10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 196.
N:o 196.
Af herr E. Beckman, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med be¬
gäran om utredning rörande lämpligheten af en lag¬
stiftning i fråga om förliknings- och skiljenämnder mellan
arbetare och arbetsgifvare m. m.
Numera lär väl icke mången vilja bestrida arbetarens rätt att
ensam eller i förbund med andra nedlägga arbetet — naturligtvis alltid
under förutsättning, att han icke bryter ingånget aftal och att han icke
genom hot eller våld kränker andras frihet.
Svårligen kan heller någon göra sig blind för det sakförhållandet,
att det verkligen finnes tillfällen, då arbetaren, den svagare, i strejken
har enda medlet att skydda sin vara, arbetet, från att sjunka i vanpris.
En strejk kan stundom äfven i andra afseenden för honom vara enda
utvägen att trygga eller bättra sin ställning.
Arbetarens rätt att genom arbetsinställelse söka vinna sina önske¬
mål förnekas icke ens af den motionär, herr Jan Eliasson, som vid inne¬
varande riksdag påyrkat lagstiftningens ingripande för stäfjandet af
missbruk vid denna rätts begagnande. Visserligen yttrar han, att han
finner det vara »icke endast en rättighet, utan äfven en pligt för stats-
magterna att betrakta arbetsinställelsers upphofsmän såsom brottslingar
mot andras frihet». Men han förklarar dock uttryckligen, att han icke
har för »afsigt att klandra alla arbetsinställelser eller söka minska fri¬
heten för arbetaren».
Motioner i Andra Kammaren, N:o 196.
11
Emellertid är det uppenbarligen en åtgärd af mindre vigt att
förekomma eller straffa vissa missbruk i fråga om strejker än att, så
vidt möjligt, hindra deras utbrott. Ty ehuru strejk och dess motsva¬
righet från arbetsgifvarens sida, »stängning», under ofvan angifna förut¬
sättningar äro fullt berättigade, så innebära de dock alltid ett slags
krigstillstånd, och äfven det industriella kriget är kostsamt och öde¬
läggande. Härtill kommer, att när strejken en gång utbrutit, kan den
svårligen biläggas, utan att den ena parten kämner sig hafva lidit ett
nederlag. Detta alstrar för framtiden stor ömtålighet, kanske ock en
bitterhet, som glöder under askan, för att å nyo vid minsta anledning
slå ut i full låga. Särskilt måste det ligga i sakens natur, att arbe¬
taren, i fall han drager det kortaste strået och nödgas återtaga arbetet
på de vilkor segraren föreskrifvit, känner sitt misslyckande dubbelt
tungt, just emedan han i så många afseenden är den mera beroende.
Vid dessa förhållanden kräfver både klokhet billighet, att strej¬
kens vapen tillgripes endast i yttersta nödfall och först när man på
underhandlingens väg förgäfves sökt genomdrifva sina önskemål.
Men underhandlingar mellan arbetare och arbetsgifvare föras med
mindre utsigt till framgång, om underhandlarne väljas först då, när
striden hotar att utbryta eller kanske redan uppflammat, och lidelserna
å ömse sidor inkräktat på den lugna besinningen. Ombuden böra derför
utses redan under fredens dagar för att stå såsom jemförelsevis opar¬
tiske, när deras tjenster påkallas.
Denna uppfattning har mångenstädes i utlandet gifvit anledning till
upprättande af stående förlikning snämnder, utsedda af arbetare och arbets¬
gifvare, antingen för en enskild fabrik för ett visst yrke eller för grupper
af yrkesgrenar. Sjelfva hörnstenen för dessa nämnders verksamhet är
det medgifvandet från både arbetstagare och arbetsgifvare, att man
icke å någondera sidan sätter hårdt mot hård t, icke inlåter sig på strejk
eller stängning, innan tvistepunkterna förelagts företroendemännen och
de inom sig behandlat frågan på gemensamt sammanträde.
Redan i denna omständighet — att stridigheterna dragas inför
förlikningsnämnden — ligger en viss garanti mot att löpa åstad i den
första uppbrusningen. Och detta betyder icke så sällan att man icke
löper åstad alls. Man föredrager att på ett eller annat sätt ordna sina
mellanhafvanden hellre än att kastas in i arbetsinställelsernas äfventyr
och lidanden. Ett stort antal af de strejker, som fått en för arbetarne
ogynsara utgång, skulle säkerligen aldrig utbrutit, om arbetsmarknadens
ställning varit dem tillräckligt bekant. Mången lönestrejk har börjats
under tryckta konjunkturer, hvilka för tillfället fullständigt omöjliggjort
12
Motioner i Andra Kammaaren, N:o 196.
löneförhöjning. Andra hafva framkallats af ömsesidigt missförstånd.
Sådana strejker skulle mycket ofta kunnat undvikas genom gemen¬
samma öfverläggningar inom förlikningsnämnder, der arbetare och arbets¬
givare mötas såsom jemlikar på sakkunskapens neutrala mark för att
söka undanrödja hvad som kan stå i vägen för godt samarbete.
En af de mest kända former för förlikningsnämnder i egentlig
bemärkelse — icke att förvexla med de fransk-belgiska »conseil de
prud’hommes» eller andra inrättningar för afdömande af verkliga rätts-
tvister inom näringarna — är den engelska, hvilken utgör en samman¬
smältning af tvenne ursprungligen i vissa afseenden skiljaktiga system,
Mundellas och Kettles.
Dess allmänna drag äro följande:
Nämnden, hvars kostnader fördelas mellan parterna, utses för ett
visst yrke eller del af ett yrke. Den bör vara temligen talrik, tolf till
tjugu ledamöter, hälften arbetstagare, hälften arbetsgifvare, utsedde för
ett år genom val af båda parterna. Hvarje tvistighet skall först hän-
skjutas till ett utskott, som undersöker saken och söker åstadkomma
förlikning. När detta icke lyckas, hänskjutes frågan till nämnden i sin
helhet. Vanligen utses samtidigt med nämndens ledamöter en skiljeman.
Han eger att sammankalla nämnden, öfvervara dess möten, tillkalla
vittnen och, i händelse öfverenskommelse på annat sätt ej kan träffas,
afge utslagsröst. Nämndens beslut »anses bindande» för båda parterna.
För att åt nämndens utslag i någon mån bereda laga kraft, öfverlemnas
stundom åt hvarje arbetare, när han'inträder i arbetet, ett exemplar af
nämndens stadgar, med erinran derom, att de äro ett för honom och
för arbetsgifvaren gällande kontrakt, och att om han eller arbetsgifvaren
icke foga sig i nämndens utslag, så anses detta såsom kontraksbrott och
behandlas enligt stadgande i allmän lag.
För att åt nämnderna gifva fördelarne af en mera officiel karakter,
samt inom vissa gränser bereda dem möjlighet att få sina utslag exe-
qverade, har engelska parlamentet antagit åtskilliga lagbestämmelser.
Lord St Leonards Act af 1867 undandrog emellertid från nämndens
beslutanderätt »pris för arbete, hvarmed arbetaren i framtiden skall
betalas». Lagen beröfvade sig derigenom sjelf nästan all betydelse;
ty tvister om framtida löneaftal utgöra i ett stort flertal fall sjelfva
hufvudfrågan. Detta missgrepp undanröjdes genom Mundellas »Arbitra-
tion Act» af 1872. Den utsträcker nämndens bemyndigande till frågor
Motioner i Andra Kammaren, N:o 196.
13
om framtida lön, arbetstid och i öfrigt till de »vilkor för arbetet, som
kunna dragas inför domstol». Om arbetsgifvare och arbetare förklarat
sig önska, att mellan dem uppkommen tvist skall slitas genom skilje¬
dom, äro båda parterna bundna af utslaget, i fall det inom 48 timmar
godkänts af arbetarne. Förbindelsen gäller, om icke annat uttryckligen
blifvit bestämdt, så länge det mellan parterna träffade arbetsaftal varar.
Dock kan öfverenskommelse träffas om rätt för endera kontrahenten
att efter sex dagars uppsägning lösas från de honom genom utslaget
ålagda förbindelser.
I tillämpningen synes hufvudvigten vid dessa nämnders verksam¬
het, såsom sig bör, läggas på förlikningen (conciliation). Som man ser,
förutsätta de dock, när nämnden icke lyckas att genom vänlig öfver¬
enskommelse undanrödja tvisteämnet eller bilägga stridigheten, frågans
afgörande genom skiljedom (arbitration). De kallas också vanligen: för¬
liknings- och skiljenämnder.
I Nordamerikas Förenta stater har lagstiftningen i detta ämne till
större delen framkallats af de stora industriella stridigheterna i början
af 1880-talet. De genom lagar i åtskilliga af de mest betydande staterna
skapade förliknings- och skiljenämnder äro dels statsnämnder, hvilkas
jurisdiktion sträcker sig öfver en hel stat, dels lokala nämnder för mindre
områden.
För att gifva en antydan om de lokala nämndernas anordning,
må här med några ord redogöras för lagen i Pennsylvania (af år 1883).
Lagen gäller närmast jern-, stål-, väfnads-, glas- och stenkolsindustri-
erna. Vederbörande distriktsdomare eger att meddela förordnande åt
skiljenämnd, så snart begäran om dess inrättande framställes af minst
50 arbetare och 5 eller flere arbetsgifvare »med minst 10 arbetare hvar¬
dera. Bisittarne skola utgöra minst fyra, hälften arbetare, hälften ar¬
betsgifvare. De väljas för ett år i sänder. En särskild skiljeman väljes
samfäldt af arbetare och arbetsgifvare. Han inträder först i händelse
det befinnes omöjligt för domstolen att efter tre sessioner enas om ett
utslag. Han är edsvuren och eger att inom 10 dagar fälla den slutliga
domen. Vittnen höras på ed både af nämndens bland bisittarne valde
ordförande och af skiljemannen. —■ Eu förlikningsbyrå, bestående af ett
utskott, valdt bland domstolens ledamöter, skall i första hand pröfva
hvarje fråga. Om byrån är enhällig, kan den utan vidare afgöra saken.
I annat fall måste målet hänskjutas till nämnden i fullsuten rätt. — Kost¬
naderna bestridas genom frivilliga bidrag. Men ljus, bränsle och nytt-
janderätten till lokal och möbler skola bestås af kommunen eller distriktet.
— Alla frågor, som gemensamt beröra arbetares och arbetsgifvares in¬
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 196.
tressen — äfven löneskala med tillämpning för framtiden — kunna dragas
under skiljenämndens värjo.
De s. k. statsnämnderna upptaga dels omedelbart mål till afgö¬
rande, i fall parterna sådant önska, dels mottaga de vädjemål från lo¬
kala nämnder.
I staten New-York föreskrifver lagen, att bland nämndens tre
medlemmar, hvilka . utnämnas af guvernören, en skall tillhöra det poli¬
tiska parti, som vid senaste guvernörsval afgaf de flesta rösterna, en
skall tillhöra det parti, som då var närmast i röstetal, och den tredje
skall tillhöra någon inom staten befintlig arbetareorganisation.
I Massachusetts utses nämndens tre medlemmar af guvernören.
En medlem skall vara representant för arbetsgivare, en skall tillhöra
en arbetareorganisation. Den tredje utses efter förslag af de båda andra;
om de icke inom 30 dagar enas i sitt val, nämnes äfven han omedel¬
bart af guvernören.
Statsnämnden eger äfven att på eget initiativ uppträda såsom med¬
lare. Så stadgas exempelvis i New-Yorks lag att, närhelst strejk eller
stängning någonstädes inom staten eger rum eller synes vara förestå¬
ende,_ skall nämnden så vidt möjligt begifva sig till platsen, träda i
beröring med båda parterna samt söka genom sin bemedling åstadkomma
vänlig uppgörelse.
Rörande resultatet af lagstiftningens ingripande på här ifråga¬
varande område föreligga från olika håll ganska olika uppgifter. Det
vill synas, som om omdömena icke sällan färgades af bedömarens större
eller mindre benägenhet att* erkänna lagstiftningen såsom ett lämpligt
och berättigadt medel vid lösningen af sådana ekonomiska stridigheter,
som här asyftas. Betecknande är emellertid de talrika röster, som ur
arbetarnes läger höjas till förmån för lagfästa förliknings- och skilje¬
nämnder. Synnerligen tungt vägande synes mig ock det betänkande,
som nyligen till engelska parlamentet ingifvits af den kongl. kommis¬
sion, som med anledning af de stora australiska strejkerna tillsattes i
New-South-Wales 25 november 1890.
Denna kommission »the Royal Commission on Strikes, New South
Wales», som insamlat ett ofantligt material af uppgifter och uttalanden
från tre verldsdelar, erkänner visserligen, att olika uppfattningar råda
äfven bland de sakkunnige, men förordar dock obetingadt en af staten
ordnad förlikning och skiljedom, fotad både på lokala nämnder och på
en statsnämnd.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 196.
15
Hvad särskildt den senare beträffar yttrar kommissionen: »vida
öfvervägande vittnesbörd framhåller med bestämdhet, att tillvaron af en
sådan statsnämnd för förlikning skulle öfva en helsosam och lugnande
verkan. En sådan institution, beklädd med statens myndighet, skulle
inför allmänheten stå såsom en alltid och utan uppskof tillgänglig med¬
lare, och allmänna opinionen skulle vända sig mot dem, som — derest
det icke skedde på särdeles goda grunder — vägrade att begagna sig
af dess bemedling.»
Hänvändandet till statsnämnden anser kommissionen böra vara
frivilligt. Dock skall, om endera parten önskar draga saken inför nämn¬
den, den andra vara tvungen att härtill gifva sitt medgifvande eller ock
nödgas underkasta sig, att målet af nämnden afgöres utan dess hörande.
I fråga om domens bringande till verkställighet anser komissio¬
nen, i strid med många af de inför henne inkallade vittnen, att tvångs-
exekution icke bör ifrågakomma. Den skulle svårligen kunna låta sig
genomföra och skulle i de flesta fall vara obehöflig. Naturligtvis kan
man icke tvinga en arbetare att utöfver den tid, för hvilken han möj¬
ligen har kontraktsenligt bundit sig, fortfara att arbeta för en viss lön.
Lika litet kan en arbetsgifvare tvingas att fortfara med sin fabrikation,
om han finner det för sig fördelaktigare att upphöra med densamma.
Deremot är det, anser komissionen, allt skäl att antaga, »att i det långt
större flertalet fall skiljemännens utslag skall bringa tvistigheten till ett
slut och då vore det icke lämpligt att för undantagsfallens skull införa
den motbjudande principen af legalt tvång.» önska deremot de tvistande
sjelfva att ställa sig under tvång, så kan detta ske genom på förhand
afslutad kontraktsenlig öfverenskommelse.
Redan af de kortfattade antydningar som i det föregående blifvit
gjorda framgår, huru många och ömtåliga frågor lagstiftaren måste för
sig uppställa, om han han vill åt förlikningstanken gifva lagens stöd
och myndighet. Sådana frågor äro exempelvis: bör lagen påbjuda eller
endast erkänna och reglera förliknings- och skiljenämnder? Bör jemte
lokala nämnder äfven en statsnämnd, till hvilken vad kan ske, inrättas?
Bör nämnden i sin helhet utses förr än tvist uppkommit eller komplet¬
teras först då stridigheter utbrutit eller hota att utbryta? På hvad sätt
skola ledamöterna utses? I hvad utsträckning bör nämndens utslag ega
laga bindande kraft? o. s. v.
Det synes mig vara alldeles uppenbart, att en utveckling af för¬
likningstanken skulle vara af ovärderlig nytta för lösningen af de tviste¬
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 196.
frågor, som numera äfven uppröra vårt samhälle. Lyckligtvis har hit¬
tills i stort sedt vårt lands arbetare och arbetsgifvare, äfven då me¬
ningsskiljaktigheter rådt, uppträdt med erkännansvärd sans och måtta.
Ur alla synpunkter är det dock rigtigast att icke försumma något, som
synes egnadt att undanrödja orsakerna att tillita strejkens eller stäng¬
ningens tveeggade vapen. De senaste månadernas erfarenheter hafva
ytterligare erinrat samhället härom, likasom de ock visat, att arbetarne
äfven hos oss börjat inse, att genom skiljemän en utväg ur striderna
skulle kunna vinnas. Måhända hade de i denna rigtning gjorda försök
utfallit lyckligare, om en stående nämnd funnits, som kunnat erbjuda
sin bemedling, innan upphetsningen försvårat fredlig uppgörelse.
Jag är således lifligt öfvertygad, att samhället begår en försum¬
melse, som i framtiden kan komma att hämna sig, om man icke nog¬
grant undersöker i hvad omfång och på hvad sätt lagstiftningen må
kunna främja, att förlikning och skiljedom äfven här i landet användes
till afvärjande af arbetsinställelser med deras lidanden och förluster. Å
andra sidan synes det mig alldeles klart, att en så omfattande och svår¬
löst frågas utredning svårligen kan ske annat än genom medel, som en¬
dast stå regeringen till buds.
Jag får derför härmed vördsamt föreslå,
att Riksdagen genom skrifvelse till Kongl. Maj:t
måtte anhålla om utredning rörande lämpligheten
af en lagstiftning i fråga om förliknings- och skilje¬
nämnder mellan arbetare och arbetsgifvare, samt om
framläggande för Riksdagen af de förslag, som med
anledning häraf må synas påkallade.
Stockholm 25 mars 1891.
Ernst Beckman.
I förestående motions syfte instämma
J. Johansson
från Noraskog.
Christian Lovén.
Anton Halm.
Hugo E. G. Hamilton.
Emil Hammarlund. S. J- Boethius.
A. F. Liljeholm. Magnus Höjer.
Öar sten Jacobsen. C. W. Collander,
Johan Sjöholm. J. A. Fjällbäck.
Henrik Hedlund.
Curt Wallis.
J. Mankell.
STOCKHOLM, NYA TRYCKERI-AKTIEBOLAGET 1892.