RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1892. Andra Kammaren. N:o 33.
Lördagen den 30 april
kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 23 dennes.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. friherre Hj. Palmstierna aflemnade kongl.
maj:ts proposition till Riksdagen angående förhöjning af anslaget
till sjöbeväringens vapenöfningar samt beklädnad och ersättning
derför.
Den kongl. propositionen bordlädes.
§ 3.
Upplästes en från fullmägtige i riksbanken till kammaren
ankommen skrifvelse, så lydande:
Till Riksdagens Andra Kammare. Fullmägtige i riksbanken
hafva härmed skolat vördsamt anmäla att, enligt aflemnad läkare¬
attest, kamreraren m. m. C. C. A. G. Westman, som vid inne¬
varande riksdag utsetts till andre suppleant i riksbankens styrelse,
den 23 dennes aflidit. Stockholm den 29 april 1892.
Pelir Elireriheim.
A. H. Fock. J. W. Arnberg. F. 0. Richter.
R. Törnebladh. Erling Ribbing. Liss Öl. Larsson.
Jemte det skrifvelsen lades till handlingarne, beslöt kam¬
maren, att med anledning af det sålunda anmälda dödsfallet val
af en suppleant för fullmägtige i riksbanken skulle anställas; och
uppdrog kammaren verkställigheten häraf åt de vid innevarande
riksmöte af kammaren redan tillsatte valmän och suppleanter för
utseende af Riksdagens fullmägtige i riksbanken jemte deras
suppleanter.
Andra Kammarens Prat. 1892. N:o 33.
1
N:o 33.
2
lördagen den 30 April, f. m.
§ 4.
Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upp¬
lästes :
Att direktör E. Wavrinsky på grund af sjukdom är hindrad
att närvara vid Riksdagens Andra Kammares sammanträde den 30
april 1892, intygas härmed.
Stockholm den 29 april 1892.
F. Lennmalm.
Med. d:r, professor.
§ 5.
Eöredrogos och bordlädes för andra gången lagutskottets me-^
morial och utlåtanden n:is 45, 46, 47, 48 och 49.
§ 6.
Eöredrogos statsutskottets utlåtande n:o 59, i anledning af väckt
motion om tillämpning af ifrågasatt grundskatteafskrifning jemväl
å lösesumman för hemmansräntor, som i anledning af upphörandet
utaf rättsförhållandena mellan kronan och Sala bergslag skolat
uppdebiteras.
Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att förevarande, inom
Andra Kammaren af herr E. Ersson i Arnebo afgifna motion, n:o
185, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Ordet begärdes af motionären, herr Ersson i Arnebo, som
yttrade: Jag vill endast uttala den önskan och förhoppning, att,
när framställning till Riksdagen åter göres om afskrifning af de
återstående 70 proc. af grundskatterna, den grundskatt, hvarom
jag motionerat då icke måtte förbises eller glömmas. Något yrkande
har jag icke att göra.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
§
Härefter företogs till behandling bevillningsutskottets be¬
tänkande, n:o 6, angående allmänna bevillningen.
Punkten 1.
Bifölls.
Punkten 2.
I en inom Andra kammaren väckt motion, n:o 127, hade herr
Lasse Jönsson hemstält, »att Riksdagen måtte besluta sådan ändring
Lördagen den SO April, f. m.
3
N:o 33.
i bevillningsförordningen den 14 september 1883 i § 12 mom. d,
att derifrån måtte undantagas all handel och rörelse med inhemska
lifsförnödenheter.»
Utskottet hemställer emellertid, att motionen ej måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Lasse Jönsson: Herr talman! Jag är icke belåten
med att bevillningsutskottet afstyrkt min motion. Jag hade väntat
att utskottet skulle tillstyrkt sådan ändring i gällande bevillnings¬
förordning, att de af mig i motionen påvisade olägenheterna blifvit
afhjelpta. Nämnda förordnings tillämpning fördyrar nemligen på
ett betänkligt sätt torgförda varor och försvårar afsättningen för
iandtmännen af deras produkter. Bevillningsutskottet säger visser¬
ligen i nu förevarande utlåtande, att gällande bevillningsförordning
icke gifver grundad anledning till sådan tolkning, att landtbor,
som för försäljning i minut torgföra sina produkter, derför böra
påföras inkomstbevillning. Men, mine herrar, det är alldeles klart
bevisadt, att stadsmyndigheterna beskattat äfven sådana personer,
som med rätta kunna kalla sig för landtbor och som endast af¬
sätta sina egna produkter. Vid beskattningen är det lätt för
myndigheterna att kalla en landtbrukare, som torgför kött, för
slagtare, och en stackars qvinna, som afsätter brödkakor, för bagare
eller bageriidkerska, och beskatta dem efter dessa yrken, fastän
de formligen äro landtbor, som endast ett par timmar i veckan
å stadens torg, afss" ' 1 1 2er. Jag har sett af hand-
att det varit landtbor, som i stad afyttrat egna produkter, de likväl
af staden härför beskattats, och när ändring häröfver hos Kongl.
Maj:t sökts, hafva taxeringskomitéernas beslut blifvit faststälda äfven
då pröfningsnämnderna ändrat taxeringskomitéernas beslut. Jag
tror för öfrigt att denna förordning skadar lika mycket stadsinvånarne
som landtborna, enär genom de många mellanhänder, som uppkomma
derigenom att landtborna ej sjelfva, utan att erlägga en dryg skatt,
i stad få afyttra sina egna produkter, stadsinvånarne härigenom
få köpa sina lifsförnödenheter till betydligt högre pris än annars
skulle vara fallet.
Jag skall icke trötta herrarne länge. Jag vill endast nämna,
att jag tror, att jag misstagit mig i valet af tiden för denna
motions afgifvande. Jag hade icke bort framkomma med den nu,
då bevillningsutskottet haft så många andra och svåra saker att
handlägga. Jag kan det oaktadt icke underlåta att säga, att det
förefaller mig som om utskottet varit vid dåligt lynne, då det
behandlat min motion, och tyckt att hvad jag genom min motion
sökt få andraget endast varit en småsak, som lätt kunnat affärdas.
Då jag sålunda antagligen, såsom nämnts, misstagit mig i valet af
tiden för motionens afgifvande, skall jag icke heller nu göra
något yrkande, icke ens om återremiss, men jag vill säga herrarne,
lingar i mål, som
J t
förts i dvlika fall, att,
ehuru det varit bevisadt
N:o 33.
4
Lördagen den 30 April, f. m.
Angående
ändring i
§ 12 litt. d af
bevillnings-
förordningen.
att denna motion kommer igen. Stadgandet i bevillningsförord-
ningen, att rörelse skall beskattas, der den bedrifves, är oegentligt.
Det tillkom, såsom berrarne torde erinra sig, derigenom att en
del affärsmän i Göteborg i stor omfattning idkade trävarurörelse
uti Norrland, men skattade för denna rörelse till Göteborgs stad.
Ingen kunde väl då kafva minsta aning om, att detta stadgande
skulle kunna tillämpas på landtbor, som torgföra sina produkter i
stad, men myndigheterna anse det utmärkt, ty derigenom få, t. ex.
endast i Göteborg, öfver 80 stycken- landtbor, utan att de varit
mer än ett par timmar i veckan på torget, likväl betala skatt
till staden, till stadens prester, kyrkor m. m., såsom om de vore
bosatta i staden och der drefve rörelse.
Jag har, såsom jag förut nämnt, icke något yrkande att göra.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Punkten 3.
Ledamoten af Andra Kammaren herr A. Persson i Mörarp
både i motion n:o 113 bemstält, att Riksdagen för sin del ville
besluta, att gällande förordning angående bevillning af fast egen¬
dom samt af inkomst måtte uti § 12 litt. d. erhålla följande för¬
ändrade lydelse:
»handlande -— —---— •— — omfattning idkas; skolande
jemväl en hvar annan, hvilken af rörelsen eller yrket erhåller
inkomst, vare sig den utgår med vissa procent eller med visst
belopp af rörelsens behållna inkomst, derför beskattas å den eller
de orter, der rörelsen idkas; dock —--— — mantalsskrifne.»
På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att herr Pers¬
sons ifrågavarande motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.
Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herr Ola Bosson Olsson.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Ola Bosson Olsson: Då jag icke kunnat vara med
om det slut, hvartill utskottet kommit i förevarande punkt, har
jag reserverat mig och gjort det på, enligt min tanke, goda grun¬
der. Motionären har framhållit, hurusom en rörelse kan drifvas i
en ort i större omfattning, så att den kräfver till och med flere
hundra arbetare, och att en sådan rörelse, som tagit en sådan ut¬
sträckning, utan tvifvel kommer den kommun till last, inom hvil¬
ken den drifves. I motionärens ort lär det nu finnas en sådan
rörelse, en grufrörelse, som först innehafts af en enskild person,
men blifvit bortarrenderad till ett bolag mot en betydlig arrende¬
summa.
Lördagen den 30 April, f. m.
5
N:o 33.
Enligt 10 § i gällande bevillningsstadga skall arrendeafgiften
afdragas från inkomsten af rörelsen, och den person, som åtnjuter
arrendet, är befriad från afgifter till den kommun, der rörelsen är
belägen, men skall i stället erlägga skatt der han bor och vistas.
Nu bor den person, som uppbär arrendet för den ifrågavarande
rörelsen, i stad. Det har sedan i detta fall blifvit tvist om, hvarest
skatten skulle betalas, och det har då visat sig, att vederbörande
pröfningsnämnd förklarat, att grufegaren skulle betala skatt i den
kommun, der rörelsen drefves, men att, sedan klagomål deröfver
anförts, så väl kammarrätten som Kongl. Maj:t dömt, att bevill-
ningen skulle erläggas, der den person, som uppbure arrendet,
vore bosatt och mantalsskrifven. Ergo kommer icke den kommu¬
nalskatt, som skall erläggas, till följd af den bevillning, som ut¬
går för en sådan rörelse, den kommun till godo, som borde hafva
den. Ty om en rörelse kräfver hundratals arbetare, är det tydligt
och klart, att den skall verka menligt för den kommun, der den
drifves, genom de ökade utgifter, som blifva en följd af understöd
åt de arbetare, som komma i behof deraf, och den undervisning,
som måste lemnas deras barn. Det kan i det afseendet till och
med inträffa, att nya skolhus måste byggas uteslutande för dessa
arbetares barn, som kostar betydligt, ehuru kommunen för detta
icke får någon inkomst. Jag frågar om detta icke är i högsta
måtto orätt.
Nu har motionären föreslagit, att en förändring skulle göras i
12 § bevillningsförordningen i syfte att rätta detta missförhållande.
Men bevillningsutskottet har ansett, att en sådan förändring icke
bör ske, och uppgifvit bland andra skäl äfven det, att den skulle
medföra andra förändringar i denna förordning. Detta kan ju vara
ett litet skäl vid denna riksdag, derför att bevillningsutskottet
haft så mycket att göra och har så mycket ogjordt, men utskottet
hade dock, enligt min tanke, icke bort rygga tillbaka för en för¬
ändring, som är behöflig för rättandet af det påpekade miss¬
förhållandet.
Utskottet har vidare sagt, att detta fall är »enastående». Ja,
jag medgifver, att det för närvarande torde vara enastående. Men
jag vill fästa uppmärksamheten på det förhållandet, att, då det
blir kändt, att det går för sig att undandraga sig skatt till kom¬
mun på det sätt som skett, eller att man kan från beskattning,
under namn af arrendeafgift, undandraga den kommun, der rörel¬
sen drifves, en betydlig del af den behållning, som rörelsen lem-
nar, och att denna kommun mister sin rätt till följd deraf, att
den person, som uppbär afgiften, bor på annat ställe, vanligen i
någon stad -— då detta blir kändt, säger jag, komma nog andra
sådana fall att uppstå.
Jag skulle för min del önska en återremiss, men som vi äro
i riksdagens sista dagar, och eu hel del vigtiga ärenden återstå
oafgjorda, vill jag icke yrka derpå, emedan jag tror det vore lön¬
löst. Då, såsom jag nu hör, motionären sjelf begärt ordet, antager
jag att han möjligen kommer att framställa något yrkande, hvadan
Angående
ändring i
§ 12 litt. d af
bevillnings¬
förordningen.
(Forts.)
N:o 33.
6
Lördagen den 30 April, f. m.
Angående det är troligt, att jag kommer att då biträda detta, men för när-
ändring i varande vill jag, som sagdt, icke göra något yrkande.
§ vitt. & af
förordningen. Herr Persson i Mörarp: Frågor rörande beskattningen, be-
(Forts.) villningens utgörande och dermed följande kommunala utskylder
hafva ofta föranledt framställningar inom Riksdagen. De före¬
komma, som sagdt, ofta, och det är icke underligt, då de kommu¬
nala utskylderna äro förbundna och, så att säga, sammanhängande
med den bevillning till staten, som inträder till följd af inkomst.
Jag har sökt att i det fallet visa, att man kan kringgå bevill-
ningsstadgan, och att försök esomoftast göras att få inkomster, som
uppkomma af idkad rörelse, beskattade på andra ställen än der
rörelsen bedrifves. Detta har jag för min del, i motsats mot ut¬
skottet, ansett stå i strid med den princip, som är gällande i be-
villningsstadgan och genomgår densamma, nemligen att den in¬
komst, som uppstår af rörelse, skall beskattas på det ställe, der
rörelsen idkas. Genom eu enkel bestämmelse i en bolagsordning,
att till en person, eller — hvarför icke — till alla aktieegarne
skall af den utaf bolagets rörelse uppkommande vinsten afsättas
vissa procent, eller ett visst belopp så pass högt tilltaget, att det
motsvarar den afkastning rörelsen antages kunna lemna, gör man
således om intet beskattningen af den uppkommande vinsten på
det ställe, der rörelsen bedrifves. Följden deraf blir naturligtvis
den, att man kan bilda ett bolag inom en kommun, utan att denna
kan hafva någon fördel af den inkomst, bolaget der förvärfvar,
under det kommunen deremot får vidkännas alla olägenheterna
af den rörelse, bolaget der bedrifver. Jag har i min motion sagt,
att flere hundra arbetare kunna komma att på detta sätt betunga
kommunens fattigvård och skolväsen, utan att kommunen erhåller
något bidrag från de tillgångar, som bolagets rörelse lemnar; och
detta torde herrarne väl nödgas medgifva vara alldeles origtigt.
Nu har man sagt, att det fall, som jag i min motion uppgifvit,
skulle vara alldeles enastående. Nej, mine herrar, det är icke ett
enastående fall, och säkert är att, om åt bevillningsstadgan fram¬
gent skulle gifvas en sådan tolkning, som den, Kongl. Maj:t vid
pröfningen af det här omförmälda särskilda fallet velat göra gäl¬
lande, många försök komme att göras att på detta sätt kringgå
gällande föreskrifter. Men äfven om detta af mig augifna fall
skulle vara enastående, qvarstår i allt fall det faktiska förhållan¬
det, att den kommun, som drabbas af dylika olägenheter, till följd
deraf att ett bolag inom densamma bedrifver sin rörelse, icke kan
vara tröstad eller nöjd dermed. Eu fattig kommun på landet kan
helt enkelt ruineras genom att på detta sätt få sig påtvingad om¬
sorgen om måhända tusentals arbetare, utan att af bolaget kunna
påräkna det ringaste bidrag till bestridande af de kommunala ut¬
skylderna. Det torde väl kunna medgifvas, att ett dylikt tillväga-
gående icke bör få ega rum.
»Men», säger utskottet, »äfven om dylika fall förekomme, kunde
utskottet dock icke biträda den af motionären föreslagna ändring,
då densamma uppenbarligen skulle medföra stora olägenheter för
N:o 33.
Lördagen den 30 April, f. m.
den skattskyldige och på ett betänkligt sätt förrycka enheten i Angående
vårt taxeringssystena.» Och tiar utskottet för den skull hemstält, tfttYa/'
att min motion ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. SievuiningsJ
Hvad beträffar de befarade olägenheterna för den skattskyl- förordningen.
dige, har utskottet icke på ringaste sätt angifvit, hvari dessa olä- (Forts.)
.genheter skulle bestå. Jag kan icke finna, att han blefve under¬
kastad någon större olägenhet än den, att han skulle få en debet¬
sedel från den kommun, från hvilken han hade sin inkomst, och
hvarest han sålunda vore skyldig att erlägga sin kommunalskatt.
En dylik olägenhet förefinnes äfven nu, om han bedrifver sin rö¬
relse på flera ställen, enär han ju, enligt bevillningsstadgans före¬
skrifter, är tvungen att betala bevillning till staten och kommunal¬
skatt, der rörelsen bedrifves.
Att åter mitt förslag skulle på ett, såsom utskottet säger, »be¬
tänkligt sätt förrycka enheten i vårt taxeringssystem» kan jag icke
heller fatta. Jag förstår ej, huru utskottet kunnat komma till en
dylik slutledning. Ty någon »enhet» finnes icke i vår nu gällande
bevillningsstadga. Beskattningssystemet är i sådant fall det, att
för den inkomst, man har af sin rörelse och sitt kapital, skall man
skatta der man är mantalsskrifven. Men äfven om man har någon
inkomst af rörelse, som bedrifves på flera ställen, skall man be¬
tala bevillning på det ställe, der man bor. Man har väl ändock
under senare tider börjat gå mer och mer i den rigtningen, att,
der rörelsen utöfvas, der skall också bevillning erläggas,_ på det
att den kommun, som har olägenhet af denna rörelses bedrifvande,
också skall komma i åtnjutande af bidrag af de inkomster, som af
denna rörelse härflyta. I det af mig nu angifna fall är det rig-
tiga i ett dylikt förfarande så mycket mera uppenbart, som_ den
förmögenhet, 'som ju kan ligga deri, att en person har inmutnings-
eller eganderätt till en malm- eller stenkolsfyndighet eller dylikt,
omöjligen kan tillgodogöras annorledes än i sammanhang med be¬
drifvande af grufrörelse. Denne person må hafva en om än aldrig
så stor del i en malmfyndighet, som ligger flera. hundöra fot under¬
jorden, så har dock denna egendom i och för sig i sjelfva verket
icke det ringaste värde utan i sammanhang med fyndighetens
bearbetande. Detta synes mig vara så klart, att någon tvekan i
det afseende! icke borde kunna vara ens tänkbar. Jag ber att få
nämna, att i förevarande fall, som föranledt motionen, förhåller
det sig så, att kommunen fått uppföra tre eller fyra skolhus till
följd af den ökade arbetarebefolkning, som föranledts af den bruks¬
rörelse, som der bedrifvits, samt att kommunalskatten der tidtals
uppgått till 91 öre per fyrk, utan att, så vidt jag har mig. bekant,
kommunen fått uppbära något som helst bidrag af den inkomst,
som denna rörelse medfört. Jag hemställer, om det kan vara
rimligt, att man skall kunna på detta sätt kringgå bevillnings¬
stadgans, enligt min uppfattning, tydliga grundprincip, att inkom¬
sten af en i mindre omfattning idkad rörelse skall beskattas på
den ort, der rörelsen bedrifves.
Vid nedskrifvandet af min motion, hvilken, såsom utskottet
påstår, endast borör ett enstaka fall, tänkte jag verkligen icke på
N:o 33.
8
Lördagen den 30 April, f. m.
Angående att anföra flera sådana. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten
«5V«/ derå> att äfven 1 andra fall> som afse rättigheten att bearbeta eller
bevillnings- anställa försöksarbete & stenkolsfyndigheter, tillämpas bevillnings-
förordningen, stadgan på precist enahanda sätt. Jag är i tillfälle att meddela
(Forts.) kammaren, hurusom personer, som äro bosatta i Stockholm, i egen¬
skap af fideikommissinnehafvare beskattas här för den inkomst,
som de hafva af rörelse med stenkolsfyndigheters bearbetande i
Skåne. Kan det vara skäl att bibehålla ett stadgande, som med¬
ger något sådant?
Jag hade verkligen trott, att jag i min motion tillräckligt
tydligt motiverat mitt förslag till förändrad lydelse af 12 § i be-
villningsstadgan, för att bevillningsutskottet bort finna lämplig¬
heten att bifalla, detsamma. Man kan naturligtvis icke fordra, att
en enskild motionär skall framlägga ett fullständigt formuleradt
förslag; men inom ett utskott kan det ju vara möjligt att med de
krafter, som. stå detsamma till buds, fullständiga och förtydliga ett
af en enskild motionär väckt förslag. Af en ledamot af bevill¬
ningsutskottet har jag hört up.pgifvas, att utskottet, som i öfrigt
måhända icke skulle hafva ogillat sjelfva den princip, jag velat
förfäkta, ryggat tillbaka för svårigheterna att få texten så affattad,
att den kunde förekomma vidare tvister. Jag kan ju gerna gilla
detta skäl, särskildt hvad angår den omnämnda svårigheten. Men
jag hade verkligen antagit, att man inom utskottet bort kunna,
med anledning af min . motion, komma fram med ett förslag, hvar¬
igenom sådana oegentligheter, som de af mig nu påpekade, kunde
för framtiden förebyggas. Att nu i riksdagens elfte timma, då
kammaren är öfverhopad af andra ärenden, torde det ej vara skäl
att yrka återremiss i syfte att bevillningsutskottet skulle fram¬
lägga ett positivt förslag till ändring af ifrågavarande paragraf, och
jag har också allt för stor erfarenhet för att jag skulle kunna tro,
att något.dylikt nu skulle medhinnas, hvarför jag icke heller skall
tillåta mig att göra något sådant yrkande. Men jag hade verk¬
ligen förestält mig, att detta ärende varit af beskaffenhet att 'för¬
tjena mera afseende, än som kommit detsamma till del.
Jag skall emellertid, herr talman, icke göra något särskildt
yrkande.
Herr Johansson i Xoraskog: Ehuru de båda föregående ta-
larne icke gjort något yrkande, torde det dock vara nödigt att i
någon mån upptaga till besvarande de anmärkningar, som från dem
blifvit framstälda.
Såvidt jag kunnat. förstå såväl motionärens som den förste
talarens yttranden, har ingen af dem velat påstå, att icke den rö¬
relse, som af ifrågavarande bolag bedrifves, blifvit beskattad, der
rörelsen bedrifves. Det är bolaget, som drifver röielsen, men icke
egaren. Denne har föredragit att utarrendera sin egande- eller in-
mutningsrätt till bolaget och dervid betingat sig en viss inkomst,
som antingen utgår med vissa procent eller med visst belopp af
uppfordringen eller hvad företaget inbringar. Det är denna in¬
komst, som egaren eller innehafvaren af sjelfva grufvan i föreva-
Lördagen den 30 April, f. m.
9
N:o 33.
rande fall åtnjuter, som motionären vill hafva beskattad på den Angående
ort, der rörelsen bedrifves. Nu är frågan den: kan man verkligen
påstå eller med full rätt fordra, att en inkomst, sådan som den ^-bemflnings-
ifrågavarande, ovilkorligen skall beskattas i den kommun, der rörel- förordningen.
sen bedrifves? (Forte.)
Ja, så vore nog förhållandet, om grufvor betraktades som fast
egendom, men så är icke förhållandet, utan grufvor, så väl malm¬
fyndigheter som stenkolsfyndigbeter, betraktas af lagstiftningen så¬
som lös egendom. Mig förefaller derför hela saken så, att egaren
till grufvan framför att sälja den föredrager att sjelf taga den di¬
rekta inkomsten i form af byres- eller arrendeafgift. Om han nu
i stället sålde eganderätten till grufvan, komme han antagligen att
deponera den erhållna köpeskillingen i en bank. Han komme då
att för sin inkomst af detta kapital beskattas på den ort, der han
är mantalsskrifven, men icke der han har sina penningar placerade
eller der han uppbär räntan. Ungefär sådant är förhållandet äfven
här. Det är mellan egaren till grufvan och dem, som bruka den¬
samma, träffad en öfverenskommelse af nära nog samma slag, som
då Karl IX sade till bergsmännen i fråga om tackjernstionden:
»Om I fån mycket, så får jag mycket, och om I icke fån någon¬
ting, ja, då får jag heller ingenting», och på grund häraf ställa
sig också den verklige grufegarens inkomster olika år betydligt
olika. Den inkomst, som han har af detta sitt kapital, lemnas
ingalunda obeskattad, utan frågan är endast, hvar aen skall be¬
skattas. Den beskattas nu der egaren hor, och, såvidt jag kan för¬
stå, är detta rigtigt och står i full öfverensstämmelse med bevill-
ningsförordningens öfriga föreskrifter.
Hvad nu sjelfva bolagets beskattning angår, så är i 10 § be¬
stämdt i afseende på grunderna för inkomstberäkningen, att afdrag
må ske vid beräkning af inkomst för arbete dels för ränta å lånt
rörelsekapital —• och man kan ju säga, att detta bolags rörelse¬
kapital är lånt, då bolaget af egaren fått rätt att bearbeta grufvan
—- och dels »för omkostnader för bedrifvande af rörelse eller yrke,
såsom arrende- eller hyresafgift, underhåll af fastighet» o. s. v.
För allt detta bar bolaget rätt att njuta afdrag, och det har också
i detta fall skett. Tvistefrågan är alltså den: är det såsom kapital
eller är det såsom rörelse, som ifrågavarande arrendeafgift skall
beskattas? Huru det ställer sig, om det är såsom kapital, som
den skall beskattas, derom tror jag ej att vi behöfva tvista, ty i
det fallet kommer beskattningen att ske i den kommun, der den
beskattade bor. Men är det deremot så, att det är såsom inkomst
af rörelse, som arrendeafgiften skall beskattas, så borde ju detta
ske, der rörelsen drifves.
Men hvad blefve väl följden af ett stadgande i sistnämnda
rigtning? Jo, följden blefve den, att hvar och en, som har inkomst
af bolaget, t. ex. en disponent, nödvändigt måste taxeras på den
ort, der bolaget drifver sin rörelse, äfven om han sjelf ej skulle
vara bosatt der. Men ej nog härmed. Äfven arbetare och andra
inkomsttagare vid grufvan skulle, äfven om de icke bo inom den
kommun, der grufvan är belägen, taxeras inom denna kommun,
N:o 33.
10
Lördagen den 30 April, f. m.
Angående
ändring i
§ 12 litt. d a,
bevillnings-
förordningen
(Forts.)
oaktadt det ju ur statens synpunkt är ganska likgiltigt, hvar de
, blifva beskattade, blott de öfver hufvud taget blifva det. Hela
tvistefrågan rör sig sålunda om beskattningsorten, och att den är
ganska tvistig, kan man icke gerna undgå att erkänna.
På afdelningen talades jemväl mycket om att genom tillstyr¬
kande af en skrifvelse till Kongl. Maj:t begära ett lagförslag an¬
gående rätta behandling af dylika beskattningsfrågor, men det
var en annan omständighet, som gjorde, att man ansåg sig kunna
låta saken anstå åtminstone till dess man funne, att förhållandet
kunde föranleda missbruk på flera håll. Jag tror för min del icke,
att mellan egaren och bolaget ingåtts någon öfverenskommelse att
på ett eller annat sätt kringgå lagen. Båda äro ju beskattade, om
än på olika orter, och att detta är en omständighet, hvaraf den
kommun, der fyndigheten är belägen, anser sig lida men, undrar
jag ingalunda öfver. Det förhållande, som jag antydde, är emel¬
lertid, att Riksdagen för något år sedan begärde en utredning an¬
gående ändradt sätt för taxering af skogsrörelse, som bedrifves på
olika platser. Enligt hvad jag häromdagen kunde höra från stats-
rådsbänken, lär Kongl. Maj:t vara betänkt att med anledning af
denna skrifvelse till en blifvande Riksdag inkomma med förslag i
ämnet. Då det nu icke kan nekas, att det fall, som i den före¬
liggande motionen beröres, har vissa likheter med det i Riksdagens
nyssnämnda skrifvelse behandlade, ansåg både afdelningen och ut¬
skottet lämpligast att afbida resultatet af den utredning af sist¬
nämnda fråga, som Kongl. Maj:t låtit verkställa och som möjligen
äfven kunde influera på afgörandet af nu föreliggande fråga. Det
har alltså icke varit af någon egentlig ovilja mot det af motionä¬
ren framstälda förslaget, utan för att afvakta förhållandenas egen
utveckling, som utskottet föreslagit, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda, till hvilken hemställan jag, herr
talman, tillåter mig att yrka bifall.
Herr Persson i Vadensjö: Jag blef verkligen mycket förvå¬
nad, då jag fick kännedom om det utslag af Kongl. Maj:t, som i
motionen omnämnes. Om ett sådant beslut för framtiden skulle
vinna tillämpning, kan jag icke säga annat, än att det komme att
betaga folk lusten att bosätta sig på landet. Om en sådan rörelse
som den, hvarom nu är fråga, uppstår i ett litet samhälle, der då
de kanske till tusental uppgående arbetarne bosätta sig, så måste
kommunen försörja de fattige, som uppstå bland dessa arbetare,
samt äfven sörja för barnens undervisning i skolan. Men om någon
vinst uppstår af denna fabrik, tager kanske en annan kommun be¬
skattningen därför. Herrarne torde finna, att det just icke kan
vara angenämt att bo i eu sådan kommun, der ett dylikt bolag
komme att slå ner sina bopålar. Det kan för kommunens med¬
lemmar blifva rent af ruinerande, ty det medför för kommunens
bosatta befolkning kommunalutskylder, hvilkas höjd ingen kan
beräkna. För några år sedan förekom ett med det af motionären
omförmälda liknande fall nere i Skåne, men det fick en annan
utgång. Det gälde grosshandlaren Kajss i Landskrona, som har
11
N:o 33.
Lördagen den 30 April, f. m.
mycket stor spanmålshandel — den påstås till och med vara den stör- Angående
stå i hela riket — och som derför har kontor på många platser i södra ^^daf
Sverige. Nsess blef vid dessa olika filialkontor beskattad föi sin bevillninge-
rörelse. Deröfver klagade han och ansåg, att, då han blifvit beskat- förordningen.
tad i Landskrona, der han hade sitt hufvudkontor, borde han vara (Forte.)
befriad på de ställen, der han hade sina filialkontor. Han full¬
följde sin talan ända till Kongl. Maj:t, men Kongl. Maj:t svarade
honom, att der han hade sin rörelse måste han skatta, och han
måste derför betala skatt vid dessa olika platser allt efter rörel¬
sens storlek. _ .
Jag vet heller icke, hvarför landsbygden i detta afseende skall
sättas i sämre läge än städerna. Är det t. ex. en slagtare på landet,
som reser in till staden för att sälja litet kött, hvilket ju icke kan
annat än vara till fördel för stadsborna, så får denne person skatta
i staden för den rörelse han der bedrifver, oafsedt om han på lan¬
det är mantalsskrifven och der skattar för sin rörelse. Det är på
dessa skäl, som jag icke kan annat än förvåna mig öfver det slut,
hvartill utskottet kommit.
Då emellertid motionären icke gjort något yrkande, vill jag
ej heller göra det, men hoppas, att, om man än vid denna riksdag
icke kan vinna någon ändring i detta förhållande, det dock skall
ske vid någon följande. Det vore annars hårdt för landsbygden,
som skulle komma att lida af dylika industriella företag. Jag är
icke den, som är emot att industrien föres framåt, men den hör
väl icke föras framåt på det sättet, att man dödar andras välstånd.
Och när man betänker, att det på landet finnes kommuner på om¬
kring 7 mantal och med blott 2 å 300 invånare, är det ju tyd¬
ligt, att, om i en dylik kommun skulle anläggas en sådan fabrik,
hvarom här är fråga, den slutliga följden lätteligen kunde blifva
den, att kommunens gamla invånare måhända blefve nödsakade
att lemna hus och hem, emedan de icke mägtade stå ut med att
bära de genom fabrikens anläggning oerhördt ökade kommunal¬
skatterna.
Herr Persson i Mörarp: Blott några få ord med anledning
af bevillningsutskottets vice ordförandes yttrande.
Jag her först och främst att få till honom hembära min vörd¬
samma tack för det erkännande, som han gaf min motion, då han
meddelade, att utskottet icke hade haft så mycket emot sjelfva
saken, men att det var ett annat ärende, som var i någon män
förknippadt med denna fråga, och hvars afgörande man först ville
invänta, innan man ansåg lämpligt att göra något uttalande i den
rigtning motionären föreslagit. Mig synes emellertid, att, äfven
om hos regeringen föreligger ett ärende, som kan hafva samband
med den af mig väckta motionen, det likväl icke skulle vara ur
vägen att besluta en skrifvelse till regeringen med begäran om
framläggande af förslag, gående i denna rigtning.
Jag är villig att erkänna — och jag har ej heller i min mo¬
tion uttalat någon annan mening — att bär icke föreligger något
sådant fall, der man rent af försökt att kringgå lagen. Jag tror
N:o 33.
12
Lördagen den 30 April, f. m.
Angående ej, att i det fall jag anfört ett sådant uppsåt förefinnes. Men å
6'an<^Ta sidan ber jag att få fästa uppmärksamheten vid, att med
bevillnings- s^ö(^ ^et iförda exemplet det skall vara ofantligt lätt
förordningen. aB upprätta överenskommelser med personer, som hafva egande-
(Forts.) rätt till grufvor, hvarigenom sådana bestämmelser stipuleras, att
kommunen, der grufvan är belägen, ej komme att erhålla ett enda
öres bidrag till sina utskylder, oaktadt rörelsen kanske gåfve tu¬
sentals kronor i afkastning.
Det var icke fullt så, som utskottets vice ordförande yttrade,
att egaren till de ifrågavarande stenkolsfyndigheterna förbehållit
sig ett visst belopp endast i de fall, då rörelsen lemnade afkast¬
ning, så att, om bolaget förtjenade mycket, han erhöll mycket, och
om bolaget icke förtjenade någonting, han ingenting erhöll. Nej
det förhåller sig så, att egaren från bolaget är garanterad en viss
årlig inkomst, som icke får sättas under ett visst belopp, men der¬
emot får stiga huru högt som helst. Det synes mig derför, som
om ingenting skulle hindra att göra en bestämmelse i den rigtning,
att 90 å 99 proc. af vinsten skulle tillfalla vissa personer, som på
samma gång vore aktieegare i bolaget.
Beträffande arbetarnes beskattning yttrade utskottets vice ord¬
förande, att, om man bifölle mitt förslag, skulle det leda derhän,
att arbetarne komme att beskattas icke i den kommun, der de
bodde, utan i den, der grufvan låg. Något sådant har emellertid
aldrig varit ifrågasatt, och just med hänsyn till den gemenskap,
som beskattningen har med de kommunala hördorna, torde herrarne
förstå, att jag icke velat göra något förslag i det syftet.
Hvad åter beträffar de tjensteman, som vid bolaget hafva an¬
ställning, har jag heller aldrig föreslagit, att de skola betala någon
skatt till kommunen, der rörelsen drifves, om de äro boende utom
densamma. Jag finner det t. ex. mycket antagligt, att, om bolaget
har en direktör på annan plats och denne af bolaget åtnjuter ar¬
vode, han då beskattas på den ort, der han är bosatt. Men den
direkta vinst, som, sedan dylika afdrag äro gjorda, uppstår af rö¬
relsen, anser jag böra beskattas på det ställe, der rörelsen drifves.
Herr Ola Bosson Olsson: Jag gillar fullständigt hvad som
yttrades af bevillningsutskottets vice ordförande, att det ej, vare
sig af honom eller någon annan, varit ifrågasatt annat än att den,
som skattar för rörelse eller kapital, verkligen erlägger sin bevill¬
ning till staten. Men här är det ju icke egentligen fråga om be-
villningen till staten i och för sig, utan om kommunalutskylderna.
Det kan icke bestridas, att, derest inom eu kommun bedrifves en
rörelse, som sysselsätter hundratals arbetare, denna kommun i hög
grad betungas genom denna arbetarepersonal, dels genom skol¬
undervisningen, dels genom fattigvården. Om nu icke kommunen
får i form af kommunalutskylder sin del af affärsföretagets vinst,
så kan den på detta sätt ruineras.
Det var glädjande att höra, hvad som nämndes af vice ord¬
föranden i bevillningsutskottet, att han talat med statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående denna sak, och att denne
13
N:o 33.
Lördagen den 30 April, f. m.
då förklarat, att den komité, som är tillsatt för granskning af en Angående
annan fråga, äfven skall taga detta ärende, under ompröfning. Om g^m.Vaf
denna sak nämndes, så vidt jag minnes, ej ett ord inom utskottet, bevillnings-
hvarken vid frågans behandling i afdelningens eller i utskottets förordningen.
plenum. Emellertid var det glädjande att höra, att frågan äfven (Forts.)
af regeringen blifvit uppmärksammad, så att man möjligen snart
nog kan motse en förändring i detta afseende, som jag för min
del anser vara alldeles nödvändig.
Herr Forsell: Som jag gillar syftet med den föreliggande
motionen, vill jag icke underlåta att gifva min mening, till känna.
Vi veta, att enligt bevillningsförordningens föreskrift, skall in¬
komst af rörelse beskattas på den ort, der rörelsen i sin helhet
eller någon hufvudsaklig gren deraf drifves. Att denna bestäm¬
melse ofta kringgås, tror jag mig kunna intyga. Då vi känna och
veta, att en landtkommun och för öfrigt hvilken kommun som helst
icke kan förhindra anläggandet inom kommunen af hvilket indu¬
striel företag som helst, och icke heller inflyttning till kommunen
af de för rörelsens bedrifvande nödiga arbetare, men att å andra
sidan en sådan inflyttning kan i betydlig män öka kommunens
utgifter för skolväsendet och fattigvården, så synes det mig med
rättvisa och billighet öfverensstämmande, att en sådan kommun
åtminstone kommer i åtnjutande af de förmåner i skattehänseende,
som sålunda påtrugad rörelse kan gifva. När nu bevillnings-
förordningen, tänjbar som den är i många hänseenden, icke lemnar
tillräckligt skydd för nyssnämnda princip i fråga om beskattnings¬
ort, som synes genomgå nämnda förordning, tycker jag för min
del, att man ej bör draga sig för att söka åstadkomma sådan rät¬
telse, att hvarje kommun må få hvad den med rätta tillkommer.
Litet hvar vet, att ingenting finnes, som så upprör sinnena man
och man emellan som tillvaron af en skattelag, som strider mot
rättsmedvetandet. Och att här så är förhållandet, kan val icke
förnekas. Sådana lagar äro farliga att stifta, och de äro farliga
att bibehålla, då man kommit under fund med deras oegentlighet.
Må man derför icke vara rädd att i dessa lagar åstadkomma de
förändringar, som omständigheterna kräfva, äfven om man skulle
blifva nödsakad att rubba en eller annan princip, tv tillvaron af
missförhållanden visar, att principen är ohållbar.
Jag skulle derför gerna yrka bifall till motionen, om icke
skäl funnes, som tala deremot, af den beskaffenhet, att jag för
närvarande icke kan göra det. Jag anser nemligen, i likhet, med
utskottet, att motionens antagande skulle nödvändiggöra åtskilliga
förändringar i bevillningsförordningen. Dessa förändringar äro
emellertid af den vidlyftiga beskaffenhet, att man icke kan ifråga¬
sätta att de skola utarbetas hvarken af eu enskild motionär eller
af utskottet. Derför tror jag, att motionären bäst främjat sitt syfte,
om han föreslagit en skrifvelse till Kongl. Maj:t, deri oegentlig-
heterna i nu gällande bestämmelser angifvits med vördsam an¬
hållan, att Kongl. Maj:t måtte framlägga förslag i syfte att få dem
afhjelpta.
Tf:o 33.
Angående
ändring i
§ 13 Uti. d. af
bevillnings-
förordningen.
(Forts.)
Angående
införande i
bevillnings-
lagstiftnin-
gen af den
s. k. sjelf-
delclarations-
principen.
1-1 Lördagen den 30 April, f. m.
Det är blott detta jag velat säga. Något yrkande har jag ej
att göra.
Herr Thermgenius: Det har i motionen sagts och i åtskilliga
muntliga anföranden upprepats, att man vid denna frågas bedö¬
mande måste tänka på den omständigheten, att genom anläggning
af ett sådant företag, som här är i fråga, en kommun påtvingas
en massa arbetare, för hvilka den sedan får vidkännas betydliga
utgifter i form af kostnader för undervisningsväsen och fattigvård,
och att man derför äfven borde låta kommunen i skatteväg komma
i _ åtnjutande af den vinst företaget leranar. Jag ber med anled¬
ning häraf få fästa uppmärksamheten derpå, att det mycket väl
kan tänkas, att företaget alls icke gifver sin innehafvare någon
vinst, men att man deremot kan vara säker om, att arbetarne alltid
utbekomma sin aflöning och för denna beskattas i den kommun,
der de bo, hvilket väl i vanliga fall är densamma som den, der
rörelsen bedrifves; och då så är, få ju äfven arbetarne bidraga till
kommunens utgifter.
Det är endast detta uttalande, som jag velat göra, då jag an¬
sett, att hvad som yttrats om orättvisan i de nuvarande förhål¬
landena icke borde få stå alldeles oemotsagdt. För öfrigt instäm¬
mer jag i yrkandet om bifall till utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll Kam¬
maren utskottets hemställan.
Punkten 4.
1 särskilda inom Andra Kammaren afgifna motioner hade
föreslagits:
af herr J. A. Johansson i Strömsberg (motion n:o 10):
att Riksdagen måtte besluta ändring i bevillningsförordningen
i sådant syfte,
att den, som enligt bevillningsförordningen är skyldig att er¬
lägga skatt för inkomst af kapital eller arbete, ålägges att inom
offentligen kungjord tid till bevillningsberedningens ordförande
lemna uppgift å det belopp, hvartill hans inkomst af kapital eller
arbete det nästföregående året uppgått;
och att den skattskyldig, som detta underlåter, må bota ett
belopp, svarande mot tio procent af den bevillning, som inom be-
redningsdistriktet varder honom påförd för den inkomst, som upp¬
giften skolat afse, hvarjemte Kongl. Maj:ts befallningshafvande på
anmälan af bevillningsberedningens ordförande eger att med före¬
läggande af lämpligt vite dylik uppgift infordra;
samt att, om det kan ledas i bevis att skattskyldig mot bättre
vetande lemnat origtig uppgift, han må vara skyldig icke allenast
att erlägga bevillning för det sålunda undanhållna beloppet, utan
äfven derutöfver erlägga en plikt af fem procent af samma belopp;
Lördagen den 30 April, f. m.
15
N:o 33.
samt af herr O. W. Eedelius (motion n:o 75):
att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i gällande bevill¬
ningsförordning, att under § 14 »2:o hvarje år» måtte mföias ett
nytt moment d) af innehåll, att hvarje skattskyldig skall anses
pligtig att på heder och samvete uppgifva sin verkliga inkomst för
nästföregående året med den påföljd för origtig uppgift härutinnan,
att dubbel bevillning till staten och dubbel skatt till kommunen
skall påföras hela det belopp, som undandragits från beskattning
till följd af den origtiga uppgiften.
Under förevarande punkt hemstälde dock utskottet, att be¬
rörda motioner icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Redelius: I ändamål att befordra en rättvisare beskatt¬
ning har jag dristat framkomma med en motion, hvari jag, såsom
herrarne af det föreliggande betänkandet finna, anhållit, att i gäl¬
lande bevillningsförordning måtte intagas en bestämmelse, hvari
det ålägges skattskyldige att sjelfva uppgifva sina inkomster. Ut-
skottet bar emellertid afstyrkt denna min motion,_ liksom äfven
den af herr Johansson i Strömsberg afgifna; och då ingen reserva¬
tion åtföljer betänkandet, samt det alltså kan synas, som om ut¬
skottets medlemmar i denna fråga varit fullt eniga, bar jag väl
ingen utsigt att få något annat beslut till stånd, än det utskottet
tillstyrkt.
Detta oaktadt skall jag dock be att för frågans vigts skull få
till protokollet yttra några ord.
Att frågan är vigtig, har utskottet erkänt. Utskottet har till
och med erkänt premisserna för den konklusion, som jag önskat,
att det skulle gå in på. Men slutsatsen bar utskottet vägrat er¬
känna. Premisserna äro först den, att hvar och en skall af sill
inkomst erlägga 1 procent till statskassan, och vidare den, att in¬
gen kan bättre hafva reda på inkomstens verkliga belopp, än den
skattskyldige sjelf. Vidare bar utskottet erkänt, att denna princip
att låta den skattskyldige sjelf uppgifva sina inkomster är nyttig,
ja, »af stor nytta», säger utskottet, eller till och med »rent åt nöd¬
vändig», i fall ett fullt genomfördt inkomstbeskattningssystem är
användt. Men något sådant finnes icke, förklarar utskottet, hä,r i
landet. Detta sista påstående förefaller mig något egendomligt.
Plafva icke vi inkomstbeskattningssystem, så vore det märkvärdigt.
Hvar ock en har sig ju ålagdt att betala viss procent af sina in¬
komster till staten, och vi hafva ju icke blott fastighetsbevillning
och andra dylika bevillningar, utan äfven bevillning af inkomst.
Då sålunda slutsatsen blir den, att vi verkligen hafva inkomst¬
beskattningssystem, förefaller det mig något egendomligt, att ut¬
skottet afstyrkt min motion.
Jag vill påstå, att det är väl behöflig!, att denna sjelfbeskatt-
ningsuppgift blir ålagd som skyldighet, och detta på grund af den
ojemnhet i beskattningen, som jag vågar antaga, att herrarne alle¬
sammans känna till och skulle kunna gifva exempel på. Jagskall
Angående
införande i
bevillnings-
lagstiftnin-
gen af den
s. Tc. sjelf-
deklarations-
principen.
(Forts.)
2f:o 33.
16
Angående
införande i
bevillnings-
lagstiftnin-
gen af den
s. k. sjelf-
deklarations-
prineipen.
(Ports.)
Lördagen den 30 April, f. m.
taga mig friheten att nämna ett sådant, med uteslutande naturligt¬
vis af namn och ort, som jag äfven känner. En person blef upp¬
skattad för 12,000 kronor inkomst af rörelse och kapital. Han
klagade deröfver och fick taxeringen efter hand nedsatt till 8,000
kronor. Så dör mannen, och det visar sig då, att hans förmögen¬
het uppgick till 500,000 kronor. Att ett sådant tillvägagående är
orätt, ligger _ i öppen dag, och många dylika exempel föreligga i
samma rigtning, om också ej till samma omfattning som det an¬
förda. Det synes derför vara sjelfklart, att en enkel rättvisa for¬
drar af hvarje person, att han skall uppgifva sina inkomster, lika
val som man kräfver, att han skall betala sin skatt.
Detta är nu det ena skälet. Det andra är, att om några upp¬
gifva sina inkomster, men icke alla äro skyldiga att göra det, så
blir följden den, att de sanningsenliga och redliga få betala hvad
de skola, men de öfriga slippa undan.
Jag vill hafva uttalat denna min från utskottet afvikande
mening, i förhoppning, att utskottet en annan gång skall djerfvas
draga slutsatsen af sina premisser och icke, såsom nu skett, er¬
känna premisserna, men neka slutsatsen.
Herrar Hedin, Johansson i Strömsberg och G. Ericsson från
Stockholm instämde häruti.
Herr Bokström: De nu förevarande motionerna, som under¬
stälts bevillningsutskottet för utlåtandes afgifvande, hafva till sin
betydelse ingalunda blifvit af utskottet underskattade. Det blir,
såsom utskottet framhållit, allt mer och mer nödvändigt, att sjelf-
skattedeklarationen äfven i vårt land kommer att vinna större be¬
tydelse än den för närvarande har. Men utskottet har varit öfver-
tygadt, att man dermed måste gå synnerligen varsamt till väga.
Motionärerna hafva deremot varit synnerligt radikala i sin fordran.
De begära nemligen, att hvarje skattskyldig skall uppgifva sin in¬
komst. Så vidt jag har mig bekant, finnes icke något land i verl-
den, som vågat uppställa en slik fordran på landets invånare.
Om vi se till, huru det är i mönsterlandet Tyskland, hvarest en
ny skattelag antogs år 1891, finna vi, att der måste de personer,
som under det näst föregående året varit beskattade för en inkomst
af 3,000 mark eller deröfver, det påföljande året uppgifva sin in¬
komst till skattekommissionen, hvilken förbehållits rättighet att
efter eget bepröfvande från öfriga skattskyldige infordra inkomst-
uppgifter. Till det förstnämnda stadgandet finnes i vårt land icke
någon motsvarighet, men väl till det sistnämnda, ty bevillnings-
beredningen eger ju att af hvilken skattskyldig som helst infordra
en sådan deklaration vid den påföljd, som bevillningsförordningen
stadgar för försummelse att sådan afgifva. Emellertid har det visat
sig, att de skattskyldige med mycken motvilja sett detta stadgande
tillämpas, hvarför det icke heller, sedan den tid, då detsamma in¬
fördes eller år 1883, kan anses hafva vuxit in i folkmedvetandet.
Vår inkomstbevillning uppgår för närvarande till icke fulla
tre procent af hela statsbudgeten, och intager sålunda ännu ett
Lördagen den 30 April, f. m.
17
N:o 33.
jemförelsevis underordnadt rum bland skattetitlarne. Just med
hänsyn dertill kan man också tills vidare låta sig nöja med ett
lindrigare stadgande i förevarande hänseende än nödigt är i de
länder, der inkomstskatten vunnit en ojemförligt mycket större
betydelse i skattesystemet. Och vill man att inkomstskatten skall
komma till en vidsträcktare användning i vårt land, än den nu
har, bör man akta sig att vidtaga en åtgärd, som gör denna be¬
skattning i folkets ögon allt för förhatlig.
Jag anhåller att få yrka bifall till bevillningsutskottets förslag.
Herr Östberg: För min del skall jag be att få understödja
motionärerna. Enligt mitt förmenande finnes ingen reform på be-
skattningsväsendets område, som är mera önskvärd och förr borde
komma till stånd än just den här ifrågavarande. Såsom herrarne
nogsamt veta, är den nuvarande taxeringen mycket otillfredsstäl¬
lande, och detta icke blott i den mening, att mången icke upp¬
skattas för hela den inkomst han åtnjutit, utan äfven så till vida,
att mången blifvit uppskattad till vida högre belopp än han verk¬
ligen haft i inkomst. Vid sådant förhållande är det ju af högsta
vigt att på något sätt söka åstadkomma en förändring i det nu
gällande skattesystemet. Då motionärerna påyrka införande af den
s. k. sjelfdeklarationsprincipen, ber jag såsom stöd för rigtigheten
af en sådan mening få åberopa hvad bevillningsutskottet sjelft
här säger. »Utskottet finner väl», säger det, satt i ett genomfördt
inkomstbeskattningssvstem en dylik grundsats som den s. k. sjelf¬
deklarationsprincipen är till stor nytta, ja, rent af nödvändig för
systemet.» Jag skulle äfven till stöd för denna åsigt kunna åbe¬
ropa ett yttrande af dåvarande chefen för finansdepartementet den
& januari 1883, så lydande: »ehuru tvifvelsutan ganska starka
skäl kunna anföras för obligatorisk sjelfdeklaration vid uppskatt¬
ning till bevillning, förefaller det mig likväl betänkligt att för
närvarande i vår skattelagstiftning införa denna grundsats i dess
fulla utsträckning». Såsom herrarne finna, innebär äfven detta
den uppfattning, att det ligger en rättvisa i denna princip. Och
för min del tror jag, att det ligger någonting mycket uppfostrande
i denna reform, att hvar och en är skyldig att uppgifva sin in¬
komst. Såsom nu är förhållandet, då man icke är skyldig att
uppgifva sin inkomst, är det ju ej att undra på, att man tiger
dermed. Blir man deremot skyldig dertill, skola, efter mitt för¬
menande, de allra fleste tveka att uppgifva eu falsk siffra, i syn¬
nerhet om man bestämmer ett strängt vite derför. Det vore nog
-också bra, att detta vite sattes temligen högt, om icke under den
första tiden för lagens gällande, så åtminstone sedermera.
Utskottet säger, att det icke kan vara skäl för oss att nu ingå
på detta förslag, derför att det för närvarande icke hos oss finnes
något genomfördt inkomstbeskattningssystem, som annars skulle
göra förslagets antagande nödvändigt. Ja, det är väl sant, att
inkomstbevillningeu hos oss spelar en högst obetydlig rol, och
skulle man tänka sig, att det allt framgent komma att blifva på
detta sätt, måste man ju medgifva, att denna sak icke betyder så
Andra Kammarens Prat. 1892. N:o 33. 2
Angående
införande i
bevillnings-
lagstiftnin-
gen af den
s. b. sjelf¬
deklarations¬
principen.
(Forts.)
N:o 33.
18
Lördagen den 80 April, f. m.
Angående
införande i
bevillnings-
lagstiftnin-
gen af den
s. k. sjelf-
déklarations-
principen.
(Forts.)
mycket. Men jag Till dock erinra, att kommunalbeskattningen är
beroende af inkomstbevillningen till staten, och kommunalskatten
drabbar ganska tungt. Om beyillningen är origtig, blir alltså äf¬
ven kommunalskatten origtig. Emellertid tror jag för min del, att
det icke kommer att dröja så länge, tills vi måste i större mån
än hittills använda den direkta beskattningen i vårt land, der utan
tvifvel en allt för stor del af beskattningen utgår i form af in¬
direkta skatter. Jag tror också, att den skatteprincip, som flera
gånger påyrkats, nemligen progressiv beskattning, har stora skäl
för sig och derför kommer att i sinom tid finna rum i vårt skatte¬
system; men en större inkomstbeskattning och framför allt en pro¬
gressiv sådan är icke tänkbar, innan man stält beskattningen på
säkrare och rigtigare grunder än för närvarande är fallet.
Jag anser det icke heller vara rätt att, såsom den siste tala¬
ren sade, vänta med att genomföra sjelfdeklarationsprincipen till
dess sådant visar sig nödvändigt för att höja inkomstbevillningen,
ty den princip, som motionärerna önska införd, den behöfver sin
tid för att verka och komma in i allmänna medvetandet. Det går
nemligen icke så lätt att få folket moget för denna sak. Prin¬
cipen behöfver vara införd och hafva fått verka en ganska rundlig
tid, innan man kan våga sig in på att i väsentlig mån höja in¬
komstbeskattningen. För min del skall jag gerna vara med om
en progressiv beskattning i lämplig form, men jag kan icke vara
med om den, så vida icke den af motionärerna framhållna prin¬
cipen förut vunnit insteg i vår bevillningsförordning.
Den siste talaren nämnde också, att i Tyskland införts be¬
stämmelser i afseende å denna sak, samt att enligt dem icke alla
skattskyldige äro pligtige att uppgifva sina inkomster. Ja, det är
ju mycket möjligt, att man kan behöfva göra några undantags¬
bestämmelser i detta afseende; men hvad jag förfäktar är den åsigt,
att sjelfva principen är rigtig och derför bör få insteg i vårt skatte¬
system. Att bifalla motionärernas förslag, sådana de föreligga,
tror jag dock icke är möjligt nu under några förhållanden, utan
det synes mig, som om Riksdagen borde ingå till Kongl. Maj:t med
begäran om vidare utredning i ämnet. I sådant syfte skulle jag
helst vilja yrka återremiss, men som frågan nu föreligger, torde
det icke vara skäl att framställa ett sådant yrkande.
Med herr Östberg förenade sig herrar Hornberg, Swartling,
Rosengren, Wästfelt och Nordin.
Herr Hammarström yttrade: Det är alldeles klart, att man
från begge sidor kan anföra skäl för sin åsigt. Mig synes frågan
vara af så genomgripande natur, att man bör noga betänka sig,
innan man fattar ett sådant beslut, som motionärerna föreslagit.
Den ene motionären har anfört ett exempel på, huru en person
undandragit sig en del af beskattningen genom att lemna felaktiga
uppgifter. Kan det då vara tänkbart, att man genom ett lagstad¬
gande kan få menniskor att blifva mera samvetsgranna än förut,
då det visat sig, att de kunna vara så samvetslösa, att de vilja
19
N:o 33.
Lördagen den 30 April, f. m.
undandraga sig den skatt, som de skulle vara skyldiga att erlägga?
Men om man nu i alla fall skulle fatta ett beslut i öfverensstäm¬
melse med motionärernas yrkande, torde det vara nödigt att på
samma gång vidtaga förändringar i bestämmelsen om, hvilka per¬
soner skola vara skyldiga att föra handelsböcker. Nu äro, såsom
bekant, icke alla skyldige att göra det, och det finnes en hel del
personer, som icke sjelfve veta, huru stora deras inkomster för
året varit. Desse måste ju då på en ren höft uppgifva sig för den
eller den inkomsten, och de kunde känna sig trygga i det med¬
vetande, att de icke uppsåtligen afgifvit falska uppgifter. Der¬
jemte borde det införas stadganden om böter för origtiga uppgifter
samt edgång, när så påfordras.
Det synes mig derför, som om man borde betänka sig två
gånger, innan man fattar ett så vidt omfattande beslut som det
nu ifrågasatta. Detta borde endast ske efter en sorgfällig utred¬
ning af alla dithörande förhållanden. På denna grund yrkar jag
för närvarande bifall till utskottets förslag.
Härmed var öfverläggningen slutad. Utskottets hemställan
bifölls.
Punkten 5.
Bifölls.
Punkten 6.
Herr N. Persson i Vadensjö hade i en inom Andra Kamma¬
ren .väckt motion, n:o 126, föreslagit:
»att Riksdagen beslutar att ingå till Kongl. .Maj:t med under¬
dånig skrifvelse, hvari anhålles, att Kong]. Maj:t täcktes låta ut¬
arbeta och förelägga en kommande Riksdag förslag till bevillning,
irtgående med lägre belopp af gifta män. än af män, som ej äro
eller varit gifta och uppnått en ålder af minst 25 år.»
Utskottet hemstälde, att motionen måtte af Riksdagen lemnas
utan afseende.
Ordet lemnades, på begäran, till
Herr Ola Bosson Olsson, hvilken låtit anteckna sig som
reservant emot utskottets hemställan och nu anförde: Motionärens
förevarande framställning har i vissa kretsar väckt något löje, men
jag är för min del fullt öfvertygad, att hans förslag är förenadt
med både rättvisa och billighet. Man behöfver endast ihågkomma,
att bevillningsförordningens grundtanke är, att bevillning skall
erläggas efter skatteförmågan, och jag förmodar att få skola för¬
neka, att icke den ogifte mannen har en större skatteförmåga än
den gifte mannen, som har hustru och vanligen flera barn att
försörja.
Angående
införande i
bevillnings-
lagstiftnin-
gen af den
s. k. sjelf-
deklarations-
principen.
(Forts.)
Angående
ändring i
bevillnings-
förordningen
i syfte af
lägre beskatt¬
ning af gifta
män än af
ogifta öfver
25 år.
N:o 33.
20
Angående
ändring i
bevillnings-
förordningen
i syfte af
lägre beskatt¬
ning af gifta
män än af
ogifta öfver
25 år.
(Forts.)
Lördagen den 30 April, f. m.
Motionären beskylles för att han, som man sagt man och man
emellan,_ velat föreslå en skatt på ungkarlar. Detta är emellertid
enligt min tanke fullkomligt origtigt, ty om man tager i betraktande,
hvad motionären åsyftat, så är det* endast det, att han i den
s. k. klämmen af sin motion föreslår, »att Riksdagen beslutar att
ingå till Kongl. Maj:t med underdånig skrifvelse, hvari anhålles,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga en kommande
Riksdag förslag till bevillning, utgående med lägre belopp af gifta
män än af män, som eji äro eller varit gifta och uppnått en ålder
af minst 25 år». Jag vill nu derjemte erinra derom, att den gifte
mannen, som har hustru och barn, har mycket större utgifter i
form af indirekta skatter, än den ogifte, ty då den förre skall köpa
kläder och föda för sin familj, så får han betala dessa indirekta
skatter dels i tull och dels på annat sätt. Tager man detta i be¬
traktande, måste man också medgifva, att den gifte mannen med
familj erlägger till staten betydligt större skatt än den ogifte.
Jag skall också be att få upplysa, att äfven i åtskilliga andra
länder ett sådant förhållande eger rum, att de män, som sitta med
familj och ha barn, åtnjuta åtskilliga förmåner i afseende på be-
villningsafgifterna. I Frankrike t. ex. stadgas i lag af den 17
juli 1889, 3 § 3 mom.: »Föräldrarne till sju äkta eller legitime¬
rade lefvande barn skola icke uppföras i längden för personel be¬
skattning och för beskattning af lösegendom». I Preussen före-
skrifver lagen om inkomstskatt af den 24 juni 1891 i § 18: »För
hvarje familjemedlem under 14 år afdragas af familjeförsörjarens
skattepligtiga inkomst (så vida denna icke öfverstiger 3,000 mark)
50 mark. Aro sådana familjemedlemmar 3 eller flera, eger en
nedsättning rum åtminstone med en skatteklass». I Liibeck före-
skrifver en lag af år 1889, att en familj af 5 eller flera medlemmar
med eu inkomst af 2,500 mark erlägger blott 4/., och en familj af
mer än 7 personer blott 3 j af den vanliga skatten. I Hamburg
finnes en lag i detta hänseende, utfärdad år 1881, hvari stadgas,
att en familj af 5 personer och 5,000 marks inkomst och en familj
af 4 personer och 2,000 marks inkomst betala blott 3/4 af skatten.
I schweiziska kantonen Waadt gäller den bestämmelsen, att af in¬
komst utaf arbete afdragas vid uppskattning 400 francs för mannen,
för hustrun och för hvarje minderårigt barn. I kantonen Neuen-
burg, äfven i Schweiz, afdragas från hvarje inkomst, som icke
grundar sig å kapital, 200 francs för hvarje barn under 18 år. I
Ungern finnes eu lag af 1875, som talar om flera skatteklasser. I
första skattelclassen medför i vissa fall (exempelvis för handtver¬
kare) ett större antal familjemedlemmar en nedsättning i skatten.
I tredje skattelclassen, der skatten till en del beror på bostads-
hyran, afräknas för hvarje minderårig 10 procent af hyran, dock
så, att afdraget för ett barn ej får öfverstiga 500 gulden och
för alla barnen tillsammans ej mer än 40 procent af hyran.
Häraf synes, att i åtskilliga andra länder förhållandet är sådant,
att en familjeförsörjare med barn icke är så högt beskattad som
den, hvilken har familj utan barn, och detta står äfven i fullkom¬
lig öfverensstämmelse med grundprincipen i vår bevillningsförord-
Lördagen den 30 April, f. m.
21
N:o 33.
ning, att skatten skall utgöras efter skatteförmågan. Nu kan man ju
säga, ock kanske med rätta, att detta vore ett nytt sätt att tillämpa
denna princip kär i Sverige. Jag vill emellertid påpeka, att det
dock icke är så alldeles nytt. För en del år sedan förekom i bevill-
ningsförordningen den föreskriften, att kvarje person, som kade 4
minderåriga barn, skulle komma i åtnjutande af ett visst afdrag, men
i nu gällande bevillningsförordning är detta stadgande uteslutet. Det
kar visserligen fått en ringa ersättning deri, att skattenämnderna
skulle ega att nedsätta skatten, der ömmande omständigketer före¬
komma. Men huru tillämpas nu denna bestämmelse? Mig veter¬
ligen är det högst sällsynt, att någon tillämpning af detta stad¬
gande förekommer. Bättre vore naturligtvis, att ett mera bestämdt
stadgande i detta afseende funnes i bevillningsförordningen.
Hvad nu beträffar sjelfva motionen, sådan den af motionären
affattats, vill jag villigt erkänna, att den i vissa fall är litet brist¬
fällig, bland annat derutinnan, att motionären önskar en bevill¬
ning, utgående med lägre belopp af gifta män än af män, som ej
äro »eller varit» gifta ock uppnått en ålder af minst 25 år. Häri
ligger ett litet fel, ty en person, som varit gift ock icke kar eller
kanske icke ens käft några barn, borde naturligtvis icke föras till
samma kategori som de, som ka hustru ock barn. Men för min
del anser jag dessa små fel icke böra inverka något i detta
hänseende. Motionären har ju endast föreslagit en skrifvelse till
Kongl. Maj:t, ock under sådana förhållanden borde dessa fel, om
Riksdagen beslutar att affärda eu sådan skrifvelse, icke något be¬
tyda, då ju utan tvifvel Kongl. Maj:t, för den händelse Kongl.
Maj:t kommer att aflåta en skrifvelse i ämnet till Riksdagen, i
densamma kommer att vidtaga de rättelser, som kunna vara af
bekofvet påkallade. Och äfven om Kongl. Maj:t skulle förbise
detta, kar ju Riksdagen alltid tillfälle, då den tager frågan under
behandling, att göra de erforderliga rättelserna. Emellertid skall
jag be att få yrka bifall till Nils Perssons motion.
Herr Boethius yttrade: Det förslag motionären framstält synes
mig utgå från en allmän grundsats, den nemligen, att skatter böra
utgå i mån af de olika samhällsklassernas förmåga att bära dem,
och för den grundsatsen finnes åtskilligt som talar. Då emellertid
denna grundsats icke allmännare tillämpats i våra nu gällande
bevillningsstadganden, så anser jag, att utskottet käft skäl att af¬
styrka dess genomförande i ett så specielt fall som detta. Skulle
emellertid denna grundsats en gång komma att göra sig allmän¬
nare gällande, särskilt genom den progressiva beskattningen, torde
rättvisan fordra, att då äfven tages hänsyn till de förhållanden
motionären påpekat; och då frågan om den progressiva beskattnin¬
gen är något, som allt mer tyckes rycka fram på dagordningen,
synes det mig att vi böra vara motionären tacksamma för att kan
fäst uppmärksamheten på denna sak. Emellertid ber jag att få
instämma i utskottets hemställan.
Angående
ändring i
bevillnings¬
förordningen
i syfte af
lägre beskatt¬
ning af gifta
män än af
ogifta öfver
35 år.
(Forts.)
Herr grefve Hamilton: Detta förslag tyckes ega en viss för-
N:o 33.
22
Lördagen den 30 April, f. m.
Angående inäga att sätta kammaren i en glad stämning. Det är också mycket
ändring i lätt att gorå sig lustig öfver ett sådant förslag, om man helt kort
förordningen ocb goc^ betecknar det såsom åsyftande skatt på ungkarlar och om
i syfte af man betecknar tjugufem år såsom den ålder, då förbärdelsen in-
lågre beskatt- träder i en så hög grad, att vederbörande böra i någon mån lida
n^n9 af straff för sitt oförsvarliga beteende. Men jag tror, att saken verk-
“y! ligen har en annan sida. Utskottet har affärdat motionen helt
9 25 år enkelt med att säga, att den förändring, som föreslagits, icke skulle
(Forts.) bli af någon vidare betydelse hvarken för staten eller den skatt¬
skyldige sjelf. Man och man emellan har man insinuerat, att
denna knapphändighet i motiveringen står i ett visst samband med,
att så många gamla ungkarlar sitta i bevillningsutskottet. För
min del tror jag, att det alltid är af betydelse både för staten och
den skattskyldige, att en rigtig princip införes i skattesystemet,
och såsom rigtig måste jag beteckna den princip, på hvilken för¬
slaget hvilar, eller den, att man i fråga om all skatt bör taga hän¬
syn till den beskattades bärkraft. Vårt beskattningssystem är för
närvarande så bristfälligt i detta hänseende och blir med hvart år
allt bristfälligare, att vi böra taga vara på hvarje förslag, som fram-
ställes till ett bättre.
Jag anser visserligen för min del, att man icke kan bifalla
förslaget, sådant som det nu framkommit. Emellertid hoppas jag,
att motionären icke låter tanken falla. För min del tror jag, att
det skulle vara lämpligt, om man ordnade saken så, att man med-
gåfve ett visst afdrag för hvarje barn under eu viss ålder, som den
skattskyldige har. Jag skulle vilja tillråda motionären att taga
saken från den sidan, då jag tror att han skulle få mera framgång.
Häruti instämde herrar Thestrup och Falk.
Herr Persson i Vadensjö: Min motion afser tydligen en
jemkning i beskattningen. Det hade äfven utskottet bort kunna
se och arbeta ut hvad som fattades i dess innehåll. Herrarne
vilja väl icke påstå, att, om två personer hvardera sitta med 8—
10,000 kr. i årlig inkomst, de derför alltid betala lika mycket i
afgift till staten. Om herrarne påstå detta, vill jag bestrida det.
Det är visserligen sant, att, då de ha lika inkomster, de äfven be¬
tala lika stor bevillning till staten och betala lika mycket till
kommunen, der de äro mantalsskrifna eller ha sin rörelse. Men
får icke den af dessa båda, som har familj, till staten erlägga skatt
för de kläder, som hans familj bär, får han icke erlägga skatt till
staten för den mat, som familjen äter, och den undervisning, som
hans barn behöfva. Utskottet har såsom stöd för sin hemställan
om afslag på min motion sagt, att en sådan beskattning hvarken
har betydelse för statskassan eller för den, som skall erlägga skatten.
Jag förstår icke, hur utskottet kunnat komma till ett sådant ytt¬
rande. Om alla sådana dugliga och förmögna ungkarlar, som dem
vi ha i bevillningsutskottet, skulle vara skyldiga att erlägga en
dylik bevillning, skulle vi få så stora afgifter till statskassan, att
vi säkerligen snart skulle kunna få vårt försvar ordnadt. Såsom
Lördagen den 30 April, f. m. 23 N20 33«
herr O. B. Olsson redan tydligt visat, är frågan, om också ny i Angående
detta land, dock icke ny i andra länder. Det är derför, som man £*^9*
vågat sig in på denna sak. Det kan ju hända, att den icke går förordningen
igenom, men jag hoppas i det fallet, att frågan skall falla framåt. { syfte af
Man och man emellan har påståtts, att det skulle vara meningen lägre beskatt-
med mitt förslag, att de fattiga ungkarlar, som icke ha råd att nm9 «/ «
gifta sig, skola skatta. Jag har dock förestält mig, att den, som
är så fattig att han icke kan gifta sig, hör vara fri från att betala 35
skatt. Jag har icke tänkt mig, att den fattiga befolkningen skulle (Forts.)
skatta. Men deremot har jag tänkt att, om dessa stora gods- och
bruksägare, hvilka ega en förmögenhet på flera millioner och endast
ha till uppgift att om somrarne lefva i Schweiz och Italien och
om vintrarne i Stockholm, finge till staten erlägga någon bevill¬
ning, det icke vore så farligt.
Jag skall icke uppehålla kammaren längre, då det kanske icke
är några utsigter för detta år, utan endast anhålla om bifall till
min motion.
Herr Johansson i Noraskog: Så vidt jag kunnat finna af
den öfverläggning, som egt rum, torde de fleste ha uttalat sig i
den rigtning, att familjefäder med barn borde åtnjuta lindring i
beskattningshänseende. Här har äfven sagts, att det väckta för¬
slagets grundsats icke vore något alldeles nytt, utan vore rådande
äfven i andra länder. Så vidt jag kunde höra den förste talaren
i denna fråga, hade han också att meddela åtstkilliga utdrag ur
andra länders lagstiftning i detta hänseende, men samtliga dessa
utdrag angingo, efter hvad jag kunde finna, endast bestämmelser
om de afdrag, som den skatteskyldige skulle ha rättighet att åt¬
njuta på grund af talrik familj och åtskilliga andra dylika om¬
ständigheter. Om det nu verkligen var så, och jag således upp¬
fattade talaren rätt, så her jag få erinra derom, att något dylikt
äfven finnes stadgadt i vår nu gällande bevillningsförordning, der
i 11 § talas om rättighet för de beskattande myndigheterna att gorå
afdrag och lindring i de fall, der särskildt ömmande omständig¬
heter — talrik familj, långvarig sjuklighet, olyckshändelse o. d. —
förekomma. Således har man icke lemnat denna synpunkt all¬
deles ur sigte. Men vill man taga steget fullt ut i den rigtning,
som motionären angifvit genom sitt förslag angående bevillning,
som skulle utgå med lägre belopp af gifta män än af män, som
oj äro eller varit gifta och uppnått en ålder af minst 25 år, så
kan det ju gifvas honom rätt deruti, att de s. k. ungkarlarne i
många fall kunna ha en bättre ställning och bättre tåla en beskatt¬
ning än hvad som kan vara fallet med gifta män med stor familj.
Men det fins äfven ett slag af gifta män, som kunna anses nära
likstälda med ungkarlar, nemligen de män, som icke ha några barn
utan endast sin hustru. Dessa barnlösa män äro ju i något så när
lika belägenhet med just de ogifta män, hvarom det här talats.
Det skulle äfven vara skäl att tänka på, huruvida icke sådana
gifta män, som hade goda inkomster, skulle kunna draga något
Ji:o 33.
24
Lördagen den 30 April, f. m.
Angående högre beskattning, jemfördt med andra gifta män, som eea talrik
ändring i c—jo
bevillnings-
förordningen
i syfte af
lägre beskatt¬
ning af gifta
män än af
ogifta öfver
25 år.
(Forts.)
familj.
Men gifver man sig in på detta område, blir naturligtvis följden
den, att man måste taga någon hänsyn jemväl till de olika inkomst-
arterna och deras förmåga att bära eller tåla beskattning. Man
har vid åtskilliga tillfällen i denna kammare, och äfven vid det
tillfälle, då bevillningsförordningen behandlades, sökt att erinra
derom, att t. ex. inkomst af kapital torde kunna anses för ett
säkrare skatteföremål än en arbetares osäkra och oberäkneliga in¬
komst af sitt arbete. Och hvad t. ex. beträffar en löntagare, som
har sin bestämda, fasta lön, torde det kanske förtjena att tagas i
öfvervägande, huruvida icke äfven han borde i något högre grad
drabbas af skatten än daglönaren, hvars inkomst är oviss och svår
att beräkna. Det finnes ock i åtskilliga länder skattelagar, der
sådan _ hänsyn äro tagna vid beskattningens ordnande. Det är
naturligt, att, om’ man skall tänka på sådana förhållanden, man
äfven kommer derhän, såsom en talare på stockholmsbänken an¬
tydde, att man måste taga i öfvervägande den beskattades förmåga,
att bära skatterna, och vill man göra något i den vägen, får man
icke stanna vid hvad motionären föreslagit.
Nu har visserligen under hand anmärkts, att anledningen,
hvarför motionen icke rönt någon synerlig framgång i bevillnings¬
utskottet, skulle vara den, att det fins ett större antal ungkarlar
mom samma utskott. Detta kan ju vara förhållandet, men det är
icke uteslutande den synpunkten, som gjort sig gällande. Man
bör kanske taga hänsyn äfven till andra omständigheter och andra
fakta, då man försöker att .lagstifta i beskattningsfrågor. Jag får
för (ifrigt medgifva, att den i utskottets utlåtande förekommande
motiveringen visserligen är något knapphändig; men ett förslag
var verkligen framstäldt, som var ganska vidlyftigt utarbetadt
Emellertid ansåg man det ej vara skäl att framlägga detsamma,
då man höll före, att ingen anledning förefans att för närvarande
göra någon förändring i motionens syfte.
Emellertid, det ena med det andra gör, att om motionären
skulle vilja taga upp sitt förslag en annan gång, måste han enligt
min åsigt gifva det en större omfattning än hvad förhållandet nu
varit. Och det kan då bli fråga om, huruvida icke hänsyn äfven
borde tagas till åtskilliga andra omständigheter, som dermed stå i
närmare eller fjermare samband. I det skick frågan nu föreligger
tager jag mig dock friheten hemställa om bifall till utskottets
framställning.
Herr Persson i Vadensjö: Blott ett par ord med anledning
af vice ordförandens i bevillningsutskottets antydan om hvad syftet
skulle vara med motionen, att döma af hvad den förste talaren,
herr O. B. Olsson, yttrat om beskattningen i andra länder. Ja,
mine herrar, det är godt och väl att gå den vägen, att de, som ha
stor familj, få nedsättning i sin bevillning. Men det är fråga, om
statskassan tål vid det. Jag tycker att detta icke kan låta sig så
lätt göra i en tid, då man med ljus och lykta söker efter inkomster
Lördagen den 30 April, f. m.
25
N:o 33.
för statskassan, för att kunna betacka dess utgifter. Det är det skälet, Angående
som bållit mig tillbaka från att begära en sådan nedsättning och ändring i
hvarför jag trott, att personer, som äro i den ställning jag antydt, Jrordidigen
böra betala en särskild afgift. Jag medgifver, att man kan låta min t- syfte
motion få större och vigtigare omfattning. Det är emellertid glädjande, lägre beskatt-
då det är första gången denna fråga kommer före, att utskottet egent- ning af gifta
ligen icke haft något mot min motions syfte. Men då jag i motio-
nen lemnat utskottet fullt fria händer, synes det mig vara temligen °y er
klart, att utskottet hade så mycket bättre bort omarbeta förslaget (Forts.)
i den rigtning det hade funnit lämpligt. Jag ber få erinra detta
med anledning af vice ordförandens yttrande. Då jag emellertid
icke ansgr, att något sådant uppskof, som han antydde, skulle vara
nödvändigt, yrkar jag fortfarande bifall till min motion.
Herr Biilow: Det torde kanske vara på sin plats, att någon
i denna kammare tager de stackars ungkarlarne i försvar mot den
beskattning, som åsyftas. Man har sagt, att man bör beskatta
ungkarlarne och skona familjefäderna, i synnerhet dem, som icke
kunna försörja sin familj. Men jag tror, att den som går och
gifter sig utan att kunna försörja sin familj, begår ett brott mot
samhället, på samma gång han begår ett brott mot sig sjelf. Och
om vi satte motionären vid offerkistan för att uppbära skatten af
ungkarlarne, skulle han nog få se, att kistan blefve i det närmaste
torn, ty de flesta ungkarlar ha icke mycket att betala skatt med.
Är åter frågan väckt för att förmå ungkarlarne att så fort som
möjligt träda in i äktenskapets hamn, så är det en biblisk fråga,
men jag torde då icke vara rätte mannen på det området, utan
då ber jag att frågan må öfverlemnas åt — småländingarne.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de gjorda yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.
Punkten 7.
Bifölls.
§ 8.
Till kammarens afgörande förelåg vidare bevillningsutskottets
betänkande n:o 7, angående bevillningsafgifter för särskilda för¬
måner och rättigheter.
Efter föredragning till eu början af punlitcn 1, innefattande
utskottets hemställan, att en inom Första Kammaren af herr
H. Cavalli väckt motion, n:o 5, om förhöjning af bevillningsafgiften
utaf utländske handlande och handelsexpediter, icke måtte af .Riks¬
dagen bifallas, anförde:
Herr Sjö: Utan att göra något yrkande vill jag tillåta mig
att i denna fråga yttra några ord. Jag anser, att motionären
NtO 33. 26 Lördagen den 30 April, f. m.
har ganska rätt, då han föreslagit högre bevillning på utländske
handelsresande, hvarför Jag icke kunnat underlåta att begagna mig
af tillfället att här motivera min uppfattning. Herrarne veta allt¬
för väl, att dessa utländska handelsresande äro, som man säger,
legio. De öfverhopa landet, icke allenast städerna, utan äfven
landsbygden. De komma och utbjuda sina varor och söka på flera¬
handa sätt förmå allmänheten att lägga sig till med en del varor,
som man kanske icke annars hade ämnat köpa eller mången gång
icke behöft anskaffa.
Det torde för den skull icke synas underligt, om man gör någon
jemförelse mellan dessa och våra egna handlande. De utländska
handelsresandena hafva, såsom vi veta, inga andra kostnader än
den lilla bevillning de nu få vidkännas, derjemte den reseersätt¬
ning de måste betala. Våra handlande deremot hafva icke blott
skatt till kommun och stat, utan äfven derjemte utgifter för lokaler,
kontor och magasin. Derför vore det väl icke olämpligt, om
dessa nu ifrågavarande personer finge litet högre beskattning. Yi
veta att åtminstone hvad beträffar franska och spanska handelsre¬
sande, som resa i konjak, sprit och vin, de slå sig ned i städerna
och vända sig icke allenast till specialhandlande, som sälja dessa
varor, utan gå från hus till hus och afyttra dem. Det skulle, tror
jag, för den skull vara till nytta och gagn, om de finge någon
större bevillning, på det de icke skulle kunna vistas så billigt
inom landet och afyttra sina varor. Herrarne veta, att utländin-
garne hafva eu fördel, som partihandbarne inom landet icke hafva:
de sälja huru pass stora partier sprit och vin som helst, våra hand¬
lande deremot få icke sälja mindre än 250 liter. Man hade trott,
att vid förnyelsen af handelstraktaterna en förändring härutinnan
skulle rangeras, men så har icke skett. Jag har velat begagna
tillfället att nämna detta till den kraft och verkan det skall kunna
hafva samt under den förhoppning, att motionären skall återkomma
med sitt förslag en annan riksdag. Dör öfrigt skall jag icke göra
något yrkande.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
Med tillstyrkande af en i sådant afseende af herr O. Ericsson
i Bjersby jemte trettiosex andra ledamöter af Andra Kammaren
väckt motion, n:r 135, hemstälde utskottet under punkten 2, att §
5 i gällande förordning angående bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter måtte erhålla följande förändrade lydelse,
att tillämpas från och med början af år 1893:
D. Bevillningsafgift af bankbolag med sedelutgifningsrätt.
§ ö.
Enskild bank, som eger sedelutgifningsrätt, skall, förutom be¬
villning af fast egendom samt af inkomst, erlägga en afgift af fem
Angående
förhöjning i
bevillnings-
afgiften af
bankbolag
med sedelut¬
gifningsrätt.
27
N:o 33.
Lördagen den 80 April, f. in.
kronor för hvarje tusen kronor af det högsta belopp af bankens
sedlar, som på en gång under nästföregående året varit utl.emnade
i rörelsen; och är styrelsen för sådan.bank skyldig att, till upp¬
lysning vid denna afgifts debitering, inom den 15 januari hvarje
år till°Kongl. Maj:ts befallningshafvande aflemna en genom intyg
af det utaf Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordnade ombud
bestyrkt uppgift å nyssnämnda sedelbelopp; egande Kongl. Maj:ts
befallningshafvande att efter uppgiftens erhållande ofördröjligen
vidtaga åtgärder för berörda afgifts indrifning och redovisning.
Angående
förhöjning i
bevillnings-
afgiften af
iankbolag
med sedelut¬
gifningsrätt.
(Forts.)
I fråga härom anförde nu:
Herr vice talmannen Danielson: Då jag icke kan dela mo¬
tionärernas förslag, ej heller utskottets, ber jag att få säga några
ord. Som man ser, hafva motionärerna framkommit med detta
yrkande hufvudsakligen med anledning deraf, att de enskilda ban¬
kerna hafva fått ny oktroj från den 1 januari 1894; och sålunda
skulle man undanskjuta den tid, då man tänkt att de enskilda
bankernas tiokronesedlar skulle indragas, och äfven den tid, då all
de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt skulle upphöra. Motio¬
närerna säga, att denna rätt »länder till fromma icke för landet i
sin helhet, utan endast för de enskilda personer, som vant i den
lyckliga ställning, att de kunnat blifva delegare i dessa banker».
Jao- vill säga, att jag tror att eu hel del personer, som fått lyckan
att blifva delegare i enskilda hanker, hafva icke skäl att anse sig
som lyckliga derför. Jag kan t. ex. anföra Kalmar enskilda bank,
som ja0, känner. Den hade kommit i sådana omständigheter, att
den under en tid af sex år i tre år icke gifvit ett enda öres utdel¬
ning och i tre år endast 3 procent. Nu kunna herrarne tänka sig, att
en stor del lotter äro fördelade på många händer. Det har dervid
inträffat, att det är enkor, barn och andra som hafva fått aktier
såsom en tillgång i dödsbo eller arf, men de hafva icke fått någon
inkomst deraf. Det är således, icke någon afundsvärd .ställning
dessa kommit uti. Derför kan jag icke dela den af motionärerna
uttalade åsigten. Den må kunna hafva sin tillämpning med afse¬
ende på dem, som i affärsspekulation köpt aktier, men med afse¬
ende på de många, som få öfvertaga värdelösa aktier, tycker jag
icke att detta uttalande kan vara berättigad!.
Sedan förklarar utskottet, att det för sin del vill anse de en¬
skilda bankernas sedelutgifningsrätt såsom en förmån och att på
denna förmån borde läggas en ytterligare beskattning. Jag anser,
att nu, sedan dessa banker fått ny oktroj, det icke. är mycket lämp¬
ligt att Riksdagen kommer och ökar på en utgift, som icke . var
beräknad, då bankerna sökte ny oktroj, För öfrigt beror det icke
på de enskilda bankerna, att deras sedelutgifningsrätt icke minskats
eller upphört, utan det beror på Riksdagens egna åtgärder, då den
icke anvisat tillräckliga fonder för riksbanken, så att den kunde
öfvertaga all sedelutgifningsrätt. Detta, tycker jag, är ett skål,
som är ganska talande. Man säger, att de enskilda bankerna icke
äro till fromma för landet i dess helhet. Det var mycket tal om
\:o 83.
28
Angående
förhöjning i
bevillnings-
afgiften af
bankbolag
med sedelut-
qifninqsrått.
(Forts.)
Lördagen den 30 April, f. m.
att Kalmar enskilda bank skulle indragas. Men man bar ansett,
att ortens kreditförhållanden icke kunnat medgifva det. Det hade’
blifvit.en ruinerande rubbning i ortens kreditförhållanden, som
orten icke hade tålt. Derför har banken sökt ny oktroj, oaktadt
affären gått så uselt, detta icke ensamt för bankens förmån, utan
för ortens. Så tror jag, att hvar och en bank i sin ort förmedlar syn¬
nerligen stora kreditförhållanden. Det händer äfven att dessa
banker få taga ett och annat papper, som riksbanken icke mottager;
de få mottaga namn ganska många gånger med risk.
Med hänsyn till dessa förhållanden, som ej helt och hållet
kunna undvikas, äro de enskilda bankerna lika så väl som riksbanken
utsatta för förlust, och att icke riksbanken kunnat öfvertaga all
sedelutgifningsrätt har icke berott på de enskilda bankerna. Der¬
för anser jag, att det icke är af Riksdagen grannlaga att nu efteråt
komma med sådan skatteförhöjning. Det kan vara vissa banker,
som gifva något öfver 6 procent, men det finnes, som jag nämnt,
äfven sådana som icke gifva någonting alls eller gifva mycket
mindre än dessa 6 procent. Då man härtill lägger den ansvarighet,
som dessa delegare i bankerna hafva, tycker jag att det är en
hård åtgärd mot dessa. Tänker man särskildt på dessa personer,
jag, nyss nämnde, hvilkas enda tillgång är eu eller ett par bank¬
aktier, som de fått genom arf eller öfverlåtelse på annat sätt, så
tycker jag, att. det är ännu hårdare. Jag kan derför icke dela
denna uppfattning och tycker, att utskottets förslag i den delen
icke borde tillvinna sig Riksdagens bifall. Ku säger man: om
man fördelar dessa 125,600 kronor på rikets 26 enskilda banker,
gör höjningen en obetydlighet. Ja, visserligen. Men om man
tager denna förhöjning, hvad ligger närmare till hands än att vid
följande riksdagar återkomma med samma yrkande, till dess man
får en beskattning som är orimlig? Derför tycks mig den vägen
vara rent af orätt att, sedan dessa banker fått ny oktroj med
kännedom af den lagstiftning som fans, komma och öka på bevill-
ningsafgiften.
Till detta vill jag lägga, att då dessa enskilda banker såsom
hvarje annan verksamhet eller industri skatta för inkomst, d. v. s.
för den bruttovinst de hafva, så anser jag, att det icke bör vidare
komma i fråga någon skatt för dem, ty sedelutgifningsrätten är
icke annat än ett medel att. bereda verksamheten inkomst. Då nu
bankerna skatta för de inkomster de fått under året, är denna nä¬
ring lika beskattad som de andra enligt de beskattningsgrunder
vi hafva. Jag anser derför, att en beskattning af denna särskilda
sedelutgifningsrätt är obefogad. Skulle vi gå den vägen, skulle
på många andra områden skattas för redskap och medel, som be¬
reda en näring tillfälle att göra inkomster; derför tycker jag, att
detta icke är hållbart, och kan icke vara med om någon förhöjning.
Den skulle i många fall komma att drabba sådana, som icke hafva
råd att betala den, och för öfrigt anser jag det vara origtigt att
nu efteråt komma med ett djdikt förslag.
På dessa skäl ber jag att få yrka afslag på utskottets hem-
Lördagen den 30 April, f. m. 29
ställan och tror icke, att vi böra vidtaga denna ökade förhöjning
i bevillningsafgiften för sedelutgifningsrätt.
Herr G-umaslius: Jag skall icke göra något yrkande alls.
Men jag har begärt ordet med anledning af den motivering, som
från herr vice talmannen kom fram till stöd för hans yrkande. Jag
föreställer mig, att en motståndare till den beskattning, som här
är i fråga, skulle kunna hafva skäl uti att söka andra anledningar
att motsätta sig densamma. Han tog ett exempel ifrån en bank i
sin hemort och sade, att den eu tid icke gifvit någon utdelning
alls och sedan under några år endast obetydligt. Detta synes mig
dock bevisa bra litet. Förhållandet är att der varit en mycke.t
stark konkurrens. För några få år sedan fans det på denna trakt
såväl kalmarbanken, om hvilken han talade, som oskarshamns-
banken, hvilken nu måst upphöra, och smålandsbanken, med ett
mycket stort antal kontor, sannolikt liera än inom något annat
landskap. Dessutom hafva under loppet af några få år tillkommit
riksbankens afdelningskontor i Yexiö, i Jönköping och i Kalmar.
Deraf har följt en ovanligt stark konkurrens. Det finnes icke
något annat landskap, som kan uppvisa tre afdelningskontor. Man
må icke undra på att, när det är en så orimligt stark konkurrens,
resultatet blifvit dåligt. Deraf får man icke draga någon slutsats
om huru saken ställer sig i öfriga landskap. Kommer så till på
köpet, att de enskilda bankerna på platsen äro tvungna att mot¬
taga dåliga papper, dåliga säkerheter och dåliga namn, emedan
riksbanken icke vill mottaga sådana, så är det än klaTare, att de
måste gå under, ej blott lemna ringa eller ingen utdelning. Att
från sådana förhållanden draga den slutsatsen, att man icke får
vidtaga en åtgärd i den rigtning utskottet föreslagit eller några
andra, är förhastadt.
Herr vice talmannen uttalade deremot en mening, som jag
gerna vill sluta mig till. Det vore godt, om fonderna för riks¬
banken kunde ökas, så att riksbanken blefve i stånd att öfvertaga
all sedelutgifningsrätt. Jag begagnar tillfället att säga, att jag har
anledning att antaga, att det redan vid denna riksdag skall komma
in förslag från ett sammansatt utskott om ett steg i den rigtningen.
Det afser visserligen icke öfvertagandet nu af all sedelutgifnings-
rätt för riksbanken, men successive under återstoden af detta år¬
hundrade, och i sammanhang dermed sådana reformer i riksbanken,
som anses stå i omedelbart samband dermed. I afvaktan härpå skall
jag ställa mig ganska neutral i denna fråga. Men jag har velat in¬
lägga denna gensaga emot den föregående ärade talarens motivering.
Herr Thermrcnius instämde häruti.
Herr Erickson i Bjersby: Det var i sanning oväntadt, att
någon skulle uppträda mot ett så billigt förslag som det förelig¬
gande. Hade förslaget varit af samma betydenhet som det, livilket
i ämnet framlades vid 1887 års riksdag, skulle motståndet deremot
icke förvånat mig; men då motionärerna nu icke begärt högre för-
>T:o 33.
Angående
förhöjning i
bevillnings-
afgiften af
bankbolag
med sedelut-
gifningsrätt.
(Forts.)
N:o 33. 30 Lördagen den 30 April, f. m.
Angående höjning uti ifrågavarande afgift, än från nuvarande 3 kronor till
förhöjning i 5 kronor för hvarje tusen kronor af det högsta belopp af bankens
betalnings- sedlaTi
som på en gång under nästföregående året varit utlemnade
bankbolag i rörelsen, borde något motstånd deremot billigtvis icke hafva fram-
med sedelut- kommit. Väl finner jag förklarligt, att enskilda intressen kunna
gifningsrätt. orsaka motstånd mot föreliggande förslag; och jag vill för min del
(Forts.) j vjss mån respektera detta skäl; och väl är ett afslagsyrkande
af sådan anledning mindre underligt. Men jag kan icke tillerkän¬
na ett dylikt skäl något inflytande på afgörandet af föreliggande
fråga, i hvilken det allmännas intresse enligt min åsigt är alldeles
motsatt det enskilda. Våra statsutgifter ökas år efter år. Vi höra
derför söka se till att få medel att betäcka dessa ökade utgifter
äfven genom förhöjning i bevillniugen för sådana förmåner, som
för närvarande kunna anses vara för lågt beskattade. Och att man
dervid i betraktande af den särskilda förmån, som de enskilda
bankerna hafva uti sedelutgifningsrätten, i första hand vänder sig
mot den, borde icke förundra någon.
Anledningen till ifrågavarande afgifts bestämmande till så lågt
belopp som intill 1887 års riksdag två kronor och derefter tre kronor
är enligt mitt förmenande att söka i den hittills gällande åsigten,
att de enskilda sedelutgifvande bankerna varit vigtiga och nödiga för
affärsrörelsen och gagneligt för landet i dess helhet. I motsats mot
herr vice talmannens uppfattning i detta fall vågar jag påstå, att eu
sådan uppfattning för närvarande icke är gällande och sannolikt icke
heller hädanefter kommer att blifva det. Då omförmälda förhöj¬
ning' från 2 kronor till 3 kronor år 1887 egde rum, hade motion
blifvit väckt i Andra Kammaren derom, att afgiften skulle höjas till
20 kronor; och vid januari-riksdagen samma år hade motion väckts i
Första Kammaren om afgiftens höjande ända till 30 kronor. Motio¬
nären i Första Kammaren var, efter hvad han sjelf yttrade, delegare
i enskild bank, och det lärer väl derför kunna antagas, att han
ganska noga kände till den afgift, som i detta fall vore den lämp¬
ligaste, åtminstone begärde han väl under sådana omständigheter
icke för hög afgift. Under diskussionen i medkammaren upplystes
vidare af honom sjelf, att han såsom delegare i banken haft utdel¬
ning med ända till 15 procent på sina aktier i banken, och att
utdelningen skulle hafva kunnat blifva ännu större, i fall ej af-
sättningar i betydande mån egt rum till reservfonden och den sär¬
skilda fond för framtida disposition, som de enskilda bankerna
bilda. Det skäl, som föranledde Riksdagen år 1887 att höja afgiften
till endast 3 kronor, var antagligen att man då väntade en ny
banklag. Afvaktan på en ny banklagstiftnig användes äfven sam¬
ma år utaf motståndarne till det då framlagda förslaget såsom skäl
mot all förhöjning i denna afgift, och af samma anledning har
efter 1887 motion om afgiftens ytterligare höjande först vid denna
riksdag framkommit. Enligt min åsigt hade förhöjning till skäligt
belopp bort ega rum för länge sedan. Hade så skett, hade staten
nu haft åtskilliga millioner kronor, hvilka nu i stället stannat i
händerna på de enskilda bankernas delegare. Dessa penningars
utbetalande år efter år hade icke varit känbart för de enskilda
Lördagen den 30 April, f. m.
31
N:o 33.
bankerna eller störande inverkat på deras rörelse. Den omständig¬
heten, att numera ny oktroj beviljats de enskilda sedelutgifvande
bankerna, utgör emellertid det hufvudsakliga skälet, hvarför denna
motion väckts, hvartill naturligtvis kommer att man ansett, att den
ifrågavarande beskattningen för närvarande är för låg; ty hade man
ansett den nuvarande beskattningen lämplig, så hade naturligtvis
icke den nya oktrojen kunnat anföras såsom skäl för en ytterli¬
gare ökning i afgiften. Men då man, som sagdt, ansett, att denna
beskattning för närvarande är för låg, så är det ju nu, sedan ode
enskilda bankerna fått förnyad oktroj, skäl att höja afgiften. Åt¬
minstone har jag och öfrige motionärer ansett, att så nu borde ske.
Hvilken den lämpligaste siffran här vid lag vore, vågar jag för min
del ej säga, och jag har derför jemte öfrige motionärer föreslagit
den så låg som möjligt. Utskottet har också förklarat denna siffra
icke vara för högt tilltagen och derför på goda skäl tillstyrkt för¬
slaget, i fråga om kvilka skäl jag ber att få hänvisa till utskottets
utlåtande. Det är gifvet, att, då ett sådant förslag som det före¬
liggande framställes, man skall bemöta det dermed, att det icke
är lämpligt på den grund, att ett beslut i den åsyftade rigtningen
skulle verka rubbningar i den allmänna affärsrörelsen. Det kan
nog hända att så kommer att under öfvergången inträffa i någon
ringa män, men denna farhåga torde nu lika litet som förut i dylika
fall ega grund i verkligheten. De enskilda bankerna hafva nog
icke inrättats uteslutande i afsigt att hjelpa icke-lottegare, utan
väl äfven för intressenternas egen fördel. Jag missunnar icke de
enskilda bankerna, lika litet som någon annan penningeinrättning,
att få huru stor vinst som helst; men de böra också för sin sedel-
utgifningsrätt erlägga en bevillning, som står i rimligt förhållande
till den stora förmån, som denna rätt för dem innebär. Detta är
blott en gärd af rättvisa mot andra skattskyldige, af hvilka man
tager ut snart sagdt den yttersta skärfven efter den inkomst de
hafva. Det är mycket sant att det händt, att en enskild bank
under något år icke kunnat lemna någon utdelning till sina aktie-
egare. Men detta har berott på exceptionella förhållanden, som all¬
deles icke få inverka på saken i dess helhet. Om jag såsom jord¬
brukare mister hela min kreatursstam ett år, så får jag derför icke
något afdrag hvarken å mina krono- eller kommunalutskylder.
Såsom herrarne veta, hafva många undertecknat denna motion.
Bland dem finnas flere, som hafva denna fråga klarare för sig än
jag. Då jag tager för gifvet, att de komma att framställa ännu
mer talande skäl för bifall till förslaget än jag kunnat göra, så
skall jag för närvarande inskränka mig till att yrka bifall till
motionärernas förslag, på samma gång jag begagnar tillfället att
tacka bevillningsutskottet derför, att det enhälligt tillstyrkt för¬
slaget.
Häruti instämde herr Sjöberg.
Herr Sjö: Jag begärde egentligen ordet i anledning af den
förste talarens yttrande.
Angående
förhöjning i
beeillnings-
afgiften af
bard.bolag
med sedelut-
gifningsrätt.
(Forts.)
N:o 33.
32
Lördagen den 30 April, f. m.
Angående
förhöjning i
bevillnings-
afgifter af
bankbolag
med sedelut-
gifningsrätt.
(Forta.)
Han nämnde, att då Kongl. Maj:t nu beviljat ny oktroj för
de enskilda bankerna, vore det icke rätt att sedan besluta en ökad
bevillning för dem. — Jag vill med anledning häraf påpeka, att
Kongl. Maj:t visserligen nu beviljat dem ny oktroj, men bar der¬
för ingalunda kunnat frånhända Riksdagen dess grundlagsenliga
rätt att för sin del åsätta bevillning å den sedelutgifningsrörelse,
som de hafva.
Samme talare sade vidare, att kalmarbankens ställning varit
så miserabel, att den under flera års tid icke kunnat gifva någon
utdelning och på senaste tiden endast utdelat '6 procent, hvarige¬
nom en del enkor och fattiga barn, som voro delegare i banken,
skulle lida en stor förlust, i fall Riksdagen nu beslöte en ytterligare
bevillning för de enskilda bankerna. Ja, i detta fall få'väl enkor
och barn såväl som en och hvar annan person, som har aktier i
sämre företag, underkasta sig den förlust, detta kan medföra. Det
är väl för öfrigt icke underligt, att eu och annan enskild bank icke
går med så stor förtjenst, som beräknats, då man i dess styrelse
insätter sådana förtroendepersoner, som funnits i den ifrågavarande
bankens styrelse. Sköta dessa banker sin affärsrörelse energiskt
och kraftigt samt behandla sina kunder välvilligt och humant, då
bär affären sig också, och det på ett ganska utmärkt sätt. Detta
bevisas bäst af de tillkännagifvanden, som offentliggjorts i tidnings¬
pressen om bolagsstämmor, som hållits i början af detta är med
de enskilda bankernas aktieegare. De hafva nemligen då erhållit
ända till 8 å 10 procent i utdelning på sina aktier, och ändå
hafva rätt betydande belopp blifvit afsätta till reservfonder m. m.
Skulle nu så vara, att de enskilda bankernas aktieegare skulle
tycka, att det vore för hård bevillning att erlägga 1procent å
sedelutgifningsrätten, fast de få 5 procent å dessa sedlar och icke
gifva lika hög ränta å de insatta penningarna, så är det ju lätt
för dem att förklara, att de vilja afstå från sedelutgifningsrätten.
Jag är alldeles förvissad derom, att Riksdagen skall under sådana
omständigheter kunna i närvarande stund öfvertaga denna sedel-
utgifningsrätt. Riksbanken skall nog med staten bakom sig kunna
garantera, att sedlar, som derifrån utgifvas, skola vara lika säkra
som de enskilda bankernas, ja, helt säkert mer solida. Derigenom
finge denna bank alla de inkomster, som de enskilda bankernas
delegare, hvilka bestå af en del enskilda, förmögnare personer
inom landet, hafva icke allenast genom den ränta de ha på de
ifrågavarande sedlarna, utan äfven derigenom, att dessa vid olika
tillfällen blifva förstörda, såsom t. ex. vid eldsvådor och dylikt,
hvarigenom de aldrig behöfva infrias. Xu kan måhända någon
säga, att de enskilda bankerna i alla fall måste uppehålla en säker¬
het för att kunna infria alla dylika sedlar, men så är icke för¬
hållandet. Här en bank upphör att vara till, blir äfven dess skyl¬
dighet att infria sina sedlar efter viss tid preskriberad. Det hafva
vi haft erfarenhet af från vadstena- och oslrarshamnsbankerna. —
Här är således fråga om att pålägga en skatt å enskilde, som
drifva penningerörelse genom en sedelutgifningsrätt, som i första
hand borde tillkomma staten eller dess bank, riksbanken.
Lördagen den 30 April f. m.
33
N:o 33.
Med anledning af hvad jag nu haft äran anföra, her jag att
få yrka bifall till utskottets förslag i den föreliggande punkten.
Jag hoppas, att om det också nu ej skall lyckas oss att få sedel-
ntgifningsrätten helt och hållet öfverflyttad på riksbanken, såsom
jag vid denna riksdag motionerat om till någon del skulle ske,
vi dock skola lyckas att lägga på de enskilda bankernas sedelut-
gifningsrätt eu så stor bevillning, att vi en gång skola få denna
rätt eröfrad åt riksbanken. Jag tror, att detta vore sundt och
rigtigt, icke allenast för bankrörelsen, utan äfven för penningrörel¬
sen i allmänhet.
Med herr Sjö förenade sig herrar Anderson i Hasselbol,
Peterson i Hasselstad, Hammarström och Jansson i Krakerud.
Herr vice talmmannen Daniel son: Jag begärde ordet för
att inlägga en protest emot hvad talaren på stockholmsbänken
och motionären antydde, att det skulle vara enskilda intressen,
som skulle leda mig. Nej, det är icke så. Jag sätter mig öfver
dem. Men jag anser hela saken vara orättvis, principvidrig: att,
sedan en förmån är beviljad efter gällande lag och på bestämda
grunder, efteråt säga, att denna förmån icke får behållas, utan
Riksdagen skall taga hvad den finner för godt. Jag tycker, att
om inga andra mera talande skäl finnas för motionärens förslag,
så är det klent. Hvem vill väl förneka att staten hehöfver in¬
komster, men att taga dem på detta sätt passar icke rigtigt i stycke.
Jag har alltid varit af den åsigten, att de enskilda bankernas
sedelutgifnmgsrätt borde upphöra och öfverflyttas på riksbanken,
och jag har alltid sträfvat för detta mål utan att lyckas vinna
gehör, men då vi icke ännu kommit derhän, utan de många en¬
skilda bankerna fortfarande befinnas nödiga för den allmänna affärs¬
verksamheten i landet, så vore det icke värdigt att på detta sätt
försvåra deras tillvaro. Hvad blefve för öfrigt följden häraf? Jo,
såsom motionären antydt, att de enskilda bankerna taga igen sin
förlust på allmänheten. Om de höja sin utlåningsränta med en
half procent, så kommer detta att inverka icke obetydligt på
affärsförhållandena i sin helhet, och om de komma öfverens om
en sådan sak, så kunna de göra en dylik beskattning sig till
godo. Hade motionärerna kommit med sitt förslag, innan den nya
oktrojen beviljades, då hade förslaget haft skäl för sig, men nu
anser jag det hvarken grannlaga eller lämpligt. Att komma och
föreslå ett år en afgift af fem kronor, ett annat år möjligen tio
kronor och ett tredje kanske tjugu kronor och söka på det sättet,
såsom herr Sjö sade, krama bort denna sedelutgifningsrätt, det kan
icke vara lämpligt.
Jag vidhåller derför mitt yrkande och har velat uttala min
protest mot att man, då bättre skäl icke förefinnas, sökt anspela
på personliga intressen.
Herr Johansson i Noraskog: Då den siste talaren ville an¬
tyda, att det skulle vara mindre rätt att nu komma med förslag
Andra Kammarens Prat. 1892. N:o 33. 3
Angående
förhöjning i
bevillnings-
afgiften af
bankbolag
med sedelut¬
gifningsrätt.
(Forts.)
Jt:o 33»
34
Angående
förhöjning i
bevillnings-
afgiften af
bankbolag
med sedelut-
gifningsrätt.
(Forts.)
Lördagen den 30 April, f. m.
till en förhöjning i denna bevillning, derför att bankerna nyligen
fått ny oktroj, så vill jag erinra att, då Riksdagen 1887 böjde
denna beskattning, så skedde detta under pågående oktroj, och
man börde icke då vare sig från honom eller någon annan, att
detta ansågs såsom någon orättvisa. Derför tror jag icke, att
man beböfver fästa sig så mycket vid denna synpunkt.
För min del anser jag hela denna sedelutgifningsrätt vara af
ett slags monopolnatur och af denna anledning är det, som ban¬
kerna höra drabbas af den ifrågasatta beskattningen. Det är en
beskattning icke på bankernas vinst, utan för rätten att utgifva
sedlar, en rätt som jag för min del anser icke vara till landets
fromma. Jag håller nemligen före, att vi i allmänhet röra oss
med för mycket »papper», och hvar och en, som bar något reda
Så de större penningförhållandena, skall gifva mig rätt deri, att
etta pappersväsen är en olycka och till stor skada för vår eko¬
nomiska utveckling.
För öfrigt, om någon enskild bank skulle finna sig förorättad
af den föreslagna förhöjningen eller anse den vara för stor, så
kan den ju lätt undandraga sig denna beskattning genom att upp¬
höra att använda sin sedelutgifningsrätt. Banken behöfver då.
endast erlägga skatt för sin inkomst och icke för det monopol,
som ligger uti denna sedelutgifningsrätt. Jag för min del anser
den föreslagna åtgärden både rättvis och lämplig, och det skulle icke
förundra mig, om man kanske snart nog ansåge nödigt att vidtaga
en ytterligare förhöjning för att i någon män inskränka eller för¬
hindra denna rätt, som nu blifvit ytterligare förlängd.
Man skulle kunna tala åtskilligt om på hvad sätt denna sedel¬
utgifningsrätt ursprungligen uppkommit och sedermera gång efter
annan blifvit prolongerad, men detta hör egentligen icke hit, och jag
skall derför icke upptaga kammarens tid dermed. Jag anser emeller¬
tid, att man kan godt bifalla, hvad utskottet i detta fall nu föreslagit.
I detta yttrande instämde herrar Olsson i Kyrkebol, Halmt
Holm, Hansson i Solberga och Eriksson i Elgered.
Herr Peterson i Boestad anförde: Jag skall blott be att
få till protokollet antecknadt, att jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Herr Gum se Hus: Herr talman! Vice talmannen yttrade,
att han uppkallades af mitt anförande, och jag märkte äfven, att
han begärde ordet, medan jag höll på att tala. Han slutade ock
sitt anförande på ungefär samma sätt som han började, nemligen
med att uttala en protest mot att jag och sedermera äfven andra
talare skulle hafva framkastat mot honom, att han uppträdde i
denna fråga af personliga intressen. I anledning häraf vill jag
upplysa, att han måtte hafva hört orätt, ty jag har icke sagt ett ord
i denna rigtning eller antydt något ditåt. Jag har icke under de
senare åren brukat genomse mina yttranden i manuskript, och jag
skall icke heller göra det denna gång, men jag är viss på, att han
Lördagen den 30 April, f. m.
35
N:o 33.
icke i det stenografiska protokollet skall finna någon anledning
till sin två gånger upprepade protest.
Herr Andersson i Nöbbelöf: Herr talman! Då vice tal¬
mannen sade, att han förut, då det varit tal om indragning af de
enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, varit för en sådan åtgärd,
så väckte det min förvåning, att han nu framkom med det yr¬
kande, som han gjorde. Herr vice talmannen inser och vet myc¬
ket väl, att en ändring i banklagen i fråga om de enskilda ban¬
kernas sedelutgifningsrätt icke är lätt att åstadkomma, ty de
enskilda bankerna i vårt land stödas af mägtiga intressen. En
ändring i detta fall skulle förutsätta bifall från båda kamrarne,
och det blir icke lätt att erhålla i Första Kammaren. Således fin¬
nes enligt min tanke för oss, som vilja inskränka dessa bankers mo¬
nopol att utgifva sedlar, ingen annan utväg än att söka genom
gemensamma voteringar i någon mån minska den stora vinst, som
de flesta af dessa banker skörda på denna sedelutgifningsrätt, och
derigenom äfven minska motståndet från deras sida mot en ändring
af vår nuvarande banklagstiftning.
Jag har blott velat anföra detta och ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Häruti instämde herr Nilsson i Vrängebol.
Herr Dahn: Herr talman! Jag medgifver, att det icke är
så lätt att finna den rätta siffran, som bör läggas till grund för
den här föreslagna beskattningen å sedelutgifvande banker, men
den nu ifrågasatta siffran af 5 kronor för tusen af högsta belopp
under nästföregående år utelöpande sedlar, är åtminstone ingalunda
för hög, om den ock närmar sig den rätta.
Hvad är egentligen denna sedelutgifning annat än ett lån, som
de enskilda bankerna hafva hos allmänheten. Jag skall vid min
följande beräkning icke taga det högsta beloppet af de under ett
år utelöpande sedlarne, utan hålla mig till medeltalsiffran. De
enskilda bankerna hade den 31 november 1890 sedlar utelöpande
till belopp af något öfver 61,000,000 kronor. Reducerar jag denna
summa till endast 50,000,000 och beräknar en ränta af 5 procent
— bankerna taga sjelfva 5 */2 och 6 procent ränta på utlånta pen¬
ningar — så blir detta 2,500,000. Härifrån skall nu först dragas
ränta å den hos bankerna räntelöst inneliggande guldkassan för
sedlarnes invexling, som vanligen uppgår till omkring 7 millioner
kronor eller sålunda å 5 procent 350,000 kronor. Vidare skall
frånräknas kostnaden för sedelpapperet. Härvid är att märka å
ena sidan, att bankernas sedelmassa ju utgör betydligt mer än
50 millioner kronor och å den andra att långt ifrån detta senare
belopp går åt och förstöres under ett år. Jag skall emellertid
hålla mig till denna siffra, 50 millioner kronor. Papper af det
mindre formatet kostar 8 kronor per 1,000 sedlar och af det större
formatet 20 kronor för samma antal. Om man antar tre femtedelar af
nämnda 50 millioner kronor utgöra tio-kronesedlar (det mindre
formatet) och resten högre valörer, skulle papperet till 3 millioner
Angående
förhöjning i
bevillnings-
afgiften af
bankbolag
med sedelut¬
gifningsrätt.
(Forte.)
N:o 33.
36
Lördagen den 30 April, f. m.
Angående
förhöjning i
bevillnings-
afgiften af
bankbolag
med seclelut-
gifningsrätt .
(Forts.)
sedlar efter 8 kronor per tusen således kosta 24,000 kronor och
till 200,000 sedlar af det större formatet efter 20 kronor per tusen
4,000 kronor eller tillsammans 28,000 kronor. Tryckningskost¬
naden utgör, enligt uppgift, 10 kronor 50 öre per 1,000 tio-krone-
sedlar och 20 kronor per 1,000 större sedlar, och detta gör, efter
ofvannämnda fördelnings- och beräkningsgrund tillsammans 35,fe00
kronor. Summan af dessa båda poster blir 63,500 kronor, och om
dertill lägges ränteförlusten på det inneliggande guldet, 350,000
kronor, får man 413,500 kronor.
Ytterligare måste beräknas, att dessa banker hålla en vexlings-
kassa i Stockholm. Jag vill med afseende härpå ännu en gång er¬
inra, att jag ej lagt högsta beloppet på en gång utelöpande sedlar
utan ett medeltal till grund för mina beräkningar, hvadan ränte¬
förlusten å denna vexlingskassa ej torde kunna beräknas synner¬
ligen högt.
Beräknas emellertid enskilda bankernas utgifter för sedelut-
gifningen i rundt tal till en half million kronor, så återstår i alla
fall en behållning af två millioner kronor, hvilket utgör en tred¬
jedel af bankernas nettobehållning under förra året, hvilken enligt
bankrapporten uppgick till något öfver sex millioner kronor. En
tredjedel af inkomstbevillningen på detta vinstkapital bör således
äfven öfverföras på sedelutgifningen, eller omkring 20,000 kronor.
Skulle nu dessa bankers sedelutgifning komma att beskattas
enligt utskottets förslag, blefve det eu ökning af 125,000 kronor
till förutvarande belopp, i medeltal 188,000 kronor, d. v. s. om¬
kring 313,000 kronor. Det synes således, om man utgår från prin¬
cipen att hälften af vinsten på sedelutgifningen borde tillfalla
staten och andra hälften bankerna, som skulle de väl tåla vid en ök¬
ning af föreslagna 5 kronor till tre gånger så mycket, innan man
komme till en million, som i detta fall borde utgöra statens andel,
d. v. s. rätta siffran vore snarare 15 kronor i stället för 5 kronor
i bevillning per mille. Men det vill jag icke vara med om för
närvarande, och det skulle naturligtvis icke heller kunna genom-
drifvas. Jag tror dock det vore en rättvis beskattning.
Jag har framhållit dessa siffror för att visa, att tillökningen
af denna bevillning ingalunda är för stor; och vill jag gå tillbaka
till bevillningsstadgan för 1848, då de sedelutgifvande bankerna
betalade 5 procent af den årliga behållning, som icke öfversteg 6
procent af den kontanta teckningssumman eller grundfonden, och
för högre behållning ända till 15 procent, finner jag då, att den
summa, som bankerna under de förhållandena skulle kommit att
betala, går ungefär i hop med hvad som här är föreslaget, d. v. s.
omkring 300,000 kronor. Jag kan således icke på något sätt anse,
att den föreslagna förhöjningen icke skulle vara ganska billig.
Hvad beträffar herr vice talmannens yttrande om att en och
annan enskild bank skulle hafva småinkomster, så är det att märka,
att bankerna i medeltal ha en nettobehållning af öfver 7 procent.
Om kalmarbanken har sämre affärer, bör man icke undra på det,
då den, som han sade, tager emot sådana papper, som andra ban¬
ker icke vilja taga. Men jag vill fråga, är det då meningen, att
Lördagen den 30 April, f. m.
37
N:o 33.
om en privatbank emottager dåliga papper, det allmänna skall be¬
tala ett slags premier såsom ersättning för de förluster, de till¬
äfventyrs göra. Jag förstår icke hans jemförelse, då han talade
om redsknp för andra näringar och jemförde dermed enskilda ban¬
kernas sedelutgifning. Då hafva ju t. ex. Skandinaviska kredit¬
aktiebolaget och andra aktiebanker icke några redskap. Sedel-
utgifningsrätten representerar icke egentligen något redskap för
bankrörelse, ty den kan, som vi se af aktiebankerna, drifvas den
förutan. Men det är ett slags privilegium, för hvilket banken bör
betala särskild skatt, förutom afgift för sjelfva rörelsen. Herr
talman, jag ber att få yrka bifall till bevillningsutskottets förslag.
Herr Andersson i Löfhult: Utskottet har här anfört, att
det anser att en ytterligare förhöjning af bevillningen å sedel-
utgifningsrätten är både billig och rättvis, och har derför i likhet
med motionären föreslagit en förhöjning från 3 kronor till 5 kronor
för hvarje tusen kronor af det högsta beloppet af bankens utelö¬
pande sedlar. Detta synes mig snarare vara för litet än för högt
tilltaget, och derför skall jag taga mig friheten yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr Petersson i Puntorp: Jag har icke begärt ordet, der¬
för att jag har förestält mig kunna ändra opinionen i denna kam¬
mare, men då jag icke är alldeles utan erfarenhet i saken, ber
jag få yttra några ord. Jag vill gifva dem rätt, som inom denna
kammare vilja hafva hort de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt.
Men jag tror icke, att detta sätt att äta upp de enskilda bankerna,
för att få dem att öfvergifva sin sedelutgifning, är rigtig, utan då
bör man gå andra vägar. Ty vill man komma derhän, att man
skall heskattas för en rörelse, som man har och som hittills åt¬
minstone ansetts loflig, så bör skatten utgå efter förmågan. Det
har talats så ofta i denna kammare om skatteförmågan och att
skatten bör läggas på det håll, der det finnes förmåga att bära
skatten. Man säger, att det är en så stor fördel att få gifva ut
sedlar. Ja, det är nog sant, men det är ju grunden till att de en¬
skilda bankerna kunna existera. Jag vill medgifva, att från första
början var det en olycka för Sverige, att det blef enskilda banker
med sedelutgifningsrätt. Men sedan de en gång kommit till stånd
och orterna vant sig vid dem, kunna de icke undvaras. Landet
behöfver dem, liksom bankerna behöfva sedelutgifningsrätten för
att kunna existera. Jag tycker derför, att vill man behandla
denna sak rättvist, skall man lägga skatten på den vinst bankerna
hafva öfver en normalvinst af t. ex. öfver 5 procent. Då kan man
träffa dem, som hafva råd att betala, men nu få de betala för sin
bruttovinst. Såsom vice talmannen har nämnt, har det icke varit
några inkomster för kalmarbanken på flera år. I flera år hade
den icke ett öre och i flera år endast 3 procent. Medan andra få
skatta för den verkliga inkomsten, få bankerna skatta för sin brutto¬
inkomst och få således betala skatt två gånger, nemligen icke en¬
dast för bruttoinkomsten, utan äfven för sedelutgifning. Man må
Angående
förhöjning i
bevillnings-
afgiften af
bankbolag
med sedeiut-
gifningsrätt.
(Forts.)
N:o 33.
38
Lördagen den 30 April, f. m.
Angående
förhöjning i
bevillnings-
afgiften af
bankbolag
med sedelut-
gifningsrätt.
(Forts.)
advocera hur man vill, men sedelutgifningsrätten är nödvändig,
för att de skola kunna existera. Nu får jag äfven säga angående
kalmarbanken, att det är visserligen sant att der skett för¬
snillningar, men det är mycket olika för banker att kunna exi¬
stera på olika orter, och den omständighet att denna bank ligger
i det fattiga Småland har nog äfven inverkat ganska betydligt.
Det finnes nemligen så många arbetsamma och skötsamma per¬
soner,' bvilkas papper man icke kan neka att taga, om man icke
vill förderfva dem, och det gör, att banken får laborera med en
hel del papper, som icke äro så utmärkta, och i följd deraf får
dåliga inkomster. Men deremot i samhällen med stor rörelse och
tillfällen till stor förtjenst, bära bankerna sig bra, och det är rätt
att sådana banker få betala, men att skära alla öfver en kam kan
icke vara rättvist.
Jag bar velat lemna dessa upplysningar till den kraft och
verkan det hafva kan. Jag inser emellertid mycket väl, huru
voteringen kommer att gå, men jag vill protestera mot den prin¬
cip, som uttalats, att man skulle lägga skatt på dem, som icke hafva
förmåga att bära den. Det är sannerligen intet nöje att vara del-
egare i eu enskild bank, då man icke får någon utdelning. Jag
yrkar afslag.
Herr Petersson i Hamra: Då jag hvarken är eller bar varit
delegare i någon enskild bank eller såsom lånesökande icke traktar
efter dess gunst och alltså torde få anses opartisk, skall jag be
att få uttala äfven min åsigt och tillkännagifva, att jag helt och
hållet delar vice talmannens och den siste talarens åsigter i denna
fråga. Jag gör det så mycket hellre, som min öfvertygelse är, att
det kommer att dröja mycket länge, innan riksbanken blir i stånd
att öfvertaga de enskilda bankernas affärsrörelse. Hvad Öster¬
götland särskild! beträffar, så är jag öfvertygad om att vi i alla
händelser skola få vänta till sist, innan vi få något riksbankens
afdelningskontor, då man vet, bur animositeten är mot Östergöt¬
land i denna kammare. Derför vill jag ej vara med om att ge¬
nom den föreslagna ökade bevillningen å sedelutgifningsrätten för
de enskilda bankerna öka deras driftkostnader, hvilken de i så
fall få skäl att genom böjd ränta lägga på den lånebeböfvande
allmänheten. Med hänsyn till detta och de skäl herr vice tal¬
mannen anfört, ber jag få yrka afslag på förevarande betänkande.
Herr Erickson i Bjersby: Jag ber att, emot hvad herr vice
talmannen yttrade med anledning af min antydan om enskilda
intressen, få framhålla, att jag icke under mitt förra anförande
tänkte på, att herr vice talmannen var delegare i någon enskild
bank. Man kan utan att vara delegare intressera sig för de en¬
skilda bankerna i allmänhet och äfven för enkor och barn, som
hafva aktier, bvilka icke gifva utdelning o. s. v. Hvad för öfrigt
de senare beträffar, tror jag att det icke är så farligt för dem, ty
om de velat sälja sina aktier, både de helt visst kunnat afyttra
dem till deras nominella värde.
39
N:o 33.
^ Lördagen den 30 April, f. m.
Jag kan icke se, att det skulle ligga något principyidrigt i
detta förslag.
Det skulle vara principyidrigt, om det kunde bevisas, att den
nuvarande afgiften är tillräcklig, men är den icke det, och är den
afgift, som vi föreslagit, icke för hög, kan man icke gerna säga
att förslaget är principyidrigt.
Hvad beträffar påståendet, att allmänheten skulle få betala
igen denna förhöjning, om den komme att ega rum, genom att de
enskilda bankerna skulle höja sin ränta eller på annat sätt skaffa
sig ersättning derför, så tror jag icke det skulle blifva så farligt,
då det finnes många utvägar att förekomma försök i den rigt-
ningen. _
Vidare skall jag be få säga herr Nils Petersson, att det icke
varit meningen med vår motion att genom bevillningsåtgärder
förmå de enskilda bankerna att upphöra med begagnandet af en
förmån, som tillkommit dem genom lag. Vill man borttaga sedel-
ntgifningsrätten, bör det ske på samma sätt som den tillkommit,
nemligen genom lagstiftningsåtgärder. Då vi icke begärt mer än
hvad vi gjort, har man alls icke rätt att påstå att vi velat något
sådant. Men om också Riksdagen en gång, för uppnående af det
eftersträfvansvärda målet att få riksbanken till enda sedelutgifvande
banken, skulle nödgas tillgripa utvägen att beskatta dessa banker
så, att de icke kunna fortfara med sin sedelutgifning, så vore det
derför alldeles icke gifvet, att Riksdagen derigenom beginge någon
våldsgerning, ty denna förmån är ett monopol åt vissa enskilda
personer, som står alldeles i strid mot 60 § regeringsformen. Jag
yrkar fortfarande bifall.
Herr Schöning: Jag kan egentligen icke förstå det mot¬
stånd, som denna billiga motion och utskottets hemställan har
mött. Det kan väl ingen gerna annat än medgifva, att förevarande
lagstiftning är både billig och rättvis. Om någon af de många
enskilda banker som finnas i vårt land haft olyckan att få dåliga
affärer, är det beklagligt, alt den skall drabbas af denna afgift,
men då afgiften i och för sig icke kan tyckas vara annat än rättvis
och billig, och utskottet enhälligt varit af den åsigten, måste väl
de som drabbas af olyckan att hafva dåliga affärer få följa med dem
som ha bättre. Man kan icke skrifva eu lag med undantag. Herr
vice talmannen nämnde, att han hade arbetat så mycket som möj¬
ligt för att från de enskilda bankerna öfverflytta all sedelutgifnings-
rätt. När något sådant kommer i fråga, och man får se sedel-
utgifningsrätten borttagen från de enskilda bankerna, faller också
denna afgift bort, ty det står tydligt: »bevillningsafgift för bank¬
bolag med sedelutgifningsrätt». Mine herrar, hur jag än tolkar
och ser saken, kan jag icke annat än önska bifall till utskottets
hemställan
Herr vice talmannen Danielson: Jag begärde ordet blott
för att säga don ärade talaren på stockholmsbänken att, då jag
nu hört, att han icke velat häntyda på hvad jag nämnde, mitt ytt-
Angående
förhöjning i
bevillnings-
afgiften af
bankbolag
med sedelut-
gifningsrätt.
(Forts.)
>T:o 33.
40
Angående
förhöjning i
bevillnings-
afgiften af
bankbolag
med sedelut-
gifningsrätt.
(Forts.)
Lördagen den 30 April, f. m.
rande berodde på, att jag icke rätt kunde höra hans första an¬
förande.
På samma gång vill jag säga motionären på jönköpingsbänken,
att _ det icke är såsom hau påstod, att de, som ärfde lotter eller
aktier i kalmarbanken, kunde sälja dem till pari. Nej, de gälde
nominel! 600 kronor, men kunde icke säljas till 400 kronor, och
detta var ju. icke att undra på, då banken på tre år icke gifvit
någon utdelning och hade betydliga skulder. Ingen ville köpa
sådana lotter, och det blef sålunda en ren förlust för den, som
ärtt dem.
Gent emot en talare på skånebänken vill jag erinra, att natur-
i u j1S r bankerna hafva goda papper, om de kunna få, men de en¬
skilda bankerna måste ofta låta tala vid sig, och de vilja ej gerna
störta en gäldenär, som är ordentlig och sträfsam, ehuru ett sådant
försök möjligen kan misslyckas, då personen i fråga till slut ej
kan gorå rätt för sig. Derför löpa dessa banker större risk än
t. ex. riksbanken, som blott strängt håller sig till reglementet.
Huru jag än ser saken, synes mig detta förslag vara god¬
tyckligt,. tv då bankerna beskattas för sin bruttoinkomst, så böra
de väl icke äfven skatta för det medel, hvarigenom de bereda sig
denna inkomst. Detta har, såvidt jag hört, icke blifvit vederlagdt
och kan icke heller vederläggas.
Herr Sjö: Med anledning af talarens på östgötabänken ytt¬
rande, att han vore alldeles viss om, att riksbanken icke kunde
öfvertaga de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, ber jag få
erinra honom om, att sakkunnige män, som varit förordnade af
Kongl. Maj:t, hafva uttalat såsom sin uppfattning, att riksbanken
skulle, om den finge en grundfond på 60 millioner, kunna åtaga
sig all sedelutgifning i landet.
Som herrarne sett af ett bankoutskottets betänkande vid denna
riksdag, har riksbanken i närvarande stund ungefär detta belopp,
som är den summa, som alla sakkunniga personer ansett erforder¬
lig för att ett sådant öfvertagande af all sedelutgifningsrätt skall
kunna ske.
Herr vice talmannen yttrade vidare, att man icke skulle efter
godtycke beskatta, der ingen skatt fans att få. Detta yttrande
var något för mig ofattligt, ty jag kan alldeles icke finna, att det
skulle kunna tillämpas på de enskilda bankerna. Enligt mitt och
jag tror äfven alla andras förmenande finnas der verkligen till¬
gångar att taga ur. Man må beklaga kalmarbanken huru mycket
som helst, men nog finnas der tillgångar, då den kunnat utdela
vinst till sina aktieegare. Han nämnde vidare, att det var fråga
om att indraga kalmarbanken; ja detta vore måhända sorgligt för
ep och annan låntagare, om det skedde; men vi hafva under denna
riksdag hört, att der pågår en föga sund konkurrens bankerna
emellan, så att måhända vore det icke så vådligt, som man här
velat påstå. Den ene söker öfverbjuda den andre, och kanhända
är icke en sådan konkurrens så lycklig, som önskligt vore. Bättre
vore utan tvifvel, att vi komme in i en normal och sund utveck-
Lördagen den 30 April, f. m. 41
Krig. Jag skall icke vidare trötta kammaren, utan yrka bifall till
utskottets förslag.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad; och efter det pro¬
positioner af herr talmannen gifvits enligt de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 9.
Föredrogs vidare bevillningsutskottets betänkande n:o 8, i
anledning af väckt motion om höjande af bevillningsafgiften för
spelkort.
Med anledning af berörda, inom Andra Kammaren af herr
G. Janson i Krakerud afgifna motion, n:o 65, hemstälde utskottet,
att Riksdagen måtte besluta, att alla till försäljning och förbruk¬
ning inom riket ämnade, figurerade eller ofigurerade kort, hvarmed
spel kan öfvas, antingen de äro i riket tillverkade eller från ut¬
rikes ort dit införda, skola beläggas med en afgift af 1 krona 50
öre för hvarje kortlek.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr grefve Hamilton: Herr talman, mine herrar! Bevill¬
ningsafgiften för spelkort höjdes som bekant vid 1871 års riksdag
från 12 skilling banko till nu utgående 75 öre för hvarje kortlek.
Den ärade motionären har nu föreslagit, att denna afgift skulle
höjas till 3 kronor för hvarje kortlek. Utskottet har icke kunnat
tillstyrka en så betydande stegring, men ansett att afgiften skulle
kunna höjas med 100 procent eller till 1 krona 50 öre för hvarje
kortlek.
I fråga om denna stegring säger utskottet i sitt betänkande,
att »vid bestämmande af beloppet utaf en sådan skatt som den
ifrågavarande har man, så vidt man ej vill använda densamma
för att helt och hållet undertrycka bruket af det beskattade före¬
målet, endast att tillse, det man ej stegrar beskattningen i sådan
grad, att statens inkomst af densamma i stället för att ökas kom¬
mer att minskas, eller att beskattningen framlockar allehanda försök
att på lagstridigt sätt undandraga sig densamma».
Häri har utskottet utan tvifvel alldeles rätt. Men utskottet fort¬
sätter: »Några dylika följder af ifrågavarande beviliningsafgifts se¬
naste höjning hafva, enligt hvad erfarenheten från de tjugu år, som
derefter förflutit, gifvit vid handen, icke visat sig, och otvifvelaktigt
är, att afgiften i fråga kan utan fara för berörda menliga följder
ytterligare höjas.»
Häri anser jag att det ärade utskottet fullständigt misstagit
sig. År 1881 väcktes i denna kammare af en dåvarande repre¬
sentant för Norrköping en motion i detta ämne. Deri fäste han
uppmärksamheten på det egendomliga förhållande, att, ehuru skatten
N:o 33.
Angående
höjande af
bevillnings¬
afgiften för
spelkort.
N:o 33.
42
Lördagen den SO April, f. m.
Angående
höjande af
bevillnings¬
afgiften för
spelkort.
(Forts.)
så betydligt blifvit höjd år 1871, hade denna höjning dock icke
beredt statsverket motsvarande inkomst. Tvärt om hade det under
senare delen af 1870-talet sett ut, som om skatten vore i sjunkande.
Han trodde för sin del, att anledningen dertill vore den, att så
mycket underslef bedrefs och att en stor mängd ostämplade kort¬
lekar infördes och försåldes här i landet. Med anledning deraf
yrkade han på, att bevillningsafgiften skulle sänkas eller andra
åtgärder vidtagas, för att förekomma dylika missbruk.
Inom bevillningsutskottet, der jag då hade äran att tjenstgöra
såsom sekreterare, framstäldes tvifvelsmål om huru vida sådana
missbruk verkligen förekommo. Utskottet uppdrog med anledning
deraf, åt mig att göra en undersökning i saken. Jag skall icke
ingå i några detaljer öfver huru denna undersökning bedrefs, utan
blott be att få meddela kammaren, att jag på ett mycket påtagligt
sätt lyckad.es på en ganska kort tid ådagalägga, att dessa missbruk
egde rum i en alldeles otrolig utsträckning. Så väl här i hufvud-
staden som i andra städer kunde man snart sagdt i hvar enda
kryddbod, blott man kände till vissa knep, få köpa ostämplade
kort. Man begärde t. ex. en abc-bok eller — såsom var det van¬
ligaste — en garibalditvål, så fick man köpa en ostämplad kortlek.
Utskottet ansåg emellertid, att, då denna skatt så nyligen
blifvit höjd och då spelkort vore ett särdeles lämpligt skatteobjekt,
man åtminstone icke till en början borde sänka afgiften, utan gå
till våga på annat sätt för att förekomma missbruken. Derför
föreslog utskottet i stället, att ansvarsbestämmelserna skulle skärpas,
och detta blef också beslutadt. Huru vida denna skärpning under
den följande tiden ledt till önskadt resultat är svårt att yttra sig
om. Skulle man döma efter huru många som åtalas och dömas
för att ha sålt ostämplade kort, skulle man tro att vi lefde i
oskuldens tillstånd. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten
på de siffror, som meddelas i bevillningsutskottets utlåtande. Det
är väl tämligen antagligt, att under de 20 åren sedan 1871 för¬
brukningen af kortlekar ökats liksom förbrukningen af andra lyx¬
artiklar. Men bevillningsafgiften för dessa kortlekar inbringar likväl
ungefär precis samma belopp nu som år 1871. Denna omständighet
ger stöd för den förmodan, som nästan kan sägas gränsa till viss¬
het, att det sannolikt fortfarande förekommer dylika underslef i
ökad omfattning. Derför tror jag det vara ytterst betänkligt att
nu stegra denna skatt med ända till 100 procent. Man åstad¬
kommer dermed icke hvad den ärade motionären tror, att man
skulle åstadkomma, nemligen att lägga band på spellusten och att
komma åt på spel förvärfvad inkomst. För dem som äro verkliga
spelare och göra sig stor vinst på kortspel, för dem betyder det
ingenting, om kortleken kostar 3 kronor eller 6 kronor. Och hvad
den ärade motionärens påstående beträffar, att om man ökade be¬
skattningen, skulle minderåriga låta bli att spela, derför att korten
blefve för dyra, så fruktar jag att det skulle de nog inte göra.
Kortlekarna, som begagnas af minderåriga, äro nog begagnade kort¬
lekar och — garibalditvålar; och detta lomme nog att fortfara.
Må man ej för skatteobjektets skull glömma, att det dock är
43
N:o 33.
Lördagen den 30 April, f. m.
en allvarlig sak att framkalla sådana lagöfverträdelser som de Angående
nämnda. Enligt mitt förmenande är det mycket farligare än sielfva
kortspelet att inleda ungdomen i sådana frestelser till oärlighet. afgiften för
Jag skall emellertid icke motsätta mig någon höjning af den spelkort.
ifrågavarande afgiften och jag tror till och med, att man kanske så (Forts.)
småningom kan komma upp till den beskattning, som utskottet
föreslagit. Men jag tror tillika, att det vore förståndigare att för
närvarande icke gå längre än att höja afgiften med 25 öre. På
grund häraf yrkar jag bifall till utskottets betänkande med den
ändring, att orden »en krona 50 öre» utbytas emot »en krona» för
hvarje kortlek.
Herr. Forssell instämde häruti.
Herr friherre von Schwerin: Efter det utmärkta anförande,
vi nyss hört från stockholmsbänkeu, har jag ingenting vidare att
tillägga. Jag skall blott be att få lemna den upplysningen, att
då saken var före i bevillningsutskottet, voro visserligen alla eniga
om att spelkort vore ett mycket godt skatteföremål, men just i be¬
traktande af de stora faror, som uppstå genom lockelsen till lag¬
öfverträdelser, var man inom utskottet äfven enig om att någon
så stor förhöjning som den af motionären föreslagna omöjligen
kunde ifrågakomma. Efter diskussionen i saken enades utskottets
pluralitet om att föreslå skattens fördubbling. Men jag ber att få
nämna, att en betydlig minoritet just på de af grefve Hamilton
anförda skälen tillstyrkte en förhöjning i skattebeloppet af endast
25 öre eller till en krona. Jag kan icke säga, hvarför ingen re¬
servation mot beslutet kom att afgifvas, men en betydlig minoritet
hade som sagdt en från utskottets afvikande mening.
Till de af grefve Hamilton anförda skälen ber jag att få lägga
ännu ett. Då man i Danmark kan få köpa bra spelkort till vida
lägre pris än i Sverige, så föranleder detta, att mycket kort införas
ostämplade från Danmark åtminstone till de södra delarne af
landet, ehuru det naturligtvis är svårt att bevisa detta. För min
del tycker jag, att om man kunde genom att höja den nuvarande
afgiften 75 öre till eu krona d. v. s. med 38 proc. och derigenom
öka statsinkomsterna, som nu uppgå till omkring 120,000 kronor,
med 33 proc., så vore detta en ganska afsevärd vinst för stats¬
kassan. Men man bör akta sig att spänna bågen för högt. Det
är alldeles säkert, att skulle man i ett slag fördubbla skatten, så
komma man absolut säkert att uppmuntra till lagöfverträdelser.
Och herrarne skulle få se, att mau i stället för ätt ika statsinkom¬
sterna tvärt om snarare skulle minska dem. Men jag tror, att om
vi nu höja skatten med 33 proc., så skall man om några år ytter¬
ligare kunna höja densamma utan olägenhet.
Då minoritetens inom utskottet mening upptagits af grefve
Hamilton, så skall jag be att få förena mig med honom och yrka,
att stämpelskatten på spelkort sättes till eu krona.
Herr Linder: Jag har begärt ordet egentligen med anledning
af ett enstaka uttryck i bevillningsutskottets betänkande.
N:o 33.
44
Angående
höjande af
bevillnings-
afgiften för
spelkort.
(Forte.)
Lördagen den SO April, f. m.
Der heter det nemligen på ett ställe, att man, vid bestäm¬
mande af beloppet utaf en sådan skatt som den ifrågavarande, så
vidt man ej vill använda densamma för att helt och hållet under¬
trycka . bruket af det beskattade föremålet, endast bör tillse, det
man ej stegrar beskattningen i sådan grad, att statens inkomst af
densamma i stället för att ökas kommer att minskas eller att be¬
skattningen framlockar allehanda försök att på lagstridigt sätt
undandraga sig densamma. Men några rader längre ned beter
det, att man bör akta sig för berörda »menliga följder».
Mine herrar! Den största lycka — höll jag nästan på att
säga — som kunde hända vårt land, vore, om statskassan icke
finge ett enda öre i inkomst genom bevillningsafgiften för spelkort,
derigenom nemligen att spelkort icke alls användes. Hvad der¬
näst beträffar frågan om böjning af ifrågavarande bevillningsafgift,
så har jag icke känt mig öfvertygad af de skäl, som de båda sista
talarne anfört emot den af bevillningsutskottet föreslagna förhöj¬
ningen. Bevillningsutskottet, som ju bar undersökt saken hvad
de senast förflutna åren angår, bar förklarat, att några försök till
underslef icke kunnat spåras; och för öfrigt, om dylika försök upp¬
täckas, så är väl rätta förfaringssättet, att man straffar sådana un¬
derslef, och alls icke, att man begär nedsatt bevillningsafgift.
Förr gjordes många försök till underslef i fråga om bränvins-
bränning och bränvin sförsäljning; men Kongl. Maj: t och Riksdagen,
som funno, att åtgärder borde vidtagas för att stäfja missbruket af
bränvin, funno sig oförhindrade att ganska betydligt höja brän-
vinsskatten.
Jag lemnar åt bevillningsutskottets öfrige ledamöter att bemöta
de sista båda talarne. Deremot skall jag fästa mig vid ett i mo¬
tionen förekommande uttryck, som utskottet märkvärdigt nog all¬
deles förbigått i sitt utlåtande. Motionären säger, att denna höj¬
ning bör föranledas äfven af moraliska skäl, enär nuvarande pris¬
billighet föranleder minderåriga barn att anskaffa spelkort, bvilket
bar till följd, att många sådana äro passionerade spelare, innan
de uppnått myndig ålder.
Det torde vara en känd sak, att ynglingar och äfven andra
obemedlade personer ofta få för ganska godt pris sina spelkort
dels från spelklubbar, dels från familjer. Kunde man genom att
böja bevillningsafgiften för spelkort i någon mån inskränka antalet
af de kortlekar, som på sådant sätt komma ut bland ungdomen,
så vore det en ofantlig fördel.
Med kortspel bar jag icke det ringaste förbarmande. Jag an¬
ser, att allt hvad som kan göras för att inskränka detsamma är
ett godt verk. Gerna medgifver jag, att säkerligen de allra flesta
kortspelare spela utan någon väsentlig skada; men jag påstår, att
ingen enda menniska, som spelar, bar någon reel nytta eller ens
något reelt nöje af sitt spel, tvärt om anser jag det vara afgjordt,
att den tid och de penningar, som försvinna under kortspel, kunnat
i alla händelser bättre användas. Vidare finner jag konstateradt,
att bedrifvande af sådant spel är ett förderf för umgängeslifvet
och att det för svaga och passionerade menniskor är en förskola
Lördagen den 30 April, f. m.
45
N:o 33.
till hasardspel samt derigenom till namnlöst elände på många håll. Angående
Herr talman! Jag tillåter mig yrka bifall till bevillningsutskottets %'awife af
förslag. Helst skulle jag velat gå motionärens önskningar ytter- afg\fte™9f(}r
ligare ett godt stycke till mötes, men jag skall icke göra det, då spelkort.
jag ej har hopp om att få något understöd för mitt yrkande i den (Forts.)
rigtmngen.
Med herr Linder förenade sig herrar Svensson i Rydaholm,
Hammarström och Jalcob Erihson.
Herr Peterson i Boestad yttrade: Jag skall be att få yrka
bifall till bevillningsutskottets betänkande i anledning af väckt
motion om höjande af bevillningsafgiften för spelkort.
Jag anser det vore en välgerning, om denna bevillningsafgift
förhöjdes, så att icke ungdomen lika lätt som nu kan få tillgång
på kort. Det är verkligen bedröfligt att se, huru personer spela,
kanske med försummande af enskilda och offentliga angelägenheter,
och min öfvertygelse är, att mången genom sitt spel lyckats för¬
störa hela sin egendom. Det är visserligen ett sorgligt faktum, att
lagen kringgås, men jag tror dock, att polismyndigheterna hafva
magt att förhindra något sådant. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.
Herr Jansson i Krakerud: Det är för mig mycket glädjande
att höra, att alla de, som haft ordet i den föreliggande frågan,
dela min åsigt i afseende å bevillningsafgiften för spelkort. Det
har dock varit två talare, som ansett, att denna afgift icke borde
höjas så mycket som bevillningsutskottet föreslagit, derför att det
skulle kunna åstadkomma smugglingar och underslef. Jag tror
dock icke, att Riksdagen bör fästa mycket afseende vid sådana
förmodade skäl, i synnerhet som desse talare icke bevisat sina på¬
ståenden utan endast förmodat, att något dylikt skulle komma att
inträffa. Jag kan icke förstå, huru Riksdagen skulle kunna reda
sig, om den icke skulle våga att dels höja bevillningsafgiften, dels
ändra gällande författning, derför att folk skulle komma att kringgå
lagen eller handla i strid med densamma. Det är sannerligen icke
Riksdagen värdigt att vara så rädd derför, så att den icke skall
kunna besluta det, som är det rätta.
Hvad nu beträffar dessa spelkort så förhåller det sig så med
dem, att de måste förses med eu stämpel, hvilken skall påläggas,
antingen lekarne importeras eller tillverkas inom riket. Således
ligger det i öppen dag för hvarje menniska, som vill se, huru vida
en kortlek är stämplad eller icke, Deremot, om man jemför de
beslut, som Riksdagen fattat i andra frågor, synnerligast tullfrågan,
så veta vi att det, som en gång blifvit insmuggladt i riket, icke
kan kontrolleras, och likväl har icke Riksdagen hyst betänkligheter
för att höja tullen på många artiklar, och jag antager, att Riks¬
dagen kommer att fatta liknande beslut beträffande många andra
artiklar, som äro lika lätta att insmuggla som spelkort.
Jag tror, att denna fara, jemförd med de beslut, som Riks-
N:o 33.
46
Lördagen den 30 April, f. m.
Angående
höjande af
bevittnings-
afgiften för
spelkort.
(Forts.)
dagen fattat och kommer att fatta, är mycket lätt att afhjelpa, och
min tanke är att Riksdagen redan gått i författning om att för¬
hindra den befarade insmugglingen. Jag skall be att med anled¬
ning af grefve Hamiltons yttrande få läsa upp en liten bit af en
kongl. kungörelse, nemligen af den 6 maj 1881. Man ser deraf,
att Riksdagen med anledning af hvad då förekommit icke nedsatt
bevillningsafgiften, utan tvärtom enligt min mening gått den rätta
vägen, tv då utfärdades, på framställning af Riksdagen, en kongl.
kungörelse af innehåll att »den, som försäljer eller till salu håller
ostämplade eller icke uti behöriga konvolut inlagda spelkort, böte
från och med 100 till och med 500 rdr riksmynt och hafve
förverkat varan; likaså skall den, hvilken biträdes med att nyttja
ostämplade spelkort, derför bota 10 rdr samma mynt; skolande af
böterna samt värdet af kort, som förbrutna anses, två tredjedelar
tillfalla åklagaren och en tredjedel den stads eller sockens fattig¬
kassa, der den åtalade förbrytelsen är begången. Finnes särskild
angifvare, tage han hälften af åklagarens andel.»
Det förefaller mig således, som om Riksdagen eller rättare
sagdt Kongl. Maj:t, med anledning af hvad som skett, utfärdat en
sådan författning, att man icke behöfver frukta för dessa in¬
smugglingar.
Grefve Hamilton uttalade den förmodan, att förbrukningen af
spelkort skulle hafva ökats, men ansåg, att inkomsten icke stigit
i motsvarande grad, hvarför han antog, att det spelades mycket med
ostämplade kort. Jag deremot vill uttala den förmodan, att för¬
brukningen af spelkort inskränkts, åtminstone har den icke ökats,
ty nu hafva uppkommit många förädlande förlustelser och andra
sysselsättningar än just detta kortspel. Man har således ingen an¬
ledning antaga eller kan åtminstone icke bevisa, att förbrukningen
af kort ökats. Jag tror, att man utan att befara någon skada
mycket väl kan bifalla utskottets betänkande, och derför tager jag
mig friheten att yrka bifall till detsamma.
Herr Swartling: Jemte det att jag anhåller att få ansluta
mig till hvad grefve Hamilton nyss yttrat, ber jag få tillägga några
ord. Det kan ju icke bestridas, att spelkort åtminstone ur vissa
synpunkter utgöra ett synnerligen lämpligt skatteföremål, men dock
kan man hysa betänkligheter mot att höja bevillningen. Jag delar
fullkomligt så väl motionärens som den andre ärade talarens på
stockholmsbänken önskan, att en förhöjd bevillningsafgift kunde
förekomma användande af spelkort, men det lärer väl icke låta sig
göra, och enligt min uppfattning bör man noga tillse, att man ge¬
nom en förhöjning af denna afgift icke åstadkommer någon skada,
hvilket jag befarar lätt skulle kunna ske. Utskottet har också,
såsom redan blifvit anfördt, uttalat en sådan tanke, nemligen att
det kunde ligga någon fara uti att höja ifrågavarande bevillnings¬
afgift, just derför att en dylik åtgärd kunde åstadkomma frestelser
till att på lagstridigt sätt undandraga sig beskattningen. Jag kan
icke neka till, att det förundrar mig rätt mycket, då utskottet säger,
47
N:o 33.
Lördagen den 30 April, f. m.
att erfarenheten ådagalagt, att den senast gjorda förhöjningen icke Angående
haft några menliga följder. höjande af
Det har redan påvisats af den förste ärade talaren, och jag °a^n™9f~r
har äfven från andra håll fått upplysningar, hvilkas riktighet jag spelkort.
icke har anledning att betvifla, om att det skall försäljas och an- (Forts.)
vändas ostämplade kort i långt högre grad, än man i allmänhet
tror. Man säger nu, att detta är undantag och att sådant kan före-
kommas, ty sådana lagöfverträdelser borde ju beifras. Dessa tal¬
rika öfverträdelser vittna dock om att det icke ingår i det all¬
männa rättsbegreppet, att det är så orätt att använda sådana kort.
Det brukar ju vara vanligt, att man i vigtigare frågor — och
denna fråga är ju icke så obetydlig — vänder sig till utlandet och
ser efter, hurudana förhållandena der äro. Jag har derför sökt
göra mig underrättad om dessa förhållanden i utlandet och dervid
funnit, att i England betalar hvarje kortfabrik en årlig afgift af ett
pund sterling och dessutom utgår stämpelafgift, men endast med
tre shillings 9 pence per dussin kortlekar d. v. s. 29 öre per lek.
I Frankrike, der införsel från främmande länder är förbjuden, och
der tillverkningen och försäljningen stå under så sträng kontroll,
att försäljning blott är tillåten på hufvudplatsen inom hvarje ar-
rondissement, der utgår stämpelafgiften med lägst 40 och högst 70
centimes allt efter olika antal ..kort i leken d. v. s. lägst 29 och
högst 50 öre per kortlek. I Österrike, hvars lagstiftning mest
liknar den franska, är stämpeln lägst 15 och högst 30 kreutzer per
kortlek, motsvarande 26 och 52 öre. I Danmark är den 16 -/3 öre
och i Norge bestämdes den 1877 till 75 öre per spel, men utgår
sedan 1882 med endast 50 öre.
Såsom herrarne behagade häraf finna, är det icke något af
dessa länder, som har så höga afgifter som Sverige, och jag för¬
modar att anledningen härtill är just den, att, om afgiften blir för
hög, det är svårt att förekomma hemliga lagöfverträdelser. Den af
bevillningsutskottet föreslagna förhöjningen skall enligt min åsigt
icke endast icke komma att medföra någon ökad inkomst utan
äfven möjligen leda till sådana lagöfverträdelser. Derför skulle
jag vara mest benägen att yrka afslag å utskottets hemställan,
men då grefve Hamiltons yrkande kanske har större utsigt att
vinna framgång, ber jag, herr talman, att få ansluta mig till detta.
Herr grefve Hamilton: En ärad kamrat här framför mig ytt¬
rade nyss, att allt, som kan åtgöras för att inskränka kortspelet, bör
befrämjas. Det må så vara. Jag skall ej inlåta mig på den sidan
af saken. Men, mine herrar, genom eu sådan här åtgärd lyckas
man ej på något sätt inskränka kortspelet. Jag påstår och upp¬
repar det, att man icke i ringaste mån inskränker användningen
af kort härigenom, utan endast och allenast minskar statens in¬
komster och dessutom uppfostrar folk till oärlighet.
Herr Jansson i Krakerud sade, att man ju har gjort hvad man
kan, och att stränga straffbestämmelser infördes 1881. Ja, det är
sant, men hafva de verkligen hjelpt? Herr Jansson yttrade, att
jag stödde mitt påstående om begångna underslef endast på för-
>’:o 33.
48
Lördagen den 80 April, f. m.
Angående modade skal. Nej, visst icke, jag omtalade den noggranna under-
^ s°kning, som 1881 gjordes af bevillningsutskottet, och påpekade, att
afgifte^för se(^an dess oaktadt skärpta bestämmelser skatten icke afkastat
spelkort. mera. Då skulle detta, sade motionären, bero på att upplysningen
(Ports.) stigit, så att man spelar mindre i landet. Jag vädjar till hvar
och en af herrarne: spelar man mindre kort nu än för 20 år sedan?
Jag tycker att det är en skärande motsägelse häremot, då så väl
motionären som en lärare här framför mig klaga just öfver spel¬
raseriet hos ungdomen. Man spelar nog lika mycket, men man gör
det med ostämplade kort. Hvad jag vill varna för, är för ett åter¬
fall i den gamla föreställningen, att man kan främja den foster¬
ländska dygden genom beskattningsåtgärder. Det gör man san¬
nerligen icke.
Jag yrkar bifall till mitt förslag.
Herr Beckman: Herr talman! Jag begärde ordet i anled¬
ning af ett yttrande från en ärad ledamot i bevillningsutskottet,
hvilken visserligen kom till samma slutsats som jag, men utgick
från en förutsättning, som jag för min del alldeles icke kan gilla.
Han ansåg, att man icke borde taga hänsyn till om man genom
ökande af skatten på ett föremål inledde folk i frestelse att undan¬
draga sig denna beskattning. Jag anser tvärt om, att man på alla
områden och — jag begagnar tillfället att redan nu uttala detta —
alldeles särskilt i fråga om tullarne, bör tillse, att man icke onö¬
digtvis ökar denna frestelse.
Men nu frågar jag: är det sannolikt att man genom att höja
beskattningen å spelkorten skulle göra detta? Jag tror det icke.
Bedan med den nuvarande låga beskattningen veta nog de, som
sådant önska, att kringå lagen och skaffa sig ostämplade kort. Jag
tror icke, att detta förhållande förändrats sedan den tiden, då tala¬
ren på stockholmsbänken gjorde sin undersökning; jag har bestämdt
hört motsatsen uppgifvas. Frågan gäller som sagdt, om denna
skärpning kan vara egnad att öka frestelsen. Jag anser, att det
icke gör så mycket till eller från, om vi höja afgiften något. I
och för sig sjelf tycker jag, att spelkort är ett mycket lämpligt
skatteobjekt; och jag kan icke finna annat än fördel i att få utrönt,
om man kan vinna en något större inkomst på detsamma. Då
liksom nu gäller att tillse, att lagen efterlefves
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Aulin förklarade sig instämma med herr Beckman.
Herr Jansson i Krakerud: Jag skall blott be att få uttala
min förvåning öfver grefve Hamiltons resonnement. Han utgick
från den förutsättning att, om stämpelafgiften höjes, ostämplade
kort skulle komma att användas under namn af tvål etc., men
likafullt begärde han, att nämnda afgift skulle höjas med 25 öre.
Man borde väl dock, enligt hans uppfattning, om icke sänka af¬
giften, åtminstone icke höja den.
År det icke farligt att höja afgiften med 25 öre, så följer att
Lördagen den 30 April, f. m.
49
N:o 33.
det ej heller kan vara farligt att höja den med 75 öre. Höjes
afgiften med 25 öre, kommer spelet att kosta 3,so, höjes den åter
med 75 öre, kommer spelet att kosta 4,so.
Herr vice talmannen Danielson: Jag vill begagna till¬
fället att säga, att jag anser detta vara början till hvad som se¬
dermera blir med afseende å lyxartiklar i tullfrågan. Vill man
här rygga tillhaka på grund af det anförda skälet, att lagöfver-
trädelse kan uppkomma, bör man betänka, att det skälet kommer
med all säkerhet att anföras äfven med afseende å tull å de flesta
lyxartiklar. Men för mig är detta icke alls något skäl. Ty när
varan är af den beskaffenhet, att den tål en ökad stämpelafgift, anser
jag att man hör besluta så som här är sagdt.
Yi i landsorten anse kortspel vara ett oting, som man bör
söka så långt som möjligt undantränga, och detta synes mig vara
ett lämpligt sätt, att genom högre stämpelafgift å spelkorten
fördyra detta oskick att spela. Må sedan genom lämpliga lag¬
bestämmelser tillses, att ett fattadt beslut hålles i helgd. — Det är
på detta sätt, synes mig, den svenska nationen skall förbättras och
icke genom underlåtenhet att antaga en lag, derför att man tror,
att, om den beslötes, svenska folket skulle söka på allt sätt kringgå
den eller göra sig till lagbrytare.
Dessa skäl kan jag icke gilla och, såsom jag förut påpekade,
de hafva samma giltighet, när fråga blir om tull på lyxartiklar,
och vi måste taga samma hänsyn till dem då.
På de af mig nu anförda skäl instämmer jag i utskottets
förslag.
Angående
höjande af
bevilbiings-
afgiften för
spelkort.
(Forts.)
Häruti instämde herrar Jönsson i Mårarp, Sjöberg och An¬
derson i Ten hult.
Herr grefve Hamilton: Blott ett par ord. Ja, det är sant,
herr vice talman, detta är verkligen början. Det är en förkänning
af vissa kända förslag till allt för höga tullar, som icke komma
att öka statens inkomster, men väl förleda folket att blifva lag¬
brytare. För min del är jag mer rädd för att fresta svenska folket
till att blifva lagbrytare, än för att man här i landet skall införa
s. k. lyxartiklar eller sysselsätta sig litet mer med kortspel.
Herr Sjö: Jag vill mot den siste talarens yttrande uttala
ett beklagande, om det verkligen skulle komma att uppstå sådana
förhållanden, som han omnämnt, såsom en följd af nödig och nyttig
tull eller med andra ord en högre bevillning å spelkort, och att
man genom den skulle skapa lagöfverträdelser. — Jag vet allt
för väl, att det förr skett och måhända ännu sker någon gång,
men jag hoppas och tror, att vi numera hafva sådana tjensteman,
som nog skola tillse och bevaka, att det icke vidare kommer att ske
några öfverträdelser i detta fall, vare sig stämpelafgiften är 1
krona eller, såsom utskottet föreslagit, 1 krona 50 öre per spel.
När det nu intygas, att man icke blott i vårt land utan äfven
Andra Kammarens Prat. 1802. N:o 33. 4
N:o 33.
50
Lördagen den 30 April, f. m.
Angående i andra länder, såsom här nämndes från norrköpingsbänken, har
höjande af bevillningsafgift på spelkort, hvarför skulle vi icke kunna hafva
afgiften%r äfveP en något högre afgift än den som nu utgår? Och är det
spelkort. nyttigt med den lägre afgift vi nu hafva, hvarför skulle det icke
(Forts.) vara det med en högre? Jag tror man hör söka göra hvad man
kan för att hämma bruket af de eländiga spelkortens användande
och de sorgliga följderna deraf.
Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.
Herr Thermaenius: Jag är till eu del förekommen af herr
Gustaf Jansson i Krakerud i hans sista anförande; ty såsom
han påpekade, vore den naturliga konseqvensen af de tre förnäm¬
sta motståndarnes till förslaget yttrande den, att man icke endast
icke skulle förhöja, utan helt och hållet taga bort den bestående
stämpelafgiften.
Vidare vill jag säga — och det var derför jag egentligen be¬
gärde ordet — att då två af de talare, som förut haft ordet, visat
sig hafva så god förmåga att kunna uppspåra det kringgående af
lagen, som egt rum, hoppas jag, särskilt hvad den förste talaren
beträffar, att de icke blott ställa sin förmåga till bevillnings¬
utskottets förfogande och meddela upplysningar åt utskottet, utan
att de äfven ville meddela hvad de veta åt vederbörande myn¬
digheter, så att dessa må kunna komma saken på spår och taga
reda på dessa, som handla med ostämplade kort, att de måtte
erhålla vederbörlig näpst.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden
som derunder förekommit gaf herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan oförändrad och dels på bifall
till herr grefve Hamiltons ändringsförslag; och fann herr talman¬
nen den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef begärd och försiggick enligt följande nu uppsatta
och af kammaren godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller i oförändradt skick hvad bevillningsutskottet
hemstält i betänkandet n:o 8, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren bifallit nämnda hemställan med
den af herr grefve Hamilton föreslagna förändring.
Omröstningen visade 123 ja mot 86 nej; hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i oförändradt skick.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,57 e. m.
In fidem
I/j. Nehrman.
Stockholm, K. L. Beckman, 1892.