Motioner i Första Kammaren, N:o 49.
1
N o 49.
Af herr Björnstjerna, om förebyggande af samvetstvång från
vigselförrättares eller själasörjares sida med, hänsyn
till den lära, hvari barn, födda uti äktenskap mellan
olika trosbekännare, skola uppfostras.
Utan tvifvel har mången jemte mig med oro och bekymmer följt den
katolska propagandans verksamhet i vårt land, och hög tid torde vara att
genom lagbestämmelser så ordna, att den romersk-katolska kyrkan i Sverige
icke längre får, i visst fall, tillvälla sig en privilegierad ställning gent emot
andra trosbekännelser, i främsta rummet mot den evangelisk-lutherska, som
utgör vår. statsreligion och ännu lyckligtvis med värme omfattas af det
ojemförligt största antalet af landets inbyggare.
Allmänt bekant torde vara, att det katolska presterskapet i Sverige, vid
hvarje äktenskap mellan en katolik och lutheran eller annan trosbekännare,
ovilkorligen affordrar båda kontrahenterna en skriftlig förbindelse att alla
barn af deras äktenskap skola döpas och uppfostras i den katolska läran.
Detta påbud tillämpas här med största stränghet, så att något undantag der¬
ifrån numera icke lärer medgifvas, under det ännu för några tiotal år sedan
det stod föräldrarne fritt att bestämma öfver sina barns religion.
Ett sådant lagbud af påfven i Rom hafva vi hittills stillatigande under¬
kastat oss, och detta i ett land, som framför hvarje annat kan i denna stund
berömma sig af att vara protestantiskt.
Skall det så fortfara, lärer den dag kunna motses, då Sverige kommer
att inom sig hysa en så talrik katolsk befolkning, att vi äfven i politiskt
Bill. till Riksd. Prat. 1891. 1 Sami. 2 Afcl. 1 Band. 17 käft. (.N-.o 49.) 1
2
Motioner i Första Kammaren, N;o 49.
afseende få samma svårigheter att bekämpa som andra länder, der ett lik¬
nande förhållande inträdt och der påfve väldet utgör en magt i staten, för
hvilken landets regering' ej sällan nödgas höja sig. För den troende katoli¬
ken gälla påfvens hud i främsta rummet och Konungens blott i det andra.
Också heter det i urkunden, som upplästes vid grundläggandet några dagar
sedan, af en ny katolsk kyrka i Stockholm, att: »grundstenen lades under sum-
mus pontifex Leo XIII:s och konung Oscar II:s regering». För hvarje svensk,
som ej bekänner den romerska läran och med motvilja ser en italiensk prelat
intaga främsta platsen i vårt land, bör detta innebära en allvarsam varning.
Mången ser ingen fara i det nuvarande förhållandet och förebär att
katolicismen gjort blott ringa framsteg i vårt land. Nekas kan dock ej,
att under de senaste decennierna katolska kyrkor och skolor öppnats å flere
orter, både här och i Norge, äfven der ingen katolsk befolkning fans. I
dessa dagar har t. ex. tomt inköpts till en katolsk kyrka i Vadstena. Från
dessa skolor, der ingen religionsundervisning får meddelas åt andra än till
katolska kyrkan hörande barn, vet man likväl, att vid flera tillfällen döttrar
af lutherska föräldrar utgått som katoliker.
Befaras måste äfven, att de, som till följd af denna propaganda öfver-
gifvit vår lära för att antaga den romersk-katolska, äro vida flere än de
statistiska siffrorna utvisa. Bevislig! är nemligen, att personer, hvilkas öfver¬
gång är allmänt bekant, likväl ej låtit utskrifva sig ur den lutherska för¬
samlingen, eller att först efter familjefadrens frånfälle de efterlefvande erkänt,
att såväl han som hans hustru och barn afsvurit sina fäders tro.
Inom denna kammare har mången jemte mig sett förevisas tryckta
upprop, utfärdade inom katolska länder och utöfvande säi’skilda belöningar
på andra sidan grafven åt dem, som lemna bidrag till missionsverksamheten
inom de skandinaviska länderna.
Jag anför icke allt detta som något klander mot den romerska kyr¬
kan eller dess trosbekännare. De följa sin läras föreskrifter och anse sig
utföra ett Herren behagligt verk, då de offra penningar och arbete på att
utbreda den katolska tron. Mycket förträffliga och sjelfuppoffrande äro utan
tvifvel äfven dessa nunnor, som i egenskap af sjuksköterskor vunnit mångas
hjertan inom vår hufvudstad, men ingen lärer väl kunna föreställa sig, att
katolikerna i främmande länder skulle, utan några biafsigter, göra så stora
uppoffringar och så lifligt ömma för skolundervisning och sjukvård inom
Skandinavien, i synnerhet då inom många katolska länder det torde vara
vida sämre bestäldt i dessa afseenden än hos oss. — Nej! Afsigten är och
kan icke vara någon annan än att med dessa hjelpmedel draga själar öfver
Motioner i Första Kammaren, N:o 49. 3
till den »enda saliggörande kyrkan» och småningom lägga vårt land under
påfveväldets ok.
Det åligger oss, Gustaf II Adolfs landsmän, att visa ett lika varmt
nit för upprätthållandet af vår kyrka och icke med armarne i kors lugnt
åse huru katolicismen söker undergräfva densamma.
Betrakta vi de framsteg, katolicismen gjort inom andra, företrädesvis
protestantiska länder, der den åtnjuter full och obegränsad handlingsfrihet,
kunna vi sluta till, hurudant förhållandet skulle blifva äfven hos oss, om
intet hinder derför lägges. Hägra varnande exempel må här anföras.
I tidningen »Yårt Land» för den 11 november 1886 läses om katoli¬
cismens framsteg i England:
»De framsteg, som katolicismen gör i England på engelska högkyrkans
bekostnad, antaga småningom ett omfång, som gör protestantismens bestånd
i England till en fråga af yttersta vigt. Den sista, 1884 offentliggjorda
förteckningen på omvände upptager 7 medlemmar af privy council, 33 med¬
lemmar af öfverhuset och 82 af underhuset. Af mera ansedda affällingar
från protestantismen tillhöra 1,051 adeln och de förnäma familjerna, 142
armén, bland dessa en fältmarskalk och sex generaler, 29 flottan, bland dem
7 amiraler. Vidare upptager listan 48 läkare, 72 domare och advokater,
12 tjensteman i krigsdepartementet och 337 andlige. Med sådana företeel¬
ser för ögonen kan man ej förundra sig, om erkebiskopen af Westminster,
kardinal Manning, vid invigningen af den nya Oratoriumkyrkan i London
förlidet år segerviss utropade: »går jag för långt, när jag säger, att engelska
folket ej längre kallar sig protestantiskt? I negativ form såsom motstånd
mot den katolska kyrkan må protestantismen ännu existera, men såsom
religiös tro har den försvunnit, må vi skynda oss att skörda hvad som sådt är!»
Rigtigheten af liknande uppgifter, hvad England beträffar, har visser¬
ligen blifvit bestridd, och möjligt är väl att de katolska prelaterna vilja skryta
med öfverdrifna framgångar, men att dessa äro i verkligheten ganska betyd¬
liga, bekräftades ännu helt nyligen på påfvens födelsedag den 1 mars.
Då han emottag kardinalernas lyckönskningar, yttrade nemligen Leo XIII,
att han »blickade med förtröstan på de framsteg, tron gjorde i England».
I Holland, fordom ett af protestantismens mägtigaste bålverk, räkna
des 1879: katoliker 1,439,137 mot protestanter 2,469,814.
Förhållandet inom vårt grannland Danmark skildras sålunda (St. Dag¬
blad 9 juli 1890):
»Katolicismen i Danmark.
En korrespondent från Köpenhamn till den tyska katolska tidningen
4
Motioner i Första Kammaren, N:o 49.
Deutsche Reichs-Zeitung lemnar åtskilliga intressanta upplysningar om ka¬
tolicismens ställning i Danmark, kvilka gifva ytterligare bevis för, att den
katolska propagandan med nit och framgång bedrifves i norden.
Länge var kyrkan i Danmark, säger korrespondenten, beröfvad all fri¬
het, men förhållandena ändrades på 40-talet, och genast grundades två ka¬
tolska missionsstationer, en i liufvudstaden och en i Fredericia. 1856 såg
man i Köpenhamn de första ordenssystrarna efter reformationen — Josephs-
systrar från Chambéry. Nu finnes det ej mindre än 110 af dessa systrar,
hvilka, jemte det de förrätta sjukvårdstjenst, upprättat en hel rad med sko¬
lor, i hvilka undervisning lemnas åt 650 flickor och 355 gossar, deribland
barn från »bortåt 200 protestantiska familjer».
Mariabröderna ba dessutom ett hem för föräldralösa gossar och Joseplis-
systrarna två hem för föräldralösa flickor samt två sjukhem med 130 sän¬
gar, Det katolska kollegiet i Ordrup hör till de mest blomstrande i landet.
Den 1 januari 1890 funnos inalles i Danmark 14 katolska missions-
stationer, fem i Köpenhamn och en i hvardera af städerna Aarhus, Odense,
Fredericia, llanders, Horsens, Svendborg, Kolding, Reykjavik och Ordrup.
Vidare finnas: 1 apostolisk prefekt, 37 missionärer, 45 jesuiter, 3 Maria-
bröder, 110 Josephssystrar, 6 tyska barmhertighetssystrar och 3,000 kato¬
liker för öfrigt. Dessutom ha katolikerna 10 kyrkor, 6 offentliga kapell,
6 privatkapell och I jesuitkollegium.
Den danska regeringen har, säger nämnde korrespondent, städse för¬
hållit sig till katolikerna på ett mycket erkännansvärdt sätt och kyrkan
kan i detta lilla konungarike glädja sig åt eu större frihet än den njuter
hos vissa så kallade katolska regeringar.
Korrespondenten nämner slutligen, att de danske katolikernas skydds¬
helgon är S:t Knut, hvars ben finnas i S:t Knuts kyrka i Odense, som
dess värre är i protestanternas händer, och han slutar som följer: »Måtte
genom den helige Knuts förbön Danmark fullständigt blifva återfördt i den
sanna kyrkans sköte!»
I Köpenbamns-tidningen »Politiken» läses följande (i november 1890):
»Rosenkransfest hölls i söndags afton i den dansk-katolska kyrkan i
Köpenhamn. Festen har sin betydelse så till vida, att den utmärkte åter-
upplifvandet af det stora dominikanersamfundet, som bär namnet Rosen¬
krans-brödraskapet.
Man hade under hela denna stora kyrkofest ett bestämdt intryck af
Motioner i Första Kammaren, N:o 49.
5
att katolikerne — kanske för första gången efter reformationen — icke
längre känna sig främmande i Köpenhamn.»
(20 februari 1891.)
»En fransk dominikanermunk vid namn Lange, som nyligen anländt
till Köpenhamn, hvarest han varit föremål för en del uppmärksamhet, bör¬
jade i söndags eftermiddag en följd föredrag i S:t Ansgarii kyrka vid Bred-
gade. Kyrkan var fyld till trängsel. Lange, som bär dominikanernas hvita
kjol under en svart kåpa, förklarade i sitt föredrag med ej vanlig öppen¬
het, att han kommit för att omvända danskar till den i'omersk-katolska
kyrkan.»
I England och Holland råder oinskränkt frihet med afseende å tros¬
bekännelsen, och i Danmark föreskrifver endast lagen af 13 april 1851,
att äktenskap mellan personer, tillhörande olika trosbekännelser, får ega rum
först sedan brudparet för den embetsman, inför hvilken äktenskapet ingås,
afgifvit en förklaring angående den tro, hvari deras barn komma att upp¬
fostras, hvilken förklaring intages i protokollet; men kan denna bestäm¬
melse senare förändras genom öfverenskommelse mellan föräldrarne.
I det klerikala Belgien innehåller konstitutionen visserligen en försäk¬
ran om fullständig religionsfrihet, men den katolska kyrkans prester af¬
fordra ovilkorligen den icke katolska kontrahenten en skriftlig förbindelse,
före vigseln, om blifvande barns dop till katoliker. Fullgöres detta sedan
icke, utgör sådant ett giltigt skäl för den andra kontrahenten att yrka
skilsmässa.
I Frankrike finnes ej heller någon civillag angående dop, vare sig
det gäller dop af barn, födda i blandadt äktenskap, eller af sådana hvars
föräldrar båda äro katoliker, och har följaktligen det katolska presterskapet
äfven här full frihet att göra sin kyrkas lagar gällande.
I samtliga tyska stater deremot, såväl de öfvervägande protestantiska
som de, hvarest flertalet af befolkningen tillhör den katolska kyrkan, är,
med undantag blott för Elsass-Lothringen, genom lag bestämdt, antingen
att af barn, födda i blandadt äktenskap, skola gossarne uppfostras i faarens
men flickorna i modrens religion, eller ock, hvilket numera är allmännast
gällande, till förekommande af olägenheten att syskon uppfostras i olika
tro, att samtliga barnen alltid skola döpas och tillhöra den lära fadren
bekänner. För det mesta gäller dock, att när föräldrarne äro derom eniga,
kunna barnen utan åtskilnad uppfostras i den enes eller andres tro, så att
det endast är, i fall öfverenskommelse föräldrarne emellan ej kan träffas,
som lagen måste åtlydas.
6
Motioner i Första Kammaren, N:o 49.
I de flesta tyska länder är derjemte uttryckligen förbjudet att genom
skriftliga förbindelser, afgifna före eller efter äktenskapets ingående, be¬
stämma annorlunda än lagen stadgar, och förklaras alla sådana reverser
eller förbindelser, af hvad slag de vara må, olagliga och utan all kraft.
I Österrike är genom lagen af 25 maj 1868 föreskrifvet, att i blan-
dadt äktenskap följa sönerna fadrens och döttrarna modrens religion; dock
kunna föräldrarne före eller efter äktenskapets ingående genom frivillig öf¬
verenskommelse annorlunda bestämma.
»Reverser, afgifna till kyrkoföreståndare, kyrkotjenare, religionssamfund,
eller till andra personer, angående den religionsbekännelse i hvilken barnen
skola uppfostras och undervisas, äro kraftlösa.»
I Ungern förekomma bestämmelserna i ämnet i lagen af den 8 de¬
cember 1868 angående det inbördes förhållandet mellan lagligen erkända
kristliga trossamfund, der § 12, i likhet med den österrikiska lagen, före-
skrifver, att »af barn, födda i blandade äktenskap följa sönerne fadrens re¬
ligion men döttrarna modrens».
Några undantag från denna regel, genom frivillig öfverenskommelse,
medgifvas här dock ej, utan heter det: — »Mot lagen stridande överens¬
kommelser, reverser eller förfoganden, af hvad slag de vara må, äro äfven
för framtiden ogiltiga och kunna i intet fall hafva laglig kraft».
Som några straff för öfverträdelser af nyssnämnda bestämmelser icke
blefvo utfärdade i sammanhang med lagen, inträffade ganska ofta att katol¬
ska prester med föräldrarnes samtycke döpte och införde i kyrkoböckerna,
såsom tillhörande den katolska kyrkan, barn, hvilka efter lagen bort anses
som protestanter eller tvärt om. Detta kallades att »fråndöpa». Det bör
dervid anmärkas, att i Ungern upptagning i ett visst kristligt trossamfund
icke anses ske genom dopet, utan först genom vederbörändes inskrifning i
samfundets kyrkoböcker såsom medlem af detsamma.
I ändamål att kunna kontrollera det rigtiga införandet i vederbörande
kyrkoböcker påbjöd ungerska kultusministern den 26 februari 1890, bland
annat, att när, af hvad orsak det vara må, barn döpes af prest, tillhörande
annan trosbekännelse än den barnet skall tillhöra enligt § 12 af 1868 års
lag, är presten skyldig att sjelfmant inom 8 dagar efter dopet anmäla bar¬
net till inskrifning i det rätta trossamfundets kyrkoböcker. Bryter den
själasörjare, som förrättat dopet, mot ofvanstående, gör han sig, såvidt öfver-
trädelsen ej är underkastad strängare straff, förfallen till böter, första gån¬
gen från 10 till 50 florin er och vid återfall intill 100 fioriner.
Denna förordning uppväckte mycket missnöje hos det katolska prester-
Motioner i Första Kammaren, N:o 49.
7
skåpet, och det klerikala partiet begagnade tillfället att i ungerska riksda¬
gen angripa icke blott förordningen, utan äfven lagen af år 1868, men de¬
puteradekammaren gillade i november månad förlidet år kultusministerns
åtgärd och beslöt upprätthållandet af 1868 års lag med den öfverväldigande
majoriteten af 213 röster mot 47; detta i ett land, der 47 procent af be¬
folkningen tillhör den romersk-katolska kyrkan.
Den påfliga kurian nöjde sig dock icke härmed, utan pågår alltjemt
en häftig konflikt i ämnet mellan staten och den hersklystna romersk-ka¬
tolska kyrkan.
Jag har utförligare framstält förhållandet i Ungern för att med ett
färskt exempel ådagalägga, huru svårt det är att förmå den katolska kyrkan
till åtlydnad af landets lagar och hvilka faror hota, om ej en gräns i tid
sättes för dess magtbegär.
Hos oss gäller, som bekant', Kong! Maj:ts förordning af 31 oktober
1873 »angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning», der
6 § lyder som följer: »Barn af äkta makar, som vid barnets födelse äro
medlemmar af samma främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras.
Aro föräldrarne vid barnets födelse medlemmar af skilda främmande tros¬
samfund, ege fadren bestämma i hvilketdera samfundets lära barnet skall
uppfostras. Tillhör endera sådant trossamfund och den andre svenska kyr¬
kan, då skall barnet i evangeliskt-1 utforska läran uppfostras. Har emellan
makarne träffats aftal om deras barns uppfostran i evangeliskt-lutherska lä¬
ran eller främmande troslära, som en af makarne bekänner, vare sådant af¬
tal gällande, så framt det blifvit före äktenskapets ingående skriftligen upp-
rättadt och uppvisadt för vigselförrättare, derest vigsel skett, men eljest för
den myndighet, inför hvilken äktenskapet afslutats».
9 § föreskrifver, att: »Magistrat och kronofogde skola de inför dem
ingångna äktenskap inom sex veckor derefter anmäla hos kyrkoherden i
den svenska församlingen», — så snart en af makarne tillhör eu sådan;
samt vidare: »har sådant aftal, som i 6 § omförmäles, blifvit träffad! och
inför den borgerliga myndigheten före äktenskapets afslutande uppvisadt,
skall en bestyrkt afskrift deraf vid anmälan om äktenskapets ingående öf-
verlemnas, för att i kyrkoboken antecknas».
»Hvad sålunda för magistrat och kronofogde är stadgadt, gälle äfven
i tillämpliga delar för prest, som viger dem, af hvilka icke någon eller en¬
dast endera tillhör svenska kyrkan.»
Slutligen innehåller 18 §: »Underlåter främmande församlings före¬
8
Motioner i Första Kammaren, N:o 49.
ståndare eller prest att iakttaga hvad honom enligt denna förordning ålig¬
ger, dömes till böter från och med fem till och med femhundra riks¬
daler».
Att, på sätt i denna förordning skett, såsom regel föreskrifva i hvilken
troslära barn, födda af föräldrar tillhörande olika bekännelser skola upp¬
fostras, är utan tvifvel rigtigt och öfverensstämmande med förhållandet i
andra länder, der icke all lagstiftning i dylika ämnen saknas.
Föräldrarnes rättighet att sig emellan träffa aftal om den lära, hvari
barnen skola uppfostras, måste äfven betraktas som fullt rigtig, men ifråga¬
sättas kan, huruvida den inskränkning i föräldrarnes bemyndigande, § 6 inne¬
håller, är lämplig, nemligen att »vare sådant aftal gällande, så framt det
blifvit före äktenskapets ingående skriftligen upprättadU o. s. v. Just
häruti ligger en uppmaning till själasörjare att redan före äktenskapet förmå
brudparet till en dylik skriftlig förbindelses afgifvande, och detta med alla
till buds stående medel, bland andra, på sätt det katolska presterskapet nu¬
mera alltid tillvägagår i vårt land, genom vägran att i annat fall förrätta
vigseln.
Att häri ligger en fara bör ej kunna förnekas och har, på sätt redan
blifvit framhållet, till förekommande deraf en alldeles motsatt regel gjort
sig gällande i så godt som alla tyska länder jemte Österrike, nemligen att
alla sådana skriftliga förbindelser, af hvad slag de vara må, äro olagliga och
utan all kraft. Dertill fogas stundom straffbestämmelser, ibland mycket
stränga, för prester, som söka förmå brudpar till dylika förbindelsers afgif¬
vande. Deremot lemnas makarne full frihet att när som helst frivilligt
öfverenskomma rörande sina barns uppfostran, så att det endast är i fall, då
de ej derom enas, som lagens bestämmelser måste tillämpas. Detta är väl
också både billigt och klokt samt för alla parter mest tillfredsställande.
Invändas kan visserligen att äfven i Sverige, om en sådan skriftlig för¬
bindelse blifvit före vigseln afgifven, bör detta ej kunna hindra föräldrarne
att låta barnen uppfostras i en annan lära, efter ömsesidigt samtycke der¬
till, men så framt det gäller att draga barnen ur den romerska kyrkans
sköte, skulle sådant säkert af de katolska presterna framhållas som ett i hög
grad straffvärdt löftesbrott, medförande de största vådor för den eftergifvande
fadrens eller modrens eviga frälsning. Under dessa förhållanden komma så¬
dana fall utan tvifvel att utgöra sällsynta undantag.
Har deremot ingen dylik skriftlig förbindelse afgifvits, utan frågan öf-
verlemnats till föräldrarnes fria skön, är det sannolikt, i ett så protestantiskt
land som Sverige, att föräldrarne merendels skola inse fördelarne för deras
Motioner i Första Kammaren, N:o 49. 9
barn att antaga den lära, som inom landet allmänt bekännes och som bäst
betryggar deras framtid i egenskap af svenska medborgare.
I alla händelser måste det vara angeläget att utan dröjsmål sätta en
gräns för det nu rådande öfvergreppet af det katolska presterskapet i Sverige,
hvarigenom, tvärt emot förordningens bokstaf och anda, alla eller åtminstone
de allia flesta barn, födda i äktenskap mellan en katolik och en annan tros¬
bekännare, intvingas i den förres kyrka. Nar sådant kunnat förebyggas i
länder med en långt större och öfvervägande katolsk befolkning, bör det
äfven låta sig göra hos oss.
Enligt mitt förmenande skulle detta mal i väsentlig mån kunna vinnas
utan några större förändringar i nu gällande förordning af 31 oktober 1873.
Dertill fordrades i främsta rummet att söka förekomma all otillbörlig på¬
tryckning från själasörjares sida före äktenskapets ingående, och dernäst en
verklig kontroll, huruvida något sådant skriftligt aftal som § 6 omförmäler
blifvit mellan makarne derförinnan frivilligt träffadt, hvilket för närvarande
icke på tillfredsställande sätt lärer kunna ske, då vigseln kan förrättas af
»dertill berättigad prest inom enderas trossamfund», således af den katolska
presten ensamt, och det är tillfyllestgörande att uppvisa det skriftliga afta-
let för »vigselförrättaren». Visserligen åligger det denne, om han tillhör
främmande kyrka, att derom inom 6 veckor underrätta den kyrkoherde, som
utfärdat lysningen, men om han detta underlåter, blifver aftalet likafullt
gällande, enligt ordalydelsen i § 6, ehuruväl den försumlige vigselförrättaren
gör sig förfallen till böter, i det föga sannolika fall att han för uraktlåten¬
heten blifver åtalad. -
Aftalet kan således hemlighållas och något lagligt bevis lärer då svår¬
ligen framdeles kunna åstadkommas, att det ifrågavarande aftalet blifvit,
på sätt lagen föreskrifver, träffadt före äktenskapet och icke tillkommet vid
eu senare tid.
Till förekommande af otillbörlig påtryckning i sådant afseende från
själasörjares sida före äktenskapets ingående finnas lagbestämmelser i flera
andra länder. Sålunda innehåller förordningen af 14 juli 1863 för her-
tigdömena Holstein & Lauenburg:
§ 6. »Presterskap af alla bekännelser förbjudes att före vigseln affordra
brudpar af blandad trosbekännelse någon skriftlig eller muntlig förbindelse
att låta uppfostra sina barn i eu bestämd lära. Förbindelser af detta slag
äro utan all giltighet. Prester, som handla i strid med detta förbud straffas
med embetets förlust, respektive återkallande af tillståndet att utöfva sitt
embete inom hertigdömet Holstein.»
Bih. till Riksd. Brok 1891. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 17 käft. 2
10
Motioner i Första Kammaren, N:o 49.
I konungariket Sachsen gäller mandat af 19 februari 1827, angående
det katolska presterskapéts rättsförhållanden, ur hvilket må anföras följande:
»§ 53. Under ingen förevändning må personer af olika trosbekännelser, hvilka
erna ingå äktenskap, alfordras någon förbindelse rörande den trosbekännelse,
hvari barn, födda i deras äktenskap, skola uppfostras. § 54. Oregelmässig-
heter i strid mot ofvanstående, begångna af de piaster som utfärda lysning
eller förrätta vigseln, skola allvarsamt bestraffas.»
»Enligt förordningen af 10 juni 1845, §§ 5 och 6, bestraffas dylika
af presterskapet begångna öfverträdelser, första gången med 20 thalers bö¬
ter samt vid återfall med högre penningeböter, eller, efter omständigheterna,
med suspension, alternativt afsättning från embetet.»
Lagbestämmelser af dylik beskaffenhet borde äfven i Sverige visa sig
verksamma, och kunde dervid tillämpas de straffbestämmelser 18 § i 1873
årS förordning redan innehåller.
Hvad åter beträffar införandet af noggrannare kontroll öfver, huruvida
sådant skriftligt aftal som § 6 omförmäler blifvit före äktenskapet träffadt,
synes denna kunna på fullt tillfredsställande sätt åstadkommas, om blott
orden i slutet af bemälda §:s förstastycke: »uppvisadt för vig selförr ältare,
derest vigsel skett, men eljest för den myndighet, inför hvilken äktenskapet
afslutats», utbytas mot: »uppvisadt för den kyrkoherde, som enligt 4 § skall
lysning utfärda. Sådant aftal skall af kyrkoherden i kyrkoboken anteck¬
nas». Såsom följd häraf borde då de två sista satserna i 9 § utgå, eller:
»Har sådant aftal-----tillhör svenska kyrkan».
Skall nemligen det ifrågavarande aftalet, för att blifva bindande, vara
före äktenskapet i den svenska församlingens kyrkobok antecknadt, kan al¬
drig något tvifvel uppstå om dess verklighet.
Grenom dessa eller liknande föreskrifter borde det åsyftade målet i vä¬
sentlig grad kunna ernås.
Att här icke är fråga om införandet af något religionstvång, bör vara
tydligt, utan gäller det tvärt om att motverka och undanrödja det tvång på
trosfriheten, som påfveväldet för närvarande utöfvar i vårt land.
På grund af hvad ofvan anfördt blifvit får jag vördsamt hemställa,
att Eiksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla om framläggande af förslag till sådan ändring i
nu gällande lagstiftning angående främmande trosbekän¬
nare och deras religionsöfning, hvarigenom vid äkten¬
skaps ingående mellan makar, tillhörande olika trossam-
Motioner i Första Kammaren, N:o 49.
11
fund, allt obehörigt tvång på deras samveten från vig-
selförrättares eller själasörjares sida un danrödj es, med af¬
seende å den lära hvari deras i äktenskapet födda barn
skola uppfostras, samt vederbörlig kontroll införes, att
gällande föreskrifter i sådant afseende efterlefvas.
Stockholm den 31 mars 1891.
. 0. M. Björnstjerna.