RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1891. Första Kammaren. N:o 10.
Lördagen den 7 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 10.30 f. m.; och dess förhandla erar
leddes af herr vice talmannen.
Herr vice talmannen tilikännagaf, att till honom från hans
•excellens herr statsministern ankommit en så lydande skrifvelse:
Till vice talmannen i Riksdagens Första Kammare, f. d. statsrådet,
■universitetskansleren, riddaren och kommendören af Kongl. Mai:ts orden
m. m. herr Pehr Jacob von Ehrenheim.
.. o Sedan Hans Maj:t Konungen i denna dag hållet statsråd behagat
1 nåder bifalla den af f. d. landshöfdingen m. m. herr grefve Gr. Läfrer-
bjelke ingifna ansökning att varda frikallad från det honom lemnade
uppdrag att vara talman i Första Kammaren vid innevarande riksdag,
får jag äran meddela, att Hans Maj:t denna dag klockan elfva för¬
middagen å kongl. slottet i röda salongen emottager den deputation,
som vid sådant förhållande enligt riksdagsordningen har att hos
Konungen sig infinna. Stockholm den 7 mars 1891.
G. S. Akerhielm.
Efter uppläsandet af denna skrifvelse yttrade herr vice talmannen,
att han anmodat nedannämnde ledamöter af kammaren att deltaga i
omförmälda deputation, nemligen: grefve Spens, såsom ordförande,
och grefve Douglas samt herrar Philip son, Gustaf Berg, Jeansson,
Lmdald, Eneroth, Wilhelm Wallberg, Nyström, Albert Evers, Wein-
berg och Husberg; hvarjemte herr vice talmannen hemstälde, att
kammaren behagade besluta att afsända denna deputation till Hans
Maj:t Konungen. *
Denna hemställan bifölls; hvarefter kammaren, på framställning
•af herr vice talmannen, beslöt nu afbryta sammanträdet och fortsätta
•detsamma efter deputationens återkomst från kongl. slottet.
Forsta Kammarens Prot. 1891. N:o 10.
1
N:o 10. 2
Lördagen den 7 Mars.
Sedan deputationen till kammaren återkommit, yttrade deputa-
tionens ordförande Grefve Spens: Kammarens deputerade hafva
äran tillkännagifva, att Hans Maj:t Konungen behagat i nåder ut¬
nämna till talman i Första Kammaren under den återstående delen
af innevarande riksdag f. d. statsrådet, universitetskansleren, riddaren
och kommendören af Kongl. Maj:ts orden m. m. herr Per Jakob-
von Ehrenheim, och till kammarens vice talman under samma tid
kammarherren, kommendören med stora korset af kongl. ^vasaorden
m. m. grefve Kils Gustaf Alexander Sparre.
Herr talmannen helsade kammaren med följande tal: Af Han®
Maj:t Konungen i nåder utnämnd att föra ordet i eder högt ärade
krets, efterträder jag på denna plats en man, hvars afgång från tal-
mansbefattningen vi alla sett med djupt beklagande och som under
sitt långvariga utöfvande af talmanskallet vunnit vårt förtroende i
så hög grad” att hans ord för oss var så godt som skrifven lag.
Det skall blifva mitt allvarliga bemödande att egna mina bästa,
krafter åt det vigtiga uppdrag jag mottagit, och jag utbeder för
uppfyllandet af mina pligter stödet af edra insigter och eder välvilja..
Härefter yttrade herr talmannen, att han, enär genom de nu
skedda utnämningarna blifvit lediga efter herr talmannen en ledamots-
plats i statsutskottet och efter herr vice talmannen en ledamotsplats i
talmanskonferensen, Unge föreslå, det kammaren ville besluta att vid
det sammanträde, som komme att hallas onsdagen den 11 i denna
månad, anställa val för återbesättande af de sålunda lediga båda
platserna.
Detta förslag antogs.
Justerades protokollen för den 27 och 28 sistlidne februari.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets memorial n:o 2, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut vid behandlingen af det från 1890 års riksdag lal¬
lande' förslag om ändring af §§ 6 och 13 riksdagsordningen;
statsutskottets utlåtande n:o 10, angående regleringen af utgif¬
terna under riksstatens nionde hufvudtitel, omfattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna; samt
3 N:0 10.
Lördagen den 7 Mars.
lagutskottets utlåtanden:
n:o 16, i anledning af väckt motion om ändring i tiden för be¬
svärs anförande öfver kyrkostämmas beslut i vissa fall; och
n:o 17, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 2 § i
utsökningslagen den 10 augusti 1877.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran föl¬
jande, den 4 i denna månad bordlagda ärenden, nemligen: bevillnings¬
utskottets betänkande n:o 2, bankoutskottets memorial n:is 3—5 samt
lagutskottets utlåtanden n:is 14 och 15.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillnings¬
utskottets ^den 27 och 28 nästlidne februari bordlagda betänkande
n:o 1, angående vissa delar af tullbevillningen.
Herr Reuterswärd: Jag anhåller, att herr talmannen behagade
gorå framställning till kammaren derom, att dels detta betänkande
måtte punktvis föredragas, och dels början måtte ske med den nionde
punkten, så att först denna och de derpå följande punkterna till och
med den nittonde, samt derefter den första till och med den åttonde
punkten måtte förekomma till behandling.
Denna hemställan bifölls.
9 punkten.
Friherre Klinckowström: Det nu föreliggande betänkandet
rörande tullfrågorna är, såsom herrarne litet hvar torde inse, af en
högst underlig beskaffenhet, emedan så väl tullskyddsvännerna som
frihandelsvännerna tagit hvardera sin andel i betänkandets tillkomst.
Följden deraf är naturligtvis, att betänkandet icke utgör något genom¬
gående helt, och man har svårt att sätta sig in i de olika synpunkter,
som der råda, till följd af att den förseglade sedeln tält' utslaget i
bevillningsutskottet, der som bekant ledamöterna från denna kammare
samtlige varit protektionister och ledamöterna från Andra Kammaren
samtlige frihandelsvänner.
Jag skulle icke hafva begärt ordet i denna fråga, så framt det
icke vore åtskilliga punkter rörande tullfrågorna, som icke alls blifvit
berörda af reservanterna vare sig från Första eller Andra Kammaren,
men hvilka det enligt min åsigt är af en genomgående vigt att klar¬
göra, ty derförutan har hela tullfrågan en oviss och dunkel utsigt så
väl från frihandelsvänlig som från protektionistisk synpunkt. Det är
nemligen en del af den stora tullfrågan, som så väl utaf frihandlare
Ifrågasatt
nedsättning
tullen på
omalen spån
mål.
N:o 10. 4
Lördagen den 7 Mars.
Ifrågasatt Som af protektionister blifvit fullständigt förbisedd, oaktadt den utgör
nedsättning i (}en yigtigaste delen af hela frågan. Förhållandet är, om jag får be-
tullen på " a en liknelse, som om någon skulle vilja uträkna en algebraisk
mål eqvation, men saknade åtskilliga termer i densamma. Resultatet blir
(Forts.) naturligtvis origtigt, hur man än må vända sig.
Den term, som i denna fråga blifvit i allmänhet förbisedd af
både protektionister och frihandlare, men som pa ett väldigt sätt in¬
verkar på hela frågans bedömande, denna term är den mellanliggande
handelsklassens inflytande på prisen i allmänhet och i synnerhet lifs-
medelsprisen.
Man bar i allmänhet från båda hållen bedömt och diskuterat
tullfrågan endast med afseende å förhållandet emellan konsumenter
och producenter samt ansett, att hvad konsumenten får betala högre
än producenten erhåller är att skrifva på tullarnes räkning och beror
på att tullarne dyrkat upp prisen. Detta resonnement är genom¬
gående falskt, och jag beklagar, att i detta betänkande en så vigtig
fråga som den rörande handelsklassens inflytande på lifsmedelsprisen
hvarken af den ena eller andra parten blifvit ens påpekad. Jag har
under föregående riksdagar, särskildt åren 1886 och 1887, i förbigående,
det är sant, men likväl temligen vidlyftigt påpekat detta handelns
inflytande på prisen på alla varor, särskildt lifsmedlen; men man hal¬
sa litet beaktat denna vigtiga fråga, att icke ens den periodiska pressen
kunnat eller velat eller vågat sysselsätta sig med problemet. ° Af
denna anledning har jag önskat att i dag behandla detsamma något
närmare, ty här är enligt min åsigt sjelfva knuten, som måste upp¬
lösas för att man skall kunna göra klar för sig tullfrågans egentliga
innebörd och värde.
De stora spörsmål, hvilka man har att klargöra för sig, äro efter
hvad jag funnit trenne, nemligen, för det första: höja i allmänhet
tullar i någon nämnvärd grad prisen på sådana importerade lifsmedel,
som det land, dit dessa lifsmedel införas, sjelf producerar? för det
andra: hvad är väl orsaken dertill att, om ej .tullar i nämnvärd grad
öka dessa lifsmedel pris, de dock blifva dyrare än skäligt är? och för
det tredje: bör man icke vid bedömandet af tullfrågorna undersöka
hvad inflytande handelsidkarne, som förmedla varornas transport
mellan producenten och konsumenten, kunna utöfva på varornas pris
för konsumenten.
Att i allmänhet icke tullar på sådana produkter, som i det egna
landet kunna åstadkommas, i nämnvärd grad öka prisen, derpå hafva
vi mångfaldiga bevis. Häraf vill jag emellertid blott nämna några,
hvilka en hvar af herrarne kan kontrollera och som äro hemtade
från de offentliga upplysningar, som hvarje månad förekomma i den
periodiska pressen rörande spanmålsprisen i östersjöhamnarne. Jag
har för de fyra sista åren qvartalsvis sammanfattat dessa uppgifter.
De aflemnas, som jag nämnt, hvarje månad och uppgöras, om jag
icke bedrager mig, i kommerskollegium. Hvad kommerskollegium
borde i min tanke gjort för att fullständiga dessa verkligen värdefulla
upplysningar, det vore att äfven insätta Stockholm i samlingen af
östersjöstäder, ty för det forsta är ju Stockholm en östersjöstad, och
Lördagen den 7 Mars. 5
för det andra importeras och handlas det mycket med spapmål i Stock¬
holm. Det är verkligen mycket beklagligt att så ej skett.
Granskar man nu dessa uppgifter, som ju äro officiella, finner
man med förvåning, att i samma land prisen å vissa lifsmedel kunna
vara till en öfverraskande grad olika uti två städer, icke mycket af¬
lägsna från hvarandra, förenade med jernvägar och vattenkommunika¬
tioner och utan att några tullar der finnas. Så är i Ryssland för¬
hållandet med Helsingfors, Riga och S:t Petersburg.
När i Helsingfors i juni 1887 hvete gälde pr kubikfot 3 kronor
87 öre, så gälde det samtidigt i Riga, som tillhör samma land, är
icke beläget långt ifrån Helsingfors och har förbindelse dermed sjö¬
vägen, blott 2 kronor 55 öre pr kubikfot. Således, ruine herrar, en
skilnad af 1 krona 32 pr kubikfot mellan två städer med lätta kom¬
munikationer. i samma land och med inga tullar.
Ännu mer förvånande är förhållandet mellan Sfi Petersburg och
Helsingfors. När i augusti 1887 i Helsingfors hvete gälde 3 kronor
30 öre pr svensk kubikfot, så gälde det i Sfi Petersburg vid samma
tid endast 2 kronor 80 öre.
På samma sätt förhåller det sig med råg, korn, hafre och ärter.
Så gälde t. ex. i juni 1887 ärter i Helsingfors 3 kronor 66 öre och i
Riga 1 krona 73 öre, allt pr kubikfot.
Hvad som emellertid mest torde förvåna den, som icke förut
egnat någon uppmärksamhet åt dessa redogörelser, är att vid jemfö¬
relse mellan spannmålsprisen i exempelvis städer i Ryssland, som icke
har några tullar på spanmål, och städer i Tyskland, som har höga
spanmå.lstullar, vissa spanmålssorter kunna stå högre i pris i ryska
städer än i tyska, oaktadt Tysklands höga tullar på samma vara.
1 augusti 1887 gälde t. ex. i Riga, som är en rysk stad, en svensk
kubikfot råg 1 krona 42 öre, under det en kubikfot råg gälde i
Memel, som är en preussisk stad, 1 krona 39 öre, och i Königsberg
gälde den blott 1 krona 34 öre. När korn samma månad i Sfi Peters¬
burg gälde 1 krona 36 öre, gälde det i Königsberg blott 1 krona 7
öre. När i oktober 1887 i-Helsingfors råg gälde 1 krona 52 öre pr
kubikfot, kunde man samtidigt få köpa råg i Memel för 1 krona
27 öre.
Jag vill ej trötta med att framdraga flera jemförelse^ Man finner
emellertid, att i samma land prisen kunna vara väsentligt olika uti
städer, som hafva lifliga kommunikationer sjöledes och med jernväg,
samt att, hvad underligare är, lägre pris kunna råda i ett land, som
har höga tullar, än i ett land, som inga tullar har, exempelvis Ryss¬
land.
Hvad bevisar väl detta? Jo, enligt min tanke bevisar det, att
tullar ensamt hafva ett ringa inflytande på lifsmedlens pris, och att
det är andra förhållanden, som dervid göra sig gällande på vida
mägtigare och väsentligare sätt. Litet längre 'fram i detta mitt ytt¬
rande ämnar jag återkomma till dessa förhållanden.
Jag har här en samling uppgifter å sådana pris från olika tider
å Stockholms salutorg. Det befinnes deraf att, om jag jemför åren
1886 och 1887 med tiden sedan tullar å lifsmedel infördes, prisen å
ILO 10-
Ifrågasatt
nedsättning i
tullen på
omalen span¬
mål.
(Forts.)
N:o 10. 6
Lördagen den 7 Mars.
Ifrågasatt dessa varor icke till följd af tullarne förökats. På samma sätt för-
nedsättning i håller det sig, om jag går till de allmänna marknaderna i landet. Jag
omalen s "an- ^ar ^är äfven uppgifter å prisen vid marknaderna å olika ställen
ma målfan under skilda år. Deraf befinnes att vid marknaderna, som i allmän-
(Forts.) het undanskjuta den s. k. handelsklassens bemedling och närma pro¬
ducenter och konsumenter till hvarandra, priset icke i nämnvärd grad
förändrats under en följd af år. Jag vill såsom exempel derpå anföra
en artikel, som kanske är den vanligaste vid kreatursmarknaderna i
vårt land, nemligen dragoxar. Vid höstmarknaden i Vesterås den 27
och 28 september 1888 stodo de dyraste dragoxar i ett pris af 450 å
500 kronor paret. Vid marknaden vid Hornborga den 6 november 1888
betingade 13 qvartera oxar 350 å 375 kronor paret och vid rnånads-
marknaden i Sköfde i januari 1889 var priset å 13 qvartera oxar 400
å 425 kronor paret. Vid vårmarknaden i Skara den 13 februari 1890
stodo 14 å 15 qvartera oxar i ett pris af 475 å 500 kronor paret.
Sjelf har jag ofta besökt marknaderna för att köpa dragoxar för min
egendom, och jag kan vitsorda, att prisen icke nämnvärdt förändrats,
sedan tullen å kött infördes.
Gå vi nu öfver till frågan om spanmålsprisen under en längre
följd af år, finna vi, hvad äfven frihandlarne måste medgifva, att pri¬
sen på de vigtigaste spanmålssorterna, nemligen hvete och råg, under
en lång årsföljd allt sedan år 1866 betydligt nedgått. Under frihandels-
perioden här i Sverige nedgick priset pr tunna hvete om 15 lispund
från 20 kronor 41 öre, år 1866 till 15 kronor 69 öre, år 1887 och på
hela den långa period af 21 år, hvarunder frihandeln rådde, var me¬
delpriset 21 kronor 53 öre Under de tre år, som tullskydd varit satt
på hvete, har priset visserligen gått upp, om man jemför det med
åren 1886 och 1887; men en dylik prisstegring är ett faktum, som
inträffat i alla land, och äfven i Tyskland har ett sådant fenomen in¬
träffat. Det är emellertid ingalunda tullen, som dyrkar upp prisen,
utan just handelsklassens mellankomst. Sådant kan bestå två eller
tre år, men derefter har handelsklassen icke magt att fortsätta, och
priset går åter ned. Jemför jag nu de tre tullskyddsåren med för¬
hållandena under frihandeisperioden, finner jag att medelpriset å hvete
varit under tullskyddsåren 17 kronor 50 öre mot 21 kronor 53 öre
under frihandelstiden. Det har således äfven här fallit. Att födo¬
ämnena i allmänhet stigit i pris, kan icke bestridas, men orsaken
dertill i så väl Sverige som många andra land är att söka icke i
tullafgiften, utan i helt andra förhållanden. I Hamburgtidningar
gjordes i mars 1890 en beräkning beträffande 114 vigtiga handels¬
artiklars årliga genomsnittspris. Deras gemensamma årliga värde
sattes till 100 för åren 1847—1850. Efter denna tid ökades under
några år deras värde ända till 133 procent i genomsnitt mot 100.
Det var under femårsperioden 1871—1875. Sedan sjönk värdet och
har under tullskyddstiden ytterligare sänkt sig i Hamburg. Ibland
har det dock stigit något, så 1881 till 121 procent, 1882 till 122 och
1883 äfvenledes till 122 procent. Under den återstående tiden har
värdet kontinuerligt sänkt sig. 1887 var det 102 och 1888, det sista
år, för hvilket anteckningar härom finnas, likaledes 102' procent. Det
Lördagen den 7 Mars.
7 N:o 10.
•ar således påtagligen ett sjunkande värde på dessa 114 vigtigaste Ifrågasatt.
handelsartiklar. Betrakta vi nu de officiella redogörelser, som blifvit i
■offentliggjorda rörande åtskilliga tyska spaumålsorter öfver hela Tysk- 0malen span-
land, det vill säga medeltalet af prisen å 165 olika orter i detta land, mål.
■så finna vi, att under frihandelsperioden, det vill säga från och med (Ports.)
år 1861 till och med år 1879, det lägsta värdet på hvete varit 152
mark för 1,000 kilogram och det högsta 285 mark; men under tull-
•skyddsperioden, det vill säga från och med år 1880, har det lägsta
värdet varit 155 mark (år 1885) och det högsta 231 mark. År 1889,
■det sista år, för hvilket hveteprisen finnas antecknade, betingade
1,000 kilogram hvete 168 mark, således mycket lågt, jemfördt t. ex.
med år 1876, då priset var 218 mark. På samma sätt förhåller det
•det sig med öfriga artiklar, som här blifvit antecknade. Men frihan-
•delstidningarna söka i allmänhet slå mynt af att vid vissa tillfällen
höga pris gifva sig till känna på vissa orter. Så är emellertid äfven
förhållandet i Tyskland. Jag ber att få här nämna förhållandet alle¬
nast vid fem de vigtigaste platser för spanmålshandeln i det tyska
riket, Königsberg, Danzig, Berlin, Köln och Lindau. Jemföra vi nu
förhållandet år 1888 mellan dessa fem städer, se vi att när hvete¬
priset i Danzig gälde 151 mark 68 pf., stod det i Lindau i 210
mark. Då säger en frihandelstidning i Lindau: “Det är ju förfärligt
hvad tullen gör för de stackars konsumenterna*. På samma sätt är
det genomgående olika pris, och vissa år ännu starkare prisskilnader
mellan dessa fem städer, men tager man åter medeltalet mellan alla
de orter i Tyskland, der spanmål i allmänhet försäljes, finner man de
pris, jag i början af detta mitt anförande omnämnde, och inser att
det är genomgående prisfall på spanmål samt att den ökade tull, som
spanmål drager, icke fördyrar varan i nämnvärd grad, utan att det är
handelsklassen, som fördyrar varan för konsumenterna.
Man har i allmänhet beklagat i synnerhet arbetsklassen för följ¬
derna af den “fruktansvärda* tull, som år 1888 åsattes vissa lifsme¬
del, och vissa personer eller korporationer hafva gjort allt i verlden
för att blåsa upp denna eld i hela landet och sprida missnöje mot
tullarne och tullskyddsvännerna. Beklagligtvis har det lyckats, om
icke fullt ut så mycket, som desse män önskat och trott, men dock
tillräckligt för att bringa Andra Kammarens majoritet till genom¬
gående frihandelsvänlig. År det då sant, att tullafgifterna verkligen
försämrat det ekonomiska tillståndet för arbetaren? Man kan visser¬
ligen till svar härpå slå omkring sig med fraser och påstå det helt
frankt, men frihandlarne hafva icke, enligt min öfvertygelse, kunnat
framkomma med några fakta af den beskaffenhet att de gälla i stort.
Deremot hafva från flera delar af vårt land, från dess sydligaste del
ända upp i Norrland, gifvits mångfaldiga bevis på att arbetslönerna,
allt sedan tullar å lifsmedel sattes år 1888, förbättrats, arbetstillfällena
förökats; och hvad vill man egentligen mera under dylika förhållan¬
den? Jag vill, för att stödja mina påståenden med fakta och icke
sväfva ut i stundom vilda fantasier, här framvisa några bevis, som
återfinnas i våra allmänna tidningar, både protektionistiska och fri-
handelsvänliga, rörande arbetsklassens förbättrade ekonomiska ställ-
N:o 10. 8
Ifrågasatt
nedsättning \
tullen på
omalen spån■
mål.
(Forts.)
Lördagen den 7 Mars.
_ ning med afseende å höjda arbetslöner och större tillfällen till arbets-
E förtjenst. Sålunda innehåller Vårt Land för deri 2 november 1888:
“Från Helsingborg skrifves i “Skåne-Halland“ följande: För¬
arbete (kollossning) som i fjor vid denna tid på året betaltes med 2.
kronor pr dag, begäres och fås nu, enligt hvad vi från säkert håll
veta, 3 kronor pr dag och väntas en ytterligare stegring af daglönen.
Äfvenså betalas å åtminstone en del af härvarande fabriker högre
dagspenning nu än för ett år sedan. Då dertill kommer, att på de flesta
fabriker i staden måste arbetas öfver den vanliga tiden, ha arbetarne
på detta område betydligt större arbetsförtjenst i år än de föregående
åren. Tillströmningen af arbetssökande är i år äfven mindre än van¬
ligt, så att det till och med är svårt att få arbetsfolk.”
I Svenska Dagbladet för den 7 november 1888 läses under rubrik:
“ökad liflighet i affärsverksamheten”. Från Öfverum skrifves till
Vesterviks Veckoblad: “Arbetet vid bruket har, sedan den stora span¬
ska beställningen blifvit färdig och afsändts, icke behöft minskas, utan
finnes bär så mycket arbete, att inskränkning i arbetstiden ej torde-
förekomma på denna sidan nyåret, och häröfver är man helt natur¬
ligt på alla håll mycket belåten. Vid sågverket råder stor brådska
och ännu större vid snickareverkstaden, der arbetsstyrkan på sista
tiden mycket ökats. Man håller nu på att genom nybyggnad öka
denna verkstad, i hvilken flera nya maskiner skola insättas för arbe¬
tets drifvande i ännu större skala. Till den stora möbelfabriken i
Katrineholm ingå så talrika beställningar, att de endast med största
svårighet kunna effektueras. Arbetspersonalen ökas nästan dag¬
ligen.”
I Vårt Land för den 13 november 1888 läses: “Godt om ar¬
bete. I Landskrona synes tillfälle till arbetsförtjenst denna vinter
vara särdeles rikligt, att döma efter en uppsats i K. L. T., hvari
nämnes att personer af arbetsklassen vägrat att åtaga sig lossnings-
och stufningsarbete vid hamnen derstädes för en erbjuden betalning
af 50 å 60 öre i timmen eller med andra ord 5 å 6 kronor om da¬
gen.” — I Nya Dagligt Allehanda för den 10 november 1888 läses:
“Den stora lifäkighet, som för närvarande råder inom jernindustrien,
har sträckt sin verkan äfven till Näfveqvarns bruk. Ännu för
några månader sedan var arbetet vid detta bruk betydligt inskränkt
och arbetstiden förkortad. Endast 5 å 6 mindre gjutningar i veckan
förekommo då. Men nu under den sista tiden hafva beställningar
inlupit i sådan mängd, att till och med svårighet uppstått att expe¬
diera alla inkomna order. Man måste derför låta arbetet fortgå på.
öfvertid, och alla till buds stående krafter tagas i anspråk för att
kunna öka produktionen. I medeltal ske nu 8 större gjutningar i veckan.
— Den 19 november samma år skrifves i Dagligt Allehanda: “En
importfirma i Malmö skulle för kort tid sedan låta verkställa ett större
lossningsarbete, men kunde icke erhålla tillräckligt antal arbetare till
dettas utförande, oaktadt det bjöds en dagspenning af ända till 4 kro¬
nor pr man. Vid Lomma cement- och tegelfabrik har jemväl bristen
på tillräcklig tillgång på arbetskrafter i år visat sig märkbar, tvärt
emot hvad förhållandet annars plägat vara. Jemför man detta för-
N:o 10.
Lördagen den 7 Mars. 9
hållande med den i fjor vid denna tid rådande arbetsbristen, visar det Ifrågasatt
sig tydligt, att arbetaren bar allt skäl att glädjas öfver eu förändring nedsättning i
till det bättre.8 — Vårt Land för den 21 november 1888 innehåller: omalen spån-
“Från Katrineholm skrifves till Norrköpings tidningar, att dervarande mål.
stora snickerifabrik har under hela sommaren och hösten haft ovan- (Forts.)
ligt med beställningar, så att nya arbetare antagits litet emellanåt,
och det går friskt undan med arbetet, stundom äfven om nätterna.
Arbetarne hafva också jemförelsevis god aflöning, och de hafva alls
ingen anledning till klagomål öfver tullarne, fastän frihandelspredikanter
uppträda litet emellanåt. Arbetarne börja snart inse tullfrågans inne¬
börd, liksom att dess frukter snart nog blifva förnimbara för dem,
som vilja förstå dess för hela fosterlandet välgörande verkningar. —
Manufakturaktiebolaget i Malmö har på grund af de stora beställ¬
ningar, som till bolaget ingått, låtit utsträcka arbetstiden å bomulls¬
spinneriet med en half timma pr dag.“ — Svenska Dabladet för den
23 november 1888 skrifver: “innevarande höst pågår en högst liflig
och omfattande affärsverksamhet vid Kropps stenkols- och tegelverk i
Bjuf. Stora beställningar å eldfast tegel och bolagets öfriga pro¬
dukter ingå från skilda håll. Åtskilliga af våra jernbruk hålla på
att ombygga sina ugnar, och i följd af brandstodsbolagens skärpta
fordringar: måste husen i de i somras uppbrunna städerna, för den
händelse de skola återuppföras, ombyggas med tegel. Dessa omstän¬
digheter i förening med åtskilliga andra göra, att bolaget fatt en
sådan mängd beställningar, att det för närvarande icke hinner utföra
alla.8 — Vart Land skrifver den 1 december 1888: “Vid Jon Ask¬
lunds tobaksfabrik i Linköping hafva på senare tiden beställningarna
ökats, så att de ej kunna effektueras med den förut befintliga personalen,
hvadan nya arbetare måste anställas.8 ■— Den 6 december 1888 om¬
nämner Vårt Land, att för lossning af en från Antverpen anländ
ångare begärdes i Malmö 75 öre i timmen. — Svenska Dagbladet för
den 22 i samma månad berättar, hurusom en af de största arbets-
gifvarne i den magraste delen af Småland höjt dagspenningen vid
aflöningen med 25 procent. — Samma underrättelser om ökade arbets¬
tillfällen och ökade arbetspris ingingo från Åtvidabergs kopparverk,
Öfve rrums bruk, Eds jernbruk, Hernösands mekaniska verkstad, Kropps
aktiebolag, väfnadsfabrikanterna i Mark, tändstiksfabrikationen i Kal¬
mar län, från Skåne, der det heter om Svalöf, att arbetarne, isynner¬
het tjenarne, ej hafva skål att klaga öfver sin aflöning, emedan man
der fästat drängar för kommande året, som skola hafva ända till 250
kronors lön, hvilket är en förhöjning på 50 å 75 kronor. Samma
underrättelser ingingo från Eskilstuna om höjda arbetspris och flere
tillfällen till arbeten, och enligt Sundsvallsposten har Ortvikens bolag
höjt arbetarnes löner med 30 procent och Tuuadals med 10 procent under
sommarmånaderna. Vid kolhandelsfirman Joll. Lundström & Komp.
härstädes höjdes aflöningen för lastning med 20 procent. Och hvad som
bättre är än allt detta, det är, såsom en hvar torde känna, att vid de
så kallade arbetarestrejkerna emot landtbrukarne i åtskilliga delar af
landet hafva arbetarne i allmänhet af sina arbetsgifvare beviljats, om ej
alla, dock en del af sina yrkanden, både förkortad arbetstid och för-
N:o 10. 10
Lördagen den 7 Mars.
Ifrågasatt höjda timmpenningar för öfverarbete. Så är förhållandet hos mig och
■nedsättning^ i genom tidningarne har jag erfarit, att det så förhåller sig i flere pro-
oucceii tocl •
omalen spån- vmsel“- . . . .
mål. Jag kan ej underlåta att, innan jag skitar denna del åt mitt ytt-
(Forts.) rande, beklaga att den periodiska press, som tillhör frihandelssidan,
har så mycket som skett vanstält det rätta förhållandet. Den har i
allmänhet tagit fasta på tillfälliga förhållanden af ökade lifsmedelspris
och missnöje från arbetarnes sida, och synnerligast under den tid, då
de allmänna valen till Andra Kammaren pågingo, har man sökt upp¬
reta de mindre bemedlade, särskild! arbetsklassen, mot tullskvdds-
systemet. Men icke nog dermed! Det fins, mina herrar, en förening
här, som har sin centralstation i Stockholm och filialer i hela landet,
och som genom böcker, brochyrer — ja, den har icke tvekat att äfven
begagna den sköna konsten för att dermed förvilla menige man rörande
tullskyddets verkliga natur. Jag, som tycker mycket om tafvelsam-
lingar, har tack vare godheten och välviljan hos föreningens ordfö¬
rande, som sitter der, fått mig tillsända två exemplar af dess vackra
plancher. Den ena af dessa se herrarne här, och jag kan ej låta bli
att skratta åt den. Men det sorgliga med föreningen är, att den lär
fram och utsprider vrängda framställningar till allmänhetens förvil¬
lande — och Gud vet, om icke denna förening i afseende på denna sin
verksamhet skulle kunna anklagas för brott emot tryckfrihetsförord¬
ningen. Men icke nog med detta. En hvar vet, huru begärligt det
är för menige man att på sina väggar i rummen och på dörrarne
spika upp kolorerade plancher. Nu bär föreningen spridt öfver hela
landet i tusentals exemplar denna vackra tafla, som visserligen ej kan
täfla med Meissoniers eller de äldre stora mästarnes, men som i sitt
slag är ett snilleverk, ty föreningen har ganska rigtigt förstått att
taga den okunniga arbetaren på hans svaga sida. Den innehåller:
“Sverige åt svenskarne eller huru staten och näringsidkare hjelpas åt
att plocka små/olket med tulltaxan“ ända från födelsen till och med herr
Pettersons graf, der det får betalas tull för blommorna. Det är qvickt,
herr Bennich, icke sant? Den har endast ett litet fel, och det är, att
den icke är sann. Den innehåller vrängda framställningar till allmän¬
hetens förvillande, och jag kan icke neka till, att det sorgliga i detta
förhållande är det, att en Konungens förtroendeembetsman — det är
icke herr Bennich jag nu talar om — är styrelseledamot i denna för¬
ening; och det finner jag, lindrigast sagdt, mindre passande. Men
jag vill ej längre sysselsätta mig med föreningen, dess program, dess
upprop och alla möjliga saker. Det utgör ett särskild! kapitel. Det
är en annan sak jag skall tala om.
Nu kommer jag, mina herrar, till den vigtigaste delen af detta
mitt yttrande, det är nemligen hvad som rör liandelsklassens andel i
tullen. I allmänhet hafva såväl protektionisterna som frihandlarne
storligen misstagit sig, då de endast behandlat prisfrågan mellan kon¬
sumenterna och producenterna. Man bör nemligen lägga väl märke
till, att mellan dessa två stackare — jag måste kalla dem så i afse¬
ende på den ekonomiska frågan — ligg61' en stor klass, som heter
handelsklassen. Det är denna klass, som besörjer öfverförande! af
11 N:o 10.
Lördagen den 7 Mars.
varorna från producenten, han må bo i Australien, Ostindien, Amerika
eller på Rysslands stepper, till konsumenten. Denna klass har en så
vigtig och storartad uppgift, att för mig är det obegripligt, att denna
stora fråga alldeles blifvit åsidosatt vid bedömandet af priset på varor
i allmänhet. -Jag vill här lemna några uppgifter, som äro tagna ur
ett arbete, hvilket har kanske den högsta vigten för hvar och en,
som vill studera statsekonomiska ämnen. Det är nemligen “Ubersichten
der Weltwirthschaft.“ Arbetet utgafs redan från år 1872 af en pro¬
fessor von N e u ro a till - S p al 1 ar t, och upphörde år 1884. Han är död
numera, men nyligen har en annan lärd vid namn von Juraschek i
Berlin fortsatt detsamma, och i det nya arbetet, som endast hittills
har utgifvits i tre häften — här äro de — har han behandladt verlds¬
handel från 1885 till och med år 1889. Jag kan försäkra, att den
som läser det arbetet har stor nytta af detsamma, och det reder
många dunkla frågor i dessa statsekonomiska förhållanden. För att
med några få donnéer visa herrarne, hvilken ofantlig vigt den så
kallade handelskiassen, som ligger mellan konsumenten och pro¬
ducenten, utöfva!' och hvilket välde den har till sin disposition, vill
jag nämna, att Neu mani] -Spallart för ungefär 10 år sedan beräknat,
att hela verldshandelns omsättning transponerades till 167 milliarder
— märken 167 milliarder riksmark! — och att af denna ofantliga
omsättning tog handelskiassen för allt sitt besvär, för all sin möda,
för all sin risk ungefär ‘-/. af 167 milliarder. Det är för all handel.
Men samme författare omtalar och har beräknat, i sina uppgifter
sedan 1878—82, att blott den handeln underkastade spanmål och
mjöl, som egentligen utgör föremål för våra öfverläggningar och be¬
slut, i hela verlden hade ett värde i tyska riksmark af för 1874 4,905
millioner, för 1876 4,757 millioner, 1879 7,233 millioner och för år
1881, det sista året för hvilket uppgift kunnat anskaffas, 6,026 milio-
ner; och deraf kan hälften anses upptagna af handel och omsättnin¬
gens omkostnader i transport, assurans, tull, förluster, agio samt slut¬
ligen handelsvinsten, hvilken är nettobehållningen på denna ofantliga
omsättning. Nu har han äfven beräknat, att i Europa i allmänhet,
men delvis äfven i öfriga verlden — tv märken: Stora Brittannien,
som man företrädesvis kallar så frihandels vänligt och som frihand-
larne i synnerhet framhålla hvad det är för ett präktigt land på jor¬
den, ty det har afskaffat tullarne i och för sig och endast bibehållit
några få för finansiella ändamål, hvilket ju till och med frihandlarne
gilla, detta rike, hvars moderland är frihandelsvänligt och räknar om¬
kring 38 millioner invånare, har ålagt sina kolonier i alla verldsdel'
med omkring 250 millioner invånare, kolossala tullar och deribland
exporttullar; det är således det mest protektionistiska land, och tull¬
taxan i dess kolonier visar bäst att det blott är i teorien som Stor¬
britannien gillar frihandeln —• af denna handelsvinst, som 1881 be¬
löpte sig till 3 milliarder, togo de länder, som då hade spanmåls- och
mjöltullar, från den s. k. handelskiassen 1,124 millioner mark, till
hvilken summa tullarne i alla tullskyddade länder efter i samma arbete
verkstäld beräkning, särskildt för hvarje land, då tillsammans upp-
gingo; men de länder deremot, som ej hade tull på spanmål och
Ifrågasatt
nedsättning
tullen på
omalen spån
mål.
(Forts.)
N:o 10. 12
Lördagen den 7 Mars.
Ifrågasatt
nedsättning \
tullen på
■omalen spån-
mål.
(Forts.)
mjöl, utan i det afseende! äro frihandelsvänliga, och hviska äfven upp-
1 gifvits hvar för sig med uppgift på, hvartill tullen skulle hafva upp-
. gått — 1,362 millioner mark — de helt simpelt skänkte dessa milli¬
arder åt handelsvinsten. Det är handelsvinsten, som i den ena grup¬
pen länder får betala tullen och som minskas med tullens belopp i de
länder, som åsatt tull på lifsförnödenheter. Det är det stora system,
det stora inflytande och ingrepp, som handelsklassen har i och för
prisets bestämmande på verldsmarknaden. — Det blefve mycket för
långt för mig att tala om alla de intressanta förhållandena rörande
handelsklassens deltagande i dessa afseenden, hvilket likväl är af en
så afgörande vigt för bedömandet af tullfrågan. Men jag vill endast
lemna några uppgifter ur det nya arbetet af Juraschek rörande öfver-
sigten öfver hela verldshandel^ och deraf inhemtas följande: Års-
priset på hvete var uti dollars och cents pr bushel för 1881 i Eng¬
land 1,3 8, Frankrike 1,52, Tyskland 1,42, Österrike 1,24, och Nord-
Amerika 1,19 samt för 1886 i England 0,94, Frankrike 1,15, Tyskland
0,98, Österrike 0,84 och Nordamerika 0,g?. Deraf ser man vid jem¬
förelse mellan samma länder och olika länder, att tullarne icke i nå¬
gon mån bidragit till att förändra dessa stora talförhållanden, utan
att i såväl de länder, som inga tullar hafva, som de, som hafva stora
eller ökade tullar, har ändå en sänkning i pris egt rum. Juraschek
har fulländat jemförelsen för alla öfriga mellanliggande åren, men
denna har jag ej velat upptaga.
En annan intressant fråga är den, att handelsklassen, mina herrar,
har till sin disposition alla möjliga medel, som civilisationen, industrien
och vetenskapen kunnat uttänka för att lätta dess arbete. Sålunda
är det denna klass, som främst drager nytta af jernvägarne och af
de förändrade och starkare kommunikationerna sjövägen genom bättre
konstruerade ångbåtar, af telegraf, af telefon — alla dessa oändliga
lättnader, som handeln har på det finansiella området, efter hvad en
hvar, som sysselsatt sig med dessa frågor, väl känner. Handels¬
klassen har sig väl bekant, hvar öfver hela verlden den skall köpa
upp de billigaste lifsmedlen, och hvar den får sälja för högsta pris.
Den har sig äfven bekant, hvad transportkostnaden, assurans, agio
in. m. hvad allt detta kostar, som minskar dess handelsvinst; och de
draga i rik mån fördel af dessa förhållanden gent emot konsumen¬
terna å ena och producenterna å andra sidan, hvilka å båda håll
sväfva i fullkomlig okunnighet om dessa vigtiga faktorer. Jag vill
blott nämna att, enligt Jurascheks arbete, utgör i Ryssland produk¬
tionskostnaden för ett ryskt pud — något nära två lispund — hvete
57 kreditkopek, i Indien 47 och i Nordamerika 65. Transportkost¬
naden till London för ett ryskt pud hvete har varit mycket olika.
Från Petersburg uppgick den 1886 till 4,63, 1887 till 5,51 och 1888
till 7,16 kreditkopek; från Libau till London 1886 till 5,oi, 1887 till
6,45 och 1888 till 7,23; från Odessa till samma stad 1886 till 7,33,
1887 till 10,83 och 1888 till 13,oo; från New-York år 1886 till 9, i o,
1887 till 7,80 och 1888 till 12,20 samt från Bombay i Ostindien år
1886 till 21,oo_, 1887 till 19,oo och 1888 till 20,oo — allt till London,
räknadt i kreditkopek för ett ryskt pud hvete. Samme författare har
13 N:o 10.
Lördagen den 7 Mars.
eu beräkning af hvad ett imperial quarter hvete å 8 buschels = 480 Ifrågasatt.
pfund gälde i engelska shillings och pence i brittiska Ostindien, nem- ne^^lnff. *
ligen år 1887 i medelpris från 52 städer 30 shillings 4 pence. Men omaien \n..
dessa pris — och det är derför det är så nödvändigt att hafva reda mål.
på dessa handelsdetaljer för att kunna bedöma frågan — beräknades (Forts.)
i guld efter 2 shillings för en indisk rupie; ehuru genom guldagio
rupien endast beräknades år 1887 till en shilling 4'/2 pence och 1888
till en shilling 33/4 pence i guld, och det reducerar verkliga priset med
30 procent eller ungefär en tredjedel. 1887 var medelpriset vid för¬
säljning i England af ett quarter hvete 32 shill. 6 pence, 1888 31 shill. 11
pence eller högst 38 shill. 1 pence och lägst 30 shill. Men handelsklassen
väljer naturligtvis för sina uppköp de orter, som äro billigast, och skilnaden
mellan de stora hveteproducerande trakterna i Ostindien •—■ om vi nu
taga detta land såsom ett exempel — är så ofantligt stor, att när ett
imperial quarter hvete i Peschaver kostar 26 shill. 10 pence, kostar
det i Bombay 47 shill. 8 pence eller när det i Cavvnpur kostar 22
shill. 10 pence, kostar det i Bombay 43 shill. o. s. v. Det är de
billigaste orterna, som handelsklassen för hvarje vecka har reda på
och derför kan göra sina uppköp till billigaste pris. Det går så långt,
mine herrar — och det förklarar prisbilligheten och de olika pri¬
sen inom samma land — att t. ex. i Ryssland får man hvete i det
inre af landet, der kommunikationerna äro svåra, för 2—4 kronor
tunnan. Den transporteras till Riga, Libau eller Petersburg, och der
ligger den magasinerad för handelsmännens räkning, hvilka sedan
beräkna den rätta tiden och det rätta priset för att kasta det in på
Englands, Tysklands eller Sveriges marknader. Deraf förklaras myc¬
ket väl, att priset kan reduceras, ty efter uppköp, transport m. m.
återstår för handelsmannen en så stor vinst, att han af den gerna
kan afstå något för det land, som har tull.
Det lins andra frågor af lika mycken vigt, men mycket svårare
att behandla i ett yttrande sådant som detta, och det är det —■ om
jag så får säga — jobberi, som eger rum med spanmålsuppköp af
handelsklassen. Man tar nemligen och gör upp en handel och får
en slutsedel t. ex. i Petersburg på ett visst qvantum spanmål på 3
eller 6 månaders sigt. Den, som så vill jobba med denna handel,
belånar sedeln i någon bank och får på ögonblicket penningar, hvarmed
han åter gör upp andra affärer o. s. v. i oändlighet.
Det är mycket svårt att genomtränga alla mysterier i dessa frå¬
gor, men det af mig antydda torde vara nog för att visa, huru nöd¬
vändigt det vore, att en sakkunnig och skicklig person sysselsatte sig
med dessa frågor. Jag har sökt skaffa mig alla upplysningar om
det inflytande, som handeln, i synnerhet minuthandeln, har på va¬
rorna, men det fins nästan ingen literatur i dessa frågor. I den s. k.
föreningen för socialpolitik i Tyskland har utgifvits enbok,som innehåller
undersökning öfver inflytandet af minuthandelns verksamhet på prisen.*)
*) Der Einftuss des Zwisclienliandels auf die Preise auf Grund der Preise-
entwicklung im Aaehener Kleinliandel von D:r R. van der Borght. Leipzig. Ver-
lag von Duneker & Humbolt 1888. 1 vol: 8:o.
N:0 10. 14
Lördagen den 7 Mars.
Ifrågasatt Författaren har lyckats i Aachen få del af handelsmännens konto-
nedsättning i böcker och har utgifvit en komplett redogörelse derför, som visar,
omalen spån- minuthandeln tagit ända till 30—40 % af varans värde. Det är
mål. ju en kolossal vinst, och det visar hvilket ofantligt inflytande denna
(Ports.) handelsklass och dess verksamhet har på prisen. Några upplysningar
för att bevisa denna sats må det tillåtas mig att lemna. År 1888
gjorde socialisten Basly ett anfall i franska kammaren mot spanmåls-
tullen, i det han föreslog, att spanna ål stol Islagens enda artikel skulle
upphäfvas tills vidare. Med anledning af denna motion yttrade då¬
varande åkerbruksministern Yiette följande högeligen anmärknings¬
värda ord: “Det är icke landtbrukets tillstånd, som fördyrar bröd¬
prisen, utan ett finanssyndikat, som företager börsmanövrer. Span-
målsmarknaden är för närvarande hemsökt af ett band spekulanter,
som hafva slutit sig tillsammans i Wien, hvarest de varit nog oför¬
skämda att stifta ett s. k. syndikat och besluta, att det skall speku¬
leras i hausse. De drifva sitt hemliga ofog öfverallt och äro nog
fräcka att afgöra det mått af elände, hvarmed hvarje land skall hem¬
sökas för att rikta dessa slynglar. Fråga är, om den franska depu¬
teradekammaren vill räcka detta syndikat en hjelpsam hand. Hvad
oss vidkommer vilja vi icke göra detta". Följden var, att kammaren
med, 284 röster mot 244 afslog Baslys anfall emot tullen. — En
frihandelstidning, Stockholms Dagblad, redogör den 30 september
1890 för mellanhänderna vid försäljningen i London. Artikeln är för
lång att besvära kammaren med dess uppläsande, men deraf framgår,
att det fins fyra mellanhänder, som skola dela vinsten på försäljningen
af de varor, som producenterna skaffa i marknaden — fyra mellan¬
händer, som skola taga bort hvar sin del. Man kan förstå, huru
dyra varorna då skola blifva för konsumenterna. Jag har sjelf någon
erfarenhet deraf. Såsom landtbrukare producerar jag naturligtvis f
spanmål, kött, fläsk, mjölk, trädgårdsfrukter m. m. och jag försäljer
dem i Stockholm, dit vägen utgör omkring 2 3/4 mil. Nåväl, produ¬
centen, som är jag, lemnar genom dessa försändningar till de små
hushållen, som behöfva dem, varorna, och jag får mitt vanliga pris,
men konsumenterna få till skänks handelsvinsten. Denna går till
20—25 procent på en tunna spanmål eller rotfrukter och nära 30
procent på mjölken. Och både konsumenten och producenten äro
belåtna med detta sätt att gå till väga. Förrän producenterna och
konsumenterna, som i alla verisdelar utgöra det vida öfvervägande
antalet personer, hafva det vettet och den förmågan att sluta sig till¬
sammans för att söka minska mellanhändernas, d. v. s. handelns in¬
flytande, förr kommer man aldrig att sluta med sina klagomål —
orättvisa klagomål, att tullarne äro enda orsaken till det ekonomiska
eländet. Jag anser, att deri ligger knuten. Och att det kan ske,
derom är jag förvissad och öfvertygad.
Jag hade ännu mycket att säga, men jag har fått yttra det vä¬
sentligaste af hvad jag anser vara vigtigt för frågans belysande. Jag
får be kammaren om ursäkt, att jag har uppehållit tiden så länge,
men jag är viss derom, att det ej har skett förgäfves, ty frågan är
för vigtig för att icke af någon i denna kammare belysas från den
Lördagen den 7 Mars. 15
sida jag nu framhållit. Denna sida är ny, men tron mig, mine herrar,
den tid kommer, då man upptager densamma till vetenskaplig be¬
handling, och då skall mången, som nu sväfvar i mörkret rörande
tullfrågan, blifva upplyst om dess verkliga innebörd.
Jag yrkar för öfrigt bifall till hvad som i detta betänkandets
alla punkter blifvit sagd! af denna kammares ledamöter i bevillnings¬
utskottet, således i de punkter, der de varit majoriteten, yrkar jag
bifall till utskottets betänkande och i de punkter, der de stannat i
minoriteten och reserverat sig, yrkar jag bifall till deras reservation.
Herr C a valli: I det nu föreliggande betänkandet äro de hufvud-
sakligaste skälen i korthet anförda för de olika åsigterna i tullfrågan.
Jag vill derför ej i denna så utdebatterade sak vare sig upprepa skä¬
len för den åsigt i tullfrågan, som jag bekänner, eller bemöta mot¬
sidans. Jag vill endast hålla mig hufvudsakligen till en punkt, derför
att den är den vigtigaste.
Om man genomläser utskottets betänkande i detta moment, som
tillkommit genom beslut af de frihandelsvänliga ledamöterna inom
utskottet, så finner man derå en mycket noggrann redogörelse för
jordbruksförhållandena i — Amerika. Den är till och med så nog¬
grann, att om man dertill fogat några uppgifter om prisen på jord
och jordbruksalster, skulle vi här hafva haft den bästa ledning att
bedöma, om man ej borde förvärfva sig en bit af de “väldiga sträckor
af slät, bördig mark, som“ enligt utskottets benägna upplysning “om¬
gifva Red River och Plattefloderna8.
Det är något egendomligt att i ett svenskt utskottsbetänkande läsa
långa redogörelser för amerikanska förhållanden. Må det derför till¬
låtas en af ledamöterna i utskottet, som icke tillhört den fraktion,
hvilken i denna fråga dikterat beslutet, att föra tanken tillbaka till
ett litet fattigt land långt upp i Norden, der “väldiga sträckor af
slät, bördig mark“ äro, om också icke alldeles okända, så dock myc¬
ket sällsynta, jag menar Sverige.
Det är dock en skyldig gärd af rättvisa att_ erkänna att utskottet
ej alldeles glömt bort detta lilla land.
Utskottet har nemligen uttalat sin tvekan, huruvida spanmåls-
tullarne gagnande inverkat och inverka på vårt jordbruk. För den
slutsats, hvartill utskottet härutinnan kommit, har utskottet ej anfört
en enda siffra, under det att i redogörelsen för de amerikanska för¬
hållandena siffror blifvit anförda för åren 1876—1889. En tillfällighet
har till och med beredt utskottet det nöjet att få trycka dessa siffror
två gånger. Det torde derför icke få anses olämpligt, om jag söker
afhjelpa den nyss angifna bristen rörande Sverige.
Det gäller att tillse, om den föreslagna nedsättning i tullsatsen
å omalen spanmål från 2 kronor 50 öre till 1 krona 5Ö öre för 10ff
kilogram utan skada kan ske, och utredning härom vinnes genom att
med hvarandra jemföra produktionskostnaden och försäljningspriset
på spanmål, dervid jag skall inskränka mig till det för vårt land i
dess helhet säkraste och naturligaste sädesslaget, nemligen rågen.
Uti ett år 1885 skrifvet och påföljande år i bokform utkommet:
N:0 10.
Ifrågasatt
nedsättning i
tullen på
omalen spån-
mål.
(Forts.)
N:0 10. 16
Ifrågasatt
•nedsättning i
tullen på
■omalen spån-
mål.
(Forts.)
Lördagen den 7 Mars.
arbete: “Vårt jordbruk och dess framtid* finnes svaret på frågan,
hvad det kostar att producera en tunna råg. Den nu mera aflidne
författaren professor Arrhenius ansågs på sin tid för en af landtbruks-
akademiens främste män, och de ytterligare upplysningar, som han
för frågans bedömande anskaffat, äro lemnade af personer, som här
vid lag måste anses såsom de mest kompetenta, nemligen förestån-
darne för landtbruksskolorna. I detta arbete finnes vidlyftiga och syn¬
nerligen noggranna undersökningar angående landtbruksalsters pro¬
duktionskostnad i vårt land. Åt’ dessa utredningar framgår, att pro¬
duktionskostnaden för en tunna råg vexlar från norr till söder, från
Jernband till Skåne mellan 19 kronor 45 öre och 13 kronor 85 öre
vid vanligt trädesbruk samt mellan 16 kronor 16 öre och 12 kronor
43 öre, då fodervicker eller dylikt gått förut.
Hvad kostade, vid tiden för spanmålstullarnes införande, en tunna
råg? Jo den betingade i allmänhet ett pris icke uppgående till 10
kronor, men tillfällen gåfvos, då priset var ännu lägre. Det var alltså
förenadt med förlust, ja med betydlig förlust att producera hvarje
tunna råg. Hurudant är nu förhållandet? En tunna råg, svensk
vara, kostar nu omkring 15 kronor. Sedan tiden för spanmålstullar¬
nes införande hafva arbetslönerna stigit, och jag har skäl för det an¬
tagandet, att man här kan beräkna fem procent förhöjning såsom
medelsiffra.
Det är således ännu förenadt med förlust att odla råg i det nord¬
ligaste Sverige, under det att försäljningspriset med belopp, ej fullt
uppgående till en krona, öfverstiger produktionskostnaden i öfriga
delar af landet med undantag af allra sydligaste Sverige, der eu nå¬
got högre behållning i vissa fall kan erhållas.
Ingen af våra motståndare i tullfrågan lär väl förneka, att tull¬
satsen på spanmål fördyrar varan. Herrar frihandlare kämpa ju för
att genom tullens borttagande eller nedsättande erhålla varan billi¬
gare. Men att minska varans pris i denna stund vore att återföra
oss dit der vi voro, att göra det omöjligt att i vårt land odla råg.
Det har många gånger blifvit sagdt och jemväl upprepadt i ut¬
skottet, att en landtbrukare icke behöfver odla råg, han kan slå sig
på annat; men hvari detta andra skulle bestå, det vet ingen. Må ,
hända skall det vara att emigrera till de trakter, som af utskottet
blifvit så lockande framstälda? Men för den landtbrukare, som ej
vill emigrera, det vill säga att bortjagas från den fäderneärfda jord-
torfvan af en öfvermägtig utländsk konkurrens, han väljer annor¬
lunda. Och valet heter tull, som visat sig medföra åsyftad verkan.
Vilja vi, att dessa verkningar skola fortfara, återstår icke något annat
än att använda samma medel, om hvilket man sålunda är berättigad
att säga, att det kan med fördel användas.
Jag yrkar afslag å utskottets betänkande och bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen, som afgifvits af ledamöterna från
Första Kammaren.
Herr Biesért: Ehuru jag mycket väl vet, att denna fråga är på
förhand afgjord i denna kammare, anser jag likväl skäl att, så godt
17 N:o 10.
Lördagen den 7 Mars.
jag kan, yttra några ord till försvar för min motion om nedsättning Ifrågasatt
i lifsmedelstullarne. nedsättning i
De tullsatser, hvilka för 3 år sedan åsattes lifsmedel, anser jag g%?an.
vara en både ojemn och orättvis skatteform, orättvis derför, att den mål.
drabbar de skattdragande, Indika hafva minsta förmågan att bära dessa (Forts.)
skatter, tyngst och hårdast, och derför att denna skatt är progressiv
nedåt, i stället för att, efter mitt förmenande, alla skatter borde vara
progressiva uppåt. Det bör derför icke väcka undran, om en stor
del af de skattdragande samhällsklasser, som hårdast drabbas af denna
tull, emedan de äro hänvisade att för sitt lifsuppehälle hufvudsakligast
■hålla sig till sådana lifsförnödenheter, som äro billigast, känner sig
tryckt af en sådan lagstiftning och derför att den tillkommit till för¬
mån för andra samhällsklasser, hvilkas ekonomiska ställning är gyn-
sammare
Dessutom är det enligt min åsigt en våldsam åtgärd från stats-
magternas sida att fördyra lifsmedel. Det borde väl vara hvarje
menniska obetaget att skaffa sig sitt dagliga bröd, hvar det kan er¬
hållas bäst och billigast. Dessa för mig så tydliga skäl hafva emel¬
lertid icke varit giltiga för tullskyddets vänner, utan skatten har på¬
lagts, och detta har utgjort anledningen till att jag väckt motion i
frågan. Jag anser emellertid, att det är hvarje s. k. frihandlares
skyldighet att redan nu söka åstadkomma en nedsättning. För min
del skulle jag helst se att tullarne å lifsmedel afskaffades helt och
hållet, men af flera skäl, och egentligen i afseende på statens inkom¬
ster, har jag för närvarande blott förordat eu nedsättning för de flesta
artiklar. Deremot skulle jag mycket gerna vara med om att å
s. k. njutningsmedel och öfverfiödsartiklar, hvilka äro synnerligen
lämpliga skatteobjekt, lägga ganska höga tullar. De, som hafva råd
att begagna sådana, kunna också hafva råd att på det sättet bidraga
till statsinkomsterna.
Utskottets ledamöter från denna kammare hafva i sin reservation
här sagt: “med dessa fäkta för ögonen skulle man kunnat vänta af
tullskyddets motståndare i vårt land, att de velat åt spamnålstullarne
tillerkänna åtminstone någon del i den glädjande omkastning, som
omedelbart efter deras införande inträdt i de förut varande förhål¬
landena*.
Jag skulle vilja ändra meningen och i stället för “efter11 säga
före införandet af tullarne. Ty det måste väl erkännas att det var
1888, som det visade sig en ljusning i afseende på industrien och
näringarne. Deremot är det långt ifrån fallet att, såsom samme re¬
servanter säga: “en del nya industriella anläggningar har under de
sista tre åren sett dagen, och en allmän lifaktighet på det industri¬
ella området förspörjes. En ökad trafikrörelse på statens jernvägar
har inträdt, såsom synes af bifogade tabell*.
Enligt min erfarenhet är detta ingalunda förhållandet, att någon
större lifaktighet förspörjes på det industriella området. Ty vi känna
väl litet hvar, att såväl jern- som trähandteringen och äfven trä-
massetillverkningen på de senare åren varit ganska tryckta och så
tryckta, att mången stått i valet och qvalet emellan att nedlägga sin
Forsta Kammarens Prot. 1891. JY.-o 10. ’ 2
N:o 10. 18
Ifrågasatt
nedsättning \
tullen på
omalen spån-
mål.
(Forts.)
Lördagen den 7 Mars.
fabrikation eller låta den fortgå. Det lär val ej tyda på någon upp¬
blomstring i industrielt hänseende.
I afseende på föreliggande punkt yrkar jag bifall till utskottet®
förslag. Ännu en sak, som ej minst bör tagas hänsyn .till — är det
rätt, är det klokt att hos den del af vår befolkning, som ännu ej bär
politisk valrätt, framkalla ett berättigadt missnöje och dermed en ho¬
tande samhällslära, der man eljest med rättvisa och billighet kunde
befordra lugn och sambällsfrid? På denna fråga svarar jag för min
del ett obetingadt nej. Det är hvarken rätt eller klokt.
I afseende på saken i öfrigt torde jag framdeles vid hvarje sär¬
skild punkt blifva i tillfälle att yttra mig, om jag dertill finner an¬
ledning.
Herr Claeson: Ytterst sällan har jag under min riksdagsmanna-
tid tagit till orda i tullfrågor, och derför må det också ursäktas mig
att jag nu gör det, då jag i dubbelt afseende känner mig dertill
manad.
Den ena omständigheten är den, att i den ort, jag tillhör, dem
talrika och i allmänhet föga bemedlade befolkningen känner hardt
trycket af den nuvarande tullbeskattningen å lifsmedel, i synnerhet
af råg, rågmjöl och fläsk, som utgöra den väsentligaste delen af dess-
föda, och att, enligt min mening, en riksdagsman bör frambära sin
orts Önskningar och behof, när de stämma öfverens med hvad han
anser främja allmänt väl.
Den andra omständigheten är, att tullfrågan nu kommit in i ett
nytt skede, der det ej gäller tullar eller icke tullar, utan endast en
liten, efter mitt förmenande, väl behöflig skattelindring, så liten, att
den i fråga om råg och rågmjöl, det vigtigaste både för konsu¬
menten och jordbrukaren, ej uppgår ens till hälften af nuvarande
tullsatser. För min del har jag alltid varit öfvertygad, att tull å de
oundgängligaste lifsmedel, som ej ens den allra fattigaste kan undan¬
draga sig att förbruka och hvilkas förbrukning det är orätt att in¬
skränka, är en af de mest olämpliga skatteformer, hvaraf en stat kan
begagna sig, i ty att den trycker hårdast dem, som hafva minsta,
förmågan att bära den, och alstrar missnöje hos de tryckta, hvilkas
antal är legio.
Vid sådant förhållande är det naturligt att jag gerna understöd¬
jer de förslag till skattelindringar, som nu framstälts dels af bevill¬
ningsutskottets majoritet, dels i form af reservationer, och jag gör
det så mycket hellre, som dessa anspråk äro så måttliga, att ingen
kan rimligtvis säga, att någon jordbrukares välfärd derigenom äfven-
tyras, och att talet om det skadliga i våldsamma omstörtningar på
det ekonomiska området icke här eger tillämpning. Det synes mig,,
som om denna måttlighet i anspråken borde kunna ingifva förhopp¬
ning om tillmötesgående från dem, som räkna sig till tullvänner,
visserligen icke bland dem, hvilka anse hvarje af dem åsatt tullsats
såsom en kostlig perla, hvilken det nästan är ett helgerån att vid¬
röra, men bland dem, hvilka äfven taga hänsyn till tullskyddsmedal-
jens frånsida, skattetungan. Ett dylikt tillmötesgående skulle, derom
Lördagen den 7 Mars. 19 Jf:0 jo.
jar> förvissad, fa sin belöning icke blott genom den lättnad det Ifrågasatt
beredde en jätor del af den svenska allmänheten och i synnerhet dessa nedsättning i
otaliga små, ^ som man plägar kalla de orepresenterade, men, hvilka ogalen P&* •
vi riksdagsmän och i synnerhet ledamöterna af denna kammare böra mål?
anse oss representera, utan äfven deruti, att vi dymedelst beröfvade (Forts.)
de radikale deras bästa trumf i spelet om magten, och att en lug¬
nare stämning skulle inträda i vårt politiska lif.
Lika obenägen jag är att gifva efter för de många smås rop på
utsträckta politiska rättigheter, hvilka skulle mera komma andra än
dem sj elfva till godo, och hvilka de ofta icke skulle förstå att bruka
till fosterlandets gagn, lika villig är jag att lyssna till deras fram¬
ställningar, . da de afse ekonomiska lindringar, af hvilka jag anser
dem vara i verkligt behof och hvilka de ej kunna missbruka. Jag
tror icke, att den stora mängden af befolkningen har af naturen så
mycket större ^smak för eller förtroende till radikalerna än till oss;
men om vi i sadana frågor, som beröra deras reella, deras vigtigaste
intressen icke komma dem till mötes, må man ej döma dem allt för
hårdt, om de lyssna till de fagra löften, hvarpå radikalerna bjuda
dem. ° Ett klokt, ett hänsynsfullt beslut i denna fråga bör bidraga
att, såsom en talare under onsdagsdebatten uttryckte sig, stäcka radi¬
kalismens gift, ett vackert ändamål, som icke vinnes i någon mån
genom den da beslutade ändringen i riksdagsordningen.
Såsom herrarne se, har jag tagit frågan icke blott från den eko¬
nomiska sidan, på grund af hvad jag sett och erfarit rundt omkring
mig, utan äfven från den sociala sidan.
På den af den förste talaren förfäktade åsigten, att tullarne ej
verka till förhöjda pris för konsumenterna, vill jag ej mycket inlåta
mig. Den andre talaren i ordningen har redan bemött “detta. Det
är ju naturligt och det veta vi alla, att den ene köpmannen ofta tager
mera betaldt än en annan för samma vara, men orimligt är, att tullen
mera, än frakt och andra utgifter, skulle betalas af köpmannen sjelf.
Deremot är jag ej ense med den andre talaren i ordningen, då
han anser att man ej nu borde röra vid spann)ålstullarne. För min
del tror jag, i likhet med bevillningsutskottet, att den nuvarande tid¬
punkten är derför mycket lämplig. Spanmålsprisen stå nu högt, och
den lindriga afprutningen af en krona å tullsatsen för 100 kilogram
rag skulle, helst om någon sanning ligger i påståendet att varans
pris ej ökas med hela tullsatsens belopp, ej hafva någon betydelse för
våra jordbrukare.
På grund af hvad jag nu vågat anföra och de skäl i öfrigt,
hvilka i utskottets utlåtande äro åberopade, yrkar jag vördsamt bifall
till utskottets hemställan.
Friherre Barn ek o w: Ty värr kan icke jag i likhet med den
föregående talaren säga, att jag sällan yttrar mig i tullfrågor. Tvärt
om yttrar jag mig mycket ofta i sådana frågor, men det är i följd af'
den plats jag har i bevillningsutskottet; ty hade jag ej den, så skulle
jag ej upptaga kammarens tid i tullfrågor. Efter jag emellertid nu
fatt ordet, skall jag bedja att i korthet få bemöta utskottets förslag.
N:0 10. 20
Lördagen den 7 Mars.
Ifrågasatt Utskottet åberopa!' i sin motivering att när dessa tullsatser inför-
nedsättning i deg> var jordbruket bos oss i en så tryckt belägenhet, att det knappt
omalm s^an- kunde anses oberättigadt att dess idkare påyrkade någon form af stats-
°m mål hjelp. Så långt äro utskottet och reservanterna enige. Men sedan,
(Forts.) säger utskottet, hafva konjunkturerna förändrats och prisen stigit,
och vidare säger utskottet, att “spanmålsprisen lyftat sig öfver den
nivå, för hvars uppnående denna tull förklarats nödvändig*; och deraf
drager utskottet den slutsatsen, att, sedan prisen blifvit så boga, skulle
man kunna taga bort tullarne. Men för att bevisa detta, måste man
visa, att spanmålsprisen icke skola sjunka til! det belopp som de hade
vid dessa tullars införande, ty i så fall erkänner utskottet deras be¬
rättigande, och derför säger utskottet, att någon fara i detta hänseende
knappast torde förefinnas samt söker bevisa detta dermed, att expor¬
ten från Amerika nedgått — utskottet glömmer dock, att det icke är
från Amerika vi få den mesta spanmålen utan från andra delar af
verlden — och säger vidare, att det finnes stor utsigt till att detta för¬
hållande kommer att fortfara, ty, säger utskottet, Amerika slår sig allt
mer på det intensiva jordbruket. Och så gifver utskottet våra landt¬
man det rådet att de skola göra sammaledes. Men, mine herrar, på
samma gång det råder oss till detta, säger det, att konkurrensen från
Amerika kommer att fortfara hvad det intensiva jordbruket angår, och
detta är sant, ty Amerika börjar leverera sådana produkter som fram¬
bringas af just det intensiva jordbruket, och konkurrensen skulle alltså
fortfara derifrån. För öfrigt är jag icke på det klara med att det
intensiva jordbruket är fullt tillämpligt på alla delar af vårt land, all
den stund Sverige är mycket långsträckt och har mycket olika jord¬
måner och klimatiska förhållanden.
Egentligen finnes det mycket fä frihandlare i vårt land, men här
är en hel del protektionister, som kalla sig för frihandlare, och dem
skall jag be att ett ögonblick få uppehålla mig vid.
Vi hafva i södra delarne af landet en industri, som kallas hvit-
betsodling. Nu finnes det personer, som säga: Vi måste behålla tullen
på socker, ty eljest kunna vi ej odla betor. Men det märkliga är, att
samma personer säga: detta skydd måste vi hafva, men vi tillåta icke
att Upland, Södermanland, Östergötland, som ha sådan jord, att de
kunna odla råg, få tull på denna.
Så finnes det andra af samma kategori, som säga: vi bo i en trakt, der
det odlas potates, och derför måste vi ha skydd för potates. Ja, de
vilja till och med införa förbud för sådana varor, som konkurrera
med potates. Samma personer säga: Norrland bör icke få skydd för
sitt smör och sina kreatur, men vi måste behålla vår tull.
Vidare finnes det rena frihandlare, som säga: vi skola öppna vårt
land för hela verldens konkurrens; och jag har äfven vänner bland
dem, särskildt en som proklamerar den satsen att, skall Sverige vara
rigtigt lyckligt i finansielt afseende, så måste vi ensamme vara fri¬
handlare och hela den öfriga verlden protektionister. Jag funderade
på detta och tyckte det lät fasligt besynnerligt och tänkte: huru stäl¬
ler det sig för mig såsom landtman? Jag har en granne, och om detta
argument vore rigtigt, så skulle det vara en fördel för mig att låta
i
21 N:0 10.
Lördagen den 7 Mars.
min grannes kreatur beta på mina egor, medan mina kreatur icke Ifrågasatt .
finge komma på hans. Nej, sade jag till mig sjelf, det måste vara större ®
fördel, om mina kreatur iå beta på hans egor och jag hindrar hans flmaien ^an.
att komma in på mina, och så kom jag till det resultatet, att det vore mål.
bäst om hela den Bfriga verlden vore frihandlare och vi protektio- (Forts.)
nister.
Vidare säga de rena frihandlarne: det måste vi väl erkänna, att
sådan industri, som endast arbetar för export, kan man icke skydda
med tullar; och såsom exempel komma de med trävaruexporten och
säga, att den kan man icke skydda på det sättet, utan måste försöka
med traktater eller andra medel. Ja, det är mycket sant, men följer
deraf den slutsatsen, att man icke skall skydda annan industri?
Utskottet säger sedan, att sådana handteringar som t. ex. trävaru¬
rörelsen skulle betala all vår skuld till utlandet, men om vi förhindra
dem derifrån genom att med tullar fördyra deras tillverkningskostna¬
der, kunna de icke göra detta. Men kunna vi icke hjelpa denna in¬
dustri, så måste vi söka upp andra industrier, som kunna betala våra
skulder till utlandet, och det tycks, hvad man ser af statistiken, kunna
blifva delvis fläsk- och smörindustrien, såsom jag också skall visa då
vi komma dit. Kan det verkligen vara ekonomiskt klokt att prokla¬
mera den satsen, att vi skola upplåta fritt fält för alla nationer, me¬
dan de till skydd för sin inhemska marknad bygga bålverk mot oss.
Jag kan icke fatta det, och detta har drifvit mig in i det protektio¬
nistiska lägret.
Till sist vill jag nämna några ord om en sak, som af de två siste
talarne vidrörts, nemligen jag kan kalla det arbetarefrågan. De säga,
att det är orätt att lägga en sådan skatt på arbetarne, då tullen ut¬
gör en skatt, som verkar progressivt nedåt. Ja, mine herrar, der stå
vi på olika ståndpunkt. De, som hylla frihandeln, säga: vi vilja skaffa
arbetarne så billiga varor som möjligt; protektionisterna säga: det är
icke så mycket fråga om priset, men vi skola söka skaffa dem arbete.
Jag skall be att få visa herrarne hvad tullskyddet verkar i detta hän¬
seende och jag skall då gå tillbaka till hvitbetsodlingen. Denna är
skyddad, och många säga, att skyddet är för högt, många vilja taga
bort det, derför att det skulle vara endast kapitalister, som draga
nytta deraf. Men huru verkar denna tull med afseende på arbetarne?
Hvad har intradt på den trakt, der ifrågavarande odling drifves? Jo,
under pågående arbete äro lönerna ofantligt högt uppdrifna. Personer
kunna förtjena 2 å 3 kr om dagen. Hvad är orsaken? Jo, att denna
industri har skydd. Nu kommer någon välvillig menniska och säger
till arbetaren: “vore det icke bättre om du finge köpa ditt bröd billigare;
det är hårdt, att godsegaren skall förtjena på dig“. Naturligtvis går
arbetaren in härpå, och så vill han hafva bort spanmålstullen. Så
kommer en annan person och säger, att om spanmålstullen tages bort,
blifva vi alldeles tvungna att taga bort tullen på socker, och tages
tullen på socker bort, blir följden, att din arbetslön sjunker. “Nej“,
säger arbetaren, “jag vill då mycket hellre förtjena 2 å 3 kr. om da¬
gen". Tullskyddet verkar alltså till förmån för icke allenast industri-
idkaren utan äfven arbetaren.
N:0 10. 22
Ifrågasatt
nedsättning
tullen på
omalen spån
mål.
(FortsJ
Lördagen den 7 Mars.
Under det striden mellan de olika systemen utvecklas, söker man,
för att få sina åsigter gällande, arbeta på att sätta de olika samhälls-
. klasserna upp mot hvarandra, och bästa sättet för att nå detta ända¬
mål är att sätta arbetsgifvarne och arbetarne i strid mot hvarandra.
Det är äfven hvad som pågår i närvarande stund. Det lärer hafva
bildats särskilda föreningar för detta ändamål, och här på samma
ställe stod nyss eu talare och med taflor visade, huru man gör allt
hvad1 i ens magt står för att bringa arbetaren i harnesk mot arbets-
gifvaren. Ja, man kan blåsa på en gnista så länge att deraf blir en
stor eld. Arbetsgivare och arbetare behöfva hvarandra, de äro lem¬
mar af samma kropp, och lider den ene, lider den andre. För någon
tid sedan hörde jag ett mycket expressivt uttryck för huru en arbetare
och en arbetsgivare borde vara mot hvarandra,' och det fäldes af
general Booth vid hans besök härstädes. I det han bjöd armen åt
sin tolk, sade han: “så skola arbetare och arbetsgivare vandra tillsam¬
mans såsom ett par äkta makar“. Nu finnas de, som i stället göra allt
för att sätta dem upp mot hvarandra. Jag har aldrig sett, att de per¬
soner, som göra till sin särskilda uppgift att åstadkomma kif och split
menniskor emellan, att söka ingjuta i menniskans sinne hatets och
afundsjukans onda genier, fått någon välsignelse af sitt arbete, och
jag tror ej heller att så skall ske. Deremot tror jag, att den menni¬
ska, som önskar få välsignelse af sitt arbete, bör arbeta i alldeles
motsatt rigtning, bör arbeta på att åstadkomma frid och icke split
menniskor emellan. Af hvad jag nu yttrat framgår tydligen, att vän¬
skapen till arbetaren, den mindre bemedlade, beror icke på om jag är
protektionist eller frihandlare, beror icke på om jag är radikal eller
konservativ, beror icke på om jag är kraschanerad eller mitt bröst
är blankt. Nej, den har djupare rötter, den har sitt ursprung i den
ena menniskans kärlek till den andra. Den kommer icke från det
yrke, jag drifver, utan alldeles säkert från menniskans sinnesförfatt¬
ning, menniskans hjerta. Hvad jag här uttalat får stå för min räk¬
ning. Jag vet väl, att mina ord skola misstydas, betydligt misstydas,
men det har ej hindrat mig att uttala dem. Jag har uttalat dem der¬
för att jag känner dem, derför att de gå från hjertat. Man må
gerna misstyda mina ord. Mitt samvete är fredadt; jag vet sjelf,
hvilken mening jag haft med hvad jag yttrat. — Sådan ställningen
för närvarande är i vårt land, i Europa och andra verldsdelar, har jag
trott och tror fortfarande, att jag handlar rättast i att vara protek¬
tionist, att skydda mitt land mot utlandets konkurrens. Då min öf¬
vertygelse är sådan, kan jag icke annat än yrka bifall till reservan¬
ternas förslag.
Herr Carlborg: Under den mångåriga strid, som i vårt land
pågått om tullar eller icke tullar, hafva tullarnes motståndare före¬
trädesvis åberopat två omständigheter till stöd för deras mening om
tullarnes förkastlighet, och dessa omständigheter hafva i synnerhet
med skärpa framhållits vid de två senaste valperioderna 1887 och
1890. De hafva nemligen dels påstått, att flertalet af svenska folket
icke vill hafva några tullar, och att, om sådana blefve införda, de
23 N:o 10.
Lördagen den 7 Mars.
.■skulle verka till förtryck för de mindre väl lottade, eller arbetsklassen, Ifrågasatt
■och till fördyrande af dess nödvändigaste födoämnen. nedsättning i
Hvad då först beträffar påståendet, att flertalet af svenska folket, tul^enPa
eller — som det icke sällan hetat hela svenska folket — icke vill °ma
hafva några tullar, så har jag gjort en beräkning, huru det i verklig- (Forts.)
heten förhåller sig dermed. I Andra Kammaren finnes det, såsom
kändt torde vara, åtminstone 87 protektionister, deraf 80 äro valde
för landtkretsar. Dessa 80 representera hvardera eu folkmängd af
26,546 personer, då deremot de 74 stadsrepresentanterna, hvilka äro
frihandlare, endast representera omkring 10,800 hvardera. Egde nu
icke städerna denna minst sagdt ojemna och enligt min åsigt orätt¬
visa representationsrätt, hvarigenom de välja dubbelt så många re¬
presentanter som landsbygden i förhållande till invånareantalet, så
både vi i Andra Kammaren endast ett 40-tal stadsrepresentanter,
hvilket skulle stält antalet något så när jeinnt mellan frihandlare
och protektionister. Om vi dertill taga i betraktande, huru valen
utfallit i landstingen, hvilkas valmän måste vara minst lika väl qvali-
ficerade att bedöma hvad som kan vara för landet nyttigt som den
stora massan i städerna, som insatt frihandlare i riksdagen, så tror
jag att det påståendet, att svenska folket ej vill hafva några tullar,
icke väger mycket.
Hvad åter angår det andra, ofta, ja ständigt åberopade skälet,
att dessa tullar skulle vara så häråt tryckande för arbetarne, måste
jag för min del bestrida äfven den satseu. Hade icke 1887 års riks-
dagsupplösning förekommit, skulle denna förändring försiggått nästan
utan att man observerat den. Af den tabell, som finnes bilagd ut¬
skottets betänkande och som utvisar spanmålsprisen från och med
1866 till och med 1890, finner man, att för 10 å 15 år sedan rågen
i allmänhet var mycket dyrare än den nu är med tullen. Och jag
har talat med många arbetare, som villigt erkänna, något som äfven
förut här i dag påpekats och genom eu stor auktoritets beräkningar
ådagalagts, att rågen icke kan produceras under det pris den nu har
utan förlust för landtbrukaren. Vi protektionister hafva påyrkat tullar,
emedan vi anse dem leda till fäderneslandets bästa; och om så är
förhållandet, finnes ingen så fattig, att han icke bör i sin mån bi¬
draga till ett så högt mål.
Innan jag slutar beder jag att särskild!, få påpeka ett påstående
i utskottets betänkande, som icke öfverensstämmer med verkliga för¬
hållandet. Sedan der omnämnts det obestridliga faktum, att, under
den tid spanmålsprisen voro låga, vårt landtbruk bedrefs på ett
intensivare sätt, hvilket framkallade en förädlingsindustri, hvarigenom
landtbruksprodukterna kunde föryttras i en mera förädlad form, så
säger utskottet sedermera: “spanmålstullen afbröt den rigtning landt-
bruket sålunda tagit och är till sin natur egnad att hämma den.
Jag bestrider, att så är förhållandet. Jag vet icke ett enda mejeri
eller annan förädlingsinrättning, hvars verksamhet blifvit afbruten
genom spanmålstullarnes införande, utan de hafva fortgått obehindradt
och komma säkerligen också att fortgå. Skulle man deremot återgå
till det gamla, så blefve en följd, att den svenske jordbrukaren, som
N:0 10.
Ifrågasatt
nedsättning i
tullen på
omalen spån-
mål.
(Forts.)
24 Lördagen den 7 Mars.
genom spanmålstullarnes införande fått litet mera tillförsigt, skulle
förlora modet och återfalla i den håglöshet., som förut verkade så
slappande på hela vår jordbruksindustri. För fäderneslandets bästa
måste jag för min del yrka, att de nu föreslagna förändringarna måtte
i allo af kammaren ogillas, hvadan jag äfven yrkar bifall till reser¬
vanternas förslag i den nu föredragna punkten.
Herr Roman: Jag har med mitt uppträdande i frågan icke för
afsigt att inlåta mig på några mer eller mindre djupsinniga spekula¬
tioner öfver skälen för eller mot tullar, och sådant vore ju för öfrigt
fullkomligt ändam ålslöst.
Åfkläder man tullfrågan det fosterländska skynke, hvarmed ifrarne
för lifsmedelstullar haft sig särskildt angeläget att drapera densamma,
så ter sig frågan om lifsmedelstullar uteslutande såsom eu ren in¬
tressefråga, för hvars bedömande det i främsta rummet gäller att
bestämma, hvad som deri är ens eget intresse, och derefter huru vida
skäl förefinnas, på grund hvaraf man bör uppgifva sitt eget intresse
och derigenom bidraga till främjandet af motpartiets intresse. För
min del har jag så mycket mindre kunnat finna något enda skäl,
hvarför jag i denna fråga skulle uppgifva flertalets intresse, som till
detta flertal är att räkna den klass af medborgare, som i alla af-
seenden lefver under de ogynsammaste förhållanden. Följaktligen bär
jag slutit mig till lifsmedelstullarnes motståndare och kommer att
rösta med dessa. Visserligen hafva det nu rådande tullsystemets
ledande män lofvat att under lifsmedelstullarnes hägn föra oss alla,
både får och getter, genaste vägen in i det förlofvade landet; men
jag får bekänna, att sanningen i det väl bekanta, af en talare i denna
kammare helt nyligen i en annan fråga citerade ordspråket “bättre
en fågel i hand än tio i skogen“, öfvertygar mig långt kraftigare än
de fagraste löften.
Herr Reuterswärd: Jag har varit tveksam, huru vida jag borde
uppträda i denna fråga, då jag under det de egentliga tullstriderna
försiggingo, 1888 och derförinnan, så ofta varit i elden och uttalat
min mening. Jag hade hoppats, att efter det beslut, Riksdagen
nämnda år fattade och af Kongl. Maj:t sanktionerats, skulle vi i denna
fråga få litet fred i landet, men så har icke skett. Det finnes krafter,
som begagna alla möjliga medel för att bibehålla en strid i land
och stad och mellan land och stad, en strid, som tyckes taga sådana
dimensioner, att man verkligen häpnar öfver att sådant kunnat ske
och hvilka följderna deraf kunna blifva.
Nu säger man i dag, att det föreliggande förslaget, som med den
förseglade sedelns tillhjelp genorndrifvits i bevillningutskottet, är ett
moderat medlingsförslag. Men, mine herrar, jag vågar påstå, att då
man läser de motioner, på hvilka utskottet grundat sitt beslut, så
finner man, att det icke varit meningen att med detta förslag stifta
fred, utan har meningen varit den att lösrycka en af hörnstenarne i
det nuvarande tullsystemet. För att bevisa sanningen af detta mitt
yttrande, skall jag be att få uppläsa litet ur den motion, som afgifvits
25 N:o 10.
Lördagen den 7 Mars.
af 23 af Stockholms 24 representanter i Andra Kammaren — den Ifrågasatt
tjugufjerde är nemligen ledamot i utskottet och hade tillfälle att der 1
yttra sig och detta tillfälle försummade han icke heller, enär han om^uu spån-
yttrade sig icke mindre än 26 gånger i en enda punkt. I nämnda mål.
massmotion heter det bland annat, att “det är så mycket vigtigare (Forts.)
att en återgång till’ det gamla bepröfvade systemet med tullfrihet för
folkets födoämnen sker nu, som det måste blifva svårare att åväga¬
bringa en ändring, i fall “systemet* tillätes att fatta fast fot särskildt
i statslån an si elt afseende. “Det är en i statshushållningen blott allt för
ofta besannad erfarenhet, att stora inkomster skapa stora utgifter,* etc.
Herrarne finna således, att hade våra motståndare från Andra Kam¬
maren inom utskottet känt sig nog starka inom riksdagen, så sanner¬
ligen de kommit med detta alternativ, som nu föreligger. Och det är
min fulla öfvertygelse, att det steg, som nu tagits och som man säger
skall leda till försoning och fred, detta steg är blott en begynnelse
för att nästa år komma in på samma kapitel och må hända tager man
icke allt då, utan kanske blott hälften af hvad som återstår, för att
sedan taga resten.
Man må betrakta saken ur hvilka synpunkter som helst, så vågar
jag påstå, att det är för vårt lands jordbrukare oundgängligen nöd¬
vändigt att skyddet kommer dem till hjelp mot den utländska kon¬
kurrensen, om det skall vara möjligt att bygga och bebo detta land.
Och då, mine herrar, är det för den, som önskar att se en besuten
jordbrukareklass i stället för utvandrare i massor, en pligt att så
lagstifta, att landets söner må kunna stanna och uppodla vårt eget
land, på det att vi må, inom egna gränser, vinna Finland åter, för
oss är det en pligt att kämpa till sista stund för en sak, som vi anse
så oeftergiflig och sant fosterländsk.
Då man kommer till andra punkten i betänkandet, säger man,
att det gäller sådana småsaker, att det betyder ingenting, antingen
tull åsättes eller icke. Men jag säger, att hvarje rubbning, som göres
i systemet under nuvarande förhållanden, är ett försök att störta sy¬
stemet. Hade det kommit fram motioner i syfte endast att göra vissa
små jemkningar i nu befintliga tullsatser, så är det icke osannlikt,
att sådana kommit att verkställas, ehuru jag icke svarar för att jag
för min del skulle röstat för dem. Nu är det systemets fiender, som
söka vinna terräng genom den slumpen att majoriteten i Andra Kam¬
maren förvandlats ifrån tullskyddsvänner till frihandlare; jag kallar
det en slump, ty så är det. Och det hade icke varit tänkbart, att
sammansättningen inom Andra Kammaren blifvit sådan den är, om
icke de mest oerhörda agitationer bedrifvits före valen. De, som satt
sig i spetsen för dessa agitationer, få sjelfve bedöma, huru vida de
handlat fosterländskt eller icke.
Man tror, att man genom tullarnes afskaffende eller sänkande
skall kunna reglera den så vigtiga och alla länder sysselsättande ar¬
betarefrågan. Tro herrarne, att man genom en kronas nedsättning i
tullen på en tunna spanmål skall tillfredsställa arbetarnes anspråk
och önskningar? Nej, mine herrar, det är ett nonsens att komma
med något sådant. Frihandlarne hafva endast begagnat det nya sy-
N:o 10. 26
Lördagen den 7 Mars.
Ifrågasatt
nedsättning <
tullen på
omalen spån-
mål.
(Forts.)
stemet för att reta upp massorna mot det nya systemets anhängare.
De äro alldeles för kloke män, desse som stå i spetsen för arbetare¬
rörelsen, att icke veta, att det för en arbetare betyder ingenting, om
han så ock skall på en tunna spanmål betala hela tullen. Då man
beräknar, att 1V4 tunna råg motsvarar en persons behof för året, så
fördela denna krona på 365 dagar, få herrarne se hvad det betyder
för det dagliga brödet.
Jag tänkte icke säga så mycket som jag sagt, men då jag kom¬
mer in på denna fråga blir jag alltid litet varm. Hvad som egent¬
ligen föranlät mig alt nu begära ordet, var ett yttrande af friherre
Klinckowström. Han förebrådde nemligen både protektionister och
frihandlare för att de icke framhållit en vigtig fråga, som han be¬
rörde, frågan om de s. k. mellanhänderna, och att, om man ser på
börsnoteringen och finner exempelvis 10 kronor för en tunna råg, så
är detta icke det pris landtmannen får. Denne får kanske 7: 50 å 8
kronor, resten få mellanhänderna, minus frakten, och 1887 var det
händelsen, att landtbrukaren på sitt magasin icke fick mera än 7: 50
å 8 kronor, det kan jag faktiskt bevisa.
Herr Biesért önskade naturligtvis, att tullarna på lifsmedel skulle
borttagas, och han ville såsom ersättning hafva högre tull på lyx¬
artiklar och öfverflödsvaror. Det är en åsigt, som jag alltid kämpat
för inom riksdagen, men hvad som hindrat oss att beträda den vägen,
är handelstraktaterna; och jag är mycket säker på att herr Biesért
röstade för traktaternas bibehållande, så att han får taga på sitt an¬
svar att tullen icke blifvit höjd på lyxartiklar.
Herr Claeson talade om, att en sådan liten skattelindring som en
krona på 100 kilogram skulle vara en välkommen eftergift för det
brödätande folket, och att detta tillmötesgående skulle skänka sin
rikliga belöning. Men jag får säga, att man tillfredsställer icke folket
med fagert tal och icke heller med så små eftergifter som han föi’-
ordar.
Utgången inom denna kammare hyser jag icke den ringaste
fruktan för, och jag hoppas att den måtte blifva lika gynsam vid den
gemensamma voteringen. Allt tal i detta ämne kan således vara
öfverflödigt, men, som sagdt, jag ville åtminstone gifva till känna, att
jag står orubbligt qvar på samma ståndpunkt, som jag alltid intagit
i denna fråga, och med anledning deraf anhåller jag, herr talman,
om afslag på utskottets förslag i denna punkt, och att således den
gällande tullsatsen 2 kronor 50 öre per 100 kilogram måtte af Första
Kammaren bibehållas.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till samman¬
trädets fortsättande kl. 7 e. m.
Herr Kaj erd t: Man beklagar krig, men man afväpnar icke utan
fara för politisk undergång, så länge andra folk fortfara att vara
väpnade. Sammalunda må man beklaga skyddstullar, särdeles om de
i någon mån fördyra det dagliga brödet, men man afskaffar eller
förminskar icke dessa tullar utan fara för ekonomiskt förderf, så
Lördagen den 7 Mars,
27 N:o 10.
länge andra folk med rikligare näringskällor och större kapitalstyrka
fortfarande bibehålla och öka sina tullar. Klarare än någonsin har
denna sanning stått för mig just i dessa dagar, då såsom bekant en känsla
af fosterländskt ansvar börjat allt mer sprida sig i landet, ja till och
med begynt klappa på dörren till riksförsamlingen. År det väl, vågar
jag fråga, välbetänkt att tilltäppa eller försvaga den rikaste och
säkraste källan till det flöde, som framför allt erfordras, då det gäller
att ordna och någorlunda betryggande försvara vår neutralitet. För
min del tror jag det icke. Skuldsättningens breda väg har vårt land
mer än nog beträda och jag fruktar, att den olyckliga och förvända
vanan att lefva på lån omsider drager med sig den ödesdigra att
låna för att lefva. Måtte vi då åtminstone i den fråga, jag nyss be¬
rört, förmå att taga första steget med egna medel, så att dessa åt¬
gärder för sjelfständighetens betryggande icke må bära den gäld-
bundna osjelfständighetens trälmärke.
Hufvudsakligen från denna synpunkt och helt och hållet afstå¬
ende ifrån att tner än som förut, och enligt min tanke så fullstän¬
digt skett, bemöta de särskilda invändningarne från den befolknings
synpunkt, som skulle förmenas lida af dessa tullar, beder jag att få
helt kort yrka bifall till reservanternas förslag.
Herr Gahn: Jag hade icke tänkt begära ordet i denna fråga,
då jag redan vid föregående tillfällen uttalat min åsigt, men det var
ett yttrande af vår ärade ålderspresident, som jag icke kan underlåta
att lemna oanmärkt.
Han har sökt att genom exempel borttaga betydelsen af tullar
för vår arbetarebefolkning. Då jag är i tillfälle att använda en stor
mängd arbetare, beder jag att få upplysa herrarne om, att denna
hans skildring af den ringa betydelsen för dem af höjda lifsmedels-
tullar, enligt min tanke, är fullkomligt origtig. Han har bland annat
sagt, att, då man vet, att en person behöfver för att lefva l‘/4 tunna
råg om året, så spelar det ingen roll, om priset på tunnan höjes med
en krona. Men lian glömmer, att de fleste arbetare hafva en stor
familj att underhålla, hvilken måste lefva på mannens arbetsförtjenst;
och denna lefver icke på l’/4 tunna, utan behöfver en 4 å 5 tunnor
förutom de öfriga förnödenhetsvaror, hvilka af tullarne beröras. Det
spelar för ett sådant hushåll en ganska stor roll, om lifsmedels-
tullarne höjas. Jag har vid föregående tillfällen yttrat, att efter
noggrann beräkning och efter jemförelse med en massa folks mot-
böcker det visat sig, att dessa tullar fördyrat lefnadskostnaderna med
40 å 50 kronor per hushåll. Det är för en arbetare, som tjenar
1 krona 50 öre om dagen utom sön- och helgdagar, ett ganska stort
afbräck, och att deras ställning äfven blifvit sämre, det finna nog
arbetsgifvarne bäst. Det är också bland arbetarebefolkningen en all¬
mänt uttalad åsigt, att deras ställning, sedan skyddstullsystemet in¬
förts, icke är så god som under frihandelsperioden, utan att den för¬
sämrats. Och det är alldeles naturligt, mine herrar! Tv hafva arbets¬
tillfällena i ringaste mån ökats genom att jordbrukaren fått mera
betaldt för sin spanmål? Nej, visst icke! Åtskilliga stora industrier
Ifrågasatt
nedsättning
tullen på
omalen spån
mål.
(Forts.)
N:0 10. 28
Ifrågasatt
nedsättning i
tullen på
omalen spån-
mål.
(Forts.)
Lördagen den 7 Mars.
hafva under dessa år arbetat under så ogynsamma förhållanden, att
de icke haft tillfälle höja sina arbetares förmåner. Resultatet har
blifvit, att arbetande utarmas. Det finnes visserligen undantag, och
Skåne med sin hvitbetsodling har anförts såsom exempel, men i all¬
mänhet stå arbetarnes löner qvar på samma ståndpunkt som förut.
Lifsmedlen äro dyrare och arbetaren blir allt mer skuldsatt.
Jag har härmed blott velat inlägga er. gensaga mot herr
Reuterswärds påstående, och yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Larsson, Liss Olof: Jag hade icke tänkt att begära
ordet i denna fråga, enär densamma är så tillräckligt både nu och
tillförene debatterad; och jag skulle icke heller hafva behöft begära
ordet för att tillkännagifva min ståndpunkt i frågan, enär jag här¬
vid så många föregående tillfällen yttrat mig i frågor af liknande
beskaffenhet med den nu föreliggande. Jag har emellertid blifvit
uppkallad deraf, att två representanter från Dalarne uppträdt och
låtit förstå, att de förde talan för folket der uppe. Jag vågar för
min del försäkra, att icke förde de talan för dem, som valt dem, tv
landstinget är så sammansatt, att deraf åtminstone mer än två tredje¬
delar hyllar samma åsigter i denna fråga som jag, under det att
knappt en tredjedel står på den sida, som hyllar deras åsigt. Jag
vill också inlägga min lifligaste protest mot påståendet, att det skulle
blifvit sämre stäldt i denna trakt af landet, sedan det nya systemet
införts. Detta påstående är helt enkelt icke sant. Ställningen har
blifvit bättre, och om jag vädjar till de två herrar, som nyss upp¬
trädde, skola de bestämt gifva mig rätt derutinnan, att ställningen
är bättre nu, efter det 1888 års beslut fattades, än derförut. Jag
tror icke, att inom provinsen Dalarne meningarne äro delade härom,
bland dem åtminstone, som vilja hålla sig till sanningen. En talare
sade, att han, som ömmade för de skattdragande, ville vara_ med om
alla berättigade skattelindringar. Ja, om jag hade befolkningen der
uppe här, skulle den finna detta påstående ganska tvifvelaktigt, ij,
så vidt jag vet, har denne talare städse varit den ifrigaste motstån¬
dare, när det gält lindring i grundskatterna och indelningsverkets
tunga; och dock skulle befolkningen, på fråga om hvad som tryckte
den mest, svara: “gif oss lindring i grundskatterna och indelnings¬
verket, hvilka två saker trycka så hardt och så ojemnt“. Alltså, när
man talar om, att man ömmar för den fattige och vill vara med om
skattelindringar, bör man icke, då dessa frågor förekomma, vara mot
desamma. Samma talare sade, att man ville bifalla utskottets förslag
och derigenom taga bort den bästa trumf, radikalismen hade i sin
hand. Jag tycker det vara- besynnerligt, att från det hållet säges,
att man vill taga bort en trumf på radikalismens hand, då man just
under de sista åren gjort allt från det hållet för att framkalla miss¬
nöje och bitterhet, och vädjat just till samma radikalism som man
frammanat till hjelp mot de sträfvanden vi åtminstone gjort att
skydda våra näringar och skaffa arbete åt landets arbetare. Jag vill
icke besvära med! att tala om de märkvärdiga planscher, som visats
af friherre Klinckowström, ehuru jag skulle hafva stor lust dertill,
29 N:0 10.
Lördagen deri 7 Mars.
i synnerhet som de inom Dalarne, och särskild!; min gamla valkrets, Ifrågasatt
blifvit spridda mer än på andra ställen, ty der hafva de spridts icke
packvis, utan lasstals. Det var “herr Peterssons vedermödorsom ogalen spån
gick omkring i 3, 4 exemplar i hvarje gård. Men slutligen kom mål.
folket under fund med att äfven de tullar, som voro åsätta kläder (Forts.
och dylika saker, och som icke kunde läggas det nya systemet till
last, klandrades å dessa planscher. Det gjorde, att handtverkare i
allmänhet och skräddarne i synnerhet — vi böra komma i håg, hvil¬
ken politisk roll dessa spela i våra dagar — när de fingo veta, att
man klandrade tullen äfven på “sydda kläder och andra handtverks-
alster, blefvo förskräckta och voro nära att blifva protektionister.
Då var åter den uppmärksamma föreningen i Stockholm till hands
och lät trycka nya planscher, hvarå man tagit bort allt det som
rörde skräddare och andra handtverkare, och endast bibehållit hvad
som rörde den hatade jordbruksnäringen. Så går man till väga, när
man vill vilseleda enfaldigt folk. Jag skall icke heller tala om de
publikationer, som utdelats der uppe. Jag har en samling sådana
af den ruskigaste beskaffenhet. Man bär sagt mig, att de utgått
från “föreningen mot lifsmedelstullar”, men jag har måst protestera
och säga, att det icke var möjligt, att den skickade ut sådant tryck
bland folket, ty jag skulle annars måst förutsätta, att föreningen an¬
tingen vore dum eller skrefve mot bättre vetande de gemenaste lög¬
ner för att dermed förvilla folket, och det kunde jag icke. Till be¬
vis om huru man behandlar folket och söker framkalla en viss opi¬
nion - en opinion, som jag skulle vilja kalla en förfalskad opinion
— vill jag åberopa ett urklipp, som jag bär har i min band, af' en
tidning, nemligen af “föreningens mot lifsmedelstullar” husgud, Stock¬
holms Dagblad för den 28 augusti 1888. Jag nämner datum, på det
att hvar och en må kunna kontrollera, att hvad jag uppgifver, är
riktigt. På tal om huru det förhåller sig i Tyskland, der man har
tull ä spanmål, säger Dagbladet och någon protest bär icke inlagts
mot de uppgifna siffrorna — att tullen ingalunda förökat prisan å
spanmål, och visar, att från och med 1879, då Tyskland fick sin höga
spanmålstull, prisen å hvete och råg derstädes oupphörligt år efter år
nedgått. Slutligen säges, att häraf framgår till fullo, att tullförhöj¬
ning arne 1879, 1885 och 1887 icke förmått skrufva upp spanmåls-
prisen i Tyskland högre, utan att tvärt om prisen sedan 1819 gått
mer och mer till baka, ehuru det icke varit brist på dåliga skördeår
under tiden. Blott man vänder om bladet i tidningen, finner man
kanske uppgifvet, att priset å spanmål höjes med tullens hela be¬
lopp eller till och med derutöfver. Detta allt skall gå i folk, förstås.
Vidare skrifver samma tidning, på tal om att frihandlarne klandra,
att tullvännerna försöka fä in i Första Kammaren så många skydds-
vänlige riksdagsmän som möjligt, att man ofta nog frågar, hvarför
icke skyddspartiet skulle få behålla sin kammare — den Första —
lika exklusivt för sig som frihandlarne sin kammare — frihandlarnes
kammare, det är Andra Kammaren. Svaret ligger nära till hands,
säo-er tidningen; det ligger helt enkelt deri, att Första Kammaren
har många andra samt långt vidsträcktare och vigtigare uppgifter
N:0 10. 30
Ifrågasatt
nedsättning '•
tulien på
omalen spån
mål.
(Forts.)
Lördagen den 7 Mars.
_ än att tjena till voteringsmaslrin för några partiledare. När man
1 läser detta, är det tydligt, att detta fribandlarnes huvudorgan anser,
. att Andra Kammaren endast har till uppgift att vara voterings-
maskin åt vissa partiledare. Så behandlar och så bedömer den tid¬
ningen dem, som man säger vara sitt folk. Jag protesterar mot
hvad tidningen sålunda skrifvit, men jag har velat anföra det såsom
ett bevis på huru man tillåter sig att skrifva, eller att den ena kam¬
maren endast är till för att tjena några partiledare.
Nyss sades, att spanmålsprisen voro så höga nu. Ja, visst äro
de högre nu än för några år sedan, men jag får säga att, äfven om
prisen der hemma icke äro så låga nu som år 1887, förhåller det sig
dock så, att dessa personer, som man säger lida sådan nöd i följd af
de höga tullarna, på fråga om de vilja köpa hemmaväxt råg, svara:
“nej, vi äta icke bondråg". Nej, det skall vara vissa märken af
större industriella anläggningar i in- eller utlandet. Den råg, som
växer hemma, kan knappt säljas till något pris.
Jag tycker, att frihandlarne gerna kunde unna tullvännerna någon
frist och icke genast börja att rifva ned det nya systemet. Tullvän¬
nerna höllo sig ju länge, 25 a SO år, innan de började rubba fri¬
handelssystemet. Låt oss blott få behålla det nya systemet några år,
så vågar jag hoppas att verkningarne skola vara sådana, att det icke
skall finnas någon frihandlare. Systemet skall blifva så välsignelse-
bringande, att äfven den ifrigaste frihandlare skall få ögonen öppna
och finna, att systemet icke var så galet. Skulle så hända att syste¬
mets verkningar blefve olycksbringande för fosterlandet, är jag öfver -
tvgad om, att ingen enda protektionist skulle hålla på systemet. Vi
skulle icke ställa oss på några teoretiska grunder och säga: det är
teoretiskt rigtigt att hafva tullskydd, utan vi skulle ställa oss på den
grund, att skyddet är för landet onyttigt och att detsamma i följd
deraf bör tagas bort. Icke skulle vi, såsom frihandlarne, säga: låt
vara att frihandelssystemet fört landet till branten af undergång; sy¬
stemet är så teoretiskt rigtigt, att vi ändock omöjligt kunna öfver¬
gifva detsamma.
Missnöjet med det nya systemet är — jag är lifligt öfvertygad
derom — tillkonstladt. Inom den ort, jag tillhör, äro de mera san¬
sade och de, som förut åtminstone varit använda i kommunala värf
och haft det bästa anseende, tullvänner, medan de personer, till hvilka
frihandlarne vädjat, i regeln varit de okunnigaste och oerfarnaste, der¬
af många drif vits fram till s. k. folkmöten och valmöten, och som
förr aldrig satt sin fot in i sockenstugan, hvars belägenhet de knappt
kände till. Somliga visste icke annat, när de hörde det myckna talet
om tull, än att det gälde tullen vid qvarnen. Hade 1887 års beslut
blifvit sanktioneradt utan den för landet olycksbringande riksdagsupp-
lösningen, skulle icke något sådant missnöje förefunnits inom landet,
som det, hvilket dermed framkallats. Man skulle såsom förut lefvat
i fred och endrägt. Arbetsgivare och arbetare skulle hafva betraktat
hvarandra såsom vänner. Nu söker man i stället uppkalla krig mellan
alla. Det är riksdagsupplösningen, som vållat detta, och den är en
gjord gerning, som icke kan göras ogjord; och det torde väl dröja
31
N:o 10.
Lördagen den 7 Mars.
länge, innan de sår, som derigenom refvos upp, blifva läkta. Mig
synes, att de sansade männen, både de, som finnas inom och de, som
finnas utom riksdagen, borde göra allt för att stilla den oro och den
fiendskap mellan olika samhällslager, som framkallats, och hvaraf alla
parter lida, icke minst de, som framkallat densamma. För min del
har jag trott och tror fortfarande, att så länge de främmande magter,
som omgifva oss, skydda sina näringar, ett skydd äfven för våra nä¬
ringar är alldeles nödvändigt. Jag tillhör ju en ort, der man icke
producerar spanmål till afsalu, men jag har icke tagit denna fråga
såsom en ortfråga, jag har icke stält det spörsmålet till mig: förtjenar
jag personligen eller den kommun, jag tillhör eller den provins, jag
tillhör, på tull, eller har jag eller de skada deraf. Jag har sett frå¬
gan ur en högre synpunkt: är det för fosterlandet nyttigt att bibe¬
hålla det nya systemet, eller för fosterlandet nyttigt att taga bort
detsamma. Svaret har icke vållat mig någon tvekan. Jag tror mig
handla i fosterlandets sanna intresse, då jag yrkar afslag å utskottets
betänkande och bifall till reservationen.
Herr af Buren: Jag har haft den äran att deltaga i bevillnings¬
utskottets förhandlingar. Jag måste bekänna, att det många gånger
varit mig motbjudande, ty jag kan icke kalla det arbete, som der egt
rum, för annat än ett hazardspel. Vinsterna och förlusterna af detta
hasardspel ligga nu framför oss i detta utskottets betänkande, hvar¬
öfver Riksdagen nu skall fälla sin slutliga dom.
Vill man verkligen se saken sådan den är, skall ingen kunna för¬
neka, att den ekonomiska ställningen i landet i allmänhet blifvit bättre
och särskildt för de mindre bemedlade eller kroppsarbetaren.
Det är icke sant, hvad en föregående talare yttrade, att en arbe¬
tarefamilj får för sin brödföda betala 40 å 50 kronor mera sedan
tullen införts än förut. Han sade, att för en arbetarefamilj åtgår 4 å
5 tunnor spanmål om året. Om man origtigt antager, att tullen ver¬
kar med hela sitt belopp, så utgör tullen för 500 kilogram spanmål
ingalunda 40 å 50 kronor, utan endast 12 kronor 50 öre. Vid ett
bruk, ett större etablissement i närheten af den trakt, den ärade ta¬
laren tillhör, bedrefs vid tiden för spanmålstullarnes införande en häf¬
tig agitation mot dessa tullar. I synnerhet arbetarne hade genom denna
agitation blifvit förargade öfver den förmenta ökning, som genom
tullarne uppstått i lifsmedelsprisen. Der i trakten fans ännu qvar den
gamla seden att aflöna arbetaren icke blott med penningar, utan äfven
med spanmål. Just 4 å 5 tunnor fick han i stat för sitt arbete jemte
sin penningeaflöning. Bruksegaren sade då till arbetarne: “nu hafva
vi fått tullar och jag vet, att de icke äro omtyckta af eder; jag vill
derför öka edra arbetslöner något och öka dem så, att I fån 25 öre
mera om dagen än förut. Men då ni anse, att tullarne hafva fördyrat
edra lifsförnödenheter, så vill jag framlägga ett annat alternativ, och
det är, att jag icke gifver er dessa 25 öre, utan i stället gifver er
samma aflöning i stat och penningar som förut och dessutom 4 å 5
tunnor spanmål till skänks". Arbetarne begärde då att få fundera
på saken, men dagen derpå, när de kommo åter, förklarade de, att
Ifrågasatt
nedsättning
tullen på
omalen spån
mål.
(Forts.)
N:o 10. 32
Lördagen den 7 Mars.
Ifrågasatt de hellre ville hafva den utlofvade förhöjningen i dagspenningen än
nedsättning^ i spantnålen.
•omalen /‘an Jag vill icke upptaga kammarens dyrbara tid med att ingå i
<ma målfan' svaromål på hvad som vidare här yttrats, utan jag inskränker mig att
(Forts.) till protokollet få uttala min mening, som är denna: Vi skola icke
nedsätta eller afskaffa dessa jordbrukstullar, som icke verkat annat ån
godt, men deremot bemöda oss om att så vidt möjligt år afskaffa den
orättfärdiga agitationx som bedrifvits öfver hela vårt land af “före¬
ningen mot lifsmedelstullar“ och som icke verkat annat än ondt.
Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.
Herr Claeson: Jag skulle icke tillåtit mig att, för andra gången,
begära ordet, om icke eu talare formligen vädjat till mig. Han frå¬
gade, om icke det ekonomiska tillståndet i den trakt, hvilken vi begge
tillhöra, under de sista åren förbättrats. Jag vågar icke bestämt svara
ja eller nej derpå; men det vågar jag bestämdt uttala, att, om så är
förhållandet, detta skett icke till följd af dessa tullar på spanmål och
fläsk, som hardt trycka befolkningen, utan oaktadt dessa tullsatser.
Det är ju icke på tullen ensam, som sådana förhållanden bero, utan
dervid inverka äfven många andra faktorer. Af befolkningen derstä¬
des finnes det icke 5 å 10 procent, som i ökad inkomst genom lifs-
medelstullarne får ersättning för sina genom de stegrade prisen på
lifsmedel ökade utgifter. Jag vågar visserligen icke med bestämdhet
säga det, ty jag hade icke tänkt, att jag skulle behöfva vara späckad
med siffror, men jag tror dock för visso, hvad äfven för mig uppgif¬
va, att uti Leksands socken fattigvårdstungan under dessa år vuxit
ganska betydligt, icke blott så, att kostnadsbeloppet stigit i följd af
de ökade prisen på lifsmedel, utan äfven på det sätt, att understöds-
tagarnes antal ökats. Hvad jag vet, det är att befolkningen rundt
omkring i denna trakt högeligen jemra! sig öfver dessa tullar och
önskat en lindring i desamma. Så vidt jag förstår, var det detta starka
missnöje öfver tullarne, som afgjorde utgången af senaste riksdags¬
mannaval.
Man har gjort invändning mot en annan talares på dalabänken
uppgift, att den genom tullen åstadkomna ökning i arliga lefnads-
kostnaden der uppe för en fattig arbetarefamilj kunde bestiga sig till
40 å 50 kronor. Det skall vara en stor arbetarefamilj, och talaren
har nog afsett, att denna ökning skett icke blott genom rågtullen,
utan genom alla tullar å lifsmedel sammanlagda. Jag har af famil¬
jefäder låtit mig berättas, att en någorlunda stor familj der uppe
förbrukar ungefärligen en säck mjöl i månaden. Om priset på hvarje säck
ökas, som det gjort hittills, med omkring 3 kronor, så utgör detta
per år en tillökning i utgifter af 30 å 36 kronor, och jag kan för¬
säkra herrarne, att det är ej mången bland dessa, som fått en mot¬
svarande eller ens någon tillökning i sina inkomster.
Det, som särskilt torde kräfva ett svar från min sida var, att en
talare sade, att, då jag åberopade min ort, jag icke framhöll mina
kommittenters åsigter. Det är sant. Jag vet väl, att majoriteten inom
Kopparbergs läns" landsting är protektionistisk, men jag har aldrig
Lördagen den 7 Mara. . 33 N-'0 10.
trött mig hafva rätt och icke ett ögonblick haft lust att accomodera ifrågasatt
mitt samvete efter mina kommittenters åsigter. nedsättning %
Med anledning af hvad den näst siste talaren yttrade om min twlfen på
ställning till grundskatteafskrifningen, får jag genmäla, att jag icke mdLPm'
kan, såsom han tycktes göra, taga hänsyn uteslutande till hemmans- (Forts.)
egareintresset. Jag anser för min del, att Första Kammaren repre¬
senterar hvarje invånares här i landet intressen från Konungens ända
ned till dagakarlens. Det behöfver således ej, såsom han sade, vara
besynnerligt, att jag ömmar för de små i samhället, men icke vill
vara med om att afskrifva grundskatterna. Jag anser det nemligen
vara orättvist och origtigt att afskrifva grundskatterna, men rättvist
och riktigt att lindra lifsmedelsbeskattningen. Emellan dessa två saker
förefinnes enligt min tanke en stor skilnad.
En annan talare yttrade, att hvad jag sagt om att detta skulle
stämma till frid, vore ett nonsens. Det är ju möjligt, men jag tror
det ej, utan tror, att hvad som kan göras för att vinna ett godt för¬
hållande mellan arbetare och arbetsgivare, också bör göras. Han
sade^ vidare, att man ej dämpar radikalismen med fraser. Ja, deruti
vill jag på det varmaste instämma, men att göra, om också en liten
lättnad i beskattningen, anser jag icke vara någon fras, utan en reel
sak, ^och underlåtenheten derför ett desto större felgrepp, då lättnaden
är så liten att den med all säkerhet, och specielt under nuvarande
förhållanden icke kan skada de intressen, för hvilka denna tull egent¬
ligen är åsatt. Det förefaller mig besynnerligt, att man nu icke vill
göra ens detta. Det måste nemligen, enligt min tanke, vara en trumf
för radikalerna att kunna säga åt den stora hopen, som vanligen icke
dömer sjelfständigt, att här har begärts en ringa lindring, men att
man sagt ett bleklagdt nej till hvarje framställning i denna rigtning.
Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.
Herr Cas par sson: Jag hade verkligen tänkt att något utförligare
yttra mig och specielt beröra de ryska jordbruksförhållandena, hvilka
för denna fråga hafva en särskild betydelse. Men den förste talaren
har så omständligt upptagit frågan i hela dess omfattning, att han
betagit mig lusten att nu yttra mig utförligare. Blott er. enda sak
vill jag dock beröra.
Utskottet omnämner den politiska betydelse, som skulle ligga i
denna tull, och motionärerna hafva än skarpare betonat detta. De
yttra nemligen: “Härtill kommer, att denna beskattning af vissa sam¬
hällsklasser till förmån för andra i sig innebär fröet till en hotande
samhällslära, för hvilken det vore i högsta grad fåviskt att göra sig
blind. Det är ingen obillig fordran från de kroppsarbetande klasser¬
nas sida att icke nödgas se sin brödföda på konstladt sätt fördyrad.
Och när deras klagan öfver att så skett icke lyckas göra sig gällande
inför lagstiftaren, är sådant i hög grad egnadt att i de djupa lagren
väcka och underhålla missnöje.» Det gifver mig utsökt anledning
att något framhålla lifsmedelstullarnes historia i det land, som gått i
spetsen för den europeiska friheten och som, om det icke alltid fört
friheten framåt, åtminstone varit frihetens martyr och i fyra revolu-
Första Kammarens Prot. 1891. 1V:n 10. 3
N:o 10. 34
Lördagen den 7 Mars.
Ifrågasatt tioner under 80 år sökt häfda och upprätthålla dess principer — jag
nedsättning % menar cjet franska folket. Den franska tullagstiftningen på 16- och
omalen spån- 17-hundratalen reglerades och bestämdes af Gol bert. Hans system
mål. gälde under mer än ett sekel. Hufvudgrunden i detta system var ett
(Forts.) måttligt afvägdt skydd för industrien, hälft fiskalisk och hälft skydds-
system. Inga spanmålstullar, men deremot tull på viktualier och lef¬
vande kreatur. Inga prohibitiva tullsatser. Han var nemligen en allt
för upplyst statsman för att låta prohibitivismen visa sitt ingalunda
fagra anlete i det system han uppgjort. Först tre år efter hans död
blefvo prohibitiva tullar införda i Frankrike. Vi känna, hurusom under
tillämpningen af Colberts system den franska fabriksindustrien gick
med stora steg framåt, medan deremot jordbruket stod stilla. Såsom
jag nyss nämnde, funnos inga importtullar å spanmål, men deremot
fans det ganska höga exporttullar. Det är väl bekant, att under denna
period i Frankrike upprepade gånger hungersnöd inträffade, och att
en sådan i väsentlig mån gaf upphof till den första franska revolutio¬
nen. Jag vill nu icke påstå, att frånvaron af importtullar och till¬
varon af exporttullar varit de enda orsakerna till jordbrukets låga
ståndpunkt i Frankrike, ty dertill bidrogo påtagligen många andra
faktorer, men de torde dock hafva i någon mån dertill medverkat.
Sedermera under republiken och det första kejsardömet med dess stän¬
diga krig kom prohibitivsystemet i sin fulla glans. Det ena inför¬
selförbudet efter det andra utfärdades. När bourbonerna år 1814 åter-
kornrno, försökte de visserligen till en början att mildra detta system.
Men verkningarna visade sig så menliga för den under krigen upp¬
blomstrande franska industrien, att man snart måste öfvergifva dessa
försök, hvarjemte lifsmedelstullar då jemväl infördes. Nu vill det
synas, som om våra motståndare skulle kunna säga: “Här hafva vi
ju således vatten på vår qvarn. Den politiska reaktionen åtföljes
alltid af reaktion på det ekonomiska området och tvärtom*. Jag ber
dock herrarne låta mig tala till punkt, innan domen fälles.
Derefter inträffade år 1830 julirevolutionen, företagen i frihetens
namn för att befrämja just de folkliga intressena. Bourbonerna bort-
drefvos, men — lifsmedelstullarne stodo qvar! Sedan kom 1848 års
revolution, som skulle öppna en ny frihetens sera. Den orleanska dy¬
nastien förjagades, den dåvarande statsförfattningen störtades, monar¬
kien bortsopades och 1848 års konstitution garanterade särskildt ar¬
betets och industriens frihet, men — lifsmedelstullarne stodo qvar! Den
franske författare, Michel Chevalier, från hvilken jag hemtat dessa
uppgifter, och som sjelf är en varm förfäktare af handelsfrihetens
princip, beklagar djupt, att lifsmedelstullarne icke borttogos. Men
han tillägger: “Med hänseende till spanmålen har denna uraktlåten¬
het dock en ursäkt: spanmålen har stått i lågt pi'is under hela den tid
1848 års författning tillämpats.“ Detta yttrande fäldes 1852. Samma
år inträdde det andra kejsardömet. Sedan det bemägtigat sig alla de
fästen, som bärerska den allmänna meningen, sedan det undertryckt
församlingsfriheten, valens frihet, talarestoiens frihet, pressens frihet,
gaf det åt franska folket i stället — tullfrihet på lifsmedel. Men när
derefter år 1870 med den fjerde revolutionen kejsardömet störtades
35
N:o 10.
Lördagen den 7 Mars.
och franska folket återtog sill frihet, då församlings- och valfriheten
återstäldes i den vidsträcktaste grad, och tribunens frihet i den mest
drastiska form, och pressen fick obegränsad frihet att angripa allt i
himmel och på jord, huru gick det då med tullfriheten på lifsmedel?
Jo, den stoppade den 3:dje republiken i skrinet, och der ligger den
ännu.
Jag har härmed velat visa, att tullfrihet kan existera under den
mest stränga despotism, och att lifsmedelstullar kunna existera under
den mest fria statsförfattning. Men hos oss hopblandas båda dessa
saker, och de, hvilkas verksamhet inskränker sig till att fabricera opi¬
nioner, de ropa öfverljudt på “reaktion", så snart det är fråga om
skyddstullar. Jag tror, att denna korta öfverblick öfver den franska
tullagstiftningens historia kan vara upplysande, i hvad mån politisk
frihet och tullfrihet ega sammanhang med hvarandra.
Hvad sjelfva saken beträffar, yrkar jag bifall till reservanternas
förslag.
Herr Bennich: Hvad sjelfva den nu föreliggande frågan angår,
behöfver jag icke gifva till känna min mening. Den torde vara her-
rarne väl bekant sedan långa tider tillbaka. Denna mening bär dess¬
utom i dag blifvit så klart förfäktad här i kammaren, att jag icke
vill yttra mig vidare derom. Jag begärde ordet allenast med anled¬
ning af de anfall, som man behagat rigta emot en af mig med värme
omfattad förening, nemligen “Föreningen mot lifsmedeltullar". Till
försvar för denna förening emot de ohemula anfallen nedlåter jag mig
icke. Föreningen har handlat med öppet visir och på ett sätt, för
hvilket den, under alla förhållanden, sjelf kan svara. Men att denna
förening, såsom här skett i dag, blifvit anfallen visar, mer än någon¬
ting annat, att densamma med framgång fäst uppmärksamheten på
hvilket tryck en viss klass, nemligen jordegareklassen, utöfvat på det
svenska folket. Att föreningen i detta hänseende lyckats, det är dess
triumf och förklarar nogsamt den bitterhet, hvarmed föreningen i denna
ärade kammare blifvit anfallen.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr tal¬
mannen, i enlighet med de derunder framstälda yrkandena, propositio¬
ner, dels på bifall till hvad utskottet i förevarande punkt hemstält,
dels ock derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle bifalla den af friherre Barnekow med flere vid punkten afgifna
reservation; och förklarade herr talmannen sig anse deri senare pro¬
positionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Claeson med flere begärde votering, i anledning hvaraf upp¬
sattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 9 punkten
af sitt utlåtande n:o 1, röstar
Ifrågasatt
nedsättning
tullen på
omalen spån
mål.
(Forts.)
Ja;
N:0 10. .%
Lördagen den 7 Mars.
Den, det ej vill, röstar
Nej; ■
Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller den
af friherre Barnekow med flere vid punkten afgifna reservation.
Omröstningen företogs; och vid dess slut befunnos rösterna hafva
a utfallit sålunda:
Ja — 38;
Nej — 101.
10 punkten.
Lades till handlingarna.
11 punkten.
Herr Gavalli: På grund af kammarens nyss fattade beslut får
jag vördsamt framställa det yrkandet, att kammaren, med utslag å
utskottets hemställan, behagade bifalla den vid betänkandet fogade
reservation i detta moment.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i af¬
seende på den nu föredragna punkten endast yrkats, att kammaren, med
afslag å hvad utskottet hemstält, skulle bifalla den framställning, som
innefattades i friherre Barnekows med fleres reservation vid denna punkt.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vai'a med öfvervägande ja besvarad.
12 punkten.
Herr Ca valli: På skäl, som jag nyss anfört, får jag anhålla, att
kammaren behagade afslå utskottets hemställan och bifalla reservationen.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr tal¬
mannen anförde, att i afseende på nu föreliggande punkt endast yr¬
kats, att kammaren, med afslag å hvad utskottet hemstält, skulle bi¬
falla^ den framställning, som innefattades i friherre Barnekows med
fleres reservation vid denna punkt.
Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hem¬
ställan och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och för¬
klarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
13 punkten.
Herr Gavalli: Det torde få anses följdriktigt att, då tullen på
förut nämnda spanmålsslag bibehållits vid den nuvarande tullsatsen,
Lördagen den 7 Mars. 37 N:0 10,
äfven tullen å omalen spanmål, andra slag, måtte bibehållas vid nu
gällande tullsats.
Jag yrkar derför vördsamt, att kammaren behagade afslå utskot¬
tets hemställan och bifalla den vid betänkandet fogade reservationen i
denna punkt.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande den nu föredragna punkten endast blifvit yrkadt, att kam¬
maren, med afslag å hvad utskottet hemstält, skulle bifalla den fram¬
ställning, som innefattades i friherre Barnekows med fleres reservation
vid denna punkt.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af berörda yrkande; och för¬
klarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
14 punkten.
Herr Cavalli: Jag ber att äfven vid detta moment fä hemställa,
att kammaren behagade afslå utskottets hemställan och bifalla reser¬
vationen.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr tal¬
mannen, att i afseende på den nu föredragna punkten endast yrkats,
att kammaren, med afslag å hvad utskottet hemstält, skulle bifalla
den framställning, som innefattades i friherre Barnekows med fleres
reservation vid denna punkt.
Häi-efter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hem
ställan och vidare på godkännande af nyssberörda yrkande; och för¬
klarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
15 punkten.
Utskottets hemställan, bifölls.
16 punkten.
Herr Cavalli: Jemväl vid detta moment får jag vördsamt yrka,
att kammaren behagade afslå utskottets hemställan och bifalla det i.
reservationen gjorda yrkandet.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr tal¬
mannen anförde, att beträffande nu föreliggande punkt endast blifvit
yrkadt, att kammaren, med afslag å hvad utskottet hemstält, skulle
bifalla friherre Barnekows med fleres reservation i afseende på denna
punkt.
Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hem¬
ställan och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och för¬
klarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
N:0 10. 38
Ifrågasatt
borttagande
af tullen å
potates.
Lördagen den 7 Mars.
17 punkten.
Herr Ca v alli: Äfven i denna punkt ber jag att få hemställa om
afsteg å utskottets förslag och bifall till reservationen.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande den nu föredragna punkten icke framkommit annat yr¬
kande än att kammaren, med afsteg å hvad utskottet hemstält, skulle
bifalla friherre Barnekows med fleres reservation i afseende på denna
punkt.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af berörda yrkande; och för¬
klarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja. besvarad.
18 punkten.
Lades till handlingarna.
19 punkten.
Herr Cavalli: Af det utaf kammaren i mom. 14 fattade beslut
följer, att jemväl det nu föredragna momentet måste afslås och att
reservationen bör bifallas, hvarom jag vördsamt tillåter mig framställa
yrkande.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr tal¬
mannen, att vidkommande nu föreliggande punkt endast yrkats, att
kammaren, med afsteg å utskottets hemställan, skulle bifalla friherre
Barnekows med fleres reservation vid denna punkt.
Härefter gjordes propositioner, dels på bifall till utskottets hem¬
ställan, dels ock på godkännande af nyssnämnda yrkande; och för¬
klarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
1 punkten.
Herr Bennich: Under den föregående förhandlingen har jag icke
ansett det vara skäl att, sedan kammaren så bestämdt uttalat sin
mening angående den först behandlade punkten, rörande spanmålen,
diskutera de följande dermed sammanhängande punkterna, men då vi
nu komma till den derifrån fristående artikeln potates, tillåter jag
mig hemställa till dem af kammarens ärade ledamöter, som förklarat
sig möjligen kunna vara med om eu eller annan mindre jemkning i
“systemet*, om det verkligen finnes något enda förnuftigt skäl att
bibehålla tullen på potates. Det säges i utskottets betänkande, att
denna tull är mycket låg. Det är den visst icke. Tullsatsen utgör
visserligen icke någon hög siffra i och för sig, men vi skola dock
komma i håg, att den i förhållande till varans värde utgör 15 å 20
procent och deröfver. Tycka herrarne verkligen att det är rimligt
att bibehålla en sådan tullbeskattning på en utaf det fattigaste folkets
allra oumbärligaste födo varor?
39 N:0 10.
Lördagen den 7 Mars.
Det finnes ock en annan synpunkt, som väl förtjenar synnerlig
uppmärksamhet. Införsel af potates eger i regeln icke rum vid
andra tillfällen, än då missväxt på varan i landet inträlfat eller pota-
tesen befinnes utsatt för synnerlig röta. Men då trälfar tullsatsen
tryckande icke blott förbrukaren af den oundgängliga födovaran, utan
ock jordegarne sjelfva, hvilka måste från utlandet fylla sitt behof af
sättpotates. Men, säges det i betänkandet, detta år behöfves icke nå¬
gon vidare införsel af sådan anledning, ty genom den redan på
hösten verkstälda införseln är behofvet fyldt. Är detta dock med
verkliga förhållandet öfverensstämmande? Är det icke fastmer an¬
tagligt, att hvarje omtänksam jordbrukare, som behöfver köpa sätt¬
potates, dröjer med importen af denna vara till närmare tiden för
sjelfva sättningen, på det att han icke må köpa en vara, som rutt¬
nar, innan den kommer till användning?
År det således ur jordbrukarnes intresse den ringaste fördel att
hafva tull på potates, och är det detta ur arbetarnes eller förbru-
karnes? Nej! Hvarför skall man då bibehålla denna tullsats. Her-
rarne må förlåta mig, om jag vågar säga, såsom en ärad talare för
några år sedan, att denna tull är en “okynnes“-tull. Det synes mig
då, som om Första Kammaren icke bör göra sig skyldig till att, se¬
dan frågan nu blifvit väckt, bibehålla denna okynnestull, som icke
gagnar någon, men är till skada för både konsumenter och jordbru¬
kare. Jag tillåter mig derför vädja till Första Kammarens, jag vill
icke säga rättvisa, men klokhet och billighet, då jag anhåller att
denna tullsats måtte upphäfvas.
Herr Reuterswärd: I fall det var en pik åt mig den siste
ärade talaren rigtade, måste jag bekänna, att jag denna gång icke
kan stå till tjenst, men möjligen, när frågan ett annat år åter¬
kommer. För närvarande vågar jag påstå, att potatestullen är så
obetydlig, att den ej spelar den minsta rol. Om den ärade talaren
denna dag behagar efterhöra å torgen, skall han finna att potates-
priset der differerar mycket mer än 50 öre per tunna. År 1887
t. ex. gick priset på en tunna potates i städerna ned ända till 2 kro¬
nor 50 öre å 3 kronor, och jag hemställer om det är tänkbart att i
dylikt fall odla detta födoämne utan att derpå göra förlust. Dess¬
utom fins det åtskilliga trakter i vårt land, såsom t. ex. vissa delar
af Norrland, Halland, Blekinge, Öland och Gotland, der man sätter
synnerligt värde uppå att åtminstone icke blifva öfverflyglad af ut¬
ländsk vara, när man äf den inhemska har till afsalu i öfverflöd.
Den auktoritet, som den ärade talaren åberopade i fråga om be¬
nämningen “okynnestullar“, känner jag icke. Denna tull har visst
icke tillkommit af okynne, ty den hör till systemet och må derför
också stå qvar, hvadan jag anhåller att utskottets framställning i
denna punkt måtte bifallas.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen, i en¬
lighet med de derunder framstälda yrkandena, propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i nu förevarande punkt hemstält och se-
Ifrågasatt
borttagande
af tullen ä
potates.
(Ports.)
N:o 10. 40 Lördagen den 7 Mars.
dan derpå att kammaren skulle afslå utskottets hemställan och be¬
sluta, att nu gällande tull å artikeln potates äfven krossad eller rifven,
skulle borttagas; och förklarade hei'r talmannen sig anse den förra
propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja be¬
svarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 1 punkten
af sitt betänkande n:o 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och besluter,
att nu gällande tull å artikeln potates, äfven krossad eller rifven,
skall borttagas.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning, befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 91;
Nej - 41.
Ifrågasatt 2 punkten.
nedsättning
af tullen å , .
fläsk. _ Herr Al men: Da jag icke haft ordet i dessa tullfrågor, anhåller
jag. att fa yttra nagra ord och lofvar att, då tiden är så långt fram¬
skriden, fatta mig så kort som möjligt.
Då fråga är om tull på lifsmedel, får man ofta höra ett ord,
som i mångas öron klingar så missljudande, att jag tvekar att ens
nämna det.. Jag menar ordet — “svälttullar". Jag erkänner, att
detta ord i förevarande fall missbrukas, om man dermed afser att
tullen på fläsk är så hög, att den hindrar en frisk arbetare att för¬
skaffa sig brödföda eller nödvändig myckenhet af födoämnen. Men
afser man, att arbetaren genom tullen å fläsk hindras att förskaffa
sig föda af lämplig beskaffenhet, då har detta uttryck skäl för sig,
ty svårighet beredes härigenom att skaffa en för arbetaren mer än
för mången annan nödvändig artikel.
Fettets betydelse för menniskan och särskild! för den s. k. ar¬
betande klassen har länge varit erkänd, men har först under de se¬
nare årtiondena fått sin råtta betydelse. En arbetare behöfver, för
att bibehålla sin arbetskraft oförminskad, minst 60 gram fett om da-
41 N:o 10.
Lördagen den 7 Mars.
gen och mera, om han skall prestera ett större arbete. Våra soldater
få 100, understundom 137 å 150 gram fett dagligen och sjömännen
skola, enligt faststäld spisordning, hafva ända till 175 gram fett om
dagen. De mera lyckligt lottade fortära fett i vida större mängd, än
de obemedlade. Hvarifrån skall då den mindre bemedlade förskaffa
sig denna för honom alldeles oumbärliga beståndsdel i födan om icke
från det ställe, der fettet kan fås af god beskaffenhet och för bästa
pris? I mellersta och norra Europa fins icke någon föda, som er¬
bjuder arbetaren samma förmån, som det amerikanska fläsket. Jag
vet, att mången påstår motsatsen, men det bevisar endast okunnighet
om det faktiska förhållandet. Man säger helt enkelt, att det ameri¬
kanska fläsket icke är billigare än det svenska, men förgäter dervid
en vigtig omständighet, den nemligen, att näringsvärdet hos det hardt
saltade, ovanligt feta och nästan benfria amerikanska fläsket är nära 50
procent större än hos det färska relativt magra och dertill benhaltiga
svenska fläsket. Man kan ju äfven förneka detta, men den, som är
hemmastadd i dessa frågor, gör det icke. Men — säger man — der¬
med må nu vara huru som helst, det amerikanska fläsket är i alla
fåll det svenska underlägset både hvad beträffar smaken och särskildt
derför att det kan vara skadligt. Om smaken må vi icke tvista. Men
då det torde vara få af denna kammares ledamöter, som veta, huru ameri¬
kanskt fläsk smakar, ber jag att fä upplysa, att jag vid flera tillfällen
ätit deraf och funnit det vida bättre, än man kunde vänta af utseen¬
det. En liknande erfarenhet hafva de norrländska arbetarne. Såsom
ytterligare exempel derpå kan jag nämna, att betjeningen vid Hernö-
sands hospital fått amerikanskt fläsk för att förbättra sin kost och-
har efter många års bruk funnit det amerikanska fläsket bättre än
det svenska och vilja icke göra något utbyte.
Hvad åter beträffar det amerikanska fläskets skadlighet på den
grund, att det skulle innehålla trikiner, så veta vi ju alla, att sådana
äfven förekomma-i svenskt fläsk, och man bör för öfrigt ej glömma,
att trikinerna dödas eller göras oskadliga genom att en längre tid
vara utsatta för saltets inverkan. Detta är kändt, fastän ofta glömdt.
Detta har i Frankrike blifvit bevisadt genom försök i större skala
med utfodring af trikinrikt amerikanskt fläsk.
Jag ber beträffande denna förmodade skadlighet att få erinra om
diskussionerna i margarinfrågan. Man förespådde då rigtiga riks-
olyckor, om margarin finge finnas i landet. Nu har det under några
få år förbrukats i stor skala, men ännu icke har man hört någon
fara illa deraf. Man hör akta sig att sätta tro till amsagor.
Nu säger man: “vi bry oss icke om det ena eller det andra.
Tullen på fläsk är en fördel för vår modernäring och bringar föga
eller ingen skada åt konsumenterna.”
Arbetarne i Norrland, som hafva strängt arbete i ett strängt
klimat, behöfva lika mycket fett som sjömän. Den svenske sjömannen
på handelsflottan får jemlikt faststäld spisordning af 3 februari 1865
och enligt ett Hytt förslag, som afgafs af nautiska föreningens sty¬
relse i Göteborg, för hvarje vecka 320 gram smör och 1,280 gram
fläsk eller tillsammans 1,6 kg. fetvaror. Den nuvarande tullen af
Ifrågasatt
nedsättning
af tullen å
fläsk.
(Forts.)
N:o 10. 42
Ifrågasatt
nedsättning
af tullen å
fläsk.
(Forts.)
Lördagen den 7 Mars.
20 öre kilogram medför härför en utgift af 32 öre för en vecka, 4,6 öre
för dag och 16 kr. 64 öre för år. En tullafgift af 4,5 öre för dag
är visserligen en obetydlighet för den, som betalar sin middag med
några kronor, men betyder mycket för den, som icke har mer än 30
öre om dagen att lefva af, för honom höjes priset genom samma tull
med 15 %.
Kommer så härtill, att arbetaren har icke endast sig sjelf att tänka
på, utan ofta äfven en familj att försörja, t. ex. hustru och 4 barn,
hvilka senare torde motsvara två fullväxta personer, så medför fläsk-
tullen för honom en utgift af 18 öre om dagen eller närmare 66 kro¬
nor om året. Ja, säger man, det var icke obetydligt, men hvad be¬
tyder det, om genom tullen skaffas ökade tillfällen till arbetsförtjenst
och derigenom högre aflöning. Detta låter bra, men frågar man ar-
betarne, om de fått. högre aflöning, så svara de nej.
Frågar man den mindre arbetsgifvaren, om han höjt arbetslö¬
nerna för sina arbetare, svarar han: “jag kan icke betala mera, jag
har svårt att reda mig ändå“; och jag tror, att han har rätt.
Frågar man de större arbetsgifvarne, svara dessa: “vår näring
har icke gifvit oss någon större behållning än förut, vi kunna icke
betala 66 kronor mera om året till hvarje i vårt arbete anstäld fa¬
milj.6 Då kan man med skäl fråga: huru skall arbetarne kunna reda
sig? Vi få nemligen icke glömma, att arbetaren får äfven betala
andra tullar än de å fläsk och smör. Han skall dessutom betala
tull på potates, tull på mjöl, ja, på allt hvad han behöfver, undan¬
tagande två saker, luft och vatten. Dessa äro lyckligtvis ännu tull¬
fria och jag hoppas det skall dröja länge, innan man kommer åt dem
med några tullar, äfven om jordegaren får full eganderätt till den
öfver hans jord befintliga luften.
Men, säger man, hvad böra då arbetarne göra och hvad säga de
sjelfva om sin svåra ställning? Hos husbonden kunna de icke klaga,
ty de veta på förhand, hvad svar de få: “jordbruket bär sig icke,
arbetarne kunna icke få högre aflöning, men äro de missbelåtna, sä
kunna de ju söka sig andra platser8 o. s. v. Det rådet är vänligt
och låter bra, men icke hafva arbetarne någon nytta deraf. Hvart
skola de taga vägen? öfverallt inom hela vårt land fördyras arbetarens
föda af höga tullar. Emigrera kan arbetaren i allmänhet icke, ty
dertill fordras penningar, och mycket penningar, i synnerhet om han
bär familj, och icke vill lemna den qvar efter sig i nöd och fattigdom.
Frågas då: hvad gör han för att förbättra sin ställning? Jo,
sedan häri försökt det ena efter det andra, men allting förgäfves, börjat-
han lyssna till socialistiska agitatorers lockande löften, ehuru han
borde veta, att från det hållet får lian ingen varaktig hjelp, men
hvad skall han göra?
Frågas slutligen: hvad blir slutet på detta, så lemnar jag svaret
till dem, som utan någon egentlig vinst för jordbrukets idkare, utan
statens behof, vilja genom en ovanligt hög tull fördyra detta för
kroppsarbetaren oundgängligen nödvändiga födoämne, det amerikanska
fläsket. Med min röst vill jag icke bidraga dertill eller stanna i an¬
svar för följderna deraf.
43 N.o 10.
Lördagen den 7 Mars.
Mine herrar, jag respekterar andras öfvertygelse, och jag gör det
inom mig uppriktigt. Jag har sökt undvika hvarje sårande uttryck,
och jag tillåter mig derför vädja till Eder sjelfva — om det finnes
några, som i denna punkt ännu äro tveksamma — om det icke vore
rättvist, klokt och för alla partier verkligen i längden gagnande att
nedsätta den nuvarande tullen på amerikanskt fläsk.
För egen del yrkar jag bifall till reservanternas förslag.
Friherre Barnekow: Då jag i förening med landtbruk idkar
ganska stor svinafvel, skulle det tyckas, som om jag borde hafva
fördel af ifrågavarande tullsats. Men jag får framhålla, att jag
icke har ringaste nytta deraf, emedan allt det fläsk jag hittills sålt
gått på utlandet och är följaktligen beroende af den utländska
marknadens pris. Men blott man nämner namnet godsegare, upp-
väckes genast hos mången misstanke om partiskhet. Man torde då
fråga mig, hvarför jag motsätter mig den ifrågavarande tullens af¬
skaffande. Går man till våra arbetare sjelfva, så tyda alla tecken på, att
de uppfatta taran af konkurrens, såsom det tydligt visade sig under
de sista strejkerna i södra Sverige, särskildt vid bagarestrejken i
Stockholm. Dessa arbetare motsatte sig bestämdt att andra inför-
skrefves utifrån, och man gick så långt, att man hotade att med våld
köra bort de främmande arbetarne. Det är då förvånande, att man
ej erkänner faran af konkurrensen med utlandet på andra områden.
Om tyske eller andra utländske arbetare skicka hit varor, tror man
ej att de konkurrera med de inhemske. Det är sådana åsigter som
“föreningen mot lifsmedelstullar* genom sin agitation lyckats intala
folket.
Jag höll nyss på att begära ordet, med anledning af hvad som
yttrades af en ärad talare här vis å vis, och äfven derför, att man
mången gång förut fått höra talas om det af hemmansegareklassen
eller jordbrukarne utöfvade förtrycket. Hvad skada hafva de då gjort?
“De hafva så stor magt*, säger man. Deras önskningsmål är en
skattereglering, något, som jag för min del ej tror vara så farligt,
men ännu hafva de icke i någon nämnvärd mån kunnat genomföra
en dylik. Jag säger detta i parentes, derför att jag icke förut haft
tillfälle dertill, och roligt skulle det vara att någon gång af den ärade
talaren få höra hvad ondt han anser hemmansegarne hafva gjort.
Kan han bevisa, att denna klass, under den tid den haft magten, gjort
mer skada än andra klasser, då de haft magten, skall jag taga mina
ord tillbaka, men förr tror jag icke, att man har rätt att beklaga sig
öfver något förtryck från nämnda klass’ sida.
Förra gången jag hade ordet, råkade jag säga, att jag skulle be¬
visa, att de nu ifrågavarande tullarne för de inhemska näringarne
haft den med dem afsedda verkan, och är detta mitt svar på, hvarför
jag tills vidare vill behålla dem. Tullen på fläsk har endast varit
verksam en kort tid, nemligen under åren 1889 och 1890. Under de
båda år, som föregingo införandet, betalade vårt land för utifrån
kommande fläsk omkring 10 millioner kronor; jag värderar nemligen,
för att få jemna tal, fläsket till en krona per kilogram. Under de två
Ifrågasatt
nedsättning
af tullen å
fläsk.
(Forts.)
N:0 10. 44
Lördagen den 7 Mars.
Ifrågasatt
nedsättning
af tullen å
fläsk.
(Forts.)
sistförflutna åren minskades importen och ökades exporten, så att vi till
utlandet endast betalade något mer än 200,000 kronor. Skilnaden utgör
9,700,000 kronor, som kommit landet till godo. Nu säger man, att
detta är konjunkturernas förtjenst, men ett faktum är att, sedan tullen
på fläsk infördes, de officiella siffrorna utvisa en vinst af omkring
9 millioner. Nu tager jag för gifvet, att det anförda exemplet skall
framkalla den. invändningen, att det till gengäld har “skrikit i de
arme arbetarnes magar, de hafva ej fått äta sig matta”. Jag vill
bemöta denna invändning med frågan: kan det då verkligen bevisas-
att nöd varit rådande? Hafva arbetarne svultit under denna tid? Kan
det bevisas, så gestaltar sig saken annorlunda, men jag tror icke det.
Öfver allt hör man talas om, att det är bättre tider. Den föregående
talaren sade, att, då arbetaren kommer till arbetsgifvaren för att be¬
gära hjelp, får han afslag. Jag är sjelf arbetsgivare och godsegare,
hvilken klass nu en gång anses vara den, som förtrycker folket, och
jag får säga, att jag aldrig förr betalat så hög dagaflöning som under
det sist förflutna året. Då man af allt detta finner, att ifrågavarande
tull verkligen haft den dermed afsedda verkan, och det med siffror
kan bevisas, att den på två år medför en nationalvinst af omkring 9
millioner kronor, kan jag icke inse, hvarför-vi nu skulle afskaffa den
samma. Man bör väl åtminstone vänta för att se, om detta förhållande
verkligen skall fortfara. Jag anhåller derför om bifall till utskottets
hemställan.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet
med de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält och
vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle
bifalla den af herr Herslow med flere vid denna punkt afgifna reserva¬
tion; och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.
3—8 punkterna.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
28 sistlidne februari och den 4 innevarande månad bordlagda ut¬
låtanden:
n:o 23, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposi¬
tion af en del af indragna fanjunkarebostället 1 mantal Refvinge n:is
3 och 10 i Malmöhus län,
n:o 24, i anledning af väckt motion i fråga om afskrifning af
den i Göteborgs och Bohus län utgående landskylden och beviljande
af anslag för sådant ändamål, samt
45
N:o 10.
Lördagen den 7 Mars.
iko 25, i anledning af väckt motion om inlösen till statsverket
af skattefrälseräntor och kronotionde, som innehafves under enskild
eganderätt,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 27 och 28 nästlidne februari
bordlagda utlåtande n:o 13, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 25 § i förordningen om landsting den 21 mars 1862.
Herr Sjöcrona: Mot lagutskottets hemställan i det nu före¬
dragna betänkandet hafva alla de ledamöter från Första Kammaren,
som deltagit i ärendets behandling, reserverat sig, och jag skall med
anledning deraf anhålla att få yttra några ord.
Motionären har 1884 gjort en framställning i samma syfte; då
yrkade han likväl, att Kongl. Maj:ts rätt att utse ordförande i lands¬
ting skulle inskränkas derhän, att sådan funktionär skulle utses “bland
landstingsområdets till landstingsman valbare personer*, och dermed
åsyftades endast att utestänga Kongl. Maj:ts rätt att kunna till ord¬
förande utse landshöfdingen i länet. Nu går motionären något längre,
ty nu vill han att Kongl. Maj:t skulle utse ordförande bland “lands¬
tingets ordinarie ledamöter*. Han har icke anfört några egentliga
skäl för denna förändring, ty motiveringen går fortfarande ut på, att
Kongl. Maj:t icke bör kunna utse länets höfding till ordförande, och
detta kommer sig antagligen deraf, att Kongl. Maj:t aldrig begagnat
sig af sin rätt att utse någon annan än en ledamot af landstino-et i
andra fall, än då Kongl. Maj:t utsett landshöfdingen i länet.
Jag ber nu få fästa uppmärksamheten derpå, att fall kunna in¬
träffa, då det visserligen icke för Kongl. Maj:t och regeringen kan
vara af intresse att utse annan person än ordinarie ledamot af lands¬
tinget, _men deremot det för länet och landstinget sjelft är af ganska
stor vigt, att Kongl. Maj:t har denna rätt. Jag föreställer mig
t. ex., att en person under många år varit utsedd till ordförande i ett
landsting. Han är en person, som åtnjuter mycket anseende i länet
och har under mångårig verksamhet såsom landstingets ordförande
till den grad tillvunnit sig landstingets förtroende, att om landstinget
sjelft finge välja ordförande, hvarenda röst skulle tillfalla honom för
denna befattning. Men så inträffar det, derigenom att någon äre¬
lysten person i hans valkrets sjelf önskar komma in i landstinget,
att den förre blir derifrån utestängd. Då skulle, om ifrågavarande
förslag vinner bifall, Kongl. Maj:t icke ega att utse honom till ord¬
förande, oaktadt det skulle kunna bevisas, att han, om landstinget
sjelft finge välja, skulle erhålla hvarenda röst. Kan det verkligen
vara lämpligt att tillintetgöra Kongl. Maj:ts rätt att till ordförande
gifva landstinget den, som det sjelft helst skulle vilja hafva?
Det fall, jag nu . förutsatt, är icke något fantasifoster, utan ett, som
mycket väl kan inträffa, och jag har mig bekant, att i ett län genom
Ifrågasatt
ändring af §
25 i förord¬
ningen om
landsting.
N:0 10
4*5
Ifrågasatt
ändring eif §‘
2.5 i förord¬
ningen om
landsting.
(Forts.)
Lördagen den 7 Mars.
hvarjehanda kombinationer en person blifvit utesluten ur landstin¬
get, hvilken visserligen icke fungerat såsom ordförande, men som under
liera år varit så godt som enhälligt utsedd till vice ordförande. Det
ifrågasattes då bland landstingsmannen att de skulle utse honom
fortfarande till vice ordförande. Vid de fall då Konungens val
fallit på landshöfdingen i länet, kan jag naturligtvis icke veta eller
uppgifva de skäl, s*oin härvid varit för Kong!. Maj:t bestämmande,
men jag är säker på att, då sådant händt, Kongl. Maj:t haft goda
skäl dertill, och att det skett i länets och landstingets eget välför-
stådda intresse. Jag kan således icke finna annat, än att nu gäl¬
lande bestämmelse varit till gagn. Det återstår nu att se till, om
den kan vara till skada. I det afseendet har utskottets pluralitet
åberopat ett af komitén för utarbetande af kommunalförfattningarne
framstäldt antagande, att, om landshöfdingen är ordförande i lands¬
tinget, han lätteligen skulle kunna komma i en falsk ställning, då han,
efter att i egenskap af landstingets ordförande hafva funnit sina der
försvarade meningar och förslag underkända af tingets pluralitet,
sedermera skulle ' i egenskap af landshöfding se sig föranlåten att
vägra fastställelse af tingets beslut. Men, mine herrar, detta anta¬
gande beror på eu missuppfattning, ty om någon grund finnes för
komiténs fruktan, skulle en landshöfding lättare kunna komma i den
befarade falska ställningen, då han icke är ordförande. Såsom ord¬
förande måste han vara mera passiv; endast leda förhandlingarne och
framställa propositioner på framstälda yrkanden, men han yttrar sig
icke i sak och är således ej i tillfälle att offentligt tillkännagifva sina
äsigter och önskningar. Är han deremot icke ordförande, har han
flera tillfällen att yttra sig, och hans deltagande i landstingets för¬
handlingar måste blifva mera lifligt och personligt, så att hans in¬
tresse att få sin vilja fram lätteligen blir större än då han, såsom
sagdt, intager den mer passiva ställningen af tingets ordförande.
Vidare yttrar utskottet, “att ett läns höfding, i denna sin egen¬
skap närvarande och uppträdande i landstinget, kan på ett långt mera
verksamt sätt ingripa i dess förhandlingar och främja förslag, dem
han finner gagneliga för länet, än derest han är satt att från ordförande-
platsen med den mera passiva ställning, detta medför, leda tingets
förhandlingar.*
Deri instämmer jag till alla delar med utskottet; det är, enligt
min erfarenhet, fullkomligt sant, och jag anser att principielt bör
landshöfdingen ej vara landstingsordförande. Men denna åsigt synes
ju äfven Kongl. Maj:t hysa. Åtminstone har Kongl. Maj:t succesivt
minskat antalet län, der landshöfdingen är ordförande i tinget. Det
är redan nu ett undantag, och då det någon gång sker, har det na¬
turligtvis varit derför, att Kongl. Maj:t haft skäl att anse, att han
dermed gjorde landstinget och länet en tjenst. Om nu så är, att
gällande bestämmelse kan vara till gagn, men icke till skada samt
ined full visshet kan påstås, att densamma i tillämpningen aldrig varit
missbrukad, så finner jag icke något skäl, hvarför bestämmelserna nu
skulle ändras. Jag tillåter mig derför, herr talman, yrka afslag på
så väl motionen som utskottets hemställan.
•47
N:0 10.
Lördagen den 7 Mars.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar,
att i afseende på nu förevarande utlåtande endast yrkats utslag å
utskottets deri gjorda hemställan.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på afslag derå, och förklarades den senare pro¬
positionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och bankoutskot¬
tets den 14 och 17 sistlidne februari bordlagda utlåtande n:o 1, i
anledning af verkstäld granskning af fullmägtiges i riksbanken och
fullmägtiges i riksgäldskontoret åtgärder för utförande af det dem
gemensamt lemnade uppdrag i fråga om uppförande å Helgeands¬
holmen af riksdags- och riksbankshus, godkändes utskottets derom
afgifna yttrande.
Föredrogs å nyo bankoutskottets den 24 och 25 nästlidne febru¬
ari bordlagda memorial n:o 2, angående verkstäld granskning af riks¬
bankens styrelse och förvaltning.
Herr Ca valli: Jag har icke begärt ordet i denna fråga för att
gorå någon erinran mot det slut, till hvilket utskottet i detta be¬
tänkande kommit. Jag har endast velat till ett i betänkandet före¬
kommande sakförhållande foga en upplysning.
Utskottet förmäler i sitt memorial “att ännu på åtskilliga orter,
särskildt i Malmö, flera statsinrättningar för sina bankaffärer anlita
enskilda bankanstalter, ehuru riksbanken på platsen har afdelnings-
kontor, derigenom bidragande till spridande af enskilda bankers sedlar
i stället för riksbankens. “
Man kan vara af olika meningar, huru vida i ett fall sådant som
detta, der bestämdt klander uttalas mot embetsmyndigheter eller mot
embetsman, skäl kan vara antingen att namngifva dessa embetsmyn¬
digheter eller embetsman eller att, såsom utskottet föredragit, be¬
gagna sväfvande uttryck, under hvilka hela klasser af embetsman
kunna inrangeras. Jag skall för min del icke derom uttala någon
mening, utan öfverlemna!’ åt utskottets närvarande ledamöter att sjelfva
afgöra, huru vida de —■ om jag så får uttrycka mig ■— vilja tala rent
språk eller låta vid det skedda uttalandet bero. Jag har endast velat
här uttala och få till kammarens protokoll antecknadt, att till de
embetsmyndigheter och embetsman, mot hvilka detta klander är rig-
tadt, icke må räknas hvarken länsstyrelsen i Malmö eller dess under¬
lydande kassaförvaltare.
Angående-
enskild'!, pen-
ningeanstal-
ters anlitan¬
de för vissa
statsinrätt¬
ningars bank¬
affärer.
Herr Samzelius: Då den föregående talaren förklarade, att han
icke både något att erinra mot det slut, hvartill utskottet kommit,
N:o 10. 48
Angående
enskilda peri-
ningeanstal-
ters anlitan¬
de för vissa
statsinrätt¬
ningars bank¬
affärer.
(Forts.)
Lördagen den 7 Mars.
borde det vara öfverflödigt att nu mycket yttra med anledning af hans
gjorda framställning; jag anser mig likväl med nöje böra vitsorda,
att den anmärkning, som utskottet ansett sig nu hafva anledning
framställa, icke afser länsstyrelsen i Malmö och underlydande myn¬
digheter.
Att specificera de myndigheter, som framställningen afser, ansåg
utskottet icke lämpligt, dels derför, att utskottet saknade fullständig
kännedom om, hvilka myndigheter det var, och dels af grannlagenhets-
skäl. Men utskottet har icke låtit det bero vid denna anmärkning,
utan utskottet har genom bankofullmägtige sökt förskaffa sig full¬
ständig kännedom om, hvilka statsmyndigheter begagnat sig af riks¬
bankens afdelningskontor, der sådant finnes och hvilka icke begagnat
sig deraf. Sedan utskottet fått dessa upplysningar, lärer utskott taga
frågan i vidare ompröfning. Emellertid vitsordar jag gerna, på sätt
jag nyss antydt, att anmärkningen icke afser länsstyrelsen i Malmö
eller dess underlydande myndigheter.
Jag anhåller, att kammaren behagade godkänna det föredragna
utlåtandet.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande memorial hemstält.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Sjölund under
tre veckor från den 9 i denna månad.
Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle sättas främst på föredrag¬
ningslistan till nästa sammanträde.
Enär föredragningslistan för dagen blifvit genomgången, medgaf
kammaren, på herr talmannens derom gjorda framställning, att de för
sammanträdets fortsättande utfärdade anslagen finge nedtagas.
Kammaren åtskildes kl. 3.3 8 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Tisdagen den 10 Mars.
49 N:0 10.
Tisdagen den 10 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. in.
Föredrogs och lades till handlingarna konstitutionsutskottets den
7 i denna månad bordlagda memorial n:o 2, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut vid behandlingen af det från 1890 års riksdag hyl¬
lande förslag om ändring af §§ 6 och 13 riksdagsordningen.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran stats¬
utskottets den 7 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 10 äfven¬
som lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is 16 och 17.
Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2.3 4 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna,
Första Kammarens Prat. 1891. N:o 10.
4