, utan
också i protokollet sjelft. Dessa rader lyda så: »Då endast ett
nyktert folk kan respektera landets lagar, frukta Gud och ära
Konungen, så tränger sig med magt fram hos hvarje sann foster¬
lands- och nykterhetsvän den frågan: huru länge skall rusdrycks-
handteringen, sådan den hittills i näringsfrihetens namn och under
lagens skydd bedrifvits, få fortfara inom vårt älskade fosterland? —
Eör hvar och en, som med vaket sinne aktgifver på rusdryckernas
verkningar, är det utan tvifvel klart, att moraliskt och ekonomiskt
förderf följa dem i spåren. Fattigdom och brott, mödrars och barns
tårar och förbannelser hafva varit deras ständiga följeslagare. Hos
det folk, som i nödens tid och farans stund varit landets värn och
tronens stöd, förderfva de karakteren och tillintetgöra den moraliska
kraften. Derigenom befordra de ock i mycket hög grad den när¬
varande tidens omstörtningsrörelser, som skaka staterna och föror¬
saka regeringarne mycket bekymmer.»
Dertill har jag i motionen fogat följande, som jag också skall
tillåta mig anföra:
»För sådana ord, uttalade från sådant håll och på sådant sätt,
kunna de lagstiftande myndigheterna icke, utan att ådraga sig
N:o 40.
30
Måndagen den 9 Maj.
Ang. utredning moraliskt ansvar, i längden tillsluta sina öron. Man kan säga, att
dande (^et vore sann’ verklig konservatism, att det vore egnadt att be-
mänt brän- vara vårt folk och dess frihet att liberalt gå dessa önskningar till
vinsförbud, mötes. De ådagalägga nemligen en omsorg om fosterlandet,
(Forts.) som är värd ett bättre omdöme och ett annat svar än det, som
ännu så ofta kommer dem till del.»
Af de vid 1887 års majriksdag af dess bevillningsutskott mot
en liknande motion anförda tvenne skälen, bar bevillningsutskottet
i år endels uppgifvit det ena, det ekonomiska skälet. .Utskottet
håller nemligen före, att det »ur synpunkten af landets ekonomiska
förhållande skulle låta sig göra att förbjuda all tillverkning och
försäljning af destillerade, alkoholhaltiga vätskor för andra än me¬
dicinska och tekniska ändamål».
Jag anser mig böra konstatera detta medgifvande af bevill¬
ningsutskottet, enär det bekräftar den af mig i motionen uttalade
förmodan, att rusdryckernas Carthago ändock till sist skall falla.
Jag anser nemligen detta medgifvande af denna Riksdagens delega¬
tion såsom en ganska betydande bräcka i den gyllne muren, icke
såsom ett förbastadt ord utan all mening.
Men ännu qvarstår för utskottet det otillrådliga ingreppet i
den enskildes sjelfbestämningsrätt, bestående deruti, att han skulle
»förbjudas förtära spritdrycker». Härvid är dock att märka, att
detta icke ingår i motionens syfte. Hvad den enskilde för medi¬
cinska ändamål behöfver af destillerade alkoholhaltiga vätskor,
skulle ju alltjemt stå honom till buds. Den synpunkt, som för
nykterhetsvännerna vid deras arbete är den bestämmande, är, så¬
som jag förut påvisat, det sedliga, sociala och ekonomiska förderf,
som rusdryckerna föra med sig och som ligger i öppen dag för en
hvar, som vill se. Och det är utan tvifvel mera berättigadt att
medelst lagstiftningen begränsa tillverkningen af och handeln med
det mångtusenden förderfvande alkoholgiftet, som med sin tjusande
magt så hårdt binder sitt en gång fattade rof, än det är att regle¬
mentera för, begränsa, ja, till och med söka helt och hållet förbjuda
arbeten, hvilka dock hafva till uteslutande syftemål att gagna.
Jag syftar härmed på eu motion, som för någon tid sedan behand¬
lades i kammaren, om förbud för tillverkning af fosfortändstickor.
Om jag icke är allt för illa underrättad, så finnas inom denna
kammare framstående män, hvilka, utan att direkt stå i nykter-
hetsvännernas led, dock med dem nogsamt inse, att man icke kan
komma ifrån detta ständiga lappande på bränvinslagstiftningens
klädnad, förr än man kommer derhän, att drägten göres helt ny
och dertill just sådan, som jag i min motion tillåtit mig antyda.
Men deras antal, som hysa denna mening, behöfver nog ännu
genom nykterhetsvännernas arbete väsentligen förökas, innan Riks¬
dagen kommer att besluta att hos Kong]. Maj:t beställa denna
nya drägt.
Emellertid beder jag om benägen ursäkt för att jag, på det
landets nykterhetsvänner må veta, huru stora sympatier förslaget
har inom Andra Kammaren, icke allenast yrkar bifall till motionen
Måndagen den 9 Maj.
31
N:o 40.
utan också sedermera kommer att anhålla om att få besvära kam - Ang. utredning
maren med en votering.
Vidare anförde:
rör. utfär¬
dande af all¬
mänt brän-
vinsförbud.
(Forts.)
Herr J. H. G. Fredholm: Då vid 1887 års riksdag före¬
låg en motion af likartadt innehåll med deri föreliggande, tog
jag mig friheten inlägga en allvarlig protest# mot alla sådana
öfverdrifter i lagstiftningsväg, hvarom en motion sådan som denna
bär vittne; och då jag fortfarande är af samma åsigt som då, skall
jag taga mig friheten att på de skäl, som bevillningsutskottet an¬
fört, fä yrka afslag å herr Thermaenii motion och bifall till den
af utskottet gjorda hemställan.
Herr Olsson i Mårdäng: Då jag i den föreliggande frågan
hyser samma uppfattning som motionären, skall jag be att i kort¬
het få angifva motiven derför. Motionären omnämnde i sitt an¬
förande en skrifvelse, som delvis hade föranledt honom att inom
Riksdagen väcka denna motion. Jag har visserligen icke fått någon
sådan skrifvelse. Men då jag förra året kom hem från Riksdagen,
fick jag ungefär samma fråga som en f. d. ledamot af denna kam¬
mare, som nu finnes i Första Kammaren, för åtskilliga år sedan
fick, då han kom hem till sin hemort. Det torde vara mer än en
af herrarne, som hört det, och kanske de allra fleste läst det. Han
blef tillfrågad: hvarför är den svenska Riksdagen rädd att gå litet
hårdare åt bränvinet? Hvad gören I på riksdagen för att få bort
detta olycksaliga gift från vårt land? Alldeles samma fråga fick
lag, då jag kom hem härifrån förra året. Det är ett af motiven,
hvarför jag dristat att teckna mitt namn under en sådan motion
som denna.
Det andra skulle jag kunna sammanfatta i följande. Jag har.
flera års tid varit i tillfälle att i min ringa mån medverka till
hvad som nu allmänt erkännes vara det allra bästa sättet att föra
vårt folk ur dryckenskapens elände, nemligen att dervid beträda
öfvertygelsens väg, eller söka att på den vägen vinna hvad man
åsyftar. Resultatet af denna verksamhet ligger ju i öppen dag
icke minst inom vår.Riksdag, och jag är mycket villig att erkänna
det goda, som blifvit gjordt i detta hänseende. Men den erfarenheten
har, så att säga, trängt sig fram, att lagstiftningen måste blifva
något kraftigare.
Det finnes, om jag så får säga, två kategorier bland vårt folk,
som behöfva ett skydd i detta hänseende. Den första kategorien vill
jag kalla de förfallne drinkarne eller sådana, som 7, 8 å 10 gånger
afstått från bruket af rusgifvande drycker, men de hafva lika
många gånger dukat under för begärelser, som varit dem öfver-
mägtiga. Den andra kategorien är den uppväxande ungdomen, och
för dess skull anser jag mest nödigt, att ett förbud mot rusdrycker
införes. Det är sannerligen mycket sorgligt att se, att i synnerhet
den manliga, men ofta nog äfven den qvinliga delen af vår ung-
N:o 40.
32
Måndageu den 9 Maj.
Ang. utredning dom råkat i detta gruflina slafveri, innan de ännu blifvit fullvuxna
rör. utför- e]]er k0mmit till myndig ålder, ja, det är icke alls sällsynt att
d<mänt “(rån- ynglingar, som nyss" slutat sin nattvardsläsning, hängifva sig åt
linsförbud, 'bruket af starka drycker. Huru man än söker att på allt sätt
(Forts.) upphjelpa vårt folk och i synnerhet vår ungdom, måste man å
andra sidan medgifva, att ofantligt mycket af hvad som göres går
förloradt i bränvinsfloden.
Jag vill åfvan påpeka hvad professor Ribbing yttrar i en af
de småskrifter, som regering och Riksdag låtit sprida i landet, nem¬
ligen att så länge man låter denna bränvinsflod härja i landet, är
allt, som göres för att lösa den sociala frågan i vårt land, endast
palliativmedel. Detta synes mig mycket beaktansvärclt just derför,
att statsmagterna hafva erkänt det rigtiga deri genom att de låtit
sprida denna skrift bland folket. Dessa småskrifter hafva likväl
enligt mitt förmenande verkat mycket, som icke är godt, genom
att i mörka färger skildra rusdryckseländet, ty mången, som icke
reflekterar närmare på saken, tänker, att, då statsmagterna hysa
de åsigter, som uttalas i dessa skrifter — hvilket är en förutsätt¬
ning för deras utgifvande — hvarför tillgripas icke kraftigare åt¬
gärder mot dessa drycker, som vålla så mycket ondt?
Flere talare, som under förra årets riksdag uppträdde i nykter-
hetsfrågan, medgåfvo, att det mål förevarande motion åsyftar »eu
gäng måste komma». Det tror jag skall blifva till många olyckliges
räddning. Jag vill också säga att, om jag för uttalande af dessa
åsigter kommer att räknas till fanatikerna, skall jag icke känna
mig i minsta mån besvärad deraf. Ty min innerligaste öfvertygelse
är, att svenska folket i allmänhet och särskildt de, som bo i min
hemtrakt, önska känna Riksdagens mening om och när ett förbud
mot rusdrycker kan komma till stånd. Detta är ju också hvad
som i motionen begäres.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan sluta med
att yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till motionen.
Herr Waldenström: Det är i afseende på bränvinsfrågan
två förslag gjorda till Riksdagen i är, som hafva det gemensamt,
att de sätta yxan till roten. Det ena är förslaget om indragande
till statsverket af kommunernas vinst af bränvinshandteringen, det
andra är den motion, som herr Thermsenius väckt och som flere
andre, deribland äfven jag, underskrifvit. Jag tänker, att litet
hvar af herrarne känna på sig, att båda dessa motioner skola slut¬
ligen gå igenom trots det motstånd de ännu i åtskilliga år komma
att röna. Att tala om ett fullständigt bränvinsförbud kan ju synas
orimligt nu. Men jag tänker, att om några år skall det icke synas
så orimligt. Då man började yrka förbud mot husbehofsbränningen,
ansågs detta alldeles för orimligt. Det skulle obehörigt ingripa,
menade man, i landtmannens rätt att sköta sitt jordbruk, hane rätt
att huru han behagade använda den spanmål, som jordbruket gaf
o. s. v. Men huru det gick, började man tycka, att saken icke var
så dum, och nu anser man den så klok, att om någon här väckte
33
Måndagen den 9 Maj.
N:o 40.
förslag om återinförande af husbehofsbränning, så tror jag att icke Ang. utredning
en enda röst skulle höja sig till dess försvar. rör. utfår-
Herr Fredholm sade, att vore alldeles orimligt att kommadttnde “/al1'
med sådana öfverdrifter i lagstiftningsväg. Jag kan för min en- "^förbud.
skilda del icke finna, att det är mera öfverdrifvet att sätta alko- (j.-ortg \
holen inom giftskåpet, än att sätta opiet derinom. Allt, hvad man
anfört mot det förra, skulle kunna sägas mot det senare.
Det hände för icke längesedan, att jag i den stad, der jag är
hemma, hörde mitt namn ropas efter mig på gatan. Det var en
arbetare. Han sade: »Är det icke möjligt, att vi kunna blifva af
med denna förbannade dryck? Jag är en förfallen drinkare som
många andra. Men jag skall säga herr Waldenström, att jag och
mina likar äro alla af samma tanke som lektorn. Vi önska få
bort denna dryck. Men så länge vi hafva den, kunna vi icke låta
bli att supa. Vi hafva ingen karakter. Det finnes derför ingen
annan utväg för oss att slippa eländet, än att bränvinet helt och
hållet tages ifrån oss.»
Jag tror att det icke skall dröja särdeles länge, innan svenska
folket skall gorå sitt kraf på bränvinsförbud så kraftigt gällande,
att Riksdagen icke skall kunna stå emot det. För närvarande skall
jag icke göra något yrkande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr tal¬
mannen, enligt de gjorda vrkandena, propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra propositionen.
. Herr Thermmnius begärde votering, hvilken ock försiggick enligt
följande, nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller bevillningsutskottets hemställan i 6:te punk¬
ten af betänkandet n:o 10, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nei, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
bifallit den af herr Therrrucnius i ämnet väckta motion.
Omröstningen utföll med 98 ja och 72 nej; och hade alltså
kammaren bifallit utskottets hemställan.
§ 9.
Föredrogs och bifölls lagutskottets memorial n:o 45, i anled¬
ning af kamrarnes återremiss af utskottets i 3 punkten af dess
Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 40. 3
N:o 40.
34
Måndagen den 9 Maj.
utlåtande n:o 32 i anledning, bland annat, af Kongl. Maj:ts propo¬
sition angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885 gjorda hemställan beträffande § 27 mom. 2 i
nämnda lag.
§ io.
I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 46, i
anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 60 och 65 §§
utsökningslagen den 10 augusti 1877.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 40, hade herr
Mall min föreslagit, att 60 § utsökningslagen måtte erhålla följande
förändrade lydelse:
»Underrättelse, hvarom i 59 § sägs, skall för att anses giltig
meddelas gäldenären genom utmätningsman, dock att, derest sådant
med mindre kostnad för gäldenären kan ske, underrättelsen, af ut¬
mätningsmannen skriftligen utfärdad, bör delgifvas gäldenären ge¬
nom denne närmast boende fjerdings- eller stämningsman, hvilken
det i så fall åligger att ofördröjligen till utmätningsmannen om
underrättelsens delgifvande insända bevis.»
Under pimsten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde dock ut¬
skottet, att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.
Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Persson i Stallerhnlt: Under de 15 år, utsökningslagen
varit gällande, har erfarenheten visat, att utsökningskostnaderna
hafva kommit att stiga högst betydligt i utsökningsmål. Flere
gånger hafva förslag väckts derom att söka nedsätta eller minska .
dessa utsökningskostnader, hvilka förslag dock icke ledt till någon
Riksdagens åtgärd. Detta utskottets utlåtande,, som nu föreligger
till behandling, innehåller ett förslag af motionären derom, att
man åtminstone måtte nedsätta utsökningskostnaderna i en del,
nemligen meddelelsekostnaden angående en förestående utmätning.
Utskottet har afslagit denna motion på sådana skäl, som jag för
min del icke tycker äro några skäl för afslag. Motionären har
föreslagit, att det nu möjligtvis många gånger använda skriftliga
sättet att delgifva en blifvande utmätning skulle begagnas för att
förekomma den stora kostnad det har med sig, då utmätningsman¬
nen med vittne reser till utmätningsstället för att tillkännagifva,
att han den och den dagen kommer att förrätta utmätning.
Såsom skäl för sin hemställan om afslag anför utskottet, att,
för den händelse motionärens förslag skulle bifallas, detta komme
att förorsaka större kostnader, än hvad hittills varit fallet vid
sådana meddelelser. Jag tror emellertid, att utskottet har miss¬
uppfattat motionärens förslag, ty afsigten med förslaget är väl den,
att man hädanefter skulle komma att i regel använda det skrift¬
liga meddelelsesättet, hvilket nu möjligtvis är undantag; och i och
med detsamma är det alldeles gifvet, att kostnaderna skulle bli
mindre än de för närvarande äro, då utmätningsmannen sjelf jemte
35
Nso 46.
Måndagen den 9 Maj.
vittne reser till gäldenärens hemvist för att verkställa delgifningen
Man kan tänka sig, huru höga utsökningskostnaderna understundom
kunna bil, då man besinnar, att först, då delgifning skall ske af
en erhållen resolution, resa tvenne stämningsmän ofta nog ganska
långa vägar för att verkställa denna delgifning; vidare, när domen
fallit, reser utmätningsmannen med ett vittne och tillkännagifver
för gäldenären, att utmätningen en viss dag kommer att verkställas
och slutligen reser han ånyo jemte vittne för att verkställa den
törebadade utmätningen. Allt detta förorsakar kostnader som
verkligen till en stor del äro obehöfliga; och jag tror, att något
bor göras för att nedbringa dessa kostnader.
Jag vill äfven erinra derom, att vi den 19 mars här i kam¬
maren behandlade ett förslag om att nedsätta kostnaderna i utsök¬
ningsmål pa sadant sätt, att det skulle bli den närmast förrätt-
ningsstället boende stämnings- eller fjerdingsmannen, som borde
biträda vid utmätningen, i stället för att, såsom nu ofta är fallet
ganska aflägset boende stämnings- eller fjerdingsman dervid biträda’
Detta förslag var tillstyrkt af det tillfälliga utskott, som behandlat
detsamma, och bifölls här i kammaren efter en kort diskussion I
full harmoni med detta förslag står det nu af motionären fram-
strida, som omollertid gäller en annan del af utsökningsproceduren.
Jag tror derför, att kammaren skulle handla konsekvent, om den
bifölle motionärens föreliggande förslag.
Det är ju möjligt, att redaktionen af detta förslag icke är af
motionären så lyckligt vald, och det är väl hufvudsakligen denna
omständighet, pa hvilken lagutskottet stöder sin hemställan om af-
slag. ^ Motionären har emellertid i sin framställning lemnat utskottet
tull frihet att omredigera förslaget med bibehållande af det i motio¬
nen angifna syfte; men detta synes utskottet icke hafva beaktat, då
det hemställer om afslag på grund af den redaktion, som motio¬
nären gifvit sitt förslag.
Jag skall, till den kraft och verkan det kan hafva, yrka bifall
till motionärens förslag, för att vid en kommande riksdag, då
möjligtvis förslag i samma syfte kommer att väckas, ha min rätt
bevarad att äfven då understödja detta förslag.
Häruti instämde herrar Mallmin, Bruse och Bromée.
Herr Lilienberg yttrade: Det förhåller sig onekligen så, att
kostnaderna i utsökningsmål ofta äro ganska dryga. Hvad emellertid
det föreliggande förslaget beträffar, har lagutskottet uttalat sitt
ogillande åt det sätt att gå till väga, som motionären åberopat,
och som synes vara, hvad som egentligen föranledt motionen. Hvad
förslaget i (ifrigt angår, bör man betänka, att det alltid måste
vara utmätningsmannen, på hvilken ansvaret hvilar för att den
ifrågavarande underrättelsen behörigen meddelas gäldenären. Det
gar icke an att lägga detta ansvar på en fjerdingsman och ännu
mindre på en stämningsmän. Nu har utskottet sagt, att, om motio¬
närens förslag bifölles, detta kunde leda till förvecklingar och mindre
N:o 40.
36
Måndagen den 9 Maj.
Ang. ändrad
lagstiftning
rör. äkta ma
kars egen¬
domsförhål¬
landen.
lämpliga förhållanden, och dermed syftar utskottet bland annat
derpå, att det kan hända, att den fjerdings- eller stämningsman,
som är närmast gäldenärens hemvist boende, alldeles icke är lämp¬
lig att fullgöra det uppdrag, som han sålunda skulle få. Det kan
också hända, att om utmätningsmannen skrifver till denne närmast
boende fjerdings- eller stämningsman med anmodan att verkställa
en dylik delgifning, så är denne af andra göromål förhindrad.
Med ett ord sagdt och framför allt på grund deraf, att det är
utmätningsmannen, som bär ansvaret för att underrättelsen rigtigt
meddelas, anser jag att utskottet haft skäl för sitt. afstyrkande
af motionen, och jag skall derför be att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Vidare anfördes icke. Efter det herr talmannen gifvit proposi¬
tioner i enlighet med de gjorda yrkandena, biföll kammaren ut¬
skottets hemställan.
Efter föredragning vidare af punkten 2, deri utskottet hem¬
stält, att en inom Andra Kammaren af herr O. Olsson från Stock¬
holm väckt motion, n:o 108, om ändring af 65 § utsökningslagen,
icke måtte vinna Riksdagens bifall, begärdes ordet af
Herr Olsson från Stockholm, som anförde: Att min motion
är behjertansvärd, derom bör väl icke finnas mer än en mening;
men som lagutskottet utan meningsskiljaktighet har afstyrkt den¬
samma, vill jag icke upptaga kammarens tid med att anföra några
nya skäl för min framställning. Jag lofvar emellertid att vid en
kommande riksdag framkomma med densamma i ny form, men
vill icke göra något yrkande vid detta tillfälle.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 11-
Slutligen företogs till behandling lagutskottets utlåtande n:o 47,
i anledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning rörande äkta
"makars egendomsförhållanden.
Uti ifrågavarande ämne hade inom Andra Kammaren väckts
tre särskilda motioner, nemligen n:o 43 af herr grefve H. E. G.
Hamilton, n:o 93 af herr Magnus Höjer, med hvilken herrar fri¬
herre A. E. Nordenskiöld, Christian Lovén, Curt Wallis och Olof
Olsson från Stockholm förklarat sig instämma, samt n:o 94 af herr
Nils Hanson i Berga.
Den sistnämnde hade i sin motion föreslagit:
»att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t
ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring i 10 kap. 2 § giftermålsbalken, att hvad om makars ömse-
Måndagen den 9 Maj.
37 N:o 40.
sidiga giftorätt i fast egendom redan gäller för stad måtte blifva
gällande äfven för landet.»
Under punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde emeller¬
tid utskottet, att motionen icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Emot denna utskottets hemställan hade herrar Anderson i
Tenhult, och Näslund reserverat sig, och ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till motionen.'
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Hanson i Berga: Herr talman! Då lagutskottet af¬
styra bifall till nu föreliggande, af mig väckta motion, ber
jag att derom få säga några ord. För min del kan jag ej annat
se, än att likställighet i allt borde vara rådande i fråga om äkta
makars egendomsförhållanden, och att en ändring i lagen derom,
på sätt jag i min motion antydt, vore en följdrigtig konseqvens,
påkallad af de stadganden, som nu gälla; ty fasthåller man den
principen, att egendomsgemensamhet bör råda icke allenast i fråga
om lös egendom, utan äfven hvad beträffar fastighet på landet,
som af makarne under äktenskapet förvärfvas, då borde denna prin¬
cip icke omintetgöras, der åtkomsten sker på annat sätt.
Lagutskottet, hvilket såsom skäl för sitt afstyrkande gjort
den mening till sin egen, som 1862—63 års Riksdags lagutskott
med stöd af lagkomité^ uttalade uppfattning yttrat, synes emeller¬
tid ej hafva fäst sig vid den omständigheten, att detta yttrande
afgifvits med hänsigt till den då gällande, men sedermera afskaf¬
fa^ bördsrätten; ty att nu säga, att man genom att undantaga
viss egendom från samhälligheten afskär alla anspråk af den ena
makens skyldeman på sådan egendom, eller att makarne svårligen
med likgiltighet skulle kunna föreställa sig möjligheten, att deras
egendom kunde omedelbarligen frångå dem sielfva för att öfver-
flyttas till personer i annan slägt, är väl i förevarande fall icke
lämpligt. Jag kan åtminstone icke fatta, hvilka anspråk ena
makens skyldeman nu kunna hafva på sådan egendom.
Utskottet vill vidare låta förstå, att eu så beskaffad utsträck¬
ning af egendomsgemenskap skulle vara, icke ett steg framåt, utan
fäst hellre ett steg tillbaka i utvecklingen; men om så är, då måste
kong], förordningen af den 19 maj 1845 äfven vara ett steg i
bakåtgående rigtning, och har icke utskottet andra skäl att tillgå
än de, som i betänkandet andragas, så synas åtminstone icke
dessa vara synnerligt öfvertygande. För mig har den omständig¬
heten varit bestämmande, att om t. ex. mannen i boet inför en¬
skild fastighet på landet, och hustrun inför motsvarande valuta af
annan natur, följer deraf, att då den ömsesidiga giftorätten dem
emellan faktiskt inträder vid och genom vigseln, så förlorar hustrun
hälften af hvad hon infört, men får ingen del i mannens egendom;
och detta kan jag ej finna vara rättvist, ehuru lagutskottet synes
Ang. ändrad
lagstiftning
rör. äkta ma¬
kars egen¬
domsförhål¬
landen.
(Forts.)
N:o 40.
38
Måndagen den 9 Maj.
Ang. ändrad
lagstiftning
rör. äkta ma¬
kars egen¬
domsförhål¬
landen.
(Forts.)
fatta saken så. Jag vet väl, att makar genom testamente under
sammanlefnaden kunna reglera dessa förhållanden; men det liar
dock understundom sina svårigheter, och säkert är, att mer än en
hustru under nu rådande förhållanden med oro motser möjligheten,
att hon en dag skulle kunna bli enka, och jag hyser den uppfatt¬
ning, att det nära förhållandet, i hvilket makar stå till hvarandra,
gör det önskvärdt för dem, att deras gemensamma intressen, äfven
då det är fråga om fastighet på landet, varda genom lag betryg¬
gade.
Herr talman! Då jag af de reservationer, som bifogats be¬
tänkandet, finner, att jag icke är så alldeles ensam om min me¬
ning, skall jag be att få yrka afslag å utskottets hemställan och
bifall till motionen.
Häruti instämde herr Carlsson.
Herr Näslund yttrade: Då utskottet afstyrkt motionen i fråga,
har jag icke kunnat biträda det slut, hvartill utskottet kommit,
utan anmält min reservation. Säga hvad man vill, tror jag, att
det vore en rättvis lagstiftning, att makarne hade all egendom
gemensam; och för att åberopa ett skäl, som för mig varit af
synnerlig vigt, skall jag be att få uppläsa en liten del af presi¬
denten Bergs reservation vid nya lagberedningens förslag om för¬
ändrad lagstiftning i fråga om äkta makars inbördes egendomsför¬
hållanden. Herr presidenten säger i detta sitt yttrande: »Egendoms-
gemenskap makar emellan har af mig alltid ansetts, väl ej såsom
ett oundgängligt vilkor för, men dock såsom en naturlig följd af
ett sant och verkligt äktenskap. Skilda ekonomiska intressen och
deraf mången gång härflytande tvister om »mitt» och »ditt» äro ej
egnade att befrämja äktenskapets ändamål, och en förening emellan
en rik man och en fattig qvinna, hvilken senare val till en tid
af mannen tillåtes att dela hans öfverflöd, men vid föreningens
upplösning måste tomhändt lemna det rika boet för att återgå till
sm förra fattigdom, synes mig mera likna ett konkubinat än ett
äktenskap. — »Hustrun följe mannens stånd och vilkor», heter det
i 9 kap. 1 § giftermålsbalken, och att äkta makar böra såväl i
ekonomiska som andra afseenden med hvarandra dela ljuft och ledt,
tror jag också bäst öfverensstämma med det allmänna föreställ¬
ningssättet hos oss», o. s. v.
Till följd derutaf skall jag endast be att få yrka bifall till
herr Nils Hanssons motion och afslag å utskottets hemställan.
Herr Olsson i Frösvi instämde med herr Näslund,
Vidare anförde:
Herr Petersson i Brystorp: Herr Nils Hansons motion anser jag
för min del hafva mycket skäl för sig, och genom att bifalla den¬
samma skulle man efter mitt förmenande förekomma oskäligt många
Måndagen den 9 Maj.
39
N:o 40.
rättegångar, som nu komma i fråga just till följd af den intrasslade
giftorätten. Hvad är väl också naturligare, än att, då man och
qvinna äro sammanvigda, de ega hälften hvar i all förmögenhet?
Lagutskottet har utgått från den synpunkten, att fast egen¬
dom bör bibehållas uti slägten. Detta är nu ett mycket gammalt
lagstadgande, det äldsta kanske, som finnes i detta hänseende.
Emellertid har på senare tiden denna uppfattning, att fast egendom
bör bibehållas uti slägten, fått betydligt maka åt sig, och den fria
dispositionsrätten öfver fast egendom fått en större utsträckning.
Det är kända saker, att före år 1810 ingen ofrälse man fick be¬
sitta frälsejord, och att före år 1857 ingen egde att genom testa¬
mente bortgifva ärfd fastighet å landet, Indika bestämmelser emeller¬
tid nu äro upphäfda. Jag kan icke heller finna, hvarför man skall
fästa så stort afseende just vid den förmögenhet, som består i jord¬
egendom; ty för penningar kan man få köpa jord, och har man
någon jord att, sälja, får man penningar för den; och på grund
häraf anser jag, att några undantagsförhållanden icke böra före¬
komma i fråga om jordegendom.
Man har talat om, att ett testamente kan förorsaka, att fäst
egendom går öfver från eu slägt till en annan. Jag ber härvid
att få påpeka, att det redan nu förhåller sig så, att ärfd fast egen¬
dom äfven genom arf kan öfvergå till eu annan slägt. Om nem¬
ligen i ett äktenskap den ena maken, som ärft fastighet, dör och
lemnar barn efter sig, så ärfva ju barnen denna fastighet. Men
om sedan barnen do, så ärfver den efterlefvande maken den fasta
egendomen, oafsedt att den icke förut tillhört denne efterlefvande
makes slägt. Detta innebär ju ett undantag från den principen,
att fäst egendom bör bibehållas i slägten.
Lagutskottet har här åberopat ett uttalande af lagkomitén,
hvilket lyder: »När bolaget emellan makarne uppkommer, är det
icke egentligen sjelfva de ömsesidiga insatserna, som böra samman¬
blandas, utan det är förkofringen eller hvad under äktenskapet
förvärfvas, som skall utgöra det samfälda boet.» Men hur ställer
det sig icke mången gång med dessa insatser? Jag vill framdraga
ett exempel. Eu person köper en fäst egendom för 20,000 kronor,
men har sjelf icke mer än 10,000 kronor att betala den med. Så
gifter han sig kort derpå och får med sin hustru 10,000 kronor,
hvarmed skulden i fastigheten gäldas. Det synes nu, som om de
borde ega hälften hvar i denna fastighet-, men hur kan det i sjelfva
verket gå med den saken? Kort derpå kanske mannen dör, och
då blir det arfskifte, hvarvid fastigheten tillfaller mannens arfvin-
gar, under det att hustrun kanske blir alldeles lottlös; ty, som vi
veta, gäldas boets skulder af den lösa egendomen, och först om
denna ej räcker till, får någon del af den fästa egendomen för så¬
dant ändamål användas. Flera dylika förhållanden kunna påvisas.
Om t. ex. föräldrar vilja gifva en af sina döttrar, som är gift. eu
fäst egendom, så utfärda de ett gåfvobref och föreskrifva i gåfvo-
brefvet, att egendomen skall tillhöra henne. Ja, det har t. o. m.
kanske utfärdats fastebref, och man vet icke annat än att fästig-
Ang. ändrad
lagstiftning
rör. äkta ma¬
kars egen¬
domsförhål¬
landen.
(Forts.)
N:o 40.
40
Måndagen den 9 Maj.
Ang. ändrad heten är hustruns enskilda tillhörighet. Men hvad händer? Den
rör^äkta^ma-an,^ra maken dör, och det blir arfskifte, hvarvid gåfvobrefvet skall
kurs egen- skärskådas. Då saknas i gåfvobrefvet den erforderliga lydelsen:
domsförhål- »Med vilkor att fastigheten den ena maken enskildt tillhöra skall.»
landen. Fastigheten anses sålunda för gemensam egendom, och den, för
(Forts.) hvilken gåfvan egentligen var afsedd, går miste derom till följd af
okunnighet om gällande bestämmelser och genom den invecklade
lagstiftningen. Om dessa förhållanden så förändrades, att makarne
hade giftorätt till hälften hvar i all egendom på landet så väl som
i staden, så skulle alla dessa oegentligheter upphäfvas och, som
jag nämnt, oskäligt många rättegångar inbesparas. Jag vill upp¬
mana de herrar, som icke känna till saken förut, att gå ned i
biblioteket och studera Naumanns och Holms juridiska tidskrifter,
hvaraf de skola finna, att det är med förhållandena fullt öfverens¬
stämmande, att oskäligt många rättegångar förekommit just i fråga
om giftorätten.
Sedermera har utskottet hänvisat till äktenskapsförordet. Jag
vet icke, hur det förhåller sig med äktenskapsförordet på andra
håll, men i min trakt anses det för genant att upprätta ett sådant,
just af det skäl, att något sådant icke kommer i fråga, annat än
i sådana fall, då fästmannen under sin ungkarlstid satt sig i så
stora skulder, att man fruktar, att deras gäldande skulle medtaga
hustruns egendom. Under sådana förhållanden upprättas äkten¬
skapsförord just för att åstadkomma, att hustrun icke behöfver
betala de skulder, som mannen enskildt före äktenskapets ingående
åsamkat sig. Men om mannen under äktenskapet sätter sig i skuld,
så skyddar icke äktenskapsförordet, utan i sådant fall går äfven
den egendom, som äktenskapsförordet afser, till skuldernas gäldande.
Jag vill med ännu ett exempel belysa, huru förhatliga äktenskaps¬
förord i allmänhet äro. Jag blef sjelf en gång kallad till ett ställe
för att upprätta ett äktenskapsförord vid ett förestående giftermål.
Der var då fadern till flickan lika mån om, att icke förmögenheten
skulle gå från slägten, som nu lagutskottet har varit i fråga om
den fasta egendomen. Han hade derför uppgjort ett förslag, enligt
hvilket hans dotter skulle ha enskild egendom, i hvilken den blif¬
vande maken icke skulle få någon giftorätt. Men då sade denne,
som var en mycket hygglig och ordentlig karl: Ja, har ni sådant
misstroende till mig, så att ni icke tror mig om att kunna vårda
min hustrus egendom, utan genast vill sätta mig under förmyndare,
så afstår jag från det tilltänkta giftermålet.» Naja, det fick anstå
med förordet, och äktenskapet kom till stånd.
För att återkomma till frågan om testamente, är det fullkom¬
ligt sant, att mycken fäst egendom på detta sätt går från den ena
slägten till den andra. Men hvilket värde bör tillmätas ett testa¬
mente? Ett sådant kan upprättas den ena dagen och göras ogiltigt
den andra. För att få ett testamente upphäfdt makar emellan be¬
höfver man icke en gång resa halfvägs till Köpenhamn, ty detta
går mycket väl för sig i hemorten!
Måndagen den 9 Maj.
41
N:o 40.
På grund af de skäl, som jag här anfört, anhåller jag om af- Ang. ändrad
slag å utskottets hemställan och bifall till motionen. lagstiftning
^ rör. äkta ma¬
kars 6(/6n~
Hem L ilien berg: Herr talman! Jag skall be att få åberopa domsförhåi-
de skäl, som utskottet anfört för sin hemställan om afslag. Det landen.
kan ju icke hjelpas, att det verkligen är så, att denna motion af (Forts.)
herr Nils Hanson går rakt emot den rigtning, som reformarbetet
på detta område tagit sedan lång tid tillbaka.
Det var en talare, som stödde sig på den åsigt, som eu fram¬
stående ledamot af nya lagberedningen i denna fråga uttalat. Denne
ledamot föreslog verkligen, att all egendom skulle vara för makarne
gemensam; men han tilläde någonting, som motionären icke har
ifrågasatt, nemligen att hvardera makan skulle ensam förvalta
och råda öfver all egendom, som den fört med sig i boet, och att
mannen, förutom hvad han sjelf fört i boet, endast skulle råda öfver
hvad makarne kunde gemensamt förvärfva.
Jag skall icke upptaga tiden vidare, utan endast yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr Höjer: Herr talman, mine herrar! Med afseende på ar¬
betet för bestämmande af makars egendomsrättsliga ställning har,
som bekant, under de sista 30 åren en dubbel uppfattning gjort sig
gällande. Enligt den ena uppfattningen, som delas af alla dem,
som äro på detta område liberala, bör reformarbetet gå ut på en
inskränkning för att slutligen vinna ett upphäfvande af giftorätten
och ett införande af säregendom med den gemensamma, kommuni-
kabla egendomen såsom ett undantag på grund af äktenskapsförord
eller testamentarisk disposition och slutligen såsom en följd af detta
naturligtvis ett fullständigt upphäfvande af mannens målsmanskap.
Enligt den andra uppfattningen bör det gå, som motionären före¬
slagit, eller i alldeles motsatt rigtning, d. v. s. all egendom bör
slutligen göras kommunikabel, giftorätten bör utsträckas så långt
som möjligt, och säregendom bör framgå såsom resultat af äkten¬
skapsförord eller testamentarisk disposition. Nu förhåller det sig
så, att de, som hysa denna uppfattning, sönderfalla, såsom lag¬
utskottets aktade vice ordförande nyss antydde, uti två skilda
grupper: en mycket konservativ, för att. icke säga reaktionär, höger
och eu relativt liberal, emellanåt mycket liberal, venster. Enligt
den uppfattning, som hyses af den konservativa gruppen, och till
denna hör utan tvifvel den högt aktade motionären, skall förhål¬
landet inom äktenskapet vara sådant, att mannens målsmanskap
och förvaltningsrätt öfver boets egendom q vars tår med derutaf föl¬
jande omyndighetstillstånd för hustrun. De liberale bland dem,
som yrka på egendomsgemenskap, hylla återigen, såsom herr Lilien-
berg nyss nämnde, den uppfattningen, att det i hufvudsak skall vara
en gemensam förvaltning af det samfälda boet, med ett inskrän¬
kande först och slutligen ett fullständigt upphäfvande af mannens
målsmanskap. Denna liberala mening har framhållits på jurist¬
möten inom de skandinaviska länderna, den har burits fram af eu
N:o 40.
42
Måndagen den 9 Maj.
Ang. ändrad juris professor vid Upsala universitet, och den har en anhängare
lagstiftning en reservant inom nya lagberedningen, nemligen den högt ak-
r°Lr* %en- tade presidenten Berg, ehuru han i sin reservation förklarar, att
domsförhål- han biträdt denna åsigt först efter mycken tvekan.
landen. Nu skulle jag för min del hafva varit böjd att biträda det af
(Forts.) motionären framstälda förslaget, uti hvilket herr Petersson i Brys -
torp och andra instämt, om de hade anslutit sig till den liberala
fraktionen af dem, som önska eu egendomsgemensamhet mellan man
och hustru; men jag har icke uti herr Nils Hansons motion kunnat
spåra eu tanke derpå, att i samma stund, som egendomen skall vara
kommunikabel, så skall också förvaltningen af boet vara gemensam
och mannens målsmanskap öfver hustrun upphöra. Nej. resultatet
skulle nog bli det, att mannen inom äktenskapet blefve mycket
mera enväldig pascha, än hvad han för närvarande är. Af Nils
Hansons resonnement kunde jag förnimma, att han uti filantropisk
afsigt väckt sin motion och att han tänkt på den orätt, som under
vissa omständigheter skulle drabba hustrun uti äktenskapet. Men
jag får upprigtigt bekänna min tro, att om man står qvar på den
gamla ståndpunkten med afseende på förvaltningsrätten och måls¬
manskapet, så vore icke synnerligen mycket vunnet med att all
egendom blefve kommunikabel; ty denna egendom beherskar och
förvaltar mannen, och den stackars hustrun får åtnöja sig med,
hvad en framstående rättslärare, som utvecklat dessa förhållanden,
kallar en himlande samegendomsrätt, som i många fall intet annat
är än en chimär. Det händer dagligdags, att när mannen lägger
sig ned och dör, så ser hustrun utaf denna sin s. k. egendomsrätt
i sjelfva verket icke ens röken. Jag är fullkomligt oförmögen att
inse, hvilka fördelar skulle beredas hustrun, hvars sak herr Nils
Hanson säger sig föra, om man i detta fall trädde in på den reak¬
tionära lagstiftning, som han och hans eftersägare i sjelfva verket
förorda.
Det är på grund deraf, att jag så litet kan finna någon fördel
för hustrun i den förändrade lagstiftning, som Nils Hanson med
sitt förslag åsyftat, som jag, herr talman, anhåller att få yrka af-
slag å herr Nils Hansons motion.
För öfrigt vill jag bekänna, att jag icke kan vara med om
en lagstiftning — äfven om den innehåller ett upphäfvande af
mannens målsmanskap öfver hustrun och ett lika fördelande mellan
man och hustru af förvaltningsrätten öfver boets egendom — som
går ut på att göra all egendom kommunikabel. Jag kan icke vara
det af det skäl. att en sådan lagstiftning torde vara alldeles omöjlig
att få till stånd, helt enkelt derför, att den strider mot den rätts-
lrnänt gjort sig gällande, icke
agstiftningen för den gifta
qvinnan gått framåt, der den haft till syfte ett ytterligare fast¬
slående af egendomens gemensamhet; den har tvärt om gått i all¬
deles motsatt rigtning. Jag anser vidare, att en egendomsgemen-
skap äfven under liberala vilkor skulle föranleda åtskillig praktisk
J
allenast i sverige, utan aiven i omgå
europeiska stater.
Måndagen den it Maj.
43
N:o 40.
oreda, och jag kan ej värja mig för den tanken, att denna egendoms-
gemenskap, äfven vid likställighet mellan makarne, är mycket mera
egnad att framkalla tvister mellan dem, än om man låter säregen¬
dom blifva regel. Jag vill för öfrigt, med hänsyn till ett under
diskussionen fäldt yttrande, fästa uppmärksamheten derpå att, der
denna säregendom finnes, genom lagbestämmelsen vanligen är före-
bygdt, att, när mannen dör, hustrun kommer på bar backe. I de
länder der man infort säregendom, såsom Ryssland, Frankrike och
Italien, der har man äfven, om jag ej misstager mig, stadgat i lag
en bestämd enke- eller enklingsrätt för den öfverlefvande maken.
På grund af hvad jag anfört, yrkar jag bifall till utskottets
hemställan och afslag å motionen.
Herr grefve Ha in ilton: Jag begärde ordet med anledning af
det anförande, som vi nyss hörde från östgötabänken. Den ärade
representanten för Finspånga läns härads domsaga sökte bland an¬
nat genom ett exempel tydliggöra äktenskapsförordets olägenheter.
Han uppgaf, om jag fattade honom rätt, att förslaget om äkten¬
skapsförord i det särskilda fall, som han omtalade, föranledde, att
fästmannen vägrade att ingå giftermålet på grund af det miss¬
troende, som sålunda visades honom. Det förefaller mig egendom¬
ligt, att den ärade talaren kunnat framkomma med detta såsom ett
stöd för herr Hansons motion. Grenom ett bifall till denna motion
måste nemligen den af den ärade talaren öfverklagade olägenheten
endast ytterligare ökas. Jag kan ej heller tro att den ärade talaren
vill förknippa den reform, han påyrkar, med ett upphäfvande af'
äktenskapsförordet. Jag kan icke föreställa mig, att han, som en¬
ligt hvad han sjelf framhöll med sitt yrkande åsyftar skydd för
hustrun, skulle vilja gå in på att omtänksamma föräldrar, om de
nödgas låta sin dotter gifta sig med en slösaktig man, beröfvas
rätten att åtminstone genom äktenskapsförord skydda hennes egen¬
dom, så att hon icke sedan kommer i olycka.
Jag ber att få fästa den ärade talarens uppmärksamhet på att
vi, som äro motståndare till herr Hansons motion och som önska
att reformen skall ga i alldeles motsatt rigtning, i fråga om äk-
skapsförordet stå på alldeles samma ståndpunkt som den ärade
talaren. Vi veta, liksom han, att äktenskapsförordet sällan kom¬
mer till användning så väl af den anledning, han sjelf framhöll,
som äfven och ännu oftare derför, att blifvande hustrur draga sig
för att, visa hvad de anse vara ett misstroende mot mannen. Men
just derför måste man vara betänkt på att skydda hustrun på an¬
nat sätt. Äktenskapsförord duger icke, emedan det icke användes.
Man måste derför anordna det så, att hvad en omtänksam fader
nu endast kan vinna genom äktenskapsförord, skall lagen utan
äktenskapsförord göra till skydd för dotterns egendom. Det ytt¬
rades äfven af den ärade talaren, att om man läser Holms och
Naumanns juridiska tidskrifter, skall man få Vse, huru många rätte¬
gångar, som uppstått i följd af sakernas nuvarande ordning. Ja,
det är nog sant, men det beror ingalunda derpå, att giftorätt icke
Ang. ändrad
lagstiftning
rör. äkta ma¬
kars egen¬
domsförhål¬
landen.
(Forts.)
N:o 40*
44
Måndagen den 9 Maj.
Ang. ändrad
lagstiftning
rör. äkta ma¬
kars egen¬
domsförhål¬
landen.
(Forts.)
eger ruin i viss fastighet utan på att hela lagstiftningen angående
egendomsförhållandena inom äktenskapet är så invecklad och har
sa många stridiga och oklara bestämmelser.
Så väl den ärade talaren som motionären utgå för öfrigt från
att antaga det som en gifven sak, att egendomsgemenskapen är
något, som ligger i äktenskapets väsen, men hvar står det skrif-
vet? Detta påstående härflyter, enligt mitt förmenande, ur en yt¬
terst ytlig uppfattning af äktenskapet. Det är ju många länder,
som icke hafva någon dylik bestämmelse, och i vårt land hafva vi
af ålder icke haft det i fråga om fastighet å landet. Det är der¬
för fullt rigtigt, hvad 1862 års lagutskott yttrat, att man icke kan
säga, att enligt svensk rätt egendomsgemenskapen på något sätt
ligger i äktenskapets väsen.
Jag ber att få yrka afslag å motionen.
Herr Petersson i Brystorp: Jag vet icke, om jag, då jag
förra gången hade ordet, uttryckte mig rigtigt tydligt, men jag
ville då gifva ett exempel, på hvad sätt man uppfattar äktenskaps¬
förordet i min trakt.
Hvad som skall komma att stiftas i lag är icke godt för mig
att säga, och troligen icke heller för den föregående talaren, och
derför fäster jag mig blott vid hvad här faktiskt har förelegat.
Att denna lagstiftning är i ett inveckladt skick, vill jag icke be¬
strida ; men jag kan heller icke frångå mitt förra yttrande, att det
vore väl, om makar hade giftorätt med hälften hvar äfven i fastig¬
het. Med den nuvarande lagstiftningen händer det ofta, att den
ena af två makar kommer att ruinera den andra. Om den ena
makan har lösa pengar och den andra fast egendom, så kan det ju
inträffa, att pengarne nedläggas i egendomen. Om nu mannen dör,
så tillfaller egendomen hans arfvingar, och hustrun får ingenting.
Finnes det barn, så blir ju förhållandet något bättre, ty då få ju
de egendomen, och de skola draga försorg om föräldrarne. Men det
finnes ju äfven barnlösa äktenskap, och i sådant fall går egen¬
domen till mannens arfvingar, och de taga nog ut arfvet till sista
skärfven.
Hvad beträffar förslaget att makarne skulle sköta hvar sin
egendom, kan jag icke förstå, huru det skulle kunna tillgå annat
än efter vidtagande af eu omfattande lagförändring. Arbetet för
utvidgandet af hustruns rättigheter har fortskridit och gått framåt
ganska mycket på den senare tiden. Men man bör väl icke låta
det gå så långt, att hon får större rättigheter än mannen. Jag
tycker, att de böra vara likstälda med hvarandra, såsom förhål¬
landet nu är. Om mannen misshushållar med egendomen, blir han
satt under förmyndare, och med detsamma som förmyndare är för¬
ordnad, har hustrun rätt att söka boskilnad, och befinnes det då,
att han förstört något af hennes egendom, så får hon den vid bo-
skilnaden ersatt ur hans enskilda lott.
Men om nu hustrun och mannen hafva gemensamt bo, så kan
det ju lika väl hända, att hustrun förstör af boets gemensamma
Måndagen deu 9 Maj.
45
N:o 40.
tillhörigheter. Slösaktiga fruar förekomma icke så sällan. Her- Ang. ändrad
rarne känna nog till ett gammalt ordspråk, som säger: »det förslår lagstiftning
ingenting af hvad bonden kör in med oxen, när hustrun bär utU'™a
det med förklädet». Hvilka åtgärder skall man under sådana för- domsforhål-
hållanden vidtaga? Skall man måhända tillsätta särskild förmyn- landen.
dåre för hustrun? Under sådana omständigheter borttages ju man- (Forts.)
nens målsmanskap. För min del kan jag alldeles icke förstå, huru
ett äktenskap skulle gestalta sig under sådana förhållanden.
Jag vidhåller mitt föregående yrkande om bifall till herr Nils
Hansons i ämnet väckta motion.
Herr grefve Hamilton: Ja, det är in det enda skäl, man
kan anföra för egendomsgemenskap, att i fall boet utgöres blott af
sådan egendom, deri hustrun icke har giftorätt, hon vid mannens
död skulle kunna blifva försatt på bar backe. Jag vill dock er¬
inra derom, att vi fortfarande hafva qvar äktenskapsförordet och
derjemte äfven testamentsrätten, af hvilka man kan begagna sig
för att i sådana fall draga försorg om den efterlefvande makan.
Om detta icke anses tillräckligt, så kan man ju taga i öfvervä¬
gande, huru vida man icke bör införa en s. k. enkerätt, eller att
viss del af boet må tillfalla enkan. Men icke finnes någon som
helst anledning att på denna grand slå in på den väg, motionären
föreslagit. Den skulle många gånger leda till alldeles motsatsen
af hvad man dermed vill vinna.
Herr Olsson i Märdäng: Det kan nu icke hjelpas, att äfven
jag befinner mig bland dem, som enligt herr Höjers åsigt äro reak¬
tionäre i fråga om lagstiftning angående ändring af författningar
angående egendomsförhållanden äkta makar emellan.
Jag anser, att hvad af motionären föreslagits är bättre än nu
gällande bestämmelser, och derför yrkar jag bifall till motionen.
Till de skäl, som anförts dels af motionären och dels af eu
annan talare, ber jag få lägga ännu ett, hvars betydelse jag under
mitt lif haft tillfälle att erfara.
Om vid äktenskapets ingående den ena maken egen eu jord¬
egendom, så förblir egendomen enligt nu gällande lag dennes enskilda
egendom. Men om under äktenskapets fortgång denna egendom
förbättrats med t. ex. ett värde af 5,000 kronor, hvarifrån hafva
då medlen till egendomens förbättring tagits? Jo, från den gemen¬
samma egendomens tillgångar. Ty ingen lär väl vilja förneka,
att icke egendomens afkastning i egenskap af lös egendom är ge¬
mensam. Om nu den af makarne, som icke egt något i fastigheten,
dör, blir alldeles icke fråga om, att denna skall fördelas mellan
den aflidnes arfvingar och den öfverlefvande maken. Men i fråga
om de medel, som blifvit af gemensamma medel nedlagda för fastig¬
hetens förbättrande, huru skall väl rättvisligen förfaras med dem?
Innan jag i vintras reste upp till Riksdagen, hade jag såsom
förmyndare att taga del af utredningen i en dylik fråga. Jag
gick då upp till domhafvande!! i orten och frågade, huru jag i
N:o 40.
46
Måndagen den 9 Maj.
Ang. ändrad detta fall skulle bete mig. Svaret på min fråga lydde: >dag finner
■ör9‘äkta1 ma n<*got annat vara rättvist, än att barnen måste hafva en er¬
fara sättning, motsvarande hvad som af den aflidnes medel och af de
domsförhål- gemensamma medlen, belöpande på den aflidnes andel, nedlagts i
landen. egendomen». Detta var det råd, jag erhöll. Rådet var ju godt i
(Forts.) och för sig, men att tillämpa det var icke så lätt. Ty då man ej
kan påräkna att få se öfver kostnaderna förda räkenskaper, kan
det icke bli annat än att i slump beräkna denna ersättning, hvilket
domhafvanden ock medgaf genom att begagna ordet »ungefärlig»
före ersättningen. Det var alldeles omöjligt att under de förhål¬
landen, som der voro rådande, kunna afgöra, huru mycket var taget
för det ifrågavarande ändamålet af de gemensamma medlen. Men
att egendomen blifvit ganska väsentligt förbättrad och derigenom
stigit till mycket högre värde, än den förut hade, var ett faktum.
Med anledning häraf synes det mig, som om full rättvisa icke
skulle kunna åstadkommas i dylika fall med vår nuvarande lag¬
stiftning. På grund häraf skall jag också, åtminstone tillsvidare,
be att få instämma i motionärens yrkande.
Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen proposition dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället
till den ifrågavarande motionen; oen fann herr talmannen den förra
propositionen vara besvarad med öfvervägande ja. Votering blef
likväl begärd, i följd hvaraf nu skedde uppsättning, justering och
anslag af en så lydande omröstnin gspr oposition:
Den, som bifaller lagutskottets hemställan i lista punkten af
utlåtandet n:o 47, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
bifallit herr Nils Hansons i ämnet väckta motion.
Röstsedlarne uppräknades hvar efter annan och visade 126 ja
mot 58 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren
bifallen.
Punkten 2.
Herr Höjer hade i sin motion hemstält:
»att Riksdagen nu ville taga den på dagordningen stående frå¬
gan om gift qvinnas myndighet stork! aran de i förnyadt öfvervä¬
gande samt dervid besluta
Måndagen den 9 Maj.
47
Ji:o 40-
att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes till eu kommande Riksdag aflåta förslag till sådan ändring
i gällande lagstiftning, att, med upphäfvande af mannens måls-
mansrätt och egendomsgemenskapen mellan makar, gift qvinna må,
likasom man och ogift qvinna, blifva berättigad att såsom myndig
sjelf råda öfver sig och sin egendom.»
Under förevarande punkt hemstälde utskottet, att icke heller
herr Höjers motion måtte vinna Riksdagens bifall.
Häremot hade herr Mankell i afgifven reservation tillstyrkt
bifall till motionen.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af
herr Höjer, som anförde: Det vällofliga lagutskottet har i
sitt föreliggande utlåtande n:o 47 hemstält, att min motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Detta har icke hos
mig väckt någon öfverraskning. Första Kammaren kommer antag¬
ligen att utan diskussion och ännu säkrare utan votering instämma
med lagutskottet, och jag finner detta ännu naturligare. Jag vill
icke ställa något horoskop rörande motionens öde i Andra Kam¬
maren. Den kommer här sannolikt att begrafvas, ärliga, men icke
i tysthet, emedan jag vill, så godt jag kan, både förklara och för¬
svara den.
Utskottet anser, i nära anslutning till nya lagberedningen, att
med det förslag, som jag burit fram, »åstadkommes eu högst vä¬
sentlig rubbning af äktenskaps- och familjeförhållandena inom vårt
land — en rubbning, till hvars genomförande det upplysta tänke¬
sättet inom landet, åtminstone för närvarande, ingalunda torde
finnas benäget».
Ja, det är i allmänhet en ganska svär sak att döma om graden
af ett folks upplysning och lika svårt att säga, i hvilket ögonblick
ett folk kan känna sig »benäget» eller »moget» att i visst fall före¬
taga förändringar. Men nog synes det mig, att den svenska Riks¬
dagen eller åtminstone dess Andra Kammare skulle kunna vara
mogen att i föreliggande fall vidtaga en genomgripande reform af
den svenska lagens enligt mitt förmenande oefterrättliga gifter¬
målsbalk. Den svenska Riksdagen borde i detta hänseende kunna
vara så mycket mera mogen, som under de sista trettio åren på¬
gått en mycket liflig rörelse, nästan en agitation, för en utsträck¬
ning af den gifta qvinnans eganderätt och en häraf följande in¬
skränkning af mannens målsmanskap. Jag skall endast tillåta
mig att påminna om de motioner och reservationer, som sago da¬
gen här i Riksdagen under 18(>0—1870-talen ända fram till år
1884. Åtskilliga af dessa motioner och reservationer gingo mycket
långt i radikalism, ja, ett par af dem lika långt, som jag gått i
min föreliggande motion. Jag ber i detta fall att endast tå erinra
om den reservation, som år 1X78 afgafs af herr Philipson mot lag-
Ang. ändrad
lagstiftning
rör. äkta ma¬
kars egen¬
domsförhål¬
landen.
(Forts.)
BT:o 40.
Ang. ändrad
lagstiftning
rör. äkta ma¬
kars egen¬
domsförhål¬
landen.
(Forts.)
48 Måndagen den 9 Maj.
utskottets afstyrkande af herr Walldéns motion, samt om den
motion, som år 1877 väcktes af herr Svensén. I ett land, hvars
folk är mycket liknande vårt eget, nemligen England, har en all¬
deles liknande rörelse pågått. Ilen började år 1855 och ledde redan
1882 till det resultat, till hvilket, för så vidt jag fattat saken rätt.
au böra oaflåtligt sträfva, och med hvilket vi snart borde kunna
vara färdiga. Det resultat föreligger i 1882 års parlamentsakt.
På grund af den skrifvelse i ämnet, som af Riksdagen år 1884
afläts till Kongl. Maj:t, utarbetade nya lagberedningen ett förslag,
för hvars vidare öden jag haft tillfälle att redogöra i min motion.
Detta lagförslag kritiserades med full rätt mycket skarpt så väl af
reformens vänner som af dess fiender både inom pressen, vid all¬
männa möten och af högsta domstolen, och det blef snart alldeles
tydligt, att det icke lämpade sig att läggas till grund för en lag¬
reform i ämnet. Det var ej heller mycket att undra på. För¬
slaget karakteriserades af halfhet och inkonseqvens, som var en
naturlig följd deraf, att beredningen byggt sitt förslag på två all¬
deles motsatta principer. Den hade sökt bibehålla så mycket som
möjligt af det gamla och upptog af det nya det minsta möjliga
den kunde. Kongl. Maj:t funderade på saken i 3 år och uppdrog
slutligen den 31 december 1891 åt nya lagberedningen att utarbeta
ett förslag — till förändringar i boskilnadsförordnmgen. Det var
väl knappast detta Riksdagen 1884 väntade skulle blifva resultatet
af dess skrifvelse, och det påminner bra mycket om den bekanta
fabeln om berget, som efter oerhörd vånda födde en råtta. Men
frågan är nu, om svenska Riksdagen skall låta udda vara jernört och
lugnt åse, att Kongl. Makt utan vidare kastat dess skrifvelse i
papperskorgen, eller om Riksdagen skall å nyo yttra sig i frågan
och det i samma rigtning, som den gjorde 1884. Enligt mitt för¬
menande bör Riksdagen säga Kongl. Maj:t, att den fortfarande på¬
yrkar eu reform i afseende på gift q vinnas eganderättsförhållanden,
och att denna reform bör vara ännu mera genomgripande för att
tillfredsställa de ännu starkare krafven på reform. Då nya lag¬
beredningen misslyckades den förra gången, just derför att den
byggde sitt förslag på två alldeles motsatta principer, bör den nu
efter mitt förmenande förständigas att utarbeta ett nytt förslag,
bygdt på eu enda princip, på den moderna grundprincipen af den
gifta qvinnans egendomsrättsliga sjelfständighet och deraf följande
inskränkning i eller upphäfvande af mannens målsmanskap. Upp¬
giften är mycket svår, det erkänner jag, särskildt när jag tänker
på förhållandet till tredje man, frågan om vederlag, föräldrarätt
m. m., men så svår uppgiften än är, har den blifvit löst och med
framgång af flera bland Europas civiliserade länder, och jag är
öfvertygad, att lika väl som Englands jurister kunde lösa den år
1882, kunna svenska jurister, så klyftiga som de äro, göra det på
1890-talet. Att Riksdagen begär ett sådant lagförslag, är enligt
min tanke så mycket mindre radikalt och revolutionärt, som i
sjelfva verket principen redan för länge sedan är inne i den sven¬
ska lagstiftningen. Det gäller nu att göra till regel, hvad som
Måndagen den 9 Maj.
49
N:o 40.
för närvarande är undantag ocli låta i förmögenhetsrättsligt af¬
seende gälla för den gifta qvinnan hvad som nu gäller för den
ogifta. Det är dock något barockt, lindrigast taladt, att en qvinna,
sedan hon såsom ogift haft full frihet att förfoga öfver sin person
och sin förmögenhet, skall, i samma stund hon träder i brudstol
och förenar sig med en man, blifva personligen omyndig och icke
kunna förvalta den egendom hon förut förvaltat. Hos oss händer
det dagligdags, att det finnes familjer bestående af man, hustru,
barn och tjenare, der den enda omyndiga personen är husmodern
sjelf.
Jag skall icke trötta kammaren med ett ingående bemötande
af alla de inkast, som blifvit gjorda emot hvarje fordran på
den gifta qyinnans sjelfständighet. Alla dessa inkast kunna sam¬
manfattas i det påståendet, att egendomsgemenskap och mannens
målsmanskap äro de nödvändiga och rigtiga uttrycken af äkten¬
skapets idé. Denna grundtanke framträder t. ex. i lagutskottets
betänkande å sidan 20, der utskottet säger med nya lagberedningen:
Om således qvinnans af nutiden erkända anspråk på en fri och
sjelfständig utöfning a,f hennes rättigheter i personligt och ekono¬
miskt hänseende ej inom äktenskapet lärer kunna i sin fullstän¬
digaste omfattning förverkligas utan att inkräkta på den enhet
och sammanhållning, som tillhör äktenskapets natur, sä följer häraf,
beträffande den gifta qvinnan, att nämnda anspråk måste lida
någon inskränkning, på det att i allt fall tyngdpunkten af den
gemensamma förvaltning, hvilken tillkommer makarne såsom enhet,
måtte kunna läggas i en hand.» Denna grundtanke framgår lika¬
ledes ur ett yttrande af nya lagberedningen, då den förklarar, att
»målsmansrätten bör bevaras och qvarstå såsom tecknet till och
garantien för äktenskapets enhet»; för att icke tala om de ord, som
fäldes af en Högt aktad f. d. ledamot af Konungens högsta dom¬
stol, då han sade: »Om mannens målsmanskap inskränkes och
hustrun erhåller rätt att förvalta en del af boet, så kan man ej
längre om makarna säga, att de tu äro ett. Eu hvar af dem bäf¬
ver då en sjelfständigt handlande person, som får eget intresse att
mot den andre bevaka.» Jag får upprigtigt bekänna, att för mig
hvila alla dessa resonnement på en grundfalsk uppfattning af
äktenskapets natur. Den egentliga grundvalen för och enheten i
äktenskapet är icke några yttre eganderättsliga förhållanden. En¬
heten . i äktenskapet är en rent inre och etisk och utgöres af den
ömsesidiga kärleken och förtroendet makarne emellan. Denna kär¬
lek och detta förtroende äro icke blott den säkraste, utan äfven
den enda garantien för att ett verkligt äktenskap skall kunna fort¬
fara, och hvad beträffar det af nya lagberedningen omtalade teck¬
net på äktenskapets enhet», kan man, om man vill, söka detta
tecken just i kontrahenternas obekantskap med giftermålsbalkens
alla paragrafer. När äktenskapet är normalt, när det är sådant
det bör vara, frågar icke mannen eller hustrun efter mitt eller
ditt eller hvem som skall förvalta egendomen, utan allt afgöres
vänligt och kärleksfullt utan åberopande af några lagparagrafer;
Andra Kammarens Prat. 1892. j\:o 40. 4
Ang. ändrad
lagstiftning
rör. äkta ma¬
kars egen¬
domsförhål¬
landen.
(Forts.)
N:o 40.
50
Måndagen den 9 Maj.
Ang. ändrad
lagstiftning
rör. äkta ma¬
kars egen¬
domsförhål¬
landen.
(Forts.)
men då äktenskapet fallit i sär, då enheten redan är borta, då äk¬
tenskapet öfvergått till att blifva hvad jag skulle vilja kalla ett legali-
seradt konkubinat och intet annat, då först inträder nödvändig¬
heten af lagbestämmelser för att reglera förhållandet mellan man
och hustru. Men när så skett, kan man icke råda bot på det onda
och återställa enheten genom egendomsgemenskap och mannens
målsmanskap, hvilka tvärt om hos hustrun skärpa agget och
oviljan mot den man, som genom en orimlig lag förfogar både
öfver hennes person och hennes egendom, sedan han för länge sedan
förlorat både hennes förtroende och hennes kärlek. Hustruns per¬
sonliga och eganderättsliga sjelfständighet vore deremot enligt min
tanke mycket mer egnad att förebomma uppkomsten af tvister inom
äktenskapet, att mildra bitterheten, när de uppkommit, samt att
tvinga mannen att visa hustrun en aktning, som kunde mycket
försona.
I detta sammanhang bör jag måhända icke lemna alldeles obe-
rördt ett uttalande om mannens och hustruns ömsesidiga ställning,
som blifvit gjordt af den nyss citerade ledamoten af Konungens
högsta domstol. För honom är mannens målsmanskap ett axiom
och qvinnans naturliga rätt till likställighet med mannen eu
klingande fras». Och lian begrundar denna sin åsigt dermed, att
»qvinnans uppfostran hittills gått i en sådan retning, att hon icke
i allmänhet kan mäta sig med mannen i skötandet af affärer» och
att »hon i fysiskt afseende odisputabelt är mannen underlägsen».
Hela detta resonnement är intressant för dem, Rom. älska antiqvi-
teter, men något egendomligt för dem, som kommit in i det nit¬
tonde århundradets humana åskådning. Den aktade ledamoten af
högsta domstolen glömmer, synes det mig, två väsentliga saker,
för det första att just med anledning af förändringarna i lagstift¬
ningen för den ogifta qvinnan en sporre gifvits till qvinnans prak¬
tiska utbildning i allmänhet, och för det andra, att affärsgeniet
icke ligger i näfvarne utan i hufvudet, hvarvid jag vädjar till
kammarens ledamöter, om icke på det hela taget man kan fälla
det omdömet om hustrun, att hon till sin intelligens är lika väl
utrustad som någonsin mannen.
Jag vill äfven fästa herrarnes uppmärksamhet derpå, att den
nuvarande lagstiftningen är ett premierande af konkubinatet och
celibatet, ett förhållande, som faktiskt existerar och hvarpå vi
ur det dagliga lifvet kunna anföra talrika bevis. Det händer ganska
ofta, att qvinnor lefva i osedligt förhållande med en man och än¬
dock icke vilja legalisera sin förbindelse genom giftermål med sina
egna barns fader, och detta just af 0 fruktan att komma under
mannens oinskränkta målsmanskap. A.andra sidan finnas många
unga flickor med förmögenhet eller en sjelfständig ekonomisk ställ¬
ning, som absolut betacka sig för ett giftermål, enär de icke äro
hågade att komma under målsmanskapet af en man, som kan för¬
störa deras förmögenhet.
Till sist några ord om lagstiftningen i främmande länder, pa
det att lierrarne icke må tro, att min motion är så radikal, att den
Måndagen den 0 Maj.
51
N:o 40.
icke till sina hufvudprinciper hos andra folk redan är genomförd.
I det barbariska Ryssland, der lagstiftningen beträffande den ogifta
qvinnan är betydligt på efterkälken, är deremot lagstiftningen för
den gifta qvinnan mycket mera nutidsenlig och avanceradt liberal
än i de flesta andra länder i Europa. I Ryssland finnes ingen
egendomsgemenskap mellan makar. Hvardera makens egendom är
fullkomligt personlig. Makarne förvärfva särskildt och kontrahera
med hvarandra samt disponera hvardera öfver sin förmögenhet efter
behag. Hustrun ärfver mannen med 1/1 af fast och ’ 4 af lös egen¬
dom, antingen hon har barn eller ej, och mannen ärfver hustrun
på samma sätt. I Frankrike förekomma alltid äktenskapskontrakt
upprättade efter flera olika system eller »regimes». Enligt »régime
dotal» och »régime avec séparation des biens» eger ingen egendoms¬
gemenskap rum, och enligt den senare har, för så vidt jag vet,
mannen ingen förvaltningsrätt öfves hustruns förmögenhet. — Hvad
slutligen angår England, påminner jag blott om den nya lagen,
som gick igenom i det engelska parlamentet 1882 och som gaf an¬
ledning till väckande af frih. Stackelbergs motion vid 1888 års
riksdag och till Riksdagens skrifvelse den 7 mai 1884. Denna nya
engelska lag säger i sin första paragraf, att gift qvinna må kunna
förvärfva, innehafva och helt och hållet disponera all slags fast
och lös egendom, hvilken utgör hennes enskilda tillhörighet, »på
samma sätt som vore hon ogift», utan förmyndare eller god
man. Hon må kunna stämma och stämmas inför rätta, utan att
mannen dermed har att skaffa. Hon kan uppgöra kontrakt, äfven
med sin man, med fullt laglig verkan. Hon kan blifva testaments-
verkställare och förmyndare, antingen ensam eller tillsammans med
andra utan mannens tillstånd eller medverkan, och han är för hennes
görande och låtande oansvarig. Mannens målsmanskap existerar icke
i England.
Herr talman, jag vet icke om ni har haft nöjet att göra be¬
kantskap med en år 1669 utgifven intressant bok af den lärde
biskop Emporagrius med titel »Catechesens enfaldige förklaring».
För min egen del har jag icke haft anledning att närmare granska
den lärde biskopens arbete, men ett utdrag ur detsamma bär jag
antecknat såsom i sitt slag ganska betecknande och såsom varande
ett apropos för dagen. I sin meranämnda katekes säger Empora-
grius med afseende på tionde budet: »Hvad är då det, som lagen
förbjuder skola begäras? Ens nästas hustru, oxa etc., Diet är hans
lösören eller rörliga egendom, ehvad namn de hafva, af hvilken
hustrun är det förnämsta stycket.» Detta den gode biskopens till¬
tag att inräkna hustrun bland mannens lösören väckte, såsom man
kan ana, en förfärlig storm hos det täcka könet i dåtidens bildade
kretsar. Enkedrottningen Hedvig Eleonora åtog sig de gifta da¬
mernas sak, och resultatet blef, att den äreröriga boken blef offent¬
ligt förbjuden. .lag är fullt säker derpå, att Andra Kammarens
herrar ledamöter dela den högt saliga enkedrottningens sedliga
harm. Men jag kan, när jag läser den nuvarande giftermålsbalken
•i Sveriges rikes lag, icke värja mig för den tanken, att vår gifter-
Ang. ändrad
lagstiftning
rör. äkta ma¬
kars egen¬
domsförhål¬
landen.
(Forts.)
N:o 40.
Ang. ändrad
lagstiftning
rör. äkta ma¬
kars egen¬
domsförhål¬
landen.
(Forts.)
52
Måndagen den 9 Maj.
ännu hvilar på samma grunduppfattning, som i Emporagrii
fått sitt drastiska uttryck. Den tillhör med det allra
målsbalk
katekes fått
mesta af sitt innehåll ett länge sedan försvunnet tidehvarf.
I dag skolen I förkasta min motion — derom är jag viss —,
men 1 fån bara en galgenfrist på Er, mine herrar! Inom mycket
kort tid återkommer denna fråga i samma eller liknande form, som
jag gifvit henne nu. Den dag kommer och kommer snart, då icke
blott Riksdagens Andra Kammare, utan hela den svenska Riks¬
dagen skall ovilkorligen bringa sin gärd af full rättvisa åt den
svenska qvinnan.
Jag yrkar, herr talman, ehuru jag inser, att det är gagnlöst,
bifall till min motion.
Herr Biilow instämde häruti.
Herr Lil i enberg yttrade: Herr talman! Den ärade motionären
hade ett långt anförande, som slutade med, att han yrkade bifall
till sin motion, fastän han icke hade någon förhoppning om att
den nu skulle bifallas. Jag kan icke heller tillstyrka bifall till
motionen, utan yrkar naturligtvis bifall till hvad utskottet före¬
slagit. Men jag vill gifva motionären rätt deruti, att lagstiftnin¬
gen på detta område är mycket otillfredsställande. På samma gång
vill jag dock säga — och det medgifver kammaren nog — att
ämnet är ett ibland de mest svårlösta inom den civila lagstift¬
ningens område. Att inom Riksdagen få på detta område genom¬
förd en reform utaf den stora omfattning, som nu särskildt den
siste ärade talaren afsett, dertill är verkligen ingen utsigt, så framt
icke ett förslag derom kommer från regeringen. Jag tror derför,
att, om man vill reformer och framsteg på detta område, man
måste, såsom Riksdagen också börjat, slå in på de partiella refor¬
mernas väg. Yi veta, att Riksdagen år 1884 aflat en skrifvelse,
som, om den ledt till åsyftadt resultat, i icke oväsentlig mån ryckt
frågan framåt just i den rigtning, som motionären, herr Höjer, och
jag för min del också anse vara den rätta. Yi veta emellertid, att
regeringen beaktat detta förslag endast i några punkter, men
lemnat de flesta utan afseende.
Jag tror, som jag nämnde, att vi göra bäst uti att fortfarande
röra oss på de partiella reformernas väg i detta afseende, såsom vi
börjat redan år 1873. Norges lag lemnar ett ganska godt material
här vid lag. Denna lag visar, hurusom man icke gått till väga med
en genomgripande reform på en gång. Denna lag har just slagit
in på den väg, som jag nyss antydde. Och om motionären väckt
ett förslag i sådan rigtning, särskildt då med ledning af den norska
lagen, som jag tror att han förordar, skulle jag för min del med
nöje hafva arbetat i den rigtningen; men som frågan nu ligger,
måste jag yrka bifall till utskottets förslag.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
Måndagen den 9 Maj.
53
N:o 40.
Punkten 3.
Slutligen hade herr grefve Hamilton i sin ofvanberörda motion
föreslagit:
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville, i sammanhang med det förslag till ändring af
boskilnadsförordningen m. m., om hvars utarbetande Kongl. Maj:t
fattat beslut den 31 december 1891, låta utarbeta och för Riks¬
dagen framlägga förslag till sådan ändring af lagstiftningen rörande
äkta makars inbördes egendomsförhållanden, att, på sätt Riksdagen
uti skrifvelse i ämnet den 7 maj 1884 ifrågasatt, giftorätt icke må
ega rum i den fästa egendom i stad eller å stadens mark, som den
ene maken före eller under äktenskapet ärft eller förut förvärft,
samt att mannen icke må hafva magt att utan hustruns samtycke
bortsätta, förpanta eller sälja boets fasta egendom å landet eller
jord och hus i staden, äfvensom till de ändringar af lagstiftningen
i öfrigt, hvilka häraf finnas påkallade.
Utskottet hemstälde, att icke heller herr grefve Hamiltons
ifrågavarande motion måtte af Riksdagen bifallas.
Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts pf
herrar Folke Andersson och Erickson i Bjersby, hvilka ansett, att
utskottet bort tillstyrka bifall till herr grefve Hamiltons motion.
Efter föredragning af detta ärende anförde:
Herr grefve. Ha milt ojn: Herr talman, mine herrar! Här har
redan blifvit erinradt om den skrifvelse, som Riksdagen aflät år
1884. I denna skrifvelse påyrkade Riksdagen, att lagstiftningen
rörande äkta makars egendomsförhållanden måtte ändras i öfver¬
ensstämmelse med vissa grunder, som i skrifvelsen angåfvos. Med
anledning af denna skrifvelse uppdrog Kongl. Maj:t åt nya lag¬
beredningen att utarbeta detUagförslag, hvartill skrifvelsen kunde
föranleda. Ett sådant lagförslag utarbetades äfven och undergick
grundlagsenlig granskning hos högsta domstolen. Men då slutligen
ärendet i december månad förlidet år föredrogs i statsrådet, fann
Kongl. Maj:t, att det sålunda utarbetade och granskade lagförslaget
icke borde läggas till grund för någon framställning till Riksdagen,
och Kongl. Maj:t uppdrog i sammanhang dermed åt lagberedningen
att . utarbeta ett lagförslag, hvarigenom hustrun bereddes lättare
tillfälle till vinnande af boskilnad.
Detta sätt att behandla denna Riksdagens skrif velse har enligt
mitt förmenande varit mindre lyckligt. Det är naturligtvis Kongl.
Maj:ts goda rätt att afslå en sådan skrii velse, men då Kongl. Maj:t,
på samma gång han icke ansett sig böra fästa afseende vid denna
skrifvelse, gifvit i uppdrag åt nya lagberedningen att arbeta, som
utskottet säger, »i en annan rigtning» än den, för hvilken Riks¬
dagen nästan enstämmigt uttalat sig, sä är detta ett sätt att gä
Ang. ändrad
lagstiftning
rör. äkta ma¬
kars egen¬
domsförhål¬
landen.
(Forts.)
N:o 40.
54
Måndagen den 9 Maj.
Ang. ändrad
lagstiftning
rör. äkta ma¬
kars egen¬
domsförhål¬
landen.
(Forts.)
till våga. om hvilket jag för tillfället icke vill saga annat, än att
det vittnar om en — märklig tillförsigt. Emellertid: så har skett.
Intresserad af denna fråga har jag tagit i öfvervägande, hvad
man under sådana omständigheter möjligtvis skulle kunna gorå i
reformsträfvandenas intresse. Sedan Kongl. Maj:t fattat ett sådant
beslut, ansåg jag för min del det vara lika hopplöst att framställa
en sådan motion som den, hvilken blifvit framstäld af herr Höjer,
som att påyrka ett återupprepande af 1884 års skrifvelse, äfven
om detta i öfrigt skulle varit eftersträfvansvärdt. Jag fäste mig
då vid det förhållandet, att i 1884 års riksdagsskrivelse förefunnos
två punkter, som icke stå i något inre samband med det uppdrag,
hvilket nu lemnats nya lagberedningen. I denna skrifvelse på¬
yrkades nemligen bland annat ett stadgande derom, att giftorätt i
stadsfastighet i vissa fall icke vidare skulle ega rum samt att
mannen icke skulle hafva rätt att utan hustruns särskilda med¬
gifvande föryttra eller förpanta boets fasta egendom. Dessa yrkan¬
den förestälde jag mig att man skulle kunna återupptaga; och jag
ansåg, att detta vore så mycket lämpligare, som det lagförslag,
hvilket skall utarbetas af nya lagberedningen, ovilkorligen måste
föranleda omredaktion af vissa lagparagrafer, som beröras äfven af
nämnda yrkanden.
, Jag trodde verkligen, att, när jag icke begärde mera, icke
begärde någonting annat, än att Riksdagen skulle förklara sig vid¬
hålla en dd af hvad densamma en gång nästan enstämmigt uttalat
såsom sin mening, min motion skulle få ett gynsamt mottagande
från lagutskottets sida. Men så har icke skett. Lagutskottet har
med stor majoritet afstyrkt min motion. Och om detta i och för
sig förvånat mig, så måste jag erkänna, att jag ännu mera för¬
vånat mig öfver de skäl, som utskottet haft att anföra. Skälen
äro tveggehanda. Det ena skälet afser endast den ena punkten,
nemligen frågan, huruvida icke mannen bör åläggas skyldighet att
inhemta hustruns samtycke för att få inteckna eller försälja boets
fästa egendom. Det andra skälet gäller båda punkterna. Med af¬
seende på förstnämnda punkt franmåller utskottet, att utskottet,
på grund af hvad en ledamot i högsta domstolen anfört, lutar åt
den uppfattningen att, derest mannen utan hustruns samtycke för¬
fogat öfver gemensam fast egendom, påföljden icke kunde blifva
annan, än att hustrun då borde med laga verkan kunna begära
boskilnad. Om så är förhållandet, menar utskottet, kommer väl
lagberedningen att taga den frågan under ompröfning utan särskild
påstötning. Huru utskottet kan veta detta, har jag reda på lika
så litet, som jag kan godkänna den uppfattningen, att icke någon
annan påföljd skulle kunna förknippas med ett dylikt Övergrepp
från mannens sida, derför att en ledamot af högsta domstolen lutat
åt den åsigten. — Med afseende å frågan om giftorättsbestämmelserna
säger utskottet, att hvad jag föreslagit angående giftorätt i stads¬
fastighet står i full öfverensstämmelse både med Riksdagens och
utskottets egen åsigt. Men — och detta argument synes skola
gälla båda mina yrkanden — utskottet finner det likväl »mindre
Måndagen den 9 Maj.
55
N:o 40.
lämpligt att, då regeringen så nyss uttalat en från Riksdagens
åsigt afvikande mening i frågan, i det att regeringen funnit en
reform af vår äktenskapsstiftmng böra gå i en annan rigtning än
den Riksdagen förordat, å nyo aflåta eu skrifvelse i förevarande
ämne».
Detta sätt att behandla saken synes mig ytterst egendomligt.
Skulle det vara »mindre lämpligt», att, när Kong! Maj:t förklarat
sig hafva en från Riksdagen afvikande mening, Riksdagen genast
förklarar sig vidhålla sin förut uttalade åsigt? Jag tror tvärtom,
att det är synnerligen lämpligt, särdeles då Kong!. Maj:t anordnat
ett lagstiftningsarbete i, såsom utskottet säger, en annan rigtning,
än den Riksdagen förordat, att Riksdagen genast säger ifrån, att
Riksdagen vidblifver. sin uppfattning, och icke väntar med detta
tills Kongl. Maj:t låtit det tillämnade lagstiftningsarbetet gagnlöst
bringas till slut. Eller kanske lagutskottet vill draga ut konse-
qvenserna af sitt nyss anförda uttalande och således, om resultatet
af det der nya lagstiftningsarbetet nu förelåge i en kongl. pro¬
position, säga: Riksdagen bar visserligen en annan uppfattning,
men det torde vara »mindre lämpligt», att Riksdagen hyser en från
Kongl. Maj:t afvikande mening? Detta vore väl ändå” - det för¬
modar jag äfven lagutskottet medgifver — att gå något för långt i
lojalitet, och dock är det endast de yttersta konseqvenserna af hvad
utskottet sagt i sitt betänkande.
För öfrigt skulle jag vilja fråga: huru vet lagutskottet, att
Kongl. Maj:t kasserat dessa båda punkter, hvilka jag upptagit i
min motion? Det är ju så här i landet, att, när Kongl. Maj:t icke
ansett sig höra fästa afseende vid en riksdagskrifvelse, Riksdagen
i allmänhet icke alls får veta, hvarför Kongl. Maj:t kommit till
ett. sådant, resultat. Yi veta här ingenting mer, än att Kongl.
Maj:t funnit detta lagförslag, som af nya lagberedningen utarbetats
med anledning af 1884 års skrifvelse, icke kunna lämpligen göras till
föremål för en framställning till Riksdagen. Men huruvida Kong].
Maj:t kasserat alla de punkter, som upptogos i 1884 års riksdags¬
skrivelse, derom tror jag att lagutskottet sväfvar i fullständig
okunnighet. För min del anser jag det lika sannolikt, att då verk¬
ligen detta nya lagberedningens förslag svårligen kunde läggas till
grund för en lagstiftning i ämnet,, och då möjligen Kongl. Maj:t
derjemte insåg, att Kongl. Maj:t icke kunde omarbeta det, med
mindre än att deri upptoges mycket längre gående satser än dem
Riksdagen påyrkat, och då Kongl. Maj:t icke visste, om Riksdagen
ville vara med derom, så har Kongl. Maj:t icke ansett sig för till¬
fället höra göra något annat än att upptaga frågan om förändring
i boskilnadsförordningen. Det är möjligt, att jag misstager mig
cell att Kongl. Maj:t resonnerat annorlunda. Men icke kan jag tro,
att lagutskottet har erhållit någon bestämd upplysning derom.
Således bär lagutskottet här afstyrka att Riksdagen skulle upprepa
sin anhållan, endast på den grund att utskottet förmodar, att Kong].
Maj:t icke skulle tycka om det. Detta är dock, tycker jag, att gå
något för långt i lojalitet.
Ang. ändrad
lagstiftning
rör. äkta ma¬
kars egen¬
domsförhål¬
landen.
(Forts.)
N:o 40.
56
Måndagen den 9 Maj.
Ang. ändrad
lagstiftning
rör. äkta ma¬
kars egen¬
domsförhål¬
landen.
(Forts.)
I afseende å sjelfva innebörden af det af mig framstapla för¬
slaget skall jag icke uttala mig, så vida icke några invändningar
deremot skulle komma att framställas. Men då min motion endast
innebär ett upprepande af hvad Riksdagen en gång beslutat, så
yrkar jag afslag på utskottets hemställan och bifall till min
motion.
Häruti instämde herrar friherre Fock, Linder, Walldén, Loven
och Falk.
Herr Folke Andersson yttrade: Då jag är reservant inom
utskottet i denna punkt, skall jag be att få yttra några ord.
.Tåg anser motionärens begäran så billig och rättvis, att det skulle
förvåna mig, om kammaren icke skulle gå in på hans förslag. Som
herrarne veta, skref 1884 års Riksdag till Kongl. Maj:t icke blott
om detta, utan äfven om Henne andra i sammanhang dermed stående
punkter, som motionären nu uteslutit, nemligen att det skulle bli
lika förhållande angående fast egendom i stad och på land, och att
ena maken icke skulle ha giftorätt i den andras egendom. Anses
detta vara rättvist på landet, så anser jag det också vara rätt¬
vist i stad; och jag tycker, att denna begäran om likställighet är
mycket billig. Ty utan tvifvel är det så, att om mannen icke hade
giftorätt i qvinnans fasta egendom i stad, skulle många fastigheter
blifva räddade och skyddade från att förskingras, dä deremot nu
mannen kanske mången gång förstört dem och bringat hustrun
och familjen på obestånd.
Hvad den andra frågan beträffar eller att mannen icke skulle
få försälja, bortskifta eller förpanta fast egendom, som makarne
egde gemensamt, utan att hustrun gåfve sitt samtycke dertill, så
anser jag äfven detta vara billigt och rättvist, och det skulle för¬
våna mig, om icke kammaren skulle vilja antaga ett sådant för¬
slag. På landet förekommer detta ofta och är numera nästan eu regel,
och jag vet icke, hvarför det icke skulle kunna antagas såsom lag,
ty skola de sälja gemensam fast egendom, så anser jag, att hustrun
skall höras och dertill gifva sitt samtycke.
Hvad beträffar, att vi skulle afslå detta förslag derför, att vi
så nyligen aflåtit en skrifvelse iUi samma ämne till Kongl. Maj:t,
så anser jag det icke vara något skäl, åtminstone icke för mig,
ty är det min fullkomliga öfvertygelse, att detta är rättvist, så
vidhåller jag det, äfven om Kongl. Maj:t icke finner det så.
Då jag således anser, att Riksdagen bör skrifva till Kongl.
Maj:t, skall jag be att få yrka bifall till grefve Hamiltons motion
och afslag å lagutskottets betänkande i den föredragna punkten.
Herr Ekman instämde häruti.
Herr Lilienberg: Herr talman! Grefve Hamiltons motion afser
två af de punkter, i hvilka Riksdagen år 1884 skref till Kongl.*
Maj:t. Den ena af dessa punkter afser giftorätt i stadsfastighet;
57
Nso 40.
Måndagen den 9 Maj.
den andra afser, att man skulle förbjuda mannen att sälja, bort¬
gifta eller förpanta gemensam fast egendom utan hustruns med¬
gifvande. Påföljden af en sådan åtgärd skulle, enligt hvad nya
lagberedningen upplyst, icke blifva annan, än att hustrun skulle
kunna begära boskilnad, och derför har utskottet ansett, att man
kunde påstå, _ att denna fråga faller under det uppdrag, som re¬
geringen gifvit lagberedningen, nemligen att framlägga ett förslag,
hvarigenom hustrun skulle beredas lättnad uti att få boskilnad.
Derjemte ansåg utskottet, att, sedan regeringen vid slutet af för-
lidet år afslagit förslaget, det icke vore lämpligt att å nyo aflåta
en skrifvelse i denna fråga.
Återstår således den andra punkten eller giftorätten i stads¬
fastighet. Ehuru densamma ansågs vara vigtig, hyste man dock
den åsigt, att den i och för sig icke borde föranleda en skrifvelse
till Kong! Maj:t, enär regeringen så nyligen haft frågan om hand
och fattat beslut, på sätt lagutskottet uti betänkandet citerat.
Motionären frågade, huru lagutskottet kunnat säga, att rege¬
ringen ogillat de af Riksdagen gjorda framställningarna, med undan¬
tag af de delar, som regeringen öfverlemnat till lagberedningen.
Ja, i det afseendet ansåg lagutskottet, att det var tillräckligt att
reformen undanskjuta genom det uppdrag, som regeringen gifvit.
Emellertid har motionären rätt deruti, att det icke finnes något,
som hindrar Riksdagen att aflåta en ny skrifvelse till Kongl. Maj:t
i dessä båda ämnen, som motionen afser, ehuru det väl icke kan
blifva annat än en opinionsyttring, och skulle kammaren vilja be¬
sluta en sådan skrifvelse, som af motionären är föreslagen, skall
jag icke motsätta mig en sådan.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Herr talmannen
upptog till proposition de olika yrkandena, dervid kammaren, med
afslag å utskottets hemställan, biföll den ifrågavarande motionen.
§ 12.
Till bordläggning anmäldes:
bankoutskottets memorial och utlåtande:
n:° 17, angående ny aflöningsstat för tjensteman och vakt¬
mästare vid Tumba bruk; och
n:o 18, i fråga om ändringar i gällande reglemente för riks¬
banken äfvensom i aflöningsstaten för samma bank.
Dessa ärenden .skulle uppföras främst å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.
§ 13.
Justerades protokollsutdrag angående kammarens under dagens
sammanträde fattade beslut.
Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 40. 5
Ang. ändrad
lagstiftning
rör. äkta ma¬
kars egen¬
domsförhål¬
landen.
(Forts.)
N:o 40.
58
Måndagen den 9 Maj.
§ 14-
Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
n:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen om
kommunalstyrelse på landet; samt
n:o 44, i anledning af väckta motioner om tillägg dels till §
70 i såväl förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21
mars 1862 som förordningen om kommunalstyrelse i stad samma
dag, dels ock till § 11 i förordningen angående allmänt ordnande
af presterskapets inkomster den 11 juli 1862.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,4 4 e. m.
In fidem
Hj. Nehrman.
Tisdagen den 10 Maj.
59
N:o 40.
Tisdagen den 10 maj
kl. V23 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 3 dennes.
§ 2.
Föredrogos men blefvo ånyo bordlagda bankoutskottets memorial
och utlåtande n:is 17 och 18.
§ 3.
För motions afgifvande hade sig anmält herr J. Johnsson i
Bollnäs, hvilken nu aflemnade en motion om beviljande af pension
åt kronolänsmannen O. A. Gawells enka, Röse Fredrika Gasell, född
Blomberg.
Denna motion, som erhöll ordningsnummern 199, begärdes på
bordet och bordlädes.
§ 4.
Ledighet frän riksdagsgöromålen beviljades herr O. W. Redelius
under fem dagar från och med den 17 dennes.
§ 5.
Till _ bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtande, n:o 51,
i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser i fråga om
den troslära, hvari barn, födda uti äktenskap mellan vissa olika
trosbekännare, .skola uppfostras.
Kammaren beslöt, att detta ärende skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit två
gånger bordlagda.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,4 0 e. in.
In fidem
Hj. Nchrman.