RIKSDAGENS PROTOKOLL
1892. Andra Kammaren. N:o 37.
Fredagen den 6 maj.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 29 nästförflutna april.
§ 2.
Till kammaren hade inkommit följande protokoll, som upplästes:
År 1892 den 5 maj sammanträdde de valmän, som af kamrarne
fått i uppdrag att utse Riksdagens fullmägtige i riksbanken jemte
deras suppleanter för att i anledning deraf att kamreraren m. m.
C. C. A. G. Westman, som vid innevarande riksdag utsetts till andre
suppleant i riksbankens styrelse, allidit, företaga val af en suppleant
för fullmägtige; och befans efter valförrättningens slut hafva dertill
blifvit utsedd:
herr Carl Erik Ekgren, kamrerare, med 34 röster.
C. E. Casparsson. J. P. F. O. von Strokirch.
Anders Persson. Arvid Gumcelius.
Jemte det protokollet lades till handlingarne, beslöt kammaren,
att Riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag af protokollet
underrättas om det sålunda försiggångna valet med anmodan att låta
upprätta och till kammaren ingifva förslag dels till förordnande för
den valde och dels till skrifvelse till Kongl. Magt med anmälan om
valet; äfvensom för iakttagande vid riksdagsbeslutets uppsättande.
§ 3.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 15 och
statsutskottets utlåtande n:o 7 a.
§ 4.
Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial n:o (il,
med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rö¬
rande anslagen under riksstatens fjerde hufvudtitel blefvo de af
Andra Kammarens Prot. 1892■ N:o 37. 1
N:o 37.
2 Fredagen den 6 Maj, f. m.
utskottet i nämnda memorial föreslagna voteringspropositioner af kam¬
maren godkända.
§ 5.
Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:
statsutskottets memorial och utlåtanden n:is 62, 63, 64, 65, 66,
67 och 68, samt
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 22
och 23.
§ 6.
Till fortsatt behandling företogs statsutskottets utlåtande, n:o 9,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvud-
titel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
Punkterna 16—19.
Biföllos.
Punkten 20.
Mom. a).
Bifölls.
Mom. b).
I särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner hade föreslagits:
af herr K. E. Holmgren (motionen n:o 114):
l:o) att Riksdagen ville besluta, att, då till ordinarie lärare eller
ende kofoder, lärarinna vid folkskola eller till annan examinerad, vid folkskola an¬
tagen lärare eller lärarinna utginge kontant ersättning för kofoder
med minst 100 kronor eller ock, på grund af ordinarie lärares eller
lärarinnas derom gjorda yrkande, kofodret till sådan lärare eller lära¬
rinna utginge in natura, skoldistriktet skulle ega att af statsmedel
bekomma ett årligt bidrag af 66 kronor 67 öre till denna del af
lärarens eller lärarinnans aflöning; samt
2:o) att Riksdagen, under förutsättning af bifall till föregående
punkt, ville öka förslagsanslaget till »lönetillskott åt lärare vid folk¬
skolor och småskolor» med 360,000 kronor;
samt af herr A. Göransson (motion n:o 141):
l:o) att Riksdagen i de föreskrifter, som nu gälla beträffande
folkskolelärarepersonalens löneförhållanden, måtte besluta följande
förändrade bestämmelser:
att stadgandet derom, att åt ordinarie lärare eller lärarinna borde
anskaffas sommarbete och vinterfoder för en ko, eller ock, der hinder
eller svårighet af lokala eller andra förhållanden derför mötte, minst
värdet af 8 hektoliter 25 liter spanmål af visst slag i ersättning lem-
Angående
kontant er¬
sättning för
det till folk¬
skolelärare
m. fl. utgå-
Fredagen den G Maj, f. m. 3 N:o 37.
nas, måtte upphöra att vara gällande, samt att i stället godtgörelse Angående
för ifrågavarande naturaprestation skulle under benämning »ersättning kontant er-
för kofoder» utgå med 100 kronor för år, med rätt för skoldistriktet /n
att af statsmedel såsom bidrag härtill erhålla två tredjedelar af be- skolelärare
loppet, eller 66 kronor 67 öre; dock att sådan lärare eller lärarinna, in. fl. utgå-
hvilken vid den tidpunkt, då stadgandet härom trädde i kraft, erhölle ende kofoder.
kofoder in natura eller ersättning derför till högre belopp än 100 (Forts.)
kronor för år, måtte vara berättigad att vid sådan förmån bibehållas,
dock ej längre än hvartill beslutet eller öfverenskommelsen derom
föranledde, men att skoldistriktet äfven i dessa fall skulle ega rättig¬
het att åtnjuta nyssnämnda statsbidrag 66 kronor 67 öre för år; samt
2:o) att för bestridande af statens andel i ofvannämnda ersätt¬
ning Riksdagen måtte bevilja ett anslag af 350,000 kronor.
Under förevarande moment hemstälde utskottet:
»att Riksdagen, med afslag å herr Holmgrens förenämnda motion,
må i anledning af herr Göranssons motion besluta att bestämmelsen
derom, att åt ordinarie lärare eller lärarinna bör anskaffas sommar¬
bete och vinterföda för en ko, eller ock, der hinder eller svårighet
af lokala eller andra förhållanden derför möter, minst värdet af 8
hektoliter 25 liter spanmål af visst slag i ersättning lemnas, likaledes
må upphöra att gälla, samt att i stället godtgörelse för ifrågavarande
naturaprestation skall under benämning »ersättning för kofoder» utgå
med 100 kronor för år, med rätt för skoldistriktet att af statsmedel
såsom bidrag härtill erhålla två tredjedelar af beloppet, eller 66 kro¬
nor 67 öre; dock att sådan lärare eller lärarinna, hvilken vid den
tidpunkt, då stadgandet härom träder i kraft, erhåller kofoder in
natura eller ersättning derför till högre belopp än 100 kronor för år,
må vara berättigad att vid sådan förmån bibehållas, hvad ersättnin¬
gen vidkommer dock ej längre än hvartill beslutet eller öfverens¬
kommelsen om sådan ersättning föranleder, men att skoldistriktet
äfven i dessa fall må ega rättighet att åtnjuta nyssnämnda statsbidrag
66 kronor 67 öre för år».
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Holmgren: Då frågan om ersättning åt folkskolelärarne
för kofoder vid senaste riksdag förekom till behandling, hade sam¬
mansatta stats- och lagutskottet, som då yttrade sig i frågan, fram¬
kommit med ett förslag liknande det af statsutskottet nu förordade.
Förslaget bifölls då af Andra Kammaren, men förkastades af Första
Kammaren. Utskottet sökte då att sammanjemka karnrarnes olika
beslut och inkom med det förslag, att ersättningen för kofoder, som
denna kammare förut beslutat skulle utgå med 66 kronor 67 öre, i
stället skulle utgå med 33 kronor 33 öre. Sammanjcmkningsförslaget
förkastades af Första Kammaren, och Andra Kammaren vidhöll sitt
förra beslut i ämnet, hvarigenom frågan för den riksdagen förföll. Jag
tänkte derför, att man borde söka lösa frågan på ett annat sätt, och detta
är orsaken hvarför jag framkommit med denna motion. Nu har, så¬
som af betänkandet synes, statsutskottet afstyrkt min motion, men
N:o 37. i Fredagen den 6 Maj, f. m.
Angående förordat bifall till herr Göranssons förslag. Jag skulle icke heller
kontant er- hafva så mycket emot att biträda utskottets framställning, i synnerhet
folk-80tn den går i ungefär samma rigtning som min motion, derest
skollärare utskottet förordat statsbidrag jemväl för extra lärarne. Utskottet har
m. fl. utgå- visserligen i betänkandet sagt, att om det nu föredragna momentet
ende kofoder. af Riksdagen bifölles, skulle man till nästa riksdag kunna hafva att
(Forts.) vänta en framställning i den af mig angifna rigtning. Men jag anser
likväl det vara af vigt, att båda dessa saker behandlas i ett samman¬
hang, och på det att utskottet måtte blifva i tillfälle att taga denna
fråga under förnyad ompröfning ber jag, herr talman, att få yrka,
att det nu föredragna momentet måtte till statsutskottet återremit¬
teras.
Herr Jonsson i Hof: Jag får säga, att jag icke kan neka, att
det yrkande, som af herr Holmgren framstälts, kan hafva ganska
goda skäl för sig, särskildt derför att icke denna kammare på för¬
hand kan beräkna, hvilket beslut medkammaren i frågan kan komma
att fatta. Det kan nemligen mycket väl hända, att Första Kammaren
afslår utskottets hemställan i denna punkt. I så fall skulle det vara
en stor oegentlighet, om denna kammare skulle bifalla detta moment,
hvarigenom frågan komme att med säkerhet få anses förfallen. Om
man återremitterar punkten, och en sådan utgång i Första Kamma¬
ren skulle följa som jag nyss antydt, då är denna kammare i sin
goda rätt att taga upp frågan ur den synpunkt, som föreligger i herr
Holmgrens motion. Då är det naturligt, att man företager hela frå¬
gan till behandling, både beträffande ordinarie och extra ordinarie
lärarne. För att kammaren måtte få fria händer och blifva i tillfälle
att handla efter omständigheterna skall jag be att få instämma i herr
Holmgrens yrkande.
Herr Petersson i Runtorp instämde häruti.
Herr Göransson: Hufvudsyftet med denna min motion är
egentligen icke erhållandet af statsbidrag, utan det är att få bort
stadgandet om de naturaprestationer, som skola utgå i form af kofo¬
der, och få dessa ersatta med ett bestämt kontant belopp. Att jag
icke tagit de extra ordinarie lärarne med, kommer sig deraf att de
icke äro berättigade till något kofoder in natura. Jag vet visst, att
frågan icke blir fullständigt löst, om icke de komma med, derför, att
församlingarna icke blifva berättigade till statsbidrag för dessa lärares
löner, om icke de få kofoder eller ersättning derför. Jag har dock
tänkt mig, att den frågan en annan riksdag skulle kunna lösas, och
till dess skulle i så fall ingen annan olägenhet följa, om min motion
nu bifölles, än att församlingarna för det kofoder eller ersättning der¬
för, sorn de lemnade till extra lärare, icke finge åtnjuta något stats¬
bidrag.
Som förhållandena för närvarande stå, skall jag icke motsätta mig
en återremiss.
Fredagen den 6 Maj, f. m. 5 N:o 37.
Sedan öfvcrläggningen härmed förklarats slutad, beslöt kamma¬
ren återremittera ärendet till utskottet.
I syfte att ett andra ålderstillägg måtte beredas lärare och lära- Angående
rinnor vid folkskolor hade herr A. Lilienberg uti en inom Andra beviljande
Kammaren väckt motion, n:o 136, föreslagit: ålder et iUägg
att Riksdagen ville medgifva, att, derest ordinarie lärare eller 'åt folkskolé-
lärarinna vid folkskola i denna egenskap oförvitligt tjenstgjort underlärare m. fl.
minst tio år, och lönen till honom eller henne utginge för åtta må¬
naders undervisning med minst 800 kronor jemte de i lag bestämda
naturaförmåner eller ersättning derför, skoldistriktet skulle ega att
erhålla statsbidrag till lönen med 533 kronor 33 öre; men hemstälde
utskottet under mom. c), att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.
Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herr von Friesen-
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Lilienberg: Herr talman! Det är ett hårdt tal af stats¬
utskottet, att den af mig föreslagna löneförbättringen icke skulle vara
af något verkligt behof påkallad. I min motion begärdes dock endast
ett andra ålderstillägg, som skulle tillkomma folkskolelärare först efter
många års oförvitlig tjenstgöring. Då nu emellertid statsutskottet så
godt som enhälligt afstyrkt min motion, är det väl icke värdt att
yrka bifall till densamma. Jag skall derför icke gorå detta, så framt
jag icke för något understöd.
Herr Hammarlund: Statsutskottet har här uttalat den meningen,
att ett andra ålderstillägg för folkskolelärare icke är af verkligt be¬
hof påkalladt. Jag vågar vara af annan mening. Kammaren beslöt
i förrgår att tilldela adjunkterna vid de allmänna läroverken en be¬
gynnelselön af 2,500 kronor och derutöfver tre ålderstillägg, hvar¬
dera å 500 kronor. Då hade det väl icke varit för mycket att till¬
erkänna folkskolelärarne, som hafva en begynnelselön af 600 kronor
förutom några naturaprestationer, tvenne ålderstillägg å blygsamma
100 kronor hvardera. I frågans nuvarande läge skall jag dock icke
göra något yrkande. Jag vill emellertid uttala ett tack till motionä¬
ren, för att han genom sin motion har hållit frågan vid lif, och en
förhoppning, att frågan med det snaraste å nyo skall framkomma och
vinna den lösning, som den onekligen förtjenar.
Häruti instämde herrar Henricson, Rosengren, Beckman, Wallis,
Olsson från Stockholm, Fr. Berg, Wavrinsky, Rydberg, Zotterman,
Romberg, Svensson från Karlskrona, Boström, Persson från Arboga,
Hammarström, Norman och Kardell.
Herr von Friesen yttrade: Herr talman! Som jag är reservant
i denna punkt, ber jag att få yttra endast några få ord. Enligt min
tanke kunde möjligtvis utskottet förra året, då det andra ålders-
N:o 37. 6 Fredagen den 6 Maj, f. m.
Angående tillägget för folkskolelärare föreslogs att bli obligatoriskt, ha haft något
^2fraför s'tt påstående, att ett sådant obligatoriskt ålderstillägg icke
ålderstittägg vore ,a^ verkligt behof påkalladt. Ty det kan ju möjligen vara fallet
åt folkskole- på vissa orter och under vissa förhållanden, att lefnadskostnaderna
lärare m. fl. och för öfrigt lärarnes familjeförhållanden äro sådana, att detta ålders-
(Forts.) tillägg icke skulle vara behöfligt. Nu deremot, när förslaget afser,
att det skulle bero på församlingarna, om de vilja bevilja ålders-
tillägget, så synes det mig, att man knappast kan säga, att detta för¬
slag icke är af behofvet påkalladt, ty nog kan det finnas många
ställen, der ett verkligt behof i förevarande hänseende finnes. Jag
vill derför till en blifvande Riksdag synnerligen rekommendera detta
förslag. För tillfället har emellertid icke heller jag något yrkande
att göra.
Härmed var öfverläggningen slutad. Utskottets hemställan bifölls.
1 mom. d) hemstälde utskottet:
»att Riksdagen, med godkännande af hvad Kongl. Maj:t föreslagit
angående höjning af förslagsanslaget till lönetillskott åt lärare vid
folkskolor och småskolor samt under förutsättning af bifall till hvad
utskottet under mom. b) här ofvan hemstält, må höja nämnda för¬
slagsanslag, nu 3,525,000 kronor, till 4,075,000 kronor, eller med
550,000 kronor.»
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Jonsson i Hof: På grund af den återremiss, som skedde
beträffande mom. b), tager jag mig friheten att yrka återremiss äfven
af detta moment, som står i samband med det föregående.
Vidare yttrades ej. Momentet återremitterades.
Angående Punkten 21.
anslag för
afgymnastik I motion (n:o 119) inom Andra Kammaren hade herr G. Elmson
i folkliög- af anförda skäl hemstält:
skolorna. att Riksdagen måtte bevilja och till Kongl. Maj:ts disposition
anvisa ett förslagsanslag å 25,000 kronor till befrämjande af pedago¬
gisk gymnastik vid landets folkhögskolor;
att Riksdagen vid anmälan af sitt beslut härom ville anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes lemna närmare föreskrifter angående omfånget
af den gymnastiska undervisningen och inspektionen af densamma
samt angående sättet för statsbidragets lyftande;
att Riksdagen ville till 1,000 kronor fastställa det bidrag, som
hvarje folkhögskola, der undervisning i gymnastik till föreskrifvet
omfång på ett nöjaktigt sätt meddelades, egde att uppbära; samt
att det skulle åligga folkhögskola, som önskade komma i åtnju¬
tande af detta bidrag, att ej mindre vidkännas alla öfriga kostnader
för de gymnastiska öfningarnas ordentliga upprätthållande än äfven
7
N:o 37.
Fredagen den 6 Maj, f. m.
underkasta sig den inspektion, som Kongl. Maj:t kunde finna skä¬
ligt bestämma.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte vinna
Riksdagens bifall.
Angående
anslag för
befrämjande
afgymnastik
i folkhög¬
skolorna.
(Forts.)
I en vid punkten fogad reservation hemstälde deremot herrar
A. Persson i Mörarp och S. G. von Friesen:
»att Riksdagen, med anledning af herr Elowsons förevarande
motion, må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes dels låta undersöka, huru gymnastik lämpligast må kunna i
folkhögskolorna införas, hvilka kostnader härmed skulle blifva för¬
bundna, samt huru vida folkhögskolorna sjelfva skulle vara villiga att
bestrida den del af kostnaden, som på dem lämpligen borde ankomma,
dels, om den förberedande undersökningen dertill gåfve skälig an¬
ledning, för Riksdagen framlägga förslag angående statsbidrags be¬
viljande för införande af gymnastiska öfningar vid folkhögskolorna.»
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr von Friesen: Äfven vid denna punkt, herr talman, har
jag reserverat mig, och vid denna punkt vill jag icke inskränka mig
till att endast tala uti motionens syfte, utan jag skall be att få yrka
bifall till den utaf mig vid denna punkt fogade reservation, eftersom
jag här icke står ensam såsom reservant ifrån statsutskottet. Utskot¬
tet har sagt, att motionären icke förebragt någon som helst ytterli¬
gare utredning sedan senaste riksdag angående de förhållanden, som
stå i sammanhang med det utaf honom begärda anslaget till gymna¬
stik vid folkhögskolorna. Det är dock något svårt för en motionär
att ifrån de skilda folkhögskolorna i riket insamla ett tillräckligt
material för åvägabringande af en dylik utredning. Hvad för öfrigt
den omständigheten beträffar, att cn utredning icke är förebragt, så
kan detta möjligen anföras såsom ett skäl för afslag å motionärens
förslag, men synes mig deremot icke kunna anföras såsom ett skäl,
hvarför icke Riksdagen skulle aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t
och begära frågans utredning. Ty hade motionären sjelf förebragt
en utredning, vore det naturligtvis icke skal att skrifva till Kong!.
Maj:t och begära en sådan. Då nu emellertid det förhåller sig så,
att motionären icke har förebragt en utredning, förefaller det mig,
att just detta vore ett skäl för att skrifva till Kongl. Maj:t i saken,
om man nemligen eljest anser densamma behjertansvärd, och det är
med afseende härpå, som jag vill taga kammarens uppmärksamhet i
anspråk.
Gymnastiken är, synes det mig, ett synnerligen lämpligt under¬
visningsämne vid folkhögskolor. Jag utgår dervid icke så mycket
från helsoskäl, ehuru det väl vore värdt att taga äfven dessa med i
räkningen. De ynglingar som komma till folkhögskolorna äro, ofta
åtminstone, vana vid kroppsarbete. De få nu uteslutande egna sig åt bok¬
liga studier. Det vore väl då för dem synnerligen nyttigt, om dessa bok-
N:o 37.
8
Fredagen den 6 Maj, f. m.
Angående liga studier dagligen afbrötes genom gymnastiska öfningar; utan tvifvel
anslag för skulle också deras studier kunna på ett bättre sätt bedrifvas, om krop-
afgymnastikVcn genom de gymnastiska öfningarna städse höllcs frisk och rask.
i folkhög- Det finnes dock en annan synpunkt, vid hvilken jag nu före-
slcolorna. trädesvis vill hålla mig. Intet annat ämne synes mig erbjuda så
(Forts.) goda element för att åvägabringa sammanhållning vid folkhögskolorna
och för att vid folkhögskolorna åstadkomma, så att säga, en högre
lyftning i dervarande lefnadsförhållanden. Kroppsöfningar ha — det
tror jag att man kan säga — ett förädlande inflytande, de verka
godt äfven i andligt hänseende. Om hågen för ordnade kroppsöfnin¬
gar utspriddes på landsbygden, tror jag detta skulle för lifvet på
landet vara synnerligen välgörande. Ett särdeles godt medel i detta
fall erbjuda, så vidt jag kan finna, folkhögskolorna. I vårt södra
grannland Danmark har man också vetat att tillgodogöra sig detta
bildningselement, och, egendomligt nog, är det der som den svenska
gymnastiken, den utaf en svensk man ordnade gymnastiken, har vunnit
det största erkännandet och den största utbredningen, då deremot
här i vårt land, Sverige, man kan säga, att detta nationella uppfost¬
ringsmedel icke har vunnit det insteg hos folket, som det borde
vinna. Nu kan någon invända, att man i främsta rummet borde
tänka på folkskolorna i detta hänseende; och det är mycket lägligt
— det är jag den förste att erkänna —- att allt för litet är gjordt för
gymnastiken vid folkskolorna. Jag vet också, att den anstalt, som
företrädesvis har att tillse, att gymnastiken blir utbredd och väl ord¬
nad i landet, nemligen gymnastiska centralinstitutet här i Stockholm,
har sin uppmärksamhet starkt rigtad på att höja gymnastiken just
uti folkskolorna. Men detta förhindrar icke, att det äfven är ett
vigtigt önskningsmål, att hågen och sinnet och smaken för de gym¬
nastiska öfningarna bli utbredda och underhållna hos de vuxna bland
folket, och jag tror, att detta icke kan ske bättre än genom folk¬
högskolorna, der, så att säga, folket sjelft får deltaga uti de gymna¬
stiska öfningarna och icke endast folkets barn.
Man har sagt, att det skulle vara så stora olägenheter förenade
med att införa gymnastik i folkhögskolorna. Det har dock visat sig,
att uti en folkhögskola gymnastiken har med stort intresse blifvit
idkad och bedrifven, och det förefaller mig, att med någon god vilja
man skulle kunna bringa det derhän, att om också icke på alla ställen,
så åtminstone på många ställen, samma håg och samma kärlek för
gymnastiken kunde utveckla sig. Jag tror, att det för folkhögsko¬
lorna skulle vara af synnerligen stor betydelse att få in gymnastik.
Det skäl, som utskottet anfört för sin hemställan om afslag, eller att
man »bör afvakta ännu någon tids erfarenhet rörande folkhögskole¬
institutionens förmåga att fylla sin uppgift», anser jag derför icke
vara särdeles väl användt; ty just genom införande af gymnastik tror
jag lolkhögskolorna skola få en vida starkare utveckling och eu vida
större anslutning än den, som för närvarande kommer dem till del.
Nu säges det också uti utskottets utlåtande, att det af motionä¬
ren begärda beloppet är alldeles för stort. Ja, detta är som sagdt
ett skäl att afstyrka motionen, men det är icke ett skäl att afstyrka
en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om en utredning i frågan.
Fredagen den 6 Maj, f. m. 9 N:o 37.
Herr talman! På grund af hvad jag tagit mig friheten yttra, ber Angående
jag få yrka bifall till min vid betänkandet i denna punkt fogade
reservation. af gymnastik
i folkhög-
Häruti instämde herrar Ola Bosson Olsson, Rosengren, Hammar- skolorna,
lund, Höjer, Beckman, Linder, Lovén, Lilienberg, Wijkander, Halm, (Forts.)
Persson från Arboga och Truedsson-
Herr Elowson yttrade: Det synes mig, som om den utredning
af denna fråga, som statsutskottet saknat, vore mindre behöflig från
Riksdagens synpunkt. Det är nemligen i motionen föreslaget, att ett
bestämdt belopp, 1,000 kronor, skulle anvisas till att understödja
gymnastiken vid sådana folkhögskolor, der anordningar derför kunde
vidtagas och som vore i tillfälle att uppfylla de vilkor, hvilka kunna
af Kongl. Maj:t föreskrifvas. Det är således ett noga fixeradt belopp,
som här skulle komma i fråga. Utskottet menar, att icke någon ut¬
redning är lemnad, huru stora kostnaderna kunna bli för de särskilda
skoldistrikten. Det är mycket rigtigt, men jag hemställer till her-
rarne, om Riksdagen kan behöfva taga hänsyn till just en sådan ut¬
redning. Den kostnad, som kan erfordras för att åvägabringa gym¬
nastik inom ett skoldistrikt, kommer utan tvifvel att bli väsentligen
olika den kostnad, som erfordras för att nå samma mål uti ett annat
distrikt. Det erfordras naturligtvis att uppföra lokaler, gymnastik¬
salar och dylikt, och detta kan ske för mycket olika pris. Man har
exempel på att personer, som hysa intresse för de gymnastiska öf-
ningarna, bidraga med gåfvor för sådant ändamål. Detta kan man
vänta uti några distrikt; uti andra distrikt deremot kan man måhända
icke vänta det.
Äfven i afseende på lärarepersonalen kan det komma att ställa
sig olika, så att, då det vid somliga skolor redan finnes lärare, som
äro villiga och dugliga att ombesörja undervisningen i gymnastik,
sådana lärare vid andra skolor måste anskaffas. Det synes derför,
som om den utredning, hvilken utskottet har saknat, icke skulle för
Riksdagen ha någon egentlig betydelse, utan att denna utredning
skulle afse att få reda på hvad det kostade för de särskilda skol¬
distrikten; men detta synes vara en angelägenhet, som närmast rör
dessa sjelfva.
Betrakta vi sjelfva hufvudsaken, så måste medgifvas, att det är
af stor vigt och betydelse, att gymnastiska öfningar bli införda vid
folkhögskolorna. Den, som något känner lifvet på landet, vet, att
idrottsbokar der förekommit i betydligt större omfattning förr än nu,
och sådana äro af väsentlig betydelse, såsom äfven den förste talaren
har angifvit. De bidraga till den fysiska utvecklingen icke endast
hos det manliga slägtet, utan kanske, om de ordnas på ett förstån¬
digt sätt, ännu mera för det qvinliga slägtet, och qvinnornas fysiska
utveckling är af ganska stor betydelse.
Det bär ifrågasatts, huru vida detta anslag som här begärts skulle
vara för högt tilltaget. Jag har beräknat, att vid alla de nuvarande
folkhögskolorna skulle införas gymnastik, och de äro 25 till antalet.
På den grund har jag föreslagit beloppet till 25,000 kronor. Jag
N:o 37. 10 Fredagen den 6 Maj, f. m.
Angående tror likväl, att man bättre vinner målet, om man bifaller motionen
befräm ande me<^ omsättning af anslagsbeloppet. Det är antagligt, att under den
af gymnastik närmaste tiden icke ■ alla folkhögskolor kunna vidtaga anordningar
i folkhög- för att hos Kongl. Maj:t med hopp om framgång söka erhålla anslag.
skolorna. Om derför till Kongl. Maj:ts disposition ställes ett årligt anslagsbelopp
(Forts.) af t. ex. 10,000 kronor, tror jag att saken skulle rycka ett steg längre
fram, än om man bifölle reservanternas förslag om en skrifvelse till
Kongl. Maj:t. Jag är dock för min del mycket tacksam för under¬
stödet af reservanterna, och jag tror, att äfven en opinionsyttring af
kammaren kan gagna denna sak. Något mera än en opinionsyttring
torde ett bifall till reservationen icke blifva, ty jag föreställer mig
att den föreslagna skrifvelsen icke kommer till stånd, då något yr¬
kande i detta afseende kanske icke ens göres i Första Kammaren.
Derför tror jag det skulle vara bättre, om Riksdagen stälde till Kongl.
Maj:ts disposition en bestämd summa penningar. Jag skall således,
herr talman, taga mig friheten yrka bifall till min motion med ändring
af beloppet 25,000 kronor till 10,000 kronor.
Med herr Elowson förenade sig herrar Broström, Olsson i Stens¬
dalen och Olsson i Kyrkebol.
Herr Lasse Jönsson: Vid förra årets riksdag väcktes af samme,
motionär en likadan motion, som då blef af båda kamrarne afslagen.
Nu har samme motionär på ungefär samma skäl upprepat sin motion
Statsutskottet har afstyrkt motionen, men det finnes dock några re¬
servanter inom utskottet, som ha föreslagit en skrifvelse i ämnet till
Kongl. Maj:t. Men jag hör dock, att motionären icke är nöjd med
en skrifvelse, utan har föreslagit, att det af honom begärda anslaget
skulle nedsättas till 10,000 kronor. Så vidt jag kunnat finna af hand¬
lingarna, är det ingen folkhögskola i riket, som begärt denna åtgärd.
Det förefaller mig, som om det i främsta rummet skulle vara de,
som skulle sörja för hvad som är behöfligt för folkhögskolorna.
Denna skrifvelse, som föreslagits, kan synas mycket oskyldig, såsom
en talare har sagt, det är ju endast en skrifvelse; men man bör icke
vara för frikostig med skrivelser till Kongl. Magt, ty när det kom¬
mer till realiserandet, kan det hända, att man icke vill kännas vid
den i hast afgifna skrifvelsen. Jag tror bestämdt att, när Kongl.
Magt kommer och frågar folkhögskolorna, han skall få till svar, att
de icke vilja ha något sådant åtminstone icke i mycket stor utsträck¬
ning. De skola nog komma att tänka på hvad som erfordras för
realiserandet, att det behöfves gymnastiksalar och apparater af ena
och andra sorten. Sedan skulle kanske dessa öfningar inspekteras, och
inspektörerna resa omkring och so på dessa skolor med dess 8—10
elever, huru de sköta sig. Om flertalet lärjungar vore från städerna,
der de föra ett mera stillasittande lif och antaga mera förklemade
vanor och således behöfva stärka sin fysik och utveckla sina krafter,
skulle jag icke ha något deremot. Men vi böra tänka på att det är
jordbrukarsöner, hvilka från späd ålder öfvat, om jag så får uttrycka
mig, gymnastik på det mest allvarliga sätt. De behöfva icke stärka
sina krafter, så att de iör det ändamålet skulle behöfva underkasta
11
N:o 37.
Fredagen den G Maj, f. m.
sig denna pedagogiska gymnastik, som skall vara så uppfostrande. Angående
Jag skall icke trötta herrarne med liera skäl, men jag är på det
klara med att yrka bifall till utskottets förslag. af gymnastik
i folkhög-
Herrar Larsson i Fole, Norrhy, Andersson i Löfhult, Peterson i skolorna.
Boestad och Nilsson i Rinkaby instämde häruti. (Forts.)
Herr Idenricson: Bn folkhögskolelärare har yttrat bland annat
i afseende på denna fråga: »En ordnad gymnastik i derför afsedt
hus skulle föra hela vårt skolarbete ett godt stycke framåt. Och
indirekt skulle gymnastik vid folkhögskolorna gagna hela folkets
fysiska utveckling.» Den föregående talaren sade, att om det vore
fråga om ynglingar, som komma från städerna, skulle denna gymna¬
stik behöfvas. Jag håller före, att det är nästan vigtigare för landt-
brukarsöner, som komma till skolan, att få gymnastik, ty de hafva
förut varit vana vid ett rörligt lif, men ovana vid skolarbete, och
detta gör att de behöfva ännu bättre gymnastik. Finnes icke någon
anstalt för gymnastik, röra de sig icke tillräckligt mycket. Inom
styrelsen för folkhögskolan i Östergötland har det många gånger varit
tal om åstadkommande af gymnastik, enär man ansett det vara
af behofvet påkalladt, men i följd af bristande tillgångar hafva vi
ännu icke kunnat få denna plan realiserad. Det är med anledning
häraf och på grund af hvad de två första talarne yttrat, som jag ber
att få yrka bifall till herr Elowsons motion.
Herr Peterson i Hasselstad: Herr talman, mine herrar! Trots
de många instämmanden, som gjordes i de förste talarnes yttranden,
vågar jag dock vara af samma åsigt, som nyss uttalades af eu leda¬
mot i statsutskottet, herr Lasse Jönssons, eller att någon sådan skrif¬
velse, som reservanterna påyrkat, icke är af behofvet påkallad för
inrättande af gymnastik vid folkhögskolorna. Den förste talaren
nämnde som skäl för en sådan skrifvelse, att äfven om det är yng¬
lingar från landsbygden, som besöka dessa skolor, behöfva de gym¬
nastik, och fastän de haft ansträngande kroppsarbete, innan de komma
till skolan, dit de vanligen komma vid 17—18 års ålder, skulle de,
under de 5—6 månader de äro der, behöfva gymnastiköfningar, emedan
de äro vana vid kroppsarbete. Jag är dock af en alldeles motsatt
åsigt. Jag har varit ledamot i folkhögskolestyrelsen i det län jag
tillhört nästan hela tiden som folkhögskolan der egt bestånd eller
omkring 20 år, och i denna skola ha under denna tid gått många
elever hufvudsakligen från landsbygden, men icke har jag eller någon
af dem som sitta i samma styrelse förmärkt, att det varit till olägen¬
het för ynglingarne, att der icke varit anordnad gymnastik. De ha
varit mycket friska, då de gått ut, och det har icke varit något tal
om att de lidit af att icke ha haft gymnastik under dessa månader.
Skulle man skrifva till Kong]. Maj:t och begära en utredning, skulle
det väl sedan af Kongl. Maj:t tillsättas, såsom vaidigen sker, en
komité för att utreda saken, och det vore enligt mitt förmenande
en något för dyr affär för eu så obetydlig sak. År det så, att några
skolor, der det är flere ynglingar från stad än från landet, hvilket
N:o 37. 12 Fredagen den 6 Maj, f. in.
Angående icke är förhållandet i det län jag tillhör, anse sig behöfva gymnastik,
anslag för tycker lag saken kan hjelpas på något sätt, utan att Kongl. Makt
af gymnastik benöfver lägga sig deri. Man kan skrifva till landstinget och anmäla
i folkhög- behofvet hos hushållningssällskapet, som då säkerligen lemnar under-
skolorna. stöd, i fall något sådant är nödvändigt förskolan. Jag betonar ytter-
(Forts.) ligare, att det icke är något allmänt behof, utan tror i likhet med den
föregående talaren, herr Lasse Jönsson, att, om man skrifver till Kongl.
Maj:t och Kongl. Maj:t låter göra cn utredning, det uttalandet skall
komma från nästan hvarenda folkhögskola, att hela saken är obehöf¬
lig. Det är min fulla öfvertygelse.
Vidare hänvisades af den förste talaren till Danmark, der gym¬
nastik blifvit allmänt antagen vid folkhögskolorna. Det kan väl
hända, men jag vet icke, om de danska folkhögskolorna besökas
mera af bondpojkar än af pojkar från städerna, hvilka senare möj¬
ligen äfven der ha mindre kroppsarbete. Om ynglingarne från städerna
kunna behöfva sådan gymnastik eller om pojkarne från danska lands¬
bygden ha mindre ansträngande kroppsarbete än vanligen bondpoj-
karne hos oss ha, må det vara danskarnas ensak att ordna om sina
behof, hvilket ej af oss bör i oträngt mål efterföljas. Våra bond¬
pojkar behöfva icke utvidga bröstet och stärka lemmarne genom
gymnastik, om de några månader skulle vara ifrån hemmet för att
vid folkhögskolan inhemta kunskaper. Jag instämmer i yrkandet på
bifall till utskottets förslag.
Herr Bengtsson: I likhet med motionären kan jag icke annat
än förundra mig öfver att utskottet, som sjelf erkänt, att gymnastik
skulle blifva af stort gagn för folkhögskolorna, likväl sedan afstyrkt
motionärens framställning om ställande af ett anslag till Kongl. Maj:ts
förfogande för att befordra gymnastiken vid folkhögskolorna. Ut¬
skottet har såsom skäl för sitt afslag anfört: »att anordnandet af en
så utvecklad undervisning i gymnastik, som den motionären afsett,
skulle för vederbörande folkhögskolor medföra så stora kostnader
särskildt för anskaffande och inredning af lokaler, att högst få dylika
skolor skulle befinnas villiga att underkasta sig de för det föreslagna
statsbidragets erhållande ifrågasatta vilkor». Detta synes åtminstone
mig icke vara något skäl för ett afslag å motionärens framställning.
Ty om nu så skulle blifva förhållandet, hvilket jag högeligen be-
tviflar, att en del af våra högskoleförbund icke skulle vilja under¬
kasta sig de uppoffringar, som skulle erfordras enligt de föreskrifter
Kongl. Maj:t skulle komma att lemna för erhållande af ett dylikt
statsanslag, kan det icke vara ett skäl emot att sådana folkhögskolor,
som redan ordnat sin gymnastik på ett tidsenligt och ändamålsenligt
sätt, komme i åtnjutande af det bidrag, som de så väl behöfva.
Det uttalades af en kamrat på skånebänken, herr Lasse Jönsson,
att detta förslag icke vore kommet från någon folkhögskola, utan
endast från ett enskildt håll. Jag vågar påstå att en sådan önskan,
som man förmenat icke halva blifvit framstäld från folkhögskolan,
blifvit uttalad så många gånger från vissa folkhögskolor, likasom äfven
från det gymnastikläraremöte, som var samladt i Helsingborg, att
derom bör icke råda något tvifvel. Vid den folkhögskola som finnes
Fredagen den 6 Maj, f. m. 13 N:o 37.
i min hemort i Skåne, der vi med rätt stora kostnader inrättat ända- Angående
målsenlig gymnastik, hafva sammanträden åtskilliga gånger om donna. a’lsla9. f®r
fråga varit före. Lärare hafva varit der från många af Sveriges folk- afgyninastik
högskolor, och alla hafva prisat den metod, som der varit införd, och i folkhög-
uttalat önskan, att de så fort som möjligt skulle komma i åtnjutande skolorna.
af sådan fördel. (Forts.)
Då jag för min del är fullt öfvertygad derom, att, om man kunde
få införd gymnastik vid våra folkhögskolor, det skulle blifva till stort
gagn för dem, och lärjungarne skulle, om de hade tillfälle att på
lediga stunder få ordentlig gymnastik, med mycket mera lust och
glädje återgå till studierna, och det skulle betydligt inverka till att
skärpa deras intresse och sålunda äfven på detta område göra stort
gagn, skall jag, herr talman, instämma i det af motionären nu senast
gjorda yrkande om nedsättning af anslaget till 10,000 kronor i stället
för 25.000.
Herr Hedin förenade sig med herr Bengtsson.
Herr Falk: Jag är en stor vän af folkhögskolor på grund af
den erfarenhet jag fått om deras verksamhet. Jag har således ingen¬
ting emot att deras budgeter höjas i allt hvad erforderligt är. Men
mot förslaget i den föreliggande motionen hyser jag två betänklig¬
heter. För det första rädes, jag att under folkhögskolans verksamhet
indrages alltför mycket, så att, med den korta tid som i allmänhet
är för kursens genomgående anslagen, hennes krafter måste allt för
mycket splittras. För det andra hyser jag betänklighet att på riks-
staten anvisa belopp för dylika ändamål. Det synes mig lämpligare,
att de folkhögskolor, der ett intresse för införandet af pedagogisk
gymnastik visat sig, med anslagsyrkanden i detta fall vända sig till
landstinget. Då det är föreslaget, att ingen folkhögskola skulle få
påräkna af statsanslaget mer än 1,000 kronor, synes det mig inga¬
lunda omöjligt, att vederbörande landsting i detta fall gå skolornas
önskningar till mötes. På dessa skäl, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets förslag.
Herr Jonsson i Hof: Utskottet har icke nekat, att gymnastik
kan hafva betydelse i skolorna. Det är således icke fråga derom.
Men kärnpunkten är, huru vida detta ändamål är af så speciel vigt
och betydelse, att staten derför gent emot hvad som är vanligt skall
biträda med särskildt anslag för ett enda undervisningsämne uti
skolor, som hafva en mängd sådana. Så vidt jag känner har det
aldrig inträffat, att Riksdagen för speciella undervisningsändamål annat
än vid universiteten tagits i anspråk för att lemna bidrag. Ur den
synpunkten tror jag att man icke skall vara alltför hastig att bifalla
motionärens framställning. Det bör vara ett temligen allmänt er-
kändt behof, innan staten skall biträda i det fallet; icke såsom här
är fallet, der detta undervisningsämne endast finnes infördt i en eller
några få skolor. Då så litet intresse ännu i sjelfva verket finnes för
det ämnet, tror jag icke att det är lämpligt och på sin plats, att
man här skall lemna särskildt anslag för ett speciclt undervisnings-
N:o 37. 14 Fredagen den 6 Maj, f. m.
Angående ämne. Jag fruktar att, om Riksdagen slår in på den vägen att be-
befråmjande v'^a mec*e^ för ett afskildt ämne, det kan blifva en ganska lång rad,
af gymnastiksom följer med i släptåg. Den ene tycker, att det ämnet är af större
i folkhög- vigt, den andre tycxer att ett annat ämne bör vara lika vigtigt; så
skolorna, kan det ena förslaget efter det andra med lika skäl framställas och
(Forts.) med lika stor styrka häfdas inom Riksdagen. Man kan icke beräkna,
livar det skall sluta att slå in på en sådan princip. Skulle det visa
sig att styrelserna för folkhögskolorna allmänt omfatta denna sak, och
det kan finnas skäl att införa gymnastikundervisning i folkhögskolan,
då tror jag att tiden är inne, att Riksdagen träder emellan med
understöd. Men innan dess tror jag att det är för bittida, att Riks¬
dagen skrifver om saken till Kongl. Maj:t eller beviljar särskilt an¬
slag. Jag tror att kammaren gör klokast, om den afvaktan tiden
ytterligare. Jag skall yrka bifall till utskottets hemställan.
I detta yttrande instämde herrar Eriksson i Mörviken, Ersson i
Vestlandaholm, Pehrson i Törneryd och Odell.
Herr Williamson: Jag skulle kunna inskränka mig till att in¬
stämma i herr L. Jönssons i Sandby anförande, men vill dertill lägga
några ord. Enligt min tanke är meningen med folkhögskolan icke
att den skall vara en så vidlyftig skola som den skulle blifva, om
man der skulle hafva extra lärare i gymnastik, sång och dylikt, utan
meningen är att ynglingarne skulle komma dit för att på kort tid
lära så mycket de kunna i teoretiskt hänseende så väl i det ena fal¬
let som i det andra; äfvensom om de så önska gå igenom på kort
tid en så kallad landtmannaskola. Jag tror derför att det skulle
blifva för dyrt att kasta sig in på denna sak. Det skulle leda till
resultat, som fordrade ytterligare anställande af lärare i flere dylika
praktiska saker. Det är min öfvertygelse, att hvarken landsting eller
principalerna skulle vara tacksamma för de kostnader, som skulle
komma deraf.
Herr Jönsson har påpekat, huru dyrbart det skulle blifva i fråga
om gymnastikhus, apparater, inspektion och dylikt. Jag vill tillägga:
här är icke fråga om skolgossar utan män, som antingen strax efteråt
skola genomgå eller kort förut genomgått sin exercis. Der få de
åtnjuta den utbildning i kroppsöfningar och särskild! gymnastik,
som kan vara nödig.
Jag tror att gymnastik är alldeles obehöflig vid en sådan folk¬
högskola, som pågår under loppet af fem månader, och detta med
vissa uppehåll, hvarunder eleverna äro arbetande män, som äro hem¬
ma och der få tillräcklig motion. Den motion, de behöfva på platsen,
skaffa de sig der. Gymnastik behöfs icke för deras kroppsutveck¬
ling, ty de öfningar, som de för öfrigt hafva, äro alldeles tillräckliga
för att skaffa motion.
På grund häraf kommer jag för min del att rösta för utskottets
hemställan, då jag anser detta vara det rätta.
Häruti instämde herr Hammarström.
Fredagen den 6 Maj, f. m. 15 N:o 37.
Herr Eliasson i Oktorp: Det har blifvit mig tillsändt en skrif- Angående
velse, upprättad vid sammanträde den 8 sistlidne februari af ett 70- msiag föi-
tal dels då varande och dels förut varande elever vid Hallands läns gymnastik
folkhögskola, hvari dessa anhålla, att jag såsom representant i Riks- folkfhög-
dagen från den trakt, der skolan är belägen, måtte framhålla deras skolorna.
önskningsmål om bifall till den af herr Elowson framstälda motionen. (Forts.)
Att saken omfattas med intresse framgår deraf, att medel in¬
samlats medelst frivilliga gåfvor inom Hallands län till ett belopp
af cirka 4,000 kronor, hvilka medel förvaltas af folkhögskolestyrelsen
under benämning: »gymnastikfond» och äro afsedda till uppförande
af ett gymnastikhus, då tillfälle dertill gifves.
Jag skall inskränka mig till att yrka bifall till den af herrar
von Friesen och Persson betänkandet vidfogade reservation.
Herr Jonson i Fröstorp: För min del, finner jag att utskottet
på ganska goda grunder afstyrkt bifall till motionen. Sjelf har jag
varit många år och är ännu ledamot i styrelsen för en folkhögskola
och har dervid icke funnit något särskildt behof af gymnastikunder¬
visning i denna skola. Der hafva eleverna sysselsatts med snickeri,
en sorts slöjdskola är der anordnad, der de kunna erhålla så bra
gymnastik som helst. Underläraren har nemligen genomgått en kurs
vid Nääs. Han undervisar dem i snickeri. Om de vilja använda
denna undervisning, få de tillräckligt med gymnastik. Folkhögsko¬
lan varar så kort tid, knappt fem månader om året. Att inrätta
gymnastiklokal med hela den attiralj, som dertill erfordras, tror jag
är temligen öfverflödigt. Dessutom när det lider på våren, syssel¬
sätta eleverna sig med mätning och dylika saker på fältet, och tror
jag derför att de hafva tillräckligt med rörelse. För min del kan
jag icke se annat, än att det vore bortkastade penningar att bevilja
medel till ifrågavarande ändamål. Här äro så många utgifter; bud¬
geten stiger år för år. Jag tror, att det är skäl att 'gå varsamt till¬
väga på någon punkt och icke i onödan kasta bort penningar.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Hedlund: Jag har i detta ämne samtalat med en af våra
mest framstående folkhögskolelärare, en annan än den af herr Hen-
ricson omnämnde, nemligen föreståndaren för folkhögskolan i Lunne-
vad. Min sagesman var ytterst lifligt intresserad för att denna sak
komme till stånd, och det af två skäl. Han nämnde först, att då
lärjungarnc hafva rätt kort tid att vistas vid folkhögskolan, äro de i
regel ytterst angelägna att få så mycken nytta utaf undervisning som
möjligt. Följden blir, att de sitta alldeles för mycket stilla vid boken
och röra sig för litet. Gent emot detta skulle en ordnad gymnastik
utgöra en synnerligen god motvigt. Att tala om öfveransträngning
på grund af detta nya ämne är ej hållbart, enär de olika ämnena
rigta sig på olika förmögenheter. Läscämnena anstränga hjernan,
detta ämne återigen kroppen, ocli det snarare underhjelper förmågan
att följa med lektionerna.
Hans andra skäl var, att man genom gymnastik och kropps¬
öfning vid folkhögskolan skulle på olika orter få verkliga härdar
N:o 37. 16 Fredagen den 6 Maj, f. m.
Angående för kroppslig idrott, som funnits förut i vårt svenska samhälle, men
anslag för gec]an af olika orsaker upphört. Skulle åter en ordnad gymnastik
befrämjande med fria lekar få fast fot vid folkhögskolan, skulle många af vår
tfdkhög- ungdom få kärlek till den. Och derifrån skulle utgå en ny håg och
skolorna, och lust för idrott. Särskilt detta senare förefaller mig vara ett
(Forts.) sådant ändamål, för hvars åstadkommande staten godt kunde träda
emellan med något understöd. För min del får jag på grund af
dessa skäl yrka bifall till herr Elowsons senast framstälda förslag.
Herr Östberg: Jag har alldeles ingenting emot, att vid folk¬
högskolan idkas gymnastik, så mycket mindre som jag sjelf varit
med om att anordna dylik vid Stockholms läns folkhögskola. Men
jag tror, att detta kan ske utan särskilda omkostnader, och att fram¬
för allt icke statsbidrag derför behöfves. Hos oss har tillgått helt
enkelt så, att man af landstingsmedel användt en obetydlig summa
för anskaffning af nödvändiga apparater. \ idare har en af lärarne
vid folkhögskolan, utan ersättning, ledt ynglingarnes gymnastiköfnin-
gar. Jag vill minnas, att de i regel hafva gymnastiserat en stund
hvarje dag. Det har fortgått på detta sätt i flera år. Jag anser der¬
för, att saken kan ordnas utan stora omkostnader.
Jag tror icke det vore till särskild fördel för folkhögskolan, om
man sökte anordna saken på ett vidlyftigare sätt, ty folkhögskolan
kostar redan nu högst betydliga summor i förhållande till det elev¬
antal som finnes. I samma mån som man fördyrar kostnaderna, be¬
farar jag, att intresset för folkhögskolan minskas, och att man börjar
tycka mer och mer, att de kostnader, som derpå nedläggas, blifva
för dryga. Jag anser mig derför hafva allt skäl att yrka bifall till
utskottets förslag.
Herrar Mallmin och Larsson i Mörtlösa instämde med herr Öst¬
berg.
Herr Peterson i Boestad: Jag ber att få yrka afslag på så väl
motionärens som reservanternas förslag. Jag har varit ledamot i en
folkhögskolestyrelse, men aldrig har jag erfarit, att något behof att
anställa en särskild gymnastiklärare der gjort sig gällande. Jag tror,
att eleverna på fristunderna hafva tillräcklig motion, utan att man
behöfver göra stora kostnader för staten och äfven för landstingen.
På grund häraf yrkar jag afslag.
Herr Persson i Mörarp: Det synes som om det kraftigaste
skälet för att icke bifalla motionärens framställning — vare sig i den
form han föreslagit eller på sätt herr von Friesen och jag yrkat —
skulle ligga i den omständigheten, att det icke skett tillräckligt ut¬
talande från folkhögskolorna sjelfva öfver behofvet af införande af
ifrågavarande undervisningsämne. Det är dock nu från flera håll i
kammaren af dess ledamöter betonadt, att en allmännare önskan
i detta afseende råder på skilda håll, och jag kan sjelf vitsorda, så
vidt min erfarenhet sträcker sig, att detta önskningsmål varit uttaladt
åtskilliga gånger vid våra folkhögskolor i Skåne. Nu säges det, att
17
N:o 37.
Fredagen den 6 Maj, f. m.
man icke vet, om folkhögskolan kan underkasta sig denna anordning
derför, att den blefve förenad med för stora kostnader. Ja, mine
herrar, i så fall är det uppenbart, att herrarne icke behöfva riskera,
att statsbidraget skall blifva så synnerligen stort. Men på de ställen,
der anordningar äro gjorda, och der man vill underkasta sig särskilda
bestämmelser för att få ordentlig undervisning i gymnastik, må det
icke vara för mycket begärdt, att denna undervisning understödes,
liksom man understöder den vid våra universitet och läroverk.
Det sades af en talare på smålandsbänken, att denna anordning
kunde göras utan att statsverket bidroge, ty landstingen kunde be¬
tala kostnaden. Jag undrar, hvad man skulle säga, om det fram-
komme förslag om, att stadsfullmägtige i städerna skulle lemna an¬
slag till att bestrida undervisning i gymnastik vid läroverken i stä¬
derna. Jag tror icke, att man bör på detta sätt sammanblanda sa¬
kerna, utan anses undervisningen nödvändig, nyttig och behöflig, bör
staten bidraga till bekostande af gymnastik vid folkhögskolorna lika
väl som vid andra undervisningsanstalter.
Att det skulle behöfva tillsättas en komité för denna utredning,
och att det skulle blifva förenadt med kostnader för inspektion och
dylikt, var väl mera yttradt på skämt än allvar. Hvad beträffar in¬
spektionen, föreställer jag mig, att den väl kunde uppdragas åt den
inspektör som finnes. Jag vet icke, huru det är öfver allt, men hos
oss är det så, att landstinget, för beviljande af anslag till folkhög¬
skolor föreskrifver, att folkhögskolorna skola underkasta sig inspek¬
tion af en utaf landstinget dertill utsedd lämplig person. Jag före¬
ställer mig, att något hinder icke skulle behöfva möta att åt den
person, som innehar denna befattning, uppdraga att verkställa äfven
denna inspektion, som nu ifrågasatts.
Vidare nämnde en talare, att han icke kände huru vida, då man
åberopade förhållandena i Danmark, eleverna vid de danska folkhög¬
skolorna utgingo från städerna eller landsbygden. Jag beklagar, att
den kammarledamoten hade så litet reda på, huru det är i Danmark
i detta hänseende. Folkhögskoleidén i Danmark är utbredd betydligt
mera än hos oss. Der har man så intresserat sig för folkhögskolor,
särskilt för undervisningen i gymnastik, och ansett den vara så
magtpåliggande och nödvändig, att man rent af häpnar, att denna sak
skall röna ett sådant motstånd inom svenska riksdagen. Som ett
bevis på, huru danskarne intressera sig för sjelfva den gymnastiska
undervisningen vid, våra folkhögskolor, ber jag få nämna, att vid den
äldsta folkhögskolan i Skåne har gymnastikbyggnaden uppförts affolk-
högskoleelever från Danmark efter en uttalad önskan af folkhögskolans
föreståndare. Då man talar om svensk odling och vigten utaf att vi
stå i jembredd med andra motioner, tror jag, att man har ett godt
skäl för att någonting i ifrågavarande hänseende göres.
Huru vida nu kammaren har lust att bifalla den af herr von Friesen
och mig vid betänkandet fogade reservation eller det yrkande,
som framstälts senast af motionären, det lernnar jag derhän. Jag
kan vara med om hvilket af dessa yrkanden som helst, men då jag
anser, att en utredning af förhållandena, huru gymnastik lämp¬
ligast må kunna i folkhögskolorna införas, är af behofvet påkallad,
Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 87. 2
Angående
anslag för
befrämjande
af gymnastik
i folkhög¬
skolorna.
(Forts.)
N:o 37.
18
Fredagen den 6 Maj, f. m.
Angående gå vill jag, till den kraft och verkan det hafva kan, yrka bifall till
anslag för reservationen.
befrämjande
a^i^folkhögX Herr Pehrson i Törneryd: Den siste talaren framhöll som sin
skolorna, mening, att han trodde, att det kraftigaste skäl mot bifall till motio-
(Forts) närens förslag vore det, att ingen framställning i ämnet gjorts från
vederbörande folkhögskolebestyrelser. Nej, jag tror, att det förefin¬
nes ett annat skäl, som är ännu kraftigare och som är ännu mycket
mera tilltalande efter mitt förmenande. Detta skäl är, att det synes
mig icke vara så synnerligen välbetänkt att i hvarje fall påkalla
statens mellankomst. Jag tror, att i förevarande fall det icke är
behöflig! att äska något statsunderstöd. Ty anses det vara nyttigt
och nödvändigt att införa gymnastik vid folkhögskolorna, så kan
detta ske genom kommunernas och vederbörande landstings åtgärder.
Det är efter mitt förmenande det rätta hållet, der man bör söka det
understöd, man anser sig behöfva och böra påkalla för gymnastikens
införande vid dessa skolor. Långt ifrån att förneka nyttan af gym¬
nastik — jag tror att den kan vara till mycket gagn — anser jag
dock, att en sådan kan åstadkommas vid folkhögskolan på den väg
jag nyss antydt, hvilken jag för min del anser vara den rättaste. Jag tror
icke, att det går an att i hvarje fall, der man kan säga att något är
nyttigt för den enskilde eller samhället, påkalla statens sammankomst.
Vi hafva dervid enligt mitt förmenande kommit allt för långt i vissa
hänseenden. Man kan komma så långt, om man vill fortsätta på den
vägen, att det kan inverka ofördelaktigt och förlamande på den
enskildes verksamhet och initiativ. Hufvudsakligen på dessa grunder
yrkar jag bifall till utskottets afstyrkande hemställan.
Häruti instämde herrar Lyttlcens, Arnoldsson, Jönsson i Gammals-
torp, Stjernspete, Anderson i Himmelsby och Pehrsson i Norrsund.
Herr Wavrinsky: Från ledande män inom åtskilliga folkhög¬
skolor har jag mottagit en uppmaning att offentligt och enskildt inom
denna kammare verka för att ett anslag till pedagogisk gymnastik
skulle komma folkhögskolorna till del.
Jag skall nu göra detta i största korthet. Jag gör det i öfver¬
tygelse om det berättigade i dessa anspråk, synnerligen som motio¬
nären nedsatt anspråken, på grund af den motvilja som gjort sig
gällande från flora håll, till 10,000 kronor. Jag ber att få lägga
alla de skäl, som herr von Fviesen anfört för reservationen, i våg¬
skålen för detta motionärens yrkande under förhoppning, att herrar
reservanter, i valet mellan motionärens yrkaude och yrkandet på af-
slag, skola gifva sina röster för motionärens förslag i den form, hvari
det föreligger.
Jag önskar således bifall till herr Elowsons yrkande om bevil¬
jande utaf ett anslag af 10,000 kronor.
Herr Biilow: För min del förenar jag mig med herr Johannes
Jonson i Fröstorp. Han antydde, att vi voro inne på öfverdrifter-
nas område. Ja, det är möjligt. Det är icke säkert, att icke vid
19
N:o 37.
Fredagen den 6 Maj, i. ni.
en annan riksdag det yrkas, att äfven skolstyrelserna måtte sättas i Angående
tillfälle att taga gymnastik. Det vore, enligt mitt förmenande, att anslag för
taga lifvet af herr Jonson i Fröstorp. Det vill jag icke vara med om -af gymnastik
u it ■ ti , i folkhög -
Herr von hriesen: Jag ber om ursäkt att jag uppträder ännu skolorna.
en gång. Men jag är verkligen mycket intresserad för denna fråga. (Forts.)
Det var icke meningen, då jag framstälde förslaget om skrifvelse, att
liksom inbilla någon, att det icke afsåge en utgift för staten. Det
gör det naturligtvis, ty meningen är att skrifvelsen skall leda till ett
resultat, och detta kan ej ske utan kostnader. Det har jag icke velat
dölja Dr någon. Jag tror icke heller att jag i det afseende! kunnat
narra någon.
Man har sagt, att landstingen skulle taga hand om saken och
anslå medel. Ja, det är sant, folkhögskolorna höra under landstingen;
men de hafva dock statsbidrag. Det vore då icke något ondt uti att
de finge ett ökadt statsbidrag särskildt för detta ämne. För öfrigt
är här icke blott fråga om penningebidrag, utan lika mycket om
gymnastikens lämpliga ordnande vid folkhögskolan. I det hänseendet
lära landstingen kunna göra bra litet. Herrarne tänka möjligen, att
det kan öfverlemnas till hvilken lärare som helst att leda och ordna
dessa öfningar. Detta kan göras, har en talare här bakom mig sagt,
utan stora kostnader. Jag vill icke påstå, att det skulle fordras allt
för stora kostnader. Men om medlen skola väl användas, fordras det
att öfningarna skola vara med stor sakkunskap och omtanke anord¬
nade, och det kan knappast väntas, att en enskild folkhögskolelärare
skall kunna åstadkomma detta. Det fordras statens mellankomst
genom den institution, som har särskildt sig ålagdt att arbeta för
gymnastikens utveckling. Man har invändt, att det skulle bli för
många ämnen vid folkhögskolan. Men då alla andra ämnen gå i mera
intellektuell rigtning, så är åter detta ämne ett sådant, som så att
säga förutsättes för alla de andra, det är ett centralämne. Det är
det ämne, som, jag må säga, jag skulle vilja sätta först af alla ämnen,
som kunna ifrågakomma i folkhögskolan, och då kan jag icke be¬
trakta det såsom ett nytt i jemförelse med andra nya ämnen, man
skulle vilja ha in.
Talaren på hallandsbänken talade om betydelsen af den gymnastik,
som vid exercisöfningarna kom beväringsynglingarne till del. Jag
ger honom full rätt och vill endast beklaga, att vid regementena
finnas för få utbildade gymnastikofficerare, för att dessa gymnastik-
öfningar skola kunna bli till så stor nytta som de borde. Det är
emellertid fullkomligt rigtigt, att de för beväringsöfningarne äro af
stor betydelse, men det utesluter icke, att de öfningar, om hvilka nu
är fråga, skulle få en alldeles särdeles betydelse med afseende å lifvet
så väl vid folkhögskolorna som på landsbygden i allmänhet.
Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner Do på bifall till utskottets hemstäl¬
lan; 2:o afslag derå och bifall till den i ämnet väckta motionen med
den af herr Elowson under öfverläggningen deri föreslagna ändring;
och J:o på bifall till den vid punkten fogade reservationen. Herr
N:o 37.
20
Fredagen den 6 Maj, f. m.
talmannen fann den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad; men som votering begärdes, blef, sedan till kontrapro¬
position antagits bifall till herr Elowsons förslag, nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller statsutskottets hemställan i 21:sta punkten af
utlåtandet n:o 9, röstar
Ja
)
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren bifallit det af herr Elowson under
öfverläggningen gjorda yrkande.
Omröstningen visade 158 ja mot 49 nej; och hade alltså utskot¬
tets hemställan af kammaren bifallits.
Angående
anslag Ull
inrättande af
ett nytt
provinsial¬
läkare¬
distrikt inom
Vermlands
län.
Efter föredragning vidare af punkten 22, deri utskottet hemstält,
att en inom Andra Kammaren af herr E. Olsson i Kyrkebol väckt
motion, n:o 84, om beviljande af anslag till inrättande af ett nytt
provinsialläkaredistrikt inom Vermlands län, icke måtte vinna Riks¬
dagens bifall, begärdes ordet af
herr Olsson i Kyrkebol, som yttrade: Herr talman! Jag kan
ej annat än på det högsta beklaga den utgång, som min motion fått
i statsutskottet. De skäl, som jag anfört, synas mig hafva varit fullt
talande för bifall till motionen i fråga. Dessa kommuner, Gunnar-
skogs, Bogens, Magneskogs, Gräsmarks och Lekvattnets församlingar,
med en folkmängd af omkring 12,000 personer, boende långs efter
norska gränsen, och med till största delen obanade vägar, sakna helt
och hållet egen läkarevård. Eu stor de! af folket derstädes får gå
en allt för tidig död till mötes i brist på läkare. Om i medeltal be¬
räknas, att det föreslagna provinsialläkaredistriktets befolkning har
fem mil till närmaste läkare, och om man lyckas att få denne med
på sjukbesök, så, då man ju också måste beräkna återskjutsen för
läkaren, uppstår en väglängd af 10 mil. Herrarne kunna då lätt inse
svårigheten i denna bygd att erhålla lindring och hjelp i den nöd,
som der är rådande i brist på läkare.
Ifrågavarande bygd, som delvis är känd under benämning »Finn-
skogarne», är i allmänhet fattig; och dess oförmåga att, utöfver
tryckande fattigvårdstunga och fyllande af öfriga kommunala behof,
offra något för vinnande af en förbättrad helso- och sjukvård är all¬
deles gifven Här torde föreligga ett af de undantagsfall, då Riks¬
dagen bör bevilja full ersättning för tillsättande af läkare. Nu kan
det visserligen svaras, att, der behofvet påkallar bildande af nytt
läkaredistrikt, distriktet eger att söka bidrag hos Kongl. Maj:t af
disponibla medel till ett belopp af 1,500 kronor. Men med bästa
Fredagen den 6 Maj, f. m. 21 N:o 27.
vilja kunna dessa kommuner icke åstadkomma skilnaden mellan detta Angående
belopp och hela kostnaden för aflönande af läkare. Således får folket. anslag till
i dessa bygder i brist på erforderliga medel fortfarande vara i denna
olyckliga ställning med afseende på helso och sjukvård. provinsial-
Mine herrar! Det synes vara en mycket vigtig faktor, som talar läkare¬
lön bifall till min motion i fråga, då det är icke mindre än 12,000 distrikt inom
personer, som nästan sakna läkarevård. Vermlands
Herr talman! Jag tager mig friheten att yrka bifall till min (j’orts')
motion och afslag å utskottets hemställan. ' '
Herr Nilsson i Vrängebol instämde häruti.
Vidare anförde:
herr Elowson: Under de senaste åren har mycket gjorts för
helsovårdens förbättring i landsorten. Dock återstår här vid lag ännu
mycket, hvad angår vissa aflägsna landsbygder, som i detta hänseende
kunna sägas vara verkligt vanlottade. Sådant är tvifvels utan för¬
hållandet med de församlingar, om hvilka motionären har framstält,
att ett provinsialläkaredistrikt der skulle anordnas. Emellertid erkän¬
ner jag rigtigheten utaf den motivering, som statsutskottet förebragt.
Det måste i fråga om inrättande af provinsialläkaredistrikt tvifvels
utan anses fullt principielt rigtigt, att behöfligheten af nya distrikt
bör pröfvas af Kongl. Maj:t, och att Riksdagen icke gerna bör bifalla
anordnande af nya distrikt utan på grund af en kongl. proposition.
Det heter visserligen, att undantagsfall kunna gifvas. Och det är ju
sant, att det här kan vara tal om ett undantagsfall. Det är en trän¬
gande nödvändighet, att befolkningen i det af motionären afsedda
distriktet får en förbättrad läkarevård. Jag tror likväl icke, att Riks¬
dagen kan förmås att gå ifrån den princip, som rigtigt uttalats i
statsutskottets utlåtande. Derför vill jag icke göra något yrkande;
men jag vill uttala, att jag anser denna landsände vara temligen van¬
lottad i afseende på läkarevård. Och jag önskar synnerlig framgång
åt de framställningar, som kunna komma att göras af Kongl. Maj:t
angående förbättrad läkarevård i dessa trakter. Jag är förvissad der¬
om, att Kongl. Maj:t, efter att hafva pröfvat saken, i sinom tid in¬
kommer till Riksdagen med en proposition i ämnet.
Häruti instämde herrar Bruse och Olson i Stensdalen.
Herr Jonsson i Hof: Då Kongl. Maj:t icke gerna kan under¬
låta att, om skälen för bildande af ett nytt distrikt äro så talande
som här framhållits, till Riksdagen göra framställning i ämnet, skall
jag be att endast få yrka bifall till utskottets framställning.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr tal¬
mannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.
Punkterna 23—38.
N:o 37
22
Fredagen den 6 Maj, f. m.
Biföllos.
Punkten 39.
Angående I två särskilda motioner, väckta den ena (n:o 13) inom Första
‘fullbordan Kammaren af herr C. A. Sjöcrona och den andra (n:o 71) inom Andra
del af restan- Kammaren af herr A. Ryding, hade föreslagits, att Riksdagen måtte
rationsarbe- för fullbordande af restaurationsarbetet å Skara domkyrka bevilja ett
tet å Skara extra anslag till belopp af 75,000 kronor.
domkyrka.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionerna icke måtte af
Riksdagen bifallas.
Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herr C. Persson i Stallerhult, som föreslagit:
»att herrar Sjöcronas och Rydings motioner må på det sätt bi¬
fallas, att Riksdagen för fullbordande af restaurationsarbetet å Skara
domkyrka anvisar:
dels å extra stat för år 1893 ett anslag till belopp af 35,000 kronor;
dels på riksgäldskontoret 40,000 kronor såsom lån, att af dom¬
kyrkan återgäldas medelst en årlig annuitet af fem procent å den
ursprungliga lånesumman, af hvilken annuitet skall beräknas fyra
procent ränta å det vid hvarje liqvid återstående oguldna kapitalbe¬
loppet, och återstoden anses såsom kapitalafbetalning, allt under vilkor
att någon utbetalning icke må ega rum förr än styrkt blifvit, att
domkyrkans byggnadskassa eger tillräckliga medel för arbetets full¬
ständiga fullbordande.»
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Ryding: Såsom skäl för statsutskottets hemställan om af-
slag anföres, att Riksdagen, då den beviljade ett anslag på 250,000
kronor till Skara domkyrkas restaurering, dervid fäste det vilkor,
»att restaureringsarbetet skulle varda fullbordadt utan vidare anslag
af statsmedel. Vid detta förhållande och då utskottet finner det vara
af vigt att ett dylikt vid anslags beviljande af Riksdagen uppstäldt
vilkor icke eftergifves, helst ett sådant eftergifvande sedermera skulle
kunna åberopas till stöd för anspråk af liknande art, som det nu
framstälda», hemställer utskottet om afslag å min motion. Jag måste
medgifva, att detta skäl är ett rigtigt kardinalskäl, som icke bör
utan alldeles ömmande och talande omständigheter skjutas å sido.
Men det är just på grund af att sådana omständigheter förefinnas,
som jag har väckt min motion. Riksdagen har så att säga både
löse- och bindenyckeln i sin hand. Har Riksdagen vid anslaget fäst
ett sådant vilkor, kan Riksdagen, efter min uppfattning, äfven taga
bort det, om den finner tillräckliga skäl derför anförda. Enligt min
uppfattning skulle det vara svårare att besluta sig huru man skall
rösta då frågan om ett dylikt anslag första gången föreligger, då det
är fråga om principen, än nu, då det endast är fråga om att öka
anslaget. Jag skall emellertid be att i största korthet få angifva de
23
N:o 37.
Fredagen den 6 Maj, f. in.
skäl, som tala för det nu begärda anslagets beviljande. Man säger, Angående
att när Riksdagen både gjort detta vilkor, det var domkapitlets och
senare byggnadsstyrelsens skyldighet att icke börja bygga, förrän man detaf restan-
var säker att ega tillgångar för restaureringsarbetets fullbordan. _ Men rationsarbe-
dermed förhåller det sig nu på detta sätt. Under flera år, innan tet å Skara
Riksdagen beviljade detta anslag, hade inom Skara stift bildats en domkyrka.
förening för insamlandet af pengar till detta restaureringsföretag. (Forts.)
Landstinget hade beviljat medel," Skara stad hade beviljat medel.
Dessa insamlade medel hade influtit och förräntades. När Riksdagen
beviljade dessa 250,000 kronor under vissa år, beräknades att dessa
medel skulle inflyta såsom vanligen sker i början af året och för¬
räntas, till dess de skulle användas, och då beräknade man alla dessa
sammanlagda tillgångar till 390,000 kronor, under det att det veder¬
börligen granskade kostnadsförslaget uppgick till endast 370,000 kronor.
När så var förhållandet, att kostnadsförslaget upptog 370,000. kronor
och tillgångarna beräknades till 390,000 kronor, synes det mig, som
om ingen förebråelse kunde drabba domkapitlet derför, att det ansåg
sig kunna börja företaget. Man invänder kanske, att tillgångarna
voro mycket högt beräknade. Det är visserligen sant, att i följd af
fallande räntesatser tillgångarna icke blefvo så stora, men det visar
sig af räkenskaperna, att det influtit 375,000 kronor, och då kostnads¬
förslaget visade 370,000 kronor, kan således icke någon förebråelse
drabba domkapitlet för att det började företaget, då det hade tillgångar,
som faktiskt uppgingo till mer än kostnadsförslaget. Men det har
tillstött en massa omständigheter, som gjort att kostnadsförslaget måst
öfverskridas i flera punkter, der sådant icke var förutsedt och icke
ens kunde förutses. Den förnämsta af dessa kostnader var föranlecid
deraf, att grundmuren under hela koret befans vara för svag. När
man schaktade undan jorden för att stärka sträfpelarne, som skulle
bära upp den högre hvalfresningen, märktes att dessa grundmurar
hvilade på träkistor, på timmerkistor, och dessa träkistor voro till en
del förmultnade. Jag har talat med mycket erfarne byggmästare, om
icke sådant hade bort undersökas förut. De svarade mig, att en så
grundlig undersökning vanligen icke göres, ty det hade fordrat en kost¬
nad af 10—15,000 kronor, och det vore således förlåtligt att icke detta
förut hade gjorts, innan kostnadsförslaget uppgjordes. Samtidigt märk¬
tes, att grundmurarna till de båda pelare som uppbära tornen icke heller
voro tillräckligt starka och att grunden till dem var till en del sönder¬
vittrad. Orsaken till dessa uppruttnade träkistor och söndervittrade
pelare var bristen på afloppstrummor för grundvattnet. Grundvattnet
hade således legat qvar under vintern och, då grunden icke var till¬
räckligt djupt lagd, vittrat sönder murarne och ruttnat upp träkistorna.
Detta var således orsaken, som ingen kunde förutse förrän man började
rifva. Detta förorsakade ökade kostnader; dertill kommer en annan
kostnad, som jag dock fört utom linien. Den beror på en omständig¬
het, som man märkte, när jorden kring kyrkan schaktades bort; då
befans att äfven sockelmurarne voro förvittrade och behöfde förstär¬
kas. Men kostnaderna för sockelmurens omläggning har jag, som
sagt, i min motion fört utom linien. Ty jag anser att detta fall både
kunnat efterses förut. Orsaken hvarför jag äfven fort utom linien
N:o 37. 24 fredagen den 6 Maj f. m.
Angående kostnaderna för stärkande af grundmurarne till tornen, bär varit att
fullbordan- mau bort Söra säda.na undersökningar förut, emedan det visat sig
det o/Yestaw^ngt förut sprickor i tornen, och dessa hade bort föranleda till när-
ralionsarbe- mare undersökning af grundmurarne för pelarne. Allt nog, dessa
tet a Skara kostnader voro icke upptagna i kostnadsförslaget och i min motion
domkyrka. ]lar jag fört <Jem, om ja„ gå f£r saga) ut0m linien.
^ or sd Sedan komma ytterligare andra kostnader som ingen kunde
förut beräkna. När rappningen togs bort från pelarne, som uppburo
hufvudskeppet, märktes, att grundstenarne i dessa pelare voro för¬
vittrade, sannolikt i följd af de många eldsvådor, kyrkan hade under¬
gått. Kyrkan, som invigdes 1150, brände nemligen på 1200-talet en
gång, på 1300-talet två gånger, på 1500-talet 3 gånger och på 1700-
talet en gång. Under alla dessa eldsvådor ba naturligtvis alla pelare
blifvit upphettade och med vattnet till hjelp förvittrade. Men detta
märktes icke, förrän man fick bort rappningen och kalksmetningen,
som kläd t pelarne. Jag tror icke man tiar skäl säga, att omständig¬
heterna voro sådana, att man både bort undersöka pelarnes beskaffen¬
het förut. Det är således en utgift jag fört inom linien. När man
sedan kom att rifva alla murar, som höjde hufvudskeppet öfver
sidoskeppet, och Indika murar förut varit försedda med vanställande
gluggar, men som skulle ändras för att förses med götiska fönster,
fann man fragment efter bågar, hvilkas betydelse man till en början
icke begrep. Efter noggrann undersökning fann man, att de voro så
kallade »triforier» eller gallerier, som gått rundt hela kyrkans hufvud-
skepp. Det var en mycket omtvistad sak, enär inga dylika förut
observerats i våra gamla kyrkor, och först efter en närmare under¬
sökning af öfverintendenten stadgades öfvertygelsen, att det var
lemningar efter triforier. Hvarför man var i ovisshet härom, berodde
derpå att det icke finnes någon enda kyrka i Svcrge, som visar spår
af triforier i så stor utsträckning som här, utom, enligt hvad det säges,
en ruin i Visby, som visar spår till någon del. När det märktes att
det var triforier, ingick byggnadsstyrelsen till Kongl. Maj:t och
anmälde detta, och anmälde derjemte att den saknade tillgångar till
triforiernas återställande, men att den trodde »att tillgångar fram¬
deles kunde för ändamålet beredas.» Kongl. Maj:t bestämde då genom
kongl. bref den 8 februari 1889, att anordningen med triforier vid
restaureringsarbetena skulle iakttagas, och den deraf föranledda kost¬
naden är således en utgift, som jag tror Riksdagen gerna hade hono¬
rerat, om frågan derom hänskjutits till Riksdagens bepröfvande förut
och Riksdagen funnit, att i detta fall fråga vore om att rädda ett
ky8gnadsmärke, som icke har något motstycke i någon annan kyrka
i hela norden, med undantag af Trondhjems domkyrka, och hvilket
skulle föranleda en kostnad 35,000 kronor. Hade en sådan hemställan
gjorts, är jag öfvertygad om, att Riksdagen beviljat donna summa. Nu är
emellertid förhållandet, att med anledning af Kongl. Maj:ts bref bygg¬
nadsstyrelsen satte i gång dessa arbeten, hvilka föranledt en utgift,
som jag. således lugnt kan sätta inom linien. På grund af dessa utgifter,
hvilka jag vill påstå, att byggnadsstyrelsen icke hade rättighet att
försumma,. — ty hade de underlåtit det, som rörde grunden och pelarne,
hade de riskerat byggnadens bestånd, — har jag kommit till den unge-
Fredagen den 6 Maj. 25 N:o37.
farliga summa, som jag i min motion föreslår Riksdagen att bevilja, Angående
eller 75,000 kr., nemligen: anslag till
° jullbordan-
för 30,820 kubikfot grundmur ........................................... 24,656: —detnfrestau-
» 9,000 löpande afloppstrumma ................................... 2,700: — rationsarbe-
» ommurning i stället för putsning af 16 st. fristående domkyrka*
pelare och 10 st. halfpelare ..................................... 15,220: — (Forts)
» triforiernas anbringande och byggnad......................... 33,537: —
summa kr. 76,113: —
De öfriga utgifterna, som byggnadsstyrelsen ådragit sig utom
kostnadsförslaget, äro föranledda dels af anbringande af en ny soekel-
mur, 12,754 kr., dels af förändring af materialet för fönstrens bågar
och stafverk, hvilka gjordes af .sandsten i stället för cement föl¬
en ökad kostnad af 12,140 kr. — och då detta är en smakfråga, har
jag fört äfven denna summa utom linien — dels af ombyggnad med
ny sten af södra tornets öfre del för en kostnad af 8,000 kr. Dessa
tre sistnämnda summor, tillsammans omkring 33,000 kronor, göra
tillsammans med 76,113 kr. i rundt tal 109,000 kr.
Jag ber kammaren fästa sig vid denna siffra, ty den bevisar
något. Det har utom kostnadsförslaget användts 109,000 kronor och
bristen är icke mer än omkring 100,000 kr., hvilket således bevisar,
att byggnadsstyrelsen i allt öfrigt samvetsgrant följt det faststälda
kostnadsförslaget.
Nu är frågan: hvarifrån skola pengar erhållas för att betäcka
denna brist? Erhållas de icke, måste arbetet afstanna uti augusti
månad och arbetarne afskedas, ty vid denna tid är det alldeles slut
med tillgångarne.
Kan man ålägga staden att skjuta tillsammans medel härtill?
Skara stad är, såsom herrarno veta, ett mycket litet samhälle. In-
vånarne bestå till det mesta af personer, som flyttat in till staden
för att lefva på inackordering af skolpojkar. Det är således ett fattigt
samhälle, och staden har dessutom betydliga teckningar i små jern-
vägar, och det är företag, som icke lemna stor afkastning, det veta
nog herrarne. Staden kan icke bidraga med mer än den gjort eller
med omkring 42,000 kronor.
År det då statens skyldighet? Det är ju icke statens skyldighet
att bygga kyrkor åt kommuner, om icke några särskilda skäl kunna
anföras derför. Jag behöfver ju icke uppehålla mig vid skälen i detta
fall, ty då Riksdagen beviljade de 250,000 kr., så sade den, att här
förelågo sådana skäl, och sådana skäl funnos nog också då.
Då domkyrkan byggdes, var det icke meningen, att det skulle
vara kommunens skyldighet att ensam underhålla kyrkan, ty vid den
tiden funnos till domkyrkan anslagna stora donationer, hemman,
hvilkas afkastning var beräknad till kyrkans underhåll. Af dessa
hemman indrogos dock icke mindre än 157, förutom fiske och jagt-
produkter, vid Gustaf I:s reduktion och lades under kronan.
Jag nämnde nyss, att kyrkan varit bränd 7 särskilda gånger, och
eget nog finner man icke, att något understöd begärts till densammas
uppbyggande förr än efter Gustaf I:s reduktion. Det var Danskarne,
som under 13-, 14- och 1500-talen härjade vestgötasmåstäderna; de
N:o 37.
25
Angående
anslag till
fullbordan¬
det afrestau-
rationsarbe-
tet å Skara
domkyrka.
(Ports.)
Fredagen den 6 Maj f. in.
hade sin vanliga inmarschväg genom Halland och Bohuslän och
komrao sä snart till dessa städer och förstörde dom.
Då Danskarne under det nordiska 7-åriga kriget, 1561—68,under
Erik XIV:s tid hade bränt upp Skara domkyrka, stod den utan tak
i 15 års tid. Då hade den mist sina anslagna hemman och man hade
icke heller några andra medel att restaurera kyrkan. Johan III
befalde då genom ett bref af den 15 november 1581 att det skulle
uttagas en skatt eller »att klerker, adel och köpstadsmän skulle till
domkyrkans uppbyggande och reparation bidraga med penningar
eller letaliepersedlar efter hvars och ens råd, vilja och lägenhet.
Bönderna blefvo ej heller förglömda. Alla fullsuttne så frälse- som
kronoskatte-, kyrko- och prebendebönder skulle utgöra en skeppa råg,
på Dal tillsammans en oxe eller en skeppa spanmål till mans.»
Jag har velat framhålla detta för att visa, att detta var ett slags
erkännande att, då kronan tagit alla donationer, så var det icke mera
en stadens, utan statens skyldighet att hjelpa till att sätta kyrkan i
skick.
Som sagdt, här är icke fråga om en princip, ty Riksdagen har
redan erkänt, att staten kan bidraga till kyrkans underhåll, då den
1885 beviljade 250,000 kr. till ifrågavarande domkyrkas restaurering.
Här är ju endast fråga om, huru vida Skara domkyrka förtjenar att
fullbordas i det skick, hvari den skulle komma att presentera sig,
när den en gång blefve färdig, och huru vida tillräckliga skäl äro
anförda för att staten skall träda emellan. Dessa skäl har jag sökt
framhålla för att visa, att byggnadsstyrelsen icke kunnat stoppa
arbetet, utan måst vidtaga dessa förbättringar och förstärkningar utom
kostnadsförslaget.
Förtjenar den då att understödjas för att kunna blifva färdig?
Ja, jag tror det. Det finnes konstkännare, som säga om kyrkan, att
den är »från början ett mästerverk genom plan och vackra detaljer;
om hon ock under tidernas lopp undergått förändringar, eger hon
dock qvar från sin äldsta götiska tid många för sin enkla, imponerande
värdighet utmärkta partier». De fästa vidare uppmärksamheten på,
att kyrkan är ett af de äldsta och mest betydande minnesmärken af
kristlig byggnadskonst i vårt land. Hon är vidare den äldsta af det
egentliga Sveriges domkyrkor och från början den kyrkliga medel¬
punkten för hela det vestra Sverige. Hon är den enda kyrka, som
i fullfärdigt skick visar dessa triforier, som äro så säregna men på
samma gång så betecknande för den tidens byggnadssätt.
Om jag emellertid nu icke yrkar bifall till min motion, så är
det endast derför, att jag tror, att det blir mycket svårt att få den¬
samma bifallen. Jag tager mig derför friheten att i stället yrka
bifall till den framstälda reservationen, hvilken reservation innehåller
i klämmen, att Riksdagen, på det att kyrkan måtte blifva färdig,
måtte anvisa 35,000 kr. uti anslag, d. v. s. hvad dessa triforier kosta,
hvilkas iståndsättande domkyrkan hänsköt till Kongl. Maj:ts afgörande,
samt att Riksdagen dessutom skulle bevilja 40,000 kr. såsom lån att
utbetalas, sedan domkapitlet styrkt, att byggnadskassan eger tillräck¬
liga medel för arbetets fullständiga fullbordande.
27
N:o 37.
Fredagen den 6 Maj, f. in.
På grund af hvad jag nu anfört skall jag, herr talman, anhålla Angående
att få yrka bifall till den afgifna reservationen. anslag till
fullbordan-
Herr Nilson från Lidköping: Den föregående talaren har så ratwnsarbe-
fullständigt och uttömmande angifvit alla de skäl, som tala för bifall tet å Skara
till de väckta motionerna om ökadt anslag till Skara domkyrkas re- domkyrka.
staurering, att jag nu kan afstå från att upprepa flera eller färre af (Forts.)
dessa skäl och inskränka mig till att instämma med honom. Jag
vill endast tillägga några få ord.
Jag tror, att det med fog kan sägas, att det nu begärda anslaget,
åtminstone till en mycket stor del, afser ett alldeles nytt ändamål,
som icke ingick och icke ens kunnat ingå i de kostnadsberäkningar,
som lågo till grund för det 1885 beviljade statsanslaget. Derför
synes det mig också att, om endast viljan är god, Riksdagen mycket
väl kan bevilja hvad som nu är ytterligare begärdt utan att dermed
hafva i någon väsentlig mån eftergifvit det vilkor, som var fästadt vid
den först gifna summan.
Det får icke förnekas, att här är fråga om ett ganska beaktans-
värdt kulturändamål. Skara domkyrka blir, då restaureringsarbetet
en gång är utfördt i öfverensstämmelse med den faststälda ritningen,
enligt konstkännares samstämmiga utsago en bland vårt lands vack¬
raste och intressantaste monumentala kyrkobyggnader. Det vore
hårdt och beklagligt, om detta sköna tempel skulle för lång tid
komma att stå ofullbordadt af brist på medel, helst då denna brist
icke är större än här visats. Jag skall bc att få instämma i det af
min granne till höger nyss gjorda yrkande om bifall till den vid
denna punkt fogade reservationen.
Häruti instämde herr Fredholm i Saleby:
Herr Petersson i Runtorp: Jag får lof att yrka bifall till
utskottets förslag. Motionären har såväl i motionen som i sitt ytt¬
rande framhållit, att penningarne icke räcka till restaurerandet af
kyrkan, men hvems är felet? Icke är det Riksdagens. Om det beror
på, att undersökningen af grunden icke varit tillräckligt noggrann,
må väl de, som tagit emot dessa 25,000 kronor af staten, söka reda
ut den saken. Det framhölls visserligen, att samhället i fråga icke
är så förmöget, och att det derför skulle möta stora svårigheter att
få kyrkan fullbordad. Men alla andra fattiga församlingar, som skola
bygga sig kyrkor, få nog underkasta sig svårigheter och de få reda
sig utan anslag från staten. Jag tror, att det är ett mycket vigtigt
prejudikat, och jag tror icke att det går an att låta folk få den upp¬
fattning, att det låter sig göra att, sedan Riksdagen lemnat anslag
och det visar sig att man icke kan fullgöra sina förbindelser, man
endast kommer och begär att Riksdagen skall ytterligare öka på.
Hade man aldrig så litet minne huruledes detta anslag kom till genom
en kombination med frågan om Upsala domkyrka, så skulle man icke
tycka det vara rätt att fortgå på detta sätt. Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.
N:o 37.
28
Fredagen den 6 Maj, f. in..
Angående
anslag till
fullbordan¬
det af rest au-
rationsarbe-
tet å Skara
domkyrka.
(Forts.)
Herr Nilsson i Vrängebol instämde häruti.
Herr Wästfelt: Herr talman! Det synes mig, att Skara domkyrka
är af den betydelse i fosterländskt hänseende, att det bör tillkomma
nationen att uppehålla detta monumentala verk. Det är icke möjligt
att vid ett dylikt restaurationsarbete kunna på en gång med full
visshet beräkna kostnaden derför, ty det visar sig ofta, att kostnaden
öfverstiger, hvad man kunnat förmoda. Nu är Skara stad ett litet
samhälle, och jag anser derför billigt, att man icke lägger på detta
samhälle en börda, som egentligen tillhör nationen att bära. Invå¬
nare i Skara hafva på allt sätt gjort stora uppoffringar dels sjelfva
och dels med biträde af för deras sak intresserade personer för att
slippa ännu en gång komma in till Riksdagen; men då de nu sett,
att det icke var dem möjligt att reda sig sjelfva, utan de måst be¬
gära hjelp, så tycker jag att det är ett billigt förslag, som framstälts
af reservanten från denna kammare, nemligen om ett anslag på
35,000 kronor och dessutom ett lån af 40,000 kronor mot amortering.
Jag tror, att det vore nationen värdigt att antaga detta förslag,
och derför yrkar jag bifall till reservantens framställning.
Herr Jonsson i Hof: Jag skall blott be att få tillägga några
ord till hvad min kamrat i utskottet anfört.
Hufvudpunkten i denna fråga är, om Riksdagen, som en gång
beviljat ett anslag under uttryckligt vilkor, att kyrkan skulle full¬
bordas utan Riksdagens vidare mellankomst, nu skall släppa efter och
på vid gafvel öppna porten för dessa oupphörliga anslagsfordringar
för ett och samma ändamål. Jag håller reservanten räkning för att
han i detta fall varit fullt ärlig, ty han gör i första momentet af sin
reservation, som handlar om ett anslag af 35,000 kronor, icke något
liknande förbehåll, utan för den händelse att ytterligare brist skulle
visa sig, vill han hafva situationen öppen, så att man ännu en gång
kan komma in till Riksdagen och begära förhöjning. Detta är åt¬
minstone ärligt uttaladt, men skall man gå in på sådana experiment,
så fruktar jag, att det skall blifva en betänklig villervalla i statens
finanser. Exemplet här är af den mest farliga art, ty hvar skall det
sluta, om Riksdagen nu träder emellan, derför att byggnadsstyrelsen
icke kunnat med det en gång bestämda anslaget fullborda ett arbete,
vid hvars utförande Riksdagen icke haft något att säga. När man nu
står i valet och qvalet mellan å ena sidan kanske till och med risken
att denna kyrka icke skall blifva fullbordad och å andra sidan det
farliga exempel, som ligger i det här föreslagna tillvägagåendet, så
ber jag herrarne att noga betänka saken, innan valet göres. Jag
skulle för min del mycket beklaga, om Riksdagen af arkitektoniska
eller hvilka andra skal det än månde vara nu skulle rubba den af
mig framhållna vigtiga principen.
Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herr Ollas A. Ericsson.
Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad; och
29
Fredagen den 6 Maj, f. m.
efter det propositioner af herr talmannen gifvits å de olika yrkan¬
dena, biföll kammaren utskottets hemställan.
Punkten 40.
Bifölls.
1 punkten 41, som härefter föredrogs, hemstäldc utskottet, att
eu af herr S. J. Boéthius inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 132, om anvisande till det historiska seminariet vid Upsala uni¬
versitet af ett anslag på extra stat af 1,000 kronor, icke måtte vinna
Riksdagens bifall.
I fråga härom anförde:
herr Boéthius: Statsutskottet har afstyrkt min motion af två
skäl, först derför att förslaget framkommit såsom enskild motion, och
vidare derför att den ifrågavarande institutionen icke skulle vara
pröfvad. Jag vill då fästa uppmärksamheten på, att när anslaget
till det matematiska seminariet beviljades vid 1882 års riksdag, så
skedde detta också på grund af enskild motionärs förslag, och då
hade den institutionen endast arbetat i sex terminer. Den, som här
är i fråga, har vid denna termins slut, om ock i olika former, arbetat
i åtta terminer och är således icke så opröfvad.
Dessutom vågar jag säga, att det historiska seminariet i Upsala
för ett i hög grad blomstrande lif. Jag kan säga detta derför, att
jag hvarken tagit initiativet till eller leder denna institution, ty det
är min kollega, som gjort och gör detta. Hvad seminarieinstitutio-
nens betydelse angår, så är denna synnerligen stor, ty uti densamma
har man funnit en af de yppersta former för universitetsundervis¬
ningen, då derigenom lärjungarnes sjelfverksamhet befordras på samma
gång som de erhålla ledning af sina lärare. Seminarierna äro icke
heller någon dyr affär, då det icke är fråga om något anslag åt lä-
rarne eller några premier åt lärjungarne, utan blott om att skaffa
den undervisningsmateriel, som är nödvändig för att seminariet skall
kunna arbeta. Att det historiska seminariet har kunnat komma i
gång och hittills arbeta utan något anslag af Riksdagen, har berott
derpå, att svenska akademien gifvit en donation af en del böcker,
att Kongl. Maj:t gifvit ett tillfälligt bidrag af 400 kronor och att
jemväl enskilda personer och bland dem de studenter, som deltagit
i seminariets arbeten, lemnat mindre bidrag. Men dessa medel äro
icke tillräckliga för att få institutionen i godt skick och under sådana
förhållanden hade jag trott, att Riksdagen, då det här var fråga om
en så nyttig institution, som för visso har framtiden för sig med
afseende på universitetsundervisningen, skulle vilja bevilja detta lilla
anslag.
Jag vill ock fästa uppmärksamheten på, att genom den förra
året utfärdade nya stadgan för universiteten Kongl. Maj:t har före-
skrifvit seminarier såsom ingående i undervisningen, och jag kan
icke tro, att detta skall kunna sättas i verket utan särskilda anslag.
N:o 37. 30 Fredagen den 6 Maj, f. m.
Derför är jag öfvertygad om, att det blott är en tidsfråga, när
anslag skall beviljas åt denna institution i allmänhet. Då nu stats¬
utskottet enhälligt afstyrkt min motion och då jag hoppas, att Kongl.
Maj:t skall draga ut de ekonomiska konseqvenserna af sin förord¬
ning och göra en framställning i saken, skall jag icke göra något
yrkande.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 42—60.
Biföllos.
Vid föredragning härnäst af punkten 61, innefattande utskottets
hemställan angående anslag till arfvoden åt extra lärare, begärdes
ordet af
herr Jonsson i liof, som yttrade: Då detta anslagsbelopp står
i visst samband med frågan om löneregleringen för lärarne vid de
allmänna läroverken, och det sålunda icke kan vara lämpligt att nu
fastslå beloppet, ber jag att få yrka återremiss, för att derigenom
vederbörande må kunna göra ny framställning om det belopp, som
behöfves.
Vidare anfördes icke. Punkten återremitterades.
Angående
anslag till
ny byggnad
för allmänna
läroverket i
Östersund.
Punkten 62.
1 en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 11) hade
herrar S. J. Kardel'l, J. Bromée och J. Nordin föreslagit, att Riks¬
dagen måtte bevilja ett anslag, stort 50,000 kronor, såsom bidrag till
uppförande af ny byggnad för allmänna läroverket i Östersund, under
vilkor att Östersunds stad tillhandahölle lämplig tomt för byggnaden,
samt att hvad utöfver nämnda belopp för ändamålet erfordrades blefve
utan statsverkets betungande anskaifadt, äfvensom af berörda belopp
på extra stat för år 1883 anvisa 17,000 kronor.
På anförda skäl hemstälde dock utskottet, att motionen icke
måtte af Riksdagen bifallas.
Efter föredragning af punkten begärdes ordet af
herr Kardell, som yttrade: Jag skulle icke åter hafva besvärat
Riksdagen med motion i detta ämne, om icke, då Kongl. Maj:ts pro¬
position i samma fråga förelåg vid förra Riksdagen, en viss miss¬
uppfattning gjort sig gällande i denna kammare och åtminstone i
någon mån inverkat på dess beslut. Jag har nemligen läst i proto¬
kollen för 1891 års riksdag, att herr Sven Nilsson i Efveröd, hvilkens
ord ju alltid vägde tungt här i kammaren, under debatten om denna
fråga yttrade, att staden Östersund vore ett rikt samhälle, alldenstund
denna stad hade både bränvinsmedel och tolagsersättning. Jag hade
31
N:o 37.
Fredagen den 6 Maj, f. m.
visserligen förut, under samma debatt, förklarat att sagda stad icke Angående
åtnjöt några tolagsmedel; men detta mitt yttrande hade förmodligen anslag till
icke observerats. För min del hörde icke heller jag, att han gjfijr allmänna
nyss nämnda påstående, hvillcet icke är underligt, då vi, som sitta'7 läroverket
här uppe, icke alltid höra hvad som säges der nere. Det förvånar i Östersund.
mig icke alls, att herr Sven Nilsson sade hvad han sade, ty han (Forts.)
visste ju, att Östersund hade fullständig transito- och nederlagsrätt,
och då kunde han väl icke föreställa sig annat, än att den staden
skulle hafva samma ekonomiska fördelar, som de flesta andra städer
i samma kategori. Men Östersund har verkligen icke någon tolags-
ersättniDg. Det låter otroligt, herr talman, men det är fullkomligt
sant.
Hvad nu tolagen beträffar, har den gifvits åt städerna till be¬
stridande af vissa utgifter, som icke äro af rent kommunal natur och
för hvilka derför ett anslag af statsmedel är på sin plats. Sådana
utgifter äro utgifterna för magistrat, för jurisdiktion, för hamn- och tull-
byggnader, för skolhus och gymnasier m. in. Detta allt enligt kom-
merskollegii utredning. Bränvinsmedlen åter äro gifna till bestri¬
dande af kostnaderna för upptagande af gator och torg och annat,
som dermed har samband. Af dessa medel kan sålunda intet tagas
till läroverkshus, men deremot af tolagsmedlen. Denna källa exi¬
sterar emellertid, som sagdt, ej för Östersund.
Det finnes äfven eu annan källa, ur hvilken man kan taga medel
till byggande af läroverkshus eller stiftens byggnadskassor. Men
såsom bekant hafva dessa kassor numera icke några egentliga in¬
komster. Statsmagterna hafva fråntagit dem alla väsentliga sådana,
och de kunna således icke längre fylla nämnda sin uppgift. Hvad
särskildt Hernösands stifts byggnadskassa angår, så hade den för
några år sedan en betydlig behållning, men den togs i anspråk för
uppförande af läroverkshus i Hernösand.
Då några bidrag från dessa båda källor sålunda icke äro att på¬
räkna, hafva vi sett oss tvungna att söka skaffa medel på andra håll.
Listor för tecknande af bidrag hafva varit framlagda öfver allt i
Jernband. Vi hafva fått anordnade bazarer och konserter för an¬
skaffande af penningar. Stadsfullmägtige i Östersund, Jemtlands
läns landsting och länets sparbank äfvensom enskilda personer såväl
i Jernband som i Sundsvalls stad hafva utfäst bidrag, för den hän¬
delse att någon nybyggnad blefve af. På det sättet hafva vi fått
i hop omkring 100,000 kronor, men det räcker icke till. För 100,000
kronor bygger man icke nu för tiden ett ändamålsenligt läroverks¬
hus. För att kunna uppföra ett sådaut behöfva vi ytterligare 50,000
kronor. Och då ingen annan utväg stått oss öppen, hafva vi vändt
oss till lfiksdagen under vördsam anhållan att få^detta bidrag. Det
motsvarar endast 3 ä 4 års tolagsersättning till Östersund. Ty vid
denna stads tullkammare uppgår uppbörden till omkring 300,000
kronor om året, hvadan den årliga tolagsersättningen derstädes skulle
vara cirka 15,000 kronor. Det är således blott fråga om ett tolags-
ersättningsanslag för 3 å 4 år. När här ifrågavarande stad år efter
år fullgjort och fullgör samma skyldigheter som andra städer, hvilka
för öfrigt äro i samma ställning, men hafva tolagsersättning, vore
N:o 37.
32
Fredagen den 6 Maj, f. m.
Angående det icke för mycket, om den i detta anslag finge ett bidrag till ett
anslag titt^ af de ändamål, för hvilka tolagsersättning utgår.
för allmänna J&g ^er att äfyen denna gång få påminna om provinsen Jemt-
läroverket lands bidrag till jernvägen. Detta bidrag är helt visst större i för-
i Östersund, hållande till folkmängden inom länet än hvad som något annat län
(Forts.) lemnat för att få en statsbana bragt till stånd. Det är så stort, att
Kongl. Maj:ts regering för sin del ansett, att någon ersättning borde
komma i fråga.
I utskottets betänkande säges, att man icke bör slå in på den
banan, att Riksdagen beviljar medel för byggande af läroverkshus
och att man bör akta sig för prejudikat i den vägen. Men det är
alldeles särskilda förhållanden, som tala för detta anslag. Här finnes
ingen fara för något prejudikat. Om Riksdagen nu anslår det be¬
gärda beloppet, behöfver den alls icke befara, att någon framdeles
med åberopande af detta fall skall åter vända sig till Riksdagen med
anslagsbegäran.
Det går icke an, att man längre uppskjuter med uppförande af
nytt läroverkshus i Östersund. Det vi nu hafva är i hög grad olämp¬
ligt för sitt ändamål. Till en del har det aldrig varit afsedt till
läroverkslokal, i det öfvervåningen ursprungligen varit ämnad till
kontubernium. Den nedre ända ifrån början till undervisning afsedda
våningen är inredd med hänseende till friflyttningsmetodens kraf och
således föga lämplig under nuvarande förhållanden; klassrummen äro
i allmänhet allt för otillräckliga och dessutom ur sanitär synpunkt
otillfredsställande.
På de grunder, jag nu haft äran anföra, anhåller jag, herr talman,
om bifall till den af mig samt herrar Bromde och Nordin väckta
motion och om afslag å utskottets hemställan.
Herrar Bromée och Nordin instämde häruti.
Herr Jonsson i Hof anförde: Jag skall endast bo att på de
skäl utskottet anfört få yrka bifall till dess hemställan.
Häruti instämde herr Petersson i Runtoip.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr tal¬
mannen gifvit propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.
Punkterna 63—65.
Biföllos.
Under punkten 66 hemstälde utskottet, »att Riksdagen måtte för
anordnande af undervisning i slöjd vid folkskolelärarinneseminariet i
Vexiö på extra stat för år 1893 bevilja ett belopp af 1,500 kronor».
Efter uppläsande häraf yttrade herr von Fricsen: Jag vill
endast påpeka, att ett tryckfel insmugit sig i utskottets hemställan.
Fredagen den 6 Maj, f. m. 33 N:o 37.
Der stål- nemligen »folkskoleZaVarmweseminariet», i stället för folk-
skoleZärareseminariet, såsom det rätteligen bör vara.
Utskottets hemställan godkändes med rättelse af det utaf herr
von Friesen anmärkta tryckfel.
Punkten 67.
Bifölls.
Punkten 68.
Angående
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 97, hade före- stat.sxt.nje.r'
slagits af herr E. Hammarlund, med hvilken 28 ledamöter af kam- undervis-
maren instämt, att Riksdagen måtte besluta: ning i
dels att för år 1893 anvisa ett förslagsanslag af 50,000 kronor 1vin,i3 slöjd
att användas till understöd åt skoldistrikt, som på lämpligt sätt be¬
redde i skolåldern varande flickor undervisning i qvinlig slöjd:
dels att öfverlemna åt Kongl. Maj:t att fördela detta understöd
samt att bestämma de närmare vilkoren för understödets åtnjutande.
Utskottet hemstälde emellertid, att ifrågavarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Häremot hade i en vid punkten fogad reservation af herrar
P- P- Tamm, F. Boström, A. G. Svedelius, O. Jonsson i Hof,
A'. Petersson i Runtorp och S. G. von Friesen hemstälts:
»att Riksdagen, med anledning af förevarande motion, må i skrif¬
velse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes för Riks¬
dagen framlägga förslag angående beredande af statsunderstöd för
undervisning i qvinlig slöjd vid folkskolorna äfvensom angående de
vilkor, som för understödets åtnjutande kunna böra fastställas.»
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde
. hen' Hammarlund: Utskottet förklarar, att det icke förbisett
vigten deraf, att undervisning i qvinlig slöjd må vid folkskolorna
meddelas. Jag behöfver alltså nu icke upptaga tiden med att orda
om vigten och betydelsen deraf, att sådan undervisning införes vid
folkskolorna. Men utskottet har ansett, att denna angelägenhet bör
omhändertagas af vederbörande kommuner och landsting. Det är endast
detta skäl, som utskottet anfört till afstyrkande af min motion. Mot
det skälet ber jag emellertid att i korthet få andraga följande.
Äfven om kostnaderna icke äro afsevärdt stora, äro de dock af
betydelse att inverka på uppgörande af utgiftsstaten för folkskolorna.
Följden häraf blir den, att man på många ställen, särskildt i de
fattigare församlingarna, drager sig för denna kostnad och icke kom¬
mer sig för med att anordna dylik undervisning. Om ett anslag,
huru litet som helst, lemnades af staten, så är jag förvissad om att
det skulle hafva till följd att på en mängd ställen uppmuntra till
nordnando af undervisning i qvinlig slöjd. Hvarje lättnad i de
Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 37. 3
N:o 37. 34 Fredagen den 6 Maj, f. m.
Angående kommunala utgifterna har för öfrigt visat sig vara välkommen, och
statsuncler- här erbjuder sig just ett sådant tillfälle, der kommunerna skulle kunna
uncleÅis- beredas en dylik lättnad.
ning i Ett annat ännu vigtigare skäl för mig att yrka på statsbidrag
qvinlig slöjd, för meddelande af undervisning i qvinlig slöjd är, att genom ett
(Forts.) sådant bidrag skulle en välbehöflig kontroll kunna åstadkommas öfver
denna undervisning. Denna slöja har nemligen på många ställen
inslagit i en osund ristning. Man har gjort det till hufvudsak, som
borde vara bisak, och på många ställen upptagit sådana slöjdarter,
som icke alls äro lämpliga. Gifvet är, att, om staten lemnade något
bidrag till den ifrågavarande undervisningen, staten äfven komme
att utöfva kontroll öfver huru detta bidrag användes. De församlin¬
gar, som ville hafva sådant statsbidrag, skulle derför finna sig nöd¬
sakade att reformera sin slöjdundervisning i en sund rigtning.
Äfven ur rättvisans synpunkt tala alla skäl för statsbidrags be¬
viljande för detta ändamål. Staten lemnar ett dylikt bidrag till slöjd¬
undervisningen för gossar. Finnes väl under sådana omständigheter
något rimligt skäl för att staten icke också skulle lemna något bi¬
drag till den qvinliga slöjdundervisningen? Jag kan icke se, hvarför
man icke här bör införa full likställighet.
Hvad man med ett litet statsbidrag kan i detta hänseende åstad¬
komma, synes af det resultat, som anslaget till gossarnes slöjdunder¬
visning lemnat. Detta beviljades första gången år 1877. Fyra år
derefter funnos i riket 300 dylika gosslöjdskolor. Efter sju års
förlopp hade antalet stigit till nära 600. Det senaste året, för hvil-
ket statistiska uppgifter i detta hänseende äro lemnade, nemligen
1890 — alltså tretton år efter denna kungörelses utfärdande om stats¬
bidrag för gossars slöjd — var antalet dylika skolor i det allra när¬
maste 1,400; och, mine herrar, det är icke i de förmögnare och rikare
delarne af landet, som denna slöjd har på ett så glädjande sätt ut¬
vecklats, utan just i de fattiga trakterna. Sålunda intager t. ex.
Vermlands län det allra främsta rummet i fråga om dylika skolor.
Detta län hade nemligen år 1890 161 stycken sådana skolor. Andra
rummet i detta hänseende intages af Elfsborgs och det tredje af
Göteborgs och Bohus län; fjerde rummet intager Kopparbergs län
o. s. v. De mera förmögna länen, såsom Kristianstads och Malmöhus
län, komma ngt ned på listan.
Det är min fulla öfvertygelse, att ett litet statsbidrag för den
qvinliga slöj iundervisningens befrämjande skulle verka i hög grad upp¬
ryckande för hela denna sak. Utan sådant bidrag skall en stor del
församlingar de fattiga orterna af landet blifva i saknad af den
välsignelse, som ligger deruti att hafva en väl ordnad slöjdundervis¬
ning för det qvinliga slägtet.
Jag har i min motion begärt ett direkt anslag för ändamålet.
Jag har nemligen trott, att någon vidlyftigare utredning icke är be¬
höflig, ty saken synes mig vara mycket enkel och klar. — Nu hafva
emellertid de sex reservanterna, hvilka med välvilja yttrat sig om
min motion, uttalat den åsigten, att det icke voro lämpligt att be¬
vilja detta anslag »annat än i sammanhang med godkännande af de
vilkor, hvilka böra blifva gällande för understöds åtnjutande». — Jag
35
N:o 37.
Fredagen den 6 Maj, f. m.
böjer mig för denna åsigt och skall derför också tillåta mig att yrka
bifall till reservanternas förslag sådant det förekommer på sid. 194
och 195 uti utskottets föreliggande betänkande. Reservanterna före¬
slå der: »att Riksdagen, med anledning af förevarande motion, må i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes för Riksda¬
gen framlägga förslag angående beredande af statsunderstöd för un¬
dervisning i qvinlig slöjd vid folkskolorna äfvensom angående de vilkor,
som för understödets åtnjutande kunna böra fastställas.»
Då man genom att nu godkänna detta förslag tager ett steg i
den rätta rigtningen, ber jag att få yrka bifall till reservationen.
Häruti instämde herrar von Friesen, friherre Fock, Höjer, grefve
Hamilton, Fr. Berg, Beckman, Ekman, Loven, G. Ericsson från
Stockholm, Palm, Bosengren, Collander, Bokström, Gethe, Westerberg,
Broström, Arlmsiander, Alsterlund, Nordin, Ekström, Svensson från
Karlskrona, Romberg, Olsson i Ornakärr, Henricson, Johansson i Ströms¬
berg, Svensson i Rydaholm och Persson från Arboga.
Herr Linder yttrade: Äfven jag instämmer i herr Hammarlunds
yrkande.
För öfrigt vill jag blott tillägga, att, om kammaren gör afseende
på den indirekta vinst, som skulle kunna beredas genom ett anslag
i förevarande syfte, så kan väl kammaren icke bättre placera några
penningar, än i öfvercnstämmelse med hvad som föreslagits i herr
Hammarlunds nu föredragna motion.
Herr Lasse Jönsson: Det kan ju vara rätt bekymmersamt
att försvara utskottets förslag efter de många instämmanden, som
blifvit gjorda i den siste talarens yrkande. Men i allt fall liar jag
ansett för min skyldighet, när jag deltagit i beslutet, att försvara det
så godt jag kan.
Utskottet har visserligen icke, såsom den förste talaren anmärkte,
användt många skäl för sin hemställan, då det endast sagt, att kommu¬
ner och landsting borde sörja för denna undervisning, och icke heller
kan jag nu hålla särdeles mycket på samma uppfattning af frågan,
som jag hade år 1887, då jag uttalade en allmän förkastelsedom öfver
den slöjd, som då idkades i folkskolorna. Jag har nemligen nu sett,
att en återgång inträdt i afseende å den äfian att tillverka lyx- och
öfverflöd sart i klar, som man då allmänt lade an på vid denna under¬
visning. Åtminstone beträffande städernas undervisning har en åter¬
gång till det bättre i detta fall visat sig, så att denna undervisning
nu der bedrifves med större omsorg än förut. Man har der nu mera
än förr lågt an på att i första hand gifva barnen en nyttig under¬
visning i slöjd. — Då emellertid kommunerna och landstingen äro bäst
i tillfälle att se sina respektive orters behof af denna undervisning,
bör det äfven fortfarande åligga dem att draga försorg derom. Det
skulle kunna leda till stora kostnader för staten, om den blandade
sig in i dylika saker. Vid början af år 1877, då Kongl. Maj:t före¬
slog understöd till beredande af undervisning i slöjd för gossar, äska¬
des endast ett anslag för detta ändamål af 15,000 kronor. Men detta
Angående
statsunder¬
stöd för
undervis¬
ning i
qvinlig slöjd.
(Forts.)
N:o 37. 36 Fredagen den 6 Maj, f. m.
Angående belopp har sedan år ifrån år ökats, så att vid 1889 års riksdag måste
statsunder- [{ongj Maj:t inkomma till Riksdagen med underrättelse derom, att
undervis- detta statsanslag, som var ett förslagsanslag och förut blifvit höjdt
ning i till 25,000 kronor, nu icke räckte till. För detta ändamål begärdes
qvinlig slöjd. Åk anslagets höjande till 75,000 kronor, och Kongl. Maj:t visade
(Forts.) dervid, att utgifterna i detta hänseende under år 1885 belöpt sig
till 54,723 kronor, år 1886 till 64,173 kronor och år 1887 till 73,850
kronor. Kongl. Maj:t föranleddes häraf att föreslå Riksdagen att höja
anslaget med 50,000 kronor. Donna framställning bifölls, och ansla¬
get har sedermera utgått med 75,000 kronor. Jag kan icke säga,
huru långt detta anslag nu öfverskridits, men det dröjer nog icke
länge, innan Kongl. Maj:t anser nödigt att ytterligare begära förhöj¬
ning af detsamma. Skulle vi nu på statsverket äfven lägga kostna¬
derna för slöjdundervisningen för flickor, så är ju detta beslut det¬
samma som att bevilja en ytterligare förhöjning af slöjdundervis-
ningsanslaget med 50,000 kronor. Sker detta, så blir det sedan fråga
om förhöjning på förhöjning nära nog i oändlighet. — Med den känne¬
dom, jag har om dessa förhållanden, tror jag mig kunna påstå, att
undervisningen för flickor skulle blifva dyrare än för gossar, hvar¬
för Kongl. Maj:t kanske skulle finna sig föranlåten att slutligen be¬
gära det förra anslagets höjande till 100,000 kronor. Jag fruktar för
att, om staten skulle i så stor grad bidraga till slöjdundervisningens be¬
främjande, som här föreslagits, skulle detta medföra en allt för stor
lockelse för kommunerna att låta inrätta dylika skolor, ungefär på
samma sätt, som lotterierna locka till spel.
Jag kan icke annat än yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Jonsson i Hof: Då jag naturligtvis kommer att yrka bi¬
fall till den reservation, som af mig jemte flere kamrater afgifvits,
så skall jag äfven be att få säga några ord till stöd för densamma.
Jag kan icke fatta, huru den siste talaren kunnat komma till den
slutsatsen, att ett statsanslag till undervisning i qvinlig slöjd skulle
blifva större, än hvad som fordras för gossarnes slöjdundervisning.
Det finnes ju en stor skilnad i afseende å anskaffningskostnader för
materiel och verktyg m. m. mellan dessa båda grupper. Under det
gossarno skola hafva hyfvelbänkar, sågar, hyftar och verktyg i skilda
fack, så är det egentligen endast nål, tråd och dylikt, som erfordras
för den qvinliga undervisningen, hvilken således på långt när icke
kan kosta så mycket som gossarnes.
Hvad vidare sjelfva undervisningen beträffar, måste naturligtvis
en undervisning i qvinlig slöjd bli betydligt billigare än den, som
erfordras för gossar. Således äro beräkningarna i det fallet enligt
mitt tycke tagna från alldeles galen ända.
Det förefaller mig också vara konsekvent att, när Riksdagen
beviljat understöd för slöjdundervisning åt gossar, det äfven beviljas
understöd för en sådan undervisning åt flickor; ty det bör väl icke
egentligen finnas något skäl för en skilnad emellan könen i detta
afseende. Detta är ett skäl för att få eu utredning verkstäld; men
äfven ett annat skäl, som utaf motionären omnämnts, tror jag vara af
ganska stor vigt, det nemligen, att det endast är genom att bevilja
Fredagen den 6 Maj, f. ni. ■ 37 N:o 37.
understöd af statsmedel, som man kan få en verksam och välbehöflig Angående
kontroll på att undervisningen bedrifves i rätt rigtning, och derpå statsunder-
ligger det mycken vigt. Ty om sådan undervisning, som förr i dessa
ämnen bär meddelats i våra flickskolor, kan man knappast säga, att ning i
den varit till nytta, ja, kanske den nästan snarare varit skadlig, under qvinlig slöjd.
det att deremot den, som nu har börjat införas der, måste vara utaf (Forts.)
en väsentlig betydelse för hömmet, när eu gång flickan kommer i
den ställning, att hon får bilda ett hem.. Jag tror visserligen, att i
många trakter utaf landet en sådan undervisning, som bär åsyftas,
icke är så ofantligt vigtig; ty der husmödrarna sjelfva kunna syssel¬
sätta sig med just de ämnen, som undervisningen gäller, kan man
val antaga, att barnen i hemmet skola kunna få en sådan undervis¬
ning; men deremot på andra ställen, särskilt i städer och sådana
orter, der en större arbetsbefolkning finnes samlad, kan icke modern
meddela den undervisning, som här behöfves, ty hon har icke sjelf
blifvit satt i tillfälle att utöfva de husmoderliga pligterna just i den
delen. På sådana ställen är det bestämdt af eu betydlig vigt att ha
en sådan undervisning anordnad, och när den i allt fall icke kan
vara annat än utaf nytta äfven på de ställen, der möjligen en sådan
undervisning kan lemnas i hemmen, så vet jag icke, hvarför icke
Riksdagen skulle vilja lemna sitt bifall till den utredning af frågan,
som här begäres. Visar det sig då, att det fins skäl för att lemna
ett statsunderstöd, så bör icke kammaren vägra detta; men skulle
det återigen framgå, att det icke fins så stora skäl för ett sådant
understöd, så kunna ju de talare, som anse det vara olämpligt, att
ett sådant understöd beviljas, vid frågans förnyade behandling komma
i tillfälle att yrka afslag å framställningen i frågan. Jag yrkar, som
sagdt, bifall till reservationen.
Herrar Walldén och Bromée instämde häruti.
Herr Petersson i Runtorp: Jag tror, att tiden nu är inne, att
Riksdagen gör något i denna fråga. Jag har förr hyst alldeles samma
tanke som herr Lasse Jönsson, och jag tror också, att slöjdundervisningen
i flickskolorna att börja med var ganska ofullständig och i min tanke
alldeles origtig, emedan de lärarinnor, som skulle öfvertaga denna
undervisning, ju icke kunde något annat än trådknyppling och virk¬
ning och dylika saker, som visst icke äro af synnerlig nytta och be¬
tydelse. Sedan nu emellertid lärarinnorna fått någon ytterligare kun¬
skap i slöjdundervisning, så har saken förändrats helt och hållet till
slöjdskolornas för flickor fördel. Jag tror derför, att tiden är inne
att göra något äfven i detta hänseende. Här har nu talats om att
kommunerna skulle bekosta denna undervisning sjelfva. Det är nu
sant, att hvad beträffar verktyg och material icke mycket erfordras;
men det behöfs dock en liten aflöning till slöjdlärarinnor, och kom¬
munerna ha i allmänhet så små tillgångar, att de behöfva få en liten
uppmuntran, när de gripa sig an med en sådan sak.
Jag tror också, att herr Lasse Jönsson gjorde sig skyldig till en
motsägelse, då han först hänvisade till kommunerna och sedan talade
om huru statens utgifter för slöjdundervisning åt gossar ökades.
N:o 37. 38 Fredagen den 6 Maj, f. m.
Angående Detta bevisar väl just, att kommunerna behöfva hjelp, om det skall
a*stöd>för~ något helt utaf.
undervis- Jag tror också icke, att det blir så stora anspråk på statsmedel
ning i i detta fall, att man derför behöfver rygga tillbaka för att bevilja
qvinlig slöjd, ett sådant understöd. Det är också enligt min uppfattning att väl
(Forts.) använda statens medel, om man använder dem för detta ändamål.
Jag yrkar derför bifall till reservationen.
I detta yttrande instämde herrar Liljeliölm, Rydberg, Petersson
i Hamra, Peterson i Boestad och Forsell.
Herr Beckman: Jag har redan instämt med herr Hammarlund.
Jag begärde ordet endast med anledning af ett yttrande, som fäldes
från knstianstadsbänken. Den ärade talaren tyckte det vara mycket
beklagligt, om statsbidrag lemnades, ty det skulle verka såsom en
lockelse till en mera utvidgad slöjdundervisning för flickor. Ja, han
till och med ansåg, att man kunde jemföra detta statsbidrag med
den lockelse, som lotterierna erbjuda! Det är en alldeles motsatt
uppfattning, som jag hyllar. Jag anser det vara en lycka, ju flera
de skolor äro, som »lockas» att meddela undervisning i en qvinlig
slöjd, en slöjd så ordnad, som den förste talaren angaf, och stäld
under statens kontroll. Jag håller äfven före, såsom också en kam¬
rat här bredvid mig nyss yttrade, att man icke kan på bättre sätt
placera sina penningar, än om man använder dem till uppfostrande
af flickor i sådant afseende, att de verkligen kunna hålla familjens
klädespersedlar i ordning, hvilket annars må hända kunde medföra
kostnader och svårigheter. Det är på detta område fallet, liksom i
allmänhet hvad beträffar folkundervisningen, att sparsamhet under¬
stundom kan vara den största misshushållning, men frikostighet den
största sparsamhet.
Jag anhåller att på dessa grunder få yrka bifall till reserva¬
tionen.
Med herr Beckman förenade sig herrar Johansson från Stockholm,
Wallis och Aulin.
Herr Wästfelt: Den manliga slöjden inom fosterlandet härpå
senare tiden tagit en ganska beaktansvärd utsträckning, och dertill
har Riksdagen hufvudsakligen bidragit. Om man betraktar de sär¬
skilda förhållandena inom de olika länen, så kan jag meddela Riks¬
dagens Andra Kammare, att den manliga slöjden inom Vesterbottens
län har vunnit en ganska allvarlig och vacker utvidgning. Vi ha
genom statsmedel och enskilda bidrag anordnat en centralskola,
hvarest undervisning lemnas uti tvenne klasser under en tid af 2 år
åt ynglingar, som sedan gå ut i länet och verka hvar och en på sitt
håll i detta hänseende såsom undervisare i slöjd. På detta sätt har
man fått slöjdare i alla länets socknar, och i stället för att man förut
måst från andra trakter taga sina möbler och andra slöjdalster, så
tillverkas nu allt inom länet. Man har med fullkomlig tillfredsstäl¬
lelse funnit detta leda till en afeevärd behållning, förutom det, att
39
N:o 37.
Fredagen den 6 Maj, f. m.
det i moraliskt afseende är höjande för ynglingarnc att genomgå Angående
sådana kurser.
Detsamma måtte väl äfven vara förhållandet med qvinnan. Jag undervis-
kan icke förstå, hvarför qvinnan skall stå tillbaka i detta fall. Qvin- ning i
nan, som utgör centrum i hemmet, som bildar hemmets glädje och qvinlig slöjd.
trefnad, henne skulle man icke unna något slags uppfostran i detta (Forts.)
afseende. Om man tänker sig, att dessa unga barn, som komma till
undervisningsanstalterna, under den tid, de der vistas, få en eller
annan timme om dagen anslagen till undervisning i slöjd, som egent¬
ligen afser att framställa sådana artiklar, som befordra hemmets tref¬
nad och deras egen uppfostran i denna rigtning, så tror jag man skall
finna, att detta vore att väl sörja för deras uppfostran. De pennin¬
gar, som staten nedlägger på denna sak, tror jag också vara väl an¬
vända. Man ser — jag har sjelf varit uppe i en skola här i Stock¬
holm — med glädje och förundran, hvilken fullkomlighet till en viss
grad barnen kunna nå under de år, de deltaga i undervisningen.
De kunna icke allenast taga reda på allt, så att ingenting förfares,
utan de kunna tillverka sina egna kläder. Jag tror, att om man be¬
tänker, till hvilka goda resultat en väl ledd undervisning i qvinlig
slöjd kan leda, man skall finna det vara välbetänkt att bereda barnen
tillfälle att få en sådan uppfostran.
Det fins särskildt i städerna många hem, der husmödrarna sjelfva
icke sköta om sådana angelägenheter eller meddela barnen en sådan
undervisning, som kan lemnas uti en skola, och detta gör, att barnen
icke sedermera kunna täfla med andra barn, utan när de komma
tillsammans med yngre kamrater, så uppstår en äfian och slutligen
ett behof att vinna sådana insigter och färdigheter, som utom skolan
icke kunna läras annat än mer eller mindre ofullkomligt.
Jag tror, att Riksdagen bör bifalla en så ringa begäran, som den
här är i fråga. Om man icke vill anslå den summa, som motionären
har begärt, men dock vill vara med om, att saken kommer under
Kongl. Maj:ts ompröfning och att utredning sker, tror jag, att den
bör på det sättet bifallas, att Riksdagen godkänner ett förslag, som
är så behjertansvärdt, som det af herrar stockholmsreservanter fram¬
lagda, och jag får derför yrka, att reservanternas uttalande måtte
vinna Riksdagens bifall.
Herrar Nydahl, Zotterman och Jansson i Krnkerud instämde
häruti.
Herr Persson i Vadensjö: Det var ett yttrande af herr Lasse
Jönsson, som gjorde, att jag begärde ordet. Han beklagade sig öfver
att anslaget för slöjdundervisning åt gossar hade höjts till öfver
60,000 kronor. Jag anser, att en sådan höjning icke är att beklaga,
utan tvärt om är att glädja sig åt. Om jag minnes rätt, få lärarne
vid hvarje slöjdskola ett understöd från staten af 75 kronor. Om
sedan anslaget höjdes i så betydlig mån, så bevisar detta ingenting
annat än just det, att slöjden har omfattats med större intresse. Det
är väl det bästa och präktigaste man kan få se, när man kommer
till en folkskola, att se dessa små gossar utöfva rent af mästerliga
N:o 37. 40 Fredagen den 6 Maj, f. m.
Angående arbeten, så att man med hänsyn till den korta tid, som för under-
Stsmnrr' visning°n är anslagon, icke kan annat än förvånas öfver det vunna
undervis- resultatet.
ning i Flere af oss ha icke någon anledning att klaga öfver undervis-
qvinlig slöjd, ningen i slöjd på den qvinliga linien, emedan landstingen under
(Forts.) många år lemnat anslag till denna institution, som också länge har
existerat i Malmöhus län. Men huru länge detta varar, vet man icke,
och anslaget blef icke så rundligt tilltaget, att alla skolor, hvari
undervisning i slöjd för flickor kunde lemnas, årligen kunna erhålla
ett sådant understöd. Det är derför och på dessa grunder, herr tal¬
man, som jag skall be att få instämma med dem, som yrka bifall
till reservanternas förslag.
Herr Petersson i Brystorp: Den som varit i tillfälle att se,
huru den qvinliga slöjdundervisningen bedrifves i våra folkskolor,
kan icke annat än önska att dermed skall fortfara. Jag har visser¬
ligen inom utskottet hört åtskilliga ledamöter påstå, att mödrarna
borde sjelfva kunna lemna den erforderliga undervisningen i slöjd åt
sina barn, men jag tror icke att detta låter sig göra. Herr Olof
Jonsson anförde nyss, huru dermed i verkligheten sig förhåller.
Sedan det s. k. statsystemet uppkommit, har nära nog en allmän
fattigdom blifvit hos dem rådande, och huru kan man tänka sig, att
dessa mödrar, hvilka före sitt äktenskaps ingående måst uppehålla
sig och syssla med ladugårdens skötsel om vintern och arbeta ute
få åker och äng om somrarne, skulle kunna undervisa sina barn i
usslöjd, hvartill äfven får antagas att materialier i hemmet saknas?
Åtskilliga andra har jag hört förfäkta den åsigten, att denna
undervisning skulle kunna bekostas af kommunerna. Men så är icke
förhållandet, enär åtminstone en del af kommunerna redan förut äro
så betungade af utgifter för folkskolan och fattigvården, att man icke
gerna kan fordra större uppoffringar af dem.
På grund af hvad jag nu yttrat, vill jag yrka bifall till reser¬
vanternas förslag, men vill dock särskildt påpeka, hvad herr Olof Jonsson
redan gjort, nödvändigheten att sådan kontroll anordnas, att denna
undervisning icke må rigtas på lyx, utan på nyttiga ändamål.
Häruti instämde herr Halm.
öfverläggningen förklarades härmed slutad. Efter det herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, afslog kamma¬
ren utskottets hemställan och biföll det yrkande, som innefattades i
den vid punkten afgifna reservationen.
Punkten 69.
Bifölls.
Punkten 70.
Mom. a).
Fredagen den 6 Maj, f. m. 41 N:o 37.
Bifölls.
Under mom. b) hemstälde utskottet, att Riksdagen vid anmälan Angående
af sitt i fråga om mom. a) fattade beslut ville anhålla, det Kongl. fermtns-
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida icke terminsafgifter lämp- vid
ligen böra åläggas eleverna vid tekniska högskolan, samt derefter tekniska
för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet, hvartill omständigheterna högskolan.
kunna föranleda.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Fr ed ho lm från Stockholm: I det mångskiftande industriella
lifvet ges det många verksamhetsarter, för hvilkas bedrifvande en
vetenskaplig utbildning är ett oundgängligt vilkor; och då de indu¬
striella verksamhetsarterna allesammans stå i inbördes beroende den
ena af den andra, så framgår deraf behofvet af tekniska läroanstalter.
Nu är det visserligen sant, att industriens kraf på vetenskapligt ut¬
bildade biträden är så kraftigt och starkt, att om staten icke drager
försorg om utbildandet af dylika biträden, så skaffar sig nog indu¬
strien sådana biträden på annat sätt. Detta kan ske antingen på det
sätt, att landets egna söner inhemta den erforderliga undervisningen
vid utlandets tekniska högskolor; men det kan också ske på det sätt, att
man från utlandet införskrifver de för den industriella verksamheten
erforderliga, fullständigt utbildade biträdena. Ur rent protektionistisk
synpunkt bör det sålunda vara att förvänta, att staten upprätthåller
högre tekniska läroverk inom landet.
Dermed torde dock enligt min åsigt ovilkorligen böra vara för-
knippadt det vilkoret, att undervisningen skall vara kostnadsfri. Men
utskottet hyser en annan mening, då utskottet säger, att »en ytterligare
nedsättning af de äskade anslagen skulle enligt utskottets förmenande
kunna åstadkommas genom införande af bestämda terminsafgifter till
lämpliga belopp», och för det ändamålet hemställer utskottet, att
Riksdagen ville ingå till Kongl. Maj:t med anhållan, det Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, huru vida icke terminsafgifter lämpligen
borde åläggas eleverna vid tekniska högskolan, och det belopp, hvar¬
till dessa afgifter borde bestämmas.
Utskottet har sålunda icke yttrat sig om dessa afgifters storlek,
men svårligen kan man tänka sig, att de skulle blifva mindre, än
som föreslagits för de högsta klasserna vid de allmänna läroverken,
der afgifterna äro föreslagna att uppgå ända till 90 kronor om året.
Man kan således antaga, att dessa afgifter icke skulle komma att
sättas lägre än 100 kronor, men å andra sidan knappast högre än
200 kronor. Sättas de icke högre än till 100 kr., så skulle derige¬
nom för staten icke uppkomma en större besparing än 15,000 kronor.
Utskottet säger visserligen i sin motivering, att ifrågavarande läroverk
besökes af 270 lärjungar, men utskottet har dervid tagit med i räk¬
ningen icke blott ordinarie elever, utan äfven extra- och special¬
elever. Det är likväl endast de förra, hvilka skulle komma att
drabbas al terminsafgiftorna. Det ordinarie elevantalet har under do
sista 13 åren icke varit mer än 169 i medeltal, ehuru det under de
N:o 37.
Angående
termins-
utgifter af
eleverna vid
tekniska
högskolan.
(rörts.)
42 Fredagen den 0 Maj, f. m.
sista tre åren ökats till 213 i medeltal. Om man antager, att antalet
ordinarie elever komme att utgöra 200, så skulle derigenom för stats¬
verket uppstå en besparing af 20,000 kronor; men om af detta elev¬
antal 25 °/o skulle, på samma sätt som vid de allmänna läroverken,
befrias från terminsafgifters erläggande, så komme besparingen att
uppgå till endast 15,000 kronor. Höjde man åter afgifterna till
dubbla beloppet, så blefve denna besparing 30,000 kronor.
Det må visserligen vara sant, att detta blefve en ganska afsevärd
besparing; men jag vågar dock ifrågasätta klokheten af att vidtaga
en sådan besparingsåtgärd, för så vidt nemligen man fäster afseende
vid den effekt, som densamma skulle utöfva på de ynglingar, som
kunde hafva för afsigt att genomgå detta läroverk. Eu årlig afgift
af 100 kronor, förutom afgifterna till laboratorieöfningar m. m., skulle
ådraga de lärjungar, som genomginge den tekniska högskolans kurs,
en ökad utgift af minst 500 kronor, och om årsafgiften sattes till
200 kronor, så skulle detta medföra en ökad kostnad af 1,000 kronor.
Nu kan man väl förstå, eller rättare sagdt, man kan kanske icke väl
förstå, att denna ökade afgift skulle vara af beskaffenhet att afhålla
ett flertal ynglingar från att genomgå detta läroverk. Det förhåller
sig nemligen icke på samma sätt med de examina, hvilka afläggas
vid den tekniska högskolan, som med universitetsexamina, ty de
förra berättiga icke till någon slags tjenst, hvilket deremot är för¬
hållandet med de senare. Man torde då kunna föreställa sig att en
yngling, hvilken måste draga vexel på framtiden för att genomgå
tekniska högskolans kurs, skall, med hänsyn å ena sidan till en af
de ifrågasatta terminsafgifterna nödvändiggjord ökad skuldsättning
och å andra sidan till den ovissa utsigten att kunna af kursen draga
någon direkt nytta, finna det betänkligt att genomgå läroverket och
alldeles afhålla sig derifrån.
För den, som underläte att genomgå den tekniska högskolan,
skulle olägenheten deraf icke blifva så synnerligt stor; ty många
andra egenskaper än den att hafva genomgått ett tekniskt läroverk
äro för framgång på den tekniska banan i högre grad bestämmande.
Nej, olägenheterna af att de, som äro dugande för en industriel
verksamhet, afhålla sig från att förskaffa sig för en sådan verksamhet
önskvärda kunskaper, visa sig på annat sätt. Det skulle nemligen
åter kunna inträffa detsamma som var regel, innan den tekniska hög¬
skolan blef i tillfälle att utveckla den gagnande verksamhet, som varit
för densamma utmärkande under loppet af de sista decennierna, eller
att hos industriens ledande män komme att göra sig gällande den
åsigten »att teorien icke duger i praktiken». Skulle på grund af att
man nu vill infora terminsafgifter vid tekniska högskolan en sådan
uppfattning i framtiden vinna utbredning, då tror jag att samhället
på mångahanda sätt deraf skulle komma att blifva lidande.
Nu har utskottet vidare anfört, att det torde kunna vara af bc-
hofvet påkalladt att åsätta de ifrågasatta afgifterna, eftersom det visat
sig, att läroverket utsläpper ett större antal elever, än landets behof
egentligen kräfver. Det är ju ett kändt faktum, att en stor del af
från tekniska högskolan utgångna elever söka att vinna anställning i
främmande länder. Detta är dock icke något att beklaga sig öfver;
43
N:o 37.
Fredagen den 6 Maj, f. m.
ty många komma tillbaka och ha då tillfälle att med sin i utlan¬
det förvärfvade ökade erfarenhet i högre grad gagna sitt fosterland,
än om de stanna i hemmen; och de som stanna qvar i utlandet gå
icke heller förlorade för fosterlandet, ty inga bättre och säkrare
vänner kan Sverige påräkna i utlandet, än just de derstädes bosatta,
som gått igenom den tekniska högskolan. Genom ett bifall till utskottets
skrifvelseförslag skulle man tillika motverka det ändamål, som af-
setts med de stipendiefonder, som på senare tider blifvit skänkta till
detta läroverk; minnet af att borgareståndet, då det nya representa-
tionsskicket infördes, skänkte hela sin materiella qvarlåtenskap till
detta läroverk för att inrätta dess första stipendiefond, ingifver mig
den förhoppningen, att denna kammare icke skall lemna sitt bifall
åt den hemställan, som utskottet i denna punkt har gjort.
Herr talman! Jag skall be att på de af mig nu anförda skäl få
yrka afslag å utskottets hemställan.
Herr Jonsson i Hof: Ja, det är dock ett långt steg emellan
inga afgifter alls och det belopp af 100 ä 200 kronor, hvartill herr
Fredholm trodde att dessa afgifter skulle bestämmas. Jag tror, att
ingen inom utskottet hade tänkt, att så höga afgifter skulle införas.
Men när man finner, att andra tekniska läroverk af samma art och
beskaffenhet som detta hafva vexlande afgifter, så har det synts
utskottet lämpligt, att man äfven hos oss söker att få en utredning,
huru vida icke sådana afgifter böra införas här. Det kan ju icke vara
tal om att pålägga så höga afgifter, att de skulle kunna motverka
tilloppet af elever och sålunda framkalla en brist på tekniskt bildade
krafter. Utskottet har icke med ett enda ord framhållit den åsigten
eller ens tänkt på, att man skulle draga till med så pass stora afgif¬
ter, att de skulle hafva en dylik skadlig följd. Och jag hoppas, att,
om den utredning, som begäres, af Kongl. Maj:t anställes, denna icke
skall hafva till påföljd, att afgifterna ställas för höga; men äfven om
så skulle blifva fallet, så har ju Riksdagen sin pröfningsrätt qvar och
sin rättighet att moderera beloppen. IJr den synpunkten synas så¬
ledes alla betänkligheter mot den begärda utredningen böra vika,
hvarför jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Hedin: Herr talman! Jag skall anhålla att få understödja
det yrkande, som blifvit framstäldt af min kamrat på stockholms¬
bänken, och följaktligen ber jag att kammaren icke måtte godkänna,
hvad statsutskottet i momentet b) af denna punkt hemstält.
Frågan om höjande af elevafgifterna vid de allmänna läroverken
utöfver det hittills varande beloppet har länge stått på dagordningen,
och det är väl bekant, att under den tid, som denna fråga debatte¬
rats, motståndet varit starkt och betänkligheterna ytterst lifliga. I
afseende på den nu föreslagna afgiften tror jag icke, att betänkligheterna
hafva mindre skäl, motståndet svagare anledningar än de, som redan
från början mötte frågan om höjda afgifter vid de allmänna läio-
verken. Jag får bekänna — såsom jag gjorde, när frågan om afgif¬
terna vid de allmänna läroverken första gången var före — att det
var först efter mycken tvekan, som jag beslöt mig för att rösta för
Angående
termins-
afgifter af
eleverna vid
tekniska
högskolan.
(Forts.)
N:o 37.
Angående
termins-
afgifter eif
eleverna vid
tekniska hög¬
skolan.
(Forts.)
44 Fredagen den 6 Maj, f. m.
dessa afgifteis höjande, och jag tror, att många hafva blifvit bragta
derhän, till följd af att, då våra allmänna läroverk — af skal, som
det är onödigt att här sysselsätta sig med — i qvantitativt hänseende
utvecklat sig så, att deras budget växt upp till en hotande höjd,
man icke kunnat se någon annan utväg att få en lämplig löneregle¬
ring för lärarne än genom tillgripande af just detta medel eller af-
gifternas höjande, mot hvilket dock, såsom jag vet, åtskilliga af mina
vänner på stockholmsbänken hyst och hysa betänkligheter likasom
äfven en mängd af kammarens öfriga ledamöter.
Nu kunde det kanske vara skäl att, när man börjat beträda den
vägen, icke taga stegen allt för hastigt, utan se tiden något litet an.
Ty i afseende på de nu ifrågavarande afgifterna föreligger icke det
skäl, som talade för höjandet af afgifterna vid de allmänna lärover¬
ken. Här gäller det icke möjligheten för staten att kunna upprätt¬
hålla tekniska högskolan. Det gäller icke att skaffa stora summor,
som man icke på annat sätt kan åstadkomma; och när så är förhål¬
landet, så torde några andra skäl få gälla mot denna utskottets hem¬
ställan, skäl som jag skall be att i största korthet få antyda.
För det första tror jag, att på det stadium af undervisning,
hvarom här är fråga, kostnaderna för hvad jag kan sammanfatta under
namnet studiemedel utan tvifvel äro större än för små gossar vid de
allmänna läroverken. Lärjungarne vid tekniska högskolan behöfva
litterära hjelpmedel utom dem, som finnas vid läroverket, och för
öfrigt är det nog ett behof för lärjungarne att kunna skaffa sig ett
och annat billigare instrument. För det andra vill jag påpeka den
omständigheten, att ynglingarne vid våra allmänna läroverk i allmän¬
het, äfven om de äro obemedlade, hafva någon, som antingen af
slägtskap eller af annan orsak drager försorg om dem. Hvad be¬
träffar de unge män åter, som gå igenom tekniska högskolan, så
finnes bland dem ett icke ringa antal, som stå ensamma i verlden,
och som, för att skaffa sig de tillgångar de behöfva, måste lita på de
utvägar de sjelfva kunna bereda sig.
Jag kan derför icke frångå, herr talman, att man kunde nöja sig
med det steg, som redan är taget i rigtning — jag säger det icke i
någon ond mening — att lägga skatt på undervisningen, och jag ber
att få ansluta mig till det yrkande, som af herr Fredholm blifvit
gjordt.
Med herr Hedin förenade sig herrar friherre Nordenskiöld, grefve
Hamilton, Linder, Wavrinsky, Gethe, Thestrup, Alsterlund, Sjöholm
och Thermcenius.
Herr Nyländer yttrade: I likhet med herr Fredholm hyser
jag stora betänkligheter vid att införa terminsafgifter för eleverna
vid tekniska högskolan. Då undervisningen vid våra universitet är
fri, tror jag den bör vara det äfven här. Eleverna vid tekniska
högskolan få i alla händelser vidkännas ganska dryga kostnader för
dyrbara böcker, planchverk, ritmateriel och dylikt, som de måste
anskaffa sig. Om nu en sådan åtgärd som den här föreslagna skulle
vidtagas, så att det blefve förenadt med ännu större kostnader att
Fredagen den 6 Maj, f. m. 45 N:o 37.
genomgå tekniska högskolan, så tror jag, att många elever derigenom Angående
skulle afskräckas från att gå in vid detta läroverk, och detta vore termins-
ju ingalunda önskvärdt. .Tåg tillåter mig derför yrka utslag å utskot- éhverna md
tets hemställan i denna punkt. tekniska hög¬
skolan.
Herr Höjer: Endast några få ord! Jag skall be att få säga, (Forts.)
att jag kommit till samma resultat som mina kamrater här på stock¬
holmsbänken, herrar Fredholm och Hedin. Då jag i onsdags yttrade
mig om terminsafgifterna, så sade jag, att jag var mot införande af alla
afgifter för undervisning i vårt land af hvad slag de vara månde.
Jag instämde dock i beslutet om höjandet af terminsafgifterna vid
de allmänna läroverken endast till följd af det oerhörda tryck, som
åstadkoms af det faktum, att man icke på grund af den stora summa,
som erfordrades, kunde tänka på någon lönereglering för lärarne,
utan att dessa förhöjda terminsafgifter som en skatt på undervisnin¬
gen pålades de allmänna läroverken. Ty det synes mig, att under¬
visningen i allmänhet är ett statsändamål, och att det derför är af
vigt för staten att så vidt möjligt hålla densamma fri vid hvilka slags
läroverk, som helst, det må nu vara folkskolor, elementarläroverk,
tillämpningsskolor eller andra. Det är en princip, som gäller nu i
vårt land, och som har under århundraden varit tillämpad samt ländt
Sverige till heder och ära.
1 afseende på den föreliggande frågan har utskottet anfört åt¬
skilliga exempel från utlandet, der sådana afgifter äro införda vid de
tekniska högskolorna. Men jag tror, att det i det hänseendet icke
är något skäl att taga exempel från utlandet, om vi kunna undvika
det, så mycket mer som jag förmodar, att utlandet hyser en viss
afundsjuka mot oss på grund af de förhållanden, som här råda.
Det är vidare en annan omständighet, på grund af hvilken jag
vill motsätta mig införandet af dessa afgifter, och det är samma om¬
ständighet, som jag anfört i fråga om terminsafgifterna vid de all¬
männa läroverken. Det skulle visserligen blifva så, att en viss pro¬
cent af lärjungarne blefve befriad från en större eller mindre del af
afgiften vid tekniska högskolan såsom vid de allmänna läroverken,
men jag tror i alla fall, att dessa afgifter skulle komma att drabba
de bildningssökande oskäligt tungt. Den gallring, som komme att
ske, skulle hafva samma effekt, här som vid de allmänna läroverken,
eller att man gallrade bort förmågorna och läte de för studier mindre
väl utrustade stå qvar. Jag kan icke låta bli att tänka mig, att en
tillämpning af denna princip är en tillämpning af en aristokratisk
princip, som Andra Kammaren borde draga sig för att tillåta.
På dessa skäl skall jag be att få instämma i det yrkande, som
gjorts af herr Fredholm.
Herr Petersson i Runtorp: Jag skall be att få yrka bifall till
utskottets förslag. Jag gör det af det skäl, att vi inom utskottets
afdelning gjort oss underrättade om att i alla länder, der sådana
institut finnas som det här ifrågavarande, har man ganska dryga
afgifter af eleverna, icke allenast terminsafgifter, utan äfven andra,
såsom inskrifningsafgifter in. m. Jag tror, att, när man tänker på
N:o 37. 46 Fredagen den 6 Maj, f. m.
Angående huru åttonde hufvudtiteln allt mer och mer växer, det icke är för
termins- lnyCkct begärdt, att vi, i likhet med hvad förhållandet är i andra
eleverna vid länder, besluta sådana afgifter. Jag skulle äfven kunna anföra ett
tekniska hög- annat skäl för min åsigt, nemligen att den ifrågavarande skolan är
skolan. så öfverbefolkad, att det erfordras förändringar och utbyggnader,
(Forts.) hvilket visar, att det är så stort tillopp af lärjungar, som kan be-
höfvas. Men det finnes icke någon annan afgift vid tekniska hög¬
skolan än en, som består i böter af lärjungarne för frånvaro från
eller för sen ankomst till lektioner eller föreläsningar, och under
sådana förhållanden kan man icke undra på att skolan blir öfver¬
befolkad. Jag tror emellertid, att, om man än skryter med att vårt
land har fri undervisning, vi dock icke kunna skryta med att vi
hafva större tillgångar för att öka våra utgifter än andra länder, och
jag tycker äfven, att då vi taga så många andra exempel från ut¬
landet, så kunna vi äfven taga detta i afseende på de föreslagna af-
gifterna.
Herr Hedin: Det är alldeles sant, att åttonde hufvudtiteln
växer mer och mer. Det är naturligt att så skall vara, och det är
icke så bekymmersamt, om penningarne användas till nyttiga ända¬
mål. Men det får jag säga, att om Andra Kammaren varit, åtmin¬
stone till sin pluralitet, enig om att öka denna hufvudtitel med det
belopp, som erfordras till ersättning för kofoder, så torde också
Andra Kammaren böra besluta, att ifrågavarande elever få vara fria
från afgifter.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr tal¬
mannen enligt de gjorda yrkandena propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag derå; och förklarade herr tal¬
mannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den
senare meningen. Votering blef likväl begärd och försiggick i en¬
lighet med följande, nu uppsatta och af kammaren godkända vote¬
ringsproposition :
Den, som afslår statsutskottets hemställan i mom. b) af 70:de
punkten i utlåtandet n:o 9, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, är nämnda hemställan af kammaren bifallen.
Omröstningen visade 92 ja men 98 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.
Punkterna 71—88.
Biföllos.
Fredagen den 0 Maj, f. m.
I punkten 89 hemstälde utskottet:
47
»att Riksdagen, på sätt för flera föregående år egt rum, må till
beredande af religionsvård åt svenske sjömän m. fl. i utländska ham¬
nar bevilja ett extra anslag för år 1893 af 10,000 kronor.»
I fråga härom anförde:
Herr Ekman: Den sak, för hvilken detta anslag begäres, är en
af de mest behjertansvärda. Då våra sjömän komma till utländska
hamnar, äro de i allmänhet utsatta för så ofantligt många frestelser,
att det är på sin plats, att man söker taga vård om dem och i syn¬
nerhet bereda dem religionsvård. För min del skulle jag derför
också gerna önska, att svenska staten ansloge 100,000 i stället för
10,000 kronor för denna vård, men det är icke nog med att endast
bevilja ett anslag för en sak, utan man måste också se till, att an¬
slaget användes på ett fruktbringande sätt och att dermed befordras
det ändamål, hvarför det är afsedt, men såvidt jag känner, är så icke
förhållandet i detta fall. Det nu ifrågavarande anslaget har beviljats
år efter annat, och jag har flera gånger undertryckt ett behof att
meddela Riksdagen, huru det förhåller sig med saken. Den är dock
af så grannlaga beskaffenhet, att jag hittills låtit det gå, men nu har
jag beslutat mig för att göra Riksdagen litet bekant med verkliga
förhållandet.
Detta anslag användes för att uppehålla religionsvården på tre
platser. Derför är först anstäld en sjömansprest i Frankrike, hvilken
besöker Dunkerque, Calais och Boulogne. Vidare aflönas deraf en
sjömansprest i England, hvilken har att besöka Westhartlepool, East-
middlesborough och Griinsby, och slutligen en sjömansprest i Tysk¬
land med station i Kiel Hvad först beträffar sjömanspresten i
Frankrike, har jag ingen närmare kännedom om huru vida hans verk¬
samhet är ordnad på ett tillfredsställande sätt, men jag tror mig veta,
att den person, som förvaltar embetet, är en sådan, som har hjerta
och sinne för sjömännens nöd samt uträttat mycket godt. Beträffande
åter förhållandet i England ber jag få upplysa, att redan år 1875
uppfördes i Grimsby en svensk sjömanskyrka på initiativ af svensk¬
norske konsuln derstädes, och på hans begäran sände evangeliska
fosterlandsstiftelsen dit en arbetare, som verkat till mycken välsig¬
nelse. Sedan dess har stiftelsen allt fortfarande skickat arbetare dit,
och desse hafva enligt mitt förmenande uträttat mycket godt. Jag
torde böra erinra om, att cn sjömansprest bör icke uteslutande sitta
på sitt expeditionsrum för att mottaga kommando och gående, utan
han måste vara en missionär i ordets väsentligaste mening. Han bör
ställa sig icke såsom sjömännens herre, utan såsom deras tjenare, gå
omkring på skeppen och boarding-husen, taga reda på huru sjömän¬
nen hafva det samt söka lemna dem all den vård, hvaraf de äro i
så stort behof både i andligt och lekamligt hänseende. Ehuru evan¬
geliska fosterlandsstiftelsen har i Grimsby en särskild missionär, som
mycket väl skulle kunna taga äfven Westhartlepool och Eastmidd-
N:o 37.
Angående
anslag till
beredande af
religionsvård
åt svenske
sjömän m.jl.
i utländska
hamnar.
N:o 37.
Angående
anslag till
beredande af
religionsvård
åt svenske
sjömän m. fl.
i utländska
hamnar.
(Ports.)
48
Fredagen den 6 Maj, f. m.
lesborough, har svenska staten till förstnämnda ställe skickat en per¬
son, som är i högsta grad olämplig för sin plats. Både sjökaptener
och sjöfolk hafva förklarat, att han icke blott icke är till nytta, utan
rent af till hinder för en välsignelserik sjömansmission.
Detta beträffande sjömanspresten io England. I Kiel är också,
såsom sagdt, anstäld en sjömansprest. År 1885 skickade evangeliska
fosterlandsstiftelsen dit en lekmannamissionär för att biträda honom,
och denna missionär har verkat der med mycken trohet. Han har
emellertid icke kunnat underordna sig den svenska kyrkans lagar i
alla härtill hänförliga stycken, utan han har verkat mera fritt. Detta
har gjort, att han kommit i konflikt med prestmannen, och följden
deraf har blifvit, att evangeliska fosterlandsstiftelsen, påverkad af
den svenska statskyrkan, år 1890 indrog underhållet till honom.
Emellertid har detta väckt mycket stor ledsnad hos både redare,
sjökaptener och sjöfolk, just derför att denne lekmannamissionär stält
sig på sjömännens ståndpunkt och på alla sätt delat deras bekymmer.
Nog af, de kände, att de i honom hade en menniskovän, som intres¬
serade sig för deras angelägenheter, och derför blefvo de ytterst
nedslagna öfver att medlen för hans underhåll blefvo indragna. Jag
fick i början af detta år emottaga en inlaga, underskrifven af en hel
del redare och sjöfolk, som besökt Kiels hamn, med anhållan att
svenska missionsförbundet, hvars ordförande jag har äran vara, ville
träda emellan, på det att ifrågavarande missionär icke måtte ryckas
derifrån.
Jag har trott mig böra låta dessa förhållanden komma till veder-
böraudes kännedom. Det är icke nog med —jag upprepar det ännu
en gång — att årligen bevilja 10,000 kronor för ifrågavarande ända¬
mål, utan man måste också se till att dessa 10,000 kronor blifva väl
använda. Det är sålunda icke mot anslaget jag opponerar mig, utan
mot det sätt, hvarpå det blifvit användt. Jag skall sålunda, herr
talman, icke göra något yrkande, utan jag har blott, såsom jag redan
sagt, velat låta kammaren få kännedom om de förhållanden, jag nu
relaterat. Det är med glädje jag finner, att herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet är närvarande, ty jag är öfvertygad, att
han, sedan hans uppmärksamhet nu blifvit fästad på dessa förhållan¬
den, skall göra allt hvad på honom ankommer för att dessa medel
för framtiden må blifva använda på ett sätt, som länder till verklig
nytta.
Häruti instämde herr Hammarström.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gillj a in
yttrade: Kammaren får icke förundra sig öfver att jag finner det svårt
att ingå i svaromål på de anmärkningar, som vid denna punkt blifvit
framstälda af den föregående talaren. För det första vill jag ärligt
och öppet bekänna, att jag icke känner alla de förhållanden, som
höra till det mycket rika område, som 8:de hufvudtiteln omfattar.
För det andra är det så personliga förhållanden, som här blifvit
vidrörda, att jag, äfven med den kännedom jag i detta afseende eger,
har ytterst svårt att från denna plats bemöta de anmärkningar,
Fredagen den 6 Maj, f. m. 49 N:o 37.
som blifvit gjorda. Men så mycket känner jag och anser mig kunna Angående
här säga, att presten i Westhartlepool åtminstone inlagt en energi anslag till
och ett intresse, som stå öfver allt beröm, för att der åstadkomma Idiqivnavård
en svensk kyrka af den beskaffenhet att man torde få söka efter åt svenske
maken till sjömanskyrka. Och detta har icke lyckats honom utan sjömän m. fl.
stora personliga uppoffringar, ett förhållande, som till en del blifvit * utländska
styrkt med officiella intyg i sammanhang med en annan sak. hamnar
Hvad presten i Kiel beträffar, så hoppas jag, att jag icke miss- (Forts-)
tager mig om person, men är det den jag tror det vara, så har jag
om honom hört idel beröm för hans personliga förhållande och vä¬
sen, och derjemte hört tilläggas, att han lyckligtvis är i mycket goda
ekonomiska omständigheter och till följd deraf varit i tillfälle att
utöfva stor välgörenhet mot fattige svenske sjömän, som han på¬
träffat.
Detta är allt hvad jag har att svara på de framstälda anmärk¬
ningarna.
Herr Ekman: Ja, det är klart att man kan visa sitt nit genom
att bygga kyrkor, men jag tror, att sjömännens väl gagnas icke så
mycket genom att man bygger en stor kyrka, hvilken står der så¬
som en prydnad, utan bäst befordras derigenom, att man med inner¬
lig kärlek deltager i deras så väl andliga som lekamliga nöd.
Hvad beträffar herr statsrådet och chefens för ecklesiastikde¬
partementet yttrande om presten i Kiel, vill jag nämna, att jag icke
egt någon kännedom om förhållandena på denna plats, förrän en re¬
dare för någon tid sedan kom in till mig med en af flere svenske
redare och sjömän underskrifven skrift rörande förhållandena i Kiel.
Det är på grund af detta, efter hvad det synes mig, ganska vigtiga
dokument, som jag vågat yttra mig något om hans verksamhet.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.
Punkterna 90—93.
Biföllos.
Punkten 94. Angående
vilkoren för
Utskottet hemstälde i denna punkt: att Riksdagen, med bifall föreläsning s-
till Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning och i likhet med hvad' kurser för
för de senare åren skett, måtte anvisa på extra stat för år 1893 ett arbetsklas-
anslag af 20,000 kronor att användas till understöd åt sådana anstal- sen-
ter eller föreningar, som anordna föreläsningskurser för arbetsklassen,
under vilkor, bland andra,
»att föreläsningarna ordnas regelbundet, visst antal timmar i
veckan under fem till åtta månader och i väl afpassade kurser».
Efter föredragning af punkten begärdes ordet af
Andra Kammarens Prat. 1892. N:o 37. 4
N:o 37. 50 Fredagen den 6 Maj, f. m.
Angående herr Pettersson i Österhaninge, som yttrade: Då riksdagen år
vilkoren, för första gången beviljade anslag till föreläsningskurser för ar-
föreläsnings- betareklassen, uttalades från flera håll önskvärdheten af att icke blott
J kurser för de större städerna, utan äfven de mindre städerna och landsbygden
arbetsklas- skulle kunna komma i åtnjutande af detsamma. Äfven befolkningen
sen. derstädes är ju, menade man, i behof af upplysning lika väl som an-
(Forts.) clra, och den tillhör dessutom kommuner, hvilka såsom fattigare också
äro i större behof af bidrag än de större städerna. Faktiskt har det
dock under de gångna åren gestaltat sig så, att dessa större städer
med sina fast ordnade arbetareinstitut fått dela emellan sig större de¬
len af anslaget, under det att den återstående delen innestått såsom
öfverskott. Mycket har väl detta berott derpå, att man särskildt på
landsbygden icke har gjort några allvarliga försök att realisera den
enligt mitt förmenande högst beaktansvärda idén att åt vår tungt ar¬
betande jordbrukarebefolkning bereda tillfälle att på lediga stunder
inhemta ett och annat, som kan lända till dess upplysning och ve¬
derqvickelse.
I min hemtrakt har emellertid under den gångna vintern ett så¬
dant försök gjorts, och dess resultat föreligger i den redogörelse,
som jag här håller i min hand. En förening, bestående af prestman,
folkskolelärare och öfriga för folkupplysningen nitälskande personer
från ett distrikt, som omfattar trenne kommuner, har på fem olika
ställen anordnat dylika föreläsningar i uppbyggliga ämnen, i histori¬
ska och naturvetenskapliga sådana, i helsovård, i djur-, ladugårds-
och trädgårdsskötsel, i kommunal och allmän lagfarenhet, i fiskeri-
väsen in. m. Vidare ha der förekommit praktiska öfhingar, såsom upp¬
sättande af åtskilliga formulär till betyg, qvitton, räkningar m. m.
jemte praktiska räkneuppgifter. Inom orten boende läkare, prest¬
man, skollärare, i hushållningssällskapens tjenst stående föreläsare m.
fl. ha dervid biträdt. I medeltal hafva dessa föreläsningar varit be¬
sökta af omkring 60 personer för hvarje gång, så väl män som kvin¬
nor. Detta har nu uppehållits genom enskilda bidrag, men skulle
helt visst kunna anordnas i större omfattning, om man dertill kunde
erhålla något bidrag från det allmännas sida.
För att emellertid komma i åtnjutande af detta anslag fordras,
såsom herrarne hört, att vissa vilkor skola uppfyllas, som derför blif¬
va uppstälda. Det svåraste utaf dessa vilkor torde vara det, »att fö¬
reläsningarna ordnas regelbundet, visst antal timmar i veckan under
fem till åtta månader och i väl afpassade kurser». Naturligt är, att
på landsbygden på grund af lokala förhållanden svårighet just kan
möta att få dessa »väl afpassade kurser.» Lyckligt vore derför, om
Kongl. Maj:t, för så vidt öfriga vilkor uppfyldes, uti denna punkt
kunde erhålla något större rådrum. Jag skulle gerna ha velat nu
hemställa om ett tillägg till detta moment af ungefärligen följande
lydelse: »dock må, hvad landsbygden beträffar, Kongl. Maj:t ega att
häruti göra de eftergifter, som omständigheterna kunna påkalla»; men
om jag icke vinner något nämnvärdt understöd, så torde utsigt till
framgång för ett sådant yrkande icke förefinnas. Jag skall derför
herr talman, anhålla att få yrka bifall till utskottets hemställan i
ifrågavarande punkt under förhoppning, att Kongl. Maj:t till nästa
61
N:o 37.
Fredagen den 6 Maj, f. m.
riksdag tager under ompröfning om och i hvad mån detta vilkor Angående
möjligen kan ändras till landsbygdens fromma, så att äfven der så- vilkorenför
dana föreningar, som verka i detta syfte, måtte kunna komma i åt-fördäsnings-
njutande af anslaget. kurser för
arbetsklass-
I detta yttrande instämde herrar Kihlberg, Holmgren, Eliasson sen-
i Skuttungeby, Palm, Kumlin, Johansson i Strömsberg, Bengtsson (Forts.)
och Persson i Tallberg.
Herr Hedin yttrade: Herr talman! Då den föregående ärade ta¬
laren upplyste, hvilket jag icke kände, att en del af anslaget icke behöft
utgå, då saken på grund af de förhållanden, som han meddelade, är
oändligt enkel att bedöma, och då det tillägg i vilkoren han före¬
slog är sådant, att hvar och en kan bedöma det, efter att hafva hört
hans motivering och hört det förslag han uppläste, samt finna att det
icke kan väcka några betänkligheter alls, så skall jag anhålla att få
förena mig med honom i hvad jag uppfattade såsom hans principiella
yrkande, nemligen om ett tillägg, sådant som det han läste upp, till
det här framstälda vilkoret. Jag kan icke se, att detta är af be¬
skaffenhet att kunna väcka några betänkligheter hos kammaren mot
att omedelbart gifva sitt bifall till det samma. Så enkel är saken.
Herrar Nydahl och Biiloiv förenade sig med herr Hedin.
Herr Jonsson i Hof: Jag skall för min del säga, att om ett
formelt yrkande till ändring framställes, jag ingenting har deremot,
och jag kan icke gerna tro att Första Kammaren, som är mycket
känslig för § 89 regeringsformen, när den förut låtit som vilkor här
stå, »att alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid
föreläsningarne eller undervisningen blifva förbjudna», skulle sätta
sig emot en sådan ändring, som man här talat om. Jag skall in¬
stämma i att yrkandet må bifallas, derest det framlägges i formu-
leradt skick, som jag icke tror är fallet för det närvarande.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Jag skall blott och bart göra den erinran, att, så vidt jag känner
föl-hållandena för de sista åren, de besparingar, som då kunnat göras,
måste hafva varit högst obetydliga. Jag hade förestält mig, att i
regeln nästan hela anslaget årligen utdelats. Jag vågar dock icke
påstå det. Men efter de förhållanden, som egde rum aen enda gång
jag varit i tillfälle att vara med om utdelning af detta anslag, fick
jag den uppfattningen, att detsamma behöfde tagas i anspråk nästan
i sin helhet. — Möjligen känner dock den förste ärade talaren något
föregående tillfälle, då besparingar af någon betydenhet egt rum,
enär han talade derom. Huru härmed förhåller sig, derom är jag
emellertid icke i tillfälle att nu utan vidare kunna lemna upplysning.
Herr Andersson i Högkil: Jag kan, med anledning af herr
statsrådets yttrande, nämna, att under sista revisionsåret, 1890, ut¬
betalades af detta anslag för dermed afsedda ändamål 19,850 kronor,
N:o 87.
52
Fredagen den 6 Maj, f. m.
Angående så att öfverskottet för det året uppgick till endast 150 kronor. Men.
Vanslag till ^eremot fans fr&n föregående år en reservation, utgörande något
föreläsnings- öfver 9,000 kronor, som naturligtvis under sådana förhållanden äfven
kurser för qvarstod vid slutet af 1890. Hvad utgifter som sedermera blifvit
arbetsklas- gjorda, är jag icke i tillfälle att meddela. Emellertid har jag för
8en- min del ingenting emot det förslag, som framstäldes af herr kontrakts-
(Forts.) prosten Pettersson, utan skall gerna förena mig med honom om det
förslaget.
Herr Pettersson i Österhaninge: Herr talmani Jag gjorde
nyss icke annat yrkande än bifall till punkten. Men efter det under¬
stöd jag vunnit, anhåller jag att få yrka bifall till det af mig före¬
slagna tillägg, som jag haft äran framlemna till herr talmannen.
Med afseende på frågan, huru långt anslaget tagits i anspråk under
de gångna åren, har den siste ärade talaren lemnat upplysningar,
hvilka jag är i tillfälle att vitsorda.
Herr Sjö: Jag skall inskränka mig till att endast be att få
yrka bifall till herr Petterssons förslag.
Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan med den af herr Pettersson i österhaninge föreslagna
förändring eller att till andra stycket: »att föreläsningarne---
afpassade kurser» fogades följande tillägg: »dock må, hvad lands¬
bygden beträffar, Kongl. Maj:t ega att härutinnan göra de eftergifter,
som omständigheterna kunna påkalla».
Punkterna 95—97.
Biföllos.
§ 7.
Justerades två protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3,50 e. m.
In fidem
Hj. Nehrman.
STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1892.