RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1891. Andra Kammaren. N:o 12.
Lördagen den 7 mars
kl. 11 f. in.
t
§ 1.
Justerades de i kammarens sammanträden den 27 och 28 näst-
lidne februari torda protokoll.
§ 2.
Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
n:o 9, med förslag till förordning angående ändring i och tillägg
till förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stock¬
holm den 20 november 1863;
n:o 10, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 10 kap. 1 § rättegångsbalken; samt
n:o 11, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 10 §
förordningen om lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875
§ 3.
Efter föredragning af Kongl. Maj:ts på kammarens bord hvilande
proposition till Riksdagen angående försäljning till Eslöfs köping af
en del af militiebostället § mantal Eslöf n:o 13 samt f mantal Eslöf
n:is 15 och 17 i Vestra Sallerups socken af Malmöhus län, hänvisa¬
des densamma till behandling af statsutskottet.
§ 4.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
bevillningsutskottets betänkande n:o 2;
Andra Kammarms Prof. 1891. N:o 12.
1
N:0 12. 2
Lördagen den 7 Mars. f. m.
bankoutskottets memorial mis 3, 4 och 5; samt
lagutskottets utlåtanden mis 14 och 15.
§ 5.
Till behandling företogs bevillningsutskottets betänkande n:o l,
angående vissa delar af tullbevillningen.
Utskottet, som fått till sig hänvisade en inom Första Kammaren
och femton inom den Andra väckta motioner, innefattande förslag till
ändringar i gällande tulltaxa, hade ansett sig böra till särskild behand¬
ling företaga dem, som afsåge borttagande af eller nedsättning i senast
införda tullsatser å vissa lifsmedel. I berörda afseende hade afgifvits
följande motioner, nemligen motionen mo 13 af herr J. N. Biesért
inom Första Kammaren samt motionerna mo 6 af herr P. A. H. Stjern-
.spelt, mo 9 af herr A. F. Broström, mo 10 af herr J. Bromée, mo
49 af herr TF. Walldén rn. fl, mo 81 af herr A. TF. Nilson från
Lidköping, n:o 111 af herr N. Nilsson i Yrängebol och mo 125 af
herr J. Johansson från Stockholm, alla inom Andra Kammaren.
Punkten 1.
. ,I fråga om tullen å potates hade samtlige ofvanuppräknade motio-
vande 'afsutten närer, med undantag af herr Johansson från Stockholm, hemstält, att
å potates, nu gällande tull å potates, äfven krossad eller rifven (kronor 0,50 per
100 kilogram), måtte upphäfvas. Särskilt hemstälde härvid herr
Stjernspetz, att, om Riksdagen beslutade tullfrihet för potates, »beslutet
härom måtte snarast möjligt sättas i verkställighet genom underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t».
Utskottet hemstälde emellertid under förevarande punkt, att den
i gällande tulltaxa å artikeln potates, äfven krossad eller rifven, satta
tull måtte bibehållas oförändrad.
1 en vid punkten fogad reservation deremot hade dessutom af herrar
Herslow, A. Andersson i Intagan, Arhusiander, Collander, J. H. 6.
Fredholm, O. Jansson i Krakerud, J. Johansson i Norask og, O. B.
Olsson i Maglehult, S. M. Olsson i Sörnäs och N. Persson i Vaden-
sjö yrkats:
a) att nu gällande tull å artikeln potates, äfven krossad eller trif¬
ven, måtte borttagas; samt
b) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong]. Maj:t anhålla, att
ifrågavarande förändring i tulltaxan måtte snarast möjligt blifva till-
lämpad.
Lördagen den 7 Mars, f. m.
3 N:o 12.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Nilson från Lidköping: I den motion, jag tagit mig fri¬
heten afgifva angående ändring i tulltaxan med afseende på vissa lifs-
medelstullar, har jag vågat angående potatestullen uttala den sangvi-
niska förhoppningen, att borttagandet af denna tull knappt längre
skulle möta något motstånd. Att jag och många med mig häri miss¬
tagit oss, torde emellertid få anses förlåtligt. Ty huru kunde man
väl tänka sig, att en tull, hvaraf knappt en enda menniska haft någon
egentlig fördel, men otaliga deremot ganska afsevärd olägenhet, längre
skulle kunna finna någon försvarare? Många i öfrigt mycket protek¬
tionistiskt sinnade jordbrukare från det län, jag tillhör, och med hvilka
jag samtalat i tullfrågor, hafva utan undantag förklarat, att de voro
högst angelägna att få behålla spanmålstullen, men deremot alls icke
brydde sig om potatestullen. Jag anser mig dock skyldig att meddela
den upplysningen, att ifrågavarande personer voro endast helt vanliga,
hederliga och förståndiga hemmansegare, hvilka sågo saken på sitt
praktiska sätt både ur den egna nyttans och ur klokhetens och billig¬
hetens synpunkt, men deremot utan tvifvel saknade de högre tullpo¬
litiska vyer, som lära vara nödvändiga för att begripa, att potatestul¬
len står i ett oupplösligt samband med hela det nu rådande tullsy¬
stemet. Det torde endast vara Riksdagens tullvänner förunnadt att
kunna blicka djupare in i tingen och inse, att om blott ett sådant
litet jota som potatestullen skulle borttagas ur tulltaxan, komme hela
systemet på samma gång att ramla öfver ända. Deras lösen synes
derför nu lyda: »Vi måste stå på oss och icke släppa efter i en enda
punkt». Men jag undrar likväl, om icke de nyss nämnda hemmans-
egarnes åskådningssätt i sjelfva verket är rigtigare, vare sig man be¬
traktar saken från den ekonomiska eller den tullpolitiska sidan. Under
vanliga förhållanden bereder dem potatestullen ju ingen nämnvärd eko¬
nomisk fördel. Inträffar det deremot dålig och otillräcklig skörd å
potatesen, såsom under det förra året varit fallet, då kan tullen derå
för många bland dem blifva känbar nog. Detta skall helt visst snart
komma att visa sig, då under de närmaste månaderna jordbrukarne —
åtminstone största delen bland dem — komma att behöfva förse sig
med sättpotates. Utskottets resonnement, att genom importen förliden
höst åt 98,000 hektoliter potates landets hela behof af denna vara
vore fullkomligt tillgodosedt, till dess ny skörd erhållits, är uppen¬
barligen alldeles grundfalsk^ såsom också af reservanterna blifvit klar¬
ligen pavisadt. Att potatespriset alltså skall under den stundande
våren och försommaren komma att stiga till en onaturlig höjd, är lätt
att förutse. För så väl jordbrukaren som fattigmannen måste det
alltså blifva till fördel, om de åtminstone slippa ifrån den prisförhöj¬
ning, som tullen medför. Detta om sakens ekonomiska sida.
Politiskt sedt åter, måste det alltid vara klokt att icke slå döf-
örat till för billighetens kraf, helst i ett fall sådant som detta, då
Ang. upphäf¬
vande af tullen
å potates.
(Forts.)
N:0 12. 4
Lördagen den 7 Mars, f. m.
Ang. upphäf¬
vande af tullen
å potates.
(Forts.)
ingens — ej ens det nya systemets — intressen kunna sägas derige¬
nom blifva lidande. Hvad potatestullen beträffar, borde det alltså
icke kunna blifva fråga om någon strid, utan borde fast hellre så väl
frihandlare som tullskyddsvänner broderligen förena sig om densam¬
mas upphäfvande.
Under from önskan att så måtte ske, ber jag nu, herr talman,
att fa yrka afslag å utskottets hemställan i denna punkt och bifall till
motionärernas af reservanterna inom utskottet förordade förslag.
Herr Bergendahl: I motsats till den föregående ärade talaren
på skaraborgsbänken kan jag ej vara med om att borttaga tullen å
potates. Het är visserligen sant, att i det län jag tillhör denna tull
ej spelar någon roll. Men man får väl icke tänka blott på de provin¬
siella intressena utan äfven på hela landets fördel; och jag vet, att
det finnes flera landsdelar, som verkligen hafva behof af denna tull.
För min del kan jag icke finna, att några förhållanden hafva inträffat,
sedan jag vid 1888 års riksdag både motionerade om och röstade
för tullen å potates, Indika mana mig att nu, emot utskottets hem¬
ställan, förena mig med reservanterna i deras yrkande om denna tulls
borttagande. Det är visserligen sant, att eu ovanligt stor prisstegring
egt rum under förlidet år, till följd af den missväxt å potates, som
inträffat så väl i vårt land som äfven i de länder, Indika exportera
denna vara. Men hvad för betydelse kan man väl tillägga en så liten
tull som 50 öre per 100 kilogram eller ungefär 50 öre på tunnan?
I detta hänseende måste jag i likhet med reservanterna säga, att denna
tull i allmänhet är fullständigt betydelselös. För så väl konsumenter
som producenter torde denna tull af 50 öre per 100 kilogram icke
hafva ringaste betydelse, när potatespriset är högt. För konsumenter
eger den ej heller någon sådan, då varan står i lågt pris. Men der¬
emot anser jag den vara af ganska stor betydelse för producenten,
när potatesen står i mycket lågt pris såsom t. ex. under de näst före¬
gående åren, då priset, under vissa tider på åtskilliga ställen i vårt
land, ej varit högre än 2 kronor per tunna. Då tror jag verkligen,
att denna lilla tull af 50 öre per 100 kilogram kan för producenten
spela en icke så alldeles obetydlig roll.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr E. G. Boström: Det är en egendomlig uppställning, som
i år blifvit begagnad uti det bevillningsutskottets utlåtande, hvilket
här föreligger till behandling. Förut har ju alltid den praxis varit
följd, att man antingen stält främst i betänkandet den vigtigaste ar¬
tikeln, den som företrädesvis varit egnad för meningsutbyte, eller också,
der detta ej lämpat sig, följt bokstafsordningen. I föreliggande be¬
tänkande har man ej begagnat sig af någondera principen. Bokstafs¬
ordningen har man påtagligen icke följt, då man börjat med artikeln
Lördägen den 7 Mars, f. m.
5 N:0 12.
potates och dernäst stält artikeln fläsk o. s. v. Ej heller kali man
säga, att artikeln potates stälts främst på grund af dess stora bety¬
delse med hänseende till tullfrågan, då ju denna tull från begge
sidor erkänts vara temligen betydelselös. Jag skall nu icke ingå i
någon undersökning eller betraktelse rörande hvad som tilläfventyrs
kan hafva varit orsaken till utskottets förfarande i nämnda hänseende.
Men jag hoppas, att herr talmannen icke må finna det vara oberätti-
gadt, om jag vid denna första punkt i betänkandet gör några all¬
männa reflexioner öfver utskottets utlåtande och tullfrågans ställning
i allmänhet. Jag föreställer mig, att detta må anses vara så mycket
mer berättigadt, som utskottet sjelft i ingressen berört, om ock i stör¬
sta korthet, frågan i dess helhet.
När man läser utskottets betänkande, möter man ett medgifvande,
som kan väcka förvåning, men också på samma gäng förtjenar er¬
kännande -— jag menar det medgifvandet, att landtbrukets ställning
år 1888, när tull pålades på landtbruksartiklar, var ytterst betryckt,
så att jordbrukarens anspråk på någon form af statshjelp icke kunde
kallas oberättigadt.
Man kan dock beklaga, att ett sådant medgifvande icke gjordes
redan då, när tullarne beslötos, utan först nu. Ty gifvet är, att hade
ett sådant medgifvande redan då lemnats, så hade förvisso striden
mellan frihandlare och protektionister icke fått en sådan akut karak¬
ter, som den fått, utan hade då nog kommit att gå väsentligt lugnare,
än hvad den nu gjort.
Men efter att hafva gjort detta medgifvande öfvergår utskottet
till att säga, att tullarne dock numera äro obehöfliga. Prisen på
landtbruksalster hafva stigit icke så obetydligt, och för ty skulle man
rätteligen borttaga alla tullar, fastän utskottet nu till att börja med
icke velat ifrågasätta detta, utan endast yrkat nedsättning. Utskottet
utgår härvid från den uppfattning, som, efter hvad jag tror, gjorde
sig gällande i England under den tid man der hade spanmålstullar,
den nemligen, att priset på spanmålen skulle fastslås till eu viss höjd.
Man lade derför på vissa tullsatser, som ökades i samma mån pri¬
sen sjönko och minskades i samma mån som de stego. Jag tror
dock, att hvad som då kunde låta sig göra, nu är olämpligt, och att
det följaktligen icke kan vara tillrådligt att följa detta sedan länge
öfvergifna system.
Man får icke heller lemna alldeles ur räkningen, huru förhållan¬
dena ställa sig i andra länder. Då måste herrarne alla erkänna, att
i flertalet europeiska och äfven utomeuropeiska länder tullskyddet
visserligen icke är en öfvergifven ståndpunkt, utan att dessa länder
fastmera visa benägenhet att ålägga ytterligare höjda tullar, i stället
för att gå den andra vägen och minska dem. Jag tror, att det för
vårt land med dess läge vore farligt nog att ensamt gå i spetsen för
en rörelse nedåt.
Det argument, som utskottet hufvudsakligen användt för sitt yr-
Ang. upphäf¬
vande af tullen
å potates.
(Ports.)
N:0 12. 6
Lördagen den 7 Mars, f. m.
Ang. upphäf- kände om nedsättning, är en erinran om, att exporten af spanmål från
vdndc o,f tullen Amerika väsentligen förminskats, och att följaktligen äfven det tryck
*, förminskats, som för några år sedan verkade så skarpt på spaumåls-
^ ' marknaden. För att visa att exporten från Amerika minskats, anför
utskottet vissa siffror, hvilka genom en tillfällig ödets skickelse kom¬
mit att blifva 1,000 gånger för stora hela vägen igenom. Jag tror,
att utskottet, om också icke tusenfaldigat, dock rätt mycket öfver-
skattat den betydelse, som Amerikas spanmålsexport utöfvar på våra
svenska förhållanden. Amerikas export af spanmål består, såsom
herrarne hafva sig bekant, hufvudsakligen af hvete och majs; och jag
tror icke jag misstar mig, om jag påstår, att den qvantitet hvete, som
från Amerika kommer till vårt land, är en försvinnande obetydlighet.
Jag tror nemligen icke jag misstager mig deri, att ett ytterst ringa an¬
tal laster deraf kommit direkt från Amerika hit, och hvad som om-
lastats i England är visserligen icke heller betydligt.
Nej, det är från ett helt annat håll det tryck kommit, som vår
spanmålsmarknad mest varit utsatt för. Det är nemligen från Ryss¬
land, och om den delen yttrar utskottet ingenting, och, som jag tror,
med fullkomlig rätt. Ty derifrån ha vi visserligen icke anledning att
vänta oss mindre export, än vi varit utsatta för. Ryssland har stora
arealer, ännu icke fullt uppodlade, stora arealer, som ännu icke ha
kommunikationer, och hvilkas alster sålunda icke kunna komma ut i
den allmänna marknaden. Men herrarne torde hafva sig väl bekant,
hvilka ansträngningar man gör sig i Ryssland för att utvidga både
jernvägsnäten och vattenkommunikationerna. Och för hvarje år får
Ryssland tillfälle att skicka allt större och större massor spanmål
till länder, som ligga i dess närhet.
Det var också en annan omständighet, som i synnerhet bidrog till
de låga pris, för hvilka rysk spanmål kunde afyttras, och det var
den låga kurs, den ryska rubeln hade. Jag vet naturligtvis, att till
följd af den utmärkta finansförvaltningen i Ryssland den ryska rubeln
på de sista åren har stigit ganska väsentligt i pris. Men ingen kan
vara viss på, att dessa omständigheter skola fortfara, så att man icke
inom kort åter skall få motse ett fall å densamma med ty åtföljande
prisnedsättning på rysk spanmål.
Men på samma gång utskottet sålunda erkänt, att ställningen för¬
bättrats och sålunda, att tullarne gjort nytta, har det såsom motiv för
sitt yrkande om nedsättning i tullarne användt hufvudsakligen trenne
argument. För det första har tullens påläggande skadat jordbruket,
motverkat dess intensiva utveckling och i stället gjort den extensiv.
Det har vidare skadat näringarna, derigenom att de fått arbeta med
dyrare produktionskostnader. Och det har slutligen skadat arbetarne,
som genom fördyrandet af sina lifsförnödenheter fått svårare existens-
vilkor.
Hvad då först landtbruket beträffar, tror jag icke, att vi behöfva
tala mycket om den saken. Ty vi måste erkänna alla, och det har
Lördagen den 7 Mars, f. m.
N:o 12.
erkänts af alla, att landtbruket gått väsentligt framåt under de senaste Ang. upphäf-
åren. Jag vågar också, i strid mot hvad utskottets majoritet sagt, vanfe
påstå, att det äfven gått framåt i intensiv utveckling, och det finna '
herrarne alldeles klart bekräftadt af de siffror, som blifvit anförda af
reservanterna från -Första Kammaren. Der visar det sig, att landets
utförsel af förädlade landtmannaprodukter tilltagit under dessa tre år
samtidigt med att behofvet af utländsk spanmål aftagit. Det är för
öfrigt gifvet, att icke någon utveckling af ett intensivt jordbruk kan
ega rum utan att dertill användes en del kapital, och det är likaledes
alldeles gifvet, att man icke kan i längden fortgå med att endast upp¬
låna det behöfliga förlagskapitalet. En sund och naturlig utveckling
af jordbruket kan endast i den mån ega rum, som detta genom sin
egen afkastning bereder sig medel till sin utveckling. Jag påstår, att
jordbrukets utveckling under de sista åren gått i denna rigtning, och
det vore ensidigt att detta finge fortfara äfven framgent och i ännu
högre grad.
Man har påstått, att tullarne skadade industrien, derigenom att den¬
samma fått vidkännas ökade produktionskostnader. Om så verkligen
är förhållandet, så skulle dessa ökade produktionskostnader bestå deri,
att man fått betala högre arbetslöner; men i så fall kan det ju icke
sägas annat än att arbetarnes ställning derigenom blifvit förbättrad.
Dessutom, när utskottet erkänner att industrien haft nytta af den
ökade köpförmåga, som största delen af landets jordbrukare erhållit,
så är det alldeles gifvet, att industrien icke haft skada, utan tvärt om
nytta af tullarne.
Vidare frågar jag: hvad betyder det om vi skulle sänka priset
på landtbruksalster? Jo, naturligtvis att antingen måste landtbrukaren
minska det grundkapital, hvarmed han arbetar, d. v. s. jordvärdet
måste gå ner, eller också måste priset på arbetskrafter sättas ner.
Ty på annat sätt är det icke möjligt att få någon billigare produktion.
Hvad nu angår nedsättningen af sjelfva jordvärdet, så kan eu
sådan endast ega rum derigenom, att jorden från de nuvarande egarne
för lägre pris öfvergår i andras händer; men alla borde vi kunna vara
ense derom, att detta icke vore något eftersträfvansvärdt. Ty hela
landets ekonomiska ställning hvilar ju på jordvärdet; i alla privat¬
banker ligga inteckningar i jordegendom såsom grundfondshypotek
och spela der en vigtig rol, och det är således icke någon ringa sak,
om detta värde allt för hastigt skulle rubbas. En penningkris kan
hafva en skäligen lätt öfvergång; men värre är det, om det uppstår
en industriel kris, och allra svårast till sina verkningar är en fastig¬
hetskris; i ett land, sådant som Sverige, med dess icke synnerligen
starka finansiella ställning, vore det lyckligt, om sådana kriser kunde
undvikas.
Det andra sättet för att minska priset på landtmannaprodukter
skulle bestå deri, att man satte ner sjelfva arbetsprisen. Jag hem¬
ställer dock till herrarne sjelfva och särskilt till dem, som intressera
No 12. 6
Lördagen den 7 Mars, f. m.
Ang. upphof- sig för arbetare bästa, om det är skäl att slå in på den banan, och
van?e oläte» 0m lan<^bruksarbetarens ställning gent emot öfriga arbetare sna-
"(FortsT rare är &ämre och alltsä tarfvade att upphjelpas. När man talar om
^ att jordbruksproduktionen måste höjas för att derigenom bereda större
prisbillighet för industriarbetarne, så begår man en orättvisa mot jord¬
bruket och jordbruksarbetarne, enär ju äfven jordbruket är en industri..
Men jordbruket kan lika litet som någon annan industri undvara en
lönande afsättning. Det är alldeles gifvet att den marknad, som lig¬
ger nära, är den bästa; och då man betänker, huru som jordbruksid-
karne hafva ett jemförelsevis öfvervägande antal munnar att försörja,,
så är man lika berättigad som förpligtad att tillse, det icke jordbru-
karnes ställning blir förtryckt, utan att den i stället må uppblomstra.
Nu har utskottet sagt: om man också skulle antaga att öfriga närings¬
idkare, som lidit af spanmålstullarne, skola kunna skaffa sig ersättning
genom ökade tullar å deras tillverkningar, så inträffar detta dock icke,
när det gäller exportnäringarne, särskilt trävaruindustrien, som enligt
utskottets förmenande skulle vara fullkomligt oskyddad. För min del
är jag icke ense med utskottet deri. Tvärt om vill jag påstå, att trä¬
varuindustrien har åtnjutit och åtnjuter stora fördelar och kanske större
skydd än någon annan industri. Jag ber härvid att få återföra i her-
rarnes minne, att alla de traktater, som vi' ingått med främmande län¬
der, hafva hufvudsakligen afsett att bereda afsättning för trävaruindu¬
striens alster, och detta på andra näringars bekostnad. Vi må icke
heller förglömma, att man för trävaruindustriens skull tillskapat eu
särskild kassa med af staten lemnad 3 millioner kronors grundfond.
Man kan må hända invända, att staten gjort detsamma äfven för
andra näringar, enkannerligen jordbruksnäringen, genom hypoteks-
banken. ,Det är dock att märka, att denna icke är ansedd för liknande
ändamål, som först nämnda fond, hvilken bildats i syfte att bereda
sågverksegarne tillfälle att få belåna sina lager. Om någon deremot
svarande åtgärd skulle vidtagas för jordbrukets upphjelpande, så skulle
den bestå deri, att man beredde jordbrukaren tillfälle att i vissa för
ändamålet inrättade kassor få belåna sina alster, så att han kunde af¬
vakta det lämpligaste tillfället för deras afsättning. Dessutom må man
komma i håg, att trävaruindustrien arbetar i sådan skala, att äfven det
allra minsta uppsving i trävarumarknaden medför betydande verk¬
ningar. Så t. ex. medförde stegringen år 1889 en förhöjning af 15
millioner kronor för Sveriges hela trävaruexport, deraf 13 millioner
belöpte sig på Norrland.
Man har slutligen talat om arbetarne, att deras ställning blifvit
så betungad genom Riksdagens senaste åtgärd att lägga tull på lifs¬
medel. Jag frågar emellertid, om icke tillfälle till arbetsförtjenst för
dem nu är större än år 1887? Jag vill påstå, att deras ställning
väsentligen förbättrats; ty, om också prisen på lifsmedel hafva stigit,
så har dock å andra sidan på samma gång det blifvit lättare att er¬
hålla ett mera lönande arbete. Det vigtigaste för en arbetare är, att
Lördagen den 7 Mars, f. m.
9 N:0 12.
lian har en jemn och god tillgång på arbete; och att tillfälle att er- Ang. upphäf-
hålla arbete och att få bättre betaldt derför har ökats, det är odispu-* „ e °-ftullert
tabell ehuru jag erkänner att det utan tvifvel vore bättre om, på a P°tate°-
samma gång arbetarne hade denna förmån, de olägenheter, som lits- or
medelstullarne medföra, vore borta. Förhållandet är dock, att sådant
ej låter sig göra, ty det finnes en viss solidaritet mellan olika närin¬
gar, den ena kan icke blomstra, under det en annan befinner sig i
betryck, i synnerhet när den senare är den, som sysselsätter de flesta
armarne. För öfrigt ber jag få fästa uppmärksamheten på, att många
samverkande faktorer bestämma arbetarens vilkor, ej endast billiga
lifsmedel eller tullar eller tullfrihet. Amerika t. ex., med den allra
skarpaste protektionism, har höga arbetslöner; England har höga ar¬
betspris och frihandel; Frankrike: höga arbetspris med sträng pro¬
tektionism; Belgien: de eländigaste arbetspris jemte frihandel! Det
är således andra faktorer och ej uteslutande tullsystemen, som bestämma
dessa förhållanden.
För min del hade jag hoppats, att man i år kunnat få lemna tull¬
frågorna å sido. Det är nemligen alldeles gifvet att det förändrade
tullsystem, som år 1888 infördes, icke kan nu, efter endast tre års
erfarenhet, till sina verkningar fullkomligt bedömas, utan man borde
åtminstone ännu någon tid låta detta system oförändradt verka. Jag
minnes väl, att motståndarne till 1888 års tullförändring då öppet,
förklarade, att de, huru mycket de än ogillade hvad som skett, dock
ej ville vara med om tullarnes snara borttagande. Jag minnes ock
från sistlidne sommars valstrider, att frihandlarne flerestädes förkla¬
rade, att tullfrågan ej borde få vara bestämmande, då tullarnes upp¬
häfvande redan nu ej kunde sättas i fråga, innan man varit i tillfälle
att se deras verkningar. Det är på denna ståndpunkt jag ställer mig,
när jag nu yrkar bifall till utskottets förslag. Särskild! med afseende
på den nu föredragna punkten vill jag nämna ytterligare ett par skäl.
Under sistlidne höst var jag i tillfälle att bevittna, huru som prisskil-
naden på potates, som med ångbåtar fördes till Stockholm, mellan
några fa dagar varierade med 1 till 3 kronor per tunna. Det är
temligen gifvet, att vid en sådan prisdifferens är den lilla tullsatsen
icke af synnerlig betydelse. Slutligen vill jag äfven anföra det skälet
för mitt yrkande, att jag icke vill att man skall säga till den protek-
tionistiske riksdagsmannen, att han varit med om att sätta ned tul-
larne nu, när våra jordbrukare behöfva köpa utsädespotates. Detta
argument vill jag icke få framstäldt mot protektionisterna.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Med herr Boström förenade sig herrar Peterson i Hasselstad, Sjö¬
berg, Mallmin och E. G. Fredholm i Saleby.
Herr Herslow yttrade: Den siste talaren gjorde eu anmärkning mot
den ordning, som utskottet hade följt i sitt betänkande beträffande
N:0 12. 10
Lördagen den 7 Mars, f. m.
Ang. upphäf- olika
ilande af tullen
a potates.
(Forts.)
artiklar. Han fann anledningen till denna ordning något my-
Anledningen är dock i tydliga ordalag uttryckt i betänkandet.
Inom utskottet företogos först de artiklar, angående hvilka de flesta
motionerna förelågo, och som derjemte ansågos vara af den art, att
de skulle lika väl kunna accepteras af det ena som af det andra sy¬
stemets anhängare, derför att de icke egde systematiskt sammanhang
med tullskyddssystemet. Först längre fram kommo vi till punkter,
som alla klart insågo skulle föranleda eu verklig debatt. Redan i ut¬
skottet funno vi dock snart, att äfven i de mera betydelselösa punk¬
terna forsöken till enighet ej skulle lyckas. Utskottet var emellerid
enigt om att upptaga de olika punkterna i den ordning, som i betän¬
kandet är följd. Och först då betänkandet var uppsatt och höll på
att justeras, uttalades från Första Kammarens ledamöter i utskottet
önskan att frågan om spanmålstullarne måtte sättas först. Men utom
ofvan angifna skäl, syntes mig för behandlingen af betänkandet i
kamrarne den af utskottet beslutade uppställningen ännu ur en annan
synpunkt fördelaktig. Jag tänkte, att man derigenom skulle fortare
komma in på den rent sakliga behandlingen. Jag trodde, att allmänna
haranger om landets tillstånd, om hypoteksskuldsättning och lagsök¬
ningar och emigration skulle få en mager utgångspunkt, om man bör¬
jade med 50-öres tullen på potates, och att man derför skulle i början
åtminstone taga hvar sak i och för sig till behandling utan något
sammanhang med »systemet», som ju sedan kunde bringas på tal, när
spanmålstullarne kommo under debatt.
Beträffande detta system tycker jag för öfrigt — och jag har hört
flere upprigtiga vänner till systemet dela denna min uppfattning —
att man 1888, när byggnaden uppfördes, kanske i sin ifver kom att
i arkitektoniskt afseende något öfverlasta densamma. Her kom då
med en hel hop obehöfliga utväxter, som jag tror icke hafva någon
annan betydelse än att vara tomma dekorationer, men i hvilka en och
annan mindre sakkunnig och mindre förståndig medlem af partiet för¬
gapat sig. De skarpare kännarne bland systemets egna män, som
varit med om byggnadens uppförande, anse deremot nu, att de snarare
skada än gagna byggnadsstilens renhet. Till dessa artiklar räknar jag
artikeln potates, och jag tror icke, att någon inom kammaren skall
kunna säga, att under debatten i dag gifvits något vägande skäl för
att behålla denna tullsats. Man har visserligen sagt, att den ingen¬
ting betyder, och frågat: hvarför skall man då taga bort den? Men
å andra sidan kan man med lika stort skäl säga: hvarför skall man
hafva denna tullsats qvar, när den ingenting betyder? Dessutom för¬
håller det sig så, att ögonblick kunna inträffa, då den betyder icke
så litet, och då den är till verklig skada, ja, då denna tullsats kännes
som en verklig kränkning både af konsumenternas och producenter¬
nas intressen. De sistnämnde få då, för att kunna producera landets
ings ärn oumbärligaste ämne, underkasta sig en extra skatt. Den siste
ärade talaren tyckte, att man borde känna en fosterländsk tillfreds-
Lördagen den 7 Mars, f. m.
11 N:0 12.
a potates.
(Forts.)
ställelse öfver att få betala den potatis, man behöfde för sättningen, -Ang. upphäf
litet dyrare och sålunda få visa, huru oegennyttig man är. Men detta -<mfe affallen
är en patriotism, som jag icke kan begripa. För att få bibehålla eu
tull, som i allmänhet ingenting betyder, skall man finna sig i, att, då
den betyder något, alla, som af den samma påverkas, både konsumen¬
ter och producenter, skola utstå känbara olägenheter. Jag kan icke
finna, att detta är en offervillighet för fosterlandet, det är en offer¬
villighet för systemet. Jag har icke denna grund att bibehålla potates-
tullen, och då jag icke hört, att den i vanliga fall har ringaste verkan,
samt vet, att i de ögonblick, då den visar sig effektiv, den betyder
fullkomligt onödiga obehag både för producenter och konsumenter, så
hemställer jag, om vi icke kunde vara öfverens om att borttaga denna
tull, oberoende af den ställning, som vi komma att intaga till span-
målstullen.
Herr Petersson i Kuntorp: Det är visserligen icke mycket lönt
att yttra sig i denna fråga, men jag ber dock att få säga några ord
med anledning af den förste talarens yttrande. Han började med att
påstå, att man icke har någon nytta alls af potatestullen, hvarför den
borde borttagas, så att man sluppe vidare strider om densamma.
Jag tror också, att det blefve onödigt att strida om denna tull, om
man toge hänsyn till hvad rättvisa och billighet fordra. Han sade,
att det vore rättvist och billigt, om man borttoge denna tull. Jag
vänder om den satsen och säger, att det är rättvist och billigt, att
den qvarstår, och jag skall försöka att gifva skäl för detta mitt på¬
stående. Det har blifvit sagdt, att de flesta jordbrukare icke behöfva
denna tull. Ja, det beror på Indika man menar med jordbrukare.
Nog finnes det sådana, hvilkas jordbruk kan existera utan potatesod-
ling, men det är å andra sidan ofantligt många, som just behöfva denna
näring, ty den, som har någorlunda kännedom om den svenska jordens
beskaffenhet, vet, att den till stor del är grusbunden, och en sådan
lämpar sig bättre för odling af råg och potates. Och då frågas: fin¬
nes det något skäl till, att dessa små jordbrukare ej skola få skydd
lika väl som de andra, då det ju fins tullar på jordbrukets öfriga
alster? För min del tycker jag, att dessa bäst behöfva att skyddas,
emedan de äro hänvisade till de magraste trakterna. De jordbrukare,
som hafva bördig jord och der odla hvete, råg och möjligen socker¬
betor, kunna möjligen reda sig utan potatestullar, men dessa små
jordbrukare kunna ej undvara sådana. Är det då rätt och billigt att
beröfva dessa deras tullskydd, som de så väl behöfva? Jag kan icke
finna annat, än att den frågan måste besvaras med nej. Dessa jord¬
brukare, som inneha den magraste jorden, behöfva framför alla andra
skydd.
Man kommer då med slagordet, att tullen skulle fördyra födan
för de fattiga. Men jag ber att fa säga, att finnes det några fattiga
i vårt land, så är det väl de som odla potates. De komma sanner-
N:o 12. 12
Lördagen den 7 Mars, f. m.
(Forts.)
Ang. upphäf- ligen icke och fordra 8 timmars arbetsdag, utan de få arbeta från det
vande af tullen goien går Upp tills den går ned och få nöja sig med ganska ringa
“ Potates• betalning, så dålig, att de som klandra potatestullen, knappast skulle
vara hågade att, om de finge potatisen till skänks, plocka upp den och
bära den i skyl och källare. Jag förstår verkligen icke, hvarför man
skall vara nog blind att fordra, att just de fattige skola bestå denna
produkt billigare än hvad den i allmänhet gäller i verldsmarknaden
med nuvarande skydd. Om det nu vore så, att de som odlade pota¬
tes vore förmögna personer, som hade god råd och skördade mycket
penningar på sin potatesodling, så skulle jag icke säga så mycket om
yrkandet att borttaga denna tull. Men så är ju alldeles icke förhål¬
landet. Jag tycker också, att herrarne verkligen bort underlåta att,
såsom beklagligtvis skett, använda lifsmedelstullarne såsom ett agita-
tionsmedel för att upphetsa rikets invånare mot hvarandra. Mig före¬
faller detta vara ett ovärdigt handlingssätt. Ty kan någon visa mig,
att dessa tullar äro en orättvis sak, så skall jag vara den förste att
rösta för deras afskaffande. Men detta kan man icke med skäl bevisa.
Ty hvarför skall jordbrukaren vara den ende, som icke är skyddad?
Är det i det stora hela annat än att vilja hafva jordbrukarne till slafvar,
då man säger, att de böra sälja till billigare pris, än. andra ? Hvilken
vill val göra sitt arbete för billigare pris än att de få ersättning för
det nedlagda arbetet? Men detta hafva dock jordbrukarne fått göra
under en lång tid. Deras olyckliga ekonomiska ställning framgår också
tydligt af de skulder, som de ådragit sig under de senaste åren. Hvad
kan väl ett land vinna på att förderfva en så vigtig näring som jord¬
bruket? Huru mycket man än talar om andra näringar, så är dock
jordbruket vårt lands modernäring.
Och är det icke ömkligt att se, att de, som nyss gått ut ur
stugan på landet och flyttat in i en stad, när de få höra talas om
socialism och frihandel genast glömma, att de utgått från landet och
blifva fiendtliga mot dess intressen? Och är då icke frihandelsagita-
tionen ett arbete för att uppväcka oenighet mellan föräldrar och barn
och upphetsa den ena mot den andra? Jag tycker, att det är upp¬
rörande att man skall ga till väga på det sättet.
Emigrationen har blifvit nämnd. Tro då icke herrarne, att den
till stor del är beroende på, att icke jordbrukets produkter hafva det
pris, att arbetskostnaderna blifva ersatta? För min del är jag öfver-
tygad, att emigrationen till stor del härleder sig derifrån. Jag tror,
att landet skulle blifva mera lyckligt, om man stälde så till, att hvar
och en, som arbetar, har sin ordentliga bergning. Det svenska jord¬
bruket är dock så vigtigt, att det icke kan utan skada för landet i
dess helhet dödas. Jordbrukarne hafva eu sådan handtering, att det
lilla kapital, som de ärft eller förvärft, är nedlagdt i den lilla jord¬
torfva de hafva, och de fa lof att på den odla hvad som der kan
växa. Måste de icke då hafva så pass mycket betaldt, att de kunna
Lördagen den 7 Mars, f. m.
13 N:0 12.
ordentligt lefva på sin näring? Detta gäller nu icke allenast potates-
tullen, utan jerdbrukstullarne i allmänhet.
Hvad särskildt potatestullen angår, så tror jag, att herrarne här,
liksom i afseende å öfriga jordbrukstullar, göra en stor missräkning,
om herrarne tro, att prisen blifva billigare genom tullens borttagande.
Nej, här som annars är det tillgång och efterfrågan, som bestämmer
prisen. Och genom tullen kan man komma derhän, att potates kan
odlas i större utsträckning inom riket, och då komma prisen att
reglera sig af sig sjelfva. Om vi hade tullar, som vore öfverdrifna,
skulle jag ingenting säga, om man ville sänka dem, men detta är ju
icke fallet med vare sig potatestullen eller öfriga jordbrukstullar, utan
de äro mycket lägre än motsvarande tullar i andra länder. Så mycket
kännedom har jag om landtbruksförhållanden, att ]ag vet, att de pris,
som nu gälla å landtmannaprodukter, icke äro för höga. Jordbrukaren
har i alla fall, om man tar hänsyn till det arbete, som han nedlagt
på sina produkter, mindre betaldt för sitt arbete, än idkare af andra
näringar.
Jag vill emellertid icke längre upptaga kammarens tid, utan
vill endast till sist uttala som min öfvertygelse, att herrarne göra
klokast både för sig sjelfva och sin sak och fäderneslandet, om vi
fredas för förändringar i tulltaxan. Jag yrkar derför bifall till ut¬
skottets förslag.
Häruti instämde herrar Bexell och Kimilin.
Herr Herslow: De ärade talare, som uppträdt för »systemets»
försvar äfven i fråga om potatestull, hafva varit så ifriga och försedda
med så mycken ammunition, att deras gevär gått af, långt innan någon
ännu rört vid systemet. Men till och med jag skall vara med om
denna tull, om det kan bevisas, att den verkligen ingår i skyddstull¬
systemet. Men jag anser, att den står så fullkomligt utanför detsamma,
att vi icke alls behöfva diskutera principerna för spanmålstullar i all¬
mänhet vid afgörandet af denna särskilda tullsats.
Hvad är det vi s. k. frihandlare vilja? Jo, vi vilja icke hafva
skyddstull, åtminstone icke mer in förut. Hvad är det herrarne vilja?
I viljen hafva skyddstullar! Hvad menas då med skyddstull? Rim¬
ligtvis eu sådan tull, som skyddar någon näring eller några individer.
Men denna potatestull skyddar ingen näring, ingen individ. Om man
kastar en blick på siffrorna i utskottets betänkande, finner man att
landets årliga medelproduktion utgör öfver 19 millioner hektoliter samt
att under år 1887 infördes 39,983 hl. och 1884 — 244,290 hl. Detta
är införselns minimum och maximum. Införseln håller sig sålunda
mellan V6 och 1 V6 procent af landets egen potatesskörd. (I reser¬
vationen står — i parentes sagdt — visserligen 2/s procent, men detta
är ett tryckfel, liksom det hvilket herr Boström i förmiddags anmärkte.
A det sistnämnda har ju rättelse också genast gjorts genom ett sär-
Ang. upphäf¬
vande af tullen
å potates.
(Forts.)
N:o 12. 14
Lördagen den 7 Mars, f. m.
Ang. upphäf- skild! blad, hvadan detta tryckfel näppeligen egnar sig till argument.)
vande aj tullen Men en tull på så liten import, att den ej motsvarar mer än 1/5 —
a potates, j i j^ procent af landets egen potatesskörd, kan väl icke i ringaste
(Ports.) män »skydda» denna produktion.
Här hafva framstälts åtskilliga anmärkningar mot motiveringen be¬
träffande spån målstull en. Dessa anmärkningar skall jag söka bemöta,
då vi komma till spån målstullen; men jag vet icke hvarför man in¬
låter sig derpå nu, då det är fråga endast om potatestullen.
Den siste talaren, som kraftigt försvarade potatistullen, anförde
ej ett enda skäl, hvarför potatestullen skulle behållas, men han anförde
åtskilligt för spanmålstullens fortvara. Han sade, att den mindre jord¬
brukaren borde hafva skydd. Ja, kan han visa, att potatestullen under
vanliga år skaffar de mindre jordbrukarne ett enda öres högre inkomst,
skall jag vara med om, icke att afskaffa, utan att höja denna tull.
Men detta är i vanliga fall absolut omöjligt. Potates är en vara,
hvaraf landet i normala år producerar allt hvad vi behöfva, och den
kan icke fördyras förr än ett år kommer, då alla menniskor behöfva
köpa den, derför att ingen tillgång på varan finnes inom landet. Då
kan potatisen stiga till dubbla beloppet af hvad den annars kostar.
Naturligtvis söker man äfven då att först och främst tillgodogöra sig
hvad som af denna vara finnes inom landet, innan man tager
utifrån en på en gång så tung och så skrymmande vara, kostar på
den ångbåtsfrakt och betalar dyra transporter långa sträckor inom
landet. Men vid dylik i följd af missväxt bristande tillgång inom¬
lands, då verkar denna tull och fördyrar varan alltid med minst 50
öre per 100 kg. Tullen har sålunda till följd, att under de år, vi
behöfva köpa potates utifrån, både konsumenten och producenten, hvilka
då begge äro köpare, få betala mera. Då deremot potatispriset hos
oss är medelhögt, och ännu mera då det är lågt, kommer icke en tunna
potates att importeras, och då verka 50 öres eller 100 kronors tull
precis lika litet. Det är dylika toktullar, vi borde, synes det mig,
vara ense om att taga bort, antingen vi äro vänner af skyddstullar
eller finanstullar.
Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.
Herr vice talmannen Danielson: Jag begärde ordet med an¬
ledning af den siste talarens yttrande, att, om man kunde visa att
potatestullen varit till nytta för de mindre jordbrukarne, ville han
gerna vara med om att bibehålla densamma. Jag tillhör en ort, der
man i ganska betydlig mängd odlar potates, och, såsom herrarne hafva
sig väl bekant, ligga i synnerhet om vårarne, såväl i Stockholm som i
nästan hvarje stad på östra kusten hitom Öland, Ölandsskutor, som äro
lastade med potates. Jag vill nu återföra i herrarnes minne orsaken, hvar¬
för denna bila tullsats tillkommit. Såsom vi veta var år 1887 och före¬
gående år god potatesskörd. De smärre jordegarne på Öland gjorde som
vanligt, sammanförde sina förråd af potates på dessa små skutor, som
Lördagen den 7 Mars, f. m.
15 Nto 12.
seglade utåt kuststäderna, ja någon gång ända upp till Sundsvall, och Ang. upphof-
utbjödo sin vara till salu. Men hur var det då? Jo, potatesen stod’1®”^6 aftu^len
ytterst lågt i pris, ja å många platser till endast 2 kronor tunnan, a Potate*-
derför att från utlandet, och i synnerhet Tyskland, hit ankommo stora '
qvantiteter af denna vara, och vi sjelfva kunde icke sälja annat än till
underpris. Det är nemligen att märka, att potatesen måste användas
eller säljas till hvad pris som helst, enär den icke kan förvaras eller
är användbar, då ny skörd är att tillgå. Man ansåg derför vid denna
tid, att de smärre jordbrukarne och de, hvilkas jord hufvudsakligen läm¬
pade sig för odlande af potates, borde hafva något skydd mot utländsk
konkurrens och att utländingen begagnade vår marknad lika fritt som
vi, och derför kom till stånd en tullsats af 50 öre för 100 kg. Der¬
igenom trodde man sig åtminstone i någon mån betrygga vår inhemska
marknad, hvilket var hufvudsaken. Dylika tider kunna komma igen,
och att vi nu fatt en sämre skörd af potates och deraf högre pris,
torde få anses som en tillfällighet.
Man kan sålunda icke säga, såsom en talare, att ingen menniska
haft nytta af denna tull. Huru denna tull verkar på vår marknad,
beror för öfrigt också på huru potatesskörden utfaller i våra grann¬
länder. Att det äfven i1 dessa länder i fjol blef en dålig potatesskörd,
det kunna vi ej hjelpa, det får man tåla sig vid, men afskaffar man
denna lilla tull, så kommer det den rike, icke den fattige till godo.
Ty då Tyskland kan, som vi känna, förr producera ny potates än vi
här i Sverige, kommer den rike, som äter den nya och färska pota¬
tesen, att få på våren och försommaren denna present af 50 öre per
100 kg., men den fattige får nog äta den gamla potatesen tills ny
skörd här i landet kommer. Det kan ju icke visas, att utlandet har
så stor tillgång på potates, att det kan exportera deraf, och då är det
väl icke till någon nytta att taga bort denna tull. Eu mängd smärre
jordbrukare kunna icke, som jag nämnt, hufvudsakligen odla annat
än potates, och denna måste de föra i marknaden inom några månader,
om priset är aldrig så lågt.
Jag tror alltså, att denna tull hör till systemet i sin helhet; vill
man skydda jordbruket, så bör man göra det äfven i detta afseende.
Herr ordföranden i bevillningsutskottet bör tänka på denna sak, och,
om han så gör, då tror jag, att han med sitt goda förstånd också
skall inse, att de små jordbrukarne i detta fall böra komma i åtnju¬
tande af detta ringa skydd. Jag tror för öfrigt icke, att det i år
kommer att blifva någon brist på potates, ty det är gifvet att, då
prisen äro något högre, söker man spara så mycket som möjligt,
för att fä sälja något mera deraf. Äro deremot prisen låga, gifver
man mera potates åt kreaturen, och blott en del af skörden kommer
sålunda ut i marknaden. Som vi också af betänkandet se, anses att
tillgång nu finnes för behofvets fyllande.
Reservanterna hafva visserligen velat framhålla, att det vore jord¬
brukarne, som kanske behöfde köpa potates till utsäde. Detta tror
N:0 12. IG
Lördagen den 7 Mars, f. m.
Ang. upphäf- jag dock att de icke behöft bekymra sig för, ty äfven om potates-
wande af tullen sp5rcien blifvit något knäppare, ser nog en omtänksam jordbrukare
a potates, att lian har hvad han behöfver för utsäde. Men skulle mot fÖr-
( ort6J modan äfven jordbrukaren behöfva köpa potates från utlandet för eget
behof, så kan ju ingen hjelpa att äfven han drabbas af tullen såsom
folk i öfrigt.
Jag tror för öfrigt icke, att hela höjningen af potatespriset, som
åstadkommit denna agitation, far tillskrifvas den knappa skörden, utan
det är de s. k. mellanhänderna, hvilka i städerna vid mindre
köp drifvit upp priset. I min hemort har potatesen stått högst till
5 å 6 kronor gammal tunna, och detta kan icke påstås vara något
högt pris för god vara, men mellanhänderna hafva, som jag nämnde,
jagat upp priset, och derigenom har man trott att tullen borde bort¬
tagas; men huru ringa är den mot den handelsvinst, som återförsäljare
betinga! Jag kan alltså icke finna något skäl för att borttaga denna
tull, allra minst vid tanken på dessa små jordbrukare, som få flitigt
träla och mer än väl behöfva dessa 50 öres förhöjning. Borttages
tullen, blir såsom sagdt följden endast den, att de förmögnare få den
färska potatesen så mycket billigare, ty det är i synnerhet sådan vara,
som snart kommer att importeras.
Jag vill nu icke inlåta mig öfver beiänkandet i öfrigt, utan en¬
dast hålla mig till föreliggande punkt. Det kan hända, att jag får
anledning yttra mig sedermera vid de öfriga punkterna, då de före¬
komma. Beträffande denna första punkt ber jag nu att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herrar Petersson i Dänningelanda och Andersson i Löfhult in¬
stämde häruti.
Herr Iierslov: Den siste talaren målade en strandbild, som
visade oss, huru de små Olandssniporna gledo in på Stockholms ström
och der mötte väldiga tyska fartyg, lastade med orimliga qvantiteter
potates. Jag skulle önskat, att han signerat sin tafla och dervid, som
vanligt, antecknat det år, då han upptog denna bild ur verkligheten.
Tv jag letar förgäfves i de statistiska tabellerna efter hvilket år det
kunde vara, som dessa »orimliga qvantiteter tysk potates» infördes i
Sverige. Om, såsom den ärade talaren uppgaf, priset på potates gått
ned ända till två kronor per tunna, kunna herrarne väl icke tro, att
detta föranledts af import af tysk potates. Om priset här gäller om¬
kring två kronor per tunna, huru många är det väl som i utlandet
falla på den idén att der uppköpa potates, transportera den på jern¬
väg till en hamnplats, befrakta fartyg för potatesens vidare forslande,
erlägga lastnings- och lossningskostnader, betala hamnpenningar i den
främmande hamnen och i den svenska, allt för att här få det sköna
priset af två kronor per tunna. När priset är så lågt, är orsaken
dertill, att vi här i landet fått en rik skörd, och derjemte den att man
Lördagen den 7 Mars, f. m.
17 N:0 12.
«j kan förvara denna vara från ett år till det andra och icke heller Ang. uppkäf-
med fördel kan sända den från vårt land till ett annat, oaktadt priset vanfc af tullen
på densamma i allmänhet ställer sig högre utomlands än hos oss. Jag a Potates-
tror derför icke, att denna tull gagnar ens öländingarne. Men i allt (*orts-)
fall, när jag sade att jag ville vara med om denna tull, om den i van¬
liga år kunde visas vara till fördel för de mindre jordbrukare, så
menade jag de små jordbrukarne inom landet i dess helhet och icke
blott öländingar. För öländingarne särskilt är jag just ej benägen
att pålägga landet några särskilda uppoffringar, ty de ha de sista åren
redan i åtskilliga riksdagsbeslut behandlats såsom den mest gynnade
nation. Jag kan dock i alla fall knappast tro, att Ölands intressen
kunna vara så olika t. ex. Blekinges. De, som skulle hafva fördel af
potatestullen, skulle väl vara de trakter af landet, som hufvudsakligen
odla potatis. Men från den mest potatesodlande del af vårt land, nem¬
ligen Blekinge, har ingått en begäran till Kongl. Maj:t att få bort
denna tull. Och jag är af det kungliga svaret ingalunda öfvertygad
om att man icke fortfarande der hyser samma önskan eller att man
icke är i behof af att vid första öppet vatten dit importera potates.
Ty potates tager man icke in långt i förväg och gömmer den ej på
egen risk i sin källare, utan man köper den när man behöfver den.
Och jag har från två olika håll hört uppgifvas, att man till våren i
år väntar en betydande potatesimport. Kan det väl under sådana för¬
hållanden vara lämpligt att, om regeringen lika väl som hvar och
en annan inser, att denna tull ej är af ringaste gagn, sätta regeringen
i den position i fråga om tullens vara eller icke vara, att regeringen
känner sig starkt uppfordrad att handla i strid med Riksdagens nyss
uttalade önskan och borttaga denna tull. Denna tull bör af skaffas —
klokhet och billighet bjuda det, och då är det väl bättre att Riks¬
dagen tager bort tullen, än att regeringen sättes i förlägenhet i fråga
om dess borttagande eller bibehållande.
Jag ber att redan nu få nämna, att, för den händelse att beslutet
utfaller i enlighet med reservanternas yrkande i mom. 1, jag kommer
att derefter hos herr talmannen anhålla om bifall äfven till mom. 2
i samma punkt af reservationen.
Herr Jönsson i Gammalstorp: Jag har begärt ordet med an¬
ledning af den siste talarens yttrande derom, att från Blekinge inkom¬
mit till regeringen en petition om potatestullens upphäfvande. Potates-
skörden i Blekinge var väl under förlidet år likasom på andra ställen
i landet klen och dålig, men den var dock icke sämre, än att potates
derifrån kunde sändas till Stockholm och att ändock funnits tillräck¬
ligt qvar för ortens behof, oaktadt en stor del användts vid ortens
brännerier och stärkelsefabriker. För närvarande är också priset i
fallande, så att potatesen i Blekinge för närvarande vid brännerierna ej
står till högre pris än 2 kronor 25 öre per hektoliter. Den aflåtna
petitionen var underskrifven mestadels af stadsbor, och icke en enda
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 12.
2
N:o 12. 18
Lördagen den 7 Mars, f. m.
Ang. upphäf- jordbrukare eller potatesodlare deltog i densamma. Och jag anser för
ilande af tullen m;n (]e} att det icke finnes skäl att besluta upphäfvande af potates-
a^potates. tupen grun(j af (lell dåliga potatesskörden i Blekinge.
Herr Svensson från Karlskrona: Den andre talaren i ordningen
framhöll, att potatestullens borttagande eller icke vore betydelselöst för
såväl producenter som konsumenter. Jag är lika med reservanterna
inom utskottet af den åsigt, att denna tull väl icke är af stor bety¬
delse men att den dock, när potatesprisen äro höga, kan verka till
ganska stor skada för konsumenterna. Under förliden höst stod pota-
tesen på Karlskrona torg till 6 kronor å 7 kronor 20 öre per hekto¬
liter, och detta pris är så högt, att jag tror att det utgjorde ett skäl
att borttaga denna tull. De skäl, som anfördes af regeringen för att
ej bifalla den ingifna petitionen om tullens upphäfvande, voro enligt
mitt förmenande ganska klena. Jag tror då, att regeringen hellre
kunnat säga, att 61 § regeringsformen hindrade regeringen att bifalla
petitionen. Men då regeringen icke ville säga detta, var det natur¬
ligt att regeringen skulle söka upp sådana skäl, som möjligen eljest
kunde tala. Ett af de skäl, som, särskilt inom Blekinge, kraftigt
talar för tullens afskaffande är det, att skärgårdsbefolkningen inom
Blekinge har för sed att sjelfva föra sin sill äfven till Tyskland och
der sälja den, och de hafva då der kunnat återinköpa potates billigare
än i Sverige, men det kunna de numera icke. Då denna tull emel¬
lertid icke har någon inverkan på prisen, när de äro normala, vare
sig för producenter eller konsumenter, men deremot, då prisen äro
höga, verkar till stor skada för konsumenterna och särskilt den ar¬
betande befolkningen, hvarför skall man väl då bibehålla denna tull?
Jag ber att få yrka afslag å utskottets betänkande och bifall till
reservationen.
Herr Redelius: Jag ber att få lemna en upplysning i denna
fråga. Såsom väl bekant torde vara, blir potatesskörden i Tyskland
förr färdig att föras i marknaden än den svenska skörden. Åtmin¬
stone känner jag med visshet att beträffande den trakt, som jag till¬
hör, nemligen norra Kalmar län, skörden der blifver färdig 2 å 3
veckor senare än den tyska. Följden häraf är den, att tysk potates
kunnat säljas i hamnarne vid Vestervik och Gamleby en eller annan
vecka före den svenska. De, som i dessa städer eller stadsliknande
samhällen behöfva köpa potates, hafva då försett sig med sina behof,
och när landets egna jordbrukare kunna bjuda ut sin potates, äro be-
hofven redan fylda och de hafva saknat afsättning för sin inhemska
potates. Det har inträffat, och jag kan styrka det, att prisen gått ned
ända till 1 krona 50 öre per tunna, utan att det ändock lyckats att
vinna afsättning för varan. Detta menar jag vara en omständighet,
som väl icke synes i tullrapporterna eller haft någon inverkan på
andra ställen än der detsamma inträffat eller förmått höja eller sänka
Lördagen den 7 Mars, f. m.
19 N:o 12.
potatesprisen i allmänhet, men som dock hindrat afsättningen af lan¬
dets egna produkter. Och detta är väl en faktor, som bör tagas med
i räkningen, att man inom landet bör bereda tillfälle till afsättning af
landets egna produkter.
Detta gör, att äfven jag vill vara med om att bibehålla denna
tull, och jag anhåller derför om bifall till utskottets hemställan.
Herr Nordin: Det har här blifvit betonadt, både i utskottets be¬
tänkande och af flere talare här i kammaren, att potatestullen vore så
synnerligen liten, att den vore alldeles betydelselös. Det är emot denna
del af utskottets betänkande och de talare, som framhöllo detta, som
jag vill opponera mig. Ty det är af fackmän ådagalagdt, att fem
tunnor potates icke hafva högre näringsvärde än en tunna råg. Ergo,
då tullen på råg är 2 kronor 50 öre och på potates 50 öre per
tunna, så är tullen på dessa båda födoslag lika hög, och jag finner
derför icke något skäl finnas för att tala om den synnerligen låga
potatestullen. Jag kunde, om så behöfdes, anföra namn på personer,
som skulle gälla såsom auktoriteter för rigtigheten af min nyssnämnda
uppgift. Och jag måste, såsom jag nämnt, på denna grund opponera
mig emot talet derom, att potatestullen vore så synnerligen liten. Jag
ber att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till reserva¬
tionen.
Herr Bexell: En talare, som haft ordet flere gånger, antydde
sista gången, att om Riksdagen icke toge bort potatestullen, så kunde
regeringen göra det. Detta yttrande vill jag icke skola qvarstå opå¬
talt. Ty hans yttrande gick ut på att uppmana regeringen att göra
våld på grundlagen. Ty denna tull kan konungen hvarken höja eller
minska. Jag begärde, såsom sagdt, ordet för att protestera emot att
ett dylikt yttrande som detta falles här i kammaren.
Herr Hornberg: Jag begärde egentligen ordet för att bemöta
ett och annat af hvad herr Nils Jönsson anförde. Jag har emellertid
funnit mig till stor del förekommen genom det, som af herrar Svens¬
son och Nordin redan yttrats i denna sak. Jag vill dock beträffande
herr Nils Jönssons yttrande, att i den petition, som från Blekinge
inlemnats till regeringen om upphäfvande af denna tull, deltagit blott
en del stadsbor men ingen jordbrukare, nämna, att det väl i allmän¬
het, enligt hvad jag kan konstatera, förhöll sig så, men att dock ett
och annat undantag förekom. Jag kan emellertid intyga, att det i
hufvudsak endast var sådana, som på Karlskrona torg fått betala
ända till 10 kronor per hektoliter för potates, hvilka klagade, och ej
de, som fått detta pris betaldt för sin vara.
Jag skall vidare be att få instämma i hvad herr Nordin yttrade
rörande potatestullens proportionella storlek. Denna tull är icke så
obetydlig för de personer, som företrädesvis hafva detta billiga födo-
Ang. upphäf¬
vande af tullen
å potates.
(Forts.)
N:0 12. 20
Lördagen den 7 Mars, f. m.
Ang. upphäf¬
vande af tullen
å potates.
(Forts.)
ämne till sin dagliga spis. Den åstadkommer åtskilliga procents för¬
höjning i deras lefnadskostnader. Mig förefaller denna tull särdeles
orimlig och oförnuftig just under sådana förhållanden som de, hvilka
nu existera, då vi verkligen lida brist på potates till följd af miss¬
växt, hvilken brist, enligt min öfvertygelse, i vår skall bli ännu mera
känbar, då det gäller att skaffa sättpotates, och på samma gång till¬
godose befolkningens behof af potates till föda. Det synes då vara i
hög grad oförnuftigt att landet skall söka resa några skrankor mot
införande af en sådan vara, hvadan tiden för borttagande af denna
tull just nu synes mig vara väl vald.
Herr talman! Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall
till reservanternas förslag.
Herr Stjernspetz: Man har åtskilliga gånger hört uppgifvas
att det är utländingen, som betalar tullen, och ej den inhemska kon¬
sumenten. Mot detta påstående skall jag be att få inlägga en be¬
stämd gensaga, helst det synes finnas åtskilliga enfaldiga menniskor
här i Sverige, som sätta tro till ett sådant tal. Jag skall på samma
gång be att få upplysa herr Bexell, huru med denna sak verkligen är
det praktiska förhållandet. Om en tysk eller svensk affärsman köper
upp potates i Tyskland, vare sig hos jordbrukare, på torgen eller på
börsen, gissar jag att han får betala precis samma pris som alla andra
derstädes, eller det pris, som gäller i marknaden. Tydligt är väl att
om uppköparen kom till säljaren och sade, att eftersom det är tull
på potates i Sverige, så var så god och sälj till mig för 50 öre billi¬
gare pr 100 kg., så är jag öfvertygad att han skulle svara: nej, jag
bryr mig icke om hvart ni skickar potatesen, utan jag vill hafva
samma pris af eder som jag får af alla andra. Således de som upp¬
köpa potates i Tyskland få ovilkorligen betala samma pris som varan
gäller derute och de måste då naturligtvis till detta pris lägga tullen
på varan plus fraktkostnaden, om den skall skeppas till Sverige. Jag
tror verkligen icke, att importören skulle vara så snäll vilja betala
denna tull, lika litet som någon svensk affärsman, som uppköper po¬
tates i Tyskland. Han skulle då tydligen göra förlust. Nej det är
absolut säkert att det är den siste köparen, som betalar hvartenda
öre af tullen, äfven om importören fått förskottera sjelfva tullbeloppet,
då varan förtullats. Lika som det är med potates är det äfven med
jern och trä. Jag har sjelf exporterat jern både till Frankrike och
Amerika. Jag måste då ha reda på, huru hög tullen är i dessa län¬
der, och jag noterar då ett pris som är lika med det, hvilket jag får
i England eller här hemma i Sverige samt lägger till på öret hela
den tull, som jag skall betala derute jemte fraktkostnad m. m. Jag
skulle ju begå den allra största dumhet, om jag, derför att Amerika
har tull på jern, skulle sälja denna vara till amerikanerna till lägre
pris än det jag får i England. Så enfaldig kan jag icke vara, utan
jag tager samma pris, så att jag har samma nettobehållning, som då
Lördagen den 7 Mars, f. m.
21 N:0 12.
jag säljer till England, der jernet är tullfritt. Det tal, som man här Ang. upphäf-
fått höra, är således icke i enlighet med det verkliga förhållandet. vanfe “ tullen
Det har också många gånger förut blifvit gendrifvet. Hvad mig be- aPotates-
träffar, har jag så pass praktisk erfarenhet i denna sak, att jag vet, 1 orts,')
att jag icke betalar ett öre af den tull, som i utlandet finnes på svenskt
jern och trä, utan den få de utländske köparne betala till sista öret.
Ja, det är egendomligt att i de länder, som hafva höga' tullar på vårt
jern, får jag i stället litet mera betaldt än i England, der jernet är
tullfritt. Med andra ord, när tullen är mycket hög, spelar det icke
så stor rol för köparen, om lian får betala några ören till. Vi säl¬
jare beräkna derför tullen litet rundligt uppåt, så att vi vanligen få
litet mera betaldt i Frankrike än i England. Tullen verkar således
i rakt motsatt rigtning mot hvad man velat låta påskina. Denna er¬
farenhet har jag, och jag tror att densamma eges af hvarje svensk
bruksegare, som skeppar sitt jern till länder, som hafva tull på det¬
samma.
Sedan ber jag få vända mig mot. herr Redelius. Han tyckte att
det skulle vara förskräckligt att borttaga potatestullen, då potates-
skörden här börjar först ett par veckor efter sedan tyskarne börjat
skicka hit sin potates. Jag vill härvid fästa uppmärksamheten på ett
förhållande, som jag tror att litet hvar känner till, nemligen att vi
hafva en tid på året före skörden, då tillgången på lifsmedel är knap¬
pare än eljest, hvilken tid man i min hembygd plägar kalla »svält-
kroken». Det är den tid, som här i Sverige går näst före skörden.
Det är då vanligen slut med potatesen och äfven andra födoämnen,
och jag får säga att det skulle vara litet obarmhertigt, att menniskorna
några veckor innan skörden är färdig här hemma skulle rent af vara
i saknad af ett så vigtigt födoämne som potates, och torde väl detta
förhållande hellre tala för tullens borttagande.
En föregående talare har framhållit, att denna tull på potates
egentligen icke verkar till någon fördel för producenterna, men väl
till skada för konsumenterna, och det är väl egentligen af den orsaken
som jag har hört flere här i kammaren, hvilka vilja bibehålla tullen,
säga, att den är obetydlig och ovigtig och verkar just ingenting.
De hafva häruti rätt till hälften, d. v. s. att den är af föga vigt, om
ens någon, för våra potatesodlare, men de som måste köpa sin potates,
de känna den nog, och för dem är den icke obetydlig.
Jag skall be att få framhålla, hvarför så är förhållandet. Det är
af det skäl, att vi i allmänhet hafva god tillgång på potates, och po-
tatesodlingen i vårt land står på rätt hög ståndpunkt, så att vi icke
behöfva importera annat än under missväxtår, sådana som det före¬
gående. Detta gör, såsom herr Herslow framhöll, att det vanligen
icke är någon uträkning att i Tyskland uppköpa potates och sälja
den för 2 å 2,50 kronor tunnan här i Stockholm. Orsaken till, att
prisen nedgått så mycket i Sverige, är de rika skördarne och den
goda tillgången på svensk potates. Derför få jordbrukarne under
N:0 12. 22
Lördagen den 7 Mars, f. m.
Ang. upphäf- göda år icke någon nytta af tullen. Men hafva de då någon fördel
vande af tullen af dessa under ett missväxtår, då prisen på potates springa upp ?
a s' Nej, ett sådant år hafva de flesta jordbrukare ingen potates att sälja.
' ‘ I min hemtrakt, och som jag tror i hela Mälardalen, är förhållandet
det, att icke blott arbetarne lida brist på potates, utan äfven de allra
flesta jordbrukare måste köpa icke blott hvad de behöfva till sitt hus¬
håll, utan äfven det som erfordras för sättningen i vår. Det är der¬
för, som jag i min motion begärt skyndsam behandling, för att be-
hofvet. af sättpotates i vår måtte kunna tillfredsställas, ty sådan fattas
1 min trakt.
En annan sida af saken vill jag äfven framhålla, nemligen att
denna tull inuti landet, t. ex. i det inre Småland, verkar rakt ingen¬
ting, ty transporten blir så lång, att det hvarken under goda eller
dåliga år lönar sig att dit importera potates.
När det nu förhåller sig så, som äfven förut blifvit påpekadt,
att potatestullen under goda år är alldeles utan betydelse, men under
missväxtår till skada, så synes det mig, som om denna tull icke skulle
kunna inregistreras bland dem, som påkallas af det s. k. tullskydds-
systemet. Jag tror för öfrigt att det egentligen är derför, som tul-
larne blifvit så förhatliga, att man nödvändigt endast för »systemets»
skull åsatt tullar, utan att taga hänsyn till, om de äro till nytta eller
till skada. Om man nu kan bevisa huru tydligt som helst, att dessa
tullar icke äro till nytta för producenten, men väl kunna vara till
skada för honom så väl som konsumenterna, så vill man dock be¬
hålla tullarne för ett s. k. systems skull. Jag tror för öfrigt, att
man bör upphöra att tala om »systemet», vare sig frihandels- eller
tullskyddsystemet, ty tullar hafva vi haft här i Sverige så långt jag
minnes tillbaka. Man bör i stället undersöka, hvilka tullar som hafva
sakliga skäl för sig och behålla dem, som visa sig nödvändiga, men
borttaga eller nedsätta dem, som icke behöfvae, utan äro till skada.
Herr talman, jag yrkar bifall till reservanternas hemställan.
Herr Jönsson i Gammalstorp: Då representanterna ifrån Karls¬
krona stad för att bemöta mitt yttrande uppgifvit, att potatespriset i
Karlskrona var 10 kronor per hektoliter, så beder jag få upplysa,
att partipriset på friska och renplockade matpotates i den ort inom
Blekinge jag tillhör varit högt 3 kronor per hektoliter och att flera tusen
tunnor afyttrats till brännerierna i orten till ett pris varierande emellan
2 och 2,50 kronor per hektoliter. Jag har sjelf köpt tusentals tunnor
till detta pris.
Det var endast dessa beriktiganden jag ville lemna.
Herr Bexell: Jag hade icke tänkt att vidare besvära kammaren,
men då herr Stjernspetz varit så artig att vända sig direkt till mig,
så ber jag att få yttra några ord. Han höll sig både till lång- och
lillkatekesen. Enkelt var det, och jag skall vara lika enkel. Han
23 N:0 12.
Lördagen den 7 Mars, f. m.
protesterade mot mitt påstående, att det är säljarne, som betala tullen. Ang. upphäf-
För att bevisa rigtigheten af mitt påstående vill jag anföra ett ™
ket enkelt exempel. Antåg, att en tullgräns är dragen genom någon (Fortg)
af Stockholms tullar, exempelvis Norrtull, och att det är så arrange-
radt, att den, som vill föra in en vara i Stockholm till försäljning,
måste passera denna tullgräns, der han får betala så och så mycket
för en häst, så och så mycket för en ko, så och så mycket för en
tunna potates, och —- hvarför icke — så och så mycket för ett parti
stångjern; jag frågar då; är det någon i kammaren, som tror, att de,
som passerat denna tullgräns, fa ett enda öre mera vid försäljningen
af sin vara på Stockholms torg? Nej, det är säljaren, som får betala
tull och bropengar.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å densamma
och bifall i stället till det yrkande, som innefattades i mom. a) af den
utaf herr Herslow m. fl. vid punkten fogade reservation; och fann
herr talmannen den senare propositionen hafva blifvit med öfvervä¬
gande ja besvarad. Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:
Den, som, med afslag å bevillningsutskottets hemställan i lista
punkten af betänkandet n:o 1, bifaller hvad herr Herslow in. fl. hem¬
stält under mom. a, i deras vid denna punkt afgifna reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.
Omröstningen utföll med 128 ja mot 91 nej; och hade kamma¬
ren alltså beslutat i enlighet med ja-propositionen.
Herr Herslow begärde härefter ordet och yttrade: I öfverens¬
stämmelse med reservanternas förslag anhåller jag, att kammaren äfven¬
ledes måtte besluta, att, om potatestullens afskaffande blir af Riksda¬
gen beslutet, skrifvelse måtte afgå till Kong! Maj:t med anhållan, att
detta riksdagsbeslut snarast möjligt måtte sättas i verkställighet.
Herr E. G. Boström anförde: Det yrkande, som af herr Herslow
blifvit gjordt, är ett yrkande af mycket omtvistad beskaffenhet. Jag
kan icke underlåta att upprepa, hvad som vid ett föregående tillfälle
N:o 12. 24
Lördagen den 7 Mars, f. m.
Ang. upphäf- blifvit påpekadt, nemligen att detta förslag strider mot § 61 regerings-
V<l1^eoVu$len ^ormen’ som föreskrifver, att »alla afgifter, som Riksdagen under de i
('Forts') föregående § nämnda titlar (till hvilka tullmedlen höra) beviljat, skola
' utgöras intill slutet af det år, under hvars lopp den nya bevillningen
af Riksdagen fastst.äld blifver».
Herr Herslow: Såvidt jag vill minnas, gjorde herr Boström och
de, som 1888 genomförde beslutet om de nya tullarne, precis samma
yrkande då, som vi nu, eller att ifrågavarande tullar skulle träda
omedelbart i kraft, och, såsom vi veta, blef också den nya tullbevill-
ningen genomförd för sista halfåret. Jag medgifver, att i allmänhet
regleringen bör vara orubbad för det löpande året, men jag anser, att
Riksdag och Kongl. Maj:t i förening hafva rätt att göra ändring.
Herr E. G. Boström: Det är ett helt olika förhållande nu. År
1888 ökades redan befintliga tullar eller pålades nya och, såsom her-
rarne erinra sig, hette det då, att de nya tullarne skulle utgå såsom
tilläggsafgifter. Men nu är det fråga om att låta redan bestämda
tullafgifter försvinna under det år, för hvilket de äro afsedda. Man
skulle ju på det sättet kunna under en riksdag omkasta en stats¬
reglering, som redan är gjord. Jag erkänner dock fortfarande, att
saken är mycket omtvistad. Då det 1882 var fråga om franska han-
delstraktaten, blefvo åtskilliga tullar nedsatta, och beslutet trädde i
kraft under loppet af samma år. Men då ansåg man detta grunda
sig på den i § 12 regeringsformen konungen medgifna rättigheten att
ingå öfverenskommelse med främmande magt, och bestämmelsen i § 61
fick således vika för denna paragraf. Jag bekänner dock att jag vet,
att en statsrättslärare i Upsala är af den åsigt, att den åtgärd, som
herrarne hafva i sinnet, mycket väl låter sig göra.
Herr Herslow: Tolkningen är, som herrarne veta, beroende på
huruvida ordet »utgöras» af ser annat än förpligtelse för nationen att
erlägga bevillningarna under den tid, för hvilken de af Riksdagen lernnats,
och förpligtelse för regeringen att icke söka upptaga detta slags skatter
för längre tid än de beviljats af Riksdagen. Men om uttryckt »skola
utgöras» också innebär en inskränkning i Riksdagens rätt att ändra
eller borttaga bevillningen, det är en annan fråga. Då likväl, som
herr Boström sjelf erinrat, denna fråga redan längesedan är faktiskt
afgjord till förmån för Riksdagens sjelfbestämmanderätt, så kan jag icke
inse att hans argumentation skulle kunna föranleda mig att taga tillbaka
mitt yrkande. Skall denna tull tagas bort, så bör detta väl företrä¬
desvis göras när den visar sig vara orimlig och oförnuftig. Förhål¬
landen kunna tänkas, då det under en hel följd af år vore alldeles
likgiltigt om en sådan tull som denna funnes eller ej. Men nu är det
icke likgiltigt om den finnes. Nu bjuder rättvisa och billighet att tullen
Lördagen den 7 Mars, f. m.
25 N:0 12.
borttages och detta så fort som möjligt. Jag tvekar derför icke att An,J- upphäf-
ännu en gång anhålla om bifall till mitt förslag. vande af tullen
ö ö & å potates.
(Ports.)
Herr E. G. Boström: Jag erkänner gerna, att man kan hafva
olika meningar om saken, men då beror denna meningsskiljaktighet på
olika sätt att tolka grundlagen. Men för min del vill jag framhålla
det orätta i att låta den tillfälliga omständigheten, att en tull vid ett
visst tillfälle möjligen är, såsom talaren uttryckte sig, »oförnuftig och
orimlig», ligga till grund för en tolkning af grundlagen. Derom borde
alla vara ense, att grundlagen aldrig bör få tolkas efter sådan oppor-
tunitetshänsyn.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talman¬
nen propositioner dels på bifall till det af herr Herslow gjorda yrkan¬
det, att, för den händelse Riksdagen skulle besluta, att nu gällande
tull å artikeln potates, äfven krossad eller rifven, skall borttagas, Riks¬
dagen måtte aflåta skrifvelse till Kongl. Maj:t i enlighet med det för¬
slag, som innefattades i mom. b) af herr Herslows m. flis vid första
punkten af betänkandet fogade reservation, och dels på afslag å samma
yrkande; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för den förra meningen. Votering begärdes och
företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända vote¬
ringsproposition:
Den, som bifaller det af herr Herslow framstälda yrkandet i af¬
seende å mom. b) i den af honom m. fl. afgifna reservationen vid lista
punkten af bevillningsutskottets betänkande n:o 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, är nämnda yrkande af kammaren afslaget.
Röstsedlarne uppräknades i vanlig ordning och visade 120 ja mot
91 nej; och hade kammaren alltså beslutat, att, för den händelse Riks¬
dagen skulle besluta, att nu gällande tull å artikeln potates, äfven
krossad eller rifven, skall borttagas, Riksdagen skulle i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att ifrågavarande förändring i tulltaxan måtte
snarast möjligt blifva tillämpad.
N:o 12. 26
Lördagen den 7 Mars, f. m.
Punkten 2.
Ang. tullen å Beträffande nu gällande tullsats å artikeln fläsk, andra slag (20
fläsk. öre för 1 kilogram), hade föreslagits dels, af herrar Broström, Bromée,
Walldén m. fl. och N. Nilsson, att densamma måtte afskaffas, dels, af
herrar Biesért och A. W. Nilson, att tullen måtte nedsättas till tio öre
för ett kilogram.
Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet, att nu
gällande tullsats å artikeln fläsk, andra slag, måtte bibehållas oför¬
ändrad.
Emot denna utskottets hemställan hade jemväl reservation anmälts
af samme reservanter som i fråga om punkten 1, med yrkande att nu
gällande tull å fläsk, andra slag, måtte nedsättas till 10 öre för 1
kilogram.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Bromée: Herr talman, mine herrar! Om man i allmänhet
kan säga, att lifsmedelstullarne hafva gifvit den erfarenheten, att de
äro en orättvis beskattning, så framgår denna beskattnings orättvisa
särskilt påtagligt i fråga om fläsktullen, och då jag har trott att fler¬
talet ledamöter af denna kammare hafva samma erfarenhet, så hade
jag för min del icke tvekat väcka motion om denna tulls borttagande
och minst kunnat tro, att de flesta ledamöterna i bevillningsutskottet
skulle varit mot borttagandet af tullen. I denna min sistnämnda för¬
modan har jag dock blifvit besviken.
Utskottet har som motiv för sitt afslag användt samma skäl som
förliden riksdag, då en motion i samma syfte väcktes. Utskottets då¬
varande motivering blef så grundligt kritiserad och vederlagd, att jag
icke tilltror mig att kunna göra det bättre. Jag kan dock icke undgå
tillåta mig påvisa några siffror, som tydligt tala mot utskottets moti¬
vering. Då utskottet säger, att »afskaffandet af tullen å fläsk skulle,
enligt utskottets förmenande, allt för känbart beröra en af de inom
vårt land vigtigaste binäringarna till jordbruket», så frågas: huru kan
afskaffandet af fläsktullen känbart beröra en af de inom vårt land vig¬
tigaste binäringarna till jordbruket, då både införseln och utförseln
ökats sedan 1888, då tullen pålades?
Utskottet har sjelf ock vidare i sitt betänkande framhållit, att af
artikeln fläsk år 1888 införseln uppgick till 5,447,000 kilo och utför¬
seln till 4,734,000 kilo; men att 1890 införseln gick upp till omkring
9,000,000 och utförseln till nära 6,000,000 kilo.
Med dessa siffror för ögonen kan jag icke begripa, att tullen å
fläsk skall beröra vare sig de vigtiga »binäringarna till jordbruket»
eller de stora svinslagterierna. Men hvad denna tull vigtigt och kraf-
Lördagen den 7 Mars, f. m. 27
tigt berör, det är våra arbetare och i allmänhet de mindre bemedlade,
som ensamt under blott det gångna året genom tullen å fläsk fått be¬
tala till statskassan en skatt af 1,800,000 kronor. Jag anser mig verk¬
ligen böra få framställa den frågan: kan det vara rätt, kan det vara
billigt att af våra fattigai’e samhällsklasser uttaga eu så betydlig skatt?
Jag vet mycket väl, att man brukar invända, att det är blott de norr¬
ländska arbetarne, som äro så okloka, att de äta det amerikanska flä¬
sket. Nej, mine herrar, det är icke blott de norrländska arbetarne,
utan jemväl och till större delen arbetare från mellersta och södra
Sverige, folk från edra hembygder, som begagna sig af denna föda,
då de söka sitt förvärf med arbete i Norrlands höga skogar, vid dess
floder och vid utdikande och uppodlande af våra oodlade trakter, ja,
till och med då de arbeta vid statens jernvägar och tjena för en ringa
dagspenning. Det är just dessa arbetare, som i de flesta fall måste
lefva på det amerikanska fläsket, som fördyras genom denna tull. Att
denna föda är sund och närande och för arbetarne billigast och lättast
åtkomlig, torde åtgången af detta födoämne och arbetarne sjelfva vara
bästa beviset. Herr talman! Utskottets motivering för afslag på yr¬
kandet af borttagandet af fläsktullen har icke kunnat öfvertyga mig
om, att denna tull är nödig eller nyttig, utan enligt min åsigt är den
tvärtom till skada, och det är icke i följd af utskottets eller andra
skäl, som jag ansett mig böra i någon mån frånträda min väckta motion.
Men med kännedom om de delade åsigterna inom denna kammare och
ställningen i sin helhet inom riksdagen, anser jag mig nu endast böra
yrka bifall till reservanternas förslag om nedsättning af tullen å fläsk
till 10 öre för ett kilogram och afslag på utskottets hemställan.
Herr Mai Idén: Utskottet, d. v. s. den afdelning af utskottet
som dikterat beslutet i denna punkt, har i sitt betänkande förklarat,
att motionärerna i ämnet icke förmått anföra några nya skäl, som kunna
tala för afskaffande eller nedsättande af fläsktullen. Jag vågar dock
tro, herr talman, att den motion, i hvilken jag deltagit, verkligen inne¬
håller några nya skäl för saken jemte åtskilliga gamla goda. Det har
nemligen visats i motionen, att denna tull under de tre år den varit
tillämpad icke har kunnat utöfva någon skyddande verkan. Den har
endast i allra första ögonblicket förmått något hejda importen af ameri¬
kanskt fläsk, men denna import har sedan åter stigit och är nu lika
stor eller till och med något större än den var under de sista frihan-
delsåreu. Det torde således få anses bevisadt, att denna tull icke är
en skyddstull, utan en fina?istu\\) och eu finanstull så illa anbragt
som möjligt, ty den drabbar eu artikel, som utgör ett nödvändigt lifs¬
medel för den stora arbetarbefolkning, som arbetar i landets största
exportindustri. Man hade derför kunnat hafva någon anledning tro,
att de skäl, som sålunda blifvit hemtade icke från några frihandels-
teorier utan från tre års erfarenhet, verkligen borde hafva förmått
åtminstone några af motsidan att inse, att ifrågavarande tullsats ej upp-
No 12.
Ang. 1.ullen
fläsk.
(Forts.)
N:0 12. 28
Lördagen den 7 Mars, f. m.
Ang. tullen å fyller sitt ändamål att verka såsom skyddstull, oek att det således no
fläsk. kunde vara skäl att borttaga den eller åtminstone nedsätta den. Detta
(Forts.) ;iar (Jock icke skett, ehuru man, så vidt jag kunnat finna, icke förmått
vederlägga de uppgifter, som af motionärerna blifvit lemnade. Tvärtom.
Utskottet har nemligen sjelf meddelat en tabell, som finnes införd å
sid. 7 och hvilken, ehuru den till siffran något skiljer sig från motio¬
närernas uppgifter, något som beror på olika beräkningsgrunder, dock
i sina hufvuddrag öfverensstämmer med motionärernas uppgifter. Ur
denna tabell framgår först och främst, att den tilltagande utvecklingen
af svinskötseln här i landet började redan före tullens införande.
Denna glädjande företeelse kan således icke anses vara på fläsktullen
beroende, och detta skulle visa sig ändå mera, om man sträckte jem-
förelsen längre tillbaka i tiden. Jag har försökt göra det på grund
af officiella siffror, uträknade på sätt som utskottet gjort, nemligen
genom att förvandla lefvande svin till fläsk efter en beräkning af 60
kilogram fläsk per stycke. Man finner då, att under det att på slutet
af 70-talet vår export af fläsk icke uppgick till 1,000,000 kilogram,
så var densamma de sista frihandelsären uppe i en siffra af 5,300,000
kg. Om jag jemför den utveckling, som fläskexporten haft under de
sista fyra åren 1887—1890 med motsvarande utveckling under de sista
fyra frihandelsären, så finner jag att, under det att ökningen under
åren 1887—1890, kan betecknas med procentsiffran 18, så var mot¬
svarande procentsiffra under de nämnda frihandelsären icke mindre än
58. Herrarne torde således finna, att utvecklingen af vår svinskötsel
har börjat redan långt förut under frihandelstiden och sedan utvecklat
sig starkt, men att den fortsatta utvecklingen under den nya perioden
har varit betydligt svagare än under tiden närmast före fläsktullens
införande. Jag tror att deri finnes ett bevis på, att det icke är på
fläsktullen som utvecklingen af denna vigtiga gren af jordbruket beror.
Vidare framgår af denna, tabell att införseln visserligen till en
början, strax efter det tullen infördes, gått ned, men att den seder¬
mera åter stigit, så att den år 1890 var 9,043,400 kg., under det att
den år 1887 icke var mer än 8,815,625. Således har importen ökats.
Ser man på öfverskottet af införseln utöfver utförseln, var den år
1890 i det närmaste lika med den under 1887. Häraf framgår all¬
deles tydligt, hvad äfven reservanterna framhållit, att denna tull, som
sagd!, icke förmått utöfva någon skyddande verkan. Och detta är ju
alldeles naturligt, då här i sjelfva verket är fråga om två alldeles olika
varor med olika afsättningsområden och som betinga olika pris på
verldsmarknaden. Man kan ju under sådana förhållanden icke förut¬
sätta, att tullen på den ena varan skall kunna verka såsom förhöj¬
ning i pris på den andra. Erfarenheten har äfven visat, att så inga¬
lunda är förhållandet.
Går jag nu vidare till utskottsbetänkandet och ser efter, huruvida
några skäl kunna vara anförda mot hvad motionärerna yrkat, så cite¬
rar utskottet först ett uttalande af 1889 års bevillningsutskott, hvilket
Lördagen den 7 Mars, f. m.
29 N:0 12.
innevarande års utskottsmajoritet funnit så förträffligt, att det ord för Ang. tullen
ord återgifvit detsamma. Utaf detta framgår, bland annat, att dåva-
rande utskottet förnekar, att det amerikanska fläsket skulle vara för (Forts-)
arbetarne att föredraga framför det svenska. Men utskottet kan dock
icke förneka det faktum, att det amerikanska fläsket vanligen föredra-
ges af den norrländska skogsarbetarebefolkningen, som der vid lag bildar
ett undantag. Detta torde dock, tillägger utskottet, »mera bero af
vanans magt, än af något verkligt behof». Ja, mine herrar, denna
vana har visat sig så inrotad, att, fastän denna befolkning nu haft tre
år på sig att vänja sig af dermed, har det icke gått, utan den köper
nu lika mycket amerikanskt fläsk som förut. Oaktadt upprepade ut¬
talanden i bevillningsutskottsbetänkandena fortsätter samma befolkning
med samma ovana. Det synes mig, att man bör taga någon hänsyn
härtill, samt att det under sådana omständigheter icke kan vara rätt¬
vist och billigt att fortfarande lägga skatt på ett födoämne, som denna
befolkning funnit vara för sig nödvändigt och förträffligt.' Egendom¬
ligt nog öfverensstämmer denna deras åsigt med de resultat, hvartill
äfven vetenskapen kommit. Jag vill i detta fall erinra om den under¬
sökning, som rörande denna fråga gjorts af generaldirektör Almén,
hvars utlåtande förut inom kammaren åberopats, och hvilket visar, att
de norrländska arbetarnes uppfattning beträffande det amerikanska flä¬
skets företräde framför det svenska verkligen är grundad på närings¬
ämnets beskaffenhet, ty det amerikanska är på grund af sin stora fett-
halt för denna befolkning af ofantligt stort värde i jemförelse med
det svenska fläsket.
För egen del har utskottet, såvidt jag kunnat finna, icke haft
något annat att anföra, än att, sedan det nödgats tyst medgifva, att
fläsktullen icke är någon skyddstull, det säger, att den likväl kunde
vara bra att hafva, eftersom man kunde tänka sig konjunkturer, under
hvilka möjligen svenska svinimportörer icke skulle finna med sin för¬
del förenligt att fortsätta med exporten på England, utan afbryta den
under någon tid, hvarunder de hemma på marknaden böra göras ska¬
deslösa för sina förluster och få sina kostnader betäckta. Det är en¬
ligt min uppfattning ett alldeles orimligt anspråk, detta, att vilja år¬
ligen uttaga eu skatt på 1,000,000—2,000,000 kronor för att sätta
utöfvarne af en viss näring i stånd att, om de vid något särskildt
tillfälle finna för sig förmånligt att icke exportera en vara till den
marknad, dit de annars skickat den, få sina kostnader betäckta inom
landet. I all synnerhet synes detta vara orimligt, då frågan gäller
den arbetarebefolkning, som arbetar der uppe i skogarne i den sven¬
ska exportindustriens tjenst. Jag kan således icke finna, att utskottet
i den ringaste mån vederlagt de åsigter, som uttalats i motionen,
hvilka deremot omfattats af denna kammares ledamöter i bevillnings¬
utskottet, som på sid. 26 i betänkandet uttryckligen förklara: »att en
tull, som utan att i beräknelig mån inverka på priset för den vara,
landet sjelf tillverkar och säljer, så känbart fördyrar en annan vara,
N:o 12. 30
Lördagen den 7 Mars, f. m.
Ang. tullen ssom en viss del af landet måste köpa, synes oss icke billigtvis böra
finsk. bibehållas». Jag beklagar, att reservanterna inom utskottet icke fun-
(Forts.) nit
sig kunna fortsätta och säga ut slutsatsen, som hade varit tullens
fullständiga borttagande. »Af samma skäl», säga de, »som gjort sig
gällande i de vigtigaste spanmålstullarne, hafva vi emellertid här icke
ansett oss böra påyrka dess fullständiga aflyftande, utan hemställa om
eu nedsättning» etc. Går jag till sid. 18 och ser på de skäl, der
åberopats för att icke yrka afskaffande af spanmålstullarne, utan endast
en nedsättning deraf, så står der: »utskottet hyser den åsigt, att vid
all tullagstiftning den vigtigaste pligten är att undvika för starka om¬
kastningar, som kunde vålla rubbningar i näringslifvets jemna gång
och äfventyra jemvigten i statens finanser», och så inskränker det sig
till att hos Riksdagen förorda en nedsättning i denna tull. Det skulle
sålunda vara för att icke rubba näringslifvet inom landet och äfven¬
tyra jemvigten i statens finanser, som reservanterna inom utskottet
icke hafva velat tillstyrka afskaffandet af fläsktullen, hvilket reservan¬
terna annars funnit lämpligt och ligtigt. För min del kan jag icke
finna tillämpligheten af dessa båda principer på den föreliggande frå¬
gan, ty om det är sant — och det hafva reservanterna vitsordat —
att fläsktullen icke är någon skyddstull i egentlig mening, och att den
svenska svinkulturen är alldeles oberoende af denna tull, kan jag icke
förstå, huru dess borttagande skall kunna åstadkomma någon rubbning
i landets näringslif. Den rubbning, den skulle medföra, vore ju till
det bättre och skalle bestå deri, att den skulle befria Norrlands arbe¬
tare från en tung årlig skatt och på .samma gång förbättra produk-
tionsvilkoren för den stora och vigtiga trävaruindustrien. Att en yt¬
terligare nedsättning på fläsktullen, än hvad reservanterna föreslagit,
med 10 öre per kilogram, skulle kunna åstadkomma någon rubbning
i svenska statens finanser, det kan jag heller omöjligen tro, så göda
som de för närvarande äro.
Vid sådant förhållande och på de skäl, jag tagit mig friheten att
i korthet anföra, skall jag be att tills vidare åtminstone få yrka, att
kammaren med afslag å utskottets förslag måtte besluta, att nu gäl¬
lande tullsats å fläsk, andra slag, skall borttagas.
Herrar Hedin och Höjer förenade sig med herr Walldén.
Herr Ekströmer yttrade: Jag skall be att i korthet få angifva
min ståndpunkt i tullfrågan i sin helhet. Det har under de senare
åren mycket talats om frihandlare och protektionister, men någon fri¬
handlare i egentlig mening torde väl knappast finnas inom vårt land.
De flesta hylla nemligen antingen finanstullar för att bereda staten
ökade inkomster på de förnämsta konsumtionsartiklar, såsom kaffe,
socker och spritvaror m. ro., eller också hylla de skyddstullar för vår
industris skull. Det finnes endast en punkt, beträffande hvilken fri-
Lördagen den 7 Mars, f. m.
31 No 12.
handlarne tyckas vara eniga och således verkligen vara frihandlare, Ang. tullen
nemligen då det är fråga om att motarbeta eller borttaga de nu gällande fläsk-
tullarne på landtbruksprodukter. Detta synes mig vara orättvist och (Forts.)
inkonseqvent. Ty erfarenheten under de är, dessa tullar varit gällande,
har nogsamt visat, att de äro väl behöfliga för att vårt jordbruk skall
kunna med framgång bedrifvas. Oaktadt den kraftiga lijelp jordbru¬
ket haft uti de särskild! gynsamma konjunkturer, som på senare åren
varit rådande för dessa produkter, hafva de dock icke förmått uppdrifva
prisen högre, än hvad som verkligen behöfves för att producera dessa
alster. Detta är ju det vigtigaste skälet för tullarnes bibehållande och
det, som egentligen måste vara afgörande för dem. —• Ett af de vig¬
tigaste skälen, man anfört mot lifsmedelstullarne och särskild! mot tull
på jordbruksalster, har varit, att lefnadskostnaderna derigenom blifvit
höjda, och att denna förhöjning i synnerhet kommit att drabba arbe-
tarne och den mindre jordbrukaren. Hvad den senare vidkommer,
kan man väl antaga, att han åtminstone kan producera, hvad han
behöfver för sitt eget hushåll. Efter den erfarenhet, jag har från en
ganska mager trakt, är detta äfven händelsen. Han kan derjemte
afsätta eu mängd produkter och bland dem särskildt den artikel, som
nu föreligger till behandling. Den mindre jordbrukaren kan således
icke med skäl vara motståndare till lifsmedelstullarne, då de icke skada
honom, men väl kunna hjelpa honom i flera afseenden.
Komma vi sedermera till den egentlige kroppsarbetaren, så är
det sant, att hans lefnadskostnad blifvit fördyrad genom dessa tullar,
det kan icke bestridas. Meu samtidigt med denna stegring i lefnads-
kostnaden har det inträffat en stegring jemväl i arbetslönen, i inkom¬
sten, och på det hela taget tror jag knappt, att någon af kammarens
ledamöter skäll kunna säga, att arbetarens ställning blifvit försämrad
under de år dessa lifsmedelstullar varit gällande. Min erfarenhet är
den, att den tvärtom verkligen blifvit förbättrad, ty i allmänhet hafva
arbetslönerna stigit med 25 procent. Det är således icke arbetarne,
som få betala dessa tullar, utan arbetsgifvarne; och de få i sin tur
taga ut ersättningen, till eu del åtminstone, antingen af den stora
allmänheten genom att höja priset på sina produkter, eller också af
kapitalisterna, som under sådana förhållanden måste nedsätta sina rän¬
tor och lemna kapitalet billigare.
Jag tror, att man kommer sanningen nära, om man säger, att
skyddstullar äro lika nödvändiga för jordbruket som för industrien,
och att skyddstullar för jordbruk och industri böra gå hand i hand
och icke skiljas åt. Ty skall jordbrukaren nöja sig med skydds¬
tullar för industrien, så kan han med rätt och billighet fordra sådana
tullar äfven för jordbruket.
Vidare tror jag, att dessa tullar äro synnerligen nödvändiga under
nuvarande förhållanden, då andra länder omgärda sig med rigtiga
skrankor af höga tullar, och då det dessutom är omöjligt för ett fattigt
land, som producerar jordbruksalster under särdeles ogynsamma för-
N:0 12.
32
Lördagen den 7 Mars, f. m.
Auy. tullen »hållanden, att täfla med andra, af naturen lyckligare lottade länder
fläsk. med större kapital. Jag tror derför, att det skulle vara mycket oklokt
(Ports.) för närvarande att göra någon rubbning i det bestående tullsystemet,
utan anser att man bör bibehålla detsamma.
Hvad särskilt tullen på fläsk vidkommer, vill jag i allo ansluta
mig till det synnerligen sakrika utlåtande, som blifvit afgifvet af ut¬
skottet, och äfven sluta mig till dess hemställan. Jag yrkar sålunda
bibehållande af den nu gällande fläsktullen.
Herr Eriksson i Elgered: Herr talman! Då jag begärde ordet
i denna fråga, som är särdeles vigtig för vårt näringslif, skedde det
icke för att yttra mig ensamt angående den föredragna punkten om
fläsktullen, utan med afseende på lifsmedelstullar i allmänhet, emedan
jag icke kan begära ordet mer än en gång vid detta betänkande.
Då jag för min del, såsom de fleste af herrarne torde känna, är
för en nedsättning af lifsmedelstullarne, så grundar sig detta mitt be¬
slut på, att jag anser hvarje sta,tens ingripande i vårt näringslif till
fördyrande af våra lifsförnödenheter innebära en orättvisa och en
obillighet. Men för att åter se den saken i dess helhet och klargöra,
till hvilken grad statens ingripande genom lifsmedelstullar kan inverka
till lifsmedlens fördyrande, anser jag mig böra stanna en stund vid
den mycket vigtiga frågan: hvilka verkningar medföra dessa import¬
tullar å lifsförnödenheter? Jag tror mig visserligen icke kunna ge
ett fullt tillfredsställande svar på denna fråga. Den kamp, som pågår
om dessa tullar — en kamp, der jag ingalunda betviflar att den ene
parten ledes af en lika ärlig vilja som den andra — visar nogsamt,
att man har svårt att komma till fullständig klarhet. Men den grund¬
sats, på hvilken jag för min del anser att man framför allt härvid
bör rigta sin uppmärksamhet, och på hvilken hela frågan hänger,
gäller, hvithet inflytande de svenska hamnarnes stängande för den
fria konkurrensen utöfvar på förhållandet emellan den inhemska och
den utländska marknaden. Jag tror nemligen icke, såsom en talare
på kalmarbänken, att det blott är att ställa importen mot exporten
och så är saken qvitt; nej, hvarje statens ingripande till att omgärda
en näring med tull måste ovedersägligen hafva ett långt djupare in¬
flytande. Ty här ställes nation emot na,tion i det ekonomiska kriget,
och såsom det vanligen går i hvarje annan kamp, nemligen att den
svagare måste duka under för den starkare, så är det min fulla öfver -
tygelse, att äfven i denna kamp de mindre staterna måste gifva vika
för de större, den, som har mindre resurser, för den, som har större.
Då Sveriges handelsomsättning ändå i alla fall är så lag i jemförelse
med de stora nationernas, såsom t. ex. Englands, hvilken för tio år sedan
— någon senare siffra har jag icke — besteg sig till omkring tolf
milliarder kronor, samtnanlagdt in- och utförselvärdet, så måste man
medge, att vårt land är allt för obetydligt för att kunna öfva inflytande
på den utländska marknaden. Och för att direkt tala om vår import,
Lördagen den 7 Mars, f. m.
33 N:o 12.
så, om vi vända oss till de stora exporterande länderna såsom t. ex. Ang. tullen
Ryssland och Nordamerikas förenta stater, är det alldeles uppenbart,
att vårt lands import är försvinnande liten i jemförelse med deras (Forts.)
oerhörda produktion. Den har utöfver exporten för 1889 utgjort
18 millioner kronor af spannmålsprodukter. Under sådana förhållanden
måste man erkänna, att vi omöjligen skulle kunna inverka på de ut¬
ländska nationernas export, och derför, när vi stänga våra hamnar, så
blir följden ingalunda den, att utländingen måste sänka sina pris, utan
tvärtom, jag tror, att den utländska marknaden är alldeles oberoende
af den svenska, om våra tullar äro aldrig så höga. Men under en
sådan förutsättning är det uppenbart, att den utländska marknaden
alldeles beherskar den svenska, och då måste följden bli, att tullarne
utöfva ett så mycket starkare inflytande på den inhemska mark¬
naden. Detta inflytande är efter mitt förmenande olika allt efter
landets olika produktionsförmåga beträffande den eller den varan. Om
man då stannar till en början vid sådana varor, som landet sjelft kan
i tillräcklig mängd framalstra, såsom förhållandet är med t. ex.
smör — ty af smör ha vi ett exportöfverskott af cirka 12 millioner
kilogram — så är jag öfvertygad, att med afseende å en sådan vara
tullens förnämsta verkan icke kan vara att fördyra den varan inom
landet, utan egentligen att skydda mot den utländska konkurrensen,
och jag tror sålunda icke, att det svenska smöret märkbart fördyrats
genom de åsätta tullarne på denna vara, utan endast vunnit skydd,
särskilt hvad angår Norrland, som förut öfversvämmats af finskt*smör.
För öfrigt är smöret en af de förnämsta förädlade artiklar, som finnas
på lifsmedlens område, och jag skulle derför från en sida sedt icke
vara emot en medelmåttig tull å smör; men som jag uttalat den all¬
männa grundsats, att hvarje statens ingripande i näringslifvet till att
fördyra lifsmedlen är en orättvisa, så skall jag icke vara med derom,
ehuru jag tror att det skulle vara väl så klokt att stanna vid eu ned¬
sättning i den år 1888 åsätta tullen å smör som att helt och hållet
borttaga den.
Helt annorlunda ställa sig tullarnes verkningar med afseende å
sådana varor, som landet icke kan producera i tillräcklig
mängd utan måste importera i stort öfverskott, i synnerhet hvete och
råg; ty det visar sig, att importöfverskottet af dessa varor för år 1889
uppgått till, som jag nyss sade, 18 millioner kronor, och det har för
öfrigt varit importöfverskott hvarje år. Om sålunda landet icke kan
producera tillräckligt för konsumtionen, så är det min fulla öfverty¬
gelse, att de åsätta tullarne med afseende å sådana varor fördyra dem
och detta med hela sitt belopp. Ty följden blir, att prisen inom lan¬
det måste springa upp i det närmaste med samma belopp som tullen.
Om man hade några siffror, som tillnärmelsevis kunde angifva, huru
mycket landets egna jordbrukare producera och föra ut i den svenska
marknaden utöfver hvad de sjelfve förbruka, så skulle man kunna göra
en kalkyl, som visade hvilket stort belopp det svenska folket måste
Andra Kammarens Knot. 1891. Ko 12.
3
No 12. 34
Lördagen den 7 Mars, f. m.
Ang. tullen ,å betala mera till följd af dessa tullar. Men sådana siffror finnas icke,
fläsk. Om jag emellertid för ett ögonblick antager, att utaf den spanmål,
(Forts.) malen och omalen, som förbrukas i vårt land, de svenska jordbru¬
ka r ne kunna producera under det att sålunda ^ skulle behöfva
importeras, och priset stiger med samma belopp som tullen, så skulle
deraf följa, att, eftersom denna tull för 1889 var omkring 6 milloner
kronor, i dessa godsegares och jordbrukares fickor skulle genom sta¬
tens ingripande komma att stanna ett belopp af omkring 12 millioner
kronor för dem alla tillsammans genom högre pris, och man må säga
hvad man vill, så anser jag att ett sådant system, som går ut på att
skaffa de större jordegarne stora inkomster på de fattigas bekostnad,
icke är med rättvisa öfverensstämmande.
Frågar man nu, hvilka som få vinsten och hvilka förlusten af dessa
tullar, så, hvad vinsten angår, kan jag icke förstå att det är andra än
producenterna sjelf ve. Hvad industrien beträffar, har den nog deraf
ingen vinst, om den än icke genom de åsätta tullarne i någon nämn¬
värd mån fått produktionskostnaderna fördyrade, ty det vill jag icke
påstå — jag skulle då ge ett erkännande att arbetslönerna stigit, hvil-
ket jag icke tror att de gjort. I någon mån torde dock lifsmedels-
tullarne verkat förlamande på våra industriella näringar. Men hvilka
som deremot alltid måste få förlusten, det blir våra arbetare som
konsumera utan att kunna producera. Man säger, att de producera
arbete, för hvilket de få så mycket högre betalning. För min del kan
jag emellertid, som sagdt, icke erkänna, att det blifvit några högre
arbetslöner för våra arbetare till följd af tullarne, om ock dessa
arbetslöner kunnat springa upp för någon kortare tid, ty de hafva
åter fallit, enär de vexla allt efter konjunkturerna. Om nu detta är
ett faktum, att tullarne icke åstadkommit eller verkat förhöjda arbets¬
löner för våra arbetare, så varder förhållandet så mycket mera betänk¬
ligt, då man besinnar, att dessa massor af arbetare, hufvudsumman
af konsumenter, måste utöfver varornas verkliga pris å mark¬
naden enligt den fria täflan betala hufvudsakligen såvälde 12,000,000
kronor, som genom förhöjda pris stannat i jordegarnas fic¬
kor, som ock de 6,000,000 kronor, hvilka ingått till statsverket.
Men icke nog härmed. Denna beskattning, om jag så får uttrycka
mig, drabbar äfven derjemte högst ojemnt och orättvist med afseende
på våra arbetare, ty den drabbar hårdast den, hvars kamp för till¬
varon är mest förtviflad, den hvars familj är störst. Så t. ex. drab¬
bas en familj af 10 medlemmar, som alla äro uteslutande hänvisade
för tillvaron till endast familjefadrens händers arbete, många gånger
tyngre och hårdare af detta beskattningssystem, än en på 3 medlemmar.
Det är, mine herrar, hufvudsakligen af detta skäl, som jag kom¬
mer att rösta för eu nedsättning å dessa lifsmedelstullar. Hvad nu,
herr talman, specielt fläsk angår, är jag nog villig att medgifva, att
äfven det hör till de mest förädlade landtmannaprodukter, som, om
något skydd skulle komma i fråga, borde vara föremål derför; men
Lördagen den 7 Mars, f. m. 35
då erfarenheten visat, att våra arbetare — företrädesvis de norrländ¬
ska — icke gerna kunna undvara, utan föredraga det amerikanska
fläsket på grund af dess fetthalt framför det svenska, och då
tullen verkar fördyrande med afseende på det förra, så kommer jag
att rösta för tullens nedsättande å fläsk; och yrkar derför af slag å
utskottets hemställan i den föredragna punkten och bifall till reser¬
vanternas hemställan.
Häruti instämde herrar G. Ericsson från Stockholm, Svensson
från Karlskrona och Norberg.
Herr Falk: Herr talman! Då redan vid behandlingen af för¬
sta momentet i detta betänkande en och annan talare yttrade sig om
frågan i allmänhet, må detta äfven tillåtas mig. Man kan finna det
förundransvärdt, att under det vi ständigt höra klagomål öfver skatter,
höga skatter, orättvisa skatter, vid statsregleringen och vid uppgöran¬
det af kommunens budget sträfva att åstadkomma en minskning i dessa
skatter, en skatt skall vara så kär för en del af det svenska folket. Ty
jag vågar påstå, att tullen är en skatt och intet annat; icke ens den
varmaste anhängare af det nya systemet kan bestrida detta. Men
då tullen är en skatt, så följer deraf, att äfven lifsmedelstullarne äro
skatter, och några orättvisare än dessa kan jag icke tänka mig, ty de
drabba förnämligast dem, som hafva minsta skatteförmågan. Det är
redan af en talare påpekadt, hurusom eu arbetare med en familj på tio
personer far genom dessa tullar betala en vida högre skatt än den
arbetare som, lyckligt eller olyckligt, har endast sig och sin hustru
att försörja.
Huru långt vi kommit hän på systemet att gifva understöd åt
den ene och den andre, vill jag påminna, att en talare på kalmar-
bänken ansåg det vara en skyldighet att reglera prisen så, att t. ex.
jordbrukaren icke nödgades sälja sina varor under hvad de kostat
honom. Ja, skola vi lyckas med det, så blir det nödvändigt att åter¬
gå till den tid, då Kongl. Maj:t uppgjorde taxor för prisen på de
olika varorna. Men det var förvånande att höra samme talare säga,
att priset icke reglerades af tullen utan af lagen om tillgång och
efterfrågan, hvilket är den enda lag, jag i detta fall kan godkänna.
Om det vore fråga om att hjelpa småjordbrukarne, skulle jag
icke säga så mycket derom, ty jag är icke så hård, att jag icke vill
vara med om det. Men de små jordbrukarne hafva icke någon för¬
del af lifsmedelstullarne. Herrarne få nemligen medgifva, att på den
lilla jordbrukarens ekonomi, som har 4 eller 5 tunnor råg att sälja,
lär det väl ej inverka om han derpå förtjenar 10 eller 12 kronor
mera. Men de som hafva fördel af dessa tullar, det är de stora gods-
egarne, hvilka skörda t. ex. 1,000 tunnor råg och deröfver; för dem
är det en betydlig fördel att tullen finnes. Eu fördel är det också
för dem, hvilkas löner äro beroende af markegångstaxa!!.
N:o 12.
Ang. tullen
fläsk.
(Forts.)
N:o 12. 36
Lördagen den 7 Mars, f. m.
Ang. tullen å Jag nämnde nyss, att jag icke tror, att tullarne reglera priset
fläiik. utan att det beror på tillgång och efterfrågan. Detta har också er-
(Forts.) känts af den ärade talaren på stockholmslänsbänken och han gaf oss
ett bevis så eklatant i detta hänseende, att det förvånar mig, att han
ville komma fram dermed.
Så vida jag hörde rätt, sade han, att här existerar från den ena
dagen till den andra en prisskilnad på potatistunnan i Stockholm af
ända till 3 kronor. Skulle detta bevisa, att vi behöfva en tull af 50
öre? Det synes mig tvärtom bevisa att i detta fall tullen betyder
rakt intet, ty då det inkommer mycket potatis faller priset och vid
ringa tillförsel stiger det.
Den ärade representanten från Stockholms län sökte förringa det
skäl för spanmålstullens nedsättande, som utskottet finner deri, att vi
numera ej behöfva befara så stor import af spanmål från Amerika,
emedan den på de senare åren varit i nedgående och sannolikt kom¬
mer att ytterligare nedgå, med det påstående, att det vore icke emot
Amerika vi skola skydda oss, utan mot Ryssland och Östersjöprovin¬
serna. Jag vågar fråga den ärade talaren, om han icke tror, att den
export, som Amerika sänder i marknaden, dock inverkar på priset i
verldsmarknaden och att således andra länders pris äro beroende deraf,
så att importen må ske från Ryssland eller Amerika, så betyder det
här vid lag intet. Hans anmärkning har således icke något värde.
Här har sagts och upprepats, att det nya systemet har verkat
till uppblomstring i landet både för jordbruket och industrien, och
att vi böra akta oss för att taga bort det. Jag tror, att ett sådant
tal är minst sagdt tvifvelaktigt i afseende på dess rigtighet. Man
kan åtminstone såsom skäl för att detta icke håller streck påpeka,
att, ehuru vi äro hugnade med tullar, så hafva två af våra förnämsta
näringsgrenar att kämpa med de största svårigheter och lägsta pris,
nemligen vår jern- och träexport. Om tullen är så nyttig som man
påstår, så förvånar det mig, att den icke kunnat hjelpa äfven dessa
begge för vårt land så vigtiga näringar, oberoende af konjunkturerna
och oberoende af lagen om tillgång och efterfrågan.
I afseende på industrien lär väl ingen förneka, att exportindu¬
strien behöfver frihet från tull på råvaror och lifsmedel, ty tull på
dessa varor bidrager till förhöjning i tillverkningskostnaden och minsk¬
ning af konkurrensförmågan gent emot utlandet.
Nu har man också sagt om det nya systemet, att blott vi gifva
oss till tåls och genomföra det fullständigt och jemnt afvägdt, skola
vi få se, att icke blott jordbruket utan äfven industrien kommer att
åtnjuta fördelarne deraf, så att ingen skall behöfva beklaga sig. Detta
låter vackert, men kan dock icke i praktiken genomföras. Om det
funnes så vise män, att de lyckades utarbeta ett jemnt afvägdt tull¬
system till skydd såväl för jordbruket som för industrien, hvad blefve
då följden om det tillämpades? Jag skall anföra ett litet exempel.
En fabrikant tillverkar en artikel, som är behöflig för jordbrukaren,
■ Lördagen den 7 Mars, f. m.
37 N:o 12.
t. ex. en plog. Då han genom den förhöjda tullen på råmaterielen Ang. tullen
måste betala denna dyrare än förr och äfven arbetskostnaden i följd /»sl¬
af lifsmedelstullarne blifvit större, bör han, om systemet är rätt af- (F°rts-)
vägdt, vara berättigad att få dessa ökade kostnader ersatta genom att
fa så mycket mera betaldt för sin plog. Jordbrukaren, som före span-
målstullens införande fick t. ex. 12 kronor för en tunna råg, får nu
14 kronor. Men plogen, som förut kostat 12 kronor, kostar honom
nu 14 kronor. Hvad vinst blir det då på detta? Jag åtminstone
kan icke förstå det.
Beträffande den föreliggande punkten får jag säga, att striden om
den synes mig besynnerlig, ty det är faktiskt, att det fläsk, som in¬
föres, är nästan uteslutande amerikanskt och företrädesvis användes
af de norrländska arbetarne. Skälen till detta förhållande äro redan
anförda, och jag vill icke upprepa dem. I stället för denna import
kommer en betydlig export af vårt eget svenska fläsk, som betingar
ett mycket högre pris, och det kan väl icke annat än vara för landet
fördelaktigt, att här konsumeras det billigare fläsket och det dyrare
exporteras. Jag yrkar derför, att tullen på fläsk skall helt och hållet
afskaffas, naturligtvis med undantag för rökt fläsk, ty det rökta fläsket
som importeras är så fin vara, att det måste betraktas såsom en öfver¬
flödsartikel, och på sådana vill jag sätta så hög tull, som herrarne
behaga.
Herr talman, jag yrkar afslag på såväl utskottets som reservan¬
ternas förslag, och bifall till deras, som påyrkat den ifrågavarande
tullens afskaffande.
Herr Petersson i Boestad: Herr talman, mine herrar! Jag
är tacksam för det bevillningsutskottet hemstält att tullsatsen å fläsk
bibehålies oförändrad, äfvensom för det sakrika och sanningsenliga
betänkandet, som motiverar detsamma. Den utveckling denna näring
fått, sedan den lilla tullsatsen åsattes, har varit nästan oväntad och
blifvit en god inkomstkälla i synnerhet för de små jordbrukarne, hvilka
på detta sätt kunnat skaffa sig penningar till sina ofta dryga skatter
och räntor. Om nu denna tullsats borttages eller nedsättes, skulle
dessa producenter blifva känbart berörda deraf. Ty de kunde svår¬
ligen konkurrera med den tvetydiga men dock prisbilliga amerikanska
varan, ehuru det svenska fläsket är både bättre och mer födande samt
mer helsosamt.
Jag yrkar derför afslag på motionerna och bifall till utskottets
hemställan.
Herr Herslow: Den tull, som i denna punkt blifvit föreslagen,
är i något lik och i något olik den tull, som vi nyss förut beslutat
afskaffa. Den förra var en »skyddstull», som verkade hvarken som
skydd eller som tull; denna åter är en skyddstull, som icke verkar
som skydd, men verkar mycket skarpt såsom tull. Det är redan af
N:0 12.
Ang. tullen
fläsk.
(Forts.)
38 Lördagen den 7 Mars, f. m,
“dörj förste talaren erinradt, hurusom det verkligen bär är fråga om
två alldeles olika varor: den svenska, som vi sälja, samt den ameri¬
kanska, som vi köpa, fastän de båda gå under samma namn: fläsk.
Den vara, som vi producera, är eu vara, som konsumeras inom landet
af dem, som vilja betala det relativt högre pris, till hvilket producen¬
terna vilja sälja den, och som för resten går till utlandet, der priset
regleras af den stora marknaden. Detta pris varierar i England mel¬
lan 92 öre och 1 krona 9 öre. Den vara, som vi införa, är en vara,
som varierar i pris emellan 50 och 59 öre — när man nemligen icke
tager tullen i beräkning. Det inhemska är således dubbelt så värde¬
fullt som det vi utifrån köpa, och vi skulle lägga en tull på fläsk,
som ginge upp till det dubbla priset af det amerikanska fläsket, för
att den skulle verka såsom eu skyddstull för det svenska. Den nu¬
varande tullen gör också ingen sådan verkan. År 1887, då vi införde
fläsk tullfritt, uppgick importen till 8,000,000 kg.; men 1890 införde
vi trots tullen 8,800,000 kg. Ett afbrott i införseln gjordes visser¬
ligen under åren 1888 och 1889, då man försökte att ersätta det ame¬
rikanska fläsket med andra födoämnen; men så snart möjligheten af
förtjenster i Norrland ökades och en lifligare verksamhet uppstod der¬
städes, genast togo arbetarne der tillbaka sitt gamla animala hufvud-
näringsänme, som der uppe är så godt som oumbärligt, det amerikan¬
ska fläsket, dels för dess stora fetthalt, dels på grund af dess pris¬
billighet.
När vi sålunda icke med denna skyddstull kunna åstadkomma
något skydd för svenska fläskproducenterna, och dessa sjelfva — så
många som jag har talat med — hafva förklarat, att den gör mera
skada än gagn — återstår frågan: huru verkar denna tullsats såsom
tull? Det har redan ofta blifvit förklaradt, att den träffar så godt
som en enda klass i en enda landsända, Norrland. Jag har sjelf varit
tvifvelsam, huruvida det verkligen förhölle sig så, huruvida verkligen
hela den amerikanska fläskimporten går uteslutande till Norrland, och
om icke större eller mindre qvantiteter ginge till de södra och mel¬
lersta delarne af landet och konkurrerade med de smärre jordbrukar -
nes fläskproduktion der. Men vid undersökning har jag funnit, att
både under de år, då fläsket varit fritt, och de år, då tullen kommit
till, har ungefär 85 procent af införseln af fläsk gått till Stockholm
och de norra orterna. Och det fläsk, som förs in i form af svinkre¬
atur, går nästan uteslutande till öfre Norrland; icke mindre än 86/86
af hela importen går till Sundsvall, Hernösand och ändå längre norrut.
— Jag skall sedermera, i sammanhang med frågan om kreaturstullen,
göra eu anmärkning emot ett uttalande, som förekommer i utskottets
betänkande angående fläskimporten, nemligen beträffande vigtberäknin¬
gen af de lefvande svin som införas.
Alltså: hvad som afsågs som eu skyddstull har blifvit en finans¬
tull på eu artikel, som nästan uteslutande går till Norrland. Från
alla håll fick man inom utskottet samma upplysning: det är skogs-
39 N:o 12.
Lördagen den 7 Mars, f. ra.
■arbetarne i Norrland, som konsumera det importerade fläsket och så- Ang. tullen å
lunda äfven få betala tullskatten på detsamma. ^ask'
Är då denna tull, sedd såsom skatt, af någon vidare vigt, bety- (Forts.)
der den något? Den betyder, efter beräkning af den import, som
under år 1890 egde rum, ett skattebelopp motsvarande precis hälften
af all den bevillning till staten, som upptages af alla fastigheter i stad
och på land samt af all inkomst. Bevillningen till staten af fastighet
och inkomst är i budgeten upptagen till omkring 3,700,000 kronor,
och tullskatten på fläsk går till öfver 1,700,000 kronor. Således drab¬
bas den fattiga delen af Norrlands befolkning, som konsumerar det
amerikanska fläsket, af en skatt, som är lika stor som halfva inkomst-
och fastighetsbevillningen i riket; och en sådan skatt pålägga vi, utan
att med denna så kallade skyddstull åstadkomma något skydd för den
näring, som den skulle skydda. Fläsktullen är således icke något
annat än en skatt, och en skatt, som är så olämpligt och obilligt pla¬
cerad som någon skatt gerna kan hitta på att bli.
Den förste talaren drog deraf fulla konseqvensen, då han sade,
att en sådan skatt tager man bort — man nedsätter den icke. Och
han gjorde icke utan framgång en kritik af det ena skäl utskottet an¬
fört för att icke taga bort skatten på en gång, nemligen att man icke
borde rubba näringslifvets jemna gång. Det är mycket sant, att fläsk¬
tullens borttagande icke skulle rubba näringslifvet det minsta; tv det
har visat sig, att den svenska fläskproduktionen och svinafveln, som
i hufvudsaken är knuten vid mejerihandteringen, går sin väg fram
fullkomligt oberörd af denna skyddstull. Den har till och med skadat
nämnda handtering derigenom att den fört med sig tullar på mejeri¬
alster, hvilket särskildt i fjol våras kändes mycket betungande. I öf-
rigt gör denna tull vår svinproduktion blankt ingenting, och dess bort¬
tagande skulle således i ingen mån rubba denna närings jemna gång.
Men talaren borde icke helt hafva förbisett det andra skäl, som ut¬
skottet anfört, nemligen att ett borttagande på en gång af tullen skulle
vålla en ganska betänklig lucka i vår statsbudget. Vi hafva visser¬
ligen för närvarande ett öfverskott i statskassan, men detta skulle bli
ett minus, om vi utan uppletande af andra skattekällor toge bort alla
dessa tullar.
Man svarar kanske;, hvarför har ni icke då tagit bort denna tull
helt och hållet och nedsatt de öfriga lifsmedelstullarne? Nej, när vi
stodo framför alla dessa tullar, hvilka i sin egenskap af skatter träffa
olika landsdelar ganska olika, så ansågo vi att, då man skulle göra
någon nedsättning, den borde göras å alla större lifsförnödenhetsartik-
lar i samma proportion, så att lindringen träffade lika öfver allt. Detta
är för mig det enda skälet till att i fråga om fläsktullen inskränka
mig till en nedsättning. En mindre nedsättning bör emellertid icke
ifrågakomma än till hälften af tullen.
Då den tull, som vi sålunda låta stå qvar, i alla fall är mer än
tillräcklig, herr talman, för en skyddstull, som icke skyddar någon,
N:o 12. 40
Ang. tullen
fläsk.
(Forts.)
Lördagen den 7 Mars, f. m.
amen som beskattar oerhördt obilligt och oiemnt, yrkar lag på dess ned¬
sättning till 10 öre.
Med herr Herslow förenade sig herrar Thestrup, Gumcelius, Wal-
lis, Waivrinsky, Palm, Broström, Romberg, Alsterlund, Holm, Lilien-
berg, Biilow, Bruzelius, Forssell, Gethe, Liljeholm, Hedlund, Zotter-
man, Wijkander, Berg från Eksjö, Norman och Nordin.
Herr Månsson anförde: Herr talman, änne herrar! Naturligtvis
är det vid bedömandet af frågan om en tull är lämplig eller icke eu
omständighet, som alltid bör tagas i betraktande, nemligen den erfa¬
renhet, som vunnits under den tid tullen varit gällande. Jag får då
saga, och jag tror att vi alla måste erkänna, att denua tid och denna
tids erfarenhet varit för kort för att vi skola kunna bedöma, huru vida
tullen bör borttagas eller icke. Om man har iakttagit de prisförhål¬
landen, som varit rådande så väl före som efter dessa tullars åsättande,
så tycker jag, att prisen nu och innan tullarne åsattes äro nära nog
desamma. Likaledes är den ställning i landet tullarne medfört i ett
som allt god. Om jag tänker på skilnaden i affärsförhållanden före
tullarnes införande och derefter, kan jag icke neka till att jag finner
ställningen i landet vida bättre nu än förut. Om man nu icke kan
förneka att så verkligen är —- och reservanterne hafva icke kunnat
jäfva dessa förhållanden — så bör man väl äfven erkänna att tullen
verkat godt — åtminstone icke skadat.
Man har påstått att å importen af fläsk har den åsätta tullen icke
haft någon verkan, emedan importen var lika stor före som efter tul¬
lens åsättaude. Innan 1887 års riksdag, då tullen tillkom, importe¬
rades ungefär 8 millioner kilogram fläsk, och under år 1890 uppgick
importen till saifuna belopp, och tullen skulle således härutinnan icke
haft någon verkan. Men ser man på mellantiden, så visar det sig att
importen nedgick under åren 1888 och 1889 till 5 millioner kilogram.
Då den åter ökat sig 1890, skulle konseqvensen vara, att tullarne icke
kunna verka i framtiden. Men orsaken till ökningen 1890 är en all¬
deles särskild, eller den stora missväxten, som inträffade 1889. Det
är den, som gjort det behöflig! att importera så mycket mer 1890.
Ty ingen må väl förneka, att till följd af nämnda missväxt det blef
för landtmännen nödvändigt att realisera nästan allt hvad de kunde vara
af med och under hösten 1889 sälja sina djur till vrakpris. Detta
äter verkade ett bakslag 1890, som var ett godt år; då blef behofvet
så stort, att det icke kunde fyllas utan genom ökad import och det
blef en tillfällig stigning. Vid dessa frågors afgörande får man icke
missakta dessa förhållanden, utan taga dem i beaktande. Orsaken till
höjningen i importen år 1890 var den af mig nämnda.
Det har blifvit sagdt af en talare från Norrland, att en mindre
nation dukar under för en större. Jag instämmer med honom deri,
men jag kan icke dela hans uppfattning om orsakerna dertill, det torde
Lördagen den 7 Mars, f. m. 41 N:o 12.
lian ursäkta mig. Förhållandet är detsamma i fråga om konkurrensen Ang. tullen
länderna emellan. Om Sverige med sitt lilla jordbruk skall täfla med fläsk.
Ryssland och Tyskland utan skydd, kommer Sverige att alldeles duka (Forts.)
under. Ty de skola då komma hit med allt sitt öfverflöd, som de
icke kunna sälja i sitt eget land. Med fri import skola vi alldeles
duka under i denna täflan. Detta har blifvit sagdt förut, det är icke
något nytt, men det är en så vigtig sanning, att jag måste upprepa det.
Jag hade icke tänkt begära ordet i denna debatt, ty det har blif¬
vit taladt och skrifvet så mycket i denna sak, att jag icke kan komma
med något nytt, men en talare på jönköpingsbänkeu har gifvit mig
särskild anledning, då han talade om dessa orättfärdiga skatter, som
läggas på folket, och yttrade att då man hatar andra skatter, synes
man älska denna.
Herr talman! Vore det fråga om att afskrifva alla skatter, kunde
jag ju också vara med derom. Men jag hemställer till litet hvar, om
det går an för den stora statskroppen att blifva af med skatterna.
Då det nu icke går att afskrifva skatterna på statsbudgeten och för
kommunalförvaltningen, går det ej heller att afskrifva dessa tullskatter.
Man kan det ej utan måste hafva dem i den utsträckning de finnas
nödiga. Jag vädjar till en hvar, om icke på allt hvad jordbrukarne
behöfva köpa är lagd! tull. Konklusionen af hvad denne talare ytt¬
rade är att alla andra skatter äro bra förutom dessa, som skola skydda
och hjelpa jordbrukarne. Jag förmodar att han tänkte på sin egen
ställning och att hans näring har det allra största skydd, som något
yrke kan tillerkännas. Det vill han nog skall bibehållas, men de an¬
dra må gerna blifva af med sitt. Jag vill icke vara med om en sådan
motivering eller underskrifva dylika skäl för lagstiftning, utan jag vill,
som man säger, ställa kyrkan midt i byn. Jag vill att man skall
gifva rätt åt den ene lika så väl som åt den andre.
Vidare ett exempel på, huru inne han är i dessa förhållanden.
Han sade, att tullen gör de mindre jordbrukarne ingen nytta, utan
endast dem, som drifva jordbruk i större skala, och frågade, hvad
det kunde göra dem, som producerade endast 10 å 12 tunnor råg,
om de fingo två kronor mer för tunnan. Det vore blott en bagatell!
Ja, det är en bagatell för en rik apotekare, men för en fattig torpare
på en ringa torfva är det icke litet. Det är mer än hvad hans skat¬
ter till stat och kommun gå upp till. Vi få icke glömma, att dessa
10 å 20 kronor för honom spela eu icke liten rol. Vidare sade
.samme ärade talare, att om vi gifva skydd åt alla, så betyder denna
tull intet. Ty då han får 2 kronor mer för en tunna råg, så får han
betala sin plog två kronor dyrare, och då är det utjemnadt. Nej, min
värde jönköpingsbo, så är det icke. Jag kan åstadkomma 1,000 tun¬
nor råg med en plog. Om jag köper en plog, kan jag sälja 1,000
tunnor råg. Det är just skilnaden, att jag icke köper en plog för
hvarje tunna råg, jag producerar. Men så går det, när man ger sig
in på ämnen, hvari man icke är hemma.
N:0 12. 42
Lördagen den 7 Mars, f. in.
.Ang. tullen å Jag skall nu öfvergå till det vigtiga för dageo. Det är så, att
fläsk. jag icke förvånar mig öfver, att dessa fordringar nu framkommit, ty
(Forts.) ,fet finnes många anledningar dertill, icke minst i valets kela gång till
denna riksdag, och det är naturligtvis olika på olika orter. Jag tyc¬
ker att det icke är underligt att de framkommit, men jag får säga,
att tiden derför är icke lyckligt vald. Ty det otrefliga har inträffat,
att allt blomstrar nu, allt är i lif och svang. Alla äro belåtna! —
Ja, dermed vill jag icke säga, att det icke gifvits uttryck af ovilja
bland folk, der agitation bedrifvits. Och frågar man arbetarne nu:
är icke ställningen mycket bättre nu.än den var, innan tullarne kommo?
skola de svara: jo, ty nu hafva vi fullt upp och få bra betaldt och
reda oss godt. Det är min erfarenhet, att ställningen är mycket bättre
nu. Alla industriella näringar blomstra och jordbruket har höjt sig
ur den dåliga ställning, det haft. När det nu icke är sämre, utan allt
går lifligt och stadigt framåt, menar jag att det är olämpligt att nu
framkomma med dylikt.
Går man nu vidare och ser till, huru prisen ställa sig med af¬
seende å lifsmedlen, så finner man, att fläsket nu står till 76 öre kilogram.
Efter högsta noteringen i Malmö, som man så gerna åberopar och vill
lysa med, ger man aldrig mer än 80 öre. Högsta noteringarne skilja
sig endast på två å tre öre. Vanliga prisen äro 72 eller 74 eller 76
öre. Ett pris af 76 öre för ett kilogram motsvarar 30 öre för ett skål¬
pund. Är detta pris på rent fläsk ett ovanligt högt pris? Nej, inga¬
lunda. Men hade man varit uppe i ett pris af 50 öre skålpundet, då
hade herrarne haft skäl till att klaga och då i en lycklig tid, men nu
icke så. Då förhållandena äro sådana som de äro, är det väl skäl att
först låta tullarne verka någon tid och se följderna deraf. Kunna de
såsom hittills höja ställningen i landet och icke skada någon, utan
arbetsprisen stiga i proportion med lifsvilkoren, så är det ju lyck¬
ligt och då må de väl gerna fortfara. Visar sig åter motsatsen och
vilja andra länder, framför allt Tyskland, Kyssland och Frankrike taga
bort dessa tullar, så är jag den förste att rösta för deras borttagande
äfven här. När de visa sig skadliga, böra de bort, men så länge allt
som hittills går bra, kan jag icke vara med om att taga bort dem
eller förändra dem. Då jag har denna åsigt och allt nu går lyckligt,
vill jag att de skola fortfara ännu en tid och yrkar derför bifall till
utskottets förslag.
Herr Jonson i Fröstorp: Herr talman, mine herrar! Jag hade
aldrig tänkt begära ordet i denna fråga, men jag kan icke underlåta
att ingå i svaromål på några af de uppgifter, som här lemnats. Så
till exempel sade den förste talaren på jemtlandsbänken, att fläsktullen
hade inbragt 1,800,000 kronor och att dessa penningar hade blifvit
tagna ur kroppsarbetarnes fickor. Gent emot denna hans uppgift vill
jag anföra, att, om man ser tillbaka på tiden före fläsktullens åsättande,
så finner man, att fläsket stod högre i pris då, än det gör nu; och
Lördagen den 7 Mars, f. m.
43 N:0 12.
vidare, i motsats mot hvad han sade om att kroppsarbetarne få be¬
tala tullen, tror jag, att det är i väsentlig mån producenterna, som få
betala denna tull och att våra svenska arbetare således icke lida nå¬
gon skada deraf.
Jag vill i fråga härom berätta en liten historia. Jag samtalade
vid ett tillfälle med åtskilliga norrländska arbetare, hvilka hade en
god aflöning, efter hvad de sade 4 å 5 kronor om dagen, och då
kommo vi att tala om fläsktullen. Jag frågade dem: hvarför kunna
ni icke föda upp svin här, liksom vi göra i södra Sverige? Ni ha
ju afskräde från köket och annat dylikt att föda upp dem med, utan
någon synnerligen stor kostnad. Dertill svarade en af dem: min hustru
vill inte hafva något besvär af dem, och derför köpa vi hellre vårt
fläsk. På det sättet får man icke göra i södra Sverige, ty der måste
man iakttaga all möjlig sparsamhet och arbetsamhet för att kunna
skaffa sig inkomster.
Sålunda är det, såsom jag antydt, efter min uppfattning icke de
norrländska skogsarbetarne och icke heller arbetarne i de större stä¬
derna, som uteslutande betala tullen, utan det är hufvudsakligen pro¬
ducenterna i Amerika, som nu få sälja sin vara billigare. Se vi på
prisnoteringarne på verldsmarknaden, har fläsket alldeles icke stigit
med tullens hela belopp, utan priset är mycket litet högre här, än det
är i utlandet.
Slutligen tyckte en talare på jönköpingsbänken, att det skulle
vara skäl i att ha en taxa, som bestämde priset för arbetarne, så att
de skulle slippa betala för högt. Ja, det kunde nog vara bra, och
jag tror, att äfven jordbrukarne skulle vara mycket belåtna med en
sådan taxa, om blott den finge uppgöras af medicinalstyrelsen, ty då
kunde de vara säkra på att icke få för låga pris.
Jag skulle nog kunna hafva mycket att tillägga, men skall icke
göra det denna gång, utan inskränker mig helt enkelt till att yrka
bifall till utskottets förslag.
Herr Bexell: Herr talman, mine herrar! Jag tror att det är
en auktoritetstro, som regerar norrländingarne och deras anhängare,
då de äro emot fläsktullen. Vi veta, att de litet hvar tro på gene¬
raldirektör Almén såsom en auktoritet, och han sade eu gång i Första
Kammaren—jag hörde det sjelf — att amerikanskt fläsk är nödvän¬
digt för norrländingarne, icke, så vidt jag kan minnas, endast för de
norrländska arbetarne, på grund af den stora fetthalten, som gjort
huden fettig. Nog af, jag vill endast framhålla, att lapparne hafva
i tusentals år existerat i Lappland och grönländarne likaså i sina
bygder och de hafva redt sig bra utan amerikanskt fläsk. Hvarför
skulle icke då norrländingarne kunna reda sig också? Men huru
hafva de andra folken gjort? Jo, de hafva smort in sin hud med
sältran, men icke hafva de alltid gått insmorda, utan blott då års¬
tiden fordrat det. Herr Almén bör kasta om, slå in på en renligare väg
Ang. tullen å
fläsk.
(Forts.)
N:o 12. 44
Lördagen den 7 Mars, f. m.
Ang. tullen å samt ordinera dem att äta sådan mat, som kan afföras på naturlig
fläsk. vgg och räda dem att lägga bort det amerikanska fläsket.
(Forts.) Den siste talarens historia gjorde, att jag kom i håg ett resonne-
ment mellan en norrländing och en småländing, som jag en dag hörde
nere på klubben. Småländingen sade: ni kunna lägga på grisar sjelfva
och känna på den varan och sedan ni fått smak på den, kommer ni
att tycka mycket mera om den. Derpå svarade norrländiugen morskt:
tror du, att vi vilja gå och passa på grisar?
Efter hvad jag hört, skall det icke vara så synnerligen brådt i
Norrland nu för tiden, och derför kunde norrländingarne gerna skaffa
sig hvar sin gris att gå och pyssla med. Den skulle nog blifva fet
till julen, och finge de smak på fläsket efter en tiopunds gris, skulle
de nog snart lägga bort det amerikanska fläsket.
Herr Collander: Herr talman, mine herrar! Det har här upp¬
stått åtskilligt tal om fläsktullens inverkan på importen af denna vara,
men hvad utskottet nu anfört i detta afseende syntes mig icke lemna
mig någon tillräcklig utredning för frågans bedömande, och jag gick
derför tillbaka till bevillningsutskottets betänkande år 1888, då denna
tull antogs. Der återfinnes en statistik för åren 1875—1887, och om
man sätter denna i sammanhang med hvad utskottet anfört, far man
en bättre och åskådligare bild af förhållandena. Man finner der, att
denna import af fläsk, som lmfvudsakligast är amerikanskt, vexlat icke
obetydligt, ty under det den på 1870-talet höll sig vid omkring 11,
12 och ända till 14 millioner kilogram, föll den år 1881, då någon
tull ännu icke fans, ned till 4,900,000 kilogram. Det bevisar således
icke något, att importen föll året efter det, då tullen infördes. Den
utgjorde då 5,900,000 kilogram och så steg den snart derefter till nära
10 millioner. Tager man dessa siffror i betraktande, synes det mig
tydligt, att de stå i sammanhang med skogsrörelsens omfång, ty blir
denna större och således flere arbetare behöfvas, så stiger också be-
hofvet af fläsk.
Ser man nu på exportsidan, så finner man att exporten från 1875
till 1884 höll sig vid mycket små siffror, från 48,000 kilogram till
något öfver 300,000 kilogram, men så steg den plötsligt 1885 till
öfver millionen, och har sedan varit i ständigt uppåtstigande. Det
är tydligt, att detta står i sammanhang med den hastigt stigande me¬
jerirörelsen, och för att göra denna ännu mera lönande har en allt
större fläskexport i sammanhang dermed uppstått. Denna kan natur¬
ligtvis icke befrämjas af eu importtull, ty denna export är beroende
på hvad man kan fa betalt i utlandet. Jag vill härmed hafva sagt,
att af de få siffror bevillningsutskottet anfört, man icke kan komma
till några rigtiga slutsatser beträffande tullens inverkan.
Reservanterna hafva utgått från den åsigten, att denna tull icke
verkar såsom skydd och derför ansett, att tullvänner och frihandlare
borde kunna vara ense om att borttaga en sådan tull, som icke skyd-
Lördagen den 7 Mars, f. m.
45 N:o 12.
dar utan blott trycker tungt på en särskild klass, nemligen de mindre -4r»/. tullen &
inkomsttagarne, dessa arbetare i Norrland, och ur denna synpunkt Aiisk-
hafva reservanterna ansett, att man kunde föreslå åtminstone tullens (Forte )
nedsättning.
Jag har instämt i reservationen och yrkar derför fortfarande, att
tullen måtte nedsättas till 10 öre.
Herr Jansson i Krakerud instämde häruti.
Herr Falk: Herr talman, mine herrar! Jag är i riksdagen första
gången i år och derför är det helt naturligt att jag gjort mig åtskilliga
föreställningar, som icke tyckas låta sig realiseras. Jag trodde att svenska
Riksdagen hade så allvarliga ämnen till behandling, att, då eu fråga
debatteras, talarne skulle hålla sig till saken; herr Ivar Månsson i
Träa har upplyst mig om mitt misstag. Man skall gå in på per¬
sonligheter och helst af den beskaffenhet, att de icke alls röra det
ämne, som föreligger. Jag tror mig dock hafva en rättighet, och det
är att, då en person refererar hvad jag har sagt, han skall hålla sig
till sanningen. Jag talade icke om en jordbrukare, som hade 10 å
12 tunnor att sälja — jag vädjar till kammaren — utan jag talade om
den vinst, som kunde bli på 5 tunnor. En sak är jag honom i hög
grad tacksam för och det är, att han upplyste mig om ett groft miss¬
tag. Jag trodde naturligtvis, att jordbrukaren behöfver köpa eu plog
för hvarje tunna råg han producerar, och han behöfde naturligtvis
upplysa mig om något så enkelt som att detta icke är fallet.
Herr Romberg: Herr talman, mine herrar! Hå jag är nykom-
men inom kammaren, må det icke förvåna, om vissa yttranden, Indika
under diskussionen framstälts af gamla män, som varit med många år
här i riksdagen, gjort ett starkt intryck på min öfvertygelse. Här
har af två sådana personer med synnerlig styrka och precision utta¬
lats den åsigten och öfvertygelsen, att det är amerikanarne, som få
betala tullen. Jag har i anledning af dessa bestämda uttalanden kom¬
mit att tänka på, om det icke då skulle vara skäl att sätta denna tull
så hög, att den motsvarade hela fläskets värde; ty då skulle man möj¬
ligen komma derhän, att amerikanarne nödgades helt och hållet betala
det fläsk, som de norrländska arbetarue äta, och så funnes det ju icke
längre någon anledning för desse att klaga. Jag hemställer till kam¬
maren, om icke den sakeu vore värd att tänka på.
Herr Jönsson i Gammalstorp: Det föreföll på den siste tala¬
rens yttrande, som om han skulle kunna tro, att amerikanarne kunna
producera fläsket så billigt, att man får det för ingenting. Men jag
tager alldeles för gifvet, att detta icke var hans allvar, att man skulle
kunna höja tullen hur högt som helst och på det viset tvinga ameri¬
kanarne att betala den. Jag tror, att han måste medgifva, att under
No 12.
46
Lördagen den 7 Mars, f. m.
Ang. tullen å vissa förhållanden verkligen eu exportör kan komma att betala tullen.
fläsk. Detta sker, då den är satt till en viss, passande höjd; och det kan
(Forts.) verkligen hända, att detta inträffar, då tullen såsom hos oss är bestämd
till 20 öre pr kilogram. Men sätter man tullen flere gånger högre, så
blir förhållandet helt annat. Och det är icke möjligt att sätta tullen
huru högt som helst och dock tro, att förhållandet ändå skulle vara
det samma, så att utländingen finge betala tullen. I detta fall torde
det sålunda kunna hända, att tullen kommer att drabba konsumenterna.
Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o) bifall
till utskottets hemställan om bibehållande af tullen å fläsk, andra slag,
vid dess nuvarande belopp; 2:o) bifall till reservanternas yrkande om
tullens nedsättande till 10 öre för ett kilogram; och 3:o) den ifråga¬
varande tullsatsens afskaffande. Herr talmannen upptog hvart och ett
af dessa yrkanden till proposition i nu nämnd ordning och förklarade
sig anse reservanternas yrkande hafva flertalets mening för sig. Vo¬
tering blef likväl begärd, i följd hvaraf, och sedan till kontraproposi¬
tion antagits yrkandet om bifall till utskottets hemställan, nu upp¬
sattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den, som, med afslag å bevillningsutskottets hemställan i 2:dra
punkten af betänkandet n:o 1, bifaller hvad herr Herslow m. fl. hem¬
stält i deras vid denna punkt afgifna reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.
Omröstningen visade 125 ja mot 96 nej; hvadan reservanternas
yrkande af kammaren bifallits.
Punkten 3.
Bifölls.
I punkten 4, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att nu
gällande tull å ister måtte af flik sdagen bibehållas oförändrad.
Förenämnde reservanter hade deremot yrkat, att ifrågavarande tull
måtte nedsättas till 10 öre för 1 kilogram.
I fråga härom anförde nu
47
Lördagen den 7 Mars, f. m.
Herr Herslow: I fråga om artikeln ister, som nära sammanhän¬
ger med artikeln fläsk, anhåller jag . utan vidare att få yrka bifall till
reservanternas förslag.
Vidare yttrades ej. Med afslag å utskottets hemställan, biföll
kammaren reservanternas yrkande, att .tullen å ister måtte nedsättas
till 10 öre för ett kilogram.
Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare före¬
dragningen af ifrågavarande betänkande till i afton kl. sju.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3.16 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.