RIKSDAGENS PROTOKOLL
1891. Första Kammaren. N:o 33.
Onsdagen den 6 maj, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollen för den 29 sistlidne april.
Anmäldes och bordlädes
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande och me¬
morial:
n:o 5, i anledning af väckt förslag om öfverlemnande till
riksbanken af obligationer, utfärdade af riksgäldskontoret; och
n:o 6, angående anvisande af ersättning till utskottets kansli;
äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 13, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om upphäfvande af för visst fall lemnadt till¬
stånd till utbyte af kronans nummerhästar mot remonter;
n:o 14, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående utfärdande af föreskrifter i afseende å befordran
till underlöjtnant; samt
n:o 15, i anledning af återremiss till utskottet af dess utlå¬
tande n:o 1 i anledning af herr P. M. Söderbergs motion om skrif¬
velse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning angående möj¬
ligheten att bereda tillfälle för mindre bemedlade att bilda egna
jordbruk.
Första Kammarens Prot. 1891. N:o 33.
1
N:o 33.
2
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Kiksdagens
skrifvelse, n:o 60, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående vissa förändringar i lagstiftningen rörande
handeln med vin och maltdrycker m. m.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
nedannämnda under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: konsti¬
tutionsutskottets utlåtande n:o 11, statsutskottets utlåtande n:is
10 a och 62, bankoutskottets memorial och utlåtande n:is 11 och
12 samt Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12.
öm utsträck- Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 2 och 4 i denna
nmg af ratten ra|nacj bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af väckta motioner,
UdagsJänlm åsyftande förändrade bestämmelser i fråga om vilkoren för valrätt
Andra Kam- till Andra Kammaren.
maren. •
Herr Bergström: Den, som med någon uppmärksamhet följt
de politiska rörelserna i vårt land under de senare åren, har icke
kunnat undgå att lägga märke till, att frågan om utsträckning af
den politiska rösträtten eller, med andra ord, valrätten till Andra
Kammaren allt mer och mer trängt sig fram i förgrunden. Bland
de samhällsklasser, hvilka äro i saknad af politisk rösträtt, råder
— det låter icke förneka sig — ett starkt missnöje. Man kan
visserligen säga, och kanske till någon del med fog, att detta
missnöje icke uppspirat af sig sjelf, utan att fröet dertill utsätts
och vattnats af agitatorer; men till alla delar är detta icke för¬
hållandet. Från det representationsreformen genomfördes till nu
hafva 25 år förflutit. Utvecklingen har under denna tid gått raskt
framåt. Många förhållanden, som då förefunnos, äro numera än¬
drade. Jag tillåter mig att påpeka, hurusom folkskoleväsendet
eller folkundervisningen befinner sig i ett ojemförligt bättre skick
nu än år 1866, hurusom folkhögskolorna tillkommit, huruledes
man sörjt för föreläsningar för arbetarne m. m. Jag tror således,
att kunskaperna inom dessa folkklasser hafva betydligt ökats sedan
1866, och med kunskaperna har kommit intresset. Det låter icke
förneka sig, att det politiska intresset hos dessa folkklasser är
ofantligt mycket större än det någonsin varit, och just deri ligger
något berättigande af deras anspråk att få den politiska rösträtten
vidgad.
För mig ställer sig frågan om utvidgning eller utsträckning
af den politiska rösträtten icke såsom en rättsfråga, utan såsom
en klokhets- och lämplighetsfråga. Jag kan till fullo instämma i
hväfl utskottet yttrar på sid. 3 i sitt betänkande. Utskottet säger
Onsdagen den 6 Maj, f. in.
3 N:o 33.
der: »Enligt utskottets åsigt, är det emellertid ej någon den en- Om utaträck-
skildes rätt, som bör vara bestämmande vid frågan om kvilka som nin9 f/ rätten
skola ega politisk rösträtt och derigenom få inverka på represen-at^avfjllnlfa
tationens sammansättning. Den synpunkt, som härvid måste vara Andra a:am-
den ledande, är, att representationen må blifva så sammansatt, att maren.
den kan antagas komma att i möjligaste mån tillgodose allas be- (Forts.)
rättigade intressen inom samhället.» Jag hörer således icke till
dem, hvilka proklamera den grundsatsen, att deltagande i statens
politiska lif hör till de s. k. menniskorättigheterna. Allt från
1809 till representationsreformens genomförande voro ju många
högt bildade samhällsklasser uteslutna från all representationsrätt,
och, om än de hyste en åtrå, att detta förhållande skulle upphöra,
hörde man dem aldrig yttra sådana banala fraser, som att de skulle
vara kränkta i sina menskliga rättigheter.
Om jag således nu ingår i en undersökning, huruvida något
kan och lämpligen bör göras för att vidga eller utsträcka den
politiska rösträtten, så må detta icke anses innebära något under¬
kännande af de sanna och rigtiga ord, hvilka utskottet yttrat, och
hvilka jag här tillåtit mig uppläsa.
Till konstitutionsutskottets behandling hafva denna riksdag
förelegat fem motioner i detta ämne. Den yttersta venstra flygeln
af dessa intages af herr Mankells motion. Den afser införande af
s. k. allmän rösträtt, och, har jag förstått honom rätt — eller
bör han så förstås som en reservant anser honom böra förstås,
då denne föreslår att i stället för medborgare skulle insättas per¬
son; — åsyftar han införande af politisk rösträtt äfven för kvinnor.
Jag älskar att tro att inom svenska Riksdagen aldrig på allvar
skall blifva fråga om att indraga qvinnan i det politiska lifvet.
Jag vill derför icke yttra mig vidare om denna sak. Hvad angår
den allmänna rösträtten, anser jag ej heller att derom kan blifva
fråga. Man åberopar visserligen exemplet från tyska riket, men
man glömmer dervid, att när den allmänna rösträtten der infördes,
så bestämdes tillika, att ledamot af tyska riksdagen icke tick upp¬
bära något arfvode'. I ett annat land, som har genomfört tre stora
parlamentsreformer, nemligen England, uppbär ej heller ledamot
af underhuset något arfvode. Om än detta icke är lag, är det en
så allmänt gällande sed, att den, som tilläte sig att uppbära arf¬
vode, derigenom prostituerade sig. Jag får säga att den enda
förutsättning, under hvilken jag skulle kunna vara med om att
medgifva allmän rösträtt, vore, att arfvodet för Andra Kammarens
ledamöter borttoges. Derigenom utestängdes möjligheten för yrkes-
politici, hvilka blott vilja komma åt arfvodet, att vinna inträde i
representationen.
Härjemte föreligga motioner, som afse mindre långt gående
förändringar i de gällande grundlagsbestämmelserna. Deribland är
en af herr Petersson afgifven, i hvilken föreslås, att valrätt skall,
inom den kommun, der han är bosatt, tillkomma en hvar i kom-
X:o 38. 4
Onsdagen den 6 Maj, f. ra.
Om ntsträck- munens angelägenheter röstberättigad man. Till denna åsigt sluter
mng af ratten jag mjg_ ]\fen jag ifrågasätter icke nu att Riksdagen skulle på egen
dagsmän till hand och åt eget initiativ besluta någon ändring i grundlagen. —
Andra Kam- Här förekommer en annan motion, afgifven af herr Waldenström,
maren. hvilken föreslår att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
(Forta.) hemställa, att Kong], Maj:t ville låta utarbeta samt för Riksdagen
till grundlagsenlig behandling framlägga förslag till sådana ändrin¬
gar i § 14 riksdagsordningen, som kunna motsvara rättvisa kraf
på utsträckning af den politiska valrätten; utskottet har afstyrkt
aflåtande till Kongl. Maj:t af on sådan skrifvelse, enär skrifvelsen
vore af ett allt för allmänt innehåll, och i detta utskottets omdöme
kan jag icke annat än instämma. Vill man i en fråga sådan som
denna skrifva till Kongl. Maj:t, bör man i skrifvelsen inlägga ett
bestämdt innehåll. Jag vill derför så att säga kombinera herr
Peterssons motion med herr Waldenströms och föreslå en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med bestämdt innehål], gående derpå ut, att
Kongl. Maj:t måtte för Riksdagen till grundlagsenlig behandling-
framlägga förslag till sådan ändring i riksdagsordningen, att rättig¬
het till deltagande i val af ledamot i Riksdagens Andra Kammare
må tillkomma en hvar i kommunens allmänna angelägenheter röst¬
berättigad man. Men jag vill göra ett ytterligare tillägg. Jag
tror nemligen att den åldersgräns, som den gällande bestämmelsen
fastställer, eller rättare, om jag så får uttrycka mig, den politiska
myndighetsåldern är för låg. Såsom bekant, är man i kommunen
röstberättigad vid fylda 21 år och således äfven vid samma ålder
berättigad att välja till Andra Kammaren. Denna ålder synes mig
alldeles för låg. En ung man vid 21 års ålder har i allmänhet
icke stort politiskt intresse, och har han det, svärmar han för
mycket exalterade ideal och behöfver väl tid på sig att mogna.
Jag vill vidare, att man med fullt förtroende skall lägga denna
fråga i regeringens hand. Jag önskar nemligen icke, att Riks¬
dagen i en så vigtig fråga af eget initiativ beslutar en förändring
i grundlagen. Erfarenheten visar, att frågan om representations¬
förändringen blef löst först, sedan man hade lagt densamma i
regeringens hand. Jag kommer derför aldrig att medverka till
någon förändring i gällande bestämmelser, med mindre ett förslag
i detta hänseende utgår från regeringen.
Nu gäller det att utröna, huruvida en sådan förändring, som
mitt förslag innebär, skulle vara till men för vårt politiska Rf.
För min del tror jag det icke. Såsom bekant, har statistiska cen¬
tralbyrån verkstält en utredning angående valrätten till Andra
Kammaren, och konstitutionsutskottet har nu liksom förut åberopat
vissa fakta från denna utredning. Jag talar nu först om huru
förhållandet skulle blifva i städerna, om man tillerkände en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man valrätt
till Andra Kammaren. Derom yttrar utskottet följande: »I städerna,
der redan nu grupperna civile, kommunal och dylika betjente,
Onsdagen den 6 Maj, f. in.
5 X:o 33.
underofficerare och manskap, landtbruksinspektorer och dylika,
handels- och dylika bokhållare, sjökaptener och styrmän, sjömän
och fiskare, handtverkare och dylike, fabriks- och han^tverks-
arbetare, »öfrige arbetare» samt enskildes och bolags tjenare utgöra
55,6 6 procent af valmanscorpsen, skulle samma grupper komma
att få sin öfvervigt ökad med ytterligare 11,52 procent i händelse
af nu ifrågasatt sänkning af det s. k. politiska strecket.» Dessa
siffror komma naturligtvis, i händelse man höjer den politiska
myndighetsåldern från 21 till 25 år, att undergå någon förändring.
De komma att minskas .och möjligen mera till fördel för de mera
burgna samhällsklasserna än de mindre burgna, ty det är just
beträffande dessa, som hvad jag ville kalla sjelfförsörjningen tidi¬
gast gör sig gällande. Man finner dock af detta, att redan nu
hafva de samhällsklasser, hvilka stå närmast dem, som sakna po¬
litisk rösträtt, öfvervigt vid valen, och, ser man på valen i de
särskilda städerna, ådagalägger utgången af dessa, att sistnämnda
samhällsklasser verkligen veta att begagna sin öfvervigt. Det är
ju icke ogrannlaga att åberopa exemplet från t. ex. den stad, der
jag bor. Vid två särskilda val hafva de två olika samhällselementen
mätt sina krafter, och begge gångerna har den fraktion, som utgör
55,66 procent af valmanscorpsen, segrat; och jag tror, att det fort¬
farande skall gå på samma sätt. Det synes mig att magtställningen
icke blifver i någon väsentlig mån förändrad, om man ökar de
politiskt röstberättigades antal med desse, som äro kommunalt
röstberättigade, men hittills saknat politisk rösträtt.
Hvad angår landsbygden, ställer sig förhållandet något annor¬
lunda. Derom yttrar utskottet: »af denna undersökning framgår
bland annat att den majoritet, som dittills i alla valkretsar å lands¬
bygden, utom 7, tillhört gods- och hemmansogaregrupperna, inom
58 valkretsar skulle komma att öfverflyttas till dem, som i berörda
redogörelse sammanfattats under grupperna fabriks- och handt-
verksarbetare, »öfriga arbetare», sjömän och fiskare, landtbruks¬
inspektorer och rättare samt arrendatorer.» Ja, nog förhåller det
sig så, men enligt min uppfattning kan det icke vara till skada,
om denna valmanscorps på landsbygden, hvilken, enligt min mening,
är särdeles och jag vågar säga allt för mycket homogen och har
allt för mycket samma intressen, utspädes något med andra sam¬
hällsklasser. Derför tvekar jag icke att äfven på landsbygden
tillämpa den grundsats, som jag nu har förordat.
Jag är fullt medveten om, att uttalandet af denna min åsigt
kommer att väcka anstöt inom denna kammare och kanske äfven
utom densamma. Det är dock en åsigt, till hvilken jag icke ny¬
ligen har kommit, utan som är en frukt af allvarligt och moget
öfvervägande under en längre tid. Jag tror att något kan och
bör göras för att bryta udden af det missnöje, hvilket förefinnes.
Väl vet jag, att jag inom denna kammare icke finner någon större
anklang för det förslag, som jag nu väckt, men icke dess mindre
Om utsträck¬
ning af rätten
att välja riks¬
dagsmän till
Andra Kam¬
maren.
(Forts.)
N:o 3B. 6
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
Om utsträck- anhåller jag, att herr talmannen ville göra proposition på bifall till
linväf-a Viks-mitt nu framstälda skrifvelseförslag, eller att Riksdagen mätte i
dagsmän ti11 skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa, att Kongl. Maj:t ville låta ut-
Andra Kärn- arbeta samt för Riksdagen till grundlagsenlig behandling framlägga
maren. förslag till sådan ändring i riksdagsordningen, att rättighet att
(Forts.) deltaga i val af ledamot i Andra Kammaren må tillkomma en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, som fult
25 år.
I detta anförande instämde herr Wcern.
Herr Adelsköld: Jag har visserligen vid föregående riksdagar
tydligt och klart uttalat min åsigt i denna vigtiga fråga och dervid
förordat det s. k. streckets nedsättning. Jag skulle således
kunna hänvisa till dessa uttalanden, men med herr talmannens be¬
nägna tillstånd skall jag bo att få tillägga några ord. Jag skall
som vanligt icke uppehålla kammaren länge.
Hå den nya representationsreformen genomfördes 1865 var jag
icke ledamot af riksdagen, men genom herr landtmarskalkens vän¬
lighet utnämndes jag till »extra» kanslist och fick såsom sådan
rättighet att vistas i riddarhussalen och äfven »hafva säte» der¬
städes — om det fans någon plats. På så sätt var jag i tillfälle
att närvara vid de ytterst intressanta debatterna hos ridderskapet
och adeln om införande af representationsreformen, hvilka jag aldrig
glömmer, om jag än blefvo aldrig så gammal, och jag hade då
äfven tillfälle att höra, huruledes många talare, som voro välvilligt
sinnade för representationsförändringen och för att alla klasser i
landet så vidt möjligt skulle kunna blifva representerade, uttalade
såsom sin mening, att man för tillfället borde sätta census hög,
emedan saken var ny och oförsökt och fordrade erfarenhet; och
för min del kan jag icke finna annat, än att detta då var eu väl
berättigad betänksamhet.
Men nu efteråt, sedan man vunnit 25-årig erfarenhet om huru
reformen verkat, och att efter nuvarande lagstadganden endast 6
procent af landets invånare äro berättigade att utöfva eu med¬
borgares allra dyrbaraste rättighet, nemligen den att deltaga i valet
till representanter i Riksdagens Andra Kammare, från hvilken rättig¬
het således icke mindre än 94 procent äro uteslutna, ställer sig
saken annorlunda, och man kan fråga, om detta var meningen med
representationsreformen, om detta är rätt och billigt.
Ser man efter huru förhållandet här vid lag ställer sig i ut¬
landet, visar det sig, att i Schweiz de politiskt röstberättigade ut¬
göra icke mindre än 22.6 procent, i tyska riket 21.7 procent, i
Preussen 19.3 procent, i Wiirtemberg 18.9 procent, i Baden 18.l
procent, i Bayern 17 procent, i Britiska riket 16.1 procent, i Spa¬
nien 16 procent, i Danmark 16.4 procent och i Sverige, som sagd!,
— 6 procent af hela befolkningen.
7 N:o 33.
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
En föregående talare har fäst uppmärksamhet på, hurusom Om utströ /
upplysningen hos de lägre klasserna högst betydligt förändrats till
det bättre under do 25 år, som passerat sedan representations- dag,Jän un
förändringen genomfördes. Han har talat om huru folkskoleväsendet Andra Ram-
utvecklats, huru folkhögskolorna tillkommit, huru föreläsningar för maren.
arbetare understödts genom statens försorg, och huruledes på detta (Forta.)
sätt befolkningen kommit på ett helt annat utvecklingsstadium
än 1866.
Under den långa tid, jag haft att göra med jernvägsarbeten,
har jag lärt känna arbetarne ej så litet, och jag kan vitsorda, att,
om arbetarne behandlas så, som de böra behandlas, äro de lika goda
som någon annan.
Eu af de första reformer, som genomfördes sedan tyska riket
enats, var då konung Wilhelm, sedermera Tysklands kejsare, på
föranledande af Bismarck, införde en högst obetydligt inskränkt
allmän rösträtt. Och jag tror icke, att vårt svenska folk på något
sätt kan anses stå efter Tysklands i upplysning och politisk bild¬
ning, åtminstone hvad Tyskland beträffar på den tiden den all¬
männa rösträtten der infördes.
Ivonstitutions-utskottet har, såsom eu föregående talare om¬
nämnt, yttrat, att »den synpunkten måste vara ledande, att repre¬
sentationen må blifva så sammansatt, att den kan antagas komma
att i möjligaste man tillgodose allas berättigade intressen inom sam-
hälletD. Men dermed har också utskottet afkunnat domen öfver
sitt utlåtande, ty utskottet har sedermera upplyst, att bland dem,
som äro uteslutna från politisk rösträtt, förekomma »arbetare, sjö¬
män, fiskare, landtbruksinspektorer, rättare» med flere. Det är så¬
ledes hela klasser af oförvitlige medborgare, som äro uteslutna från
deltagande i den vigtigaste rättighet, som ett folk eger. Jag tror
således för min del, att tiden nu är inne och länge sedan varit
inne att skipa rättvisa i detta hänseende, så att den stora del åt
oförvitliga svenska medborgare, som nu äro politiskt omyndige, må
göras myndige och dermed äfven — ansvarige. Och ej allenast
rättvisan, men klokheten synes mig bjuda, att en sådan åtgärd
vidtages.
Jag skall i sammanhang härmed påminna om eu fråga, som
förevarit under hela tiden, sedan representationsförändringen ge¬
nomfördes, för att visa, hvart det kan leda om man allt för strängt
motsätter sig lösningen af frågor, som intressera många, nemligen
grundskattefrågan. Den började, såsom herrarne behagade minnas,
med en mycket blygsam begäran om en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan om utredning beträffande grundskatternas möjliga
»aflösning». Detta väckte motstånd hos ridderskapet och adeln
och presteståndet — frågan väcktes nemligen först under gamla
representationsskicket — och skrifvelseförslaget afslogs. Motståndet
mot ordnandet af denna fråga fortsattes sedan af Första Kammaren,
och nu har man kommit derhän, att det icke mera gäller af-
Ko 33. 8
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
Om utstrach- lösning utan afskrifning, och derhän kommer det också antagligen
ning af rätten off crg o o
att välja riks- , , , , .
dagsmån till Har torde den lärdomen kunna hemtas, att man icke allt för
Andra Kam- konservativt bör sätta ett »non possumus» mot reformer, som hafva
maren. den störa mängden bakom sig och dessutom äro — tidsenliga.
(Forts.) Jag tror ej heller det går an att resa upp dammar mot tidens
strömningar. Detta är lika omöjligt och vådligt som att genom
dammar uppdämma ett rinnande vatten. Man kan visserligen för
tillfället åstadkomma en uppdämning, men ju högre och starkare
dammen reses, desto våldsammare blir genombrottet och desto
större förstörelsen, då öfversvämningen förr eller senare ofelbart
inträffar.
För min del skulle jag helst önska att få genomförd en för¬
ändring, ungefär liknande den i tyska riket, hvarigenom resultatet,
såsom herrarno för en stund sedan hörde, skulle blifva, att omkring
21.7 procent af invånarne skulle få rättighet att deltaga i riksdags¬
mannaval till Andra Kammaren. Men då detta antagligen icke för
närvarande har utsigt till framgång, skall jag (ehuru jag icke till
alla delar kan biträda motiveringen) inskränka mig till att yrka
bifall till det förslag, som väckts af herr Bergström.
Herr Ekman: Lika med den förste talaren anser äfven jag,
att billighets- och klokhetsskäl nu böra bjuda, att någon utsträck¬
ning gifves åt den politiska rösträtten. Jag tror icke, att man
kan för sig dölja, att intresset för landets allmänna angelägenheter
nu gifver sig till känna i mycket vidsträcktare kretsar, än förhål¬
landet var, då de nu gällande bestämmelserna i riksdagsordningen
blefvo antagna. Jag tror ej heller, att man kan för sig dölja, att
många af dem, som för närvarande äro, på grund af gällande bestäm¬
melser i grundlagen, uteslutne från rättigheten att deltaga i riksdags¬
mannaval, kunna anses vara fullt ut lika kompetente att i sådant
val deltaga, som månge af dem, kvilka för närvarande enligt grund¬
lagen ega denna rättighet. Under sådana förhållanden är det, enligt
min uppfattning, icke underligt att sådana framställningar som de
i flera vid denna riksdag afgifna motioner förekommande om ut¬
sträckt politisk rästrätt, allt mer och mer omfattas af den allmänna
opinionen inom landet, och att åt de fordringar, som i de fram¬
lagda motionerna äro uttalade, skänkes understöd af män med fram¬
synthet.
Den förste talaren har tagit bort för mig en del af de argu¬
ment, som jag ämnat anföra till stöd för bifall till hans framställ¬
ning; och, för att icke göra mig skyldig till att å nyo repetera
hvad han redan utförligt i donna fråga uttalat, vill jag endast
tillåta mig fästa uppmärksamheten på något, som, enligt min tanke,
måste komma att inträffa, i fall man icke nu eller snart skänker
något bifall till framställningarna om en utsträckt rösträtt. Jag
tror nemligen att det icke kan låta sig göra att i all framtid bi-
Onsdagen den 6 Maj, f. in.
9 Nso 33.
behålla de bestämmelser, som nu i vår grundlag äro faststälda för Om utsträck-
rösträtten, utan att ett missnöje, som jag anser vara berättigadt, "jjw
skall inom landet uppstå och gorå sig så gällande, att man deraf ”ul'
tvingas till eftergifter. Men, mine herrar, det kan hända, att, när Andra Kam-
eftergifterna måste göras, fordringarna hafva vuxit så mycket, att maren.
man då, från de nuvarande bestämmelserna, skulle komma att (Forte.)
öfvergå till en allmän rösträtt. Jag fruktar, att derigenom skulle
uppkomma många våldsamma brytningar. Deremot tror jag, att i
närvarande stund fordringarna på en utsträckt politisk rösträtt
skulle vara tillfredsstälda med ett bifall till en sådan framställ¬
ning som don, hvilken af den förste talaren här har blifvit gjord.
På dessa skäl —- som jag nu icke anser vara behöflig! att vidare
utveckla, enär de af den förste talaren redan blifvit så- fullstän¬
digt framlagda — ber jag att få till alla delar instämma i det yr¬
kande, som af honom är gjordt.
Herr Borg: Principielt är jag anhängare af allmän rösträtt
utsträckt äfven till qvinnau, jag nämner detta på förhand i an¬
ledning af den förste talarens mening, att qvinnan icke borde få
rösträtt. Jag är således principielt för allmän rösträtt eller röst¬
rättens utsträckning i största möjliga grad, emedan jag funnit, att
sådana folk, som haft och hafva en dylik rätt, kraftigare, hastigare
och bättre utvecklat sig än andra folk i både materielt, moraliskt
och intellektuel! afseende. Jag pekar företrädesvis på Amerika,
Schweiz, Frankrike och England. Amerika har, som bekant, åstad¬
kommit de största undren i detta hänseende, då detta land på de
hundra år, det har funnits till såsom sjelfständig stat, utvecklat
sig mer än något annat folk på jorden och för närvarande är det
mägtigaste i verlden. Jag tillskrifver detta i första rummet den
allmänna rösträtten och i andra rummet religionsfriheten.
Denna stat, grundad af en liten skara emigranter, som om¬
bord å »Mayflower» utvandrade från England, detta Amerika finna
vi i fullt åtnjutande af allmän rösträtt och i besittning af full¬
ständig religionsfrihet. Der har aldrig stälts i fråga, att förhål¬
landet skulle vara annorlunda, att någon af dessa rättigheter skulle
beröfvas folket, lika litet som man i något annat land, som se¬
dermera fått allmän eller utsträckt rösträtt, satt i fråga att taga
bort eller förminska den derför, att den i något afseende skulle
inverkat retarderande eller annars skadligt för detta folk. Man
har tvärt om stärkts i den öfvertygelsen, att just på den utsträckta
rösträttens grund, på frihetens grund, hvilar i första rummet fol¬
kets välfärd, upplysning och sedlighet, som tilltagit i den mån
rösträtten utsträckts. I detta hänseende torde väl icke Sverige
vara något undantag. Jag vågar nemligen hysa den åsigten, att
Sverige efter det nya representationsskickets införande utvecklat
sig i alla afseenden ofantligt mycket mer än förut. Och jag
frågar, om det är rigtigt hvad en föregående talare yttrade, att det
N:o 33. 10
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
Om utsträck¬
ning af rätten
att välja riks¬
dagsmän till
Andra Kam¬
maren.
(Forts.)
nemligen visat sig, att under dessa 25 år efter den nya repre¬
sentationens införande det svenska folket i hög grad vuxit i bild¬
ning och kunskaper, och om det icke kan bestridas, hvad jag tager
mig friheten tillägga, att dess arbetarebefolkning eller den befolk¬
ning, som är orepresenterad, som står under strecket, visat en
sådan hållning, att intet folks arbetande klasser öfverträffat den,
knappast kan med den jemföras, om under alla förhållanden detta
folk på ett lojalt sätt fortlefvat i sina små vilkor och motstått de
allra starkaste agitationer till angrepp på det nuvarande samhälls¬
skicket, om det genom att sjelf taga nykterhetsfrågan med flera
andra vigtiga frågor om hand, visat sig som goda medborgare, om,
så är förhållandet, då frågar jag, huru man med godt samvete
skall kunna undanhålla dem rösträtt till Andra Kammaren?
Jag skall också taga mig friheten göra en liten anmärkning
beträffande de nu representerade klasserna, dessa 307,000, Indika
ega politisk rösträtt. Jag frågar kammaren: kan man verkligen
säga, att dessa så skött sin rösträtt, att de på grund af sitt väl¬
förhållande i detta hänseende böra hafva företräde framför andra?
Den nyaste statistiken upplyser, att de som deltagit i riksdags-
mannavalen 1887 — jag har de officiella uppgifterna för 1882—
1887 — hafva utgjort i medeltal 35 procent i städerna och på
landsbygden. Alltså finna vi, att flertalet af nu röstberättigade
så utöfvat sin rösträtt, att de — borde förlora den, vore jag fär¬
dig att säga, då de visat så litet intresse för landets vigtigaste
angelägenhet, att de icke en gång hvart tredje år offrat några
timmar för att tillsätta en representant. Det är åtminstone icke
ett förhållande, som gör dom värdigare att representeras än de
uteslutne; de orepresenterade kan man åtminstone icke lägga till
last, att de icke hafva något intresse för saken, enär de icke haft
tillfälle att visa det. Jag ber också att här få anmärka, att icke
mindre än 49 motioner hafva under dessa 25 år förordat dels
streckets nedsättning, dels allmän rösträtt. Detta visar dock en
stark påtryckning, att så många motioner i denna fråga framkom¬
mit, alla gående ut på att utsträcka rösträtten; jag talar nu icke
om alla de rösträttspetitioner, som ingått till regeringen och af
hvilka för några år sedan en onda hade icke mindre än omkring
50,000 namnunderskrifter.
Hvad påtryckningen beträffar för närvarande, hafva redan åt¬
skilliga föregående talare nämnt, att den är synnerligen stark för
utsträckning af rösträtten, hvilket heller ingen lär vilja bestrida.
Jag vill dock icke uppehålla mig längre vid en sak, som hvar
och en förmodligen väl genomtänkt och hvilken de allra fleste
sannolikt mångsidigt studerat. Jag vill endast taga mig friheten
anföra ett par ord, som nyligen uttalats i Tyskland och dem jag
funnit särdeles behjertansvärda, så lydande: »det har visat sig att
rösträtten har varit det universalmedel, som läkt folkets sår. Den
har fört länder framåt, men på samma gång icke verkat så starkt,
Onsdagen den 6 Maj, f. ni.
11 }f:o 33.
att den medfört skakningar eller omhvälfningar. Rösträtten kar Om utsträck-
varit afloppet för de revolutionära rörelserna. Bismarcks första""^ a{. ratten
slag mot den socialistiska strömmen, som leddes af Lasalle, var dagsJlän tiu
rösträtten, och slaget träffade långt bättre, än undantagslagen se- Andra Kam-
dermera gjorde. Under valrättsstyrelsen har Tyskland vuxit sig maren.
starkt och fast. Den är den segrande principen, som skyddar det (Forta.)
moderna samhället mot revolutionerna.»
Härtill fogar jag, att äfven vår tids störste statsman — jag räk¬
nar icke Bismarck såsom sådan, utan Gladstone — varit med om att
1884 genomföra en rösträttsreform i England, hvarigenom icke
mindre än 2 millioner röstberättigade konimo till de 3 millioner,
som förut funnos. Gladstone har således också ansett, att röst¬
rättens utvidgning skulle bidraga till det nuvarande samhällets
styrka och utveckling.
Till slut skall jag be att få anföra ännu ett litet drag, som
kanske har sin betydelse. Den ädle upphofsmannen till vårt nu¬
varande representationssvstem, friherre De Geer, yttrade i en för¬
beredande öfverläggning 1865: »Enligt det hvilande förslaget är
den Andra Kammaren gjord så litet demokratisk som det varit
möjligt, för att kunna hoppas under nuvarande förhållanden få
den godkänd af allmänna tänkesättet.»
Det vore dock icke för mycket, att 25 år efter detta utta¬
lande få vår representation en smula mera demokratisk! Men då
jag för min dol icke har hopp om den allmänna rösträttens infö¬
rande nu — kanske skulle detta också icke ens vara önskligt,
lika litet som det för närvarande är möjligt — har jag med glädje
hört från män, som stå något mera till höger än jag, förslag fram-
stälts om ett moderat steg i den rätta rigtningen. Jag vill der¬
för förena mig om detta förslag, om också icke i alla de motiv,
som deri uttalats af herrar Bergström, Adelsköld och Ekman. Nå¬
got yrkande har jag icke att göra.
Herr Berg, Gustaf: Med den förste ärade talaren instämmer
jag fullkomligt deri, att under sist förflutna 25 år folkskole¬
väsendets utveckling, likasom i sin mån folkshögskolorna och ar¬
betareföreläsningarna, verkat mägtigt och utöfvat välgörande in¬
flytande på den allmänna folkbildningen; men jag kan ändock icke
medgifva att till den dag, som nu är, en utsträckning af den po¬
litiska rösträtten betingats af några efter stiftandet af vår nu
gällande riksdagsordning inträffade förhållanden. Visserligen är
det en sanning och en alldeles obestridlig sådan, att hvarje census
är godtycklig; men, om vår nuvarande census var väl afmätt och
afpassad vid riksdagsordningens tillkomst, så hafva, efter min öfver¬
tygelse, icke sedan dess tillkommit några sådana förhållanden, som
betinga nedsättning. Nedsättningen har fast mera i och genom sig
.sjelf och utan någon lagstiftarens mellankomst inträdt genom
penningevärdets sjunkande. Kretsen af de valberättigade har der-
N:o SB. 12
Onsdagen den 6 Maj, f. in.
Om <^sträck- för ganska betydligt vidgats under denna tid. Yid riksdags-
"att'välja"riks- ordningens stiftande utmärkte 800 kronors inkomst ett betydligt större
dagsmän till ekonomiskt underlag än nu är förhållandet. Dessutom, för den,
Andra Kam- som under nuvarande förhållanden icke har en inkomst af 800
maren. kronor, är sannerligen kampen för den ekonomiska tillvaron så
(Forts.) stark, att han ej har tillfälle att följa de politiska tilldragelserna
och åt dem egna något af sin tid. Endast undantagsvis kan ett
motsatt förhållande inträffa.
Efter denna inledande anmärkning skall jag be att i korthet
få bemöta den förste ärade talarens yrkande.
Gent emot detta yrkande ber jag att till eu början få påpeka,
att ett bifall till detsamma skulle verka derhän, att ett lika stort in¬
komstbelopp icke skulle på alla ställen grundlägga valrätt. Röst¬
rätten skulle nemligen blifva beroende på storleken af existens¬
minimum, som ju kan vexla och hvarom Riksdagen i allt fall kan
ensidigt besluta.
Det är dock icke detta, som i första rummet verkat bestäm¬
mande för min uppfattning i denna fråga. Det för mig mest be¬
stämmande är nemligen, att hvarje utsträckning i denna rigtning
endast utgör ett steg för närmande till den från ett håll så ifrigt
eftersträfyade allmänna rösträtten. Det af herr Bergström föreslagna
steget skulle endast utgöra ett öfvergångsstadgande; och hvarje
sådant är, enligt min tanke, förkastligt, såvidt icke det mål, dit
detta stadgande syftar och dit det skall leda, utgör en förbättrad
samhällsinstitution. Med anledning häraf ställer sig alldeles oaf-
visligen för mig den fråga: är den allmänna rösträtten en sådan
förbättrad samhällsinstitution? Jag svarar: nej; och då man spörjer
mig, hvarför den allmänna rösträtten icke utgör en sådan förbättrad
samhällsinstitution, ber jag att i det hänseendet få åberopa hvad
utskottet svarar på denna fråga. Svaret är kort, men det är tyd¬
ligt och koncist. Utskottet säger: »Valen till Andra Kammaren
skulle derigenom kunna blifva fullkomligt beherskade af den del
af befolkningen, hos hvilken man, enligt utskottets åsigt, såsom
bestämd regel ej kan förutsätta ett sjelfständigt intresse för de
allmänna angelägenheterna och som för den skull ej heller bör få
utöfva bestämmande inflytande på deras afgörande.»
Hvad innebär nu detta utskottets afböjande svar på det om¬
nämnda önskemålet af en allmän rösträtt? Innebär det verkligen,
såsom från så många håll blifvit sagdt och upprepadt, att det är
penningen och icke menniskovärdet, som är det grundläggande för
rösträtten? Mej, mine herrar, det är icke penningen såsom sådan,
utan det är penningen såsom en exponent för underlaget af eko¬
nomiskt oberoende, af teoretiska och praktiska insigter och af
teoretisk och praktisk duglighet. Det är detta underlag, som be¬
stämmer rösträtten, och det är just dessa egenskaper, hvilka böra
utgöra en nödvändig förutsättning för all rösträtt.
Jag frågar vidare: Ligger det väl i detta utskottets svar, att
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
13 N:o 33.
de, som stå under det politiska strecket, skulle vara mindre goda
medborgare än de, som hafva rösträtt? Nej, visst icke. De under
strecket stående äro lika goda medborgare; deras insats i det stora
samhällsarbetet är lika aktningsbjudande, som deras, hvilka stå på
samhällets höjder. Deras arbete är lika nödvändigt, lika nyttigt,
om än icke lika svårt att utföra.
Innebär då detta utskottets svar, att dessa under strecket
stående skulle vara mindre fosterländskt sinnade än de, som nu
ega rösträtt? Nej, visst icke! Jag är, för min del, öfvertygad
om, att den klass af svenska medborgare, som nu afses, inom sig
innesluter lika goda fosterlandsvänner som någon. Om ock deras
fosterlandskänsla icke har anledning att så ofta kläda sig i ord,
är jag fullt förvissad om att den, i farans och nödens stund, skall
framträda i handling lika kraftigt, som under de tider i vår hi¬
storia, hvilka äro bevarade såsom de skönaste perlorna i våra stora
minnens rika skattkammare.
Men hvilka egenskaper är det väl då, som dessa under strecket
stående sakna? Jag skall be att få besvara denna fråga. De
sakna det sjelfständiga intresset uti politiska ting, de sakna den
nödvändiga förutsättningen och betingelsen att kunna egna till¬
räcklig tid att förvärfva de insigter, som göra dem skickliga att
deltaga i politiska värf. De skulle, om de finge rösträtt, ofta, jag
säger icke alltid, blifva sjelfständiga verktyg i understundom heder¬
liga, understundom mer eller mindre egennyttiga, understundom
hederliga men fantastiska, understundom samvetslösa ledares händer;
och det skulle ofta blifva slumpen, som afgjorde, under hvilket
af dessa ledares banér de skulle låta inrangera sig.
Följden af en utsträckning af den allmänna rösträtten i denna
omfattning skulle vidare blifva den, att då andra valmän dispone¬
rade hvar och en sin. röst, skulle desse ledare förfoga öfver hundra¬
tals, ja tusentals röster. Och jag frågar nu: är detta en förbättrad
samhällsinstitution?
För närvarande anser jag sålunda, att hvarje förändring är
ett ödesdigert steg på det sluttande planet, och jag skall be att
få angifva en eller möjligen två konseqvenser, som ytterligare
skulle följa af don allmänna rösträtten. Om denna rösträtt tillädes
mannen, hvarför skulle icke qvinnan lika väl få denna rätt? Samma
rättsgrund — om någon, sådan funnes — skulle tala för det ena
som för det andra. Qvinnan må anses vara lika berättigad. Hon
står äfven redan vid porten och klappar. Vi sago för några dagar
sedan, huru i Amerika ett antal af inemot hundra tusen qvinnor
till styrelsen utfärdade ett upprop med begäran om allmän rösträtt.
De kallade sig de »hvita slafvinnorna» ända till det ögonblick, då
de fingo denna rätt.
Ännu en konseqvens: Om allmän politisk rösträtt genom¬
fördes, skulle man då icke hafva all anledning att tänka, att, inom
kort, äfven den allmänna kommunala rösträtten skulle genomföras.
Om utsträck¬
ning af rätten
att rälja riks¬
dagsmän till
Andra Kam¬
maren.
(Forts.)
Nso 83. 14
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
Om utsträck¬
ning af rätten
att välja riks¬
dagsmän till
Andra Kam¬
maren.
(Forts.)
Den, som fått en större rättighet, anser sig i allmänhet vara sjelf-
skrifvet berättigad till att få den mindre. Konseqvensen af den
allmänna kommunala rösträtten skulle åter leda derhän, att i våra
landtkommuner och städer det stora tiortalet, som icke till kom¬
munen erlade skatt eller på något sätt bidroge till kommunens ut¬
gifter, skulle genom sina val på det bestämdaste influera på alla
kommunens angelägenheter.
På alla dessa grunder ber jag slutligen få säga, att jag anser,
att det för närvarande är en politiskt nödvändig handling att afslå
hvarje annan förändring än den utskottet i fråga om arrendatorer
föreslagit. Men när folkundervisningen verkat derhän, att politisk
sjelfständighet uppnåtts, då, men också först då, bereder man ge¬
nom den utsträckta rösträtten en verklig förmån åt de stora le¬
den, och icke endast åt deras ledare. Då — men också först
då — skall jag, för min del, icke tveka att gå dessa önskningar
till möte.
Jag anhåller vördsamt att få yrka bifall till utskottets förslag.
Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag står i all¬
mänhet taget på samma ståndpunkt i politiskt hänseende som herr
Bergström, men i denna fråga kan jag icke följa honom. I ett
fall vill jag dock gifva honom rätt, och det är, då han icke be¬
handlade denna fråga som en rättsfråga, utan ansåg den böra be¬
dömas såsom en praktisk fråga. Deri har han fullkomligt rätt.
Det är också ifrån praktisk klokhets synpunkt, som jag vill be¬
trakta saken.
Det är klart, att strecket, huru man än sätter det, skall blifva
föremål för klander. Det har sagts, att många under strecket äro
lika kloka som de, som stå öfver detsamma. Ja, den invändnin¬
gen få vi höra ändå, vi må sänka strecket aldrig så mycket. Den,
som har så och så mycket penningar, är ej alltid klokare än den,
som har något mindre. Den som fylt 25 år är ej alltid klokare
än den, som är ett år yngre. Strecket är och blir aldrig rationel!,
då man betraktar ämnet ur abstrakt synpunkt. Men det är prak¬
tiskt och derför tror jag, att vi måste behålla det. Herr Bergström
sade att man, genom en sänkning af strecket, skulle tillintetgöra
den nu rådande oviljan emot detsamma. Det blefve, enligt min
tanke, icke förhållandet. Samma agitation, som för närvarande
vänder sig emot det streck, som nu finnes, skulle vända sig emot
det nya strecket, tills detsamma blefve borttaget. En talare, hvil¬
ken talade för saken, sade, att det nuvarande antalet af de väl¬
jande uppgår till 20 procent af de valberättigade. Skall man nu
tro, att de, som stå under strecket, hafva större ifver än de, som
stå närmast öfver detsamma? Sannolikt är det ej förhållandet.
Procenttalet af röstande blefve troligen ej högre, om gränsen
sänktes. På landsbygden, der de välmående eller åtminstone be¬
suttna jordbrukarne hafva magten, der är deras inflytande så stort,
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
15 N:o 33.
att jag icke tror att det skulle åstadkomma någon ändring, om Om utsträci-
rösträtten utsträcktes till torpare och statdrängar, ty antingenrätten
skulle desse icke alls rösta, eller också skulle de rösta efter sin^dagftnäJan
husbondes vilja. I de större städerna har redan det samhällslager Andra Kärn-
majoritet, som genom streckets sänkning skulle få ökadt infly- maren.
tande, så att äfven der blefve förändringen ej rätt stor, och den (Ports.)
årliga lefnadskostnaden och arbetsförtjensten uppgår der nu äfven
för en kroppsarbetare till de 800 kr., som berättiga honom till
rösträtt, om han blir rätt uppskattad. Men i do mindre städerna
och öfver allt, der eu större mängd arbetare finnes, såsom vid de
norrländska sågverken, i bruksdistrikt, på de skånska cement-
fabrikerna, der danska socialistledare uppträda som lärare, der
skulle förändringen snart visa sig. Nutidens folkrörelser i form
af föreningar af flerahanda slag blefve den väg, hvarpå oron Skulle
utbreda sig. Våra beskedliga goodtemplare uteslöto i början all
politik från sin verksamhet, men nu hafva de börjat upptaga den
vid sina sammanträden, och de nya fackföreningarna, som allt mera
florera, hade redan från första stunden stark benägenhet att blanda
sig i politiken. Icke vinna arbetarne sjelfva någonting dermed och
icke heller begripa de något i den saken, men de blifva ledde och
lockade med löften och förespeglingar om stora ekonomiska för¬
delar af ledare, som i Tyskland och Danmark lärt sig konsten att
med massornas tillhjelp skaffa sig sjelfva ett lefvebröd såsom yrkes-
politici. Det är väl sant, att en sådan ledare vanligen icke länge
kan behålla sin ledareställning, men efter honom kommer en annan,
som går samma väg. Vi vålla oro och ingenting annat, om vi nu
utsträcka rösträtten.
Jag vill nu icke säga, att jag icke motser, att en utsträckning
af rösträtten kommer att ega rum, och jag emotser' denna utsträck¬
ning utan fruktan till och med. Men hvad jag ovilkorligen fordrar,
det är, att arbetarefrågan förut blir någorlunda ordnad, ty i och
med detsamma detta blir förhållandet, få arbetarne en annan poli¬
tisk ställning, än de nu hafva. Arbetaren får då någonting att vinna
på att lugn och ro råda i landet och något att förlora på oro och
omhvälfningar. För närvarande lefver han för dagen, med den
tanken: jag får nog min brödföda i alla fäll. — Min ståndpunkt
är således, att jag icke vill taga något steg i denna sak, förr än
arbetarefrågan på något sätt blifvit löst.
Man har åberopat exempel ifrån Tyskland. Ja, Tyskland är,
likasom Amerika, i många fäll olikt Sverige. Sverige är mycket
mera demokratiskt än Tyskland. I Tyskland finnes en stark
medelklass, som till stor del beherskar valen, men en sådan saknas
hos oss, eller är mycket mindre inflytelserik. Vidare är rege¬
ringssättet annorlunda der än hos oss. En svensk konung upp¬
träder icke med »sic volo, sic jubeo». Han säger icke som den
tyske kejsaren: det minsta ni knyster, lägger jag ramen på er.
Detta passar i Tyskland, men det passar icke hos oss.
N:o 83. 16
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
Om utsträch- Jag både en gång ett yttrande i Andra Kammaren, som jag
an9väfa'ariks mx uPPrePac^ efter 10 år, och det var, att när den stora
“dalamän \\u striden uppkommer mellan det radikala elementet och bondkonser-
Andra Kam- vatismen, ställer jag mig på böndernas sida, så litet jag än gillar
maren. deras åsigter i mycket annat.
(Forts.) Åtskilliga af mina bekanta utom riksdagen och en och annan
inom densamma hafva sagt: Den enda vägen att komma ifrån lifs-
medelstullarne är att bevilja en allmän rösträtt. I och med det¬
samma få vi en så stark påtryckning, att vi slippa dessa tullar.
Dot vore dock att bota ett midt med ett dubbelt värre, och den
vägen vill jag icke gå, ehuru jag också är frihandlare. Tullarne
hafva en gång kommit.hit; de hafva nog sin öfvergång. Äfven
detta system bleknar, och inom 10 år hafva säkerligen lifsmedels-
tullarne försvunnit. Allt beror på en svallvåg ifrån Tyskland.
Hade en sådan icke kommit för några år sedan, hade vi nu icke
haft något protektionistiskt system, och kommer en ny i annan
rigtning derifrån, så följa vi den! Detta system har dock, som sagdt,
sin öfvergång och skall småningen försvinna.
Då jag sålunda har den uppfattning, att arbetarefrågan först
måste avancera ett godt stycke, innan man kan öppna porten för
de under strecket varande, kan jag icke biträda herr Bergströms
förslag.
Herr B i 11 ing: Den förste ärade talaren slutade sitt anförande
med att uttala, att han nog kände och förstode hvad intryck hans
förslag skulle göra på åtskilliga inom denna kammare och på många
derutanför. Det intryck, som han sade, att hans anförande skulle
göra, det har det gjort på mig. Kanske fick jag det intrycket
djupare än de flesta andra, derför att jag för denne talare alltid
haft vördnad och med hvarje år fått en allt större sådan.
Då jag nu uppträder emot honom, vill jag hafva i förväg sagdt,
att jag visst icke dervid förgäter, att, för att nyttja en akademisk
term, jag i det politiska lifvet är recentior eller novitius och han
och åtskilliga andra, som följa honom i hans förslag, äro soniores.
Desse herrar hafva talat om, att den politiska klokheten och den
politiska framsyntheten kräfva, att man bifaller hvad de hafva före¬
slagit. Jag skulle kanske hafva skyldighet att böja mig för så¬
dana bestämda påståenden. Men den personliga auktoriteten hos
de nämnda herrarne förringas för mig af de skäl, på hvilka de
stödde sina satser. Dessa skäls svaga innebörd blef för mig så
mycket klarare, som en af de ärade talarne sade, att han efter
långt och mycket öfvervägande hade funnit dem. Har han efter
långt och mycket öfvervägande icke funnit andra skäl, och har en
så bevandrad politiker, som talaren på östgötabänken, icke kunnat
finna någonting att tillägga till det, som herr Bergström anfört, så
finnas väl icke heller andra skäl. För såvidt jag kunnat följa herr
Bergströms framställning, anfördes icke flera än två skäl. Det ena var
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
17 Nso 33.
•*
folkskolornas och folkhögskolornas och arbetareföroläsningarnes in- Om utstrack-
llytande och deras förmåga att meddela kunskaper, och det andramn,J a-f ratten
var det opinionstryck, som ligger öfver vart folk. talman till
Dessa skäl kunna väl hafva någon betydelse, men en annan Andra /forn¬
sak är, om de kunna hafva den betydelse, som dessa herrar vilja maren.
gifva åt dem. Båda dessa talare, som jag nu syftat på, hafva (Forts.)
dessutom uttalat sin bestämda farhåga för och sin bestämda reser¬
vation emot att införa en allmän rösträtt i Sverige. Ja, mine
herrar, det går nog an, att, på samma gång man gör ett sådant
förslag, som dessa herrar gjort, säga, att man icke vill vara med
om den allmänna rösträtten. Men jag frågar: huru många i denna
kammare och huru många derutanför, bland vänner eller fiender
till det här ifrågasatta reformförslaget, huru många är det ibland
dem, hvilka vilja nekande besvara denna fråga: är icke ett bifall till
det nu framlagda förslaget ett stort steg till den allmänna röst¬
rätten? Och icke blott ett stort steg dit, utan ett steg, som med
nödvändighet leder ditt och icke blott detta, utan äfven med nöd¬
vändighet leder dit ganska hastigt.
För att häntyda på någon bevisning i detta fall, ber jag her-
rarne se på hvad som står i det föredragna betänkandet pag. 1,
der det väl först talas om motionerna om en nedsättning uti röst-
census, men sedan slutas med den stora massmotionen om den
allmänna rösträtten. Kan någon hysa tvekan derom eller tvifla
derpå, att denna nedsättning i röst-census, som är föreslagen, är
en liten anhaltstation och ingenting annat till den allmänna röst¬
rätten och en station, vid hvilken man stannar blott några ögon-
Llick. Till man ytterligare hafva bevis för detta, kan man lyssna
till det, som yttrats vid alla dessa möten, der de opinioner, om
hvilka man nu talar, framkommit och i de resolutioner, som der
fattats. Alla äro nästan enstämmiga deruti, att det är icke en
nedsättning i census, utan den allmänna rösträtten man begär.
Man nöjer sig med ingenting mindre. Man har förklarat, att den
tid är förbi, då man nöjde sig med ett sänkande af strecket. Der
ser jag ett bevis för mig, hvart vi måste komma på den i dag-
föreslagna vägen. Och vi komma dit ganska snart, om vi gå in
på denna väg. För denna min sats ser jag det kraftigaste bevis
— kraftigare än jag sett förut och kraftigare än jag någonsin
kunnat ana att jag så snart skulle få se i det, som här i dag har
förekommit. Det betyder för mig mer än alla dessa mass-motioner
och mass- opinioner, att i dag, från dessa håll, framstälts ett sådant
förslag. Det är icke blott ett bevis på, att utvecklingen går
mycket fort i denna fråga; utan det, som här har skett, är också
en kraft, som skall påskynda denna rörelse på ett otroligt sätt.
Man har här i dag fått en kraft att operera med, som man aldrig
hade väntat, men hvaraf man skall begagna sig på ett förunder¬
ligt sätt.
Enär jag detta tror, så vänder jag mig, när jag nu talar emot
Första Kammarens Prot. 1891. N:o 33. 2
N:o 33. 18
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
Om utsträcka hvad
ning flf v ätten
att välja riks¬
dagsman till
Andra Kärn-
som här i dag föreslagits, på samma gång emot hvad jag
vara dess nödvändiga konsekvens, och som också är före¬
slaget i motionerna; jag vill beröra hela frågan om den allmänna
rösträtten.
hvad som för krafvet på allmän
har då kommit att, såsom det i
en abstrakt sats, som framstälts
Jag har försökt lyssna till
(Ports.) rösträtt anförts såsom skäl. Jag
allmänhet sker, till sist stöta på
såsom ett axiom, men hvilken är någonting helt annat än ett
axiom. Det är icke blott lärda män, öfvade i abstraktionens konst,
som med synnerlig kärlek fästa sig vid abstrakta satser, utan det¬
samma göra äfven sådana, som lefva i den konkreta sysselsättnin¬
gen. De hafva en liknande, ja, en ännu större kärlek derför. De
stanna med en nästan vidskeplig vördnad inför de abstraktioner
de finna, och den abstraktion, som i nu föreliggande fall djupast
bestämmer, det är den, som också har fått ett eko i ett yttrande
i denna kammare. Det är satsen, att personlighetsprincipen eller,
som man säger, personlighetsvärdet skulle kräfva rösträtt och be¬
rättiga till riksdagsmannaskap. Då man nämner uttrycket per-
heligt
ämne, och om
sonlighet, känner man, att man rör vid ett
man då får höra den satsen, att personlighetsvärdet krafvel' den
allmänna rösträtten, anser man, att man står inför ett heligt bud.
Men man bevisar icke att personlighetsvärdet eller personlighets¬
principen krafvel’ detta; man kan icke bevisa det. Säger jag, att
jag personligen känner, tänker och vill detta eller detta, så an¬
tyder jag dermed något, som för mig, såsom individ, är egendom¬
ligt, och något, som kan kräfva individuella, men icke allmänna
rättigheter. Af personlighetsprincipen kan icke följa det man här
har velat draga ur densamma. Det kan icke förnekas, att riks¬
dagsmannaskap, rätt att välja och rätt att blifva riksdagsman, är
en funktion, en konst, ett handtverk eller ett embete, som kräf-
ver sina särskilda qvalifikationer, likavisst som andra funktioner
eller konster eller handtverk eller embeten kräfva sina särskilda
qvalifikationer.
Men nu kommer den frågan: är det säkert, att sådana sär¬
skilda qvalifikationer finnas hos dem, som skatta för 800 kronors
inkomst? Och är det säkert, att de saknas hos dem, som stå
under 800-kronors-strecket? När man måste besvara dessa båda
frågor med nej och när man talar om 800-kronors-strecket, har
man tydligen pekat på en svag punkt i vår representation, och
denna svaga punkt är rösträttsifrarnes styrka. Men att denna
svaga punkt finnes i vår representation är icke någon tillfällig¬
het, utan beror på denna representations svaghet i det hela." Vår
nuvarande representation är icke en organism, framvuxen ur en
lifsprincip, utan den är en konstgjord byggnad. Den hvilar icke
på en organisk princip, utan den hvilar på en med konst lagd
grundval. Förmögenheten, beskattningsförmågan är icke någon
princip. Denna grundval är vald efter opportunitetshänsyn; och
19 No 33.
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
jag antager, att man valde 800-kronors-strecket såsom det lämp¬
ligaste. Då man här icke kunde komma till något absolut, tog
man det, som syntes vara det lämpligaste. Man antog, att 800-
kronors-streeket vore det bästa derför, att det bjelpte till att nå
de två syften, man både: å ena sidan att bereda så många, som
möjligt, representationsrätt, och å andra sidan att icke gifva denna,
rätt åt andra än sådana, som hade de minimala förutsättningarna
för att kunna begagna densamma på ett sjelfständigt sätt, och
kunde hafva intresse af en lugn samhällsutveckling eller åtmin¬
stone icke hade något intresse af omstörtningar.
800-kronors-strecket är icke en princip, men det är en garanti.
Det är en af de få garantierna i vår riksdagsordning. Hvad vill
man nu? Man vill flytta ned strecket till den kommunala beskatt¬
ningens minimum. Hvad innebär detta, eller hvarför vill man
detta? Man säger, att många af dem, som stå under strecket,
hafva likaväl som de, hvilka stå ofvanför detsamma, sådana qvali-
fikationer, som erfordras för ett direkt inflytande på det politiska
lifvet. Man kan icke neka, att något berättigadt ligger i detta
påstående. Derför är det statsmännens skyldighet att so till, huru
hittills icke röstberättigade skola kunna få sådant inflytande utan
att staten deraf tager skada. Men hvad fordrar man nu? Man
fordrar, att vi skola taga bort en af de förnämsta garantierna och
sätta i stället, hvad? Ingenting. Detta är icke en uppbyggande
verksamhet, utan en rent negativ. Hvad är det man vill eller
hvad innebär detta, som man fordrar? Jo — och det ber jag att
få betona såsom det, hvilket jag framför allt ville hafva sagt i
dag — det är här icke fråga om en utveckling af vår nuvarande
representation, utan om en ny representation, likaväl som den
var ny, som tillkom år 1865. Då tillkom en representation, som
var så ordnad, att hela den politiska magten kunde blifva lagd
i ett stånds händer, det fjerde ståndets. Den nya representation,
som nu är i fråga, kan lägga all politisk magt i det »femte»
ståndets händer. Men så mycket hafva vi väl iärt under dessa
sista 25 åren, att det är en fras och ingenting annat, då man
säger: »Jag tänker så högt om den ena klass, som jag gifven all
politisk magt, att den icke skall missbruka denna.» Vilja vi då
vara med om en sådan representationsförändring? Jag har förut
sagt, att jag tror, att det är berättigadt, att desse, som stå under
strecket, skola få deltaga i det politiska lifvet, och derför måste
jag också säga,fatt jag önskar, att någon förändring i denna ret¬
ning skall ske. Men hvad jag bestämdt och så länge jag kan,
sätter mig emot, är, att denna förändring skall ske på det sättet,
att man blott tager bort de garantier man har, men icke sätter
några andra i stället. De förslag, som vid denna riksdag af flera
motionärer väckts om allmän rösträtt, innebära ett fullständigt
utstrykande af alla garantier. Det förslag, som här i dag förelig¬
ger, innebär ett utstrykande af en del af dessa garantier, med löfte
Om utsträck¬
ning af rätten
att välja riks¬
dagsman till
Andra Kam¬
maren.
(Forts.)
N:o 33. 20
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
Om utsträck- om att snart skola de andra följa. Det är statsmannens, och
o«Ä»<*farr!t*-s^e<^es min’ uPP&ift säSa) hyar man skall söka och finna
adesman \ill dessa garantier. Man har här redan i dag påpekat en garanti.
Andra Kam- Den skulle bestå deri, att arfvodet för Andra Kammarens ledamö-
maren. ter tages bort. Det skulle medföra den vinsten, att man skulle
(Forts.) i någon och ej ringa män slippa yrkespolitici i riksdagen. Men
den skulle å andra sidan medföra olägenheter; ty det är icke helso¬
samt att i riksdagen hafva endast mer eller mindre förmögna per¬
soner. Ett annat sätt — jag upprepar att det icke tillhör mig
att göra det, utan att statsmannen skall uppsöka nödiga garantier
— vore, att den politiska rösträtten i någon mån gjordes likartad
med den kommunala. Jag menar icke att den nuvarande kommu¬
nala graderade skalan skulle läggas till grund, men att man dock
kunde tänka på en graderad politisk rösträtt. Deri skulle ligga
någon garanti. Invändningar kunna naturligtvis göras häremot.
— Men man kan väl åtminstone få uttala den frågan: äro kultur¬
folken så långt komna, att man icke kan hoppas, att de ännu eu
gång skulle såsom folk kunna fatta organismens tanke, så att vi
skulle kunna komma till en representation, som vore en organism,
som icke blott räknade med siffror, icke blott vore en aritmetisk
produkt, utan verkligen representerade de olika klasserna, de olika
intressena? Jag har icke stor förhoppning i den vägen. Men
hvad jag vet, det äf, att jag icke vill taga bort de nästan enda
garantier, vi hafva, utan att få några andra i stället. De, som här
hafva sagt, att statsklokheten kräfver det, anse naturligtvis, att
så är förhållandet. Men jag, för min del, kan icke vara öfverty-
gad derom, och derför kan jag icke heller vara med om deras
förslag. Jag vill gerna hafva arbetare eller deras representanter
in i riksdagen. Men jag vill icke, att hela riksdagen skall bestå
af dem, som lyftas upp på arbetarnes axlar. Jag tror icke, att
fosterlandet, hvarken i ena eller andra hänseendet, skulle gagnas
deraf.
Jag läste en gång i en tidning en berättelse om en lokomo¬
tivförare, som, under det att han förde tåget, blef vansinnig. Han
eldade på med all den ånga han kunde få upp, och tåget rusade
fram i en svindlande fart. Mine herrar! Tågförarne stå redo. De,
som neka Gud, neka äktenskapet, neka eganderätten, stå färdiga
att föra tåget. Jag vill icke vara med om att taga bort de få
bromsar vi hafva. Jag skall vål vara med om en annan konstruk¬
tion å lokomotivet, men jag vill äfven hafva bromsar på tåget,
och derför yrkar jag bifall till konstitutionsutskottets förslag.
Herr ‘Wieselgren: Jag undrar, om icke den siste talaren
gjorde sig skyldig till det felsteget att bevisa för mycket. Åt¬
minstone fick jag det intrycket af hans bevisföring; och den, som
bevisar för mycket, bevisar ju ingenting. Han påpekade, att den
politiska valrätten egentligen icke vore en »personlig», det vill
Onsdagen den 6 Maj, l. m.
21 N:o 83.
saga, eu allmänt mensklig rättighet. Jag gifver honom rätt deri. Om utsträck-
Berifrån gick han vidare till det egendomliga påståendet att val- nin9 af. räUen
och valbarhetsrätt vore »en konst, ett handtverk eller ett embete»,
kräfvande vissa qvalifikationer. Om så är förhållandet — jag skall Andra Kam-
för tillfället icke bestrida det — så frågar jag: hvithet embete, maren.
hvilket handtverk eller hvilken konst äro de då? Jag tror mig (Forts.)
icke säga orätt, då jag påstår, att de väl må anses vara den hög¬
sta ordning. Ifrågavarande rättigheter innebära ju ingenting min¬
dre än att deras innehafvare ega tillsammans med Konungen länka
landets öden. I desse betrodde mäns händer lägger ju hela folket
sin framtid, i den mån den beror på menskligt görande och lå¬
tande. Hvilka skola då de qvalifikationer vara, som kunna anses
erforderliga för detta, bland alla uppdrag naturligtvis det högsta?
Konseqvensen af den ärade talarens yttrande synes mig vara, att
man väl skulle under 20 år hafva varit professor eller förvaltat
de högsta embeten eller ega den största förmögenhet för att kunna
anförtros nämnda rättigheter. Men är detta rimligt? Nej! Häraf
drager jag ock don slutsatsen, att hans påstående var origtigt. Det
är icke fråga om »någon konst, något handtverk eller något em¬
bete», utan om ett uppdrag, som folket efter vissa grunder eger
befogenhet att förläna åt vissa medborgare för att de, till den kraft
och verkan det hafva kan, skola' i riksdagen framföra hvad deras
valmän tänka, känna och vilja. Om dessa valmän icke besitta nå¬
gon vare sig lärdom eller förmögenhet, så må de dock hafva rätt att
få uppställa och rösta på någon man, som talar deras sak och som
enligt deras uppfattning och i deras intresse bedömer förekom¬
mande frågor. Detta har konstitutionsutskottet sjelf betonat, då
det säger, att vallas intressent) skola inom representationen beredas
rum. Det är också tydligt, att den riksdagsordning, som vi nu
hafva, och som, enligt den föregående ärade talarens egen erinran,
bestämt den minimala rösträttsgränsen till åttahundra kronors in¬
komst, icke i någon mån kan motsvara de höga kraf på väljande
och valde, som den ärade talaren uppstälde. Det är lätt bevisadt,
eller rättare: det må vara af alla erkändt, att ‘de, som hafva 800
kronors årlig inkomst, visserligen icke kunna anses innehafva den
ställning, utskottet angifver, såsom för ifrågavarande rätt erfor¬
derlig: »en i någon mån sjelfständig och oberoende ställning i sam¬
hället, så att de kunna antagas hafva någon sjelfständig uppfatt¬
ning af allmänna ärenden». Huru är det väl möjligt att med
klar och sund blick på förhållandena våga påstå, att förutsättnin¬
garna för en sådan ställning sammanfalla med de hos oss stad¬
gade vilkoren för valrätt och valbarhet? Nej, det är verkligen
icke så, att 800 kronors inkomst tillförsäkrar vederbörande någon
»sjelfständig uppfattning af allmänna ärenden». Hela det resonne-
mentet hvilar på origtiga förutsättningar.
Men frågan är nu, huruvida sedan år 1865 inga förändringar
inträdt i de förhållanden, som då bestämde grundlagsstiftarne att
N:o 33. 22
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
Om utsträck- sätta strecket vid 800 kronor. Den först ärade talaren påstod,
linväf Jtiks-att sa har skett- Han erinrade dervid om folkskoleundervisningen,
a dag »man till folkhögskolorna och om den allmänbildning, som sedan dess icke
Andra Kam- oväsentligt ökats. Dessa förhållanden underkändes af några der-
martn. efter följande talare. Jag, för min del, underkänner dem icke. De
(Forts.) äro fakta, som icke låta förneka sig, och för Indika vi icke kunna
vara nog tacksamma. Men jag vill dertill lägga åtskilligt annat,
som nu fins, men som icke fans på den tiden. Det är icke alle¬
nast en ökad bildning, som sedan 1860-talets början eller midt
spridt sig inom nationen, utan äfven en ökad sedlighet. Den folk¬
klass, som skulle taga emot den magt, som då förevarande grund¬
lagsändringen lade i »folkets» händer, var uppfödd och uppfostrad
under helt andra förhållanden än den, som skulle tillgodoses ge¬
nom nu ifrågavarande förslaget. Den förra generationen var upp¬
född under husbehofsbränningens dagar, och ingen, som känner
till de lägre folkklassernas tillstånd under denna tid, kan under¬
skatta betydelsen af att den generation, som inträdt i deras ställe,
uppfostrats under helt andra och bättre förhållanden än de djupt
demoraliserande, som då egde rum.
Vidare vill jag påpeka en annan omständighet, som också
måste tagas i betraktande, nemligen den sedan sagda tid ändrade
folkopinionen. Denna är i väsentlig mån en frukt af den infly¬
telse från Amerika, som våra nuvarande lägre samhällsklasser röna.
Det pågår dagligen och stundeligen den lifligaste ideella förbindelse
mellan Amerika och Sverige. Om man besinnar att, såsom det
uppgifves, flera millioner kronor årligen öfverflyttas från dit ut¬
vandrade svenskar till deras här qvarvarande slägtingar, så torde
man få anledning inse, att det icke kan vara endast med pennin¬
gen, de utvandrades inflytande gör sig gällande, utan att de från
Amerika till gamla Sverige jemväl öfverflytta de åskådningssätt
och idéer, som i Amerika äro gängse, och som derför här innan
man vet ordet af, inom förut politiskt oberörda kretsar, vinna den
mest omfattande spridning och jemväl, på sätt vi ofta erfara, efter¬
sträfva burskap. Detta är ett faktum, som man hvarken skall för¬
söka bortförklara eller blunda för.
Om man nu emellertid skulle vilja tillerkänna lika liten be¬
tydelse häråt som åt den ökade folkbildningen, den ökade välmå¬
gan och den ökade sedligheten, hvilken särskild! ju härrör af den
ökade nykterheten, så vågar jag dock påstå, att det fins ännu ett
skäl, som är af så stor betydelse, att det uppväger alla de andra
tillsammans. Det har under de senaste dagarna vid behandlingen
af en annan vigtig fråga blifvit här åberopadt, och det innefattas
i hänsyn till det helas solidaritet. Det går icke an, mine herrar,
att blunda för det skälets betydelse! Hvarför skulle vi någonsin
ändra grundlagen, om vi tycka, att den är bra som den är, låt
uck vara att massor der utanför påstå att den behöfver ändras?
Vi äro innehafvarne af magien och vi fatta beslut. Hvad skulle
23 N:o 33.
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
kunna tvinga oss att frångå vår mening? Jo, mine herrar, just Om utsträck-
känslan af hela samhällets solidaritet. Det skälet måste för oss v‘‘Lra“£
alla vara af den vigt och betydelse, att vi icke kunna göra oss dagsmao m
blinda derför; och den person, som i dag icke medgifver en sådan Andra Kam-
grundlagsändring, som den här föreslagna, skall kanske inom kort maren.
utan motstånd göra det endast på den grund, att han inser, att (Forts.)
alla betänkligheter måste vika för angelägenheten af att förekom¬
ma, det någon mer eller mindre betydelsefull del af det hela kän¬
ner sig från detta hela söndrad och afskild. Den allra förnämsta
af folkrepresentantens pligter är att tillse, det staten alltjemt fort¬
far att vara en; och i det ögonblick vi finna en remna i statens
grundvalar, måste vi, antingen vi det vilja eller icke, se till, att
denna remna på bästa sätt och så snart som möjligt blir lagad.
Detta sker i förevarande fall derigenom, att vi åt dem, som onek¬
ligen tillhöra samhället och äro för staten af den största betydelse,
men känna sig i inre afseonden derifrån afskeda, öppna tillträde
till de allmänt politiska rättigheter, som vi ega, och som de be¬
gära att få. Derigenom skall samhällssolidariteten befästas; och
det är för mig en tvingande anledning att sluta mig till de yr¬
kanden, som här blifvit gjorda på en ändring i nu gällande grund¬
lags rösträttsbestämmelser.
Jag vill påpeka en sak, som är för oss alla bekant. Vår
Riksdag består af två kamrar. Den ena kammaren står ganska ofta
emot den andra. Vår kammare är den fåtaligaste, men det heter
dock i grundlagen, att båda kamrarne skola hafva i alla frågor lika
behörighet och myndighet. Huru ofta draga vi dock icke det
kortaste strået, när det gäller att bestämma Riksdagens beslut!
Detta åstadkommes genom de så kallade gemensamma^voteringarna.
Här skulle väl ändå, efter åtminstone den näst föregående talarens
sätt att so'saken, den större sakkunskapen, de djupare insigterna
och de mera vidtomfattande erfarenheterna vara samlade. Men de
gemensamma voteringarna hafva icke försyn för detta. De lägga
i de flesta fall afgöranderätten i. andra händer, tilldelar den åt per¬
soner, som, enligt den ärade talarens uppfattning, maste frankän-
nas jembördighet med Första Kammarens män. -Och likväl — är
här någon enda, som vill afskaffa dessa gemensamma voteringar?
Hör man icke allt emellanåt eu suck af lättnad dragas vid jem-
förelser mellan våra och andra länders hithörande förhållanden i
Här uppstå ju inga vidtutseende slitningar, här stå icke i oför¬
sonlig bitterhet kamrarne emot hvarandra såsom t. ex. i vårt
grannland Danmark. Allt går sin lugna och jemna gång, och kän¬
ner man sig än stundom förargad, botviflar man än någon gång
att det beslut, som fattats, varit det bästa, har dock allting hittills,
såsom det heter i riksdagsbönon, i »god enighet», i frid och sämja
förlupit. Men hvad äro de omröstningar, som hvart tredje år i
hela landet pågå, annat än de skilda samhällsklassernas »gemen¬
samma voteringar»? Om än de meningar, som här förfäktas, i
N:o 33. 24
Onsdagen 6 den Maj, f. m.
Om utsträck- dessa gemensamma voteringar skulle lida nederlag, tro herrarne
ning af rätten icke, att man måste komma till samma resultat i fråga om dem
0dagtmån 'till som tanken på dessa andra, hvilka lösa kamrarnes stridiga be-
Andra Kara- slut? Nog är det lyckligare, om de anledningar till split, miss¬
moden. nöje och svårigheter, som nu förefinnas inom statslifvet, kunde
(Ports.) genom sådana gemensamma voteringar aflägsnas, än att den ena
folkklassen allt fortfarande spjernar emot den andra, och den, som
hör till magtens lycklige innehafvare, »beati possidentes», alltjemt
afvisar den andra, under åberopande af sin stadgade rätt, sin bättre
insigt i de allmänna angelägenheterna, med flere skäl för dessa an¬
dres fortfarande utestängande från allt deltagande i samma betydelse-
lulla omröstningar? Det är dock bär icke fråga om, hvem som
bäst ser hvad som är rättast eller klokast. Tv ingen menniska
kan afgöra, om den lärde, rike eller erfarne verkligen ser en sak
bättre, sannare och rigtigare än den fattige eller den obildade.
Det lins ju verkligen exempel på, att dessa »lägre» folkklasser
kunnat hafva en bättre uppfattning af förhållandena än de högre
samhällsklasserna.
Enligt min uppfattning är det icke så, som en talare nyligen
yttrade, att, i den mån rösträtten utsträckts, i den mån hafva
bildningen, välmågan och sedligheten ökats; utan tvärtom,: i den
mån bildningen, välmågan och sedligheten ökats, i don mån har
rösträtten utsträckts och i den mån bör den utsträckas. Då jag
nu ock är öfvertygad, att välmågan, bildningen och sedligheten
sedan år 1865 icke oväsentligt ökats i vårt land, så följer deraf
med oafvislig följdrigtighet för mig den åsigten, att vi, då kraf
derpå framställas, också måste tillse, att rösträtten i skälig mån
utsträckes; och på de grunder, jag anfört, ber jag derför att få
yrka bifall till den förste ärade talarens i ärendet framstälda
förslag.
Herr Smith: Redan för flera år sedan väckte jag motion i
syfte att få den politiska rösträtten utsträckt i likhet med den
nuvarande kommunala. Sedermera har jag vid flera tillfällen i
riksdagen förfäktat denna åsigt. Jag trodde då, att de orepresen¬
terade klasserna skulle åtnöjas med en sådan utsträckning. Men
för närvarande är det min bestämda mening att vi kommit derhän,
att folket icke åtnöjes dermed, utan fordrar ingenting mindre än
allmän rösträtt. Jag skall ock säga skälet, hvarför jag tror, att
folkets fordran i detta hänseende är berättigad.
För några dagar sedan visades mig en arbetares debetsedel,
som utvisade, att han för en löneinkomst af 750 kronor i direkta
skatter fick betala 70 kronor. Denne man, som hade att försörja
hustru och sex barn, måste dessutom för sig och sin familj i in¬
direkta skatter betala cirka 10 kronor per individ eller cirka 80
kronor, således tillhopa 150 kronor eller ända till 20 procent af
sin årsinkomst. Jag frågar, om vi skulle finna oss synnerligen
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
25 N:o 33.
belåtna, i fall de lägre klasserna hade samma magt som vi i detta Om utsträck-
hus och dekreterade, att äfven vi skulle i skatt betala 20 procent nino ?/ rätten
af vår årliga inkomst? Jag tror det icke och finner på denna'atja^{“'wzT
grund det vara helt naturligt, att de, som måste betala dessa dryga AndraVam-
skatter, eller 92 procent af hela svenska folket, äro missbelåtna. maren.
För öfrigt är jag af den mening, att det ligger ingen fara i (Forts.)
den allmänna rösträtten. Jag har på nära håll studerat förhållan¬
dena i främmande länder, der allmän rösträtt införts, och har i
afseende på parlamentens sammansättning funnit, att t. ex. i Ita¬
lien endast två arbetare valts till riksdagsmän, i Frankrike ingen
och i Tyskland blott några få socialister. I förhållande till det
stora hela har frågan således reducerat sig till en ren bagatell
och de valdes inflytande har varit lika med noll. Häraf torde
man finna, att faran visst icke är så stor som man förestält sig,
om i följd af den allmänna rösträtten några andra element, än dem
vi nu hafva, skulle inkomma i den svenska riksdagen, helst som
jag tror, att de flesta element af svenska folket äro der redan re¬
presenterade.
Fn ärad talare har i dag föreslagit en skrifvelse till Kongl.
Maj:t. Detta förslag skulle innebära ett mycket stort medgifvande
från en högt stående embetsman, om icke detta medgifvande till
en icke oväsentlig del inskränktes genom det tillägg han gjort,
hvarigenom den röstberättigades ålder skulle höjas från 21 till 25
år. Det hela blir således icke någon som helst fördel för folket,
utan snarare motsatsen. Jag tror, att det icke skulle vara behag¬
ligt för regeringen att få ett på så sätt kringskuret uppdrag, ty
regeringen skulle kanske derigenom se sig bunden att inom dessa
gränser uppgöra ett förslag i denna rigtning. Denna fråga är af
så djupt gående betydelse, att jag tror, att, om man vill gifva
regeringen ett uppdrag i detta hänseende, vi böra lemna den full¬
komligt fria händer att föreslå hvad den i detta fall anser vara
för det svenska folket bäst och nyttigast.
Jag yrkar bifall till herr Waldenströms förslag.
Friherre Barnekow: Då jag hörde i dag den förste ärade
talaren yttra sig, kände jag alldeles igen hvad jag sjelf vid 1879
års riksdag yttrade i denna kammare. Jag har sökt reda på hvad
jag vid detta tillfälle sade och ber att få läsa upp det. Jag föror¬
dade vid detta tillfälle ungefär samma sak som den förste ärade
talaren förordat, och sedan jag det gjort, tilläde jag dessa ord:
»jag tror visserligen icke, att något i sak här kan åstadkommas
nu; men jag är öfvertygad att, om jag fortfarande kommer att
deltaga i riksdagsgöromålen, jag får vara med, då frågan kanske
snart åter förekommer, och då kan det vara roligt att redan nu
hafva sagt sin åsigt i saken.» Jag var då temligen ny i riksda¬
gen — det var min andra riksdag. När så detta mitt yttrande
följande dag stod refereradt i tidningarna, och man der skämtade
N:o 33. 26
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
Om utsträck- öfver att jag begagnat ett sådant ord som roligt, kom en vän och
tung af rätten gade ät. mig: stryk ut det ordet ur protokollet! Nej, sade jag,
n<dagmian s^r för min rakning, och det kan stå för framtiden. I dag,
Andra Kam- mine herrar, känner jag det roligt. Och hvarför? Jo, derför att
maren. jag nu kali yrka detta, icke derför att jag är missnöjd med den
(Forts.) politiska ställningen, icke derför att jag är påtryckt af opinionen,
utan helt simpelt derför att det är min öfvertygelse. Det är
min öfvertygelse, att det är rätt och klokt, och derför föreslog
jag det 1879, och jag yrkar det fortfarande.
En talare här har talat om, att vi skulle sätta broms på tå¬
get, som rusar fram. Mine herrar, det är alldeles nödvändigt, och
jag är glad och tacksam, om jag får lägga bromsarna i en sådan
mans händer, det vill med andra ord säga, jag vill lägga brom¬
sarna i religionens händer; men, mine herrar, det kan hända, att,
om lokomotivföraren eldar på och bromsarna bromsa, hela tå¬
get stjelper. Derför önskar jag, att bromsarna ej tillskrufvas
för hårdt, utan i stället öfverenskommelse träffas med lokomotiv¬
föraren, att han ej genom att elda på för starkt skadar sig sjelf,
utan söker framgå varsamt och säkert.
Jag anhåller om bifall till den förste talarens yrkande.
Herr Weern: Jag har under en följd af år allt mer och mer
omfattat den åsigt, som här blifvit uttalad af den förste talaren.
Jag tror det är hög tid att nu medgifva rösträtt åt dem, som
hafva mellan 500 och 800 kronors årsinkomst. Jag skall först
tala om dem och sedan derom, att detta skulle vara ett osvikligt
steg till antagande af allmän rösträtt, hvilken jag är lika mycket
emot som den ärade talare, som senast yttrade sig deremot.
De som hafva 500 kronors inkomst äro inga trashankar. Jag
har dragit denna slutsats af förhållandena vid en större fabrik, i
hvilken jag är intresserad. De äro burgna män, som hafva sin
utkomst, och jag tror, att om man värderade allt, de mycket väl
skulle hafva 800 kronor; men de blifva icke uppskattade till 800
kronor. Man kan icke vid taxering till bevillning taga i beräk¬
ning en hel mängd saker, såsom man gör, då man säger, att en
menniska behöfver 800 kronor för att lefva. Jag har vidare fun¬
nit, att de, som hafva 800 kronors inkomst och således rösträtt,
komma och tala med sina arbetsgivare, huru de skola använda
sin rösträtt, och jag kan icke inse, hvarför icke de, som hafva
mellan 500 och 800 kronor, skulle göra precis detsamma. Jag kan
således icke inse någon fara af att medgifva denna rösträtt, men
frågar: hvad blir följden, om vi neka den? Jo, vi tvinga dem in
i leden bland dem, som ingenting hafva och ingenting riskera, och
som verkligen önska allmän rösträtt. Det bevis, som biskop
Billing anfört för att medgifvande af rösträtt åt dem, som hafva
500 kronors inkomst, skulle leda till allmän rösträtt, var i främsta
rummet, att flere motionärer ifrat för allmän rösträtt än för den
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
27 N:o 33.
ifrågasatta utsträckningen till dem, som hafva 500 kronors inkomst,
-och dernäst att det vid flertalet folkmöten beslutits att yrka på
allmän rösträtt. Det förra beviset kan jag ej inse vara på något
•sätt afgörande, och hvad det senare angår, frågar jag; hvad vilja
herrarne, att de, som hafva mellan 500 och 800 kronors inkomst,
skola göra? De bedja om utsträckt rösträtt och få ett bestämdt
nej till svar. Då komma de till ställen, der det talas om, huru
-arbetarne skola få rösträtt, och så sluta de sig till den stora ska¬
ran, som icke har någon inkomst, men som önskar allmän rösträtt.
Till mötena komma också radikaler och socialister, hvilka önska
■omstörtning i allt, och det är naturligt att de yrka allmän röst¬
rätt. Skola då vid sådana tillfällen de, som äro nöjda med ut¬
sträckning till 500 kronors inkomst, gå för sig sjelfva och till de
öfriga säga: med er vilja vi ej hafva att göra? Mig förefaller det
mera antagligt, att de göra samma reflexion, som vi sjelfva ofta
göra, nemligen att enighet gifver styrka, och så sluta de sig till
dem, som vilja omstörtning i allt. Det starkaste motivet för oss
att gifva dem rösträtt är just att draga dem från dessa. Min
öfvertygelse är, att göra vi det, så riskera vi ingenting. Men
gorå vi det icke, så bildas med deras tillhjelp ett starkt parti,
som står under ledning af socialister och frasmakare. För få år
sedan talade man med det största förakt om socialisterna. De
skulle icke kunna få något anhang här i Sverige. Huru står sa¬
ken nu? Jo så, att socialistledare blifva valde till skiljedomare
mellan arbetare och arbetsgivare. Vi skulle vara blinda för ti¬
dens tecken, om vi läte detta ohejdadt fortgå, och om vi säga ett
bestämdt nej till alla anspråk, som göras af de lägre klasserna.
Min öfvertygelse är, att vi skulle handla klokt, om vi satte strecket
till 500 kronor, och jag tror icke att den begränsningen är mer
ohållbar än 800 kr. Jag förstår icke den hetsighet, med hvilken
man påstår, att detta ovilkorligen skulle leda till allmän rösträtt.
Icke kan man säga, att man toge bort bromsen, derför att man
medgifver dessa rösträtt. Deremot om man icke gör det, utsätter
man dem för frestelser och tvingar fram solidaritet med partier,
som på allt sätt äro emot den bestående ordningen. Man talar
om att staten på annat sätt skulle hjelpa detta; man talar om
folkundervisningen, och dess inflytande är utmärkt, men tyvärr
långsamt. En talare menade, att det fallande penningevärdet skulle
igöra minimum af 800 kronor nödvändigt och lämpligt. Men har
verkligen penningevärdet fallit? Kapitalvärdet har fallit. Det vi¬
sar sig af de låga räntorna. Men hvarför hafva vi fått höga tullar?
Derför att lifsmedlen fallit i värde. Hvad vill det säga att lifs-
medlen fallit i' värde? Jo, att köpare af dessa fått mera för sina
penningar än förr, men detta bevisar ju, att dessa stigit och ej
falilt i värde.
En sak till, mine herrar! Det har sagts, att ingenting skulle
sedan hindra en omstörtning. Men man glömmer, att den förste
Om utsträck¬
ning af rätten
att välja riks¬
dagsman till
Andra Kam-
• maren.
(Forts.)
N:o 33. 28
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
Om uuträck- talaren förordade en höjning från 21 år till 25 år för att få ut-
afa<riks ö*'va rösträtten. Och det förefaller mig då, som man genom strec-
Udagsman till kets sänkning till 500 kronor jemte detta vilkor skulle mera vinna
Andra Kam- än förlora. Jag instämmer i det förslag, som den förste ärade ta¬
moren. låren framstält.
(Forts.)
Herr Adelsköld: Jag skall endast bedja att få rätta en miss-
sägning, som jag gjorde mig skyldig till, då jag förra gången hade
ordet. Man bär nemligen fästat min uppmärksamhet på, att jag
skulle hafva förordat den vallag, som gäller i Preussen, men
mitt yttrande torde tydligt, Ansa, att jag ville säga och menade
tyska rikets.
Ett ord till. En ärad ledamot af kammaren yttrade för en
stund sedan, om jag fattade honom rätt, att frågan gälde en full¬
ständig representationsförändring, och att han gerna skulle vilja
hafva arbetare i Andra Kammaren, men icke sådana representanter,
som lyftats dit på arbetarnes skuldror.
Jag ber med anledning deraf få fästa uppmärksamheten på
förhållandena exempelvis i Tyskland och England, der nästan full¬
ständig allmän rösträtt är gällande. Jag har icke kunnat finna,
att representationerna der äro så underhaltiga, oaktadt valrätten är
allmän.
Som kammaren torde funnit, gick mitt föregående anförande
ut på att häfda personlighetsprincipen, och häruti har jag stödt
mig på en auktoritet, som icke lärer kunna underkännas, nemligen
Erik Gustaf Geijer, hvilken kraftigt häfdat samma princip såsom
den som har framtiden för sig.
Herr Andersson, Gustaf: Jag har icke så ofta besvärat
herrarne med att höra på mig,- och jag skulle icke heller i dag
hafva gjort det, om icke flere talare, af hvilka jag icke kunnat
vänta något sådant, uppträdt och talat för streckets sänkning.
Derför ber jag att få min åsigt uttalad till protokollet, och det så
mycket hellre som jag icke tror, att jag kommer att ändra åsigt
på så kort tid som en föregående talare, eu af mina grannar till
venster, har gjort. Streckets sänkning är något, som jag icke
kan förstå. Deremot allmän rösträtt finner jag naturlig, ty då får
menniskovärdet göra sig gällande. Den tiden tror jag dock ännu
icke vara inne, hvarför det torde vara hvarken nödigt eller nyttigt
att nu taga ett sådant steg. Att sänka strecket är godtyckligt,
det må sättas hvar som helst. Ingen kan påstå, att den, som har
490 kronor, icke är lika kompetent som den, som har 500 kronor,
och ingen kan heller påstå, att den, som är 24V2 år gammal,
icke är lika kompetent som den, som är 25 år, och ändå vilja
herrarne hafva ett sådant streck satt. nuvarande riksdagsordning
hvilar på grundvalen af 800 kronor. Om jag rubbar grundvalen,
är det alldeles nödvändigt, att jag stöttar byggnaden på ett eller
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
29 X:o 33.
annat sätt. Derför yore det rigtigt, om hela riksdagsordningen på Om utsträck-
ett eller annat sätt omarbetades. Jag tror icke, att det skullenlng af ratt™
vara tillräckligt, om, såsom det blifvit föreslaget, arfvode icke ut - “dagg Jån’till
betalades till Andra Kammarens ledamöter. Deremot tror jag det Andra Kam-
skulle vara lyckligt, om representationsrätten för land och stad maren.
blefve lika och antalet af Första Kammarens ledamöter lika med (Forts.)
Andra Kammarens. Det sista antager jag icke tilltalar alla, derför
att en eller annan icke tycker om kammarens »fysionomi» för när¬
varande, men dermed tror jag icke, att det är så farligt. Men jag
tror, att Första Kammaren bör vara samhällsbevarande, och i det
afseendet har den icke urartat ännu åtminstone.
Hvilka vore det, som skulle vinna på, att strecket nedsattes?
Icke vore det arbetarne. Antingen vore det arbetsgifvarne eller
också agitatorerna. En god arbetare följer alltid sin husbonde, och
deraf följer, att husbonden får flera röster, än han harnörut. I
det afseendet har jag litet kännedom. Första året jag var riksdags¬
man, kom en arbetare till mig och sade: nå, allmän rösträtt det
fick vi inte. — Nej. — Nå, huru röstade ni i denna fråga? —
Jag röstade mot naturligtvis. — Jaså, det tycker jag var märk¬
värdigt. — Yi talade en stund om valrätt vid riksdagsmannaval
och så frågade jag honom: nå, om ni nu hade rösträtt vid riksdags¬
mannaval, skulle ni då icke rösta på samma kandidat som jag? —
Jo, det gjorde jag bestämdt. — Nå, hvad skulle ni då med röst¬
rätten att göra. Ni gifver ju mig en röst mer än jag har förut.
— Den saken har jag icke så noga tänkt på, och det är ju allt
bäst som det är.
En föregående talare yttrade, att han trodde det skulle vara
bra, om valmännens antal blefve utspädt från andra samhälls¬
klasser. Jag hemställer, mine herrar, om det icke redan är all¬
deles tillräckligt utspädt, då vi veta, att en riksdagsman uppträdt
på ett offentligt möte och förordat strejk och det under den brådaste
tiden för jordbrukarne.
Jag kan för min del icke instämma i den förste ärade talarens
yttrande, utan yrkar bifall till den föredragna punkten.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till samman¬
trädets fortsättande kl. 7 e. m.
Herr Öländer: Den föregående talaren sade, att han var
glad öfver, att personer, som stodo mera till höger än han, bör¬
jade röra vid den allmänna rösträtten och uttala sympatier åt¬
minstone för en nedflyttning af strecket. Jag åter är ledsen öfver,
att personer, som på långt när icke stå så långt till venster som
jag, vilja åstadkomma dylika rubbningar. Jag kan mycket väl för¬
stå den förste ärade talarens mening, då han i dag framstälde sitt
förslag. Han har insett och varit betänksam öfver, att, då det
nya representationsskicket infördes, magten kom i händerna på eu
I
N:o 33. 30 Onsdagen den 6 Maj, f. in.
Om uuträck- viss samhällsklass, hemmansegarnes eller jordbrukarnos, och jag
mng af rätten tror ilan är så g0Cj van till dem, att han gerna ser, att
"dagsman Im de behålla denna magt. Han föreställer sig, att genom det förslag,
Andra Kam- som han nu framstäf en utjemning af denna magt skulle komma
maren. att ega ram, och jag tror, att det närmast är den tanken, som
(Forts.) ligger till grund för detta hans förslag. Det kan ju vara möjligt
att tänka sig hans uppfattning, att denna magt är för stor och
en utjemning behöflig. Deri skulle man ju kunna förstå honom,
men det sätt, hvarpå han föreslagit denna magts utjemning, är
deremot omöjligt att förstå, ty i stället för att utjemna magten,
flyttar han den från en klass till en annan. Yi behöfva endast
läsa konstitutionsutskottets uppgifter, om hvilken ändring streckets
nedflyttning skulle åstadkomma, för att inse att arbetareklassen
derigenom skulle blifva den enda magtegande; och då frågar jag
den ärade talaren, om han skulle känna sig mera belåten under
denna magt, än under den han för närvarande måste lyda. Jag
är visserligen med om reformer och framåtskridande, men då jag
går framåt och träffar på en afgrund, stannar jag tvärt, och, då
jag tänker på hvilken fara det skulle kunna medföra, om verkligen
en viss- samhällsklass, med detsamma den finge rätt och stämma
i riksdagen, der också erhölle majoritet, och då jag vet, att denna
klass är den mest obemedlade och fattiga, som naturligtvis har till
ändamål att förbättra sin ställning, tror jag, att vi skulle hafva
ganska stora pröfningar att utstå, och att vi också skulle duka
under i den kampen. Man har sagt, att i utlandet finnes allmän
rösträtt, utan att några faror deraf visat sig. Jag ber att få erinra
om, att der äro förhållandena helt olika mot här. Jag har icke
läst den tyska statsförfattningen, men jag har dock inhemtat någon
kännedom derom. I Tyskland eger visserligen allmän rösträtt rum,
men der finnes ett riksråd, som kan sätta ett bestämdt veto mot
de öfverdrifter, som skulle kunna härflyta ur en dylik rätt. I
Preussen är det också allmän rösträtt, men der är det klassval.
Der finnes tre förmögenhetsklasser, och de lägst beskattade höra
till tredje klassen. Och ehuru denna klass utgör ®/io af hela
befolkningen, får den dock icke insätta representanter för mer än
7S. Således är faran icke stor. Och vore det på samma sätt
här, skulle jag icke sätta mig emot en utsträckning af rösträtten.
Jag skulle gerna vara med om, att arbetarne blefve representerade
i riksdagen och finge här framställa sina önskningar och i sin mån
inverka på besluten, men då man inser, att de skulle blifva all¬
rådande — och det finnes intet annat alternativ, huru man än
sänker strecket — då är allt tal om utvidgad rösträtt omöjligt,
för så vidt man vill tillse, att landet går en lugn och sjelfständig
utveckling till mötes.
Man har här sagt, att man icke bör sätta en dam mot tidens
strömningar. Ja! Det beror på, huru stark denna dam är. Om
man gör don så säker, att strömningarna måste gå åt olika håll
Onsdagen den 6 Maj, f. in.
31 N:o 33.
och fördelas, då är det icke farligt. Men bygges dammen på det Om utsträck-
vis, att tidsströmningarna tyckas bryta sönder den och göra hål i"™9v~far™£r-
densamma, då skall den snart remna helt och hållet och den all- ada™„l“n
manna rösträtten sticka upp sitt hufvud. Men i afseende på den Andra Kam-
allmänna rösträtten tror jag icke, att det skulle vara större vådor maren.
förenade med den än med streckets sänkning, ty genom den- (Forts.)
samma kunde en motvigt erhållas i andra samhällsklasser. Söner
till embetsman, näringsidkare, bönder m. fl., med ett ord sagdt alla
samhällsklasser kunde dervid medverka. Men sänka vi strecket
till 500 kronor, då blir det ovilkorligen en enda klass, som blir
allena forskande.
Man bär äfven sagt, att det vore politiskt klokt att sänka
strecket, ty derigenom skulle man tillfredsställa den allmänna
opinionen. Jag vet icke, huru personer med något så när politisk
framsynthet kunna säga så. Det var äfven en talare, som sade:
»huru var det med socialisterna förut? Det var ingen, som hörde
på dem. Men nu hafva de stort inflytande.» Och han tror sig
kunna motverka och borttaga detta inflytande genom att nu till¬
mötesgå fordringarna på utsträckt rösträtt. Enligt min åsigt blir
resultatet ett helt annat. Bevilja vi nu sänkning af strecket, blir
just detta ett ytterligare skäl att, i hopp om lika lyckligt resultat,
agitera för att komma fram till det slutliga målet, allmän rösträtt.
Man säger, att folkbildningen stigit, men om så är, och ar¬
betande således börjat inse icke blott sitt eget, utan det allmännas
och statens bästa, så böra de också kunna klättra upp till strecket,
der det finnes, och icke begära, att detsamma skjutes ned till dem.
Kan arbetaren arbeta sig upp öfver strecket, då bör han äfven få
deltaga i statens angelägenheter, och sådana aktningsvärda be¬
mödanden förtjena afseende. Men i annat fall tror jag icke, att
han är ett sådant förtroende värdig.
Dessutom har en föregående talare anmärkt, och jag ber också
att få göra den anmärkningen, att det säkerligen icke är arbetaren
sjelf, som kommer i utöfvande af denna rösträtt. Han är icke så
oberoende, att han kan utöfva den på ett sjelfständigt sätt. I
många fall blir det arbetsgifvaren, som faktiskt kommer att göra
det, om han är nog mägtig eller nog hänsynslös härtill. Men så
kommer det farligaste, och det är arbetareledarne. Det är de, som
begära den allmänna rösträtten. Det är de, som ursprungligen
väckt denna fråga. Jag tror knappt att arbetarne sjelfva någonsin
med allvar framstält något kraf derpå. Vi hafva sett, huru strejker
varit nära att biläggas, då arbetareledare infunnit sig, och genast
har strejken blossat upp på nytt. Men icke har det varit till ar-
betarnes bästa, som detta skett. Det är icke längre än några dagar
sedan en arbetareledare uppträdde och predikade revolution. Är
detta till arbetarnes fördel ? Dessa ledare skulle gerna trampa på
arbetarnes ekonomiska obestånd, ja till och med på deras döda
kroppar, om de derigenom kunde komma upp till magt och an-
N:o 88. 82
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
Om utsträck¬
ning af rätten
att välja riks¬
dagsman till
Andra Kam¬
maren.
(Forts.)
seende. Hvarför begära de politisk rösträtt? De hafva den ju
redan. Ja, men den är icke för dem effektiv, sa länge de icke
kunna få arbetarnes axlar att stiga upp på.
Jag vill icke längre uppehålla kammaren. Jag har redan en
gång förut tydligt utvecklat mina åsigter i denna fråga, och jag
vidhåller fortfarande desamma. Jag tror för min del, att, om Vi
skulle hugga hål på dammen, detta hål snart skulle vidga sig och
vi stå inför eu afgrund, der vi sedan icke kunde stanna. För att
undvika detta, yrkar jag bifall till utskottets förslag och afslag
på det af den förste talaren framstälda yrkandet.
Herr Boström: Yid det tillfälle, då votering i denna fråga
sist förekom i denna kammare, hörde jag till det fåtal, som önskade
att en förändring i nu gällande bestämmelser för valrätten till
Andra Kammaren skulle åstadkommas. Jag står nu på samma
ståndpunkt som jag gjorde då; jag anser en sådan förändring nöd¬
vändig både såsom en klokhets- och lämplighetsåtgärd, och jag tror
att denna åtgärd så fort som möjligt bör företagas. Då jag der¬
jemte anser, att en så vigtig förändring icke bör företagas utan
grundlig utredning af Kongl. Maj:t, tillåter jag mig, herr talman,
att yrka bifall till det af den förste talaren framstälda yrkandet
om en skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet.
Hr Tham, Wilhelm: Enär jag icke delar deras farhågor,
som här yttrat sig mot det förslag, som i dag af den förste ärade
talaren blifvit framlagdt, utan tvärtom är af den uppfattningen,
hvilken jag redan föregående år haft äran här uttala, att en ut¬
sträckning af den politiska rösträtten är icke blott rättvis, utan
äfven för samhället nyttig, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till det af herr Bergström framstälda skrifvelseförslaget.
Hr Spånberg: Då jag hyser den uppfattningen, att införandet
af den allmänna rösträtten är det rättvisaste och klokaste, då jag
äfven håller för sannolikt, att i fall det af den förste talaren fram¬
lagda förslaget antages, införandet af allmän rösträtt skulle undan¬
skjutas till en aflägsen framtid, samt då jag slutligen icke har
förhoppning derom, att denna kammare skulle instämma med mig,
om jag, såsom jag helst hade önskat, föresloge antagande af herr
Mankells motion, kommer mitt yrkande på afslag att afse så väl
herr Bergströms som utskottets förslag, på den grund jag sade,
att jag tror det skulle hindra införandet af allmän rösträtt, som
jag önskar måtte ske så fort som möjligt.
Hr Gahn: Då den nuvarande representationen infördes, voro
förhållandena i det politiska lifvet helt annorlunda än de nu blif¬
vit. Det fans icke då ett så stort intresse för de allmänna ärendena
som nu, och man kunde derför utan att såra eller stöta någon i
Onsdagen den 6 Maj, f. in.
83 N:0 33.
politiskt afseende stanna vid det belopp, som nu gäller såsom cen¬
sus för Andra Kammaren, men tiden bär sedan dess gått fram,
och man finner nu hos de folkklasser, som man då icke kunde
tillmäta det ringaste intresse för allmänna angelägenheter, tvärtom
ett lifligt deltagande i allt, som med det offentliga lifvet eger
sammanhang. Jag tror, att detta är en direkt maning för oss att
icke låta dessa önskningar att deltaga i det politiska lifvet urarta
till allt för stor hetsighet, och ett tillmötesgående i detta afseende
tror jag således för närvarande både klokt och rigtigt samt icke
farligt. Här hafva åtskilliga talare, som motsatt sig ifrågavarande
utsträckning, utmålat de förskräckligaste följder af densamma; vi
skulle i politiskt hänseende stå inför en afgrund, om vi nu gifva
personer med en inkomst af mellan 500 och 800 kronor rättighet
att deltaga i valen till Andra Kammaren. Jag hyser för min del
icke en sådan farhåga, ty så mycket känner jag folket, att jag i
detta afseende hyser förtroende till detsamma, men ju längre man
håller tillbaka de enligt min uppfattning berättigade önskningarne
att få deltaga och medverka i det politiska lifvet, dess starkare
kommer missnöjet att blifva, och så mycket säkrare komma de
missnöjde att kastas i händerna på agitatorer, som hos dem inplanta
samhällsupplösande läror. Personer mod det medvetandet, att de
hafva rätt att deltaga i det politiska lifvet, äro mycket lugnare
och stå bättre emot agitatorernas förledelser, än om de hafva någon
anledning att anse sig såsom samhällets parias, utstötte från all
gemenskap med de politiskt myndige. Vidare: man hör ofta talas
om att en intelligent och duglig arbetare numera har mycket lätt
att arbeta sig upp till en inkomst af 800 kronor och följaktligen
utan svårighet kan förvärfva de politiska rättigheter, som nu stå
honom till buds. Detta påstår jag icke är öfverensstämmande med
verkliga förhållandet. Det finnes i vårt land ofantligt många, bil¬
dade och duglige arbetare, som på grund af mångahanda omstän¬
digheter icke kunna arbeta sig upp till den nämnda inkomsten.
Det kan vara familjeförhållanden, som lägga hinder i vägen, vex-
lingar inom industrien, dess mer eller mindre goda tillstånd mot¬
verka också i sin mån ett sådant arbetarnes stadiga framåtskri¬
dande. Under min långa verksamhet inom industrien har jag ofta
träffat på arbetare, som icke på långt när uppnått 800 kronors
inkomst, men utvecklat ett förstånd och intresse för allmänna an¬
gelägenheter, fullt jemförligt med dessa mindre jordegares, som nu
hafva magten. Den största garantien för ett värdigt utöfvande af
rättigheten att deltaga i allmänna val tror jag icke ligger deruti,
att såsom vilkor bestämmes en inkomst af vare sig 800 eller 500
kronor, ty denna spelar i sådant afseende en bra nog liten roll,
utan denna tror jag skulle ligga deri, att man bestämde en viss
åldersgräns något högre än don nuvarande; ty jag kan icke er¬
känna, att en yngling på 21 år är så politiskt vuxen, att han har
något intresse för det offentliga lifvet. Det är helt andra saker,
Första Kammarens Prof. 1891. N:o 33. 3
Om utsträck¬
ning af rätt**
att välja rits
dagsmah till
Andra Kam¬
maren.
(Forts.)
N:o 33. 34
Onsdagen den 6 Maj, f. in.
Om utsträcka som vid den åldern sysselsätta fantasien och tankarne. Han har
,ung af rätten|c^e heller den personalkännedom eller det sjelfständiga omdöme,
lagt män 'till som kan saga k°nom> hvilka personer i hans valkrets äro lämpliga
Andra Kam- att utöfva representantskapet. Man är i de åren inskränkt till en
"maren. mycket trång umgängeskrets och känner endast sina kamrater,
(Forts.) men inga äldre personer. Helst skulle jag se, om åldersgränsen
sattes till 30 år, men då detta kanske vore att gå för långt, an¬
sluter jag mig till det af herr Bergström framstälda förslaget, lik¬
som jag äfven beder att i allo få tillstyrka bifall till hans förslag.
Herr Lundin: De förändringar uti representationen, som
skulle blifva en följd af den nu förordade nedsättningen i val¬
census till Andra Kammaren, äro enligt min öfvertygelse så vidt¬
omfattande, att jag tror det vara en manande pligt särskildt för
denna kammare, att, innan det tages, väl öfverväga betydelsen af
ett sådant steg. Det är icke arbetarne sjelfva och deras genom
rösträttens utsträckning förökade inflytande, som inge mig far¬
hågor, utan det är de agitatorer, som på senare tider uppträd^
och hvilkas inflytande visat sig vara i tilltagande. Yi skulle då
i det offentliga lifvet ej få någon stunds lugn och ro; redan nu
kunna vi bedöma huru det i framtiden komme att arta sig, då vi
i dagarne sett en representant i riksdagen på ett offentligt möte
uppmana jordbruksarbetarne till strejk just i den brådaste tiden.
Jag anser det vara af en viss betydelse, när ett sådant uppträdande
kan förekomma hos en riksdagsman från hufvudstaden, den ort,
hvars representanter i främsta rummet borde föra civilisationens
och bildningens talan. Den, som mot bättre vetande yttrar sig
på ett sådant sätt, anser jag stå på en vida lägre bildningsgrad
än de arbetare, till hvilkas ledare han gör sig. Sjelf tillmäter jag
mig förtjensten att alltid hafva stått på de arbetande klassernas
bästa; jag har deltagit i deras lif och har någon förmåga att be¬
döma deras behof och åskådningssätt. Arbetaren är lugn och icke
böjd för några våldsamma åtgärder, blott han finge vara i fred,
men tyvärr är icke detta händelsen. Ännu sämre komma förhål¬
landena att gestalta sig under inflytandet af en vidare utsträckt
rösträtt. Jag har allt möjligt förtroende för den förste ärade ta¬
laren, och hans förord har för mig alltid varit en borgen, att ett
förslag varit sådant, att man med glädje kunnat gå in derpå, men
i förevarande fall är det mig icke möjligt. Då det på ofvan an-
gifna skäl är min öfvertygelse, att en utsträckning af valrätten
till Andra Kammaren icke är för oss lämplig, anhåller jag få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Lindahl: Så länge det förslag till begränsning och fixe¬
ring icke blott af städernas, utan äfven af landsbygdens andel i
representationen, som vid denna riksdag antagits, ännu ligger
oafgjordt på Konungens rådsbord, har jag för min del icke kunnat
Onsdagen den 6 Maj, f. ro.
35 N:o 33.
vara med om något förslag till förändring af grunderna för del- utsträ^’
tagandet i val till Andra Kammaren. Men om, pa grund af prin- att välja riks-
cipiella skål, Konungen icke skulle finna lämpligt fastställa detta dagsmän till
af Riksdagen antagna grundlagsförslag, torde tiden vara inne att Andra Kam~
i närmare öfvervägande taga, under hvilka garantier det kunde maren-
finnas nödigt att förändra bestämmelserna angående valen till (Forts')
Andra Kammaren, med tillämpning af den allmänna rösträtten,
dock icke den vrångbild af allmän rösträtt, som herr Mankell i
sin motion framstält, hvilken icke gör någon förändring i den
oerhördt stora ojemnhet, som för närvarande råder mellan lands¬
bygd och stad och nu verkar derhän, att en person i en stad har
mer än dubbelt så stort inflytande på valen som en person på
landet, hvilken ojemnhet herr Mankell vill bibehålla, utan det
finge väl blifva sådan allmän rösträtt, som är gällande i alla län¬
der, som infört densamma, och gifver lika rösträtt åt hvarje person,
han må vara landtbo eller stadsbo. Herr Bergströms förslag till
skrifvelse kan jag för min del icke heller biträda, ty det lider af
det fel, att det från rösträtt utesluter 'en stor del af dem, som
redan nu hafva rösträtt, nemligen alla mellan 21 och 25 år, som
nu åro röstberättigade.
I utskottets betänkande är föreslagen en liten obetydlig för¬
ändring af 14 paragrafen riksdagsordningen, som, så vidt jag rätt
uppfattat föredragningen, äfven utgör föremål för öfverläggning.
Derom hafva de, som hittills yttrat sig, icke sagt något, men för
min del anser jag denna lilla förändring icke det ringaste rubba
den grund, på hvilken representationen för närvarande hvilar, utan
endast utgöra en komplettering af ett grundlagens stadgande, som
redan vid dess stiftande sannolikt deri inkommit, i fall man derå
fäst närmare uppmärksamhet. Den afser att lemna rösträtt åt en
stor dol kunnige, skicklige och oberoende personer, nemligen så¬
dana, som arrondera boställen eller fideikommisser, och således
icke kunna innehafva dessa arrenden på viss bestämd tid. Att
en sådan person bör hafva valrätt äfven med bibehållande för öf-
rigt af grunderna för gällande vallag, synes mig naturligt, och
derför tvekar jag icke att yrka bifall till utskottets hemställan i
alla punkter och afslag på det af herr Bergström framstå]da skrif-
velseförslaget.
Herr Gill järn: Med en föregående talare instämmer jag på
det lifligaste deri, att sådana egenskaper som sedlighet, bildning
och välmåga icke äro att anse såsom resultat af den allmänna
rösträtten, utan att de i stället äro oeftergifliga vilkor för att en
sådan rösträtt skall kunna beviljas utan verklig fara för samhället.
.Tåg vill äfven gerna instämma med honom i afseende på hans
uppfattning, att sedligheten i landet har förkofrat sig, sedan vi
fingo den nu gällande riksdagsordningen. Det är ju en tanke, vid
hvilken man gerna dröjer, men jag vågar dock icke öfverlemna
N:o 38. 36
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
Om utsträcka mig så fullständigt åt samma förhoppningar, som den ärado talä¬
mne «/ratte» rerii jjan anförde såsom bevis särskildt de obestridliga framste-
”dagsmån^tu'8'en ' afseende på nykterhet, men vi få icke förgäta, att en indi-
a,lära Kam- vid likasom ett folk kan höja sig i ett afseende och i ett annat
maren. sjunka lika mycket eller mer, så att det ej är så lätt att säga,
(Forts.) om i det hela ett plus uppstått. Jag vill äfven gerna, och der
anser jag mig med större visshet kunna det, uttala den förhopp¬
ningen, att vi i afseende på bildning gått framåt under de sista
25 åren, men huru högt jag än sätter bildningens betydelse i
fråga om utöfvandet af den vigtiga rättigheten att utse riksdags¬
man, så fäster jag mig härutinnan lika mycket eller mer vid den
omständigheten, att välståndet i landet ökats. En viss ekonomisk
sjelfständighet gifver valmannen en helt annan ställning än den
persons är, som icke innehar detta välstånd, han må för öfrigt
vara huru tuldad som helst. I detta afseende instämmer jag full¬
komligt med en talare, som förut uppträdt här i dag; det är ge¬
nom fortgående förbättringar af arbetarnes sociala ställning, som
vi skola föra dem fram till den politiska rösträtten. Då blir del¬
aktighet i denna rätt icke någon konstgjord sak, utan en sak, som
på en gång skänker arbetarne tillfredsställelse och landet styrka
och trygghet. Jag har redan förut en gång från detta rum ut¬
talat, att om arbetarne trodde, att de, som sitta här, ej under alla
förhållanden motsätta sig en utsträckning af rösträtten, ehuru de
tyvärr icke kunna verka derför på den väg, som arbetarne anse
vara den rätta, skulle det vara synnerligen lyckligt.
Här talas om det lifliga intresse, som de stora arbetaremas¬
sorna ådagalägga för rösträttens utsträckning. Jag vill icke all¬
deles bestrida dess tillvaro; tvärtom medgifver jag, att jag dagli¬
gen hör ett genljud deraf, men först och främst tror jag, att ar¬
betarne delvis iå tjena såsom språkrör åt andra. Vidare: det är
icke valrätten såsom mål, hvarigenom de skulle, som det heter,
få sitt menniskovärde erkändt, som de särskildt eftersträfva. De
tänka på rösträtten såsom ett medel för vinnande af eu förbättrad
ekonomisk ställning. Denna uppfattning underhålles tyvärr allt
för mycket af deras sjelfgjorda ledare. Men jag tror icke, att i
denna kammare många finnas, som förmena, att ekonomiskt väl¬
stånd kan åstadkommas genom förändring af eu grundlagsparagraf.
Det har sagts här i dag, att det är dygd och vishet att gifva
efter i tid. När den förste talaren framstält sitt förslag till skrif¬
velse, efterträddes han mycket snart af en annan, som instämde
i detta yrkande, derför att han var rädd att vi annars skulle få
lof att med eller mot vår vilja taga det stora steget, såsom jag
tror han sade, till allmän rösträtt. Men, mine herrar, när vi se
bort från bestämmelsen om de 25 åren, som jag verkligen anser
vara en betryggande inskränkning, hvad är det för skilnad mellan
det af den förste talaren framstälda förslaget och de vanliga yr¬
kandena på allmän rösträtt? Jag tänker nu närmast på landet,
37 N:o 38.
Onsdagen den 6 Maj, f. in.
der vi hafva de största valmanscorpserna, och der vi också hafva Om uuträek-
de fleste små fastighetsegarne. Hvad fordras för att der erhålla n,”9 ?/ rätten
kommunal rösträtt? Jo, att man eger en fastighet af minst WQ "dageJLhu
kronors taxeringsvärde. Låt oss antaga, att fastigheten är mycket Andra Kam-
lågt värderad och kan gifva en nettobehållning af 10 eller 20 maren.
procent. Hvilken årsinkomst skulle egaren då deraf hafva? 10 (Forts.)
ä 20 kronor om året! Då kan man väl lätt förstå, att i samma
ögonblick innehafvare till fastigheter af nämnda låga taxerings¬
värde finge politisk rösträtt, alla, som ännu icke vore valberätti-
gade, skulle komma och säga: »Vi förtjena i årlig inkomst många
gånger detta belopp. Hvarför skulle vi då vara utan rösträtt?»
År detta en hållbar position?
En lösning af frågan, har man sagt, påkallas ju förr desto
hellre af det stora intresse för vinnande af rätt till deltagande i
riksdagsmannaval och allmänna angelägenheter öfverhufvud, som
rör sig inom de djupa lagren af vår befolkning, och en talare har
särskildt framhållit detta och sagt att man nästan kunde påstå,
att intresset vore lifligt blott hos de icke valberättigade, under
det att de valberättigade sjelfve visade så litet intresse, att man
nästan vore benägen att till straff beröfva dem deras valrätt. Med
kännedom om menniskonaturen får man icke för mycket fästa sig
vid ett sådant förhållande. Många kunna vara angelägna att få
rösträtt, men när de fått den och icke se någon omedelbar fördel
deraf, komma de snart att täfla med de öfriga i likgiltighet. Ön¬
skar man bevis, huru det i sådant afseende förhåller sig med den
kommunala rösträtten, må man blott taga reda på antalet af dem,
som häfta för oguldna utskylder, och man skall finna, att brist på
intresse finnes äfven nedanför det s. k. politiska strecket.
Här har man naturligtvis tagit fram exempel från Nordameri¬
kas Förenta stater. Dessa bilda ju också en stormagt, ett framåt-
gående land, det kan ingen förneka. Man har derför alltid fram¬
hållit Amerika, då man grundligt velat visa fördelarne af den all¬
männa rösträtten. Men har icke ryktet om en oerhörd korruption
i det offentliga lifvet trängt till allas våra öron? Hvarifrån har
då denna korruption der sitt upphof? Jo, just i den allmänna
rösträtten, som gör, att det segrande partiets medlemmar hafva
rätt och lof att såsom godt byte betrakta statens emboten och alla
fördelar, som i och med dem kunna vinnas. Genom eu egendom¬
lig tillfällighet kom jag i dag att, innan jag gick upp i kamma¬
ren, kasta mina ögon i Stockholms Dagblad och der fick jag se
en öfverskrift, vid hvilken jag under vanliga förhållanden kanske
icke skulle hafva fäst mig, men som för i dag särskildt syntes vara
af intresse. Den stod på 7:de sidan i en af mellanspalterna, och
artikeln utgör en nyligen afliden amerikansk senators omdöme
om Amerika. En amerikansk senator behöfver icke vara något
ovanligt eller mer än en svensk senator, men den nu ifrågava¬
rande hade likväl i detta fall haft den fördelen att se förhållan-
M:0 38. 38
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
Om utsträck¬
ning af rätten
att välja riks¬
dagsmän till
Andra Kam¬
maren.
(Forts.')
dona på nära håll. Jag rekommenderar denna .artikel till herrar-
nes uppmärksamhet och särskildt till deras, som svärma för den
allmänna rästrätten. Han säger, att i den allmänna rösträtten
jemte det onaturliga hopandet af rikedom på vissa händer ligger
en fara för republikens utveckling och förkofran, om icke för dess
bestånd. Han förklarar i starka uttryck, att under det sista halfva
århundradet presidentvalens utgång sällan, om någonsin, varit ett
troget uttryck för landets opinion. Han skildrar beskaffenheten af
söderns och nordens röster i epiteter, som äro mycket kraftfulla,
och, så vidt artikeln angick denna sak, slutade han med den förkla¬
ringen, att den allmänna rösträtten visserligen icke vore en kur
för ett samhälles brister. — Herr talman! Jag yrkar bifall till
utskottets förslag.
Herr Sundberg: Det är för mig alldeles öfverflödigt att yttra
mig, sedan den föregående talaren har haft ordet, då mina åsigter
helt och hållet öfverensstämma med dem, han redan framfört, men
efter jag begärt ordet, bör jag, om ock blott för ett par ögonblick,
begagna mig af detsamma.
Jag kan då icke underlåta att uttala min förvåning öfver hvad
som af den förste talaren här i dag framburits, emedan jag från
det hållet icke väntat mig ett sådant förslag som det af honom
framlagda. Han förordade en skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
införande af utsträckt rösträtt, naturligtvis på sådana vilkor, som
högst densamme efter vederbörlig undersökning kunde finna lämp¬
liga. Han gjorde detta förslag, emedan, såsom han sjelf uttryckte
sig, »här vore en oro gängse, som behöfde stillas». Den andre
talaren, som hade ordet, talade också om mägtiga tidsströmningar,
som man icke borde motsätta sig, utan följa med. Den senare tak¬
tiken är icke rigtigt i min smak, emedan jag tror, att en klok och
sjelfständig man bör för sig uppställa den grundsatsen, att icke.
följa med s. k. tidsströmningar, utan att först so till, om do gå
åt det rätta hållet, och om de skulle befinnas efter hans uppfatt¬
ning gå åt orätt håll, är det hans skyldighet att försöka leda dem
till råtta. Hvad återigen den förste talarens yttrande om oron, som
här finnes och som behöfde stillas, angår, vill jag fråga, om all¬
männa rösträtten kan anses för något palliativ att stilla oro. Är
oron mindre i Tyskland än här? Är den mindre i Frankrike och
England eller Spanien? Jag tror han skall nödgas svara nej på
en sådan fråga. Och hvarför nej? Jo derför, att oron verkligen
icke har den politiska grund, som man oupphörligen håller fram,
utan den, som en föregående talare redan framhållit och friherre
Jjeijonhufvud började framhålla; den har en social grund, och det
är den stora frågan, som vi kalla arbetarefrågan, som är sjelfva
motorn till den allmänna oro, som litet hvarstädes skakar sam¬
hällena. Således vore det uppgiften för en riksdag, uppgiften fin¬
ess allesamman i våra mera privata förhållanden att försöka, om
39 X:0 33,
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
icke ett så flitigt ock samvetsgrant arbete, som i vår förmåga Om utsträck-
står, skulle kunna genom kloka och ändamålsenliga åtgärder stilla
denna oro. Härigenom bör, så vidt det står i menniskomagt, för- ada™mJ“n 7;f
hållandet mellan kapital och arbete på nöjaktigt sätt regleras. Blir Andra Kam-
den sociala oron stillad, är det icke så farligt med den politiska maren.
oron. Hvarför begära nemligen arbetarne i allmänhet rösträtt? (Forts.)
Jo, såsom en föregående talare nämnde, för att begagna densamma
såsom medel för sina ändamål, det vill säga de ändamålen, att
kunna lösa arbetarefrågan och förskaffa denna stora klass inom
samhället en bättre ställning än den för närvarande bär.
Då blifver åter det nya spörsmålet: skulle en riksförsamling,
tillkommen genom sådana val, som grunda sig på hvad man van¬
ligen förstår med allmän rösträtt, verkligen tillförsäkra dessa önsk¬
ningar en lyckligare utgång, ett bättre resultat, än som den nuva¬
rande representationen med dess sammansättning förmått åstad¬
komma. Jag betviflar detta, jag till och med bestrider det. De,
som utgöra den nuvarande riksdagen, äro åtminstone relativt väl-
burgna och äro män, som hafva att på samma gång sörja för det
allmänna bästa och för do samhällsklassers bästa, hvilka icke be¬
finna sig i den ställning, som det vore önskligt. att kunna bereda
dem. Desse representanter hafva till följd af sina qvalifikationer
såsom, valde deputerade för det svenska folket åtskilliga magter
inom sig, som måste binda dem vid en viss klokhet, en viss för¬
sigtighet och måste hindra dem från att kasta sig ut på äfventvr-
liga experiment, livilket deremot kostar den, som ingenting har
att förlora, ingenting att försöka.
Nu har visserligen den förste ärade talaren, hvilken ingen kan
högre akta än jag, och hvilkens åsigter jag i allmänhet delar, ehuru
jag icke kunnat dela dom i detta fall, nu har han sagt, att det
just icke vore någon fara för en förändring i den nuvarande sam¬
mansättningen af riksdagen, om man gingo in på allmän rösträtt
mod iakttagande af de af honom antydda restriktioner. Han cite¬
rade ganska rigtigt hvad utskottet anfört om resultaten af don
undersökning, som efter 1888 års riksdag blifvit verkstäld i fråga
om storleken af den procent af nya element af valmän, hvilken
skulle tillkomma, i fäll den allmänna rösträtten infördes. Han
började med städerna och erinrade, att gruppen »öfriga arbetare»
samt enskildes och bolagstjenare med flere utgör för närvarande
55,6 5 procent af valmanscorpsen och skulle genom rösträttens utvidg¬
ning, enligt hans förslag, ytterligare ökas med 11,52 procent. När
denna grupp såsom utgörande 55,65 procent af valmanscorpsen redan
nu har öfvervigten, betydde den ifrågasatta ökningen, efter hans
åsigt, icke mycket, och han anförde exempel, som visade, att denna
öfvervigt redan nu ledt till ingalunda lyckliga resultat. Detta är
dock kanske ett något vågadt antagande, det att säga, att ett till-
lägg till denna grupp af ytterligere 11,52 procent af sådana, hvilka
nu stå under valmansstrecket, icke skulle göra något, det vill saga,
S o 33. 40
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
Om utsira#- att om man redan har några vanskligheter, så skalle det icke göra
lt”Sväfglas-något att öka deras antal med nya vanskligheter. Detta är ett
*'daysmäJtni s^ao a* homöopatisk kur, som man bör vara mycket betänksam att
Andra Kam- försöka. Han anmärkte vidare, att hvad valkretsarna å lands-
maren. bygden vidkomme, det icke heller skulle göra synnerligen mycket,,
(forte.) om do skulle få, såsom han uttryckte sig, en liten utspädning..
Ja, det må vara, om utspädningen vore liten, men här är sanner¬
ligen fråga om eu sådan utspädning, att landtvalkretsarne lätt
skulle kunna förlora hela den karakter, som de nu hafva.
Af statistiska centralbyråns redogörelse framgår, att genom
den föreslagna sänkningen af strecket majoriteten skulle, såsom
utskottet framhåller, »inom femtioåtta valkretsar komma att öfver-
flyttas till dem, som i berörda redogörelse sammanfattats under
grupperna fabriks- och handtvorksarbetare, »öfriga arbetare», sjömän
och fiskare, landtbruksinspektorer och rättare samt inspektörer.
Ojemförligt störst blofve dervid ökningen för gruppen »öfriga ar¬
betare», eller från 1,28 till 14,13 procent». Dessa siffror tyckas
mig ändock visa, att det kunde vara tänkbart, att inom ett stort
antal landtvalkretsar den förändring af Andra Kammarens samman¬
sättning, hvilken genom dessa valmäns inflytande skulle komma
till stånd, kunde vara så genomgripande, att den väl blefve något
vida mer än en »liten utspädning».
Jag kan derför icke för närvarande vara med om denna »ut¬
spädning».
Det är — derom må kammarens ledamöter vara öfvertygade
— alldeles icke någon behaglig sak för mig att här stå och för¬
svara det så kallade strecket.
Ingen kunde vara ifrigare motståndare mot strecket än jag-
var ar 1862, när det hos riksens ständer till första afgörandet hyl¬
lande grundlagsförslaget förelåg inom konstitutionsutskottet. Icke
bättre tyckte jag om strecket år 1865, när det hvilando grund¬
lagsförslaget slutligen antogs. Men när man upphäft alla andra
qvalifikationer för valrätten, måste man hafva något qvar, och det
är detta »något» som är uttryckt i strecket. Yar nu detta strec¬
ket icke draget för högt år 1865, är det sannerligen icke för högt
år 1891, enär, såsom många gånger upprepats, penningevärdet under
tiden sjunkit, arbetarnes ställning förbättrats och således i grund
och botten 800 kronor är en vida mindre siffra nu än 1865.
Det kan ju visst vara en möjlighet, att allmän rösträtt i fram¬
tiden icke kan undvikas, derom må man gerna med större eller
mindre sannolikhet profetera, hur mycket man behagar. Kommer
den dag, då dess införande blir eu nödvändighet, får man finna
sig i denna sak och den kan måhända äfven blifva till lycka, men
att donna tid ännu icke är inne, att det således ännu är för tidigt
för Sveriges Riksdag att begära den allmänna rösträttens införande,
detta är åtminstone för mig fullt klart och derför kommer jag
att rösta för bifall till konstitutionsutskottets förslag.
41 Ji:o 33.
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
Friherre von Kraemor: Jag kan icke låta denna diskussion Om utsträek-
sluta, utan att åtminstone en röst höjes för ett af de förslag, ?/ rät*eu
varit föremål för konstitutionsutskottets pröfning, men som icke a“a r^‘
bär blifvit omnämndt. Jag gör det af särskilda lokala skäl, der- Andra^Jm-
för att det missförhållande, som omtalas i det förslaget, så bjert maren.
framträder i min hemort, Flen. Jag menar herr Johanssons motion (Forts.)
att åt så kallade lägenhetsinnehafvare och delegare i bostadsför¬
eningar borde beredas valrätt vid riksdagsmannaval. Jag erkänner
likväl att dét sätt, hvarpå motionären formulerat sitt förslag, är
ganska otydligt och otillfredsställande, och jag undrar icke öfver
det slut, hvartill konstitutionsutskottet nu liksom vid föregående
tillfällen kommit, nemligen att afstyrka förslaget. Det missför¬
hållande jag afser är det förhållandet, att såsom fastigheter i grund¬
lagens mening icke anses andra än sådana hus, som hvila på egen
grund. Nu förekommer ofantligt mycket i min hemort och andra
nybildade centra för trafiken, att hus uppföras, som med full
oganderätt egas, men stå på tomter, som köpts på femtio år eller
dylikt. Dessa hus uppföras i bovillningstaxeringslängden såsom
»annan fastighet», och när fråga blir om beskattning enligt t. ex.
1885 års förordning om kyrkobyggnad och till andra ändamål, få
de nog vara »fastighet» och skatta till fulla beloppet, under det
andra beskattningsföremål blott betala en fjerdedel. Men då fråga
är om utöfvande af rösträtt vid riksdagsmannaval, få dessa bygg¬
nader icke anses såsom fastigheter. Jag kan icke neka till att jag
anser detta vara en upprörande orättvisa. Men detta berör ju
blott en detalj, och enär saken icke föreligger i så utarbetadt skick
att jag vågar dertill yrka bifall, har jag ondast velat fästa upp¬
märksamheten på denna sak, så att den icke skulle gå alldeles
ouppmärksammad förbi.
Hvad den stora frågan angår, så kunde jag 1865 mycket väl,
liksom så många andra, förstå, att man tvekade att öfvergå från
den gamla historiska grunden för representationen till en oförsökt,
men jag vill påpeka att sedan dess 25 år förflutit, utan att några
riksolyckor inträffat. Mig synes att frågan nu står på en annan
ståndpunkt. Den representation, som vi hafva, är en fält accompli.
Det är således icke möjligt att återgå till den gamla grundvalen
och icke heller tror jag, såsom en talare nyss uttalade, att en
sådan återgång vore önskvärd. Om vi således måste gilla den
grunden, hvarpå vår nuvarande författning hvilar, är det väl icke
för mycket, om vi hvart tjugufemte år toge ett litet steg framåt
i den samma rigtningen. Detta är alldeles icke eu ny representa-
tionsförändring, såsom en talare uttryckte sig, utan blött ett litet
steg i den 1805 bestämda rigtningen, hvilken resulterat bra. Jag
kan således icke annat än af allt hjerta instämma i det förslag,
som väckts af den förste ärade talaren, gillande hans betänklighet
att representationen på rak arm uppgör ett dylikt ändringsförslag.
Det vore önskvärdt att regeringen, som bäst är dertill i tillfälle,
N:o 33. 42
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
Om utsträck¬
ning af rätten
flit välja riks¬
dagsmän till
Andra Kam¬
maren.
(Forts.)
pröfvade saken och framkom med förslag i den rigtning, som an-
gifves.
Olyckligtvis kan jag icke äfven instämma med herr Bergström
i alla delar och sluta med att anhålla om bifall till hans förslag.
Jag afser det af honom gjorda tillägget. Hvarför är detta förslag
behäftad! med »ett upp och ett i minne»? Hvarför taga ett steg
framåt och strax derpå ett steg tillbaka? Alldeles som vid den
der trappan i en kyrka i Rom, der penitenterna åläggas ätt taga
ett steg tillbaka, då de gått två steg framåt. Hvarför detta till-
lägg om en åldersgräns af 25 år? Jag tror icke att personer om
21—25 år skada vid valförrättningen. Dessutom är detta ännu
en olikhet med värnpligtslagen.
Jag kan således icke yrka bifall till den förste- ärade talarens
förslag, men om det blir fråga om att rösta mellan konstitutions¬
utskottets och hans förslag, så röstar jag för herr Bergströms,
under uttalande af min reservation mot det försämrande tillägget.
Herr Casparsson: Då jag förut många gånger och senast
för tre år sedan yttrat mig utförligt i denna fråga och dervid
särskild! framhållit de anordningar och begränsningar, hvarmed
man i utlandet sökt mildra verkningarna af den allmänna eller
den mera utsträckta rösträtten, vill jag icke nu uppropa detta.
Jag har begärt ordet blott med anledning af några yttranden, som
under diskussionen blifvit här fälda.
Den förste ärade talaren förordade en skrifvelse, hvari hos
Kongl. Maj:t skulle begäras förslag, gående derpå ut, att census
för valrätt skulle nedsättas till 500 kronor. I Norge är census
för valrätt för landsbygden 500 kronor och för städerna 800 kro¬
nor. Jag antager, att den ärade' talaren anser det demokratiska
intresset tillräckligt tillgodosedt i Norge, men ändock vill han att
vi skola gå ändå längre ned på skalan än Norge. Han förordade
vidare, att åldersgränsen för valrätt sättes vid 25 år. I Danmark
är åldersgränsen för valrätt 30 år. Jag förmodar, att talaren anser
det demokratiska intresset vara tillräckligt tillgodosedt i Danmark,
och dock vill han att vi bär i Sverige skola gå ännu längre.
En annan talare förordade förslaget derför att han önskade
utredning. Ja, den utredningen är redan verkstäld och det har
visat sig, att en sänkning af strecket till 500 kronor skulle med¬
föra utsträckning af valrätten med 58 procent; det är, såsom en
talare uttryckte sig, nästan så godt som en fullständig represen¬
tationsförändring. Den saken är klar och dertill behöfves ingen
utredning.
En ärad talare på göteborgsbänken, med hvilken jag stått på
samma sida i denna fråga, då vi båda voro i Andra Kammaren,
yttrade, att ett bifall till detta förslag skulle »förstärka det helas
solidaritet». Det är klart att, om man utgår från den åsigten,
finnes det icke något annat slutmål än allmän rösträtt. Detta
Onsdagen den 6 Maj, f, m.
43 N:o 33.
steg förer dit, och, tager man nu detta steg, skall man icke tro Om utsträck-
att det dröjer, länge, innan vi komma till den allmänna rösträtten. nin,J ?/ riiUen
Detta må vara en varning för dem, som äro med om förslaget. ^dagsmåJm
Jag påträffade i somras bland referaten öfver socialistkongressen Andra Kam-
i Halle ett yttrande af Liebknecht. Jag skulle icke våga sjelf ut- maren.
trycka mig så skarpt som han; han yttrade ungefärligen att, »har (Forts.)
man allmän rösträtt, ligger felet, när öfverklassen är herre, icke i
rösträtten, utan i massornas dumhet». Dertill ropade församlingen:
»bra!» En annan talare vid samma tillfälle, vid namn Werner,
och hvars egentliga verksamhet tyckes gått ut på att origtigt ci¬
tera Bebel, förklarade sig »vara. frihandlare endast emedan lian
var revolutionär». Efter de uttalanden, som skett här i dag, före¬
faller det mig nästan, som om ett motsatt förhållande egde rum
och en eller annan af våra senatorer vore på väg att blifva »re¬
volutionär», endast derför att lian är »frihandlare». — Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen att, som olika yrkanden blifvit framstälda i fråga om
förevarande utlåtandes särskilda punkter, det syntes lämpligast,
att propositioner gjordes rörande hvardera punkten för sig.
Härefter anförde herr talmannen, att beträffande första punkten
yrkats: l:o) att hvad utskottet hemstält skulle bifallas; 2:o)afherr
Bergström, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t hem¬
ställa, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta samt för Riksdagen till
.grundlagsenlig behandling framlägga förslag till sådana ändringar
i riksdagsordningen, att rättighet att deltaga i val af ledamot i
Riksdagens Andi'a Kammare må tillkomma en hvar i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigad man, som fylt tjugufem år;
samt 3:o) af herr Smith, att herr P. Waldenströms i ämnet väckta
motion skulle bifallas.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf herr talmannen upptog
hvardera af de båda öfriga yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i nämnda
votering, samt förklarade sig finna de härå afgifna svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för deras mening, som ville till kontra¬
proposition antaga bifall till herr Bergströms yrkande i ämnet.
Votering begärdes emellertid jemväl angående kontraproposi¬
tionens innehåll, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs
en omröstningsproposition af följande lydelse:
K:o 38. 44
Onsdagen den 6 Maj. f. m.
Den, som 'vill, att vid blifvande votering om bifall till kon¬
stitutionsutskottets i första punkten af utlåtandet n:o 10 gjorda hem¬
ställan kontrapropositionen skall innehålla bifall till herr Bergströms
yrkande i ämnet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har såsom kontraproposition vid nämnda votering
antagits bifall till herr Waldenströms ifrågavarande motion.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 45;
Nej - 79.
På grund häraf uppsattes, justerades och anslogs eu så ly¬
dande omröstningsproposition:
Den, som bifaller livad konstitutionsutskottet hemstält i första
punkten af sitt utlåtande n:o 10, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
^ej;
Vinner Nej, bifalles herr Waldenströms ifrågavarande
motion.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 103;
Nej — 19.
Vidare yttrade herr talmannen, att i afseende på andra punkten
i utlåtandet yrkats dels bifall till hvad utskottet hemstält, dels
ock afslag derå.
45 Jf.-o 3S.
Onsdagen den 6 Maj, f. in.
Derefter gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden; och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.
Yid förnyad föredragning af lagutskottets den 4 och 5 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 43, i anledning af väckt motion
med förslag om tillägg till 53 paragrafen af stadgan om skiftes¬
verket i riket den 9 november 1866, biföll kammaren hvad ut¬
skottet i nämnda utlåtande hemstält.
Herr talmannen tillkännagaf, att enligt en med Andra Kam¬
marens talman träffad öfverenskommelse omröstningar jemlikt 65
paragrafen riksdagsordningen komme att anställas vid kammarens
sammanträden nästa lördag öfver de voteringspropositioner, som
redan blifvit eller dessförinnan blefve af båda kamrarne godkända.
Herr Bergius erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag tillåter
mig hemställa, att kammaren behagade besluta, att konstitutions¬
utskottets i dag första gången bordlagda utlåtande, i anledning af
dels Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående ändrad ly¬
delse af § 11 i regeringsformen och Kongl. Maj:ts proposition mod
förslag till ändrad lydelse af § 5 i den mellan Sverige och Horge
upprättade riksakt, dels ock enskild motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om revision af riksakten, måtte företagas till
behandling vid kammarens plenum nästa lördag.
På gjord proposition beslöts, att konstitutionsutskottets ifråga¬
varande utlåtande skulle uppföras å föredragningslistan till kam¬
marens sammanträde den 9 innevarande månad.
Efter föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 269, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 19, i anledning
af väckta motioner om förändringar i lagstiftningen angående för¬
säljning af vin och maltdrycker, beslöt Eörsta Kammaren hänvisa
hetta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 1.
N:o 33. 46
Onsdagen den 6 Maj, f. in.
Anmäldes och bordlädes sammansatta stats- och lagutskottets
memorial n:o 7, med förslag till sammanjemkning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om vissa punkter i utskottets utlåtande
(n:o 4) i anledning af särskilda rörande folkskolelärarepersonalens
aflöningsförhållanden väckta motioner.
Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2.4 8 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1891,