6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.
N:o 25.
Af herr A. Kihlberg, om tillägg till § 3 i gällande förordning
angående fattigvården.
Uti kongl. förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården
i riket heter det i § 3: »En hvar, som är arbetsför, skall utan fattig-
vårdssamhälles betungande försörja sig sjelf och sina minderåriga barn,
så ock arbetsför man sin hustru.» — I afseende på äkta barns försörj¬
ning åligger sålunda i första rummet denna skyldighet mannen, om han
är arbetsför, emedan han äfven har skyldighet att försörja sin hustru.
Detta är ock i öfverensstämmelse med det allmänna rättsbegreppet.
Men när frågan gäller oäkta barns försörjning, är den nuvarande lagen,
— eller blifver det i sin tillämpning — orättvis och lägger allt för stor
börda på modren, under det att fadren lemnar ringa bidrag till eller
helt och hållet undandrager sig att försörja och uppfostra sitt barn.
Emedan det enligt sakens natur är svårare att konstatera hvem som
är fadren än hvem som är modren till oäkta barn, blir det alltid i
första hand modren, som ensam har skyldigheten och ansvaret för att
hennes barn erhåller nödtorftig vård och försörjning, och kan modren
någon gång genom frivillig öfverenskommelse tillvinna sig eller vid
domstol blifva tilldömd ett ringa bidrag, ofta nog endast 20 å 30 kro¬
nor årligen, af barnets fader, så inträffar dock ganska ofta det sorgliga
förhållandet, att denne äfven undandrager sig denna ringa hjelp. Den,
som varit ordförande i fångvårdsstyrelse, har nog flere än en gång fått
mottaga besök af dessa fattiga, stackars mödrar, hvilka begärt hjelp,
dels af fattigvården för sina barns försörjning, men ock för attafbarn-
fadren utfå det uppfostringsbidrag, han af domstol blifvit dömd lemna
barnets moder. När man, i sistnämnda fall, vidtagit åtgärder för vin-
9
Motioner i Andni Kammaren, N:o 25
ilande af utmätning hos barnfadren, har resultatet ofta blifvit det, vare
sig barnfadren varit tjenstedräng, bondeson, boende och arbetande hos
föräldrarne, eller tillhört den s. k. lösa arbetsbefolkningen, att veder¬
börande exekutor lemnat intyg, att personen i fråga saknade utmät¬
ningsbar tillgång, och dermed är den sökte alldeles fri från alla skyldig¬
heter mot sitt barn. Dessa personer hafva likväl genom sitt arbete, i
vanligaste fall, så goda inkomster, att de med god vilja, utan någon
känbar uppoffring, kunna lemna det lilla uppfostringsbidrag, de äro
dömda att gifva barns moder, hvilken i alla händelser i mångdub¬
belt mått får känna tyngden af försörjniugsskyldigheten. — Kan det
vara rätt, att ett sådant förhållande får fortfara? Mig synes som statens
pligt vore att lemna ifrågavarande barn och mödrar bättre skydd genom
skärpta lagbestämmelser, hvarigenom arbetsför man kunde förmås att
göra sin pligt mot sitt oäkta barn. Personer, dömda till böter för ofta
nog mindre förseelser än den att undandraga sig försörjningspligten för
sina barn, få vid bristande tillgång böterna förvandlade till fängelse¬
straff. Enligt 35 § fattigvårds förordningen eger fattigvårdsstyrelse hus¬
bonderätt öfver den, som genom lätja eller liknöjdhet ådrager sitt
minderåriga barn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård maste dem
lemnas, och om sådan person vägrar fullgöra arbete, som honom före-
sättes, eller eljest visar tredska, sjelfsvåld eller sturskhet och ej låter
rätta sig efter styrelsens varning, så kan sådan person af Konungens
befallningshafvande åläggas allmänt arbete. Och icke kan det väl an¬
ses för hårdt eller orättvist, om arbetsför man, som undandrager sig att
lemna ådömdt uppfostringsbidrag för sitt oäkta barn, underkastas sam¬
ma ansvar för försummad försörjningspligt, som i sistnämnda lagrum
omförmäles. Ty man må hysa hvilka åsigter soin helst i fråga om
rättmätigheten af qvinnans likställighet med mannen i afseende på med¬
borgerliga rättigheter och skyldigheter, sa kan man väl ända icke för¬
neka, att i försörjningspligten för deras gemensamma barn bör man¬
nen hafva minst lika stor del som qvinnan; men när inträffar detta
någonsin i fråga om oäkta barn? Huru svårt är det icke i de allra
flesta fall för qvinnan att mot den hjertlöse mannen, som förnekar
faderskapet, skaffa bevisning derom, och lyckas det henne med tårar
och böner att få mannen att lemna förbindelse på ett ringa bidrag till
barnets uppfostran eller att vid domstol få honom dertill dömd, så in¬
träffar i många fall, såsom jag förut påvisat, att modren icke kan få ut
detta ringa understöd. Visserligen har blifvit ifrågasätta om icke
fattigvårdsstyrelse, efter anmälan af barnets moder, att hon icke kunnat
af barnfadren utfå bidraget och sjelf har svårighet att försörja sig och
Bih. till Riksd. Prof. i Sami 2 Afd. 2 Band. 5 Höft.. 2
10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.
barnet, kan, utan någon lagförändring gent emot honom tillämpa an¬
svarsbestämmelsen i 35 § af gällande fatt.igvårdsförordning, men då en
Kongl. Maj:ts dom af den 10 februari 1885 synes gifva vid handen, att
domstolarne ansett ofvanberörda lagrum icke ega tillämplighet å fader
till oäkta barn, torde en förändring eller ett förtydligande af fattig-
vårdsförordningens stadgande härutinnan vara af nöden, för att undan¬
rödja eller åtminstone minska detta missförhållande.
På grund af hvad jag sålunda anfört vågar jag vördsamt föreslå,
att Riksdagen för sin del ville besluta ett tillägg
till 3. § i gällande fattigvårdsförordning, så lydande:
Den, som genom laga kraftvunnen dom blifvit.
ålagd eller genom behörigen domfäst förlikning åtagit
sig att till sitt oäkta barns moder utgifva visst bidrag
till barnets underhåll, vare ock skyldig barnet för¬
sörja, om barnets moder dör eller är oförmögen att
lemna barnet underhåll och vård.
Försummar fader att försörja sitt oäkta barn, så
att fattigvård måste detsamma lemnas, eller kan han
icke förmås lemna barnets moder det henne tillerkända
uppfostringsbidrag och varder anmälan härom af henne
hos fattigvårdsstyrelse gjord, stånde han under fång¬
vårdsstyrelse^ husbonderätt, på sätt i 35 § af denna
förordning närmare omförmäles.
Men skulle detta förslag icke finnas lämpligt, anhåller jag vörd¬
samt, att vederbörande utskott välvilligt behagade formulera ett sådant
tillägg till eller förändring af fattigvårdsförordningen, att syftemålet
med motionen vinnes.
Om remiss till lagutskottet anhålles.
Stockholm den 26 januari 1892.
Alfred Kihlberg
från Upsala län.
2 bilagor.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.
11
Afskrift.
82.
Angående oäkta barns underhåll. Fattigvårdsstyrelses ersättnings¬
anspråk mot fadren.
Genom utslag den 21 oktober 1856 förpligtade Kållands härads-
rätt Jan Daniel Olofsson i Jönslunda, såsom fader till ett af Anna Greta
Svensdotter den 5 juli samma år framfödt oäkta gossebarn, Frans Oskäl,
att såsom bidrag till samma barns underhåll och uppfostran till barnets
moder årligen utgifva 50 rdr, räknadt från barnets födelse till dess det
fylt 15 år eller kunde sig sjelf försörja, hvilken afgift skulle erläggas
för första året genast samt sedermera den 5 juli årligen. Genom utslag
den 30 juli 1870 ålade Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län,
på ansökning af fattigvårdsstyrelsen i Sunnarsbergs socken, fattigvårds-
styrelsen i Lidköping att genast om nämnde gossebarn taga vård i
öfverensstämmelse med föreskriften i 6 § af kongl. förordningen om fat¬
tigvården i riket den 13 juli 1853.
Derefter stämde Lidköpings fattigvårdsstyrelse, genom sin ord¬
förande J. Sandvall, till 1870 års hösteting med Kållands härad bemälde
Jan Daniel Olofsson och, med förmälan att fattigvårdsstyrelsen genom
sistberörda utslag blifvit ålagdt jemväl att ersätta Sunnersbergs fattig¬
vårdsstyrelse för hvad som till barnets vård utgifvits, yrkade Olofssons
förpligtande att till Lidköpings fattigvårdsstyrelse utgifva det honom
genom anmärkta utslaget ådömda uppfostringsbidrag jemte ränta från
de särskilda förfallodagarne, dock med afdrag af 175 riksdaler, som
Olofsson till barnets vårdare och morfader Sven Sundvall den 13 decem¬
ber 1856 utbetalt.
Härjemte uppgaf käranden, att Anna Greta Svensdotter sedan flera
år vore fattighjon i Lidköping, så att fattigvårdsstyrelsen utöfvade mals-
mansrätt för så väl henne som barnet.
Olofsson bestred käromålet och åberopade till grund för bestri¬
dandet en handling af följande innehåll: »Jag undertecknad har träffat
en öfverenskommelse med hemmansegaren Jan Daniel Olofsson i Jöns¬
lunda att han i barnuppfostringshjelp i det förut domfälda mål med
pigan Anna Greta Svensdotter med'hennes redan framföddagossebarn,
att Jan Daniel Olofsson skall i ett för allt betala till berörda piga
12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 35.
eller hennes fader 175 rdr rgs, som kontant äro betalda; som härmed
qvitteras af Trädgårdstorpet den 13 december 1856. Sven Sundvall,
med hand å pennan.
Vittnar: S. Jason. Anders Lustig.
Med ofvanstående öfverenskommelse förklarar jag mig nöjd; som
försäkras af Trädgårdstorpet den 13 december 1856. Anna Svensdotter
med hand å pennan.
Vittnar: S. Jason. Anders Lustig.
Käranden medgaf, att berörda aftal blifvit ingånget med Anna
Svensdotters fader, som var dömd att betala höga böter för vållande
till skogseld; och Anna Svensdotter, inseende fadrens belägenhet, hade
ej tvekat att gifva sitt bifall till en summas lyftande på en gång, men
förstod ej den list, som dolde sig under uppgörelsen. Genom denna upp¬
görelse hade såväl hon som hennes fader blifvit försatta i djupaste nöd
och nödgats anropa fattigvården om hjelp. Men Olofsson hade icke
egt att, på sätt som skett, uppgöra med Sundvall eller barnets moder;
ty domstolen hade ej tillerkänt modren ersättning för det förhållande,
hvari Olofsson stod till henne, utan fastmera för att betrygga barnets
vård och uppfostran. Att Olofsson träffat aftal med personer, som ej
förmått uppfylla sin dervid åtagna förbindelse, vore hans ensak, och
derför borde ingen kommun betungas; ingifvande käranden derjemte
ett af Anna Svensdotter aflemnadt, af vittnen bestyrkt skriftligt förkla¬
rande, att hon aldrig afsagt sig den barnuppfostriugshjelp, som Olofsson
ålagts till henne betala, men väl gillat att hennes fader, som vårdat bar¬
net, skulle på en gång få uppbära 175 rdr, samt att, om hennes med¬
gifvande blifvit annorlunda uppfattadt, hon, som ej vore skrifkunnig och
således ej förstått hvad som i öfverenskommelsen inflikats, deremot pro¬
testerade, helst hon från barnets födelse varit utfattig och oförmögen
att det utan fosterlönen 'försörja.
Häradsrätten yttrade i utslag den 20 december 1870: att emedan
ostridigt vore, ej mindre att Anna Greta Sundvall numera saknade till¬
gång att bidraga till bemälde barns vård och underhåll, än äfven att i
följd deraf fattigvårdsstyrelsen i Lidköping, inom hvilken stad Anna
Greta Sundvall nu vore boende, genom behörig myndighets beslut för¬
klarats skyldig att om barnet draga försorg; ty och då vid sådant för¬
hållande fattigvårdsstyrelsen jemlik! 7 § 1 mom. af kongl. förordningen den
13 juli 1853, angående fattigvården i riket, egde utöfva målmansrätt
öfver barnet; för den skull och som den af Jan Daniel Olofsson åbe¬
ropade, af Anna Greta Svensdotter och hennes fader Sven Sundvall
godkända öfverenskommelse den 13 december 1856, enligt hvilken Jan
13
Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.
Daniel Olofsson skulle i stället för ifrågavarande uppfostringsbidrag,
betala m ett för alltd, 175 riksdaler, egt laglig giltighet, så vidt barnets
rätt anginge, endast i det fall, som nu ej inträffat, att Anna Greta Sund -
vall och Sven Sundvall förmått sjelfva om hämd draga försorg, bifölles
stämningspåståendet på det sätt, att Jan Daniel Olofsson förpligtades
till fattigvårdsstyrelsen i Lidköping, emot qvitto, genast utgifva ofvan-
nämnda bidrag för tiden från barnets födelse till den 5 juli 1870 samt
framdeles årligen, så länge lattigvårdsstyrelsen bekostade barnets under¬
håll, jemte sex procent ränta å hvarje hittills upplupet årsbidrag från
förfallodagen tills betalning skedde, å hvilken ränta borde afgå bevill¬
ning för tiden intill 1861 års slut; dock med rätt för Jan Daniel Olofs¬
son att härifrån ytterligare afdraga de af honom, efter hvad ostridigt
vore, den 13 december 1856 erlagda 175 rdr jemte lika ränta derå, som
nu sagd vore; och skulle det åligga fattigvårdsstyrelsen i öfverensstäm¬
melse med 9 § i åberopade förordning att för medlen redovisa i laglig
ordning, der så äskades.
Jan Daniel Olofsson vädjade till Göta Hofrätt.
Han erkände sin skyldighet att med det af häradsrätten i dess
år 1856 meddelade utslag bestämda årsbidrag godtgöra fättigvårdssty-
relse för den tid gossen behöft dess understöd,, äfvensom för det till
Sunnersbergs församling utbetalda belopp ; hvarjemte Olofsson företedde
intyg af ordföranden i Sunnersbergs kommunalnämnd, att^ gossen af
fattigvårdsstyrelsen i nämnde församling erhållit understöd första gån¬
gen' den 30 maj 1868, samt att han varit utackorderad från 16 juli
1869 till den 13 oktober 1870, för hvilket Lidköpings fattigvårdsstyrelse
ersatt kostnaderna med 76 rdr 5 öre. För den föregående tiden ville
Olofsson deremot ej betala något, enär den skriftliga ötverenskommel-
sen emellan honom samt barnets moder och morfader upphäfde all
kraft af 1856 års utslag mot Olofsson för hvarje år, som barnet genom
hans åtgörande åtnjutit vård och uppfostran, eller från dess födelse till
dess det vid 13 års ålder bekom understöd af Sunnersbergs fattigvårds¬
styrelse, under hvilken tid dess morfader, enligt bifogadt intyg af denne,
vitsordadt af tre grannar, haft gossen i sitt hus samt vårdat, klädt och
födt honom försvarligt.
Fattigvårdsstyrelsen, som bestred hvad Olofsson anfört och yrkade
fastställelse af häradsrättens utslag, anförde dervid: att, då Olofsson ej
erlagt hvad han blifvit dömd att till barnets underhåll och uppfostran
betala, det bristande beloppet borde komma barnet genom dess mals-
man till godo. Gossen, som hade fått gå omkring i bygden att tigga
eller stjäla sitt uppehälle, var fullkomligt vanvårdad, då Sunnersbergs
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.
socken tog honom om hand. För att kläda gossen, gifva honom till¬
fälle att gå i skolan samt skalfa honom god vård hade fattigvårdssty-
relsen årligen måst utbetala vida mer än det årsbidrag, som Olofsson
vore ålagdt att utgifva; och fattigvårdsstyrelsen måste ännu många år
fortfara med dessa kostnader, om gossen skulle kunna blifva en nyttig
samhällsmedlem. Olofsson vore en förmögen man, men gossens moder
deremot fattighjon.
Hofrätten meddelade dom i saken den 23 juni 1871: Enär bestäm¬
melserna i häradsrättens utslag den 21 oktober 1856, angående skyl¬
dighet för Jan Daniel Olofsson att lemna Anna Greta Sundvall visst
årligt bidrag till underhåll och uppfostran af ifrågavarande barn, icke
kunde göras emot Jan Daniel Olofsson gällande; men Jan Daniel Olofs¬
son vid det förhållande att Anna Greta Sundvall vore urståndsatt att
bidraga till barnets försörjning, jemlikt 1 § i kongl. förordningen angående
fattigvården i riket, vore pligtig att ensam om barnet draga försorg; alltså
pröfvade hofrätten lagligt, med ändring af häradsrättens utslag, på det
sätt bifalla fattigtårdsstyrelsens påstående, att Jan Daniel Olofsson för-
pligtades att till fattigvårdsstyrelsen gälda dels de 76 rdr 5 öre, som
af nämnde, styrelse för barnets underhåll utbetalts till Sunnersbergs
socken tillika med fem procent ränta därå från stämningsdagen, dels
ock hvad fattigvårdsstyrelsen ytterligare utgifvit och nödgades utgifva
för barnets nödvändiga vård och försörjning; dock finge den Jan Daniel
Olofsson sålunda ådömda betalningsskyldighet ej utsträckas utöfver hvad
honom genom häradsrättens utslag blifvit ålagdt utgifva.
Från detta beslut, hvarom hofrättsrådet von Sydow samt assesso¬
rerna Uggla och Bergius förenade sig, var assessoren Ekermann i så
måtto skiljaktig, att han ansåg Jan Daniel Olofsson icke kunna nu för-
pligtas att till fattigvårdsstyrelsen återgälda hvad styrelsen framdeles
till barnets underhåll kunde komma att utgifva.
Sandvall, å fattigvårdsstyrelsens vägnar, sökte i underdånighet
ändring.
Medelst underdånigt betänkande den 5 januari 1872 hemstälde
nedre revisionen (revisionssekreterarne Svedelius, Östergren och Fåhrceus,
den sistnämnde föredragande) att Kongl. Maj:t måtte finna skäl icke
vara anfördt, som i hofrättens öfverklagade dom kunde verka ändring.
Saken föredrogs den 24 i nyssnämnda månad inför högsta dom¬
stolen (i närvaro af justitieråden Cramér, Carleson, Wretman, Nauman,
von Hofsten, Lagerstråle och Strandberg) hvarvid högsta domstolen biföll
nedre revisionernas betänkande.
Kong]. Majds dom utgafs den 20 februari 1872.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.
15
Afskrift.
19.
Ifrågasatt tillämpning af 42 § 1 mom. kongl. förordningen den
9 juni 1871 angående fattigvården i anledning deraf, att en person, som
blifvit dömd att utgifva barnuppfostringsbidrag, underlåtit att, sedan barnet
kommit fattigvården till last, inställa sig i tjenst, som fattigvårdsstyrelsen
anvisat i ändamål att derigenom bereda bidrag för barnets uppfostran.
Norrums församlings fångvårdsstyrelse inlemnade till Konungens
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län jemte en skrift tillika dels
Inlands nordre häradsrätts den 24 mars 1884 meddelade utslag, hvar¬
igenom, enär S. Olsson i Klefva brustit åt honom förelagd ed och förty
vore lagligen öfvertygad att hafva med B. M. Magnusdotter haft sam¬
lag å sådan tid, att han kunde vara fader till hennes den 7 oktober
1881 födde son Niklas Hilmer, Olsson blifvit förpligtad att årligen från
barnets födelse, tills det uppnått 15 års ålder eller kunde sig sjelf för¬
sörja, till Magnusdotter utgifva visst uppfostringsbidrag;
dels ock fattigvårdsstyrelsens den 6 augusti 1884 hållna protokoll,
utvisande, att som Olsson icke fullgjort sin skyldighet att enligt härads¬
rättens utslag betala uppfostringsbidrag till Magnusdotters barn, hvilket
kommit Norrums fattigvård till last, styrelsen till dess sammanträde
sistberörda dag utlyst auktion andra gången för att få Olsson utlegd i
tjenst till den högstbjudande, äfvensom att O. Nilsson i Blixeröd då
stannat för ett anbud af 40 kronor för ett år, räknadt från den 15
augusti 1884 till samma dag år 1885, hvilken lön skulle betalas till
styrelsen, som egde den förvalta till nödiga gångkläder åt Olsson samt
till bidrag för barnets uppfostran; och skulle afskrift af protokollet
ofördröjligen tillställas Olsson med förständigande att senast den 15
augusti 1884 inställa sig i tjensten vid påföljd, att i annat fall anmälan
derom skulle ske hos Konungens befallningshafvande. Å protokollet var
tecknadt intyg att afskrift af detsamma blifvit Olsson den 7 augusti
1884 tillstäldt.
Uti omförmälda skrift anhöll styrelsen under åberopande af 35 §
4 mom. i gällande fattigvårdsförordning, att, enär Olsson ej kunde för¬
mås fullgöra sitt åliggande att draga försorg om ifrågavarande barn,
som läge kommunen till last, och Olsson icke heller stält sig till efter¬
rättelse kommunalnämndens föreläggande att inträda i tjenst hos Nils-
16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.
son, samt någon sådan tvångsarbetsanstalt, som i 6 § 3 mom. eller
9 § 2 mom. i fattigvårdsförordningen omtalades, icke funnes i orten,
Konungens befallningshafvande måtte befordra Olsson till straff eller 42 §
1 mom i nämnda kongl. förordning.
Konungens befallningshafvande utlät sig i resolution den 21 novem¬
ber 1884, att enär den omständigheten, att Olsson med Magnusdotter
haft samlag å sådan tid, att han kunde vara fader till ifrågakomna
barn, och derför af domstolen dömts att utgifva uppfostringsbidrag,
ej kunde, då Olsson ej uttryckligen medgifvit sig vara fader till barnet,
anses berättiga till att i fråga om Olsson tillämpa stadgandena i 35,
41 och 42 §§ i fattigvårdsförordningen,
funnes den af styrelsen gjorda anmälan icke till någon å
föranleda.
Styrelsen fullföljde sin talan hos Kongl. Maj:t. Den hade ansett
sig ega husbondevälde öfver Olsson, hvilken blifvit dömd att utgifva
uppfostringsbidraget, men underlåtit fullgöra denna sin skyldighet.
I afgifven förklaring anmärkte Olsson, att fattigvårdsstyrelsen
borde anses hafva öfverskridit sin befogenhet, då fattigvårdsstyrelsen
hvarken hos Konungens befallningshafvande eller hos Kongl. Maj:t visat,
att kommunalstyrelsen anbefalt ofvanberörda åtgärds vidtagande. Icke
heller hade fattigvårdsstyrelsen ådagalagt, att den haft några utgifter
för barnet. Häradsrättens utslag vore icke hos styrelsen transporte-
radt, och det vore icke utredt, att Olsson saknade tillgång till det
ådömda beloppets utgifvande. Således yrkades, att ändringssökandet
måtte ogillas.
Målet föredrogs den 10 februari 1885 i högsta domstolen (justi-
tieråden Olivecrona, v. Segebaden, Svedelius, Hernmarck, Wedberg,
Ahlgren och örbom); och enär sådana förhållanden i förevarande fall
icke vore för handen, att Olsson lagligen kunde anses hafva kommit
under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde, fann högsta domstolen ej
skäl att i Konungens befallningshafvandes beslut meddela ändring.
STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKER], 1892.