Lagutskottets Utlåtande N:o 4.
11
N:o 4.
Ank. till Riksd. kansli den 10 febr. 1891, kl. 5 e. in.
Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt förslag om förklaring
af 12 § i ut sökning sia g en och om ändrad lydelse af
Öl § i samma lag.
I sin till innevarande års Riksdag afgifna och till lagutskottet hän¬
visade embetsberättelse anför justitieombudsmannen, hurusom han vid
sina besök i rikets hofrätter sistlidna år ansett sig böra egna särskild
uppmärksamhet åt den behandling, som derstädes komme de lagsök-
ningsmål, der lagsökningen vore grundad å vexelfördran, till del, och
att han dervid funnit praxis gå i skilda rigtningar. Under det nem¬
ligen flere divisioner i svea hofrätt och de båda divisioner, af hvilka
hofrätten öfver Skåne och Blekinge består, anse öfverexekutorerna vara
behöriga att upptaga och pröfva sådana vexelmål, och dessa hofrätts-
afdelningar förty ingå i materiel bedömande af dylika, till hofrätt
fullföljda mål, förklara deremot do flesta divisioner inom göta hofrätt
och åtminstone en division af svea hofrätt, att öfverexekutorerna icke
äro behörige att handlägga sådana mål och undanrödja fördenskull
öfverexekutorernas beslut. I sistnämnda fall kommer således icke hos
hofrätterna någon materiel pröfning i fråga.
Till närmare belysning af det anmärkta förhållandet redogör justitie¬
ombudsmannen derefter för elfva särskilda under de tre sista åren med¬
delade utslag i dylika lagsökningsmål, hvilka utslag justitieombuds¬
mannen utvalt från olika divisioner; och har utskottet af denna redo¬
görelse inhemta! att, på sätt justitieombudsmannen anmärkt, två all¬
12
Lagutskottets- Utlåtande N:o 4.
deles motsatta åsigter uttalas af hofrätterna beträffande dit fullföljda
mål, i hvilka lagsökning på grund af vexlar egt rum lios öfverexeku-
torerna. Enligt den ena åsigten anses öfverexekutorerna vara behöriga
att pröfva mål af dylik art, hvaremot de, hvilka omfatta den andra
meningen, frånkänna öfverexekutorerna sådan befogenhet.
Justitieombudsmannen anför vidare: »Till grund för den senare
åsigten åberopas i utslagen från svea hofrätt stadgandena i vexellagen
af den 7 maj 1880, under det att i utslag från göta hofrätt åberopas
5 § 1 mom. i förordningen af samma dag om nya vexellagens infö¬
rande och hvad i afseende derå iakttagas skall. Nämnda mom. i 5 §,
hvilken paragraf handlar om laga domstol och rättegång i vexelmål,
lyder sålunda:
»Domstol i vexelmål vare rådstufvurätt i den stad, der svaranden
bor eller anträffas, men, om han å landet bor eller anträffas, rådstufvu-
rätten i närmaste stad derintill».
Stadgandet, att rådstufvurätt är domstol i vexelmål, är ingalunda
någon först år 1880 införd nyhet i svenska lagstiftningen. Motsvarande
bestämmelse återfinnes såväl i 83 § i kongl. förordningen om anta¬
gande af en ny vexellag den 23 augusti 1851 som i 40 § af den der-
förut gällande lagen för inrikes vexlar den 20 maj 1835. Att före sist¬
nämnda tidpunkt fordringsanspråk på grund af vexel kunde anhängig-
göras äfven hos exekutiv myndighet, lärer icke af någon bestridas.
Härför behöfvor man icke åberopa 4 kapitlet utsökningsbalken i 1734
års lag, hvilket kapitel enligt åtskilliga juristers mening ej omfattade
vexlar, utan man må blott hänvisa till 15 § i kongl. förordningen om
vissa delar rörande vexelhandeln den 12 december 1798 och 23 § i
kong], förordningen angående samma ämne den 12 juni 1816. Af
dessa stadganden är alldeles tydligt, att lagsökning på grund af vexel
då kunde ega rum hos exekutiv myndighet.
Vid sådant förhållande ligger det nära till hands att antaga att,
derest med 40 § i 1835 års vexellag verkligen åsyftats att fordrings¬
anspråk, grundadt på vexel, icke vidare skulle anhängiggöras hos
exekutiv myndighet utan allenast vid rådstufvurätt, hade sådant helt
visst blifvit uttryckligen stadgadt. Ty bestämmelsen i 40 § att råd¬
stufvurätt är rätter domstol för vexelmål, deri vexelrätten icke är för¬
lorad, synes mig ej böra tolkas vidsträcktare än efter ordalydelsen,
nemligen sålunda, att om rättegång erfordrades för att göra ett vexel-
rättsligt. anspråk gällande, skulle talan härom anställas vid rådstufvu¬
rätt, icke vid häradsrätt. Denna tolkning torde vinna stöd jemväl af
13
La [/utskottets Utlåtande N:o 4.
öfverskriften till det kapitel, i livilket 40 § är införd, öfverskriften ly¬
der: Om laga domstol och om rättegången i vexelmål.
Allmänt kändt är, att, äfven efter det 1835 års vexellag börjat till-
lämpas, de exekutiva myndigheterna fortforo att upptaga och afgöra
sådana lagsökningsmål, der fordringarna grundades på vexlar. Var nu
detta förfarande verkligen i strid mot vexellagen, skulle säkerligen i
nya vexellagen af år 1851 eller i sammanhang med dess utfärdande
förbud meddelats de exekutiva myndigheterna att vidare befatta sig
med vexelmålen. Så skedde likväl ej, utan stadgandet från 40 § i
1835 års lag återfinnes väsentligen lika i 83 § af vexellagen den 23
augusti 1851.
Efter min uppfattning innebär detta ett godkännande af nämnda
praxis hos de exekutiva myndigheterna. Och helt naturligt hafva de
ej af nämnda stadgande i 1851 års vexellag angående forum i vexelmål
ansett sig förhindrade att fortsätta denna praxis. Någon anledning att
frångå densamma torde då ej heller förefinnas på grund af det ofvan
införda stadgandet i 5 § 1 mom. af förordningen den 7 maj 1880,
enär samma stadgande lyder ord för ord lika med 83 § i 1851 års
vexellag.
Såsom ofvan synes, åberopas i utslag från svea hofrätt icke 5 § 1
mom. i sistnämnda förordning utan stadgandena i vexellagen till stöd
för den meningen, att öfverexekutor icke egen att taga befattning med
skuldfordringsmål, der krafvet grundas på vexel. Hvilka dessa stad-
ganden i vexellagen äro, angifves dock ej i utslagen. Till äfventyrs
åsyftas desamma, som i en förtjenstfull rättsvetenskap^ uppsats4-’) åbe¬
ropas för det resultat, hvartill äfven författaren af uppsatsen kommit,
nemligen att gällande rätt förbjuder öfverexekutor att upptaga en på
vexel grundad lagsökning. De i nämnda uppsats åberopade stadgande!!
ur sjelfva vexellagen äro hufvudsakligen 80 och 93 §§.
I 80 § föreskrifves, att vexelpreskription afbrytes genom stämnings
delgifvande eller vexelfordringens bevakning i gäldenärs till konkurs
afträdda bo. Af denna bestämmelse synes man vilja draga den slut¬
sats, att det icke är tänkbart, att lagstiftaren skulle hafva låtit vexel-
preskriptionen afbrytas genom stämning till domstol, men icke genom lag¬
sökning hos öfverexekutor, och det oaktadt velat tillåta att lagsökning
på grund af vexel finge hos öfverexekutor ega rum.
Denna slutsats torde ej vara fullt befogad. Nämnda § bestämmer
*) Ernst Trygger: Kan man hos öfverexekutor lagsöka på vexel?, Nytt juridiskt
arkiv, afd. II, tolfte årgången (1887) n:o 2.
I t Lagutskottets Utlåtande N:o 4.
de medel, genom Indika vexelpreskription afbrytes. Att dessa blott äro
två, under det att 1 § i kongl. förordningen om tioårig preskription och
om årsstämning den 4 mars 1862 angifver äfven andra sätt, deribland
lagsökning, för att hindra preskription af fordringar i allmänhet, föran¬
leder visserligen dertill att egaren af en vexelfordran icke kan för vexel-
preskriptionens afbrytande begagna sig af alla de sätt, hvarom 1862
års förordning förmäler, utan blott af ettdera utaf de två i 80 § vexel-
lagen stadgade. Härigenom kan nog inträffa, att en hos öfverexokutor
anstånd lagsökning på grund af vexel blir utan resultat, enär preskrip¬
tionstiden under tiden lupit till ända utan att afbrytas vare sig genom
stämnings delgifvande eller konkursbevakning. Att sådant kan ske,
oaktadt medelst lagsökningen och dess delgifning vexelgäldenären un¬
derrättats om krafvel, må väl betraktas såsom en oegentlighet. Men
denna oegentlighet är vida mindre än den, som förefans, innan 1880
års vexellag trädde i kraft, och till en del ännu qvarstår. Enligt vexel-
lagen af år 1851 var stämnings kungörande det enda sättet att afbryta
vexelpreskriptionen. Det kunde således inträffa, att en vexelfordran be¬
vakats i konkurs, anhängig vid rådstufvurätt, men att domstolen an¬
såg sig pligtig att underkänna bevakningen af den orsak att, då kon¬
kursdomen meddelades, preskriptionstiden var till ända och icke afbrutits
genom stämning, hvilken kanske skolat uttagas just hos samma råd¬
stufvurätt, som dömde i konkurssaken. Såsom nämndt, är donna oegent¬
lighet numera undanröjd genom 80 § i 1880 års vexellag. Men denna
§ upptager ej bland sätten för afbrytande af preskription bevakning i
följd af cbestämning. Sålunda kan ännu inträffa, att med anledning af
eu utaf rådstufvurätt utfärdad årsstämning å en persons okända borge¬
närer en bland dessa anmäler hos rådstufvurätten sin vexelfordran inom
laga tid, men att det oaktadt vexelrätten går förlorad derför, att pre¬
skriptionen icke afbrutits genom stämning till rådstufvurätten.
Ej heller torde den i omförmälda uppsats åberopade 93 § i vexel-
lagen lägga hinder i vägen för öfverexekutor att pröfva lagsökuings-
mål, grundade på vexel. Nämnda § lyder sålunda:
»År vexelfordran preskriberad, eller har vexelrätten gått förlorad
genom försummelse att företaga någon för dess bevarande föreskrifven
handling, stånde dock vexelinnehafvaren öppet att, såsom i vanligt skuld-
fordringsmål, hos vexelgäldenär utsöka hvad denne till fordringsegarens
skada skulle vinna, der fordringen förfölle.»
Denna bestämmelse synes vara tillkommen blott för att förebygga
den uppfattning, att en preskriberad eller prejudicierad vexel skulle
anses hafva helt och hållet mistat sin betydelse.
15
Lagutskottets Utlåtande N:o 4.
Efter denna undersökning, huruvida vexellagen eller förordningen
om dess införande må anses innebära hinder för öfverexekutor att hand¬
lägga vexelmål, hvilken spörsmål bör enligt min mening besvaras ne¬
kande, torde erinras om stadgandena i utsökningslagen. Detta synes
vara så mycket angelägnare, som utsökningslagen just bestämmer, hvilka
skuldfordringsmål öfverexekutor eger upptaga.
12 och 14 §§ utsökningslagen hafva följande lydelse:
12 §. »För ford rån, som är till betalning förfallen och grundar sig
å skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gälde¬
när! hos öfverexekutor i den ort, der gäldenär! har sitt bo och hem¬
vist eller någon tid sig uppehåller. Den ingenstädes eger stadigt hem¬
vist, sökes der han finnes, eller, om han utrikes är, der han inom riket
senast var boende. År gäldenär! utländsk man eller grundas fordran
å löpande förskrifning, må gäldénären sökas hvar han träffas.»
14 §. »Lagsökning skall göras skriftligen, och foge borgenär vid
sin inlaga besannad afskrift af den handling, hvarå han sin fordran
grundar. Underlåter lian det, eiler finner öfverexekutor den åberopade
handlingen icke innefatta bevis om fordran, varde ansökningen ej upp¬
tagen, och teckne öfverexekutor det å inlagan.»
Då det torde vara uppenbart, att eu vexel är ett skriftligt fordrings¬
bevis, och 12 § ej gör undantag för någon grupp af sådana handlingar,
synes denna § omfatta äfven vexlar. Hade icke sådant varit lagstifta¬
rens mening, skulle — särskild! med hänsyn till den redan före ut-
sökningslagens antagande hos exekutiva myndigheter länge följda och
jemväl af Kong!. Maj:t godkända praxis — stadgandet i 12 § för visso
affattats i sådana ordalag, att deraf tydligen framgått, att vexelmål ej
vidare finge anhängiggöras hos öfverexekutor. Detta horde i så fall
vant desto mera nödvändigt, som det ju under eu lång följd af år der-
förut visat sig, att hvarken ofvan åberopade eller andra bestämmelser i
.vexellagarne utgjort hinder för exekutiva myndigheter att upptaga
vexelmål.
Mot denna tankegång kan visserligen invändas, att med nya ut¬
sökningslagen åsyftades att förändra det förut hos exekutiva myndig¬
heter brukliga förfarandet att till pröfning upptaga fordringsanspråk i
allmänhet, oberoende af om någon fordringshandling företeddes eller
icke, derhän att öfverexekutor ej skulle få behandla andra lagsöknings-
mål än sådana, i hvilka fordringsanspråken kunde med skriftliga bevis
(urkunder) styrkas. Denna inskränkning är ju också tydligen uttryckt
i 12 och 14 §§ utsökningslagen. Men då vexeln är ett skriftligt for¬
dringsbevis, lärer inskränkningen ej beröra vexelmålen.
n;
Larf utskottets Utlåtande N:o 4.
Att vid författandet af utsökningslagen vexelfrågor icke lemnats ur
sigte, framgår af 44 §, så lydande: »Huru beslut i konkursmål, så ock
dom i vexelmål må, utan hinder af ändringssökande, verkställas; derom
galle hvad särskildt är stadgadt.»
Det särskilda stadgande, som gäller i detta ämne, är beträffande
domar i vexelmål 6 mom. i 5 § af den ofta åberopade förordningen
den 7 maj 1880, hvilket moment har följande lydelse:
»Dom i vexelmål gånge, der den vinnande det äskar, i verkställig¬
het genom utmätning och det utmättas försäljning, ändå att ändring i
domen sökes; vare dock den, som vunnit, skyldig att ställa pant eller
borgen för hvad honom tilldömdt blifvit, der han, innan domen vunnit
laga kraft, det lyfta vill.»
Enligt detta lagrum eger den, hvilken genom rådstufvurätts dom i
vexelmål fått en fordran sig tillerkänd, vinna utmätning hos gäldenären
och få det utmätta godset försåldt, fastän gäldenären söker ändring i
domen. Den verkställighet, som sålunda kan följa på rådstufvurätts
dom i vexelmål, hvilken ej vunnit laga kraft, är vida större än å
rådstufvurätts icke laga kraftvunna domar i allmänhet. Jemlikt 39 §
utsökningslagen eger visserligen utmätningsman att, derest genom un¬
derrätts dom betalningsskyldighet är någon ålagd, verkställa utmätning
hos denne, ändå att ändring i domen sökes. Men ställer den tappande
pant eller borgen för hvad honom ålagdt är, får utmätning icke ske.
Och vidare stadgas i 40 §, att hvad efter 39 § är utmätt får i allmänhet
ej utan gäldenärens samtycke säljas förr än domen vunnit laga kraft.
Beträffande öfverexekutors utslag i lagsökningsmål är i 51 § ut¬
sökningslagen följande föreskrifvet:
»Om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalnings-
skjddighet blifvit någon ålagd, gälle hvad ofvan är stadgadt i fråga om
underrätts dom i ty fall.
Har öfverexekutor, såsom i 28 § sägs, förordnat om fast egendoms
försäljning, må den ej ega rum förr än laga kraft å utslaget kommit.»
Då denna § hänvisar till hvad »ofvan-» är stadgadt i fråga om under¬
rätts dom, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit någon ålagd, torde
denna § icke syfta på 44 §, hvilken hänvisar till hvad »särskildt» är stad¬
gadt rörande dom i vexelmål. Följden häraf synes vara, att verkstäl¬
lighet å ett af öfverexekutor meddeladt, icke laga kraftvunnet utslag i
vexelmål ej kan ega rum i vidsträcktare mån än i allmänhet å rådstufvu¬
rätts öfverklagade dom, hvarigenom någon ådömts betalningsskyldighet.
Således icke i samma omfattning som å rådstufvurätts dom i vexelmål.
17
Lagutskottets Utlåtande N:o 4.
Denna olikhet har äfven anförts såsom ett bland skälen för att
öfverexekutor icke skulle vara behörig att handlägga vexelmål. Men
att af berörda olikhet draga sådan slutsats dertill synes utsöknings-
lagen ej gifva anledning. Olikheten torde enklast undanrödjas genom
att ur 51 § utesluta ordet »ofvan».
Efter att hafva till stöd för sin uppgift att innan utsökningslagen
trädde i kraft och således på den tid, då klagan öfver utslag i lag-
sökningsmål kunde hos Kongl. Maj:t fullföljas, Kongl. Maj:t godkänt
exekutiva myndigheters åtgärder att pröfva vexelmål, åberopat tvenne
Eongl. Maj:ts domar, för hvilka redogörelse jemväl lemnats i embets¬
berättelse^ fortsätter justitieombudsmannen:
»Enligt min erfarenhet dels såsom domare, dels vid de tillfällen,
jag i egenskap af justitieombudsman under embetsresor genomgått råd-
stufvurätters domböcker, äro de vexelmål, hvilka instämmas till rådstufvu-
rätterna, i allmänhet af mycket enkel beskaffenhet. Rådstufvurätterna
afdöma vanligen dessa mål tredskovis, ty svaranden, som i det stora
flertalet af målen är acceptant å vexeln, underlåter ofta att inställa sig
hos domstolen. De flesta af dessa mål förefalla icke mera invecklade
än de skuldfordringsmål på grund af reverser eller intecknade förbin¬
delser, som öfverexekutorerne dagligen hafva att handlägga.
Någon anledning till farhåga torde ej förefinnas, att öfverexekutor,
hvilken myndighet, i många af rikets städer består af samma personer
som rådstufvurätten, ej skulle kunna äfven för framtiden på tillfreds¬
ställande sätt handlägga mål af ifrågavarande art. År vexelfordringen
något oklar, kan med skäl antagas, att fordringsegaren, oviss om ut¬
gången, i fall målet anhängiggöres hos öfverexekutor, föredrager att ge¬
nast instämma målet till rådstufvurätt. Anställer fordringsegaren än¬
dock talan hos öfverexekutor, eger denne att förvisa målet såsom Dri¬
stigt till domstol. Olägenheten häraf för den, som innehar en mindre
klar vexelfordran, är ju icke större än om han lagsöker hos öfverexe¬
kutor på grund af ett annat fordringsbevis, som i anseende till dess
lydelse eller af annan orsak befinnes icke vara exekutivt.
Fördelen för allmänheten att kunna hos öfverexekutor lagsöka på
grund af vexlar är icke ringa. Visserligen blifva vexelmålen lika snabbt
afgjorda hos rådstufvurätterna som af öfverexekutorerne. Men om må¬
len fullföljas vidare, äro för lagsökningsmålen från öfverexekutorerne,
såsom ofvan nämnts, hofrätterna sista instans, under det att vexelmål,
handlagda af rådstufvurätter, kunna från hofrätterna dragas under Kongl.
Maj:ts pröfning. Ett i exekutiv väg behandladt vexelmål har således
Bill. till Riksd. Prof. 1891. 7 Sami. 8 Haft. 3
18 Lagutskottets Utlåtande N:o 4.
all utsigt att mycket hastigare blifva slutligen afgjordt än ett vexelmål,
som går domstolsvägen.
Ofvan är framhållet, att alldeles motsatta meningar uttalats af olika
hofrätter, ja till och med af skilda divisioner inom samma hofrätt, be¬
träffande frågan, huruvida öfverexekutor är eller icke är behörig att till
pröfning upptaga fordringsanspråk, som grundas på vexel. Hittills sy¬
nas öfverexekutorerne hafva i allmänhet omfattat den mening, att de
egde upptaga sådana mål. Men åtminstone två öfverexekutorer inom
göta hofrätts jurisdiktion lära, enligt hvad mig blifvit meddeladt, nu¬
mera undandraga sig att pröfva mål af nämnda slag. Om ej något i
saken åtgöres, torde det alltså icke dröja länge, förrän öfverexekuto-
rernes utslag i vexelmål komma att blifva lika skiftande, som hofrätter-
nas utslag i sådana mål redan äro. Det är allmänheten, som blir li¬
dande på denna villervalla och deraf alstrad osäkerhet. Ty lika väl
som olika beslut i vexelmål kunna utgå från skilda divisioner i samma
hofrätt, kan det inträffa, att sådana beslut hos samma öfverexekutor
blitva olika på olika tider, beroende på meningarna hos de personer,
af hvilka nämnda myndighet vid ena eller andra tillfället är samman¬
satt. Sådant måste efter hand vålla misstro till myndigheternas för¬
måga att på tillfredsställande sätt fullgöra de dem anförtrodda värf.
Såsom jag förut anfört, torde enhet i afseende å behandlingen af
ifrågavarande vexelmål ei kunna vinnas annorlunda än genom lag¬
förklaring.
Huruvida en sådan lagförklaring bör ske beträffande någon para¬
graf i vexellagen, eller 5 § i förordningen om samma lags införande
den 7 maj 1880, eller 12 § utsökningslagen, må anses ovisst. För min
del håller jag före, att då de stadgande!! i vexellagen och 1880 års
förordning, hvilka förklaringen skulle afse, äro nästan alldeles desamma,
som iorekommo redan i 1851 års vexellag, och denna, enligt hvad Kongl.
Maj:ts ofvannämnda domar utvisa, icke befunnits utgöra hinder för exe¬
kutiva myndigheter att behandla vexelmål, lagförklaringen bör ega rum
i fråga om 12 § utsökningslagen. Enär utsökningslagens 2 kapitel,
som bland annat innehåller nämnda 12 §, bestämmer, hvilka skuldfor-
dringsmål öfverexekutor eger upptaga, synes också lagförklaringen här
vara bäst på sin plats.
Fråga kan äfven uppstå, om vexelfordringar af alla slag skola in¬
begripas under lagförklaringen, eller om undantag bör göras, då vexel-
fordran preskriberats eller vexelrätten gått förlorad, hvilket senare fall
afses i ofvan anförda 93 § vexellagen. Från formel synpunkt allena
sedt borde kanske dessa båda fall uteslutas. Men då det otvifvelaktigt
19
Lagiltslcottets Utlåtande N:o 4.
ytterst sällan inträffar, att skuldfordringsmål, hvarå 93 § vexellagen
är tillämplig, anhängiggöres hos öfverexekutor, utan sådant mål helt
säkert genast instämmes till domstol, torde för det praktiska lifvets
behof ej vara af nöden att omförmälda undantag göres.
I sammanhang med berörda förklaring synes den förut antydda
ändringen af 51 § utsökningslagen böra ega rum.»
Under åberopande af den för justitieombudsmannen gällande in¬
struktion, som bjuder honom att, derest han finner antingen lags eller
författnings otydlighet, eller domares eller andra embetsmäns skiljaktiga
begrepp om dess ändamål, föranleda till olika eller origtiga tillämp¬
ningar deraf, i sin berättelse påyrka en till enhet och sammanhang i
lagskipningen verkande förklaring af en sådan lag, hemställer slutligen
justitieombudsmannen om antagande af följande förslag till
Lag angående förklaring af 12 § utsökningslagen och ändrad lydelse
af Öl § samma lag.
Härigenom förklaras att 12 § utsökningslagen eger tillämpning
jemväl på fordran, som grundar sig på vexel; och förordnas att 51 §
samma lag. skall erhålla följande ändrade lydelse:
Om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalnings¬
skyldighet blifvit någon ålagd, galle hvad stadgadt är i fråga om un¬
derrätts dom i ty fall.
Har öfverexekutor, såsom i 28 § sägs, förordnat om fast egendoms
försäljning, må den ej ega rum förr än laga kraft å utslaget kommit.
I likhet med justitieombudsmannen omfattar utskottet den åsigt,
att gällande lagstiftning icke lägger hinder i vägen för öfverexekutor
att till pröfning upptaga lagsökningar, som grundas å vexel, och för¬
menar att hvad justitieombudsmannen till stöd härför ur såväl teore¬
tisk som praktisk synpunkt anfört, svårligen kan vederläggas. Lika¬
ledes finner utskottet en förklaring af gällande lag vara af nöden för
att hafva den osäkerhet och brist på enhet, hvaraf rättstillämpningen
på ifrågavarande område visats lida, och gillar den form justitieombuds¬
mannen i sitt förslag gifvit den ifrågasatta förklaringen. Det kan
visserligen, såsom justitieombudsmannen sjelf antydt, sättas i fråga, om
det icke vore lämpligare att förlägga platsen för lagförklaringens in¬
rymmande till förordningen om vexellagens införande, men då det be¬
hof, om hvars tillgodoseende här är fråga, praktiskt sedt, torde
20
Lagutskottets inlåtande N:o 4.
fyllas lika väl genom en förklaring af det lagrum, hvartill justitie¬
ombudsmannen hänvisat, och hvilket plägar af öfverexekutorerna i deras
utslag i dylika mål åberopas, tvekar utskottet icke att lemna sitt bifall
till justitieombudsmannens förslag i förevarande afseende.
Hvad härefter vidkommer den ifrågasatta ändringen af 51 § ut-
sökningslagen afses dermed att förebygga, att den exekutiva kraften
af öfverexekutors utslag i vexelmål komme att anses ringare än af
rådstufvurättsdomar i dylika mål; och då gällande rätt tillägger öfver¬
exekutors utslag i andra än vexelmål samma exekutiva verkan, som
underrätts domar eller utslag, samt bindande skäl icke torde kunna an¬
föras till stöd för en uppfattning, enligt hvilken undantag i nu berörda
afseende borde göras för vexelmål, men 51 § utsökningslagen med sin
nuvarande lvdelse tilläfventyrs skulle komma att anses stödja en sådan
uppfattning, synes den föreslagna ändringen vara af behofvet påkallad.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, föranlåtes utskottet
hemställa,
att Riksdagen ville för sin del antaga följande
förslag till
Lag
angående förklaring af 12 § utsökningslagen
och ändrad lydelse af 51 § samma lag.
Härigenom förklaras, att 12 § utsökningslagen
eger tillämpning jemväl på fordran, som grundar sig
på vexel; och förordnas att 51 § samma lag skall er¬
hålla följande ändrade lydelse:
Om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvar¬
igenom betalningsskyldighet blifvit någon ålagd, gälle
hvad stadgadt är i fråga om underrätts dom i ty fall.
Har öfverexekutor, såsom i 28 § sägs, förordnat om
fast egendoms försäljning, må den ej ega rum förr
än laga kraft å utslaget kommit.
Stockholm den 10 februari 1891.
På lagutskottets vägnar:
A. LILIENBERG.
Lagutskottets Utlåtande N:o 4.
21
Reservationer;
af herr Lilienberg: »Lika med justitieombudsmannen anser jag
en lagförklaring nödig till förtydligande af öfverexekutors rätt att upp¬
taga vexelmål, men då det torde vara uppenbart att de stridiga åsig-
terna härom härledt sig från olika uppfattning af stadganden i vexel-
lagen och förordningen Dm dess införande, har jäg ansett, att förkla¬
ringen, hvilken jemväl kunde omfatta verkställigheten af öfverexeku¬
tors utslag i vexelmål, borde meddelas vid nyssnämnda förordning och
erhålla ungefär följande lydelse:
Härigenom förklaras, att hvad i förordningen om nya vexellagens
införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 7 maj 1880
är stadgadt angående rättegång i vexelmål ej utgör hinder för öfver-
exekutor att upptaga mål, hvari lagsökning anställes på grund af vexel-
fordran, och att stadgandet i samma förordning om verkställighet af
dom i vexelmål eger tillämpning jemväl å öfverexekutors utslag i dy¬
lika mål;»
af herr Fröberg;
af herr Wester, som ansett att den föreslagna ändringen af 51 §
utsökningslagen icke bort tillstyrkas;
af herr Erickson mot vissa delar af motiveringen.
»
Bih. till Likså. Frat. 1891. 7 Sand. .5 Iluft.
4