2
Lagutskottets Utlåtande N:o il.
N:o 11.
Ank. till Riksd. kansli den 19 febr. 1891, kl. 2 e. m.
Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till
14 kap. 3 § giftermålsbal ken.
Uti en inom Första Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 25, anför herr F. T. Borg, bland annat, hurusom mycket blifvit
under senaste årtionden gjordt i vårt land till skydd för qvinnan och till för¬
bättring' af hennes ställning i familjen och samhället. Sålunda hade man ej
allenast genom lagen om boskilnad sökt skydda hennes andel i egendom, då
mannen vanvårdat gemensamt bo eller öfvergifvit henne, utan ock tillerkänt
henne rätt att sjelf förvalta de medel, hon genom sin arbetsförtjenst för-
värfvat till sitt och barnens nödtorftiga underhåll o. s. v. Det funnes emel¬
lertid ett område inom äktenskapet, som lagstiftningen ej syntes hafva egnat
den uppmärksamhet, som det förtjenade, det nemligen hvarpå hustru och
minderåriga barn befunne sig under sista stadiet af en lastbar familjefaders
lif i hemmet, det stadium, da »kif och bitterhet» längesedan blifvit hemseden,
då dryckenskapen, lätjan eller annan last i grund och botten förstört mannen
och ruinerat familjen, då hans demoralisation redan länge förgiftat hemmet,
då hustruns och barnens helsa och lif hotades af nöden och våldet från
drinkaren eller den annars lastare, då boskilnad vore gagnlös, emedan boet
redan vore förskingradt, då uppfyllandet af fattigvårdens skyldighet att hjelpa
den nödstälda familjen endast vore ett palliativ, äfven då fattigvården be¬
gagnade sin rätt att låta mannen afarbeta hvad densamma förskjutit till
familjens underhåll, enär fattigvårdens välde öfver mannen upphörde, så snart
han afbetalt sin skuld till fattigvården, men han derefter vore oförhindrad
att fortsätta sitt lastbara lefverne, och det som familjens enväldiga öfver-
Lagutskottets Utlåtande N:o 11. B
hufvud. Att han återvände dit och till sina gamla vanor vore lika vanligt,
som att han återkomme än mer oefterrättlig, tyrannisk och farlig; han be¬
traktade nemligen nu den honom öfvergångna behandlingen som en orättvisa,
en af hustrun tillstäld chikan, som han skulle hämnas. Än värre: äfven
efter tvångsarbete vore han lagligen berättigad att disponera öfver boet, att
än en gång ruinera hustru och barn, om den förra under hans frånvaro hunnit
förvärfva något. 1 här antydda stadium af mannens lif syntes det vara ej
allenast en rättighet, utan en ovilkorlig pligt att samhället kraftigare och
skyndsammare än hittills ingrepe ej blott för att skydda hustrun och barnen,
det framtida slägte!,, utan ock för att skydda sjelfva samhället, enär hvarje
lastbar kunde anses som bärande en mot samhället rigtad brandfackla, hvilken
det vore en hvars skyldighet att genom lag och sed söka släcka.
Genom stadganden i giftermålsbalken, ärfdabalken, kyrkolagen, för¬
ordningen angående fattigvård och förordningen den 27 april 1810 om äkten¬
skapsskilnad på grund af »slöseri, dryckenskap och våldsamt sinnelag» hade
man visserligen utvägar för befogade skilsmessor, men dessa utvägar kunde
icke anses annorlunda än såsom omvägar för den olyckliga, åt sig sjelf
lemnade qvinnan. Makarna skulle först varnas af pastor, så af kyrkoråd;
vidare måste makan stämma inför rätt och förebringa bevisning, derefter be¬
gära Kong!. Maj:ts nådiga tillstånd till skilnad; men innan sådan beviljades,
skulle andra, maken höras samt domkapitlet, konsistorium inkomma med veder¬
börande presterskaps betyg och utlåtande, hvarefter högsta domstolen skulle
höras, innan Kong! Maj:t i statsrådet fattade sitt beslut. Med så mång¬
dubbla förskansningar försvarade svensk lag i nittonde århundrade lastare
mäns rätt att tyrannisera, demoralisera och ruinera qvinnor och barn.
Enär det emellertid visat sig, att hustrun ytterst sällan kunde förmå
sig att begära skilsmessa från en lastbar man, ja hellre fördroge årslånga
misshandlingar och lidanden än droge honom inför rätta, ej sällan och med
skäl af fruktan för sitt och barnens lif, hade motionären förestält sig, att
ett lämpligt skydd skulle kunna beredas henne derigenom, att fattigvårds-
myndighet finge rättighet och skyldighet att, när den redan blifvit familjens
målsman på grund af densamma lemnadt understöd (föranledt af mannens
dryckenskap, lätja eller annan last), också blifva hustruns målsman i fråga
om skilsmessa från mannen, åtminstone så till vida målsman, att den med
hustruns samtycke egde att hos rätten anmäla mannen med yrkande af
skilsmessa.
Utom alla andra skäl, såsom lättare och skyndsammare gång för skils¬
messa af ifrågavarande art, funnes ett väsentligt, nemligen det skydd för
hustru och barn, som skulle ligga deri, att fattigvårdsstyrelsen i första rummet,
visserligen med hustruns samtycke, yrkade skilsmessa, enär derigenom man-
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 11.
nens onda sinne skulle mindre retas och mindre fresta honom till miss¬
handling af ett eller annat slag mot hustru och barn, medan hans missnöje
med fattigvårdsstyrelsen blefve vanmägtigt. Redan ett sådant skydd under
t. ex. ett eventuel förbättringsår syntes vida öfverväga de betänkligheter,
man möjligen kunde hysa mot att äfven i berörda fall insätta fångvårdsstyrelse
som målsman för hustru och barn.
En hvar, som tagit del i den nuvarande officiella fattigvården, hade
sig fullkomligt bekant, att fattigvården och samhället, lika väl som i all¬
mänhet hustru och barn, stode alldeles redlösa gent emot en utfattig och
lastbar familjefader, sedan moraliska medel, förmaningar och varningar, lik¬
som ock ekonomiska och judiciella, såsom boskilnad och tvångsarbete, visat
sig fruktlösa.
På grund af hvad motionären i hufvudsak sålunda anfört, föreslår han,
att Riksdagen ville antingen med den slutliga formulering, som kunde finnas
nödig, för sin del antaga följande tillägg till 14 kap. 3 § giftermålsbalken:
»Underlåter mannen, i följd af dryckenskap, lätja eller annan last,
att försörja hustru med eller utan minderåriga barn, så att fattigvårdsstyrelse
nödgas lemna dem understöd, ege nämnda myndighet befogenhet att, med
makans samtycke, hos rätten begära skilsmessa för ett år; och bör rätten,
efter det förhållandet blifvit styrkt, ålägga mannen att genast afflytta från
hemmet, sedan domen vunnit laga kraft, samt detsamma icke under nämnda
tid besöka vid vite af fängelse.
Då sådan afflyttning sker, får mannen ur boet ej medtaga mer än
det, enligt fattigvårdsstyrelsens bepröfvande, nödvändigaste bohag, om sådant
finnes utöfver hustruns och minderåriga barns skäliga behof.
Har fattigvårdsstyrelse icke, i samråd med hustrun, under årets lopp,
hos rätten anmält att mannen bättrat sig samt blifvit i stånd och villig att
uppfylla sina pligter som familjens försörjare, bör rätten, på ny anmälan af
fattigvårdsstyrelsen och hustrun, döma till skilnad, hvarefter, och sedan domen
vunnit laga kraft, konsistorium bör utfärda skiljebref.
Tillfaller under mannens förbättringsår familjen arf, förvaltas det af
fattigvårdsstyrelsen, tills slutlig skilsmessa vunnits, hvarefter enligt lag
förfares,»
eller ock, derest gällande lagbestämmelser skulle lägga hinder i
vägen för bifall till detta förslag, i skrifvelse till Kong! Maj:t hemställa,
det Kongl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga förslag om tillägg till
berörda lagrum i ofvan angifna syfte.
Lagutskottets Utlåtande N:o 11.
5
De omständigheter, hvarå förslaget närmast grundas, skulle vara
hustrus af erfarenheten ådagalagda obenägenhet att taga första steget till
upplösande af ett äktenskap, som dock blifvit henne en olidlig börda,
äfvensom att hustrun genom att icke behöfva sjelf begära skilsmessa skulle
mindre utsättas för obehag af hvarjehanda slag från den genom skilsmesso-
yrkandet uppretade mannen. Då emellertid alltid hustruns samtycke skulle
inliemtas, torde mannen städse komma att i henne se det verkliga upphofvet
till den för honom kränkande åtgärden; och om än det må vara en sanning,
att hustrur ofta visa obenägenhet att taga första steget för äktenskapets
upplösande, föreställer sig utskottet likväl, att detta förhållande icke kan
utgöra en tillräcklig grund för att, i strid med gällande principer å området
för ifrågavarande lagstiftning, åt en myndighet, hvars målsmanskap öfver
mannen är af mer eller mindre tillfällig art, tillerkänna initiativet i ett
ärende af så rent personlig och grannlaga beskaffenhet som en äktenskaps-
skilnadsfråga.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,
att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 19 februari 1891.
På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖORON A.
Bill. till Biksd. Prot. 1801. 7 Samt. 6 Häfl.
2