4
Motioner i Andra Kammaren, N;o 194,
N:0 194.
Af herr A. V. Ljungman, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om upphäfvande af jjji 23 och 38 i fiskeri-
stadgan den 29 juni 1852.
Genom utfärdandet af kongl. fisk eris tadgau den 29 juni 1852 fast-
stäldes dels uti § 22, på hvilket sätt »för hvarje ort» skulle »bestämmas,
under hvilka delar af året, med hänsigt till det ena eller andra fiskslagets
lektid, fisket efter samma Åskslag bör inställas», dels uti § 23, under hvilka
tider af året fiske efter hummer och ostron vore förbjudet.
Några andra skäl för den undantagsställning, som sålunda skapades för
fisket efter hummer och ostron, än det att en kongl. förordning, innehål¬
lande förbud mot fiske af hummer under viss tid, sedan 1837 förefunnits
och att man höll före att dessa hafsdjur, på grund af deras förekomst blott
vid rikets vestkust, jemförelsevis lätt kunde göras till föremål för direkta
bestämmelser i sjelfva stadgan, hafva väl knappast funnits och kunna i alla
händelser icke hafva varit synnerligen mer berättigade. Någon olägenhet
af att förbudet mot ifrågavarande fiskes utöfning under viss årstid förekom
i sjelfva fiskeristadgan för hela riket framträdde icke förr, än man började
ändra de 1852 faststälda bestämmelserna, utan att förut höra de fiskande;
ty först derigenom blef det uppenbart i hvilken sämre ställning än öfrige
fiskare hummerfiskaren kommit. Före utfärdandet af förbud mot utöfningen
under viss tid af året utaf annat fiske än efter hummer och ostron måste
nemligen i öfverensstämmelse med fiskeristadgans § 22 de fiskande höras,
hvilket deremot icke är fallet i fråga om hummer och ostronfiske. Att
denna omständighet icke är af blott helt ringa betydelse, bör vara klart
Motioner i Andra Kammaren, N:o 194.
5
redan deraf, att hummerfisket till dels eger rum å enskilde personer till¬
höriga fiskegrund och att i följd af förbud, hvarigenom tiden för fiskets
utöfning inskränkes, inkomsten af fisket kan ganska väsentligt minskas, på
samma gång som de fiskande beröfvas en del af den möjlighet till fördel¬
aktig användning af materiel och arbetskraft, som före förbudets utfärdande
förefans. Den inskränkning i ny ttjanderätten till enskild egendom och i
utsigterna för särskild! de fattigaste bland fiskarena att kunna försörja sig,
som ett förbud mot fiskes utöfning under viss årstid i regeln innebär, i
förening med behofvet af att före hvarje prohibitiv reglering af fiske med
syfte att förbättra fisket inhemta de fiskandes både yrkeserfarenhet och
önskningar, om säkerhet för ett godt resultat skall erhållas, gör att man
aldrig bör underlåta att lemna de fiskande tillfälle att få uttala deras mening
i fråga om förslag till sådan reglering. Man bör ej heller vid behandlingen
af dylika förslag förgäta den betydelsefulla erfarenheten, att fiskeförbud
oftast skapat lagbrytare och demoraliserat fiskarebefolkningen, utan att
någon nämnvärd förbättring i fisket genom förbuden ernåtts.
Olämpligheten af det ifrågavarande förbudets införande i allmänna
fiskeristadgan framgår vidare, i afseende på ostronfisket, deraf, att ostron i
Sverige blott förekomma inom mellersta och norra bohusländska skärgården
samt å enskilda personer tillhöriga fiskegrund, och i afseende på hummer¬
fisket deraf, att förbudet måste tillämpas äfven vid södra Hallands och
vestra Skånes kuster, fast hummer der ej är föremål för särskild! fiske med
för sådant afsedd redskap, utan endast mer tillfälligtvis erhålles i för annat
fiske utsatta redskap, och förbudet sålunda der tydligen är ändamålslöst.
Olämpligheten af att förbudet mot hummerfiskes utöfvande under viss årstid
fått inflyta i allmänna fiskeristadgan framstår slutligen deraf, att skilda
trakter erbjuda olika förhållanden och hafva olika intressen och önskningar,
hvilkas tillmötesgående krafvel- en olika begränsning af fridlysningstiden,
hvartill kommer att de skilda trakternas önskningar i saken ingalunda alltid
äro beständiga, utan kunna vexla med inträdandet af olikartade förhållanden.
I Norge hafva för den skull och för skilda kuststräckor faststälts ganska olika
tider för hummerns fridlysning.
Äfven förbudet mot försäljning af hummer och ostron under fridlys¬
ningstiden är olämpligt så till vida, att det svårligen kan göras effektivt,
så liinge utländsk hummer och utländska ostron under samma tid i obe¬
gränsad myckenhet få införas och till salu utbjudas.
Skall emellertid för hummer finnas eu allmän fredningstid införd i
fiskeristadgan för riket, bör den ej vara längre än nödigt är för att skydda
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 194.
hummern under den tid han ombyter skal, d. v. s. ej längre än från medlet
af juli till medlet af september, samt det i öfrigt öfverlåtas åt de skilda
orterna att erhålla denna fredningstid utsträckt till att afse tiden närmast
före eller närmast efter den allmänna fredningstiden genom antagandet, på
sätt i § 22 fiskeristadgan föreskrifves, af särskilda bestämmelser om sådan
utsträckning af fredningen.
Den förlängning af fredningstiden för hummer och ostron under sep¬
tember, som föreslås uti den 1881 förordnade kungliga fiskerikomiténs för¬
slag till ny fiskeristadga, har ej af komitén kunnat med ett enda ord
motiveras och torde vara eu förhastad förändring eller kanske rent af en
blott misskrifning.
Frågan om ändrad fridlysningstid för hummer har ofta varit på tal
inom Bohuslän, der fiskarenas och fisk han dlarnes liksom de skilda trak¬
ternas intressen långt ifrån alltid äro öfverensstämmande och der senast
erfarenheten från hösten 1886 medförde en ökad åstundan hos fiskhandlarne
om utsträckning af fridlysningstiden för hummer till åtminstone slutet af
september månad, och då denna åstundan i förening med andra skäl, för
hvilka här ej lämpligen bör redogöras, föranledde den för Göteborgs och
Bohus läns hafsfisken tillförordnade fiskeritillsyningsmannen att ingifva för¬
slag till ändring af fiskeristadgans ifrågavarande bestämmelser samt detta
hans förslag, utan att fiskarbefolkningen gafs tillfälle att få yttra sig i
saken och utan föregående nöjaktig utredning, blef af Kongl. Maj.t fast-
stäldt den 24 april 1890; så hafva de, hvilkas intressen blifvit genom
ändringen tillbakasätta, sökt rättelse. Hurudan utgången af denna sak än
må blifva, så innebär dock alltid qvarståendet i fiskeristadgan af undan¬
tagsbestämmelserna rörande fiske af hummer och ostron den faran, att
fiskarena när som helst kunna blifva helt plötsligt öfverraskade af på blott
tjenstemannagodtycke grundade inskränkningar i näringsutöfningen, ett för¬
hållande, som är så mycket betänkligare, som eu dugande och tidsenlig
fiskeriadministration inom riket fullständigt saknas.
På grund af hvad sålunda anförts, får jag härmed hemställa,
att kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen
måtte i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla om upp¬
häfvande af §§ 23 och 38 i kongl. fiskeristadgan den
29 juni 1852.
Stockholm den 28 mars 1892.
Axel Vilh. Ljungman.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 194.
7
Till Konungen.
Uti nådig kungörelse den 24 april förra året har Eders Kongl. Maj:t
förordnat om utsträckning af fridlysningstideu för hummer till äfven senare
hälften af september månad, men då denna förändring af 23 och 38 §§
af nådiga fiskeristadgan den 29 juni 1852 vållat fiskarena stora olägenheter
derigenom, att fisket utan tillräcklig anledning inskränkts under en del af
året, då det i regeln lämpligen kan bedrifvas, få vi undertecknade bohus¬
länske skärgårdsbor härmed på nedan anförda grunder underdånigast an¬
hålla om nådig rättelse.
Förändringen i fråga har sitt upphof uti en ansökan från länets fiskeri-
tillsyningsman doktor A. TI. A. Malm, hvilken senare, såsom allmänt kändt
är, icke eger någon nämnvärd kunskap om vare sig bohuslänska skärgården
eller hafsfiskebedriften eller eljest ådagalägger något intresse för bohuslänska
fiskerinäringen, men låtit, utan att närmare utreda saken, förleda sig af det
i början af hösten 1886 rådande undantagsförhållandet, att en mängd hum¬
mer dog i både tinor och sumpar, till att begära den ifrågavarande in¬
skränkningen i hummerfisket hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Göteborg, som, utan att förut höra fiskarbefolkningen, förordade det för¬
hastade förslaget hos Eders Kongl. Maj:t.
Förkortandet af tiden för höstfisket efter hummer är så mycket kän-
barare, som det ymniga sillfisket numer under eu betydande del af hösten
rycker fiskarbefolkningen bort från hummerfisket och som talrike fiskare
nu under senare hälften af september beröfvas den lönande inkomst, de
förr hade af hummerfisket. Ur syftet att föröka hummerns mängd genom
fredning låter förändringen heller icke försvara sig, enär inskränkningen i
sådant fall borde hafva träffat fisket under försommaren, då romldäckningen
är förestående, hummern går närmast land och högst upp på grunden samt
alltså äfven är mest utsatt för ödeläggelse genom oförståndigt fiske.
Uti Danmark är hummerfisket i öppna hafvet fritt under hela året,
men i Limfjorden är det förbjudet under juli månad, under det att i syd¬
östra Norge hummerfisket är förbjudet i Nedenäs amt från 1 juli till 15
september, i Smaalenenes amt från 15 juli till 15 september och i Åkers¬
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 194.
hus, Kristiania, Buskerads, Jarlsberg och Laurvigs samt Bratsbergs amtev
under blott augusti månad.
På grand af det anförda få vi alltså i djupaste underdånighet hemställa,
det täcktes Eders Kongl. Maj:t vidtaga den för¬
ändring i §§ 23 och 38 nådiga fiskeristadgan den 29
juni 1852, att hummerfiske må vara förbjudet från och
med den 15 juni till och med den 15 september.
Gåsö, Gullholman, Helleviksstrand, Kärringön, Mollösund, Kyrkesund
m. fl. fiskelägen i maj 1891.
Underdånigast.
(Underskrifter.)
Till Konungen.
Med anledning af den i uppbenbar strid mot hvad eljest i liknande
fall är öfligt stående behandling, som på grand af Eders Kong!. Maj:ts
nådiga remiss den 16 sistlidne maj kommit en från min valkrets såsom
riksdagsman i Andra Kammaren ingifven underdånig ansökan om ändring
uti §§ 23 och 38 af kongl. fiskeristadgan den 29 juni 1852 till del från
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborg, får jag, som i tjugu
års tid nästan oafbrutet sysslat med bohuslänska hafsfiskebedriften rörande
angelägenheter och derunder förvärfvat noggrann bekantskap med skärgårds¬
befolkningens förhållanden, härmed i djupaste underdånighet framlägga en
gensaga mot Eders Kongl. Maj:ts nämnde befallningshafvandes den 5 den¬
nes öfver bemälda ansökan afgifna underdåniga utlåtande.
Efter en föregående saklig utredning, dervid icke blott framstående
naturforskare och kongl. vetenskapsakademien sig yttrat, utan äfven fiskar¬
befolkningen blef hörd, utfärdades under åren 1833 och 1837 förbud
mot fiske af hummer under tiden från och med den 1 juli till och med
den 15 september, hvilket förbud bibehölls uti kongl. fiskeristadgan den 29
juni 1852. Vetenskapsmännen framhöllo väl, att ur synpunkten af hum¬
merns förökande en utsträckning af förbudet under försommaren kunde an¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 194.
9
ses gagnelig (Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sid. 92—93, 99, 110—111,
122, 148), men Kongl. Maj:t ansåg sig icke böra frångå den på grund
äfven af fiskarbefolkningens medgifvande en gång faststälda fredningstiden.
Bland fiskarena var förbudet emellertid aldrig rigtigt omtyckt, och motio¬
nen i bondeståndet vid riksdagen åren 1859—1860 om förbudets upphäf¬
vande angifver helt visst den mest vanliga uppfattningen hos fiskarena eller
att förbudet hvarken ökat tillgången på hummer eller eljest gagnat fisket
deraf (Bondeståndets protokoller vid lagtima riksdagen i Stockholm år 1859,
sid. 250—251).
Det nämnda förbudet var emellertid utfärdadt med obestridligt syfte
att upphjelpa hummerfisket genom fredning af hummern »under den tid
af året, då densamme vanligen fäller rommen och ombyter skal», under det
att det den 24 april 1890 på fiskeritillsyningsmannens i länet tillskyndan
utfärdade förbudet deremot är tillkommet utan föregående saklig utredning
och utan att fiskarbefolkningen på något sätt blifvit hörd eller underrättats
om hvad som med hänsyn till fredningstidens förlängning förehades, och
med tydligt syfte att göra handeln med lefvande hummer mindre riska¬
bel och mer lönande för hummerhandlarne i norra Bohuslän. I afseende
på det senare förbudet har alltså icke blott öfvergifvits det eljest i liknande
fall följda bruket att låta dem, som närmast träffas af förbudet, före utfär¬
dandet få yttra sig om dess behöflighet, utan äfven tillämpats en alldeles
ny grundsats för vår näringslagstiftning, eller att produktion bör inskränkas
allt efter produktförsäljarens beqvämlighet och fördel.
Granskar man nu den utredning, som lemnats af tillsyningsmannen
för länets hafsfisken och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göte¬
borg, skall man snart finna, att den blott åberopar sig på tvenne (säger 2)
hummerhandlare i Tanums socken uti nordliga Bohuslän samt de få herrar,
som närvarit vid fiskeriföreningens i Strömstad möte den 1 sistlidne okto¬
ber, men icke på en enda vare sig fiskare eller hummerhandlare i det öfriga
Bohuslän. Yore emellertid verkliga uppfattningen i bohuslänska skärgår¬
den sådan, som tillsyningsmannen påstår, hade det väl icke varit svårt för
honom att skaffa offentliga uttalanden i mängd, under det att saknaden af
sådana uttalanden nu vederlägger hans påståendens trovärdighet. Den verk¬
samme hummerhandlare, Isak Larsson från Gullliolmen, som åvägabragt
den underdåniga ansökningen i fråga, torde helt visst ega mångfaldigt större
erfarenhet såsom fiskare och idka hummeruppköp öfver större område, än
de af tillsyningsmannen åberopade tvenne hummerhandlarne, och de, som
jemte den förre undertecknat samma ansökan, torde äfven de vara personer,
Bih. till Riksd, Prot. 1892. 1 Sami, 2 Afd. 2 Band. 46 Häft. 2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 194.
som vill votat, både hvad de gjorde och hvad deras fiskebedrift krafvel1. De¬
ras ansökan torde oek både i afseende på kunskap om de »på hafsfiskebe-
driften inverkande förhållandena» och med hänsyn till förandet af »ett hyf-
sadt och för befolkningen tillständigt tal» synnerligen fördelaktigt utmärka
sig framför Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes underdåniga ut¬
låtande.
År det väl rättvist, att den fattige fiskaren skall få sin näringsutöfning
inskränkt blott derför, att den jemförelsevis rike fiskhandlaren skall förtjena mer
penningar med mindre risk, och är det väl rimligare, att utfärda ett förbud
mot hummerfiske af sådan orsak, än att t. ex. utfärda förbud mot od¬
ling af sådana frukter, som lätt skämmas, och hvilkas försäljning der¬
för äfven bereder frukthandlaren ringa eller ingen vinst; och om nu
än medgifves, att hummern kan betinga litet högre pris i början af okto¬
ber än i slutet af september, är det väl derför mer skäl att förbjuda hum¬
merfisket under sistnämda tid, än att förbjuda produktionen och försäljnin¬
gen af andra matvaror under sådan årstid, då de äro billigast? År det
vidare väl ens rimligt att inskränka fisket och försäljningen af hummer un¬
der en viss del af året utmed Sveriges hela vestkust blott derför, att en
sådan inskränkning uppgifves vara önsklig för Norrvikens fögderi i Bohus¬
län? Vore då ej lämpligare att, på sätt t. ex. i södra Norge egt rum, af¬
passa förbudet efter de skilda trakternas olika behof, då ingens rätt kunde
sägas trädd för nära. Skulle derför Norrvikens fiskare verkligen önska för¬
längning af den tid, under hvilken hummer icke får fiskas, må de gerna
få sin vilja fram, blott andra trakters fiskare vederfaras samma tillmötes¬
gående med hänsyn till deras fika berättigade önskningar.
Uti den ifrågavarande utredningen har sålunda icke tagits någon den
allra minsta hänsyn till vare sig mellersta eller södra delarne af länets skär¬
gård eller till de olika anspråk, skilda trakter och skilda slag af fiskande
ega. De, hvilka idka hummerfiske som binäring åt storsjöfisket och de, hvilka
idka det som binäring åt landtbruket, hafva helt olika önskningar både sins¬
emellan och med de fiskare, som hafva att lifnära sig af det s. k. småfiskets
afkastning. Den som idkar hummerfiske såsom blott binäring har sålunda
föga invändning att göra mot ett förbud under dén tid, han är upptagen
af hufvudnäringens utöfning, under det att för den fattige småfiskaren
alla inskränkningar i näringsutöfningen äfven äro inskränkningar i möjlighe¬
ten för honom att kunna försörja sig.
Det bör heller icke förbises, att med den lifliga förbindelse med an¬
gränsande länder, som numera eger rum, innebär en längre utsträckt förbuds-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 194.
11
tid, än den grannländerna hafva, någon gång äfven den olägenheten, att det
längre förbudets tillämpning, åtminstone i närheten af städer och större bad¬
orter, försvåras under den tid, införsel från det ena eller andra grannlandet
fritt pågår, då fiskarena lätt frestas till öfverträdelser derigenom, att deras
fångst kan gå under namn af utländsk vara. Fiskarena inse heller icke vare
sig nödvändigheten eller fördelen af, att de skola vara mer inskränkta i sin
näringsutöfning, än deras utländske konkurrenter äro i sin.
Såsom eu allmänt erkänd regel torde kunna anföras, att näringslifvets
uppblomstring förutsätter näringsutöfning ens trygghet, men hvilken trygg¬
het erbjuder väl bohuslänska hafsfisket sina idkare, om desse riskera att plöts¬
ligt öfverraskas af än det ena än det andra näringsutöfningen inskränkande
förbudet på tillskyndan af eu för samma näringsutöfning lika främmande som
för näringsidkarnes välfärd liknöjd fiskeritillsyningsman? Hur kan väl talas
ens om sådan trygghet i ett län, der förbud på de lösaste grunder faktiskt
utfärdats, och der man endast har det energiska uppträdandet från Orusts och
Tjörns fiskeriförening att tacka för, att bohuslänska skärgården icke äfven er¬
höll en den mest orimliga »ordningsstadga för sillfisket» faststäld till efter¬
rättelse af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande?
Hvad tillsyningsmannen anför om, att hans ansökan om förbudet var
fiskarbefolkningen bekant genom hans berättelser och genom de utdrag ur
dessa, som förekommit i tidningarna, så torde vara öfverflödigt mer än blott
nämna, att fiskarbefolkningen icke läser vare sig de förra eller de senare,
och att för öfrigt ingen utan särskild anledning plägar fästa afseende vid
tillsyningsmannens förslag, enär dessa så allmänt anses för mindre välbe¬
tänkta, att man tager för gifvet, att de icke kunna till någon allvarlig åt¬
gärd föranleda. Något tillfälle för fiskarbefolkningen att inlägga -»gen¬
saga» mot hvad den icke visste af, fans väl icke heller, och en hvar, som
känner till fiskebefolkningens lynne vet mer än väl, att fiskarena icke utan
att vara dertill genom faktisk olägenhet nödgade, taga något initiativ i slika
saker. Fiskeritillsyningsmannens sätt att inhemta fiskarbefolkningens önsk¬
ningar är emellertid lika nytt, som det är förkastligt och stridande mot sven¬
ska fiskerilagstiftningens anda.
Fiskeritillsyningsmannens uppgifter så väl om det förmenta hummer-
fiskeregalet som om lagstiftningen för hummerfisket i Norge och om hummer¬
handeln i Bohuslän m. m. röja blott obekantskap med ämnet och visa äfven
de, hur svaga grunder han har att stödja sig på. Förbud emot hummer¬
fiske under hösten skulle helt visst vara regel och icke sällsynt undantag,
om tillsyningsmannens uppfattning vore rigtig. Vattnet är heller icke var¬
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 194.
mare eller mer ödeläggande för hummer vid Bohusläns än vid grannländernas
eller till och med än sydligare belägna länders kuster, der man icke ansett
sig behöfva ett sådant förbud mot hummerfiske under senare hälften af
september som det ifrågavarande.
Sökandenas anmärkning om, att »förkortandet af tiden för höstfisket
efter hummer är så mycket känbarare, som det ymniga sillfisket numer
under en betydande del af hösten rycker fiskarbefolkningen bort från hum¬
merfisket och som talrika fiskare nu under senare hälften af september be-
röfvas den lönande inkomst, de förr hade af hummerfisket», är tydligen en
ovederlägglig sanning, som tillsyningsmannen sökt komma ifrån genom att
i sitt yttrande afsigtligt vanställa densamma. Sillfisket har för öfrigt un¬
der vintern dragit så många fiskande från hummerfisket, att man helt visst
icke numer kan med samma skäl som förr orda om någon öfverfiskning.
Det mest betänkliga uti Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes och
fiskeritillsyningsmannens åtgöranden med hänsyn till saken i fråga ligger
emellertid deruti, att skärgårdsbefolkningen, om desamma vunne nådigt
bifall, skulle finna sig vara utsatt för en fullständigt godtycklig behandling,
hvarigenom den mer inflytelserike och ekonomiskt starkare kunde med
fiskeritillsyningsmannens tillhjelp förvärfva sig förmåner på den svagares
bekostnad. Dylika ärendens afgörande på det nu nyinslagna sättet skulle
ock tydligt nog medföra en vådlig demoralisation.
På grund af hvad sålunda i underdånighet anförts, får jag alltså
hemställa,
det måtte antingen lagstiftningen för hummerfisket åter¬
bringas till den lydelse, den hade före den den 24 april
1890 vidtagna ändringen, eller ock ärendet återförvisas
till förnyad utredning inom länet genom bland annat
fiskarbefolkningens hörande.
Lilldal den 10 november 1891.
Underdånigst.
Axel Vilh. Ljungman.
Riksdagsman för Ornst och Tjörn.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 194.
13
Till Riksdagens Justitieombudsman.
Under våren förra året öfverraskades fiskarena i bohuslänska skärgår¬
den af ett den 24 april utfärdadt förbud mot idkande af hummerfiske un¬
der senare hälften af september månad. Då emellertid detta förbud, i mot¬
sats mot det 1833 och 1837 utfärdade och i kongl. fiskeristadgan den 29
juni 1852 i §§ 23 och 38 influtna påbudet om hummerns fridlysning
under tiden från början af juli till medlet af september, tillkommit, utan
att fiskarbefolkningen förut fått yttra sig öfver förbudets behöflighet eller
inflytande på näring silf v et; så hemstälde jag i förening med talrike andre
fiskeriidkare hos Kongl. Maj:t i underdånighet om ändring af det nya för¬
budet, i hopp om att åtminstone få vår sak underkastad samma allvarliga
utredning, som under 1830-talet egde rum med hänsyn till lagstiftningen
för hummerfisket. Detta hopp har emellertid fullständigt svikits, ty på
grund af Kongl. Maj:ts nådiga remiss den IG sistlidne maj af den nämnda
hemställan till Konungens befallningshafvande i länet har denna myndighet
blott funnit för godt höra tillsyningsmannen eller den s. k. intendenten
vid länets hafsfisken, hvilken åter i sin ordning endast inhemtat upplys¬
ningar från tvenne humraerhandlare i Tanums socken samt de få herrkarlar,
livilka i Strömstad uppträda såsom s. k. fiskeriförening. Hela fiskarbefolk¬
ningen har deremot behandlats såsom om den icke funnits till.
Uti sitt underdåniga utlåtande den 5 sistlidne november i ärendet har
Konungens befallningshafvande i länet bland annat framhållit, att »sökande
fiskarbefolkningen bort vända sig till intendenten vid länets hafsfisken med
begäran om råd och upplysning i förevarande fråga»; men till hvilket gagn
skulle väl ett sådant handlingssätt från fiskarbefolkningens sida kunna leda,
då tillsyningsmannen eller den s. k. intendenten vid länets hafsfisken väl
icke lär vilja tillstå, att han för att göra sig bemärkt åvägabragt det ifråga¬
varande förbudet, och då han i sin inbillade höghet är allt annat än till¬
gänglig för fiskarbefolkningens öpskningar, hvilka han, till följd af sin så
uppenbara obekantskap med både fiskebedriften och fiskarbefolkningens för¬
hållanden, icke ens kan uppfatta, samt då hans egenskaper i öfrigt göra
honom snart sagdt omöjlig att anlita, hvilket allt äfven tvingade storsjö-
fiskarena i länet att förra året utesluta honom ur styrelsen för länets fiskare-
Bih. till Riksd. Prof. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 46 Höft. 3
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 194.
förening, sedan han försökt hindra till och med de mest nödiga förbättrin¬
gar i dennas förvaltning.
Då emellertid eu fortsättning på den nu sålunda inslagna banan, att
utan föregående utredning genom äfven deras hörande, hvilka närmast drab¬
bas af förbuden, utfärda det ena förbudet efter det andra, skulle »bereda
en allmän osäkerhet för medborgarnes rättigheter» i skärgården, får jag,
med hänvisning till den af riksdagsmannen i Andra Kammaren för Orust
och Tjörn nyligen till Kongl. Maj:t ingifna underdåniga skrifvelse i ämnet och
med åberopande af §§ 2, 14 och 19 i instruktionen för rikets ständers justitie¬
ombudsman den 1 mars 1830, härmedels vördsammast hemställa om vidtagan¬
det af sådana åtgärder, hvarigenom fiskarbefolkningen kunde i någon mån
åtminstone varda för framtiden skyddad emot de för hennes näringslif så
skadliga ändringarna på grund af blott embetsmannagodtycke i fiskerilag-
stiftningen.
Kolbuxeröd, Henån, den 1 december 1891.
Isak Larsson.
Stockholm, Gernandts Boktryckeri-Aktiebolag, L892.