RIKSDAGENS PROTOKOLL
1892. Andra Kammaren. N:o 11.
Onsdagen den 24 februari.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Efter föredragning af herr A. Lilienbergs ni. fl. på kammarens
bord hyllande motion, n:o 177, om ändrad lydelse af 6 och 13 §§
riksdagsordningen, begärdes ordet af
Herr Aulin som anförde: Då jag ej varit i tillfälle att under¬
skrifva denna motion, skall jag anhålla att i alla delar få instämma
i densamma.
Herr Jakob Erikson från Stockholm yttrade: Äfven jag ber
att få instämma.
Härefter blef den ifrågavarande motionen hänvisad till kon¬
stitutionsutskottet.
§ 2.
Eöredrogos men blefvo ånyo bordlagda:
statsutskottets utlåtanden nås 10 och 15;
bankoutskottets memorial n:o 2 samt
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3.
§ 3.
Till kammarens afgörande förelåg till en början lagutskottets
utlåtande n:o 10, i anledning af väckt motion angående utvidgad
rätt för medlemmar af svenska kyrkan att ingå äktenskap inför
borgerlig myndighet.
Under hänvisande till sin framställning i ämnet vid sistlidne
riksdag (motion n:o 153 inom Andra Kammaren) hade herr P.
Waldenström uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet
öfverlemnad motion, n:o 60, ånyo förordat införandet af fakultativt
Angående
införande af
fakultativt
civil¬
äktenskap.
Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 11.
1
N:o 11.
2
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
Angående civiläktenskap för medlemmar af svenska statskyrkan och i sådant
införande af hänseende anhållit, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
^civUtiVt Maj:t hemställa, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riks-
äktenskap. dagen framlägga förslag till sådan ändring af nu gällande lag om
(Forte.) formen för äktenskaps ingående, att äktenskap mellan medlemmar
af svenska kyrkan, som det önska, må kunna afslutas inför bor¬
gerlig myndighet».
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
dels af herrar A. Lilienberg, J. Anderson i Tenhult, Folke
Andersson och H. Andersson i Nöbbelöfoch dels af herr J. Munk eif,
som ansett att utskottet bort tillstyrka den af motionären föreslagna
skrifvelsen.
Herr Lilienberg erhöll ordet och yttrade: Herr talman! Då
denna fråga förut varit föremål för kammarens öfverläggningar,
har jag motsatt mig den reform, som i motionen påyrkas. Jag har
gjort det, icke utaf principiella skäl, jag har tvärt om ansett att
motionärens förslag stått i fullkomlig konseqvens med religionsfri¬
hetens princip — men derför att jag har trott, att den allmänna
meningen i landet icke ännu vore mogen för denna reform och att
lagstiftningen icke borde gå allmänna meningen i förväg. Men
efter den diskussion, som fördes i Andra Kammaren förliden riks¬
dag, då denna fråga var före, och som ledde till det kammarens
beslut, att kammaren med betydlig majoritet biträdde motionärens
förslag, så låter jag mitt motstånd falla och har derför låtit an¬
teckna mig som reservant mot lagutskottets betänkande.
Vidare anförde:
Herr Mankell: Herr talman, mine herrar! Som man finneiy
har jag reserverat mig till förmån för motionärens förslag om skrif¬
velse till Kongl. Maj:t. Många ord torde icke behöfvas för att
motivera denna min reservation. Den ärade kammaren har vid
föregående riksdag uttalat sig i samma rigtning med den ganska
beaktansvärda majoriteten af 104 röster mot 74, och kammaren
lärer väl icke vid denna riksdag vilja frångå sin mening. Motio¬
nären sjelf torde dessutom vara karl att försvara sin motion lika
väl som jag skulle kunna göra det. Derför vill jag endast tillåta
mig att göra några korta anmärkningar.
Den här ifrågasatta ändringen hör till de partiella reformernas,
område. Den kan till sina praktiska följder icke leda långt. Men
om den äfven icke är särdeles stor, går den likväl i den rätta
rigtningen, d. v. s. den nalkas det mål, som jag för min del anser
vara det rätta, nemligen att det borgerliga äktenskapet blir det
obligatoriska, det enda lagligt gällande, och det kyrkliga frivilligt.
Redan nu är det för ej så få kategorier medgifvet att begagna sig
af det borgerliga äktenskapet, och dessa hafva således i det hän¬
seendet den här åsyftade valfriheten. I allmänhet kan det sägas,,
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
3
N:o 11.
att denna frihet är medgifven vid alla sådana äktenskap, der båda Angående
parterna tillhöra främmande religionssamfund eller der kontrahen- införande af
terna tillhöra olika religionssamfund, eller der kontrahenterna till-
höra statskyrkan, men den ene eller båda icke blifvit döpta eller äktenskap.
konfirmerade. Till dessa kategorier skulle nu läggas eu ny, hvil- (Forts.) '
ken förmodligen hufvudsakligen komme att bestå af sådana, som
icke fått gå ut ur statskyrkan, emedan de af samvetsskäl icke
velat eller kunnat angifva något annat erkändt religiöst samfund,
i hvilket de ånyo skulle ingå. Dertill kommer möjligen en eller
annan, som af ekonomiska skäl, eller kanske också till följd af
ovilja mot statskyrkans presterskap, icke vill underkasta, sig ett
statskyrkligt äktenskap. Men den största delen af landets befolk¬
ning kommer utan tvifvel ännu ganska lång tid att hålla sig till
det kyrkliga äktenskapet.
Jag ber att få fästa den ärade kammarens'uppmärksamhet der¬
vid, att lagutskottet denna gång bestått eu ny motivering för af-
slag. Detta härleder sig derifrån, att den gamla motiveringen, som
förut i flere år fått göra tjenst, vid närmare påseende och kritik
inom utskottet, befans så maskstungen, att den icke vidare kunde
begagnas. Jag lemnar derhän, huru vida den nya motiveringen i
det hänseendet erbjuder större fördelar än den gamla, och vill låta
andra vidare undersöka och kriticera densamma. Jag tillåter mig
blott nämna en sak, nemligen den, att om motiveringen i allmän¬
het är ny, hav utskottet likväl bibehållit ett af de gamla skälen,
och detta det sista och sämsta. Utskottet säger nemligen: »att hos
vårt folk någon allmännare önskan skulle förefinnas efter en reform
i motionens syfte, vågar utskottet fortfarande bestämdt bestrida».
Med anledning deraf framstäldes inom utskottet den frågan, hvilket
mera exakt uttryck för det svenska folkets allmänna mening enligt
utskottets eller rättare sagdt Första Kammarens åsigt kunde före¬
finnas, än Andra Kammarens genom en ganska aktningsvärd plu¬
ralitet uttalade mening? På den frågan erhölls icke något svar,
förmodligen emedan intet sådant kunde gifvas.
Jag vill inskränka mig till hvad jag sagt, och anhåller, herr
talman, om bifall till den skrifvelse, som af motionären blifvit
ifrågasatt.
Herr Waldenström: Herr talman! Det har, så vidt jag vet,
förut icke inträffat, att en diskussion öfver ett utskottsbetänkande före¬
kommit här i kammaren, utom hvad beträffar den formella sidan
eller föredragningssättet, förr än utskottets hemställan upplästs
och talmannen gjort proposition på bifall till densamma. Emel¬
lertid har nu herr Lilienberg begynt en diskussion i sak. Men då
det är svårt att, innan betänkandet är uppläst, yrka efsing på det
som är af utskottet hemstäldt, eller bifall till något annat, skall
jag anhålla, att herr talmannen, innan diskussionen fortsättes,
måtte låta uppläsa utskottets hemställan och göra den nu nämnda
propositionen på densamma. Jag skall sedan be att få taga ordet
i sak.
Jf:o 11.
4
Onsdagen den 24 Februari, f. in.
Angående
införande af
fakultativt
civil¬
äktenskap.
(Forts,)
Sedan utskottets hemställan nu blifvit uppläst, lemnades ordet
ånyo till
Herr Waldenström, som yttrade: Herr talman! Att äkten¬
skapet är en borgerlig inrättning, börjar man nu att mer och mer
allmänt erkänna. Hvar och en, som känner den lutherska kyr¬
kans principer, vet också, huru Luther varnade för att lägga äkten¬
skapet under kyrkan. När han framstälde denna varning, påpe¬
kade han, att det var just derigenom, att påfven inblandat sig i
äktenskapssaker, som han slagit under sig hela verlden.
Det konseqventa vore utan tvifvel, att den borgerliga formen
för äktenskaps afsilande blefve den i lag såsom obligatorisk stad¬
gade. Man måste dock medgifva, att åsigterna och känslorna
bland folket äro sådana, att det ännu icke är moget för en sådan
reform. Om den borgerliga formen blefve obligatorisk, skulle,
sedan denna vore iakttagen, det stå hvar och en fritt att, för att
erhålla kyrklig välsignelse, kalla till sig pastorn för den försam¬
ling, han tillhörde, eller, om han så ville, någon annan, som gåfve
honom och hans maka den åstundade välsignelsen. Först under
sådana förhållanden blefve det sanning i den religiösa akt, som
då vore förenad med äktenskapets afslutande.
Då jag var student, var jag en gång på en mottagning hos
en teologie professor, som nu för länge sedan är död, nemligen
professor Hultkrantz. Det blef tal om formen för äktenskaps af¬
slutande. Jag yttrade mig mot det civila äktenskapet, Då sade
han: »Hvad tror du att aposteln Petrus var gift i för äktenskap:
var det kyrkligt eller borgerligt?» Naturligtvis hade jag redan då
så pass mycken kunskap i dylika saker, att det var omöjligt att
tveka i svaret på denna fråga. Men i och med detsamma både
alla mina betänkligheter mot det civila äktenskapet förfallit; ty
kunde aposteln Petrus lefva hederligt gift i ett borgerligt äkten¬
skap, så borde det från kyrkans synpunkt icke möta några svårig¬
heter att erkänna det borgerliga äktenskapet såsom äfven nu fullt
berättigadt och fullt kristligt.
Man har redan för länge sedan insett, huru olämpligt det är
att tvinga kyrkliga och religiösa handlingar på personer, som icke
vilja ha med dem att göra. Yi hafva förut haft tvångsdop, och
understundom har presten med ordningsmagtens tillhjelp infunnit
sig hos föräldrarne, tagit deras barn med våld och döpt dem. Det
ansågs vara en förskräcklig fara för kyrkan att taga bort detta
samt öfverlemna åt föräldrarne att bestämma, huru vida de ville
hafva sina barn döpta eller icke. Emellertid har man numera
förstått, att det gamla förhållandet var så långt ifrån att lända
kyrkan till gagn, att det tvärtom lände henne till skada; och jag
tror, att icke ens erkebiskopen skulle önska det till baka.
Vi hafva äfven haft tvångsnattvardsgång. Det var förr bruk¬
ligt att kommendera soldater kompanivis till nattvarden. På min
studenttid kunde man icke heller taga en akademisk examen utan
att inom viss tid förut hafva begått Herrans nattvard. Åtminstone
ansågs det så. När examensperioderna instundade, var det derför
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
5
U:o 11.
vanligt, att studenter hoptals rusade till nattvarden i domkyrkan Angående
samt sedan med betyg styrkte detta för att kunna få taga de exa- införande af
mina, som de åsyftade. När jag sökte min första syssla vid ele-
mentarläroverken, var jag naturligtvis angelägen att se till, att äktenskap.
mina handlingar voro kompletta. Då stod der i lagen bland for- (Forts.)
dringarna för kompetens till lärareplats, att man skulle vara känd
för gudsfruktan. Hvar skulle jag få ett sådant intyg ifrån? Jag
gick upp till pastorn vid Trefaldighetskyrkan i Upsala. Han
visste icke något annat råd, än att jag skulle gå till nattvarden
och skaffa bevis derpå för att bilägga handlingarna. Detta skulle
alltså inför domkapitlet tjena som bevis, att jag var en gudfruktig
menniska! Det står, såvidt jag vet, ännu qvar i läroverksstadgan,
att sökande till lärarebefattning skall vara känd för gudsfruktan,
men det förekommer troligen aldrig, att domkapitlen förklara hand¬
lingarna ofullständiga derför, att allt bevis om gudsfruktan saknas
ibland dem.
Att allt sådant der onaturligt tvång nu är öfvergifvet, veta
vi alla. Men det som varit onaturligt, när det galt dopet och
nattvarden, det är lika onaturligt, när det gäller formen för äkten¬
skaps ingående, ty, såsom jag sagt, äktenskapet är en borgerlig
inrättning, och denna uppfattning bör i synnerhet häfdas från
luthersk synpunkt sedt. Jag är ansedd för att icke vara mycket
luthersk, men jag tror, att jag är öfverhufvud taget mer luthersk
än flertalet af våra svenska lutherska prester; ty alldeles i strid
med de lutherska principerna är det att sammanblanda det bor¬
gerliga och det kyrkliga regimentet, hvilket också framhålles i
Augsburgiska bekännelsen, och en frukt af denna sammanbland¬
ning är det obligatoriska kyrkliga äktenskapet.
Utskottet säger, att staten eller samhället har bestämt en viss
form för äktenskaps ingående, hvilken den från sin synpunkt fun¬
nit vara den mest värdiga. Detta må man väl kalla att vara icke
så litet efter sin tid, ty staten har bestämt icke en utan två former.
Han har icke ansett den ena vara mer värdig än den andra, ty i
lagen finnes icke en bokstaf, som tillåter oss anse, att det borger¬
liga äktenskapet skulle vara mindre hederligt än det kyrkliga,
eller att det förra skulle vara mindre värdigt den svenska staten,
än hvad det senare är. Det är således att kasta en obehörig
skugga öfver den sedliga karaktären af det borgerliga äktenskapet,
när man gör uttalanden, sådana som jag här ur utskottets betän¬
kande anfört.
Men om det nu så är, att det borgerliga äktenskapet är lika
berättigad! och lika sedligt samt för staten lika nyttigt, som någon¬
sin det kyrkliga, då frågas, hvarför de, som äro medlemmar af
svenska kyrkan, eller, rättare sagdt, som en gång ha gått till natt¬
varden inom henne, icke, när de så åstunda, skola vara berättigade
att ingå borgerligt äktenskap. Man anser det i allmänhet vara
onaturligt att ha lagar, som gagna ingen, men som deremot göra
skada åt många. Det obligatoriska kyrkliga äktenskapet gagnar
ingen. Det gagnar icke staten, ty de garantier för äktenskapets
helgd, som staten begär, vinnas fullt ut lika bra genom det bor-
N:o 11.
6
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
Angående gerliga äktenskapet som genom det kyrkliga. Det är icke heller
införande af till gagn för kyrkan. En påtvingad kyrklig handling är en lögn,
och kyrkan borde vara rädd för all lögn, framför allt i handling.
äktenskap. Det kan slutligen icke heller gagna den enskilde, vare sig presten
(Forts.) eller kontrahenterna. Hvarken han eller de hafva någon välsig¬
nelse deraf.
Jag tog mig friheten att i fjol omtala eu liten händelse ur
verkligheten, och för det fall, att herrarne icke erinra sig den,
skall jag än en gång återgifva densamma. En prest fick en dag
besök af en man, som ville blifva vigd. »Jag vill emellertid», sade
han, »på förhand säga ifrån, att jag tror hvarken på Gud, Kristus
eller kristendomen.» Presten frågade: »Hvarför vill ni då bli
vigd?» »Jo», svarade han, »både jag och min fästmö ha blifvit
konfirmerade och gått till nattvarden i svenska statskyrkan, och
vi kunna icke få vårt äktenskap erkändt såsom lagligt på annan
väg.» Då frågade presten honom åter: »Tror ni dock icke, att
den kyrkliga välsignelsen kan för eder medföra någon nytta?» —
»Nej», svarade mannen, »det der är bara -—», och han använde der¬
vid ett ord, som jag icke här vill upprepa. Presten hade mod
nog att säga ifrån: »Då viger jag er icke». Hade mannen icke
haft brådtom med sitt äktenskap, så kunde han ha gått till dom¬
kapitlet samt der skaffat presten varning jemte åläggande att för¬
rätta vigseln. Emellertid vände han sig till eu annan prestman, som
var villigare att gå hans önskan till mötes. Nu frågas: till hvad
gagn kan det hafva varit för staten eller kyrkan eller denne man,
att han blifvit tvungen till eu sådan kyrklig handling, och hvilken
nytta kan i allmänhet deraf tillflyta någon? Icke gör den påtvin¬
gade vigseln äktenskapet i någon mån bättre eller hederligare eller
sedligare, och icke tjenar den till att i något afseende skydda sam¬
hällets intressen. Men om så är, tillåter jag mig att fråga: hvar¬
för skola vi då bibehålla denna föråldrade lag?
Jag fager mig friheten, herr talman, att yrka, att utskottets
hemställan afslås, och att motionen bifalles, och jag uttalar min
förhoppning, att så skall ske, då ju kammaren redan i fjol fattade
ett sådant beslut.
Herrar Anderson i Hasselbol, Truedsson, Buloic, Aulin, Ther-
mcenius och Wallmark i Smedsbyn förklarade sig instämma med
herr Waldenström.
Herr Peterson i Boestad: Lagutskottet har så sant och väl
motiverat sitt afslagsyrkande å den föreliggande motionen, att jag
till alla delar instämmer med detsamma.
Jag kan icke fatta, hvarför motionären alltjemt återkommer
med denna motion, hvilken, om den blefve antagen, icke skulle
bära goda frukter.
Jag vill heller icke vara med om att rifva sönder den urgamla
seden: kyrklig vigsel och välsignelse vid ingående af äktenskap,
eller att lemna valet af formen deraf åt godtyckligheten, för att
ej säga lättsinnet. Ty folket inom landet håller den kyrkliga
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
N:o 11.
•vigseln i
helgd, och äktenskapet skulle förlora mycket af sin sed- Angående
liga och religiösa betydelse, om man lemnade valfrihet åt med- införande af
lemmar af svenska kyrkan att ingå äktenskap inför borgerlig myn- ' ° ^7. ®
-dighet. _ äktenskap.
På dessa skäl, herr talman, yrkar jag afslag å den föreliggande (Forts.)
motionen och skrifvelseförslaget.
Herr Redelius: Trots motionärens kraftiga försvar för motio¬
nen, trots de instämmanden som följde hans yttrande och trots
utgången af voteringen sistlidne riksdag, skall jag be att få yttra
några ord i frågan, helst jag förra riksdagen icke yttrade något.
Det är icke bestridt af någon, att den kyrkliga vigseln är be¬
rättigad. Det är icke heller bestridt, att kyrklig vigsel är giltig.
Det är icke heller bestridt, att den kyrkliga vigseln upppbäres af
det allmänna rättsmedvetandet i landet. Talaren på stockholms¬
bänken uttalade den uppfattningen, att de allra flesta i riket skulle
begagna sig af den kyrkliga vigseln, äfven om obligatoriskt civil¬
äktenskap skulle införas. När dessa vigtiga omständigheter före¬
finnas, synes det mig något egendomligt, att man ändock vill
undanskjuta en sådan handling, som man medgifver vara berättigad
■och som uppbäres af det allmänna rättsmedvetandet, och få den
ersatt af en' annan, som man icke velat eller gitta! bevisa vara
bättre.
Såsom hufvudsakligt skäl för bifall till motionen har anförts
åtskilligt, som vi hört; det kan sammanfattas i ett ord: tvång.
Motionären har upprepade gånger i kammaren betonat, att tvång
icke skulle vara gagneligt hvarken för de enskilda kontrahenterna,
eller för presten, eller för samhället eller kyrkan. Dervid torde
dock vara att erinra allra först, att tvång i och för sig är ett för
litet skäl till lagförändring. Tv i hvarje lag finnes ett moment
af tvång. Tag bort tvånget ur våra lagar, och lagarne existera
icke mera. Derför är det för mycket bevisadt, då man vill bevisa
omkull de äktenskapslagar som vi hafva dermed att det ligger
"tvång i dem. Och den, som bevisar för mycket, bevisar intet. Det
måste sålunda vara någonting annat, som kan motivera_ eu lags
afskaffande, nemligen om handlingen, som lagen ålägger, i och för
sig är berättigad eller icke, om ändamålet med handlingen är önsk¬
värd! och allmänt gagneligt eller icke och om de handlande per¬
sonerna dervid anses åläggas något otillbörligt tvång. Hvad saken
i och för sig beträffar, är det ju redan erkändt af alla, att hand¬
lingen är berättigad. Det går således icke an att säga, att..det i
detta hänseende är ett oberättigadt tvång, som bör afskaffas. Ända¬
målet är ock sådant, att alla erkänna, att det är godt. Hvad är
då ändamålet? Att, sävidt mensklig lag det kan, skydda äkten¬
skapet, att det må hållas i helgd, att det må vara en fast grund
för samhället, ty samhällsbyggnaden livilar dock derpå. Den kyrk¬
liga vigseln vill, såvidt den förmår, skydda familjelifvet, gifva ett
hem i god mening, och gifva goda uppfostringsanstalter för det
uppväxande slägtet. Det är målet, det veta vi alla, och det har
N*0 11# 8 ^ Onsdagen den 24 Februari, f. m.
Angående ingen bestridt. Min uppfattning är, att detta mål befrämjas genom
införande af kyrklig vigsel, och ingen bar, såvidt jag förnummit, bestridt det.
'a civil™ Det återstår således det tredje skälet, som synes vara det, som
äktenskap, motionären lagt mesta tonvigten vid: det tvingande momentet
(Forte.) gent emot de handlande personerna. Men bvilka äro dessa? Der¬
med kan näppeligen menas samhället, som har stiftat lagen. Jag
vågar antaga, att med de handlande personerna menas den fun¬
gerande presten och kontrahenterna, och jag kan vidare antaga,
att tonvigten icke får läggas på den vigande presten utan på kontra¬
henterna vid äktenskapets ingående. Hvad kontrahenterna beträffar
med hänsyn till tvång vid vigsel, är det ett kändt faktum, som
icke någon lär bestrida, att äktenskapet är en frivillig sak. Om
man vill gå ogift genom lifvet, får man det. Det är ingen lag,
som tvingar någon att gifta sig. Vidare, om man vill gifta sig,
har man rättighet dertill, och man har rättighet att välja den
person, med hvilken man vill ingå äktenskap. Ingen lag förbjuder
det. Jag tror icke heller, att presten har rättighet att säga nej.
Deremot har hvar och en af kontrahenterna rättighet att säga nej.
Om han säger nej i sista minuten, så blir det ingen vigsel af.
Det är allmänt kändt. Men det är eu väsentlig skilnad mellan
borgerlig och kyrklig vigsel i fråga om kontrahenterna. I ena
fallet behöfva icke kontrahenterna tala om, att de älska hvarandra.
De behöfva icke åtaga sig förbindelsen att fortfarande göra det, i
fall de nemligen göra det vid tillfället. Men vid kyrklig vigsel
måste de tydligt och klart bekänna, att de .vilja hafva hvarandra
för att älska hvarandra i nöd och lust. Är det nu, frågar jag,
någonting så förskräckligt farligt, att man behöfver uppröra, jag
vill icke säga himmel och jord, men Andra Kammaren med att
säga: detta är ett tvång för kontrahenterna, som vi skola taga
bort. De skola icke tvingas att tillstå, bekänna och lofva, att de
skola, älska hvarandra i nöd och lust.
Är det eljest något tvång? Jo, säger man, det är eu sak till,
och jag vet icke, om det är dervidlag som det klämmer så hårdt.
Den saken är hvad vi kalla välsignelsen. Hvarifrån skulle den
komma? Naturligtvis ifrån Honom, från hvilken all god gåfva
kommer. Är det tvång, frågar jag, att få sig erbjuden och till¬
delad en välsignelse, äfven om man icke vill hafva den? Är det
månne ett oberättigadt tvång, ett »samvetstvång» för presten? Skall
det vara, såsom herr Waldenstöm sade i fjor — och han anslog
samma sträng i år — »vidrigt» för den tjenstförrättande presten
att söka »påtvinga» denna välsignelse? Nej. Jag har, som herrarne
veta, förrättat många vigslar, men aldrig haft den afiägsnaste tanke
på att påtvinga någon välsignelsen. Men nog har det varit min
allvarliga mening att tilldela den, såvidt på mig berott, eller rättare
bära fram den från min Herre. Han har sagt till mig liksom till
herr Waldenström: »När I kommen in i ett hus, så helsen det.
Och om huset är värdigt, så komme eder frid öfver det; men om
det icke är värdigt, så vände eder frid tillbaka till Eder.» Icke
har Herrens tjenare något ansvar härvidlag. Äfven om personen
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
9
N:o 11.
och huset äro ovärdiga Herrens frid, kan hans tjenare saklöst Angående
önska frid i alla fall. införande af
Men så framdrog herr Waldenström eu omständighet, som
dock tycktes mig bra litet bevisande. Han talade nemligen om äktenskap.
Petri äktenskap. Men hvarför kunde han då icke också tala om (Forts.)
alla äktenskap, som ingingos före Kristi tid? Icke kunde något
enda af dem vara i vår moderna mening ett kyrkligt äktenskap,
då ingen kyrka i modern mening fans till. Eljest har jag i min
enfald trott, att det första äktenskap, som skulle kunna möjligtvis
subsummeras under sådan slags vigsel, som kunde kallas i någon
mening kyrklig, d. v. s. förenadt med ett religiöst moment, skulle
vara det första, det hvilket Han välsignade, som skapade man och
qvinna och förordnade att de skulle tillhöra hvarandra. Så var
det af begynnelsen; om det sedan för menniskohjertats hårdhets
skull blifvit annorlunda, är eu annan sak.
Het sades också, att tvång icke skulle gagna någon. Ja, icke
är tvånget såsom tvång gagneligt för någon. Det har icke någon
påstått. Men om man tillämpar detta på den kyrkliga vigseln
och säger: det gagnar ingen, det gagnar icke den enskilde eller
kyrkan eller samfundet att påtvinga den; så skulle jag kunna
vända om saken och fråga: hvad gagnar det de enskilde, att man
påtvingar dem civiläktenskap, om de icke vilja hafva det? Hvad
gagnar det folket, att man påtvingar det civiläktenskap, hvad gagnar
det kyrkan? dag tror, att det är lika mycket eller lika litet be¬
rättigad! Ty afsigten är att införa obligatoriskt civiläktenskap.
Det är tydligt sagdt. Vi hafva, som bekant, civiläktenskap i vissa
fall. Det är ett faktum. Jag vill icke förringa det. Mitt syfte
är endast, att äktenskapet skall hållas heligt och ärligt bland alla.
Så sade herr Waldenström ett ord, som jag verkligen tyckte
var — jag må Öppet säga det — ett fult ord. Han sade ordet
»lögn» och påstod, att just det skulle vara rätta ordet om kyrklig
vigsel. Jag vet icke, om det någonsin inträffat, att det ordet kan
i detta fall vara berättigad! Måhända — ty jag känner icke alla
menniskor och kan icke se in i menniskohjerta! Jag tror, att
möjligen så kan vara. Jag anser möjligt, att en person af helt
andra grunder än de rätta och för helt andra ändamål än de rätta
begär vigsel. Om någon det gör, är det utan tvifvel för honom
en lögn. Men det må personen sjelf stå för. Det kan icke skyllas
Eå samfundet, allraminst på den tjenstförrättande presten. Det
au näppeligen vara annat än ett undantagsfall, och vi måste se
saken sådan den i allmänhet är.
Om det är lögn i en handling, måste det vara någon som
ljuger. Hvilken skulle vara den skyldige härvidlag? Icke lära
vi kunna — jag antager det åtminstone — beskylla Honom, som
ursprungligen ordnat det så, att man och qvinna skola lefva till¬
sammans till inbördes hjelp, att Han ljuger, då Han vill meddela
sin välsignelse. Icke heller kan jag tro, att samhället ljuger, då
det ordnat det så, att den kyrkliga vigseln skall ega rum för att
makarna skola få den starkaste maning att hålla äktenskapet i
helgd i lust och nöd och få all den välsignelse som kan tillströmma
N:o 11.
10
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
Angående en menniska genom äktenskapet. Nå, ljuger presten då? Det
anförande af sammanfaller med det nyss förut sagda, ty han säger de föreskrifna
civil-^ or(len. Han ljuger icke. Ljuga kontrahenterna? Det är redan
äktenskap, vidrördt. Det är möjligt, men i de flesta fall tror jag, att de tala
(Forts.) sanning, då de säga att de vilja lefva tillsammans såsom det egnar
och anstår ärliga och äkta makar. År det någonting mer i afse¬
ende på lögnaktighet? Jag vet ingenting. Det kan finnas mycket,
som jag icke vet. Jag tror dock, att det är öfvervägande skäl att
visa tillbaka denna beskyllning och utstryka detta ordet »lögn».
Tycker icke herr Waldenström det?
Slutligen talades om »samvetstvång». Men det talet torde
måhända anses besvaradt med det redan anförda. Jag kan icke
se, att det ligger något obehörigt samvetstvång i att affordra kon¬
trahenterna eu sådan bekännelse och ett sådant löfte, som här är
fråga om. Jag inser icke, att det kan kränka någons samvete.
Jag har åtminstone för min del det begrepp om samvetets för-
kränkelse, att denna endast ådrages genom att göra någonting
samvetslöst, något origtigt, skamligt eller brottsligt. Men då man
gör något, som alla erkänna vara berättigadt och som uppbäres af
det allmänna rättsmedvetandet, kan, efter min uppfattning, sam¬
vetet omöjligen förkränkas härvid.
På grund af hvad jag anfört, yrkar jag sålunda bifall till
utskottets betänkande.
Med herr Redelius förenade sig herr Andersson i Löfhult.
Herr Ekman yttrade: Jag måste först och främst bekänna, att
jag varit utsatt för något ganska egendomligt, alltsedan jag fick lag¬
utskottets utlåtande i min hand och hade genomläst detsamma, ty
från den stunden har beständigt ljudit i mina öron en sång af
den gamle skalden Tegnér, hvari han på ett ganska allvarligt sätt
kritiserar en samtida literär man, hvilken aldrig egentligen blef
hemmastadd på det literära området. Denna sång har till öfver¬
skrift: »Hammarspik». Jag tänker, att åtskilliga af herrarne läst
denna sång och dervid skrattat rätt godt åt densamma och funnit
den innehålla många sanningar under löjets form. Den börjar
så här:
»O, Hammarspik, o, Hammarspik, jag vill dill ära prisa,
Din poesi och din kritik är värd sin egen visa!»
Jag vill också säga, att detta utskottets utlåtande är värdt
sin egen visa. — Ingen af de föregående talarne har berört detta
utlåtande och påpekat de besynnerligheter och motsägelser, som
deri finnas. Det är verkligen besynnerligt, att, när lagutskottet
skall röra sig på det kyrkliga området, detta är för utskottets
majoritet rent af en terra ineognita — det är, som det vore ett
fullkomligt obekant område.
Jag skall nu be att litet få skärskåda detta utlåtande och
påpeka de motsägelser, som enligt min mening deri förefinnas.
Först och främst gör utskottet på sidan 2, midt på sidan, ett
erkännande, hvarigenom verkligen civiläktenskapet kommer till
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
XI
N:o 11.
rätt och heder. Det säger nämligen, att lagstiftaren har infört det Angående
borgerliga äktenskapet i åtskilliga fall, dertill manad af omsorg
för upprätthållande af det organiska sambandet mellan stat och
kyrka. Lagutskottet säger alldeles bestämdt, att det medgifvande, äktenskap.
som redan skett med afseende å civiläktenskap, har gjorts för (Forts.)
upprätthållandet af detta organiska samband. Detta är ju ett
ganska godt betyg för civiläktenskapet. Men man kan fundera,
huruvida detta verkligen är utskottets mening, eller om uttrycket
är ett redaktions- eller tankefel eller kanske också en ansats till
sinnesändring i en liberal reformatorisk rigtning, som kanske ut¬
skottet nu velat intaga. Jag tycker derför, att den tydliga kon-
seqvensen häraf vore, att, om verkligen civiläktenskapet är mäg-
tigt att sammanhålla det organiska sambandet mellan stat och kyrka
— så mycket af civiläktenskapet nemligen, som redan är infördt —
det fullständiga införandet af civiläktenskapet i allmänna lagen
skulle ännu bättre kunna sammanhålla det organiska sambandet
mellan stat och kyrka. — Då nu lagutskottets majoritet icke vill
tillstyrka införandet af civiläktenskapet, månne utskottets majoritet
vill lösa sambandet mellan stat och kyrka? Man skulle nästan
vara böjd att tro något sådant, om icke den stjerna, som här blix¬
trar fram, vore höljd i alltför tjocka moln, för att man skulle våga
draga ut denna konseqvens.
Vidare säger utskottet i sitt utlåtande, att »uppfattningen af
äktenskapet och utsigterna för förverkligandet af dess uppgifter i
ej ringa mån bestämmas af det sätt, hvarpå äktenskapet ingås».
Om detta vore en sanning, så skulle man kunna vänta att i
praktiken få se, att åtminstone den allra största delen af de äk¬
tenskap, som ingås med kyrklig vigsel, vore lyckliga. Men erfa¬
renheten härutinnan visar ty värr motsatsen, nemligen hurusom
många äktenskap äro olyckliga. De statistiska uppgifter om den
mängd skilsmessor, som egt rum hvarje år och äro i ständigt sti¬
gande, visa äfven, att den kyrkliga vigseln icke har den magiska
inverkan, som man velat tillskrifva densamma. Vi veta likaså en
och hvar, att tinnes det icke någon vigtigare grund för ett godt
äktenskap och realiserandet af detsamma, än sjelfva formen för
dess ingående, så är detta icke nog, och jag får för min del säga,
att jag betviflar på det högsta, att formen kan ersiitta, hvad som
fattas uti det verkliga moraliska underlaget, hvilket alltid bör
uppbära äktenskapet.
Dessutom vill jag här påpeka en annan sak, nemligen att man
kanske betraktat det kyrkliga äktenskapet såsom bevis på ett gud¬
fruktigt äktenskap och det borgerliga såsom ett uttryck för ett
ogudaktigt ingånget äktenskap. Mot en sådan uppfattning ber jag
få inlägga min bestämda protest. Lika stor gudsfruktan och lika
stort allvar kan finnas hos kontrahenterna i äktenskapet, vare sig
detta ingås med kyrklig sanktion eller medelst borgerlig vigsel.
Men hvad som är alldeles tydligt är, att derigenom, att det till-
låtes menniskorna valfrihet, man kan undvika det skrymteri och
den osanning, som ovilkorligen äro en följd deraf, att de tvingas
att företaga en sak, som de icke önska.
N:o 11.
12
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
, -Angående Herr Redelius påpekade, att det blefve ett tvång, om man
införde det borgerliga äktenskapet. Nej, icke på det sätt, motio¬
när»* nären föreslagit! Ty lian vill blott, att det skall finnas valfrihet i
äktenskap, detta fall, och derför kan det icke blifva fråga om något tvång.
(Forts.) Den, som önskar erhålla kyrklig vigsel, kan ju då vända sig till
presten, likasom den, hvilken vill hafva borgerlig vigsel, äfven
kan få sådan. På detta sätt åstadkommes verklig frihet för kontra¬
henterna.
Utskottet talar i slutet af sitt utlåtande om det godtycke, som
skulle insmyga sig, om det borgerliga äktenskapet blefve lagstad-
gadt. Jag är i detta fall af en helt annan mening. Så kunna
visserligen de tala och gång efter annan framhålla, när man vill
hafva reformer på det kyrkliga och andliga området, hvilka kanske
aldrig någonsin varit besvärade af att respektera eu sann ställning
i sitt eget lif högre än allt annat. Men om jag är angelägen om
att både i yttre och inre hänseende intaga en sann ställning, och
att mina handlingar må vara ett sant uttryck af min inre ställ¬
ning, då hånar jag icke denna sak och kallar den godtycklig, utan
respekterar densamma.
Man har äfven talat om, att eu stor del af befolkningen vill
hafva qvar den kyrkliga vigseln. Ja, det är svårt att säga, huru
stor procent af befolkningen hyllar denna åsigt. Men, hvad som
är alldeles säkert, är, att en ganska betydande och aktningsvärd
minoritet vill hafva införd borgerlig vigsel, äfvensom att denna
minoritet växer med hvarje år, så att rätt som det är har denna
ändå hunnit blifva majoritet, och ehuru det nu är femte gången,
denna motion varit före i Riksdagen under de senaste sex eller
sju åren och blifvit afslagen, så är det min fulla öfvertygelse, att
det endast är en tidsfråga, när vi skola få denna valfrihet genom¬
förd. När vi sedan komma ett eller annat år bakom detta beslut,
skola vi förvåna oss öfver, att man förut så envist kunnat fast¬
hålla den kyrkliga vigselformen såsom den enda giltiga, genom
hvilken ett äktenskap finge afslutas.
Jag ber att få yrka bifall till motionen.
Herr ^Vester: Då, såsom herrarne veta, Första Kammaren
redan afslagit denna motion, kunde det vara tillräckligt att helt
enkelt, yrka bifall till lagutskottets utlåtande, men då motionen
eller den tanke, som i motionen lagts, vunnit så mycket understöd
i Andra Kammaren, skall jag tillåta mig att, så godt jag förmår,
framhålla de skäl, som enligt min tanke tala mot ett bifall till
motionen.
Jag har noga studerat både motionen och motionärens an¬
föranden vid föregående riksdagar, och jag har också beaktat hans
anförande nu. Jag erkänner öppet min beundran för den stora
talang, hvarmed han andragit sina skäl för motionen, och det sätt,
hvarpå han formulerat dessa skäl. Han har till stöd för motionen
framställt åtskilliga allmänna satser, som onekligen hafva sitt be¬
rättigande, men som likväl icke i allt kunna af mig gillas.
Jag vill medgifva, att staten kan vara tillfredsstäld med hvit-
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
13
N:o 11.
ten lagligt bestämd form som helst för äktenskapets ingående. Angående
Jag medgifver, att enligt våra lagar ej gifves skilnad i giltighet införande af
och värdighet emellan kyrkligt och borgerligt äktenskap. Jag
medger, att om en lag icke är till nytta hvarken för den enskilde äktenskap.
eller för staten, bör den icke stiftas och, om den är stiftad, bör (Forts.)
den ändras. Jag vill jemväl medgifva, att hvarken kyrkan eller
kontrahenterna hafva någon nytta af att en kyrklig handling vid
äktenskaps ingående påtvingas dem, som ej vilja hafva den. Men
flera medgifvanden kan jag ej göra. Sedan framställer motionären
den frågan: har staten någon nytta af att man påtvingar kontra- *
henterna den kyrkliga formen? och besvarar frågan med nej. För
den skull, säger han, må lagen så ändras, att kontrahenterna må
hafva rätt att godtyckligt välja hvilken form de vilja. Dermed
är dock icke saken fullständigt utredd, ty man bör också fråga om
staten har någon skada af att kontrahenterna få godtyckligt välja
formen för äktenskaps afslutande, och denna fråga tror jag man
icke kan annat än besvara med ja. Ty för att bedöma om val¬
frihet bör införas eller icke, är ej nog att se på dem som önska
förändringen, utan man måste äfven fästa afseende på den andra
sidan och söka bedöma hvad inflytande reformen har på dem som
äro nöjda med nu bestämda lagstiftning, helst det väl icke kan
bestridas, att de, hvilkas sak motionären förfäktar, äro ett jem¬
förelsevis obetydligt antal och att den stora mängden af vårt folk
icke tillkännagifvit någon önskan om en sådan förändring.
Det är icke nödvändigt eller lämpligt att här ingå på frågan,
huruvida den borgerliga eller kyrkliga formen är mest öfverens¬
stämmande med äktenskapets inre väsen, utan för att besvara före¬
liggande spörsmål torde det vara tillräckligt att upptaga frågan,
hvilken betydelse den valfrihet, som ifrågasattes, kan hafva på vårt
folks uppfattning af äktenskapet.
Staten har förordnat en högtidlig form för äktenskapets in¬
gående och förty föreskrifvit kyrklig vigsel. Då man vet, hvilket
inflytande formen i allmänhet har på uppfattningen af en hand¬
ling, har man ansett inom lagutskottet, att denna högtidliga form
för äktenskapet, i sin mån åtminstone, bidrager att upprätthålla
uppfattningen om äktenskapets helgd och makarnes förpligtelse
att visa fördragsamhet mot hvarandra och icke lättsinnigt upplösa
äktenskapet. Jag har visserligen bär hört detta bestridas, och
man har påstått att så visst icke skulle vara förhållandet, men
något bevis har icke blifvit presteradt, utan man kan i stället
Unna lagutskottets åsigt styrkt af det jemväl af talare här er¬
kända faktum, att mängden af vårt folk i alla samhällsklasser
håller fast vid den urgamla kristliga seden och tron att kyrk¬
lig vigsel och välsignelse behöfvas vid äktenskapets ingående.
Man bör icke försvaga den känsla af äktenskapets helgd, som
enligt min och mångas öfvertygelse finnes inom vårt folk, särdeles
i närvarande tid, då lösligheten i äktenskapsbandet tyvärr allt
mer och mer utbredes, och då äktenskapsskilnader snart sagdt
höra till ordningen för dagen. Om man skulle införa ett sådant
stadgande, som här är i fråga, om man skulle medgifva kontrahen-
N:o 11.
14
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
Angående terna rätt att efter sitt godtycke välja den ena eller andra formen
■införande af fgr äktenskaps afsilande, skulle enligt min åsigt derigenom under-
f° civil oräfyas känslan af äktenskapets allvar, och skulle ett sådant under-
ciktenslcap. gräfvande i sin mån med nödvändighet inverha på uppfattningen
(Forts.) af äktenskapets helgd och vigten af dess bestånd samt försvaga
känslan af de förpligtelser, som åligga makar såväl inbördes som
gent emot deras barn. Detta är förnämsta anledningen, hvarför
jag för min del har motsatt mig denna förändring. Låt oss ej
genom lagstiftningen alltför mycket skaka på vårt folks religiösa
* känsla. Den försvagas tids nog.
Ännu en annan omständighet torde böra noga beaktas, och
det är att en sådan valfrihet kan mellan makarna åstadkomma
slitningar, som ingalunda äro nyttiga, Om den ene kontrahenten
önskar borgerligt äktenskap och den andra kyrklig vigsel, uppstår
redan vid äktenskapets ingående tvist, hvars följder man icke kan
beräkna och som, äfven om den icke öfvergår till rent af ovilja
och ofördragsamhet, dock kan alstra en misstämning, som icke är
nyttig. Motionären har anfört ett exempel på, huruledes en man,
som icke ville hafva kyrklig vigsel, förklarade att han icke satte
något värde derpå, att han ansåg den sakna all betydelse, med ett
ord icke ville underkasta sig den. Men hur var det med qvinnan?
Det veta vi icke. Var qvinnan af samma åsigt, då har ju exem¬
plet sin tillämpning, men om qvinnan satte värde på den kyrkliga
vigseln, hur gick det då? Jo så, att den beprisade valfriheten
ganska betänkligt hotar den enighet, som utgör grunden för ett
lyckligt äktenskap. Då man vet att i de flesta fall mannen kom¬
mer att göra sin vilja gällande och qvinnan får gifva vika, och
då man också vet att i allmänhet qvinnan skattar mycket högre
den kyrkliga formen för äktenskapet än mannen, och att en kränk¬
ning af hennes religiösa känsla berör de innersta fibrerna i hennes
själ, kan man befara, att den missämja, som till följd af valfrihe¬
ten uppstått, kan utvecklas till sådan bitterhet, att äktenskapets
fortsättning blir omöjlig.
Det har sagts, att vi redan hafva både den borgerliga och
den kyrkliga formen för äktenskapet. Det är mycket riktigt, men
det är dervid att beakta, att hvardera formen är noga begränsad
och att man icke kan sätta den ena för den andra, utan att man
måste använda olika form för olika fall. Här är åter fråga om
att införa eu helt ny princip i vår äktenskapslagstiftning. Man
vill nemligen öfverlåta åt kontrahenternas godtycke att välja ena
eller andra formen. Att stifta lag, hvarigenom inrymmes åt indi¬
viden att göra sin subjektiva uppfattning gällande, är högst be¬
tänkligt och bör icke ske annat än i högsta nödfall, men sådant
nödfall föreligger icke nu. Anser man tiden vara inne att befria
samhällsmedlemmarne från tvånget af kyrkligt äktenskap, då må
man taga steget fullt ut och göra den borgerliga formen obligato¬
risk. Om en sådan sak vinner understöd af den allmänna menin¬
gen, hvilket jag högligen betviflar, skall jag gifva min röst derför.
Det har sagts att, då man icke vill medgifva medlem af
statskyrkan rätt att gå ut ur statskyrkan, utan att uppgifva till
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
15
N:o 11.
h vilket kristligt samfund han vill öfvergå, borde införas valfrihet Angående
i afseende på formen af äktenskapet. Deri har man onekligen införande af
i viss mån rätt och efter min uppfattning är detta det enda skäl,
som talar för motionen. Lagutskottet har också tillstyrkt en sådan Äktenskap.
förändring om rätten till utträde ur statskyrkan, men den har (Forts.)
fallit i Första Kammaren. Jag tror att det mål, som nu åsyftas,
lättast och bäst kan vinnas genom ett fortsatt bemödande att få
dessa stadganden för utträde ändrade. Då jag har de åsigter som
jag nu uttalat, torde herr talmannen finna, att jag kommer att
yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Waldenström: Jag skall börja med att säga några ord
med anledning af den siste talarens anförande. Det var ett myc¬
ket intressant anförande, och jag beklagar att kammaren icke bättre
hörde på det, än den gjordt. Hvad den ärade talaren sade, var
emellertid af den beskaffenhet, att hvart enda ord deraf skulle
kunnat lika bra sägas mot införande af civiläktenskap för dissen¬
ters eller mot upphäfvande af de kyrkliga tvång som redan äro
undanskaffade. Han sade, att man icke skulle tänka blott på dem,
som tycka illa om den nuvarande äktenskapslagstiftningen, utan
äfven på dem som äro nöjda dermed. Ja, det är också min tanke.
Derför har det aldrig varit min mening och jag har aldrig talat
ett ord i den rigtning, att det skulle förbjudas dem, som vilja
hafva kyrkligt äktenskap, att använda denna form. Jag har blott
velat, att man skulle upphöra att tvinga det kyrkliga äktenskapet
på dem, som icke vilja hafva det, och jag behöfver icke fästa aen
ärade talarens uppmärksamhet derpå, att majoriteten af ett sam¬
hälles medlemmar icke har rätt att göra orätt mot minoriteten.
Jag skall nu öfvergå till hvad herr Redelius behagade säga.
Han sade, att det vore min mening »att undanskjuta en giltig
handling, då ju ingen hade bestridt, att det kyrkliga äktenskapet
vore giltigt». Detta är ett fullkomligt misstag af herr Redelius.
Herrarne veta, att kyrkligt äktenskap icke kan fås af dem, som
icke begått nattvarden inom svenska statskyrkan. Ku finnas per¬
soner, som, då de blifva konfirmerade, icke gå fram till nattvarden.
De underlåta detta på den grund, att presten, sin pligt likmätigt,
varnar den för ett ovärdigt begående af nattvarden, och de äro
samvetsgranna nog att lyssna till varningen. Så kommer den tid,
då de skola inträda i äktenskap. De vilja nödvändigt hafva kyrk¬
lig vigsel, ty de sätta värde på den. De komma och begära, att
presten skall viga dem. Presten svarar nej. Och han stödjer sig
dervid på bestämmelser i gällande lag. Ku torde herrarne erinra
sig, att jag för några år sedan väckte en motion, gående derpå ut,
att sådana kontrahenter icke för sin samvetsgrannhets skull skulle
vara förhindrade att få kyrklig vigsel, utan att de skulle vara till
sådan vigsel berättigade. Herrarne se således, att min mening
alldeles icke är att undanskjuta den kyrkliga vigseln, såsom vore
den icke giltig. Men hvem var det, tro herrarne, som då upp¬
trädde i kammaren emot min motion? Jo, det var just herr Rede¬
lius jemte en annan prestman, som nu icke mer finnes här. —
N:o 11.
16
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
_ Angående Ja, jag förstår mig sannolikt icke rigtigt på den här saken; jag
införande af }lar kanske för länge varit ifrån predikoembete!.
civil-*1' Herr Redelius sade: »det kan alls icke vara oberättigadt att i
äktenskap, vissa fall utöfva tvång på menniskor; alla våra lagar innebära
(Forts.) tvång». Ja, deremot bar jag aldrig sagt ett ord. Det var ej tvång
i allmänhet jag talade om, utan religiöst tvång. Och då är det
orätt att snedvrida saken genom att påstå, att jag uttalat mig emot
hvarje tvång. Derför att något tvång är berättigadt, kan väl icke
allt tvång vara det.
Herr Redelius sade vidare, att ändamålet med den kyrkliga
formen för äktenskaps ingående är att skydda äktenskapets helgd
och familjelifvet samt bereda goda uppfostringsanstalter för bar¬
nen. Ja, naturligtvis. Men det åsyftar jemväl den civila formen
för äktenskaps ingående; den är ock egnad att skydda äktenskapet
lika bra. Att genombryta skrankorna för det kyrkliga äktenskapet
går för öfrigt fullt ut lika lätt som att genombryta skrankorna för
det civila. Sådant torde de sedliga förhållandena särskild! här i
Stockholm alltför väl ådagalägga.
Herr Redelius anförde, att äktenskapet är en frivillig sak, och
att man kan låta bli att gifta sig. Ja, för all del. En sådan fri¬
het är allt beröm värd! Vidare sade han, att man får vid äkten¬
skaps ingående taga till medkontrahent hvem man vill. Det var
ju ock en god upplysning. Saken förhåller sig verkligen så i van¬
liga fall. Men icke är det alltid så. Emellertid frågas, hvad detta
kan hafva för betydelse till stöd för den tvungna kyrkliga formen
vid äktenskaps ingående. Antag till exempel, att vi hade en lag,
som sade, att hvar och en riksdagsman, som trädde in i kammaren
vid början af en riksdagsperiod, skulle vid dörren här falla på
knä och taga emot den kyrkliga välsignelsen af en statskyrkans
prestman — då skulle herr Redelius säga: »Deri ligger alls intet
obehörigt tvång; det är ju en fullkomligt frivillig sak att vara
riksdagsman; man kan låta bli att taga emot riksdagsmannakallet,
om man icke vill ha välsignelsen». Jag trodde icke, att herr Re¬
delius var så hemma i den gamla skolastikens irrgångar som han
verkligen visat sig vara.
Han sade vidare, att i det kyrkliga äktenskapet måste kon¬
trahenterna lofva att älska hvarandra i nöd och lust. Ja, det är
icke det karakteristiska och specifika för det kyrkliga äktenskapet.
Ett sådant löfte kan mycket väl låta förena sig äfven med det
civila äktenskapet, om man anser det vara af nöden.
Han tyckte, att, då välsignelsen kommer från Gud, så kunde
det väl icke vara orätt att tvinga densamma på kontrahenterna.
Jag tviflar dock på, att det kommer någon välsignelse från Gud
öfver någon genom kyrkligt tvång, huru vackert det af presten
lästa formuläret än må vara. Om jag trodde sådant, då skulle jag
vara öfverens med herr Redelius, men, som sagdt, jag tror det icke
och jag tviflar på att herr Redelius sjelf tror det.
Herrarne torde erinra sig, att man haft ett visst tvång — eller
åtminstone har man trott att det varit tvång — att eu hustru
efter ett barns födelse skulle låta kyrkotaga sig. Precis detsamma,
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
17
N:o 11.
fakultativt
civil¬
äktenskap.
(Forts.)
som herr Redelius anförde för kyrkligt tvångsäktenskap, skulle Angående
kunna anföras äfven för tvungen kyrkotagning. Men numera är införande af
kyrkotagning icke obligatorisk och ingen har farit illa deraf, allra fnk"ltatmt
minst kyrkan.
Herr ^Vester erkände, att det tvungna kyrkliga äktenskapet
intet gagn medförde för den enskilde, intet gagn för kyrkan — i
det afseendef visste herr Wester bättre än herr Redelius, hvad
som gagnade kyrkan —; icke kunde han heller visa, att det vore
af något egentligt gagn för staten. Men sedan vet jag icke, huru
han for af.
Herr Redelius frågade: »Hvad gagnar det då att tvinga på en
menniska det civila äktenskapet? Det gagnar ju icke den en¬
skilde». Jo, det gagnar staten; ty staten måste ha en kontroll
öfver äktenskapen. Och jag sade icke, att hvarje tvång är obe-
rättigadt. Jag sade blott, att det är oberättigadt att hafva en
lag, som gagnar ingen, hvarken staten, kyrkan eller den enskilde,
men som deremot vållar skada och obehag för mången.
Herr Redelius ville, att jag skulle taga bort det der ordet
lögn». Mine herrar! Om jag kunde finna ett starkare ord, skulle
ag använda det — och då skulle jag taga bort ordet »lögn».
u kan jag det icke, ty det är verkligen så, att hvarje religiös
handling, som ej motsvaras af hjertats sinnesstämning, är en lögn.
Och det är Gud, som sjelf i sitt ord dömt den såsom en lögn.
Derom säger han genom profeten: »Haf dina visors buller bort;
jag orkar icke höra dem!» Hvar och en måste väl för öfrigt lätt
kunna inse, att en sådan handling är ett skrymteri. Men hvarje
skrymteri är en. lögn, och aldrig är lögnen vidrigare än då, när
den framträder i en andlig sak, der endast sanning skulle råda.
Tvingar man alltså statskyrkans äktenskap på någon, då tvingar
man honom till skrymteri. Och hvems är lögnen? frågar herr
Redelius. Hon är icke Guds; nej, hon är dens, som tvingar per¬
soner till uppenbart skrymteri. Sedan må herr Redelius sjelf af¬
göra, hvem denne är. På honom faller anklagelsen. Och det är
långt ifrån att jag skulle vilja taga till baka en enda bokstaf af
ordet lögn, ännu mindre hela ordet.
S
Herr Ekman: Jag vill gorå några invändningar gent emot
den aktade ledamot af lagutskottet, som nyss hade ordet. Om jag
rätt uppfattade honom, var det på tvenne skäl som han för sin
del ville afstyrka det borgerliga äktenskapet. Det ena var det, att
uti det kyrkliga äktenskapet ingår en högtidlig handling, som utan
tvifvel har en god inverkan på kontrahenterna med hänsyn till
deras äktenskapliga sammanlefnad. Jag tror, att samma goda in¬
verkan kan också det borgerliga äktenskapet hafva, såvidt det göres
högtidligt. Och jag tror, att man skulle kunna göra det ganska
högtidligt. Jag har varit närvarande i en stad, då ett civilt äkten¬
skap afslutades inför sittande magistrat. Och det var verkligen
högtidligt. Domaren sade kontrahenterna några kraftiga och all¬
varliga ord, som säkerligen gjorde intryck på oss litet hvar. Och
om man nu behöfver den der formen att framställa frågan, om de
Andra Kammarens rrot. 1892. N:o 11.
2
N:o 11.
18
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
Angående vilja älska hvarandra i nöd och lust, vet jag icke, hvarför icke i
införande af gg, fan den, som förrättar den borgerliga vigseln, kan åläggas att
f civil™* framställa eu sådan fråga.
äktenskap. Det andra skälet, som samme ledamot anförde, var, att man
(Forts.) skulle införa uti äktenskapslagstiftningen en ny princip. Det tager
jag mig friheten att bestrida på det allra bestämdaste. Om sä
verkligen vore, att en helt ny princip skulle införas, så skulle jag
på det bestämdaste motsätta mig civiläktenskapets införande. Men
hvad är då det egentliga ändamålet med äktenskapets afsilande
genom vigsel? Jo, att kontrahenterna offentligen skola förklara,
att de vilja ega och hafva hvarandra. Och det är ju lätt för do¬
maren att framställa en fråga i detta syfte till kontrahenterna äfven
vid det borgerliga äktenskapets afsilande. De få då offentligen
svara derpå och skrifva under sina namn o. s. v. Och då tycker
jag icke, att saken kommer att undandragas offentligheten; utan
denna offentlighet kommer att vidmagthållas allt fortfarande likaväl
i det borgerliga äktenskapet som i det kyrkliga.
Herr Bedelius: Jag förmodar, att herrarne vänta, att jag
skall svara några ord på den tillvitelse, som jag fick höra från min
vän på geflebänken, när han erinrade om en diskussion här i
kammaren för några riksdagar sedan angående en annan motion,
som herr Waldenström då hade väckt om att borttaga konfirma¬
tionen — eller kanske var det nattvardsgång, jag minnes det ej
säkert — såsom vilkor för kyrklig vigsel. Jag motsatte mig dä
detta förslag hufvudsakligen af det skäl, att jag ansåg, att perso¬
nerna sjelfva, som det gäller, borde ha bestämmanderätten och icke
presten genom det betyg han ville meddela. Jag sade då, att jag,
hellre, än att jag ville gå in på det, skulle gå in på att taga bort
både konfirmation och nattvardsgång såsom vilkor för att få kyrklig
vigsel. Detta torde vara nog svar på det. Det kan icke vara af
intresse för kammaren att upprepa allt hvad som då sades.
Men i en sak märker jag, att, ehuru jag trodde, att jag hade
fattat herr Waldenström rätt, jag missuppfattat honom. Beträffande
ordet »lögn» ville han icke taga bort det, utan han ville i stället
taga ett starkare uttryck, om något sådant funnes, och förena det
med den kyrkliga vigseln såsom innebärande religiöst tvång. Om
detta är hans uppfattning, förstår jag icke, huru han kan anse
den handling, som han vill stämpla som en lögn, för berättigad
och uppburen af det allmänna rättsmedvetandet eller såsom en
giltig handling. Han har medgifvit allt detta om den kyrkliga vigseln.
Men jag vill icke tvista härom, ty det tjenar ingenting till, och
jag har blott velat säga ett par ord till svar mot beskyllningen för
inkonseqvens. I en punkt till kan jag dock ge honom rätt, nem¬
ligen då han säger, att »en majoritet icke har rätt att göra orätt
mot eu minoritet». Hvarken en majoritet eller eu minoritet eller
någon menniska i verlden har rätt att göra orätt. Men då han,
såsom jag förmodar, ville tillämpa detta så, att att de voro majoritet,
som hålla fast vid den kyrkliga vigseln, men minoriteten de som
vilja hafva valfrihet, undrar jag, om icke saken gestaltar sig annor-
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
19
N:o 11.
lunda. Då blir det fråga om: skola vi svenska folkets represen¬
tanter gå emot pluraliteten för att gå minoritetens önskningar till
mötes, då man icke kan påstå, att det sker minoriteten någon orätt
eller att i handlingen i fråga ligger någon »lögn». Jag går icke
med på det. Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan.
Herr ^Vester: Jag skall icke uppehålla kammarens tid länge.
Jag vill blott genmäla ett par här häfda yttranden.
Motionären har sagt, att genom bibehållande af den lag, som
finnes, orätt göres emot åtskilliga samhällsmedlemmar. Jag tillåter
mig bestrida detta, ty underkastelse under nu gällande lag utöfvar
ej något tryck på deras samvetsfrihet, om den än möjligen kan
anses tillfoga dem obehag.
En talare på stockholmsbänken bestred, att någon ny princip
skulle blifva införd genom ett bifall till denna motion. Och detta,
såsom det vill synas, derför, att han icke rätt uppfattat mitt ytt¬
rande i denna del. Den nya principen består deri, att medlemmar
af statskyrkan skulle tillåtas att efter eget godtfinnande välja
formen för äktenskapets ingående. Denna rättighet finnes icke nu;
och den bör enligt min mening heller icke i vår lagstiftning
införas.
Herr Erickson i Bjersby: Det är icke någon behaglig sak
att uppträda i denna fråga dels på grund af frågans natur, dels
derför, att jag på förhand kan anse mig vara i minoriteten, att döma
af det beslut, som kammaren förra året fattade i frågan.
Jag har icke begärt ordet för att försvara utskottets motivering
för sin hemställan, då egentligen endast den senare delen deraf är
enligt min åsigt i ämnet af någon betydelse, och icke heller för att
bemöta hvad här anförts af föregående talare, hvilka yrkat bifall till
motionen, utan endast derför, att jag anser mig skyldig att fram¬
lägga de skäl, som föranledt mig att, i år liksom förra året, inom
utskottet afstyrka motionärens förslag. Jag är visst icke den, som
i allmänhet vill motsätta mig nödiga reformer i vår lagstiftning
och sålunda icke heller på det andliga området, hvartill jag anser
denna fråga företrädesvis höra. Men då fråga är om vidtagande af
eu sådan ändring i nu gällande lagstadganden angående formen
för äktenskaps ingående, som här är föreslagen, att lagstifta i en
så allvarlig och ömtålig fråga, som så nära rör vårt religiösa lif,
så anser jag, att man icke bör gå den allmänna rättsuppfattningen
bland befolkningen i förväg och derigenom snart sagdt inbjuda till
afvikelse!’ från de kyrkliga former och religiösa tendenser, som,
antager jag, åtminstone i barnaåren hos hvar och en inplantats
såsom heliga och nödvändiga. Det är nog många ändå nu för
tiden, som, den ene af eu, den andre af en annan bevekelsegrund,
men troligen få af religiösa orsaker, svika sin första kärlek i detta
fall. Vill man i detta fall taga hänsyn till befolkningens i sin
helhet uppfattning i vårt land, så skall man, jag vågar påstå det,
finna, att något allmänt behof af hvad motionären föreslagit icke
hos den låtit sig förnimmas, likasom ej heller någon allmän önskan
Angående
införande af
fakultativt
civil¬
äktenskap.
(Forts.)
N:o 11.
20
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
Angående derom uttalats. Om och när det kan visas, att så är förhållandet,
införande af skall jag vara med om äfven denna reform. För närvarande utgör
^en anförda omständigheten ett bestämdt hinder för mig
äktenskap. att medverka till framgång åt motionärens förslag. Häremot kan
(Forts.) väl invändas, och det har redan förut i dag derå gånger skett, att
ett förslag sådant som motionärens bör genomföras, oafsedt om
sådana omständigheter finnas eller icke; saken är, säger man, af
så individuel natur, att ingen bör påtvingas kyrklig vigsel, som han
icke sätter värde på och som han må hända till och med enligt
motionärens ord föraktar. Och jag medger, att det ligger en viss
sanning i en sådan invändning. Men så stor betydelse har den
dock icke för mig, att den kunnat utgöra ett skäl för tillstyrkande
af motionärens förslag. För vinnande af det mål, motionären vill
komma till, är för öfrigt den väg, han anvisat, icke den rätta.
Hätta vägen dertill är enligt min uppfattning lättande af utträdet
ur statskyrkan; och om den utvägen har jag inom utskottet förra
året varit med, då jag biträdde derom af teologie doktor Ekman
och herr J. M. Erikson på stockholmsbänken väckta förslag. Lag¬
utskottet föreslog då en skrifvelse till Kongl. Maj:t i det af motio¬
närerna då angifna syfte, och denna kammare biföll skrifvelseför-
slaget med en öfverväldigande majoritet. Förslaget föll dock på
Första Kammarens motstånd. Den vägen anser jag, som sagdt, vara
den rätta för att nå det mål motionären vill komma till. Men då
man lagstiftar för dem, som äro i statskyrkan, bör icke en mino¬
ritets önskningar kunna få åstadkomma sådana rubbningar som
motionärens förslag skulle kunna leda till, och hvilkas verkningar
man icke på förhand kan bedöma. Hvar skulle man för öfrigt sluta,
om man skulle tillmötesgå mindretalets önskniugar? Det låter
ju tänka sig, att det finnes personer, som icke vilja hafva kyrklig
vigsel, men som icke heller kunna gilla den nuvarande formen för
civiläktenskaps ingående. Huru skulle man kunna tillfredsställa
dem? Skulle de kunna fordra, att lagstiftaren skulle besluta någon
annan för dem konvenabel form för äktenskaps afslutande? Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herr Petersson i Dänniugelanda.
Herr Lyttkens: Herr talman, mine herrar! Det väckte en
icke obetydlig förvåning i landet, då Andra Kammaren förra året
med 104 röster mot 74 biföll en likartad motion som den nu före¬
liggande, och jag har hört, att många yttrat: Jaså, har Andra
Kammaren kommit derhän, att den vill småningom afskaffa den
kyrkliga vigseln, då är det bevis på, huru sedeförderfvet kan in¬
tränga till och med bland folkets representanter, hvilka dock skola
anses vara de förnämste.
Herr talman! Jag är fullt och fast öfvertygad om att, om vi
skulle anställa en votering öfver hela landet, skulle kanske bland
1,000 karlar finnas en eller annan, som skulle rösta för motionen,
men bland 1,000 qvinnor ingen enda, som skulle vilja hafva bort
den kyrkliga vigseln. Jag kommer således, herr talman, att rösta
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
21
N:o 11.
för bifall till lagutskottets förslag i denna fråga, ty det skulle
väcka ytterlig ovilja, om vi nu ginge vidare på samma väg som i
fjol, och jag kommer att rösta så äfven derför, att jag alltid anser,
att äktenskapet bör hållas i helgd genom religiösa band.
I detta yttrande instämde herrar Eriksson i Mörviken, Fred-
holm i Saleby och Arnoldsson.
Ofverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de yr¬
kanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å den¬
samma och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen. Herr
talmannen fann den senare propositionen vara besvarad med öfver¬
vägande ja, men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande voteringsproposition:
Den, som, med afslag å lagutkottets hemställan i utlåtandet
n:o 10, bifaller herr Waldenströms i ämnet,väckta motion, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Hej;
Yinner Hej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.
Voteringen utföll med 104 ja mot 91 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.
§ 4.
Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 11, i anledning
af väckt motion angående inrättande af häradsstyrelser.
Utskottet hemstälde, att ifrågavarande inom Andra Kammaren
af herr P. Ersson i Vestlandaholm afgifna motion, n:o 156, icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,
I fråga härom anförde:
Herr Ersson i Vestlandaholm: Då såväl Första Kammaren
som lagutskottet enhälligt afslagit min motion, måste jag antaga,
att häradena inom de olika delarne af landet hafva det väl ord-
nadt i afseende å sin ekonomiska förvaltning, och då vi i det
härad, jag tillhör, redan hafva häradsstyrelse inrättad, skall jag
icke göra något yrkande.
Jag är dock förvissad om att häradsstyrelser så småningom
komma att inrättas och detta på grund af de skäl jag anfört i
min motion.
Angående
införande af
fakultativt
civil¬
äktenskap.
(Forts.)
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
N:o 11.
22
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
§ 5.
Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o
7, angående reglering af utgifterna under riksstatens sjette hufvud-
titel, innefattande anslagen till civildepartementet.
Punkten 1.
Lades till handlingarne.
Punkten 2.
Angående
ifrågasatt
ålderstillägy
åt härads-
skrifvaren
J. W. Melén
Herr Fredholm i Saleby: Herr talman, mine herrar! Som
det synes af utskottets betänkande, väckte jag vid 1888 års riks¬
dag en motion i förevarande ämne, hvilken motion dock blef af
statsutskottet och Riksdagen afslagen.
Detta oaktadt har jag äfven i år framkommit med en dylik
motion.
Ser man frågan från så nära håll, som jag varit i tillfälle att
göra, anser jag, att motionen har stora skäl för sig. Förhållandet
är nemligen, att häradsskrifvaren i det fögderi, jag tillhör, blifvit
träffad af en snart sagd! obotlig sjukdom redan under den första
tiden, han innehade häradsskrifvaretjensten såsom ordinarie.
Enligt Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse den 28 maj 1880 till-
erkännes häradsskrifvare ett ålderstillägg af 500 kronor efter tio
års tjenstgöring. Ku har denne man innehaft sin plats under om¬
kring 17 år, men ändock har detta ålderstillägg förvägrats honom,
ehuru det är min öfvertygelse, att ingen enda häradsskrifvare i
hela Sverige mer än han är i saknad af sitt ålderstillägg. Anled¬
ningen, hvarför han blifvit frånkänd detta ålderstillägg är, att, då
denna författning blef såsom lag ansedd, ett sådant fall som detta
icke kunde förutses. Plan blef sjuk, då han tjenstgjort under om¬
kring 1V2 år eller knappt så länge, hvithet nu af vederbörande
myndigheter åberopas såsom skäl för att neka honom ifrågavarande
ålderstillägg. Den sjukdom, hvaraf han lider, är säkerligen en följd
af öfveransträngningar under tiden, innan han erhöll ordinarie befatt¬
ning, och således icke förorsakade genom hans eget förvållande,
utan den är framkallad af svåra tjensteresor, som han under vin¬
tertiden måst företaga och hvarunder han mången gång fick ligga i
oeldadt rum o. s. v. Han har en gång gjort ansökning hos Konun-
I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 30) hade herr
E. Fredholm i Saleby föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del
besluta om utanordnande af ålderstillägg för häradsskrifvaren i
Skara fögderi Israel Walter Melén, att utgå med 500 kronor år¬
ligen från den 1 januari 1892 och allt framgent, så länge han inne¬
hade nämnda befattning, men hemstälde utskottet, att motionen
måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.
Efter föredragning af punkten anförde motionären
Onsdagen den 24 februari, f. m.
23
N:o 11.
gens befallningshafvande om erhållande af detta ålderstillägg, hvilket Angående
dock förvägrades honom på den grand, att i nämnda författning
föreskrifves, att en häradsskrifvare för åtnjutande af ålderstillägg ^härads-
skall hafva tjenstgjort under % af 10 år. Men nu anses, att han sb-ifvaren
icke tjenstgjort så länge derför att han blef sjuk, ehuru tjensten J. TF. Melén.
i alla fall hlifvit lika väl uppehållen, som om han varit frisk och (Forts.)
sjelf tjenstgjort, ty han har måst anskaffa en vikarie, hvilken skött
tjensten lika väl som han sjelf.
Jag undrar, hvarför icke ett ålderstillägg tillerkänts honom lika
väl som andra häradsskrifvare, helst han är i stort behof af det¬
samma. Han kan nemligen icke sköta sig sjelf, utan måste bäras
ut och in oupphörligen af tvenne pigor; och att aflöna dessa kostar
pengar.
Nu har han förhoppning om att blifva återstäld till helsan,
om han finge tillräckliga medel för att kunna begifva sig till någon
badanstalt och söka vård af någon lämplig läkare, men då medel
fattats honom, har han naturligen icke kommit i tillfälle dertill.
Jag är öfvertygad om att många af herrarne tycka, att denna
min motion är afvita, men om dessa herrar såge saken på så nära
håll, som jag varit i tillfälle att göra, skulle de hysa samma åsigt
som jag. Jag nämnde, att han hos Kongl. Maj:ts befallningshaf¬
vande gjort ansökning om erhållande af ålderstillägg, hvilket dock
förvägrats honom. Icke nog härmed. Han har äfven hos Kongl.
Maj:t begärt detsamma, hvilket äfven nekades honom till följd af
ofvan åberopade författning, som säger, att han skulle sjelf hafva
tjenstgjort en viss tid. Men jag frågar, om det icke är lika bra,
om en vikarie sköter tjensten, som om han sjelf gör det? Denne
man är för öfrigt så mycket mera i behof af detta ålderstillägg,
som han måste hålla både vikarie och dyra tjenare, hvilka senare
måste sköta honom.
Hvari består då synden att han icke får detta ålderstillägg?
Jo, denna synd är att han blifvit sjuk. Denna sjukdom är således
en synd och den synden är ett brott hos mannen.
Jag undrar icke på dessa myndigheter, som nekat honom ålders-
tillägget, ty de hafva haft ordalydelsen i författningen att stödja
sig på. Jag har derför vädjat till Riksdagen, som har magten i
sin hand i ett sådant fall som detta. Riksdagen kan bevilja detta
ålderstillägg, och det är derför jagri år liksom 1888 framstäf denna
motion. Jag hoppas således, att denna kammare skall uti denna
fråga visa deltagande och hjelp, då jag nu anhåller om bifall till
min motion och afslag å utskottets hemställan.
Herr Jonsson i Hof: Endast åberopande skäl, som utskottet
anfört för sin hemställan, ber jag att få yrka bifall till samma hem¬
ställan.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr tal¬
mannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kam¬
maren utskottets hemställan.
N:o II.
24
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
Angående
ifrågasatt
höjning af
anslaget till
landtmanna-
sholor in. m.
Punkten 3.
Beträffande landtmannaskolor hade inom Andra Kammaren
väckts och till statsutskottets förberedande behandling hänvisats
följande motioner:
motionen n:o 57 af herrar Jöns Bengtsson och M. Bolin, deruti
föreslagits,
att Riksdagen måtte
l:o) bevilja antingen ett anslag af 4,000 kronor årligen till en
landtmannaskola inom hvarje län, som ville inrätta en sådan, obe¬
roende af såväl tillskott från enskilde som om landtbruksskola fun¬
nes inom länet eller ej — eller alternativt 4,000 kronor till en
landtmannaskola inom hvarje län, med vilkor att i de län, der
landtbruksskola funnes, ett tillskott, elevafgifterna inberäknade,
skulle lemnas från orten, uppgående till hälften mot statsanslaget,
samt i öfrigt mot de vilkor, som gälde om landtmannaskolor i
allmänhet;
2:o) höja det nuvarande anslaget till landtmannaskolor, 15,000
kronor, med ett belopp af 35,000 kronor eller till 50,000 kronor;
motionen n:o 39 af herr P. Pehrsson i Norrsund, hvilken
hemstält,
att Riksdagen måtte ställa till Kongl. Maj:ts disposition ett
årligt anslag af 7,500 kronor, att användas till understöd åt mindre
bemedlade lärjungar i hvarje sådan landtmannaskola, som åtnjöte
understöd af statsmedel och hvars ändamålsenliga verksamhet så¬
lunda blifvit erkänd, hvarvid medlens fördelning vid hvarje skola
borde ske efter dess skolstyrelses bedömande;
motionen n:o 64 af herr Nils Olsson i Ättersta, som föreslagit,
att Riksdagen ville till Kongl. Maj:ts förfogande ställa ett
förslagsanslag å 2,000 kronor att tilldelas mindre bemedlade lär¬
jungar vid landtmannaskolor, som åtnjöte statsunderstöd och hvilkas
ändamålsenliga verksamhet sålunda blifvit erkänd, hvarvid borde
åt vederbörande skolstyrelsers ompröfvande öfverlemnas att fördela
erhållet understöd.
På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet:
a) att herrar Bengtssons och Dahns förevarande motion icke
måtte af Riksdagen bifallas;
l) att icke heller herrar Pehrssons och Olssons ifrågavarande
motioner måtte af Riksdagen bifallas.
Reservation emot utskottets hemställan hade anmälts af herr
TV. Petersson i Runtorp.
Efter det till en början utskottets under mom. a) gjorda hem¬
ställan blifvit föredragen, anförde:
Herr Dahn: Till 1887 års Riksdag gjorde Kongl. Maj:t en
framställning om inrättande af landtmannaskolor, hufvudsakligen
afsedda för allmogens eller de mindre jordbrukarnes söner och för
den skull ämnade att bibringa teoretisk undervisning. Man förut-
Onsdagen den 24 Februari, f. m. 25
satte nemligen, att de, som skulle bevista dessa skolor, redan från
barndomen inbemtat praktiskt jordbruk. Herr statsrådet och chefen
för civildepartementet yttrade då i fråga om de så kallade lägre
landtbruksläroverken: »I hvilken form behofvet af lägre landtbruks-
undervisning ter sig, synes det vara lika berättigadt till biträde af
staten, blott trygghet förefinnes, att behofvet är verkligt och att
dess tillfredsställande bör kunna vinnas i den form, som är ifrå¬
gasatt».
Detta regeringens förslag accepterades af Riksdagen, men den
hjelp de olika skolorna, nemligen lägre landtbruksskolor och landt-
mannaskolor, fått af staten har icke varit lika, ty i alla län, der
det funnits lägre landtbruksskola, har denna fått ett statsunderstöd
af 4,000 kronor, oberoende af anslag från länet eller enskilda, under
det att landtmannaskolan der blott fått 3,000 kronor, och äfven detta
mindre belopp endast under förutsättning, att orten eller enskilda
personer bidraga med lika stor summa. Endast om lägre landt¬
bruksskola ej funnits i något län, har dervarande landtmanna-
skola egt bekomma ett anslag af 4,000 kronor, oberoende af enskilda
tillskott. Hvilka äro de, som besöka dessa skolor? Jo, den lägre
landtbruksskolan, som jag för öfrigt sätter mycket högt såsom både
nyttig och nödvändig, den är ämnad att utbilda rättare och arbets¬
ledare vid de stora godsen, och detta är en mycket god sak. De
andra läroverken åter, eller landtmannaskolorna, de äro anlagda på
att skaffa teoretisk yrkes bildning åt länets allmogesöner, det vill
säga åt de klasser af folket, som representera nära nog halfva na¬
tionen. Här man sålunda är öfverens om, att båda dessa läroverk
äro lika nödvändiga för vårt landtbruks utveckling, då är det mera
än besynnerligt att de skola sättas i så olika ställning.
Vi hafva framstält ett alternativt yrkande, men jag skall nu
framlägga ett bestämdt förslag om att landtmannaskolorna skola i
fråga om statsbidrag blifva likstälda med de lägre landtbrukssko-
lorna. Utskottet säger sig också till fullo erkänna det goda syftet
i ifrågavarande motion och har icke något annat skäl för afslag
att framdraga, än att dessa skolor äro af så nytt datum som 1888
och att man derför saknar tillförlitlig erfarenhet om deras förmåga
att fylla sin uppgift. (Hägra af dem hafva dock åtskilliga år förut
med samma arbetsplan utgjort andra årsklassen på vissa af våra
folkhögskolor.) Att icke under dessa få år sådana skolor inrättats
i alla län, det är helt naturligt, då de större jordbrukare, nemligen
godsegarne, föga intressera sig för dem, och den årligen återkom¬
mande utgiften af 3,000 kronor är ganska betungande för den
mindre jordbrukaren. Man bör icke komma med den invändningen
att, om man vill saken, så kan man nog skaffa dessa medel, ty
vore denna utgift blott öfvergående, så ginge det lätt nog att åstad¬
komma den, men när den återkommer år ut och år in, så blir det
för mycket för de små jordbrukarne, ty dessa måste ju skaffa det
erforderliga tillskottet och söka att för sina söners utbildning upp¬
rätthålla dem. Detta är anledningen, hvarför icke sådana skolor
hittills inrättats i alla län, men att icke den folkklass, som utgör
nära nog hälften af svenska folkstooken, skulle kunna behöfva en
Jf:o 11.
Angående
ifrågasatt
höjning af
anslaget till
hmdtmanna-
skolor in. m.
(Forts.)
N:o II.
26
Angående
ifrågasatt
höjning af
anslaget till
landtmanna-
sholor m. in.
(Forts.)
Onsdagen den 24 Februari, f. in.
dylik landtmaimaskola i hvarje län, det kan väl icke ens dragas
i tvifvel.
Jag skulle äfven vilja nämna några ord om det som framhålles
i nästa punkt, nemligen om beviljande af anslag till stipendier för
att sätta äfven de minst bemedlade af allmogen i stånd att få sina
söner till dessa skolor, och hvarom äfven jag varit betänkt väcka
motion. Jag hyser i detta fall samma uppfattning som motionä¬
rerna i frågan, och kommer jag att yrka bifall äfven till det för¬
slaget.
På grund af min och herr Bengtssons motion föreslår jag nu
först, att Riksdagen beviljar ett anslag af 4,000 kronor årligen till
en landtmannaskola i hvarje län, som vill inrätta en sådan, obe¬
roende af såväl tillskott från enskilde som om landtbruksskola fin¬
nes inom länet, allt naturligtvis under de vilkor i öfrigt, som nu
gälla för landtmannaskolor, och för det andra, att Riksdagen höjer
det nuvarande anslaget till landtmannaskolor, 15,000 kronor, med
ett belopp af 35,000 kronor eller till 50,000 kronor.
Herr Olsson i Ättersta: Då de båda momenten a) och b) i
utskottets förslag afhandla, kan man säga, samma sak eller frågan
om anslag till landtmannaskolorna, hemställer jag, om icke herr
talmannen, ville föredraga båda momenten på en gång, med rätt
för herr talmannen att framställa proposition för hvarje särskildt
moment.
Sedan kammaren afgjort denna fråga, skall jag be att återfå
ordet.
Med bifall härtill, lät herr talmannen nu uppläsa jemväl mom. b),
hvarefter ordet å nyo lemnades till
Herr Olsson i Ättersta: Det var med ledsnad jag fann, att
utskottet icke velat göra någon framställning i anledning af de
väckta motionerna, och jag må säga, att med denna ledsnad före¬
nade sig en viss förvåning öfver, att utskottets betänkande icke
var åtföljdt af några flera reservationer än blott en enda från le¬
damöter af denna kammare. Om vi, som hafva motionerat i frågan,
kommit att samråda förut, så hade det kanske varit bättre för sa¬
ken, ty nu synes det, som om vi ville åt olika båll. Herrar Dahn
och Jöns Bengtsson hafva önskat anslag till sjelfva skolorna, medan
jag och herr Pehr Pehrsson önskat stipendier till de medellösa eller
mindre bemedlade eleverna vid dessa skolor. Pör närvarande och
då jag icke har mig bekant, om frågan fallit i Första Kammaren
eller icke, ehuru jag tror att utskottets förslag der bifallits, vill
jag hemställa, om det icke vore klokt af denna kammare — om
kammaren nemligen vill göra något i saken — att bifalla mitt för¬
slag, som blott afser ett anslag af 2,000 kronor till stipendier åt
medellösa eller mindre bemedlade elever. Detta anslag är alldeles
nödvändigt, och jag förundrar mig öfver, att utskottets ledamöter
icke kommit att tänka på den omständigheten, att staten redan
förut lemnat och fortfarande lemnar stipendier till eleverna vid
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
27
N:o 11.
folkhögskolorna. Nu tillgår det vanligen så, att de, som genomgå Angående
folkhögskolan under ett år, påföljande år komma till landtmanna- ifrågasatt
skolan, som är supplement till folkhögskolan. Vid folkhögskolan “/u
få de mindre bemedlade ett understöd af 50 kronor, men när de landtmanna-
så året derefter vilja komma in i landtmannaskolan, så få de icke skolor m. m.
vidare något understöd, och kunna då ej fortsätta. Sist i höstas (Forts.)
såg jag ett exempel härpå i Södermanland. Det var två medel¬
lösa elever, som ville genomgå en kurs i landtmannaskolan, och det
fans plats der, men de kunde icke få några stipendier. Följden
blef, att de icke skulle hafva kunnat få genomgå denna kurs, om
icke en af ortens större godsegare händelsevis varit närvarande
och, som han kände deras ställning och önskan, erbjöd han sig att
betala afgiften för dem. Anser sig utskottet böra afstyrka alla
anslag till understöd åt eleverna vid landtmannaskolorna, då är
det följdrigtigt att äfven indraga stipendierna vid folkhögskolorna,
ty annars kunna inga andra elever komma till landtmannaskolorna
än de som sjelfva hafva råd. Det är dock ganska vigtigt, att nu¬
tidens landtbrukares barn få inhemta den låt vara lilla lärdom,
som meddelas i landtmannaskolorna, och detta är af den stora be¬
tydelse, att personer, som icke hafva dess mera satt sig in i landt-
brukets detaljer, knappt kunna föreställa sig det. Jag har i min
motion påpekat såsom ett exempel i högen, hvilken ofantlig stor
rot de konstgjorda gödningsämnena spela, och huru många millioner
som kastas bort, derför att man icke vet när, huru och hvar de
skola användas. Man har sagt att det är så litet, som de få lära
på en eller två terminer. Ja, det är visserligen litet, men de hafva
dock fått en grund, på hvilken de sedan kunna bygga, om de vilja.
I frågans nuvarande läge hemställer jag, om det icke vore
klokast af herrar Dalin och Jöns Bengtsson att afstå från sitt yr¬
kande, som. nu svårligen torde kunna drifva,s igenom, och i stället
förena sig om mitt lilla förslag om ett anslag af 2,000 kronor för
att användas till stipendier.
För närvarande skall jag yrka bifall till min motion.
Herrar Lilienberg och Fredholm i Saleby instämde häruti.
Herr Fredholm från Stockholm yttrade: Herr talman! Då
man läser den af herrar Bengtsson och Dahn väckta motionen,
kan man lätt få den föreställningen, att motionärerne antaga, att
det till understöd för landtmannaskolorna icke lins något annat
anslag än det årliga förslagsanslaget på 15,000 kronor; men af stats¬
utskottets utlåtande finner man, att Kongl. Maj:t derjemte har till
sin disposition för samma ändamål medel af besparingsfonden för
jordbruk, handel och näringar. Det är således i anslagsväg icke
så illa stäldt med denna sak, som man af motionen kunde hafva
anledning att förmoda.
Det sista året, för hvilken uppgifter föreligga, det vill säga
1890, utgick af förslagsanslaget till sju landtmannaskolor 14,000
kronor, men dessutom utgick från besparingsfonden till tre landt¬
mannaskolor 12,000 kronor, eller sålunda detta år ett sammanlagdt
N:o 11.
28
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
Angående
ifrågasatt
höjning af
anslaget till
landtmanna-
skolor m. in.
(Forts.)
belopp af 26,000 kronor. Detta är visserligen mycket mindre än
motionärerne begärt, men dock mycket mer än man kunnat för¬
vänta, om man endast fäster sig vid förslagsanslaget.
Under läsåret 1889—1890 funnos i landtmannaskolorna 114
lärjungar, under det att i landtbruksskolorna elevernas antal upp¬
gick till 356, om betalande lärjungar inräknas. Man ser således,
att i medeltal besöktes landtmannaskolorna af ungefär V, så stort
antal som landtbruksskolorna, och anslagen till de olika skolorna
ställa sig i ungefär samma proportion; 26,000 för landtmanna- och
90,000 för landtbruksskolorna. Vid granskning af de olika landt¬
mannaskolorna visar det sig derjemte, att lärjungeantalet vid de
fleste af dem uppgår endast till 7 å 8. Det är endast landtman¬
naskolorna i Hemse, Önnestad, Hvilan och Skara, som hafva större
antal lärjungar. Hemse har högsta antalet, eller 27 lärjungar. Två
af dessa skolor äro belägna i län, som icke hafva lägre landtbruks-
skolor, och det ser ut som om i sådana län landtmannaskolorna
skulle blifva mest besökta.
Då emellertid det antal personer, som hittills tillgodogjort sig
undervisningen vid landtmannaskolorna, icke är större än det är,
och då det åtgår någon tid för att blifva bekant med huru dessa
skolor komma att lösa sin uppgift, hade det väl varit skäl att
vänta och se, huru skolorna utveckla sig, innan man framstält be¬
gäran om en så betydlig höjning i anslaget, som motionärerne före¬
slagit, eller från femton till femtio tusen kronor. Det kan ju intet
tvifvel vara derom, att Riksdagen, då det visar sig att landtmanna¬
skolorna blifva tillräckligt besökta,. skall ställa tillräckliga medel
till Kongl. Majits förfogande för att befrämja dessa läroanstalter.
Men ännu synes det mig för tidigt att göra det.
På dessa skäl får jag anhålla om bifall till hvad statsutskottet
hemstält i punkten a).
Hvad beträffar att bevilja det lilla anslaget på 2,000 kronor
till stipendier, så kunde man kanske göra det. Det är icke något
stort belopp, och det kunde ju vara nyttigt för några. Men jag
tror icke att man gagnar landtbruksundervisningen någonting i sak
genom att yrka bifall till dessa 2,000 kronor. Det synes mig der¬
före rigtigare att låta frågan om stipendier anstå, till dess frågan
om ökadt anslag till landtmannaskolor blir afgjord. Jag yrkar
derför äfven i punkten i) afslag på motionerna och bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag hyser icke ringaste tvifvel
derom, att det af motionärerne begärda anslaget och kanske ändå
mer kommer att beviljas inom ganska kort tid, ty det gäller ett
vigtigt behof för vårt landtbruk, det nemligen att de mindre landt-
brukarnes söner må erhålla insigt i de förhållanden, under hvilka
de sedan skola lefva. Det är nödvändigt, att de få inhemta allt
hvad de kunna inhemta i det afseende!. Det kan icke fortgå på
det gamla sättet. De som idka jordbruk måste nemligen nu till¬
godogöra sig alla möjliga uppfinningar, och det kunna de ej, om de
icke erhålla tidsenlig teoretisk undervisning i facket.
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
29
N:o 11.
Första vilkoret i detta hänseende är att göra landtmannasko- Angående
loma likstälda i alla län. Så är nu icke förhållandet. I de lön, ifrågasatt
der lägre landtbruksskola finnes, måste enskilda personer tillskjuta honing
3,000 kronor för att till landtmannaskola af statsmedel erhålla Jandtmanna-
samma belopp. I de andra länen få de statsunderstöd utan en- skolor m. m.
skilda tillskott. Detta är orimligt. Der tillskott ske, äro de att (Forte.)
anse såsom en särskild skatt på de mindre jordbrukare, hvilka
icke hafva den nytta af lägre landtbruksskolor, som man väntat
sig. I sistnämnda skolor utbildas egentligen endast rättare och
arbetsförmän för stora jordbruk, men blott ett fåtal gå igenom dessa
skolor för att sedan egna sig åt mindre landtbruk för egen del.
I landtmannaskolorna deremot söka de mindre jordbrukarnes söner
sin utbildning, och när de genomgått skolorna, återgå de till skö¬
tande af mindre egna landtbruk. Dessa skolor äro sålunda af stor
nytta. Men hvarför skola med afseende å dem icke alla län vara
likstälda? Att så skall blifva hafva nu motionärerne herrar Bengt¬
son och Dahn föreslagit, och jag yrkar på det lifligaste bifall till
deras förslag.
Hvad de öfrige motionärernes förslag beträffar, angående sti¬
pendier, så äro de utan tvifvel berättigade. Huru många skulle
icke för hela lifvet hafva nytta af att erhålla den undervisning,
landtmannaskolan erbjuder, men kunna icke komma in af brist på
medel. Jag kan dock icke yrka bifall till herr Hils Olssons för¬
slag om ett stipendiebelopp af 2,000 kronor, ty det skulle blifva
alldeles otillräckligt, men deremot vill jag yrka bifall till herr
P. Pehrssons i Norrsund förslag. Med de medlen kan det något
räcka.
Emellertid yrkar jag först och främst bifall till punkten a),
ty det der begärda anslaget afser ett så vigtigt behof för landt-
hruket, att hvad vi i det afseendet i dag kunna göra icke bör
uppskjutas. Jag yrkar bifall till herrar Bengtssons och Dahns
motion.
Herr Jonsson i Hof: Utskottet har ju i sitt betänkande, såsom
hvar och en kan finna, lemnat sitt erkännande åt de idéer, hvarpå
motionärernas förslag hvila. Men utskottet har på samma gång
ansett, att dessa skolor haft allt för kort verksamhet för att ett
afgjordt resultat i fråga om lämpligheten af deras anordning hit¬
tills kunnat vinnas. Det är på denna grund utskottet afstyrkt
bifall till motionärernas olika förslag under såväl punkten a) som
punkten b). Och nekas kan väl ej, att man måste gifva sig till
tåls, äfven om man är aldrig så ifrig för en idé. Man får icke
skena i väg, icke gå för hastigt, som man skulle göra, om man i
en nyligen af Kongl. Maj:t och Riksdagen antagen sak vill göra
ändringar och förbättringar, innan man sett huru denna i ro och
fred gestaltar och utvecklar sig.
Herr Andersson i Nöbbelöf påstod nyss i sitt anförande, att
länen, till följd af de vilkor, som nu gälla för statsbidrag, icke
skulle vara likstälda. Ja, han kan hafva rätt deri, att om ett län
har lägre landtbruksskola och staten bidrager till den, så får icke
N:o 11.
30
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
Angående samma län lika mycket till sin landtmannaskola, som det län
ifrågasätta hvilket blott har skola af sistnämnda slag Men detta beror ju pä
anslaaet till förhållanden inom länet och arten af de skolor som finnas, och
landtmanna- man kan icke på förhand säga, att länen få någon fördel eller
kotor in. m. nackdel af en sådan sak. År ett län betjenadt med en enda landt-
(Forts.) mannaskola, så får denna skola bättre bidrag än om länet haft
såväl en lägre landtbruksskola som en landtmannaskola. För min
del tycker jag det vara lika stor rättvisa i det sättet att bestämma
vilkoren, som att taga bort vilkoren, så att ett län kan få 4,000
kronor och ett annat 8,000 kronor. Derigenom blir icke större
jemnhet än hvad nu är, utan snarare motsatsen.
Emellertid hvad herrar Jöns Bengtssons och Dahns motioner
beträffar, så håller jag mig dervid, att landtmannaskolorna äro
unga, de hafva icke utvecklat sig mycket kraftigt och derför icke
visat att de väl fylt sin uppgift, och till dess sådant sker, kan
man lugna sig med de anslag, de hafva.
Hvad sedan vidkommer den andra gruppen motioner, så är
jag villig att instämma deri, att när folkhögskolorna hafva sina
stipendier och de nu förändrat sin ena årsklass till landtmanna¬
skola, vore det logiskt, att denna landtmannaskola finge stipendium
lika väl som folkhögskolan. När frågan om dessa förhållanden
var före i utskottsafdelningen, var det starkt ifrågasatt, om man
icke med anledning af dessa motioner skulle aflåta en skrifvelse,
hvari Kongl. Maj:t skulle berättigas att af de stipendier, som nu
lemnas till folkhögskolorna, tilldela landtmannaskolorna bidrag.
Men man stannade i allt fall vid det beslut, som nu här föreligger,
och det på samma grunder som gälde för afslag å herrar Jöns
Bengtssons och Dahns motioner. Jag tror icke, att sjelfva saken
egentligen vare sig vinner eller förlorar, om man bifaller herr
Olssons i Ättersta motion, ty med det ringa beloppet af 2,000
kronor lära dessa skolor väl icke taga den fart, som man nu ön¬
skar de skola taga. Deras utveckling är beroende af andra faktorer
än det anslaget.
Jag tror, att motionärerna mycket väl kunna lugna sig för
denna gång med det uttalande utskottet gjort och deri utskottet
erkänt det goda syftet, men ansett tiden för bifall ännu icke inne.
Jag föreställer mig, att de borde vara nöjda med ett sådant utta¬
lande från utskottet, fastän de för tillfället icke fått helt bifall.
Jag tager mig friheten yrka bifall till utskottets hemställan i
båda punkterna.
Herr Petersson i Buntorp: Inom utskottet har jag varit af
samma tanke och åsigt som motionärerna och trott, att man borde
göra något för dessa landtmannaskolor. Det lär icke kunna jäfvas,
att det finnes en lucka mellan de vanliga folkskolorna och ele¬
mentarläroverken. Denna lucka är allt för stor, och derför måste
staten göra större uppoffringar för dessa skolor än hittills skett.
Luckan har väl blifvit till någon del fyld, men det är icke till¬
räckligt.
Man har klagat öfver att landtmannaskolorna icke nog besökas.
Onsdagen den 24 Februari, f. m. 31
Det kommer sig, mine herrar, deraf, att dessa skolor icke äro så
omhuldade som andra skolor.
Jag vill omnämna, att inom utskottet var det någon liten
jalousie på landtmannaskolorna, emedan somliga ansågo det vara
bättre, om de lägre landtbruksskolorna, der man finge bättre lära
sig att arbeta, flitigare besöktes, och fruktade att, om landtmanna¬
skolorna toge allt för stor fart, det skulle blifva brist på rättare.
Jag tror icke att det är någon fara härmed. Det kan väl icke
nekas, att de lägre landtbruksskolorna äro bra och nyttiga, och i
allmänhet söka flere sig dit än som kunna tagas emot. Men med
all aktning för dessa skolor, ber jag få framhålla, att deras före¬
ståndare i allmänhet hafva stort jordbruk och väl mycket begagna
sina elevers arbetskrafter till jordbruket, och med läsningen blir
det icke sä mycket. Men nu känna vi väl till, att de mindre
landtbrukarne använda sina barn i jordbruksarbete från det de äro
helt unga, så att de behöfva icke så mycken praktisk utbildning
som mer teoretiska kunskaper.
I de flesta fall behöfva de alltså icke gå två år i de lägre
landtbruksskolorna för att lära sig praktiskt jordbruksarbete, utan
de behöfva litet mera teoretisk kunskap. Det bar man funnit, att
de kunna få i landtmannaskolorna, och det bar då, såsom motio¬
nären nämnde, väckt missbelåtenhet, att när man kan lemna 50
kronor i stipendier åt eleverna vid folkhögskolorna, så bar man
intet åt dem, när de vilja fortsätta andra årets kurs vid landtmanna¬
skolorna. Och en stor del af de mindre bemedlade kunna icke
besöka skolan utan sådant stipendium.
Då jag inom utskottet fann, att man så bestämdt motsatte sig
bifall till herrar Bengtssons och Dabns motion, så hoppades jag, att
man åtminstone skulle vilja bifalla herr Nils Olssons. Men äfven
det blef jag ensam om. Det hindrar dock icke, att jag bär vill
hemställa, att kammaren måtte bifalla herr Nils Olssons motion.
Dermed skulle man, tror jag, kunna afhjelpa en rätt stor del af
behofvet; man skulle åtminstone icke vidare behöfva klaga öfver,
att dessa skolor äro för litet besökta.
Jag får också säga, att det just icke är så roligt att vara med
om att bevilja för höga anslag, då ju statens medel tagas i anspråk
på så många håll. Man bör kanske derför vänta med de högre
anslagen tills vidare, och för närvarande vill jag derför förena mig
med herr Nils Olsson och yrka bifall till hans motion.
Herr. Dahn: En ärad talare på stockholmsbänken sade, att
när den tid kommer, då dessa landtmannaskolor blifva mera besökta,
skulle han gerna vara med om att gifva dem anslag både i den
form herr Nils Olsson och herr Per Pehrsson föreslagit. Men
jag anser, att man, just för att få dem mera besökta, för att få dem
till hvad man önskat de skola blifva, nödvändigt måste bevilja
Jern anslag äfven till stipendier. Och i detta afseende tror jag,
i likhet med hvad en ärad talare bakom mig yttrade, att det af
herr Pehr Pehrsson föreslagna anslaget å 7,500 kronor häst är
egnadt att befordra det åsyftade ändamålet.
N:o 11.
Angående
ifrågasatt
höjning af
anslaget till
landtmanna¬
skolor m. m.
(Forts.)
N:o 11.
32
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
Talaren på stockholmsbänken trodde, att vi motionärer, det
rjragasaa vill säga herr Jöns Bengtsson och jag, icke haft reda på de bespa-
höjning af rjngar) gom finnas på 6:te hufvudtiteln på anslagen till landtbruks-
landtmanna- undervisningen. Jo, det hade vi visst. De utgjorde vid 1887 års
skolor m. m. majriksdag 104,000 kronor och föreslogos ju redan då och hafva
(Forts.) sedermera delvis användts för just landtmannaskolors understöd¬
jande, men vi hafva ansett lämpligast att begära ett förslagsanslag
så högt, att det någorlunda kunde räcka till, och ej skolorna vara
beroende af tillfälliga besparingar för anslagen till landtbruksun-
dervisningen; för öfrigt är det en underordnad sak hvarifrån medlen
tagas, om från besparingar eller från ett förslagsanslag, som ju
endast får anlitas i mån af behof. Yi hoppades, att man snart
skulle kunna få till stånd eu dylik skola i hvart och ett af våra
24 län, och att hvarje skola skulle kunna få ett anslag af 4,000
kronor om året liksom de lägre landthruksskolorna. Hufvudsaken
för oss var, att landtmannaskolorna skulle få ett tillräckligt under¬
stöd och få sin existens betryggad, det må nu tagas från bespa¬
ringar eller från förslagsanslag, och ett understöd liksom de lägre
landtbruksskolornas utan det vilkor att orten eller enskilda skulle
bevilja ett särskildt fyllnadsanslag af åtskilliga tusen kronor.
Herr Olof Jonsson yttrade, att man har fritt val att inrätta,
vare sig en landtmannaskola eller en mindre landtbruksskola efter
som det passar. Ja, det har man, men endast om man stryker
landtbruksskolan, på samma gång man inrättar landtmannaskolan,
får man ett anslag af 4,000 kronor utan vilkor. Men nu äro för¬
hållandena i många län sådana, att båda slagen af skolor äro nöd¬
vändiga, ty de äro ju af olika natur, för olika ändamål. Landt-
bruksskolorna afse att utbilda rättare, förmän och arbetsledare på
större egendomar, landtmannaskolorna att bibringa de mindre jord-
brukarnes söner teoretiska insigter i landthruksskötsel. På de
flesta ställen äro derför, efter hvad jag tror, båda slagen af skolor
nödvändiga.
Herr Olof Jonsson uttalade ock såsom sin åsigt, att skolorna
i fråga nu vore för fåtaligt besökta; när de blefve mera freqven-
terade, skulle han vara med om att lemna dem understöd. Jag
anser deremot, att understödet hör gifvas dem just nu, då de be¬
höfva det. Endast derigenom skola dessa skolor komma att fylla
det mål, som man med dem afsett.
Jag vidhåller alltså mitt förra yrkande.
Herr Lasse Jönsson: Då jag biträdt utskottets förslag, så
torde herrarne kunna förstå, att min afsigt alls icke varit att der¬
med motarbeta hvad som kan vara i de mindre hemmansegarnes
eller deras söners intresse, utan jag har gjort det på grund af min
öfvertygelse, att detta anslag ännu mera skall påskynda öfvergången
från lägre landtbruksskolor till landtmannaskolor, och det vill jag
icke befordra. Jag anser nemligen, att det är till skada för vårt
land, ju mera vi komma in på den banan, att man vid allting
skall göra mest afseende vid bokliga kunskaper och mindre vid
det, som jag för min del anser vida nödvändigare för våra yng-
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
33
N:o IL.
lingar, eller praktisk färdighet uti det, hvartill de skola egna sig.
Och är det någonting nödvändigt att hafva praktisk färdighet, så
är det för en jordbrukare, ty det är så mycket, som han måste
hafva öfning uti för att kunna sköta sig.
Nu har man sagt, att det blott skulle hehöfvas en sådan prak¬
tisk undervisning för dem, som skola blifva rättare eller förmän
på de stora egendomarne. Nej, det fordras äfven för den, som
skall bli husbonde och med egna krafter sköta sitt eget hemman.
Han behöfver få genomgå eu praktisk kurs för en person, som är
skicklig i att gifva dylik praktisk undervisning i det, som tillhör
jordbruksskötseln, han må nu blifva rättare eller egare af eget
hemman eller arrendator.
Det är derför, som jag icke vill vara med att slå in på den
banan.
Hvarför finnes det nu så många, som ifra för dessa landt-
mannaskolor? Jo, det är helt enkelt derför, att, såsom vi veta, de
på senare åren börjat blifva förenade med folkhögskolorna. Folk¬
högskolorna åter äro populära hos oss, och hafva vunnit mångens
personliga garantier. Men de hafva ofta en dålig finansiel ställ¬
ning, och man vill derför understödja dem så mycket som möjligt
och är derför så angelägen om att sammanslå dem med landt-
mannaskolorua för att på det viset vinna understöd åt dem. Jag
förnekar visst icke, att folkhögskolorna äro bra, men låt oss dock
få behålla våra mindre landtbruksskolor med deras praktiska landt-
bruksundervisning för sig, i stället för att sammanslå dem med
folkhögskolorna, för att på det viset skaffa dessa understödi Ty
det vill jag icke vara med om.
Vi veta ju, att redan 10 mindre landtbruksskolor hafva upp¬
hört och ersatts med landtmannaskolor. Jag har sjelf i många år
varit ledamot i styrelsen för en sådan mindre landtbruksskola, och
vet, med hvilken synnerlig energi och förträfflighet, undervisningen
der meddelades. Jag karl ju icke här inlåta mig på de närmare
förhållandena dervid, men nu har emellertid af hushållningssäll¬
skapet anslaget till den — anledningen känner jag icke — indragits
och öfverflyttats på landtmannaskolan, hvilken derefter förenats
med folkhögskolan. Skall man nu påskynda sådant och genom
stipendier och ökade anslag befordra landtmannaskolorna på landt-
bruksskolornas bekostnad, så vill jag åtminstone icke vara med
derom, och ber derför att få yrka bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Ly t licens, Ersson i Vestlandaholm, Ols¬
son i Frösvi, Williamson och Gyllensvärd.
Herr Persson i Vadensjö: Blott några få ordl Herr Olof
Jonsson yttrade, att hvad som förnämligast förmått statsutskottet
till dess afstyrkande utlåtande var, att dessa skolor äro så nya.
Men, mine herrar, jag tror dock icke, att det är så farligt med den
saken. Om vi draga oss till minnes, huru härmed förhåller sig,
så veta vi. att vi hafva sådana skolor, som fortgått i flera år, t. ex.
vid Önnestad och Hvilan, och man kan alltså icke säga, att dessa
Andra Kammarens Prat. 1892. N:o 11.
Angående
ifrågasatt
höjning af
anslaget till
landtinanna-
skolornm. in.
(Forts.)
8
N:o 11.
34
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
Angående skolor äro nya. Jag tror icke heller, att man från de ynglingar,
ifrågasatt gom utgått från dessa skolor, hört de farhågor som den siste ärade
höjning af talaren framstälde; jag tror tvärt om, att desse ynglingar, som gått
landtmanna- ut från dessa skolor till föräldrahemmen, gjort både skolorna och
skolor in. m. sig sjelfva heder.
(Forts.) Man hör derför, synes det mig, icke vara så hård mot de min¬
dre landtbrukarne, att man nekar dem detta anslag. Ty huru man
än vill resonnera, så är det dock tydligt och klart, att det här
gäller de mindre landtbrukarnes barn. Redan då de lemna folk¬
skolan, få dessa barn taga fast i plogen och få sedan sköta den,
till dess de uppnått myndig ålder. Då först kunna de börja tänka
sig före, om de möjligen skola kunna komma att sätta plogen på
egen mark. Men dessförinnan hafva de under sitt trägna arbete
ofta glömt bort en stor del af hvad de i folkskolorna inhemtat.
Det kan således icke vara tu tal om att de icke väl kunna behöfva
någon undervisning, innan de börja bygga bo för egen räkning, och
derför tycker jag för min del, att det skulle vara hårdt att afstå
detta anslag.
Den större landtbrukaren eller godsegaren betalar icke något
till våra landtbruksskolor för det att han der får utbildade de bi¬
träden, som han för skötseln af sitt landtbruk behöfver. Hvarför
skola då de små jordbrukare, som för egen del behöfva någon
undervisning, vara tvungna att garantera ett visst kapital för sina
skolor? Det är en sak, som jag för min del icke kan förstå, och
det är för att säga detta, som jag begärt ordet. För öfrigt vill jag
instämma med herr Dahn i hans yrkande, samt tillika yrka bifall
till herr Pehrssons i Norrsund motion.
Herr Henricson: Det vitsord, som en föregående talare gif-
vit tvenne landtmannaskolor i Skåne, ber jag för min del få lemna
äfven åt ännu en, nemligen Östergötlands landtmannaskola, hvilken
varit i verksamhet lika länge som dessa.
En annan föregående talare tyckes hafva hyst den betänklig¬
heten, att eleverna i dessa skolor skulle få inhemta för mycket
bokliga kunskaper. Jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att
kurserna der icke räcka mer än 6 månaders tid under vintern, och
jag kan icke föreställa mig, att man under 6 månader kan hinna
få för mycket af bokliga kunskaper. Hade denne talare äfven varit
ledamot i eu styrelse för någon landtmannaskola, liksom han varit
det för en landtbruksskola, så är jag viss, att han skulle varit mera
gynsamt stämd mot landtmannaskolorna.
Till det vitsord, som jag nyss afgaf för Östergötlands landt¬
mannaskola, ber jag att få tillägga, att icke allenast alla elever,
som gått igenom denna skola, känt sig tillfredsstälda med den,
utan att äfven alla andra, som på närmare håll tagit någon känne¬
dom om denna skola, gifvit densamma goda vitsord.
Jag anhåller derför att få yrka bifall till det yrkande, herr
Dahn framstält, äfvensom till herr Pehr Pehrssons i Norrsund
motion.
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
35
N:o 11.
Herr Persson i Mörarp: Jag kommer till samma slut som
herr Lasse Jönsson i afseende på yrkandet, men detta alldeles icke
på samma skäl. Jag kan nemligen för min del icke godkänna de
skäl, som han anförde för sitt yrkande om afslag.
Dessa skäl voro, att man icke bör uppmuntra dessa skolor der¬
för att de obehörigt skulle inkräkta på de lägre landtbruksskolorna,
och att det vore nödvändigt för den, som skall sysselsätta sig med
jordbruk, att lära sig det praktiskt. Så uppfattade jag hans an¬
förande, och jag tror icke att den uppfattningen är origtig.
Jag ber då deremot att få säga, att jag för min del icke under¬
skattar de lägre landtbruksskolorna och deras undervisning, men
att jag dock är fullt öfvertygad om, att den s. k. praktiska färdig¬
heten i landtbruksskötsel, som inhemtas vid dessa lägre lantbruks¬
skolor, med lika stor fördel kan inhemtas äfven på andra ställen.
Den klass af medborgare, som besöker landtmannaskolorna, har
vanligen redan då just haft tillfälle att på detta sätt praktiskt in¬
hemta landtbruksskötseln och behöfver derför just den teoretiska
undervisning vid landtmannaskolorna som der lemnas.
Men om jag dock icke kan vara med om den förhöjning i an¬
slaget till dessa skolor, som här är föreslagen, så är det uteslu¬
tande derför, att det anslag, som här är i fråga, så nyligen bevil¬
jats, att jag i följd deraf icke anser lämpligt att redan nu vidtaga
någon förändring deri. Dertill kommer dessutom, att det, såsom
framgick af ett yttrande af den ene af motionärerna i frågan, ännu
är ett så ringa antal elever, som erhålla undervisning i dessa landt-
mannaskolor, att det för hela riket icke uppgår till mer än 120.
Det får lof att visa sig ett något större intresse, innan Riks¬
dagen slår in på den vägen att för ifrågavarande ändamål bevilja
högre belopp. Det är derför, som jag för närvarande vill yrka af¬
slag på såväl den af herrar Jöns Bengtsson och Dahn väckta mo¬
tionen som herr Nils Olssons motion. Men jag ber dock få säga,
att mest tilltalar mig den af herrar Jöns Bengtsson och Dahn
väckta motionen, eller rättare det sista alternativet deri, emedan
jag anser, att man bör med skäl kunna påräkna, att ett verkligt
ortintresse för dessa skolor bör förefinnas. Enligt detta sista al¬
ternativ skulle orten tillskjuta hälften så mycket som det bidrag
staten skulle lemna. Jag tror, att detta är det steg, som lättast
och lämpligast skulle kunna tagas. Men för närvarande ber jag
att få yrka afslag å motionerna och således bifall till utskottets
hemställan.
Herr Henricson: Min uppmärksamhet har blifvit fästad på,
att herr Dahn afgifvit ett särskilt yrkande, och med anledning
deraf ber jag att få instämma i detta yrkande.
Herr Petersson i Bry storp: I fråga om de lägre landtbruks¬
skolorna hafva vi den erfarenheten, att de elever, som kommit ut
från dom, äro skickliga att sköta ett landtbruk. Deremot hvad
beträffar landtmannaskolorna så har man här visserligen mycket
förordat dem, men det har icke visat sig, att de i praktiskt hän-
Angående
ifragasatt
höjning af
anslaget till
landtmanna-
skolor m. m.
(Forts.)
N:o 11.
36
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
Angående
ifrågasatt
höjning af
omslaget till
landtmanna-
slcolor m. m.
(Forts.)
seende gjort mycken nytta. Att då komma med motioner först om
anslag till sjelfva skolorna, och sedan om anslag särskildt åt skol-
pojkarne, för att de skola kunna gå i dessa skolor, det anser jag
vara för mycket begärdt på en gång. Jag tycker för min del att,
då saken är så ny, tål frågan om anslag mycket väl ett uppskof,
och jag ber derför att få förena mig med herr Olof Jonsson i Hof
i yrkande om bifall till utskottets förslag.
Herr Truedsson: Jag har begärt ordet för att afgifva en
protest mot den siste ärade talarens yttrande, då han lät påskina,
att landtmannaskolorna icke skulle hafva gjort någon synnerlig
nytta, såsom fallet vore med landtbruksskolorna. Jag är, mine
herrar, af alldeles motsatt öfvertygelse. Jag har sjelf gått igenom
en landtbruksskola i min ungdom och har söner, som gått igenom
landtmannaskolan, och jag har funnit, att desse under de 6 må¬
nader, som de der vistats, inhemtat mera teoretisk kunskap än
eleverna vid våra mindre landtbruksskolor inhemta på 2 år. Och
det är det, som är till nytta och gagn, att få våra söner utbildade
i teoretiskt afseende på så kort tid. Vi hafva icke råd att vara
af med våra söner i 2 år för att gå igenom en landtbruksskola, och
då de kunna på 6 månader inhemta lika mycket teoretisk kunskap
som vid landtbruksskolan under 2 år, är det ju fördelaktigare för
de små landtbrukarne att hafva tillgång till landtmannaskola.
Det är redan påpekadt af en talare, att genom den undervis¬
ning som der meddelas en grund är lagd, som man sedan kan
bygga på. Den yngling, som genomgått denna kurs på 6 månader
under vintern och vill hafva vidare praktisk undervisning i landt-
bruket, kan begifva sig till en större egendom under sommaren och
der inhemta praktiken. Jag kan berätta för lierrarne, att så tillgår
det i det län, der jag är hemma. Vi hafva der en sådan landt¬
mannaskola i Önnestad. Alla, som ämna taga plats på eu större
egendom, begifva sig, sedan de först gått igenom denna landt¬
mannaskola, till en större egendom under sommaren, der de* få
praktisk undervisning, och sedan på hösten få sådana elever präk¬
tiga anställningar såsom rättare eller ladugårdsfogdar, om de så
önska, och äfven ynglingar, som icke ämna taga platser, kunna
ju, om de önska, gå igenom en dylik praktisk kurs under sommaren.
De hafva således fullgjort allt på ett år, för hvilket man annars
behöfver 2 år. På grund af hvad jag nu yttrat framgår, att jag
yrkar bifall till herr Dahns motion såväl som till herr Pehrssons.
Herr Petersson i Runtorp: Jag begärde ordet för att säga
just det, som den siste talaren nyss nämnde, och vill endast tillägga,
att det är rigtigt att hålla på de lägre landtbruksskolorna, ty de
äro nyttiga de också. Men de hafva det felet med sig, att de fordra
en tvåårig kurs, så att man måste arbeta der i två år för att få de
teoretiska kunskaper, som der meddelas. Dervid vill jag dock an¬
märka, att det visat sig, att de, som gått igenom en landtmanna¬
skola och sedan begifvit sig till eu landtbruksskola, der kunnat
få gå igenom endast en ettårig kurs. Åtminstone i min hemort
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
37
X:o 11.
finnes en lägre landtbruksskola, som tagit emot sådana, som gått
igenom landtmannaskolan på en ettårig kurs. Man bör derför icke
hysa en sådan afvogbet som bär visat sig.
Man tror vidare, att man skulle förstöra de lägre landtbruks-
skolorna genom att understödja landtmannaskolorna. Mej! tvärt om;
de skulle blifva långt mera nyttiga och användbara derigenom.
Det är dessa upplysningar jag har velat lemna, för att man icke
skall behöfva hysa någon fruktan för landtbruksskolornas skull;
de äro nog bra, ehuru de lemna för litet teoretisk undervisning.
Jag skall derför fortfarande yrka bifall till förslaget. Jag skulle
gerna gå in på det förslag, som herr Dahn framstält, om det kan
vinna bifall. Ty ehuru jag hade velat nöja mig med det lilla för¬
slaget för att icke afskräcka, så har jag icke något emot, om det
större kan gå igenom.
Herr Olsson i Attersta: Det skulle kunna vara rätt mycket
att svara på herr Lasse Jönssons anförande, och jag tror icke, att
många personer, som känna till de olika skolorna, skola gifva ho¬
nom rätt. Här är icke fråga om att afskaffa några äldre institu¬
tioner eller att införa några nya, utan blott att tillse, att en redan
befintlig, af statsmagterna erkänd institution kan tillgodogöras på
bästa sätt. Det är bara detta det är fråga om. Jag tillåter mig
påpeka och vill särskildt betona den omständigheten, att obemed¬
lade elever vid folkhögskolorna hafva stipendier, men icke vid
landtmannaskolorna. Ensamt detta gör det omöjligt för fattiga
ynglingar att tillgodogöra sig det vetande, som de behöfva och
önska erhålla.
Nu har herr Dahn yttrat, att genom bifall till mitt förslag
skulle man vinna så litet, och man har sagt, att bifall till herr
Dahns förslag vore det allra bästa. Ja, det vore visserligen det
allra bästa, och går det igenom, skall jag mycket gerna vara med
derom.
Man har vidare sagt, att det icke finnes någon beräkning öf¬
ver hvad landtmannaskolorna behöfva. Jag har dock i min mo¬
tion anstalt ett slags beräkning; om den är rigtig vet jag icke,
men jag tror icke, att jag misstagit mig. Man vet, att undervis¬
ning i landtmannaskolorna har lemnats åt omkring 120 elever.
Jag tror knappast, att man kan tänka sig, att mer än 1/3 af dem
skulle kunna vara obemedlade, och då man nu vet, att stipen¬
dierna vid folkhögskolorna i vanliga fall äro 50 kronor och att 1/.J
af 120 gör 40, så skulle den summa, som fordras, blifva just den
jag begärt, eller 2,000 kronor.
Herr Olof Jonsson i Hof sade, att denna landtmannaskole-
institution vore så ny, att man lugnt kunde vänta. Ja bevars, det
är den. Jag skulle icke hålla så hårdt på detta lilla anslag, der¬
est det icke förhölle sig så, att just genom anslaget till folkhög¬
skolorna eleverna drifvas från landtmannaskolorna Jag har mig
bekant genom uppgifter från åtskilliga lärare vid landtmanna¬
skolorna, att der kunna undervisas 3 gånger så många elever, som
det för närvarande finnes, utan att lärarekrafterna behöfva ökas.
Angående
ifr hg åsatt
höjning af
anslaget till
landtmanna-
skolor in. in.
(Forts.)
N:o II.
38
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
Angående Under sådana förhållanden tycker jag, att alla skäl tala för bevil-
ifraciasatt jancle-(; af åtminstone det lilla anslag, som jag tagit mig friheten
anslaget till att begära.
hndtmanna-
skolorm.m. Herr Ola Bosson Olsson: Det lär icke kunna bestridas af
(Forts.) någon, som känner till de ifrågavarande landtmannaskolornas verk¬
samhet, att de varit och äro till synnerlig nytta.
Det af motionärerna begärda anslaget är icke för stort, då det
gäller en sådan hufvudnäring som vårt landtbruk; det är snarare
bra ringa, detta anslag, med hänsyn till den stora betydelse denna
näringsgren bar för vårt land. Det är ock verkligen bra litet detta
af motionärerna herrar Dahn och Bengtsson begärda anslag af
35,000 kronor, då man ställer det i jemförelse med hela vår bud¬
get. Den anmärkningen har blifvit gjord, att dessa skolor icke
skulle blifvit tillräckligt kända och besökta under den korta tid,
som de existerat, och att således penningar icke borde anslås nu.
Detta tal om huruvida anslaget behöfves nu och huru mycket bör
anslås nu, det är svårt att afgöra. För min del tror jag säkert,
att det är behöfligt, men om det icke behöfves, så är det alls icke
så farligt, då det beviljas såsom förslagsanslag. Behöfver det icke
användas, så är det ju tillgängligt när det behöfves och då har
man det till reds. Men skall man vänta, så blir behofvet så stort,
att dess fyllande kommer att kännas så mycket mera tryckande.
Det har vidare blifvit yttradt af en föregående talare några ord,
hvilka jag skall be att få acceptera och godkänna, nemligen att
de mindre landtbrukarnes söner behöfva en god undervisning för
inhemtande af nödiga kunskaper. Dessa kunskaper tycker jag det
är bäst att söka inom det område, der de haft och hafva sin verk¬
samhet, det vill säga så, att de verkligen få kunskaper i landt-
bruket. Jag tror mig vara öfvertygad om, att dessa landtmanna-
skolor och mindre landtbruksskolor, om de vore mera allmänt här
i landet utbredda, skulle åstadkomma, att en stor del ynglingar
icke inginge i elementarläroverken, såsom nu är förhållandet, och
derifrån återvände med kunskaper, som de hafva bra liten nytta af.
Om de deremot komma att få litet mer än en vanlig undervisning
i jordbruket och teorierna för gödselns användande samt jordens
skötsel i allmänhet, så är detta något, af hvilket de sjelfva komma
att draga nytta för hela lifvet.
Då saken icke gäller större belopp än något utöfver 40,000
kronor, så är denna summa enligt min uppfattning så jemförelse¬
vis obetydlig i förhållande till det stora mål, som man afser att
dermed uppnå, att jag för min del icke kan motsätta mig dess be¬
viljande, utan yrkar jag bifall dels till herr Bengtsons och herr
Dahns motion och dels till det af herr Pehr Pehrsson i Norrsund
gjorda yrkande. Jag skulle äfven hafva velat biträda herr Nils
• Olssons i Attersta motion, så framt icke den summa, som han be¬
gärt, vore för liten för att deraf kunna bilda några stipendier.
Jag yrkar alltså bifall till herr Pehr Pehrssons i Norrsund
äfvensom till den af herrar Bengtsson och Dahn väckta motionen.
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
39
N:o 11.
Herr Pehrsson i Norrsund: Enligt min erfarenhet angående
de svenska folkhögskolorna har det visat sig, att dessa skolor va¬
rit af ganska stor betydelse och nytta för landsortens befolkning.
Derför vill jag också åt dessa skolor önska all möjlig framgång.
Men i afseende på förvaltningen af de till dessa skolor anvisade
medel, så har det förefallit mig anmärkningsvärdt, att man ger
bort stipendier endast åt dem, som öfvergå till folkhögskolorna,
men deremot icke har att utdela ett enda till dem som genomgå
landtmannaskolorna, och detta oaktadt de ynglingar, som ge¬
nomgå dessa skolor, samtliga tillhöra de mindre bemedlade klas¬
serna. Detta har jag ansett vara ett stort fel, hvilket jag sökt att
med min motion afhjelpa; och som jag nu funnit, att densamma
vunnit understöd af flere talare, så skall jag be att få yrka bifall
till mitt deri framstälda yrkande och på samma gång gifva till
känna, att jag äfven kommer att rösta för bifall till den af herr
Dahn och herr Jöns Bengtson väckta motionen.
Herr Petersson i Hamra: Huru ringa utsigt än må förefin-
nas att vinna något, sedan statsutskottet uttalat sig på sätt det
gjort i föreliggande betänkande, så vill jag, det oaktadt, uttala så¬
som min åsigt, att jag delar deras uppfattning, hvilka yrka, att
ifrågavarande anslag måtte af kammaren beviljas. Man har talat
om de lägre landtbruksskolorna och man har framhållit såsom skäl
mot beviljandet af detta anslag, att detsamma endast afsåge att
förrycka dessa skolor. Jag tror det icke. Dessa landtbruksskolor
hafva sin mission att fylla, nemligen att bilda dugliga rättare och
arbetsförmän, men landtmannaskolorna deremot hufvudsakligast
att gagna den mindre sjelfegande jordbrukareklassen, så att den¬
samma må kunna på jemförelsevis kort tid och på ett lämpligt
sätt inhemta erforderliga och nyttiga teoretiska kunskaper. Att
detta kan vinnas, det har visat sig i de lundtmannaskolor, som
äro inrättade, och det är endast att beklaga, att dessa skolor icke
vunnit det intresse och de sympatier, som man haft anledning att
önska. Men efter de pröfningens år, som de hittills haft att utstå,
är det att hoppas, att ett bättre sakernas tillstånd skall komma att
inträffa, och jag anser att de medel, som staten uppoffrar till be¬
främjande af dessa skolor, skola komma att bära ganska goda fruk¬
ter. En föregående talare från Östergötland har särskild! fram¬
hållit en skola, som finnes upprättad i den provins, jag har äran
att representera. Denna skola har, jag måste med ledsnad erkänna
det, ett mindre antal elever; men min tro är att, om densamma
vinner understöd, så skall den liksom öfriga skolor, som uppmun¬
tras, visa ett helt annat elevantal. Man behöfver blott föra sitt
minne tillbaka till den tid, då folkskolorna började träda i verk¬
samhet. Då var intresset icke så stort bland dem, för hvilka dessa
skolor voro afsedda; nu åter lärer väl ingen gerna vilja hafva bort
dessa skolor, utan de hafva blifvit lika behöfliga som hvarje an¬
nan lärdomsanstalt i vårt land. Det är visserligen svårt för mig
att bilda mig något bestämdt omdöme, om hvilka af de många för¬
slag, som blifvit framstälda, bäst förtjena att vinna kammarens
Angående
ifrågasatt
höjning af
anslaget till
landtmanna-
skolor in. m.
(Forts.)
N:o 11.
Angående
ifrågasatt
höjning af
anslaget till
landtmanna-
skolor in. m.
(Forts.)
40 Onsdagen den 24 Februari, f. m.
bifall; men jag ber emellertid att få instämma i det yrkande, som
blifvit framstäldt af herr Dahn.
Herr Ola Bosson Olsson: Det både undgått min uppmärk¬
samhet, att herr Dahu framstält ett skriftligt förslag. Jag skall
derför be att få återtaga mitt yrkande och instämma med herr
Dahn.
Herr Pehrsson i Norrsund: Jag skall också be att få åter¬
taga mitt yrkande och instämma med herr Dahn.
Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad. Der¬
under hade i fråga om mom. a) yrkats dels bifall till utskottets
hemställan och dels afslag derå och bifall i stället till det af herr
Dahn under öfverläggningen framstälda yrkande. Herr talmannen
gaf propositioner i enlighet med dessa yrkanden och förklarade sig
anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till ut¬
skottets hemställan. Votering blef likväl begärd och företogs en¬
ligt följande, nu uppsatta och af kammaren godkända omröstnings-
proposition:
Den, som bifaller statsutskottets hemställan i mom. a) af 3:dje
punkten i utlåtandet n:o 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag & nämnda hemställan, bi¬
fallit det af herr Dahn under öfverläggningen framstälda yrkande.
Voteringen visade 113 ja mot 61 nej, varande alltså utskottets
ifrågavarande hemställan af kammaren bifallen.
Beträffande vidare mom. b) hade yrkats: l:o bifall till utskottets
hemställan; 2:o afslag derå och bifall till herr Pehrssons i Norr¬
sund motion, och 3:o bifall till herr Olssons i Ättersta motion.
Herr talmannen upptog hvart och ett af dessa yrkanden till pro¬
position i nu nämnd ordning och fann den förstnämnda proposi¬
tionen vara med öfvervägande ja besvarad. Men äfven härom
äskades votering, i följd hvaraf, och sedan till kontraproposition
antagits yrkandet om bifall till herr Pehrssons motion, nu upp¬
sattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition :
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. b) af
3:dje punkten i utlåtandet n:o 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
41
N:o 11.
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan, bi¬
fallit herr P. Pehrssons i Norrsund i ämnet väckta motion.
I den omröstning, som anstäldes enligt denna proposition, af-
gåfvos 99 ja och 62 nej; och hade kammaren alltså bifallit ut¬
skottets hemställan jemväl i denna del.
Punkten 4. Angående
anslag till
Med tillstyrkande af hvad Kongl. Maj:t i sådant afseende före- aflöning af
slagit, hemstälde utskottet i denna punkt, ^landtbruks*1
»att Riksdagen må medgifva, att ytterligare en landtbruks- ingeniör.
ingeniör må från och med år 1893 anställas med enahanda aflönings-
förmåner, som äro nuvarande landtbruksingeniörer beviljade, samt
för beredande af tillgång å härför erforderliga aflöningsmedel höja
anslaget till ”landtbruksingeniörer och deras biträden’’ från 47,500
kronor till 49,500 kronor, eller med 2,000 kronor.»
Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herr S. G. von Friesen, som yrkat, att utskottet måtte hemställa
om afslag å Kongl. Maj:ts framställning i ämnet.
I fråga härom anförde nu:
Herr von Eriesen: Ehuru jag, med hänsyn till önskvärd¬
heten att undvika en onödig diskussion, icke ämnar göra något
yrkande, anser jag mig dock pligtig att anföra de skäl, som legat
bakom min reservation, i hvilken jag yrkat afslag å Kongl. Mapts
ifrågavarande framställning. Då jag genomläste statsrådsprotokollet
beträffande denna punkt, blef jag något förvånad öfver den slut¬
sats, till hvilken man kommit efter de premisser, som förelågo.
Här är framhållet, att i Norrbottens län en ny landtbruksin-
geniör genast vore erforderlig.
Sedermera är sagdt, att behofvet af en landtbruksingeniör i
Vesternorrlands län ännu icke gjort sig känbart, och vidare att
genom omreglering af landtbruksingeniörsdistrikten en landtbruks¬
ingeniör skulle blifva disponibel från de sydligare delarna af landet.
Då förefaller det mig, som om det konseqventa förfaringssättet bort
blifva att först omreglera distrikten, anställa den derigenom ledig-
blifna landtbruksingeniören i Norrbottens län och sedermera, när
behofvet i Vesternorrlands län komme att sådant kräfva, inkomma
till Riksdagen med framställning om tillsättande af en särskild
landtbruksingeniör för detta län.
Emellertid har detta icke blifvit det slut, till hvilket veder¬
börande kommit. Pör att bilda mig sjelf ett omdöme i denna
fråga har jag sökt gå till de faktiska uppgifter, som föreligga i den
kongl. propositionen. Deri nämnes, att landtbruksingeniören i Ve-
sterbottens och Norrbottens län under hvardera af åren 1890 och .
1891 haft 140 yttre förrättningsdagar sammanlagdt för båda länen,
och strax derefter heter det, att landtbruksingeniören i dessa län
icke kan hafva mer än 80 eller högst 90 förrättningsdagar på fältet
årligen. Denna senare uppgift stämmer ju icke öfverens med den
N:o 11.
42
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
Angående nyss förut lemnade om 140 förrättningsdagar. Jag anser mig dock
anslag till höra ställa mig på den ståndpunkten, att en landtbruksingeniör i
ytterUgareen nordligaste länen icke kan hafva mer än 80 eller högst 90 yttre
landtbruhs- förrättningsdagar årligen. I sådant fall skulle lian enligt min tanke
ingeniör, icke hafva full sysselsättning. Det är visserligen sant, att utom
(Forts.) förrättningsdagarne äfven behöfves arbete inom hus för bearbetning
af det material, som blifvit samladt under förrättningsdagarne, men
detta arbete kan här dock icke med så få förrättningsdagar blifva
af den omfattning, att det kan upptaga hela den återstående delen
af året. Detta framgår också af Kongl. Maj:ts proposition till 1883
års Riksdag, deri det säges, att en landtbruksingeniör borde kunna
hafva 180 å 200 förrättningsdagar på fältet och att det material,
som under denna tid samlas, kunde bearbetas under den återstå¬
ende delen af året. Härigenom är ju visadt, att ett antal af 80 å
90 yttre förrättningsdagar icke kan lemna full sysselsättning under
hela året.
Under sådana förhållanden hav det synts mig, som om det
bästa sättet att främja det med landtbruksingeniörsinstitutionen
afsedda ändamålet vore att anställa extra biträden i de ifrågava¬
rande länen, till så stor utsträckning som nödigt vore. På dessa
grunder är det jag ansett, att den kongl. propositionen bort af-
styrkas.
Emellertid, herr talman, har jag icke något yrkande att göra.
Chefen för civildepartementet herr statsrådet Groll: Jag skall
med anledning af den nästföregående värde talarens yttrande be
att få lemna några upplysningar angående antalet af nu ifrågava¬
rande landtbruksingeniörers arbetsdagar och hvad i mitt anförande
förekommer om förrättningsdagar.
Förhållandet är det, att i 1891 års resplan för landtbruksin-
geniören i Yesterbottens och Norrbottens län upptogs 140 förrätt¬
ningsdagar. Denne ingeniör började redan i januari, februari och
mars att göra pejlingar och åtskilliga andra undersökningar, som
kunde utföras på isen, för att sedan under sommaren kunna för¬
rätta det öfriga arbetet. På grund åt de stora afstånden i dessa
nordliga trakter, måste emellertid, oaktadt i resplanen upptagits
endast 140 förrättningsdagar, ej mindre än 159 dagar användas för
resor. Hvad förrättningsdagarne beträffar, som voro upptagne till
140, uppnådde ingeniören emellertid icke mera än 110, emedan
efter dessas förlopp förrättningarne blefvo afbrutna af snö och is. Vid
sådant förhållande lärer man väl i genomsnitt taget knappast kunna
beräkna mer än 90 förrättningsdagar i dessa aflägsna bygder. Tager
man derjemte i betraktande hvad landtbruksingeniören behöfver
till resdagar, så kommer man i medeltal taget till ett antal af 180
å 200 dagar, som han måste vara aflägsnad från hemmet. Natur¬
ligtvis kan han icke på platsen i nämnvärd män bearbeta det sam¬
lade materialet, utan det får han göra när han kommer hem, och
då torde den öfriga tiden af året mycket väl behöfvas dertill. För
innevarande år lyda reqvisitionerna å arbetsdagarne inom Norr¬
bottens och Yesterbottens län å ej mindre än 320 dagar.
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
43
N:o 11.
Herr Fredholm från Stockholm: När man i den vid stats¬
utskottets betänkande fogade tabellen öfver de ordinarie anslagen
under 6:te hufvudtiteln läser:
»Landtbruksingeniörer och deras biträden:
Nuvarande belopp..................................... kr. 47,500: —
Ökas för aflöning af ytterligare en landt-
bruksingeniör med...................................... » 2,000: —
Summa kr. 49,500: —»,
så kan man knappast undgå att tycka, att det är ett väl litet be¬
lopp, med hvithet staten bidrager till ett så vigtigt ändamål som
landtbruksingeniörsinstitutionen. Men härvid är att märka, att
hvad man der ser icke är hela kostnaden. För att få veta denna,
skall man till det å ordinarie stat uppförda beloppet lägga 13,000
kronor i ålderstillägg och 28,000 kronor i reseersättningar och fri-
brefsrätt, förutom de under 9:de hufvudtiteln förekommande pen¬
sionerna. Gör man det, skall man finna, att det under 6:te huf¬
vudtiteln uppförda ordinarie anslaget utgör endast omkring hälften
af hvad som staten gifver ut för att befrämja landtbruksingeniö-
rernas i öfvervägande grad privatekonomiska uppgift.
Ser man vidare till hur förhållandet ställer sig mellan statens
och de enskildas bidrag för upprätthållandet af denna institution, så
finner man, att denna proportion är som 6 till 1.
Vid 1886 års riksdag väckte jag en motion i syfte att åstad¬
komma eu reglering af detta förhållande mellan de allmänna och
de enskilda bidragen till det bättre, men den rönte icke någon till¬
slutning inom Riksdagen. Nu föreslår Kongl. Maj:t en höjning i
detta redan förut stora anslag, och naturligtvis måste hvar och en
då få den uppfattningen, att landtbruksingeniörernas göromål ökats.
Men denna förutsättning håller icke streck, såsom jag skall visa
med några siffror ur den statistiska redogörelsen för deras verk¬
samhet. År 1880 funnos 14 landtbruksingeniörer, och dessa hade
tillsammans 1,862 förrättningsdagar, eller i medeltal 133 på hvarje
landtbruksingeniör. År 1884, då antalet landtbruksingeniörer var
17, gick sammanlagda antalet förrättningsdagar upp till 2,558, hvilket
i medeltal gör 150 för hvarje landtbruksingeniör. Men 1889, då
landtbruksingeniörernas antal stigit till 20, utgjorde hela antalet
förrättningsdagar icke mer än 2,417, eller i medeltal 121 för hvarje
landtbruksingeniör. Man finner häraf icke allenast att den totala
arbetsprodukten från 1884 till 1889 nedgått med 140 förrättnings¬
dagar, oaktadt antalet landtbruksingeniörer under tiden ökats från
17 till 20, utan också att medeltalet förrättningsdagar för hvarje
landtbruksingeniör betydligt sjunkit.
Hur skall man nu kunna förklara ett sådant förhållande, då
man vet att behofvet af dessa landtbruksingeniörer alltjemt växer?
Jo, förklaringen ligger i den distriktsindelning, som inträdde 1887
på grund af det förnyade reglementet för landtbruksingeniörerna
af den 1 oktober 1886. Innan detta reglemente kom till, fördelades
hela arbetsqvantiteten mellan samtlige landtbruksingeniörer, och
derigenom kunde deras krafter tagas i fullt anspråk. Men sedan
Angående
anslag till
aflöning af
ytterligare en
landtbruks¬
ingeniör.
(Forts.)
N:o 11.
44
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
Angående man kommit på den idén, att hvarje län skulle hafva sin särskilda
anslag till landtbruksingeniör, så inträffade det, att landtbruksingeniören i
ytterligare en somliga jän, der behofvet af hans biträde var stort, icke kunde
landtbruk.s- fullständigt tillfredsställa de på honom stälda anspråken, under
ingeniör, det att eu landtbruksingeniör i ett annat län, der behofvet ej var
(Forts.) gg, stort, saknade tillräcklig sysselsättning. Om man ser till huru
förhållandet var t. ex. år 1889, så skall man finna, att under det
landtkruksingeniören i Gefleborgs län hade 164 förrättningsdagar,
i Kristianstads län 163 och i Stockholms län 154, så utgjorde mot¬
svarande siffror i Vesternorrlands och Jemtlands län 61, i Vester-
bottens och Norrbottens län 64 och i Gotlands län 87, det vill
säga att arbetsqvantiteten var för somliga vida mer än dubbelt så
stor som för andra.
För att nu afhjelpa detta missförhållande torde det icke vara
till fyllest att, såsom landtbruksstyrelsen föreslagit, endast göra eu
omreglering af distrikten, ty äfven efter en sådan skall det natur¬
ligtvis uppstå samma konstlade förhållanden som nu, utan för så¬
dant ändamål måste man enligt mitt förmenande taga steget fullt
ut och helt enkelt slopa hela distriktsindelningen. Genom eu
sådan åtgärd skall man utan tvifvel komma upp till ett arbets¬
kvantum af 150 förrättningsdagar om året för hvarje landtbruks¬
ingeniör eller tillsammans 3,000 förrättningsdagar, det vill säga 600
förrättningsdagar mer än år 1889. Och ställer man tillika så till,
att de yngre krafterna under högsommaren användas i de nordli¬
gaste länen och under våren och hösten i de mellersta och sydli¬
gare delarne af landet, så skall man få mycket större tillgång på
arbetskrafter i Norra Sverige än genom att bifalla Kongl. Majtts
af statsutskottet förordade framställning om tillsättandet af en ny
ingeniör för denna del af landet.
Detta sätt att ordna saken, som jag nu framstält, är enligt
mitt förmenande det mest praktiska, och det har också före distrikts¬
indelningen med fördel tillämpats i 35 ä 40 år. Det synes mig
derför som man utan olägenhet skulle kunna återgå till detta redan
pröfvade system.
I likhet med reservanten skall jag icke heller göra något yr¬
kande, i synnerhet som jag har den erfarenheten från 1886 års
riksdag, att det tjenar till intet att söka få kammaren att ändra sin
mening i denna fråga. Jag har endast velat uttala den åsigten,
att man icke genom någon mer eller mindre konstlad organisation
bör omöjliggöra ett fullständigt användande af befintliga arbets¬
krafter, och uttala den önskan, att, när frågan om en ny reglering
af landtbruksingeniörsdistrikten kommer under Kongl. Maj:ts pröf¬
ning, denna reglering då måtte göras så, att distriktsindelningen
helt enkelt tages bort, hvarigenom hela arbetsqvantiteten skall kunna
fördelas någorlunda jemnt mellan samtlige landtbruksingeniörer
och deras arbetskraft fullt tillgodogöras.
Herr von Frie sen: Det är godt och väl, att herr statsrådet
och chefen för civildepartementet nu lemnat ett berigtigande, men
önskligt hade varit, att rätta förhållandet funnits angifvet redan i
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
45
X:o 11.
statsrådsprotokollet. Der står alldeles tydligt, att landtbruksinge-
niören inom Norrbottens och Yesterbottens län under hvardera af
åren 1890 och 1891 använde 140 dagar för yttre förrättningar, men
nu uppgifves från statsrådsbänken, att det varit endast 110.
Hvad vidare angår den meddelade uppgiften, att resedagarnas
antal skulle komma att uppgå till omkring 100 äfven för den nu
föreslagna landtbruksingeniören, vill jag visst icke bestrida det,
ehuru det kan synas som om de skulle blifva betydligt färre, när
denne ingeniörs verksamhet blefve inskränkt till endast ett af de
ifrågavarande länen. Men äfven om man, genom att medräkna de 100
resedagarne, får upp förrättningsdagarnes antal till 180 å 200, så lära
väl icke de 100 resedagarne lemna något material för arbetet inom
hus, utan det blir nog fortfarande endast de 80 å 90 dagarne på
fältet, som lemna det. Och om nu 180 arbetsdagar på fältet lemna
sysselsättning för öfriga delen af året, så är det gifvet att 180 å
200 dagar, af hvilka större delen är resedagar, icke kunna lemna
full sysselsättning under årets återstående del.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kam¬
maren utskottets hemställan.
Punkten 5.
Kong!. Maj:t hade föreslagit, att assistenten vid landtbruks-
akademiens agrikulturkeiniska afdelning Carl Gustaf Eggertz måtte
ega att, så länge han vid denna befattning qvarstode, från anslaget
till »befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar»
åtnjuta ett personligt lönetillägg af 1,200 kronor årligen.
Utskottet hemstälde emellertid, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning icke måtte af Riksdagen bifallas.
I en vid punkten fogad reservation hade deremot af herrar
grefve tr. Sparre, G. E. Casparsson, II. P. P. Tamm och F. Bo¬
ström yrkats bifall till Kongl. Maj:ts förevarande framställning.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr friherre Nordenskiöld: Då den naturliga målsmannen
inom kammaren för den fråga, som nu föreligger, af sjukdom är
hindrad att här infinna sig, skall jag be att i denna sak få yttra
några ord för att visa, huru behjertansvärdt detta lilla lönetillägg
är, som utskottet nu afstyrkt. Jag vill då till eu början lemna
en kort historik angående den institution, hvarom det här är fråga,
samt meddela något om det arbete, som der utföres.
Denna institution tillkom i en mycket anspråkslös form för
ungefär 80 sedan. Det kom då icke i fråga att göra några större
kemiska undersökningar. Men småningom visade sig, huru vigtiga
dessa vore för jordbruket, i synnerhet sedan man börjat att i stor
skala använda konstgjorda gödningsämnen. Då inrättades ett labora¬
torium, hvarest dylika undersökningar mot ersättning utfördes åt
allmänheten. Behofvet af dessa undersökningar var emellertid till
Angående
anslag till
aflöning af
ytterligare en
landtbruks-
ingemör.
(Forts.)
Angående
anslag till
personligt
lönetillägg åt
assistenten
vid landt-
bruksalcade-
miens agri-
Icultur-
kemiska af¬
delning C. G.
Eggertz.
X:o 11.
4G
Onsdagen den 24 Februari, f. in.
Angående
anslag till
personligt
lönetillägg åt
assistenten
vid landt-
bruksakade-
miens agri-
kultur-
kemiska af¬
delning G. G.
loggert;:.
(Forts.)
en början så ringa, att ett enda laboratorium var tillräckligt för
kela landet, men så småningom visade det sig omöjligt att på detta
laboratorium utföra de undersökningar af kemisk och kemisk- tek¬
nisk natur, som för detta ändamål kunde ifrågakomma. Arbetet
vid experimentalfältets kemiska institution ändrades då derhän, att
undersökningar af rent teoretisk natur skulle ske å dess laboratorium,
men öfriga undersökningar ega rum vid 4 nyinrättade kemiska
stationer, i Skara, Kalmar, Vesterås och Halmstad, hvartill seder¬
mera kommit ytterligare tvenne. Till dessa öfverflyttades sålunda
de rent praktiska undersökningarne, i synnerhet de som utfördes
för enskilda personers räkning mot bestämd ersättning. De teo¬
retiska undersökningarne skulle deremot bibehållas för laboratoriet
vid experimentalfältet. Dessa undersökningar äro sådana, att det
ej kan ifrågakommma att för dem begära ersättning af enskilda
personer. Dylika undersökningar pågå för närvarande i så stor
skala i alla verldens kulturländer, att vi här — i kemiens rätta
fädernesland, Sverige, — icke kunna uppvisa något motstycke
dertill. Ku vet jag mycket väl, att man kan svara mig, att vi
kunna tillgodogöra oss det arbete, som sker i utlandet, utan att
uppoffra möda och penningar på sådant, som i alla fall sker der
ute. Men för min del resonnerar jag icke på detta sätt, tv jag anser,
att äfven vi äro skyldiga att lemna vårt bidrag till vetenskapens
utveckling äfven i detta hänseende. Och dessutom äro i detta fall
de utländska undersökningarne icke direkt användbara för oss,
ty i hvarje land har jordbruket olika betingelser för att kunna
lemna den högsta möjliga ekonomiska vinst. De vetenskapliga
undersökningar, som läggas till grund för ett 'rationel! jordbruk,
måste derför ske på olika sätt i olika länder. Här i kammaren
finnas säkerligen också landtbrukare, som kunna intyga, hvilken
stor betydelse de undersökningar redan haft för oss, hvilka sedan
år 1876 utförts på experimentalfältets laboratorium, som dock först
nu är utveckladt så, att dess försöksodlingsanstalt blifvit fullt
färdig. Bland de i praktiskt hänseende betydelsefulla undersök¬
ningar, som der under de senare åren utförts, vill jag här blott
erinra om en serie af synnerligen vigtiga, i viss mån epokgörande
undersökningar för utrönande af sättet att å mulljord, hvaraf vi
hafva ofantliga vidder i vårt land, frambringa så rikliga skördar
som möjligt. Dessa undersökningar hafva ledts af assistenten
Eggertz, den man, åt hvilken det nu är fråga om att bevilja ett
personligt lönetillägg. På senare tid hafva, såsom vi veta, landt-
männen med synnerligt intresse omfattat frågan om mjölkfettämnena
och dessas skiljande från andra närbeslägtade substanser. Och på
hvilken sida man än står i tullpolitiskt afseende, torde dock alla
vara ense om, att det är ytterligt vigtigt att kunna åtskilja alla
dessa ämnen, om hvilkas nytta och skadlighet ordats så mycket.
Här föreligger emellertid en mycket svårlöst kemisk fråga, för hvars
fullständiga lösande omfattande undersökningar af professor Nilson
och hans assistent utförts å laboratoriet vid experimentalfältet. En
annan stor fråga, som man jemväl der håller på att söka lösa, är
huru man skall kunna göra Gotlands myrjord bördig. De i detta af-
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
47
JJ:o 11.
seende hittills gjorda försök hafva ledt till det resultat, att de
60,000 tunnland myrjord, som nu finnas på Gotland och ligga som
ödeland, snart skola kunna öppnas för en lönande kultur.
De arbetskrafter, som stå till disposition vid laboratoriet å
experimentalfältet, äro mycket små i jemförelse med hvad som
bestås dylika anstalter i främmande länder. Jag vill nu icke tala
om Frankrike, der anslagen till dess anstalter äro nästan obegrän¬
sade; föreståndarne för undersökningar beträffande vinodlingen,
behöfva knappt mer än anmäla sina behof för att få dem fylda.
I Tyskland finnas dylika anstalter med 10 ä 12 assistenter och
statsanslag i förhållande dertill, och i Amerika hafva nyligen in¬
rättats flera dylika anstalter i olika delar af landet, med mycket
stora anslag. Vårt laboratorium vid experimentalfältet har till före¬
ståndare en professor med endast ett biträde. Det är emellertid
omöjligt för föreståndaren att utföra alla förekommande, magtpå-
liggande undersökningar, om han till biträde endast kan påräkna
en person, som väl tagit de nödiga examina, men som icke prak¬
tiskt handlagt de många arbetsmetoder, som här ifrågakomma. När
lönen för assistenten är så ringa som nu, söker denne, sedan han
blifvit fullt skicklig, plats på annat håll, der bättre aflöning kan
bestås honom. Detta är också förhållandet med den assistent, som
nu finnes der. Den, som tagit filosofiedoktorsgraden och sedan
under 14 års tid öfvat sig för att blifva en mästare i hithörande
arbeten, han är icke tillräckligt betald med en summa af 1,800
kronor om året. Jag har sjelf haft något litet att göra med ett
bolag, der kemister finnas anstälde, och jag vet att den, som endast
varit med der ett par, tre månader, betalas med 1,200 kronor årligen.
Härför arbetar han endast en begränsad tid af dagen. Men för
assistenten vid denna statens anstalt är arbetstiden faktiskt 12
timmar dagligen, hvardagar och helgdagar, året om.
Under sådana förhållanden torde herrarne kunna inse att,
derest icke arbetena vid experimentalfältets laboratorium skola lida
betänkligt afbräck, bör nuvarande föreståndaren derstädes få be¬
hålla det biträde, som under 14 års tid inöfvat och studerat der
förekommande arbeten. Och det lönetillägg, som nu begärts, är
icke för stort, om man jemför lönen med t. ex. landtbruksinge-
niörernas, som nyss varit före, eller med hvad som bestås amanu¬
enser eller assistenter vid flera vetenskapliga institutioner hos oss.
Jag yrkar alltså bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Häruti instämde herr friherre Fock.
Chefen för civildepartementet herr statsrådet Groll: Herr
professorn friherre Nordenskiöld har redan framhållit, hvilka fram¬
stående vetenskapliga insigter den mannen eger, om hvilken det
här är fråga. Det är också med uteslutande hänsyn dertill, som
jag ansett mig kunna föreslå den ifrågavarande propositionen. Ty
den befattning, om hvilken det här är fråga, är i och för sig, en¬
ligt min tanke, icke af den beskaffenhet, att dess innehafvare i
allmänhet bör vara aflönad med högre belopp, än som redan till
Angående
anslag till
personligt
lönetillägg åt
assistenten
vid landt-
bruksakade-
miens agri¬
kultur-
kemiska af¬
delning C. (K
Eggertz.
(Forts.)
N:o 11.
48
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
Angående,
anslag till
personligt
lönetillägg åt
assistenten
vid landt-
bruksakade-
miens agri-
kultur-
kemiska af¬
delning C. G.
Eggertz.
(Forts.)
denna tjenst är anslaget. Men just med afseende på fördelen att
få behålla denna person qvar på den befattning, der lian visat sig
kunnat verka i betydligt vidsträktare mån, än hvad man utaf den
befattningens innehafvare annars har anledning att fordra — just
med afseende derpå har jag ansett mig böra hemställa om ett
personligt lönetillägg åt nuvarande innehafvaren. Här gäller det
icke alls att böja lönen för sjelfva befattningen, utan endast att
gifva ett personligt tillägg till lönen åt dess nuvarande inne¬
hafvare.
Det är icke begärdt något särskildt anslag för detta ändamål,
utan det är endast begärdt att få disponera ett redan förut bevil-
jadt anslag på ett sätt, som vid detta anslags beviljande icke var
ifrågasatt.
Dertill kommer en omständighet, som jag ber att särskildt få
fästa uppmärksamheten på i denna sak. Det är, att egentligen
taget utgår redan största delen af det ifrågasatta beloppet till den
person, om hvilken är fråga, från just det anslag, som det nu är
meningen att för ändamålet uttryckligen disponera. Ty denna
person, just med särskildt afseende på hans vetenskapliga begåf¬
ning och insigter, användes af landtbruksakademien till att in¬
spektera försöksfälten i orterna. Innan landtbruksakademien hade
kommit till insigt om Eggertz’ begåfning i det afseendet, både
landtbruksakademien vändt sig till en annan person och anlitat
honom för detta ändamål. Denne erhöll dä ett arfvode af 2,000
kronor för år utom resekostnadsersättning. Sedermera har Eggertz
kunnat användas, och jag tror icke, att arfvodet till honom något
år gått upp till 1,000 kronor, resekostnadsersättningen oräknad.
Detta sysslande är icke något, som hör till hans tjenst, utan något
extra, som landtbruksakademien i annat fall måste söka få ut-
fördt af någon annan. Skulle det nu ifrågakomma att bevilja de
1,200 kronor, som äro ifrågasatta, lärer det icke möta något hinder
att bland hans skyldigheter upptaga äfven den att verkställa de
ifrågavarande inspektionerna.
Vid sådant förhållande har denna fråga egentligen ingen annan
betydelse än den att tillförsäkra Eggertz fördelen af en säkrare
ställning, så att han sålunda vet, att han kan påräkna den lön,
som bär är ifrågasatt.
Eör statsverket innebär det icke någon särskild utgift, utan
för statsverket ställer sig förhållandet snarare fördelaktigare i eko¬
nomiskt afseende.
Herr von Friesen: Min kamrat på stockholmsbänken bör¬
jade sitt anförande med en kort historik. Äfven utskottet har
haft till sitt förfogande en kort historik, men den förvånade verk¬
ligen utskottet, när utskottet tog kännedom om densamma. För¬
hållandet oär det, att intill år 1874 var lönen för denna plats 1,200
kronor. År 1874 höjdes lönen med 300 kronor till 1,500 kronor.
Denna lön fortfor att utgå till år 1888. Då begärde Kong! Maj:t
ett ålderstillägg af 500 kronor. Detta ålderstillägg på 500 kronor,
hvarom förslag således framkom först efter 14 år, sedan senaste
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
4 it
N:o II.
förhöjning af lönen egde rum, ansåg Riksdagen vara för stort och
nedsatte det till 300 kronor. Nu, fyra år derefter, kommer Kongl.
Maj:t och begär en ny ökning af ända till 1,200 kronor.
Denna lönefrågas utveckling, tror jag, står temligen ensam i
löneregleringarnas historia. Dertill kommer nu en sak. År 1888
anfördes som skäl för lönetillägget, att platsens innehafvare icke
kunde erhålla befordran till någon annan plats. Nu anföres som
skäl för löneförhöjningen, att den ifrågavarande personen derigenom
skall hindras att öfvergå till annan plats. Detta är ett exempel
på, huru motiven gå upp och ned och vexelvis få tjenstgöra,
när det gäller en tillökning i lönestaterna. Vi hafva här liksom
skoflar i ett paternosterverk utaf motiv, genom hvilka lönestaten
matas.
Nu är här sagdt, och särskildt betonadt af landtbruksakade-
mieu, Kongl. Maj:t och nyss civilministern, att detta endast är
ett personligt lönetillägg, föranledt af mannens framstående veten¬
skapliga meriter. Hans skicklighet vitsordades också år 1838, och
på den har ingen tviflat. Likväl är det farligt att tro, att här
endast skulle gälla ett personligt lönetillägg. Min kamrat på
stockholmsbänken framhöll, som jag tror med rätta, att sjelfva
platsen vore på väg att förändra natur. Han framhöll ganska
starkt, att hela institutionen tenderade derhän, att denna plats finge
annan betydelse, än från början var afsedt. Då, mine herrar, blir
det icke längre ett personligt lönetillägg, utan en för framtiden
fastslagen ny lön.
Jag tror således icke, att man skall fästa sig så. mycket vid
detta, att det skulle vara ett personligt lönetillägg. Äfven reser¬
vanterna hafva framhållit, att platsen numera blifvit af långt större
vigt, än hvad som från början kunde förutses. Derpå anspela
de med stor tydlighet på icke mindre än två ställen. Således
synas äfven reservanterna hysa den uppfattningen, att det icke
blott är fråga om ett personligt lönetillägg, utan att det är plat¬
sens natur, som undergått förändring, hvadan äfven lönen bör
höjas. Frågan blir således egentligen den: skall det vid denna
agrikulturkemiska anstalt finnas två personer med sjelfständig ve¬
tenskaplig verksamhet eller endast en sådan person, nemligen pro¬
fessorn, och dessutom allenast ett biträde till honom? Det senare
har hittills ock från början varit afsigten. Men nu tyckes man
vilja frångå denna uppfattning och öfvergå till den, att der böra
finnas 2 personer med fullt sjelfständig verksamhet. Detta blir,
som man finner, något alldeles nytt, men jag anser icke, att, i den
form saken nu föreligger, det kan vara lämpligt att godkänna det.
Förut har det ansetts, att eu person med fullt sjelfständig veten¬
skaplig verksamhet behöfde ett biträde för att kunna verka så som
han borde. Blir det nu två sjelfständiga vetenskapsmän, då skall
det väl också behöfvas två biträden, en för hvardera af dessa.
Saken är, som man finner, ganska vidtgående, särdeles om
man ytterligare betänker, att för en person med eu sjelfständig
vetenskaplig verksamhet 3,000 kronor på längden icke kan blifva
eu tillräcklig lön. Om vi nu gå in på denna väg, så ha vi så-
A Tillra Kammarens Kvot. 1892. N:o 11. 4
Angående
anslag till
personligt
lönetillägg åt
assistenten
vid landt-
bruksakade-
iniens agri¬
kultur¬
kemiska af¬
delning C. G.
Eqgertz.
(Forta.)
N:o 11.
50
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
Angående
anslag till
personligt
lönetillägg åt
assistenten
vid landt-
bruksakade-
miens agri-
kultur-
kemiska af¬
delning C. G.
Eggertz.
(Forts.)
ledes snart att vänta en framställning om, att den ifrågavarande
vetenskapsmannen, som, så framstående som lian är, icke kan vara
nöjd med 3,000 kronor, i synnerhet som, efter hvad är sagdt, han
på annat håll blifvit erbjuden vida mer än 3,000 kronor, måtte
erhålla förhöjd lön, må hända 5,000 kronor. Sannolikt kommer du
att användas såsom skäl, att den ifrågavarande personen icke har
utsigt till vidare befordran.
Min kamrat på stockholmsbänken har här talat mycket vac¬
kert i den vetenskapliga odlingens intresse. Det gör han alltid,
och jag tror att alla vetenskapliga intressen i honom ega den
varmaste målsman. Men Riksdagen bör väl se något också på,
huru dessa intressen tillgodoses, och det sätt att gå till väga, som
här skulle följas, förefaller mig icke vara det rätta.
Slutligen är, så vidt jag kunnat finna, det mest talande skälet
för beviljandet af denna löneförhöjning af herr statsrådet och chefen
för civildepartementet borttaget. Ty om, såsom jag tror, det för¬
slag, som bär är framstäldt, är verkligen farligt från riksdags-
prejudikatens synpunkt, och om det på samma gång är så, att ett
bifall till detta förslag icke medför någon väsentlig förbättring i
den ifrågavarande personens ställning, så inser jag icke, hvarför
det skulle bifallas. — Han skulle få större trygghet i sina löne¬
förmåner! — Men jag är öfvertygad om, att, så väl som han
står hos landtbruksakademien, så behöfves det icke någon större
trygghet för honom i detta afseende.
Jag ser i den af civilministern lemnade upplysningen ett
ytterligare skäl, hvarför icke detta lönetillägg bör beviljas, och an¬
håller om bifall till utskottets hemställan.
Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! Jag ansåg
mig uppkallad att begära ordet, då jag hörde herr statsrådet och
chefen för civildepartementet säga, att ifrågavarande 1,200 kronor
till ett personligt lönetillägg åt assistenten vid experimentalfäl-
tets agrikulturkemiska afdelning icke vore begärda som ett sär¬
skilt anslag, utan att det här endast vore fråga om att disponera
ett förut befintligt. Jag frågade mig då sjelf: hvad kan det vara
för ett anslag? Jag kan nemligen icke föreställa mig, att Kongl.
Maj:t går in till Riksdagen och begär att få fritt disponera eller
på annat sätt disponera öfver ett befintligt anslag i annat fall, än
då ett sådant är af ordinarie natur. Men bland de anslag af ordi¬
narie natur, som äro upptagna under titeln ^befrämjande i allmän¬
het af jordbruk och landtmannanäringar», har jag icke kunnat finna
något, som afser befrämjandet af mosskulturförsök; och det var
ju ur detta anslag de 1,200 kronorna skulle tagas.
Det här begärda anslaget ger anledning till ganska många
betraktelser ur statsregleringssynpunkt. Man blir först förvånad
öfver att finna Kongl. Maj:t vara nödsakad att gå till svenska Riks¬
dagen med anhållan om att erhålla ett så ringa belopp som 1,200
kronor, då man på samma gång har sig bekant, att Kongl. Maj:t
utan att fråga Riksdagen kunnat till samma institution, jag menar
landtbruksakademien, för innevarande år lemna 5,000 kronor till
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
51
N:o 11.
fortsättande af mosskulturförsök, 2,000 kronor till akademiens tid¬
skrift samt 2,700 kronor till den växtfysiologiska anstalten och
experiment. Ändå mera förvånad blir man, då man tillika finner,
att sistnämnda 2,700 kronor, som Kongl. Maj:t beviljat landtbruks-
akademien, blifvit af 1889 års Riksdag afslagna. Riksdagen ville
då icke lemna sitt bifall till den i Kongl. Maj:ts proposition, på
landtbruksakademiens begäran, gjorda framställningen om bevil¬
jandet af 2,700 kronor, deraf 1,200 kronor till växtfysiologiska af-
delningen vid experimentalfältet och 1,500 kronor till experiment
vid samma fält.
Gå vi tillbaka till år 1889, efter som jag nämde detta årtal,
och taga i betraktande, hvad akademien i anslagsväg derefter be¬
kommit, så finna vi, att samma år, 1889, gick Kongl. Maj:t, lika¬
ledes på landtbruksakademiens framställning, in till Riksdagen med
begäran att få 12,500 kronor till inrättande af en försöksgård vid
landtbruksakademiens experimentalfält. På denna begäran svarade
Riksdagen, att den' icke hade råd dertill, men sådant oaktadt ut-
anordnade Kongl. Maj:t af besparingarne detta belopp af 12,500
kronor under loppet af åren 1890—91. Det finnes tydligen för
Kongl. Maj:t mycket mera penningar att för landtbruksakademiens
räkning disponera, än man anar. Detta finner man deraf, att Kongl.
Maj:t under samma år äfven kunde till samma akademi anslå ett
belopp af 10,000 kr. till anställande af undersökningar af rost¬
sjukdomen, hvilket anslag icke heller blifvit gjordt till föremål
för Riksdagens pröfning. Vidare utanordnades på likartadt sätt
4,000 kronor till mosskulturförsök och dessutom ett mindre extra
anslag på 700 kronor till växtfysiologiska anstalten.
Jag kan icke hjelpa, att jag anser, att det skulle hafva varit
högst önskligt, om Riksdagen hade fått vara i tillfälle att taga del
i förfogande öfver de belopp, som Kongl. Maj:t på detta sätt utaf
besparingarne under sjette hufvudtiteln till landtbruksakademien
utanordna!.
Man skulle då t. ex. kunna hafva ifrågasatt, om det kan vara
nödvändigt att subventionera akademiens tidskrift med 2,000 kro¬
nor, då man af akademiens räkenskaper finner, att akademien
sjelf icke har till sin tidskrift bidragit med mer än 520 kronor om
året i medeltal för åren 1878—86. Sedermera har visserligen
akademiens bidrag stigit till 1,260 kronor i medeltal för åren
1889 — 90. Men det synes mig, som om man nu, då man på staten
öfverflyttar akademiens bidragsskyldighet, skulle kunna hafva stan¬
nat vid sistnämnda siffra, tv man kan väl icke föreställa sig, att
akademiens tidskrift, sedan den blifvit befriad från alla kostbara
relationer och tryck af de offentliga berättelserna öfver landtbruks-
undervisningen, landtbruksingeniörers verksamhet in. rn. och nu¬
mera har tillfälle att uteslutande egna sig åt meddelande af de
intressanta undersökningar, som professor Nordenskiöld för oss
omtalat, att akademien i så riklig mängd utför — man kan väl,
säger jag, icke då föreställa sig, att denna tidskrift numera icke
skulle mottagas med sådan begärlighet af allmänheten, att den
bure sig sjelf. Snarare borde man i stället för att behöfva öka
Angående
anslag till
personligt
lönetillägg åt
assistenten
vid landt¬
bruksakade¬
miens agri-
kultur-
kemiska af¬
delning C. G.
Eggertz.
(Forte.)
N:o II.
52
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
Angående
anslag till
personligt
lönetillägg åt
assistenten
vid landt-
bruksakade-
miens agri-
kultur-
kemiska af¬
delning C. G.
Eggertz.
(Forts.)
bidraget för dess utgifvande kunna antaga, att detta bidrag nu
skulle kunna minskas.
Med afseende på förenämnda anslag ber jag vidare få nämna,
att af det anslag å 10,000 kronor, som utgått till undersökningar
af rostsjukdomen, 5,000 kronor utgått år 1890 och 2,500 under
kvartdera af åren 1891—92. Beträffande detta anslag förefaller
det ganska märkvärdigt, att, när Riksdagen för icke så många år
sedan beviljade medel till en särskild växtfysiologisk institution
vid landtbruksakademiens experimentalfält med angifvet syfte att
studera just vårt lands växtsjukdomar och det nu kommer i fråga
att på allvar studera ett visst slag af dessa sjukdomar, man då
icke skall kunna göra detta utan ett nytt anslag på 10,000 kronor.
Man kan ha all anledning att fråga: För hvad orsaks skull det
nu behöfs 10,000 kronor för att särskildt studera rostsjukdomen,
när man redan förut har en växtfysiologisk anstalt? Den frågan
har jag gjort mig, och på den har jag trott mig finna svaret der¬
uti, att af de 5,000 kronor, som 1890 utgingo för detta ändamål,
1,500 kronor användes till anställande af en assistent, som skulle
göra arbetet, och vidare 2,500 kronor till inredande af bostad åt
honom. Under det första året strök således i första taget af an¬
slaget eu summa af 4,000 kronor till anställande af ett biträde,
till hvilket äfvenledes största delen af de återstående årens anslag
utgår. Det, som efter afdrag häraf sedermera blir qvar för de med
sjelfva undersökningarna förenade omkostnaderna, utgör sålunda
den minsta delen af anslaget.
Häraf torde man kunna sluta sig till, att Kongl. Maj:t har
medel till sitt förfogande för att tillgodose icke allenast akade¬
miens anspråk på biträden, utan ock på ersättningar för de under¬
sökningar och de arbeten, som ega rum vid landtbruksakademieus
experimentalfält, i vida högre grad än det ringa anslag, hvarom
nu är fråga. Tager man tillika i betraktande, att landtbruksaka-
demien sjelf är uti den lyckliga ekonomiska ställning, att den
mycket väl skulle för befrämjande af de landtbruksvetenskapliga
undersökningar, som ligga den så varmt om hjertat, kunna bi¬
draga i mycket väsentligare grad, än hvad den nu gör, så torde
man deraf ännu mer finna obehöfligheten af att bevilja nu begärda
anslag. Landtbruksakademien har nemligen till sitt förfogande
ett kapital, som jag icke kan uppskatta till mindre än 400,000
kronor, om jag dervid gör afseende på den donationsfond å 50,000
kronor, hvars ränta och afkastning står till akademiens fria för¬
fogande.
Fäster man vidare afseende vid att sedan akademien blifvit
befriad från hela det administrativa bråket, så inskränker sig dess
verksamhet blott till att förvalta sina egna fonder, att utgifva en
tidskrift och att hålla tio sammanträden om året. Det vill då
synas, som, om nödig sparsamhet infördes, de medel, hvaröfver
akademien förfogar, skulle räcka väl till för vidmagthållandet
af denna verksamhet.
Till sådana sparsamhetsåtgärder äro att hänföra ett nedbrin¬
gande af förvaltningskostnaderna till mindre än 13,000 kronor om
Onsdagen den ‘24 Februari, f. ni.
63
?f:o II.
året, hvartill de nu stiga i löner och arfvoden åt direktör, sekre¬
terare, kamrerare, notarie, bibliotekarie och förvaltningskomité.
Jag vill vidare påpeka en annan utväg att göra en liten besparing,
som icke torde vara att försmå. Om man i våra dagar — då
äfven mindre bemedladt folk för vinnandet af samhällsnyttiga
ändamål icke tveka att inträda i föreningar, som de uteslutande
med sina årsbidrag få upprätthålla — kunde göra sig förhoppning
om, att herrar ledamöter af landtbruksakademien skulle befinnas
villiga att afstå från den lilla ersättningen af 2 kronor, som de i
form af jetton erhålla för hvart och ett af årets 10 sammanträden,
så skulle akademien ensamt derpå kunna göra en liten nätt be¬
sparing af 1,000 kr. per år. Ville akademien i allt tillvägagå på
detta sparsamma sätt, skulle enligt min mening medel icke brista
densamma, icke blott så, att den saklöst skulle kunna afstå från
det lilla beloppet af 1,200 kronor, hvarom nu är fråga, utan den
skulle då ock kunna göra mycket mera nytta för landet, än hvad
den nu gör.
Herr friherre Nordenskiöld: Jag begärde ordet blott för att
nämna, att jag denna gång icke fört vetenskapens, utan det högre,
vetenskapligt ledda jordbrukets talan; och på hvilken ståndpunkt
skulle jordbruket stå i vårt land, om ej arbetet för dess utveckling
skulle haft vetenskapliga rön och försök, vetenskaplig forskning
till ledtråd?
Herr friherre Fock: Jag vill blott yttra några ord. Det är
verkligen förvånande, huru en ursprungligen liten fråga kan blifva
ofantligt stor. Jag skall derför be att få återföra diskussionen
till femte punkten i statsutskottets betänkande n:o 7, rörande sjette
hufvudtiteln. Hvad rör denna punkt? Låtom oss reducera den
till dess verkliga dimensioner. Förhållandet är helt enkelt, att
under landtbruksakademien står en agrikultur-kemisk försöksanstalt,
en anstalt, som efter sakens natur växer ut allt mer och mer och
blir af allt större och större betydelse, och detta äfven i samma
mån, som der äro bättre, kunnigare, mera nitiska och skickliga
personer anstälda. I spetsen för denna anstalt står eu förestån¬
dare, professor Nilsson, en synnerligen framstående agrikultur-
kemiker. Vidare har der under loppet af lång tid varit anstäld eu
assistent, ett biträde åt den ifrågavarande föreståndaren. Detta
biträde har af Riksdagen blifvit afiönadt med stigande belopp, som
nu uppgår till 1,800 kronor. Han har emellertid utmärkt sig på
ett sådant sätt, ådagalagt sådana vetenskapliga förtjenster, hvilka
förut af min kamrat på stockholmsbänken blifvit framhållna, att
man funnit och finner, att det skulle vara en stor förlust för insti¬
tutionen, för saken och för det allmänna, om han tvingades att
lemna den ifrågavarande befattningen för att öfvertaga en annan
med vida bättre aflöningsvilkor, och som blifvit honom erbjuden.
Derför har landtbruksakademien vågat gå in till Kongl. Maj:t och
anmäla detta förhållande, och Kongl. Maj:t har hos Riksdagen be¬
gärt den stora summan af 1,200 kronor för att kunna qvarhålla den
Angående
anslag till
personligt
lönetillägg åt
assistenten
vid landt-
bruksakade-
miens agri-
kultur-
kemiska af¬
delning C. G.
Eggertz.
(Forts.)
Jf:o II.
54
Onsdagen den 24 Februari, f. ra.
Angående
anslag till
personligt
lönetillägg åt
assistenten
vid landt-
bruksaleade-
miens agri-
hultur-
kemiska af¬
delning G. G
Uggertz.
(Forts.)
ifrågavarande personen. Detta är -hela frågan, som göres så ofant¬
ligt stor. Nu säger man, att platsen förändrat natur och blifvit
något helt annat. Ja, i fall utvecklingen fordrar det, så lär det väl
icke vara att hindra. Nu är emellertid derom ingen fråga. Den
ifrågavarande personens förtjenster skall jag nu icke besvära her-
rarne med att framhålla; de ha förut blifvit framhållna och icke
blifvit bestridda. Han har emellertid på denna anspråkslösa plats
stått qvar i 14 år och der utöfvat en verksamhet, som ådragit
honom uppmärksamhet inom hela landtbruksliteraturen i vårt land
och kanske i andra länder också. De arbeten, som han har ut-
gifvit i tryck, äro af den beskaffenhet, att de äro grundläggande
för den verksamhet, som här är i fråga. När man nu begär, att
han skall genom ett dylikt anslag fästas vid institutionen, så svaras,
att det kan man icke göra utaf principiella skäl. Jag respekterar
de principiella skälen mycket, men det går icke alltid för sig att
hålla på dem. Det är egentligen de af utskottet framstälda mo¬
tiven, vid hvilka jag skulle vilja fästa mig. Det skulle vara far¬
ligt, säger utskottet i betänkandet, i sina konseqvenser att bevilja
ifrågavarande löneförhöjning. Jag tror verkligen icke, att denna
fara är så stor. Den konseqvensen, att man genom ett ökadt an¬
slag håller qvar en person af framstående förmåga i det arbete,
hvari det visat sig, att han kunnat gagna det allmänna, den kon¬
seqvensen underkastar jag mig. Jag är mera rädd för en annan
konseqvens, den konseqvensen, att man utaf sparsamhet visar ifrån
sig de verkliga förmågorna och sedan arbetar och reder sig med
medelmåttor eller kanske något ännu sämre. Jag tror icke, att
detta är den rätta statshushållningen, mine herrar, man må tala
derom huru mycket som helst. Jag tror, att deri ligger en stor
misshushållning. På samma gång man sparar de kontanta medlen,
misshushållar man med det ädla, det bättre, det vetenskapliga, det
intellektuella, och derom vill jag icke vara med. Jag yrkar bifall
till Kongl. Maj ds proposition.
Häruti instämde herrar Swartling, Linder och grefve Hamilton.
Vidare yttrade:
Herr von Friesen: Ja, är det så, som den senaste talaren
anfört, nemligen att det icke går an att hålla på principiella skäl,
så har jag för min del icke något vidare att här tillägga. Men är
det så, hvilket jag alltid antagit, att man bör hålla på principiella
skäl, så vidhåller jag den uppfattning, jag förut uttalat i denna
fråga. Man må icke framställa saken så, att man skulle göra något
orätt, om man här läte de principiella skälen tala. ty så är icke
förhållandet. Personen i fråga är lika god vetenskapsman, vare
sig lian är vid landtbruksakademiens agrikultur-kemiska anstalt
eller icke. Han skulle, om han lemnade sin nuvarande plats, få
en verksamhet uti det praktiska, och jag kan icke inse annat, än
att det skulle vara till stort gagn för det praktiska, att fullgoda
vetenskapliga krafter komma i dess tjenst. Detta plägar annars
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
55
N:o 11.
just från vetenskapsmännens sida framhållas såsom något synner¬
ligen önskvårdt. Om dessutom denne man har blifvit så utmärkt
på sin plats, så är det sannolikt, att, om han får en efterträdare,
denne också blir en utmärkt man, och vi få då ännu eu utmärkt
vetenskapsman på detta område, således två utmärktheter i stället
för att vi nu ha en.
Man kan ju, hvilket jag också vill göra, tala mycket godt om
den vetenskapliga odlingen, och detta på alla områden — men vill
man allsidigt tillgodose densamma, så är det nödigt att hafva någon
plan i tillgodoseendet. Annars händer, att man vänder bort sym¬
patierna, der man önskade göra tvärt om.
Här har sagts, att denna summa på 1,200 kronor icke skulle
vara någon stor summa Nej, det är den naturligtvis heller icke.
Men godkännes ett sådant sätt som det, hvarpå denna summa
kommit fram, kan den lätt hafva i släptåg mycket stora summor.
Just den omständigheten, att man låter de tillfälliga sympatierna
tala vid anslags beviljande utan hänsyn till konseqvens i tillväga-
gåendet, gör, att man lätt får skäl att skjuta in än här det ena,
än der det andra anslaget. Det är derför jag anser, att denna
fråga, oaktadt summans litenhet, har eu stor betydelse.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Fredholm från Stockholm: Jag har begärt ordet med
anledning af en föregående talares yttrande derom, att faran af att
vara principfast i detta fall vore den, att sådant skulle leda till
den konseqvens, att man visade från sig de verkliga förmågorna,
och detta vill jag icke vara med om, sade han. Men hvilken är
»man» här? Jo, landtbruksakademien! Om staten vore synonym
med landtbruksakademien, skulle äfven jag bäfva för den af talaren
förespådda konseqvensen. Men som det här icke är fråga om något
annat, än att eu verklig förmåga kommer från landtbruksakademien
och får ett annat och vidsträcktare verksamhetsfält inom samhället,
så kan jag för min del icke finna, att staten derigenom visar honom
ifrån sig. Tvärt om håller jag före — jag har förut icke velat gå
in på sjelfva personlighetsfrågan, men vill ändå nu något vidröra
densamma — att man i två hänseenden handlar orätt, om man nu
skulle tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition i det förelig¬
gande ämnet.
Man handlar nemligen orätt mot assistenten personligen —
ehuru detta icke är något, som vi egentligen behöfva bekymra oss
om, då han sjelf icke bär något deremot — genom att gifva honom
det ifrågavarande personliga lönetillägget, emedan man derigenom,
efter hvad som står här i betänkandet, beröfvar honom för fram¬
tiden en aflöning, som väsentligen öfverstiger det belopp, hvarom
nu är fråga. Detta är likväl den mindre saken.
Den vigtigare är, att när man har till sitt förfogande en person
med den vetenskapliga skicklighet, som här blifvit från alla håll
så ampelt vitsordad, och hvilken person dessutom, såsom det står
att läsa i betänkandet, har den lyckliga egenskapen att väcka för¬
troende och intresse hos landtmännen, hvilket naturligtvis, ur
Angående
anslag till
personligt
lönetillägg åt
assistenten
vid landt-
bruksakade-
miens agri-
kalt ur¬
kemiska af¬
delning G. G.
Eggertg.
(Forta.)
N:o 11.
Angående
anslag till
personligt
lönetillägg åt
assistenten
vid landt-
bruksakade-
miens agri-
kultur-
kemiska af¬
delning C. G.
JSqqerts.
(Forts.)
56 Onsdagen den 24 Februari, f. m.
praktisk synpunkt, är en mycket vigtig omständighet, så synes det
mig, som vore det rent af att förbise de kemiska stationernas i
landet intressen, i fall man icke skyndade sig att för någon af
dem tillgodogöra sig eu sådan teoretisk och praktisk förmåga. Jag
anser detta intresse vara af mycket större betydelse för landet än
att få en assistentplats vid landtbruksakademiens experimentalfält
väl besatt. Ty det finnes många, som kunna fylla eu sådan assi¬
stentplats, - men att på ett sjelfständigt sätt vara föreståndare för
en kemisk station, dertill fordras just sådan qvalifikation som den
ifrågavarande mannen synes hafva till sitt förfogande. Under så¬
dana omständigheter vore det till skada för det allmänna att icke
använda honom, der han lämpligast bör användas, utan i stället
qvarhålla honom vid en underordnad befattning och der på sätt
och vis göra honom till hälften osjelfständig.
Det hvilar något oklart öfver hela denna sak. För några år
sedan, då fråga var att gifva samme man ett lönetillägg, motive¬
rades denna framställning dermed, att han icke hade utsigt att för
framtiden kunna få någon anställning vid de kemiska stationerna,
emedan, såsom det då anfördes, man der icke ville hafva andra
personer, än sådana, som voro »kända på orten». Nu deremot är
motivet för framställningen det, att- just derför, att man så gerna
vill hafva honom till föreståndare för en dylik station, skall det
beviljas honom ett lönetillägg.
Herr Jonsson i Hof: Jag skall icke förlänga diskussionen,
utan endast till de skäl, som herr Fredholm nyss anfört, lägga ett,
som jag tror är sjelfva hufvudanledningen till utskottets hemställan.
Det visar sig tydligt här, att, när landtbruksakademien refe¬
rerar denna ifrågavarande persons verksamhet och dervid omtalar
de med statsmedel anordnade mosskulturförsök, som anstalts inom
olika delar af landet, detta är en konkurrensfråga mellan moss-
kulturföreningen och akademien, på grund hvaraf man vill hafva
lönetillägg åt personen i fråga för att fästa honom der. Jag tror
verkligen, att man är litet för frikostig, då man vid sidan af hvar¬
andra vill uppehålla två sådana verksamhetsområden, och min
öfvertygelse är, att akademien i hvarje fall kommer till korta i
denna fråga gent emot mosskulturföreningen, ty den egnar sig åt
denna detaljverksamhet med större arbetskrafter och intresse, än
akademien kan göra.
Det har redan förut sagts så mycket i denna fråga, att ingenting
vidare är att tillägga. Jag vill derför sluta med att yrka bifall
till utskottets betänkande och tillägger, att, vare sig denna person
blir qvar i akademien eller på annan plats i landet, lärer hans
verksamhet lika fullt komma landet till gagn. Den kan icke hafva
något dominerande läge derför, att platsen är i akademien, hvars
skrifter äro mindre spridda i landet än åtskilliga andra dermed
jemförliga institutioners publikationer.
Herr Bokström: Med stöd af den kännedom jag har om den
ifrågavarande tjenstemannens verksamhet för jordbruket inom det
Onsdagen den 24 Februari, £. m.
57
N:o 11.
län, jag tillhör, och med stöd jemväl af de vitsord angående hans
verksamhet, som innehållas i statsverkspropositionen och utskottets
protokoll, har jag för min del fått den föreställningen, att det för
jordbruket i allmänhet och för utvecklingen af mossodlingen i riket
i synnerhet skulle vara en stor förlust, om den ifrågavarande
tjenstemannen skulle ryckas ifrån den verksamhet han hittills
innehaft. På den grund föreställer jag mig, att det personliga
lönetillägg af endast 1,200 kronor, hvarom här är fråga, skulle vara
för ändamålet väl använda penningar. Deu ifrågavarande tjenste¬
mannen har en vetenskaplig utbildning, som torde göra honom
berättigad till att för ett helt års arbete — då han icke längre hör
till de yngre — vinna en ersättning af 3,000 kronor. De principer,
som i motsatt rigtning blifvit anförda, i all ära — den principen
att den bäste mannen blir på den plats, der han bäst behöfves, är
också något värd.
Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herrar Wijicander, Kardell och Falk förenade sig med herr
Bokström.
Herr Persson i Stallerhult: Till hvad herr v. Friesen yttrat
för bifall till utskottets hemställan har jag intet att tillägga. Jag
her blott att få framhålla, huru som man vid genomläsningen af
handlingarna får det intrycket, att den enda egentliga orsaken till
beviljande af ett personligt lönetillägg skulle vara den, att personen
i fråga vore omistlig för platsen; om han afginge, kunde ingen
annan lämplig person erhållas. Jag ber med anledning häraf att
få återkalla i herrarnes minne en händelse från år 1886. Då före¬
låg också en framställning om beviljande af ett personligt löne¬
tillägg till en person, som tjenstgjorde i ett af embetsverken, enligt
hvilken framställning han skulle erhålla 50 procent af siu förut¬
varande lön såsom löneförhöjning. Denna person förklarades, också
han, vara omistlig för platsen; någon annan dertill kompetent
funnes ej. Statsutskottet, som hade detta ärende till behandling,
hlef uppskrämdt, så att det tillstyrkte framställningen — med un¬
dantag af en enda reservant. Då ärendet förevar i kammaren,
uppträdde han ock till försvar för sin reservation.- Och hvad hände?
Trots mycket motstånd segrade reservationen i voteringen, och vid
den gemensamma voteringen hlef den också Riksdagens beslut med
214 röster emot 124. När Riksdagen sålunda den gången afslog
en framställning om beviljandet af ett personligt lönetillägg, som
blott motiverades genom önskan att behålla eu viss person qvar
på en plats, hvilken förmenades ej kunna skötas af någon annan,
så tror jag, att kammaren äfven nu med godt samvete kan fortgå
på samma väg. Hvad den nyssnämnde personen beträffar, hade
lian, enligt hvad som upplystes, fått anbud på att erhålla en mera
förmånlig befattning och ämnade derför lemna den dittills inne-
hafda. Men då framställningen afslogs, stannade han i alla fall
qvar under ej mindre än ytterligare fem år, då han erhöll en
annan mer löngifvande befattning.
Andra Kammarens Prat. 1892. N:o 11.
Angående
anslag till
personligt
lönetillägg åt
assistenten
vid landt-
bruksakade-
miens agri-
kultwr-
kemiska af¬
delning C. G.
Eggertz.
(Forts.)
5
X:o 11.
58
Angående
anslag till
personligt
lönetillägg åt
assistenten
vid landt-
öruksakade-
miens agri-
Tcultur-
kemiska af¬
delning C. G.
Eqqerte.
(Forts.)
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
På de skäl, som af herr von Friesen anförts, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Linder: Jag skall be att få fästa uppmärksamheten på
en enda omständighet. Här har sagts, att om också landtbruks-
akademien icke får behålla doktor Eggertz, är han dermed icke
förlorad för landet. Dervid vill jag blott framhålla, att doktor
Eggertz ju tillkännagifvit, det han helst vill tillhöra landtbruks-
•akademien och man bör väl göra något afseende på hvad en du¬
gande man sjelf anser sig häst passa till.
Herr vice talmannen Danielson: Då jag biträdt det slut,
hvartill utskottet kommit i föreliggande punkt, har det skett hufvud-
sakligast på grund af en omständighet, som i mitt tycke är synner¬
ligen vigtig. Den ifrågavarande platsen har ju inrättats med syfte
att vara allenast en assistentbefattning; deremot skall den egent¬
liga ledningen af det hela, verkställandet af de ifrågavarande
undersökningarna och meddelandet af de vunna resultaten tillhöra
professorn, som står i spetsen för anstalten. Nu har det inträffat,
att den ifrågavarande assistenten visat sig ega synnerligen stor
fallenhet och duglighet för befattningen. Men är det dermed gifvet,
att han skall hafva en personlig löneförhöjning? Hej, mine herrar,
skulle vi begynna slå in på den principen, då komme vi på ett
område, som jag ej anser lämpligt. Det skulle ej töfva länge, förr
än den ene tjenstemannen här och den andre der skulle komma
och förklara: »Jag känner mig vara synnerligen passande för den
plats, jag nu innehar; men skall jag stanna qvar, måste jag hafva
någon löneförhöjning». Mig förefaller principen så motbjudande,
att jag för ingen del vill vara med om att slå in på den vägen.
Skulle denne assistent erhålla en löneförhöjning, så borde väl pro¬
fessorn få vidkännas en motsvarande löneminskning. Skall denne
assistent hafva en sjelfständig verksamhet, hvad skall man då göra
med den nuvarande hufvudmannen för verksamheten?
Detta skäl — vådan af att slå in på det personliga lönetilläggets
princip — har för mig varit bestämmande. Den ifrågavarande per¬
sonen må vara huru skicklig som helst, deri ligger ej tillräckligt
skäl att begynna med något så betänkligt, som det man bär på¬
yrkat. Han har ju också tillfälle att erhålla åtskilliga biförtjenster,
hvadan hans ekonomiska ställning ej beköfver vara så synnerligen
svår. För öfrigt, mine herrar: ingen kan i sin verksamhet, hvilken
denna än må vara, göra mer än — sin pligt. Jag yrkar bifall till
utskottets afstyrkande hemställan.
Öfverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till ut¬
skottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarade herr
talmannen sig anse den förra propositionen hafva de flesta rösterna
för sig. Då votering likväl begärdes, skedde nu uppsättning,
justering och anslag af en så lydande voteringsproposition.
Onsdagen den 24 Februari, f. m.
59
N:o 11.
Den, som bifaller statsutskottets hemställan i nu föredragna
5:te punkten af utlåtandet n:o 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 144 ja
och 33 nej; hvadan utskottets hemställan af kammaren bifallits.
I anseende till den långt framskridna tiden uppsköts den
vidare föredragningen af föreliggande utlåtande till kl. 7 e. m., till
hvilken tid kammarens ledamöter genom i behörig ordning utfärdadt
anslag kallats att åter sammanträda.
§ 6.
Herr statsrådet m. m. V. L. Groll aflemnade Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående pension å allmänna indrag-
ningsstaten för adjunkten vid universitetet i Upsala L. Edman.
Denna proposition bordlädes.
§ 7.
_ Till bordläggning anmäldes Andra Kammarens tredje till¬
fälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t i syfte, att den posttjenstemän tillkom¬
mande rätt att uppbära afgift för expedition af lösväskor må utbytas
mot direkt löneförbättring ur statskassan.
Detta ärende skulle å föredragningslistan för nästa samman¬
träde uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,55 e. m.
In fidem
Hj. Nehrman.