Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
1
N:o 8.
Ank. till Riksd. kansli den 14 april 1891, kl. 2 e. m.
Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning
af de i statsrådet förda 'protokoll.
Till konstitutionsutskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord
framställning, blifvit öfverlemnade de sedan sistlidne riksdags början
och intill början af den innevarande i statsrådet förda protokoll, nem¬
ligen öfver:
justitiedepartementsärenden från och med den 24 januari 1890 till
och med den 14 januari 1891;
justitieärenden från och med den 7 februari 1890 till och med
den 14 januari 1891;
utrikesdepartementsärenden från och med den 24 januari 1890 till
och med den 12 januari 1891;
landtförsvarsdepartementsärenden från och med den 21 januari
1890 till och med d.en 14 januari 1891;
sjöförsvarsdepartementsärenden från och med den 24 januari 1890
till och med den 12 januari 1891;
civildepartementsärenden från och med den 16 januari 1890 till
och med den 14 januari 1891;
finansdepartementsärenden från och med den 24 januari 1890 till
och med den 14 januari 1891; samt
echlesiastikdepartementsärenden från och med den 24 januari 1890
till och med den 14 januari 1891.
På derom framstäld begäran har derjemte till utskottet öfverlem-
nats dels de under år 1890 förda protokoll öfver ministeriella ärenden
Bih. till Riksd. Prof. 1891. 9 Samt. 8 Höft. (N:o 8.) 1
2
Konstitutionsutskottets Memorial N:o S.
f
augående förhandlingarne mellan Sverige och Spanien i anledning af
1889 års spritbeskattningslag i sistnämnda land, nemligen protokollen
den 14 och den 28 april 1890 med till dessa protokoll hörande hand¬
lingar; dels och den af Kongl. Maj:t efter i kommandoväg derom fat-
tadt beslut genom generalorder den 31 december 1890 utfärdade »in¬
struktion för inkallelse och samling -af beväringen vid allmän mobili¬
sering)).
Vid den jemlikt grundlagarnes stadganden företagna och nu¬
mera fullbordade granskningen af dessa protokoll
*>
har anledning icke förekommit att mot någon
ledamot af statsrådet tillämpa 106 § regeringsformen,
hvaremot utskottet
funnit följande efter föredragning af herr stats¬
rådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, enligt
hvad nedannämnda protokoll utvisa, afgjorda ärenden
vara af beskaffenhet att böra jemlikt 107 § regerings¬
formen för Riksdagen anmälas.
ri fi », • > M.j i.!-;' ; i: i.-* > ;< i j: i. uor» i r- : t hnui i i :.h >
l:o.
Protokollen öfver ecklesiastikärenden den 31 januari 1890, n:o 4,
angående ändring i faststäld lönereglering för presterskap^, i S:t Klara
församling i Stockholm, och den 9 maj 1890, n:o 4, angående ändring
i faststäld lönereglering för presterskapet i Jakobs och Johannis för¬
samling i Stockholm.
I skrifvelse den 6 juli 1857 gjorde Rikets Ständer hos Kongl.
Maj:t framställning om förändring i det då gällande sättet för prester-
skapels aflöning, enär detta ansågs vara i flera afseenden mindre lämp¬
ligt och af beskaffenhet att löntagare och löngifvare emellan leda till
tvister af störande inverkan på det förtroende och den sämja, som bör
råda emellan lärare och åhörare. Rikets Ständer framhöllo dervid vig¬
ten af att presterskapets aflöning för en längre framtid ordnades på ett
tillfredsställande och med hänsigt till hela riket ändamålsenligt sätt
och antydde tillika den rigtning, i hvilken förändringen borde verk¬
ställas. Med anledning af denna skrifvelse framlade Kongl. Maj:t uti
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
3
proposition af den 4 november 1859 till Rikets Ständers godkännande
de grunder, som Kong!. Maj:t ansåg böra följas vid reglerandet af denna
aflöning, och blefvo de sålunda föreslagna grunderna, enligt Rikets
Ständers skrifvelse den 25 september 1860, af Rikets Ständer för deras
del gillade, endast med vissa förändringar, som sedermera af Kongl.
Maj:t godkändes.
I kongl. förordningen den 11 juli 1862 anbefaldes derefter, i en¬
lighet med samma grunder, ett allmänt ordnande af presterskapets löne¬
inkomster.
Denna kongl. förordning egde emellertid, enligt uttryckligt stad¬
gande i densamma, icke tillämpning på Stockholms stad, och detta
föranledde det allmänna kyrkomötet att i skrifvelse den 24 september
1868 anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes förordna, att de allmänna stad-
gandena för ordnandet af presterskapets löneinkomster måtte i tillämp¬
liga delar varda gällande för Stockholms stads territoriella församlingar.
Såsom grund för denna anhållan anföres i berörda skrifvelse bland
annat, dels att berörda undantagsstadgande för Stockholm så mycket
mindre torde böra qvarstå, som det för den i allmänhet stadgade för¬
ändringen åberopade skälet, nemligen det i många hänseenden mindre
lämpliga uti sättet för presterskapets aflöning, torde kunna anses ega
sin tillämpning i synnerhet på förhållandena i hufvudstaden, der prester¬
skapets inom de territoriella församlingarne aflöning hufvudsakligast
utginge i s. k. påskören, som hopsamlades genom kringsända böcker;
dels ock att hvarken Kongl. Maj:ts ofvanberörda proposition af den 4
november 1859 eller Rikets Ständers skrifvelse den 6 juli 1857 och den
26 september 1860 med ett enda ord häntydde på nämnda undantags¬
stadgande för Stockholm. Med anledning af denna kyrkomötets skrif¬
velse fann derefter Kongl. Maj:t för godt att, »i öfverensstämmelse
med de grunder, hvilka för regleringen af presterskapets i riket aflö¬
ning blifvit faststälda och genom nådiga förordningen den 11 juli 1862
kungjorda till efterrättelse i riket utom hufvudstaden)), den 1 november
1872 utfärda förordning angående ordnande af presterskapets i de
territoriella församlingarna i Stockholm aflöning.
Såväl kongl. förordningen den 11 juli 1862, angående allmänt
ordnande af presterskapets inkomster, som kongl. förordningen
den 1 november 1872, angående ordnande af presterskapets i de terri¬
toriella församlingarne i Stockholm aflöning, hvila således, enligt hvad
af ofvanstående synes, på samma af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer
gemensamt faststälda grunder.
Af dessa grunder — hvilka, såsom ofvan antydts, återfinnas i
4
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
Rikets Ständers skrifvelse den 22 september 1860 — framgår, enligt
utskottets åsigt, fullt tydligt, att verkstäld reglering af presterskapets
löneinkomster afsåga skola orubbad bestå under en tid af 50 år. Sär¬
skilt vill utskottet med afseende härå erinra om följande, bland de
faststälda grunderna upptagna bestämmelser, nemligen:
att all tionde, vare sig tertial-, smör-, fisk- eller qvicktionde skulle
utbytas mot bestämda utgifter, faststälda för en tid af femtio år;
att påskpenningar, jura stolas, matskott, offer, dagsverken med
flera smärre extra ordinarie afgifter skulle utbytas mot vissa, för samma
tid som tiondeersättningen till beloppet bestämda utskylder; samt
att presterskapets löner skulle beräknas uti en eller flera af de
räntepersedlar, som, enligt grunderna för ränteförenklingen, vore för
hvarje län bestämda, dock att endast en mindre del finge beräknas i
penningar. Persedlarne skulle utgå efter tioårig medelmarkegång, der
ej deras levererande till större eller mindre del in natura kunde varda,
med afseende på särskilda förhållanden medgifvet.
I enlighet med dessa bestämmelser hafva ock uti kongl. förord¬
ningen den 1 november 1872, af hvilken löneregleringsresolutionerna
för Stockholms territoriella församlingar utgöra tillämpning i § 4 mom. 1
och i § 5 upptagits följande stadganden:
§ 4.
Mom. 1. Påskören eller påskpenningar, äfvensom jura stolas och
andra extra ordinarie afgifter utbytas mot bestämda afgifter för en tid
af femtio år, räknad från den näst efter löneregleringens fastställelse
inträffande första maj, oansedt tillämpning af löneregleringen ej då
kan ske.
§ 5.
Presterskapets löner beräknas uti spanmål, hälften råg och hälften
korn, och endast till eu mindre del i penningar; skolande dock den i
spanmål beräknade lönen debiteras och utgå i penningar till det be¬
lopp, som efter don inom Stockholms län före debiteringen senast be¬
stämda tioåriga medelmarkegång mot spanmålslönen svarar.
Konsitutionsutshottds Memorial N.-o 8.
Såsom af ofvaimämnda protokoll öfver ecklesiastikärenden den 31
januari och den 9 maj 1890 inhemta», faststäldes genom kongl. resolu¬
tionen den 18 december 1874 för presterskapet i S:t Klara församling
i Stockholm och genom kongl. resolutionen den 30 december 1874 för
presterskapet i Jakobs och Johannis församling dersammastädes löne¬
reglering att gälla under en tid af 50 år. Dervid förordnades bland
annat dels att utaf de medel, som till presterskapets aflöning årligen
borde af församlingarna utgöras, kyrkoherden skulle erhålla i S:t Klara
församling 3,154 kubikfot, i Jakobs och Johannis församling 3,159
kubikfot spanmål jemte, lika i båda församlingarna, 2,375 kronor samt
hvardera af församlingarnes komministrar 1,328 kubikfot spanmål, allt
hälften råg och hälften korn, och 1,000 kronor, dels att de i spanmål
bestämda lönemedlen skulle lösas efter tioårigt medelmarkegångspris
för Stockholms län.
Då emellertid berörda spanmåls- och penningelöner, som vid
regleringens verkställande i båda församlingarne beräknats motsvara
sammanlagdt 9,500 kronor för kyrkoherde och 4,000 kronor för hvar¬
dera af komministrarne under de senare åren till följd af markegångs-
prisens fallande allt mer och mer understigit dessa belopp, anhöllo hos
Kongl. Maj:t dels S:t Klara församling genom dess kyrkoråd, i enlig¬
het med församlingens å kyrkostämma den 7 oktober 1889 fattade be¬
slut, att det måtte varda bestämdt, att lösningspriset, för den i för¬
samlingens presterskaps löner ingående spanmål icke måtte beräknas
lägre än det vid regleringens upprättande afsedda, eller två kronor
26 öre för hvarje kubikfot spanmål; dels Jabobs och Johannis försam¬
ling genom dess kyrkoråd, i enlighet med församlingens å kyrkostämma
den 20 januari 1890 fattade beslut, att i ofvannämnda resolution den
30 december 1874 måtte intagas följande stadgande: »Derest under
något år de i spanmål bestämda lönemedlen skulle så nedgå, att löne¬
summan komme att understiga 9,500 kronor för kyrkoherden och 4,000
kronor för hvar och eu af komministrarne, höjes det kontanta aflönings-
bidraget, så att lönerna uppgå till nämnda belopp.»
De af berörda församlingar sålunda gjorda ansökningar blefvo,
såsom ofvan omnämnda protokoll öfver ecklesiastikärenden utvisa, af
Kongl. Maj:t efter föredragning af chefen för ecklesiastikdepartementet
på tillstyrkan af statsrådet bifallna, beträffande S:t Klara församling
enligt beslut den 31 januari 1890, och beträffande Jakobs och Johannes
församling enligt beslut den 9 maj 1890.
Kongl. Maj:ts berörda beslut innebära den ändring uti de för ifråga¬
varande församlingar för en tid af 50 år faststälda löneregleringar, att
6
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
hela den sammanlagda till presterskapet i dessa församlingar utgående
lönen ej skulle kunna sjunka under det belopp, hvartill den beräknades
vid regleringarnes uppgörande, äfven i händelse att lösningspriset för
den i lönen ingående spanmålen skulle understiga det penningebelopp,
som det dervid, enligt då använd beräkningsgrund, antogs motsvara.
Ofvan anförda § 5 i kongl. förordningen den 1 november 1872
visar emellertid otvetydigt, att den vid regleringarnes uppgörande verk¬
ställda beräkning af lönen ej kunnat hafva annan betydelse än såsom
ledning vid bestämmandet af dels det kontanta lönebidraget, dels den
qvantitet spanmål, som sedermera skulle i presterskapets löner ingå.
Genom den i samma paragraf gifna föreskriften, att den i spanmål
beräknade delen af lönen skulle debiteras och utgå i penningar till
det belopp, som efter den inom Stockholms län före debiteringen senast
bestämda tioåriga medel markegång svarade mot spanmålslönen, synes
nemligen tydligt framgå, att afsigten varit, att den i presterskapets
lön ingående spanmålens penningevärde och på grund deraf hela den
sammanlagda lönen skulle kunna såväl stiga som sjunka i förhållande
till det belopp, hvartill det vid regleringarnes uppgörande kunde hafva
beräknats.
De af Kongl. Maj:t medgifna förändringarna uti berörda löne-
regleringsresolutioner kunna för den skull ej anses förenliga med nyss¬
nämnda stadgande i § 5 af kongl. förordningen den 1 november 1872.
Då emellertid detta stadgande, enligt hvad ofvan visats, uttrycker en
af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer för ordnandet af presterskapets i
riket aflöning gemensamt faststäld grund, innebära dessa förändringar
en afvikelse från hvad Kongl. Maj:t och Riksdag samfäldt beslutat;
och då hade ock, enligt utskottets åsigt, för vidtagandet af desamma,
Riksdagens medverkan erfordrats. Att samma förändringar fastställs
efter ansökning af de församlingar, för hvilka ifrågavarande löneregle-
ringsresolutioner gälde, synes ej i någon män kunna inverka på detta
förhållande, då ej särskilda korporationers beslut kunna vara af be¬
tydelse i fråga om Konungens och Riksdagens inbördes magtställning.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört, och då, enligt ut¬
skottets förmenande, Kongl. Maj:ts ifrågavarande beslut lätt skulle
kunna gifva anledning till att inom olika delar af landet en sträfvan
uppstode att få de för presterskapets löneinkomster gällande regleringar
på motsvarande sätt ändrade, och derigenom det af Rikets Ständer i
skrifvelsen den 6 juli 1857 med presterskapets lönereglering uttryckta
syftemål att bereda »lärare och åhörare sins emellan trefnad, endrägt
Konstitutionsutskottets Memorial jN:o 8.
7
och förtroende» säkerligen i hög grad skulle motverkas, har utskottet
funnit sig hora för Riksdagen anmäla förevarande på föredragning af
chefen för ecklesiastikdepartementet afgjorda ärende.
2:o.
Protokollet öfver ecklesiastikärenden den 6 juni 1890, n:o 11,
angående besvär i mål rörande skyldighet för klockarne inom Öster-
garns pastorat att befordra presterskapets embetsförsändelser.
Enligt domkapitlets i Visby protokoll den 18 december 1889 hade
klockarne inom Östergarns pastorat under åberopande af lagen angående
upphörande af klockares brefbäringsskyldighet hos domkapitlet yrkat,
att de måtte blifva befriade från att fortskaffa presternas inom pasto¬
ratet tidt och ofta förekommande s. k. tjenstebref, och att presterna
måtte åläggas att fortskaffa sina försändelser enligt Kongl. Maj:ts för¬
ordning angående deras fribrefsrättighet. I resolution af ofvannämnda
dag yttrade domkapitlet med anledning häraf: att då lagen angående
upphörande af klockares brefbäringsskyldighet den 21 september 1888
stadgar, att hvad 24 kap. 32 § kyrkolagen innehåller, nemligen att
klockare »skall bära kapitlets, prostens och kyrkoherdens bref till prosten,
när de honom tillhandakomma, till nästa klockare» — skall upphöra
att gälla, och nämnda lag således icke afser sådana expeditioner och
embetsskrifvelser emellan pastor och komminister inom samma pastorat,
hvarom bär vore fråga och i afseende hvarå stadgan för kyrkobetjente
inom Visby stift den 6 oktober 1886 § 23 föreskrifver, det klockare
åligger, att mellan pastor och komminister inom samma pastorat fort¬
skaffa sådana expeditioner och embetsskrifvelser, som genom vanlig
postbefordran ej i vederbörlig tid kunna framkomma, domkapitlet fann
det framställa yrkandet intet afseende kunna vinna.
Öfver detta domkapitlets beslut blefvo derefter besvär hos Kongl.
Maj:t anförda, men farm Kongl. Maj:t, enligt ofvannämnda protokoll
öfver ecklesiastikärenden den 6 juni 1890, efter ärendets föredragning
af chefen för ecklesiastikdepartementet och på statsrådets hemställan
ej skäl att uti domkapitlets resolution göra ändring.
Ifrågavarande af‘ domkapitlet i Visby meddelade beslut, i hvilket
Kong!. Maj:t sålunda ej funnit skäl göra ändring, synes grunda sig på
den uppfattning af lagen den 21 september 1888, angående upphörande
af klockares brefbäringsskyldighet, att denna afsett att upphäfva alle¬
nast den i kap. 24 § 32 kyrkolagen uttryckligen omnämnda skyldig¬
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
heten för klockare att »bära kapitlets, prostens och kyrkoherdens bref
till prosten, när de honom tillhandakomma, till nästa klockare», men
att samma lag deremot ej afsåge den skyldighet för klockare att bära
expeditioner och embetsskrifvelser mellan pastor och komminister inom
samma pastorat, som kunde vara klockare ålagd i särskild af dom¬
kapitlet utfärdad stadga.
I kap. 24 § 32 kyrkolagen, som innehåller bestämmelser om
klockares åligganden, stadgas i sista punkten: »i det öfriga hvad hans
embete angår, så rättar han sig efter den förordning, som biskopen
och konsistorium honom föreskrifva)). Härigenom är således befogen¬
het gifven domkapitlet att meddela närmare föreskrifter om klockdres
skyldigheter. Dessa föreskrifter skola dock endast röra »hvad hans
embete angår», och stadgandet innebär ej någon rätt för domkapitlet
att genom utfärdad stadga utvidga området för de pligter, som åligga
klockare, och derigenom pålägga klockare någon för lagen främmande
skyldighet.
Det enda stadgande, som pålade klockare brefbäringsskyldighet,
innehölls i kap. 24 § 32 kyrkolagen, och då detta numera genom lagen
den 21 september 1888 upphört att gälla, finnes ej längre i lag någon
föreskrift om dylikt åliggande för klockare. Vid sådant förhållande
kan emellertid ifrågavarande skyldighet ej vidare anses angå klockares
»embete», och för den skull kan ej heller, enligt utskottets åsigt, någon
som helst brefbäringsskyldighet åläggas klockare genom af domkapitlet
utfärdad stadga eller förordning.
Att med lagen den 21 september 1888 verkligen afsetts att be¬
fria klockare från all brefbäringsskyldighet framgår äfven af den för¬
beredande behandlingen af densamma. Derunder förekom nemligen
intet, som, enligt utskottets åsigt, gifver den minsta anledning att antaga,
att efter borttagande af merberörda stadgande i kap. 24 § 32 någon bref¬
bäringsskyldighet derefter skulle kunna åläggas klockare. Alla de skäl,
som finnas anförda till förmån för den genom lagen den 24 september
1888 vidtagna ändringen, synas till sin fulla kraft gälla äfven ett be¬
fordrande af bref och embetsskrifvelser inom eu viss församling.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört, och då en sådan
tillämpning af lagen den 21 september 1888 angående upphörande af
klockares brefbäringsskyldighet, som ofvan berörda resolution angifver,
enligt utskottets åsigt, till väsentlig del skulle förhindra uppnåendet
af det med nyssnämnda lag afsedda ändamål, har utskottet ansett sig
böra för Riksdagen anmäla ifrågavarande ärende.
Konstitutionsutskottets Memorial 1S:o 8.
9
3:o.
Protokollet öfver ecklesiastikärenden den 10 oktober 1890, n:o 30,
angående tillsättning af öfverbibliotekariebefattningen vid kongl. biblio¬
teket.
Af ofvannämnda protokoll inhemtas, att chefen för ecklesiastik¬
departementet efter att hafva tillkännagifva!, att af filosofie och juris
u. ktorn J. A. Thurgren ingifvits en skrift, i hvilken han anhållit att
vid tjenstens tillsättande komma i nådig åtanke, hemstält, det täcktes
Kongl. Maj:t i nåder utnämna f. d. kanslirådet, en af de aderton i
svenska akademien, grefve Carl Johan Gustaf Snoilsky att vara öfver-
bibliotekarie vid kongl. biblioteket, samt att denna hemställan, hvaruti
statsrådets öfrige ledamöter instämt, blifvit af Kong]. Maj:t gillad och
bifallen.
Utskottet veterligen finnes icke någon föreskrift om, att ifråga¬
varande befattning skall kungöras till ansökan ledig.
Enligt Kongl. Maj:ts förnyade nådiga reglemente för kongl. biblio¬
teket den 9 november 1877 eger öfverbibliotekarien ensam beslutande¬
rätt i alla frågor, som i biblioteket till afgörande förekomma och der¬
jemte är honom, bland annat, särskild! ålagdt:
a) att hafva tillsyn öfver samtliga vid biblioteket anstälde ordi¬
narie och extra ordinarie tjenstemän samt ^betjente, att leda och mellan
tjenstemännen fördela de med afseende på bibliotekets ändamål nödiga
arbeten, samt att vaka öfver dessas behöriga verkställande;
b) att utvidga och förkofra bibliotekets samlingar samt tillse att
nyförvärfvade arbeten så fort ske kan göras för begagnande tillgängliga;
c) att, så vidt hans tid medgifver, jemte den allmänna ledningen
af biblioteket, efter eget val deltaga i närmaste vården om någon del
af bibliotekets samlingar;
d) att ombesörja bibliotekets officiella skriftvexling; samt
e) att inom januari månads utgång hvarje år afgifva underdånig
berättelse om bibliotekets tillväxt under det förflutna året och om
fortgången af tjenstemännens arbeten.
De åligganden, som tillkomma öfverbibliotekarien vid kongl.
biblioteket, äro således af den omfattning och beskaffenhet, att, med
den utveckling biblioteksväsendet numera uppnått, deras insigtsfulla
och noggranna ombesörjande i ett bibliotek af det kongl. bibliotekets
storlek, enligt utskottets åsigt, hos befattningens innehafvare utom
Bill. till Biksd. Prot. 1891. 3 Sami. 8 Käft. 2
10
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
andra egenskaper ovilkorligen förutsätta en genom långvarig biblioteks-
tjenstgöring vunnen erfarenhet om de mångfaldiga och vigtiga göro¬
mål, som med befattningen äro förenade.
Då emellertid grefve Snoilsky, då han utnämndes till öfver-
bibliotekarie, icke ens någon tid varit vid bibliotek anstäld och följ¬
aktligen måste antagas hafva helt och hållet saknat den på praktisk
erfarenhet grundade kännedom om biblioteksväsendets olika grenar,
som nödvändigt bör fordras hos en öfverbibliotekarie vid kongl. biblio¬
teket, egde han ej enligt utskottets åsigt, de för berörda befattning
nödiga qvalifikationer och hade för den skull ej heller bort vid be¬
fattningens tillsättande ifrågakomma.
På grund häraf har utskottet ansett sig böra för Riksdagen an¬
mäla förevarande ärende.
Stockholm den 9 april 1891.
På utskottets vägnar:
O. BERGIUS.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1891.
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
n
Reservationer:
Herrar Bergius, Alin, Behm, friherre von Essen, Gill]am, von Strokirch,
von Post och Gustaf Berg hafva ansett omförmälda regeringsåtgärder
icke vara af beskaffenhet att de bort föranleda utskottet att derom hos
Riksdagen göra anmälan enligt 107 § regeringsformen.
Herr Lindahl har biträdt denna reservation beträffande det under
punkten 3 omförmälda regeringsärende, hvarjemte herr Lindahl begärt få
antecknadt, att han af sjukdomsförfall varit hindrad närvara, då ut¬
skottet fattade beslut angående öfriga hos Riksdagen anmälda ärenden.
Herr Kajerdt, som deltagit i behandlingen af de under punkterna 1
och 2 omförmälda regeringsärenden, har biträdt förenämnda reservation i
hvad densamma afser dessa ärenden.
Herrar Ljungman, Bengtsson, Björkman, Boström, Halm, Elowsott,
Hedin, Johnsson, Valdin och Wikstén, hafva anfört:
Ro. »Vid flera befordringar till regemeiitsofficersbeställningar inom
armén hafva, synes det, andra grunder, än som vederbort, blifvit följda, i
det att äfven adlig börd eller anställning vid Körningens Imf eller per¬
sonliga relationer och icke blott »förtjenst och skicklighet» uppenbarligen
fått utöfva inflytande vid utnämningarna. Den hänsyn till anciennitet i
förening med skicklighet och lämplighet för tjensten samt »en så vidt
möjligt jemn befordran till regementsofficersgraderna inom de särskilda
officerscorpserna af samma vapenslag», hvilken tjenstgöringsreglettientet för
armén så välbetänkt föreskrifver, har nemligen icke alltid blifvit iakttagen.
Detta förhållande framträder visserligen mest tydligt, om man tager en
öfverblick öfver en längre tidrymd än blott det år, hvars utnämningar nu
förelegat till direkt granskning, och visar sig då uti den oproportionerligt
stora procenten adlige och hoftjenstemän inom det högre armébefälet; men
är äfven i flera fall ögonskenligt nog, då hänsyn tages blott till de sär¬
skilda utnämningarna för sig under nämnda år, i det att annan rimlig
Bill. till Riksil. Prof. 1891. 3 Sami. 8 Häft. 3
12 Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
grund för en allt för hastig befordran än den anförda svårligen lärer
kunna ens uttänkas.
I den mån en allt större anpart af fosterlandets försvar öfverflyttas
å den värnpligtiga delen af befolkningen, hvilken ju särskildt måste anses
ega berättigade anspråk å att, i händelse hären behöfver för samma försvar
i verkligheten anlitas, den ledning af härens verksamhet, som tillskapats
genom befordringarna till de högre befälsposterna, är af fullt tillfredsstäl¬
lande beskaffenhet, och i den mån försvaret kräfver allt större uppoffringar
från folket, har äfven befordringsväsendet inom armén vunnit en sådan
allt mer ökad betydelse, som i förening med en tvifvelsutan väl behöflig
månhet om härens allmänna bästa hade bort mana vederbörande föredra¬
gande till ett noggrannare öfvervägande af de tillstyrkanden, han vid
nämnda befordringar afgifvit; men då detta ej skett, hafva vi hållit före,
att konstitutionsutskottet bort fästa Riksdagens uppmärksamhet å förhål¬
landet.»
2:o. »Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för den 7 no¬
vember utvisar i 28 punkten, hurusom vid återbesättandet af en andra
bataljonsläkarebefattning vid Vestgöta-Dals regemente icke den bland fem
kompetente sökande i främsta rummet å förslaget uppförde och med me¬
dicinalstyrelsens förord till tjenstens erhållande försedde blifvit till befatt¬
ningen utnämnd och förordnad, utan att i stället, efter det, i strid mot
hvad eljest vid sådana befordringar är brukligt, särskild »uppgift» infordrats
från samma styrelse öfver hvilken af de sökande, styrelsen funne näst efter
den ursprungligen förordade vara förtjent af förord, för den händelse den
förre »skulle på grund af sin ålder anses icke böra till tjenstens erhållande
ifrågakomma», och sådan uppgift undfåtts, den tredje i ordningen af de å
förslaget uppförde tilldelats tjenstår Då emellertid helt kort tid så väl
före som efter denna utnämning, oaktadt kompetente yngre sökande funnits
att tillgå, till andre bataljonsläkare förordnats personel’, som nått en högre
ålder, än den person innehade, hvilken vid utnämningen den 7 november
förbigicks, synes oss en sådan godtycklighet hafva gjort sig gällande vid
befordringen i fråga, att konstitutionsutskottet icke bort underlåta att göra
densamma till föremål för anmärkning.»
c!)
Herrar Bengtsson, Björkman, Boström, Dalin, Elowson, Hedin, Johnsson
och Wikstén hafva anfört:
»Vid granskningen af protokollet öfver justitiedepartementsärenden
den 21 februari punkten 4 och dertill hörande handlingar hafva vi funnit,
att, sedan fråga uppstått angående förflyttning af Luggude härads tings¬
ställe från Mörarp till Helsingborg, och sedan sammanträde med ombud
Konstitutionsutslcottets Memorial A7.o 8.
13
för nämnda härads tingshusbyggnadsskyldige hållits inför Luggude härads¬
rätt den 11 maj 1885, då en komité utsågs med uppdrag att åstadkomma
nödig utredning i saken och derefter till Konungens befallningshafvande
insända yttrande öfver och anhållan om antingen tingsstadens förflyttning
till Helsingborg eller verkställande af reparation å det gamla tingshuset,
denna komité i skrifvelse till Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordat
flyttningen, och att samma myndighet, efter det tingshusbyggnadsskyldige
ytterligare blifvit- hörda inför häradsrätten vid sammanträde den 7 juni
1886, i utslag af den 26 april 1887 ålagt tingshusbyggnadsskyldige att
verkställa nämnda tingsstads flyttning, för hvilken kostnaden skulle enligt
af komiterade uppgjordt förslag uppgå till 55,000 kronor.
Uti det af häradsrätten afgifna utlåtandet af den 15 juni 1886 framgår
visserligen, att flertalet af ombuden varit för flyttningen, i det att af de
29 vid sammanträdet den 7 i nämnda månad närvarande 15 röstat för
och 14 emot densamma; men det framgår jemväl af handlingarna att, då
klagomål sedermera anfördes emot beslutet hos kammarkollegium, större
delen af de röstberättigade inom trenne socknar förenat sig i klagomålen,
oaktadt deras ombud röstat för flyttningen, samt att en socken, som ej
haft ombud vid sammanträdet, i eu särskild skrifvelse till Konungens be¬
fallningshafvande äfven protesterat emot densamma, hvadan ombudens
från dessa socknar röster icke torde få anses som ett uttryck af kommu¬
nernas mening, och följer häraf, att den af häradsrätten i dess utlåtande
framhållna majoriteten betydligt reduceras.
Vidare framgår af den vid sammanträdet den 11 maj 1885 utsedda
komiténs utredning, att häradets 30 socknar äro så belägna, att icke mindre
än 15 få längre väg till Helsingborg, än de nu hafva till Mörarp, samt
endast 9 kortare sådan och 6 lika långt, vare sig tingsstället ligger i
Mörarp eller Helsingborg.
Då, detta oaktadt, länsstyrelsens utslag af kammarkollegium den 31
december 1888 faststäldes, anfördes besvär hos Kongl. Maj:t, som enligt
ofvannämnda protokoll öfver justitieärenden af den 21 februari 1890, efter
ärendets föredragning af chefen för justitiedepartementet och på statsrådets
hemställan, ej fann skäl att i kammarkollegii öfverklagade utslag göra
ändring.
Att de tingshusbyggnadsskyldige inom Luggude härad genom åläg¬
gandet att flytta tingsstaden från Mörarp till Helsingborg härigenom få
vidkännas en ganska stor och eldigt vårt förmenande onödig kostnad, kan
icke bestridas, och att denna kostnad dessutom måste kännas dubbelt tung,
då förhållandena äro sådana, att det nuvarande tingshuset till alla delar
uppfyller de fordringar och skyldigheter, som i detta hänseende åligga de
14
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
tingshusbyggnadsskyldige enligt föreskriften i 26 kapitlet byggninga-
balken.
Härvid bör äfven anmärkas, att staden Helsingborg ligger utom hära¬
dets domvärjo, hvadan flyttningen af häradets tingsstad dit icke synes
oss stå väl tillsammans vare sig med stadgandet i rättegångsbalkens 2
kap. 1 §, der det heter: »I härad skall häradshöfding ting hålla», eller
med föreskriften i 12 § af landshöfdingeinstruktionen af den 10 november
1855, der det heter: »Att Kongl. Maj:ts befallningshafvande skall öfver-
vaka, att häradsting ordentligen, på behörig tid och ort förrättas».
På grund af hvad sålunda förekommit, hafva vi ansett förevarande
ärende vara af beskaffenhet, att böra för Riksdagen anmälas.»
Herrar Elowson, Hedin och Vahlin hafva anfört:
»Med stöd af kongl. förordningen af den 23 september 1887 verkstälde
länsmannen C. G. Svenonius den 13 och 14 mars 1890 beslag å ett parti
virke, tillhörigt engelske undersåten Sir Edmund Giles floder och upplagdt
vid hans egendom Törefors i Norrbottens län. Sedan Svenonius härefter
vid Neder Kalix tingslags häradsrätt väckt åtal mot floder, derför att han,
ehuru utländing, i riket idkat handel utan att hafva derför i vederbörlig
ordning utverkat sig Kongl. Maj:ts tillstånd, godkände häradsrätten åtalet
och fälde med stöd af §§ 18 och 31 i kongl. förordningen af den 18 juni
1864, så som dessa lagrum lyda i förordningen af den 23 september 1887,
i utslag af den 7 maj 1890 Loder till böter och kostnadsersättningar,
uppgående tillsammans till 573 kronor 73 öre, samt förklarade det beslag¬
tagna virket förbrutet, och skulle af dess värde, 331,267 kronor 5 öre, en
tredjedel tillfalla kronan och två tredjedelar åklagaren. Öfver detta utslag
anförde Loder besvär i Svea hofrätt, hvilka besvär han emellertid sedan
återtog, hvarigenom häradsrättens utslag vann laga kraft, floder vände sig
emellertid i nådeväg till Kongl. Maj:t med begäran, att den af härads¬
rätten ådöinda påföljden, att det beslagtagna varulagret vore till kronan
förverkadt, skulle af Kongl. Maj:t varda till alla delar »upphäfd och efter¬
skänkt», hvilken begäran Kongl. Maj:t, efter det högsta domstolen med
afseende å omständigheterna i målet tillstyrkt, att de i beslag tagna varorna
skulle »anses icke vara förverkade», på statsrådets hemställan biföll i
enlighet med högsta domstolens tillstyrkan, enligt protokoll öfver justitie-
ärenden af den 26 juni 1890, n:o 2.
Genom detta beslut, som äfven till formen mer närmar sig upphäf¬
vande af ett laga kraftvunnet utslag, än eu af nåd medgifven strafflindring,
återgafs till floder icke allenast kronans andel i det beslagtagna virkets
Konstitutionsutskottets Memorial N:o S.
15
värde, utan äfven derutöfver den allmänna åklagaren genom häradsrättens
laga kraftvunna utslag tilldömda andel deraf.
En af Svenonius sedermera gjord ansökan, att Kongl. Maj:t ville
bereda honom ersättning till hela beloppet af hans andel i det beslagtagna
virkets värde eller till så stor del deraf, som Kongl. Maj:t kunde finna
skäligt, ansåg Kongl. Maj:t, enligt protokoll öfver justitiedepartements-
ärenden för den 19 december 1890, n:o 6, icke förtjena afseende.
Såsom af här anförda fakta framgår, återtog Loder sina till hofrätten
ingifna besvär öfver häradsrättens utslag, för att, med förbigående af
mellanliggande domstolsinstanser, söka ändring hos Kongl. Maj:t i stats¬
rådet. De af honom till stöd för hans nådeansökan anförda skäl afse i
hufvudsak att uppvisa, det häradsrättens utslag icke varit lagligen grundadt,
och torde derför, om Loder fullföljt sin sak till högsta domstolen, kunnat
verka till upphäfvande af häradsrättens utslag. Någon ekonomisk förlust
af målets fördröjda afgörande var icke för honom att befara, om han full¬
följde sina besvär, då en af honom till Kongl. Maj:t den 10 maj 1890
inlemnacl ansökan att få disponera det beslagtagna virket, efter infordradt
och inkommet utlåtande af landshöfdingen i Norrbottens län L. Berg, af
Kongl. Maj:t beviljades redan den 16 maj 1890, enligt protokoll öfver
finansärenden af samma dag, n:o 31, och Loder först återtog sina till hof¬
rätten ingifna besvär den 23 juni 1890.
Skulle ett dylikt tillvägagående att, utan att några giltiga skäl dertill
öppet föreligga, med förbigående af hofrätt och högsta domstolen, i nådeväg
hos Kongl. Maj:t söka rättelse i underrätts dom — hvarpå nu anförda
fall icke är enda exemplet — vinna den utsträckta tillämpning, hvartill
utgången i detta och likartade fall väl torde föranleda, vore härmed infördt
ett förfarande, som läte Kongl. Maj:t i statsrådet alltmer inkräkta pa ett
område, som enligt vår rättsordning väl otvifvelaktigt tillhör hofrätterna
och i sista hand Kongl. Maj:t i högsta domstolen. Ln fortgående öfver¬
flyttning af rättssakers slutliga afgörande från det senare af dessa områden
till det förra, torde icke vara en utveckling af vårt rättsväsen i ett syfte,
som kan förväntas vinna gillande af svenska Riksdagen.
En olägenhet af ett dylikt tillvägagående, som genast framträder, är
att genom Kongl. Maj:ts beslut i statsrådet icke vinnas de prejudikat, som
för framtida handläggning af likartade mål vid underrätter, liksom för
administrativa myndigheter i deras embetsutöfning, kunna vara vägledande,
då icke upplysning på denna väg meddelas, huru vida underrätts utslag
varit lagligen grundadt eller icke.
Lör att uppvisa behofvet af prejudikat just i ifrågavarande mål, torde
vara tillfyllestgörande att anföra tvenne exempel. Genom af Offerdals
16
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
häradsrätt afkunnadt utslag af den 10 oktober 1890, i mål af enahanda
beskaffenhet, som det här omhandlade, anhängiggjordt mot egaren af
Trångsvikens sågverk, engelske undersåten Ledvis Miller, förklarades å nyo
virke till ett värde af 56,432 kronor förverkadt, och skulle deraf en tredje¬
del tillfalla kronan och två tredjedelar åklagaren. På af Miller, som
icke anfört besvär öfver häradsrättens utslag, gjord nådeansökan, förklarar
äfven nu Kongl. Maj:t, enligt protokoll öfver justitieärenden af den 14
november 1890, i enlighet med högsta domstolens tillstyrkan, att det
beslagtagna trävarulagret skall anses icke vara förverkadt.
I ett af landshöfdingen i Norrbottens län L. Berg den 21 juni 1890
till samtlige länsmän utfärdadt cirkulär, som genom tidningspressen bekant¬
gjorts, uttalar landshöfding Berg, vidkommande frågan om skyldighet för
utländing att, för att här idka handelsrörelse, hafva sökt och erhållit Kongl.
Majrts tillstånd, en motsatt uppfattning mot den, hvarpå Neder Kalix
tingslags häradsrätts utslag af den 7 maj 1890 i Loders mål är grundad!,
och hvilken genom Kongl. Maj:ts beslut att medgifva Loders begäran om
tillstånd att idka handel med trävaror vunnit ytterligare bekräftelse.
I en till svenske utrikesministern den 12 maj 1890 afbiten skrifvelse
protesterar härvarande storbritanniske minister mot det beslag, som å Loder
tillhörig egendom blifvit af häradsrätten faststäldt, stödjande denna protest
på bestämmelser i mellan Sverige och England ingångna traktater af den
21 oktober 1661, den 5 februari 1766 och den 18 mars 1826, och dervid
särskild! framhållande artikeln 4 i traktaten af år 1661. Af de i dessa
traktater intagna bestämmelser om behandling som den mest gynnade
nation och med hänvisning till art. 1 i den mellan Frankrike och
Sverige ingångna handelstraktaten af ,30 december 1881, som medger det
ena fördragsslutande landets undersåtar i afseende å handel och industri
samma privilegier, friheter och förmåner, hvilka som helst, hvaraf det
andra landets undersåtar äro i åtnjutande, anser ministern framgå, att den
i § 31 af förordningen af den 18 juni 1864 för utländing stadgade straff¬
påföljden af förverkadt gods icke varit på Loder tillämplig.
Hans excellens utrikesministern anser, i ett uttalande till protokollet
öfver finansärenden af den 16 maj 1890, n:o 31, frågan om huru vida
engelska undersåtar här redan kunna på grund af traktaten (?) anses ega
samma rättigheter som den mest gynnade nation, äfven om England icke
genom särskild deklaration förbundit sig att bevilja reciprocitet, i detta
fåll icke kunna tilläggas någon betydelse, enär det vore kändt, att svenska
undersåtar i England i fråga om handel och industri vore i åtnjutande
af samma rättigheter som den mest gynnade nation, samt att, i enlighet
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
17
dermed, det gjorda beslaget för egendomens egare icke borde medföra
strängare påföljd, än om egaren varit svensk undersåte.
Innehållet af art. 1 af anförda franska traktat lär dock svårligen
kunna medgifva en så utsträckt tolkning, att utländing derigenom frikallas
från iakttagande af hvad i svensk lag för honom linnes fbreskrifvet för
vinnande af rätt att här idka handel, eller från de påföljder för under¬
låtande häraf, som svensk lag stadgar. En dylik tolkning skulle göra
alla bestämmelser i förordningen af den 18 juni 1864, vidkommande utlän-
dings rätt att här idka handel eller industri, otillämpliga på utländing,
som tillhör den mest gynnade nation, och val äfven — hvad som synes
oss än betänkligare — lika val kunna åberopas för att fritaga honom från
de i grufvestadgan af den 16 maj 1884 och förordningen af den 3 oktober
1829 föreskrift^ vilkor att, för att i riket idka grufvedrift eller förvärfva
och besitta fast egendom, hafva utverkat sig Kongl. Maj:ts tillstånd.
lin dylik, för våra nationella intressen så vådlig tolkning af inne¬
hållet af art. 1 i den franska handelstraktaten, synes oss derför hafva
bort af hans excellens utrikesministern bestämdt och kraftigt bemötas, i
stället för att accepteras, liksom äfven ett medgifvande af denna artikels
tillämplighet på engelska undersåtar val bort grundas på traktaternas
bestämda innehåll, ej på det tillfälliga förhållandet, att svenska undersåtar
i England behandlas som tillhörande den mest gynnade nation; äfvenså
synes oss, att hvarje rättsanspråk, framsökt ur en traktat, tillkommen i en
från vår tid och dess förhållanden så aflägsen tidpunkt som år 1661 kunnat
såsom oberättigadt tillbakavisas. Denna traktat — liksom den af år 1766
— har icke ens för svenska Riksdagens bevillningsutskott varit känd såsom
ännu gällande, då det förliden riksdag afgaf sitt betänkande n:o ] angå¬
ende uppsägning af med utländska magter ingångna handels- och sjöfarts-
fördrag. Hans excellens utrikesministerns uppfattning i dessa frågor den
16 maj 1890 står dessutom icke väl tillsammans med Kongl. Maj:ts åtgärd
att sedermera, enligt protokoll öfver civilärenden af den 20 juni 1890,
n:o 12, under vissa vilkor medgifva Loder tillstånd att i riket idka handel
med trävaror och sågverksrörelse; hvaraf val lär fa anses framgå, att dy¬
likt tillstånd var och äfven förut varit för honom behöflig!, äfven om det
skyndsamma och fullständiga medgifvandet af Loders nådeansökan, utan
någon hänsyn till åklagarens förlust, kunde föranleda till ett antagande,
att de i den diplomatiska interventionen förebragta skälen icke af Kong].
Maj:t helt och hållet underkänts.
Då genom Kongl. Maj:ts förut anförda beslut af den 26 juni 1890
den i § 25 regeringsformen Konungen medgifna rätt att återgifva till kro¬
nan förverkadt gods, utsträckts äfven till bortgifvande af annan persons,
18
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
här åklagarens, egendom, hafva vi ansett beslutet äfven härutinnan vara
af den betydelse, att det bort komma till Riksdagens kännedom.
Utan att bestrida den rättsgrundsats, att förverkadt gods alltid i första
hand är förverkadt till kronan, borde den dock, enligt vårt förmenande,
icke få verka till någon inskränkning i åklagarens fulla eganderätt till den
andel i värdet af förverkadt gods, som blifvit till honom öfverlåten, då
sådan öfverlåtelse fått bestämdt och ovilkorligt uttryck i lag och genom
laga kraftvunnen dom blifvit bekräftad. Denna andel i det förverkade god¬
sets värde synes oss sedan icke längre ega karakteren af en oviss gåfva,
som Konungen kan efter godtfinnande återtaga af en för att af nåd öfver¬
lemna till annan person.
Om betydelsen af att åklagare i dylika mål lemnas möjlighet till vinst,
som motsvarar den risk utöfningen af deras kall äfven kan för dem med¬
föra, synes lagstiftarne alltmer blifvit öfvertygade. Enligt den första ly¬
delsen af § 28 af bär anförda kongl. förordning af den 18 juni 1864
skola med stöd af samma förordning ådömda böter tillfalla kronan; genom
förordningen af den 20 juni 1879 göres häruti den förändring, att samma
böter skola lika delas mellan kronan och åklagaren; och slutligen tiller¬
kännas genom förordningen af den 28 september 1887 åklagaren två tredje¬
delar af såväl böter som värdet af förverkadt gods. Då således lagen
alltmer förändrats i bestämdt syfte att hålla åklagaren skadeslös, synes
det icke dermed stå väl tillsammans, att Kongl. Maj:t i nådeväg häfdar
en derifrån afvikande uppfattning.
Äfven förr hafva protester mot en dylik utsträckning af Kongl. Maj:ts
nåderätt afgifvits till Riksdagen. Vid 1851 års riksdag uttalade P. Sahlström
in. fl. reservanter vid konstitutionsutskottets dechargebetänkande den
åsigten, att Konungens i § 25 regeringsformen medgifna rätt att efterskänka
till kronan förverkadt gods, icke synts dem kunna utsträckas till efter¬
skänkande af de fattigas andel i böter, ådömda för oloflig bränvinsbränning
lika litet som till åklagarens andel.
Ännu ett bevis på den rättsosäkerhet, som vidkommande denna fråga
redan är för handen, anse vi oss böra meddela. Genom Malmö polisdom¬
stols utslag, faststäldt såväl af hofrätten öfver Skåne och Blekinge som af
högsta domstolen, förklarades ett af danske undersåten Tychsen i Malmö
tillsaluhållet jernvarulager förverkadt. Med anledning af i sammanhang
med besvären i högsta domstolen af Tychsen gjord nådeansökan tillstyrkte
4 ledamöter af högsta domstolen Kongl. Maj:t att till Tychsen återgifva
tvä tredjedelar af de beslagtagna varornas värde, men tillerkänna åklagaren
eu tredjedel: 3 ledamöter åter tillstyrkte, att endast den kronan tilldömda
tredjedelen af varornas värde skulle efterskänkas. För en lika hänsyn till
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
19
åklagarens rätt, som i detta högsta domstolens uttalande gör sig gällande,
synes oss äfven ! fråga om eftergifvande af den länsman Svenonius till-
dömda andel i förverkadt gods icke saknats befogade skäl. Äfven Sve- '
nonius hade endast pligtenlig^ fullgjort hvad i gällande länsmansinstruk-
tion af den 10 november 1855 § 4 finnes för honom bestämdt föreskrifvet,
och detta med risk att, om han för sin åtgärd icke egt laga skäl, sannolikt
hafva fått vidkännas ersättningsbelopp, som varit för honom fullständigt
ruinerande.
Pa ännu en synpunkt anse vi oss slutligen böra fästa uppmärksam¬
heten. De upprepade nådeansökningar, som i följd af tillämpningen af
1864 års förordning, efter de förändringar, som genom förordningen af
den 23 september 1887 deri införts, till Kong! Maj:t ingått, visa nogsamt,
hvad äfven af lagens innehåll osökt framgår, att straffbestämmelsen af
förverkadt gods i flera fall står i ett allt för stort missförhållande till
beskaffenheten af de förseelser, för hvilka den skall ådömas som påföljd.
Riksdagen torde derför kunnat förvänta, att Kongl. Maj:t till densamma
inkommit med förslag till sådan förändring i lagen af den 18 juni 1864,
att den, utan grof kränkning af allmänt rättsmedvetande, kunde' äfven vid¬
kommande utländingar, tillämpas. Ett fortsatt bibehållande af oskäliga straff¬
bestämmelser i lag, men med upprepadt undanrödjande i nådeväg af deras
påföljder, synes oss gifvetvis skola föra till en försämring af rättstillståndet
och nedsättande af lagarnes betydelse; på samma gång eu utsträckning af
Kong!. Maj:ts nåderätt till fall, som icke kunna anses för undantag af den
art, att till dem i lag icke lämpligen kunde tagas hänsyn, icke är förenlig
med ett väl ordnadt och för alla lika betryggande rättsskick.
Herr Hedin, med hvilken instämt herrar Ljungman, Bengtsson, Björkman,
Dalin, Blom son, Johnsson och Väldin, har anfört:
(Protokoll öfver justitiedepartementsärenden den 5 december 1890, l:o)
Kongl. Maj:t faststälde nämnda dag ny arbetsordning för rikets hof-
rätter, hvilkens § 30 är af följande lydelse:
»Beträdes tjensteman med fel eller försummelse i sin befattning eller
visar han vanvördnad mot förmän eller brister han i lydnad mot dem
vid tjensteutöfningen, eger hofrätten att efter omständigheterna meddela
den felaktige varning eller ock låta ställa honom under åtal inför hofrätten.
Är det advokatfiskalen, utföres åtalet af den, som justitiekansleren på hof-
rättens anmälan dertill utser. Hofrätten eger att afstånga tjensteman, som
blifvit under åtal stäld, från utöfning af tjensten, intill dess öfver honom
blifvit slutligen dömdt; och komma under tiden löneinkomsterna att inne-
Bih. till Riksd. Prof. 1891. 3 Sami. 8 Raft.
4
20 Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
hållas, der ej hofrätten finner skäligt att låta den tilltalade någon del
deraf uppbära.
Extra ordinarie tjensteman, som felaktigt eller försumligt sig förhåller
i den tjenstgöring honom anförtros, eller visar vanvördnad mot förmän
eller brister i lydnad mot dem vid tjenstgöringen, eger hofrätten utan
åtal från hofrätten skilja.
öfver erhållen varning må klagan ej föras. Missnöje mot beslut om
afstängning från tjenstgöring under åtalstid eller mot beslut, hvarigenom
extra ordinarie tjensteman blifvit från hofrätten skild, må fullföljas genom
underdåniga besvär, hvilka skola vid talans förlust ingifvas till justitie¬
departementet sist innan klockan 12 å trettionde dagen efter den dag, då
beslutet meddelades; dock gånge beslut om afstängning från tjenstgöring
under åtalstid i verkställighet utan hinder af anförda besvär.»
Vid granskning af förslaget hade Göta hofrätt mot nämnda paragrafs
innehåll erinrat:
»Nådiga brefvet den 4 augusti 1762 tillerkände hofrätten omedelbar
domsrätt öfver underlydande tjensteman och betjente angående deras fel
och försummelser i tjensten och faststälde äfven de straff, som finge i ty
mål ådömas. Hvad detta bref i processuelt hänseende innehåller är ännu
gällande; och synes det med 10 kapitlet 26 § rättegångsbalken öfverens¬
stämma, att i arbetsordningen intages ett stadgande att hofrättens tjenste¬
man och betjente för fel och försummelser i tjensten dömas af hofrätten
efter åtal af advokatfiskal eller, om åtalet gäller denne, af annan åkla¬
gare, som justitiekanslern på hofrättens anmälan förordnar. Det nådiga
brefvets straffbestämmelser hafva deremot blifvit ^upphäfda genom straff¬
lagen, som i 2 och 25 kapitlen stadgar straff för embetsbrott; och bland
dessa straff * förekommer ej varning. Att medelst den föreslagna 30 §
införa varningen såsom straffart synes icke vara meningen och torde ej
heller finnas lämpligt. Betraktas varningen åter såsom eu disciplinär åt¬
gärd, är i följd af den enligt 14 och 16 §§ i arbetsordningen presidenten
och ordförande å division åliggande tillsyn öfver att tjenstemännen fullgöra
sina skyldigheter stadgandet om varning öfverflödigt.
Förslaget att hofrätten skulle ega att afstånga tjensteman, som blifvit
stäld under åtal, från utöfning af tjensten intill dess öfver honom blifvit
slutligen dömd!, med den påföljd att löneinkomsterna komme att innehållas,
der ej hofrätten funne skäligt att låta den tilltalade någon del deraf upp¬
bära, skulle medföra en skärpning af det straff, som enligt strafflagen
kunde å einbefsbrottet följa, och synes stå i bestämd strid med den inom
svensk straffprocess gällande grundsatsen, att brottm ålsutslag ej må gå i
verkställighet innan det vunnit laga kraft.
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
21
Då ändamålet med föreskriften att felande eller försumlig extra
ordinarie tjensteman skulle kunna utan åtal skiljas från hofrätten vinnes
derigenom, att något förordnande icke meddelas sådan tjensteman, torde
denna föreskrift icke vara erforderlig.
I enlighet med hvad sålunda blifvit erinradt, får hofrätten hemställa
att 30 § förändras lålunda:
Beträdes tjensteman med fel eller försummelse i sin befattning, må
han ställas under åtal inför hofrätten. År det advokatfiskal, utföres
åtalet af den, som justitiekanslern på hofrättens anmälan dertill utser.»
Då § 30 i den nya arbetsordningen för rikets hofrätter synes mig
mindre väl förenlig med § 36 regeringsformen samt stridande mot straff¬
lagen, äfvensom mot de af Riksdagen antagna löneregleringsbestämmelser;
då det vidare icke tillkommer Kongl. Maj:t att genom disciplinära före¬
skrifter inskränka den embetsmännens sjelfständiga ställning, som grundlag
och allmän lag velat tillförsäkra dem ej blott för deras egen fördels skull,
utan minst lika mycket till värn för allmänt bästa och alle enskilde med¬
borgares rätt; och då slutligen inga precedensfall af dylikt öfverskridande
af den administrativa lagstiftningens gränser binda konstitutionsutskottets
handlingsfrihet enligt grundlagen, har jag yrkat, att utskottet ville detta
ärende hos Riksdagen omförmäla.
Herr Hedin, med hvilken instämt herrar Ljungman, Bengtsson, Björk¬
man, Boström, Dahn, Elowson, Johnsson, Vahlin och Wikstén, har anfört:
a) Af krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift för 1890
inhemtas, att Kongl. Maj:t i ett stort antal fall har i kommandoväg be-
slutit åtgärder, föranledande statsutgifter, hvarom sedermera skulle i admini¬
strativ väg beslutas, så att det i statsrådet fattade beslutet om utgiften blef
en nödvändig följd af det på kommandoföredragning fattade beslutet om
sjelfva åtgärden och sålunda blott en formalitet.
Om ett sådant förfaringssätt yttrade konstitutionsutskottet vid 1868
års riksdag i sitt memorial n:o 1, 2:o, följande:
»Utskottet har icke förbisett, att Konungen äfven i kommandomål
har vid sin. sida en rådgifvare, som bär ansvaret för de fattade besluten,
ehuruväl jemlikt regeringsformens 38 §, jemförd med ansvarighetslagen för
statsrådets ledamöter, detta ansvar visserligen icke kan sägas vara af den
omfattning som det, hvilket åligger vederbörande föredragande i statsrådet.
Men då kommandomålen afgöras i närvaro af endast en statsrådsledamot
och sålunda sakna den mångsidigare pröfning, som betingas af samtlige
statsrådens deltagande i rådslagen, har utskottet ansett att i kommandoväg
ej borde behandlas andra ärenden än sådana, som afse rena verkställighets-
22
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
åtgärder, och att ingalunda de med ett kommandomål sammanhängande frågor
åt annan natur borde, såsom fallet varit, med den i ofvannämnda general¬
order vidrörda anslagsfråga, i kommandoföredragningen inblandas, för att
på denna väg i hufvudsaken så afgöras, att den behandling frågan seder¬
mera enligt grundlagen måste i statsrådet undergå., nedsjunker till en tom
formalitet.»
Mot utskottets beslut att icke infordra kommandoprotokollen i ofvan
antydda, uti krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift omför-
mälda mål har jag afgifvit min reservation.
b) Man har haft talrika anledningar att öfverklaga det sväfvande
sätt, hvarpå grundlagen angifvit gränserna för den ekonomiska lagstift¬
ningens område. De äro dock i någon män antydda, men vidden af
kommandomålens område har ej omedelbarligen, genom ordalagen i 15 §
regeringsformen, blifvit. i någon den minsta mån angifven. Att dermed
förstås sådana ärenden, som »Konungen, i egenskap af högste befälhafvare
öfver krigsmagten till lands och sjös, omedelbarligen besörjer», innefattar
ingen förklaring, utan utgör blott en intetsägande omskrifning af uttrycket
kommandomål. Det är derför endast indirekt genom aktgifvande på grund¬
lagens öfriga bestämmelser som dessa gränser kunna uppdragas. Detta
förhållande kan både föranleda ofrivilliga misstag och inbjuda till afsigt-
liga öfvergrepp vid regeringsmagtens utöfning. De ena som de andra
borde konstitutionsutskottet, enligt min åsigt, låta sig synnerligen angeläget
vara att öfvervaka.
Också har Kongl. Maj:t för länge sedan erkänt behofvet af grund¬
lagens förtydligande i denna del. I Kongl. Maj:ts proposition den 31
mars 1818 angående förändrad redaktion af regeringsformens § 7 yttras:
»Kongl. Maj:t, som med det varmaste nit för grundlagarnes helgd och
ovilkorliga efterlefnad förenar den önskan att i laglig ordning bereda ett
förtydligande af deras föreskrifter i de delar, der sådant af erfarenheten
skulle påkallas, har af flere förekomna anledningar trott sig böra göra en
tillämpning af denna grundsats på hvad 7 § i regeringsformen innehåller
rörande kommandomål. Genom ett närmare bestämmande af hvad dermed
egentligen bör förstås, undanrödjes å ena sidan all farhåga för öfver-
trädelser och ensidiga tolkningar, som i någon mån kunna verka på natio¬
nens lagliga rätt, och nödig säkerhet beredes derjemte, å den andra, för
Konungens rådgifvare i kommandomål emot förtydningar af deras åtgärder
och mot anmärkningar om dessas behörighet..
»Föreseende nödvändigheten att gifva en mera bestämd utveckling åt
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
23
det allmänna stadgande i detta afseeende, som 7 § i regeringsformen *)
innefattar, har Kongl. Maj:t, till befordrande af ärendernas jemna gång,
och för att undvika all kollision emellan tjenstgörande generaladjutan¬
ternas för armén och flottorna samt statssekreterarens för krigsärendena
särskilda embetsbefattningar, redan under den 19 juni 1810 och 24 januari
1815 låtit utfärda instruktioner för de förstnämnda och uppdragit en be¬
stämd gränslinie emellan dem och statssekreteraren.
»För att åt de allmänna grundsatser, på hvilka dessa instruktioner
äro byggda, gifva den konstitutionella helgd, som bereder en ny borgen för
folket, ocli derigenom en ny tillfredsställelse för Konungen, har Kongl.
Maj:t härmedelst, till den åtgärd 81 § i regeringsformen förmår, velat
föreslå rikets ständer följande nya redaktion af 7 §:n i regeringsformen:
»Konungen läte uti statsrådet -— — — — — — — — — — —
samt kommandomål, hvilka Konungen i sin egenskap af högste befälhaf¬
vare öfver krigsmagten till lands och sjös, omedelbarligen besörjer, och
hvarmed förstås sådana enkla militäriska mål, som icke efter grundlagen
höra, till föredragning i statsrådet och statssekreterarnes expedition; icke
leda till stiftande af nya, icke till ändring, förklaring eller rubbning af
gällande lagar och allmänna ekonomiska författningar, eller uti dispositionen
af allmänna medel.»
Äfven andra skäl än den otydliga gränsbestämningen för kommando¬
målen mana Riksdagen till vaksamhet, nemligen den ytterst svaga, nära
nog värdelösa konstitutionella garanti, grundlagen i fråga om dessa mål
föreskrifvit, och den för statens väl eller ve ödesdigra vigt, besluten i
sådana mål kunna få. Medan de allra obetydligaste regeringsärenden,
som ej höra till ministeriella eller till kommandomål, ej kunna afgöras,
derest icke minst fyra statsråd äro närvarande, afgöras kommandomål i
närvaro af blott en rådgifvare, och för beslutets giltighet fordras ej
Konungens underskrift och föredragandens kontrasignation. I det regerings¬
formen ålägger föredraganden i kommandomål att föreslå hållande af
»krigsråd», derest han finner de företag, Konungen vill i kommandoväg
besluta, »vara af en vådlig rigtning eller omfattning», har grundlagsstif-
*) Ursprungliga lydelsen af § 7 var följande: »Konungen late i statsrådet sig före¬
dragas och afgöre der alla regeringsärenden utom de ministeriella, eller dem som angå
rikets förhållanden till främmande makter, samt kommandomål, hvarmed förstås sådana,
som Konungen i egenskap af högste befälhafvare öfver krigsmagten till lands och sjös
omedelbarligen besörjer». De ord, som skola föreställa en definition å ministeriella ären¬
den och å kommandomål, flyttades, i samband med andra grundlagsändringar, vid 1840—
1841 års riksdag till resp. § 11 och § 15.
24
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
taren sjelf erkänt, att han jnst i fråga om de allra vig tigast e regerings¬
ärenden föreskrifvit de allra svagaste konstitutionella garantierna. Och
regeringsformens författare, som i konstitutionsutskottets memorial n:o 1
vid 1809 års riksdag tillerkände Konungen rätt att börja krig, bland
annat af det skäl, att den krigslystne monarken, om han saknade denna
rätt, ej derför saknade medel att förmå sina grannar till fredsbrott, t. ex.
»genom öfningsläger, anstälda nära deras gränser», hafva härmed också
medgifvit, att de genom bestämmelserna om kommandomål i regerings¬
formens §§ 15 och 38 omintetgjort den garanti mot rikets indragande i
krig, som de synas hafva sökt att vinna genom föreskrifterna i samma
grundlags § 13. —
»Med tillämpning af» § 50 i värnpligtslagen den 5 juni 1885 (»de
för denna lags tillämpning erforderliga närmare föreskrifter meddelas af
Konungen») utfärdade Kongl. Maj:t den 6 december 1886 Förordning angå¬
ende inskrifning och redovisning af värnpligtige samt deras tjenstgöring
m. m. Men när Kongl. Maj:t i § 111 af denna förordning skref: ' 'Inkal¬
lelse af beväringen till sådan tjenstgöring, som omnämnes i § 28 mom. 1
värnpligtslagen, liksom uppkallelse af landstorm till tjenstgöring, hvarom
i § 36 samma lag förmäles, sker enligt de bestämmelser, som i sådant af¬
seende i kornmandoväg meddelas», så skedde detta utan stöd af värn¬
pligtslagen, ty denna bestämmelse innehåller en förklaring af begreppet
och kategorien kommandomål i grundlagen, och en sådan förklaring till¬
kom det ej ens Riksdagen och Kongl. Maj:t i förening att i och genom värn¬
pligtslagen meddela, och ännu mindre Kongl. Maj:t att, medelst den i
administrativ väg utfärdade förordningen af 6 december 1886, på egen
hand fastställa. Att 1887 års konstitutionsutskott förbisåg detta fel, må
väl medföra att det ej af nuvarande konstitutionsutskott kan göras till före¬
mål för anmärkning. Men deraf hindras ej nuvarande konstitutionsutskott att
anmärka, om i utöfningen af den rätt, Kong! Maj:t sålunda genom § 111
i 1886 års förordning tillerkänt sig att till kommandoföredragning draga
ett ärende, som enligt sin natur uppenbart hörer till statsrådets hand¬
läggning, någon ytterligare grundlagsöfverträdelse egt rum under den tid,
hvaröfver utskottets granskning af regeringsåtgärderna sträcker sig.
Och detta har, enligt min mening, i sj elfva verket varit fallet.
Kongl. Maj:t har enligt ett af utskottet infordradt kommandoproto¬
koll för den 30 december 1890 — ett protokoll, hvars beskaffenhet med
skäl kunde föranleda en särskild anmärkning — faststält en »instruktion
för inkallelse och samling af beväringen vid allmän mobilisering», hvilken
innehåller föreskrifter om tjensteåligganden för Konung ens befallning skafvande,
för kronofogdar och kronolänsmän (jfr §§ 6, 25, 33, 39, 45, 46). Att Kongl.
Konstitutionsutskottets Memorial N:o S.
25
Maj:t skulle ega att i komxnandoväg utfällda tjensteinstruktioner för civile
embets- och tjensteman, har man icke ens gjort något försök att med
åberopande af grundlagen visa. Att, under sådana förhållanden, likväl
yrkandet om en anmälan enlig § 107 regeringsformen icke lyckats vinna
majoritet inom utskottet, vill jag icke göra något försök att förklara.
Deremot synes det mig ej vara ur vägen att påminna om, att flera
föregående konstitutionsutskott på dertill gifven anledning handlat annor¬
lunda. Konstitutionsutskottet vid 1817—1818 års riksdag (memorial n:o
3) undandrog sig ej pligten att beifra obehörig utvidgning af området för
kommandomålen, h vilka — såsom utskottet, med åberopande af kongl. brefvet
den 19 juni 1810, anmärkte — ej få leda till någon ändring, förklaring eller
rubbning af allmänna ekonomiska författningar. Denna anmärkning träf¬
far det i kommandovåg fattade beslutet den 30 december 1890, hvithet
meddelar tillägg till de för konungens befallningshafvande in. fl. gällande in¬
struktioner. — Konstitutionsutskottet vid 1851 —1852 åi’S riksdag försummade
ej att anmärka (memorial n:o 6), hurusom genom generalorder en tillämp¬
ning af kongl. förordningen och kongl. kungörelsen af 13 februari
1849 föreskrifvits, den der var stridande mot rikets ständers beslut den
8 juli 1848 med anledning af Kongl. Maj:ts proposition af 18 november
1847 angående beväringsmanskapets vapenöfningar och tjenstgöring.
Jag håller före, att 1891 års Riksdag har större, icke mindre, skäl
än hvarje föregående att behjerta detta konstitutionsutskottets yttrande vid
1817—1818 års Riksdag:
»Det är, efter utskottets tanke, af vigt att militära styrelsen hålles
inom de gränser, dem lagar och författningar utstakat, och icke intränger i
den civila.»
Värnpligtslagen (§ 31) bestämmer väl, när värnpligtig är under¬
kastad de i krigslag gifna bestämmelser, men fastställer icke hur vidsträckt
begreppet krigslag i detta sammanhang skall fattas. En del af krigs-
lagarne har Kongl. Maj:t tillmätt sig rätt att i administrativ väg stifta,
såsom den disciplin stadga, hvilken man genom dess benämning lyckats
undandraga Riksdagens lagstiftningsmagt (regeringsformen § 87, riksdags¬
ordningen § 42). Nu är ett exempel gifvet, att Kongl. Maj:t tillåter sig
att från handläggning i statsrådet till kommandoföredragning förflytta be¬
slut om föreskrifter, som ändra uti statsrådet för civile embetsman utfär¬
dade instruktioner. Om ett sådant förfarande lemnas oanmärkt, har Riks¬
dagen ej mycken anledning att känna sig öfverraskad, om en vacker dag
kommandoväg den del af krigslagarne skrifves om, som nu behandlas
såsom administrativt lagstiftningsärende.
Mera otvetydigt än någonsin visar sig numera, att vår försvarsfrågas
26
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
lösning förutsätter ökad värnpligt. Denna omständighet torde böra skärpa
Riksdagens uppmärksamhet på den stora våda i många hänseenden, hvar¬
med grundlagens föreskrifter om kommandomål hota.
Herr Hedin, med hvilken instämt herrar Ljungman, Bengtsson, Björk¬
man, Boström, Dalin, Elowson, Johnsson, Valdin och Wikstén, har anfört:
(Protokoll öfver ministerielt ärende den 14 april 1890, protokoll öfver
ministerielt ärende den 28 april 1890 samt till dessa protokoll hörande
handlingar).
»Af de ministeriella protokoll med tillhörande handlingar rörande den
s. k. spanska frågan, som utskottet med stöd af § 105 regeringsformen
begärt och erhållit, framgår att Kong! Maj:t under förlidet år, liksom år
1889, meddelat spanska regeringen att Kongl. Maj:t ej ännu funne nödigt
att protestera mot den öfverträdelse af den 1888 afslutade och 1887 för¬
längda handelstraktaten mellan de förenade rikena och Spanien, som den.
spanska spritbeskattningslagen af 21 juni 1889 innebar, och som sedan
dess oafbrutet fortgått.
Då de genom traktaten åt Sverige tillerkända förmåner köpts genom
motsvarande, af Riksdagen beviljade förmåner åt Spanien; då det sålunda
icke lärer tillkomma Kongl. Maj:t att utan Riksdagens hörande efterskänka
de förra; då svenske medborgare ega giltigt anspråk på regeringens kraf¬
tiga skydd för deras af ett internationelt aftal hägnade, rättmätiga in¬
tressen; och då upprepade öfverträdelser från en främmande magts sida
af bestående traktater med de förenade rikena äro egnade att föranleda
en allmän osäkerhet för den industriella och kommersiella företagsamhet,
som i förlitande på sådana aftals helgd uppkommer, har jag yrkat, att
utskottet måtte fästa Riksdagens uppmärksamhet å detta ärende.»
Derjemte har hr Hedin särskilt anfört:
»De förhandlingar med Spanien i anledning af traktatsvidrig beskatt¬
ning af sprit införd från Sverige till förstnämnda land, som svenska
regeringen under år 1890 icke kunnat helt och hållet undandraga sig att
föra, gälla tvä frågor, af hvilka den ena är en fortsättning af den kon¬
flikt, som hade sitt upphof i den spanska spritskattelagen af 26 juni 1888,
den andra åter är föranled d af den nya spanska spritskattelagen af 21
juni 1889.
Spritbeskattningslagen af 1888 hade infört, under namn af speciel
konsumtionsskatt, ett tillägg å ej mindre än 75 pesetas till den i svensk¬
spanska traktaten stadgade tull å 21 pesetas 10 céntimos pr hektoliter
för sprit, som från Sverige importerades till Spanien.
I tre afseende!! har man från svensk sida öfverklagat denna lag och
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8. 2?
det sätt, hvarpå den af de spanska myndigheterna blifvit tillämpad,
nemligen
för det första, att skattetillägget i sjelfva verket var en under nam¬
net »konsumtionsskatt» illa dold tullförhöjning och således, så länge trak¬
tatens tariffbestämmelse oförändrad egde bestånd, olaglig äfven beträffande
sprit, som efter lagens trädande i kraft från Sverige infördes till Spanien,
för det andra, att den nya skatten uttogs såsom efterskott å de
svenska spritförråd, som redan funnos i Spanien vid den tidpunkt, då
lagen trädde i kraft,
för det tredje, att lagen, i strid med traktaten och i strid med sina
egna föreskrifter, af de spanska myndigheterna tillämpades på ett sådant
sätt, att svenske importörers likställighet med de tyske importörerna och
med de spanske sprittillverkarne omintetgjordes.
Denna sistnämnda anmärkning mot lagens tillämpning sönderfaller i
tvenne speciellare anmärkningar, nemligen
dels att så väl den tyska sprit, som, i den ofantliga qvantiteten af
omkring 42,000 fat, vid lagens ikraftträdande fans i Spanien, som ock
den inhemska sprittillverkningen till allra största delen undgingo efter-
skatten,
dels att tillvägagåendet vid försäljningen af de konfiskerade svenska
spritlagren nästan undantagslöst verkstäldes på det mest olagliga sätt,
livilket tycktes vara enkom beräknadt på den svenske importörens ruin.
Jag skall här lemna å sido den först nämnda anmärkningspunkten,
eller frågan om den under benämningen speciel konsumtionsskatt ma¬
skerade tullförhöjningens laglighet med hänsyn till sprit, som efter la¬
gens ikraftträdande blefve från Sverige till Spanien införd. Icke der¬
för att denna fråga, såsom stundom påstås, är en gång för alla afgjord
till Spaniens förmån genom den s. k. skiljedomen af 24 december 1888,
hvilken hvarken egde rum under iakttagande af de i 1887 års skiljedoms-
deklaration föreskrifna former, icke heller gälde den fråga, som enligt
deklarationen bort underställas skiljedomstol, och hvilken således icke
heller, på sätt en vilseledande notis i Post- och Inrikes Tidningar för
2 januari 1889 velat göra troligt, afgjort denna fråga. Till detta ämne
får jag inom kort anledning att i annan form återkomma, då svenska
Riksdagen och allmänheten skola få kännedom om den s. k. skiljedo¬
mens verkliga lydelse. Jag skall icke heller här upptaga den andra i
ordningen af de tre anmärkningarna, eller principfrågan om den
s. k. konsumtionsskattens utkräfvande som efterskatt å redan vid la¬
gens ikraftträdande importerad sprit, och dess utkräfvande nästan ute¬
slutande af den svenske importören, under det dennes konkurrenter i det
Bih. till Rilcsd. Prof. 1891. 3 Sami. 8 Häft. 5
28
Konstitutionsutskottets Memorial 1V.-o 8.
närmaste undsluppo efterskatten. Äfven den frågan skall vinna sin be¬
tsning genom bekantskap med den s. k. skiljedom, hvars verk¬
liga innehåll vederbörande hittills funnit nödigt att dölja för Sveriges
folk. Jag skall, hvad den från 1888 härrörande spritbeskattningsfrågan
vidkommer, blott uppehålla mig vid den tredje anmärkningspunktens
senare del, eller det förmodligen dittills under fredstillstånd exempel¬
lösa tillvägagående, som egde rum vid realiseringen af Karlshamns
spritförädlingsaktiebolags i beslag tagna lager. Ty det är denna, här
ofvan såsom en fortsättning af 1888 års konflikt betecknade, del af den
gamla spritskattefrågan, som, jemte den nya år 1889 af Spaniens repre¬
sentation och regering beslutade och sedan oafbrutet fullföljda traktats¬
kränkningen, under år 1890 föranledt ett par, i de utskottet meddelade
handlingarna förvarade, uttalanden från svenska regeringens sida.
Svenska regeringen lemnades på sin tid icke i okunnighet om det
våldsamma sätt, hvarpå den i sig sjelf traktatsvidriga spritskattelagen
af 1888 tillämpades mot svenske undersåtar. I en till Kongl. Maj:t
stäld skrift, daterad den 20 september 1888, anhöll Karlshamnsbolaget
om svenska regeringens bistånd hos spanska regeringen, för att den
hänsynslösa förödelsen måtte stäfjas. Har denna skrift någonsin blifvit
för Kongl. Maj:t föredragen? Ett tvifvel att så skett är, äfven om det
skulle kunna bevisas vara ogrundadt, mycket ursäktligt, ja — intill dess
att antydda bevisning blifvit förebragt — är ett sådant tvifvel rent af
oundvikligt. Af konstitutionsutskottets dechargebetänkande (memorial
n:o 4) vid 1889 års riksdag inhemtas nemligen, att icke något proto¬
koll i den spanska frågan, hållet under tiden mellan den 29 augusti och
den 3 november 1888, varit till utskottet öfverlemnadt. Således har bo¬
lagets nyssnämnda skrift af 20 september, som ju bort föranleda ögon¬
blickliga åtgärder, om dessa skulle medfört något gagn, åtminstone
icke blifvit för Kong!. Maj:t föredragen under den tid af mer än en och
en half månad, som ligger mellan den 20 september och den 3 novem¬
ber. Och under denna tid fortgick obehindradt och fullbordades den
oerhörda proceduren under fullständig likgiltighet å svenska regeringens
sida. Se der ett exempel uppå, hvilka garantier grundlagens bestäm¬
melser under nuvarande regi me erbjuda för en klok, hederlig och
fosterländsk behandling af regeringsärenden, som angå svenske med¬
borgares intressen i främmande land!
Karlshamns bolag har emellertid, utan någon den minsta hjelp af
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
29
Sveriges regering och diplomati, fått spanska regeringens utslag uppå,
att bolagets klagomål öfver tillämpningen af 1888 års lag vid konfiska¬
tionen och försäljningen af bolagets spritlager — således klagomålen
öfver just de åtgärder, som år 1888 icke förmådde den svenska rege¬
ringen att röra en hand — voro välgrundade. Sedan nemligen bolaget
anfört besvär öfver de spanska myndigheternas tillvägagående i hamn¬
staden Vigo, afgaf spanska statsrådet in pleno en af spanska regeringen be¬
kräftad förklaring den 31 juli 1889, offentliggjord i Gaceta de Madrid för 14
september samma år, hvilken i hufvudsak godkänner bolagets besvär.
Det är med stöd af denna Real Orden som bolaget i en reklama-
tionsskrift, daterad den 12 oktober 1889, begärde svenska regeringens
bemedling för utbekommande af den del af bolagets förluster, som de
af spanska regeringen sjelf erkända olagligheterna vid tillämpningen af
1888 års lag vållat.
När bolaget gjorde denna hemställan, hade Spanien genom ett nytt
traktatsbrott lemna! i svenska regeringens händer ett makalöst vapen,
som kunde med ofelbar verkan användas, nemligen den artikel i den
nya spritskattelagen af 21 juni 1889, som från den s. k. konsum-
tionsskatten fritog största delen af den spanska sprittillverkningen.
Artikel 9 i den 1887 förlängda handelstraktaten af år 1883 mellan
Sverige och Norge å ena samt Spanien å andra sidan säger:
»Varor af hvad slag som helst, som blifvit producerade i något af
de fördragsslutande länderna och införas till det andra landet, må icke
underkastas högre accis- eller konsumtionsafgifter, än de som äro eller fram¬
deles kunna varda pålagda dylika varor af inhemsk produktion.»
I öppen strid med denna traktatsbestämmelse stadgades i den nya
spritskattelagen af 1889:
Art. 1. Sprit och bränvin, som införes från utlandet och kolonierna,
likasom den industrisprit, som tillverkas i Spanien och tilliggande öar,
draga en särskild konsumtionsskatt af 25 pesetas per hektoliter, hvilket.
dess gradtal må vara.
Såsom industrisprit betraktas i den spanska tillverkningen all sprit,
som härrör från andra ämnen eller blandningar, än vin och drufrester.
Art. 4. Sprit och bränvin, som produceras i Spanien och tillig¬
gande öar uteslutande af vin och drufrester, fritagas från den i art. 1
angifna särskilda skatt.
Att denna artikel i den nya lagen innehöll en traktatsöfverträdelse,
kunde så mycket mindre blifva föremål för någon tvist och behöfde så
mycket mindre af svenska regeringen bevisas, som spanska regeringen
sjelf, under debatterna i Cortes om lagen, uttryckligen erkänt, att art. 4
30
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
stod i strid med art. 9 i traktaten med Sverige och art. 15 i traktaten
med Tyskland, samt att hon följaktligen icke skulle kunnat föreslå denna
artikel, derest hon icke förut hade erhållit traktatmagternas löfte att
icke protestera mot denna traktatsöfverträdelse. Af den officiella redo¬
görelse för debatterna i Cortes, som jag framlagt för utskottet, inhemtas
att då varande finansministern Gonzales yttrade, att man, när 1888 års
lag stiftades, hade önskat att kunna främja den spanska drufsprit-
tillverkningen genom att fritaga den från den konsumtionsskatt, som drab¬
bade den importerade spriten, hvilket emellertid då förhindrades genom
traktatsbestämmelserna, men att man sedermera genom underhandlingar
med traktatmagterna erhållit dessas högtidliga och formliga löfte, att
de icke skulle göra några reklamationer mot den nya lagens art. 4.
Spanska regeringen hade således genomdrifvit en mot traktaten stri¬
dande lagbestämmelse under den origtiga uppgiften, att Sveriges rege¬
ring lemnat sitt bifall till denna traktatsöfverträdelse.
Sådan var ställningen, då Karlshanmsbolaget, med åberopande af
förutnämnda Real Orden af 31 juli 1889, i sin reklamationsskrift af 12
oktober samma år, begärde svenska regeringens bemedling för utfående
af den del af bolagets förluster, som vållats genom de numera af span¬
ska regeringen sjelf erkända olagligheterna vid tillämpningen af 1888
års lag.
Hur begagnade sig nu svenska regeringen af den exeeptionelt gyn-
samma situationen? Af det utskottet meddelade ministeriella protokollet
för den 14 april 1890 inhemtar man, att svenska regeringen redan före
mottagandet af bolagets reklamationsskrift af 12 oktober 1889 hade låtit
spanska regeringen förstå, att hon — med eller utan tysk medverkan
— kunde göra hvad hon behagade med ett internationelt aftal med en
sådan regering som den svenska och med svenske medborgares trak-
tatsenliga rättigheter.
Sedan nemligen Karlshanmsbolaget i en skrifvelse af 27 juli 1889
till då varande ministern för utrikes ärendena friherre Åkerhielm hem¬
stält, att han ville kraftigt bestrida tillämpningen mot bolaget af den
genom den nya spritskattelagen stadgade konsumtionsskatten; att han
i hvarje fall måtte, under åberopande af det genom den nya lagen åt
spanske finansministern lemnade bemyndigandet att bilägga reklama¬
tioner härrörande af öfvergången från den gamla till den nya lagen,
åt bolaget utverka restitution af skilnaden mellan den högre gamla
och den nedsatta nya skatten, för hvad anginge bolagets i Spanien be¬
fintliga lager, för Indika den högre skatten blifvit erlagd; samt att han
i sammanhang härmed ville — med framhållande af att den i sak ännu
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
31
oafgjorda frågan om skadestånd för förlusterna i följd af traktats¬
kränkningarna genom lagen af 26 juni 1888 numera genom ändringarna
i spritskattelagstiftningen inträdt i ett nytt skede — åt bolaget utverka
full godtgörelse för berörda förluster och öfriga, som föranledts åt de
spanska beskattningsåtgärderna, — så yttrade friherre Åkerliielm vid
ärendets föredragning i ministeriel konselj den 26 augusti 1889, att, i
följd af den s. k. skiljedomen, frågan om den 1888 införda och nu
nedsatta s. k. konsumtionsskattens traktatsenlighet ej kunde åter upp¬
tagas ; att ifrågasättandet af full godtgörelse åt bolaget skulle innebära
upprifvandet af eu »genom skiljedomen en gång för alla bilagd tviste¬
fråga»; att den artikel i den nya lagen, som fritagit den spanska druf-
sprittillverkningen från konsumtionsskatten, visserligen intört »en fak¬
tisk olikhet i beskattningen med förbiseende af traktaten, utan. att
Kongl. Maj:ts regering blifvit hörd», och att den omständigheten »icke
borde lemnas obemärkt eller förbigås med tystnad», men att likväl
vicke något formligt inlägg» mot denna traktatskränkning borde göras,
emedan det ej »ännu vore möjligt att fullt bestämdt bedöma dess be¬
tydelse»^); hvaremot »det syntes som om det vore möjligt att till span¬
ska regeringen göra framställning om ett vederlag åt bolaget, mot¬
svarande skilnaden i skatten enligt den äldre och den senaste lagen
för de lager, som bevisligen drabbats af den äldre skatten, men ej
kunnat afyttras till den 1 juli, då den nya skatten edsättningen in¬
trädde». Och beslöt Kongl. Maj:t, att i enlighet med dessa åsigter nya
instruktioner skulle utfärdas för de förenade rikenas chargé d’affaires i
Madrid. Emellertid uteblef sedermera hvarje framställning om restitu¬
tion af skilnaden mellan den gamla och den nya skatten, »emedan det
upplystes, att finansministern icke erhållit bemyndigande att göra eu
sådan återbetalning.»
Resultatet af denna diplomatiska ansträngning kunde således icke
blifva något annat, än att spanska regeringen fick fullt tydligt besked
om, att Sveriges utrikes angelägenheter år 1889 befunno sig i likadana
händer som året förut, ja att hon, utan fara för någon protest eller för
någon vädjan till andra magters stöd och medverkan, kunde, hur myc¬
ket hon behagade, öfverträda folkrättsliga aftal med Sverige och dervid
åberopa svenska regeringens samtycke till traktatsöfverträdelsen, ehuru
detta hvarken lemnats eller begärts.
Det kan derför ej heller väcka synnerlig förvåning, att spanske ut¬
rikesministern markis Vega de Arrnijo, i sitt den 8 november 1889 till
chargé d’affaires Huitfeldt aflåtna svar på den svenska skrifvelsen, rö¬
jer ett öfvermod, som tydligen mera uppeggats än afväpnats af den
32
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
ytterliga undfallenlieten å den andra partens sida. Herr ministern för¬
klarade nemligen, att den nya lagen — icke afsett några förändringar
i traktaten, och han uppgaf, att han före lagens utfärdande gång efter
annan samtalat derom med Sveriges och Norges representant i Madrid,
hvilken — sade han — ej haft ett ogillande ord att anföra. Helt
kort och snäsigt afvisades hvarje tanke på något slags godgörelse till
bolaget för förluster, orsakade af 1888 års lag under tiden från dess
ikraftträdande till den nya lagen 1889. Detta den spanske utrikes¬
ministerns svar är dateradt mer än tre månader efter förutnämnda
Real Orden, som erkänt befogenheten af bolagets besvär öfver de span¬
ska myndigheternas, tillvägagående vid tillämpningen af 1888 års lag!
När detta, svar ingick, hade herr grefve Lewenhaupt tillträdt chef¬
skapet för utrikesdepartementet. »Jag ansåg mig», yttrar han till pro¬
tokollet den 14 april 1890, »böra begära förklaring af de förenade ri¬
kenas representanter i Madrid vid tiden för utfärdandet af lagen den
21 juni 1889, nuvarande ministern i Washington Grip och t. f. chargé
d affaires grefve Cronhielm, och hafva både Grip och Cronhielm, den
förre genom skrifvelse den 24 sistlidne november, den senare muntligt
förklarat,, att de .aldrig haft något samtal med spanske utrikesministern
om den i lagen införda skilnad mellan drufsprit och annan sprit.»
Samtidigt med spanske utrikesministerns svar på friherre Åker-
liielms note inkom till utrikesdepartementet Karlshamnsbolagets förut¬
nämnda re.klamationsskrifvelse af 12 oktober 1889. Jag har visat, huru¬
dan ställningen var i detta ögonblick, och jag går nu att besvara den
fråga, jag här ofvan framstälde: hur begagnade sig svenska regeringen
af den exceptionelt gynsamma situationen?
. Till en början en kort redogörelse för bolagets reklamations-
skrift.
Det är bekant, att om sommaren 1888 svenska utrikesdeparte¬
mentet, med åberopande åt ett vilseledande telegram från ministern
Grip’-'), hotade och narrade Karlshamnsbolaget att till efterskatt dekla- *)
*) Herr Grip fann lämpligt att telegrafera, att i händelse af uraktlåten anmälan
spritförråden i sin helhet skulle konfiskeras till förmån för angifvaren. Det af herr mini¬
stern missuppfattade faktiska förhållandet är, att det af honom origtigt citerade reglementet
sade att, sedan af den konfiskerade varan skatten guldits, återstoden skulle tillfalla angifvaren.
Då nu skatten var så bög, att den under dåvarande prisförhållanden öfversteg spritens
förtullade varuvärde, erbjöd stadgandet endast skenbart en fördel för angifvaren, och,
ehuru nästan inga andra förråd än Karlshamnsbolagets anmäldes, afhördes icke några
angifvelse!’.
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
33
rera sina spritlager, och att bolaget, som endast under vilkor af åt¬
lydnad för detta förständigande tillförsäkrades departementets bistånd,
beqvämade sig till denna ödesdigra åtgärd och, trots den engelske
förlagsgifvqrens förbud, anmälde förråden, under protest mot skatten.
1 följd häraf fick bolaget, såsom efterskatt för den vid lagens
ikraftträdande redan importerade spriten, med sina lager, som spanska
myndigheterna konfiskerade, gälda den i strid med traktaten på¬
bjudna s. k. konsumtionsskatten af 75 pesetas pr hektoliter, eller sam-
manlagdt 3,737,947 pesetas 42 céntimos, medan den ofantliga tyska
importen och den spanska tillverkningen gingo i det allra närmaste
fria. Enligt en af lagens öfvergångsbestämmelser och tillhörande regle¬
mente af samma dag, skulle den nya skatten, der den öfverstege
100,000 pesetas, få erläggas i 4 terminer (hvar tredje månad), i fall
varan af fabrikanten eller importören deponerades som säkerhet. Denna
säkerhet fick spanska statskassan i det ögonblick, då lagren togos i
beslag; således borde ingen tvångsförsäljning eg a rum före 30 septem¬
ber, 30 december o. s. v. Icke dess mindre skyndade man att bort¬
auktionera lagren. Dervid fäste man intet afseende vid, att lagen ut-
lofvade 5% räntegodtgörelse vid förutbetalning; ej heller att de lokala
skattetilläggen på vissa platser redan voro af bolaget erlagda. Vi¬
dare uttogos, utöfver den principala skatten å 75 pesetas, tilläggs-
afgifter, ehuru lagen sade att afdrag skulle ske; — på vissa orter ut¬
togos 7, på andra 5%, på somliga både 7 och 5%, såsom »böter»,
till belopp af 252,329 pesetas. Och slutligen uppgingo »omkostnaderna»
till 40,701 pesetas. Om jag tillägger, att man ej mätte, utan slumpvis
uppskattade de spritmängder, som utbjödos, att man sålde bort sjelfva
kärlen, som voro bolagets förtullade egendom, att man höll auktion
ett par dagar efter auktionskungörelsen, att man på en gång kastade i
marknaden dessa stora spritqvantiteter, och att man i ett sålde qvanti-
teter, som endast stora kapitalister kunde köpa, och detta samtidigt
med att den obeskattade tyska spriten (42,000 fat mot det svenska bo¬
lagets 8,500 fat) och den likaledes obeskattade inhemska spriten ned¬
tryckte prisen, så är myndigheternas förfarande i sina hufvuddrag ka-
rakteriseradt.
Inberäknadt efterskattens nyss angifna belopp, uppgingo det svenska
bolagets förluster till 8,451,802 pesetas 28 céntimos.
Om bolagets reklamationsskrift af 12 oktober 1889, hvilken ej afsåg
de lidna förlusternas hela belopp, utan blott den del deraf, som upp¬
kommit genom den olagliga tillämpningen af lagen, yttrar sig de För¬
enade rikenas chargé d’affaires i Madrid, numera ministern A. Huitfeldt,
34
Konstitutionsutskottets Memorial N:o S.
hvilkens fullständiga och noggranna bekantskap med ärendet i alla dess
detaljer är höjd öfver hvarje tvifvel, i en skrifvelse af 12 november
1889 till ministern för utrikes ärendena herr grefve Lewenhaupt på
följande sätt:
»—---— — —----— — — — —----
Herr L. O. Smith stödjer sitt yrkande om ersättning å Real Orden
den 31 sistlidne juli, hvaruti El Consejo de Estado en pleno (statsrådet
in pleno) påvisar, hurusom spanska myndigheterna olagligt förfarit vid
bortslumpningen af bolagets spritlager, samt huru de enligt gällande
lag borde tillvägagått. Rättsgrunden, hvarå den nu ifrågasatta reklama¬
tionen stödjer sig, och hvarför redogöres i skriften, torde sålunda icke kunna
bestridas af spanska regeringen, som sjelf gillat densamma.
»I de skriften åtföljande tablåer (märkta 1—13) för hvarje plats,
der lagren bortauktionerats, redogöres för, huru myndigheterna förfarit,
och punktvis för hvilka förluster derigenom förorsakats bolaget och som
derför reklameras med stöd af berörda Real Orden. Beräkningarna äro
uppgjorda med största noggrannhet enligt bolagets här befintliga böcker,
och komma berörda tablåer, vid insändandet härifrån till vederbörande
spanska myndigheter, att åtföljas af autentiska verifikationer, såsom de
officiella auktionsannonserna, de exekutiva myndigheternas redogörelser
för auktionerna, tullqvitton m. m., hvilka verifikationshandlingar, som
fortfarande kompletteras här, icke torde behöfva insändas till kongl.
departementet. Med framläggandet af detta bevismedel vinnes, att de
spanska myndigheterna icke uppehålla målets afgörande genom att
införskaffa dem.
»Tablåerna 14 och 15 innehålla en resumé öfver de belopp, som
reklameras, och utgör slutsumman 4,014,623,94 pesetas. Densamma bi¬
rätt betydlig, men då spanska regeringen afslagit vår hemställan att i
godo öfverenskomma med bolaget om en billig godtgörelse, torde icke
befogad anmärkning kunna göras mot, att den 'moderation’ saknas, som
stäldes i utsigt genom hans excellens herr friherre Åkerhielms note
n:o 26 den 26 sistlidne augusti. Ställningen är nu en ganska annan,
och reklamationen baseras på spansk lag.»
Sedan chargé d’affaires Huitfeldt vidare erinrat, att, om skilnaden
mellan värderingsbeloppet och försäljningsbeloppet — hufvudposten —
blifvit så stor, de spanska myndigheterna sjelfva dertill äro skuld,
emedan de förfarit utan tanke på annat än att först åtkomma böterna
och auktionssportlerna och sedan utfå, hvad som fordrades för att betäcka
skatten, fortsätter han sålunda:
»Af tablåerna, som innehålla många rätt betecknande upplysningar
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
35
angående myndigheternas tillvägagående, inhemtas sålunda, att på flere
ställen auktionerna egt rum redan 2 å 3 dagar efter utlysningen, och
att lagren utbjudits i ett enda parti, oaktadt bolaget anhöll, att de måtte
utbjudas i mindre partier. Endast bankirhus och de största affärsfirmor
kunna köpa partier på J/2 å 1 million. I Huelva, hvarest spriten såldes
i mindre partier, öfversteg försäljningsbeloppet betydligt värderings-
beloppet.
»Beräkningarna öfver de lidna förluster, för hvilka ersättning
reklameras med stöd af ofvan omnämnda Real Orden, synas mig från
juridisk ståndpunkt befogade. Endast ett par anmärkningar skulle med
något skäl kunna framställas från spansk sida. Reglementet till spanska
spritlagen af den 26 juni 1888 säger nemligen i sina transitoriska
bestämmelser, att lagren — ’en poder de fabricantes, cosecheros y
especuladores’ (i tillverkares, vinodlares och spekulanters vård) — skulle
utgöra säkerhet för skatten, derest denna öfverskrider 100,000 pesetas.
Frågan är alltså: skola lagren å de olika platserna räknas särskild!,
eller skall bolaget anses såsom en och samma fabrikant med olika
filialer? Lagtexten afgör icke frågan; tolkas den på det för bolaget
ofördelaktigaste sättet, uppstår en minskning i det reklamerade ersätt¬
ningsbeloppet af ungefär 350,000 pesetas. Den andra anmärkningen är,
att bolaget af det begärda ersättningsbeloppet för de spritförråd, som
icke upptogos vid värderingen, skall återbära skatten, som icke uttogs
af myndigheterna och som spanska statskassan gått miste om på grund
af myndigheternas egen skuld.
Befogade invändningar kunna golgas mot att bolaget skall ersätta
denna skatt, synnerligen nu då skatten gått ned från 75 pesetas till 25.
Något skäl för att bolaget från början afstår från dessa två sista be¬
räkningarna synes icke förefinnas. Vidare torde få erinras, att ersättning
för ränteförlust som regel icke lemnas af stater vid dylika reklama¬
tioner0).»
I ett senare bref af 23 november 1889 föreslår chargé d’affaires
Huitfeldt, att den af professor Louis Renault författade reklamations-
skriften utan något ogillande förbehåll rekommenderas hos spanska
regeringen. Den innehåller — yttrar han — en både i juridiskt och
sakligt afseende så fullständig utredning af Real Orden den 31 sistlidne
juli, att den ovilkorligen bör tillhandahållas vederbörande, som skola *)
*) I enlighet med herr Huitfeldts råd nedsatte bolaget sedermera reklamationsbeloppet
från 4,014,643 pesetas 94 céntimos till 3,773,167 pesetas 19 céntimos,t eller med 241,476
pesetas 75 céntimos, af skäl som anföras i skrifvelse från herr Huitfeldt till grefve
Lewenhaupt den 21 januari 1890.
Bih. till Rihsd. Prot. 18,91. 3 Sami. 8 Höft.
6
36
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
fatta beslut i frågan; och dermed blefve det äfven obeböfligt att afgifva
någon annan mémoire i ämnet, då en sådan för öfrigt ej skulle kunna
tillägga någon ytterligare upplysning.
Af det anförda torde framgå, att bolagets på spanska regeringens
beslut (Real Orden) stödda reklamationsskrift borde kunna från svenska
regeringen, om den eljest hade någon känsla för sin pligt, påräkna det
kraftigaste understöd, som hon sjelf eller, derest så skulle behöfvas,
med anlitande af andra magters bona officia kunde åstadkomma.
Hon hade dervid att ytterligare stödja sig på den s. k. skilje¬
dom, hvilkens lydelse i Sverige hemlighållits, för att den skulle kunna
åberopas mot Sveriges rätt; och hon hade, om intet annat verkade, i
sin hand ett ofelbart hjelpmedel, nemligen protest mot den genom
spritskattelagen af 1889 föröfvade nya traktatskränkning.
Här funnos medel nog, derest man det ville, att bringa äfven en
starkare magts regering under den europeiska opinionens moraliska inter¬
dikt. Ingen regering skulle i ett dylikt fall länge kunna trotsa den
osynliga magten af en allmän mening.
Ja, det fans också andra medel än de redan antydda. Chargé
d’affaires Huitfeldt, som i skrifvelse den 23 november 1889 till grefve
Lewenhaupt uttalade sin öfvertygelse, att den genom spritskattelagen
af 21 juni 1889 begångna nya traktatskränkningen kunde användas
såsom medel att tvinga Spanien till eftergift i afseende på Karlshamns-
bolagets reklamation, mot det att Sverige frånsade sig rätt att protestera
mot nämnda lag, hade också föreslagit, att yttrande måtte infordras
från Kong! Maj:ts minister i Berlin, huru vida icke Tysklands regering
kunde förmås att förklara för spanska regeringen, att Tyskland hade
ett synnerligt intresse af att en öfverenskommelse i spritfrågan (mellan
Spanien och Sverige) komme till stånd, emedan en protest från Sveriges
sida skulle kunna försätta Tyskland i nödvändigheten att äfven prote¬
stera för bevarande af sina undersåtars rätt.
Det sätt, hvarpå denna anvisning upptogs, är synnerligen karakteri¬
stiskt för utrikesdepartementets sätt att behandla hela det ifrågavarande
ärendet.
Att Tyskland före framläggandet af 1889 års lag »högtidligen och
formligen» lofvat att ej protestera mot lagens drufspritartikel, är no g
icke tvifvel underkastad! Hvarför det skedde, kan man ju ej veta, men
det antagandet torde ej vara allt för vågadt, att det icke skedde utan
löfte om någon återtjenst, och att det var för denna återtjenst^ skull,
som kejsardömets regering bortskänkte de tyska spritexportörernas rätt
till likställighet med de spanske vinspritfabrikanterna. Om nu Sveriges
regering, i stället för att utan löfte om någon återtjenst uppoffra sven¬
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
37
ske medborgares traktatsenliga rätt, både nödgat Spanien att ej affordra
Sveriges spritexportörer den konsumtionsskatt, som var uppenbart och
erkändt traktatsvidrig från det ögonblick, då de spanske drufsprit-
tillverkarne befriades från samma skatt, så är det gifvet, att de tyske sprit¬
exportörerna, som i alla fall haft och hafva svårt att reda sig i konkur¬
rensen mot den svenske medtäflaren, skulle hafva blifvit rent af ute¬
stängda från den spanska marknaden. Man har giltiga skäl att antaga,
det de ej med tystnad skulle hafva fördragit ett sådant sakernas till¬
stånd, deri de blifvit försatta genom eftergifvandet af en genom traktat
dem tillförsäkrad rätt, och att deras missnöje ej kunnat lemnas obe-
aktadt af den kejserliga regeringen. Under sådana omständigheter gick
chargé d’affaires Huitfeldts råd tydligtvis derpå ut, att den kejserliga
regeringen borde förmås att i sitt eget välförstådda intresse hos spanska
regeringen understödja den svenska reklamationen och påskynda en
efter omständigheterna antaglig uppgörelse. Det är också tydligt, att
man för att vinna ändamålet borde till Berlin meddela, att protest från
svensk sida vore oryggligt besluten och nära förestående, derest ej till¬
mötesgående från spansk sida vore att motse.
Men det är ej mindre tydligt, att de svenske vederbörande icke ville
förstå denna enkla sak. »Eders Kongl. Maj:ts minister i Berlin», yttrar mi¬
nistern för utrikesärendena till protokollet den 14 april 1890, »hvars
yttrande af mig blifvit inhemtadt, har emellertid i skrifvelse den 13
december förklarat, att han för sin del icke anser, att Tyskland öfver
hufvud vore benäget att i den spanska spritfrågan gorå Sverige någon
väntjenst, och att eu framställning härom med säkerhet skulle möta ett
afslag.»
Af detta yttrande framgår, att man icke allenast icke gjorde något
meddelande till tyska regeringen, att man ämnade protestera, utan icke
ens någon framställning alls, samt att svensk-norske ministern i Berlin
lyckades till den grad taga sak på bak, att han i sitt svar talar om en
ifrågasatt »väntjenst» från Tysklands sida i en sak, der Tysklands rege¬
ring borde förmås att för sin egen skull understödja Sveriges reklama¬
tion. Grefve Lewenhaupts förfrågan till ministern Lagerlieim och dennes
svar bilda tillsammans ett föga tilltalande tankeutbyte, som ej. lärer
verksamt bidraga till att beslöja svenska regeringens brist på vilja att
häfda Sveriges rätt.
Slutet af regeringens skenbara verksamhet i saken är begynnelsen
värdigt.
I ministerielt statsråd den 14 april 1890 faststäldes lydelsen af
tvenne skrivelser — den ena sedermera ändrad vid ministeriel föredrag¬
38 Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
ning den 28 i samma månad — som chargé d’affaires Huitfeldt fick
uppdrag att framlemna till spanske utrikesministern.
I den ena, som skall föreställa en rekommendation för Karlshamns-
bolagets reklamationsskrift, anhålles, under vädjan till »spanska rege¬
ringens välbekanta rätts- och billighetskänsla», att nämnda skrift måtte
underkastas välvillig granskning, samt uttalas den öfvertygelse, att gransk¬
ningen skall ådagalägga, att reklamationen är grundad på de principer,
spanska regeringen genom den i Gaceta de Madrid för 14 september
1889 offentliggjorda Real Orden erkänt såsom rigtiga.
I den andra skrifvelsen, angående den spanska lagen af 21 juni
1889, anmärkes, under åberopande af traktatens art. 9 och lagens art. 4,
att stridigheten mellan lagen och traktaten är uppenbar, samt erinras,
att finansministern Gonzales i regeringens namn förklarat inför Cortes,
att »man just af detta skäl måst underhandla med Tyskland, att han erhållit
visshet om att Tyskland skulle afstå ifrån att, på grund af 15 art. i sin
traktat, göra invändning mot lagens tillämpning, att tack vare detta löfte*)
han nu kunde föreslå en lag, som hans företrädare, bunden af trakta¬
terna ända till 1892, icke kunnat åstadkomma året förut, samt att kam¬
maren utan farhåga för invändningar från de främmande magterna kunde
antaga lagen».
Härefter kommer följande 'otroliga utlåtelse, åt hvilken en särskild
plats torde vara beredd i historien om handhafvandet af Sveriges utrikes
angelägenheter:
»Det är sant, att det framgår af denna förklaring, att hans excellens
herr Gonzales trodde, att alla traktatmagterna hade gifvit sitt samtycke
till den modifikation, som lag’en komme att medföra vid tillämpningen
af tiaktaterna, men Konungens regerings samtycke har hvarken gifvits
eller begärts.»
Således, när en spansk minister, »talande i sin regerings namn»,
inför sitt lands representation uppgifver, att Sveriges regering gifvit sitt
samtycke till en öfverträdelse al den med svenska Riksdagens samtycke
slutna handelstraktaten, då har »Konungens regering» ingenting ange¬
lägnare än att åt nonom och den regering, i hvilkens namn han talade,
formulera en ursäkt: han »trodde», att han talade sanning!
. kan ej uttänka mer än en förklaring af finansministern Gonzales
ongtiga uppgift och af den välvilliga ursäkt, som svenska regeringen
ödmjukt gör på hans vägnar, nemligen att det ofta hörda, i synnerhet
i Madiid timligen allmänt yttrade påståendet är sant, att Tyskland lof-
vat på Sveriges vägnar.
*) Tysklands löfte.
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
39
Slutligen låter svenska regeringen »sig angeläget vara» att dels
»upprepa», hurusom friherre Åkerhielm, på samma gång som han i de¬
peschen af 26 augusti 1889 påpekade stridigheten mellan vår traktat
och den spanska lagen af 1889, förklarade sig icke för tillfället vilja be¬
gagna sig af denna »oregelbundenhet», dels förklara att, då man ännu
icke vet huru vida traktatsöfverträdelsen »kommer att skada våra in¬
tressen», Konungens regering icke heller nu är böjd att åberopa den
rätt, som traktaten i detta hänseende tillförsäkrar oss, »så länge omsorgen
om våra intressen ej tvingar oss att göra det».
Man skulle väl kunna förklara, om en regering som den spanska
tillgrepe den advokatyren, att en uppenbar traktatsöfverträdelse är loflig,
derest ej medkontrahenten bevisar att den länder honom till skada
hvilket ätt uppenbarligen förutsätter den omöjliga bevisningen om huru
mycket skadan minst går upp till. Deremot torde det vara någonting
hittills ohördt i de internationella relationernas annaler, att den regering,
mot hvars land traktatsöfverträdelsen är rigtad, gör till sin angelägnaste
omsorg att utfinna en dylik advokatyr.
Beträffande skadans verklighet har jag redan erinrat, att om svenska
regeringen med anledning af lagens 4 artikel, som fritager största delen
af den spanska sprittillverkningen från konsumtionsskatt, hade med stöd
af traktatens oförtydbara löfte framtvungit samma förmån för den
svenska spritimporten, denna ofelbarligen skulle hafva blifvit alldeles
befriad från ■ den tyska konkurrensen. Det är vidare alldeles tydligt,
att den då äfvenledes skulle hafva fått en gynsammare ställning i täflan
med den spanska tillverkningen. Jag vill tillägga, att cortesförhand-
lingarna 1889 utvisa — hvad för öfrigt är sjelfkärt — att spanska re¬
geringen ej hyste något tvifvel om, att det var pa den utländska im¬
portens bekostnad som den inhemska vinsprittillverkningen skulle, ge¬
nom den traktatsvidriga skattefriheten, höjas. Och slutligen borde svenska
regeringen på den tid, som förflutit sedan midten af år 1889, hafva hunnit
förskaffa sig upplysningar om den högst betydliga minskningen i Spaniens
behof af utländsk sprit.
Af denna saks förlopp inhemtas, att Kong]. Maj:t tillmäter sig magt
och myndighet att efterskänka landets rätt, sådan den finnes försäkrad
i fördrag, som med motsvarande uppoffringar från svensk sida slutits
med främmande magter, fördrag som endast med Riksdagens bifall kunnat
erhålla gällande kraft. Deraf framgår också, att de nuvarande grund-
lagsbestämda formerna för behandlingen af ärenden rörande förhållandet
till främmande magter icke erbjuda någon garanti för en förståndig och
fosterländsk skötsel af dessa angelägenheter».
Bill. till lliksd Prof. 1891. 3 Samt. 8 Höft.
7
40
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.
Herrar Unger och Johnsson hafva begärt få antecknadt, den förre, att
han inom utskottet icke deltagit i bedömande af lagligheten af de af
utskottet enligt § 107 regeringsformen anmälda regeringsåtgärder, den
senare, att han icke deltagit i behandlingen af ofvanberörda under 3:o
i utskottets memorial anmärkta ärende.
Vidare har här skolat antecknas, att herr Carlborg icke deltagit i
dechargefrågans slutliga behandling inom utskottet.
Herrar Alin, Gilljam, Lindahl, von Post, Gustaf Berg, Kajerdt och
Helander hafva begärt få antecknadt, att de ansett att utskottet, med
den i 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen utskottet tillerkända rätt,
bort. besluta, att det till utskottets protokoll afgifna yttrande af herr
Hedin, hvari han motiverar sin särskildt anmälda reservation, rörande
det ärende, som afhandlas i de af utskottet infordrade ministeriella pro¬
tokoll, icke skulle få åtfölja utskottets betänkande.
Stockholm, Irar Haaggströms boktryckeri, 1891.