Riksdagens Skrifvelse, N:o 89.
27
X:o 89,
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1891.
— — Andra Kammaren den 13 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af vackt 'motion om
tillägg till 17 köp. 10 § handelsbälken.
(Lagutskottets utlåtande n:o 46.)
Till Konungen.
Ett vigtig! spörsmål, hvartill rättsförhållandet emellan myndling och
förmyndare gifver anledning, är frågan, huru länge myndlingen efter för¬
mynderskapets upphörande eget' den förmånsrätt för sina hos eu förutvarande
förmyndare innestående medel, som enligt 17 kap. 10 § handelsbalk^), sådant
detta lagrum lyder genom förordningen den 8 oktober 1861, blifvit myndling till¬
erkänd. Detta spörsmål linnes emellertid icke i gällande lag besvaradt. Ifråga¬
varande lagrum torde nemligen närmast afse det förhållande, att förmyndaren
råkat i konkurs under förmynderskapets utöfning, och i 23 kap. 4 § ärfdabalken
meddelas endast bestämmelse om den tid, inom hvilken lemnad redovisning må
af myndling klandras. Vid sådant förhållande har lagskiparen, såsom fram¬
går af flere Eders Kongl. Maj:ts domar, sett sig föranlåten förklara, att
förmånsrätten i fråga åtföljer myndlingens fordran, så länge denna hålles vid
lif. Den praxis, som sålunda utvecklat sig, synes emellertid betänklig' för
den allmänna krediten och egnad att föranleda missbruk af hvarjehanda slag.
Hvarken ur principal eller praktisk synpunkt låter sig enligt Riksdagens
förmenande en slik utsträckning af förmånsrätt försvaras, och frågan synes
endast böra gcälla bestämmandet af den tidpunkt efter förmynderskapets slut,
28
Riksdagens Skrifvelse, N:o 89.
då förmånsrätten bör upphöra. I sådant afseende förtjena!' att omnämnas,
huru som lagberedningen i sitt förslag till ärfdabalk i 15 kap. 18 § upptog
en bestämmelse af innehåll att, derest den myndig vordne låtit sin fordran
stå inne längre tid än ett år, sedan den genom oklandrad eller eljest god¬
känd räkning eller genom dom blifvit stadgad, han icke vidare finge göra
anspråk på förmånsrätt för samma fordran. Enahanda bestämmelse meddelades
ock i fråga om tillträdande förmyndare eller målsman, som försummat att
inom berörda tid utsöka omyndigs fordran hos förutvarande förmyndare.
Under omnämnande af den rigtning, hvari lagtillämpningen i före¬
varande ämne utvecklat sig, äfvensom huru fall förekommit, då förmyndare
begagnat myndlings medel i egen rörelse, samt affärsvänner till den förre,
okunnige om detta förhållande, föranlåtits att bevilja honom kredit i allt för
stor utsträckning, har inom Riksdagen föreslagits, att, i analogi med före¬
skrifterna om förmånsrätt för ogulden ränta, ifrågavarande lagrum måtte er¬
hålla ett tillägg af innehåll, att förmånsrätt, som der stadgas, icke skall
ega rum ' för längre tid än tre år från det myndling myndig blef, utan att
laga förfall styrkas kan.
I berörda framställning har emellertid icke beaktats, att en tillämpning
af den i 17 kap. 10 § handelsbalken stadgade förmånsrätt kan komma i
. fråga jemväl då förmynderskapet fortfar, men öfverflyttas från en till annan
person, som har att i förhållande till sin företrädare bevaka myndlingens
rätt, eller då förmynderskapet upphör af annan anledning än att myndling
blifver myndig; och har vid sådant förhållande Riksdagen, som, på sätt ofvan
blifvit antydt, anser en inskränkning i afseende å tiden för fortvaron af
ifrågavarande förmånsrätt i den allmänna kreditens intresse vara af behofvet
påkallad, funnit sig böra hemställa, det täcktes Eders Kongl. Maj:t låta ut¬
arbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan lagbestämmelse, hvar¬
igenom den i 17 kap. 10 § handelsbalken stadgade förmånsrätt för omyndigs
fordran begränsas till viss tid efter det förmynderskapet upphört.
Stockholm den 13 maj 1891.
Med undersåtlig vördnad.