Motioner i Andra Kammaren, N:o 109.
11
N:o 109.
Af herr 0. Olsson i Stockholm, om tillägg till 4 kap. strafflagen.
Rättvisa och billighet synas fordra, att den, som blifvit dömd till
straff af frihetens förlust med eller utan tvångsarbete, ej längre beröfvas
densamma än enligt lag stadgadt är. Icke för ty förlänges straffet med
hela den tid, som till ransakningen erfordras, ibland oskäligt länge.
Ja, exempel lära ej saknas, att häktningstiden under ransakningen öfver-
skjutit den tid, som genom straffet, blifvit ådömd.
Härtill kommer att, i följd af vårt fängelseväsendes nuvarande be¬
skaffenhet, ransakningsfången behandlas i det närmaste lika med den,
som blifvit till enkelt fängelse dömd, ja, till och med så till vida kan
hafva det sämre, som fängelsedirektören är förbunden att, så vidt ske
kan, skaffa den senare arbete, hvilket icke åligger honom i afseende
på ransakningsfången.
Följden häraf lärer äfven blifvit, att i ej få fall de anklagade
hellre åtagit sig mindre brott, till hvilka de ej känt sig skyldige, än
genom fortsatt nekande velat förlänga fängelsetiden, och i synnerhet
att de uraktlåtit att klaga öfver dom, som de ansett orättvis.
Dylika missförhållanden måste så mycket mera väcka ogillande och
såra rättskänslan, som luiktningsrätten på senare tider väsentligen blif¬
vit utvidgad.
Redan genom den ursprungliga ordalydelsen af de häktningsrätten
rörande mom. 5, 6 och 7 i § 19 af kongl. förordningen den 16 februari
1864 angående nya strafflagens införande o. s. v. var nämnda rätt be¬
tydligt utsträckt. Men ännu mera blef detta fallet genom det tillägg
till mom. 6, som gjordes genom kongl. förordningen den 1 mars 1878.
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 109.
Det är sant, att den häktning, hvarom ofvannämnda lagrum hand¬
lar, afser att förekomma, att den för brott misstänkte rymmer eller
undanrödjes bevisning, och derför stundom är nödvändig. Men då
genom, det nämnda tillägget af den 1 mars 1878 äfven den får häktas,
som ej har stadigt hemvist men misstänkes för brott, hvarå fängelse
kan följa, blott skälig anledning finnes, att han afviker, så föranleda nu
gällande stadganden om häktning de hårdaste orättvisor mot den fatti¬
gare samhällsklassen. Hvarken polismyndigheterna eller domstolarne
pläga, innan häktning sker, undersöka, om bestämd anledning finnes, att
den för mindre brott misstänkte skall afvika. Det tages för gifvet, att
den misstänkte ämnar afvika, så snart han saknar stadigt hemvist.
Förhandlingarne vid förordningens antagande visa, att lagstiftaren
med den, som saknar stadigt hemvist, menade arbetare som tillfälligtvis
uppehöllo sig annorstädes än å hemorten. Men myndigheterna tolka
förordningen så, att hvar och en, som ej för längre tid hyr egen bostad,
anses sakna stadigt hemvist.
Efter denna tolkning kan nästan hvilken arbetare som helst häktas
på grund af misstanke för ett ganska obetydligt brott; hvilket redan
derför måste väcka grundadt missnöje, att den, som har embete eller
tjenst eller fast egendom eller eljest stadigt hemvist eller yrke, skall
vid misstanke för brott lemnas på fri fot, om ej skälig anledning finnes,
att han afviker, eller genom undanrödjande af bevis eller egendom
hindrar sakens tillbörliga utredning. Kongl. förordningen den 1 mars
1878 strider alltså mot den jemlikhet inför lagen, som är första vilkoret
för samhällskontraktet.
En tillfyllestgörande rättelse i ofvan anmärkta missförhållanden
synes enligt min åsigt ej på annat sätt kunna åstadkommas, än att ran-
sakningstiden måtte få afdragas från det slutligen ådömda frihetsstraffet,
och hvad straffarbete beträffar, i öfverensstämmelse med den förvand¬
ling, som i § 6 af kap. 4 i strafflagen är stadgad, men öfver hufvud
utan afseende på den tid, hvarmed ransakningstiden möjligen må hafva
öfverskridit strafftiden.
En dylik ändring torde äfven finnas stå i öfverensstämmelse med
det stadgande i regeringsformen § 16, som bjuder, att Konungen bör
ingen förderfva eller förderfva låta till lif, ära, personlig frihet oph väl¬
färd, utan han lagligen förvunnen och dömd är.
Hvad beträffar lämpligaste platsen för införandet af en dylik lag¬
förändring, kan man välja mellan ett tillägg till 4 kap. strafflagen,
»om sammanträffande af brott och om förening eller förändring af
Motioner i Andra Kammaren, N:o 109.
13
straff», såsom § 13, eller ett tillägg till ofvannämnda förordning om
strafflagens införande.
Utan att för min del vilja afgöra, hvilketdera kan vara lämpligast,
och i det hänseendet lemnande åt lagutskottet, om det i öfrigt finner
skäl att godkänna mitt förslag, att bestämma platsen, får jag, på grund
af hvad sålunda ofvan blifvit anfördt, vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte såsom § 13 besluta följande
tillägg till kap. 4 strafflagen:
För den, som blifvit dömd till fängelse eller
straffarbete, skall från strafftiden afdragas den tid, han
i och för ransakningen och före det slutliga utslaget
suttit häktad, dervid, om han gjort sig skyldig till
straffarbete, den tid han suttit i ransakningsfängelse,
skall till straffarbete öfvergå i öfverensstämmelse med
den i 4 kap. 6 § strafflagen stadgade grund, att emot
två månaders ransakningsfängelse svarar en månads
straffarbete och så vidare, hvarvid gäller, att, om vid
sådan öfvergång af straff brutet månads tal uppkommer,
half månad räknas till femton dagar.
Om remiss till lagutskottet anhålles.
Stockholm den 29 januari 1892.
Olof Olsson.
1 denna motions syfte instämma:
Fridtjuv Berg.
Edvard Wavrinsky.