22
Motioner i Andra Kammaren, N:o 1S9.
MP '• U •• 1 _ •>* ■, f, !i f :J ► < ! Tf
;!-'VD !.■; i i.7ii. ...T (!•» rrruuoH . i >
/! i. i:' . ..’ u „'??**.; •; ,1 ;m[ .trf ii: /jf .Te.= t<'jf sb
I i i, 'It U'IOfJ{) JmI •.*/»>• lill lul !•,»».< t;;..! ; ,‘i
■ ».ÄH«*■ • I**» t’* i if J>iU i <»• I .j ;: fjj,} I '■<’/ lu '! i i:f ’ i‘A « * ji
-:o't t in ,■ i/ibv.il ,•< •: . ;ut * r? >1 3 > t.';'} 0<1 .•>*'.1(3'* c
„ N:o 159. si r • >i>«
;b'> uoguuu./l '{« Hertig inoft ; ast
Af herr L. P©rS8011 i Helgebol, om ändrad lydelse af 18 Icap.
1 $ ärfdabalken.
r * <- i fi. u ; - - .•
Uti 18 kap. 1 § ärfdabalken heter det : »Hvar - som något testa¬
mente fått häfver, vare skyldig i staden inom sex månader och å landet
sist å det ting, som infaller näst efter sex månader, sedan han gifva-
rens död och testamente veta tick, det inför domaren att uppvisa; och
gifve- in tillika eu rigtig afskrift, som arfvingarne tillställas skall.»
Någon tid, inom hvilken denna afskrift skall delgifvas arfvingarne,
tinnes icke uti lagen utsatt, och eu sådan tidsbestämmelse torde äfven
i de flesta fall kunna betraktas såsom alldeles onödig, bland annat derför
att den tid, inom hvilken arfvingarne ega att klandra testamentet, enligt
§ 3 i ofvaunämnda kapitel beräknas från delgifningen, och det sålunda
måslo anses ligga i testamemtstagarens eget välförstådda intresse att
verkställa denna så fort sig göra låter, för att derigenom desto tidigare
komma i full och oqvald besittning af hvad genom testamentet blifvit
honom tillerkändt. Med en ingalunda oväsentlig bristfällighet synes mig
emellertid den anförda lagbestämmelsen rörande testamentes delgifning
vara behäftad, och denna ligger deruti, att ingenting stadgas för det
fall, att arfvingen uppehåller sig på okänd ort. Särskildt i våra dagar,
då massor utaf svenskar finnas spridda öfver hela verlden, och sveu-
skarnes antal endast uti den stora nordamerikanska republiken stigit till
hundratusental, har denna bristfällighet mångenstädes i vårt land fram-
trädt i en synnerligen bjert dager. Personer, hvilka erhållit testamente,
kunna på grund af obekantskap med, hvarest en i de flesta fall aflägsen
arfvinge till testamentsgifvaren sig uppehåller, nödgas att under många
år sväfva i ovisshet om testamentets giltighet och dermed äfven om,
huruvida den dem tilltestamenterade egendomen slutligen skall blifva
deras eller någon annans. Att denna saknad af eu lagbestämmelse,
hvilken öppnar utväg för delgifning af testamente i det fall, att arfvinge
Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.
23
vistas på okänd ort, kan medföra och äfven medfört stora olägenheter,
torde vara alldeles uppenbart.
Dessa olägenheter skulle på flera sätt kunna afhjelpas. Bäst
vore, synes mig, om testarnentstagaren medgåfves rättighet att genom
Post- och Inrikes Tidningar kungöra den på okänd ort varande arfvingen
testamentets tillvaro med föreläggande för denne sistnämnde att inom
ett år gifva sin vistelseort till känna. I fall han under denna tid icke
lät sig afhöra, vore det kanske väl hårdt att omedelbart låta honom
gå sin klanderrätt förlustig, men i sådant fall kunde ju domstolen, i
öfverensstämmelse med hvad i 15 kap. 5 § ärfdabalken stadgas, lämp¬
ligen åläggas att utse en god man, hvilken testamentstagaren kunde
med laga verkan delgifva testamentet. Genom en sådan anordning
vill det synas mig, som om alla både testamentstagarens och arfvingens
billiga anspråk vore tillgodosedda.
På grund af hvad sålunda anförts tillåter jag mig vördsamt föreslå,
att Riksdagen ville för sin del besluta, att, 18
kap. 1 § ärfdabalken måtte erhålla följande ändrade
lydelse: •
Hvar som något testamente fått häfver, vare skyl¬
dig, i staden inom sex månader och å landet sist å
det ting, som infaller näst efter sex månader, sedan
han gifvarens död och testamente veta fick, det inför
domaren att uppvisa, och gifve in tillika en rigtig
afskrift, som arfvingarne tillställas skall. Vet man
ej, hvar arfvinge sig uppehåller, förelägge honom
genom allmänna tidningarne natt och år att sig an¬
mäla. Gifver sådan arfvinge sig ej inom den tid
till känna, förordne rätten god man, att hans anspråk
bevaka. Häfver den som testamentet fått det ej i
handom o. s. v.
Skulle lagutskottet, till hvilket denna min motion torde remitteras,
hafva något att mot formuleringen invända, torde utskottet vidtaga de
ändringar, som kunna anses nödiga, på det att, syftemålet med motionen
må vinnas.
Stockholm den 30 januari 1892.
Lar8 Persson.