18
Motioner i Andra Kammaren, N\o 93.
/
A:o 03.
Af herr M. Höjer, om shifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning i syfte
att gift qvinna må råda öfver sig sjelf och sin egendom.
• >. **. > j i} * 4: j / ... , I i . • ’ . • • : i i-.;
■ Ui ,■ • _ ,1 ‘ii.' } > j • Y \ fil ■. , *V V. J
I skrifvelse den 7 maj 1884 begärde Riksdagen hos Kongl. Maj:t
framläggande af förslag till sådan ändring af lagstiftningen rörande äkta
makars egendomsförhållanden, att den obilliga undantagsställning, som
enligt svensk lag gift qvinna intager som juridisk person, blefve i vissa
angifna afseenden upphäfd.
Sedan Kongl. Maj:t den BO augusti 1884 anbefalt nya lagbered¬
ningen afgifva förslag till de förändrade lagbestämmelser, hvartill denna
Riksdagens skrifvelse föranledde, aflemnade beredningen den 1 juli 188G
särskilda lagförslag i ämnet.
Dessa förslag blefvo för afgifvande af utlåtande remitterade till
högsta domstolen, der ärendet handlades den 22 mars 1887 för första
gången och slutbehandlades den 15 november 1888.
Genom beslut den 31 december 1891 har Kongl. Maj:t nu ansett
nya lagberedningens förslag icke böra läggas till grund för någon fram¬
ställning till Riksdagen från Kongl. Maj:ts sida, utan i stället uppdragit
åt nya lagberedningen att utarbeta förslag till ändring i gällande be¬
stämmelser angående boskilnad och dermed sammanhängande lagstadgan-
den, i syfte att dels lättare tillfälle till vinnande af boskilnad beredes
hustru, dels hustrus eller enkas betalningsansvarighet för gäld, som man¬
nen ensam ådragit det gemensamma boet, inskränkes eller undanrödjes.
Det ligger i sakens natur, att det ej kan blifva något godt och var¬
aktigt lagstiftningsarbete, när man på grundvalen af den underordnade
ställning, som 1734 års lagstiftare anvisat gift qvinna, söker bygga före¬
skrifter, syftande att förverkliga en nyare tids motsatta kraf på hennes
fullständiga myndighetsförklaring. Den som tagit del af nya lagbered¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 93.
19
ningens förslag jemte den kritik deraf, som innefattas i afgifna reserva¬
tioner och högsta, domstolens utlåtande, finner också snart, hvilka svårig¬
heter mött att inom de genom Riksdagens skrifvelse uppdragna gränser
åstadkomma en någorlunda dräglig lagstiftning. Kong! Maj:t har derför
utan tvifvel haft goda grunder för sin uppfattning, att beredningens för¬
slag ej vore lämpadt att upphöjas till lag.
Den sålunda vunna erfarenheten torde emellertid å andra sidan göra
det klart, att genomförandet af den gifta qvinnans myndighetsförklaring
icke vidare lämpligen kan fördröjas genom ett fortsatt inslående på de
partiella reformernas väg, utan att steget nu bör tagas fullt ut till detta
mål på sätt redan skett i England, der sedan nära tio år tillbaka den
gifta qvinnan är i tryggad besittning af den fullmyndiga ställning, som
en hvar nog inser, att hon förr eller senare äfven här i landet måste till¬
vinna sig.
Äfven i Norge har man hunnit ett godt stycke före oss genom en
den 29 juni 1888 utfärdad lag om förmögenhetsförhållandet mellan makar,
hvars 11 § lyder: »Gift Kvinde har samme Myndighed som den ugifte og
raader sit Gods med de Begraendsninger, som indeholdes i nservaerende
Lov.» Dessa begränsningar afse närmast stadganden, som påkallats deraf,
att egendomsgemenskapen mellan makar blifvit genom nämnde lag delvis
bibehållen.
Att mannens sjelfskrifna och oansvariga förmynderskap öfver hustrun
skulle utgöra en betingelse för ett sant äktenskap, torde icke vidare med
framgång kunna göras gällande. Vår nuvarande lagstiftning har också
redan brutit med denna åskådning, då den genom stadgandena om äkten¬
skapsförord möjliggjort äktenskap, der mannens förvaltningsrätt öfver
hustruns egendom och egendomsgemenskapen äro helt och hållet häfda.
Icke heller kan det, såsom mången invänder, anses såsom ett så syn¬
nerligt djerft språng i nödig historisk utveckling att på en gång borttaga
det enda återstående undantaget från den redan genomförda, mer genom¬
gripande reformen, enligt hvilken qvinna berättigats att i juridiskt afse¬
ende vara lika myndig som man, och detta desto mindre som lagstift¬
ningen redan gjort början till nämnda följdrigtiga steg, derigenom att den
medgifvit gift qvinna rätt att råda öfver hvad hon genom eget arbete
förvärfvat, äfvensom beredt henne tillfälle att medelst förord vinna sjelf¬
ständig förvaltningsrätt öfver sin enskilda egendom. Samma anmärkning
gäller om den lagändring, som nära och följdenligt ansluter sig till ett
stadgande om att gift qvinna skall vara myndig, nemligen upphäfvandet
20 Motioner i Andra Kammaren, N:o 93.
af egendomsgemenskapen mellan makar, hvilken ju redan enligt gällande
lag ej existerar i fråga om viss egendom och dessutom kan genom förord
alldeles höfvas. I hvarje händelse torde det med skäl kunna ifrågasättas,
hvad gagn man kan hafva af ett historiskt sammanhang, som skall för¬
medlas genom lagar, hvilka såsom byggda på två stridiga principer måste
föranleda oreda och slitningar i flera afseenden.
De lagförändringar, hvartill nya lagberedningen nu fått uppdrag att
utarbeta förslag, torde väl blifva egnade att i en del fall mildra yppade
missbruk af mannens malsmansrätt, men syfta icke att i någon mån föra
sjelfva reformfrågan framåt.
Vid sådant förhållande, och då något annat initiativ icke torde vara
att förvänta från Kongl. Maj:t, är det ändamålslöst att ytterligare för¬
länga det langa uppskofvet med sakens behandling genom att afvakta
den ovissa tidpunkt, då nämnda lagförslag till äfventyrs kan blifva fram¬
lagd t för Riksdagen.
Jag tillåter mig derför hemställa, att Riksdagen nu ville taga den
på dagordningen stående frågan om gift qvinnas myndighetsförklarande i
förnyadt öfvervägande samt dervid besluta,
att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes till en kommande Riksdag aflåta
förslag till sådan ändring i gällande lagstiftning, att,
med upphäfvande af mannens målsmansrätt och egen¬
domsgemenskapen mellan makar, gift qvinna må, lika
som man och ogift qvinna blifva berättigad att såsom
myndig sjelf råda öfver sig och sin egendom.
Om remiss till lagutskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 80 januari 1892.
Magnus Höjer.
T ofvanstående motion instämma:
A. E. Nordenskiöld, Christian Lovén, Curt Wattis,
Olof Olsson.