Motioner i Andra Kammaren, No 72.
3
N:o 72.
Af herr P, J. M. Erikson från Stockholm, om ändring i 3 § uti
förordningen angående främmande trosbekännare och deras
religionsöfning den 31 oktober 1873.
För att tillmötesgå det allt tydligare framträdande krafvet på en
religionsfrihet, som bättre motsvarar föreskriften i regeringsformens 16:de
paragraf, att »Konungen skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta»,
hafva motioner tid efter annan ingifvits till Riksdagen derom, att nu gällande
dissenterlag (kongl. förordningen den 31 oktober 1873) måtte ändras, i
hvad angår bestämmelserna om vilkoren för utträde ur statskyrkan. De
motioner i detta afseende undertecknad åren 1885 och 1886 väckte inom
Andra Kammaren föranledde ock efter mitt förmenande välbetänkta beslut
inom denna kammare, ehuru verkan af dessa beslut omintetgjordes genom
Första Kammarens bestämda afslag.
Frågans stora vigt och betydelse gör att jag nu återupptager min motion
af år 1886. I denna föreslogs sådan ändring i 1873 års kongl. förordning,
att hvarje till mogen ålder kommen medlem af statskyrkan, som önskar
att ur kyrkan utträda, må få denna sin önskan beviljad, oafsedt om han
har för afsigt att öfvergå till ett annat religionssamfund eller icke.
Det af 1885 års Riksdag tillsatta lagutskottet afstyrkte motionen full¬
ständigt, men 1886 års lagutskott fann lämpligt att tillstyrka dess anta¬
gande så till vida, att den utträdessökande åliggande skyldighet att upp¬
gifva det samfund, hvartill han vill öfvergå, borttoges. Beträffande denna
skyldighet, hvilken ingalunda innebär förpligtelse för den, som utträder
ur statskyrkan, att verkligen söka inträde i detuppgifna religionssamfun¬
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 72.
det, ej heller något åliggande för sådant samfund att upptaga och sedan
qvarhålla honom, innehåller utskottets utlåtande (n:o 14) bland annat:
»Ett sådant förhållande står, enligt utskottets tanke, i strid mot reli¬
gionsfrihetens grundsatser och kan ej vara annat än till skada för kyrkan
sjelf. Denna sistnämnda synpunkt har ock blifvit af kyrkans egna måls¬
män framhållen.»
Hvad utskottet här säger menar jag kan tillämpas äfven på det stad¬
gandet, att det nödvändigt skall vara kristen lära en statskyrkans med¬
lem skall hafva omfattat, om han skall tillåtas utträda ur kyrkan. Utskottet
anser att så genomgripande förändringar i svensk lagstiftning och svenskt
samfundsskick, att den, som omfattar icke kristen lära, skulle tillåtas utgå
ur statskyrkan, vore ett uppgifvande af svenska statens ställning såsom
kristen och svenska kyrkans ställning såsom statskyrka. Men hvarför så?
Som kristen kan väl en stat betraktas, endast för sä vidt den i sin lag¬
stiftning och sitt samhällsskick tillämpar kristliga grundsatser, och till
dessa grundsatser höra ju äfven sanningens och samvetsfrihetens.
Icke lärer det betyda mycket, att, som utskottet förklarar, »reli¬
gionsfrihetsbegreppet ej bör utsträckas derhän, att uppenbart affall från
kristendomen tillätes.» Knappt någon svensk bör vara okunnig om verk¬
liga förhållandet i detta stycke inom vårt land, att nemligen sådana up¬
penbara affall rätt ofta förekomma, och kyrkans tjenare stå i de allra
flesta fall här vid lag magtlösa och oförmögna att på sådana församlings¬
medlemmar utöfva något inflytande till det bättre. Man borde derför icke
genom lagstiftningen söka göra troligt, att alla svenska medborgare, med
undantag af judarne, äro kristna, ty li var man vet att det icke är så.
På grund af hvad jag nu anfört tillåter jag mig alltså föreslå,
att Eiksdagen i skrifvelse till Kong!. Maj:t begär ut¬
arbetande och framläggande för Riksdagen af förslag till
sådan ändring af kongl. förordningen den 31 oktober
1873, att 3:dje § erhåller denna lydelse:
»Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande
lära och vill för den skull ur kyrkan utträda, gifve sin
afsigt till känna för kyrkoherden i den församling, han
tillhör. Framhärdar lian i sin afsigt, inställe sig, sedan
minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden
samt anmäle sig till utträde ur kyrkan och göre kyrko¬
herden derom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon
Motioner i Andra Kammaren, N:o 72.
5
på grund af anmälan, som skett innan lian fy It aderton
år, anses från svenska kyrkan skild. I främmande för¬
samling må ej heller någon före nämnda ålder upptagas»;
samt
att förordningen i öfrigt underkastas den omarbetning,
som kan blifva af nöden i följd af den för 3:dje § före¬
slagna ändrade lydelse.
Stockholm den 28 januari 1891.
P. J. M. Erikson.