Motioner i Första Kammaren, N:o 26.
1
K:o 26.
Af. lierr Borg, om indragning af åtskilliga af Kongl. Maj:ts be¬
skickningar till främmande magter m. m.
Vid 1889 års riksdag föreslogs, att tredje hufvudtiteln skulle ned¬
sättas från 613,800 till 500,000 kronor. Med anledning häraf beslöt en
stark majoritet af statsutskottet i enlighet med de åsigter, utskottet flera
gånger förut uttalat om önskvärdheten af eu nedsättning af utgifterna under
denna hufvudtitel, att hemställa, att Eiksdagen måtte hos Kongl. Maj:t an¬
hålla, att Kongl. Maj:t ville tillse om ej nämnda utgifter kunde minskas.
Mot denna utskottets hemställan antecknade sig såsom reservanter blott
hälften af Första Kammarens ledamöter. Men när ärendet förekom till af¬
görande i Första Kammaren, inträffade det oväntade förhållandet, att ingen
af dem, som jemte Andra Kammarens samtliga utskottsledamöter beslutit
ofvannämnda hemställan, yttrade sig till försvar för, men väl eu af dem
frånsade sig alla »sympatier» för densamma, hvarpå den hlef afslagen. I
Andra Kammaren blef utskottets hemställan utan votering godkänd.
Vid sistlidet års riksdag framlades såsom motion den af statsutskottet
1889 föreslagna hemställan till Kongl. Maj:t, och vardt den af statsutskottet
förordad, denna gång likväl med ett ökadt antal reservanter från Första Kam¬
maren. När ärendet föredrogs i kamrarne, blef skrifvelseförslaget i Andra
Kammaren, der ingen ledamot af regeringen motsatte sig detsamma, utan dis¬
kussion bifallet, hvaremot det i Första Kammaren, der ingen ledamot af
utskottet försvarade detsamma, afslogs.
Bill. till Riksd. Brok 1891. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 9 Höft.
1
2
Motioner i Första Kammaren, N:o 26.
Jag skall med anledning af det sätt, hvarpå förslaget tvenne gånger
behandlats af Första Kammaren och den ena gången af regeringen, här
endast anmärka, att det för dem, som önska indragning af onyttiga stats¬
anslag, numera tydligen vore lindrigast sagdt ändamålslöst att ännu en
gång beträda samma väg som 1889 och 1890. Ett skifvelseförslag om
nedsättning af anslagen till tredje hufvudtiteln, hvilket man unnar en
majoritet i statsutskottet endast för att sålunda afvärja en direkt ned¬
sättning och om hvilket man vet och beräknar, att det skall blifva af
Första Kammaren begrafvet, kunna Andra Kammarens statsutskottsledamöter ej
vidare föreslå eller Andra Kammaren godkänna utan att göra sig till med-
spelande i en komedi, som redan räckt tillräckligt länge. Hvad man vin¬
ner på öfverdrifven hänsynsfullhet, har nu tillräckligt visat sig.
Af det nu framlagda budgetförslaget finner man, att ministern för ut¬
rikes ärendena icke ansett sig böra föreslå indragning af någon enda be¬
skickning. Man kan derför ej annat än med synnerligt intresse i hans
motivering eftersöka de vigtiga eller något så när antagliga skål, som i herr
ministerns tanke påkalla, att Sverige-Norge underhålla beskickningar i Ne¬
derländerna, Belgien, Italien, Österrike-Ungern och.Turkiet.
Om behofvet af eu svensk-norsk minister i Nederländerna och Belgien
har herr ministern alls ingenting yttrat, hvilken tystnad torde få tydas så¬
som ett indirekt medgifvande, att ett sådant behof icke existerar.
Hvad Italien angår, yttras visserligen, att de förenade rikenas han¬
dels- och sjöfartsförbindelser med detta land påkalla en svensk-norsk beskick¬
ning derstädes, alldenstund ett häfdvunnet bruk medför, att uppkommande
internationella frågor »icke utan ömsesidig öfverenskommelse kunna handläggas
på annat sätt än genom beskickningar». Härmed har emellertid herr mi¬
nistern angifvit den allra lämpligaste utväg att befria budgeten från kost¬
naden för legationen i Kom, nemligen en öfverenskommelse med italienska
regeringen.
Såsom skäl för bibehållande af beskickningen i Wien andragas några
icke rätt tydligt uttryckta högpolitiska skäl, som man skulle finna giltiga,
om Sverige-Norge vore eu stormagt med vilja och förmåga att taga någon
del i det slags frågor, som herr ministern antyder, eller om de förenade
rikena vore den österrikisk-ungerska monarkiens nära granne, men som —
då ingen af dessa förutsättninger eger rum, och då icke heller några slags
kommersiella intressen kunna, såsom i fråga om Italien, med ens något
sken af fog åberopas — förefalla såsom ett mindre lyckligt försök att mod
sväfvande talesätt skyla bristen på hållbara grunder. Het verkliga skälet
Motioner i Första Kammaren, N:o 26.
3
skymtar emellertid fram i den uttalade farhågan, att indragningen af lega¬
tionen i Wien skulle medföra motsvarande åtgärd från Osterrike-TJngerns
sida. Då emellertid intet statsintresse härigenom lärer kunna i minsta man
skadas, får man väl ock erkänna, att utgifterna för legationen i Wien en¬
dast motiveras af ett hofetikettsintresse.
Slutligen, hvad beträffar beskickningen i Konstantinopel, torde till en
början få anmärkas, att den omständigheten, att under 1889 ett antal af
»129 ångfartyg, deraf 118 norska, två gånger passerat Konstantinopel på väg
till och från Svarta hafvet», icke ega synnerlig betydelse, då Norges storting
uttalat sig för indragning af denna beskickning. På samma gång herr
ministern upplyser, att Danmark, Portugal och Schweiz ej underhålla be¬
skickningar i Turkiet, ehuru de der »hafva intressen» att bevaka, utan upp¬
dragit vården om dem åt andra magters dervarande beskickningar, anmär¬
ker han, att svensk-norska beskickningens göromål äro allt för talrika, för att
deras anförtroende åt någon annan beskickning skulle kunna ifrågasättas.
De meddelade uppgifterna utvisa emellertid, att dessa göromål äro så enkla,
att deras förmenta talrikhet icke lärer kunna anföras såsom ett afgörande
skäl mot en anordning, som de tre nämnda länderna funnit lämplig.
Till försvar för det förhållandet, att Sverige-Norges utrikesbudget upp¬
tager väsentligt högre aflöningar för åtskilliga befattningar, än man i andra
med Sverige likstälda länder ansett behöfliga, anmärker herr ministern, att
hos oss de personer, som egna sig åt den diplomatiska banan, vanligen icke
ega någon större förmögenhet. Denna anmärkning innebär naturligtvis —
tv eljest skulle den i detta sammanhang sakna all verklig mening — att
förhållandet är motsatt i andra länder. Kan verkligen en sådan antydan,
att andra med Sverige-Norge »likstälda» magter låta sina diplomatiska re¬
presentanter af egna tillgångar fylla bristen i en otillräcklig aflöning, få
gälla för eu utredning, lämplig att läggas till grund för svenska Riksdagens
beslut i eu budgetfråga? Jag kan icke tro, att ett så lösligt resonnement
bör väga mer, än de uppgifter, som herr ministern meddelar (sid. 20) om
de till Belgiens, Danmarks, Nederländernas och Portugals sändebud i Lon¬
don, Paris och S:t Petersburg anslagna aflöningar, hvilka äro betydligt lägre
än aflöningarna till Sverge-Norges sändebud i de nämnda tre hufvud-
städerna.
Medan vidare Sverige-Norges sändebud i Ivjöbenhavn, der lef-
nadskostnaderna torde vara billigare än i de flesta öfriga hufvudstäder
i Europa, är aflönad med 36,000 kronor, åtnjuta, enligt hvad herr mi¬
4
Motioner i Första Kammaren, N:o 26.
nistern meddelar (sid. 14) de flesta magters sändebud i det dyrare Stock¬
holm lägre aflöning (lön och hyresersättning):
Nederländernas
Portugals . . . .
Belgiens . .
Danmarks . . .
Österrike-Ungerns
Pöronta staternas
Italiens . . . .
18.000 kronor
20.000 »
20,160
24,000 »
26,100
27,975
29,520 »
under det stormagterna Frankrike och Tyskland bestå sina sändebud i
Stockholm samma aflöning (36,000 kr.), som svensk-norska sändebudet i
Kjöbenhavn åtnjuter. De anförda siffrorna torde tillräckligt motivera den
åsigten, att aflöningcn för de förenade rikenas sändebud i Kjöbenhavn,
om befattningen anses böra bibehållas, bör kunna nedsättas med åtmin¬
stone en tredjedel af det nuvarande beloppet.
Då de skäl för bibehållande af beskickningarna i Wien och
Konstantinopel, som herr ministern anfört till bemötande af Norges stor-
tingsbeslut, förmodligen äro de starkaste, som kunnat uttänkas, men icke
dess mindre synas mig vara mycket svaga, och då de två nämnda posterna
nu äro blott provisoriskt tillsatta, så föreslår jag,
1) att Biksdagen, under uttalande af sin åsigt, att
beskickningarna i Wien och Konstantinopel böra in¬
dragas, nedsätter utrikesdepartementets budget med
den på Sverige belöpande andelen af kostnaden för
dessa tvenne beskickningar.
Då vidare den fullständiga obehöfligheten af en beskickning i Ne¬
derländerna och Belgien torde få anses hafva blifvit af regeringen erkänd,
och då det ändamål, för hvilket beskickningen uti Italien nu säges vara
till, kan vinnas lika väl på ett annat, af herr ministern för utrikes ären¬
dena angifvet sätt, så föreslår jag,
2) att Biksdagen beviljar den i anslaget till mi¬
nisterstaten ingående summa, som motsvarar Sveriges
andel i kostnaden för beskickningarna i Nederländerna,
Motioner i Första Kammaren, N:o 26.
5
Belgien ocli Italien, under vilkor att vid uppkommande
ledighet befattningarna icke återbesättas, förrän Riks¬
dagen dertill lemnat sitt bifall.
Då den kongl. propositionen meddelar uppgifter, som synas utgöra syn¬
nerligen talande skäl för en reduktion af aflöningen till sändebuden i S:t
Petersburg, Kjöbenhavn, London och Paris, och då liknande åtgärd bör
kunna vidtagas med aflöningen för sändebudet i Berlin, hvilken upp¬
går till 48,000 kronor, under det Danmarks dervarande sändebud med samma
rang kan nöja sig med 32,000 kronor, så föreslår jag,
3) att Riksdagen i afseende å anslagen för beskick¬
ningarna i de nämnda fem bufvudstäderna besluter,
att den i anslaget till ministerstaten ingående summa,
som motsvarar Sveriges andel i aflöningen för sände¬
buden i de nämnda fem hufvudstäderna, beviljas under
vilkor, att vid uppkommande ledighet befattningarna
ej definitivt återbesättas, förrän Riksdagen fattat beslut
om aflöningsbeloppen.
Då slutligen hos oss de anledningar icke förekomma, som i vissa
andra länder ansetts påkalla hemliga fonder, föreslår jag,
4) att Riksdagen, med tillkännagifvande att den
icke funnit skäl att vidare förnya sitt bemyndigande
för Kongl. Maj:t atp utan den eljest för statsmedels
användning stadgade redovisning, till s. k. hemliga
utgifter disponera någon del af tredje hufvudtitelns
anslag, nedsätter tredje hufvudtitoln med Sveriges andel
af det till hemliga utgifter hittills disponibla belopp,
Stockholm don 29 januari 1891.
F T. Borj.