. RIKSDAGENS PROTOtfOl
1891. Första Kammaren. N:o 31.
Måndagen den 4 maj, e. in.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Anmäldes och bordlädes riksdagens andra särskilda utskotts
utlåtanden:
n:o 2, i anledning af kamrarnes återremiss af utskottets utlåtande
n:o 1 om ej mindre Kongl. Maj:ts propositioner med förslag till lag
om försäkring för olycksfall i arbete och angående anvisande af medel
till en riksförsäkringsanstalt, än äfven herr A. Hedins motion med
förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbetet; äfvensom
n:o 3, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner med förslag till
lag om sjukkassor samt angående anvisande af medel till sjukkasse-
väsendets befrämjande.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag:
a) till Riksdagens skrifvelse, n:o 54, till Konungen, angående in¬
förande af obligatorisk undervisning vid rikets allmänna läroverk, se¬
minarier och folkskolor, rörande de rusgifvande ämnenas natur
och verkningar; samt
b) till nedannämnda delar af riksdagsbeslutet:
n:o 1, ingressen;
n:o 2, slutmeningen; ^
n:o 3, angående verkstäld omröstning öfver högsta domstolens
ledamöter;
n:o 4, angående val af komiterade för tryckfrihetens vård;
n:o 5, angående val af justitieombudsman och hans suppleant;
n:o 6, angående ändring i och tillägg till förordningen om kyrko¬
stämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863;
n:o 7, angående ändrad lydelse af 10 kap. I § rättegångsbalken;
n:o 8, angående ändrad lydelse af 10 § i förordningen om lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875;
n:o 9, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken;
n:o 10, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksgäldskontoret;
n:o 11, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken och
Första Kammarens Prof. 1891. N:o 31. \
>T:o 31.
2
Ändringar 5
v årnpligts-
lagen.
(Forts.)
Måndagen den 4 Maj, e. in.
riksgäldskontoret i fråga om de af dem vidtagna åtgärder i afseende
å uppförande af riksdags- och riksbankshus å Helgeandsholmen;
n:o 12, angående qvinnas äktenskapsålder;
n:o 13, angående ändrad lydelse af 104, 106 och 113 §§ konkurs¬
lagen den 18 september 1862; samt
n:o 14, angående bankovinsten.
Justerades två protokollsutdrag för denna dag.
Fortsattes behandlingen af lagutskottets utlåtande n:o 41, i an¬
ledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad
lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni 1885 än äfven
väckta motioner om ändring i samma lag.
3 punkten.
Kongl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af § 3 mom. 1, § 6, § 27
mom. 1, § 28, § 33 mom. 2 och 3 samt §§ 34 och 52 i värnpligts¬
lagen äfvensom samma lags § 53, sådan den lyder enligt lagen den
5 mars 1866.
Godkändes.
Den af utskottet i punkten föreslagna förutsättning.
Godkändes.
Utskottets hemställan i förevarande punkt.
Förklarades besvarad genom kammarens förut fattade beslut.
2 punkten.
Kongl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af §§ 14 och 25 i
värnpligtslagen.
Godkändes. '
Kongl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af § 27 mom. 2 i
värnpligtslagen.
Herr von Hedenberg: Då jag deltagit i sjöförsvarskomiténs
arbeten och dervid kommit till ett annat slut beträffande allmänna
värnpligtens tillämpning för sjöbeväringen än här i denna paragraf är
föreslaget, vill jag, för det fall att denna lag under andra förhållanden
än nu äro gällande kommer under behandling, till protokollet hafva
antecknadt mitt vidhållande af den mening, jag i nämnda komité
uttalat.
Måndagen den 4 Maj, e. m.
>’:o 31.
3
Efter härmed slutad öfverläggning godkändes nu förevarande
ändringsförslag.
Utskottets hemställan i den nu ifrågavarande punkten.
Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af de i punkten afsedda paragraferna och mom.
1 punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs å nyo statsutskottets den 29 och 30 sistlidne april bord¬
lagda utlåtande n:o 53, i anleduiug af Kongl. Maj:ts propositioner an¬
gående höjning i anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar m. m.,
angående anslag under riksstatens femte hufvudtitel med anledning af’
föreslagna ändringar i värnpligtslagen den 5 juni 1885 samt angående
ändring i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären af
samma dag och höjning i de under fjerde och femte hufvudtitlarne
uppförda anslag till lindring i nämnda besvär äfvensom inom Riks¬
dagen väckta förslag i dithörande ämnen.
På gjord proposition beslöt kammaren, dels att förevarande utlå¬
tande skulle punktvis föredragas och punkten I sålunda, att först
paragrafvis afgjordes de föreslagna ändringarne i lagen om lindring i
rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885, derefter förslaget om
upphörande af frälserusttjensten in. m., vidare de af utskottet i denna
punkt föreslagna vilkor samt sist utskottets hemställan, dels ock att
det skulle stå kammaren öppet att vid föredragningen af hvar och en
af de öfriga punkterna särskild! besluta, huru densamma skulle före¬
tagas till afgörande.
Punkten I.
Utskottets förslag till ändrad lydelse af § 1 i lagen om lindring
i rustnings- och rotering sbesvär en den 5 juni 1885.
Godkändes.
Utskottets förslag till ändrad lydelse af § 2 i lagen om lindring
i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885.
Herr von Strokirch: Jag ber att få yrka afslag på det före¬
dragna momentet af 27:de §:en.
Herr Königsfeldt: Detta af statsutskottet gjorda tillägg till
Kongl. Maj:ts proposition anser ja o- för min del vara af full rättvisa
och billighet påkalladt, och har äfven det varit utskottets mening.
Om den taxation, som är gjord, skulle gälla så länge rustningen ocli
roteringen utgöras, skulle de effektiva rotarne derpå få lida betydligt.
Ändringar i
lagen om
lindring i
'ustnings- och
rotering^
besvären
in. m.
N:o 81.
1
Andringar i
lagen om
lindring i
nutnings- och
roterings-
besvären
m. m.
(Forts.)
Måndagen den 4 Maj. e. m.
Men om man kunde antaga, att värderingen vore fullkomligt öfverens¬
stämmande med verkliga förhållandet, och rustnings- och roterings-
bördan icke ökades, då vore det bra stäldt som det är, men jag tror,
att litet hvar vet, att få kunna fullgöra sin rustnings- och roterings-
skyldighet mot det värde, hvartill det upptaxerats, och hvad säkert
är, det är, att ju större fordringar man ställer på manskapets utbild¬
ning, desto större bli kostnaderna för rust- och rotehållaren. Skulle
icke det af utskottet gjorda tillägget bifallas, blefve följden den, att
efter 10 år vore de vakanta rotarne fria från sitt onus. Deremot skulle
de effektiva rotarnes stora onus stå qvar. Såsom jag har mig bekant,
finnes det rusthåll äfven nu, hvilkas rustningsbörda går upp till unge¬
fär dubbelt mot hvad de äro uppskattade till. Dessa rusthåll skulle,
vid bifall till Kongl. Maj:ts proposition oförändrad, efter afskrifnings-
tidens slut hafva qvar halfva rustningsbördan, livilket val icke kan
vara öfverensstämmande vare sig med billighet och rättvisa eller med
meningen med afskrifningen. För att åstadkomma full rättvisa, anser
jag för min del derföre alldeles nödvändigt att göra ny uppskattning.
Man har påstått, att genom det af utskottet gjorda tillägget skulle
man binda indelningsverket. Det är ingen, som vet huru länge det
kommer att stanna qvar. Men så länge det varar, bör man göra det
så rättvist som möjligt, och det gör man genom att godkänna det af
utskottet gjorda tillägget, till hvilket jag för min del yrkar bifall.
Herr Casparsson: Ehuru den egentliga debatten i frågan af-
slutats med behandlingen af lagutskottets betänkande, så, vid det för¬
hållandet, att jag inom statsutskottet deltagit i behandlingen af före¬
liggande fråga, bär jag ansett det lämpligast att vid behandlingen af
statsutskottets utlåtande begära ordet.
Då genom 1873 års skrifvelse försvarsfrågan blef en ren.köpe-
afhandling, har jag, såsom ledamot af statsutskottet, ansett af vigt att
pröfva, huruvida den erbjudna valutan svarade mot den betingade
köpeskillingen, och jag har i det afseendet framstält de anmärkningar,
som finnas0 i min reservation. Mot vissa af dessa har herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet framstält erinringar, hvilka
jag skall bedja att fä upptaga. De betänkligheter, jag framstält, äro
egentligen trenne, nemligen: att befälets ökande icke blifvit tillgodo¬
se, att den norrländska fördelningen icke erhållit något manskap, och
att den ifrågasatta artillerifördelningen i Östersund och uppsättandet
af tre värfvade sqvadroner vid Jemtlands hästjägarecorps, såsom det
blifvit föreslaget, skulle komma att till väsentlig del stanna på papperet.
Enligt generalskomiténs betänkande finnes för närvarande af officerare,
underofficerare, korpraler och vice korpraler en befälsstam af 8,643
man, och i alla föregående förslag till försvarets stärkande, som blifvit
framstälda, har alltid en icke obetydlig tillökning af befälet varit
ifrågasatt. De siffror, som jag nu kommer att anföra, äro hemtade ur
generalskomiténs utlåtande, med undantag af siffrorna beträffande 1871
års förslag, hvilka jag på egen hand uttagit. Såsom jag nyss nämnde,
utgöres den nuvarande befälsstammen af 8,643 man. Enligt 1871 års
förslag skulle den utgöra 11,758. Man anmärkte mot 1871 årsförslag,
speciel! inom militära kretsar, att befälets antal var otillfredsställande.
N:o 31.
Måndagen den 4 Maj, e. in. 5
Det var dock 3,100 man mer, än som för närvarande finnes. I 1875 Ändringar t
och 1878 års förslag utgjorde befälet 15,238 och uti 1883 års förslag låring1 i ‘
13,687, således i alla dessa förslag betydligt mera, än som för närva- rust„ings- och
rande förefinnes. Det synes mig emellertid alldeles tydligt, att när roterings-
man förutsätter ökade öfningar för beväringen, deraf skulle följa nöd- besvären
vändigheten att öka befälets antal, och det så mycket mer, som i det m' m‘ ,
anförande till statsrådsprotokollet, som herr statsrådet och chefen för 01'ts')
landtförsvarsdepartementet den 14 november 1890 afgaf, han yttrar: »det
af armébefälet ofta öfverklagade förhållandet, att de indelte soldaterne
allt mera och mera lägga i dagen obenägenhet att mottaga de högre
aflönade befattningarna såsom korpraler och beställningsmän och att
till och med i dylika befattningar redan anstälde soldater ofta sjelfve
anhålla att blifva till soldatklassen nedflyttade endast för att undgå de
ökade öfningar, som utaf innebafvarne af nämnda befattningar fordras,
utgör under sådana omständigheter endast ett slående bevis på det in¬
flytande, som de förändrade tidsförhållandena utöfvat på indelnings¬
verket, och som förr eller senare måste föra till dess fall.»
Det förefaller mig alldeles tydligt, att, om redan med en öfnings-
tid af 30 ii 40 dagar det är svårt att få personer inom den indelta
armén, som vilja låta befordra sig till korpraler och vice korpraler,
det, när öfningarna utsträckas till 90 dagar, blir ändå svårare att er¬
hålla sådana, och att denna olägenhet endast kan afhjelpas derigenom,
att underbefälets antal ökas och dess lönevilkor förbättras. Detta anser
jag således vara en mycket väsentlig brist i det föreliggande förslaget.
Det är alldeles naturligt, att om t. ex. korpraler och vice korpraler
skola nödgas tjenstgöra 90 dagar utom den tid, som kräfves för befäls-
oeh regementsmöten, skall det vara hardt när omöjligt att, erhålla
sådana, om icke tjenstgöringstiden kan fördelas på ett större antal, och
just ur den synpunkten anser jag det af statsutskottet föreslagna till¬
lägget af periodvis återkommande uppskattningar vara fullt berättigad^
Kommer nemligen tjenstgöringstiden att ökas, är det alldeles påtagligt,
att äfven tungan af indelningsverket kommer att ökas.
Beträffande åter anställningen af manskap vid den norrländska för¬
delningen, har departementschefen sjelf anfört önskvärdheten och nödvän¬
digheten af en sådan anordning, då han säger i sitt anförande till stats¬
rådsprotokollet (sid. 16 i utskottets föreliggande betänkande): »Den före¬
slagna förlängningen i de värnpligtiges öfningstid, ehuru i och för sig af
stor vigt, kunde ingalunda, icke ens för tillfället, anses göra till fyllest i
detta afseende. Nya truppafdelningar måste bildas, för att de i dessa
aflägsna trakter förlagda stridskrafter måtte kunna sättas i stånd att
någorlunda motsvara de uppgifter, som vid en eventuel mobilisering
i första hand komme att ställas på desamma.» Det är således ett
behof, som herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
erkänner, och det är nödvändigheten af detta behofs afhjelpande, som
jag tagit mig friheten att i min reservation framhålla. Herr statsrådet
uppläste en del af mitt yrkande, att »stamtruppens styrka ökas, der
sådant för utvidgande eller reglerande af truppförbandens nummer-
styrka är behöfligt, genom af staten anskaffadt, kontant aflönadt man¬
skap,» men han läste icke fortsättningen »som i afseende å tjenstetid
och tjenstgöringsförhållanden är likstäldt med det indelta manskapet»,
N:o 81.
6
Mundagen den 4 Maj, e. in.
Ändringar i nemligen den förkortade tjenstgöringstid, som jag i min reservation
om framhållit såsom för det indelta manskapet nödvändig. Han påpekade
*usttiims• och svårigheten att anskaffa detta manskap, men jag ber att få erinra, att
roterings- då man 1883 kunde förutsätta, att hela armén skulle anskaffas på
besvären detta sätt, bör det icke möta några betänkligheter att åtminstone för
m. m. den norrländska fördelningen använda detta system. Beträffande för-
(Forts.) stärkandet af Jemtlands hästjägarecorps, skulle det, enligt min upp¬
fattning, besynnerliga förhållandet uppkomma, att under det 2 sqva-
droner indelt manskap hafva en tjenstgöringstid af 20 å 30 år, skola
de tre öfriga anställas med tvåårig tjenstgöring, en anordning som jag
tror skulle komma att medföra ganska stora olägenheter, både med
afseende ä truppens likartade utbildning och regleringen af befälets
tjenstgöring. Detta är de anmärkningar, som jag haft att göra mot
det föreliggande förslaget och hvilka jag i min egenskap af ledamot
af statsutskottet ansett mig skyldig att uttala och framlägga. Bakom
det framlagda förslaget skymtar det s. k. »generalsförslaget», och
jag skall bedja att derom i största korthet få yttra några ord.
Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har i
det utlåtande, som åtföljer statsrådsprotokollet för den 14 november
1890, bestämdt uttalat sig mot systemet »stam och beväring», men
egendomligt nog återfinner man stammen i det af den s. k. ge-
neralskomitén utarbetade förslaget. Der finnes nemligen en stam af
5,000 »menige», eller nogare preciseradt 4,964, så att deraf vill synas,
att. man ändå icke kan helt och hållet komma från principen om en
stamtrupp. Beträffande den frågan ber jag att få uppläsa ett yttrande,
som visserligen afgifvits för många år sedan — det är mer än 50 år
sedan —; men den skrift, hvari detta uttalande förekommer, blef be¬
lönad med krigsvetenskapsakademiens stora pris och får väl derför
antagas utgöra ett uttryck af den krigsvetenskapliga uppfattningen då
för tiden här i landet. Den är af dåvarande majoren Hazelius Han
säger: »Kadrer — befäl och underbefäl — den innefattande ram,
hvaruti en trupp är ordnad, jemte en kärna af manskap, som gjort
krigsraket till sin egentliga kallelse, anser författaren vara den Stam,
som är oundgänglig för begagnandet af nyuppbådadt manskap, äfven
om detta förut erhållit till och med betydlig vapenöfning. Med god stam
menar författaren öfning och disciplin hos trupp, skicklighet och man¬
lighet hos befäl. Med god beväring menar han den, som har krigisk
sinnesstämning, är pålitlig och läraktig, samt erhållit tillbörlig öfning.
Af en god stam och en god beväring erhålles en både duglig och
manstark krigshär. Af blott beväring, äfven om den är god, men
utan stam, erhålles blott manstyrka med deraf följande manspillan.
En god stam, om ock med sämre beväring, är ojemförligt bättre än
en trupp med bästa beväringselement, men med ingen eller dålig
stam. Dessa satser anser författaren vara så enliga med sakens natur,
krigskonsten i allmänhet, och det nyare stridssättet i synnerhet, samt
så vitsordade af äldre och nyare krigstillfälligheter, att han för sin
del, med all möjlig aktning för motsatta tankar, icke kan förklara
dem, utan att nödgas antaga bristande sakkännedom.» Så tänkte man
på den tiden i krigsvetenskapliga kretsar, och jag tror att denna upp¬
fattning egen fortfarande giltighet. Krigskonstens utveckling må för-
O o 000 O
N:o 31.
Måndagen den 4 Maj, e. in. 7
ändra de taktiska bestämmelserna, men sjelfva grundbeståndsdelarne,
hvaraf man sammansätter en duglig och god krigshär, blifva i alla
tider desamma, och dertill erfordras, enligt alla tiders erfarenhet, både
ungdomens förmåga af initiativ och handlingskraft och mannaålderns
seghet och uthållighet, hvilka egenskaper ömsesidigt komplettera hvar¬
andra. Och denna gamla erfarenhet är, efter mitt förmenande, inga¬
lunda vederlagd af erfarenheten från de sista krigen.
En framstående statsman, Thiers, har yttrat: »Då en stor person¬
lighet, som hemtat sina ingifvelser icke ur teorier, men ur omständig¬
heternas kraf, utför storverk, så komma alltid efterhärmarnes slägte
och sätter 'systemer’ i stället för de storverk, som det sanna snillet
af egen drift utför.» Jag tror så vara förhållandet särskildt på det
militära området, der man alltid visat stor benägenhet att sätta »sv-
stemer« framför »omständigheternas kraf». Jag återkommer till det,
hvarifrån jag utgick, nemligen att sjelfva försvarsfrågan blifvit en köpe-
fråga, och när man skall köpa sitt försvar, är det naturligt, att det
kommer att blifva dyrt. Skall man efterskänka grundskatterna och
gifva lindringar i indelningsverket, är det en gifven följd, att man
äfven måste betala dem, som i första hand skola bära försvarets ökade
börda. Jag vet icke ett enda folk i historien, som kommit till den
rena värnpligten på köpslagans väg, utan på pligtens och fosterlands¬
känslans, och jag kan icke neka till att, vid försvarsfrågans behandling
har allt mer den tanken trärgt sig på mig, att de gripande ord, som
en gång yttrades af den högsta auktoriteten i mensklighetens frågor,
äfven kunna komma att ega sin tillämpning på det svenska folket :
tdå du var ung, omgjordade du dig sjelf och gick hvart du ville,
men när du varder gammal, skall du uträcka ärna händer och en
annan skall omgjorda dig och leda dig, dit du icke vill». Och jag
fruktar, att svenska folket börjar blifva gammalt. Inför förstnämnde
eventualitet har jag ansett mig böra låta mina ofvan anförda betänk¬
ligheter falla, och på samma gång jag uttalat min mening om de
organisativa brister, som jag anser vidlåda förevarande förslag, har jag
ansett mig böra, för min ringa del, angifva den rigtning, i hvilken
med afhjelpande af dessa brister försvarsfrågans lösning synes mig
vara möjlig.
Jag har för närvarande intet annat yrkande att göra än bifall till
hvad statsutskottet föreslagit.
Herr Reuterswärd: När den siste ärade talaren slutade sitt an¬
förande med att förorda bifall till hvad statsutskottet här föreslagit,
kunde jag gerna afstå från ordet. Jag begärde det under det inlägg,
han gjorde i frågan vid början af sitt anförande,' och för att tillkänna¬
gifva den ståndpunkt, jag i närvarande ögonblick intager till frågan.
Han nämnde med beklagande, att den valuta, som staten får för
afståendet af grundskatterna, vore allt för obetydlig i förhållande till
den störa uppoffringen. Jag erkänner, att han deri har fullkomligt
rätt, men, mine herrar, det är icke ensamt Första Kammaren och de
som tänka lika med herr Casparsson, som hafva frågans öde i sina
händer. Det är, mine herrar, med Andra Kammaren vi hafva att
göra, och som vi måste taga hänsyn till och se om något kan vinnas
Ändringar i
lagen om
lindring i
rustnings- och
roterings-
besvären
m. m.
(Forts.)
K:o 31.
8
Måndagen den 4 Maj, e. m.
Ändringar i genom den eftergiften att förena oss om statsutskottets förslag. För-
!indrin°mi ^en gårdag hade Första Kammaren ett enskildt sammanträde för
rustnings- och slutna dörrar. Jag beklagar liksom den förste talaren i dag på för-
roterings- middagen, att. då detta sammanträde hölls inom slutna dörrar, och
besvären oss meddelades vissa upplysningar, som Första Kammaren skulle mot-
m' taga såsom ett enskildt förtroende, dessa meddelanden blifvit på ett
(Forts.) oförsvarligt sätt missbrukade. Detta i förbigående.
Vid detta enskilda sammanträde yttrade jag mig emot den tio¬
åriga uppskattningen. Jag gjorde det derför, att jag anser, att allt,
som här eftergifves åt grundskatteegarne och de rustnings- och rote-
ringsskyldige, är en ren eftergift från statens sida. Dessa hemmans-
egare ikläda sig icke hvarken mer eller mindre än vi litet hvar för
oss sjelfva, våra barn och efterkommande, utan att vi derför få ett
enda öres ersättning, så äfven med städernas invånare, embetsman och
löntagare, pensionärer, och den del af svenska jordens egare, som nu
icke har några grundskatter, utan som, om förslaget antages, få ökade
fastighetsskatter. Vi äro dock villiga att göra denna uppoffring för
vårt fäderneslands försvar, men de, som få ersättningen, de äro de
motvilligaste. Jag medgifver, att det är ett stort offer, man lägger på
fäderneslandets ältare, då man offrar denna valuta för att köpa foster¬
landskärlek. Mine herrar, de betänkligheter jag hyst angående den
tioåriga uppskattningen, dem vill jag nu låta falla, och om jag der¬
med kunde förvärfva tillräckligt många röster för att få en majoritet
inom Andra Kammaren för förslaget, så vore målet vunnet. Jag yrkar
bifall till statsutskottets förslag.
Herr Anderson, Albert: Då senare delen af 3:e §:en varit före¬
mål för yttrande redan under förmiddagen, och en talare på efter¬
middagen yrkat afslag, skall jag anhålla att få meddela några upp¬
lysningar om tillkomsten af värdena i lagen angående rustningen och
roteringen af år 1885.
Såsom kammaren har sig bekant, afgaf en komité, den s. k.
lindringskomitén, år 1867 ett betänkande rörande rustnings- och rote-
ringsbesvären. Denna komité verkstälde uppskattning af rustnings-
och roteringsbesvären. För detta ändamål infordrades genom sqvadrons-
och kompanicheferna uppgifter om kostnaderna för hvarje rust- och
rotehåll särskilda Men när dessa uppgifter inkommit till komitén,
befunnos de så olika, att de icke utan vidare kunde tagas för goda.
Den ene rotehållaren hade exempelvis uppgifvit kostnaderna för torp-
byggnaderna 5, 6, 7 gånger högre än den andre, och det fans rotehåll,
som kostade 400 kr.; för andra deremot stannade kostnaden vid 60 å
70 kr. Komitén kunde såsom nyss är närnndt icke utan vidare god¬
känna dessa uppgifter, utan med tillhjelp af knektekontrakten, marke-
gångstaxorua och i öfrigt kända förhållanden om värdet af de natura-
preetationer, som lemnades soldaten, uppgjorde komitén ett eget förslag
till värdering. Denna värdering har sedermera legat till grund jemte
andra faktorer för värdets bestämmande. I det betänkande, jag 1874
utarbetade, höll jag mig vid dessa värden och markegångstaxorna, lik¬
som också efter de vakansafgifter, som af de rustnings- och roterings-
skyldige betalas. På samma sätt gjorde man i 1878 års särskilda
9
N:o 31.
Måndagen den 4 Maj, e. m.
utskott och i skatteregleringskomitén, och på grund af dessa förarbeten Ändringar i
föreslogos i Kongl. Maj:ts proposition till 1883 års Riksdag värden för om.
rusthåll och rotar vid hvarje särskild! regemente eller corps. Man ruanings- och
kunde naturligtvis icke upptaga värdet för hvarje särskildt rust- och roteHngs-
rotehåll, utan man måste välja ett medelvärde. Så skedde äfven 1885, besvären
och då antogs den lag om lindring i rustnings- och roteringsbesvären, ”*• m-
som ännu gäller. Det är mycket svårt att bestämma värdet af natura- (Forts.)
prestationerna, och detta gäller i synnerhet om soldattorpen. Dessutom
gifver den ene rotehållaren sin soldat mer än den andre. Det är så¬
lunda mycket svårt att finna ett tillförlitligt medelvärde. Meningen
var, att dessa värden skulle i medeltal motsvara verkliga värdet på
rust- och rotehållet, och jag kan lemna bevis derför ur sjelfva för¬
fattningen. Beträffande de effektiva rust- och rotehållen följer man
för lindringens beräknande det i författningen utsatta medelvärdet, men
så snart rust- och rotehållen äro vakanta, beräknas lindringen på grund
af de vakansafgifter, som betalas. Vakansafgifterna äro dock icke
heller fullt tillförlitliga uttryck för värdena på rust- och rotehållen.
Den ene regementschefen är mera mån att drifva upp vakansafgifterna
än den andre, och vid ett eller annat regemente har inträffat, att den
ena roten betalt högre vakansafgift än den andra. Betalar en rust-
eller rotehållare i vakansafgift högre än det i lag bestämda värdet,
får han enligt författningen lindring efter detta högre värde, just
emedan man vill gifva ersättning efter den verkliga kostnaden; och
betalar en rust- eller rotehållare i vakansafgift lägre än det bestämda
värdet, får lian nedsatt lindring efter detta lägre värde. Deraf fram¬
går, enligt min uppfattning, att lagen vill hålla sig vid de verkliga
värdena. För min del får jag säga det, att jag har ingenting emot
statsutskottets förslag, dels derför att det öfverensstämmer med lagens
mening, att det skall vara ersättning efter verkliga värdet, dels också
derför, att jag icke kan se någon egentlig fara, om man antager
statsutskottets förslag. Prestationernas värde skall efter detta förslag
bestämmas af Kongl. Maj:t efter utredning af en nämnd så samman¬
satt, att de olika intressena der blifva tillgodosedda. Först skall nämn¬
den yttra sig, sedan inhemtar Kongl. Maj:t antagligen vederbörande
embetsverks yttrande i ämnet, och derefter har Kongl. Magt full frihet
att på grund af de sakförhållanden, som förekommit, bestämma vär¬
dena, och jag kan icke annat än förutsätta, att Kongl. Maj:t dervid
kommer att tillgodose statens intresse. Således har jag ingen erinran
mot den föredragna paragrafen.
Friherre Barnekow: Jag har så länge under förmiddagen och
äfven i eftermiddag varit åhörare af, att en viss klass personer här i
landet skulle vara egennyttiga och sakna fosterlandskärlek. Ja, jag
vill ej uppräkna alla dåliga egenskaper, som man tillvitar dem.
Då jag händelsevis tillhör denna klass, och jag tror, att dessa men-
niskor icke i allmänhet äro så dåliga, som många af kammarens leda¬
möter velat göra dem, ber jag kammaren ursäkta, om jag under några
ögonblick tager denna klass i försvar. För att göra detta, måste jag
gå långt tillbaka i tiden. Egentligen borde jag gå mycket långt till¬
baka, ända till den tid då indelningsverket infördes. Jag tror, att
N:o 31.
10
Måndagen den 4 Maj, e. in.
Ändringar i indelningsverket då var en ganska god institution, och jag tror också,
r9dri 0n\ att 80111 öfvertogo detsamma vid det tillfället fingo åtnjuta lindrin-
rustnings- och gar- Men se(^an dess har tiden rullat undan, och vi stå inför ett
roterings- annat skede. Indelningsverket har enligt, min uppfattning i ett hän-
besvären seende gjort skada, ty derigenom har frågan om landets försvar blifvit
m- m■ en skattefråga, och allt sedan hav frågan varit och är i denna stund
(Forts.) en skattefråga. Det finnes icke någon skatt, som är svårare för ett
land att bära än den, som tynger mycket ojemnt, och detta är just
fallet med våra grundskatter. Jag är öfvertygad att, hade svenska
jorden haft en fastighetsskatt, som varit någorlunda jemnt fördelad
öfver densamma, så hade detta missnöje aldrig uppkommit. Åtmin¬
stone kan jag svara för mig sjelf. En sådan skatt hade kunnat för¬
svaras. Nu hafva vi grundskatter och indelningsverk. Hvad då först
de förra angår, har man sagt, att grundskatterna äro räntor, men så
är icke alltid förhållandet. Åf den utredning, som stått mig till buds,
har jag förnummit att det visserligen finnes sådana, som äro räntor,
men andra hafva pålagts under oroliga tider såsom tillfälliga gärder
och blifvit permanenta. Kan man då ändra de ena utan de andra?
Det har ingått i folkmedvetandet, att de icke äro räntor, och man kan
icke komma till den ene och säga »ni har en ränta» och till den
andre »ni har en grundskatt». Hvad derefter beträffar indelnings¬
verket, så är det den skilnaden, att medan grundskatteegarne betala
sitt i kontanta penningar, så erlägga de indelta hemmanen sitt in
natura.
Man har sökt lösa denna fråga på många sätt. Man försökte
lösa allt på eu gång, men det gick icke; man slog in på de partiella
reformernas väg, och så framkom 1885 års förslag. Man antog att
man borde fortgå på den vägen, och båtsmanshållet sattes på vakans.
Då denna åtgärd vidfoga, hade rust- och rotehållarne betänkligheter
om de borde gå in derpå. Men slutligen biträdde många rust- och
rotehållare detta förslag i den tro att samma rättvisa skulle i fram¬
tiden vederfaras dem. Naturligen antog regeringen, att hon borde
fortgå på den partiella vägen, och nästa fråga blef kavalleriets sättande
på vakans, men de, som då redan fått sina rotar satta på vakans^
motsatte sig att de andra skulle få det. Det blef en strid mellan
intressena. Båtsmanshållet, som har samma natur som indelnings¬
verket, skulle nu genom antagande af det kong], förslaget blifva alldeles
fritt, men rotehåflet skulle få behålla sin börda och man ville icke
göra den uppskattning, som behöfdes, för att de skulle blifva likstälde
med de andra. Detta är en strid, som pågår de olika skattedragande
emellan. Men sä frågar man: Hur är det med alla andra som icke
bära dessa skatter? Jo, säger man, rust- och rotehållarne — och det
är egentligen mot dessa oviljan rigtats, sedan de andra satts på vakans
— rust- och rotehållarne äro icke fosterlandsvänner, säger man, de
vilja icke bidraga att försvara sitt land, de vilja kasta bördan på
andra. Men herrarne glömma, att också dessa ha några rättigheter,
och dessa bestämmas i de kontrakt, som upprättats. Jag ber om ursäkt,
att jag vidrör dessa kontrakt, men jag måste det. Hvad innehålla då
dessa? Jo, att så länge rotehållaren håller en karl, skall han, hans
söner och tjenstefel!» vara fria från utskrifning. Ja, säger man, ut-
11
S:o 81.
Måndagen den 4 Maj, e. m.
skrifning och värnpligt är icke samma sak. Hur kan det då komma Ändringar i
sig att, när beväringsinstitutionen pålades, rust- och rotehållarne blefvo latrin™'
fria från rekrytering i krig? Det kommer sig deraf, att utskrifning ru,tnings- och
och värnpligt är alldeles detsamma Utskrifning är skyldighet att roterings-
hålla en karl i den stående armén. Under krig ingår den värnplig- besvären
tige i armén, och det är omöjligt rekrytera under krig, då alla skola m- m-
ingå i armén. I händelse af krig följer den värnpligtige den stående (Forts.)
armén.
Slutligen är det äfven en annan sak att märka. Det är förhål¬
landet med de orepresenterade klasserna. Man säger, att mot dessa
begås en orättvisa, och en talare på uplandsbänken yttrade, att man
vältar alla skatter på dem, men han tog icke i betraktande, att vi
hafva alla kommunalskatter, som också utgå efter förmögenheten. Jag
har hört från dessa »fria arbetares» egen mun sägas: »Vi hafva intet
att försvara. Låt dem, som hafva något att försvara, försvara landet
när fienden kommer!» Det kan låta bra, men arbetaren har väl äfven
något, han har sin frihet att försvara, tidningarne och våra radikaler
må än aldrig så mycket tala om att hår icke finnes frihet. Antag, att
vi blifva underkufvade af Danmark. Detta är icke alldeles omöjligt,
ty Danmark har större flotta och bättre organiserad armé än vi. Hvad
skulle då inträffa? De värnpligtige få då sex månaders tjenstgöring,
och sedan uttages hvilken vederbörande behaga till tjenstgöring i
armén. År icke det något för arbetaren att försvara att slippa sådant.
Jag har väl flera gånger uttalat, att fosterlandskärleken förefaller klen
här i landet. Detta må låta strängt. Den finnes möjligen på djupet.
När fienden kommer, är jag öfvertygad, att alla skola strömma till
fanorna, men då är det för sent. Hvad är det då, som är så mot¬
bjudande för svenska folket och arbetarne? Jag tror icke, att arbetaren
har något emot att gå emot fienden, men hvad han finner så svårt, det
är att underkasta sig öfning i fredstid. Hvarför? Jo, derför att
menniskor, som borde bättre veta, inbillat honom att de tider äro qvar,
då den personliga tapperheten gäkle något. Men den tiden är förbi.
En representation kan ej försvara, om den låter landets söner gå ut oöf-
vade mot en öfvad fiende. När fienden kommer, då skall man kanske
klandra representationen, som ej sett till att landet blifvit under freds¬
tiden bättre betrygeadt. Ja er tror emellertid icke, att vi kunna få ett
betryggande försvar på annat sätt än bär föreslagits genom att lösa oss
till det med penningar. Det är sorgligt att så är, men det är ett
faktum. Vi lefva i materialismens tid. Det är materialism i de djupa
lagren, men det är materialism och vällefnad äfven i de högre lagren;
ocu väl vore, om de högre lagren ville kasta denna materialism ifrån
sig. Då kunde man ställa deras fosterlandskärlek såsom exempel, men
vi äro materialister uppifrån och nedåt. Exemplet går uppifrån och
ned till de djupa lagren. Nu finnes icke något annat sätt för att lösa
försvarsfrågan än med penningar. Här må skickas ut officerare från
generalstaben att hålla tal för för folket, sådan är dock ställningen,
vi måste hafva den för ögonen och taga förhållandet som det är i
närvarande stund. Hvad är då att göra? Enligt mitt förmenande
ingenting annat än att göra uppoffringar i pekuniert hänseende och
det äfven beträffande aflöningen åt de värnpligtige. Deremot har jag
N:o 81. 12 Måndagen den 4 Maj, e. m.
Ändringar i icke sagt, att pligtkänsla och fosterlandskärlek saknas, men dessa känslor
om. slumra och blifva kanske icke uppväckta förr än det är för sent. Vi
rustnings- ochtillvita hvarandra aldrig så mycket och tala om det eller det för-
roterings- hållandet i skattehänseende, och särskildt må den klass, hvarom jag
besvären talar, tillvitas alla de låga bevekelsegrunder, som herrarne behaga till-
“■ vita den, men det finnes äfven fosterlandskärlek hos den klassen, men
(Forts.) ,je ange gjg }jär ej rättvist behandlade.
Af hvad jag sagt framgår att jag vill biträda de föreliggande för¬
slagen, och särskildt yrkar jag bifall till den nu föredragna punkten.
Herr Fo rssell: Den föregående talaren har här, såsom vid flera
föregående tillfällen, stält sig på den s. k. rättståndpunkt, enligt hvilken
man förmenar, att rust- och rotehållare skulle genom knektekontrakten
blifvit befriade från all värnpligt och derför icke heller kunna sådan
mot sitt bestridande påläggas. Jag fäster hans och de med honom
liktänkandes uppmärksamhet derpå, att om denna rättståndspunkt vore
rigtig, man derifrån icke kan draga annan slutsats, än att den ifråga¬
varande samhällsklassen icke kan få sig ålagd någon värnpligt, vare
sig under 30 eller 40 eller 90 dagar eller derutöfver, utan att de varda
från skattebördan befriade och från kontrakten fullständigt löste. Det
hjelper här icke alls, att man, de särskilde rote- och rusthållarne oåt-
sporda, gifver dem en större eller mindre medeltalsersättning för be-
besvärets utgörande, men lemnar dem kontraktsenligt bibehållne vid
bördan.
Jag tror likväl, att Riksdagen aldrig har uppfattat denna fråga
såsom en ren rättsfråga. Detta visar sig bäst deraf, att man verkligen
tagit sig friheten att utan upplösning af kontraktsförhållandet öka
värnpligten för äfven rust- och rotehållarne. Nej, frågan var och är
fortfarande en politisk-parlamentarisk magtfråga, der de magtegande
taga hvad de kunna och de mindre magtegande hafva att försvara sig
bäst de förmå och att gifva efter så litet som möjligt. Under denna
politiska magtstrid har dock Första Kammaren i främsta rummet och
högt öfver allt annat hållit försvarsfrågan och försvarsorganisationens
intressen, och jag kan ej finna annat än att man äfven nu bör göra
detsamma. Vid betraktandet af dessa intressen kan jag emellertid icke
komma från den tanken, att det här gäller något annat än det ögon¬
blickliga erhållandet af de 90 dagarne, här föreligger en kanske större
fråga, den att underlätta eller åtminstone icke försvåra erhållandet af
något mera. Vid tanken härpå har jag icke kunnat underlåta att
instämma i de ord, som fälts af den högt aktade ledamoten af stats¬
utskottet, friherre Abraham Leijonhufvud, då han i sin reservation
säger: »jag vill ej gifva på hand att det nu ifrågasatta provisoriska
tillståndet skall blifva förändradt till permanent, till ohjelplig olycka
för vårt lands försvar.»
Ett förvandlande af det nuvarande provisoriska tillståndet till per¬
manent. vore en ohjelplig olycka enligt dens uppfattning, som anser att
det varit och är en olycka, att vår militära organisation är bunden vid
och beroende af rust- och rotehållarnes kamerala intressen. Har det
varit så förut, blefve detta icke mindre, utan ännu mer förhållandet,
sedan det en gång blifvit fastslaget, att rust- och rotehållarne skola
Måndagen den 4 maj, e. m.
13
N:o 81.
för all framtid erhålla full ersättning efter uppskattning för indelnings- Ändringar i
verkets börda. Till något sådant vill jag icke bidraga med min röst, lagen om
och derför kan jag icke rösta för den förevarande punkten i utskottets ltnljnnff 1
förslag. roterings-
En högt aktad ledamot af kammaren yttrade nyss, att det vore besvären
bäst att nu taga denna punkt för att derigenom kunna verka på med- m■ m-
kammaren, ty annars skulle vi kunna gå förlustige det hela. Jag (Forts.)
tillåter mig dock, ehuru så mycket yngre i det parlamentariska lifvet
än han, att uttala något tvifvel om rigtigheten af denna hans beräk¬
ning. För min del tror jag, att om kammaren nu i förhand antager
denna punkt, derigenom säkerligen lika många om icke flera röster
skola föras från det kongl. förslaget än som komma att vinnas för
detsamma. Vi kunna dock sannerligen icke här i Första Kammaren
beräkna, huru i Andra Kammaren strömningen går, af hvilka skäl
majoriteten derstädes i denna stund låter sig bestämmas, och då anser
jag det vara Första Kammarens traditioner mest värdigt, att kamma¬
ren låter sig bestämma af den föreliggande frågans egen natur. Om
frågan faller i Andra Kammaren, kan det i alla händelser vara godt,
att Första Kammaren icke på förhand och i hast gått från den kongl.
propositionen, vid hvilken det dock finnes någon trygghet, och till lösa
förslag, af enskilde riksdagsmän framstälda af politiska beräkningar.
Skulle så hända, att Andra Kammaren antager detta tillägg, hafva
de af kammarens ledamöter, hvilka anse att allt bör uppoffras, tillfälle
att lägga i dagen denna åsigt vid behandlingen af det slutliga sam-
manjemkningsförslaget För min del skall jag icke ens då kunna an¬
taga detta tillägg, utan ställer mig obetingadt på den af mig anförda
reservationens ståndpunkt.
Jag yrkar afslag på utskottets hemställan.
Herr vice talmannen: Då jag i förmiddags yttrade mig i
denna fråga, nämnde jag, att jag ansåg det af statsutskottet gjorda
tillägget till förevarande paragraf vara icke blott taktiskt rått, utan
ock grundadt på fullkomlig billighet. Nu har den föregående talaren
bestridt det förra, och jag vågar i detta fall naturligtvis icke disputera
med honom. Men jag är fortfarande öfvertygad, att man har skäl
att antaga, att med borttagandet af de af utskottet insatta orden man
icke skulle kunna, såsom han ansåg, påräkna att vid det slutliga
afgörandet vinna många röster för förslaget i medkammaren, utan
att tvärt om borttagandet af detta stycke skulle förmå ändå flera, som
kanske eljest skulle varit för förslaget, att rösta mot detsamma.
Den ärade talarens mening, liksom min, beror naturligtvis endast på
en gissning.
Jag: yttrade, att jag ansåg tillägget billigt, och jag vidhåller
fortfarande detta. Man har aldrig i de olika förslagen skilt
dessa båda skatter från hvarandra, utan de hafva alltid följts åt, och
skälet härtill är, att de trycka så ytterst olika i olika delar af landet.
Genom att i lika mån bereda lättnad för den ene som för den andre
anser jag, att man bäst gör rättvisa, och jag tror att det skulle svära
mot kammarens traditioner att göra något, som icke skulle befordra
rättvisa i skatteförhållandena. För öfrigt har jag svårt att fatta
J*:o 31.
14
Måndagen den 4 Maj, e. in.
Ändringar i reservationen, som i detta stycke ser ett fastslående af det nuvarande
l°3en_ °m4 tillfällighetstillståndet. Då vi veta, att tvifvel finnas, huru vida de
rättning^- och kongl. förslagen skola gå igenom i Andra Kammaren: nu när det
voterings- erbjudes de återstående 70 procenten af de båda bördorna, kan det
besvären säkerligen ej öka utsigterna i en framtid vid förslag om försvars-
m- organisationens utveckling att en del af skattskyldiga ännu har en
(Forts.) ,]ej af bördan qvar. (drundskattegifvarne befrias genom Kongl. Majcts
förslag helt och hållet från sin skattebörda, Båtsmanshållet är redan
satt på vakans och beröres således ej af stegringen i kostnad, vakanta
nummer ej heller. Endast de, som effektivt utgöra besväret, beröras
deraf, men kunna de så kraftig verkan åstadkomma, att derpå skulle
bero, om framtida utveckling af försvarsorganisationen kunde vinnas ?
Jag tror derför, att om man närmare betänker saken, den skall finnas
icke hafva den portée, som den föregående talaren ansåg.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Falk, Helmer: Jag hade icke ämnat yttra mig i denna
fråga, men då jag nu till min förvåning hört en talare upprepa sitt
under förlidne riksdag gjorda påstående, att utskrifning och värnpligt
äro synonyma begrepp, och att, då rust- och rotehållare genom
knektekontrakt äro befriade från utskrifning, de följaktligen ej
heller äro skyldiga att underkasta sig värnpligt, kan jag icke under¬
låta att deremot inlägga en allvarlig protest. För det första ber jag
att få erinra, att för rusthållen finnas icke några knektkontrakt, ty
rusthållarnes skyldigheter äro icke ordnade genom kontrakt, utan
genom kongl. resolutioner, och för det andra saknas, hvad angår
roteliållen, försäkran om frihet från utskrifning i knektekontrakten
för Skåne, Småland, Vestergötland, Vermland, Bohuslän, Dalsland
och Jemtland, medan i öfriga landskaps knektekontrakt en sådan
försäkran finnes. Det faller nu af sig sjelft, att den utskrifning,
hvarom knektekontrakten tala, icke kan vara någon annan utskrifning
än den, som fans till nemligen: utskrifningen till kompletterande och
underhållande af af de stående regementena. Dessa regementen, som
finnas uppräknade redan i 16.14 års regeringsform, rekryterades, såsom
bekant, på 1600-talet genom utskrifning, som landskapen voro under¬
kastade, och hvilken utskrifning, allt efter som riksdagsbesluten folio,
skedde än efter hufvudtalet, än efter gårdstalet. Redan tidigt på
1600-talet, jag tror det var 1620, erbjöd sig Dalarne att utbyta
denna utskrifningskyldighet mot ett »ständigt knektehåll»; Jemt¬
land och Vesterbotten gjorde samma erbjudande, och jag tror
att sådant äfven ifrågakom i Finland, och nämnda provinser förbundo
sig genom knektekontrakt att__ ständigt hålla provinsens regemente
vid en styrka af 1,200 man. Öfriga landskap följde småningom det
gifna exemplet, och på denna grund ordnade Carl XI det s. k.
yngre indelningsverket, hvarigenom den forna personliga skyldigheten
att varda underkastad utskrifning för underhållande af de stående
regementena förbyttes till ef t på jorden h vilande besvär att under¬
hålla desamma, och så är det ännu i dag. Att man vid tiden för knekte-
kontraktens upprättande hade en rigtig föreställning om dessas
verkliga innebörd, bevisas af flera i den tidens grundlagar förekommande
15
N:o 81.
Måndagen den 4 Maj, e. m.
stadgande. I 1719 och 1720 årens regeringsform omtalas utskrifning Ändringar i
af krigsfolk såsom föremål för rikets ständers beslutande magts, och äfven j?s™. om.
i 1772 års regeringsform återfinnes samma stadgande, hvilket ju ej varit loch
möjligt, i fall dessa stadganden hade stått i strid med knektekontrakten. roterings-
Går jag sedan öfver till 1812, då den nuvarande bevärings- besvären
inrättningen infördes, så finner man af protokollen från denna riksdag, **• "*•
hvilka protokoll jag noga har studerat, ehuru det nu är mer än 20 (Forts.)
år sedan, att t. ex. i bondeståndet, hvilket väl närmast torde kunna anses
hafva blifvit berördt af den föreslagna beväringsinrättningen, ingen
enda talare åberopade något som helst samband mellan derna
inrättning och den i knektekontrakten omförmälda utskrifning,
och man finner derjemte, att 1812 års riksdag med stor enhällighet
uttalade grundsatsen om allmän personlig krigstjenstskyldighet, utan
afseende på stånd, börd, vilkor eller egande jord. I 1812 års
beväringslag talas ju äfven om beväringsskyldige rust- och rotehållare,
hvilket ju hade varit en omöjlighet, i fall rust- och rotehållare hade på
grund af knektekontrakten varit befriade från beväringsskyldigheten.
Jag skulle kunna åberopa mångfaldiga andra exempel för att
visa talarens på skånebänken mot historiens vittnesbörd stridande
åsigt, att rust- och rotehållare skulle i olikhet mot alla andra med¬
borgare vara befriade från skyldigheten att underkasta sig värnpligt;
men det sagda kan vara nog, enär denna fråga ej egentligen tillhör
ämnet för kammarens öfverläggningar och jag blott har velat uttala
en kraftig protest mot en så grundfalsk uppfattning.
Friherre Barnekow: Jag vill endast mot hvad herr Falk yttrat
genmäla, att här finnas två olika system. I en värnpligtsarmé finnes
det icke någon »stående armé.» Besluta vi oss för värnpligten, så
har vi ingen stående armé. Det första uppbådet motsvarar då den
stående armén.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen jemlikt
de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på
godkännande af nu förevarande ändringsförslag samt vidare på afslag
derå; och förklarade herr talmannen sig anse aen förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad
Herr von Strolcirch begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som godkänner statsutskottets förslag till ändrad lydelse
af § 2 i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären den
5 juni 1885, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja:
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets berörda förslag.
N:o 81.
16
Måndagen den 4 maj, e. in.
Ändring i
lagen om
lindring i
rustnings- ock
voterings-
besvären
m. m.
Omröstning företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—86:
Nej—44.
(Forts.) Utskottets förslag till ändrad lydelse af §§ 6 och 9 i lagen om
lindring i rustning- och rotering sbesvär en den 5 juni 1885.
Godkändes.
Utskottets förslag om upphörande af frälserusttjensten äfvensom
presterskapets åliggande att vid inträffande krig utgöra krigsgärd i
spanmål.
Godkändes.
De af utskottet i punkten I föreslagna vilkor.
Godkändes.
Utskottets i punkten gjorda hemställan.
Förklarades besvarad genom kammarens vid föredragningen af
punktens olika delar fattade beslut.
Punkten II.
På framställning af herr talmanen beslöts, att denna punkt skulle
på det sätt företagas till afgörande: att hvar och en af de å sidd.
38—40 i utlåtandet med orden »att Riksdagen» börjande afdelningar
föredroges hvar för sig och den första af dem styckevis; att, sedan
alla dessa afdelningar blifvit genomgångna, de af utskottet i punkten
föreslagna vilkor skulle förekomma; samt att derefter utskottets i
afseende på hela punkten gjorda hemställan skulle afgöras.
1 af delningen (sid. 38 i utlåtandet).
Bifölls.
2 af delningen (sidd. 38 och 39 i utlåtandet).
Herr A lin: Jag ber att få begagna tillfället att till mitt yttrande
på förmiddagen foga, att jng instämmer i hvad herr Casparsson i sin
reservation uttalat, och särskildt i det som i denna reservation yttras om
önskvärdheten deraf, att inom den närmaste framtiden förNorrlandsförsvar
anslås mer än hvad i den kongl. propositionen blifvit föreslaget.
Efter härmed slutad öfverläggning bifölls den ifrågavarande af-
delningen.
17
N.o 81.
Måndagen don 4 Maj, e. m.
3—7 afdelning ar ne (sidd. 39 och 40 i utlåtandet).
Biföllos.
De af utskottet i punkten II föreslagna vilkor.
Godkändes.
Utskottets hemställan i afseende på förevarande punkt.
Förklarades besvarad genom kammarens vid föredragningen af
punktens olika delar fattade beslut.
Punkterna III—VII
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Föredrogs å nyo statsutskottets den 29 och 30 sistlidne april Angående
bordlagda utlåtande n:o 54, i anledning af Kongl Maj:ts proposition »drifning af
angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter in. m.de iJlf„Je°rd
äfvensom inom Riksdagen väckta förslag i dithörande ämnen. grundskatter
På framställning af herr talmannen beslöts, att ifrågavarande
utlåtande skulle punktvis föredragas och punkten A sålunda, att först
skulle paragrafvis afgöras det i punkten förekommande lagförslag
med rubriken sist, derefter de af utskottet föreslagna förutsättningar
och slutligen utskottets i afseende på denna punkt gjorda hemställan.
Punkten A.
Förslaget till lag angående afskrifning af de å viss jord hvilande
grundskatter och hvad dermed eger sammanhang.
§ 1-
Herr Wrern: Jag har sedan gammalt varit en bestämd, till och
med varm vän af grundskatternas småningom skeende afskrifning,
men jag har derför icke varit blind för de inkast, som kunna göras mot
en sådan afskrifning och åt hvilka en talare på förmiddagen gaf det
uttryck, att afskrifningen skulle blifva en stor present åt jordbrukarne.
Min åsigt i frågan har emellertid bestämts deraf, att' jag funnit, att
dessa skatter trycka mycket ojemnt och i flere landsorter mycket hårdt
betunga egarne af mindre hemman, så att man måste erkänna, att
det i vissa delar af landet händer, att hemmansegaren till skattens
utgörande får använda icke blott en större eller mindre del afjordens
afkastning, utan äfven en väsentlig del af sitt eget personliga arbete.
När härtill kommer, att grundskatternas tunga och ojemnhet orsakat
stort och allmänt missnöje och derigenom i åtskilliga fall inverkat på
Första Kammarens Prot. 1891. N:o 31. 2
N:o 31.
18 Måndagen den 4 Maj, e. in.
AnyaenJi politiska frågors afgörande, har detta vartit ett ytterligare skäl till
nrW»™ ÖI)S'Jan att ^ ^ort ^essa skatter. Jag har dock alltid, när jag
kallande yttrat mig i denna fråga, uttalat den åsigt, att afskrifningen af grund-
yrunåskatter skatterna borde ske i (len mån statsverkets ökade inkomster medgifva
m m. dat, och icke på det sätt, att man kastade öfver bördan på andra
(Forts.) skattdragande. Den omständigheten, att jordega ne fått betala sin
jord efter dess värde och sålunda vid dess inköp åtnjutit afdrag för
den minskning i värdet, som grundskatterna åstadkomme, gjorde det
i mina ögon klart, att detta värde icke borde höjas på andras
bekostnad.
Då denna fråga förevar vid 1885 års riksdag och ledde till af¬
skrifning af 30 procent å grundskatterna i sammanhang med för¬
stärkning af försvaret genom utsträckt värnpligt och ett ökadt antal
öfningsdagar, gillade jag förslaget härom, emedan jag ansåg, att
statsverket mycket väl kunde tåla vid en afskrifning af dessa 30
procent, och jag tror, att mitt omdöme härutinnan icke jäfvats af
hvad sedan passerat. De stora öfverskott, statsverket år efter år
erhållit, hafva öfverstigit beloppet af de skatter, som införts efter af¬
skrifningen. Den erfarenhet, som hittills vunnits, har således visat,
att de 30 procenten kunnat afskrifva utan andras betungande.
Men huru ställer sig förhållandet nu? Genom den afskrifning,
som nu är föreslagen, skulle bortfalla statsinkomster till belopp af
omkring 6,700,000 kronor. Afdrages från denna summa hvad den
fördubblade fastighetsbevilhiingen beräknats lemna, 700,000 kronor,
återstår ett belopp af 6 millioner krono •, hvartill den verkliga minsk¬
ningen i statsinkomsterna skulle uppgå. Denna minskning kan nu
icke antagas komma att betäckas af statsverkets återstående inkomster,
och detta är icke blott mitt omstöme, utan fö;hållandet är kändt och
äfven af Kongl. Maj:t erkändt, såsom framgår af finansministerns
yttrande i frågan till statsrådsprotokollet. Finansministern säger
nemligen i detta anförande:
»Då det gäller ett afgörande i fråga om bvilka skattetitlar
företrädesvis böra anlitas, för att fylla den genom afskrifningen tipp-
kommande minskningen i statsverkets årliga tillgångar, öppna sig
åtskilliga möjligheter.»
Det är således fullt faktiskt, att afskrifningen skulle komma att
ske under förutsättning och medvetande af att man betingade sig de
mägtiga jordegarnes samtycke till utsträckningen af värnpligten
genom att kasta deras grundskattebörda öfver på andras axlar. Detta
anser jag vara en i sig sjelf så grof orättvisa, att jag icke kan med
min röst dertill bidraga.
Men, mine herrar, icke nog härmed. Jag tror, att om man icke
kan erkänna, att konseqvenserna af 1885 års beslut leda till det be¬
slut, som nu fattas, måste man i hög grad frukta för de konseqven-
ser, förn kunna dragas ur den proposition, som Kongl. Maj:t vid
denna riksdag i ämnet afgifvit och Första Kammaren kommer att
bifalla. Om statemagterna anse det vara rätt att göra en sådan
skatteomhvälfning, att på andra klassers bekostnad bereda en sådan
förmån åt cn viss klass, som är den magtegande, hvartill skall detta
allt leda? De militärer, som yttrade sig på förmiddagen, gåfvo ganska
Måndagen den 4 Maj, e. m.
10
N:o 31.
tydligt till känna, att de ansågo den föreslagna uppgörelsen vara en Angående
dålig handel, att 90 dagars öfningstid ingalunda vore en sak af så "fsknl™na af ■
" ’ de a viss j ■ra
liv i 'ande
synnerligen stor betydelse, att ju icke mycket och väsentligt mera skulle
återstå. Om de båda statsmagterna, Kongl. Maj:t och Riksdagen,
nu anse rätt och lämpligt att mot afskrifning af samtliga grund¬
skatter köpa de magtegandes samtycke till några förbättringar i för¬
svaret, men behofvet af flera och lika väsentliga skulle qvarstå, hvart
skall detta taga vägen? Månne dessa magtegande icke hafva flera
önskningar än att blifva befriade från grundskatterna eller kunna
utfinna nya? Nästa gång det behöfves något till försvaret, skulle det
förundra mig mycket, om de ej skulle säga: »vi måste hafva den eller
den fördelen, om vi skola gifva något.» Sannerligen anser jag icke,
att vi kommit på ett sluttande plan, som för mig är förfärligt.
Jag vill ej förolämpra kammaren med att, sedan den på för¬
middagen vid voteringen rörande den kongl. propositionen om för¬
ändringar i värnpligfslagen, dervid jag röstade nej, fattat sitt beslut
under förutsättning att grundskatterna skola afskrifvas, nu begära
proposition på efsing af samma förutsättning, men jag har velat ut¬
tala min åsigt för att visa min ståndpunkt och befria mig från an
svar för kammarens beslut.
y rundskatter
m. in.
(Forts.)
Herr Almén: Såsom vän af vårt försvar skulle jag med nöje
se att den kongl. propositionen går igenom, ty jag erkänner de för¬
bättringar, den erbjuder, jemfördt med hvad vi nu hafva; men under
diskussionen i dag har jag hört många både fackmän och andra göra
så många anmärkningar mot detta nya härordningsförslag, att jag
för min del måste antaga det vara otillfredsställande. Att under så¬
dana omständigheter och för att erhålla ett sådant försvar uppoffra
de stora bidrag till försvaret, vi kunna påräkna i form af grund¬
skatter, synes mig icke vara rådligt. År det svårt nu att erhålla ett
tillfredsställande försvar, huru skall det ej då blifva, sedan grund¬
skatterna ftro borta. Det skulle då komma att gå så, att det nya
försvaret, som endast skulle blifva öfvergående, blefve permanent,
och detta skulle, enligt hvad sakkunnige personer förklarat, vara
en olycka.
Detta nödgar mig att yrka afslag.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande den nu föredragna paragrafen endast yrkats, att densamma
skulle afslås.
Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af para¬
grafen samt vidare på afslag derå; och förklarades den förra pro¬
positionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
§§ 2—5 samt rubriken.
Godkändes.
De af utskottet i punkten föreslagna förutsättningar.
N:o 31.
20
Måndagen den 4 Mai, e' m-
Angående Herr vice talmannen: Jag anhåller att få påpeka ett fel,
afskrifning af som insmugit sig i utskottets utlåtande. På 7:e raden förekommer
6 hvilande v^ ? 1 och 2 inom.» — skall vara »33 § 2 och 3 mom.» Jag an-
grund,katter håller om rättelse häruti.
m. in.
(Forts.) Efter härmed slutad öfverläggning godkändes ifrågavarande förut¬
sättningar med iakttagande deraf, att det anmärkta tryckfelet »33 §
1 och 2 mom.» rättades till 33 § 2 och 3 mom.
Utskottets hemställan i afseende på förevarande punkt.
Förklarades besvarad genom kammarens vid föredragningen af
punktens olika delar fattade beslut.
Punkten B.
Utskottets hemställan bifölls.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets nedannämnda,
den 29 och 30 nästlidne april bordlagda betänkanden:
n:o 14, i anledning af dels Kong!. Mej:ts proposition om ändring
i kongl. förordningen den 14 september 1883 angående bevillning af
fast egendom samt af inkomst, dels ock en af herr T. W. Forsell
väckt motion i samma ämne, samt
n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
rörande upphörande af de enligt förordningen den 16 maj 1884 an¬
gående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter ut¬
gående bevillningsafgifter af frälseegendomar och lotshemman,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemstält.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 29 och 30 sist-
lidne april bordlagda utlåtande n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse af §
58 i förordningen om kommunalstyreise på landet, biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.
Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtande n:o 43, i anled¬
ning af väckt motion med förslag om tillägg till 53 § af stadgan om
skiftesverket i riket den 9 november 1866.
Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag tager mig friheten hemställa, att å föredragningslistan till nästa
21
N:o 81.
Måndagen den 4 Maj, e. m.
plenum måtte uppföras i framstå rummet de denna dag första gången
bordlagda ärenden, sedermera statsutskottets betänkänden n:is 5 a,
, a, 55, 56, 57, 58, 59, 60 och 61, derpå bevillningsutskottets betän¬
kande n:o 16, vidare tillfälliga u*skottets betänkänden n:is JO och 11
och sist konstitutionsutskottets betänkande n:o 10.
Härtill lemnade kammaren sitt bifall.
Justerades ytterligare tre protokollsutdrag för denna daer,
o fr •
Kammaren åtskildes kl 9.ao e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Första Kammarens Prot. 1891. N:o 31.
3