4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
><!
i:•!•>•'* > Miiii •i-rnnr:
N:o 27.
tO tf. Omri;. i/! . itoil i I Ii V bt j>i i
Af herr P* G. Petersson i Brystorp, om ändrad lydelse af § 14
Riksdagsordningen.
J! V'!-K) <i, t)<: jt.fi !)•! ,j • «j. ; r;j .'j ;.j j|,,t (j.|
Ett folks representation åligger som dess vigtigaste uppgift att med
oaflåtlig uppmärksamhet följa tidsutvecklingen och med hänsyn dertill söka
så ordna statens förhållanden, att icke snabbt och kraftigt framåtskridande
finner rum på några af dess områden, under det samtidigt de fordringar på
reformer äfven inom andra, som af detta framåtskridande måste bli en nöd¬
vändig följd, underkännas och tillbakavisas, och af denna orsak söndringar
och missförhållanden uppstå inom samhället, livilka, alltid olyckliga, kunna,
om de ej i tid beaktas, föra till för dess lugna utveckling farliga omstört-
ningar. Orsakerna till de öfverklagade felen i samhällsordningen hos oss i
vår tid äro också att söka deruti, att, under det utvecklingen rör sig ofant¬
ligt mycket snabbare nu än förr på alla områden, der individens fria ini¬
tiativ eger en större betydelse, man likväl vill åt våra vigtigaste rättsför¬
hållanden tillförsäkra en stabilitet, hvars berättigade fortvara man mäter med
gamla tidsmått, som på de flesta andra områden redan förlorat all giltighet.
I ett land, hvars representation icke till sin fulla betydelse uppskat¬
tar den uppgift vi här framhållit, der som följd häraf förbrukade former
envist bibehållas i strid med nya uppfattningar, skola de olyckliga följderna
af denna politiska kortsynthet icke uteblifva.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
5
Ett lugnt framåtskridande skall alltmer förbytas i en af förbittrade
partistrider beroende osäker utveckling, hotad omvexlande af omstörtning
och reaktion. Till skilda synsmål, om hvilka endast meningarne äro delade,
skola komma stridiga rättskraf, söndrande personer och klasser i fiendskap
— eu fiendskap, under hvars inflytande tanken på allmänt väl allt för lätt
får vika för känslan af enskilda oförrätter.
Af alla de fordringar på omgestaltning af bestående rättsförhållanden,
som blifva en följd af framåtskridandet i kultur, finnes ingen, som kan i
betydelse ens närställas med krafvel på utvidgad politisk rätt i mån af
flyttad kul turstånd punkt hos ett helt folk eller klasser deraf, och härmed
på ett fortgående utjemnande af dessa politiska företrädesrättigheter, som ju
alltid måste medgifvas icke stå väl tillsammans med en högre grad af kul¬
tur hos ett folk. Att söka i denna fråga väl varsamt men oaflåtlig! följa
tidens utveckling så, att icke politisk rätt alltmer antar natur af klasspri¬
vilegium, är i dubbelt hänseende vigtigt. Det är här icke blott ett befogadt
rättskraf hos folket, som, då det gjort sig kändt och erkändt, måste beaktas,
utan tillmötesgåendet af detta rättskraf innefattar äfven vilkoren för att alla
folkets öfriga fordringar och synsmål skola kunna erhålla en både fullt opartisk
och fullt sakkunnig behandling, och utgör således den nödvändiga förutsättnin¬
gen för att representationen skall kunna fullt beakta de olika verkningar, som
ett framåtskridande, nu vida snabbare och mångsidigare än föregående tiders,
medför på olika samhällsområden, och de skilda kraf på reformer, som häraf
måste blifva en följd.
En minoritets-representation, äfven så ytterlig som vår, kan, om än
genom den hvarken utvecklas eller tillgodogöres folkets hela andliga kraft,
dock förefinnas, utan att dess skadlighet gör sig till fullo bemärkt, så länge
det stora orepresenterade flertalet af folket icke nått den bildning, att det,
ehuru tillbakahållet af sin rättslösa ställning, likväl börjar vända sin upp¬
märksamhet åt allmänna angelägenheter och urskilja det nödvändiga sam¬
manhanget mellan dem och egna intressen — eller till och med än längre, om
de magtegandes åtgärder åtminstone icke gifva de orepresenterade klasserna
alltför känbar anledning att betvifla den opartiskhet och oegennytta, hvar¬
med de begagna sig af sin magtställning.
Har emellertid folkets flertal nått den bildningsståndpunkt, att det
fullt känner det orättvisa och nedsättande i det omyndighetstillstånd, hvari
det hållits och fortfarande hålles af ett privilegieradt fåtal, kan det icke längre
åtnöjas med denna rättslösa ställning i samhället, får det icke heller utan
att göra sig sjelf! ärelöst; har det, med goda skäl eller icke, börjat misstro
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
oegennytta!! af andra klassers förmynderskap, måste det söka skydda sina
intressen, om det icke är ett fegt folk.
Begge dessa betydelsefulla förändringar hafva hos vårt folk inträdt
och inträdt samtidigt, och i följd häraf har frågan om eu reform af nuvarande
bestämmelser vidkommande politisk valrätt plötsligt vuxit till den betydelse,
att den nu obestridt intager främsta rummet på dagordningen för det öfver¬
vägande flertalet af svenska lolket, är en fråga som gäller dess egendom,
dess ära, dess framtid. En representation, som likväl upprepadt underkän¬
ner dess betydelse, skall derigenom endast sjelf ge det starkaste beviset för
behofvet af ändring af grunderna för denna representations utseende.
Det är en allvarlig sak, en samvetssak för hvarje representant, att
söka göra sig väl reda för, om de rörelser, som framträda hos folket, äro af
tillfällig och öfvergående natur, eller om de ega en djupare grund, äro bä¬
rare af rättsfordringar, som äro eu nödvändig följd af den nådda tidsutveck¬
lingen och härmed äfven en nödvändig förutsättning för ytterligare framåt¬
skridande, och hvilkas kraft derför endast skall ökas af motstånd. T förra
fallet är ett temporiserande fullt berättigad^ i senare är det alltid skadligt,
ofta farligt. Det är politiskt välbetänkt att ge i tid och med god vilja före
tvånget hvad man ändå alltid måste ge. Fordringarne skola endast ökas
med uppskofvet, ändringen följaktligen komma att medföra mer djupgående
rubbningar i bestående förhållanden, misstro och klasshat hinna slå djupare
rötter och lägga grund för olyckliga söndringar inom samhället, som ett
sent, om än större medgifvande icke längre kan bota, minst om det ändt-
ligen beviljats på kanske än sämre motiv, än det förhållits. Att redan på
förhand genom de skäl och det sätt, på hvilket man söker undgå en re¬
form, förverka de bästa följderna deraf och ge ökadt inflytande åt de orsa¬
ker, som kunna göra den skadlig, äro de vanliga följderna af att förblanda
sjelfvisk envishet med politisk vishet, en, som historien visar, icke ovanlig,
ändock aldrig ostraffad förvexling.
Hvarje under senare tid inom svenska representationen framlagdt förslag
till nedsättning af nuvarande valcensus till Riksdagens Andra Kammare har af
dess Första Kammare lemnats utan allt afseende. De skäl som härför öppet
angifvits hafva varit, att denna kammares majoritet icke tilltrott någon del
— icke ens de öfverstå lagren — af det stora orepresenterade flertalet af
svenska folket att vara i besittning af den bildning och den omdömesförmåga,
som man stält som vilkor för valrätt, och att samma flertal i följd af en
ekonomiskt ogynsammare ställning icke ansetts kunna egna allmänna ange¬
lägenheter den tid och det intresse och således häruti förvärfva den sakkun¬
Motioner i Andra Kammaren, N:r 27.
7
skap, man antagit vara eu nödvändig förutsättning för rätt att deltaga i vården
af dem genom utseende af ombud. Utom dessa skäl hafva äfven andra,
byggda på en ännu ofördelaktigare föreställning om hela det mindre bemed¬
lade flertalet af vårt folk, och dessa senare skäl helt säkert i betydligare
grad än de förra, varit inverkande på Första Kammarens beslut, om de än
icke lenmats främsta plats bland motiven derför.
Den sjelfständighetsrörelse, som företrädesvis hos kroppsarbetarklassen
annorstädes och äfven hos oss framträdt med nya och i flera fall högt satta
fordringar, har för mången framstått som eu företeelse af så ny och oväntad
och derför af så samhällsvådlig art, att man känt sig uppfordrad att söka
tillbakahålla den genom absolut förvägran, utan någon hänsyn till dess be¬
rättigande, af hvarje medgifvande, som kunde öka denna klass’ betydelse och
inflytande i staten. Arbetarklassens intressen, i fråga om tull på dess vigti-
gaste lifsförnödenheter skiljaktiga från den representerade jordbrukarklassens,
synas äfven hafva påverkat icke så få representanter för denna klass att
under senaste tid skifta åsigt i fråga om en reform, hvaraf landets all¬
männa intressen — hvilka i detta fall för närvarande så lyckligt samman¬
falla med egna — kunde anses hotade.
Befogenheten hos de tvenne första af nu anförda skäl synes det vara
på tiden att underkasta en verklig granskning; det sista åter är ett så på¬
tagligt bevis för rättsligheten af de reformkraf, det skulle underkänna, att
alla kommentarie!' dertill måste anses öfverflödiga.
Man har icke framlagt någon bestämd definition på den medborgerliga
bildning, som borde förutsättas som kompetensvilkor för deltagande i val af
ombud till Kiksdagens Andra Kammare. Fordringarne härutinnan äro således
allt fortfarande sväfvande och dertill, än olyckligare, helt och hållet beroende
af just de klassers subjektiva godtycke, hvilka genom en förändring af nu¬
varande förhållanden skulle kunna befara att förlora i politiskt inflytande.
Får man emellertid bestämma måttet af dessa fordringar efter objektiva grun¬
der, torde det icke rättvisligen kunna ställas högre, än att de motsvara den
bildning, som faktiskt förefinnes hos flertalet medlemmar af den klass, hvars
representanter för närvarande utgöra Kiksdagens majoritet; och i så fall lär
man icke kunna förneka, att ju äfven flertalet af de kommunalt röstberätti¬
gade af arbetarklassen mycket väl hinner upp till detta mått. Att för med¬
gifvande af valrätt åt orepresenterade på (lem ställa fordran af en mer
omfattande och bättre bildning, än flertalet af de representerade innehar, ger
icke vitsord om opartiskhet hos den elitförsamling, af hvilken man dock
8
Motioner i Andra Kammaren, N:r 27.
borde obetingadt kunna förvänta ett fullt samvetsgrant afvägande af vilkoren
för medgifvande af orepresenterade klassers rättsfordringar.
För öfrigt är det ju en obestridlig sanning, att just vår egentliga folk¬
bildning betydligt ökats så till omfattning som innehåll under de 25 år, som
förflutit sedan senaste representationsförändring. Denna period har helt
säkert härutinnan medfört större tillväxt än sekler under föregående tider.
Nya bildningsanstalter, deraf flere tillkomna för att tillgodose folkets eget
bildningssökande och på dess eget initiativ, hafva uppstått, gamla hafva i
väsentlig mån ökats och utvecklats; vår fullt ordnade, vida berömda folk¬
undervisning kan först hafva visat sina verkningar hos den nuvarande ge¬
nerationen. Nya, ytterst lättade samfärdsmedel, som fortskvndat landets mate¬
riella utveckling i förut okänd grad, hafva icke heller kunnat blifva utan
inflytande på spridningen af nya tankar och uppfattningar och härigenom
på folkets andliga utveckling. Den mägtiga folkrörelse, som framträdt under
senare tid och som fört till meningsbrytningar i religiösa, sociala och sed-
lighetsfrågor, har dock, hvad dom man än från olika ståndpunkt och med
olika svnskärpa må fälla om dessa en ny tids nya utvecklingsformer äfven
på andligt område, nödgat folket till pröfning af vidt skilda åsigter i många af
lifvets allra vigtigaste frågor, och denna pröfning kan icke och har icke
heller blifvit utan betydelse för dess andliga utveckling. Den har fört icke
få till nybörjarens misstag kanske, men den har fört många från eftersägande
till eftertanke — det är till första steget på väg till verklig upplysning.
Öfverskåda!’ man opartiskt den senaste tidens kulturarbete, uppskattar
dess resultat efter de svårigheter det haft att öfvervinna, måste man med¬
gifva, att det onekligen varit kraftigare och betydelsefullare inom samhällets
lägre lager än inom dess högre. Det har förändrat dessa klassers inbördes
afstånd icke blott i bildning utan äfven i socialt hänseende, och det är denna
förändring, som med nödvändighet kräfver att erkännas äfven i lag. Sker
ej så, har kulturen närmat dessa klasser blott till en strid in på lifvet.
Ansåg man sig kunna träffa den för full medborgarrätt erforderliga
bildningskompetensen vid 800-kronorstrecket för tjugufem år tillbaka, måste
man — om man annars icke tror sig just på detta område kunna ostraffadt
lemna utan allt afseende så väsentliga förändringar i våra kulturförhållanden,
som dem vi påvisat — medgifva, att detta streck kan sänkas till 500 kronor,
eller så att hvarje kommunalt röstberättigad man äfven får ega politisk röst¬
rätt, utan att valmanscorpsen så i fråga om politisk insigt som intresse kommer
att stå lägre nu än då.
Det skäl, man från bristande bildning och intresse för allmänna ange¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27. 9
lägenheter hos folket velat hemta för dess fortfarande qvarhållande i politisk
omyndighet, har derför för hvarje opartisk dömande förlorat den giltighet
det möjligen förut egt. Det är icke längie ett skäl, utan en förolämpning
— en förolämpning kastad i ansigtet på mer än J/urdelar af svenska folket!
Men man torde äfven af andra orsaker, än dem vi hittills berört, höra
vara betänksam att längre vidhålla detta bildningsstreck; det är af art
att för all framtid hota att omöjliggöra hvarje reform af nuvarande för¬
hållanden. Tillerkänner man det full giltighet nu, finnes alldeles icke
större utsigt för framtiden, att de orepresenterade klasserna skola lyckas
fylla fordringarne i den politiska mogenhetsexamen, de under de repre¬
senterades censorskap skola underkastas — sannolikt mindre. Det är
icke ens säkert, att verkligt goda insigter, som ju alltid betinga ett större
inflytande, icke kunna än mer öka svårigheterna att vinna tillfälle att
göra dem gällande; i synnerhet som det icke lär vara att förvänta, det
ensidiga klassintressen modererats å någondera sidan under inflytandet åt
en fortsatt och förbittrad klasskamp.
Det ligger något lika falskt som förhatligt i denna majontetslogik.
att tillerkänna sig sjelf, sm egen klass, men frånkänna andra omdömes¬
förmåga — hvilken klass än må tillämpa den. Mensklighetens utveck¬
lingshistoria ger icke vitsord åt samhällets högsta klasser för en stol re
sannsyn i fråga om genomgripande reformer vare sig på religiöst eller
socialt område; det är icke ur dem, som mensklighetens stöiste refoima-
torer utgått, icke de, som varit banbrytare för tidens nya sanningar. Nå¬
got klassmonopol är och blir sanningen dock icke, om man än upprepadt
dekreterar så.
Det är farligt för ett folk att underskatta bildningens värde, men
det är icke mindre farligt att öfverskatta den, särdeles som vilkor för po¬
litiskt berättigande. Såsom oeftergifligt vilkor för att eu högre bildning
skulle medföra större eller uteslutande politiskt inflytande, måste förutsät¬
tas, att denna bildning är af beskaffenhet att göra sina innehafvare skic¬
kade att lika nitiskt och klarsynt handhafva orepresenterade klassers in¬
tressen, som sina egna; att den i fråga om egna fördelar höjt dem till
eu opartiskhet och oegennytta, till livilka rättslösa motståndare kunna
med så obegränsadt förtroende vädja älven i ömsesidiga tvistemål, att det
för dem utesluter behofvet af egen talan. Historien ger emellertid all¬
deles icke sitt vitsord för, att kunskaper, lika litet som hög samhällsställ¬
ning eller förmögenhet, någonsin varit ett tillförlitligt preservativ mot det
egna intressets allt för stora inflytande i gångna tider, och lika litet kan
Bill. till Iiiksd Prof. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 0 Höft. 2
10 Motioner i Andra Kammaren, K:o 27.
ett dylikt vitsord hemtas från erfarenheten om den närvarande tidens för¬
vecklingar och klasstrider.
De fordringar vi ställa på erkännande af bildning äro ofta i hög grad
vilseledande, och äfven vårt bästa vetande, der det verkligen förefinnes, är
i så många fall och icke minst i sociala frågor — lösa hypoteser, som
skifta med tiden och i alla fall försvinnande ringa mot hvad vi icke vela,
hvad vi icke hunnit fram till. Om okunnigheten förer till misstag visar erfa¬
renheten, att äfven bildningen medför fara af missuppfattningar, ehuru af
motsatt art. Kulturen har upprepade gånger hos skilda folk urartat ju
äldre den blifvit; vetandet har stelnat i innehållslösa formler, sanningen
blifvit död och dödande auktoritetstro, tankeöfningen afsett att utveckla en
sakförarefärdighet att, med förlorande af alla högre synsmål, försvara hvad
tanken aldrig undersökt; form har alltmera skymt bort betydelsen af inne¬
håll, medlen blifvit vigtigare än ändamålet, och den högre bildningens
representanter visat sig mer än andra vara i saknad af den fördomsfrihet
och framsynthet, som ju borde vara frukter af en bildning, som vetat
rätt tillgodogöra sig förgångna tiders erfarenhet, icke stannat vid att be¬
undra deras förbrukade former. Tåga vi alldeles fritaga vår egen högre
bildning, att icke äfven den i flera fall företer dylika sjukdomssymptom ?
En lägre bildning har icke hunnit fostra dessa fel. Dess innehafvare
ega derför ofta eu mer omedelbar uppfattning af lifvets förhållanden, som
medför, att de icke af fruktan att nödgas bryta förhårdnad form afhållas
från att söka förverkliga afsedt innehåll: de hafva icke så tungt, ofta till
trötthet, sysslat med medel, att de förlorat syn på ändamålet; de hafva icke
inlärt och inleft ett så fullständigt och starkt försvar för det närvarande,
det bestående, att de icke kunna våga en förutsättning ens, att dock ju
mycket kunde, borde vara annorlunda.
Af dessa skäl framgår, att det för en sund och allsidig samhällsut¬
veckling måsto vara af största betydelse, att skiljaktiga uppfattningar från
olika klasser, grundade på olika lifserfarenhet och olika andlig utveckling,
komma att i representantförsamlingen brytas emot hvarandra, utfylla livar-
andras brister och rätta hvarandras fel och öfverdrifter, och som följd häraf
samhällsordningens utveckling komma att jemnare och närmare följa ut¬
vecklingen hos medeltalet af folket. Den försigtighet, med hvilken man
vill förebygga ett större inflytande på statens styrelse af mindre bildade
klasser, torde derför icke vid närmare pröfning visa sig ega så utsträckt
befogenhet som man vid ett ytligt betraktande kan vara villig att till¬
erkänna den.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
11
Det är emellertid icke dessa bildningsskäl, som varit de tyngst vä¬
gande för Första Kammarens upprepade afvisande af hvarje förslag till än¬
dring i bestående valrättsbestämmelser; det är i vida högre grad skäl, som
redan derigenom, att de icke gerna fullt oförtäckt uttalas, måste berätti¬
gad! väcka misstro mot sin giltighet. Hufvudskälet är de yisigter om
behofvet af reformer äfven i flere andra fall och särskildt i fråga om ar¬
betarklassens sociala ställning, som man förmenar vara förherskande hos
den orepresenterade delen af vart folk, och som man befarar att den, vunne
den ökadt politiskt inflytande, skulle söka genomföra. Man bär emellertid
härutinnan låtit frågan om individuella rättigheter komma i ett beroende
af frågan om individuella åsigter, som icke berättigadt kan finnas, och
man har derutöfver af för stor oro för egen maktställning och sociala
förmåner låtit förleda sig till mycket för långt gående öfverdriftei vid upp¬
skattande så väl af den verkliga tillslutning sociala ytterlighetsåsigter vunnit
hos vårt folk, som om den betydelse dylika asigter, byggda ytterst på ett
fullständigt underkännande af lagarna för lifvet och menniskonaturen, kunna
vinna, om de mötas med upplysning och rättvisa i stället för rädsla och
våld. ’ I följd af misstag så om dessa åsigters spridning som betydelse,
har man än farligare misstagit sig om sättet att motarbeta dem, så olyck¬
ligt, att man tillgripit det säkraste medlet att öka deras spridning och
hindra deras sjelfförstöring, då man gett så stort erkännande åt deias be¬
tydelse, att det förvanskat egen sund rättsuppfattning ända derhän, att
man trott sig kunna och böra förebygga befarade öfverdrifna anspråk ge¬
nom att underkänna befogade rättskraf.
Det är en af alla känd erfarenhet, att en allt mer kringgifvande
mägtig rörelse i vår tid framträdt inom kroppsarbetarklassen, en rörelse
som redan utöfvat ett betydande inflytande och helt säkert skall i fram¬
tiden utöfva ett än större pa vara samhällsförhållanden, och som, i följd
af de stora och svårlösta problem den skjutit fram på dagordningen, måste
erkännas vara vår tids vigtigaste företeelse. Det är derför för dem, som
nu äro i besittning af makten, en rent af tvingande uppgift att söka göra
sig fullt reda för den verkliga innebörden af denna folkrörelse, söka är¬
ligt och sansadt frånskilja hvad som deri eger rättslig och fortfarande be¬
tydelse från hvad som blott är tillfälligt och öfvergående, de sanningar,
från Indika den utgår, från de misstag, hvilka den icke undgått — dess
följder bero af rigtigheten af detta bedömande.
Denna rörelse är yttringen af ett nytt lif, som väckts af en ny tro
som segrande går genom vcrlden, den tro, att äfven för folkets stora, för bi-
12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
sedda flertal finnas högre och ädlare uppgifter att fylla i lifvet, än att blott
tålmodigt skaffa för samhällets materiella behof, uteslutande blott förrätta dess
ekonomiska grofarbete, under det att det skall, utestängdt från allt som ger
lifvet ett rikare innehåll, lemna alla dess högre intressen att hägnas af an¬
dras vård, alla dess djupare spörsmål att lösas af andras tankar. Det är
en sjelfständighetsförklaring, som ljuder allt starkare från allt flere håll, från
allt flere munnar, och man lyssnar häpen, tveksam, och en orolig fråga sväf-
var på allas läppar: hvadan kommer detta och hvar skall det sluta?
Det är en sanning, som, kanske mer blott känd än af alla klart fat¬
tad, ligger på djupet af och sanktionerar denna tidsrörelse, och hvars vig¬
tiga innebörd icke får underskattas, äfven om man i flere fall icke väl ur¬
skilt gränserna för dess giltighet. Den sanningen är,- att liksom intet folk,
kan icke heller någon klass deraf gå framåt till verklig upplysning och kul¬
tur, nå fram till en bättre samhällsställning förr, än den lärt sig tro på möj¬
ligheten af att genom eget arbete lemna det vigtigaste bidraget till lösningen
af denna uppgift, lärt sig tro på egen kraft, lärt sig fullt förstå, att den
icke kan lyftas till egen kultur blott af andra klassers välvilliga bemödan¬
den, ledas till sanning af andras tankar, skyddas för fel och misstag af an¬
dras förmyndarvård — utan att den måste gå sjelf, sjelf medveten om må¬
let, sjelf ansvarig för eget öde.
Den första yttringen af en dylik vaknad sjelfständighetskänsla hos en
samhällsklass måste framträda i tillvaratagandet af den rätt, den redaneger;
den nästa i att söka tillvinna sig den rätt, på hvilken den anser sig eg a
väl grundade anspråk. Att söka i allt häfda sin rätt är icke för den _
och är det icke för någon — att blott söka egoistiskt tillgodose egna förde¬
lar; det är något annat och mer, det är att fylla eu främsta pligt ej blott
mot egen utan äfven mot alla andra samhällsklasser, för så vidt en förvän¬
tan om eu lyckligare framtid för hela samhället icke kan grundas på andra
förutsättningar, än ett allt fullständigare urskiljande och förverkligande af
alla klassers rättsfordringar.
Ett folk af några få rika, men hvars öfvervägande flertal äro prole¬
tärer, är ett bittert fattigt folk; det är andligen lika fattigt, om bildningen
och samhällsinflytandet monopoliserats af ett fåtal, om alla statens institu¬
tioner ordnats och allt fortfarande ordnas så, att denna bildning, detta sarn-
hällsinflytande icke kan komma flertalet till del. Hvilar verkligen eu så
härd, eu så nedsättande dom oåterkalleligen för all tid öfver mensklighetens
störa flertal? är det lifvets lag, eller är det vi, som alltför egoistiskt tolkat
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27. 13
den så? Det är om svaret på denna stora fråga, som tidens strid nu skall
utkämpas.
Den tro, de framtidsförhoppningar, som äro de djupt liggande orsa¬
kerna till vår tids stora folkrörelse, kunna vi dock icke fördöma, om vi än
icke i allt kunna lemna dem vårt erkännande. För oss måste berättigadt
synas, att man sträckt sina förhoppningar för långt, längre än, med vår
synvidd öfver menskliga förhållanden och lagarne för dem, är möjligt, att
de någonsin kunna förverkligas; likasom att denna rörelse i flere fall visat
sig vara åtföljd af fordringar, hvilkas rättsgrunder vi icke erkänna, af nya
läror, hvilkas sanning vi icke tro. Men när har utvecklingen någonsin ta¬
git något större steg framåt, utan att gamla villfarelser smugit sig med un¬
der ny form, nya sanningar af sina förkunnare öfverdrifvits till nva osan¬
ningar? Vårt folk — och det utgör härutinnan intet undantag från många
andra —- har uppfostrats till en djupt rotad tro på lagens förmåga att om¬
skapa menskligheten och dess förhållanden genom ett tvingande ingripande
i individens enskilda lif, från hans religiösa öfvertygelse ned till hans eko¬
nomiska varuutbyte. Man får derför icke undra, om hos samma folk skulle
framträda en benägenhet att företrädesvis genom skyddslagar söka förmedla
lösningen af eu uppgift, som de liittils icke fylt, på hvilken de hittils icke
ens pröfvats: en mer jemt fördelad lycka åt alla — om det äfven i detta
fall för mycket frånser betydelsen af en personlig sjoansvarighet, som det
icke lärt att ge full rätt i andra. Folkets lyten hafva alldeles samma rot,
som man allt hittils, och allt för länge, trött endast kunna alstra dygder.
Men äfven om de yttersta målen för denna folkrörelse aldrig kunna
fullt förverkligas, om man äfven i flera fall tagit miste om medlen, sa far
man derför icke underkänna dess stora betydelse. Den kan närma till målet,
för så vidt vi icke våga tillerkänna våra nuvarande samhällsförhållanden
en absolut fullkomlighet, som utestänger hvarje möjlighet att genom deras
utveckling och förbättring den ytterliga olikhet i lifvets förhållanden, som nu
är förherrskande, dock skall kunna i väsentlig mån utjemnas.
Våga vi icke förneka, att dessa förhållanden kunna i flera fall för¬
bättras, åtminstone alltid så, att större möjlighet öppnas för hvarje menniska
att kunna hinna fram till en fullt värdig medborgarställning, äfvensom att
nå för sig mer passande verkningsfält, komma lättare på sin rätta plats i
lifvet, så kunna vi svårligen vidhålla, att just de klasser, som hafva det
bäst, som hittills varit de vinnande, äro skickade att, med uteslutande af den
andra parten, pröfva och döma i tidens största tvistemål; att de äro fullt
opartiska, sakkunniga och framsynte för att ensamma afgöra dom, men der-
14 Motioner i And,ra Kammaren, N:o 27.
emot de, som gent emot dem vilja vinna en bättre ställning, äro ensamma
om fördomar, orättvisa och misstag, äro helt och hållet inkompetenta att föra
talan i egen sak, just i de frågor till hvilkas diskussion de dock gifvit
uppslaget.
Är denna uppfattning opartisk, talar dock deremot, att den företrädesvis
häfdas af personer, som i allt, så personligt umgänge som intressen och syns¬
mål, stå längst aflägsnade från dem de skola bedöma, och som, hur dugliga
och förtjenstfull a de än må vara, dock i de flesta fall för sin samhällsställ¬
ning, sin framgång i lifvet, stå i största skuld till lyckliga förhållanden,
som de icke sj elfva tillskapat.
Vi se felrigtningar hos denna folkrörelse, men våga vi påstå, att den
varit obehöflig, varit resultatlös, eller att det finnes för folket någon annan
mer ofarlig väg till höjande af sin samhällsställning än den, på hvilket det
inslagit, eller att, om den finnes, vi kunna föra det fram derpå, liksom att
vi redan gjort allt hvad vi kunnat och bort göra? Yi kunna det icke, och
vi kunna icke kasta denna rörelse tillbaka, och vi göra derför klokt att är¬
ligt och öppet erkänna den som ett faktum, som vi måste räkna med, icke
kunna smyga bort ur våra framtidskalkyler.
Det är ett farligt argument att framhålla felrigtningen i folkets upp¬
fattning såsom skäl för dess qvarhållande i politisk omyndighet. Kanske
dessa missuppfattningar fostras af och allt mer komma att ökas under denna
omyndighet, och i hvarje fall lär dessa fels allt skarpare framträdande i
vår tid svårligen kunna bestyrka deras kompetens att allt fortfarande
ensamma vara folkets sjelfskrifne _ förmyndare, under hvilkas vård dess
sunda omdöme förts alltmer vilse. Är icke folket nu fullt moget för reform,
vore detta ett det starkaste skäl för reform, tv allt visar på, att under nu
varande regim skall detta förhållande endast försämras.
Då man stödjer sin förvägran af representationsrätt åt folkets flertal
på sitt ogillande af de (isigter, som man tror, att det omfattar, gör man sig
emellertid skyldig till felslut af en så sjelfklar osanning, att de svårligen
kunna ursäktas som blott tankefel. Man måste först för att förskaffa
åtminstone ett sken af rättslig befogenhet åt detta skäl, kunna uppvisa,
att folkets flertal verkligen fast omfattar liksom äfven att det ville genom¬
föra dessa farliga åsigter, som man finner lämpligt att utan fullgiltigare
bevis än några agitatorers proklamationer tillskrifva det. Man kan det
icke; erfarenheten visar tvärtom, att dessa åsigter ännu hos oss icke
lyckats förvärfva mer än ett fåtal obetydliga, om än högljudda anhängare.
Och, äfven om man kunde förete detta nödvändiga bevis för att fria sin
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
15
sak från den grofva orättfärdigheten, att man vill låta ett stort flertal
drabbas af straffet för ett ringa fåtals misstag — hvilken befogenhet eger
det i föreliggande fråga? Icke vinnes rättslig grund att utestänga större
delen af folket från delaktighet i vården af allas gemensamma angelägen¬
heter derför, att detta flertal hyllar olika uppfattningar mot det herskande
mindretalet — och lika orätt som farligt torde det vara att söka göra
gällande den grundsatsen, att den är samhällets fiende, som tror på fördelar
hos ett annat statssystem. Tvärtom måste ju ett dylikt förhållande föra
till alldeles motsatt slutsats: det är just dessa olika uppfattningar, som
böra, som ega rätt att bli representerade. Endast om folkets orepresenterade
flertal i allt hyllade samma åsigter som det herskande mindretalet, då
vore det i sjelfva verket representeradt, och eu förändring egde då blott
formel betydelse. Att icke endast förhålla delaktighet i afgörandet af
ytterst vigtiga frågor för en part, utan öfverlemna det åt den motpart, med
hvilken han har skiljaktiga intressen, det är dock att kränka den enklaste
af alla rättsgrundsatser. Det finnes blott ett försvar härför, att man sjelf
har rätt och motparten orätt — eu skiljaktighet i uppfattning, som ju
möter vid hvarje rättstvist — det försvaret tillmäter man ju icke den
ringaste betydelse i vanliga fall, och det får den ännu mindre af det
undantagsförliållande, som man annars vid all rättskipning funnit nöd¬
vändigt att förebygga: att man sjelf får döma i egen sak.
Hafva de invändningar, som med något anspråk på berättigande
kunnat anföras mot en utsträckning af den politiska rösträtten, förlorat sin
betydelse, så hafva deremot genom representationens egna åtgöranden
fordringarne på eu dylik åtgärd just under senaste tid vunnit nya, mycket
vägande skäl. Dessa skäl visa, att det icke är blott en teoretisk rätt striden
gäller, utan eu rätt af den största praktiska betydelse för folket, visa att
en ojemn maktfördelning nu som alltid frestar till eu ojemn fördelning af
skyldigheter. Den tullbeskattning, som under senare tider pålagts hela
vårt folk, drabbar dock utan jemförelse tyngst de orepresenterade klasserna,
på samma gång den deremot är afsedd att tillföra och äfven tillfört de
starkast representerade en betydande vinst. Den utsträckta värnpligten,
som äfven för de obemedlade medför de känbaraste uppoffringarne, äfven
för den hafva de starkast representerade klasserna erhållit vederlag.
Hvilken åsigt man än i öfrigt hyllar så om gagneliglieten som rättslig¬
heten af representationens åtgöranden i dessa begge frågor, torde man ändock
nödgas medgifva, att den klass, som under senaste år endast fått vidkännas
ökade bördor för egen del och dertill beskattats för att bereda andra, redan
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
förut lyckligare lottade, en mer gynsam ekonomisk ställning, men hvars
fordran på delaktighet i dessa angelägenheters afgörande samtidigt allt
bestämdare tillbakavisas som obefogad, att denna klass dock icke saknar
mycket talande skäl till klagan öfver förhållen rätt, samtidigt med allt
hårdare utfordrad pligt. Man kan icke heller förvänta, att den misstämning
dessa orsaker alstra skall mildras af upprepade påminnelser om brist på
bildning, insigt i och intresse för samhällets angelägenheter — allt som
följd af sämre löuadt arbete.
Men från denna orättvisa så i bevisföring som behandling söker man
vända egen som andras uppmärksamhet genom att ställa i förväntan eu
bättre tid, eu tid då man skall finna det lämpligt att göra rättvisa — ett
framtidsperspektiv, som blott har det felet att, om det står allt för ovisst och
aflägset nu för att kunna tillmätas någon betydelse, det likväl skall flytta
sig än längre undan i framtiden.
Man är rättrådig nog att vilja dela med sig åt eu större del af folket
af den politiska makt, man innehar på grund af eu åtkomst, som man
endast kan styrka med häfd i sak der häfd minst af allt gäller, men först
då tidens oro lagt sig, då folkets flertal nått den politiska mognad, som man
förväntar skulle göra ett dylikt medgifvande ofarligt för egna intressen, eller
— för att välja ett vackrare uttryck — för fosterlandets väl. Först således
då de orepresenterade i allt väsentligt hylla samma åsigter, hafva likstälda
intressen, fordringar och synsmål, som de representerade då — om en ytterlig
reaktion verkligen kunnat åstadkomma förqväfvandet af den individualitet,
hvars utveckling just är framåtskridandets så vilkor som verkan — när
således deras fordran på politiskt inflytande icke längre för dem egde
praktisk betydelse, vill man medgifva den. Först när folkets rättskänsla
böjts och utvecklats genom att dess rätt förhållits det, dess fordringar modererats
genom att upprepadt underkännas; när det förvärfvat mer djupgående politiska
insigter genom att utestängas från verklig politisk erfarenhet och ansvar; när
dess intresse för allmänna angelägenheter ökats alltmer under medvetandet
att det icke eger något inflytande på deras afgörande, ej ens få diskutera dem
på sina möten utan ett öfverlägset och smädligt bedömande; när slutligen
dess allmänanda utvecklats och dess fosterlandskärlek värmts af känsla att
icke ega fullt medborgerligt förtroende och dess välvilja och erkänsla mot de
herrskande klasserna vuxit hög under detta förmynderskap — då först, när
det efter denna vidunderliga uppfostran kan fylla lika vidunderliga fordringar,
då skall det få sin rätt erkänd — ej förr!
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
17
Det är alltid ett misstag att fordra, det reformer redan skola föregås
af en utveckling, som man endast kan vänta som en följd af deras fort¬
satta inflytande; de voro i så fall öfverflödiga; men det är mer än misstag
att förvänta, att den utveckling man nu fordrar skall kunna åstadkommas
genom de medel man nu använder derför. Dessa medel äro emellertid icke
kraftlösa och skola icke heller förfela att följdrigtigt föra till sin verkan,
en verkan, som likväl är alldeles motsatt den man förväntar sig. De skola
allt mer föra oss in uti en hela vårt folk vanärande inbördes strid, en för¬
hatlig kamp klasser emellan, som, om den än icke skall sluta med våldsdåd,
skall medföra följder, som åtminstone icke äro lyckligare. Den söndring,
som redan finnes mellan klasser och personer, som stå i ömsesidigt och
nära beroende af hvarandra, skall än mer skärpas, då i striden mellan
kapital och arbete införes ett ännu bittrare och oförsonligare moment: tvisten
om personliga rättigheter; förtroendet för de klassers rättsinne och oveld, som
nu representera staten, skall alltmer gå förloradt och på hela samhällsord¬
ningen kastas skulder för deras fel; dess omstörtande ej dess utveckling
ställas som mål. Den obillighet i bedömande, som gerna vill göra sig
gällande mellan ekonomiskt olika lottade samhällsklasser, skall få berättigade
skäl för sig och växa till hat; den socialistiska rörelsen, som i vårt land
eger sämre mark än annorstädes, skall erhålla det kraftigaste understöd den
kan få: klassförtryck. Just detta, som står som yttersta orsak till en
orättvis magtfördelning, det är olika enskild egendom, måste med nödvändighet
tillskrifvas all skuld för missförhållanden, som härröra af att man gett och
ännu söker bibehålla åt dem en allt för stor betydelse i förhållande till
andra rättsgrunder. Egendom har aldrig varit någon fullt tillförlitlig mätare
på bildning, minst vid höga mått, aldrig lika tillförlitlig under olika tider;
en senare tid har gjort bildningen alltmer billig och lättillgänglig för alla,
och härmed har äfven enskild egendom än mer förlorat i betydelse såsom
mått derpå.
Mot dessa olyckliga följder kan man endast ställa en förhoppning,
och denna grundad på en osann och nedsättande uppfattning af svenska
folkets karakter. Man måste tro, att det är ett klent folk, så utan sjelf¬
känsla, kraft och ihärdighet, så slött och dådlöst, att det skall, hur länge
än profvet varar, tålmodigt finna sig i att qvarhållas i eu vanärande
omyndighetsställning, som de flesta andra civiliserade folk redan frigjort sig
ifrån, hos hvilka medgifvandena gått vida längre, än som här förutsättes,
och det under mindre gynsamma vilkor för reform. Just vårt folk skulle
så vanslägtats, att det skulle vara egnadt att lemna exempel på eu anomali
Bill. till Riksd. Prat. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 6 Häft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
utan motstycke i verldshistorien: vara ett af de främsta i kultur och framåt¬
skridande, ett af de sista i rätt. Har man till sin fulla betydelse upp¬
skattat allvaret och kraften hos vår tids arbetarrörelse, de resultat, till
hvilka den redan fört, om man tror, att den blott är eu öfvergående och
tillfällig uppbrusning hos ett svagt folk, härrörande af tillfälliga orsaker,
som icke ega sammanhang med hela tidsutvecklingen i öfrigt — eller om
man kanske tror sig kunna köpa sig fri det rättskraf, den främst af alla bär
fram, genom detta farliga nödmynt: frikostiga statsallmosor?
Hvad man med stöd af erfarenheten kan vänta att vinna af ett upp¬
skof är endast fordringar på eu vida mer genomgripande reform: rösträtt
för hvarje tjuguettårig person; att, hvad alltid visat sig vara fallet under
förlängd strid, allt fler nödgas uppgifva en moderat ståndpunkt som hopplös;
att omstörtande samhällsläror vinna stöd af och förbittra klassfiendskapen
— tills, då till antalets styrka alltmer kommit bildningens ledning och
sammanhållning, magten slutligen faller till klasser, som man genom ett
exempel lärt den farliga läran, att magt är rätt och hvilka man derförinnan
hetsat att missbruka den.
I vårt land kan den slutliga utgången af striden mellan fåtalets magt
och flertalets mening icke vara tvifvelaktig. Det är härvid icke blott deras
styrka, hvilka kämpa för egen sak, som man måste taga i beräkning, utan
äfven den redan nu stora och ständigt växande hjelptrupp af personer, som,
sjelfva hörande till priviligierade klasser, likväl skola som egen upptaga
andras oförrätt, som, stälda engång i valet mellan allt eller intet, hellre
skola ge för stort än för litet mått af rätt.
Hvad väntar man då på? På hvilka okända skäl kan man förutse
eu annan utgång af striden, och om man icke kan det, hvarför vädja till
en fortsatt, för hvarje dag mera förbittrad strid endast i afvaktan på än hår¬
dare fredsslut?
Det finnes ett annat handlingssätt: att villigt erkänna och kraftigt
understödja det goda och berättigade i vår tids folkrörelse, att utan dagtingan
ärligt och orädd medgifva dess berättigade fordringar, icke för de fel, den
svårligen kunnat undgå, frånse dess stora innebörd, den mägtiga impuls till
höjande af hela vårt folks andliga ståndpunkt, som dock finnes deri.
En dylik uppfattning af tidens allvarsamma kraf skulle kunna besvärja
den varsel för ond tid, som ingen af oss kan undgå att märka; den skulle
åt samhällets öfverklass kunna återbörda det inflytande, den betydelse, den
stål- på väg att alltmer förlora, och som ett upprepadt dekreterande af egen
ofelbarhet och andras underlägsenhet endast är egnadt att än mer undergräfva.
Motioner i Andra Kammaren, N:r 27.
19
Den bildning, som är sann, som lytt sina innehafvare till eu högsinnad
uppfattning och en omutlig oveld vid bedömande af andras, äfven motstån¬
dares, rättsfordringar; liksom till eu klarsynt blick så öfver tidens företeelser
som bort till deras framtida följder — dess magt bryter ingen tid. Den
bildningens innehafvare skola aldrig behöfva och aldrig fordra monopol för
att häfda sitt inflytande i samhället, icke sjelfva, mot sina handlingars vits¬
ord, behöfva upprepadt och ohördt utfärda intyget om sin egen uteslutande
kompetens. För oss står lyckligtvis ännu en möjlighet öppen att kunna
tillmötesgå folkets fordringar utan att i väsentlig man nödgas bryta med
bestående förhållanden. Det hade varit bättre och lyckligare, om man tagit
detta tillmötesgående steg redan förut, men vi sta dock ännu icke vid den
punkt, då hvarje moderat reform skall mötas af det skälet, vid hvilket hvarje
debatt tystnar: det är för sent.
Ett sänkande af det politiska strecket till den kommunala rosträtts-
gränsen skulle, utan att medföra olägenheterna af en större och plöts¬
lig rubbning i vår politiska magtfördelning, likväl rätta nuvarande miss¬
förhållanden så långt de med full trygghet kunna rättas utan fara att, hvad
kanske nedom denna gräns kunde förväntas, nya olägenheter skulle växa
fortare än nya fördelar.
Eu dylik reform skulle icke, med utelemnandet af det berättigade kraf¬
vel att hafva lärt något mer och längre i erfarenhetens allvarsamma skola,
tillkasta hvarje tjuguettåring politisk myndighet och inflytande som en fö-
delsedagsgåfva, eu skänk blott af åren, likgiltigt om han under dem utveck¬
lat karaktersstadga och duglighet nog att skaffa sig en i någon man oberoende
ställning, utan höja den till ett mål att sträfva mot och vinna genom egen
kraft och eget arbete. Och detta mål vore dock icke högre stäldt, än att i
regel hvarje ordentlig medborgare skall, om han allvarligt vill det, hafva
hunnit fram dertill vid den ålder, då egen ansvarighet börjar göra sitt in¬
flytande mer kraftigt gällande vid valet af egna handlingar. Med denna
icke längre blott påstådda utan verkliga möjlighet öppnad för alla att kunna
nå full medborgarrätt, är äfven allas rätt tillgodosedd. Den ekonomiska
utvecklingen hos oss låter äfven berättigadt förvänta, att, särdeles med en
noggrannare taxering än nu är fallet, antalet af dem, som komma att stanna
under denna gräns, skall alltmer förminskas, och således ett fortgående ut¬
jemnane af den politiska klasskilnaden inom vårt folk komma att ogarum.
Men denna gräns skall dock alltid ega qvar en betydelse, den skall
från inflytande på samhällets angelägenheter utestänga flertalet af dess
dåliga element, dem, som med lull jemlikhet vilja dela andras framgång i
20
Motioner i Andra Kammaren, N:r 27.
lifvet och andras rätt, men som en privilegierad klass vara fritagen från
deras förtänksamhet, deras arbete och pligtuppfyllelse. Denna klass är ingen
berättigad samhällsklass, den är samhällets fiende.
Det är en konventionel gräns, denna kommunala rösträttsgräns, men
vi kunna icke draga andra; vi måste söka stanna vid den punkt, på an¬
dra sidan om hvilken olägenheterna kunna befaras växa fortare än förde-
larne. Äfven s. k. allmän rösträtt der den införts är, äfven den, beroende af
vissa godtyckligt satta qvalifikationer, såsom minimiålder, kön m. m. Re¬
presentationens uppgift är för öfrigt icke att söka genomföra teoretiska idéer
i deras fulla utsträckning, utan att pröfva rättsfordringar, som gjort sig fullt
erkända, och tillmötesgå dem, som i denna fråga framstälts, så långt den
kan ega goda skäl att förvänta, det full rätt skall uppbäras af fullt medvetet
personligt ansvar, åtminstone hos flertalet af dem den tillfaller.
I många uttalanden från folket liar det äfven uppstält denna gräns
som sin fordran, så af skäl att mot storleken af denna reform svårligen nå¬
gon berättigad invändning kan göras, som att den stannar vid en gräns,
som redan finnes erkänd i våra rättsförhållanden, om hvilken man derför
alltid skall kunna lättare enas, än om utläggande af en ny alldeles opröf-
vad. Mer eller mindre befogade invändningar kunna göras deremot, men vi
böra erinra oss, att ingen reform är definitiv; andra skola rätta, då behof-
vet af rättelse verkligen framträda hvad vi ändå aldrig kunna lemna fullt
färdigt. Sträfvandet att göra eu reform i allt tillfyllestgörande torde icke
sällan drifvas utöfver sin befogenhet af den falska föreställningen, att, un¬
der det utvecklingen fortgår kontinuerligt, förändring i samhällsformer der¬
emot endast bör vidtagas efter långa mellanstadier, ju längre dess bättre,
och detta sträfvande blir till och med en ytterst farlig förtjenst, om det icke
begränsas af eu klok hänsyn till att något nu alltid är bättre än det bästa
i en oviss framtid, och dröjsmål ibland det sämsta af allt.
Denna reform, som här föreslås, måste af hvarje sansadt dömande,
för hvilken samhällsbevarande är liktydigt med samhällsutveckling — hvad
det måste vara för att ej betyda sin motsats -— erkännas som oundgängligt
nödvändig för att förekomma ett olyckligt stillastående på vårt vigtigaste
lagstiftningson)råde. liksom dess plötsliga afbrytande af mer långtgående och
opröfvade förändringar, om hvilkas verkningar vi nu icke kunna bilda oss
en tillnärmelsevis ens säker föreställning. Äfven den, som bortom hvarje,
äfven den obetydligaste, reform endast ser faran af anarki och omstörtning
i så stark förstoring, att hvarje skäl för dess berättigande liksom alla dess
fördelar deraf helt och hållet bortskymmas, borde dock af sjelfbevarelse!!!-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
21
stinkt manas att i detta fall låta verkliga förhållanden få ut sin rätt Just
från hans ståndpunkt är det dock af största vigt att ej vara så blindt rädd
för en blott befarad verkan, att han ger oemotståndlig kraft åt de orsaker,
som med nödvändighet skola framkalla den.
Från denna ståndpunkt befarar man, att hvarje sänkning af det po¬
litiska strecket endast blefve ett kort öfvergångssteg till allmän rösträtt.
Äfven om denna förväntan skulle besannas, vore det ju mer välbetänkt att låta
en mindre förändring föregå och förbereda, än i följd af ett ovist motstånd nöd¬
gas mottaga den större utan en öfvergångs- och uppfostringstid, som icke skall
blifva utan vigtiga lärdomar. I dessa sväfvande spekulationer om framtida
faror, som framtiden så sällan besannar, men af hvilka man alltid lätt för-
ledes att förbise det närvarandes vida allvarligare hot, borde dock en redig
tanke få göra sig gällande, den, att vid nuvarande förhållanden kunna vi
icke, få vi dock icke hoppas att stanna. Och denna tanke ensam är till¬
räcklig att afgöra valet. Det är icke inom hvad man vill valet alltid faller,
utan ej sällan inom hvad man bör — och det är då verklig politisk om¬
dömesförmåga så bestämdt skiljer sig från denna statsmannavishet, hvars syn¬
vidd så trångt begränsas af egna sym- och antipatier. Denna vishet till¬
delar sig sjelf namnet samhällsbevarande, men historien som ger den namn
icke efter dess anspråk utan efter dess följder, kallar den: revolutionär.
Denna reform skulle från representationens sida vara ett tidsenligt
och välförtjent tillmötesgående af folkets nyvaknade kultursträfvande, lägga
en rätt och fast grund derför. Den vore ej blott eu gärd af rättvisa, utan
derutöfver äfven eu handling af politisk framsynthet, som skulle från ytter-
lighetspartiet frånskilja dess bästa beståndsdelar till ett värdefullt förstär¬
kande af det ansvarigketsparti, hvilket satt som mål för sina sträfvanden
en sansad och lugn men bestämd utveckling af bestående förhållanden. Detta
parti, som icke vill omstörtning, skulle genom upptagande af folkets bästa
krafter äfven vinna ökad styrka att förebygga den genom tidsenliga reformer.
Med denna reform — och vi våga som dess första följd förvänta ett
ärligt medgifvande af verklig religionsfrihet och ett upphörande af barnsliga
och retsamma, men likväl alldeles förfelade försök att hindra tanke- och
yttrandefrihet — skulle de väsentliga klagomålen mot vårt nuvarande stats¬
skick vara afhjelpta eller kunna afhjelpas. Mot öfverdrifna och egoistiska
sociala anspråk — och de kunna icke undgås och än mindre förtagas sitt
inflytande derför, att de icke få gorå sig hörda i riksförsamlingen — vore
striden sedan eu förenklad och jemförelsevis lätt uppgift, då deras målsmän
fråntagits sitt enda giltiga och kraftiga argument: uppvisandet af de grafva
22
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
orättvisor, som häfdas af vårt nuvarande statsskick. T den män berättigade
anspråk vinna erkännande, skall kraften att möta oberättigade fordringar
ökas, samhället skall hafva vunnit i styrka, emedan dess grundval lagts
bredare och djupare; den stadgade ordningen skall tillvinna sig allt flere
försvarare, ju färre hafva rättskraf mot staten, som lemnas öppna, och de
oförsonliga ytterlighetsmäunen bli allt mer ensamma om eu strid för teorier,
som allt hittills visat sig vara praktiskt outförbar^ hvilka icke längre för
det sansade flertalet af folket kunna ställas i förbindelse med verkliga rätts-
kränkningar från statens sida och härigenom vinna inflytande.
Man tror icke detta, utan befarar, att, såsom följder af ett dylikt be-
rättigadt medgifvande endast vore att förvänta, det omstörtningspartiet skulle
komma att vinna i styrka och härmed samhällets väl ställas allvarsamt på
spel. Hvilken obestridlig erfarenhet om just vårt folks dåliga karakter kan
man då förebringa för att styrka ett dylikt nedsättande omdöme och derpå
grundad rättskränkande behandling? Skälet för att man vill fortfarande
qvarhålla det i en lägre rättsställning än andra folk kan ju icke vara, att
det är ett mer upplyst, mer sansadt — kanske ett tålmodigare — folk än
andra? Icke ens från de länder, der rösträtt kommit lättare upprörda och
mindre upplysta folk mer allmänt till del, och der icke som hos oss sär¬
egna förhållanden förefinnas, som kunnat motverka de befarade följderna
häraf — icke ens från dessa folks senare historia kan man hemta en er¬
farenhet, som ger stöd åt de farhågor man här hyser, ändock den till fullo
lagt i dagen de olägenheter, som följa med allmän rösträtt. Skulle man icke
med goda skäl kunna tillskrifva denna utsträckta rösträtt förtjensten af, att
utvecklingen hos dessa folk, om än ibland bullrande och hotande i yttre
åthäfvor, dock i verkligheten under senare tider varit lugnare och säkrare,
än den visat sig vara under föregående, mindre fria förhållanden. Kanske
har denna allmänna rösträtt varit den säkerhetsventil, som, då den lemna!
tillfälle för olika åsigter att göra sig fullt rättsligt beaktade, just förekom¬
mit våldsamma försök att skaffa dem erkännande. Hyser man emellertid
den sorgliga tro om vårt folk, att det står lägre än de flesta andra, att det,
trots såväl den omsorgsfulla uppfostran det erhållit och erhåller under sta¬
tens . och kyrkans gemensamma omvårdnad som den försigtighet, med hvil¬
ken man velat skydda det äfven såsom uppvuxet för smittan af falska läror,
är så i saknad af sundt omdöme, sans och rättskänsla, att det är redo att
följa hvilka fanatiska eller illvilliga agitatorer hur långt som helst; tror
man härtill, att det icke ens under ett ökadt inflytande af kulturens mäg-
tigaste krafter, frihet och rätt, kan fostras till sundt omdöme och rättsinne
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
23
— då måste man förtvifla om vår framtid, ty om detta folk blefve farligt
med erkänd rätt, är det ännu farligare, hänvisadt till andra utvägar att söka
göra sina synsmål gällande. Detta folk bär då hittills blott egt eu enda
egenskap, som räddat samhället, sin tålmodiga fördragsamhet, och äfven den
har det vuxit och växer alltmer ifrån. Det börjar känna sin magt och be¬
tydelse, det räknar sina led, men det får icke hoppas på rätt — det är all¬
tid att inleda det i frestelse. Om man ej tror detta folk om godt, icke kan
tro på egen förmåga att förbättra det, hvad hoppas och tror man då på?
--på kraften blott af en fortsatt orättvisa?
Det är en farlig tro, att vi, den ena parten, skulle stå utan skuld
till den bittra k!afsöndring, som så fullt karakteriserar vår tid, att, om vi
än icke vilja skjuta skulden derför blott på den andra, den skulle ha
sin orsak i tidsutvecklingen, inför hvilken vi stå lika magtlösa som an-
svarsfria. Det är icke så — på oss ankommer dock att borttaga alla
lagsatta klassgränser, på begge parterna att genom ömsesidigt tillmötes¬
gående söka förminska de skiljaktigheter, som man med lagstiftningsåt¬
gärden förgäfves skall söka utjemna, emedan deras orsaker icke kunna
undanrödjas af menniskors beslut.
I den mån man från begge sidor lyckas förvärfva en ädlare, mindre
egoistisk uppfattning af lifvets förhållanden, lyckas höja sig till en san¬
nare cch bättre tro på vårt folk i dess helhet, ett varmare intresse för allas
lycka, skall just denna vaknade sjelfständighetsrörelse hos samhällets ore¬
presenterade klasser, hvilken man nu rädes och allt framgent vill stänga
ute på rättslöst område, kunna föra till lycka och framgång för hela
samhället, tillföra det nya försummade krafter för en fortsatt utveckling;
en utveckling, som tar lika hänsyn till allas intressen och derför skall alltmer
förena allas intressen. En ädlare uppfattning af menniskorätt, ett bättre
mått på menniskovärde, icke längre blott teoretiskt erkändt utan praktiskt
tillämpadt i lifvet, skall kunna omskapa vårt samhälle, utan att låta det
först genomgå några af dessa bittra pröfningar, som alltid ha sin orsak i
gamla orättvisor, så i sed som lag, hvilka man låtit qvarstå så länge, att
de icke kunna botas, utan att botemedlet för med sig nya, ännu svarare
orättvisor.
Det är ett klent, ett på samma gång hårdlärdt och glömskt folk, som
upprepadt behöfver underkastas denna stränga tuktan åt vexlande stilla¬
stående och omstörtning, anarki och reaktion för att motas fram till ut¬
veckling. Yårt folk har dock icke egt dessa fel, det har aldrig varit ett
politiskt lättsinnigt folk, och det är nu på dess representation den an-
24
Motioner i Andra Kammaren N:o 27.
svarsfulla uppgiften hvilar att icke förverka detta omdöme genom att i
oförlåtlig sorglöshet blott se tiden an, under det missförhållanden inom
vårt samhälle qvarstå och för hvarje dag alltmer utvecklas, hvilka kunna
medföra att äfven vi skola för framtiden lemna något af dessa vanärande
exempel, som förvaras i historiens saköreslängd öfver folkens fel och straff.
Vi kunna och skola undgå det, men endast om vi lärt oss fullt inse
och känna, att ett folk, som icke klenmodig! rädes att ge fullt mått af
rätt, just det är ett folk, som också kan fullt häfda rätt; att ett starkt
folk, som icke vacklar tram mellan ytterligheter, det är ett rättvist folk.
På anförda skäl, och de kunna i korthet sammanfattas i: för att
göra rättvisa; för att undvika att, efter en olycklig tid af hat och strid,
nödgas på en gång göra ännu större medgifvanden, lemna en större magt
åt folkklasser, som man derförinnan retat att missbruka den; för att bota
ett erkändt, snabbt växande ssmhällsondt med en åtgärd, som i tid an¬
vänd skall verka till försoning, fördröjd åter kanske kräfvas som ett medel
till hämd; för att reformera, medan reformen ännu är handling af rättvisa
och förtroende, egnad att verka till utvecklande och stärkande af dessa
egenskaper äfven hos folket — på alla dessa fullgoda skäl får jag föreslå:
att Riksdagen behagade besluta följande ändrade
lydelse af § 14 Riksdagsordningen:
Valrätt tillkommer, inom den kommun der han
bosatt är, en hvar i kommunens allmänna angelägen¬
heter röstberättigad man.
Stockholm den 25 januari 1892.
P. O. Petersson.
TJti motionens syfte instämma
G. G. Bruse. Joll. Ny däld.
Stockholm, Victor Pettersons Boktryckeri, 1892.