Motioner i Andra Kammaren, N:o 186.
1
^T:o 186.
Af herr N. Linder, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om modersmålets upptagande bland ämnena i den munt¬
liga mogenhetspröfningen vid de högre allmänna läroverken.
' i '..i''." i.* "; . ■. ... •. ,V> \*il f A) ^ •" il’
Vid 1874 års riksdag väckte herr J. Andersson från Östergötland inom
denna kammare en motion (n:o 55), hvari han på anförda skäl föreslog, “att
Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj :t täcktes, med
ändring i 8 § af nu gällande stadga angående afgångsexamen vid rikets
högre elementarläroverk, påbjuda modersmålets upptagande bland de kunskaps¬
gren!’, som det muntliga förhöret i nämnda examen skall omfatta."
Efter ett långt ocii synnerligen lifligt meningsutbyte blef denna motion
utan votering bifallen af Andra Kammaren, hvaremot Första Kammaren, efter
en kortare diskussion, utan votering afslog densamma. Sistnämnda beslut
tyckes hafva i väsentlig mån grundat sig på en mening, som förut hade
gjort sig gällande i de båda tillfälliga utskott, af livilka motionen erhöll sin
förberedande behandling, nemligen den att “då, uppå Kongl. Maj:ts nådiga
framställning, frågan om genomgripande förändringar i undervisningen så
nyligen som vid sistförfluten riksdag utgjorde föremål för Riksdagens be¬
handling och, i anledning af de då fattade beslut, några åtgärder redan blif-
vit af Kongl. Maj:t vidtagna och andra förberedas, det icke vore lämpligt
att nu å nyo upptaga samma fråga och genom underdånig skrifvelse söka
åstadkomma rubbning uti en redan till en del i verkställighet satt under-
visningsplan, hvilken rubbning, om den ock endast afser en särskild punkt,
Bih. till Iiiksd. Prof. 1802. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 42 Höft. (N:o 186.) 1
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 186.
likväl rörer eu sådan, som på kela planen utöfvar ett omisskänneligt in¬
flytande/1
Under öfverläggningen rörande detta ämne förklarade dåvarande chefen
för ecklesiastikdepartementet, att han var “i principen alldeles ense med mo¬
tionären". Enligt hans öfvertygelse vore likväl den af motionären påyrkade
förändringen ej på sin rätta plats förrän efter 6 år. Men om den anord¬
ning af elementarläroverken, hvilken då var påbörjad, komme att nå ett
lyckligt slut, och om hela den muntliga examen samtidigt förändrades, “så
har jag“, yttrade samme minister vidare, “för min del så mycket mindre
emot att svenskan då ingår i densamma, som detta läroämne enligt min
mening, till följd af dess betydelse för oss, måste der intaga det främsta rummet/1
1874 års läroverkskomité uttalade enhälligt den åsigten, att den munt¬
liga delen af mogenhetspröfniugen “bör omfatta samtliga de i läroverkets
högsta klass å vederbörande linie och afdelning förekommande ämnena, så¬
lunda äfven modersmålet, hvilket hittills ensamt varit från nämnda pröfning
uteslutet/1 (Se sid. 26 och 101 i nämnda komités förslag.)
På den långa tid, som derefter förflutit, har emellertid ingenting gjorts
till förbättrande af svenska språkets ofördelaktiga undantagsställning i mo-
genlietspröfningen, och i det af senaste läroverkskomité utarbetade skolstadge-
förslaget, hvilket nyligen här utlenmats till ledamöter af Riksdagen, hem-
ställes — i sammanhang med förslag till betydliga förändringar i sättet för
nämnda pröfning — att såväl tyska språket som naturalhistoria, men icke
svenska språket, må upptagas i den muntliga delen af mogenhetspröfningen.
(Se sid. 21, 22, 121—123 i sistnämnda komités förslag till stadga för
rikets allmänna läroverk [jemte grunder för särskilda paragrafer i komite-
rades förslag]).
Enligt utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför
H. K. H. Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 13
januari 1892 (se statsverkspropositionen till innevarande års Riksdag, åttonde
hufvudtiteln, sid. 51) är nuvarande statsrådet och chefen för ecklesiastik¬
departementet “beredd att för Kong]. Maj:t framlägga nämnda förslag till fast¬
ställelse, med de mindre väsentliga ändringar, som af vederbörande myndigheters
anmärkningar deremot kunna föranledas".
Under de förhållanden, livilka här i korthet vidrörts, anser jag nöd¬
vändigt, att frågan om svenska språkets ställning i mogenhetsexamina å
nyo kommer under Riksdagens pröfning.
De hufvudskäl, som för 18 år sedan — dels af förutnämnde motionär,
dels af flere talare inom kamrarne — androgos till stöd för motionen,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 186.
3
ega enligt min öfvertygelse ännu allt jemt sin fulla giltighet. Af hvad
som efter den tiden skett på skolorganisationens område synes mig ingenting
vara egnadt att minska deras antal eller kraft; men val har åtskilligt
inträffat, som gör det i motionen omtalade behofvet ännu mer tvingande.
Och genom en omsorgsfull pröfning af de hittills framförda motskälen kar
jag icke funnit ett enda, som tyckes mig förtjena synnerligt afseende.
Eedan i och för sig måste det ju förefalla besynnerligt, att i vårt
land, och så vidt mig är bekant blott der, modersmålet är det enda af skolans
läroämnen, som icke får vara med vid det muntliga förhöret i mogenliets-
pröfhingen. Tyska språket och naturalhistoria ingå visserligen för närvarande
icke i den egentliga mogenhetsexamen, enär undervisningen i dessa ämnen
afslutas redan i sjette klassen; men i båda dessa kunskapsgrenar måste
lärjungarne undergå särskildt förhör, hvaröfver utfärdas särskilda betyg,
hvilka i mogenhetspröfningen “gälla som betyg.11
Det kan under sådana omständigheter icke med framgång förnekas,
att nu gällande stadga för mogenhetspröfningen innehåller eu visserligen
indirekt, men ej derför mindre tydlig fingervisning åt de studerande i våra
allmänna läroverks högre afdelningar att, afräknadt öfningarna i uppsats-
författande, mindre vinnlägga sig om modersmålet än om skolans öfriga
läroämnen. Bland de många bevis, som jag skulle kunna förebringa till
stöd för den öfvertygelsen, att nämnda lagbestämmelse haft en för moders¬
målet skadlig inverkan på skolynglingars studiearbete, må bär åtminstone
ett anföras. — Jag väljer ett yttrande, som den 17 mars 1874 i denna
kammare fäldes af en för ungdomens uppfostran nitälskande och i vårt
undervisningsväsende särdeles väl förfaren man. “Hvad nu beträffar
lärjungarna sjelfva“, sade ifrågavarande talare, “så kan jag icke neka, att
jag af lärjungar från olika läroverk hört bekräftas den sanningen, att så
länge ett läroämne ännu icke fått eu fullt berättigad plats i den muntliga
afgångsexamen, så blir det äfven under skoltiden af lärjungen något
negligeradt; han egnar deråt icke tillbörlig uppmärksamhet, utan det blir
lätt slarf och flärd, hvaremot han tvingas att egna allvarlig flit åt sådana
ämnen, om hvilka han vet, att de skola förekomma i det slutliga förköret.“
Ett vittnesbörd af samma hufvudinnehåll framlades under samma riksdag i
Första Kammaren af en annan mycket framstående skolman.
I sjelfva verket har man ingen rätt att undra på, om i synnerhet
mindre rikt begåfvade lärjungar i skolans högre afdelningar hufvudsakligen
egna sitt studiearbete åt de ämnen, hvarpå utgången af mogenhetsexamen
företrädesvis beror.
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 186.
För de lärjungar, som under skoltiden allvarligt beflita sig om att
vinna grundliga insigter i modersmålet, innebär nuvarande anordning der¬
jemte en orättvisa, enär deras examensbetyg i andra ämnen naturligtvis blifva
sämre, i samma mån som de egnat mera tid och intresse åt nu ifråga¬
varande kunskapsgren. Men dermed följa för många studerande äfven andra
olägenheter, hvilkas betydelse ej må underskattas, exempelvis svagare kom¬
petens för erhållande af stipendier och minskning i den tillfredsställelse,
hvarmed de uppvisa sitt studentbref för dem, som do helst vilja bereda glädje.
Att skickliga och nitiska lärare i modersmålet icke kunna vara be¬
låtna med nu gällande examensstadga, det behöfver endast påpekas.
Enligt § 8 i nu gällande stadga angående afgångsexamen bör den
muntliga delen af denna examen »afse att utröna icke blott måttet af lär¬
jungens kunskaper i de särskilda ämnena, utan äfven och förnämligast hal¬
ten af den bildning han derigenom tillegnat sig.» Nu har svenska språket
ingen plats i den muntliga examen. Ensamt genom det svenska skrifprofvet
kan naturligtvis icke utrönas vare sig måttet eller halten af en abiturients
insigter i modersmålet. Detta prof är ingen tillräcklig och framför allt ingen
rättvis måttstock för bedömande af examinandens insigter i denna kunskaps¬
gren. Men just deri, att, hvad examen i detta ämne vidkommer, uppsatsen
är allt och kunskaperna i det mesta af hvad som under lärotimmarna i
modersmålet genomgåtts betyder intet, ligger enligt min öfvertygelse både en
orättvisa och eu källa till vådor för ämnet i dess helhet.
En annan olägenhet vid den nu bestående anordningen är, att under¬
visningen i modersmålet på ett betänkligt sätt undandrager sig en del af
den kontroll, som utöfvas på skolornas verksamhet. Och likväl är detta
undervisningsämne minst lika mycket som hvarje annat i behof af alla de
hjelpmedel, som kunna främja undervisningen deri.
Mig synes derjemte uppenbart, att nämnda stadgande ofta haft ett mer
eller mindre ofördelaktigt inflytande äfven i andra fall, t. ex. vid bestäm¬
mande af kompetensvilkor för erhållande af lärareplatser i modersmålet och
dymedelst på sjelfva tillsättningarna samt vid anordnandet af undervisningen
i nordiska språk vid universiteten.
Mot förslaget om svenska språkets upptagande i den muntliga delen af
mogenhetspröfningen gjordes 1874 ett inkast, som under en viss förutsätt¬
ning förtjenade att allvarligen behjertas, nemligen att genom tillkomsten af
ett nytt ämne dels tiden för den muntliga examen skulle blifva allt för kort
och »förhöret i sin helhet taga sig ännu obetydligare ut, än som nu är för¬
hållandet», dels att de för ynglingarna redan förut svåra examensdagarna
Motioner i Andra Kammaren, N:o 186. 5
skulle ytterligare försvåras. Men på detta inkast svarades genast, att man
ju mycket val kunde utestänga alla ämnena skiftevis, ett eller två i sänder.
Den sålunda påpekade utvägen är till en viss grad följd i båda de senaste
skollagsförslagen (af 1874 och 1891), i det förra på det sättet, att censorerna
skulle »ega att vid hvarje särskildt tillfälle efter omständigheterna utesluta
ett eller flera bland läroämnena» från den muntliga prof ningen; i det senare
så, att vederbörande censor »må kunna vid hvarje särskildt tillfälle utesluta
högst två af följande läroämnen, nemligen å latinlinien A: kristendom, ma¬
tematik och naturalhistoria, å latinlinien B: kristendom, tyska, engelska och
naturalhistoria, och å reallinien: kristendom, tyska, naturalhistoria och kemi.
Mig synes det vara klart, att nyssnämnda invändningar förlorat sin kraft,
i samma ögonblick någotdera af de förslag, för hvilka nu redogjorts, upphöjes
till lag^
Åtskilliga andra påminnelser hafva gjorts mot yrkandena på alt
svenska språket må upptagas såsom ämne i den muntliga pröfningen vid
afgångsexamen; men jag anser mig så mycket mindre böra här upptaga
dem till granskning, som de enligt min öfvertygelse antingen aldrig varit
förtjenta af något bemötande eller, om de en gång haft ett visst berättigande,
numera ej ega något sådant.
Till tjenst för dem, som önska vinna närmare kännedom om menings-
skiljaktigheterna i nu ifrågavarande ämne, tar jag mig friheten att särskildt
påpeka dithörande diskussioner i Andra Kammaren den 17 mars 1874 och
i Första Kammaren den 13 maj samma år, vidare »grunderna» vid det af 1874
års läroverkskomité utarbetade förslaget till skolstadga äfvensom diskussio¬
nerna vid åttonde och nionde allmänna svenska läraremötena, i Jönköping 1875
och i Gcfle 1879. (Se mötesberättelserna sid. resp. 105—110 och 102—115).
På grund af hvad ofvan blifvit anfördt tillåter jag mig vördsamt
hemställa,
att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla, det
Kong!. Majt täcktes påbjuda modersmålets upptagande
bland ämnena i den muntliga delen af mogenhetspröf-
ningen vid Sveriges högre allmänna läroverk.
Stockholm den 11 mars 1892.
N. Linder.
Bill. till Riksd, Prot. 1892. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 42 Höft.
O