JUSTITIEOMBUDSMANNENS
EMBETSBERÄTTELSE,
afgift eu vid lagtima riksmötet år 1891;
samt
Tryckfrihetskommitterades Berättelse.
-=>8
STOCKHOLM
IVAR H^EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI
1891.
*
INNEHÅLL. >
Inledning ..................................................................................................................
Redovisning för åtal, anställda mot:
1) kyrkoherden H. Gröna, för felaktig anteckning i prestbetyg ....................................
2) magistraten i Linköping, för obehörigt förbud mot hållande af föredrag (forts, från
1889 års embetsberättelse sidd. 62—72) ..................................................................
3) borgmästaren i Jönköping Y. Palmgren, för d:o d:o d:o (forts, från 1889 års em¬
betsberättelse sidd. 73—80).......................................................................................
4) häradshöfdingen A. F. Unseus, för smädliga yttranden under tjenstutöfning............
5) kontraktsprosten J. H. Wingqvist, för obehöriga uppgifter i prestbetyg ..................
6) kyrkoherden P. J. C. Wollin, för d:o d:o d:o............................................................
7) konsistorienotarien A. B. Magni, för vägran att vidimera en till Göteborgs dom¬
kapitel ingifven handling ..........................................................................................
8) t. f. landssekreteraren A. Pipon, för dröjsmål med ransakning.................................
9) vice pastor E. K. Böös, för obehöriga uppgifter i prestbetyg .................................
10) vice häradshöfdingen N. von Zweigbergk, för oriktig dom.......................................
11) vice häradshöfdingen Fr. Bergenholtz, för d:o d:o......................................................
12) vice häradshöfdingen K. M. Lind, för försummelse i fråga om expedition af utslag
i brottmål m. m.......................................................................................................
13) rådstufvurätten i Helsingborg, för hustrus förordnande till förmyndare för sin man
14) vice häradshöfdingen J. af Sandeberg, för dröjsmål med utlemnande af protokoll ...
15) häradshöfdingen C. O. Schlyter, för en persons obehöriga qvarhållande i häkte ......
16) t. f. komministern C. G. Nyström, för obehörigt yttrande under embetsutöfning......
17) häradshöfdingen B. W. Hernblom, för oriktig dom...................................................
18) landssekreteraren C. O. de Frese, för felaktighet i fråga om verkställighet af straff
19) magistraten i Lund, för obehörigt förbud mot hållande af föredrag ........................
20) polismästaren och rådstufvurätten i Göteborg, för en persons häktande och qvarhål¬
lande i häkte ...........................................................................................................
Redogörelse för två mål, i hvilka åtal förordnats men förfallit eller nedlagts, nämligen
angående
1) en numera afliden lasarettsläkare i Östersund, för tjenstefel.................................
2) landssekreteraren i Vermlands län, för dröjsmål med verkställighet af utslag i
brottmål ...............................................................................................................
Angående lagskipningens tillstånd i riket ........................................................................
Sid.
1
2
5
6
6
10
19
27
35
37
39
40
43
47
50
53
61
62
67
77
86
93
94
97
Sid.
Hemställanden i åtskilliga lagstiftningsärenden:
1. Förklaring af 12 § utsökningslagen m. m...................................................... 97
2. Ändring af § 5 inteckningsförordningen ............................................................ 112
3. Ändringar i kyrkostämmoforordningen för Stockholm ....................................... 120
Anmärkningar i vissa särskilda frågor:
1. Ersättning för ekonomiska besigtningar å ecklesiastika boställen ..................... 124
2. Beräkning af strafftid för fånge, intagen å sjukvårdsanstalt utom fängelset...... 131
3. Felande uppgifter till handelsregistren.............................................................. 135
4. Ofullständigheter i saköreslängder .................................................................... 136
1890 års embetsresor.................................................................................................... 137
Uppgift å antalet af de under år 1890 inkomna klagomål och anställda åtal............... 138
Utdrag af högsta domstolens minnesbok ...................................................................138
Anmälan att icke någon lagförklaring blifvit utfärdad efter nästlidna års riksdags början 140
Angående de i bilagan intagna uppgifter från statsdepartementen................................. 140
BILAGA.
Uppgifter från statsdepartementen på de af Riksdagen år 1890 aflåtna skrifvelser och
i anledning af dessa vidtagna åtgärder ................................................................. 143
Förteckning å de i berörda skrifvelser omförmälda ärenden, som ännu icke blifvit slut¬
ligen afgjorda ............................................................................................ 159
» å de genom föregående riksdagars underdåniga skrifvelser anhänggiggjorda
ärenden, hvilka i bilagan till senaste embetsberättelse finnas upptagna så¬
som då ännu icke afgjorda, samt å de åtgärder, som sedermera blifvit med
dem vidtagna ........................................................................................... 161
Tabell öfver förenämnda uppgifter ................................................................................. 174
Berättelse af kommitterade för tryckfrihetens vård......................................................... 175
*
Till Riksdagen.
-sinligt § 14 i den för Riksdagens justitieombudsman utfärdade
instruktion åligger det mig att till Riksdagen afgifva redogörelse för
min förvaltning af justitieombudsrnansembetet under tiden sedan näst¬
föregående berättelse af mig afgafs.
Denna skyldighet får jag härmed fullgöra.
Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 18.91 års riksdag.
1
2
Till en början lemnas här nedan redogörelse för sådana åtal, som,
enligt förordnande af mig eller företrädare i justitieombudsmansembetet,
anställts mot embets- och tjensteman för fel eller försummelse under
utöfning af embete eller tjenst, och hvilka mål blifvit genom utslag,
som kommit mig tillhanda efter nästföregående berättelses afgifvande,
slutligen afgjorda eller åtminstone af en domstol pröfvade.
Oriktigt freja- I en hit ingifven klagoskrift anmälde Olof Bernhard Andreasson till
bety9' åtal kyrkoherden i Tjörns pastorat H. Crona för det han, i strid med
rätta förhållandet, i utfärdadt frejdbetyg intygat, att klaganden skulle
vara förlustig medborgerligt förtroende, hvilket haft till följd att kla¬
ganden, ehuru han aldrig varit för brott tilltalad eller straffad eller på
något sätt förverkat medborgerliga rättigheter, vid 1888 års vapenöfning
med värnpligtige, blifvit af förmän och kamrater räknad bland oger¬
ningsman och jämlikt gällande värnpligtslag ansetts ovärdig att deltaga
i vapenöfning och exercis samt i stället i början af öfningsmötet anvi¬
sats att tillsammans med bestraffade brottslingar förrätta hvarjehanda
grofarbeten; hvarjämte, sedan vederbörande befäl, i följd af klagandens
ständigt upprepade protester mot betygets riktighet, anskaffat bevis att
klaganden vore välfräjdad, olägenheter för klaganden förekommit och
troligen äfven förekomme i följd häraf att klaganden blifvit mindre än
andra kamrater och andra värnpligtige vapenöfvad; förbehållande sig
klaganden att för den skymf och det obehag, hvilka sålunda honom
utan hans förskyllan ådragits, få mot kyrkoherden framställa de ersätt¬
ningsanspråk, till hvilka han kunde finna sig befogad.
Vid denna skrift var fogad afskrift af det däri omförmälda betyg,
så lydande:
Gemensamt prestbetyg för till värnpligt inskrifning sskyldige år 1888
inom Stenkyrka församling.
Hemvist
|
år
|
Födelse
månad
|
dag
|
Namn och yrke
eller titel
|
Kristendoms-
knnskap
|
Natt¬
vards¬
gång
|
Frejd
|
Koppor
|
Anteck¬
ningar
|
Glöshed.
|
1865
|
Sept.
|
13
|
Olof Bernhard An¬
dreasson.
|
försvarlig.
|
oför¬
hindrad.
|
förlustig
med¬
borger¬
ligt för¬
troende.
|
vacc.
|
|
Tjörn i pastorsexpeditionen den 2 mars 1888. Hugo Crona.
Pastor.»
3
I häröfver infordrad förklaring genmälde kyrkoherden Crona, att i
det gemensamma prestbetyg för till värnpligt inskrifningsskyldige år 1888
inom Stenkyrka församling, hvilket betyg blifvit upprättadt i ett enda
exemplar, genom oafsigtlig misskrifning af kyrkoherden eller hans skrif-
biträde, hvilken misskrifning förmodligen skett genom anteckning i oriktig
kolumn, en felaktig uppgift lemnats rörande klagandens frejd. Då
emellertid detta obehagliga förhållande i rätt tid kommit till kyrko¬
herdens kännedom, så hade kyrkoherden lemnat rättelse i denna upp¬
gift, på det att ingen olägenhet eller skada skulle vederfaras kla¬
ganden i följd af den felaktiga anteckningen. Denna rättelse skedde på
följande sätt: Kyrkoherden öfverlemnade till klaganden ett särskildt
betyg, hvilket utvisade, att klaganden åtnjöte medborgerligt förtroende,
och anmodade kyrkoherden på samma gång klaganden att genast vid be-
väringsmötets början till vederbörande befäl aflemna detta betyg och
begära rättelse med afseende på det förra, hvartill klaganden äfven för¬
klarade sig villig, och hvilket klaganden också gjorde, ehuru han i sin
klagoskrift uraktlåtit att anföra denna omständighet.
En af vederbörande bataljonschef till pastorsembetet i Stenkyrka
församling ställd, förklaringen bifogad, skrifvelse styrkte äfven, att kla¬
ganden vid framkomsten företett det nya betyget.
Då obestridligt vore, att ett betyg af senare datum egde vitsord
och giltighet framför ett föregående, då det medborgerliga förtroendet i
det nya betyget var styrkt, och då kyrkoherden lemnat den rättelse af
det begångna felet, som synts honom vara den lämpligaste, så ansåge
kyrkoherden sig böra fritagas från allt ansvar, om under bevärings-
öfningarna klaganden i något afseende blifvit behandlad på ett sätt, som
stått i strid med hans företedda betyg.
Berörda skrifvelse i ämnet från vederbörande bataljonschef var af
följande lydelse:
»Till pastorsembetet i Stenkyrka.
Enär beväringsmannen N:o 41 yfss Bernhard Andreasson, som
enligt i aflemningsrullan vid årets inskrifningsförrättning gjord anteckning
är förlustig medborgerligt förtroende, hvilken anteckning skett på grund
af vid sagde förrättning aflemnadt prestbetyg, hvaraf bestyrkt afskrift
härhos bifogas, vid framkomsten hit företett nytt prestbetyg, dateradt
den 20 maj detta år, af hvilket bestyrkt afskrift likaledes här öfver-
lemnas, samt mannen i fråga vid hållet förhör försäkrat sig aldrig hafva
varit vid domstol tilltalad för brott eller för dylikt bestraffad, så får
jag äran anhålla, att pastorsembetet behagade före utgången af nu på-
4
gående möte eller senast tisdagen den 12 dennes hit inkomma med upp¬
gift rörande förhållandet i fråga.
Backamo den 7 juni 1888.
Carl Lagercrantz.
Bataljonschef.»
Vid denna skrifvelse funnos fogade afskrifter dels af ofvanintagna
den 2 mars 1888 utgifna prestbetyg, dels ock af det utaf kyrkoherden
omförmälda, senare utfärdade prestbetyget för klaganden, varande det¬
samma så lydande:
»Att hemmasonen Olof Bernhard Andreasson från Glöshed af nedan-
skrifne församling är född den 13 september 1865 (sextiofem) i Sten¬
kyrka församling af Bohus län, eger försvarlig kristendoinskunskap,
är oförhindrad att begå II. H. nattvard och åtnjuter medborgerligt för¬
troende, varder härmed på begäran intygadt.
Stenkyrka af Bohus län i pastorsexpeditionen den 20 maj 1888
(åttioåtta).
Hugo Crona.
Pag. 122 i Husf.-bok P.»
Efter det kyrkoherdens förklaring eu längre tid hållits härstädes för
klaganden tillgänglig för påminnelsers afgifvande, utan att klaganden
däraf sig begagnat, tog jag i öfvervägande hvad i målet förekommit;
och enär kyrkoherden Crona, på sätt han erkänt, genom utfärdandet af
ofvan omförmälda felaktiga prestbetyg af den 2 mars 1888 obestridligen
låtit komma sig till last en tjensteförsuminelse, till följd hvaraf klaganden
utan sin förskyllan tillskyndats besvär och obehag, samt klaganden för
denna försummelse å kyrkoherden påstått ansvar, fann jag mig icke
kunna underlåta att härför ställa kyrkoherden under tilltal, men då
kyrkoherden sökt afhjälpa det af honom begångna felet och förebygga
de menliga följderna däraf för klaganden, ansåg jag kyrkoherden icke
skäligen kunna till ersättningsskyldighet i målet förpligtas; och fann jag
mig därför föranlåten hos domkapitlet i Göteborg yrka att, på grund af
1 § i kongl. cirkulärbrefvet den 21 augusti 1786 samt 1 § i kongl. cirkulär-
brefvet den 7 december 1787, kyrkoherden Crona måtte för det tjenstefel,
hvartill han i angifna hänseendet gjort sig skyldig, af domkapitlet till¬
delas tjenlig föreställning med tillagd förmaning att i sin tjenstutöfning
iakttaga vederbörlig noggrannhet och ordentlighet.
I häröfver infordrad förklaring åberopade Crona ett så lydande
intyg:
€
5
»På begäran af herr kyrkoherden Ilugo Crona får jag härmed in¬
tyga att 1888 den 2 maj, då beväringen från Tjörn aflemnades, det af
mig upplystes för marschbefälet, att misstag blifvit begånget vid ut-
skrifvandet af prestbevisen, hvarigenom beväringsmannen Olof Bernhard
Andreasson 41 yf}g från Glöshed var antecknad som 'förlustig medbor¬
gerligt förtroende’, samt företeddes och öfverlemnades ett nytt riktigt
bevis till samma befäl, hvilket under edlig förpligtelse försäkras. Linda!
den 11 november 1889.
Carl Ljungman, afdelningsområdesbefälhafvare i lifkompaniområdet N:o 91».
Vidare anförde Crona hutvudsakligen, att af den förut ingifna för¬
klaringen och af sistberörda intyg lätt kunde utrönas, om den rättelse,
som af Crona verkställts, varit tillfredsställande, samt om skulden till den
orättvisa behandling, som vederfarits klaganden under några mötesdagar,
vore att räkna honom, Crona, eller befälet till last.
Genom utslag den 11 december 1889 afgjordes målet af domkapitlet,
som därvid i enlighet med mitt yrkande och med stöd af 1 § i kongl.
cirkulärbrefvet den 21 augusti 1786 samt 1 § i kongl. cirkulärbrefvet den
7 december 1787 fann lagligt skriftligen göra kyrkoherden Crona, med
hänsyn till anmärkta förhållandet, tjenlig föreställning med tillagd för¬
maning att i sin tjenstutöfning iakttaga vederbörlig noggrannhet och
ordentlighet.
Häröfver anförde Crona hos Göta hofrätt besvär, men förklarade
kongl. hofrätten genom utslag den 6 mars 1890, att hofrätten funne
skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i öfverklagade utslaget.
Mot detta hofrättens utslag har talan ej blifvit fullföljd.
I justitieombudsmannens embetsberättelse till 1889 års Riksdag (sidd.obehörigt för¬
tid—72) redogöres för ett hos Göta hofrätt emot magistraten i LinköpinZundTåfföll-
anhängiggjordt och utfördt åtal för det magistraten enligt beslut drag.
den 9 juni 1887, i hvilket beslut borgmästaren F. Stånggren samt råd¬
männen v. häradshöfdingen C. A. Håkansson, auditören A. F. Olsson
och auditören E. Schreiber deltagit, förvägrat fil. lic. Knut Wicksell att
i nämnda stad hålla ett i laga ordning anmäldt föredrag: »Om folk¬
ökningen i Sverige och de faror den medför för det allmänna välståndet
och för sedligheten». På detta åtal meddelade hofrätten den 20 no¬
vember 1888 utslag af innehåll, att enär magistraten hvarken af 13 §
i gällande ordningsstadga för rikets städer eller af lag i öfrigt käft giltigt
stöd för meddelandet af ifrågavarande förbud, hofrätten, jämlikt 25 ka-
6
pitlet 17 § strafflagen, dömde borgmästaren Stånggren samt rådmännen
Håkansson, Olsson och Schreiber att för det felaktiga förfarande, hvar¬
till de genom deltagandet i beslutet om samma förbud gjort sig skyl¬
dige, höta, borgmästaren Stånggren trettio kronor, samt en hvar af de
öfrige tjugu kronor.
Detta utslag öfverklagades inom föreskrifven tid af borgmästaren
Stånggren och magistratens öfrige ofvanbemälde ledamöter, men har
Kongl. Maj:t genom utslag den 16 december 1889 förklarat sig ej finna
skäl att i hofrättens utslag göra ändring.
Obehörigt för- Enligt hvad i samma embetsberättelse (sidd. 73—80) närmare för-
illdeZffö,-'e-mhles, hade jämväl borgmästaren i Jönköping F. V. Palmgren blifvit hos
drag. Göta hofrätt ställd under tilltal för det han enligt beslut den 7 juni 1887
förvägrat Wicksell att i Jönköping hålla omförmälda föredrag; och
dömde hofrätten genom utslag den 20 november 1888, enär borgmästaren
Palmgren hvarken af 13 § i gällande ordningsstadga för rikets städer
eller af lag i öfrigt haft giltigt stöd för meddelandet af ifrågavarande för¬
bud, jämlikt 25 kapitlet J7 § strafflagen, honom att för det felaktiga
förfarande, hvartill han sålunda gjort sig skyldig, bota trettio kronor.
På häröfver af borgmästaren Palmgren anförda underdåniga besvär
har Kongl. Maj:t, likaledes enligt utslag den 16 december 1889, förklarat
sig ej finna skäl att göra ändring i hofrättens utslag.
Smädliga yit- I en hit ingifven skrift omförmälde förre handlanden i Nyland
randmarl. d° E. W. Carlsson och hans hustru Maria Carlsson, förutom annat, som
fanns icke böra till någon justitieombudsmannens vidare embetsåtgärd
föranleda, att under ransakning med bemälda makar inför Boteå tingslags
häradsrätt, hvarest de ställts under tilltal för delaktighet i en af koppar¬
slagaren J. Delin föröfvad mordbrand, häradshöfdingen i Ångermanlands
mellersta domsaga Axel Ferdinand Unaeus såsom ordförande i bemälde
häradsrätt mot makarne Carlsson användt hänsynslösa och groft för¬
närmande uttryck, bland hvilka särskildt framhållits mot mannen Carls¬
son: »Det är du, som är bofven och som förledt Delin till mordbrand,
du borde hängas upp på en vägg och piskas, tills du bekände» och »Ni
är en riktig skurk» samt mot hustru Carlsson: »Tig och håll käften,
skojerska». och »du är en riktig ragata, du ljuger».
Under åberopande af nedan intagna intyg, hvilkas riktighet Boteå
7
häradsrätts hela nämnd vore i tillfälle vitsorda, hemställde makarna
Carlsson, att, enär häradshöfdingen Unseus genom det af klagandena
anmälda förfarandet uppenbarligen gjort sig skyldig till vald och manna¬
mån samt i domstolen vid flera tillfällen mot klagandena framställt
straffvärda beskyllningar och förnärmelser och betett sig på ett, särskilt
för en domare, ovärdigt sätt, han måtte åtalas för sådana förseelser,
som omförmälas i 25 kapitlet strafflagen samt i 16 kapitlet 7 och 8 §§
samma lag.
De åberopade, vid skriften fogade intygen voro af följande lydelse:
»På begäran får jag härmed intyga, att jag, som flera gånger be¬
funnit mig bland menigheten i tingssalen, då ransakning egt rum inför
Boteå häradsrätt med för anstiftande af mordbrand tilltalade handlanden
Ernst Vilhelm Carlsson från Nyland och hans hustru Maria Carlsson,
därvid hört och iakttagit, då ordföranden i rätten, häradshöfdingen Axel
Unfeus, i uppretad sinnesstämning, vänd till mannen Carlsson, i rytande
ton yttrade: dels ’det är du som är bofven, du borde hängas upp på
eu vägg och piskas till du bekände’, dels ock ’Ni är en riktig skurk’,
m. fl. uttryck.
Likaledes har jag hört samme ordförande, i enahanda ton och sin¬
nesstämning, yttra till hustru Carlsson: ’tig och håll käften, skojerska’,
’Ni är eu riktig ragata’, in. m.
Vid ett tillfälle, sedan ransakning pågått flera timmar, framställde
hustru Carlsson, synbarligen sjuk och medtagen, till domstolen anhållan
om tillstånd att få sätta sig, emedan hon vore sjuk och icke längre or¬
kade stå, hvartill ordföranden genmälde ’Ni bär tid att sta.
Ofvanstående erinrar jag mig klart och tydligt och kan med liflig
ed bestyrka detsamma.
Lunde den 22 okt. 1888.
N. P. Holm,
Skomakare från Sundsvall.
Bevittnas:
Adolph Hellblom. A. Lundqvist.
Ramsele. Gudmundrå.»
»På begäran får jag härmed under edlig förpligtelse intyga: att jag,
som flera gånger befunnit mig bland menigheten i tingssalen, då ransak¬
ning egt rum inför Boteå häradsrätt med för anstiftande af mordbrand
tilltalade handlanden Ernst Vilhelm Carlsson från Nyland och hans
hustru Maria Carlsson, därvid hört och iakttagit, då ordföranden i rät¬
ten, häradshöfdingen Axel Unaeus, i synbart uppretadt tillstånd, vänd
till mannen Carlsson, i hård ton yttrade: Vlet är du som är bofven, du
borde hängas upp på en vägg tills du bekände’.
Likaledes har jag flera gånger hört samme ordförande i enahanda
ton och sinnesstämning yttra till hustru Carlsson: ’tig och håll käften,
skojerska’.
Vid ett tillfälle, sedan ransakning pågått flera timmar, framställde
hustru Carlsson, synbarligen sjuk och medtagen, till domstolen anhållan
om tillstånd att få sätta sig, emedan hon var sjuk, hvartill ordföranden
genmälde: ’Du har tid att stå’.
Utan att närmare kunna specificera de särskilda tillfällena, kan jag
dock erinra mig ofvanstående som om det händt i går; försäkras.
Nyland den 22 okt. 1888.
J. E. Johansson,
Arb. Ytterlännäs.
Bevittnas:
Adolf Hellblom,
Kamsele.»
I infordrad förklaring anförde häradshöfdingen Uriaeus, att, såsom
protokollen utvisade, makarna Carlsson vid flera tillfällen under ransak-
ningen uppfört sig så oförskämdt och otillständigt, att det mången gång
icke varit möjligt låta dem begge samtidigt innevara under ransakningen.
Hvarken milda eller allvarliga föreställningar, att de hade att skicka sig
anständigt hade på dem utöfvat någon inverkan, utan hade domstolen
varit nödsakad att utvisa än den ena än den andra af dem. Emot åkla¬
gare och vittnen hade de framkastat beskyllningar, som å heder och
ära gått. Att hustru Carlsson, som svårast förgått sig mot vittnen i
målet, flera gånger måst nedtystas, hade icke kunnat undvikas. Om
därvid af häradshöfdingen om henne begagnats sådana uttryck som att
hon vore en skojerska eller ragata, hvilket häradshöfdingen ej erinrade
sig, hade de icke varit oförtjenta. För sina smädelser och äreröriga
beskyllningar mot åklagaren hade mannen Carlsson af häradsrätten
ådömts bestraffning. För förnärmelse mot häradshöfdingen hade Carls¬
son, efter åtal af vederbörande advokatfiskal, blifvit af Svea hofrätt dömd
till en månads fängelse. Uå klagoskriften, hvilken tillkommit allenast
af illvilja och elakhet, icke förtjenade något afseende, tillförsåge sig så¬
ledes häradshöfdingen, att densamma ej komme att till vidare åtgärd
föranleda.
I anledning af denna förklaring erinrade klagandena i afgifna på¬
minnelser, bland annat, att häradshöfdingen icke ens bestridt, att han så-
9
som ordförande i Boteå häradsrätt begagnat de smädliga och förklenliga ytt¬
randen, som klagandena lagt honom till last, och för den skull måste anses er¬
känt sig hafva framkastat de beskyllningar, som klagandena i sin klagoskrift
omförrnält. Väl hade häradshöfdingen påstått, att klagandena uppfört sig
»oförskämdt och otillständigt» inför domstolen och deraf funnit anled¬
ning att i viss mån försvara sitt handlingssätt, men om än klagandena
icke alltid iakttagit jämnmod och lugn, så gåfve klagandenas handlings¬
sätt, vore det än så oskickligt, under inga förhållanden en domare rätt
att i domstolen begagna uttryck af den sårande beskaffenhet, som kla¬
gandena i sin skrift anmält, såsom att öppet beskylla klagandena för
brott, hvilka klagandena ej begått, samt att nedsmutsa klagandena med
ärekränkande tillmålen, som just därför, att de voro framkastade offent¬
ligen af en domare under hans tjenstutöfning, ej kunnat undgå att än
ytterligare nedsätta klagandena i allmänhetens ögon. För den händelse
häradshöfdingens tysta medgifvande och af klagandena åberopade attester
icke skulle anses utgöra tillräckliga bevis därom, att häradshöfdingen
på nyssnämnda sätt förgått sig, så vore klagandena i tillfälle att med
eu mängd vittnen, däribland hela Boteå häradsnämnd, fulltyga sina på¬
ståenden; och påyrkade klagandena fördenskull fortfarande att härads¬
höfdingen måtte för sin ifrågavarande förseelse ställas till ansvar.
Då två personer skriftligen intygat, att häradshöfdingen Unseus under
handläggningen af i fråga varande brottmål till klagandena riktat skymf-
liga, ej mindre för deras medborgerliga anseende kränkande, än äfven
domareembetets värdighet nedsättande tillmålen, de där, såvidt de åsyftat
hustru Carlsson, häradshöfdingen icke velat bestämdt förneka, fann ju¬
stitieombudsmannen sig icke böra lemna klagandenas framställning i
denna del utan beifran; och uppdrog han därför åt advokatfiskal i Svea
hofrätt att inför hofrätten åtala häradshöfdingen Unaeus och å honom
yrka ansvar enligt lag för hvad efter sakens fullständiga utredning
kunde finnas ligga honom till last i förevarande afseende.
Efter slutad skriftvexling meddelade hofrätten den 9 januari 1890
utslag i målet af innehåll att, emedan genom hvad häradshöfdingen
Unaeus i förklaringen vidgått samt i öfrigt i målet förekommit härads¬
höfdingen Unaeus vore förvunnen att hafva under handläggningen af
ofvan omförmälda ransakningsmål med smädliga yttranden förolämpat
så väl förre handlanden Carlsson som dennes hustru; ty pröfvade hof¬
rätten, likmätigt 16 kapitlet 9 §, 25 kapitlet 17 och 18 §§ samt 4 kapitlet 2 §
strafflagen, rättvist döma häradshöfdingen Unseus att bota, för förolämp¬
ning mot mannen Carlsson femtio kronor, för förolämpning mot hustru
Carlsson femtio kronor samt för det fel i embete!,, hvartill han genom
Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 18.91 års riksdag. 2
10
Obehöriga upp
gifter i prest-
betyg.
berörda förfarande gjort sig skyldig, likaledes femtio kronor eller till¬
hopa etthundrafemtio kronor.
Häröfver har häradshöfdingen Unams inom föreskrifven tid anfört
underdåniga besvär, hvilka ännu icke blifvit slutligen afgjorda.
Arbetaren Andreas Andersson Seger i Saxtorp Storegården anmälde
hos justitieombudsmannen bland annat, att kontraktsprosten och kyrko¬
herden i Algutstorps pastorat J. H. Wingqvist, enligt hvad klagoskriften
bifogadt utdrag af domboken, hållen vid lagtima vintertinget med Kul-
lings härad år 1887, utvisade, för Seger utfärdat frejdbevis, hvari kon¬
traktsprosten infört, att Seger vore ansedd för en vådlig och samhälls-
störande person, hvilket ingalunda vore händelsen och hvartill kontrakts¬
prosten, enligt Segers åsigt, icke varit berättigad. Under anmärkning
att berörda förfarande syntes vara straffbart enligt 25 kapitlet 16 § straff¬
lagen yrkade Seger, att kontraktsprosten måtte åläggas till honom ut¬
gifva 500 kronor i skadestånd för ärekränkning och minskad arbetsför¬
tjenst under två års tid. Tillika anmälde Seger, att kontraktsprosten
hvarje år en dag på hösten läte sina konfirmander upptaga potatis, hvar¬
till de genom kungörelser i församlingens kyrkor anbefalldes att inställa
sig, och hvarvid hvarken kost eller annan ersättning därför af honom
lemnades — dock vore de s. k. bättre frikallade från denna tribut.
I förenämnda domboksutdrag fanns intagen en så lydande afskrift af
ifrågavarande frejdbevis:
»Att arbetaren Andreas Andersson Seger från Saxtorp Storegården
i Tumbergs hithörande annexförsamling, född den 26 oktober 1840 i
Tumberg, eger försvarlig kristendomskunskap, fritt tillträde till H. H.
nattvard, har enligt anteckning i härvarande kyrkobok blifvit straffad
för öfvervåld år 1866 och dömd för oloflig bränvinsminutering år 1873
samt är i allmänhet inom församlingen ansedd såsom en vådlig och sam-
hällsstörande person, betygas af Algutstorp den 19 februari 1886.
./. H. Wingqvist, pastor.
Att denna afskrift är likalydande med ett i Kullings häradsrätts
protokoll för den 24 februari 1886 n:o 42 intaget bevis, styrker:
Gust. Pettersson, Björke. Nils Persson i Gotstad Asklanda.»
Uti afgifven förklaring anförde kontraktsprosten: på grund af Kul¬
lings häradsrätts utslag den 30 december 1885 affordrades kontrakts¬
prosten »fullständigt prestbevis angående tilltalade Seger». Länge fun-
11
derade kontraktsprosten öfver hvad som kunde menas med ett fullstän¬
digt prestbevis för en tilltalad. Val vetande att särskild! formulär borde
följas vid utfärdandet af prestbevis för fångar, kände han dock icke nå¬
gon författning, som meddelade någon föreskrift, huru prestbevis för
tilltalade personer skulle vara beskaffade. Han ämnade därför till en
början endast lemna ett vanligt frejdbevis, men anseende det vara af
vigt för häradsrätten att få så noggrann kännedom om personen i fråga
som möjligt antecknade kontraktsprosten icke allenast hvad som funnes
om Seger anmärkt i kyrkoboken, utan ock huru han vore i hemorten
känd, hvilket senare tillägg kontraktsprosten ansett sig berättigad i detta
säregna fall att göra på grund af ett Kullings häradsrätts protokoll af
den 28 oktober 1884, då icke mindre än 16 vittnen nästan enhälligt om
Seger intygat de af kontraktsprosten nämnda egenskaperna. Seger
hade ock sedan dess blifvit dömd, såsom förklaringen bilagdt utdrag ur
saköreslängd visade. Detta vore det enda fall, då kontraktsprosten in¬
satt något dylikt i Segers betyg och detta endast därför, att kontrakts¬
prosten blifvit genom utslag affordrad fullständigt bevis för honom så¬
som tilltalad. Hvad beträffade Segers påstående att kontraktsprostens
betyg skulle hafva förorsakat Seger dåligt rykte och brist på arbete, så
vore detta alldeles icke sant, hvilket tydligt framginge af det förut åbe¬
ropade protokollet af den 28 oktober 1884, som relaterats i Alingsås
tidning. I hemorten vore Seger alltför noggrant känd, utan några be¬
tyg af kontraktsprosten, och på främmande ort hade icke dennes betyg
kunnat vara Seger till hinder, efter som han då alltid varit försedd med
ett vanligt arbetsbetyg, hvari icke varit antecknad någon anmärkning
mot hans frejd. I vanliga fall egde man ju icke rätt att i eu persons
frejdbetyg anteckna de förbrytelser, som kunde vara om honom anmärkta
i kyrkoböckerna, så länge han icke mistat medborgerligt förtroende.
Seger syntes därför haft lika goda skäl att anmäla kontraktsprosten för
dennes anteckning, att Seger blifvit straffad för öfvervåld och oloflig
bränvinsminutering, som för den anteckning han åberopat. Emellertid
hade kontraktsprosten ansett de tillägg, han i Segers betyg gjort, i detta
särskilda fall höra till fullständigheten af det infordrade betyget. Säkert
vore dock att kontraktsprosten hvarken åsyftat att på något sätt skada
Seger, ej heller hade kontraktsprostens betyg åstadkommit någon skada,
hvadan Segers ersättningsanspråk i allo bestredes.
Angående konfirmanderna förhölle det sig så: från urminnes tider
hade det inom Algutstorps så väl som de flesta andra pastorat inom
stiftet varit sed, att barnen af fri vilja visat sin tacksamhet mot sin lä¬
rare med att gifva honom någon gåfva, i Algutstorp vanligen penningar.
12
Då kontraktsprosten emellertid funnit det motbjudande att emottaga
penningar, men tillika svårt, om han skulle såra barnen genom afvi¬
sande af deras välvilja och brytande af gammal sed, så gjorde han dem
näst den sista gången, de voro samlade för undervisning, sedan det var
afgjordt Indika som finge admitteras, följande förslag, sägande: »Om I
hafveri tänkt att gifva mig några penningar, så vill jag icke gärna emot¬
taga sådana, hvarför I nästa gång icke för detta ändamål boren med¬
taga dylika. I hafven ju för öfrigt icke själfva några penningar utan
måste bedja edra föräldrar därom. Viljen I nödvändigt visa mig eder
välvilja, så är det otvifvelaktigt angenämare både för eder och mig, om
I med egna händer gjorden mig någon liten tjenst. Något sådant skulle
t. ex. kunna vara, om I till hösten hjälpten mig en dag med potatis¬
plockning. Detta med det uttryckliga villkor dock, att I trägen edra
föräldrar härom, och om de hafva något däremot, skolen I icke, om I
ock själfva skullen vilja det än så gärna, göra det». Då barnen sedan
den sista gången, de läste, med glädje förkunnade, att de gärna finge
och ville komma för sagda ändamål, lofvade kontraktsprosten att till
hösten bestämma en dag, hvarom de skulle underrättas genom kun¬
görelse, som haft följande lydelse: »De af årets nattvardsbarn, som vilja
vara mig behjälplige med potatisupptagning, äro välkomna» den och den
dagen. Här hade således aldrig varit fråga om hvarken något åläg¬
gande eller fritagande, utan hade det helt och hållet varit eu frivillig
sak å barnens sida. Kontraktsprosten hade vid barnens ankomst och
efter det slutade arbetet förplägat barnen och efter arbetets slut jämväl
med dem hållit en andaktsstund, därvid han fått gifva dem såsom kon¬
firmander sina sista råd och förmaningar. För sin del vore kontrakts¬
prosten öfvertygad, att ett sådant förfarande varit egnadt att i ganska
väsentlig mån åtdraga tillgifvenhets- och kärleksbandet emellan läraren
och hans konfirmander. Säkert vore att kontraktsprosten mera sett på
denna omständighet, än på den nytta barnen med sin tjenst gjort honom,
och att han alldeles icke betraktat denna såsom någon ersättning för
sitt arbete. Kontraktsprosten hoppades, på grund af hvad han anfört,
att å Segers klagomål icke måtte fästas något afseende.
Vid kontraktsprostens förklaring var i afskrift fogadt utdrag af dom¬
boken, hållen vid lagtima höstetinget år 1885 med Kullings härad, hvaraf
inhemtades, att häradsrätten i mål emellan kronolänsmannen F. Beifrare
såsom åklagare samt åtskilliga personer såsom angifvare, å ena sidan,
och Andreas Andersson Seger, tilltalad för åverkan och hotfulla ytt¬
randen m. m., å andra sidan, genom utslag den 30 december 1885 för¬
klarat sig akta nödigt att, innan målet till afgörande företoges, infordra
fullständigt prostbetyg angående tilltalade Seger och förelagt åklagaren
att vid nästa lagtima ting, därtill målet uppskjuta, vara försedd med
sådant bevis. Vidare bifogade kontraktsprosten" afskrift af det utaf
honom omförmälda domboksutdraget för den 28 oktober 1884 samt
tre saköreslängdsutdrag, hvaraf inhemtades, att Seger vid sex olika
tillfällen blifvit dömd till fängelse "eller böter för åtskilliga uppgifva
förseelser.
Hvad först beträffade kontraktsprostens förfarande att genom kun¬
görelsen till sina nattvardsbarn utfärda en inbjudning, som i betraktande
af omständigheterna, trots allt hvad kontraktsprosten anfört, onekligen
måste för dem det gällde synas som eu kallelse, hvilken de icke gärna
kunde undandraga sig att efterkomma, ansåg jag kontraktsprostens för¬
farande vara felaktigt. Kontraktsprosten var icke berättigad att af de
till hans pastorat hörande nattvardsbarn mottaga någon penningersätt¬
ning för konfirmationsundervisningen. Och om äfven barnen eller deras
föräldrar velat tillbjuda honom någon vedergällning härför, hade det vida
bättre anstått honom att öppet säga dem, att han saknade rättighet att
mottaga någon betalning än att, såsom han gjorde, föreslå barnen att
hjälpa honom med potatisupptagning, därom utfärda kungörelse samt
göra sig barnens hjälp till godo. Omständigheterna gåfvo emellertid
stöd för den uppfattning att kontraktsprosten i detta fall handlat af
oförstånd, ej af vinningslystnad.
Vidkommande därefter kontraktsprostens åtgärd att i det angående
Seger utfärdade prestbetyget införa_ anteckningar rörande de Seger
ådömda bestraffningarna och de om honom gängse åsigterna inom för¬
samlingen, så syntes densamma ingalunda kunna försvaras genom hvad
kontraktsprosten anfört. Kongl. förordningen den 20 januari 1865 ger
en bestämd ledning rörande innehållet *af de frejdbetyg, som prester-
skapet vid förekommande fall eger att utfärda. Enligt densamma för¬
stås med frejdbetyg i ty fall intyg allenast därom, huruvida den
ifrågavarande personen, vid den tid frejdbetyget meddelades, är i följd
af domstols utslag, däri ändring ej skett, förlustig medborgerligt för¬
troende för alltid eller på viss tid, i hvilket fall betyget skall inne¬
hålla vissa bestämda uppgifter. Den nämnda förordningens föreskrifter
om prestbevis för flyttning från en församling till en annan hade här ej
tillämpning. Af nyssnämnda bestämmelser framgick tydligen obehörig¬
heten af att i ett prestbetyg intaga sådana meddelanden som de ofvan
omförmälda. Hvad kontraktsprosten åberopat till styrkande af dessa
sina meddelanden kunde naturligen icke fritaga honom från följderna af
14
sitt felaktiga förfarande. Beträffande för öfrigt det af häradsrätten an¬
vända uttrycket »fullständigt prestbevis», hvilket kontraktsprosten ansett
utgöra en maning för honom att i prestbetyget intaga omförmälda upp¬
gifter, torde häradsrätten hafva föranledts att använda detsamma af den
anledning att ett af kontraktsprosten angående Seger utfärdadt bevis,
intaget i ofvannämnda utdrag af domboken för höstetinget år 1884,
icke innehållit anteckning rörande Segers ålder och födelseort samt
hans frejd.
På grund af hvad sålunda anförts fann jag mig föranlåten att inför
domkapitlet i Skara ställa kontraktsprosten Wingqvist under tilltal, där¬
vid jag under åberopande af 1 § i kongl. cirkulärbrefvet den 21 augusti
1786 samt 1 och 2 §§ i kongl. cirkulärbrefvet den 7 december 1787 yr¬
kade, att kontraktsprosten måtte för de felaktigheter, hvartill han, på sätt
ofvan förmäles, gjort sig skyldig, tilldelas tjenlig föreställning med tillaggd
förmaning samt, efter domkapitlets bepröfvande, förpligtas att till Seger
utgifva det skadestånd, som domkapitlet kunde finna skäligt.
I sitt den 22 januari 1890 i målet meddelade utslag yttrade dom¬
kapitlet: hvad först beträffade det kontraktsprosten Wingqvist till last
lagda biträde vid potatisupptagning å prestgården, hvilket han af sina
nattvardsbarn mottagit, hade domkapitlet funnit af kontraktsprostens
förklaring vara ådagalagdt, att nattvardsbarnens samling och arbete i
prestgården icke tjenat kontraktsprosten till någon egen vinning och
ingalunda haft betydelsen af någon åt honom gifven betalning eller er¬
sättning för den lemnade konfirmationsundervisningen, utan fast hellre
borde anses såsom ett af nattvardsbarnen i allmänhet med nöje mottaget
tillfälle att i handling visa någon tacksamhet för den möda, pastor gjort
sig med deras undervisning, hvilket tillfälle af denne också gärna be¬
gagnats för att till de samlade nattvardsbarnen uttala några ord till
undervisning, förmaning och uppmuntran. Under sådana förhållanden
och då ett samlande af nattvardsbarnen någon gång efter konfirmations-
tidens slut i syfte att gifva dem en förnyad erinran om angelägenheten
att i lifvet tillämpa de sanningar, som genom nattvardsundervisningen
laggts dem på hjerta!, utan tvifvel borde kunna vara till gagn, så ansåge
domkapitlet kontraktsprostens förfarande i förevarande afseende, äfven
om det med hänsyn särskildt därtill, att icke nattvardsbarn af alla sam¬
hällsklasser kunde antagas vara benägna att deltaga i potatisupptag¬
ningen, icke skulle kunna anses fullt lämpligt, dock icke kunna stämplas
såsom någon embetsförseelse. Då vidare något nödgande att deltaga uti
ifrågavarande arbete, som nattvardsbarnen, på förut gjord tillfrågan, med
glädje förklarat sig vilja fullgöra, icke kunde anses gifvet genom upplä-
15
sandet af eu kungörelse angående den dag, då de barn, hvilka kände
sig därtill villiga och oförhindrade, vore välkomna till prestgården för
det frivilligt åtagna arbetets verkställande, så funne domkapitlet kon¬
traktsprosten Wingqvist icke kunna i nu omhandlade hänseende kännas
skyldig till något ansvar.
Vidare och då, enligt hvad handlingarna utvisade, det utslag, hvar¬
igenom det af kontraktsprosten för arbetaren Seger utfärdade betyget
af häradsrätten infordrats, endast föreskrefve ett »fullständigt prestbevis
angående tilltalade Seger» och sålunda icke betecknade det äskade betyget
såsom ett frejdbetyg; då vidare kongl. förordningen den 11 juli 1753, på
grund hvaraf prestbetyg för tilltalade i vissa brottmål skulle vid domstolen
företes, icke heller närmare angåfve dessa betygs beskaffenhet än så till vida,
att de skulle utvisa, hurudan den tilltalades kunskap i kristendomen vore,
samt huru hans lefverne och förhållande varit; då icke heller sedermera nå¬
got annat formulär för dylika betyg föreskrifvits, än det genom kongl.
fångvårdsstyrelsens cirkulär den 10 april 1863 för betyg rörande häktade
personer meddelade, hvilket af kontraktsprosten Wingqvist i förevarande
fall hufvudsakligen följts; då författningarna i fråga om brottmåls hand¬
läggning icke föreskrefve prestbetygs infordrande till domstol rörande
andra än häktade personer och pastor således, då prestbetyg i dylika
mål reqvirerades, hade skälig anledning antaga, att det gällde en per¬
son, tilltalad för sådant brott, att hans häktande åtminstone kunde ifråga¬
komma; då vidare de omständigheter, af hvilka det lagligen berodde,
huruvida en för gröfre brott tilltalad person skulle inmanas i häkte eller
ej, i allmänhet icke kunde öka eller minska behöfligheten af de upplys¬
ningar angående den tilltalades person, som domaren hade att söka i
det infordrade prestbetyget; då ändtligen, så vidt domkapitlet hade sig
bekant, uttrycket »fullständigt prestbevis» vore den beteckning, som af
domare regelmässigt användes just i fråga om betyg, vid hvilkas affat¬
tande pastor hade att följa förberörda af kongl. fångvårdsstyrelsen den
10 april 1863 meddelade formulär; ansåge domkapitlet det icke kunna
läggas kontraktsprosten Wingqvist till last, att han, på domstols reqvi¬
sition, för »tilltalade Seger», ehuru han ej var i häkte inmanad, utfärdat
ett betyg, hvari han infört icke blott ett vanligt frejdbetyg tillhörande
uppgifter utan ock i öfverensstämmelse med berörda formulär anteck¬
ningar rörande de brott, för hvilka Seger förut blifvit dömd.
Men då kontraktsprosten därjämte i betyget angifvit de inom för¬
samlingen angående Seger gängse åsigterna, så funne domkapitlet honom
därigenom hafva gått utöfver sin befogenhet, på grund hvaraf domka-
16
pit.let ville genom utslaget hafva erinrat kontraktsprosten Wingqvist om
angelägenheten af att vid betygs afgifvande icke öfverskrida hvad gäl¬
lande lagar och författningar därom föreskrefve.
Då emellertid det af kontraktsprosten i betyget afgifna vittnesbör¬
det angående de gängse åsigterna om Seger icke innehölle något annat,
än hvad som redan förut blifvit inför domstol under edlig förpligtelse
af flera vittnen intygadt, syntes Seger icke hafva skälig anledning att
beklaga sig öfver någon särskild i följd af kontraktsprosten Wingqvists
betyg liden minskning i förtroende och deraf beroende minskning
i arbetsförtjenst; hvarför domkapitlet slutligen ansåge sig sakna skäl
att förpligta kontraktsprosten till Seger utgifva någon skadeersätt¬
ning.
Min anmärkning mot kontraktsprosten Wingqvist gällde icke själfva
saken, att han sammankallat de forna nattvardsbarnen till en uppbyg-
gelsestund, utan det minst sagdt oegentliga sätt, på hvilket sammankal¬
landet egt rum. Då emellertid domkapitlet, ehuru det icke i detta fall
dömt kontraktsprosten till ansvar, likväl i domskälen antydt, att hans
förfarande ej varit fullt lämpligt, och jag antog detta vara tillräckligt
att förebygga upprepande af hvad som skett, fullföljde jag ej i denna
del talan emot domkapitlets utslag.
Däremot ansåg jag kontraktsprostens och domkapitlets mening om
hvad betyg, som af prest utfärdas, får innehålla i afseende å en persons
frejd utvisa en väsentlig missuppfattning af gällande stadganden i ämnet
samt uppdrog åt advokatfiskal! i Göta hofrätt att hos hofrätten an¬
föra besvär öfver domkapitlets utslag i hvad det afsåg nämnda angående
Seger utfärdade prestbetyg.
I denna skrifvelse anförde jag hufvudsakligen: : Domkapitlet hade
till stöd för sitt utslag åberopat kongl. förordningen den 11 juli 1753
och kongl. fångvårdsstyrelsens cirkulär den 10 april 1863 samt ansett,
att på grund af dessa föreskrifter kontraktsprosten egt att, med
anledning af Kullings häradsrätts begäran om fullständigt prestbe¬
tyg för Seger, i nämnda betyg omförmäla, att Seger blifvit straffad för
öfvervåld år 1866 och dömd för oloflig bränvinsminutering år 1873.
Berörda förordning och cirkulär anginge emellertid enligt ordalydelsen
blott prestbetyg för häktade och kunde följaktligen icke ega den ringa¬
ste tillämpning i förevarande fall, där Seger, då häradsrätten infordrade
prestbetyget, icke var häktad. De kunde således icke åberopas till kon¬
traktsprostens fredande. Hans anmärkta förfarande stodc däremot i strid
med andra föreskrifter rörande prestbetyg.
17
Före år 1865 var det i många fall ganska obestämdt hvad som me¬
nades med vanfrejd. Och denna ovisshet hade till följd, att presterska-
pet vid utfärdande af betyg ofta intog anteckningar om hvarjehanda
brott eller förseelser, begångna af den person betyget gällde, ja äfven
omdömen om personens enskilda lif och dylikt. När anteckningar om
brott eller förseelser sålunda influtit i prestbetyg, blefvo de vanligen,
äfven sedan personen utstått straffet, omförmälda i prestbetyget så länge
han lefde. Obilligheten häraf insågs allt mer och mer, så att vid Riks¬
dagen 1862—1863, då nya strafflagen antogs, flera motioner väcktes om
förändrade stadganden angående frejdbetyg. Under behandlingen af
dessa motioner erinrades, att genom nya strafflagen, som stadgade för
åtskilliga brott påföljden förlust af medborgerligt förtroende på viss tid
eller för alltid, en begränsning af det sväfvande begreppet vanfrejd er¬
hållits. På Rikets Ständers framställning utfärdade Kongl. Maj:t den 20
januari 1865 förordningen angående förändrade stadganden i afseende å
frejdbetyg, som af presterskapet meddelas.
Genom denna förordning förklarade Kongl. Maj:t, att i de fall, då
enligt särskilda författningar det är presterskapet anbefalldt att meddela
betyg om personers frejd, därmed allenast förstås intyg, huruvida den
ifrågavarande personen, vid den tid då frejdbetyget meddelas, är i följd
af domstols utslag, däri ändring ej skett, förlustig medborgerligt förtroende
för alltid eller på viss tid, i hvilket fall betyget skall innehålla uppgift
så väl om dagen, då utslaget blifvit gifvet, som, där detsamma icke med¬
delats af Kongl. Maj:t, om tiden, hvarinom besvär däremot skolat an¬
föras. Dock skulle prestbevis, som för flyttning från en församling till
annan meddelas, innehålla, med afseende å kyrkotukten, ytterligare upp¬
lysningar, som i författningen angifvas.
Under förarbetena till denna förordning anmärktes att, om den
blefve gällande, det skulle möta svårighet för domstolarne att få upp¬
lysning, huruvida en tilltalad person förut blifvit till straff dömd, enär
frejdbetyget, sedan den tid gått till ända, för hvilken förlust af med¬
borgerligt förtroende blifvit honom ådömd, icke finge innehålla anteckning
härom. Men anmärkningen bemöttes därmed, att upplysningar härutin¬
nan kunde åklagaren förskaffa sig från Konungens befallningshafvande,
domstolarnes arkiver samt straffängelserna, och att åklagaren vanligen
ej saknade ledning därvid af allmänhetens kännedom om dylika förhål¬
landen.
Efter det Kongl. Maj:t sedermera, likaledes på Riksdagens framställ¬
ning, utfärdat förordningen den 28 november 1873 angående frejdbetyg,
som af presterskapet meddelas om personer, hvilka före 1865 års början
Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 3
18
blifvit för brott dömde, väckte vid 1879 års Riksdag eu landtdomare
motion i ämnet. Han erinrade därvid, att genom nämnda förordningar
af år 1865 och 1873 möjligheten gått förlorad att såsom förut vinna
fullständig och säker kännedom, huruvida en för brott anklagad förut
undergått bestraffning, som kunde föranleda till strängare ansvar för den
senare förbrytelsen; och hemställde motionären, att Riksdagen måtte be¬
sluta den ändring i eller tillägg till nämnda förordningar att, utan hin¬
der af desamma, det skulle åligga presterskapet att, då i embets- eller
tjensteväg frejdbevis äskades angående för brott tilltalad person, i be¬
tyget anteckna, om denne förut undergått bestraffning för brott. Lag¬
utskottet biträdde hufvudsakligen motionen, men utskottets utlåtande
afslogs af Riksdagens båda kamrar utan votering.
Genom kongl. förordningarna den 20 januari 1865 och den 28 no¬
vember 1873 vore således bestämdt hvad frejdbetyg, som af presterska¬
pet utfärdades, rätteligen finge innehålla, därvid ej gjordes någon skill¬
nad om personen vore häktad eller icke, ej heller om betyget äskades
af embetsmyndighet eller enskild person. Och hvad äldre stadganden
innefattade häremot stridande kunde icke längre hafva någon tillämpning.
Med frejdbetyg syntes böra förstås icke blott de vanligen kortfat¬
tade betyg, som presterskapet själft plägade benämna frejdbetyg, utan
hvarje af prest å embetets vägnar utfärdadt betyg, ehvad det kallades
arbetsbetyg, fullständigt prestbetyg, flyttningsbevis eller annat, så snart
det innehölle något angående den ifrågavarande personens frejd. I denna
del måste betyget, för hvilket ändamål det än vore utfärdadt, anses så¬
som ett frejdbetyg och underkastadt bestämmelserna därom. Eljest skulle
dessa bestämmelser lätt kunna kringgås blott genom att gifva betyget
ett annat namn än frejdbetyg.
Med de enda undantag, hvarom stadgats i 1865 års förordning rö¬
rande flyttningsbevis och i 1873 års förordning angående brott, begångna
före år 1865, egde alltså prest numera icke att i något å embetets väg¬
nar utfärdadt intyg omförmäla annat rörande en persons frejd, än huru¬
vida personen vore förlustig medborgerligt förtroende eller icke.
Tillämpades det nu anförda på ifrågavarande, af kontraktsprosten
Wingqvist utfärdade betyg angående Seger, måste det anses uppenbart,
att kontraktsprosten icke blott genom att i betyget omnämna, att Seger
vore i allmänhet inom församlingen ansedd såsom en vådlig och sam-
hällsstörande person, utan äfven därigenom att han i betyget infört, att
Seger blifvit straffad för öfvervåld år 1866 och dömd för oloflig brän-
vinsminutering år 1873, felat emot föreskrifterna i 1865 års förordning
på ett sätt som tarfvade näpst. Och det fel, kontraktsprosten sålunda
19
låtit komma sig till last, syntes mig vara i båda nu omnämnda afseen-
den af beskaffenhet att böra för honom medföra allvarligare påföljd, än
den erinran domkapitlets utslag innehölle.
På grund häraf uppdrog jag åt advokatfiskalen att yrka, det hof-
rätten måtte, med ändring af domkapitlets utslag i hvad det afsåge
nämnda betyg, döma kontraktsprosten Wingqvist till ansvar för det em-
betsfel, hvartill han i fråga om samma betyg gjort sig skyldig.
De besvär advokatfiskalen på grund häraf hos hofrätten anförde
hafva blifvit afgjorda genom utslag den 25 november 1890, därvid hof¬
rätten sig utlåtit, att hofrätten, med hänsyn till innehållet af förord¬
ningen angående förändrade stadganden i afseende å frejdbetyg, som af
presterskapet meddelas, den 20 januari 1865, funne, att Wingqvist för¬
farit felaktigt jämväl därutinnan att han uti ifrågavarande prestbetyg
upptagit, att Seger undergått bestraffning för våld och oloflig brän-
vinsminutering, men att med afseende å hvad i målet förekommit, hof¬
rätten ansåge detta Wingqvists förfarande icke vara af beskaffenhet att
böra till vidare påföljd för honom föranleda; och funne hofrätten ej
skäl att i öfrigt göra ändring i domkapitlets utslag, såvidt detsamma
öfverklagats.
Med detta utslag har jag ansett mig icke kunna åtnöjas, utan för¬
ordnat advokatfiskalen hos hofrätten att på de grunder och med de yr¬
kanden, som inför hofrätten redan anförts och utvecklats, hos Ivongl. Maj:t
mot utslaget fullfölja underdånig talan.
I en hit ingifven klagoskrift anhöll Ola Jönsson i IJafraljunga — med Obehörig an-
bifogande af två särskilda af kyrkoherden i Norra Akarps och Vittsjö
församlingars pastorat P. J. C. Wollin den 6 och den 12 september 1888
för klaganden utfärdade frejdbetyg, innehållande bland annat, att kla¬
ganden vore förhindrad begå den heliga nattvarden — att enär, enligt hvad
betygen jämväl utvisade, klaganden egde försvarlig kristendomskunskap
samt klaganden icke blifvit dömd till ansvar för något brott, och kyrko-
• herden Wollin sålunda, genom omförmälda, i åberopade frejdbetygen
lemnade obehöriga uppgift kränkt klagandens enskilda rätt, kyrkoherden
Wollin härför måtte ställas under tilltal samt förpligtas att för klagan¬
den utfärda nytt, i afseende å klagandens rätt till tillträde till den he¬
liga nattvarden laglikmätigt frejdbetyg.
I häröfver infordrad förklaring anförde kyrkoherden Wollin, bland
annat, följande:
20
Deri 9 augusti 1887 framföddes ett oäkta gossebarn af pigan Jo¬
hanna Petrusson från Björkefalla by, hvilken förut tjenat hos åbon Jöns
Olsson i Hafraljunga, fader till klaganden Ola Jönsson; och anmäldes af
henne, att Ola Jönsson vore fader till detta barn, hvilket ock af Ola
Jönssons fader erkändes, såsom framginge af nedanintagna, förklaringen
bilagda afskrift. Under hösten 1888 anmodade kyrkoherden skriftligen
klaganden att besöka kyrkoherden i prestgården eller vid kyrkan i Vitt-
sjö, för att få tillfälle närmare tala med kyrkoherden, och, då han ute-
blef, reste kyrkoherden den 9 oktober samma år till klagandens föräldra¬
hem, där klaganden erkände, att han lefvat i otukt med Johanna Petrus¬
son, men vägrade att låta sig skriftas, under föregifvande att lagen härom
skulle gälla endast den fallna qvinnan, att den så tillämpades i andra
församlingar o. s. v. Dagen därpå besökte klaganden kyrkoherden, er¬
kände äfven då sin synd, men vägrade ställa sig lagens bud till efter¬
rättelse, och den 12 i samma månad begärde han skriftligen ytterligare
ett frejdbetyg för att hos domkapitlet öfverklaga kyrkoherdens embets-
åtgärd. Slutligen gjorde kyrkoherden, för att ännu en gång få samtala
med klaganden i denna fråga, ytterligare en resa till Hafraljunga, hvil¬
ken dock aflopp utan påföljd, emedan klaganden då höll sig undan.
Då kongl. förordningen den 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter
till kyrkotuktens upprätthållande stadgade, att den som gjort sig skyldig
till straff för lönskaläge ej må af den heliga nattvarden komma i åtnju¬
tande, innan han eller hon af sin själasörjare låtit sig enskildt skriftas
och aflösas, och då Ola Jönsson för kyrkoherden erkänt och vidhållit
sin synd, så hade det varit kyrkoherdens pligt att handla med Ola Jönsson
enligt denna förordning. Denna bekännelse hade klaganden aldrig tagit
tillbaka, icke ens i sin klagoskrift, och komme väl knappast att göra
det; och hade kyrkoherden därför ansett sig af samvete och embetsed
förbunden att, så länge klaganden vidhölle sin bekännelse, vägra honom
tillträde till den heliga nattvarden, till dess han låtit sig enskildt skrif¬
tas och aflösas. Till denna enskilda skrift hade kyrkoherden uppmanat
klaganden, och då denne enligt eget påstående fruktade att därigenom
blifva föremål för åtlöje af tanklösa menniskor, hade kyrkoherden bland
annat påmint honom, att flera mera framstående män i Vittsjö försam- *
ling föregått ined godt exempel, da de i liknande sorgliga fall böjt sig
för lag och sed, och att de, långt ifrån att föraktas, i stället högt vär¬
derades för den lydnad, de sålunda visat för kyrklig ordning.
Kyrkoherden hade således icke för ett löst tal eller ogrundadt rykte
stängt klaganden från den heliga nattvarden, utan grundade sin embets-
åtgärd på faderns skriftliga och klagandens muntliga bekännelse, och
21
ansåge sig böra vidhålla sitt beslut, om och så länge klaganden fortfa¬
rande, i vittnes närvaro, erkände sig skyldig till den omskrifna synden.
Anteckningen i frejdbetyget hade endast varit en följd af den ställ¬
ning, i hvilken klaganden sålunda kommit i förhållande till aflösning och
den heliga nattvarden.
Ofvanomförmälda af kyrkoherden åberopade handling var af följande
lydelse:
»Afskrift■ Sedan min son Ola Jönsson omsider erkänt sig vara fa¬
der till det af pigan Johanna Petrusson i Björkefalla den 9 sistl. augusti
födda gossebarn, så förbinder jag mig härmed att till henne såsom bi¬
drag till barnets uppfostran och vård årligen i två terminer — jul och
midsommar — utbetala femtio (50) kronor, näml. 25 kr. i hvarje ter¬
min, hvilka medel jag själf eller genom ombud skall tillställa henne,
och fortfar detta understöd till dess barnet fyller femton år. Skulle
det däremot under tiden do, så upphör denna förbindelse att vara gäl¬
lande. Skulle jag med döden afgå under nämnda tidrymd, så komma
mina närmaste arftagai’e att öfvertaga min till Johanna Petrusson åtagna
skyldighet; försäkras af Hafraljunga den 1 oktober 1887.
Jöns Olsson.
Med ofvanstående anordning förklarar jag mig till alla delar nöjd
och förbinder jag mig å min sida att med all moderlig ömhet vårda
min med ynglingen Ola Jönsson i Hafraljunga sammanaflade son Johan
Ragnar. Björkefalla som ofvan.
Johanna Petrusson.
Egenhändiga underskrifterna bevittna på en gång närvarande
Carl Schalin, Per Petrusson,
Vittsjö. Björkefalla.
Rätt afskrifvet betygar
J. N. PFöllander Antona Nilsson,
i N. Akarp. N. Akarp.»
Den förklaring, kyrkoherden Wollin sålunda afgifvit till stöd för sitt
öfverklagade förfarande, fann jag på nedan anförda grunder icke tillfreds¬
ställande.
Sedan genom författning den 4 maj 1855 blifvit stadgadt, att kyrko¬
plikt, vare sig offentlig eller enskild, ej vidare skulle någon ådömas,
utfärdade Kongl. Maj:t samma dag, på Rikets Ständers förslag, ifrågava¬
rande af kyrkoherden Wollin åberopade förordning angående vissa före-
22
skrifter till kyrkotuktens upprätthållande, enligt hvilken den, som gjort
sig skyldig till dödsstraff, men af nåd njöte förskoning till lifvet, eller
till straff för något af de i författningen uppräknade brott, däribland
lönskaläge, ej finge komma i åtnjutande af den heliga nattvarden innan
han eller hon af sin själasörjare, i närvaro af två eller tre bland för¬
samlingens medlemmar, dem själasörjaren tillkallade, låtit sig enskildt
skriftas och aflösas.
Föremål för kyrkoplikt voro, enligt 9 kap. 1 § kyrkolagen, ingå
andra än lagvunne och sakfällde personer. Att lagstiftarens mening varit
att den mildare kyrkliga åtgärden, den enskilda skriften, som sattes i
stället för kyrkoplikten, äfvenledes skulle afse endast lagligen förvunna
brottslingar och icke, såsom kyrkoherden Wollin ville göra gällande, jäm¬
väl personer, som icke blifvit för brott dömde, syntes mig uppenbart
däraf, att en sådan utsträckning af den nya kyrkliga bestraffningen icke
ens vore antydd i den författning, hvarigenom denna infördes.
Denna 1855 års författning innehölle ju tvärtom, att personen i
fråga skall hafva gjort sig skyldig till straff för viss förseelse. Domstol
allena, ej presterskapet, tillkomme det att pröfva, huruvida personen
gjort sig skyldig till borgerligt straff. Om ock personen för presterska¬
pet erkänt förseelsen, kunde likväl omständigheter förekomma, livilka
utgjorde hinder för domstol att förklara personen skyldig till straff. Skulle,
såsom kyrkoherden Wollin syntes förmena, det äfven tillkomma prester¬
skapet att pröfva straffskyldigheten, kunde lätt inträffa, att kyrkoherde,
i saknad af de qvalifikationer domare besitta, toge miste om brottets
beskaffenhet och ansåge, att brott, som i 1855 års förordning angifves,
vore begånget, ehuru i verkligheten sådant brott ej föröfvats. Att vid
riksdagen 1853—1854 lagutskottet, hvilket utskotts förslag till författ¬
ning är nästan ordagrant lika med nämnda förordning, jämväl afsett, att
personen skulle vara af domstol sakfälld, innan ifrågavarande förordning-
kunde tillämpas, syntes mig tydligt af utskottets i detta afseende under
n:r 37 afgifna betänkande, däri utskottet, bland annat, yttrade följande:
»Men om än kyrkoplikten ej är ett lämpligt straffmedel och följ¬
aktligen ej heller såsom sådant bör bibehållas, har likväl utskottet funnit
betänkligt att helt och hållet utstryka denna akt, betraktad ur kyrklig
synpunkt. Den var, efter hvad anmärkt blifvit, till sin ursprungliga be¬
tydelse blott en försoning med församlingen, med kyrkan; och ehuru en
och annan torde invända, att, enär den förbrytare, som undergått det
straff, lagen å hans förbrytelse utsätter, därmed blifvit försonad med sam¬
hället, han jämväl bör anses försonad med kyrkan, får man dock icke
förgäta, att förbrytaren mot sin vilja måste underkasta sig samhällets
23
straffmakt, hvaremot försoningen med. kyrkan endast kan blifva en följd
af ångern och således grundas på förbrytarens fria inre sinnesstämning.
Det är detta kristliga sinne, som den kristna kyrkan fordrar af sina
medlemmar, därest de skola komma i fullt åtnjutande af kyrkans gemen¬
skap; och då det undergångna världsliga straffet ingalunda innebär bevis
om ett sådant sinne, torde man ej kunna medgifva, att förbrytaren genom
straffet återvunnit den gemenskap med kyrkan och församlingen, han ge¬
nom brottet förlorat. På honom själf ankommer väl detta ytterst; men
att väcka det kristliga sinnet och därmed söka med kyrkan tillväga¬
bringa försoning, utgör föremål för kyrkotukten, för hvars upprätthål¬
lande kyrkoplikten, ehuru i modifierad form, således torde böra fortfara;
och det är på dessa grunder, som det förslag hvilar, hvilket utskottet
slutligen framställt.»
Att presterskapet ej egde, innan domstol funnit en person skyldig
till straff för brott, som i 1855 års förordning angifves, förklara perso¬
nen på grund af denna förordning hindrad begå den heliga nattvarden
framginge ytterligare af ordalydelsen i den äfvenledes den 4 maj 1855
utfärdade kongl. kungörelsen angående vederbörandes skyldighet att
upprätta och till presterskapet aflemna förteckningar öfver personer,
som varda sakfällde eller under framtiden ställde för vissa förbrytelser.
Sjelfva inledningen till denna kungörelse vore synnerligen bevisande uti
ifrågavarande afseende. Det hette nämligen där:
»Sedan Rikets Ständer i skrifvelse den 23 november nästlidna år i
underdånighet anmält, det de, för deras del, beslutat en förordning,
hvarigenom stadgades, att personer, som för vissa däruti omförmälda brott
till ansvar dömas, icke må af den heliga nattvarden komma i åtnjutande,
innan de af själasörjaren låtit sig, på sätt särskildt föreskrifvet vore,
skriftas och aflösas, i sammanhang hvarmed Rikets Ständer anhållit att,
i händelse en sådan författning vunne nådig stadfästelse, Oss måtte täckas
föreskrifva så beskaffade åtgärder, att hvarje själasörjare måtte skynd¬
samt undfå underrättelse om de under hans själavård stående personer,
som för dylika brott varda sakfällde; — så vilje Vi, som denna dag låtit
utfärda en förordning af den lydelse Rikets Ständer sålunda föreslagit»,
o. s. v.
Till vidare stöd för den åsigt, att orden i 1855 års förordning: »den
som gjort sig skyldig till straff för» o. s. v., böra tolkas så, att personen
skall vara genom domstols beslut fälld, ville jag äfven åberopa det af eu
kommitté den 2 oktober 1873 afgifna förslag till kyrkolag m. m. Elfte
kap. i kyrkolagsförslaget handlade om kyrkotukt, och kommittén föreslog,
att 3 § i detta kapitel skulle i hithörande delar lyda sålunda:
24
»Hvar, som genom domstols utslag blifvit dömd — —1 till straff —
— — för hor, tvegifte eller otukt —--så ock qvinna, som födt
oäkta barn, vare från tillträde till den heliga nattvarden utestängd, till
dess han eller hon af sin själasörjare blifvit enskildt skriftad och aflöst,
på sätt och i den ordning, som i kyrkohandboken sägs.»
Rörande denna § 3 yttrade kommittén i sina motiver följande:
»Antagligen har det berott på ett förbiseende, att kongl. förordnin¬
gen den 4 maj 1855, angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upp¬
rätthållande, hvilken, ehuru varande af kyrkolags egenskap, ändock hän¬
för sig till och förutsätter den vid dess utfärdande gällande brottmåls¬
lagstiftning, icke blifvit reviderad på samma gång som denna lagstiftning
genom nya strafflagens införande väsentligen förändrades. Resultatet
af den revision, som kommittén för den skull måst underkasta nämnda
nådiga förordning, föreligger uti denna §, hvilken, utom de förändringar,
som varit nödiga i anledning af nya strafflagens utfärdande, icke inne¬
håller annat nytt än att dels den, som blifvit dömd till straff för mened,
dels qvinna, som födt oäkta barn, blifvit upptagna bland dem, som för
tillträde till den heliga nattvarden äro underkastade enskild skrift och
aflösning. Kommittén antager, att ingen grundad anmärkning skall mot
nämnda tillägg kunna göras.»
Då högsta domstolen hördes öfver kyrkolagsförslaget, uttalade sig
dess ledamöter i allmänhet mot bibehållandet af den enskilda skriften;
och två ledamöter, med hvilka ytterligare två ledamöter instämde, ytt¬
rade, bland annat, följande:
»Hvad först angår den enskilda skrift, hvarom 3 § handlar, så torde
eu gärnings syndighet ej få anses betingad däraf, att den blifvit bestraf¬
fad enligt borgerlig lag, eller ens stå i förhållande till detta straff, utan
kan den, som aldrig undergått straff, vara fullt så mycket i behof af
tillrättavisning från församlingens sida som den enligt borgerlig lag be¬
straffade. Det torde därföre saknas skäl att bibehålla en egen art af
kyrkotukt för personer, som blifvit af domstol dömde för vissa slag af
brott. Och detsamma gäller till alla delar om den föreslagna utsträck¬
ningen af den enskilda skriften, äfven till qvinna, som födt oäkta barn.»
Af hvad sålunda förekommit syntes mig fullkomligt tydligt, dels
att både inom kommittén och inom högsta domstolen tolkade man 1855
års förordning så, att domstols utslag måste föregå, innan tillämpning af
den i förordningen föreskrifna kyrkotukt finge ega rum, dels och att för¬
slaget om utöfvande af sådan kyrkotukt mot qvinna, som födt oäkta
barn, innefattade eu nyhet, en utsträckning af bestämmelserna i 1855
25
års förordning, således att denna förordning äfven härutinnan fordrade
domstols utslag.
I det af klaganden Ola Jönsson nu anmälda fall hade kyrkoherden
Wollin tagit sig före att i utfärdadt frejdbetyg förklara Ola Jönsson
vara förhindrad att begå den heliga nattvarden och såsom skäl härför i
sin förklaring uppgifvit, att Ola Jönsson gjort sig skyldig till lönska¬
läge. Kyrkoherden Wollin hade emellertid ej kunnat visa, att Ola Jöns¬
son genom domstols utslag blifvit fälld till straff för lönskaläge, än min¬
dre att kyrkoherden härom från domaren erhållit underrättelse enligt
kungörelsen den 4 maj 1855.
Det lagrum i nu gällande strafflag, hvilket afsåge lönskaläge, åter-
funnes i 18 kapitlet 9 § och vore af följande lydelse:
»Ogift man, som öfvar otukt med ogift qvinna, utom de fall, som
förut sagda äro, straffes, för lönskaläge, med böter, högst etthundra riks¬
daler. Ej skall dock sådant straff ådömas i annat fall, än då mannen,
efter lagsökning af qvinnan eller hennes målsman, ålägges att underhåll
gifva till barn, hvarmed qvinnan i lägersmålet rådd blifvit.»
Då enligt 1855 års förordning ingen vore underkastad enskild skrift
för att komma i åtnjutande af den heliga nattvarden, med mindre än
att han blifvit för brott lagförd och sakfälld, så syntes mig att nämnda
förordning upphört att vara tillämplig dels helt och hållet med afseende
å qvinna, som föröfvat lönskaläge, alldenstund sådan af qvinna begången
handling icke i nu gällande lag är med straff belagd och qvinna följ¬
aktligen icke kan härför sakfällas, dels ock med afseende å man, som
låtit sådan handling komma sig till last, därest han icke, under den i
ofvan anförda lagrum bestämda förutsättning, blifvit därför lagligen dömd
till ansvar. För dylik handling vore följaktligen numera qvinna icke
utesluten från den heliga nattvarden, och icke heller man, såvida han
ej därför blifvit af borgerlig myndighet, enligt nyss åberopade lagrum,
sakfälld. Anteckning å frejdbevis om motsatsen vore alltså mot lag
stridande.
Jag ansåg därför kj^rkoherden Wollin hafva gjort sig skyldig till
oförstånd i embetet då han, utan att klaganden blifvit lagligen ådömd
straff för lönskaläge, i ofvanberörda för klaganden den 6 och 12
september 1888 utfärdade frejdbetyg antecknat, att klaganden vore för¬
hindrad att begå den heliga nattvarden.
Men jag fann kyrkoherden Wollin hafva visat oförstånd äfven där-
utinnan, att han affattat denna anteckning i ett så sväfvande och vidt
omfattande uttryck som det af honom använda »är förhindrad att begå
Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 18,91 års riksdag. 4
26
H. H. nattvard». Detta uttryck innebure hvarken mer eller mindre än
att klaganden gjort sig skyldig till någon, hvilken som helst, eller några
af de i 1855 års oftaberörda förordning uppräknade förbrytelser. Men
eu anteckning, som sålunda lemnade rum för antagandet att klaganden
föröfvat något af de gröfsta af dessa brott, vore onekligen kränkande för
hans heder, nedsättande för hans medborgerliga anseende och i afse¬
ende på möjligheten för honom att vinna anställning och bereda sig
ärlig utkomst i hög grad hinderlig.
På grund af hvad ofvan anförts och under åberopande af kongl.
cirkuläret den 21 augusti 1786 och kongl. brefvet den 7 december 1787
fann jag mig föranlåten att inför domkapitlet i Lund åtala kyrkoherden
Wollin och yrka, att domkapitlet, med anledning af hvad i ofvan angifna
afseenden läge honom till last, ville tilldela honom tjenlig föreställning med
tillagd förmaning samt förpligta honom att vid påfordran för klaganden
utfärda nytt frejdbetyg, däri den omständighet att klaganden må hafva
föröfvat lönskaläge icke upptoges såsom hinder för honom att af den
heliga nattvarden komma i åtnjutande.
Sedan Wollin häröfver förklarat sig afkunnade domkapitlet den 22 ja¬
nuari 1890 i målet slutligt xitslag af innehåll, att, enär domkapitlet på
af mig angifna grunder funne kyrkoherden Wollin hafva saknat anled¬
ning att i ofvanberörda för Ola Jönsson den 6 och 12 september
1888 utfärdade frejdbetyg anteckna, att denne vore förhindrad att begå
den heliga nattvarden, pröfvade domkapitlet rättvist ålägga kyrko¬
herden Wollin att vid påfordran utfärda nytt frejdbetyg för Ola Jöns¬
son, däri den omständigheten att Ola Jönsson må hafva föröfvat lönska¬
läge icke upptoges såsom hinder för honom att af den heliga nattvarden
komma i åtnjutande; och då kyrkoherden Wollin såväl genom sitt lag¬
stridiga handlingssätt i allmänhet att i frejdbetygen intaga ofvan om-
förmälda anteckning som ock särskild! genom att affatta denna an¬
teckning i ett så sväfvande och vidtomfattande uttryck som det af
honom använda, måste anses hafva gjort sig skyldig till oförstånd i
embetet, pröfvade domkapitlet jämväl skäligt att, med anledning af
lagen om straff för embetsbref! af prest och laga domstol i sådana
mål den 8 mars 1889 § 17 mom. 4 samt i stöd af kongl. cirkuläret
den 21 augusti 1786 och kongl. brefvet den 7 december 1787, förklara
kyrkoherden Wollin för hvad han sålunda låtit sig till last komma
hafva gjort sig förfallen till föreställning med tillagd förmaning att
bättre påakta sina embetsåligganden; hvilken föreställning och för¬
maning koinme att genom domkapitlets försorg honom tilldelas, sedan
27
utslaget vunnit laga kraft eller, ckirest det blefve öfverklagadt, behörig
fastställelse.
Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt.
Redaktören för tidningen Nyheterna i Göteborg T. Rabenius omför- Vä9™fi0ndl
mälde i en hit ingifven skrift följande förhållande:
Onsdagen den 6 februari 1889 infann sig Rabenius i Göteborgs
domkapitels expeditionsrum för att genom domkapitlets notarie få
vidimerad en afskrift af ett utaf landtbrukaren Gustaf Blomdahl i
Torsby församling utfärdadt och till Göteborgs domkapitel inlemnadt
intyg af den 22 januari 1889, rörande tillvägagåendet vid en med
anledning af kyrkoherdeval i Torsby till Kongl. Maj:t insänd skrift
m. m. Konsistorienotarien A. B. Magni lofvade vid detta tillfälle Ra¬
benius att afskriften skulle blifva vidimerad till följande dag, då den
kunde afhemtas.
Då Rabenius med anledning häraf dagen därpå, torsdagen den 7
februari, åter infann sig i domkapitlets expeditionslokal, förklarade Magni,
att sedan Rabenius fått hans löfte om vidimation omständigheter inträf¬
fat, som gjorde att Magni icke tills vidare ville vidimera afskriften. På
Rabenii fråga hvad Magni menade med »tills vidare» svarade Magni: »en
fjorton dagar eller så där, ty vid den tiden kan väl saken vara afgjord».
På Rabenii invändning att vidimationen af en afskrift utaf en handling
väl icke hade med den i handlingen berörda saken att skaffa, förklarade
Magni, att han i alla fall hvarken ville vidimera den af Rabenius före¬
tedda afskriften eller utlemna vidimerad afskrift af nämnda intyg, innan
Magni blefve därtill särskildt ålagd. Sedan Rabenius därefter erhållit
originalet för att själf öfvertyga sig om afskriftens riktighet och härvid
funnit ingenting att mot afskriften anmärka, anhöll Rabenius på nytt,
att Magni måtte vidimera densamma, men erhöll då till svar, att Ra¬
benius »väl icke kunde begära, att Magni skulle vidimera eu afskrift af
eu handling, som delvis vore riktad mot honom själf, helst ju allmän¬
heten, då afskriften vore afsedd att intagas i en tidning, då skulle få
den föreställningen, att han erkände riktigheten af handlingens innehåll».
Då Rabenius sökt för Magni klargöra skillnaden mellan att erkänna rik¬
tigheten i en handlings innehåll och intyga afskriftens af denna hand¬
ling likhet med originalet, svarade Magni, att han och Rabenius väl
kunde skilja mellan de där sakerna, men icke så den stora massan; och
han vägrade fortfarande så väl att vidimera afskriften som att utlemna
28
vidimerad afskrift af omförmälda intyg. Efter att till sist hafva frågat
Magni, om han sålunda bestämdt vägrade att vidimera dcn“af Rabenius
företedda afskriften äfvensom att utlemna vidimerad afskrift af handlin¬
gen, och sedan Magni bestämdt vägrat detta, aflägsnade Rabenius sig
från domkapitlets expeditionslokal.
På grund af hvad sålunda förekommit och då det skulle leda till
oändliga missförhållanden och framkalla ett för hela vårt offentliga lif
och särskildt, för den offentliga pressen skadligt hemlighetssystem, om
en underordnad tjensteman finge upphäfva sig- till censor öfver inne¬
hållet i de aktstycken, som blifvit till eu myndighet inlemnade, anmälde
Rabenius förhållandet till justitieombudsmannens åtgärd med yrkande
att konsistorienotarien Magni måtte, för hvad han sålunda låtit komma
sig till last, ställas till laga ansvar såsom för tjenstöfverträdelse och
maktmissbruk samt förpligtas att till Rabenius genast utlemna vidimerad
afskrift af omförmälda i Göteborgs domkapitel förvarade handling.
Vid denna skrift fanns fogad afskrift af det däri omförmälda intyget,
så lydande:
»Afskrift. Härmed får jag under edlig förpligtelse, att jag som kom
något efter sedan arkivgranskningen i Torsby den 20 sistl. november
tagit sin början, i öfrigt instämmer uti Carl M. Olssons och Alex. An¬
derssons intyg af den 5 dennes; samt
att jag på personers uppmaning infann mig i Göteborgs domkapitel
den 29 sist!, november för att å en dit förut ingifven skrift söka få
återtaga mitt eget och fleres namn;
att konsistorienotarien A. B. Magni då förklarade, att jag ej kan få
den skriften, och att det ingenting tjenar till, emedan skriften är af-
skrifven och vidimerad;
att jag då gick ut därifrån i sällskap med hemmansegaren And.
Hansson i Skattan, då vi på en gata träffade Niklas Andersson i Vestra
Röd, hvilka ställt möte att ingå i domkapitlet med skrifvelsen, därvid
Niklas Andersson, som innehade handlingarne, sade (sedan jag omtalat
mitt ärende i domkapitlet): »det var roligt, låt mig se, att du är duktig,
Gustaf! Nu gör vi sällskap in i domkapitlet.» Då vi inkommit, lade de
fram eu skrifvelse, hvilken de uppmanade mig att skrifva på, hvilket
jag vägrade och sade, att »jag är aldrig med om edra skrivelser». Som
jag ej kunde få se den förut begärda skrifvelsen, talades det om, hur
jag skulle göra; och då jag ifrågasatte, om det icke kunde gå an, att
jag tecknade mitt och de personers namn, som jag hade i uppdrag att
återtaga, på ett särskildt papper, tillstyrktes jag göra det af de närva¬
rande, bland hvilka äfven konsistorienotarien Magni befann sig, och
29
framlemnades på bordet till mig af nämnde notaries biträde papper där¬
till. Just då afhandlades emellan nämnde Niklas Andersson, Anders Hans¬
son och konsistorienotarien om uppsändandet af deras skrivelser mot
regementspastor G. Floden till Konungen, och förklarade notarien Magni,
att han »skulle draga all vidare försorg om nämnda skrifvelsers afsän¬
dande redan samma dag till Konungen, emedan skrifvelsernas inlem¬
nande till Konungen vore mycket brådtom»; och under förklaring att
»om min å till mig sålunda lemnadt papper däri gjorda anteckning»,
hvarmed jag endast afsåg återtagande, såsom förut nämnts, af mitt och
några andra personers namn,» skulle vara till något gagn, så skulle den
bifogas nu deras skrivelser till Konungen», hvilka skrifvelsers innehåll
. jag då ej hade kännedom om, men då de af konsistorienotarien Magni
skulle sändas till Konungen, kunde jag aldrig tänka mig, att deras inne¬
håll skulle vara så sanningslöst och för pastor Flodén förolämpande m. in.,
som jag sedan i en bestyrkt afskrift däraf funnit. Hade jag kunnat haft
den ringaste aning därom, skulle aldrig min i helt annan afsigt på in¬
rådan i största hast gjorda anteckning lemnats ifrån mig eller blifvit
skrifven.
Med uttryck af min lika stora ledsnad som förvåning att mitt så¬
lunda tillkomna tillägg »ehuru undertecknade tecknat sina namn å listor
till regementspastor hr G. Flodéns fördel, få vi härmed ----- — bön».
Torsby & Harestad den 27 november 1888.
Gustaf Blomdahl, Karl Johansson. Anders Svensson.
Landtbrukare.
Napolia Qvist. Anna Skog, Torsby prestg. Adolf Olsson.
Andr. Johansson. Samuel Kristiansson.»
kan tycka såsom stöd för nämnde personers sanningslösa påståenden
och dikter i deras skrifvelse till Konungen, såsom att pastor Flodén
»skulle samlat underskrifter på åtskilliga bönelistor» samt »hans utnäm¬
ning till kyrkoherde här skulle varit för pastoratet förderfbringande»,
ty allt sådant saknar hvarje spår af sanning, och hvarken jag eller någon
af förestående personer, hvilkas namn af mig i domkapitlet i helt annan
afsigt tecknades såsom visadt är, hafva haft eller har det ringaste att
anmärka mot pastor Flodén, så får jag icke blott härmed fritaga de
förutnämnde sju personer, hvilkas namn af mig alltså tecknats, då deras
önskan t,var, att namnen af mig skulle återtagits på en annan afskrift,
för att där möjligen ej vara till hinder för komminister Stenströms ut¬
nämning till kyrkoherde här utan äfven underdånigst bedja Hans Maj:t
30
Konungen om nådigt öfverseende samt pastor Flodén om förlåtelse för
hvad jag sålunda låtit förleda mig till att i ett obetänksamt ögonblick
af öfverilning göra i Göteborgs domkapitels notarieexpeditions lokal, all¬
denstund det i följd af strax därpå börjadt konsistoriesammanträde var
allt för brådtom för mig som landtman att hinna tänka mig för.
Då jag några dagar efteråt infann mig i domkapitlet för att vidare
rådfråga notarien Magni och sade till honom: »de där namnen jag tecknat
den 29 dennes borde utstrykas igen, har jag tänkt, i händelse nämnde
personer skulle neka och säga, att jag väl har rätt att utstryka men ej
att påteckna deras namn, ifall jag af pastor Flodén blifver anklagad där¬
för». Därpå svarade nämnde notarie Magni: »Blomdahl skall icke vara
rädd, det är endast de personer, hvilkas namn Blomdahl skrifvit, som
kunna anklaga Blomdahl, och pastor Flodén har ej alls med det att
göra. Men hvad tänkte Blomdahl, som skref under skrifvelsen mot
kyrkoherde Nyblom och pastor Cullberg? Om de vill anklaga eder,
blefve det illa».
Allt detta vill och kan och skall jag, när så påfordras, med liflig
ed fästa, försäkras af
Torsby den 22 januari 1889.
Glist. Blomdahl,
Ledamot i kyrkorådet,
Ordf. i Torsby sockens kommunalstämma.
Bevittnas af oss på en gång närvarande:
H. J. Andreasson. G. Hultgren.»
Öfver angifvelsen hörd yttrade Magni i afgifven förklaring, att han
ville vitsorda riktigheten i hufvudsak af hvad Rabenius anfört rörande
hvad emellan honom och Magni förekommmit, men kunde Magni ej er¬
inra sig, att fråga förevarit om utlemnande af vidimerad afskrift utan
endast om vidimationsintyg å af Rabenius företedd afskrift. På grund
häraf bestred Magni, att afseende fästes vid Rabenii yrkande om ansvar
å Magni för påstådd vägran att utlemna afskrift af i domkapitlets arkiv
förvarad handling.
Rabenius hade icke gittat angifva någon lagbestämmelse, enligt
hvilken Magni skulle ega skyldighet att lemna vidimationsintyg. Detta
berodde möjligen därpå, att Rabenius icke kände till någon förordning,
som ålade en tjensteman i Magnis ställning att när som helst och för
hvem som sådant påkallade utan vidare vidimera afskrifter. Däremot
kunde Magni till stöd för sin åtgärd åberopa följande i 13 § af kongl.
förordningen den 11 februari 1687 angående rättegång i domkapitlen
31
intagna bestämmelse: »Notarius skall icke, utan biskopens och consi-
storialium vetskap och tillstädjelse, utgifva något utur protokollet, eller
af andra akter, vid hans embetes förlust». Gällde denna bestämmelse, så
erfordrades ej mer än att åberopa densamma till Magnis försvar. Gällde
den däremot icke, så skulle den väl vara upphäfd af någon författning,
som tydligt och klart angåfve, att Magni i egenskap af konsistorienotarie
haft skyldighet att lemna ifrågavarande intyg; och då Rabenius tydligen
hade för afsigt att i sin tidning »Nyheterna» intaga det intyg, som han
bifogat sin klagoskrift, samt för att förvissa sig om afskriftens riktighet
begärde vidimation, så läge det närmast till hands att förmoda, att Ra¬
benius skulle till stöd för sina ansvarsyrkanden vilja åberopa gällande
tryckfrihetsförordning och särskild! denna förordnings 2 § 4 mom.
Enligt berörda mom. hade Magni nämligen skyldighet att åt den
som sådant begärde lemna fri tillgång att i domkapitlets expeditions¬
lokal afskrifva eller afskrifva låta eller i bevittnad afskrift mot veder¬
börlig lösen utbekomma sådana handlingar, hvarom momentet talade.
Däremot omnämnde icke berörda moment någon Magni åliggande skyl¬
dighet att vidimera sådana afskrifter, som icke emot lösen utlemnades.
Att Magni icke heller hade en sådan skyldighet syntes Rabenius hafva
medgifvit, då han i slutet af sin klagoskrift yrkade, att Magni måtte
åläggas att till Rabenius utlemna vidimerad afskrift.
Sedan Magni sålunda, enligt hvad han förmenade, visat, att han jäm¬
likt gällande tryckfrihetsförordning ej haft skyldighet och enligt kong!,
förordningen angående rättegång i domkapitlen ej egt rättighet att
lemna det begärda intyget, ville Magni fästa min uppmärksamhet,
dels på det förhållande att afskriften ej blifvit tagen efter utan före
originalhandlingens inlemnande till domkapitlet, dels därpå att sagda
handling innehölle osanna och vrängda framställningar till allmänhetens
förvillande, dels därpå att det ej kunde tillkomma domkapitlet eller
öfverhufvud någon myndighet att i anledning af hvad originalintyget
förmälde vidtaga någon åtgärd, och dels därpå att intyget, så vidt Magni
kunnat finna, ej egde ringaste sammanhang med något ärende, som före¬
kommit i domkapitlet.
Särskild! på de två sistnämnda omständigheterna stödde Magni sitt
påstående, att Rabenius ej ens hade rättighet att utfå bevittnad afskrift
af en så beskaffad handling som den ifrågavarande. Tryckfrihetsförord¬
ningen bestämde nämligen, att i embetsverks arkiv befintliga handlingar
endast till de delar dåra/, som till publika embetsmäns och verks handlägg¬
ning komma, kunde på begäran utlemnas.
32
På grund af det anförda anhöll Magni, att Rabenii klagoskrift måtte
lemnas utan afseende.
Efter det, på begäran af Rabenius, omförmälda förklaring en längre
tid varit för honom tillgänglig för afgifvande af påminnelser, utan att
Rabenius emellertid afhörts, företog jag ärendet till slutlig behandling,
därvid jag icke fann mig tillfredsställd af konsistorienotarien Magnis för¬
klaring. De af konsistorienotarien åberopade författningar och omstän¬
digheter inneburo alldeles icke hvad konsistorienotarien velat i dem in¬
lägga, och den slutsats han af dem dragit, att han skulle egt fog för
sin vägran att vidimera den af Rabenius företedda afskrift af ofvan om¬
förmälda till domkapitlet ingifna handling, syntes mig vara alldeles fel¬
aktig.
Hvad först beträffade den af konsistorienotarien åberopade före¬
skriften i § 13 af kongl. förordningen, huru med rättegång i domka¬
pitlen skall förhållas, den 11 februari 1687, att notarien icke, utan bi¬
skopens och konsistorii vetskap och tillstädjelse, finge utgifva något utur
protokollet eller af andra akter, egde tydligtvis ingen tillämplighet gent¬
emot den uttryckliga bestämmelsen i 2 § 4 mom. af gällande tryckfri¬
hetsförordning, att det skall vara en hvar tillåtet att med uppgifna undan¬
tag (om hvilka här icke var fråga) i allmänt tryck utgifva alla all¬
männa ärenden rörande handlingar, af hvad namn och beskaffenhet de
vara må, som förekomma hos, bland andra uppräknade myndigheter,
jämväl konsistorier, äfvensom »enskilda personers memorialer, ansöknin¬
gar, förslag, betänkanden, besvär, jämte utslag och svar därå, till de
delar däraf, som till publika embetsmäns och verks handläggning komma;»
för hvilket ändamål icke allenast alla sådana handlingar vid domstolar
och andra omnämnda verk och embeten »skola genast och utan tidsut¬
drägt emot lösen utlemnas åt hvem det äskar, antingen han har i saken
del eller ej, vid ansvar såsom för tjenstens försummelse, om sådant af
någon publik tjensteman vägras eller obehörigen fördröjes, utan äfven,
vid samma ansvar, i alla arkiv, hvar och en fri tillgång lemnas, att få
på stället afskrifva eller afskrifva låta, eller, om därvid betydande hin¬
der vore, i bevittnad afskrift, emot vederbörlig lösen, utbekomma alla
slags handlingar i hvad ämne som helst.»
Nu förmenade konsistorienotarien att, enär i detta lagrum icke ut¬
tryckligen omnämndes allmänhetens rätt att mot lösen erhålla vidimation
å företedda afskrifter af de handlingar, om hvilka i momentet är fråga,
utan endast talades om rätten att i bevittnad afskrift mot vederbörlig
lösen utbekomma alla sådana handlingar, konsistorienotarien skulle varit
lagligen berättigad att vägra vidimera afskrifter af till domkapitlet in-
83
gifna handlingar, och att således i förevarande fall Rabenius icke egt
rätt att få den af honom uppvisade afskriften af konsistorienotarien vi¬
dimerad. I rättigheten att i bevittnad afskrift mot vederbörlig lösen af
vederbörande embetsmyndighet utbekomma de handlingar, som i åbe¬
ropade momentet omförmälas, inbegripes emellertid uppenbarligen rätten
att få afskrifter af samma handlingar, hvilka afskrifter andra än veder¬
börande embetsman verkställt, af desse embetsman mot vederbörlig lösen
vidimerade; och har alltid, så vidt jag har mig bekant, den i tryckfri¬
hetsförordningen gifna föreskrift om rätt att erhålla afskrifter så tolkats.
I nu gällande kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7
december 1883, likasom i föregående expeditionstaxor, uppräknas i
1 § bland de myndigheter, hos hvilka expeditionslösen eger rum, i första
afdelningen jämväl domkapitel, hvarefter i 3 § föreskrifves, att lösen för
vidimation af afskrifven handling, meddelad af tjensteman, tillhörande
nyssberörda första afdelning af embetsmyndigheter, skall för hvarje ark
beräknas till 25 öre. Häraf framgår alldeles otvetydigt, att de å dom¬
kapitlens expeditioner anställde tjensteman icke ega undandraga sig att vidi¬
mera handlingar, som till domkapitlet ingifvas och hvilka äro af be¬
skaffenhet att en hvar eger att i bestyrkt afskrift mot vederbörlig lösen
dem utbekomma.
De af konsistorienotarien omnämnda omständigheter att den af Ra¬
benius företedda afskrift tagits före och ej efter originalhandlingens in¬
lemnande till domkapitlet samt att denna handling enligt konsistorie¬
notariens åsigt innehölle osanna och vrängda framställningar till allmän¬
hetens förvillande, kunde påtagligen icke berättiga honom att vägra vi¬
dimera samma afskrift, såvidt lian eljest var därtill skyldig; lika litet
som de äfvenledes af konsistorienotarien anförda förhållanden, att, såvidt
han kunde finna, det ej tillkomme domkapitlet att i anledning af hvad
originalbetyget förmälde vidtaga någon åtgärd, äfvensom att intyget, en¬
ligt konsistorienotariens åsigt, icke egde ringaste sammanhang med något
ärende, som i domkapitlet förekommit, ty intyget var ju inlemnadt till
domkapitlet och fanns därstädes, när Rabenius begärde vidimationen, och
intyget afsåg, om än ej omedelbart, ett ämne, hvarmed domkapitlet egde
taga befattning, och måste ju äfven komma till domkapitlets handlägg¬
ning, åtminstone så till vida att domkapitlet, efter tagen kännedom om
detsammas innehåll, förklarade detsamma icke föranleda vidare åtgärd
än att läggas till domkapitlets handlingar.
På grund häraf ansåg jag vara ådagalagdt, att konsistorienotarien
Magni, äfven om han icke, såsom Rabenius påstått men Magni bestrida
vägrat denne att utbekomma styrkt afskrift af ifrågavarande intyg, dock
Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 5
34
gjort sig skyldig till tjenstefel genom sin erkända vägran att vidimera
den af Rabenius företedda afskriften af samma intyg; och fann jag mig
därför föranlåten att, under åberopande af 1 § i kongl. cirkuläret den
21 augusti 1786 samt 1 § i kongl. cirkuläret den 7 december 1787,
inför domkapitlet åtala konsistorienotarien, därvid jag yrkade, att honom
måtte för det tjenstefel, han sålunda låtit komma sig till last, af dom¬
kapitlet tilldelas tjenlig föreställning med tillagd förmaning att i sin
tjenstutöfning noggrant ställa sig till efterrättelse hvad honom enligt lag
och författningar ålåge.
Efter det Magni lemnats tillfälle att häröfver sig förklara, medde¬
lade domkapitlet den 29 januari 1890 utslag af innehåll, i hithörande
delar, att, enär gällande tryckfrihetsförordning i 2 § 4 mom. föreskrefve,
bland annat, det bör i alla arkiv hvar och eu fri tillgång lemnas att få
på stället afskrifva eller afskrifva låta eller, om därvid betydande hinder
vore, i bevittnad afskrift mot vederbörlig lösen utbekomma alla slags
handlingar i hvad ämne som helst, och då den omständigheten att uti
ifrågavarande fall den afskrift af det af landtbrukaren G. Blomdahl i Torsby
församling utfärdade intyg, hvars vidimering hos konsistorienotarien
Magni begärdes, redan förefanns och var tagen före originalhandlingens
inlemnande till domkapitlet, icke kunde hafva utgjort lagligt skäl för
Magni att undandraga sig att samma afskrift vidimera, då ju original¬
handlingen måste anses höra till de handlingar, som i åberopade mo¬
ment af tryckfrihetsförordningens 2 § omförmäldes, och hvilka vore af
beskaffenhet, att en hvar egde att i bestyrkt afskrift, mot vederbörlig
lösen, dem utbekomma, och, domkapitlet veterligen, ingenstädes vore
stadgadt, att rätt att erhålla vidimation å afskrift af en till vederbörande
embetsmyndighet ingifven handling vore beroende af eller ovillkorligen
förutsatte, att afskriften vore verkställd af vederbörande embetsman och
ingen annan, pröfvade domkapitlet rättvist att döma Magni för det
tjenstefel, han i anmärkta afseendet låtit komma sig till last, till skriftlig
föreställning med tillagd förmaning att i sin tjenstutöfning noggrant
ställa sig till efterrättelse, hvad honom enligt lag och författningar ålåge.
Mot detta utslag anförde Magni hos Göta hofrätt besvär, men för¬
klarade hofrätten i utslag den 22 april 1890 skäl icke hafva förekommit
ledande till ändring i domkapitlets utslag.
Mot detta hofrättens utslag har Magni hos Kong!. Maj:t fullföljt
talan, hvilken ännu icke blifvit slutligen pröfvad.
Sedan vid granskning härstädes af de från länsfängelset i Luleå
hit inkomna fångförteckningar för år 1888 blifvit anmärkt, att torpare-
sonen J. A. Eriksson, hvilken den 19 juni 1888 till länsfängelset inför¬
passats för undergående af ransakning inför Öfver-Luleå tingslags hä¬
radsrätt, icke förrän den 23 påföljande juli blifvit till ransakningens
undergående inställd, så och efter det domhafvanden i nämnda tingslag
på förfrågan om orsaken därtill, att den för ransaknings företagande
med häktad person föreskrift^ tid blifvit, enligt hvad det ville synas, i
förevarande fall öfverskriden, meddelat, att ransakning med bemälde
Eriksson ej förr än i skrifvelse den 5 juli 1888 blifvit af Konungens
befallningshafvande i Norrbottens län hos domhafvanden begärd, anförde
Konungens befallningshafvande till svar å framställd anhållan om upp¬
lysning rörande anledningen till det dröjsmål med ransakningens öfver¬
lemnande till domstol, som sålunda egt rum:
att den 19 juni 1888 från länsmannen i Råneå distrikt till läns¬
styrelsen inkommit en skrifvelse af följande innehåll:
»Som länsmannen F. A. Lindvall i Öfver-Luleå uti skrifvelse den 11
dennes framställt begäran därom, att torparesonen Johan Arvid Eriksson
från Mjöträsk i Råneå socken, hvilken blifvit förvunnen att hafva ut¬
lagt sten å railsen å Luleå—Ofotenbanan, måtte häktas och till Luleå
cellfängelse införpassas, har jag denna dag häktat och till berörda cell¬
fängelse transporterat bemälde Eriksson, hvilket jag härigenom öd¬
mjukast får tillkännagifva. Råneå länsmanskontor den 17 juni 1888,
E. Ekbäck»;
att länsstyrelsen syntes hafva förväntat, att Ekbäck, såsom veder¬
bort, till Lindvall, som begärt handräckningen, skulle inberätta angående
häktningen och att Lindvall, enligt den för kronolänsmännen gällande
instruktion skulle själfmant föranstalta om Erikssons inställande inför
rätta, i det att han hos vederbörande domhafvande begärde ransakning;
samt
att då emellertid domhafvanden ej inkom med begäran om Eriks¬
sons inställande för ransakning, länsstyrelsen den 5 juli 1888 tillfrågade
Ekbäck, huruvida han underrättat Lindvall om häktningen, och samma dag,
efter det nekande svar ingått från Ekbäck, aflat en skrifvelse till dom¬
hafvanden med begäran om ransakning med Eidksson, hvarefter ransak-
ningen hölls den 23 juli 1888.
I förevarande fall hade ett obehörigt dröjsmål med Erikssons in¬
ställande till ransakning inför vederbörlig underdomstol förelupit, och
Konungens befallningshafvande var uppenbarligen den myndighet, som
Dröjsmål med
ransakning.
36
genom uraktlåtenhet att göra framställning om ransakningens före¬
tagande vållat detta dröjsmål.
Enligt 12 § i Kongl. Maj:ts nådiga instruktion för landshöfdingarne
i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställde tjensteman den 10
november 1855 åligger det konungens befallningshafvande att i afseende
å lagskipningens utöfvande vid de uti länet befintliga underdorastolar
vaka bland annat däröfver, att ransakningar med häktade personer vid
underdomstolarna utan obehörigt dröjsmål företagas och afslutas. Detta
åliggande hade Konungens befallningshafvande i detta fall icke uppfyllt
och hade till sin ursäkt därför allenast föreburit, att länsstyrelsen syntes
»hafva förväntat att Ekbäck, såsom vederbort, till Lindvall, som begärt
handräckningen, inberättade angående häktningen; hvarefter det skulle
ålegat Lindvall, enligt den för kronolänsmännen gällande instruktion,
att själfmant föranstalta om Erikssons inställande inför rätta genom att
hos vederbörande domhafvande begära ransakning».
Länsmans åligganden i afseende å häktade personer angifvas i 4 §
6 mom. af åberopade instruktion för kronolänsmännen den 10 november
1855, nemligen: »Att hafva tillsyn öfver häradshäktena med tillhörande
inventarier, ombesörja där insatte fångars underhåll, samt öfver dem, i
föreskrifven ordning, upprätta och insända fånglistor; att, då personers
häktande inom distriktet lagligen bör ifrågakomma, därom föranstalta
och ombesörja de häktades inställande inför rätta eller afsändande till
länsfängelset, allt efter hvad förekommande omständigheter påkalla;
samt att bestrida de inom distriktet förefallande utgifter för fångars
vård och forsling, hvartill nödiga medel hos kronofogden reqvireras och
redovisas».
Visserligen syntes det hafva varit med god ordning öfverensstäm¬
mande att Ekbäck samtidigt därmed att han häktat och till länsfängelset
införpassat Eriksson, härom underrättat ej blott Konungens befallnings¬
hafvande utan äfven Lindvall. Men Ekbäcks underlåtenhet att lemna
sådant meddelande till Lindvall utgjorde ingalunda något hinder för
Konungens befallningshafvande att omedelbart efter mottagandet den 19
juni 1888 af Ekbäcks skrifvelse i ämnet anmoda domhafvanden att vid
vederbörlig häradsrätt anställa ransakning med Eriksson. Det var
tvärtom Konungens befallningshafvandes ovillkorliga skyldighet att tillse,
det ransakning skyndsamt anställdes med å länsfängelset förvarade Eriks¬
son. Emellertid dröjde Konungens befallningshafvande ända till den 5
juli 1888 att vidtaga någon åtgärd och vållade härigenom att Eriksson
kom att hållas i häktet längre tid än vederbort.
Då på grund af 58 § i landshöfdingeinstruktionen landssekreteraren
37
eller den hans befattning uppehållit vore ansvarig för nämnda dröjsmål,
uppdrog jag åt advokatfiskal i Svea hofrätt att inför hofrätten ställa
landssekreteraren i Norrbottens län eller den eller de, som under tiden
från den 19 juni till den 5 juli 1888 hans befattning uppehållit, under
tilltal för den embetsförsummelse han eller de i ifrågavarande afseende
låtit komma sig till last, samt därför å honom eller dem yrka ansvar
efter lag och sakens beskaffenhet; därvid advokatfiskalen jämväl borde
framställa yrkande om skyldighet för den eller dem, som advokatfiskalen
för ifrågavarande embetsfel lagligen tilltalade, att ersätta Kongl. Maj:t
och kronan kostnaden för Erikssons underhåll i länsfängelset under den
tid han till följd af det förelupna dröjsmålet obehörigen hållits häktad;
hvarjämte advokatfiskalen efter befogenhet skulle understödja de ersätt¬
ningsanspråk Eriksson, sedan han, därest han kunde anträffas, blifvit i
saken hörd, komme att framställa.
På det åtal advokatfiskalen i anledning häraf mot kronofogden Al¬
rik Pipon, hvilken under ifrågakomna tid förestått landssekreteraretjen-
sten i Norrbottens län, anhängiggjorde, meddelade hofrätten, sedan Eriks¬
son förklarat sig ej hafva något ersättningsanspråk att i målet framställa,
den 5 mars 1890 utslag af innehåll, att som det ålegat Konungens be¬
fallningshafvande att omedelbart efter det Eriksson den 19 juni 1888
ankommit till länsfängelset, föranstalta därom, att ransakning med ho¬
nom vid vederbörlig domstol egde rum, men Konungens befallningshaf¬
vande icke förrän den 5 påföljande juli hos domaren begärt sådan ran¬
sakning; alltså och då kronofogden Pipon, hvilken förestått landssekre-
teraretjensten i länet under nämnda tid, enligt 58 § i landshöfdinge-
instruktionen, vore ansvarig för det dröjsmål, som sålunda egt rum,
pröfvade hofrätten rättvist, i förmågo af 25 kapitlet 17 och 22 §§
strafflagen, döma kronofogden Pipon att, för den försummelse .i em-
betet han sålunda låtit komma sig till last, bota tjugufem kronor, äfven¬
som förpligta kronofogden Pipon att ersätta kronan kostnaderna för
Erikssons' underhåll i häktet under den tid af femton dagar, han där¬
städes obehörigen förvarats, med trettioåtta öre om dagen, hvartill
samma kostnad uppgått, eller alltså tillhopa fem kronor sjuttio öre.
Detta utslag har vunnit laga kraft.
På sätt i justitieombudsmannens embetsberättelse till senaste Riks-Fe,“M^ A/«-
dag (sid. 26—29) närmare förmäles hade justitieombudsmannen inför ,Ul,9s ey9'
domkapitlet i Lund åtalat vice pastorn i Djurröds församling E. K. Böös
för det han i ett den 29 oktober 1888 för pigan Anna Jönsdotter från
38
Helgestad utfärdadt flyttningsbetyg antecknat, att Anna Jönsdotter, som
enligt beviset åtföljdes af sin oäkta dotter Hilma Elisabeth, vore hindrad
att begå Herrans heliga nattvard på grund af synd emot sjette budet,
därvid justitieombudsmannen yrkat, att Böös måtte, för hvad han sålunda
låtit komma sig till last, tilldelas tjenlig föreställning och förmaning
samt åläggas att tillställa Anna Jönsdotter annat, laglikmätigt flyttnings¬
betyg utan kostnad för henne. I utslag den 11 september 1889 yttrade
domkapitlet, att enär, med föranledande af 9 kapitlet 4 § kyrkolagen,
kongl. förordningen den 18 november 1741, kongl. cirkulärbrefvet den
17 oktober 1778, kong], reskriptet till hof- och öfverrätterna samt kon¬
sistorierna med flere den 11 februari 1780 och kongl. förklaringen den
23 mars 1807, 43 punkten 20 momentet, qvinna, som veterligen födt
oäkta barn, i och med detsamma och oberoende däraf, om hon, medan
ännu lagen utsatte straff för lönskaläge af qvinna, därför lagfördes eller
icke, städse betraktats såsom utestängd från tillträde till den heliga
nattvarden, intill dess hon låtit sig enskildt skriftas och aflösas; enär det
alltså icke kunde anses öfverensstämmande med kongl. förordningens
angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande den 4 maj
1855 rätta grund och mening, att qvinna, som födt oäkta barn och om
hvilken det därigenom vore fulltygadt, att hon sig med lönskaläge för¬
sett, skulle utan föregående enskild skrift och aflösning hafva obehin¬
dradt tillträde till den heliga nattvarden, intill dess hon blifvit af allmän
domstol dömd till straff för lönskaläge; enär under sådana förhållanden
af den omständigheten, att allmän strafflag numera icke utsatte straff
för lönskaläge af qvinna, ingalunda kunde anses följa, att de i förord¬
ningen den 4 maj 1855 meddelade bestämmelser om kyrkotukt skulle
hafva upphört att vara tillämpliga på qvinna, som födt oäkta barn; samt
enär den i slutet af 10 kapitlet kyrkohandboken gifna, icke upphäfda
anvisning huru det skall förhållas med moder, som födt oäkta barn och,
innan hon blifvit enskildt skriftad och aflöst, förqväft detsamma, otve¬
tydigt gåfve vid handen, att qvinna, som födt oäkta barn, fortfarande
vore underkastad enskild skrift och aflösning; alltså och då Böös måste
anses hafva i anmärkta hänseendet rätteligen förfarit, funne domkapitlet
sig förhindradt att ålägga honom att tillställa Anna Jönsdotter nytt flytt¬
ningsbetyg och lemnade utan afseende det mot Böös framställda ansvars-
påstående.
På de besvär, advokatfiskal vid hofrätten öfver Skåne och Ble¬
kinge efter förordnande af mig hos hofrätten anförde öfver detta dom¬
kapitlets utslag, har hofrätten den 11 mars 1890 meddelat utslag och
därvid sig utlåtit, att enär, med afseende å ordalydelsen i kong], för-
39
ordningen angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande
den 4 maj 1855 samt hvad nu gällande strafflag innehölle i fråga om
ansvar för lönskaläge, förklaranden icke lagligen egt att å Anna Jöns-
dotters flyttningsbetyg verkställa ifrågavarande anteckning, pröfvade hof-
rätten, med upphäfvande af domkapitlets utslag, rättvist att, med stöd
af kongl. cirkulärbrefvet den 21 augusti 1786, förordna, att pastor Böös
skulle för sålunda visadt oförstånd i tjensten af domkapitlet meddelas
tjenlig föreställning med tillagd förmaning; hvarjämte Böös ålades att
till Anna Jönsdotter vid påfordran och utan kostnad för henne utfärda
nytt flyttningsbetyg.
Mot detta hofrättens utslag äro underdåniga besvär af vice pastorn
Böös anförda, hvilka besvär ännu icke blifvit af Kongl. Maj:t slutligen
afgjord a.
Sedan jag till följd af anmärkning vid granskning af den från krono- oriktig dom.
häktet i Uddevalla hit inkomna fångförteckning för november månad
1888 från domhafvanden i Surmervikens domsaga infordrat afskrift af
Tunge, Stångenäs, Sörbygdens och Sotenäs tingslags häradsrätts den 5
november 1888 angående för stöld m. m. tilltalade skomakeriarbetaren
Carl Smgol Cederskog meddelade utslag, inhemtade jag af berörda af¬
skrift, att häradsrätten genom ifrågakomna utslag dömt Cederskog, bland
annat, att för försök att med våld fritaga häktad person hållas till straff¬
arbete en månad.
Då häradsrätten således handlat i uppenbar strid mot det i 2 kapitlet
5 § strafflagen gifna allmänna stadgande, att straffarbete, som ådömes
på viss tid, ej må bestämmas till kortare tid än två månader, fann jag
mig föranlåten uppdraga åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att för det
fel i domareembetets utöfning, hvartill häradsrätten sålunda gjort sig
skyldig, ställa dess ordförande, då utslaget afkunnades, N. von Zweig-
bergk, hvilken vore för det begångna felet ensam ansvarig, under tilltal
inför hofrätten och å honom yrka ansvar jämlikt 25 kapitlet 17 § straff¬
lagen.
Sedan advokatfiskalen dels i anledning af berörda uppdrag vid
hofrätten yrkat, att som häradsrätten, i uppenbar strid mot det i 2 kapitlet
5 § strafflagen gifna allmänna stadgandet, att straffarbete, som ådömes
på viss tid, ej får bestämmas till kortare tid än två månader, dömt Ce¬
derskog för försök att med våld fritaga häktad person till straffarbete
under endast en månad, von ZAveigbergk, hvilken i egenskap af härads¬
rättens ordförande, då utslaget afkunnades, vore för det anmärkta felet
40
ensam ansvarig, måtte härför dömas till ansvar för vårdslöshet i domare-
embetets utöfning, dels ock anmärkt, att berörda utslag vore i två an¬
dra hänseenden felaktigt, i det häradsrätten ej allenast, i strid mot stad¬
gandet i 2 kapitlet 19 § strafflagen, enligt detta lagrums lydelse i kongl.
förordningen den 31 oktober 1873, att straffpåföljden förlust af medbor¬
gerligt förtroende ej finge sättas kortare än ett år utöfver den ådömda
strafftiden, dömt Cederskog för inbrottsstöld till sex månaders straffarbete
och förlust af medborgerligt förtroende i ett år i stället för ett år sex
månader, utan äfven vid sammanläggning af samtliga ådömda straffen
förordnat, att den dömde skulle vara förlustig medborgerligt förtroende
uti ett år utöfver den till åtta månader tre dagar beräknade strafftiden,
eller uti ett år åtta månader tre dagar, och således två månader tre
dagar mera än han rätteligen bort; i följd hvaraf advokatfiskalen äfven
för dessa fel yrkade ansvar å von Zweigbergk; så och efter det von
Zweigbergk lemnats tillfälle att förklara sig i anledning af dessa yrkanden,
utlät sig hofrätten i utslag den 3 april 1890, att enär von Zweigbergk
felaktigt förfarit uti de af advokatfiskalsembetet anmärkta hänseenden,
pröfvade hofrätten, med stöd af 25 kapitlet 17 § strafflagen, lagligt döma
honom, att för den vårdslöshet vid domareembetets utöfning, han här¬
igenom låtit komma sig till last, bota trettio kronor.
Detta utslag har vunnit laga kraft.
Underlåtenhet
att ådöma
medborgerligt
förtroendes
förlust, m. m.
Till följd af anmärkning vid granskning af de från länsfängelset i
Umeå hit inkomna fångförteckningar för år 1888 infordrade jag utdrag
af Umeå tingslags häradsrätts protokoll i mål angående bland andra
bondesonen Anders Andersson i Sörmjöle; och inhemtade jag dels af
protokollsutdrag för den 3 december 1888 att häradsrätten genom ut¬
slag samma dag i fråga om Anders Andersson sig utlåtit, att enär mot
Anders Andersson förekommit och utredts, att han såväl under 1887 års
höst och vinter som under 1888 års sommar emottagit dels öl, dels
punsch och konjak, oaktadt han haft kännedom om att dessa varor va¬
rit olofligen tillgripna, pröfvade häradsrätten rättvist, med stöd af 20
kapitlet 12 och 16 §§ strafflagen, döma Anders Andersson att, för det han
med vetskap om den olofliga åtkomsten emottagit stulet gods, hållas till
straffarbete två månader, dels och af protokollsutdrag för den 21 de¬
cember 1888, att häradsrätten då, i närvaro af vederbörande allmän åkla¬
gare och Anders Andersson, afsagt följande beslut:
»Som häradsrätten vid afkunnandet af sitt utslag den 3 innevarande
41
månad, i mål emot Emanuel och Herman Johansson samt Johan Olofs¬
son och Anders Andersson, alla från Sörmjöle, genom förbiseende ej
kom att ådöma den sistnämnde, hvilken enligt berörda utslag dömdes
till två månaders straffarbete för det han tagit befattning med gods,
om hvars olofliga åtkomst han haft kännedom, den detta straff i före¬
varande fall åtföljande straffpåföljd, nämligen medborgerligt förtroendes
förlust, så får häradsrätten härigenom göra det tillägg till och den för¬
klaring af sitt ofvannämnda utslag, att Anders Andersson, jämlikt 20
kapitlet 18 § samt 2 kapitlet 19 § strafflagen, skall vara medborgerligt
förtroende förlustig ett år utöfver den honom genom merberörda utslag
ådömda strafftiden.»
Genom dessa häradsrättens utslag och beslut hade häradsrätten i
olika afseenden gjort sig skyldig till försummelse och oförstånd i do-
mareembetets utöfning.
20 kapitlet 16 § strafflagen lydde vid den tid, då Anders Andersson
dömdes, sålunda:
»Den, som, med vetskap om den olofliga åtkomsten, emottagit, dolt,
köpt eller föryttrat något af hvad stulet är, eller besörjt omarbetning
eller förändring däraf, skall, med afseende å värdet af det, hvarmed han
dylik brottslig befattning tagit, straffas för stöld eller snatteri efter 1 §;
vare ock lag, som i 10 eller 11 § sägs, där han förut stöld, snatteri, in¬
brott, rån eller försök därtill begått.
Ej må hvad nu stadgadt är tillämpas för delaktighet i brott efter
2 §, då värdet af det, hvarmed brottslig befattning tagits, ej går öfver
femton riksdaler.»
Enligt detta lagrum hade det i förevarande fall ovillkorligen ålegat
häradsrätten att döma Anders Andersson med afseende å värdet af det,
hvarmed han tagit brottslig befattning, till ansvar »för stöld eller snat¬
teri» efter 1 §. Häradsrätten har emellertid icke utsagt, huruvida An¬
ders Andersson ansetts saker till stöld eller till snatteri, utan allenast,
med stöd af 12 och 16 §§ i nämnda kapitel, dömt honom till ansvar
»för det han, med vetskap om den olofliga åtkomsten, emottagit stulet
gods.» Då likväl häradsrätten bestämt detta ansvar till två månaders
straffarbete, torde däraf få anses framgå, att häradsrätten funnit Anders
Andersson saker till stöld, ej till snatteri, hvarå enligt § 1 endast böter
eller fängelsestraff kunde följa. Men i sådant fall skulle Anders Andersson,
jämlikt föreskriften i 20 kapitlet 18 §, att den, som gjort sig förfallen
till straff för stöld efter 1 §, skall dömas till förlust af medborgerligt
förtroende på viss tid, ådömts jämväl slik straffpåföljd. Genom sin un¬
derlåtenhet att i utslaget den 3 december 1888 ådöma Anders Anders-
Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 6
42
son sådan straffpåföljd, hade häradsrätten således gjort sig skyldig till
vårdslöshet i domareembetets utöfning.
Därom syntes häradsrätten också, efter det utslaget meddelades,
kommit till insigt och förty sökt afhjälpa det begångna felet genom sitt
ofvanintagna, den 21 i samma månad afkunnade beslut. Detta sätt att
söka afvärja följderna af en begången felaktighet syntes mig emellertid
innebära ett så stort oförstånd i domareembetets utöfning, att det fel,
häradsrätten därigenom låtit komma sig till last, kräfde strängare beif¬
ran än det fel, häradsrätten på sådant sätt sökt afhjälpa.
Genom utslaget af den 3 december 1888 hade häradsrätten alldeles
skilt målet ifrån sig, och något vidare yttrande däri egde häradsrätten
förty icke att meddela i annan händelse, än att högre rätt härom lem-
nade föreskrift eller någon part i målet, enligt 24 kapitlet 10 och 11 §§
rättegångsbalken, begärde förklaring af utslaget. Någon förklaring var
i detta fäll icke, såvidt protokollet utvisade, af part begärd, och det ytt¬
rande, häradsrätten den 21 december 1888 afgaf, var för öfrigt icke
någon sådan förklaring som i nämnda lagrum afses. Detta yttrande
innefattade i själfva verket en förändring af utslaget den 3 december 1888,
enär häradsrätten då bestämde påföljden för Anders Anderssons förbry¬
telse till straffarbete i två månader, men den 21 december 1888 förökade
denna påföljd med förlust af medborgerligt förtroende under ett år ut¬
öfver nämnda strafftid.
En bland de första och enklaste grunder för ett ordnadt rättsväsende
måste naturligen vara den, att ingen domstol eger ändra sitt eget beslut.
Ett sådant öfverträdande af denna regel, som i detta fall egt rum, torde
också vara sällspordt och förtjent af eu allvarlig näpst.
På grund af hvad jag nu anfört uppdrog jag åt advokatfiskalen i
Svea hofrätt att inför hofrätten ställa vice häradshöfdingen F. Bergen-
holtz, som fört ordet i häradsrätten, då omförmälda utslag den 3 decem¬
ber 1888 och beslut den 21 i samma månad af häradsrätten meddelades,
och som således var för desamma ensam ansvarig, under tilltal för den
vårdslöshet och det oförstånd i domareembetets utöfning, jag i ofvanan-
gifna hänseenden lagt häradsrätten till last, samt att därför å honom
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Efter det advokatfiskalen i anledning häraf vid hofrätten anhängig-
gjort och utfört talan mot vice häradshöfdingen Bergenholtz, utlät sig
hofrätten i utslag den 25 april 1890, att enär Umeå tingslags häradsrätt
vid meddelandet af utslaget den 3 december 1888 förfarit vårdslöst där¬
igenom att häradsrätten underlåtit döma Anders Andersson jämväl till
förlust af medborgerligt förtroende, samt häradsrätten genom sin åtgärd
48
att sedermera medelst beslutet den 21 december 1888 ådöma Anders
Andersson sådan straffpåföljd, visat oförstånd i domareembetets utöfning;
ty och då vice häradshöfdingen Bergenholtz, hvilken varit ordförande i
häradsrätten då omförmälda utslag och beslut meddelades, vore för de¬
samma ansvarig, pröfvade hofrätten, jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 §§
strafflagen, rättvist döma vice häradshöfdingen Bergenholtz att höta för
vårdslöshet i domareembetets utöfning tjugufem kronor och för visadt
oförstånd i samma embete sjuttiofem kronor.
Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt.
Sedan, till följd af anmärkning vid granskning af de från krono- Försummelse
häktet i Sundsvall hit inkomna fångförteckningar för år 1888, från till-edition™/
syningsmannen vid nämnda häkte infordrats upplysning, huruvida verk-*«<ä% i brott-
ligen, såsom af dessa fångförteckningar syntes framgå, Sköns tingslags mal m‘ m'
häradsrätts den 27 april 1888 angående för delaktighet i förfalsknings¬
brott och utprångling af förfalskade sedlar tilltalade och häktade arbe¬
taren Carl Andersson meddelade utslag icke förrän den 19 påföljande
juni för verkställighet till häktet ankommit, meddelade bemälde tillsy¬
ningsman, att något utslag om Carl Andersson, oaktadt fyrfaldiga på¬
minnelser, icke från domhafvanden kommit tillsyningsmannen eller veder¬
börande å kronohäktet tillhanda; att, enligt hvad tillsyningsmannen ville
minnas, han, efter det ransakningshandlingarna omsider inkommit till
rådstufvurätten i Sundsvall, dit ransakningen med i målet jämväl tillta¬
lade J. A. Nordberg hänskjutits, funnit sig nödsakad att från det dessa
handlingar åtföljande utslag, som jämväl upptog beslutet om Carl An¬
dersson, hvilken därigenom förklarats skola hållas häktad, till dess ut¬
slaget vunnit laga kraft eller hofrätten annorledes förordnade, låta af¬
skrifva samma beslut, hvilket sedermera blifvit af tillsyningsmannen
insändt till hofrätten för erhållande af bevis huruvida beslutet vunnit
laga kraft; samt att den 19 juni 1888, omedelbart efter det nämnda af¬
skrift med påtecknadt bevis från hofrätten återkommit, expeditionen
öfverlemnats till kronohäktet och Carl Andersson blifvit på fri fot
försatt.
1 anledning af hvad sålunda blifvit af tillsyningsmannen upplyst an¬
modades i skrifvelse den 4 juli 1889 vice häradshöfdingen K. M. Lind,
hvilken fört ordet i häradsrätten då ifrågavarande utslag meddelades
och således varit för dess expedierande ansvarig, att ofördröjligen hit
inkomma med underrättelse om anledningen därtill, att utslaget icke
*
44
blifvit på sätt och inom tid, som i 20 § i kong!, förordningen angående
expeditionslösen den 7 december 1883 föreskrift, för verkställighet till
vederbörande expedieradt.
Då emellertid ännu icke den 16 augusti 1889 något meddelande i
ämnet från vice häradshöfdingen Lind hit inkommit, förständigade jag
honom i skrifvelse sistnämnda dag att skyndsammast meddela mig den
underrättelse, som i nyssnämnda skrifvelse blifvit begärd, samt därjämte
uppgifva anledningen till dröjsmålet med skrifvelsens besvarande. Oak¬
tadt denna min anmaning uraktlät vice häradshöfdingen allt fortfarande
att afgifva det af honom begärda yttrandet, hvarför jag fann mig för¬
anlåten att i skrifvelse den 5 oktober 1889 förelägga honom att, vid
vite af femtio kronor, inom fjorton dagar efter erhållen del af före¬
läggandet hit inkomma med den underrättelse i ofvanomförmälda af¬
seende, som från honom sålunda upprepade gånger infordrats, hvarjämte
jag ånyo begärde upplysning om anledningen till dröjsmålet med under¬
rättelsens insändande. Då vice häradshöfdingen Lind uraktlåtit att lemna
något svar på de båda föregående skrifvelserna, ansåg jag nödigt att
genom Konungens befallningshafvande i Stockholms län låta tillställa
honom min sista skrifvelse, en åtgärd, som beträffande domare lyckligt¬
vis är sällsynt inom justitieombudsmannens embetsverksamhet.
I skrifvelse den 19 oktober 1889 afgaf omsider vice häradshöfdingen
Lind i ärendet yttrande, hvari af honom anfördes hufvudsakligen, att
han erkände, att ifrågavarande utslag' icke blifvit expedieradt inom tid,
som i 20 § i kongl. förordningen angående expeditionslösen föreskrifves;
att anledningen därtill varit, att Carl Andersson, hvilken med afseende
å det brott, hvarför han tilltalats, ställts under framtiden med föreskrift,
att han skulle i häkte förvaras, till dess utslaget vunne laga kraft eller
hofrätten annorledes förordnade, vid utslagets afkunnande förklarat sig
med detsamma nöjd och att vice häradshöfdingen därför ansåg det till¬
räckligt, om utslaget inom besvärstiden komrae tillsyningsmannen vid
häktet tillhanda; att utslaget inom denna tid för annat ändamål öfver-
sändts till rådstufvurätten i Sundsvall, hvilkens ordförande jämväl vore
tillsyningsman vid häktet, och att vid sådant förhållande vice härads-
höfdingen förmenat, att det icke vore nödigt att sända ett särskildt
exemplar däraf för verkställighet.
Beträffande dröjsmålet med de härifrån till vice häradshöfdingen
aflåtna skrifvelsernas besvarande förklarade vice häradshöfdingen, att
detta berott hufvudsakligen därpå, att han, som ansåge sig hafva vid
utslagets expedierande orätt förfarit, velat före förklaringens afgifvande
ersätta statsverket den förlust, som genom hans förfarande tillfogats det-
45
samma, och att han måst vid häktet göra förfrågan rörande storleken
af denna förlust.
Vid vice häradshöfdingens skrifvelse var fogad en af honom till
Konungens befallningshafvande i Vesteimorrlands län aflåten, den 25
augusti 1889 dagtecknad skrift, med därå af t. f. landträntmästare!!
C. A. Huss den 30 i samma månad tecknadt intyg, att med skriften
öfversända 6 kronor 63 öre, utgörande ersättning för den förlust stats¬
verket tillfogats därigenom att Carl Andersson genom vice häradshöf¬
dingens förvållande obehörigen hållits häktad under tiden från och med
den 28 maj 1888 till och med den 19 nästpåföljande juni, blifvit till
landtränteriet i Idernösand levererade.
I 20 § af kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 de¬
cember 1883 stadgas, att underrätts utslag i mål angående häktad per¬
son skall af domaren på landet senast inom sex dagar och af rätten i
stad senast inom fyra dagar efter afkunnandet afsändas, om den häktade
förvaras å länsfängelset, till Konungens befallningshafvande, men om
han finnes å annat kronohäkte, omedelbart till tillsyningsmannen eller
föreståndaren vid häktet. Vice häradshöfdingen Lind hade i förevarande
fall icke blott gjort sig skyldig till dröjsmål med expedierandet af ifråga-
komna, af Sköns tingslags häradsrätt under hans ordförandeskap den 27
april 1888 meddelade utslag i hvad det afsåg Carl Andersson, utan vice
häradshöfdingen hade, oaktadt flerfaldiga påminnelser från vederbörande
tillsyningsman, helt och hållet underlåtit att expediera detsamma. Vice
häradshöfdingen förklarade anledningen till sitt förfarande i detta af¬
seende hafva varit, att han vid det förhållandet, att Carl Andersson vid
afkunnandet af utslaget, hvarigenom föreskrefs att han skulle i häkte
förvaras till dess utslaget vunne laga kraft eller hofrätten annorledes
förordnade, förklarade sig därmed nöjd, ansett tillräckligt att utslaget
före besvärstidens utgång komme tillsyningsmannen tillhanda. Denna
vice häradshöfdingens åsigt saknade alldeles stöd i gällande lag, då före¬
skriften i åberopade 20 § är ovillkorlig och icke får i något fall efter¬
sättas. Men om ock vice häradshöfdingen omfattat denna oriktiga åsigt,
hade det i hvarje fall ålegat honom att åtminstone före besvärstidens
utgång för verkställighet expediera utslaget, i hvad det afsåg Carl An-
dnrsson, till vederbörande tillsyningsman. Äfven detta hade emellertid
vice häradshöfdingen uraktlåtit, ty den omständighet, att samtliga pro¬
tokoll och utslag i det mål, i hvilket jämväl Carl Andersson var tillta¬
lad, för annat ändamål öfversändes till rådstufvurätten i Sundsvall, kunde
tydligtvis icke befria vice häradshöfdingen från skyldigheten att för
verkställighet särskildt expediera utslaget, i hvad det afsåg Carl Anders-
46
son, till vederbörande tillsyningsman, änskönt denne tillfälligtvis jämväl
var ordförande i rådstufvurätten. Hade icke tillsyningsmannen vidtagit
den åtgärd, hvartill han ingalunda var förpligtad, att nämligen låta ur
de till rådstufvurätten insända handlingarna afskrifva utslaget angående
Carl Andersson, hvarefter bevis därom att utslaget vunnit laga kraft, så
snart ske kunde, från hofrätten anskaffades, skulle Carl Andersson obe¬
hörigen hållits häktad ännu längre tid än nu blef förhållandet. Vice
häradshöfdingen Lind hade sålunda i detta fall gjort sig skyldig till grof
försumlighet i domareembetets utöfning, hvaraf blifvit en följd att en
person hållits häktad vida längre tid än vederbort och, därest ej andra
af vice häradshöfdingens embetsåtgärd i detta afseende oberoende om¬
ständigheter mellankommit, säkerligen skulle ännu längre tid oförskyldt
blifvit i saknad af sin frihet.
Men därjämte hade vice häradshöfdingen i detta ärende låtit komma
sig till last ännu en försumlighet i embetsutöfning, hvilken försumlighet
jag icke heller kunde lemna utan beifran. Enligt hvad ofvan omför-
mälts hade i ärendet icke mindre än tre särskilda skrifvelser härifrån
till vice häradshöfdingen Lind aflåtits, nämligen den 4 juli, den 16 augusti
och den 5 oktober, allt år 1889. De båda första skrifvelserna, i hvilka
vice häradshöfdingen förständigades att ofördröjligen hit afgifva infordrad
upplysning, lemnades af vice häradshöfdingen utan svar, och först efter
det genom den senaste skrifvelsen vice häradshöfdingen vid vite förelagts
att hit inkomma med ifrågakomna upplysning, och denna skrifvelse till¬
ställts honom genom Konungens befallningshafvandes försorg, förmåddes
vice häradshöfdingen att upplysningen afgifva. För denna försumlighet
i embetet, hvilken tillika innefattade vanvördnad mot Riksdagens justitie¬
ombudsman, ansåg jag, att vice häradshöfdingen äfven borde erhålla
näpst.
Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen i Svea hofrätt att inför hof¬
rätten lagligen tilltala vice häradshöfdingen Lind och å honom yrka
ansvar ej mindre för den försummelse i domareembetets utöfning, han
genom sin uraktlåtenhet att för verkställighet expediera omförmälda
utslag angående häktade Carl Andersson låtit komma sig till last, än
äfven för den försummelse i embetet, hvartill han genom det långa
dröjsmålet att till Riksdagens justitieombudsman inkomma med infordrad
upplysning gjort sig skyldig; hvarjämte advokatfiskalen anbefalldes att,
därest Carl Andersson, anträffad och i saken hörd, mot vice häradshöf¬
dingen framställde anspråk på ersättning för sitt oförskylda lidande under
den tid han genom vice häradshöfdingens förvållande obehörigen hållits
häktad, samma anspråk efter befogenhet understödja.
47
Sedan i anledning häraf advokatfiskal vid hofrätten anhängiggjort
åtal mot vice häradshöfdingen Lind samt Carl Andersson, i målet hörd,
fordrat ersättning med tio kronor om dagen för det lidande honom till¬
skyndats under den tid han genom Linds förvållande obehörigen hållits
häktad, utlät sig hofrätten i utslag den 9 maj 1890, att emedan ofvan-
berörda, af Sköns tingslags häradsrätt angående Carl Andersson med¬
delade utslag, bort vid det förhållande att Carl Andersson varit häktad,
jämlikt 20 § i kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 de¬
cember 1883, inom sex dagar efter afkunnande! afsändas till tillsynings-
mannen vid häktet, samt vice häradshöfdingen Lind vidgått, att han
icke afsändt utslaget till tillsyningsmannen ; ty och som upplyst vore att
Carl Andersson, som, efter det utslaget vunnit laga kraft, bort, så snart
ske kunnat, å fri fot ställas, blifvit först den 19 juni 1888, sedan till¬
syningsmannen anskaffat en afskrift af utslaget, ur häktet lösgifven;
men Linds dröjsmål med lemnande! af den i skrifvelserna den 4 juli
och den 16 augusti 1889 infordrade upplysning icke vore af beskaffenhet
att till ansvar såsom för tjenstefel för Lind föranleda, pröfvade hofrät¬
ten rättvist på det sätt bifalla advokatfiskal^ i målet förda talan att
Lind, som vore för omförmälda försummelse med afsändande af ifråga¬
varande utslag ansvarig, fälldes, jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 §§ straff¬
lagen, att för samma försummelse bota etthundra kronor, och förplig-
tades att ersätta Carl Andersson för honom därigenom tillskyndadt lidande
med skälige ansedda etthundra kronor.
Då vice häradshöfdingen Lind sålunda för den försummelse, han vid
expedierande af häradsrättens omförmälda utslag låtit komma sig till
last, blifvit fälld till sådant ansvar, att denna hans hufvudsakliga förse¬
else syntes icke skäligen påkalla strängare bestraffning, samt jag icke
ansåg nödigt att endast för att söka få vice häradshöfdingen fälld till
ansvar jämväl för den försummelse, han enligt min uppfattning ådagalagt
genom dröjsmålet med afgifvande af den af mig i målet infordrade upp-
lysning, fullfölja talan mot hofrättens utslag i denna mindre väsentliga
del, har jag låtit utslaget, hvilket icke heller af vice häradshöfdingen Lind
öfverklagats, vinna laga kraft.
På förekommen anledning infordrade jag från rådstufvurätten i Hel- Hustrus för-
singborg utdrag af dess protokoll rörande grosshandlaren Oscar Wen-
nerbergs försättande i omyndighetstillstånd. Af det utdrag af rådstufvu-/^> ^in man.
rättens dombok, hvilket i följd häraf till mig öfverlemnats, inhemtade
48
jag, att sedan grosshandlaren Wennerbergs hustru Helena Wennerberg
hos rådstufvurätten anhållit, att, enär hennes man lede af sinnessjukdom,
han måtte förklaras omyndig och hon förordnas till hans förmyndare,
rådstufvurätten genom beslut den 8 juli 1889 förklarat grosshandlaren
Wennerberg omyndig samt till förmyndare för honom förordnat hans
hustru Helena Wennerberg och regementsauditören J. P. Wennerberg.
Enligt 9 kapitlet 1 § giftermålsbalken, sådant detta lagrum lyder
genom kongl. förordningen den 11 december 1874, är man sin hustrus
rätte målsman och eger söka och svara för henne, utom hvad angår
egendom, som är från hans förvaltning undantagen. I föreliggande fall
hade grosshandlaren Wennerberg till följd af iråkad sjukdom blifvit satt
ur stånd att utöfva detta målsmanskap för sin hustru och själ!’ kommit
i behof af målsman för sig. Till förmyndare för honom hade rådstufvu¬
rätten förordnat hans hustru jämte annan person. Att sålunda förordna
hustru till förmyndare för mannen och härigenom alldeles omkasta det
af lagen utstakade förhållandet mellan man och hustru innebar ett förbi¬
seende af gällande föreskrifter i ämnet, som jag ansåg mig icke kunna
lemna opåtaldt.
Jämlikt bestämmelserna i 9 kapitlet 1 § giftermålsbalken samt 19
kapitlet 2 och o §§ ärfdabalken i deras ursprungliga lydelse egde ej an¬
nan qvinna än enka att själf råda öfver sig och sitt gods. Ogift qvinna
stod under förmynderskap och gift qvinna under sin mans målsmanskap.
En naturlig följd häraf var att allenast enka kunde utöfva förmynder¬
skap. Lagen tillät emellertid ej enka vidsträcktare rätt i detta hänse¬
ende än att vara förmyndare för sina egna barn och föreskref uttryck¬
ligen i 20 kapitlet 2 § ärfdabalken att, om hon ginge i annat gifte,
skulle hon träda från förmynderskapet. Dessa grundtankar i lagstift¬
ningen i fråga om qvinnas befogenhet att vara förmyndare, hvilka vä¬
sentligen öfverensstämma med stadgandena rörande giftoman i 1 kapitlet
giftermålsbalken, hafva ej undergått någon förändring genom kongl. för¬
ordningarna den 15 juni 1858 och den 16 november 1863 samt lagen
den 5 juli 1884 angående ogift qvinnas rätt att vid viss ålder vara myndig.
Nämnda författningar tillerkänna icke qvinna någon utsträckt behörighet
att kunna förordnas till förmyndare.
När således, på sätt jag i korthet sökt utreda, gällande lag icke
tillstädjer, att annan qvinna än enka må vara förmyndare, och det blott
för sina egna barn, samt vidare uttryckligen föreskrifver, att enka vid
ingående af nytt giftermål förlorar denna rättighet, hvadan hustru ej
under några förhållanden får vara förmyndare, aldraminst för sin egen
49
man, syntes det mig tydligt, att rådstufvurättens beslut den 8 juli 1889
att förordna grosshandlaren Wennerbergs hustru till förmyndare för ho¬
nom innefattade ett väsentligt förbiseende af lagens stadganden i fråga
om förmynderskap.
Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskal^! i hofrätten öfver Skåne
och Blekinge att inför hofrätten tilltala de rådstufvurättens ledamöter,
hviika deltagit i omförmälda beslut, samt å dem yrka ansvar efter lag
och sakens beskaffenhet.
Efter slutad skriftvexling meddelade hofrätten den 30 maj 1890 ut¬
slag, däri hofrätten sig utlät, att hofrätten funne rådstufvurättens ifråga¬
varande beslut, hvarigenom hustrun Wennerberg förordnats till förmyn¬
dare för sin man, äfven om detsamma ej finge anses ega stöd af uttrycklig
lag, ej vara af beskaffenhet att medföra ansvar för de ledamöter i råd-
stufvurätten, som i beslutet deltagit, hvadan åtalet ogillades.
Med detta utslag kunde jag ej finna mig tillfredsställd, hvarför
jag uppdrog åt advokatfiskalen att hos Kongl. Maj:t anföra underdåniga
besvär öfver detsamma och därvid yrka bifall till det af advokatfiskalen
hos hofrätten framställda påstående; och ansåg jag att i de underdåniga
besvären borde, utöfver hvad hos hofrätten anförts, )diterligare andragas
hufvudsakligen följande: ,
Den större verkningskrets, som genom senare tiders lagstiftnings¬
åtgärder yppats för qvinna, och den vidgade befogenhet, hon numera
både i fråga om sig och sin egendom, hade ingalunda bl Hvit utsträckta
ända därhän, att, såsom rådstufvurätten förmenade, qvinna kunde i all¬
mänhet förordnas till förmyndare. Bestämmelserna i 20 kapitlet ärfda-
balken, angående hvem som må vara förmyndare, hade nämligen icke
undergått någon ändring. Dessa bestämmelser syntes oförtydbart inne¬
hålla, att allenast enka hade rätt att vara förmyndare och det blott
för egna barn. En lagtolkning i annan riktning strede både mot orda¬
lydelsen i nämnda kapitel och mot hela lagens anda och mening.
Hvad särskildt anginge ifrågavarande fall, där rådstufvurätten i
Helsingborg förordnat eu hustru till förmyndare för hennes egen man,
torde sådant vara alldeles olagligt. Det hette i 20 kapitlet 2 § ärfda-
balken om enka, som är förmyndare för sina barn: »Går hon i annat
gifte; träde från förmynderskapet». Sedan hon blifvit omgift, vore det
således henne förbjudet att vidare vara förmyndare ens för dem, som
fortfarande tarfvade hennes vård. Måste hon vid det nya äktenskapets
ingående upphöra att vara förmyndare för barnen, vore det redan häraf
uppenbart, att hon ingalunda kunde förordnas till förmyndare för sin
Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 7
so
man. Ett sådant förordnande strede ock mot stadgandet i 9 kapitlet
giftermålsbalken, att mannen vore hustruns målsman.
Till stöd för sitt omförmälda förfarande hade rådstufvurätten äfven
åberopat, att genom kongl. förordningar, utfärdade den 22 mars 1889,
det numera vore tillåtet att välja qvinna till ledamot af skolråd och
fångvårdsstyrelse. Det borde härvid erinras, att gift qvinna ej kunde
härtill utses, endast ogift eller enka. Ty 24 § i förordningen om kyrko¬
stämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 utgjorde bestämdt
hinder för gift qvinnas inväljande i skolråd. Och beträffande fångvårds¬
styrelse torde 15 § i kongl. förordningen angående fattigvården den 9
juni 1871, hvilken i detta hänseende ej syntes vara fullt lika tydlig
som kyrkostämmoförordningen, dock städse tolkats så, att för ledamot
i fångvårdsstyrelse fordrats samma qvalifikationer som för stadsfull¬
mäktig eller ledamot i kommunalnämnd på landet. Därtill hörde bland
annat att råda öfver sig och sitt gods, en qvalifikation, som ej upp¬
fylldes af gift qvinna.
Då rådstufvurätten i förklaringen uppgifvit, att dess förfarande
öfverensstämde med eu vid flera domstolar rådande praxis, och hofrät-
ten i sitt utslag icke syntes bestämdt ogilla en sådan praxis, anmodade
jag slutligen advokatfiskalen att hos Kongl. Maj:t anhålla, att, om också
Kongl. Maj:t skulle finna det fel, som lagts rådstufvurätten till last, ej
böra föranleda till ansvarspåföljd för rådstufvurättens ledamöter, Kongl.
Maj:t, för att för framtiden förekomma upprepande af sådant förfarande
som nu klandrats, täcktes affatta sitt nådiga beslut i sådana ordalag,
att däraf tydligen framginge, att Kongl. Magt ansåge berörda praxis icke
vara med gällande lag förenlig.
Kongl. Maj:t har ännu icke meddelat slutligt utslag i anledning af
dessa besvär.
Dröjsmål med Handlanden Wilhelm Helén hade hos justitieombudsmannen anfört
'Txpedmte^M^omål bland annat, som jag funnit icke böra till någon min åtgärd
föranleda, däröfver, att vice häradshöfdingen J. af Sandeberg såsom t. f.
borgmästare i Sigtuna försummat att inom behörig tid låta för klagan¬
dens räkning utskrifva rådstufvurättens i Sigtuna protokoll och den 10
september 1888 meddelade utslag i ett af klaganden med flere personer
vid bemälda rådstufvurätt anhängiggjordt tvistemål mot rådmannen i
Sigtuna F. R. Rydberg och enkan Anna Elisabeth Malmberg, angående
redovisning in. in., oaktadt klaganden den 17 i nämnde månad vid er-
51
läggande af vad mot rådstufvurättens utslag anhållit att få lösa samt¬
liga protokollen i målet. Vid detta tillfälle hade, enligt klagandens upp¬
gift, vice häradshöfdingen af Sandeberg, som jämväl tjenstgjorde i Stock¬
holms rådstufvurätt, utlofvat, att protokollen i förenämnda mål skulle hållas
klaganden därstädes tillgängliga, men då klaganden den 11 påföljande
oktober i Stockholms rådstufvurätts femte afdelning uppsökt vice härads¬
höfdingen för att utbekomma desamma, hade vice häradshöfdingen för¬
klarat, att protokollen ännu icke blifvit för klagandens räkning utskrida,
samt att klaganden ej kunde erhålla dem förrän efter måndagen den
15 i samma månad, då vice häradshöfdingen skulle besöka Sigtuna, hvarest
utskrifning af de begärda expeditionerna skulle ega rum. Därefter hade
klaganden dagligen infunnit sig utan att kunna få lösa protokollen och
först den 19 oktober hade han erhållit ett exemplar af utslaget,
hvilket han senast påföljande dag, den 20 oktober, haft skyldig¬
het inlemna till hofrätten för fullföljd af det af honom erlagda vadet
mot rådstufvurättens utslag. Klaganden hade då hos hofrätten anhållit
om 14 dagars anstånd för att blifva i tillfälle att inkomma till hofrätten
med fullständiga protokoll i målet och för att vidare utveckla sin vade-
talan. Därefter hade klaganden upprepade gånger infunnit sig i Stock¬
holms rådstufvurätt för att af vice häradshöfdingen af Sandeberg utbe¬
komma de öfriga protokollen i målet, men först den 31 oktober hade
klaganden erhållit protokollet för första rättegångstillfället, då målet vid
rådstufvurätten förevarit, och ej förrän den 11 påföljande november, efter
Hera fruktlösa försök, de återstående protokollen för de tre rättegångs-
tillfällen, vid hvilka målet ytterligare blifvit af rådstufvurätten handlagdt,
innan utslag däri meddelades.
I anledning häraf hörd, anförde vice häradshöfdingen af Sande¬
berg att, sedan rådstufvurätten i Sigtuna den 10 september 1888 i om-
förmälda mål afkunnat utslag, hvarigenom klagandens och hans med-
parters samtliga yrkanden ogillades, samt vad mot utslaget af klaganden
och hans medparter erlagts, vice häradshöfdingen underrättat klaganden,
att, såvidt det anmälda vadet komme att fullföljas, protokollen i målet
kunde erhållas i Stockholms rådstufvurätts femte afdelning, där vice hä¬
radshöfdingen jämväl tjenstgjorde. Som emellertid vice häradshöfdingen
tagit för gifvet, att klaganden och hans medparter ej ämnade hos hof¬
rätten fullfölja talan i målet, hade vice häradshöfdingen icke vidtagit några
anstalter för protokollens utskrifvande. Vid klagandens besök därefter
i Stockholms rådstufvurätt hade vice häradshöfdingen tillrådt klaganden
att icke fullfölja vadet, enär denne och hans medparter därigenom icke
kunde vinna något utan blott tillskyndades ytterligare onödiga kostna-
52
der. Emellertid hade klaganden förklarat, att hans bestämda afsigt
vore att fullfölja vadet, med anledning hvaraf vice häradshöfdingen gått
i författning om protokollens utskrifvande. De närmare omständigheter,
under hvilka klaganden begärt och erhållit protokollen, kunde vice hä¬
radshöfdingen numera ej erinra sig. Dock hade klaganden erhållit
protokollen inom sådan tid, att han väl kunnat bevaka sin och sina
medparters rätt i hofrätten.
Vidare ville vice häradshöfdingen anmärka, att då klaganden
af honom erhållit de sista protokollen, vice häradshöfdingen icke
för dem affordra! klaganden någon betalning, utan låtit honom behålla
det belopp, hvartill lösen för protokollen jämte stämpladt papper å de¬
samma uppgått, såsom godtgörelse för det besvär, klaganden möjligen
kunde haft i förevarande hänseende; och hade klaganden ej haft något
att erinra mot denna uppgörelse. Under åberopande af hvad vice
häradshöfdingen sålunda anfört, hemställde han, att klagoskriften icke
måtte föranleda någon vidare åtgärd från min sida.
Med denna vice häradshöfdingens förklaring kunde jag icke åt-
nöjas. I 10 § af kongl. förordningen angående expeditionslösen den
7 december 1883 stadgas, att kärande, klagande eller sökande, med
den inskränkning 12 § innehåller, och hvarom i denna sak ej var fråga,
är skyldig att utlösa dom, utslag, resolution eller annan expedition,
innefattande hufvudsakligt beslut, äfvensom protokoll i sak, där beslut
ej skrifves med rubrik. I 16 § af samma förordning föreskrifves, att
hos annan myndighet än underdomstol på landet, expedition, hvilken
utan särskild begäran bör utfärdas, skall, då det i expeditionen inne¬
fattade beslutet muntligen afkunnas, hållas tillgänglig inom sex dagar
därefter. Då klaganden och hans medparter uti ifrågavarande tvistemål
voro kärande, skulle, jämlikt nu åberopade bestämmelser, utdrag af
rådstufvurättens protokoll i målet varit för dem tillgängliga senast sex
dagar efter hvarje af de rättegångstillfällen målet handlagts. Men inom
denna tid syntes icke något enda protokoll i målet, hvilket, enligt hvad
jag inhemtade, förevarit vid rådstufvurätten den 18 juni, den 9 juli, den
6 och 13 augusti samt den 10 september, allt 1888, funnits för käran¬
den att tillgå. Vice häradshöfdingen af Sandeberg medgaf, att då råd¬
stufvurätten sistnämnda dag meddelade sitt slutliga utslag, vice härads¬
höfdingen ännu icke ens låtit utskrifva protokollet för de föregående
rättegångstillfällena, samt att han icke, oaktadt vad erlagts mot utslaget,
ombesörjt utskrifning af protokollen i målet utan först efter ytterligare
samtal med klaganden gått i författning härom. Och af klagandens
uppgifter, dem vice häradshöfdingen af Sandeberg icke bestrida framgick
53
att, klaganden många gånger måst uppsöka vice häradshöfdingen, innan
det ändtligen lyckats klaganden att bekomma protokollen.
Uen försummelse i dpmareembetets utöfning vice häradshöfdingen af
Sandeberg sålunda låtit komma sig till last syntes mig vara af beskaf¬
fenhet att påfordra näpst, och jag uppdrog därför åt advokatfiskal i
Svea hofrätt att inför hofrätten tilltala vice häradshöfdingen af Sandeberg
för nämnda försummelse och å honom yrka ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet.
Efter slutad skriftvexling har hofrätten genom utslag den 10 juni
1890, jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen, dömt vice häradshöf¬
dingen af Sandeberg såsom tillförordnad ordförande i rådstufvurätten i
Sigtuna att för den åtalade försummelsen bota femtio kronor.
Detta utslag har vunnit laga kraft.
Sedan förre handlanden L. O. Frände i Nyåker i eu den 4 no vem- Obehörigt
bor 1885 hit ingifven skrift, med förmälan hurusom, efter det han den'/rarf"f(“’srfe 1
14 februari 1885 blifvit i konkurstillstånd försatt, länsmannen i Enån¬
gers distrikt Lars Westerlund den 8 påföljande maj låtit införpassa
Frände till kronohäktet i Hudiksvall för undergående af ransakning
inför Enångers tingslags häradsrätt för förment oredligt och vårdslöst
förfarande mot borgenärer, hvarefter Frände, hvilken den 23 i sistnämnde
månad första gången varit inställd till ransakning inför bemälde härads¬
rätt, qvarhållits i häkte till den 29 påföljande juni, då det mot honom
anställda åtalet ogillats och han blifvit på fri fot försatt, yrkat att, enär
af anförda orsaleer omförmälda häktningsåtgärd varit olaglig, Wester¬
lund måtte härför befordras till laga åtal samt Franck blifva satt i till¬
fälle att mot Westerlund framställa de ersättningsanspråk, till hvilka
han kunde finna sig befogad, hemställde Franck i en den 23 december
1885 ytterligare hit ingifven skrift, att justitieombudsmannen måtte taga
under ompröfning, om och i hvad mån bemälde häradsrätt varit befo¬
gad att afslå af Franck under omförmälda måls handläggning den 23
maj 1885 framställdt yrkande att försättas på fri fot, samt, därest dom-
hafvanden funnes hafva i detta afseende förfarit felaktigt, vidtaga
åtgärder för anställande af det åtal mot honom, hvartill omständigheterna
kunde föranleda, med öppen rätt för Franck att mot domhafvande!!
väcka ersättningstalan efter befogenhet.
Af Enångers tingslags häradsrätts protokoll i förenämnda mål för
den 23 maj samt den 10 och 29 juni 1885 inhemtades
54
att, i anledning af Westerlunds anmälan, att han för vårdslöst och
oredligt förfarande mot borgenärer häktat och till kronohäktet i Hudiks¬
vall införpassat Franck, ransakning af häradsrätten, under ordförande¬
skap af ordinarie domhafvanden i Norra Helsinglands domsaga, härads-
höfdingen C. O. Schlyter, företagits med Franck den 23 maj 1885, därvid
åklagaren anmält sig föra talan jämväl för O. L. Wessberg & C:o i
Göteborg och O. Lindholm i Gefle såsom målsegande, på grund af full¬
makter, utgifna af Wessberg & C:o den 21 april och af Lindholm den
22 maj 1885;
att åklagaren vidare till rätten ingifvit den af gode männen i
Francks konkurs å inställelsedagen afgifna berättelse, hvilken var af
följande lydelse:
»Till herr domhafvanden i Enångers tingslag.
Jämlikt föreskrifterna i 49 § konkurslagen få undertecknade uti
handlanden Lars Olof Francks i Nyåker konkurs afgifva följande be¬
rättelse :
Den öfver konkursboets skulder och tillgångar upprättade förteck¬
ning upptager:
Skulder................................. 34,002: 24.
Tillgångar........................ 13,759: 75.
Brist....................................... 20,242: 49.
De böcker, gäldenären fort öfver sin rörelse, bestå af dagbok och
afräkningsbok; och vittnar såväl det sätt, på hvithet dessa äro förda,
som ock gäldenärens uraktlåtenhet att, under de fem år han idkat han¬
delsrörelse, ej inventera sitt varulager förr än vid slutet af sistlidet år,
om den gröfsta vårdslöshet.
Obeståndet synes hafva uppstått dels genom bristande tillsyn om
rörelsen, dels därigenom att gäldenären inlåtit sig i mindre lyckade
skogsaffärer, hvarigenom han dragit ett väl behöflig^ kapital från handels¬
rörelsen, hvarjämte han genom att fortsätta rörelsen, sedan han bort
inse sitt obestånd och sin oförmåga att rätt för sig göra, ännu mera
försämrat sin ställning.
Gäldenären har ock genom att kort tid före konkursens början till
eu af sina borgenärer öfverlåta största delen af sina fordringar och 2:ne
försäkringsbref i lifförsäkringsaktiebolaget Nordstjerna!! till ett samman-
lagdt belopp af 6,979 kronor 71 öre, samt därigenom att han, enligt
hvad böckerna utvisa, dels få dagar förr än och dels samma dag som
han till domhafvanden inlemnade ansökan om sitt försättande i konkurs¬
55
*
tillstånd, till fullo betalt sin skuld till några af sina borgenärer, mot de
öfriga oredligt förfarit. Enånger den 18 april 1885.
Em. Edström. J. Wasberg));
att Franck, hvilken af åklagaren icke förts annat till last, än hvad
i ofvan intagna berättelse omförmälts, anfört, att han af sina tillgångar
lemnat skuldebref samt två lifförsäkringsbref till sammanlagdt värde af
sextusen niohundra kronor till sina bröder, hemmansegarne Erik En-
qvist och Anders Enqvist i Finnika samt till hemmansegaren Anders
Fredrik Malmberg i Nyåker såsom säkerhet för borgensförbindelser,
som dessa iklädt sig för Franck; att han, som för tre år tillbaka efter
inköp af eu lägenhet i Nyåker beviljat sina bemälde bröder inteckning
i samma lägenhet till säkerhet för af dem redan då ingången borgen
för fyratusen kronor, under år 1884, då han varit skyldig Helsinglands
enskilda bank i Hudiksvall en summa penningar och banken därför
fordrat säkerhet, med sina bröder aftalat, att de skulle till banken afstå
den inteckning, de innehade, mot att de, jämte Malmberg, hvilken för
Franck iklädt sig borgen för ett tusen fyra hundra kronor, skulle såsom
hypotek erhålla Franck tillhöriga reverser å tillhopa sex tusen kronor
äfvensom två lifförsäkringsbref; att, sedan med anledning häraf omför-
mälda inteckning i augusti månad år 1884 återlemnats till Franck och
han öfverlåtit densamma å Helsinglands enskilda bank, Erik Enqvist
och Anders Enqvist i december månad samma år fått af Franck mot¬
taga omförmälda skuldsedlar och lifförsäkringsbref; samt att, då denna
öfverenskommelse afslutades, Franck icke afvetat, att han varit på obe¬
stånd, då enligt hans beräkningar, för hvilka han vid rätten närmare
redogjorde, bristen i hans bo icke kunde komma att uppgå till mer än
tre tusen kronor;
att åklagaren häremot invändt, att de, enligt Francks uppgift, till
hans bröder och hemmansegaren Malmberg öfverlåtna hypotek af Franck
visserligen uppgifvits till bouppteckningen, men endast såsom osäkra
fordringar; att hvad Franck berättat angående utbytet af den i hans lä¬
genhet fastställda inteckning mot berörda hypotek icke vore sanning
och icke heller bestyrktes af hans böcker; samt att Franck, som under
år 1884 ständigt hemsökts af utmätningar, icke. kunnat vara okunnig
om sitt obestånd, men att han uppsåtligen fördröjt ansökningen om sitt
försättande i konkurs, på det att de af honom gjorda öfverlåtelse!’ icke
måtte kunna på yrkande af borgenärerna upphäfvas;
att Franck, som påstod, att han dåmera godtgjort alla sina borge¬
närer, och af sådan anledning bestrede åklagarens behörighet att full¬
följa åtalet, till styrkande däraf att målseganden O. L. Wessberg & (ko
56
afstått från vidare talan i målet företett ett telegram, med hvad därå
fanns tecknadt, så tydande:
»Rådman Waldenström H:vall. Mot kronor trehundrafyratiofyra be¬
fullmäktiga vi eder att sälja vår fordran hos L. O. Franck, Enånger.
Handlingarna afsända vi till eder. O. L. Wessberg Compani. Bevittnas
Nordlander, telegrafkassör. A. T. Bergman, telegrafassistent. Betaldt
qvittens; och hafva vi således icke någon som helst talan emot hr L.
O. Franck eller i konkursen. Hudiksvall den 28 maj 1885. O. L.
Wessberg & C:o g. W. Waldenström (sigill). Vittnar: W. Svedberg»;
att sedan Franck vidare anmärkt, att handlanden Lindholm icke
bevakat fordran i hans konkurs, men med anledning däraf upplyst blifvit,
att Lindholm förut, samma dag ransakningen egde rum, låtit för efter-
bevakning till domhafvanden ingifva erforderliga handlingar, samt åkla¬
garen förklarat, att han, sedan målet blifvit hos honom angifvet och
redan vore af rätten till handläggning företaget, ansåge sig icke ens
behörig att nedlägga åtalet, häradsrätten förklarat Francks berörda an¬
märkning icke förtjena afseende; samt
att Franck yrkat att blifva på fri fot försatt, men att häradsrätten
förklarat detta yrkande icke för det dåvarande kunna bifallas och upp¬
skjutit målets fortsatta handläggning till den 10 juni 1885, då härads-
höfdingen Schlyter äfvenledes varit häradsrättens ordförande och an¬
nat i målet icke förekommit, än att, i åklagarens frånvaro, Franck
till styrkande af ofvan omförmälda utaf honom förut häfda uppgifter
företett åtskilliga handlingar, hvarefter målet uppskjutits till den 29
juni 1885;
att vid detta ransakningstillfälle, då en tillförordnad domhafvande
fört ordet i häradsrätten, åklagaren kommit tillstädes och förmält sig
på grund af de af honom vid rättegångstillfället den 23 förutgångne
maj ingifna fullmakter föra talan jämväl för O. L. Wessberg & C:o i
Göteborg och O. Lindholm såsom målsegande; samt
att, sedan Franck företett domhafvandens intyg därom, att Franck
den 25 juni 1885 styrkt, att han förnöjt alla de borgenärer, som i hans
och hans hustrus konkursbo bevakat fordringar, till följd hvaraf kon¬
kursen blifvit nedlagd, häradsrätten meddelat utslag af innehåll att, enär,
äfven om Franck skulle gjort sig saker till oredlighet eller vårdslöshet
mot borgenärer, berörda brott icke, mot stadgandet i 23 kapitlet 7 §
strafflagen, enligt dess lydelse i kongl. förordningen den 6 oktober 1882,
utgjorde föremål för allmän åklagares talan ens på målsegandens an-
57
gifvelse, häradsrätten pröfvade rättvist förklara, att den af Westerlund,
å tjenstens vägnar, förda ansvarstalan icke kunde till pröfning upptagas,
och att som Franck inför rätten styrkt, att samtlige borgenärer i hans
konkurs och således äfven Wessberg & C:o och Lindholm, hvilka mot
Franck i saken fört talan, blifvit till fullo förnöjde, Franck, i förmågo
af 23 kapitlet 6 § strafflagen, blefve från allt ansvar fri förklarad, vid
hvilket förhållande han genast skulle på fri fot försättas.
Hörd öfver Francks klagomål förklarade häradshöfdingen Schlyter,
att han i fråga om målets handläggning icke hade något att tillägga till
hvad de klagoskriften bilagda protokollen i målet innehölle.
Efter det i anledning af Francks mot länsmannen Westerlund fram¬
ställda klagomål under år 1886 på justitieombudsmannens föranstaltande
vid Enångers tingslags häradsrätt anhängiggjorts åtal mot Westerlund
för det han i omförmälda mål obehörigen häktat Franck, lät denne den
23, maj 1887 hit ingifva ännu en skrift i ärendet, i hvilken han, för¬
utom annat, som jag ansett icke böra till någon min embetsåtgärd för¬
anleda, i fråga om häradsrättens vägran den 23 maj 1885 att försätta
honom på fri fot, anfört, att en så erfaren domare som häradshöfdingen
Schlyter bort genast, lika väl som den yngre domare, som afslutade ran-
sakningen, haft tydligt för sig, att det brott, för hvilket Franck var häktad
och anklagad, icke hemfölle under allmän åklagares åtal; och att det
vore i egenskap af allmän åklagare länsmannen Westerlund häktat och
anklagat Franck, hade Westerlund tydligen tillkännagifvit. Följaktligen
borde häradsrätten genast den 23 maj 1885 förordnat om Francks frigif-
vande oberoende af hvilka skäl, som kunde finnas för Westerlunds på¬
stående. Franck hade genom häradshöfdingen Schlyters oförstånd vid
domareembetets utöfning i detta mål onödigtvis förorsakats kroppsligt
lidande genom frihetens förlust och han hade äfven lidit men till nä¬
ring och rykte, enär ett långvarigt häkte alltid ingåfve allmänheten
den tanke, att den anklagade vore skyldig, äfven om han sedan frikändes.
Då ett dylikt obetänksamt förfarande af en ordinarie domare kunde för
mer än en olycklig hafva likartade menliga följder som för Franck, ansåge
Franck dels för sig själf, dels i det allmännas intresse sig böra hos justi¬
tieombudsmannen anmäla förhållandet med förnyad begäran om åtals
anställande mot häradshöfdingen Schlyter i fall af befogenhet, med öppen
rätt för Franck att i sådan händelse få sin målsegaretalan vidare utveckla
och bevaka.
På ofvanomförmälda mot Westerlund anhängiggjorda åtal hade emel¬
lertid häradsrätten den 7 maj 1887 meddelat utslag af innehåll, att som
Westerlund den 8 maj 1885 häktat och, enligt ordalydelsen i den af ho-
Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 18.91 års riksdag. 8
58
nom utfärdade fångförpassning, »för undergående af ransakning för vårds¬
löst och oredligt förfarande mot borgenärer» låtit till kronohäktet i Hu¬
diksvall inforsla Franck äfvensom å tjenstens vägnar för samma brott fört,
talan mot honom, hvilken genom häradsrättens utslag den 29 juni 1885,
jämte det Westerlunds talan såsom åklagare på grund af innehållet i 23
kapitlet 7 § strafflagen till pröfning icke upptagits, af anförda skäl förklarats
från allt ansvar fri; men vid det förhållande att, så vidt under målets
handläggning framgått, Franck vid häktningstillfället egt stadigt hemvist
och icke gifvit skälig anledning att befara, att han skulle afvika eller
genom undanrödjande af bevis eller egendom sakens tillbörliga utredning
hindra, misstanke för nämnda brott icke i detta fall utgjort laga skäl
för häktningsåtgärden, till följd hvaraf Franck skolat på fri fot lemnas,
samt Westerlund, äfven om ifrågavarande brott blifvit hos honom i egen¬
skap af allmän åklagare till åtal uttryckligen angifna, jämlikt ofvan nämnda
lagrum icke lagligen varit befogad att å tjenstens vägnar för desamma
mot Franck föra talan; alltså och då mot Westerlunds bestridande icke
vore ådagalagdt, att han uppsåtligen för egen fördel eller för att annan
gynna eller skada vidtagit berörda åtgärder, utan fastmera förekomna
omständigheter gåfve vid handen, att han därvid handlat af oförstånd,
pröfvade häradsrätten rättvist åklagarens och Francks i målet förda talan
på det sätt bifalla, att Westerlund, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, för
hvad i förevarande hänseende honom läge till last fälldes att bota ett¬
hundra kronor; och skulle Westerlund ersätta ej mindre Kongl. Maj:t
och kronan för Francks forsling till häktet och fångförarens återfärd
med femton kronor 60 öre och för Francks underhåll i häktet från
den 8 till den 23 maj 1885 med fyra kronor 65 öre, samt åkla¬
garen hans kostnader för åtalets utförande med nittiotre kronor 4
öre, än äfven målsegaren Franck hans dels med anledning af häktningen,
dels å målet häfda kostnader med skäliga ansedda fyrahundra kronor.
Öfver detta utslag anförde så väl Westerlund som Franck hos Svea
hofrätt besvär, i anledning af hvilka besvär hofrätten i utslag den 21
november 1887 förklarade sig ej finna skäl att i häradsrättens utslag göra
annan ändring, än att, med afseende å hvad i målet förekommit, be¬
loppet af den ersättning, som, på sätt häradsrätten yttrat, Westerlund
skulle till Franck utgifva, bestämdes till sexhundra kronor.
Såväl Westerlund som Franck anförde öfver detta hofrättens ut¬
slag underdåniga besvär, hvilka blefvo af Kongl. Maj:t slutligen afgjorda
den 12 november 1889, då Kongl. Maj:t i målet meddelade utslag af
innehåll, att hvad anginge den emot Westerlund i målet förda ansvarstalan,
funne Kongl. Maj:t, då jämlikt 25 kapitlet 18 § strafflagen Westerlund
59
genom åtalade förfarandet gjort sig skyldig till ansvar jämväl enligt 15
kapitlet 10 § i samma lag, skäligt att på det sätt ändra hofrättens ut¬
slag, att Westerlund fälldes att bota, utöfver de honom redan ådömda
böter, jämlikt sistnämnda lagens rum, ytterligare etthundra kronor och
således, tillhopa tvåhundra kronor; hvarjämte förklarades, att Kongl.
Maj:t ej fann skäl till ändring i hofrättens utslag i fråga om ersättnin¬
garna i målet.
Sedan det mot länsmannen Westerlund anställda åtal sålunda blifvit
slutligen afgjordt, blefvo Francks mot häradshöfdingen Schlyter förda
klagomål, som, i afbidan på förenämnda åtals slutliga utgång, ansetts tills
vidare icke böra föranleda någon åtgärd, af mig företagna till pröfning;
och fann jag därvid Francks begäran om anställande af åtal mot härads¬
höfdingen Schlyter för det häradsrätten, trots Francks vid rättegångs-
tillfället den 23 maj 1885 framställda anhållan att blifva på fri fot för¬
satt, hvarken vid nämnda eller nästpåföljande rättegångstillfälle förordnat
om Francks frigifvande ur häktet, vara lika befogad som Francks yr¬
kande om anställande af åtal mot länsmannen Westerlund för den af
denne företagna olagliga häktningsåtgärden.
Såvidt protokollen uti ifrågavarande ransakningsmål utvisade, före¬
kom hvarken vid rättegångstillfället den 23 maj eller den 10 juni 1885
någon omständighet, som kunde gifva anledning till misstanke, att Franck
föröfvat annat svårare brott än de förmenta förbrytelser, för hvilka han
häktats, eller vårdslöshet och oredlighet mot borgenärer. Enligt hvad
visadt blifvit under rättegången mot Westerlund, voro dessa förmenta
förbrytelser, som lagts . Franck till last, icke af beskaffenhet att å dem
kunnat följa straff, som jämlikt föreskrifterna i 19 § af kongl. förordnin¬
gen om nya strafflagens införande och hvad i afseende därå iakttagas
skall den 16 februari 1864 kunnat i detta fall utgöra laga skäl för häkt¬
ningsåtgärden. Då för häradsrätten icke förefunnos andra skäl att qvar¬
hålla Franck i häktet, än de, som föranledde hans införpassande dit,
hade det ovillkorligen ålegat häradsrätten att förordna om hans frigif¬
vande redan vid rättegångstillfället den 23 maj. Genom häradsrättens
afslag å francks då framställda begäran att blifva på fri fot försatt,
samt dess uraktlåtenhet att icke heller vid följande rättegångstillfälle
den 10 juni förordna om hans frigifvande, hade häradsrätten gjort sig
skyldig till tjenstefel, till följd hvaraf Franck obehörigen hållits häktad
från och med den 23 maj till den 29 juni 1885, eller tillhopa 38 dagar.
För detta tjenstefel var häradshöfdingen Schlyter, som vid båda före¬
nämnda rättegångstillfällena, den 23 maj och den 10 juni 1885, fört
60
ordet i häradsrätten, ensam ansvarig; och uppdrog jag fördenskull åt
advokatfiskal i Svea hofrätt att inför hofrätten ställa häradshöfdingen
Schlyter under tilltal för det fel i domareembetets utöfning, hvartill
han i angifna hänseende gjort sig skyldig, samt därför å honom yrka
ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet; äfvensom att därvid tillika
framställa yrkande om häradshöfdingen Schlyters förpligtande att ersätta
Kongl. Maj:t och kronan kostnaden för Francks underhåll i häktet un¬
der omförmälda 38 dagar, samt, efter det Franck lemnats tillfälle att
närmare bestämma och utveckla sina anspråk på ersättning af härads¬
höfdingen Schlyter för det oförskylda lidande och den skada, honom ge¬
nom dennes felaktighet kunde hafva i saken tillskyndats, understödja
samma anspråk efter befogenhet.
Sedan i anledning häraf advokatfiskal vid hofrätten anhängiggjort
åtal mot häradshöfdingen Schlyter, samt Franck för det lidande och den
skada honom tillskyndats därigenom, att han under omförmälda tid obe¬
hörigen hållits häktad, fordrat godtgörelse med femtio kronor för hvarje
dygn, han sålunda tillbringat i häktet, ettusen kronor för det men, han,
som från den tiden fortsatt sin handelsaffär, till namn och rykte lidit,
tjugufem kronor för lösen af häradsrättens protokoll och trettio kronor
till biträde och kostnad med anledning af förd klagan hos mig,
äfvensom häradshöfdingen Schlyter med förklaring i målet inkommit, utlät
sig hofrätten i utslag den 13 oktober 1890, att emedan hvarken beskaffen¬
heten af det åtal, som, på sätt ofvan förmälts, varit vid häradsrätten
mot Franck anställdt, eller hvad för öfrigt emot, honom vid häradsrätten
i samma mål förekommit utgjort laglig anledning för häradsrätten att,
på sätt som skett, afslå Francks vid rättegångstillfället den 23 maj 1885
framställda yrkande att blifva på fri fot försatt, samt häradsrätten ej
heller vid nästpåföljande rättegångstillfälle den 10 juni 1885 förordnat
om Francks lösgifvande ur häktet, ty och som häradshöfdingen Schlyter
såsom häradsrättens ordförande vore för berörda felaktiga förfarande
ansvarig, pröfvade hofrätten, utan afseende å hvad häradshöfdingen Schly¬
ter för sitt fredande anfört, rättvist i förmågo af 25 kapitlet 17 § straff¬
lagen döma häradshöfdingen Schlyter att för hvad han sålunda låtit
komma sig till last bota etthundra kronor, äfvensom att ej mindre ersätta
Kongl. Maj:t och kronan kostnaden för Francks underhåll i häktet under
trettioåtta dagar med elfva kronor 78 öre, än äfven till Franck i skade¬
stånd för honom genom hans qvarhållande i häkte vålladt lidande utgifva
trehundraåttio kronor, hvaremot Francks i öfrigt framställda ersättnings¬
anspråk icke kunde bifallas.
61
Mot detta utslag har häradshöfdingen Schlyter anfört underdåniga
besvär, hvilka ännu icke blifvit med slut afhulpna.
Af förekommen anledning infordrade jag från t. f. komministern i
Fryksände församling C. G. Nyström upplysning därom, huruvida, såsom
i tidningspressen uppgifvits, han söndagen den 24 augusti 1890 från predik¬
stolen uppmanat sina åhörare att vid förestående riksdagsmannaval rösta
på viss uppgifven person.
Till svar å min sålunda gjorda förfrågan anförde t. f. komministern
Nyström, att han hvarken i sin predikan nyssnämnda dag yttrade något
om ifrågavarande val ej heller vid kungörelsernas uppläsande uppmanade
någon att rösta på vare sig den ene eller den andre, utan blott efter
uppläsandet af kungörelsen om röstlängdens granskning sade, att »vi som
önska tullskydd och vilja freda vårt jordbruk och vår själfständighet, vi
rösta på kyrkoherde Werme i Ö. Emtervik; men de frikyrklige och de
som vilja ha allmän rösträtt, de få rösta på klockaren Andersson i Lysvik».
Ett sådant uttalande af hvad t. f. komministern ansåg, att de olika rö¬
stande partierna hvar för sig komme att göra, kunde väl svårligen få namn
af politisk agitation från predikstolen; hvarför t. f. komministern hem¬
ställde, att hans berörda uttalande icke måtte till någon min åtgärd
föranleda.
Af detta t. f. komministern Nyströms yttrande framgick, att då lian,
som nämnda söndag förrättat högmessogudstjenst i Fryksände försam¬
lings kyrka, efter afslutad gudstjenst uppläst kungörelse om granskning
af röstlängd för förestående val af en ledamot i Riksdagens andra kammare
inom valkretsen, han omedelbart efter denna kungörelses uppläsande yttrat
de ofvan citerade orden. Enligt Nyströms eget medgifvande fälldes således
detta yttrande af honom i sammanhang med en af honom verkställd embets-
förrättning, nämligen berörda kungörelses uppläsande i församlingens
kyrka, och detta hans uttalande vid ifrågavarande tillfälle måste följakt¬
ligen vara att betrakta såsom fälldt af honom under embetets utöfning.
Uppenbarligen saknade t. f. komministern Nyström allt fog att i
sammanhang med uppläsandet af ifrågakomna kungörelse uttala sig om
hvad, såsom t. f. komministern uttryckte sig, han ansåg att de olika rö¬
stande partierna komme att göra. Men ännu mera obehörigt måste ett
sådant uttalande vara, då det i den form, i hvilken detsamma var affat,-
tadt, måste anses från talarens ståndpunkt innebära ett ogillande af hvad
det ena partiet komme att göra och en uppmaning för det andra partiet
Obehörigt
yttrande af
prest under
embets-
utöfning.
62
att afgifva sina röster å en viss narnngifven person. Om än t. f. kommi¬
nistern Nyströms åtgörande icke kunde anses vara af den 'beskaffenhet, att
112 § regeringsformen var därå tillämplig, måste i allt fall hans omför-
mälda uttalande vid det tillfälle och i det sammanhang det gjordes be¬
traktas såsom i högsta måtto olämpligt och obehörigt; och då jag ansåg,
att t. f. komministern Nyström därigenom visat ett synnerligt oförstånd
i embetsutöfning, hvilket borde för honom medföra ansvarspåföljd, fann
jag mig icke kunna underlåta att härför ställa honom under tilltal inför
domkapitlet i Karlstad, därvid jag, för hvad han sålunda låtit komma
sig till last, å honom yrkade ansvar enligt 5 § i lagen om straff för
embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889.
Efter det Nyström till domkapitlet afgifvit förklaring i anledning af
den mot honom förda talan, har domkapitlet genom utslag den 12 november
1890 i målet sig utlåtit, att enär Nyström erkänt, att han, som söndagen den
24 augusti 1890 förrättat högmessogudstjenst i Fryksände kyrka, vid
uppläsande af kungörelse om granskning af röstlängd för förestående val
af en ledamot i Riksdagens andra kammare gjort det tillägg, för hvilket
han af mig blifvit inför domkapitlet ställd under tilltal; alltså och då
Nyström därigenom, äfven om förseelsen vore af lindrigare beskaffenhet,
syntes domkapitlet hafva visat oförstånd i sitt embete, pröfvade dom¬
kapitlet med tillämpning af 5 § i lagen den 8 mars 1889 lagligt att för
hvad t. f. komministern Nyström härutinnan låtit komma sig till last
ådöma honom varning.
Oriktig dom. Med anledning af anmärkning vid verkställd granskning af de från
Stockholms länscellfängelse hit inkomna fångförteckningar för 1889 in¬
fordrade jag Vermdö skeppslags tingsrätts protokoll och den 7 maj
1889 meddelade utslag i ett af bemälde tingsrätt handlagdt ransakningsmål,
angående ynglingarne Johan Blomqvist och Carl Ludvig Emanuel Björling.
Af handlingarna i målet inhemtades: att bemälde ynglingar söndagen
den 25 november 1888, medhafvande en bössa, begifvit sig från sin bostad
vid Gustafsbergs porslinsfabrik, där de varit anställde, Blomqvist såsom
formare och Björling såsom handtlangare åt Blomqvist, till den i när¬
heten af fabriken belägna egendomen Farsta; att, sedan de anländt till
en å nämnda egendoms område belägen obebodd och tillstängd sommar-
villa, benämnd Bråvalla, Blomqvist med ett hagelskott sönderskjutit en
fönsterruta i husets nedre våning, hvarefter de öfverenskommit att inkrypa
63
genom fönsteröppningen för att i villan föröfva något tillgrepp; att de,
efter att på sådant sätt hafva inkommit i ett rum, tillegnat sig ett säng¬
täcke, värderadt till tolf kronor; att de därefter begifvit sig till två andra
sommarvillor, benämnda Tjusvik och Sjöstugan, i hvilka de beredt sig
inträde genom sönderslående af en fönsterruta på hvardera stället; att
de i den sistnämnda af dessa villor icke tillegnat sig någonting af upp-
skattbart värde, hvaremot de i den andra villan tillgripit lösören till ett
uppgifvet värde af två kronor 85 öre, däribland en kran till en vatten-
filtrerapparat, hvilken kran lösskrufvats af Björling, som därtill förmåtts
genom Blomqvists tillsägelse; att de hos en pantlånare i Stockholm belå¬
nat det tillgripna täcket för fem kronor, som de sig emellan delat, men
för eget bruk behållit de öfriga tillgripna föremålen; att de sedermera
blifvit för berörda tillgrepp häktade; att Blomqvist och Björling, enligt
hvad i målet företedda prestbetyg utvisade, vore födde den förre den 6
april 1872 och den senare den 29 oktober samma år; att tingsrätten
genom sitt ofvannämnda den 7 maj 1889 meddelade utslag, under åbe¬
ropande att Blomqvist måste i egenskap af förman för den såsom arbe¬
tare hos honom anställde Björling, betraktas såsom den egentlige gärnings¬
mannen vid ifrågavarande inbrott och tillgrepp, till hvilkas föröfvande
Björling, fastän han i gärningens utförande deltagit, dock finge anses
hafva bidragit i mindre mån än själfva gärningsmannen, dömt Blomqvist
och Björling, som icke tillförene varit för olofligt tillgrepp eller inbrott
straffade, den förre jämlikt 4 kapitlet 3 §, 7 kapitlet 4 § och 20 kapitlet
6, 9, 12 och 18 §§ strafflagen att för första resan å sabbat samt å särskilda
ställen efter inbrott föröfvad stöld af gods till värde af sju kronor 35 öre
hållas till straffarbete sju månader samt vara förlustig medborgerligt för¬
troende ett år utöfver den ådömda strafftiden, och Björling jämlikt 3
kapitlet 4 §, 4 kapitlet 3 §, 7 kapitlet 4 § samt 20 kapitlet 6, 9 och 12
§§ strafflagen att för den delaktighet i berörda af Blomqvist föröfvade
förbrytelser, hvartill han gjort sig saker, undergå fängelse i fyra månader.
Efter det utslaget vunnit laga kraft, hade Björling i vederbörlig ord¬
ning aftjenat det honom sålunda ådömda fängelsestraffet.
Vid granskning af tingsrättens utslag fäste jag, utom den i ett mål
af förevarande beskaffenhet oväsentliga olikheten mellan det tillgripnas
i protokollet angifna och i utslaget upptagna värde, först min upp¬
märksamhet därvid, att tingsrätten betraktat tilltalade Blomqvist såsom
den egentlige gärningsmannen och Björling endast såsom i mindre mån
delaktig i Blomqvists förbrytelse, i följd hvaraf Björling tillgodonjutit en
betydande straffnedsättning. Tingsrätten hade nämligen, såsom af det an¬
förda framgår, beträffande Björling åberopat 3 kapitlet 4 § strafflagen. I
64
detta lagrum stadgas — sedan i kapitlets 3 § föreskrifvits, att den, som
vid brotts utförande annan med råd eller dåd uppsåtligen hjälper, så
att gärningen därigenom sker, skall straffas såsom vore han själf gärnings¬
man — att den, som före brotts utförande eller vid utförandet, dock
i mindre mån än i 3 § sägs, med råd eller dåd gärningen främjat, skall
straffas efter ty som han pröfvas hafva till brottet bidragit, dock mindre
än om han själf varit gärningsman. Under åberopande af berörda lagrum
dömde tingsrätten Björling till endast fyra månaders fängelse, medan
enligt då gällande bestämmelser inbrottsstöld var belagd med straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år, jämte förlust af med¬
borgerligt förtroende för alltid eller på viss tid.
I begreppet delaktig, sådant som det vore uppfattadt i vår rätt, läge
emellertid ovillkorligen, att den brottslige ej finge hafva uppträdt verksam
såsom gärningsman, det vill säga såsom direkt utförande själfva brottet.
En person, hvilken — om ock gemensamt eller tillsammans med andra
— själf utfört en förbrytelse, kunde icke betraktas såsom endast delaktig.
Tillsåge man huru de tilltalade, enligt hvad i målet upplysts och enligt
protokollets ordalydelse, förhållit sig vid de omförmälda brottens föröf¬
vande, så funne man, att de båda framstode såsom gärningsmän, och proto¬
kollen innehölle intet, som kunde gifva berättigad anledning att betrakta
den ene såsom hufvudman och den andre såsom blott delaktig enligt
detta begrepps ofvan sagda innebörd. Till och med om man icke skulle
vilja strängt efter orden tolka protokollets uttryck, kunde man omöjligen
annat än finna, att Björling vid själfva förbrytelsernas utförande uppträdt
åtminstone såsom delaktig enligt 3 kapitlet 3 § strafflagen, i hvilket fall
ju i alla händelser fullt gärningsmannaansvar bort drabba honom. Sedan
Blomqvist, såvidt utredt var, utan afsigt att begå inbrott, sönderskjutit
ett fönster i den villa, som benämndes Bråvalla, öfverenskommo de båda
tilltalade att för föröfvande af tillgrepp inkrypa genom fönstret i villan.
De uppgjorde således i själfva verket eu stämpling till brott, sådan som
beskrifves i 3 kapitlet 5 § strafflagen, enligt hvilket lagrum en hvar, som
i stämplingen deltagit och vid brottets utförande när varit eller, före eller
vid utförandet, gärningen främjat eller efteråt gärningsmannen tillhan-
dagått, skall straffas såsom vore han själf gärningsman. Redan detta
hade varit tillräckligt för att döma Björling till det i lag för inbrottsstöld
bestämda straff, då han ju ostridigt vid brottets utförande när varit.
Men icke nog därmed. Sedan båda de tilltalade genom fönstret förfogat
sig in i villan, tillgreps där ett täcke, och det var icke ens uppgifvet att
Blomqvist föröfvat själfva tillgreppet, utan detta skedde af båda de till¬
talade gemensamt. De senare inbrotten verkställdes äfven af båda de
65
tilltalade gemensamt, utan att protokollet Innehöll, att den ene eller
andre därvid spelat den förnämsta rollen, undantagandes att det uppgafs,
att Björling genom Blomqvists tillsägelse förmåtts att lösskrufva den i
målet omförmälda kranen, som de tilltalade sedermera bortförde. Men
att berörda omständighet ingalunda — allra minst i fråga om inbrotten
och tillgreppen betraktade såsom ett helt — kunde göra Blomqvist till
hufvudman och Björling till blott i mindre grad delaktig, torde ej be¬
höfva påpekas.
Tingsrättens uppfattning att Blomqvist måste anses såsom hufvudman,
Björling blott såsom i ringare mån delaktig, syntes mig ej heller grunda
sig på någon iakttagelse däraf, att den ene faktiskt tagit en betydelse¬
fullare del i gärningen än den andre. Tingsrätten åberopade såsom skäl
för sin uppfattning, att Blomqvist i egenskap af arbetsförman för Björling
måste betraktas såsom den egentlige gärningsmannen vid ifrågavarande
inbrott och tillgrepp, till hvilkas föröfvande Björling, fastän han i gär¬
ningens utförande deltagit, dock finge anses hafva bidragit i mindre mån
än själfva gärningsmannen. Detta tingsrättens betraktelsesätt, utan stöd
af hvad i målet förekommit, var för öfrigt något dunkelt. Om därmed
.skulle afses, att den anförda omständigheten kunde nedsätta en verklig
gärningsmans ansvarighet till en blott i mindre grad delaktigs ansvar,
låg orimligheten däri uti öppen dag. Var det åter tingsrättens mening
att påstå, att Blomqvist uppträdt såsom Björlings förledare och därvid
å Björling öfvat tryck såsom dennes förman, så kunde ett sådant förhål¬
lande, äfven om det vore ådagalagdt, på intet vis medföra den nedsätt¬
ning af Björlings straffbarhet, som tingsrätten ansett förefinnas. Väl
kunde berörda förhållande, jämlikt de i 8 kapitlet 1 och 2 §§ strafflagen
stadgade grunder, hafva vid bestämmandet af Blomqvists straff betraktats
såsom en försvårande omständighet. Men båda skulle hafva såsom gär¬
ningsmän straffats för inbrottsstöld.
Tingsrättens utslag hvilade således i fråga om det Björling ådömda
straff på en alldeles oriktig uppfattning af begreppet delaktighet i brott.
Och det kunde så mycket mindre lända tingsrätten till ursäkt, att åkla¬
garen den 26 april 1889, då målet första gången förevar inför tingsrätten,
yrkat ansvar å Björling endast efter 3 kapitlet 4 § strafflagen, som dels
af tingsrättens protokoll för nämnda dag inhemtades, att Konungens befall¬
ningshafvande i Stockholms län genom remiss öfverlemnat till tingsrätten
att företaga ransakning med Blomqvist och Björling, »häktade och till¬
talade för medelst inbrott föröfvad stöld», dels ock åklagaren den 7 maj
1889 vid målets öfverlemnande till tingsrättens pröfning hemställt, att
Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 9
66
ansvaret för hvad Blomqvist och Björling kommit till last måtte bestämmas
så lindrigt som lagligen kunde ega rum.
Men äfven under tillämpning af sin, såsom jag visat, oriktiga upp¬
fattning, att Björling vore att betrakta blott såsom delaktig och ej såsom
gärningsman jämte Blomqvist, förbisåg tingsrätten vid bestämmandet af
straffet lagens bud. Vid tjufnadsbrotten gälla nämligen särskilda bestäm¬
melser i fråga om delaktighet. En af dessa bestämmelser innehölls i
20 kapitlet 14 § strafflagen, som vid tiden för utslagets meddelande lydde
sålunda: »Har någon stöld, snatteri eller inbrott med råd eller dåd främ¬
jat, såsom i 3 kapitlet 4 § sägs, och tillika i det tillgripna tagit del eller
eljest af brottet vinning haft; straffes som vore han själf gärningsman».
Björling hade nu, såsom i ransakningen upplysts, i det tillgripna
tagit del och af brottet vinning haft. Han borde således, äfven om han
i själfva verket varit blott delaktig enligt 3 kapitlet 4 § strafflagen, hafva
straffats såsom hade han själf varit gärningsman, det vill säga, han skulle
straffats för inbrottsstöld, således till straffarbete under minst sex må¬
nader jämte förlust af medborgerligt förtroende. Men nyssnämnda bestäm¬
melse i 20 kapitlet 14 § strafflagen syntes hafva alldeles undfallit tings¬
rätten.
Genom det i fråga om Björling oriktiga utslag tingsrätten sålunda
fällt ansåg jag en felaktighet i domareembetets utöfning vara begången,
som jag icke kunde lemna utan beifran. Under anförande af hvad jag
här ofvan återgifvit, uppdrog jag fördenskull åt advokatfiskalen i Svea
hofrätt att inför hofrätten för omförmälda embetsfel lagligen tilltala
domhafvanden i Södra Roslags domsaga, häradshöfdingen Bror Wil¬
helm Hernblom, hvilken då utslaget meddelades förde ordet i tingsrätten
och således var för detsamma ensam ansvarig, samt därvid å honom yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
På det åtal advokatfiskalen i anledning häraf vid hofrätten utförde
mot häradshöfdingen Hernblom meddelade hofrätten-dm 18 november
1890 utslag, hvari hofrätten sig utlät, att som tingsrättens ofvanberörda
utslag vore i det af advokatfiskalen anmärkta hänseendet emot lag stri¬
dande; alltså och då häradshöfdingen Hernblom varit ordförande i tings¬
rätten vid utslagets meddelande och följaktligen vore för detsamma an¬
svarig, pröfvade hofrätten, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, rättvist döma
häradshöfdingen Hernblom att för hvad han sålunda låtit komma sig till
last bota femtio kronor.
Mot detta utslag hafva underdåniga besvär icke blifvit anförda.
67
Med anledning af anmärkningar vid granskningen af de från läns-Fuktighet vid
cellfängelset i Umeå liifc inkomna fångförteckningar för år 1888 aflät
justitieombudsmannen skrifvelse!- till Konungens befallningshafvande i
Vesterbottens län med förfrågan, efter Indika beräkningsgrunder i flera
särskilda fall ådömdt straffarbete blifvit bestämdt att å viss uppgifven
tid sluta, samt med anhållan om meddelande af vissa för granskningen
nödiga uppgifter och insändande af utslag.
Af Konungens befallningshafvandes till svar härå aflåtna skrivelser
och vid desamma fogade utslag samt öfriga handlingar inhemtades: att
Nysätra tingslags häradsrätt genom utslag den 25 juni 1887 dömt föl¬
jande personer för stöld, nämligen: ynglingarne Nils Johan Lundgren från
Gumboda och Johannes Scherdin i Brände samt drängen Leonard Berg¬
lund i Hertzånger, hvardera till straffarbete i 9 månader, arbetaren Lars
Anton Trygg och ynglingen Anders Nikanor Marklund, båda i Hertz¬
ånger, hvardera till straffarbete i 8 månader, samt drängarne Carl Olof
Häggbom och Magnus Häggström, båda i Nybyn, till straffarbete, den
förre i 7 och den senare i 6 månader; att bemälde personer enligt Ko¬
nungens befallningshafvandes verkställighetsresolution den 1 juli 1887
samma dag fått börja aftjena det dem ådömda straffarbete och skolat
efter vederbörligt afdrag sluta detsamma: Lundgren, Berglund och
Scherdin den 15 februari 1888, Trygg och Marklund den 25 januari
och Häggbom den 1 januari samma år samt Häggström den 11 de¬
cember 1887; att Häggström efter slutadt straff ställts på fri fot men
åter häktats för undergående af ny ransakning inför ofvannämnda hä¬
radsrätt tillsammans med de öfrige, af hvilka Häggbom, Trygg och
Marklund å föreskrifna tider slutat sina straff, hvaremot Scherdin och
Berglund, i anseende till 3 dagars afbrott för ransakning, slutat den
18 februari 1888, samt Lundgren, innan utslag rörande honom i den
nja ransakning^! den 7 februari 1888 meddelades, icke hunnit afsluta
sitt straff; att Häggbom, Trygg, Marklund, Scherdin och Berglund efter
slutade straff qvarhöllos såsom ransakningsfångar; att häradsrätten ge¬
nom utslag den 7 februari 1888 dömt Lundgren, Marklund och Trygg,
hvilka, efter det de på sätt ofvan nämnts den 25 juni 1887 dömts för
stöld, sedermera blifvit förvunne att hafva våren 1887 begått olofliga
tillgrepp, att för föröfvade stölder i ena bot straffas: Lundgren med 1
års straffarbete samt Marklund och Trygg hvardera med 11 månaders
straffarbete; och förklarade häradsrätten tillika, jämlikt 4 kapitlet 9 §
strafflagen, att vid ådömda straffens tillämpning skulle afräknas hvad
de dömde af de den 25 juni 1887 dem ådömda straff utstått, samt att,
såsom orden i häradsrättens utslag lydde, »således, förutom det redan
68
undergångna straffet, Lundgren skall undergå ytterligare 3 månader pell
9 dagars straffarbete, Marklund 3 månaders straffarbete och Trygg lika¬
ledes 3 månaders straffarbete»; att Konungens befallningshafvande, på
landssekreteraren G. O. de Freses föredragning, meddelat följande verk-
ställighetsresolution:
»Ofvannämnde Nils Johan Lundgren, Anders Nikanor Marklund och
Lars Anton Trygg, Indika förklarat sig nöjde med förestående utslag,
börja i dag det dem därigenom ådömda straffarbete, Lundgren uti ett
år, samt Marklund och Trygg uti elfva månader; och då de två sist¬
nämnda redan den 25 sistlidne januari tillfullo undergått dem af Ny-
sätra tingslags häradsrätt den 25 juni 1887 för första resan stöld i för¬
ening med inbrott ådömdt straffarbete uti åtta månader, slutar deras
straffarbete i enlighet med den af häradsrätten angifna beräkningsgrund
tre månader härefter eller den 13 nästkommande maj. Hvad åter be¬
träffar Lundgren, hvilken icke förr än den 15 dennes tillfullo undergått
honom af förenämnde häradsrätt genom dess ofvanberörda utslag, den
25 juni 1887 för första resan inbrottsstöld ådömdt straffarbete uti nio
månader, varder i enlighet med föreskriften uti § 3 af kongl. förordnin¬
gen den 21 december 1857 från Lundgrens strafftid afdraget två och
eu fjärdedels månad, då Lundgrens straff egentligen skulle sluta den
24 nästkommande april; men som afbrott uti straffet egt rum under de
tre dagar, då Lundgren varit ute på ransakning inför häradsrätten, skola
dessa dagar läggas till strafftiden, som därigenom för Lundgren slutar
den 27 april detta år. Landskansli i Umeå den 13 februari 1888.
Ex officio
C. O. de Preses;
att vidare häradsrätten genom utslag den 28 februari 1888 dömt Scher-
din, Berglund, Häggbom och Häggström, hvilka, såsom förut nämnts,
den 25 juni 1887 dömts för stöld och under den nya ransakningen öf-
vertygats om andra olofliga tillgrepp, att för föröfvade stölder i ena bot
hållas till straffarbete: Scherdin och Berglund hvardera 1 år 2 månader
samt Häggbom 11 och Häggström 10 månader, hvarjämte häradsrätten,
som antagit, att Häggbom och Häggström till fullo utstått de dem den
25 juni 1887 ådömda straff, men att för Scherdin och Berglund ännu
återstått 9 dagar för hvardera, förty under åberopande af 4 kapitlet 9 §
strafflagen förklarat, att vid straffens tillämpning skulle afräknas, hvad
de sålunda dömde af de förut dem ålagda straff utstått, samt att, såsom
orden i häradsrättens utslag lydde, »således, förutom det redan under-
69
gångna straffet, Scherdin och Berglund skola hållas till straffarbete i
ytterligare 5 månader och 9 dagar samt Häggbom och Häggström yt¬
terligare undergå 4 månaders straffarbete hvardera»; samt att Konungens
befallningshafvande, på nyssbemälde landssekreterares föredragning, med¬
delat följande verkställighetsresolution:
»Ofvannämnde Scherdin, Berglund, Häggbom och Häggström, hvilka
förklarat sig nöjde med förestående utslag, börja i dag det dem däri¬
genom ådömda straffarbete, de två förstnämnda uti fjorton månader,
Häggbom uti elfva månader och Häggström uti tio månader; och då de
samtlige till fullo undergått dem af Nysätra tingslags häradsrätt genom
utslag den 25 juni 1887 för första resan stöld, i förening med inbrott,
ådömdt straffarbete, Scherdin och Berglund hvardera uti nio månader,
Häggbom i sju månader och Häggström i sex månader, slutar deras
straffarbete enligt den af häradsrätten angifna beräkningsgrund för
Scherdin och Berglund den 18 juli detta år, samt för Häggbom och
Häggström den 24 juni samma år. Landskansliet i Umeå den 1 mars
1888.
Ex officio
C. O. de Frese.i)
Vid härstädes skedd granskning af dessa verkställighetsresolutio-
ner, i enlighet med hvilka bemälde personer undergått bestraffning,
anmärktes, att endast för Lundgren strafftiden blifvit rätt beräknad,
men att för de öfrige sex fångarne straffarbetet syntes hafva beräknats
längre, än hvad enligt härstädes verkställda uträkningar skolat ske, ity
att straffarbetet bort sluta för Berglund och Scherdin redan den 25 juni,
för Trygg och Marklund den 19 april, för Häggbom den 1 juni samt
för Häggström den 31 maj, allt år 1888. Trygg, Marklund och Hägg¬
ström syntes sålunda hafva hållits till straffarbete hvardera under 24
dagar samt Berglund, Scherdin och Häggbom hvardera under 23 dagar,
eller samtlige tillhopa 141 dagar mer än vederbort.
Ofvan nämnda skiljaktigheter i beräkningen af dessa 6 fångars
strafftid syntes härflyta däraf, att Konungens befallningshafvande vid
verkställandet af utslagen af den 7 och 28 februari 1888 låtit bemälde
6 personer oafkortadt undergå straffarbete 3 månader af deras senare
strafftider och således icke låtit dem till fullo åtnjuta det i 2 § af kong!,
förordningen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i
enrum den 21 december 1857 stadgade afdrag. Under åberopande häraf
anhöll jag i skrifvelse till landssekreteraren de Frese, att han måtte hit
inkomma med upplysning om anledningen till det af Konungens befall-
70
ningshafvande följda förfaringssätt eller, därest detsamma hvilade på
annan grund än jag antagit, med utredning om grunden för de i före¬
varande fall af Konungens befallningshafvande meddelade verkställig-
hetsresolutioner.
I sin med anledning häraf till mig aflåtna skrifvelse anförde lands¬
sekreteraren följande: samtlige ofvannämnde straffångar dömdes af Ny-
sätra tingslags häradsrätt genom utslag den 25 juni 1887 för stöld till
straffarbete under vissa tider samt började aftjena sina straff å länscell-
fängelset, men under tiden erkände de inför Konungens befallningshaf¬
vande att de begått eller varit delaktige i andra stölder, utan att de
blifvit därför lagförde, hvarför Konungens befallningshafvande, efter det
upplysningar om brottens verklighet inhemtats, förordnade om ransak-
nings anställande vid häradsrätten; och fingo ofvannämnde straffångar,
utom Häggbom, hvilken förut slutat sitt straff, under tiden fortfarande
aftjena det dem genom omförmälda utslag ådömda straffarbetet, därvid
dock icke de dagar, hvarunder ransakning och resor till ransaknings-
stället egde rum, inberäknades, hvilket hade till följd, att de, med un¬
dantag af Lundgren, hade slutat straffarbetet, innan häradsrätten den 7
och 28 februari 1888 meddelade utslag rörande sistberörda tjufnadsbrott.
Då således de genom förstnämnda utslag ådömda straff varit fullbordade,
innan ofvannämnda straffångar, utom Lundgren, blifvit dömda för de
sist åtalade brotten, hade Konungens befallningshafvande ansett sig icke
kunna i strid mot 3 § af kongl. förordningen den 21 december 1857
göra enahanda afdrag å strafftiden, som om båda straffen varit samtidigt
ådömda; ty i berörda paragraf stadgades uttryckligen såsom villkor där¬
för, att det först ådömda straffet icke skulle vara fullbordadt, innan ge¬
nom nytt utslag döm dt blifvit till ytterligare straffarbete. Som de genom
nämnda förordning gifna föreskrifter om afdrag å strafftiden för vissa
fall icke borde anses rubbade genom de i 4 kapitlet strafflagen gifna
bestämmelser om förening eller förändring af straff, hade Konungens
befallningshafvande, då enligt dess åsigt 3 § i förordningen icke varit
i förevarande fall tillämplig, utom beträffande Lundgren, för de ofri ge
betraktat det sist ådömda straffarbetet såsom ett fristående straff och
verkställt beräkningen af afdrag å deras strafftid enligt 2 § i samma
kongl. förordning, med iakttagande därjämte af bestämmelserna i kongl.
förordningen den 13 november 1860. Så hade t. ex. Berglund, hvilken
genom häradsrättens utslag den 25 juni 1887 dömdes till 9 månaders
straffarbete samt den 28 februari 1888 till dylikt straffarbete i tillhopa
14 månader och följaktligen, då han till fullo undergått straffarbetet 9
månader, hade att aftjena 5 månaders straffarbete, åtnjutit afdrag af 14
71
dagar, eller en fjärdedel af 2 månader, hvarmed strafftiden, 5 månader,
öfverskridit 3 månader; hvadan Berglund, som börjat straffet den 1 mars
1888, då juli månad innehöll 31 dagar, haft att åtnjuta 14 dagars af¬
drag från 32 dagar, då straffet kommit att sluta den 18 juli. För Hägg-
bom åter, hvilken enligt senare utslaget haft att aftjena 4 månaders
straffarbete, hade straffet börjat den 1 mars och således skolat hafva
utan afdrag slutat den 1 juli; men han hade för en fjärdedel af 1 må¬
nad erhållit 7 dagars afdrag, och då juni månad innebölle 30 dagar,
både han slutat sitt straff den 24 juni. Dessa exempel visade, huru
Konungens befallningshafvande uppfattat frågan.
Genom hvad landssekreteraren andragit bekräftades sålunda, att
Konungens befallningshafvande vid straffens verkställighet ansett, att
de 6 fångar, om hvilka fråga var, borde oafkortadt undergå straffarbete
3 månader af deras senare strafftider. Dessa fångar fingo således af
de dem ådömda straffen undergå 6 månader utan afdrag.
Enligt min uppfattning stod Konungens befallningshafvandes förfa¬
rande i strid med bestämmelserna i 2 § af ofvannämnda förordning den
21 december 1857. Sedan i 1 § stadgats, att den, som är dömd till
straffarbete på två år eller kortare tid, skall under strafftiden hållas i
enrum, följer 2 §, som i hithörande delar lyder sålunda:
»Straffarbete, som endast omfattar en tid af högst tre månader,
skall oafkortadt verkställas, utan afseende därpå, att den dömde under
tiden hålles i enrum. År sådant arbete för längre tid ådömdt, varde,
då detsamma, jämlikt 1 §, verkställes i enrum, från den del af ådömda
strafftiden, som öfverskjuter tre månader, en fjärdedel afdragen. Upp¬
kommer i sådant afdrag brutet månadstal; varde fjärdedels månad till
sju dagar räknad».
Genom häradsrättens utslag i februari 1888 dömdes eu hvar af de
sex personer, om hvilka här var fråga, till straffarbete under tid öfver¬
stigande tre månader, nämligen Berglund och Scherdin hvardera under
, ett år två månader och de öfrige under något kortare tid. Vid verk¬
ställande af dessa utslag inträffade således det i 2 § afsedda fall, att
straffarbete ådömts för längre tid än tre månader. I)å, såsom här var
förhållandet, straffen komme att aftjenas i enrum, skulle följaktligen,
jämlikt 2 §, en fjärdedel afdragas från den del af ådömda strafftiden,
som öfversköt tre månader. För t. ex. Berglund skulle afdragas 1/i af
11 månader, eller 2 månader 21 dagar, och för de andra fem dömde
afdrag ske i enahanda förhållande till deras strafftider.
Så egde emellertid ej rum, och anledningen härtill var, enligt hvad
af landssekreteraren de Freses skrifvelse framgick, att söka däri, att
72
Konungens befallningshafvande betraktat den förhöjning i straffarbets¬
tiden, hvilken genom häradsrättens utslag i februari 1888 bestämdes,
såsom ett alldeles fristående straff. Till följd häraf och då ifrågava¬
rande sex tilltalade, innan de i nyssnämnda månad dömdes, tid fullo
utstått de straff, häradsrätten den 25 juni 1887 ålagt dem, hade Konun¬
gens befallningshafvande förmenat, att något afdrag för de första tre
månaderna af deras senare strafftider ej borde ifrågakomma. Denna
mening syntes mig fullkomligt oriktig.
De straff, häradsrätten genom sina i februari 1888 meddelade ut¬
slag bestämde, ådömdes de tilltalade under åberopande af 4 kapitlet 9
§ strafflagen, hvilket lagrum då lydde sålunda:
»Nu kan så hända, att någon, sedan han blifvit till straff för ett
brott dömd, varder öfvertyga^ att förut hafva föröfvat annat brott; då
skall han så dömas, som hade han på en gång varit för båda brotten
lagförd; och varde, vid straffets tillämpning, afräknadt hvad han af det
honom förut ådömda straff redan kan hafva utstått».
Enligt detta lagrums bestämmelser och då äfven toges i betrak¬
tande, att jämlikt 20 kapitlet strafflagen den, som å särskilda ställen
eller tider begått stöld, därför han på en gång lagföres, skall straffas
efter ty i 4 kapitlet 3 § sägs, vore således det först ådömda straffet
att anse såsom uppliäfdt och helt och hållet uppgående i det senare
straffet, hvilket skulle afse såväl det brott, som senast blef kunnigt, som
det, hvilket förut var bestraffadt. Dessa brott innefattades således nu
under eu straffdom, vid hvars tillämpning emellertid afräkning skulle ske
för hvad brottslingen af det honom förut ådömda straff redan kunde hafva
utstått. Det vore att märka, att bestämmelserna i 4 kapitlet 9 § vore
tillämpliga, vare sig det först ådömda straffet vore alldeles icke, blott till
en del eller till fullo verkställdt. Grunden till dessa bestämmelser vore,
att den brottslige i det fall, hvarom paragrafen handlade, ej borde få strän¬
gare straff, än om han från början på en gång dömts för båda brotten.
Men om straff från lagstiftarens och lagskipare^ synpunkt vore att
betrakta såsom ett helt, eu enhet, så vore det ju klart, att den verkstäl¬
lande myndigheten äfven måste så behandla dem.
Med tillämpning på förevarande fall af hvad ofvan anförts voro så¬
ledes de straff, som ådömdes den 25 juni 1887, att anse såsom helt och
hållet uppgångna i de genom de senare utslagen adömda straffen, och
dessa sistnämnda hade vid verkställandet bort betraktas såsom ett helt.
Detta egde likväl icke rum i fråga om dem af bemälde personer, hvil-
kas den 25 juni 1887 ådömda straff voro till fullo verkställda, då hä¬
radsrätten i februari 1888 meddelade sina utslag. Det straff, som, en-
73
ligt hvad jag ofvan utvecklat, bort behandlas såsom ett, verkställdes i
två särskilda delar, hvilka behandlades såsom två fristående straff. På
dem hvar för sig tillämpades bestämmelserna om afdrag, så att 3 må¬
nader å hvardera straffdelen verkställdes utan afdrag. Följden för fån-
garne, i fråga om strafftidens längd, är redan påpekad. Sex af dem
undergingo nämligen straffarbete i tillhopa 141 dagar längre än veder¬
bort. n
Äfven af annan anledning än den nu ifrågavarande kan det inträffa,
att genom ett utslag ådömdt straffarbete kommer att tillämpas å skilda
tider. Så blir exempelvis händelsen, då afbrott i en ådömd bestraffnings
undergående sker genom rymning. I sådant fall torde väl ej ifråga¬
komma, att vid straffets fortsättning 3 nya månader utan afdrag skulle
börja löpa. Ett annat fall är följande. Som bekant egen en häktad
under vissa förhållanden att börja aftjena honom genom icke laga kraft-
vunnet utslag ålagdt straff. Om man nu antager, att en sådan häktad
till fullo aftjenat honom af underrätt ådömdt straffarbete, men att straf¬
fet sedermera af öfverrätt skärpes, så lärer väl, då öfverrättens dom
skall till verkställighet befordras, afdrag därvid böra ske i öfverens¬
stämmelse med de af mig för nu ifrågavarande fall utvecklade grunder.
Till försvar för Konungens befallningshafvandes förfaringssätt åbe¬
ropade landssekreteraren de Frese 3 § i kongl. förordningen den 21 de¬
cember 1857. Denna paragraf lyder sålunda:
»År någon, enligt 1 §, till fullgörande af ådömdt straffarbete i en¬
rum insatt, och varder han, innan det straff fullbordadt är, för annat
brott, begånget före eller efter bestraffningens början, dömd till ytter¬
ligare straffarbete under tid, som, sammanlagd med den förut ådömda,
ej öfverstiger två år; varde jämväl senare straffet i enrum verkställdt,
under iakttagande af enahanda afdrag å strafftiden, som skulle hafva
egt rum, om båda straffen varit samtidigt ådömda. Öfverskjuter den
sammanlagda strafftiden två år; då skall fången, innan han i annat fän¬
gelse insättes, i enrum utsitta den tid, som mot det förut ådömda straf¬
fet svarar».
Nu hade landssekreteraren de Frese anfört, att Konungens befall¬
ningshafvande i förevarande fall ansett sig icke kunna göra enahanda
afdrag å strafftiden, som om båda straffen varit samtidigt ådömda, enär
detta skulle stått i strid med denna 3 § i nämnda förordning, hvars
föreskrifter om afdrag å strafftiden för vissa fall väl icke finge anses
rubbade genom de i 4 kapitlet strafflagen gifna bestämmelser om för¬
ening eller förändring af straff.
Med anledning af sistnämnda yttrande erinrade jag, att förenämnda
Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 10
%
74
bestämmelser i 9 § af 4 kapitlet strafflagen vore hemtade från en kongl.
förordning angående sammanläggning af straff, utfärdad samma dag, den
21 december 1857, som ofvannämnda förordning angående straffarbetes
och fängelsestraffs verkställande i enrum. Redan af denna grund kunde
någon strid emellan 4 kapitlet 9 § strafflagen och det af Konungens
befallningshafvande åberopade lagrum icke förutsättas. Det förhölle sig
ock så, att de konseqvenser i fråga om straffverkställigheten, som jag
beträffande 4 kapitlet 9 § strafflagen ofvan utvecklat, icke berördes af
bestämmelserna i 3 § af meranämnda kongl. förordning. Ty medan
det straffmått, som ådömdes under åberopande af 4 kapitlet 9 § straff¬
lagen, utgjorde det genom en dom för två eller flera brott ådömda straff,
afsåge det af landssekreteraren åberopade lagrum, enligt dess uttryck¬
liga innehåll, fall, då för särskilda brott vid olika tillfällen ådömts sär¬
skilda straff.
Såsom ett ytterligare stöd för min åsigt, att bestämmelserna i om-
förmälda förordnings 3 § icke kunde åberopas till stöd för Konungens
befallningshafvandes förfarande, hänvisade jag till hvad i högsta dom¬
stolen den 19 september 1856 anfördes vid granskning af förslaget till
förordningen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i
enrum, i hvilket förslag något stadgande motsvarande den nu varande
3 § icke fanns. Högsta domstolen yttrade nämligen, bland annat, att
då det kunde inträffa, att någon, sedan han enligt 1 § blifvit till full¬
görande af ådömdt straffarbete i enrum insatt, men, innan straffet vore
fullbordadt, gjorde sig för annat brott förfallen till ytterligare straff¬
arbete, och att tiden därför, antingen ensam eller sammanlagd med den
förut ådömda, öfverstege den i 1 § stadgade högsta tid, syntes bestäm¬
melser erforderliga, huru i sådant fall med straffens verkställande borde
förhållas. Antoges det, att ej blott det senare straffet utan äfven åter¬
stoden af det förra då borde verkställas i gemensamhetsfängelse, vore
det att befara, att ensamhetsfånge föröfvade brott för att blifva förflyt¬
tad från det ensamma fängelset till det gemensamma. Skulle åter det
först ålagda ensamhetsfängelse.t fullt gå i verkställighet, och sedan af
tiden för det senare straffet, utan jämförelse med tiden för det förut
ådömda, bero, huruvida äfven senare straffet borde undergås i enrum
eller ej, kunde lätt fången komma att hållas i enrum under vida längre
tid, än den föreslagna författningen högst medgåfve. Högsta domsto¬
len ansåge därför, till undvikande af dessa båda olägenheter, lämpligast,
att i nu förutsatta fall fången alltid borde i enrum utsitta hela den först
ålagda tiden och att frågan, huruvida sådant straffsätt äfven borde vid
verkställande af den senare bestraffningen användas eller ej, finge bero
75
därpå, om sammanlagda straffen för båda brotten öfverstege eller icke
öfverstege den i 1 § bestämda högsta tid. På grund häraf hemställde
högsta domstolen, att efter 2 § i förslaget måtte införas ett stadgande,
som sedermera, med någon förändring, kom att utgöra 3 § i förord¬
ningen.
Af det utaf högsta domstolen angifna ändamålet med paragrafen
syntes mig ytterligare bekräftas, att densammas bestämmelser på intet
sätt kunnat utgöra hinder för Konungens befallningshafvande att verk¬
ställa straffberäkningen på sätt vederbort, enligt hvad jag ofvan ut¬
vecklat.
Deri af Konungens befallningshafvande hyllade åsigt kunde föra med
sig betänkliga konseqvenser. Så skulle det t. ex. väl öfverensstämma
med Konungens befallningshafvandes åskådningssätt och förfarande, att,
om en person blifvit dömd till två års straffarbete och utstått detta
samt sedermera, med tillämpning af 4 kapitlet 9 § strafflagen, dömts
till 4 års straffarbete, äfven återstoden af straffet i enrum aftjenades.
Fången skulle på detta sätt, tvärt emot tydlig lag, komma att i enrum
aftjena 4 års straffarbete, som blifvit honom genom en dom ålagdt.
Men sådant vore ju alldeles uppenbarligen oriktigt.
Till förklaring i viss mån af Konungens befallningshafvandes utaf
mig klandrade förfarande skulle möjligen kunna förebäras, att härads¬
rätten genom innehållet af sina den 7 och 28 februari 1888 meddelade
utslag gifvit anledning till detsamma, ity att häradsrätten just verkställt
de frånräkningar af de först ådömda straffen, som jag ansett icke böra
eg a rum. Det vore visserligen sant, att häradsrättens tillvägagående att
på detta sätt företaga uträkningar rörande de straff, som borde verk¬
ställas, varit onödiga, för att icke säga obehöriga, och därtill delvis ej
öfverensstämmande med det verkliga förhållandet. Häradsrätten hade
utan tvifvel bort inskränka sig till att under åberopande af 4 kapitlet
9 § strafflagen bestämma det straff, som borde drabba en hvar af de
tilltalade, med det allmänna tillägg, att vid straffets tillämpning borde
afräknas, hvad en hvar af de dömde förut utstått. Men häradsrättens
berörda tillvägagående utgjorde ej något hinder för Konungens befall¬
ningshafvande att tillse, att de bestämda straffen blefvo i behörig ord¬
ning och med vederbörliga afdrag verkställda. Ofvanomförmälda verk-
ställighetsresolutioner gåfve äfven vid handen, att Konungens befallnings¬
hafvande ej ansett sig bunden af de uträkningar, häradsrätten i fråga
om återstående strafftider gjort.
Jag ansåg således, att Konungens befallningshafvande förfarit fel¬
aktigt i detta fall, och att genom detta felaktiga förfarande förlängdt
76
lidande oförskyldt drabbat ifrågavarande personer. Då landssekreteraren
de Frese, som undertecknat de felaktiga verkställighetsresolutionerna, på
grund af 58 § i landshöfdingeinstruktionen var för det felaktiga förfa¬
randet ansvarig, uppdrog jag i skrifvelse den 19 april 1890 åt advokat-
fiskalen att inför hofrätten ställa landssekreteraren under tilltal för de
embetsförseelser, hvartill han uti ifrågavarande hänseende gjort sig skyl¬
dig, samt därför å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffen¬
het, äfvensom att därvid äfven framställa yrkande om skyldighet för
honom att ersätta Kongl. Maj:t och kronan kostnaden för Scherdins,
Berglunds, Tryggs, Marklunds, Häggboms och Häggströms underhåll i
länscellfängelset, under de tider, de, enligt min lemnade utredning, till
följd af det förelupna felet obehörigen hållits i häkte; hvarjämte advo¬
katfiskal efter befogenhet borde understödja de ersättningsanspråk,
bemälde personer, sedan de, därest de kunde anträffas, blifvit i saken
hörde, komme att framställa.
I anledning af det åtal, som advokatfiskal till följd af berörda
uppdrag väckte mot landssekreteraren de Frese, afgaf denne förklaring,
däruti han bland annat, efter åberopande af skäl för den af Konungens
befallningshafvande tillämpade åsigt, yttrade, att han därmed icke ville
hafva sagt, att icke den af mig framlagda bevisföring för den af mig
omfattade åsigten antagligen vore riktigare, men att han ansåge sig
hafva bjudit starka skäl för sin uppfattning.
Efter slutad skriftvexling utlät sig hofrätten genom utslag den 21
november 1890, att, ehuru, vid det förhållande att häradsrättens utslag
den 7 och den 28 februari 1888 meddelats med tillämpning af 4 kapit¬
let 9 § strafflagen, sådant detta lagrum lydde före utfärdandet af lagen
angående ändring i vissa delar af strafflagen den 20 juni 1890, Konun¬
gens befallningshafvande vid beslut om verkställighet af samma utslag
icke bort, på sätt som skett, betrakta den förhöjning i strafftid, som
genom dessa utslag blifvit ifrågakomne sex fångar ådömd, såsom sär¬
skild bestraffning, samt Konungens befallningshafvandes ifrågavarande
resolutioner följaktligen varit felaktiga i det af advokatfiskal anmärkta
hänseende; likväl och som i betraktande af de ordalag, i hvilka 3 § i
ofvanberörda kongl. förordning den 21 december 1857 blifvit affattad,
landssekreteraren de Frese syntes icke hafva saknat allt skäl för den
uppfattning af samma lagrums innehåll, som legat till grund för nyss¬
nämnda resolutioner, funne hofrätten hvad i målet blifvit. landssekrete¬
raren de Frese till last fördt icke till ansvar eller ersättningsskyldighet
för honom föranleda.
Af de till hofrätten i målet inkomna handlingar inhemtade jag, att
77
ofvanbemälde sex personer, hvilka hållits i häkte längre tid än ske bort,
tillkännagifvit sig ej göra anspråk på skadestånd härför. Och då hof-
rätten i sitt utslag förklarat, att det åtalade förfarandet vore felaktigt,
samt jag, såväl i anledning häraf som med afseende å innehållet af
landssekreteraren de Freses till hofrätten afgifna förklaring, antog, att
han framdeles i likartade fall skulle förfara i enlighet med de åsigter,
som af mig i ämnet uttalats, ansåg iag mig ei böra fullfölja talan mot
hofrättens utslag.
I en hit ingifven skrift klagade V. E. Lennstrand, bland annat,
som jag ansåg ej höra till någon åtgärd föranleda, däröfver, att, galande af före¬
satt af klagoskriften bilagdt protokoll, hållet hos magistraten i Lund
den 22 november 1888, fram ginge, nämnda magistrat förbjudit klagan¬
den hålla särskilda föredrag och diskussionsmöten m. m.; och då ma¬
gistraten genom dessa förbud syntes hafva öfverträdt sin befogenhet,
ville klaganden ställa dess förfarande under justitieombudsmannens pröf¬
ning.
Af magistratens berörda protokoll inhemtades:
att klaganden den 22 november 1888 till magistraten ingifvit 7 an-
mälningsskrifter, med anledning af hvilka magistraten samma dag med¬
delat beslut;
att den första skriften innefattat ett tillkännagifvande, att klagan¬
den ämnade i uppgifven lokal söndagen den 25 november 1888 kl. 7
e. m. hålla föredrag öfver ämnet »Finns det ett lif efter detta?» samt
måndagen den 26 i samma månad kl. 8 e. m. föredrag öfver ämnet
»År kristendomen en religion för vår tid?», samt att magistraten ge¬
nom resolution nämnda den 22 november meddelat det besked, att
enär klaganden uppgifvit, att de af honom anmälda föredragen skulle
komma att hafva ungefär samma innehåll som af klaganden i Malmö
hållna föredrag, däri han fällt yttranden, för hvilka, såsom brottsliga
enligt allmän lag, han blifvit under åtal ställd, magistraten funne sig
icke kunna tillåta klaganden att hålla de anmälda föredragen, hvilka
alltså förbjödes;
att klaganden därpå skriftligen anmält, att han söndagen den 25
november klockan 7 och måndagen den 26 november klockan 8 e. m.
ämnade hålla bibelförklaring öfver sedermera angifna bibeltexter, med
anledning af hvilken anmälan magistraten genom beslut likaledes den
22 november 1888, enär klaganden med den ingifna anmälningsskriften
uppenbarligen afsåge att kringgå magistraten»? i ofvan anmärkta reso-
78
lution honom meddelade förbud att hålla föredrag, förklarat sig icke
kunna tillåta de anmälda föredragens hållande;
att vice häradshöfdingen, t. f. rådmannen G. Ripa varit från detta
beslut skiljaktig och till protokollet yttrat följande särskilda mening:
»Enär uti detta ärende utredning icke förefinnes därom, att det afsedda
föredraget skulle vara af beskaffenhet, stridande mot allmän lag eller
ordningsstadgan för rikets städer, finner jag den af Lennstrand gjorda
anmälan icke för närvarande kunna till annan åtgärd än anteckning i
protokollet föranleda»;
att klagandens tredje anmälningsskrift innehållit, att han ämnade
söndagen den 25 november klockan 7 e. m. anordna ett diskussions¬
möte för behandling af ämnet: »Kristendomen är öfverensstämmande
med vetenskapen, sunda förnuftet och erfarenheten»;
att den fjärde anmälningsskriften innefattat tillkännagifvande om
ett diskussionsmöte, som klaganden ämnade anordna måndagen den 26
november klockan 8 e. m. för behandling af ämnet: »Bibeln är en gu¬
domlig bok»;
att klaganden i den femte skriften anmält, att han söndagen den
25 november klockan 7 e. m. ämnade hålla föredrag öfver ämnet:
»Tanke- och yttrandefrihet»;
att enligt den sjette anmälningsskriften klaganden ämnade månda¬
gen den 26 november klockan 8 e. m. hålla predikan öfver 4 kapitlet
17 versen i apostlagärningarna;
att i den sjunde skriften klaganden tillkännagifvit, att han månda¬
gen den 26 november klockan 8 e. m. ämnade anordna ett möte, där
han icke komme att uttala sina egna åsigter, utan endast ämnade upp¬
läsa vissa delar af bibeln;
att magistraten med anledning af en hvar af de fem sistanmärkta
anmälningsskrifterna, i den mån de ingifvits, nämnde den 22 november
1888 meddelat enahanda beslut som med anledning af andra anmäl¬
ningsskriften;
samt att t. f. rådmannen Ripa från samtliga dessa beslut varit
skiljaktig och åberopat det särskilda yttrande, som i fråga om den an¬
dra anmälningsskriften af honom afgifvits.
Klaganden utvecklade i sin hit ingifna skrift vidare sin talan så¬
lunda:
Klagandens första anmälan hos magistraten gällde två föredrag:
»Finns det ett lif efter detta?» och »År kristendomen en religion för
vår tid?» Det vore visserligen sant, att klaganden vid ordförandens
fråga, om dessa föredrag skulle komina att blifva af ungefär samma
79
innehåll som dem klaganden hållit i Malmö, svarat ja, därvid klaganden
särskild! haft tanken fäst vid det förstnämnda föredraget: »Finns det
ett lif efter detta?», hvars innehåll till och med skulle komma ätt blifva
af ordagrant samma beskaffenhet, som det föredrag klaganden utan
anmärkning hållit icke allenast i Stockholm, Göteborg och Helsingborg,
utan äfven i Malmö. Det åtal, på hvilket magistraten stödde sitt för¬
bud, gällde ett helt annat föredrag — ett föredrag, som handlade om,
hvarför klaganden uppträdde mot kristendomen.
Enligt 13 § i ordningsstadgan för rikets städer egde polismyndig¬
heten endast att förbjuda förnyande af en tillställning, som befunnits
stridande mot sedlighet eller allmän lag. Men i förevarande fall hade
polismyndigheten i Lund förbjudit klaganden hålla två särskilda före¬
drag, därför att klaganden vore åtalad för att i Malmö hafva hållit ett
helt annat föredrag, om hvilket här icke vore fråga. Innehållet i de i
Lund anmälda föredragen skulle komma att vara af samma beskaffen¬
het, som de föredrag klaganden i Malmö hållit utan att hafva blifvit
åtalad, d. s. de föredrag, i hvilka man ej kunnat finna något brotts¬
ligt-
Klaganden förefölle det oomtvistligt, att magistraten i Lund genom
nämnda förbud handlat i fullkomlig strid mot lagens tydliga syfte och
ordalag.
I afseende å magistratens beslut beträffande den andra anmälningen
ville klaganden först och främst fästa justitieombudsmannens uppmärk¬
samhet på ordalydelsen i magistratens beslut: »Enär Lennstrand med
den nu ingifna anmälningsskriften uppenbarligen afser att kringgå ma¬
gistratens i ofvan anmärkta resolution honom meddelade förbud att hålla
föredrag, finner sig etc.» Magistratens ofvan nämnda förbud inskränkte
sig således icke till de två uppgifna af klaganden förut anmälda före¬
dragen, utan innefattade ett förbud att hålla föredrag i allmänhet, all¬
deles oafsedt ämnet eller innehållet eller kanske till och med tiden,
kanske för all framtid.
Egde nu magistraten enligt ordningsstadgan för rikets städer be¬
fogenhet till slikt förbud? Klaganden syntes det ej så vara förhållan¬
det. Endast de föredrag, hvilka åsyftade eller innebure något stridande
mot sedlighet eller allmän lag, hade magistraten rätt förbjuda att för¬
nya. Således — hade ett föredrag visat sig åsyfta eller innebära något
i dessa afseenden brottsligt, kunde magistraten förbjuda förnyandet af
detta föredrag, men hade alls ingen rätt att förbjuda en föreläsare hålla
föredrag öfver ett nytt ämne med ett för magistraten fullkomligt okändt
innehåll. Orimligheten af en motsatt tolkning trädde tydligt i dagen,
80
om man tänkte sig eu föreläsare, som i ett föredrag t. ex. öfver kri¬
stendomen gjort sig skyldig till uttalanden af brottslig art och därför
blifvit dömd, komma och anmäla sig vilja hålla föredrag öfver t. ex.
spektralanalysen eller mellanrikslagen eller näringsvärdet i våra all¬
männa födoämnen. Funnes det i våra lagar och författningar någon¬
städes den ringaste antydan om, att magistraten i sådant fall skulle ega
rätt att förbjuda honom tala?
Om man nu fäste sig vid ifrågavarande förbud, så blefve frågan:
hvad bevis hade magistraten för att här anmälda bibelförklaringar skulle
komma att åsyfta eller innebära något mot sedlighet eller lag stridande?
Intet. Klaganden vore visserligen åtalad för ett föredrag, som kla¬
ganden hållit i Malmö, men om detta föredrag vore ej här fråga. Det
vore ej detta föredrag, klaganden anmält, utan två andra föredrag af
ett helt nytt innehåll och en ny form samt öfver helt och hållet nya
ämnen. T. f. rådmannen Ripas yttrande syntes klaganden angifva just
den rätta uppfattningen af magistratens befogenhet i detta fall. Ty
hvilket lagrum gåfve väl magistraten rätt att förbjuda dessa två före¬
drag, hvilka klaganden förut aldrig hållit, om hvilkas innehåll klagan¬
den af magistraten aldrig blifvit tillspord och om hvilka magistraten
sålunda icke kände det ringaste? Den af t. f. rådmannen Ripa före¬
slagna åtgärden syntes klaganden vara den enda, som här kunnat för¬
svaras: att anmälan blifvit antecknad till protokollet. Hade därefter
vid dessa sammankomster något mot sedlighet eller lag stridande före¬
kommit, hade det ålegat polismyndigheten att upplösa mötet och all-
männe åklagaren att anställa åtal.
Klaganden funne således, att magistratens förbud helt och hållet
saknade stöd i lagen och tydligen utgjorde ett försök att med den myn¬
dighet magistraten egde hindra eu för densamma misshaglig person att
uttala sina åsigter.
Men af ännu märkligare beskaffenhet vore magistratens tredje för¬
bud, förbudet att få anordna ett diskussionsmöte öfver ämnet: »Kristen¬
domen är öfverensstämmande med vetenskapen, sunda förnuftet och er¬
farenheten».
Det skulle således vara stridande mot allmän lag att sammankomma
för att samtala öfver detta ämne. Med all säkerhet skulle vid detta
diskussionsmöte ej saknats personer, som med värme och allvar fram¬
ställt alla de skäl, som gåfves för detta påstående, så mycket mer som
detta diskussionsmöte skulle hållas i en lärdomsstad, där en särskild
teologisk fakultet gåfves, där det här uppställda ämnet utgjorde föremål
för specialstudier. Om klaganden vid ett föredrag i Malmö skulle hafva
81
fällt brottsliga uttalanden, hvilket dock alls icke vore bevisadt och svår¬
ligen kunde bevisas, månne det kunde innebära rätt för magistraten i
Lund att förbjuda klaganden anordna ett diskussionsmöte öfver ett med
den rena läran till alla delar öfverensstämmande och i intet afseende
mot denna lära stridande ämne? Klaganden hade ofvan visat, att rätt
härtill helt och hållet saknades. Och i sådant fall innebure detta för¬
bud ett af de mest upprörande ingrepp i församlingsfriheten, som se¬
dan konventikelplakatets dagar egt rum. Vore det nu därtill kommet,
att slikt skulle oanmärkt få passera, så kunde med skäl sägas, att ett
godtyckligt embetsmännasjälfsvåld rådde här i landet, ett själfsvåld,
som genom sina ingrepp på svenska folkets oförytterliga rättigheter
måste till strid mot öfverlieten kalla upp alla medborgare, för Indika
yttrande- och församlingsfrihet hade värde.
Hvad förbuden n:r 4, 5 och 6 vidkomme, vore det af klaganden
här ofvan sagda nog att visa deras olaglighet. Men till antydan, hvart¬
hän sådana resolutioner konseqvent skulle leda, vore förbudet n:r 7 sär¬
deles egnadt.
Genom detta meddelades klaganden förbud att anordna ett möte,
hvarom det i klagandens anmälan hette »ett möte, där jag ej kommer
att uttala mina egna åsigter utan blott uppläsa vissa delar af bibeln».
Detta förbud måste ovillkorligen, om det skulle hafva något skäl
för sig, innebära, att bibeln vore stridande mot sedlighet eller allmän
lag, ty om den ej vore det, hvarför tillätes ej klaganden uppläsa delar
däraf? Ordningsstadgan gåfve, såsom förut vore nämndt, endast rätt att
förbjuda förnyande af en tillställning, som åsyftade eller innebure något
mot sedlighet eller allmän lag stridande. Klaganden hade af magistra¬
ten i Lund förbjudits att uppläsa vissa delar af bibeln. Det måste så¬
ledes finnas vissa delar i bibeln, som strede mot sedlighet eller allmän
lag, ty klaganden förpligtade sig att vid nämnda möte ej uttala några
af sina egna åsigter. Till och med läsandet af bibeln vore således nu
här förbjudet.
Våra administrativa myndigheter tycktes anse sig hafva rätt att i
vissa fall, efter eget skön, gå utom de gränser för sin befogenhet, som
särskilda förordningar angåfve. Då därigenom enskilda medborgares
rätt inskränktes på ett sätt, som med lag ej kunde försvaras, ansåge
klaganden att missförhållanden uppstode, som på det allvarligaste på¬
kallade justitieombudsmannens uppmärksamhet och ingripande.
Enligt upplysning, som Konungens befallningshafvande i Malmöhus
län hit meddelat, anförde klaganden inom behörig tid hos bemälda
Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 11
82
myndighet besvär öfver magistratens omförmälda beslut, under yrkande,
hufvudsakligen på enahanda grunder, som i ofvanberörda hit ingifna
klagoskrift anfördes, att Konungens befallningshafvande måtte upphäfva
de af magistraten meddelade förbuden. I anledning af dessa besvär
androg magistraten i till Konungens befallningshafvande afgifvet ytt¬
rande, att förutsättningarna för förbud af ifrågavarande slag syntes
kunna hemtas från den anmälandes föregående uppträdande likaväl å
annan ort som å anmälningsorten, desto hellre som det vore polismyn¬
dighetens uppgift lika mycket att förekomma lagöfverträdelser som att
beifra dem, sedan de blifvit begångna; att de för de olika föredragen,
diskussionsmötena m. in. angifna ämnen icke utgjorde hinder för till¬
ställaren att finna anledning till dylika lagstridiga yttranden som dem,
för hvilka klaganden ställts under åtal; samt att en af klaganden på
förhand afgifven förklaring att under föredraget icke uttala egna åsigter
ej uteslöte möjligheten för honom att anföra eller åberopa andras med
hans egna öfverensstämmande meningar. Och meddelade Konungens
befallningshafvande i anledning af besvären den 7 februari 1889 utslag
af innehåll, att som besvären öfver de af magistraten med anledning
af klagandens sju ofvanomförmälda anmälningsskrifter meddelade be¬
slut anginge förbud mot föredrag eller möten, afsedda att hållas i en
dåmera förfluten tid, kunde yrkandet om upphäfvandet af dessa förbud
ej till något Konungens befallningshafvandes vidare yttrande föranleda.
Efter det från kongl. civildepartementet erhållits intyg, att Konun¬
gens befallningshafvandes berörda utslag icke blifvit hos Kongl. Maj:t
öfverklagadt, infordrades öfver klagandens hit ingifna klagoskrift ma¬
gistratens yttrande, däri magistraten inskränkte sig till att åberopa dels
de skäl, å hvilka de olika besluten grundats, dels ock hvad magistraten
hos Konungens befallningshafvande anfört i anledning af klagandens
därstädes öfver samma beslut anförda besvär.
Slutligen androg klaganden i afgifna påminnelser bland annat, att
klaganden fortfarande 3^rkade, att åtal måtte anställas mot dem af ma¬
gistratens ledamöter, som uti ifrågavarande beslut tagit del, så mycket
mer som samma magistrat, sedan klaganden till justitieombudsmannen
inlemnat sin anmälan, tillåtit klaganden i samma stad hålla det före¬
drag om yttrande- och församlingsfriheten, hvilken den någon tid förut
förbjudit, därmed ju tydligt erkännande sig genom förbudet handlat
oriktigt, ty någon annan anledning till den förändrade resolutionen hade
ej under tiden tillkommit; och yrkade klaganden på åtals anställande
mot dessa magistratens ledamöter så mycket allvarligare, som det exem¬
pel, de ostraffadt fått gifva, följts af myndigheterna i en mängd andra
83
städer, där klaganden förbjudits hålla helt nya föredrag, om hvilkas
innehåll nämnda myndigheter alls icke haft sig något bekant. Det hade
nu faktiskt gått så långt här i landet, att klagandens person ansetts
vara tillräckligt skäl att förbjuda klaganden hålla föredrag öfver hvilket
ämne det vara måtte. Men den allmänna opinionen hade redan dömt
dessa mot klaganden utan tillräckligt stöd i lagen utfärdade förbud så¬
som kränkningar af yttrande- och församlingsfriheten; och hvad Lunds
magistrats omhandlade förbud vidkomme, läge deras lagstridighet så i
öppen dag, att det vore klaganden oförklarligt, huru de i rättvisans
namn kunnat utfärdas.
Vid öfvervägande af hvad sålunda i målet förekommit, fann jag
att klaganden för sitt yrkande om anställande af åtal mot magistraten
i Lund i anledning af dess omförmälda den 22 november 1888 medde¬
lade beslut anfört giltiga skäl.
Genom sitt ofvan först nämnda beslut förklarade magistraten, att
enär klaganden uppgifvit, att de af honom anmälda föredragen skulle
komma att hafva ungefär samma innehåll som af klaganden i Malmö
hållna föredrag, däri han fällt yttranden, för hvilka, såsom brottsliga
enligt allmän lag, han blifvit under åtal ställd, magistraten funne sig
icke kunna tillåta klaganden att hålla de anmälda föredragen, hvilka
alltså förbjödos. Äfven under förutsättning, att de hos magistraten i
Lund anmälda föredragen varit afsedda att till innehåll och beskaffen¬
het blifva likartade med de förut i Malmö hållna, i anledning af hvilka
klaganden där blifvit ställd under tilltal, saknade magistraten stöd af
lag att på förhand förbjuda föredragens hållande i Lund. Magistraten
hade visserligen icke anfört någon lagbestämmelse till stöd för sitt nu
ifrågavarande beslut, men något annat lagrum, som kunnat gifva ma¬
gistraten anledning att fatta detta beslut, fanns icke än 13 § af ord-
ningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, sådan denna'paragraf
lyder i kongl. kungörelsen den 10 december 1886, där det heter: »Där
sig visar, att sådan tillställning, som här ofvan omförmäles, åsyftar eller
innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag, eller föran¬
leder till svårare oordning, eger polismyndigheten att dess förnyande
förbjuda». Att magistraten icke på grund häraf varit berättigad för¬
bjuda klaganden hålla de nu ifrågavarande föredragen, syntes mig vara
uppenbart.
I två särskilda, med detta likartade fall hade justitieombudsmannen
funnit sig föranlåten att förordna om anställande af åtal vid vederbörlig
hofrätt mot dels magistraten i Linköping, dels borgmästaren i Jönkö¬
ping, hvilka meddelat förbud för en person att i nämnda städer hålla af
t
84
honom anmälda föredrag; och då de skal, som anförts till stöd för dessa
åtal, voro äfven för nu ifrågavarande fall fullt tillämpliga, ansåg jag
mig kunna inskränka mig till att åberopa desamma. Omförmälde per¬
son förbjöds, under åberopande af 13 § i ordningsstadgan för rikets
städer, att hålla föredrag, af bemälde magistrat, enär hans åsigter i det
uppgifna ämnet, hvilka vore dels genom i tryck utgifven, af honom
författad skrift och dels genom föredrag på andra orter för magistraten
kända, uppenbarligen strede mot sedlighet och lag, samt af förenämnde
borgmästare, enär föredraget uppgifvits skola vara af samma innehåll
och beskaffenhet som de, hvilka samma person, enligt hvad tidningarna
haft att omförmäla, å andra ställen hållits.
Till stöd för det åtal, som på grund häraf anställdes mot magistra¬
ten i Linköping, anfördes bland annat följande:
Det enda stadgande, som i 13 § af ordningsstadgan för rikets stä¬
der förekomme om rätt för polismyndighet att förbjuda tillställning af
ifrågavarande slag, vore det ofvan omförmälda, hvilket handlade om
förbud mot förnyande af tillställning, där sig visade att tillställningen
åsyftade eller innebure något, som strede mot sedlighet eller allmän lag
eller föranledde till svårare oordning. Detta stadgande hade magistra¬
ten visserligen fattat så, att om i afseende på ett föredrag, som hållits
i en stad, i tidningarna eller på annat sätt uttalats det omdöme, att
föredraget innehållit något i sedligt afseende anstötligt, polismyndig¬
heten i en annan stad skulle ega på grund däraf förbjuda den person,
som hållit föredraget, att i den staden hålla föredrag öfver samma ämne.
Men både af ordalagen i stadgandet och det sammanhang, hvari det
förekomme, framginge oförtydbart den mening, att endast polismyndig¬
heten i den stad, hvarest någon tillställning visat sig vara af nyssnämnda
beskaffenhet, egde förbjuda upprepandet af densamma. Det gällde i
förevarande fall icke förnyandet af en tillställning, utan ett första upp¬
trädande, och i afseende på ett sådant af här ifrågavarande art till¬
erkände den åberopade paragrafen icke åt polismyndigheten någon rätt
till förpröfning. För en dylik tillställning erfordrades icke tillåtelse af
polismyndigheten, endast anmälan hos densamma. Magistraten förme¬
nade visserligen, att därest berörda- ordningsstadgande vore att på så¬
dant sätt förstå, kunde en tillställare, om han icke uppträdde mer än
en gång i hvarje stad, utan hinder fortsätta sitt uppträdande i andra
städer, oaktadt tillställningen visat sig vådlig för allmänheten eller för
den sedliga känslan sårande. Härvid tycktes dock magistraten hafva
förbisett följande i omedelbart sammanhang med ifrågavarande stad¬
gande ställda bestämmelse: »I nu nämnda fall, äfvensom då tillställ-
ningen utan vederbörlig anmälan eller tillåtelse eger rum, eller bland
de närvarande uppkommer oordning af svårare beskaffenhet, den där
icke genom deltagarnes i densamma aflägsnande kan undanrödjas, må
sammankomsten af polismyndigheten upplösas». Under förutsättning
att polismyndigheten gjorde sin pligt, vore genom denna bestämmelse
förebyggdt, att en mot sedlighet eller lag stridande tillställning skulle
kunna ens för en gång utan hinder ega rum.
I den justitieombudsmannens skrifvelse, hvarigenom förordnades
om anställande af åtal mot borgmästaren i Jönköping, tillädes till dessa
skäl, att därest den uppfattning, att ett tillämnadt första föredrag på
ett ställe Ange, i fråga om polismyndighets rätt att förbjuda det, be¬
traktas såsom förnyande af föredraget, då detta fojut hållits på annan
ort, egde giltighet, skulle eu person, som på ett ställe hållit ett före¬
drag, hvilket af någon i orten utkommande tidning i något afseende
ansetts anstötligt, kunna, allenast på denna grund, af polismyndigheterna
i alla andra städer och med städer i detta afseende likställda platser
inom riket förbjudas att hålla föredrag öfver samma ämne, äfven om
han ur föredraget bortrensat allt, som å den ort, där föredraget hållits,
med eller utan fog stämplats såsom för sedlighetskänslan sårande. Att
ett sådant sakernas tillstånd icke vore öfverensstämmande med den hos
oss gällande fria yttranderätten och icke kunnat vara af lagstiftaren
åsyftadt, torde väl vara obestridligt.
Hvad sålunda blifvit till stöd för berörda åtal anfördt, egde full
giltighet äfven för nu ifrågavarande fall; och ansåg jag något vidare
icke behöfva af mig anföras för att visa, att magistraten i Lund hand¬
lat lagstridigt genom sitt beslut att på förhand förbjuda klaganden att
hålla de af honom anmälda föredragen öfver ämnena: »Finns det ett lif
efter detta» och »År kristendomen en religion för vår tid», hvilka före¬
drag icke förut af honom i Lund hållits.
Om det således måste anses ådagalagdt, att magistratens beslut i
fråga om dessa föredrag var olagligt, följde redan däraf, att magistra¬
tens beslut i anledning af klagandens öfriga sex anmälningar äfven sak¬
nade stöd af lag, då det enda skäl, som för samtliga dessa beslut an¬
förts, var blott det, att klaganden med dessa anmälningar uppenbarligen
afsåge att kringgå magistratens förstberörda beslut. Men äfven om
detta beslut varit lagligen grundadt, det ville säga, om den anmälan,
beslutet gällde, afsett förnyande af förut i Lund hållna föredrag öfver
de uppgifna ämnena, voro i allt fall de senare besluten lagstridiga, då
de ämnen, som uppgifvits för de i de senare anmälningarna omförmälda
föredragen och diskussionerna, icke voro desamma som för de först an-
86
mälda föredragen och ej heller, såvidt i målet uppgifvits, varit föremål
för föregående i Lund hållna föredrag eller diskussioner; vid hvilket
förhållande, enligt hvad ofvan visats, magistraten icke egde ingå i
någon förpröfning angående beskaffenheten af dessa föredrag och dis¬
kussioner eller att förbjuda deras hållande, innan sig visat, att de åsyf¬
tade eller innebure något, som strede mot sedlighet eller allmän lag
eller föranledde svårare oordning. Genom dessa senare sex beslut fann
jag de magistratens ledamöter, som till desamma bidragit, hafva gjort
sig skyldige till en ännu större olaglighet, än magistraten genom sitt
ofvan förstberörda beslut låtit komma sig till last.
På grund af hvad jag sålunda anfört, uppdrog jag åt advokat-
fiskalen i hofrätten.öfver Skåne och Blekinge att inför hofrätten tilltala
ej mindre numera borgmästaren Thomas Henrik Möller, rådmannen,
auditören Carl Brink och t. f. rådmannen, numera akademiräntmästaren
Robert Wilhelm Alexander Magnus Eklundh, hvilka såsom ledamöter
af magistraten i Lund den 22 november 1888 deltagit i samtliga magi¬
stratens omförmälda beslut, än äfven t. f. rådmannen, v. häradshöf-
dingen Gustaf Ripa, som biträdt magistratens ofvan förstnämnda beslut,
för det tjenstefel en hvar af dem i uppgifna hänseendena låtit komma
sig till last samt därför å dem yrka ansvar efter lag och sakens be¬
skaffenhet.
Efter slutad skriftvexling har hofrätten den 30 december 1890 med¬
delat utslag i målet, därvid hofrätten sig utlåtit, att, enär magistraten
saknat stöd af lag för ifrågavarande sju beslut, alltså och då besluten
på de sex sista af Lennstrand gjorda anmälningarna stodo till hvar¬
andra i det sammanhang att de utgjorde ett och samma fortsatta fel¬
aktiga förfarande, pröfvade hofrätten jämlikt 4 kapitlet 3 § samt 25
kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen rättvist döma Möller, Brink, Eklundh
och Ripa, af hvilka de tre förstnämnde deltagit i samtliga åtalade be¬
sluten och den sistnämnde endast i det på första anmälningen medde¬
lade, att för det felaktiga förfarande, hvartill de sålunda gjort sig skyl¬
dige, bota till kronan: för första beslutet Möller trettio kronor samt en
hvar af Brink, Eklundh och Ripa tjugu kronor och för öfriga besluten
Möller sextio lcronor samt Brink och Eklundh hvardera fyratio kronor.
Fråga om I en till justitieombudsmannen ingifven skrift anmälde förre hand-
oiaga häktning.Johannes Andersson i Göteborg, bland annat, som jag funnit
icke böra till någon min åtgärd föranleda, att han obehörigen blifvit af
87
polismästare]! i nämnda stad A. 0. Elliot häktad såsom misstänkt för
brott. Klaganden anförde i skriften följande. Han hade på eftermid¬
dagen den 21 november 1888 i sällskap med tre personer varit inne å
en vid Torggatan i Göteborg belägen restauration. Sedan han därifrån
ensam aflägsnat sig,. hade han i närheten blifvit tilltalad af en för honom
obekant person, hvilken sade sig vara sjöman och främling i staden.
Den obekante, som beklagade sig öfver att han saknade nödiga pen¬
ningar till nattherberge och uppehälle, begärde mot pant af en med¬
förd öfverrock att få låna 50 öre af klaganden, som uppfyllde hans be¬
gäran. Som nämnda summa enligt främlingens uppgift dock ej räckte
till kost och herberge, erbjöd sig klaganden, icke anande något bedrä¬
geri, på den okändes begäran att hjälpa honom att hos pantlånare be¬
låna rocken. Men vid ett pantlånekontor å Bergsgatan anhölls kla¬
ganden plötsligen af två poliskonstaplar, hvilka yrkade, att han skulle
medfölja dem till ett polisvaktkontor och dit medtaga rocken, öfver-
raskad häraf följde klaganden dem och blef vid framkomsten under¬
rättad, att den rock, som han mottagit af främlingen, blifvit stulen å
samma restauration, där klaganden nyss uppehållit sig. Då misstankar
mot klagandens person rörande tillgripandet af rocken nu gjorde sig
gällande, blef klaganden qvarhållen och inställdes den 23 november
1888 i poliskammaren för att undergå förberedande undersökning.
Därvid blef han trots sina protester och sitt åberopande af omstän¬
digheter, som polismästaren väl kände, nämligen att han hade stadigt
hemvist och var känd såsom en ärlig och redlig samhällsmedlem, af
polismästaren införpassad till cellfängelset i Göteborg i afbidan på fort¬
satt ransakning. I fängelset hade klaganden till följd af sorg och rätt¬
vis harm ådragit sig sjukdom, så att han icke allenast därstädes måste
ständigt ligga under läkarebehandling utan jämväl sedermera hem¬
söktes af samma sjukdom, som sannolikt allt framgent komme att för¬
orsaka honom men. De förluster, som i följd af olagligt införpassande
till cellfängelset i moraliskt och fysiskt hänseende drabbat klaganden,
voro mycket stora. Då polismästarens förfaringssätt mot klaganden
vant. föranledt icke af oförstånd eller obetänksamhet utan af hämnd och
illvilja .mot klagandens person, anhöll klaganden, med stöd af kongl.
förordningen om nya strafflagens införande den 16 februari 1864, att
åtal måtte anställas mot polismästaren, med yrkande att honom måtte
ådömas ansvar för hvad han sålunda låtit komma sig till last samt ut¬
gifvande af skadestånd till klaganden.
Vid klagoskriften funnos fogade rådstufvurättens protokoll i omför-
mälda ransakningsmål, af hvilka protokoll inhemtades: att Andersson
88
den 21 november 1888 på aftonen blifvit af polismän anhållen och af¬
färd till polisvaktkontor, där förhör med honom hållits rörande åt¬
komsten af omförmälda rock, hvarjämte åtskillige personer blifvit hörde;
att rapport den 23 samma månad och år afgifvits till poliskammaren,
i hvilken rapport meddelats, att Andersson vore boende i huset n:r 12
vid Viktoriagatan, samt att, enligt ett bilagdt utdrag af fångrullan vid
Uddevalla kronohäkte, en person vid namn Johannes Andersson blifvit
år 1871 af Lane häradsrätt dömd för första resan inbrottsstöld till straff¬
arbete; att Andersson nämnda den 23 november blifvit inställd inför
poliskammaren; att målet då remitterats till rådstufvurätten i Göteborg
för ransakning^ anställande samt Andersson införpassats till cellfän¬
gelset i afbidan å ransakningen; att rådstufvurättens tredje afdelning
den 28 november 1888 företagit målet till handläggning och efter hållen
undersökning och vittnesförhör uppskjutit detsamma till den 19 decem¬
ber 1888, därtill vittnen skulle inkallas samt handlingar i ett ransak-
ningsmål vid Lane häradsrätt genom skrifvelse till domhafvanden in¬
fordras; att Andersson, hvars vid ransakningstillfället den 28 november
framställda begäran att varda försatt på fri fot rådstufvurätten ansett
sig icke kunna för det dåvarande bifalla, blifvit åter förpassad till cell¬
fängelset; att rådstufvurätten den 19 december 1888 förklarat, att An¬
dersson icke längre på grund af åtalet kunde i häkte hållas, i följd
hvaraf han genast skulle från cellfängelset frigifvas; att det upplysts,
att Andersson år 1874 inflyttat till Göteborg och år 1875 ingått gifte
med Augusta Magnusson, i hvilket äktenskap han hade fyra barn, samt
att han sedan år 1884 idkat handel med frukt i öppen butik och i hyra
för butiken med tillhörande boningslägenhet erlade 30 kronor i må¬
naden; att i ransakningen utredts, det Andersson den 1 november 1871
dömts för första resan inbrottsstöld till ett års straffarbete, som han af-
tjenat; samt att rådstufvurätten, efter det målet flere gånger ytterligare
förevarit, genom utslag den 20 mars 1889 sig utlåtit vidkommande
åtalet mot Andersson för olofligt tillgrepp af omförmälda öfverrock att,
ehuru i målet förekommit synnerligen bindande liknelser och omstän¬
digheter, att Andersson, äfven om han ej själf föröfvat tillgreppet, dock
däri varit delaktig, likväl och som Anderssons uppgift om åtkomsten
af berörda rock vunne stöd af hotellföreståndaren August Börjessons i
målet afgifna vittnesberättelse, funne rådstufvurätten Andersson ej kunna
i det af åklagaren åtalade hänseendet till ansvar i målet fällas.
Efter det polismästaren Elliot fått del af klagoskriften med bilagcla
handlingar, anförde polismästaren i afgifven förklaring följande. Af råd¬
stufvurättens protokoll torde framgå, att fullkomligt laga skäl för An-
89
derssons häktning förelegat vid hans inställande inför poliskammaren.
Andersson, som uppenbarligen förut varit straffad för stöld, misstänktes
skäligen hafva begått brott af sådan beskaffenhet, som omförmäldes i
19 § 6 mom. af kongl. förordningen om nya strafflagens införande
den 16 februari 1864; och ehuru Andersson visserligen både stadigt
hemvist, både dock giltig anledning förelegat att befara, att han, om
lian lemnades på fri fot, skulle på ett eller annat sätt hindra sakens
utredning. Denna polismästarens uppfattning både tydligen äfven de¬
lats af rådstufvurätten, som till eu början afslagit Anderssons begäran
att blifva försatt på fri fot och sedermera, oaktadt den motbevisning
Andersson i rådstufvurätten sökt förebringa, i det slutliga utslaget för¬
klarat, att Andersson, ehuru i målet förekommit synnerligen bindande
liknelser och omständigheter att han, äfven om han ej själf föröfvat
tillgreppet, dock däri varit delaktig, ej kunde till ansvar i målet fällas.
Polismästaren hoppades, att klagoskriften icke skulle föranleda till någon
vidare åtgärd från min sida.
Då rådstufvurätten genom beslut den 28 november 1888 förklarat
Anderssons begäran att varda försatt på fri fot icke kunna för det då¬
varande bifallas, i följd hvaraf Andersson fortfarande hållits häktad, an¬
modade jag, med öfverlemnande af Anderssons klagoskrift och polis¬
mästarens förklaring, rådstufvurätten att inkomma med yttrande i af¬
seende å nyssnämnda beslut.
I sitt med anledning däraf afgifna yttrande anförde rådstufvurätten,
att, enär Andersson, som ostridigt kort efter tillgreppet innehaft berörda
öfverrock utan att kunna vid ransakningstillfället nöjaktigt redogöra
för åtkomsten till densamma, enligt domstolen från poliskammaren till-
handakommet utdrag af den vid kronohäktet i Uddevalla förda fång¬
rullan, därstädes undergått bestraffning för första resan inbrottsstöld
från husbonde och sålunda varit under åtal för andra resan stöld eller
för brott, hvarå jämlikt 20 kapitlet 11 § strafflagen, sådant detta lag¬
rum lydde genom kongl. förordningen den 19 juli 1872, straffarbete
öfver två år följa kunde, hade rådstufvurätten, som befarat, att Anders¬
son, därest han ställdes på fri fot, skulle afvika eller genom undan¬
rödjande af bevis hindra sakens tillbörliga utredning, ansett sig, oaf-
sedt Andersson i Göteborg haft stadigt hemvist, i följd af stadgandet
i 19 § 6 mom. i kongl. förordningen den 16 februari 1864, icke böra
bevilja Anderssons begäran att varda försatt på fri fot. Detta yttrande
var undertecknadt af justitierådmannen G. A. Söderberg, stadsnotarien
L. M. Corin och vice häradshöfdingen A. G. P. Segerrot, hvilka för-
Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 12
90
mälde sig den 28 november 1888 hafva varit ledamöter å rådstufvu-
rättens tredje afdelning.
Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit fann jag polis¬
mästaren Elliots och rådstufvurättens åtgärd att hålla Andersson häktad
vara af betänklig art.
Det lagrum, på hvilket så väl polismästaren som rådstufvurätten
beropat sig till stöd för sitt anmärkta förfarande, var 6 mom. af 19 §
i kongl. förordningen om nya strafflagens införande och hvad i af¬
seende därå iakttagas skall den 16 februari 1864. Sedan i 5 mom. af
nämnda § stadgats, att den, som. misstänkes att hafva begått brott,
hvarå dödsstraff eller straffarbete, dock ej under två år, efter lag följa
kan, skall i häkte tagas, följer 6 inom., som i hithörande del är så ly¬
dande :
»Misstänkes någon att hafva begått brott, som ringare är, än i 5
punkten sägs, men hvarå dock straffarbete efter lag följa kan; den må
i häkte tagas. Häfver han embete eller tjenst eller fast egendom eller
eljest stadigt hemvist eller yrke, och kan det ej skäligen befaras,
att lian afviker, eller att han genom undanrödjande af bevis eller
egendom sakens tillbörliga utredning hindrar; då skall han på fri fot
lemnas.»
Då ansvaret för den förbrytelse, Andersson misstänktes hafva be¬
gått, borde, jämlikt stadgandena i 20 kapitlet strafflagen, blifva straff¬
arbete, men tiden för straffarbetet kunde bestämmas till kortare än två
år, hemföll, såsom polismästaren och rådstufvurätten erinrat, frågan om
Anderssons häktande under omförmälda 6 mom. Detta lagrum före-
skrifver, i olikhet med 5 mom., icke att någon, som är misstänkt för
brott hvarom 6 mom. handlar, ovillkorligen skall häktas, utan lemnar i
detta hänseende en viss frihet åt myndigheterna att i hvarje särskildt
fall pröfva, om häktning bör ega rum eller ej, hvilken befogenhet ut-
tryckes genom ordet må. Denna frihet är emellertid inskränkt genom
ofvanintagna, i senare punkten af 6 mom. förekommande uttryckliga be¬
stämmelse, att i vissa där angifna fall den misstänkte skall lemnas på
fri fot.
Det var i målet upplyst samt af såväl polismästaren Elliot som
rådstufvurätten medgifvet, att Andersson vid tiden för hans häktande
egde stadigt hemvist i Göteborg; och hade följaktligen på grund af G
mom. Anderssons häktande ej fått ega rum under andra förhållanden
än att det skäligen kunnat befaras, att han skulle afvika eller genom
undanrödjande af bevis eller egendom hindra sakens tillbörliga utred¬
ning. I detta hänseende uppgaf polismästaren Elliot, att giltig anled-
91
ning förelåg att befara, att Andersson, om han lemnats på fri fot, skulle
på ett eller annat sätt hindra sakens utredning, och rådstufvurätten an¬
förde, att rätten befarat, att Andersson, därest han ställdes på fri fot,
skulle afvika eller genom undanrödjande af bevis hindra sakens tillbör¬
liga utredning.
Hvarken polismästaren eller rådstufvurätten uppgaf likväl någon
enda omständighet såsom grund för sin farhåga i detta fall, ehuru la¬
gen föreskrifver, att för sådan farhåga verkliga skäl skola finnas. Det
är ej nog med att befara, man måste skäligen befara, att den misstänkte
personen afviker eller genom sina åtgärder hindrar sakens utredning.
På ordet skäligen i det sammanhang, hvari det förekommer i omför-
mälda 6 inom., ligger stor vigt. Om nämligen myndighet, som förord¬
nar om en persons häktning eller qvarhållande i häkte på grund af
nämnda mom., skulle kunna skydda sig från ansvar därmed att myndig¬
heten förklarade sig hyst farhåga i berörda hänseende, utan att tillika
vara pligtig att härför uppgifva skäl, hvilkas halt kunde af andra pröf-
vas, måste i själfva verket nästan all skillnad anses upphäfd mellan 5
och 6 mom. Följden häraf vore den, att senare punkten i omförmälda
stycke af 6 mom. blefve utan betydelse och således den ovillkorliga
föreskriften, att i vissa fall den misstänkte skall lemnas på fri fot, full¬
komligt illusorisk.
Då, såsom nämndt, hvarken polismästaren Elliot eller rådstufvu¬
rätten anfört något skäl för farhågan, att Andersson, om han lemnades
på fri fot, skulle afvika eller hindra sakens utredning, återstod att tillse,
huruvida ur den till poliskammaren afgifna rapporten angående Anders¬
son och af rådstufvurättens protokoll i saken något skäl för häktnings¬
åtgärden var att finna. Ej heller dessa handlingar gåfvo härtill något
stöd, snarare motsatsen. Att Andersson skulle afvika var väl icke
sannolikt, då han, som vid pass fjorton år städse varit boende i Göte¬
borg, där hade hustru och barn samt idkade handel. Ej heller kunde
befaras, att han genom undanrödjande af bevis eller egendom skulle
hindra sakens utredning, enär föremålet för tillgreppet, en öfverrock,
redan då polismännen den 21 november 1888 på aftonen anhöllo Anders¬
son, togs i förvar hos polismyndigheten. De omständigheter, hvilka,
förutom själfva innehafvet af nämnda klädesplagg, voro för Andersson
i saken graverande, bestodo i vittnesmål, dels af en pantlånare M. Vin¬
berg, dels af några polismän. Polismännen hördes dock först vid se¬
nare rättegångstillfällen än det då Andersson den 19 december 1888 af
rådstufvurätten åter försattes på fri fot, och Winbergs vittnesmål, af-
gifvet nämnda den 19 december 1888, öfverensstämde i väsentliga
92
delar med de uppgifter, Winberg enligt rapporten till poliskammaren
den 23 november 1888 lemnat vid då redan hållet polisförhör. Hand¬
lingarna gåfvo ej den ringaste anledning därtill att Andersson, om han
fått förblifva på fri fot, skolat kunna i minsta mån inverka på Winberg,
hvilken syntes icke hafva ens känt Andersson före den 21 november
1888.
Efter min uppfattning hade således polismästaren- Elliot och råd-
stufvurätten förfarit felaktigt, den förre därigenom att han obehörigen
låtit häkta och till cellfängelset införpassa Andersson, samt rådstufvu-
rätten därutinnan att rådstufvurätten genom sitt beslut den 28 novem¬
ber 1888 utan fog afslagit Anderssons begäran att blifva försatt på fri
fot och sålunda föranledt hans qvarhållande i häkte till den 19 decem¬
ber 1888.
Genom dessa åtgärder å myndigheternas sida måste Andersson un¬
der nära en månads tid sitta häktad och vara skild från sin familj samt
hindrades idka handel eller på annat sätt bidraga till familjens uppe¬
hälle.
Det vore en allvarsam sak att pröfva, huruvida en för brott misstänkt
person borde i häkte inmanas eller där qvarhållas. De förhållanden, un¬
der hvilka häktning finge ega rum, hade lagen noga angifvit. Hvarje
Övergrepp härutinnan af myndigheterna vore för allmänna rättstillståndet
mycket betänkligt och kräfde allvarlig näpst enligt 15 och 25 kapitlen
strafflagen.
Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att hos
hofrätten lagligen tilltala polismästaren Elliot samt de rådstufvurättens
ledamöter, som i beslutet den 28 november 1888 deltagit, för hvad i
ofvanberörda måtto lagts en hvar af dem till last samt därför yrka ej
mindre ansvar efter lag och sakens beskaffenhet än ock skyldighet att
gälda kostnaden för Anderssons underhåll i häktet; hvarjämte advokat¬
fiskalen anmodades att, sedan Andersson lemnats tillfälle att utveckla
sina anspråk på skadestånd, desamma understödja i mån af befogenhet.
Sedan advokatfiskalen i anledning häraf anhängiggjort åtal dels
mot polismästaren Elliot, dels mot justitierådmannen Söderberg, stads-
notarien Corin och polisnotarien Segerrot under yrkande om ansvar,
samt Andersson, i saken hörd, väckt anspråk på skadestånd och godt-
görelse för sina kostnader i följd af åtalet, och äfven advokatfiskalen
framställt påstående om skadeersättning åt Andersson, meddelade hof¬
rätten, efter slutad skriftvexling, den 31 december 1890 utslag af inne¬
håll, att, som polismästaren Elliot samt rådstufvurättens ledamöter,
98
hvilka på grund af de mot Andersson förekomna omständigheter måste
anses hafva haft skälig anledning befara, att Andersson, som varit miss¬
tänkt för brott, därå straffarbete efter lag följa bort, därest han lem-
nats på fri fot, skolat afvika eller genom undanrödjande af bevis hindra
sakens tillbörliga utredning, följaktligen ock med hänsigt till stadgan¬
det i 19 § 6 mom. af kong!, förordningen den 16 februari 1864 om nya
strafflagens införande in. m. genom ofvan omförmälda åtgärder och be¬
slut rörande Andersson icke kunde anses hafva felaktigt förfarit, pröf-
vade hofrätten lagligt ogilla den mot dem i målet förda ansvars- och
ersättningstalan.
I sammanhang med redogörelsen för anställda åtal bör jag här
omnämna två fall, i hvilka åtal af mig förordnats, men af särskilda an¬
ledningar förfallit eller ej fullföljts.
Filosofie doktorn Y. H. Wickström anmälde i en under år 1889 hit Tjfnsteff af
ingifven, af åtskilliga intyg och andra bilagor åtföljd skrift, att dåva- läkare.
rande läkaren vid länslasarettet och kurhuset i Östersund dels vägrat
att lemna sjukbesökande hjälp, dels nekat att intaga personer å lasa¬
rettet, ehuru dessa varit därtill berättigade och plats funnits, dels, i
i stället för att låta personer qvarstanna å lasarettet, sökt öfvertala dem
att skaffa sig privata rum i Östersund, då han sagt sig bättre kunna
sköta om dem, dels gjort misskrifningar å recept, dels mot å lasarettet
intagne personer utfarit i oqvädinsord och smädelser samt äfven hand¬
gripligen förgått sig emot dem, dels uraktlåtit att hafva nödig tillsyn
öfver de å lasarettet intagne personer, dels äfven underlåtit att verk¬
ställa operationer, ehuru trängande behof förefunnits. Och öfverlemnade
Wickström med en senare skrift i ämnet ytterligare intyg samt uppgaf
ett större antal personer såsom vittnen till bestyrkande af de felaktig¬
heter, hvilka lagts läkaren till last.
Sedan denne med anledning af dessa skrifter afgifvit infordrad för¬
klaring och därvid jämväl yttrat sig angående de i åberopade intygen
lemnade uppgifter, ansåg jag för sakens vidare utredning nödigt att
förhör anställdes med åtskilliga af de personer, hvilka meddelat om¬
förmälda intyg. Jag anmodade fördenskull Konungens befallningshaf¬
vande i Jämtlands län att låta genom vederbörande kronobetjening eller
stadsmyndighet anställa förhör med vissa namngifna personer.
94
De vid dessa förhör hållna, till mig insända protokoll utvisade, att
några af de därvid hörde personer hufvudsakligen vidblifvit sina i
intygen lemnade uppgifter, under det att andra meddelat sådana för¬
ändrade upplysningar, att något afseende icke syntes böra fästas å deras
förut afgifna intyg.
Sedan på min begäi'an medicinalstyrelsen i vissa delar af ärendet
afgifvit utlåtande, fann jag, vid pröfning af ärendet, åtskilliga omstän¬
digheter hafva förekommit, hvilka gåfvo vid handen att bemälde lä¬
kare under utöfvandet af sin befattning såsom lasarettsläkare låtit fel¬
aktigheter af flerfaldig och betänklig art komma sig till last. Jag
anmodade derför Konungens befallningshafvande i Jämtlands län att
förordna lämplig person att såsom allmän åklagare vid vederbörlig dom¬
stol anhängiggöra och utföra åtal mot läkaren i enlighet med en af
mig för åklagaren utfärdad instruktion. Sådant åtal anställdes äfven
vid rådstufvurätten i Östersund, men innan rådstufvurätten meddelat ut¬
slag afled bemälde läkare; i anledning hvaraf åtalet nedlades.
^verkställighet Vid granskning af de från länscellfängelset i Karlstad hit inkomna
af utslag i fångförteckningar för februari och mars månader 1889, anmärktes, att
brottmål rådstufvurättens i Filipstad den 18 februari 1889 meddelade utslag an¬
gående fattighjonet Z. Johansson, som genom utslaget dömts till två
månaders fängelse för olofligt färdande å järnväg och den 19 februari
intagits å länscellfängelset, först den 8 mars kommit vederbörande för
verkställighet tillhanda. På grund häraf och då förteckningen för ofvan-
nämnda februari månad från stadshäktet i Filipstad syntes utvisa, att
Johansson vid utslagets afkunnande var häktad, anhöll jag i skrifvelse
till rådstufvurätten i nämnda stad, att rådstufvurätten måtte meddela
mig anledningen därtill, att den tid, inom hvilken, jämlikt 20 § af kongl.
förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883, under¬
rätts utslag angående häktad person bör expedieras, i förevarande fall
syntes hafva öfverskridits.
Till svar härå meddelade rådstufvurätten, att rätten vid utslagets
afkunnande förordnat, såsom jag ock af en från rådstufvurätten seder¬
mera infordrad afskrift af utslaget inhemtade, att Johansson i och för det
åtalade brottet icke vidare skulle i häkte hållas, hvadan rådstufvurätten,
som således icke meddelat föreskrift om hans införpassande till läns¬
cellfängelset i Karlstad, saknat anledning anse honom såsom fortfarande
häktad.
95
Då det således ville synas, som skulle i fråga om Johanssons be¬
fordrande till den ådömda bestraffningens undergående förelupit någon
felaktighet, anmodade jag Konungens befallningshafvande i Vermlands
län att till mig inkomma med yttrande i ärendet.
Uti en i följd häraf till mig aflåten skrifvelse anförde Konungens
befallningshafvande, att, då rådstufvurättens utslag icke åtföljde fångens
förpassning, landshöfdingeembetet vid tiden för fångens ankomst saknat
all närmare kännedom om berörda utslags innehåll och fördenskull un¬
der de närmast påföljande dagarne knappast kunnat vidtaga annan åt¬
gärd än att afvakta utslagets insändande; att, då utslaget fortfarande
uteblifvit, detsamma den 7 mars 1889 från rådstufvurätten reqvirerats
genom telegram; och att Johansson, hvilken vore känd för ett kring¬
strykande lefnadssätt och vid med honom hållna förhör förefallit synner¬
ligen slö till förståndet, förut vid flera tillfällen varit häktad för lös¬
drifveri och därför jemväl undergått tvångsarbete, sista gången i
Jönköping, därifrån han den 22 augusti 1888 frigifvits såsom till tvångs¬
arbete oduglig.
Vid Konungens befallningshafvandes skrifvelse fanns bland annat
fogad förklaring i ärendet af stadsfiskalen i Filipstad, hvilken medde¬
lade, att Johansson omedelbart efter utslagets afkunnande begärt blifva
afsänd till länscellfängelset för straffets undergående och med anledning
häraf samma dag af stadsfiskalen dit införpassats.
Enligt 58 § uti kongl. instruktionen för landshöfdingarne i ri¬
kets län samt de vid länsstyrelserna anställde tjenstemän den 10 no¬
vember 1855 tillhör det landssekreteraren att hafva tillsyn å de i
länscellfängelset förvarade fångars vård och behandling.- På grund
häraf har landssekreteraren såsom embetspligt att, så snart en person
insatts å länscellfängelset, tillse, att de åtgärder, hvilka med honom
skola ega rum, blifva utan dröjsmål vidtagna.
I detta fall var visserligen den af stadsfiskalen utfärdade förpass-
ningen rörande Johansson ofullständig, då i densamma icke lemnades
erforderliga upplysningar om de förhållanden, under hvilka Johanssons
insändande till länscellfängelset egde rum. Uppfattade nu landssekre¬
teraren i Vermlands län densamma så, som hade Johansson, ehuru han
på grund af rådstufvurättens beslut icke vidare borde hållas häktad,
insändts för undergående af straff, skulle det ålegat landssekreteraren
att ofördröjligen låta infordra rådstufvurättens utslag. Men såsom för¬
passningen lydde, kunde landssekreteraren hafva anledning antaga, att
Johansson, hvilken under målets handläggning hållits i häkte, fortfa¬
rande var häktad på grund af rådstufvurättens beslut, ehuru dock den om-
96
ständigheten att förpassningen ej utfärdats af rådstufvurätten utan af
stadsfiskalen borde väckt landssekreterarens uppmärksamhet. Under
nämnda antagande egde landssekreteraren att afbida utgången af den
i 20 § af förordningen angående expeditionslösen stadgade tid, inom
hvilken underrätt i stad skall insända utslag rörande häktad person.
Denna tid utgjorde fyra dagar, och beräknades vidare en dag för utslagets
befordrande med post från Filipstad till Karlstad, borde landssekrete¬
raren förväntat, att utslaget ankommit till Konungens befallningshafvande
senast lördagen den 23 februari 1889. Då emellertid något utslag an¬
gående Johansson icke afhördes, hade det varit landssekreterarens pligt
att åtminstone på måndagen den 25 februari vidtaga åtgärd för utsla¬
gets införskaffande. Så skedde dock ej, utan landssekreteraren dröjde
härmed ända till den 7 mars eller ytterligare tio dagar.
Det dröjsmål, som sålunda egt rum, lade jag landssekreteraren till
last såsom embetsförsummelse, så mycket allvarsammare, som den¬
samma vållat Johansson ett oförskyldt lidande samt dessutom stats¬
verket en onödig kostnad för hans underhåll under tio dagar. Hade
nämligen Konungens befallningshafvande redan den 25 februari begärt
utslaget från rådstufvurätten, så skulle Johansson, såsom vid jämförelse
med sakens förlopp visat sig, kunnat börja sitt straff redan den 27
februari, det vill säga tio dagar tidigare, än som nu skedde.
Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen i Svea hofrätt att inför
hofrätten lagligen tilltala landssekreteraren för det tjenstefel, hvartill
han sålunda gjort sig skyldig, och därvid framställa yrkande om an¬
svar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet, samt tillika yrka, att
landssekreteraren måtte förpligtas godtgöra statsverket kostnaden för
Johanssons underhåll i länscellfängelset under tio dagar; och borde
advokatfiskalen i mån af befogenhet understödja de ersättningsanspråk
Johansson, sedan han, därest han anträffades, lemnats tillfälle att i sa¬
ken yttra sig, kunde komma att framställa.
I skrifvelse den 12 november 1890 meddelade emellertid advokat¬
fiskalen, dels att Johansson förklarat sig ej hafva något ersättnings¬
anspråk att framställa för det lian under berörda tio dagar hållits häktad,
dels ock att landssekreteraren godtgjort statsverket kostnaden för Jo¬
hanssons underhåll i fängelset under nämnda dagar. Då det således
kunde antagas, att landssekreteraren vidgått sin försummelse i berörda
hänseende och för framtiden icke skulle låta sådan komma sig till last,
lät jag vid hvad sålunda förekommit bero och förordnade, att åtalet ej
vidare skulle fullföljas.
97
Till ämnena för justitieombudsmannens embetsberättelse hör jämväl
en utredning af lagskipning ens tillstånd i riket. De källor, som i detta
hänseende stå till justitieombudsmannens förfogande, äro inkommande
klagoskrifter jämte de upplysningar och förklaringar, som med anled¬
ning af dem ej sällan infordras, de fångförteckningar, hvilka till justitie-
ombudsmansexpeditionen årligen insändas och därstädes undergå full¬
ständig granskning, samt vidare hvad justitieombudsmannen under sina
embetsresor förmärker vid genomläsning af domstolars protokoll eller
hvad tilläfventyrs på andra vägar kommer till hans kunskap.
Icke i något enda fall hafva ofvan omförmälda eller andra af mig
under år 1890 anställda åtal gått ut därpå, att domare skulle gjort sig
skyldig till uppenbar veld eller mannamån, utan de åtalade felaktig¬
heterna hafva berott på oriktig tillämpning eller förbiseende af gällande
bestämmelser. Ej heller har hvad jag under embetsresor eller eljest
kunnat inhemta rörande lagskipningen synts mig vara i någon mån
egnadt att rubba det lyckligtvis häfdvunna förtroendet till domarena i
riket.
I 15 § af den för justitieombudsmannen gällande instruktion är-
stadgadt följande:
»Finner justitieombudsmannen att antingen någon lags eller författ¬
nings otydlighet, eller domares eller andra embetsmäns skiljaktiga be¬
grepp om dess ändamål, föranleda till olika eller oriktiga tillämpningar
däraf, bör han i sin berättelse till Rikets Ständer yrka en till enhet och
sammanhang i lagskipningen verkande förklaring af en sådan lag.»
Sällan hafva mina företrädare ansett sig böra i ämne af dylik art
hänvända sig till Riksdagen. Utan tvifvel har detta berott därpå, att
om någon gång försports, att särskilda mjmdigheter på olika sätt till-
lämpat ett och samma lagbud, sådan ojämnhet i lagskipningen smånin¬
gom upphört därigenom, att något mål af nämnda slag genom klagan
kommit under Kong]. Maj:ts pröfning, och Kongl. Maj:ts utslag seder¬
mera i liknande fall efterföljts såsom prejudikat.
Denna utväg står dock numera ej öppen beträffande de mål, som
min förevarande framställning afser. Genom 192 § utsökningslagen är
nämligen stadgadt, att hofrätts utslag i mål, hvarom i 2 kapitlet af samma
lag sägs, ej må hos Kongl. Maj:t öfverklagas. Nämnda kapitel omfattar
de vanligen s. k. skuldfordringsmålen. Om i dessa mål eller rörande
någon särskild grupp af dem rikets hofrätter befinnas hysa vidt skilda
Just.•ombudsmannens embetsberättelse till 18,91 är8 riksdag. 13
Lagskipnin-
gens tillstånd
i riket.
7örklar in g af
12 § utsök¬
ningslagen
in. m.
98
eller till och med alldeles motsatta meningar, torde enhet ej stå att
vinna på annat sätt än medelst eu lagförklaring.
Vid af mig under år 1890 gjorda besök i Svea och Göta hofrätter
samt i hofrätten öfver Skåne och Blekinge har jag egna! särskild upp¬
märksamhet därå, huruvida i berörda skuldfordringsmål hofrätterna
följde någorlunda samma praxis eller icke. Härvid har jag iakttagit,
att beträffande sådana mål, där lagsökningen grundas på vexelfordran,
helt olika meningar gjort sig gällande.
Under det att flera divisioner i Svea hofrätt och de båda divisioner,
af hvilka hofrätten öfver Skåne och Blekinge består, anse öfverexeku-
torerne vara behörige att upptaga och pröfva sådana vexelmål, och
dessa hofrätts-afdelningar förty ingå i materiellt bedömande af dylika,
till hofrätt fullföljda mål, förklara däremot de flesta divisioner inom
Göta hofrätt och åtminstone eu division af Svea hofrätt, att öfverexe-
kutorerne icke äro behörige att handlägga sådana mål och undanrödja
fördenskull öfverexekutorernes beslut. I sistnämnda fall kommer så¬
ledes icke hos hofrätterna någon materiell pröfning i fråga.
Från hofrätterna har jag förskaffat mig ett större antal utslag i
dylika vexelmål, och för att närmare belysa de af mig uppgifna förhål¬
landen vill jag här nedan redogöra för elfva af utslagen, hvilka i all¬
mänhet utvalts från olika divisioner. Dessa utslag äro följande:
1) Svea hofrätts utslag den 21 februari 1888 på besvär af Victor
Hellsten, hvilkeiT* blifvit hos öfverståthållareembetet lagsökt på grund
af en utaf Lindqvister & C:o den 1 september 1885 å Hellsten utställd
och af denne accepterad vexel. Genom utslag den 3 december 1887
yttrade öfverståthållareembetet, att enär Hellsten genom påskrift å den
åberopade fordringshandlingen godkänt densamma till betalning, och
handlingen således vore att hänföra till sådant skriftligt fordringsbevis,
för hvilket gäldenären finge enligt 12 § utsökningslagen sökas hos
öfverexekutor, förpligtades Hellsten att utgifva vexelns belopp jämte
ränta och ersättning för lagsökningskostnaden. Hofrätten fann skäl
icke vara anfördt, som kunde föranleda ändring i öfverståthållare-
embetets utslag.
2) Svea hofrätts utslag den 20 november 1888 på besvär af hand¬
landen Herman Andersson. Hos öfverståthållareembetet hade Albert
Meyer & C:o sökt förpligtande för Andersson att på grund af eu utaf
bemälda firma den 20 juli 1887 på Andersson utställd och af honom
accepterad vexel till firman utgifva vexelbeloppet m. in. Ofverståt-
hållareembetet ålade genom utslag den 11 april 1888, under åberopande,
bland annat, af 12 och 28 §§ utsökningslagen, Andersson att betala
99
vexelns belopp jämte' ränta och godtgörelse för lagsökningskostnaden.
Andersson, som lios hofrätten anförde besvär mot nämnda utslag, synes
därstädes hafva ifrågasatt öfverståthållareembetets behörighet att taga
befattning med fordringsanspråket, ty hofrätten yttrade sig i utslaget
den 20 november 1888 till eu början sålunda: »Hvad angår Anders¬
sons härstädes gjorda invändning att det ej skulle hafva tillkommit
öfverståthållareembetet att upptaga ifrågavarande lagsökning såsom
grundad på vexel, finner hofrätten denna invändning ej förtjena afse¬
ende.» Beträffande själfva saken förklarade hofrätten på anförda skäl
Albert Meyer & (kos i målet gjorda ansökning kunna handräckningsvis
bifallas blott i fråga om eu del af vexelbeloppet, i följd hvaraf målet
för såvidt anginge krafvel i öfrigt förvisades såsom tvistig! till domstol.
3) Svea koff ätts utslag den 18 november 1889 på besvär af målaren
E. F. Lindahl, som hos öfverståthållareembetet lagsökts af handlanden
H. 1 mndqvist på grund af två af Lundqvist till egen order dragna, af
Lindahl accepterade vexlar, utställda den ena den 14 mars 1889 och
den andra den 14 juni samma år. Sedan öfverståthållareembetet genom
utslag den 9 oktober 1889, under åberopande bland annat af 12 och
28 §§ utsökningslagen, förpligta Lindahl att till Lindqvist utgifva hvad
å vexlarne återstod oguldet jämte ränta och ersättning för lagsöknings¬
kostnaden, fann hofrätten, hvarest Lindahl fullföljde talan, enligt be¬
rörda utslag den 18 november 1889 skäl icke vara anfördt, som kunde
föranleda ändring i öfverklagade utslaget.
4) Svea hofrätts utslag den 3 februari 1890 på besvär af handlanden
C. H. Carlsson. Med åberopande af två utaf G. Andersson den 10 och
23 mars 1888 till egen order utställda, af honom öfverlåtna och af
Carlsson accepterade vexlar lagsökte innehafvaren af vexlarne Carlsson
hos öfverståthållareembetet, som enligt utslag den 3 augusti 1889 ålade
Carlsson betalningsskyldighet. Men hofrätten, där Carlsson anförde
besvär, utlät sig genom utslaget den 3 februari 1890, att som krafvel
grundade sig å vexlar, och det följaktligen med afseende å stadgandena
i gällande vexellag icke tillkommit öfverståthållareembetet att med an¬
sökningen taga befattning, blefve öfverklagade utslaget, i hvad det inne¬
fattade pröfning af samma ansökning, af hofrätten undanröjdt. En leda¬
mot var dock af skiljaktig mening och fann ej skäl att göra ändring i
öfverståthållareembetets utslag.
5) Svea höfrö,tts utslag den 6 mars 1890 på besvär af landskanslisten
P. Westbergh. På grund af en utaf Nils Nilsson i Sihl å E. A. Nilsson
den 1 februari 1887 dragen, af denne accepterad samt af Nils Nilsson
öfverlåten vexel å 771 kronor att tre månader efter den 1 februari 1887
100
betalas till Nils Nilsson eller order sökte Westbergh hos Konungens
befallningshafvande i Vesternorrlands län att af E. A. Nilsson utbe¬
komma hvad efter afdrag för gjorda afbetalning^’ å vexelbeloppet åter-
stode jämte ränta och godtgörelse för lagsökningskostnader. Konungens
befallningshafvande yttrade i utslag den 30 augusti 1889, att enär E.
A. Nilsson icke bestridt riktigheten af det till grund för krafvet åbe¬
ropade, klara, ovillkorliga och före lagsökningens anhängiggörande till
betalning förfallna fordringsbeviset, hvithet såsom af löpande beskaf¬
fenhet vore betalningsgillt i Westberghs hand, förpligtades, jämlikt 28
och 32 §§ utsökningslagen, E. A. Nilsson att till Westbergh utgifva 30
kronor jämte ränta och kostnadsersättning. I detta utslag sökte for-
dringsegaren Westbergh den ändring, att E. A. Nilsson måtte varda
ålagdt att till Westbergh utgifva ytterligare 60 kronor jämte ränta.
Hofrätten utlät sig i berörda utslag dén 6 mars 1890, att som ifråga¬
varande kraf vore grundadt på vexel, samt följaktligen jämlikt före¬
skrifterna i gällande vexellag Konungens befallningshafvande icke egt
att med målet taga befattning, hofrätten funne besvären ej förtjena af¬
seende. En ledamot var likväl äfven i detta mål af skiljaktig mening
och ansåg, att Konungens befallningshafvande egt befogenhet att med
målet taga befattning.
De under 1), 2) och 3) här ofvan omförmälda utslag äro meddelade
af skilda divisioner inom Svea hofrätt, hvaremot de under 4) och 5)
anmärkta meddelats af en och samma division därstädes.
6) Göta hofrätts utslag den 8 mars 1887 på besvär af handlanden
L. Larson, såsom innehafvare af firman Larson & Holter. Smeden V.
Lundin sökte hos magistraten i Göteborg åläggande för klaganden att
på grund af en den 22 juni 1886 af firman utställd, af F. Reuterfeldt,
till betalning accepterad och för uteblifven betalning protesterad vexel,
å hvilken afbetalning skett, utgifva återstående beloppet. Magistraten
ålade genom utslag den 1 november 1886, under åberopande af 28 §
utsökningslagen, klaganden betalningsskyldighet. Men hofrätten yttrade
i omförmälda utslag, att enär, jämlikt 5 § 1 mom. i kongl. förordningen
om nya vexellagens införande m. m. den 7 maj 1880, rådstufvurätt
vore domstol i vexelmål, samt magistraten således saknat behörighet
att med målet taga befattning, blefve öfverklagade utslaget af hofrätten
undanröjdt. En ledamot, som dock numera ej tillhör hofrätten, förkla¬
rade, att han, med afseende därå att firman vore utställare af och ej
acceptant å vexeln, biträdde pluralitetens mening.
7) Göta hofrätts utslag den 22 mars 1887 på besvär af sjökaptenen
P. A. Johansson, hvilken blifvit hos Konungens befallningshafvande i
101
Göteborgs och Bohus län lagsökt på grund af en utaf E. Abrahamsson
don 20 oktober 1885 på Johansson dragen och af honom accepterad
vexel. Konungens befallningshafvande förpligtade genom utslag den
24 september 1886, under åberopande af 28 § utsökningslagen samt
23 och 36 §§ vexellagen den 7 maj 1880, Johansson att utgifva vexel-
beloppet jämte ränta. Hofrätten däremot yttrade i sitt utslag, att hof¬
rätten, jämlikt 5 § 1 mom. i ofvannämnda förordning om nya vexel-
lagens införande, funne Konungens befallningshafvande icke hafva varit
behörig att fordringsanspråket till pröfning upptaga, i följd hvaraf
öfverklagade utslaget af hofrätten undanröjdes.
8) Göta hofrätts utslag den 30 mars 1887 på besvär af handelsbok-
hållaren L. P. Pehrsson. Denne blef hos magistraten i Göteborg lag¬
sökt på grund af en utaf C. Jörgensen den 5 februari 1885 dragen, af
Pehrsson accepterad vexel, och magistraten förpligtade enligt utslag
den 2 december 1886 Pehrsson att betala vexelbeloppet jämte ränta. I
anledning af Pehrssons besvär utlät sig hofrätten genom berörda ut¬
slag, att som det icke tillkommit magistraten att till handläggning och
pröfning upptaga ifrågavarande på vexelrätt grundade fordringsanspråk,
hofrätten pröfvade lagligt undanrödja magistratens öfverklagade utslag.
9) Göta hofrätts utslag den 15 oktober 1888 på besvär af P. Johansson
i Röhälla. Karlshamns spritförädlingsaktiebolag sökte hos Konungens
befallningshafvande i Kalmar län handräckning att på grund af en utaf
R, Petersson den 10 juli 1885 utställd, af Johansson accepterad vexel
utbekomma vexelns bolopp af denne senare. Konungens befallnings¬
hafvande yttrade enligt utslag den 14 april 1888, att enär Johansson
lemnat obestridt, att han undertecknat det till stöd för krafvet åbero¬
pade fordringsbeviset samt ej heller förebragt antaglig bevisning om
gjord afbetalning å ifrågavarande skuld, hvilken vore till betalning för¬
fallen, förpligtades, med stöd af utsökningslagen, Johansson att gälda
beloppet i fråga jämte ränta. Hofrätten, där Johansson fullföljde talan,
utlät sig genom berörda utslag den 15 oktober 1888, att enär fordrings¬
anspråket vore grundadt på vexel, samt enligt 5 § 1 mom. i förord¬
ningen om nya vexellagens införande m. in. den 7 maj 1880 rådstufvu¬
rätt vore laga domstol i vexelmål, hofrätten, med upphäfvande af öfver¬
klagade utslaget, förklarade Konungens befallningshafvande obehörig
att till pröfning upptaga ifrågavarande mål.
De under 6), 7) och 8) omförmälda utslag hafva meddelats af skilda
divisioner inom Göta hofrätt. Om det under 9) anförda utslaget meddelats
af någon bland dessa tre divisioner eller af en utaf hofrättens två öf-
riga divisioner har jag mig ej med visshet bekant. I afgörandet af
102
det under 9) omförmälda mål hafva emellertid två af hofrättens ordi¬
narie ledamöter, hvilkas namn icke igenfinnas å utslagen G), 7) och 8),
deltagit.
10) Hofrättens öfver Skåne och Blekinge utslag den 6 september 1889
på besvär af fabrikören J. Ljungberg. Hos Konungens befallningshaf¬
vande i Malmöhus län lagsökte handlanden J. W. Malmberg bemälde
Ljungberg på grund af, bland annat, en utaf Malmberg den 4 mars
1889 utställd, af Ljungberg accepterad vexel, hvilken Malmberg efter
protest inlöst. Ljungberg invände, att Konungens befallningshafvande
ej vore behörig pröfva det på vexeln grundade kraf. Genom utslag
den 8 maj 1889 utlät sig Konungens befallningshafvande, att Ljungbergs
invändning i fråga om Konungens befallningshafvandes behörighet att
taga befattning med målet, såvidt anginge åberopade vexeln, lemnades
utan afseende; och blef Ljungberg förpligtad att utgifva vexelbeloppet
jämte ränta och ersättning för lagsökningskostnaden. Hofrätten, där
Ljungberg anförde besvär, fann enligt berörda utslag den 6 september
1889 skäl ej hafva förekommit, ledande till ändring i öfverklagade
utslaget.
11) Hofrättens öfver Skåne och Blekinge utslag den 29 maj 1890 på
besvär af hemmansegaren Per Persson i Månslunda, som blifvit af Bengt
Jönsson i Tåghusa lagsökt hos Konungens befallningshafvande i Kristian¬
stads län på grund af eu utaf handlanden N. Jönsson i Eljaröd den 27
september 1882 utställd, af Per Persson accepterad vexel, betalbar tre
månader därefter. Konungens befallningshafvande yttrade i utslag den
8 februari 1890, att Per Persson bestridt krafvel under förmälan att
han ej vore N. Jönsson något skyldig på grund af åberopade vexeln;
men enär Per Persson medgifvit riktigheten af nämnda vexel, hvilken
voro ovillkorlig, af löpande egenskap och till betalning förfallen, för-
pligtades Per Persson att utgifva vexelns belopp jämte ränta och godt-
görelse för lagsökningskostnaden. Med anledning af Per Perssons be¬
svär utlät sig hofrätten genom utslaget den 29 maj 1890, att hofrätten,
på grund af hvad i målet förekommit, funne frågan om Per Perssons
betalningsskyldighet vara af tvistig beskaffenhet, så att därmed icke
kunde handräckningsvis förfaras, hvadan öfverklagade utslaget undan¬
röjdes och parterna hänvisades att vid vederbörlig domstol sin talan
anhängiggöra och utföra efter befogenhet.
De under 10) och 11) anmärkta utslag äro meddelade ett å hvar¬
dera af hofrättens två divisioner; och då den division, som handlagt
målet under 11), för visso skulle nyttjat helt andra uttryck i sitt utslag,
därest divisionen ansett det icke tillkomma öfverexekutor att handlägga
103
mai, i hvilka vexlar åberopas såsom lord rings bevis, torde det kunna
antagas, att båda divisionerna i hofrätten öfver Skåne och Blekinge äro
härutinnan af lika åsigt.
Af den redogörelse, jag nu lemna! för åtskilliga utslag från rikets
hofrätter, framgår tydligen att, såsom jag ofvan yttrat, två alldeles
motsatta åsigter uttalas af hofrätterna beträffande dit fullföljda mål, i
hvilka lagsökning på grund af vexlar egt rum hos öfverexekutorerne.
Enligt den ena åsigten anses öfverexekutorerne vara behörige att pröfva
mål af dylik art, hvaremot de, hvilka omfatta den andra meningen,
frånkänna öfverexekutorerne sådan befogenhet.
Till grund för den senare åsigten åberopas i utslagen från Svea
hofrätt stadgandena i vexellagen af den 7 maj 1880, under det att i
utslag från Göta hofrätt åberopas 5 § 1 mom. i förordningen af samma
dag om nya vexellagens införande och hvad i afseende därå iakttagas
skall. Nämnda mom. i 5 §, hvilken paragraf handlar om laga domstol
och rättegång i vexelmål, lyder sålunda:
»Domstol i vexelmål vare rådstufvurätt i den stad, där svaranden
bor eller anträffas, men, om han å landet bor eller anträffas, rådstufvu-
rätten i närmaste stad därintill».
Stadgandet, att rådstufvurätt är domstol i vexelmål, är ingalunda
någon först år 1880 införd nyhet i svenska lagstiftningen. Motsvarande
bestämmelse återfinnes såväl i 83 § i kongl. förordningen om anta¬
gande af eu ny vexellag den 23 augusti 1851 som i 40 § af den där-
förut gällande lagen för inrikes vexlar den 20 maj 1835. Att före sist¬
nämnda tidpunkt fordringsanspråk på grund af vexel kunde anhängig-
göras äfven hos exekutiv myndighet, lärer icke af någon bestridas.
Ilärför behöfver man icke åberopa 4 kapitlet utsökningsbalken i 1734
års lag, hvilket kapitel enligt åtskilliga juristers mening ej omfattade
vexlar, utan man må blott hänvisa till 15 § i kongl. förordningen om
vissa delar rörande vexelhandel den 12 december 1798 och 23 § i
kongl. förordningen angående samma ämne den 12 juni ISIG. Af
dessa stadganden är alldeles tydligt, att lagsökning på grund af vexel
då kunde ega rum hos exekutiv myndighet.
Vid sådant förhållande ligger det nära till hands att antaga att,
därest med 40 § i 1835 års vexellag verkligen åsyftats att fordrings¬
anspråk, grundadt på vexel, icke vidare skulle anhänggiggöras hos
exekutiv myndighet utan allenast vid rådstufvurätt, hade sådant helt
visst blifvit uttryckligen stadgadt. Ty bestämmelsen i 40 § att råd¬
stufvurätt är rätter domstol för vexelmål, däri vexelrätten icke är för¬
104
lorad, synes mig ej böra tolkas vidsträcktare än efter ordalydelsen,
nämligen sålunda, att om rättegång erfordrades för att göra ett vexel-
rättsligt anspråk gällande, skulle talan härom anställas vid rådstufvu¬
rätt, icke vid häradsrätt. Denna tolkning torde vinna stöd jämväl af
öfverskriften till det kapitel, i hvilket 40 § är införd. Ofverskriften ly¬
der: Om laga domstol och om rättegången i vexelmål.
Allmänt kändt är, att, äfven efter det 1835 års vexellag börjat till-
lämpas, de exekutiva myndigheterna fortforo att upptaga och afgöra
sådana lagsökningsmål, där fordringarna grundades på vexlar. Var nu
detta förfarande verkligen i strid mot vexellagen, skulle säkerligen i
nya vexellagen af år 1851 eller i sammanhang med dess utfärdande
förbud meddelats de exekutiva myndigheterna att vidare befatta sig
med vexelmålen. Så skedde likväl ej, utan stadgandet från 40 § i
1835 års lag återfinnes väsentligen lika i 83 § af vexellagen den 23
augusti 1851.
Efter min uppfattning innebär detta ett godkännande af nämnda
praxis hos de exekutiva myndigheterna. Och helt naturligt hafva de
ej af nämnda stadgande i 1851 års vexellag angående forum i vexelmål
ansett sig förhindrade att fortsätta denna praxis. Någon anledning att
frångå densamma torde då ej heller förefinnas på grund af det ofvan
införda stadgandet i 5 § 1 momentet af förordningen den 7 maj 1880,
enär samma stadgande lyder ord för ord lika med 83 § i 1851 års
vexellag.
Såsom ofvan synes, åberopas i utslag från Svea hofrätt icke 5 § 1
momentet i sist nämnda förordning utan stadgandena i vexellagen till stöd
för den meningen, att öfverexekutor icke eger att taga befattning med
skuldfordringsmål, där krafvet grundas på vexel. Hvilka dessa stad-
ganden i vexellagen äro, angifves dock ej i utslagen. Tilläfventyrs
åsyftas desamma, som i eu förtjenstfull rättsvetenskaplig uppsats u) åbe¬
ropas för det resultat, hvartill äfven författaren af uppsatsen kommit,
nämligen att gällande rätt förbjuder öfverexekutor att upptaga en på
vexel grundad lagsökning. De i nämnda uppsats åberopade stadganden
ur själfva vexellagen äro hufvudsakligen 80 och 93 §§.
I 80 § föreskrifves, att vexelpreskription afbrytes genom stämnings
delgifvande eller vexelfordringens bevakning i gäldenär till konkurs
afträdda bo. Af denna bestämmelse synes man vilja draga den slut¬
sats, att det icke är tänkbart, att lagstiftaren skulle ha låtit vexelpre- *)
*) Ernst Trygger: Kan man hos öfverexekutor lagsöka på fvexel?, Nytt juridiskt
arkiv, afd. II, tolfte årgången (1887) n:r 2.
105
skriptionen afbrytas genom stämning till domstol, men icke genom lag¬
sökning hos öfverexekutor, och det oaktadt velat tillåta att lagsökning
på grund af vexel finge hos öfverexekutor eg a rum.
Denna slutsats torde ej vara fullt befogad. Nämnda § bestämmer
de medel, genom hvilka vexelpreskription afbrytes. Att dessa blott äro
två, under det att 1 § i kongl. förordningen om tioårig preskription och
om årsstämning den 4 mars 1862 angifver äfven andra sätt, däribland
lagsökning, för att hindra preskription af fordringar i allmänhet, föran¬
leder visserligen därtill att egaren af eu vexelfordran icke kan för vexel-
preskriptionens afbrytande begagna sig af alla de sätt, hvarom 1862
års förordning förmäler, utan blott af ettdera utaf de två i 80 § vexel-
lagen stadgade. Härigenom kan nog inträffa, att en hos öfverexekutor
anstånd lagsökning på grund af vexel blir utan resultat, enär preskrip¬
tionstiden under tiden lupit till ända utan att afbrytas vare sig genom
stämnings delgifvande eller konkursbevakning. Att sådant kan ske,
oaktadt medelst lagsökningen och dess delgifning vexelgäldenären un¬
derrättats om krafvet, må väl betraktas såsom en oegentlighet. Men
denna oegentlighet är vida mindre än den, som förefanns innan 1880
års vexellag trädde i kraft och till en del ännu qvarstår. Enligt vexel-
*agen af är 1851 var stämnings kungörande det enda sättet att afbryta
vexelpreskription. Det kunde således inträffa, att en vexelfordran be¬
vakats i konkurs, anhängig vid rådstufvurätt, men att domstolen an¬
såg sig pligtig att underkänna bevakningen af den orsak att, då kon¬
kursdomen meddelades, preskriptionstiden var till ända och icke afbrutits
genom stämning, hvilken kanske skolat uttagas just hos samma råd¬
stufvurätt, som dömde i konkurssaken. Såsom nämndt, är denna oegent¬
lighet numera undanröjd genom 80 § i 1880 års vexellag. Men denna
§ upptager ej bland sätten för afbrytande af preskription bevakning i
följd af årsstämning. Sålunda kan ännu inträffa, att med anledning af
en utaf rådstufvurätt utfärdad årsstämning å eu persons okända borge¬
närer en bland dessa anmäler hos rådstufvurätten sin vexelfordran inom
laga tid, men att det oaktadt vexelrätten går förlorad därför att pre¬
skriptionen icke afbrutits genom stämning till rådstufvurätten.
Ej heller torde den i omförmälda uppsats åberopade 93 § i vexel-
lagen lägga hinder i vägen för öfverexekutor att pröfva lagsöknings-
mål, grundade på vexel. Nämnda § lyder sålunda:
»År vexelfordran preskriberad, eller har vexelrätten gått förlorad
genom försummelse att företaga någon för dess bevarande föreskrifven
handling, stånde dock vexelinnehafvaren öppet att, såsom i vanligt skuld-
Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 14
106
fordringsmål, lios vexelgäldenär utsöka livad denne till fordringsegarens
skada skulle vinna, där fordringen förfölle.»
Denna bestämmelse synes vara tillkommen blott för att förebygga
den uppfattning, att en preskriberad eller prejudicierad vexel skulle
anses hafva helt och hållet mistat sin betydelse.
Efter denna undersökning, huruvida vexellagen eller förordningen
om dess införande må anses innebära hinder för öfverexekutor att hand¬
lägga vexelmål, hvilket spörsmål bör enligt min mening besvaras ne¬
kande, torde erinras om stadgandena i utsökningslagen. Detta synes
vara så mycket angelägnare, som utsökningslagen just bestämmer, hvilka
skuldfordringsmål öfverexekutor eger upptaga.
12 och 14 §§ utsökningslagen hafva följande lydelse:
12 §. »För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig
å skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gälde-
nären hos öfverexekutor i den ort, där gäldenären har sitt bo och hem¬
vist eller någon tid sig uppehåller. Den ingenstädes eger stadigt hem¬
vist, sökes där han linnes, eller om han utrikes är, där han inom riket
senast var boende. År gäldenären utländsk man eller grundas fordran
å löpande förskrifning, må gäldenären sökas hvar han träffas.
14 §. »Lagsökning skall göras skriftligen, och foge borgenär vid
sin inlaga besannad afskrift af den handling, hvarå han sin fordran
grundar. Underlåter lian det, eller finner öfverexekutor den åberopade
handlingen icke innefatta bevis om fordran, varde ansökningen ej upp¬
tagen, och teckne öfverexekutor det å inlagan.»
Då det torde vara uppenbart, att en vexel är ett skriftligt fordrings¬
bevis, och 12 § ej gör undantag för någon grupp af sådana handlingar,
synes denna § omfatta äfven vexlar. Hade icke sådant varit lagstifta¬
rens mening, skulle — särskild! med hänsyn till den redan före ut-
sökningslagens antagande hos exekutiva myndigheter länge följda och
jämväl af Kongl. Maj:t godkända praxis — stadgandet i 12 § för visso
affattats i sådana ordalag, att däraf tydligen framgått, att vexelmål ej
vidare finge anhängiggöras hos öfverexekutor. Detta borde i så fall
varit desto mera nödvändigt, som det ju under en lång följd af år där-
förut visat sig, att hvarken ofvan åberopade eller andra bestämmelser i
vexellagarne utgjort hinder för exekutiva myndigheter att upptaga
vexelmål.
Mot denna tankegång kan visserligen invändas, att med nya ut¬
sökningslagen åsyftades att förändra det förut hos exekutiva myndig¬
heter brukliga förfarandet att till pröfning upptaga fordringsanspråk i
allmänhet, oberoende af om någon fordringshandling företeddes eller
107
icke, därhän att öfverexekutor ej skulle få behandla andra lagsöknings-
mål än sådana, i hvilka fordringsanspråken kunde med skriftliga bevis
(urkunder) styrkas. Denna inskränkning. är ju också tydligen uttryckt
i 12 och 14 §§ utsökningslagen. Men då vexeln är ett skriftligt for-
dringsbevis, lärer inskränkningen ej beröra vexelmålen.
Att vid författandet af utsökningslagen vexelfrågor icke lemnats ur
sigte, framgår af 44 §, så lydande: »Huru beslut i konkursmål, så ock
dorn i vexelmål må, utan hinder af ändringssökande, verkställas; därom
gälle hvad särskildt är stadgadt.»
Det särskilda stadgande, som gäller i detta ämne, är beträffande
domar i vexelmål 6 momentet i 5 § af den ofta åberopade förordningen
den 7 maj 1880, hvilket moment har följande lydelse:
»Dom i vexelmål gånge, där den vinnande det äskar, i verkställig¬
het genom utmätning och det utmättas försäljning, ändå att ändring i
domen sökes; vare dock den, som vunnit, skyldig att ställa pant eller
borgen för hvad honom tilldömdt blifvit, där han, innan domen vunnit
laga kraft, det lyfta vill.»
Enligt detta lagrum eger den, hvilken genom rådstufvurätts dom i
vexelmål fått en fordran sig tillerkänd, vinna utmätning hos gäldenären
och få det utmätta godset försåldt, fastän gäldenären söker ändring i
domen. Den verkställighet, som sålunda kan följa på rådstufvurätts
dom i vexelmål, hvilken ej vunnit laga kraft, är vida större än å
rådstufvurätts icke laga kraftvunna domar i allmänhet. Jämlikt 39 §
utsökningslagen eger visserligen utmätningsman att, därest genom un¬
derrätts dom betalningsskyldighet är någon ålagd, verkställa utmätning
hos denne, ändå att ändring i domen sökes. Men ställer den tappande
pant eller borgen för hvad honom ålagdt är, får utmätning icke ske.
Och vidare stadgas i 40 § att hvad efter 39 § är utmätt får i allmänhet
ej utan gäldenärens samtycke säljas förr, än domen vunnit laga kraft.
Beträffande öfverexekutors utslag i lagsökningsmål är i Öl § ut¬
sökningslagen följande föreskrifvet:
»Om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalnings¬
skyldighet blifvit någon ålagd, gälle hvad ofvan är stadgadt i fråga om
underrätts dom i ty fall.
Har öfverexekutor, såsom i 28 § sägs, förordnat om fast egendoms
försäljning, må den ej ega rum förrän laga kraft å utslaget kommit.»
Då denna § hänvisar till hvad »ofvan» är stadgadt i fråga om under¬
rätts dom, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit någon ålagd, torde
denna § icke syfta på 44 §, hvilken hänvisar till hvad »särskildt» är stad¬
gadt rörande dom i vexelmål. Följden häraf synes vara, att verkstäl-
108
låghet å ett af öfverexekutor meddeladt, icke laga kraftvunnet utslag i
vexelmål ej kan ega rum i vidsträcktare mån än i allmänhet å rådstufvu-
rätts öfverklagade dom, hvarigenom någon ådömts betalningsskyldighet.
Således icke i samma omfattning som å rådstufvurätts dom i vexelmål.
Denna olikhet har äfven anförts såsom ett bland skälen för att
öfverexekutor icke skulle vara behörig att handlägga vexelmål. Men
att af berörda olikhet draga sådan slutsats, därtill synes utsökningslagen
ej gifva anledning. Olikheten torde enklast undanrödja^ genom att ur
51 § utesluta ordet »ofvan».
Jag antydde förut, att innan utsökningslagen började tillämpas och
således på den tid, då klagan öfver utslag i skuldfordringsmål, som å
exekutiv väg anhängiggjorts, ännu kunde hos Kongl. Maj:t fullföljas,
Kongl. Maj:t godkänt exekutiva myndigheters åtgärder att pröfva vexel¬
mål. I detta hänseende kunna följande Kongl. Maj:ts domar i två sär¬
skilda mål åberopas:
a) Kongl. Maj:ts dom den 27 januari 1869 i revisionssak emellan
verkmästaren J. H. Heimdahler, sökande, och skräddaren A. O. Söder¬
gren, svarande. Med företeende af dels en utaf A. T. Palm & C:o
den 7 juli 1865 utfärdad, af Heimdahler accepterad vexel å 219 riks¬
daler 45 öre att betalas till A. T. Palm & C:o eller order den 7 januari
1866, dels ock eu af Heimdahler accepterad räkning å 80 riksdaler 50
öre, sökte Södergren hos öfverståthållareembetets kansli att af Heim¬
dahler utbekomma nämnda belopp, tillhopa 299 riksdaler 95 öre, jämte
ränta och ersättning för lagsökningskostnaden. Heimdahler förmälde,
att skulden blifvit på uppgifvet sätt betald och begärde rådrum för att
till upplysning härom få namngifne personer hörde. Genom utslag den
31 januari 1868 utlät, sig öfverståthållareembetets kansli, att enär Heim¬
dahler icke ifrågasatt riktigheten af de till stöd för krafvet åberopade
fordringsbevis, som vore af löpande egenskap samt i öfrigt klara, ovill¬
korliga och till betalning förfallna samt följaktligen gällande i hvilkens
hand de än funnes, ty och då vid sådant förhållande emot Södergrens
bestridande afseende ej kunde fästas å hvad Heimdahler dessutom obe¬
styrkt invändt mot krafvet eller uppskof med målet för nämnda ända¬
mål medgifvas, förpligtades, jämlikt 2 kapitlet 5 § utsökningsbalken,
Heimdahler att till Södergren genast utgifva 299 riksdaler 45 öre jämte
sex procent ränta därå från lagsökningsdagen samt viss gocltgörelso
för kostnaderna i målet. Svea hofrätt, där Heimdahler besvärade sig,
fann enligt utslag den 26 juni 1868 ej skäl att i öfverklagade utslaget
göra ändring. Heimdahler fullföljde i underdånighet talan. Men i of-
109
vannämnda dom den 27 januari 1869 pröfvade Kongl. Maj:t rättvist
fastställa hofrättens utslag.
b) Kongl. Maj:ts dom den 21 mars 1871 i revisionssak emellan han¬
delsbolaget under firma Svensson & Finnberg i Sollefteå, sökande, samt
Sundsvalls folkbank, svarande. Såsom efter öfverlåtelse innehafvare
af en den 15 juni 1875 af J. Genberg på Svensson & Finnberg dragen
vexel å 6,319 kronor 80 öre att sex månader därefter betalas till Gen¬
berg eller order, å hvilken vexel Svensson & Finnberg tecknat godkän¬
nande, sökte Sundsvalls folkbank hos Konungens befallningshafvande i
Vesternorrlands län att af Svensson & Finnberg utbekomma nämnda
belopp jämte ränta och kostnadsersättning. Svensson & Finnberg in¬
vände, dels att vexeln vore godkänd att betalas hos handlanden P. G.
Wallin i Hernösand och honom lemnad att för Svensson & Finnbergs
räkning belånas, men att sådant ej skett utan Genberg genom öf¬
verlåtelse åt annan användt vexeln utan att Svensson & Finnberg för
dess innehåll fått något vederlag, dels ock att vexeln icke blifvit mot
Svensson & Finnberg protesterad. Genom utslag den 5 maj 1876 ytt¬
rade Konungens befallningshafvande, att enär Svensson & Finnberg er¬
känt riktigheten af den till grund för krafvet åberopade, klara och till
inlösen förfallna vexeln med därå tecknadt godkännande, och samma
fordringsbevis såsom af löpande egenskap måste vara i Sundsvalls folk¬
banks hand betalningsgillt, samt talan rörande vexelns utgifvande icke
veterligen blifvit förd i enlighet med 4 kapitlet 3 § utsökningsbalken,
förty, utan annat afseende å berörda invändningar än att Svensson &
Finnberg lemnades Öppet att hos den eller dem, som vederborde, i laga
ordning söka återvinning efter befogenhet, förpligtades, jämlikt 2 och
4 kapitlen utsökningsbalken, Svensson & Finnberg att genast till Sunds¬
valls folkbank, emot återfående af vexeln i hufvudskrift, utgifva fordrade
6,319 kronor 80 öre jämte sex procent ränta därå från förfallodagen
den 15 december 1875 och viss ersättning för lagsökningskostnaden.
Svensson & Finnberg anförde besvär hos Svea hofrätt, som dock enligt
utslag den 18 september 1876 icke fann skäl att göra ändring i Konun¬
gens befallningshafvandes utslag. Talan fullföljdes af Svensson & Finn¬
berg hos Kongl. Maj:t. Genom nämnda dom den 21 mars 1877 pröf¬
vade Kongl. Maj:t rättvist fastställa hofrättens utslag.
Handlingarna i dessa mål utvisa, att icke någon bland de ledamöter
af Svea hofrätt, hvilka deltagit i målens afgörande, då omfattat den me¬
ning, att exekutiv myndighet skulle vara obehörig att upptaga vexelbref.
Äfvenledes har jag af högsta domstolens protokoll inhemtat, att nedre
justitierevisionen i sina afgifna betänkanden enhälligt tillstyrkt faststäl¬
la
Ilo
lelse af hofrättens utslag, och att clossa betänkande!! bifallits af högsta
domstolen utan någon meningsskiljaktighet. Det må tillika omnämnas,
att ett af de justitieråd, som deltogo i afgörandet af berörda under
a) upptagna mål, tillförene såsom ledamot af äldre lagberedningen
medverkat vid utarbetandet af det utaf lagberedningen den 16 ja¬
nuari 1851 afgifna förslag till vexellag, hvilket ligger till grund för
vexellagen af den 23 augusti 1851. Jag har redan nämnt, att stadgan-
dena i samma lag,' så vidt nu är i fråga, väsentligen öfverensstämma
med stadgandena i nu gällande vexellag och därmed sammanhängande
förordning af den 7 maj 1880.
Enligt min erfarenhet dels såsom domare, dels vid de tillfällen,
jag i egenskap af justitieombudsman under embetsresor genomgått råd
stufvurätters domböcker, äro de vexelmål, hvilka instämmas till rådstufvu-
rätterna, i allmänhet af mycket enkel beskaffenhet. Rådstufvurätterna
afdöma vanligen dessa mål tredskovis, ty svaranden, som i det stora
flertalet af målen är acceptant å vexeln, underlåter ofta att inställa sig
hos domstolen. De flesta af dessa mål förefalla icke mera invecklade
än de skuldfordringsmål på grund af reverser eller intecknade förbin¬
delser, som öfverexekutorerne dagligen hafva att handlägga.
Någon anledning till farhåga torde ej förefinnas, att öfverexekutor,
hvilken myndighet i många af rikets städer består af samma personer
som rådstufvurätten, ej skulle kunna äfven för framtiden på tillfreds¬
ställande sätt handlägga mål af ifrågavarande art. År vexelfordringen
något oklar, kan med skäl antagas, att fordringsegaren, oviss om ut¬
gången i fall målet anhängiggöres hos öfverexekutor, föredrager att ge¬
nast instämma målet till rådstufvurätt. Anställer fordringsegaren än¬
dock talan hos öfverexekutor, eger denne att förvisa målet såsom tvi¬
stig! till domstol. Olägenheten häraf för den, som innehar en mindre
klar vexelfordran, är ju icke större än om han lagsöker hos öfverexe¬
kutor på grund af ett, annat fordringsbevis, som i anseende, till dess
lydelse eller af annan orsak befinnes icke vara exekutivt.
Fördelen för allmänheten att kunna hos öfverexekutor lagsöka på
grund af vexla!- är icke ringa. Visserligen blifva vexelmålen lika snabbt
afgjorda hos rådstufvurätterna som af öfverexekutorerne. Men om må¬
len fullföljas vidare, äro för lagsökningsmålen från öfverexekutorerne,
såsom ofvan nämnts, hofrätterna sista instans, under det att vexelmål,
handlagda af rådstufvurätter, kunna från hofrätterna dragas under Kongl.
Maj:ts pröfning. Ett i exekutiv väg behandladt vexelmål liar således
all utsigt att mycket hastigare blifva slutligen afgjordt än ett vexelmål,
som går domstolsvägen.
in
Ofvan är framhållet, att alldeles motsatta meningar uttalats af olika
hofrätter, ja till och med af skilda divisioner inom samma hofrätt, be¬
träffande frågan, huruvida öfverexekutor är eller icke är behörig att till
pröfning upptaga fordringsanspråk, som grundas på vexel. Hittills sy¬
nas öfverexekutorerne hafva i allmänhet omfattat den mening, att de
egde upptaga sådana mål. Men åtminstone två öfverexekutorer inom
Göta hofrätts jurisdiktion lära, enligt hvad mig blifvit meddeladt, nu¬
mera undandraga sig att pröfva mål af nämnda slag. Om ej något i
saken åtgöres, torde det alltså icke dröja länge, förrän öfverexekuto-
rernes utslag i vexelmål komma att blifva lika skiftande, som hofrätter-
nas utslag i sådana mål redan äro. Det är allmänheten, som blir li¬
dande på denna villervalla och däraf alstrad osäkerhet. Ty lika väl
som olika beslut i vexelmål kunna utgå från skilda divisioner i samma
hofrätt, kan det inträffa, att sådana beslut hos samma öfverexekutor
blifva olika på olika tider, beroende på meningarna hos de personer,
af hvilka nämnda myndighet vid ena eller andra tillfället är samman¬
satt. Sådant måste efter hand vålla misstro till myndigheternas förmåga
att på tillfredsställande sätt fullgöra de dem anförtrodda värf.
Såsom jag förut anfört, torde enhet i afseende å behandlingen af
ifrågavarande vexelmål ei kunna vinnas annorlunda än genom lagför¬
klaring.
Huruvida en sådan lagförklaring bör ske beträffande någon para¬
graf i vexellagen, eller 5 § i förordningen om samma lags införande
den 7 maj 1880, eller 12 § utsökningslagen, må anses ovisst. För min
de! håller jag före, att då de stadgande!! i vexellagen och 1880 års för¬
ordning, hvilka förklaringen skulle afse, äro nästan alldeles desamma,
som förekommo redan i 1851 års vexellag, och denna, enligt hvad Kongl.
Maj:ts ofvannämnda domar utvisa, icke befunnits utgöra hinder för exe¬
kutiva myndigheter att behandla vexelmål, lagförklaringen bör ega rum
i fråga om 12 § utsökningslagen. Enär utsökningslagens 2 kapitel,
som bland annat innehåller nämnda 12 §, bestämmer hvilka skuldfor-
dringsmål, öfverexekutor eger upptaga, synes också lagförklaringen här
vara bäst på sin plats.
Fråga kan äfven uppstå, om vexelfordringar af alla slag skola in¬
begripas under lagförklaringen, eller om undantag bör göras, då vexel-
fordran preskriberats eller vexelrätten gått förlorad, hvilka senare fall
afses i ofvan anförda 93 § vexellagen. Från formell synpunkt allena
sedt, borde kanske dessa båda fall uteslutas. Men då det otvifvel¬
aktigt ytterst sällan inträffar, att skuldfordringsmål, hvarå 93 § vexel¬
lagen är tillämplig, anhängiggöres hos öfverexekutor, utan sådant mål
112
helt säkert genast instämmes till domstol, torde för det praktiska lifvets
behof ej vara af nöden att omförmälda undantag göres.
I sammanhang med berörda lagförklaring synes den förut antydda
ändringen af 51 § utsökningslagen böra ega rum.
Jag hemställer alltså, att Riksdagen måtte antaga följande förslag till
Lag angående förklaring af 12 § utsökningslagen och ändrad lydelse
af Öl § samma lag.
Härigenom förklaras att 12 § utsökningslagen eger tillämpning
jämväl på fordran, som grundar sig på vexel; och förordnas att 51 §
samma lag skall erhålla följande ändrade lydelse:
Om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalnings¬
skyldighet blifvit någon ålagd, gälle hvad stadgadt är i fråga om un¬
derrätts dom i ty fall.
Har öfverexekutor, såsom i 22 § sägs, förordna!; om fast egendoms
försäljning, må den ej ega rum förr än laga kraft å utslaget kommit.
Fersing un Under år 1890 har styrelsen för Stockholms inteckningsgaranti-
a^nC”infojs-aktiebolag hos mig gjort följande framställning:
förordmngen. >jTill herr justitieombudsmannen.
Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag beviljade den 10 och den
15 augusti 1888 C. G. Falk lån å 3,500 kronor och 10,000 kronor, eller
sammanlagd! 13,500 kronor mot hypotek af bilagde två den 3 maj 1888
dagtecknade samt med namnen C. E. Biländer och S. Enander under-
skrifna skuldebref, hvart å 10,000 kronor jämte ränta, för hvilka skulde¬
bref Stockholms rådstufvurätt, enligt därå tecknade bevis, den 23 juli
samma år under §§ 43 och 44 meddelat inteckning uti fasta egendo¬
men n:o 3 och 8 uti qvarteret Islandet här i staden.
Jämte dessa hypotek inlemnades till bolaget af rådstufvurätten ut¬
färdade utdrag af inteckningsprotokollet samt gravationsbevis; och då
rådstufvurätten beviljat inteckning för skuldebrefven, ansåg bolaget de¬
sammas äkthet vara utom allt tvifvel. Efter någon tid befanns det
dock, att ingendera af herrarne Enander underskrifvit skuldebrefven,
utan att desamma blifvit falskeligen skrifne af Erik Placidus Nordlöf.
Sedan denne härför blifvit af vederbörande domstol dömd till an¬
svar för förfalskningsbrott, yrkade herrarne Enander hos Svea hofrätt
att de rådstufvurättens beslut, hvarigenom inteckning meddelats för
ifrågavarande två skuldebref måtte undanrödjas. Uti infordrad förkla¬
ring, som härhos i afskrift bifogas, bestred inteckningsgarantiaktie-
113
bolaget detta yrkande; men detsamma blef dock bifallet genom hof-
rättens den 11 näst.1. februari meddelade numera laga kraftvunna utslag.
Sakrätten för de båda skuldebrefven är således förlorad. Någon
rätt mot herrarne Fnander har icke bolaget, och Nordlöf är i saknad
af alla tillgångar.
Att domstols åtgärd att meddela inteckning för skuldebref ej skulle
innebära någon garanti för dessas giltighet, utan innehafvare!! af inteck¬
nade skuldebref kunna på sätt här skett frånkänna^ all rätt, innebär
emellertid en sådan våda för fastighetskrediten, att bolaget ansett sig
uti densammas intresse böra i föreliggande fall påkalla eder embets-
åtgärd.
Antingen har. rådstufvurätten brutit mot gällande bestämmelser i
inteckningsförordningen, särskilt hvad angår egarens hörande före in¬
tecknings beviljande; och i sådant fall utbeder sig bolaget edert be¬
nägna biträde för vidtagande af sådana åtgärder, att ersättning för bo¬
lagets förlust måtte från de felaktigt bekommas; eller ock för den
händelse det skulle befinnas, att rådstufvurätten riktigt förfarit och att
således lagens nuvarande lydelse icke bereder något skydd mot före¬
komsten åt sådana intecknade handlingar, som de ifrågavarande, hem¬
ställer bolaget, det ni behagade utverka den lagförändring, som till
vinnande af trygghet i berörda afseende då är oundgänglig.
Protokoll angående intecknandet af de båda skuldebrefven, grava-
tionsbeviset och hofrättens utslag bifogas jämväl.
Stockholm den 8 maj 1890.
För Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag
dess styrelse
O. M. Björnstjerna.
O. R. Themptander. J. H. Palme. John Ahlberg.
Cad David Philipson. Christian Ilinman.
Af de vid denna skrifvelse fogade handlingar samt af andra hand¬
lingar, till hvilka jag förskaffat mig tillgång, har jag beträffande för¬
falskningen af ifrågavarande skuldebref samt deras intecknande äfven¬
som inteckningsåtgärdernas undanrödjande inhemtat följande:
att, sedan Nordlöf under ' antaget namn W. Molin genom en i tid¬
ningen Dagens Nyheter införd annons, däri Nordlöf mot vissa villkor
utlofvat reshjälp till Amerika, trädt i skriftlig förbindelse med förre
vaktmästaren C. Falk, samt Falk på Nordlöfs skriftliga förfrågan för-
Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 15
114
klarat sig villig att för intecknings erhållande i då icke uppgifven
fastighet till Stockholms rådstufvurätt inlemna skuldebref, Nordlöf vid
ett tillfälle under förra hälften af år 1888 i bref och under ofvan angifna
namn låtit tillställa Falk tre skuldebref, ett å 10,000 kronor och två
hvardera å 5,000 kronor, hvilka skuldebref innehållit medgifvande af
inteckning, två af skuldebrefven i egendomen n:r 3 och ett i egendomen
n:r 8 i qvarteret Islandet i Stockholm, och å hvilka skuldebref Nordlöf
själf falskeligen skrifvit f. d. löjtnanten Carl Edvard Enanders och gods-
egaren Samuel Enanders namn såsom utgifvare;
att Nordlöf i nyssnämnda bref uppmanat Falk att i byggmästaren
J. M. Nilssons namn för intecknings erhållande inlemna skuldebrefven
till rådstufvurätten och sedermera efter inteckningarnas beviljande af¬
lemna desamma jämte gravationsbevis å fastigheten i bref å uppgifvet
postkontor under adress: byggmästaren J. M. Nilsson, poste restante;
att Falk i enlighet härmed under begäran om inteckning inlemnat
skuldebrefven till rådstufvurätten, samt, då inteckning för skuldebrefven,
till följd af dessas lydelse, icke beviljats, underrättat Nordlöf i hvad af¬
seende skuldebrefven vore oriktigt skrifna och på Nordlöfs tillsägelse
återtagit dem;
att Nordlöf sedermera efter af honom i enlighet med Falks anvis¬
ning uppsatta formulär låtit utskrifva två den 3 maj 1888 daterade, till
innehafvare]! utställda skuldebref, hvartdera å 10,000 kronor med 6
procent ränta och viss uppsägningstid, å hvilka skuldebref Nordlöf seder¬
mera själf skrifvit löjtnanten Enanders och godsegaren Enanders namn
såsom utgifvare af skuldebrefven och diktade personers namn såsom
vittnen, hvarjämte skuldebrefven innehållit medgifvande af inteckning i
löjtnanten Enanders och godsegaren Enanders fasta egendom n:r 3 och
8 i qvarteret Islandet i Stockholm;
att sedan Nordlöf i bref låtit tillställa Falk sistnämnda begge skulde¬
bref, med begäran att Falk skulle för intecknings erhållande inlemna
desamma till rådstufvurätten, Falk i enlighet härmed till rådstufvurätten
för inteckning inlemnat de af Falk sist mottagna begge skuldsedlarne;
att rådstufvurätten, efter det inhemtats att löjtnanten Enander och
godsegaren Enander den 26 maj 1885 fått lagfart å nämnda fasta egen¬
dom, genom särskilda beslut den 23 juli 1888, antecknade under §§ 43
och 44 i rättens inteckningsprotokoll, beviljat inteckning i fastigheten
till säkerhet för skuldebrefvens innehåll, hvarefter Falk för från Nordlöf
erhållna penningar utlöst inteckningshandlingarna jämte gravationsbevis
å fastigheten;
att, oaktadt Nordlöf sedermera upprepade gånger anmodat Falk att
115
återställa inteckningarna och fastän Nordlöf tillika, under uppgift att
skuldebrefven vore falska, hotat att angifva Falk för polismyndigheten,
Falk likväl vägrat att utlemna handlingarna till Nordlöf och förklarat
sig vilja för egen räkning använda desamma, därest Nordlöf icke till
Falk erlade 3,000 kronor;
att, sedan Falk, som under de senare åren lefvat i betryck, sam¬
manträffat med en person vid namn Per Gustaf Löfgren, hvilken egt
kännedom om Falks medellöshet, samt Falk för Löfgren uppvisat åtmin¬
stone eu af de begge inteckningarna, Falk med biträde af Löfgren och
åtföljd af honom den 10 augusti 1888 hos Stockholms inteckningsgaranti-
aktiebolag belånat den ena inteckningen för 3,500 kronor;
att Löfgren af Falk erhållit underrättelse om att Falk innehade
jämväl den andra inteckningen å 10,000 kronor, samt varit Falk följ¬
aktig, då Falk den 15 augusti 1888 hos nyssnämnda bolag pantsatt
samma inteckning för 10,000 kronor;
att Falk af de sålunda erhållna penningarna öfverlemnat mindre be¬
lopp såväl till sin hustru som till Löfgren och i dennes närvaro jämväl
till åtskilliga andra personer;
att Falk den 30 augusti 1888 begifvit sig till Amerika, men där
blifvit häktad och till Sverige återsänd;
att, efter det från Falk och hans hustru anhållits penningar till be¬
lopp af 6,219 kronor 55 öre, däraf öfverlemnats den 28 december 1888
3,743 kronor 40 öre till Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag och
1,500 kronor till Karl G. Wahlman såsom belöning för brottslingarnas
upptäckande samt återstoden användts för Falks efterspanande och hem-
förskaffande;
att Nordlöf förutom de fem ofvan omförmälda skuldebrefven låtit
efter af Nordlöf uppsatta formulär renskrifva tre andra den 16 maj 1888
daterade, till byggmästaren J. M. Nilsson eller ordres utfärdade skulde¬
bref, två å 10,000 kronor hvartdera och ett å 5,000 kronor, alla inne¬
hållande medgifvande af inteckning i ofvannämnda fastighet, hvarefter
Nordlöf själf å skuldebrefven falskeligen skrifvit löjtnanten Enanders
och godsegaren Enanders namn såsom utgifvare och diktade personers
namn såsom vittnen, samt sedermera under namn af J. M. Nilsson öfver-
sändt skuldsedlarna i bref till notarien Fredrik Adolf Palme med be¬
gäran att vid rådstufvurätten för desamma söka inteckning;
att bemälde Palme jämväl fullgjort det honom anförtrodda upp¬
draget och, sedan inteckning för skuldebrefven blifvit den 3 september
1888 af rådstufvurätten meddelad, till Nordlöf under uppgifven adress
återsändt inteekningshandlingarna;
116
att, sedan Nordlöf och Falk blifvit tilltalade och till ansvar dömde,
löjtnanten Enander och godsegaren Enander, under åberopande af 25
kapitlet 22 § rättegångsbalken, anfört besvär hos Svea hofrätt öfver
rådstufvurättens båda den 23 juli 1888 meddelade beslut angående in¬
teckning i klagandenas nämnda egendom och därvid i besvären yrkat,
att då genom domstols utslag visshet vunnits därom att ifrågavarande
två skuldebref voro falska, hvilket Stockholms inteckningsgarantiaktie-
bolag, som belånat och fortfarande innehade skuldebrefven, äfven genom
att i ransakningsmålet mot Nordlöf föra ersättningstalan visat sig er¬
känna, men bolaget vägrade att till klagandena för dödning utlemna
skuldebrefven, hofrätten måtte undanrödja rådstufvurättens den 23 juli
1888 meddelade beslut, hvarigenom inteckning i klagandenas fastighet
meddelats till säkerhet för samma två skuldebref; och
att, sedan bolaget blifvit öfver besvären hördt, därvid bolaget be-
stridt bifall till motparternes yrkande, hofrätten genom utslag den 11
februari 1890 sig utlåtit, att enär utredt vore att ifrågavarande två med
klagandenas namn försedda skuldebref, däri rätt till inteckning i deras
fastighet n:r 3 och 8 i qvarteret Islandet medgifvits af annan person,
falskeligen i klagandenas namn skrifvits, ty och som den för skuldebref¬
ven meddelade inteckning, vid det förhållande att egarne icke medgifvit
inteckningen eller blifvit i ärendet hörde, icke lagligen tillkommit, funne
hofrätten skäligt omförmälda den 23 juli 1888 meddelade, under §§ 43
och 44 i rådstufvurättens protokoll antecknade beslut att undanrödja;
och har hofrättens utslag vunnit laga kraft.
Efter denna redogörelse för de mål, hvilka omnämnas i den af sty¬
relsen för Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag hos mig gjorda fram¬
ställning, torde jag böra erinra om innehållet af 1 och 5 §§ i kongl.
förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875,
hvilka paragrafer lyda sålunda:
»1 §. Vill någon att hans fasta egendom skall utgöra pant för for¬
dran, teckne medgifvande därtill å skuldebref eller annan handling,
hvarpå fordran grundas, samt läte medgifvandet af vittnen styrkas; och
varde fordran intecknad i den ordning här nedan stadgas.
5 §. År inteckning sökt på grund af fastighetsegarens medgifvande,
ege rätten bevilja inteckning, utan att egaren varder hörd. Uppstår
tvifvel om giltigheten af den handling, på grund hvaraf inteckning sö-
kes, eller är inteckning sökt enligt 2 §; då skall egaren öfver ansöknin¬
gen höras.»
De båda skuldförbindelserna af den 3 maj 1888 voro undertecknade
med namnen C. E. Enander och S. Enander samt innehöllo medgifvande
117
af inteckning i dessa personers uppgifna fastighet. A dessa skuldför¬
bindelser funnos jämväl underskrifter af två personer såsom vittnen.
Då därtill kom att rådstufvurätten redan år 1885 beviljat lagfart för C.
E. Enander och S. Enander å nämnda fastighet, syntes de formella be¬
tingelserna för intecknings beviljande vara uppfyllda. Det enda hindret
för bifall till ansökningen skulle varit, i händelse rådstufvurätten kommit
i tvifvelsmål om giltigheten af skuldförbindelserna. Enligt nu gällande
lagstiftning lärer man icke få såsom grund till tvifvel i sådant hänse¬
ende betrakta allenast den omständigheten, att hvarken fastighetens egare,
på sätt i fråga om nämnda skuldförbindelser torde varit fallet, eller vitt¬
nena äro för domstolen kända. Härtill gifver 1875 års förordning ej
anledning. Och då eljest icke synes hafva förekommit något af beskaf¬
fenhet att rådstufvurätten i förevarande fall varit pligtig att anlita den
i 5 § inteckningsförordningen stadgade utväg att höra fastighetens egare,
har rådstufvurätten enligt mitt förmenande icke förfarit olagligt vid be¬
viljandet af nämnda inteckningar.
Jag har således ansett mig ej kunna mot de rådstufvurättens leda¬
möter, hvilka deltagit i omförmälda beslut af den 23 juli 1888, anställa
någon talan. Men hvad i saken förelupit har gifvit mig anledning att
öfverväga, huruvida något kan och bör göras för att hindra ett återupp¬
repande däraf.
Om å de falska skuldebrefven jämväl rådstufvurättens intecknings-
bevis befunnits falska, och de företedda utdragen af rättens intecknings-
protokoll samt gravationsbeviset likaledes varit falska, skulle man till¬
äfventyrs kunnat anse, att den penningeinstitution, som i god tro beviljat
lån på inteckningarna, haft sig själf att skylla, då den ej bättre sett sig
före. I det fall, hvarom nu är fråga, voro dock alla de handlingar,
hvilka skulle från offentlig myndighet utgå, verkligen af sådan myndig¬
het utfärdade. Det oaktadt befunnos desamma vara utan betydelse.
Den offentliga myndigheten korn sålunda omedvetet att genom sina åt¬
gärder gifva falska handlingar sken af att vara äkta. Och långifvaren,
som förlitade sig på riktigheten af myndighetens åtgärder, blef lidande.
Eu nästan fullkomlig trygghet mot förfalskningsbrott af ifrågava¬
rande slag skulle vinnas, om det stadgades, att hvarje fastighetsegare,
som ville inteckna sin egendom, vore pligtig att personligen inställa sig
vid rätten, då inteckning sökes. Rätten komme då i tillfälle att för
hvarje skuldebref, som skulle intecknas, förvissa sig om, att detsamma
verkligen vore utfärdadt af gäldenären. Ett sådant stadgande blefve
dock för egare af fastighet så ytterst betungande, att dess införande ej
torde kunna ifrågasättas. En fastighetsegare, som af sjukdom vore hin-
118
dräll att inställa sig hos rätten, skulle då icke hafva någon möjlighet
att få inteckning i sin egendom. Den största svårighet härutinnan
skulle möta för bolag och andra föreningar samt äfven i fråga om fastig¬
heter, tillhöriga ett flertal personer, boende i olika trakter af landet.
Följdriktigt borde ett dylikt stadgande äfven leda därhän, att en fastig-
hetsegare, som ej vore hos domstolen känd, måste, för att styrka sin
identitet, medhafva vittnen. Om icke ens dessa voro för domstolen
kända, skulle kanske erfordras att andra personer tillkallades för att be¬
kräfta vittnenas identitet. Flera andra exempel på de svårigheter ett
dylikt stadgande skulle för det praktiska lifvet medföra, kunde angifvas.
Utan att dock gå så långt som nu antydts, torde det emellertid
vara af behofvet att, till förebyggande så vidt möjligt för framtiden
af uppkomsten af falska inteckningshandlingar, vidtaga någon ändring i
nu gällande bestämmelser i fråga om intecknings beviljande. Denna
förändring synes mig lämpligast och med minsta rubbning af hittills
varande bestämmelser kunna ske genom skärpning af föreskriften, att
medgifvandet af inteckning skall vara med vittnen styrkt, därhän att
åtminstone ett af vittnena bör vara en person, hvilken sannolikt är för
domstolen känd. De personer, som med hänsyn härtill lämpa sig så¬
som vittnen, äro kronofogdar, länsmän, stadsfiskaler, stadsfogdar, notarii
publici, nämndemän och stämningsmän. Dessa äro för allmänheten lätt
tillgängliga. Men då, förutom de nämnda, åtskilliga personer förekomma
vid domstolarne såsom sakförare, rättegångsbiträden eller ombud i andra
ärenden än rättegångar, synas äfven dessa personer kunna anförtros att
i likhet med de uppräknade tjenstemännen bevittna inteckningshandlingar.
Att ovillkorligen fordra, att medgifvande om inteckning måste vara
på nämnda sätt bestyrkt för att inteckning skall kunna meddelas, synes
dock icke erforderligt. År medgifvandet bevittnadt af två personer, af
hvilka ej någondera är för domstolen känd, torde emellertid försigtig-
heten kräfva att fastigbetsegaren höres. Denna utväg bör ock fort¬
farande såsom hittills stå för domstolen öppen, i händelse att, oaktadt
alla formaliteter uppfyllts, tvifvel uppstår om giltigheten af den hand¬
ling, på grund hvaraf inteckning sökes.
Hvad nu yttrats afser blott inteckning för fordran. Någon ändring
i fråga om inteckningar af andra slag synes icke vara af nöden. Faran
för förfalskning i afseende å dem är mycket ringa. Föga sannolikt är,
att någon med falsk underskrift och falskt vittnesintyg förser en afhand¬
ling angående nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller annan förmån af
fast egendom eller angående servitut och af handlingen gör sådant bruk,
att han söker inteckning för densamma. Skulle verkligen sådant inträffa,
119
och inteckningen blifva beviljad, torde saken dock upptäckas innan någon
egentlig skada åstadkommits. Förfalskaren lärer sällan kunna med hopp
om vinst öfverlåta en sådan intecknad rättighet på annan person än den,
som bor å den ort, där fastigheten ligger, och bjuder han ut inteck¬
ningen på den orten, blir saken nog snart kunnig.
Genom den ofvan föreslagna ändringen i fråga om vittnen å skrift¬
ligt medgifvande af inteckning för fordran, hvilken ändring torde kunna
ske medelst nya bestämmelser i 5 § uti inteckningsförordningen, skulle
stadgandena angående vittnen i dylikt fall blifva något olika mot före¬
skrifterna om vittnena å andra inteckningshandlingar. Sådant synes dock
vara utan betydelse. Olikheter i afseende å skilda slag af inteckningar
förefinnas redan nu. Såsom bekant måste nämligen inteckning för for¬
dran förnyas inom hvart tionde år, under det att andra inteckningar ej
behöfva förnyas; och för beviljande af inteckning för fordran kräfves i
allmänhet fastighetsegarens medgifvande, då däremot sådant medgifvande
icke är af nöden beträffande andra inteckningar.
Redan nu finnes i den svenska lagstiftningen föreskrift om fordrings-
bevis, som är på särskildt sätt bestyrkt. I 24 § utsökningslagen stadgas
nämligen, att därest den, som hos öfverexekutor lagsökes, nekar sin
hand och förskrifning, och han ej förut vid domstol eller inför öfver¬
exekutor erkänt fordringshandlingen eller ock, enligt å handlingen teck-
nadt behörigt bevis, i tillkalladt vittnes närvaro inför kronofogde, läns¬
man, stadsfogde eller notarius publicus erkänt handlingen, skall målet
såom tvistig!, förvisas till domstol. Och kongl. förordningen om krono¬
fogdes och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående hvad vid
utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas den 12 juli
1878 innehåller i 7 § vissa närmare föreskrifter, såsom att i fråga om
erkännande af nämnda slag protokoll skall föras, i hvilket fordrings¬
handlingen ordagrant intages, m. m.
Någon sådan protokollsföring synes dock i nu föreliggande fall ej
vara af behofvet påkallad.
Det må jämväl omnämnas, att den af Kongl. Maj:t tillsatta kommitté,
som den 10 juli 1867 afgaf underdåniga förslag till förändrade stadgan-
den för betryggande af egande-, pant- och nyttjanderätt till fastighet,
upptog i 11 § af sitt förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok be¬
stämmelser, hvilka till någon del likna hvad jag nu ifrågasatt. En af
kommitténs ledamöter var dock härutinnan af skiljaktig mening.
Under åberopande af hvad jag ofvan anfört hemställer jag, att Riks¬
dagen måtte antaga följande förslag till:
120
Lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående inteckning i
fast egendom den 16 juni 1875.
Härigenom förordnas, att 5 § i förordningen angående inteckning i
fast egendom den 16 juni 1875 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Medgifvande, hvarom i 1 § sägs, bör vara bevittnadt af kronofogde
eller länsman, stadsfogde, stadsfiskal, notarius publicus, nämndeman eller
stämningsmål! eller ock af annan person, hvilken för den rätt, där in¬
teckning sökes, känd är; och bör i hvarje fall medgifvandet vara jämväl
af ytterligare vittne bestyrkt.
År inteckning sökt på grund af fastighetsegarens medgifvande, och
finnes detsamma bevittnadt såsom i nästföregående moment stadgas, ege
rätten bevilja inteckning, utan att egaren varder hörd.
År medgifvandet af vittnen styrkt, men ej såsom i 1 mom. stad¬
gas, eller uppstår tvifvel om giltigheten af den handling, på grund
hvaraf inteckning sökes, eller är inteckning sökt enligt 2 §; då skall
egaren öfver ansökningen höras.
Förslag till I skrifvelse den 2 maj 1888 anhöll Riksdagen, att Kongl. Majrt
ÄS;: täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
förordningen ändring i förordningen om kommunalstyrelse på landet, att den, som
för stockhoim.-mom en koramun eofle eller brukade fast egendom, finge, sedan han
tillträdt egendomen, efter skedd anmälan införas i kommunens röstlängd
och utöfva rösträtt för det egendomen påförda fyrktal. Med anledning
häraf och då ändring i det ifrågasatta syftet jämväl borde ega rum be¬
träffande stadskommuner, aflat Kongl. Maj:t till 1889 års Riksdag pro¬
position med förslag till ändrad lydelse af åtskilliga paragrafer i kongl.
förordningarna af den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet
och i stad samt kongl. förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm
den 23 maj 1862. Propositionen blef af Riksdagen bifallen, och Kongl.
Maj:t utfärdade den 8 mars 1889 författningar i ämnet.
Genom den förändrade lydelse, § 4 i förordningen om kommunal¬
styrelse å landet den 21 mars 1862 erhållit enligt förordningen den 8
mars 1889, är medlem af eu kommun å landet icke blott en hvar, som
där är mantalsskrifven, utan jämväl hvar och en, hvilken, utan att vara
i kommunen mantalsskrifven, därstädes eger eller brukar fast egendom
eller är för inkomst af kapital eller arbete till allmän bevillning upp¬
förd. Likaledes är numera genom § 3 i förordningen om kommunal¬
styrelse i stad den 21 mars 1862, sådan denna paragraf lyder enligt
121
förordningen den 8 mars 1889, äfven den person medlem af stac?skom-
mun, hvilken, utan att vara i kommunen mantalsskrifven, därstädes eger
fast egendom eller är för inkomst af kapital eller arbete till allmän be¬
villning uppförd.
Såsom bekant sammanhänger den på medlemskapet i kommun och
skattskyldigheten till densamma grundade kommunala rösträttigheten på
det närmaste med rösträtten å kyrkostämma. Enligt § 4 i kongl. för¬
ordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars
1862 tillkommer nämligen rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfver-
läggningar och beslut, på landet, den som på kommunalstämma och, i
stad, den som vid allmän rådstuga rösträtt eger, med undantag allenast
för främmande trosbekännare och den, som anmält sig till utträde ur
svenska kyrkan. År således en person röstberättigad å kommunalstämma
eller vid allmän rådstuga, är han följaktligen, därest han ej tillhör nyss¬
nämnda undantag, röstberättigad jämväl å kyrkostämma.
Denna allmänna regel eger dock ännu icke tillämplighet i Stock¬
holm.
Enligt § 2 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23
maj 1862, sådan denna paragraf lyder jämlikt förordningen den 8 mars
1889, är medlem af kommunen en hvar, som där är mantalsskrifven,
äfvensom hvar och en, hvilken, utan att vara i kommunen mantalsskrif-
ven, därstädes eger fast egendom eller är för inkomst af kapital eller
arbete till allmän bevillning uppförd. Den fastighetsegare härigenom
beredda förmån att genast betraktas såsom medlem af Stockholms kom¬
mun, oberoende däraf huruvida han kunnat blifva för fastigheten upp¬
förd till allmän bevillning eller icke, förefinnes ej i fråga om rösträtt å
kyrkostämma.
Kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i
Stockholm den 20 november 1863, i hvilken någon förändring motsva¬
rande den ofvan nämnda hittills icke skett, stadgar nämligen i första
stycket af § 4 följande:
»Rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut
tillkommer hvarje medlem af svenska kyrkan, som vid val af stadsfull¬
mäktige rösträtt eger och inom församlingen är mantalsskrifven eller
ändock därstädes är för fast egendom eller inkomst af arbete eller ka¬
pital till allmän bevillning uppförd, samt för oguldna utskylder till kyrka
eller skola icke häftar».
För åvägabringande af enhet i den kommunala lagstiftningen torde
nämnda stadgande böra förändras därhän, att egare af fast egendom i
Stockholm tillerkännes rösträtt å k)U’kostämma utan hinder däraf, att
Justitie-ombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 16
122
lian icke blifvit för fastigheten uppförd till allmän bevillning. Ändras
första stycket af § 4 i detta syfte, betingas däraf för undvikande af
smärre oegentligheter äfven åtskilliga jämkningar i § 5 och § 37 mom.
1 i nämnda förordning, för hvilka jämkningar någon särskild motivering
ej torde erfordras.
Vidare har på Riksdagens förslag Kongl. Maj:t den 2 maj 1890 ut¬
färdat förordning angående tillägg till § 23 i förordningen om kyrko¬
stämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862. Nämnda tillägg
afser, att församling eger välja suppleanter för ledamöter i kyrkoråd
och skolråd. Det torde vara lämpligt att motsvarande tillägg göres till
förut omförmälda, för Stockholm gällande förordning af den 20 novem¬
ber 1863, hvars 25 § innehåller bestämmelser i öfrig! motsvarande dem,
som finnas i 23 § af nämnda förordning af den 21 mars 1862.
Ett författningsförslag rörande dessa ändringar och tillägg i kyrko-
stämmoförordningen för Stockholm har blifvit af mig uppgjordt; och jag
hemställer, att Riksdagen måtte antaga samma förslag, så lydande:
Förordning angående ändringar i och tillägg till förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november
1863.
Härigenom förordnas, att första stycket af § 4 samt § 5 och § 37
mom. 1 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i
Stockholm den 20 november 1863 skola erhålla följande ändrade lydelse:
§ 4, första stycket.
Rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut till¬
kommer hvarje medlem af svenska kyrkan, som vid val af stadsfullmäk¬
tige har rösträtt och inom församlingen är mantalsskrifven eller ändock
därstädes eger fast egendom eller är för inkomst af arbete eller kapital
till allmän bevillning uppförd, samt för oguldna utskylder till kyrka
eller skola icke häftar.
§ 5.
Mom. 1. Rösträttigheten å kyrkostämma beräknas efter den bevill¬
ning till staten, som enligt näst förut upprättade, vederbörligen fast¬
ställda bevillningstaxeringslängd skall erläggas för den röstberättigade
tillhörig fast egendom eller blifvit honom påförd för inkomst af kapital
eller arbete. Beräkningen sker sålunda, att bevillningsbelopp, icke öf¬
verstigande åtta riksdaler riksmynt, gifver åt röstberättigad person eu
123
*
röst; bevillning öfver åtta riksdaler till och med sexton riksdaler två
röster, däröfver till och med tjugufyra riksdaler tre röster, däröfver till
och med trettiotvå riksdaler fyra röster, däröfver till och med fyratio
riksdaler fem röster och på lika sätt vidare, så att hvart nytt åttatal af
riksdaler i bevillning berättigar till en röst, i följd hvaraf den, som i
bevillning skattar öfver etthundrafemtiotvå riksdaler till och med ett-
hundrasextio riksdaler, eger tjugu röster; dock vare detta det högsta
röstetal, som någon inom en församling må tillkomma, huru mycket än
bevillningssumman öfverstiger sistnämnda belopp.
Mom. 2. Det röstetal, som på nämnda grund af bevillning till¬
kommer hvar och en röstegande vid kyrkostämma inom församlingen,
utföres i behörig röstlängd, som öfverståthållareembetet för hvarje år
från upphördsverket infordrar och låter tillställa församlingens kyrko¬
herde senast inom den 15 april, för att vid kyrkostämma före maj må¬
nads utgång justeras. Röstlängden skall upptaga alla dem, som i kyrko¬
stämma inom församlingen ega rösträtt. De skola i röstlängden intagas
i den ordning, hvars och ens bostad eller, då röstberättigad icke bor
inom församlingen, läge af fastighet, eller rörelse, för hvilken rösträtt
utöfvas, föranleder, med uppgift, i särskild kolumn, å det bevillnings-
belopp, som för sistförflutna året skall erläggas för fastighet, tillhörig
röstberättigad, eller blifvit honom påfördt för inkomst af kapital eller
arbete; och skall den röstegandes hela röstetal inom församlingen vara
å ett ställe utfördt. För anmärkningar vare i längden nödigt rum lem-
nadt.
Mom. 3. Röstlängd, som vid kyrkostämma justerad är, gäller se¬
dan tilldess ny längd uppgjord och justerad blifvit. Röstberättigad,
som ej är i röstlängden antecknad, vare ej därför sin rösträtt förlustig,
så framt han vid den kyrkostämma, då röstlängden justeras, med upp¬
visande af nästföregående årets debetsedel eller eljest sin behörighet
styrker. Yrkar någon att med ändrad rösträtt i kyrkostämma deltaga,
då skall han sin rätt styrka. Godkännes den af församlingen, skall an¬
teckning därom af kyrkostämmas ordförande i röstlängden göras.
Förvärfvar någon efter den tid, då röstlängden justerades, rösträtt
inom församlingen, och styrker sådant å kj^rkostämina, varde äfven han
i röstlängden införd.
$ 37, mom. 1.
En hvar, som inom församlingen är mantalsskrifven, eller ändock
därstädes eger fast egendom eller är för inkomst af kapital eller arbete
till allmän bevillning uppförd, är skyldig att i förhållande till beloppet
124
»
af den bevillning, som enligt näst förut upprättade vederbörligen fastställda
bevillningstaxeringslängd skall erläggas för honom tillhörig fast egendom
eller blifvit honom påförd för inkomst af kapital eller arbete, i de af¬
gift^, om hvilka kyrkostämma besluter, deltaga, utom i de fall, för
hvilka annorlunda är i lag eller författning stadgadt; och må förty per¬
sonliga eller matlagsafgifter icke, utöfver hvad lag uttryckligen medgif-
ver, af kyrkostämma beslutas. År nu redan beslut fattadt om annan
grund för afgifts utgående, må ett sådant beslut ej anses genom denna
förordning upphäfdt, därest det ej afser annan personlig afgift än sär¬
skilt medgifven är.
Enahanda skyldighet att deltaga i ofvan nämnda afgifter åligger
bolag.
Vidare förordnas att § 25 skall erhålla följande tillägg:
Då val af ledamöter i kyrkoråd eger rum, må, där församlingen så
beslutar, jämväl utses hälften så många suppleanter som ledamöterna i
kyrkorådet, eller, då antalet af dessa icke är jämnt, det antal, som är
närmast öfver hälften. I afseende å valbarhet gälle hvad om ledamot
är stadgadt. Tjenstgöringstid för suppleant är två år.
Hvad här ofvan är stadgadt om suppleanter för kyrkorådets leda¬
möter gälle ock angående suppleanter för ledamöterna i skolrådet.
Ersättning för Genom en hit inkommen framställning har min uppmärksamhet
ekonomiska*y blifVit fäst därå, att de nuvarande bestämmelserna i fråga om ersättning
ecklesiastika åt kronobetjent för ekonomiska besigtningar å ecklesiastika boställen
boställen. äro mindre tydliga. De förhållanden, hvilka föranledde framställningen
voro följande:
En t. f. kronofogde i Upsala läns södra fögderi förrättade, på grund
af särskilt förordnande, den 19 och 20 september 1887 ekonomiska
besigtningar å kyrkoherde-, komministers- och klockareboställen i Vill-
berga församling. Vid fråga om liqvid af förrättningsmannens räkningar
för besigtningarna vägrade kyrkoherden i Villberga församling att till
honom utgifva i räkningarna upptagna tillhopa 12 kronor, utgörande trak¬
tamente för två dagar, hvilket traktamente beräknats enligt resereglementet
den 11 februari 1881 med 6 kronor för hvardera dagen. Såsom stöd
för sin vägran åberopade kyrkoherden, att enligt 1 och 2 §§ i kongl.
kungörelsen angående kostnadsersättning till militäre, landsstats- och
ecklesiastike tjensteman för en del resor inom tjenstgöringsdistrikten
den 11 februari 1881 förrättningsman blott egde åtnjuta ersättning för
125
resorna till och från nämnda boställen men icke vore berättigad till
dagtraktamente.
På begäran af förrättningsmannen utanordnade Konungens befall¬
ningshafvande i Upsala län den äskade traktamentsersättningen, 12 kro¬
nor, att af statsmedel utbetalas såsom förskott, till ersättning af Vill-
berga kyrkokassas medel eller af Villberga församling. I sammanhang
därmed anmodade Konungens befallningshafvande kronofogden i orten
att hos vederbörande uttaga den statsverket tillkommande ersättning
för berörda förskott. Omförrnälda belopp, 12 kronor, blef till följd
häraf utbetaldt af Villberga kyrkokassa och inflöt i behörig ordning
till statsverket. Men prosten i det kontrakt, hvartill Villberga försam¬
ling hör, ansåg sig på grund af sin skyldighet att bevaka kyrkornas
bästa böra hänskjuta ärendet till justitieombudsmannens ompröfning.
Den fråga, som här närmast föreligger, är således den, huruvida
kronofogde, som på grund af förordnande hållit ekonomisk besigtning
å ecklesiastikt boställe, eger rätt till dagtraktamente under förrättningen
eller icke. I nära sammanhang härmed står frågan om den grund,
efter hvilken kronobetjent eger att för sådan förrättning åtnjuta rese¬
ersättning. Då de ecklesiastika boställenas antal är mycket stort samt
dessa besigtningar periodiskt återkomma, skulle man hafva anledning
antaga, att lagstiftningen tydligen besvarat nämnda frågor. Att så
likväl ej är förhållandet torde framgå af den redogörelse som här
följer.
Genom kongl. kungörelsen angående ekonomiska besigtningar å
kyrkoherdeboställen, kapellans- och klockarebord samt preste-stomhem-
man den 28 maj 1830 är i 8 § stadgadt sålunda:
»Kostnadsersättning för skjuts och traktamente samt lösen för expe¬
ditionen af besigtningsinstrumentet böra af kyrkornas medel utgå och,
i öfverensstämmelse med expeditionstaxan af den 15 maj 1821, utgöras
till den kronobetjent, som besigtningen förrättar, med 32 skilling i dag¬
traktamente och skjuts för en häst, samt till nämndeman med 24 skil¬
ling om dagen och äfven skjuts för en häst».
I fråga om skjutsersättning och dagtraktamente åt kronobetjent före¬
kommer i åberopade expeditionstaxan af den 15 maj 1821 allenast följande:
»Dagtraktamente på utmätningsförrättningar i private mål å landet:
För kronofogde eller länsman..................................................................... 32 sk.
jämte skjuts å en häst».
Det bör noga bemärkas att 1830 års kungörelse bestämmer rese-
kostnadsersättningen och dagtraktamente för ekonomiska besigtningar
till lika belopp som för utmätningar, oaktadt under tiden mellan ut-
126
färdandet af 1821 års expeditionstaxa och 1830 års kungörelse Kong!.
Maj:t den 5 juli 1827 utfärdat förnyadt allmänt reglemente, efter hvil¬
ken enligt ordalagen uti ingressen, »de, som extra förrättningar i kro¬
nans tjenst hädanefter uppdragas, böra skjuts och traktamente till det
belopp åtnjuta, som för hvar och en af nedanstående tolf klasser nu
stadgadt varder». De, som tillhörde åttonde klassen i nämnda rese¬
reglemente, bland dem häradsfogdar, berättigades till skjuts för två
hästar och traktamente af 1 riksdaler 16 skilling om dagen. Och läns¬
man, som räknades till nionde klassen, tillerkändes enligt berörda rese¬
reglemente skjuts äfvenledes för två hästar och traktamente af 1 riks¬
daler om dagen.
Kungörelsen den 28 maj 1830 tilläde således för ekonomiska be-
sigtningar kronobetjent både skjutsersättning och dagtraktamente efter
en annan och lägre grund än då gällande resereglemente.
Den 31 oktober 1851 utfärdade Kongl. Maj:t nytt resereglemente. I
dess 2 § föreskrefs att reglementet skulle gälla vid alla extra förrätt¬
ningar i statens ärenden utom:
a) när trupp fortskaffas efter tågordningen eller sjöledes;
b) för arfvoden vid landtmäteriförrättningar; samt
c) i de öfriga fall, när, i anseende till uppdragets beskaffenhet, ge¬
nom utfärdade instruktioner eller särskilda föreskrifter annorlunda vore
i afseende på skjutsersättning eller traktamente stadgadt.
Samma stadgande upprepades sedermera i 2 § af resereglemente! den
10 november 1865, och likartad föreskrift med den under c) här ofvan
återfinnes i § 1 i det nu gällande reglementet af den 11 februari 1881.
På grund af sistberörda föreskrift och då Kong!. Maj:t genom be¬
slut den 24 september 1867 i särskildt mål, för hvilket jag här nedan
skall närmare redogöra, ogillat förrättningsinans anspråk att för ekono¬
misk besigtning å ecklesiastikt boställe erhålla dagtraktamente till det
belopp, resereglementet den 10 november 1865 bestämde, torde för-
rättningsman vid besigtning af nämnda slag för närvarande icke ega
rätt till skjutsersättning och dagtraktamente enligt resereglementets be¬
stämmelser.
Ofvan är erinradt, att genom kungörelsen den 28 maj 1830 bestämdes
förrättningsmannens skjutsersättning och dagtraktamente efter lika grund
som då var genom expeditionstaxan af den 15 maj 1821 stadgad i fråga
om utmätningsförrättningar i privata mål, till hvilken taxa 8 § i 1830
års kungörelse jämväl uttryckligen hänvisar.
1821 års expeditionstaxa gällde till den 1 januari 1856, då kongl.
förordningen af den 30 november 1855 angående expeditionslösen bör-
127
jade tillämpas. I olikhet med 1821 års expeditionstaxa innehöll nämnda
förordning icke någon bestämmelse rörande godtgörelse åt kronofogde
eller länsman för utmätningsförrättningar i privata mål. Anledningen
härtill är att söka däri, att kommitterade, som utarbetade förslaget till
nämnda förordning, ansågo, att expeditionstaxan ej borde omfatta andra
föremål än afgifter för utgående handlingar. Kommitterade uppgjorde
fördenskull ett särskilt förslag till författning angående, bland annat,
godtgörelse till förrättningsmän för besigtnings-, värderings- och utmät¬
ningsförrättningar i enskilda mål, hvilket förslag omfattade sådana äm¬
nen, som förekommo i 1821 års expeditionstaxa, men enligt kommitte-
rades åsigt ej lämpligen hade sin plats i expeditionstaxan.
Samma dag, den 30 november 1855, då Kong]. Maj:t utfärdade
nämnda förordning angående expeditionslösen, utfärdade Kongl. Maj:t
äfven förordning angående arfvode för auktion å utmätt fastighet på
landet samt godtgörelse till förrättningsmän för besigtnings-, värderings-
och utmätningsförrättningar i enskilda mål m. m. Genom punkten 2 i
sistnämnda förordning bestämdes att kronobetjent skulle ega att för
värdering, utmätning, qvarstad eller annan dylik förrättning i enskilda
mål erhålla 1 riksdaler 50 öre i dagtraktamente jämte skjuts för en
häst. Denna ersättning var icke obetydligt mindre än den ersättning,
då gällande resereglemente af den 31 oktober 1851 tillförsäkrade krono¬
fogde eller länsman, enär båda enligt reglementet egde rätt till skjuts
för två hästar, hvarjämte dagtraktamentet utgjorde för kronofogde 2
kronor och för länsman 1 krona 50 öre.
Nämnda punkt i förordningen af den 30 november 1855 är numera
upphäfd genom kongl. förordningen angående ersättning till förrätt¬
ningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stäinningsmän in. m.
den 12 juli 1878. Genom 1, 2 och 5 §§ i denna förordning stadgas
att för utmätning, besigtning m. in. tillgodonjuter den, som förrättningen
verkställer, 2 kronor samt ersättning för skjuts efter eu häst. Äfven
denna ersättning är mindre än om ersättningen skulle utgå enligt nu
gällande resereglemente af den 11 februari 1881. Samma dag, den 11
februari 1881, utfärdade Kongl. Maj:t äfven kungörelse angående kost¬
nadsersättning till militäre-, landsstats- och ecklesiastike tjensteman för
eu del resor inom tjenstgöringsdistriktet. Jämlikt denna kungörelse
eger i vissa fall tjensteman att åtnjuta ersättning för resor till och
ifrån extra förrättningar, men får icke beräkna dagtraktamente. Under
åberopande af denna kungörelse vägrade, såsom förut nämnts, kyrko¬
herden i Villberga församling att i ofvan omförmälda fall utbetala annat
än reseersättning. Men häremot invände, såsom mig synes med fullt
128
skal, t. f. kronofogden i sin förklaring, att kungörelsen ej vore tillämplig
på här föreliggande fall, enär 1 § i kungörelsen föreskrefve, att ersätt¬
ning enligt bestämmelserna i densamma skulle utgå för resor till och
ifrån extra förrättningar, så framt icke sådan förmån vore genom andra
författningar redan bestämd. Detta var nämligen förhållandet i fråga
om ekonomiska besigtningar å ecklesiastika boställen, hvarom bestäm¬
melser meddelats genom kungörelsen den 28 maj 1830.
Här ofvan omförmäldes, att Kongl. Maj:t den 24 september 1867 i
särskild! mål meddelat ett beslut, som vore af vigt i föreliggande fall.
Nämnda mål afsåg följande förhållande:
En kronofogde hade förrättat ekonomisk besigtning å Fliseryds
församlings kyrkoherdeboställe samt i afgifven arfvodesräkning tillgodo¬
fört sig traktamente för tre dagar enligt resereglemente! den 10 no¬
vember 1865 med fyra kronor för hvarje dag eller tillhopa tolf kronor.
Häröfver klagade Fliseryds församling hos Konungens befallningshaf¬
vande i Kalmar län och förmenade, att kronofogden, likmätigt kungö¬
relsen angående kostnadsersättning till tjensteman för en del resor inom
tjenstgöringsdistrikten den 30 december 1863, icke vore berättigad till
annan godtgörelse än för skjutskostnaden. I utslag den 5 april 1867
yttrade Konungens befallningshafvande, att Konungens befallningshaf¬
vande funnit den öfverklagade traktamentsersättningen, i afseende hvarå
resereglementet den 10 november 1865 och kungörelsen den 30 decem¬
ber 1863, enligt däri förekommande stadganden, icke lände till efter¬
rättelse, rätteligen hafva bort beräknas i öfverensstämmelse med före¬
skrifterna i 8 § af kungörelsen den 28 maj 1830 och förordningen an¬
gående godtgörelse till förrättningsmän för besigtningsförrättningar m. m.
den 30 november 1855, i följd hvaraf kronofogdens arfvodesräkning
blefve i öfverklagade delen sålunda rättad, att däri upptagna traktamente
nedsattes till 1 krona 50 öre för hvarje dag eller för tre dagar till 4
kronor 50 öre.
Mot utslaget anförde kronofogden underdåniga besvär. Statskon¬
toret, hvars yttrande infordrades med anledning af besvären, anförde i
sitt den 6 augusti 1867 afgifna underdåniga utlåtande följande:
»Jämte det föreskrift meddelades uti kongl. kungörelsen den 28 maj
1830 angående ekonomiska besigtningars hållande å kyrkoherde- m. fl.
ecklesiastika boställen, stadgades tillika uti den af Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande åberopade 8 § af samma nådiga kungörelse att kost¬
nadsersättning för skjuts och traktamente samt lösen för expeditionen af
besigtningsinstrumentet skulle af kyrkornas medel utgå i öfverensstäm¬
melse med expeditionstaxan af den 15 maj 1821 och således utgöras
129
till den kronobetjent, som besigtningen förrättade, med, bland annat, 32
skillingar i dagtraktamente. Sedermera blef väl, på sätt klagandena för¬
mält, nyssnämnda expeditionstaxa, jämväl i de de delar den innefattade
föreskrift om godtgörelse till kronofogde eller länsman för dylika för¬
rättningar, upphäfd genom Kongl. Maj:ts förnyade nådiga förordning an¬
gående expeditionslösen af den 30 november 1855, men i sammanhang
med denna författning utfärdades under samma dag särskild nådig för¬
ordning angående, bland annat, godtgörelse till förrättningsmän för be-
sigtningsförrättningar i enskilda mål, och, i likhet med hvad i afseende
å expeditionslösen egde rum, blef traktamentet för förrättning å landet,
likasom i staden, förhöjdt till 1 riksdaler 50 öre riksmynt för förrätt-
ningsmannen. Då den ersättning, som på grund af 1830 års nådiga
kungörelse skulle till förrättningsmannen vid ekonomiska besigtningar
utgå, var bestämd till fullkomligt enahanda belopp, som uti 1821 års
expeditionstaxa upptages för utmätningsförrättningar i privata mål å
landet, med hvilka dessa således ansågos jämförliga, synes däraf följa,
att traktamentet för de ekonomiska besigtningarna, som icke vidare
kunde utgå efter 1821 års expeditionstaxa, därefter borde beräknas till
samma belopp, som för besigtningsförrättningar uti enskilda mål blifvit
genom 1855 års nådiga kungörelse bestämdt, eller till 1 riksdaler 50
öre; och enär någon förändring härutinnan sedermera ej blifvit före-
skrifven, helst stadgandena så väl uti nådiga kungörelsen den 30 de¬
cember 1863, angående kostnadsersättning till tjensteman för en del
resor inom tjenstgöringsdistrikten, som uti det förnyade resereglementet
af den 10 november 1865 uttryckligen icke afse sådana förrättningar
som de ifrågavarande, för hvilka traktamentsersättning enligt förut med-
deladt särskild! stadgande bör utgå, hemställer statskontoret i under¬
dånighet att besvären må utan nådigt afseende lernnas.»
Därefter förklarade Kongl. Maj:t genom beslut den 24 september
1867, att de underdåniga besvären icke kunde vinna afseende.
Såvidt jag kunnat inhemta, har fråga af förevarande beskaffenhet
sedermera icke blifvit dragen under Kongl. Maj:ts pröfning.
Det otillfredsställande skick, hvari lagstiftningen rörande detta ämne
befinner sig, har äfven förut varit beaktadt.
Redan i ett af Kongl. Maj:ts och rikets kammarkollegium den 29
april 1867 afgifvet underdånigt utlåtande angående ecklesiastik boställs¬
ordning framhålles, att i afseende på ersättning för skjuts och dagtrakta¬
mente åt kronobetjent vid ekonomisk besigtning osäkerhet vid tillämp¬
ning af författningarna blifvit förspord, i det dels kungörelsen den 28
maj 1830, dels resereglementet och dels kungörelsen den 30 december
Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 17
130
1863 följts. De kommitterade, hvilka den 28 mars 1879 afgåfvo för¬
slag till förordning angående presterskapets boställen, yttrade sig härom
sålunda:
»Enligt hvad af en del Konungens befallningshafvande och prester
uppgifvits, lärer ersättningen åt kronobetjent för ekonomiska besigtningar
inom olika orter beräknas efter än den ena och än den andra af de
flera rörande kronobetjents ersättning för extra förrättningar meddelade
stadganden, såsom kongl. kungörelsen den 28 maj 1830, angående ekono¬
miska besigtningar å prestboställen, 8 §, kongl. förordningen den 30 novem¬
ber 1855, angående godtgörelse till förrättningsmän för besigtnings-, värde¬
rings- och utmätningsförrättningar i enskilda mål m. m.*), kongl. kungörelsen
den 30 december 1863, angående kostnadsersättning till militäre, civile och
ecklesiastike tjensteman för en del resor inom tjenstgöringsdistrikten,
samt kongl. resereglemente! den 10 november 1865 med däri sedermera
gjorda förändringar.
Kommitterade, som ej tilltro sig att afgöra, hvilket af dessa stad¬
gande:! rätteligen bör uti förevarande fall tillämpas, hafva föreslagit, att
kronobetjents godtgörelse skall utgå med reseersättning och dagtrakta¬
mente enligt gällande resereglemente.»
Det af Kongl. Maj:t år 1889 för Riksdagen framlagda förslag till
ecklesiastik boställsordning innehöll äfven i 44 §, att kronobetjent skulle
undfå reseersättning och dagtraktamente enligt gällande resereglemente.
Men såsom bekant har nämnda författningsförslag icke blifvit antaget,
hvadan de äldre bestämmelserna i ämnet ännu måste tillämpas.
Vid öfvervägande af innehållet af de bestämmelser, för hvilka här
ofvan redogjorts, samt statskontorets i nämnda mål afgifna utlåtande
äfvensom Kongl. Maj:ts beslut den 24 september 1867 synes det mig,
att kronobetjent, som förordnats att verkställa ekonomisk besigtning å
ecklesiastikt boställe, eger att för förrättningen bekomma godtgörelse
enligt de grunder, som numera äro bestämda genom kongl. förordningen
angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål
samt till stämningsmän in. m. den 12 juli 1878.
Med tillämpning häraf på ifrågavarande ekonomiska besigtningar å
de tre ecklesiastika boställena i Villberga församling, borde t. f. krono¬
fogden i Upsala läns södra fögderi bekommit, förutom ersättning för
skjuts efter eu häst, 2 kronor för hvarje besigtning eller tillhopa 6
kronor i stället för traktamente under två dagar med 12 kronor. Det
*) Ändrad genom kongl. förordningen den 12 juli 1878.
131
belopp, Villberga församlings kyrkokassa måst i traktamente utgifva för
mycket, synes sålunda vara 6 kronor.
I betraktande af de otydliga stadgandena i ämnet ansåg jag mig
ej böra i fråga om Konungens befallningshafvande i Upsala län, som
förskottsvis till t. f. kronofogden utbetalt berörda 12 kronor och låtit
hos Villberga församlings kyrkokassa utkräfva de förskotterade medlen,
vidtaga någon annan åtgärd, än att jag i skrifvelse till Konungens befall-
ninghafvande meddelade det hufvudsakliga af hvad jag här ofvan anfört.
Tilläfventyrs kan det anses hafva ålegat mig att, då stadgandena
rörande ersättning åt kronobetjent för ekonomisk besigtning å ecklesia¬
stika boställen befunnits mindre tydliga, göra underdånig framställning
till Kongl. Maj:t med anhållan om deras förtydligande. Men vid be¬
handling af en inom Riksdagens Andra kammare år 1890 väckt motion
rörande ändring i bestämmelserna om kostnadsersättningar vid syner
och ekonomiska besigtningar å ecklesiastika boställen, hvilken motion
remitterats till Kammarens tillfälliga utskott n:r 1, hemställde utskottet,
under anförande att med då föreliggande, enligt utskottets uppfattning
mindre betydande, fråga utan olägenhet kunde anstå, till dess frågan
om ny ecklesiastik boställsordning komme till slutligt afgörande, att
motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda, och blef denna ut¬
skottets hemställan af Kammaren bifallen. Då frågan om ecklesiastik
boställsordning sannolikt kommer att inom en icke aflägsen framtid
blifva slutligen afgjord, har jag ej heller ansett mig böra hos Kongl.
Maj:t göra någon framställning i föreliggande ämne.
Vid den granskning, som i justitieombudsmansexpeditionen egnas straffånge, in¬
förteckningar öfver de i rikets fängelser förvarade fångar, har jag kom-te?e" "
C O cd i t) cd vnrd.tnn tfnlf.
mit att bemärka följande förhållande. utom fän-
Sedan arbetaren Carl Johan Johansson, hvilken af Göta hofrätt
genom utslag den 22 juni 1888 för stöld dömts till åtta månaders
straffarbete, börjat undergå detta straff i länscellfängelset i Jönköping
den 25 i samma månad, men den 1 påföljande augusti för sinnessjuk¬
dom afförts till Vadstena hospital, återfördes Johansson den 12 de¬
cember 1889 till fängelset, hvarefter Konungens befallningshafvande
i Jönköpings län genom beslut den 13 december 1889 förordnade att,
som tiden för det Johansson ådömda straffarbete dåmera tilländagå^.,
skulle han ur fängelset lösgifvas.
Enär Johansson syntes icke hafva blifvit hållen till det ådömda
straffets undergående längre än en månad och sju dagar, infordrade
132
jag från Konungens befallningshafvande yttrande angående anledningen
härtill samt huru det vid verkställighet af straffarbete föreskrifna af-
draget i detta fall blifvit beräknadt.
Till följd häraf meddelade Konungens befallningshafvande, att då
frågan om beräkning af tiden för det Johansson ådömda straffarbete
den 13 december 1889 anmäldes, hade Konungens befallningshafvande
att genast ingå i pröfning däraf, hvilken pröfning utföll så, att tiden
för straffarbetet ansågs redan tilländalupen. Konungens befallningshaf¬
vande hade nämligen att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i kongl.
cirkuläret den 7 mars 1855. Sedan bestämmelse meddelats om den tid,
från hvilken fängelsestraff borde beräknas, stadgades i cirkuläret vidare, att,
därest den dömde genom rymning eller eljest själf vållade hinder i hans
afsändande till straffängelset eller att straffets verkställighet afbrötes,
den tid, hvarunder ett sådant hinder eller afbrott egde rum, ej finge
strafftiden afräknas. Häraf syntes, enligt Konungens befallningshafvandes
uppfattning, följa, att, då hinder för den dömdes afsändande till straff-
inrättning eller afbrott i straffets verkställighet icke vållats af honom
själf, strafftiden fortfarande skulle anses löpa utan afseende å hindret
eller afbrottet; och själfva det ord »rymning», hvilket lagstiftaren såsom
exempel anfört, syntes angifva, att lagstiftaren icke tänkt sig vistelsen
inom själfva fängelsets murar såsom en oundgängligen nödvändig förut¬
sättning för en fortsatt beräkning af strafftiden. För denna uppfattning
talade äfven, att om straffånge, som fördes till sjukvårdsinrättning, icke
finge anses såsom straffånge, han, som väl icke kunde anses såsom ran-
saknings- eller transportfånge, tilläfventyrs skulle anses såsom varande
på fri fot. Att Johansson skulle själf vållat den sinnessjukdom, hvari
han råkat, syntes icke kunna antagas, helst den tanken närmast låg till
hands, att sjukdomen var en följd af den nära fyra månader långa vi¬
stelsen i enrum under ransaknings- och strafftiden. Då han således
icke kunde anses hafva själf vållat det afbrott i straffarbetet, som egt
rum, och strafftiden sålunda beräknades från den 25 juni 1888 utan af¬
brott, hade Konungens befallningshafvande ansett sig icke ega fog att
hålla Johansson till vidare straffarbete. Enär Johansson icke hållits i
enrum öfver tre månader, kunde han väl icke vara berättigad till afdrag
enligt kongl. förordningen den 21 december 1857, men då strafftiden
äfven utan beräkning af sådant afdrag ansågs hafva tilländagå^, fanns
något särskildt yttrande därom icke af nöden.
Slutligen tillädes att Konungens befallningshafvande efter den 13
december 1889 funnit i »Nytt juridiskt arkiv», årgången 1888, sid. 297,
en redogörelse för ett rättsfall i eu med nu ifrågavarande så godt som
133
likartad fråga, däri högsta domstolens fleste ledamöter ansett den tid,
under hvilken straffånge vårdats å sjukhus utom fängelset, ej kunna å
straffarbetstiden afräknas; och hade detta rättsfall varit för Konungens
befallningshafvande bekant vid pröfningen af frågan om beräkning af
det för Johansson återstående straffarbete, hade antagligen ett beslut,
öfverensstämmande med den åsigt, som hos Kongl. Maj:t gjort sig gäl¬
lande, blifvit fattadt.
Det af Konungens befallningshafvande åberopade kongl. cirkuläret
af den 7 mars 1855 synes mig ej innehålla något till stöd för Konun¬
gens befallningshafvandes omförmälda den 13 december 1889 fattade
beslut. Uttryckligt lagbud i frågan saknas hitintills hos oss. Men, så-
vidt jag kunnat inhemta, följa de verkställande myndigheterna vanligen
den grundsats, hvilken i nämnda rättsfall gjort sig gällande hos Kongl.
Maj:t. Den grundsatsen är att, därest en insjuknad straffånge vårdas å
sjukhus inom fängelset, den tid han å sjukhuset tillbringar bör räknas
honom till godo såsom aftjent strafftid, men att, om han vårdas å sjuk¬
hus utom fängelset, någon rätt till afdrag icke tillkommer honom, utan
att sådant afdrag endast kan af Kongl. Maj:t i nådeväg beviljas. Kongl.
Maj:t har ock genom utslag den 10 juli 1886, i enlighet med hvad fång¬
vårdsstyrelsen hemställt, afslagit en underdånig ansökning därom, att
den tid, en straffånge varit å hospital utom fängelset intagen, finge å
strafftiden afräknas. Däremot har Kongl. Maj:t genom utslag den 1 de¬
cember 1882, den 31 augusti 1883, den 22 oktober 1886 och'den 28
februari 1890, jämväl i enlighet med fångvårdsstyrelsens hemställan,
med afseende å förekomna omständigheter af nåd förskonat fyra straff¬
fångar, hvilka under strafftiden drabbats af sinnessjukdom och blifvit å
hospital utom fängelset intagne, från fortsättning af de ådömda straffen.
Nämnda grundsats synes mig vara riktig, ty svårligen finnes någon
giltig rättsgrund därför, att tiden för den sjukes vistande å sjukhus eller
hospital utom fängelset, det vill säga utan att han i ringaste mån själf
erfar någon straff- eller fångbehandling, och utan att någon sådan ens
är afsedd, skall räknas honom till godo å strafftiden. En sådan fånge
kan ju icke ens förnimma det tvång på sinnet, som känslan att befinna sig
inom fängelsemurarne medför. Men å andra sidan lärer väl ingen be¬
strida, att starka humanitära skäl för en strafflindring i nådeväg ofta
kunna förefinnas i fråga om sådana fångar, hvilkas vistelse inom fän¬
gelset måst för sjukdom afbrytas.
Synnerligen ofta torde emellertid icke fall af ifrågavarande beskaf¬
fenhet uppstå. Ty samtliga straffängelser äro försedda med sjukrum,
där fånge kan erhålla nödig skötsel. Till följd häraf lärer det, på
134
sätt fångvårdsstyrelsen anfört i ett underdånigt utlåtande den 24 april
1889 angående utsträckning af tiden för straffarbetes fullgörande i en¬
rum m. m., icke böra ifrågakomma, att kroppsligt sjuk fånge flyttas
till allmänt sjukhus, därest icke läkaren intygar, att sådan vård, som
för fångens återställande till helsan erfordras, icke kan inom fängelset
beredas.
I två af våra grannländer, Danmark och Finland, har en annan åsigt
än den nyssnämnda i fråga om sinnessjuk fånges rätt att åtnjuta afdrag
för sjukhustiden gjort sig gällande. I Danmark, hvarest liksom hos oss
verkliga sjukafdelningar synas finnas inom fängelserna, föreskrifves ge¬
nom en konglig anordning af den 13 februari 1873, § 6, att när en
fånge såsom sinnessjuk förflyttas till en sinnesvårdsanstalt, skall hans
vistelse därstädes inräknas i strafftiden. I fråga om Finland heter
det i 2 kapitlet 3 § af den förordning om verkställighet af straff, som
Finlands ständer vid 1888 års landtdag antogo: »Ej må fånge, för det
han under strafftiden varit sjuk, ändå att han vårdats utom straffan¬
stalten, qvarhållas där längre, än i domen föreskrifvits.»
I Norge åter finnes, såvidt till min kunskap kommit, icke någon
lagstadgad rätt för en straffånge, som från fängelse måst förflyttas till
sjukvårdsanstalt utom fängelset, att njuta afdrag å strafftiden för den å
nämnda anstalt tillbragta tiden. Men i nådeväg lärer sådant afdrag
vanligen beredas honom.
Ehuru af det förut anförda framgår att, enligt mitt förmenande,
Konungens befallningshafvande i det här ofvan särskilt, omförmälda fall
förfarit mindre riktigt, har jag likväl ej ansett mig böra såsom embets-
fel betrakta Konungens befallningshafvandes åtgärd. Saknaden af ett
tydligt lagbud kunde däremot hafva föranledt mig att i ämnet göra en
framställning till Kongl. Maj:t. Men det är sannolikt att, ^ såväl
i följd af Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t den 9 majM880 om ut¬
sträckning af tiden för straffarbetes verkställande i enrum, som ock
med föranledande af en under år 1880 af dåvarande justitieombuds¬
mannen hos Kongl. Maj:t gjord framställning i fråga om föreskrifterna
angående straffs verkställande, en revision af nu gällande, i flera för¬
fattningar och cirkulär spridda, dels otydliga, dels ofullständiga bestäm¬
melser angående verkställighet af straff inom kort förestår, och då vid
en sådan revision äfven nu framlagda fråga icke lärer leinnas obeaktad,
har jag för närvarande ansett tillräckligt att här i min embetsberättelse
fästa uppmärksamheten å densamma.
185
Genom lagen angående handelsregister, firma och prokura den 13 Felande upp-
juli 1887 är bland annat föreskrifvet, att handelsregister för inskrifning5'^,6’'tillhan'
åt anmälanden enligt nämnda lag skola töras, tör otockholm hos öfver-
ståthållareembetet, för annan stad hos magistraten eller, där sådan ej
finnes, hos vederbörande stadsstyrelse och för landsbygden hos Konun¬
gens befallningshafvande, samt att en hvar, som vill idka handel eller
annan näring, med hvars utöfvande följer skyldighet att föra handels-
böcker, skall göra anmälan till handelsregistret; och vidare stadgas i 5
mom. af 21 § nämnda lag följande:
»Inträffar konkurs, skall underrättelse om den offentliga stämningen
samtidigt med kungörelsen därom genom rättens eller domarens försorg
afsändas till registreringsmyndigheten för att inskrifvas i handelsregistret.»
Vid besök hos länsstyrelser och magistrater under mina embetsresor
har jag äfven egnat tillsyn, huru handelsregistren hos dessa myndigheter
föras, och vanligen funnit dem i tillfredsställande skick. En omständig¬
het i afseende å dessa register har likväl väckt min uppmärksamhet,
nämligen att nästan aldrig någon anteckning om konkurs förekommit i
desamma. Vid efterfrågan hos länsstyrelser har meddelats mig, att un¬
derrättelser af nämnda slag ytterst sällan eller aldrig insändas från hä-
radshöfdingar. Då jag vid besök hos häradshöfdingar funnit af konkurs¬
förteckningarna, att ett ej ringa antal handlande och andra näringsidkare
gjort konkurs, samt jag med anledning häraf framställt förfrågan, huru¬
vida föreskrifven underrättelse därom afsändts till länsstyrelsen, har jag
i de flesta fall fått till svar, att nämnda stadgande blifvit förbisedt,
hvadan någon underrättelse ej afgått. Mina anmärkningar om enahanda
ofullständighet i de hos magistrater förda register och de i anledning
däraf lemnade svar hafva gifvit vid handen, att äfven rådstufvurätterna
vanligen förbisett nämnda stadgande och följaktligen uraktlåtit att i sin
egenskap af magistrater göra anteckning om konkurser i handelsregistren.
Eu och annan häradshöfding har föreburit, att han icke egde känne¬
dom, huruvida konkursgäldenär gjort anmälan till handelsregistret, och
således ej haft anledning att sända underrättelse till registreringsmyn¬
digheten. Härvid har jag emellertid erinrat, att upplysning om, huru¬
vida konkursgäldenär gjort sådan anmälan, lätt kunde vinnas medelst att
härom tillfråga honom, då hans lefnadsyrke gåfve anledning därtill att
han vore anmälningspligtig. I de fall, då gäldenären personligen aflem-
nade sin konkursansökning eller vid häradsrätt svarade å borgenärs an¬
sökning om hans försättande i konkurs, hade domaren tillfälle att härom
spörja gäldenär redan före den offentliga stämningens utfärdande. I
andra fall återstode alltid för domaren den utvägen att taga reda på
136
Ofullständig¬
heter i sak-
öreslängder.
förhållandet vid det tillfälle, då gäldenären ginge bouppteckningsed,
hvarefter underrättelsen borde ofördröjligen afsändas.
Då, såsom jag nämnt, berörda stadgande synes i allmänhet hafva
blifvit förbisedt, och det är af vigt att hvarje påbud efterföljes, har jag
trott mig böra här omnämna saken. Ett sådant omförmälande torde i
sin mån bidraga därtill, att större uppmärksamhet blir fäst å stadgandet.
Beträffande indrifning och redovisning af ådömda böter och viten
äro ganska fullständiga föreskrifter meddelade. Kontroll finnes sålunda
redan nu däröfver, att hvarje bötes- eller vitesbelopp, som i saköres¬
längd uppföres, blir, såvida den dömde kan anträffas, indrifvet eller ock
han, därest han ej kan gälda beloppet, hållen till motsvarande förvand-
lingsstraff. Huruvida åter hvarje ådöindt bötes- eller vitesbelopp verk¬
ligen blir upptaget i saköreslängd, däröfver saknas i allmänhet vid un-
derdomstolarne kontroll. Särskild! är detta förhållandet vid häradsrätter
samt vid rådstufvurätter i mindre städer. Ansvaret för protokollsförin-
gen och för expedierandet af rättens beslut ligger där uteslutande på
en enda person. Om denne uraktlåter att i domstolens saköreslängd
upptaga ett ådömdt bötes- eller vitesbelopp, är det föga sannolikt att
felet upptäckes. Åtminstone är sådant icke troligt, utom i den händelse
att en del af beloppet skall tillfalla åklagare eller angifvare, och denne,
vid efterfrågan om beloppet uttagits hos den dömde, får upplysning, att
någon anteckning om böterna eller vitet ej finnes i saköreslängden.
För att åtminstone i någon mån söka tillse, huruvida de böter och
viten, som af underdomstolar blifvit ådömda, verkligen uppförts i sak-
öreslängderna, har jag under mina embetsresor plägat hos hvarje dom¬
stol anställa jämförelse mellan någon dombok och den därtill hörande
saköreslängden. Icke så sällan har jag därvid iakttagit, att ett eller
annat bötes- eller vitesbelopp icke igenfunnits i saköreslängden. Van¬
ligen har jag då förständigat expcditionshafvanden att genast upprätta
och till exekutor afsända ett tillägg till saköreslängden, hvilket tillägg
skulle innehålla uppgift å det bortglömda beloppet. Sedermera har
jag förvissat mig om, att sådant tillägg blifvit expedieradt. I något
enda fall, då bötes- eller vitesbeloppet varit särdeles ringa, och utslaget,
hvarigenom det ådömts, blifvit meddeladt för flera år sedan, har jag
ansett mig ej böra vidtaga annan åtgärd än att erinra expeditionshaf-
vanden om noggrannhet för framtiden. Något åtal för försummelse af
detta slag har jag hitintills ej funnit lämpligt att väcka.
137
En mera fullständig kontroll i detta hänseende kan justitieombuds¬
mannen under sina embetsresor icke åstadkomma utan att åsidosätta
annat granskningsarbete, som för det allmänna är vida angelägnare. De
af mig omnämnda felen hafva ej varit af den betydenhet, att någon
särskild uppsigt å saköreslängderna synes behöfva anordnas, helst kost¬
naderna för eu sådan för visso skulle för staten uppgå till mycket högre
summa än de bötesbelopp, som nu tilläfventyrs förglömmas. Men jag
har ansett mig böra på detta sätt fästa uppmärksamheten därå, att jag
vid flera tillfällen funnit saköreslängd er vara ofullständiga, och jag bär
gjort detta särskild t i det syfte att, då ämnet nu blifvit berördt, veder¬
börande skola än mera bemöda sig om sorgfällighet vid saköreslängder-
nas upprättande.
Mina embetsresor under år 1890 hafva omfattat Kalmar och Ble- Embetsresar
binge län samt delar af Stockholms, Jönköpings och Kristianstads län.™<to mo'
Redan här ofvan, sid. 98, är omförmäldt, att jag nämnda år besökt
Svea och Göta hofrätter samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge. Vi¬
dare har jag under mina resor gjort besök hos länsstyrelser, ett dom¬
kapitel, rådstufvurätter och häradshöfdingar samt å tingsställen, där
arkiv förvaras. Jag har jämväl åhört förhandlingar vid domstolar, när
sådant kunnat ske utan att mina resor däraf väsentligen uppehållits.
Äfvenledes har jag under år 1890 besökt centralfängelserna å Lång¬
holmen och i Karlskrona, Stockholms stads ransakningsfängelse, krono-
arbetsstationen å Tjurkö samt länscellfängelser, kronohäkten och andra
häkten.
Jag har redan förut särskildt omförmält vissa af mig under re¬
sorna gjorda anmärkningar. Jämväl åtskilliga andra anmärkningar
hafva förekommit, dock i allmänhet af mindre betydelse. Enligt in¬
komna meddelanden äro de flesta af de anmärkta oegentligheterna nu¬
mera afhjälpta eller åtminstone åtgärder vidtagna för deras undan¬
rödjande. Mot fångarnes skötsel och underhåll i de af mig besökta
häkten har ej något varit att anmärka.
Fullständig redogörelse för de under resorna gjorda iakttagelser
finnes i de förda resediarierna, hvilka tillika med expeditionens diarium
och registratur komma att öfverleinnas till Riksdagens lagutskott för
granskning.
Justitie ombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag.
18
138
Insomna kla¬
gomål och an¬
ställda åtal.
Rörande
handläggning,
de klagomål, som under år 1890 varit föremål för min
meddelas följande öfversigt.
Vid 1890 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande
under handläggning......................................................................................... 20.
Under året inkommo klagoskrifter till ett antal af.................. 289. *)
Summa 309.
Af dessa hafva:
återkallats.....................................................................................................
ej föranledt åtgärd ..................................................................................
hänskjuta till justitiekansleren...........................................................
efter vederbörandes hörande eller erinrande fått förfalla ........
hänvisats till åtal ............:........................................................................
vid årets slut varit utställda till förklaring eller påminnelser
222’*)
1,
58,
10,
15.
Summa 309.
Under år 1890 har jag förordnat om anställande af åtal mot do¬
mare och embetsman,
på grund af härstädes förd klagan .............................................................. 10,
till följd af granskning af fångförteckningar ............................................ 4,
af annan anledning............................................................................................. 1,
Summa 15.
utdrag af I den hos högsta domstolen förda minnesbok hafva följande under
högsta domsto-?dV 1390 meddelade domslut blifvit antecknade:
Lens minnesbok
för år mo. i. Sedan vid exekutiv auktion å hemmanen Bold eller Bilsholmen,
Bäck och Lanna, hvilka voro dels hvar för sig och dels gemensamt in¬
tecknade, först utropats hvarje hemman för sig, därvid för Bohl bjudits
56,500 kronor och för Lanna 14,100 kronor, hvaremot å Bäck icke något
anbud afgifvits, samt hemmanen därefter gemensamt utropats, hvarvid
de försålts för 71,000 kronor, så har, vid pröfning af underdåniga be¬
svär utaf A. G. Adelsköld, såsom innehafvare af inteckning i Bohl, öfver
den efter auktionen förrättade köpeskillingsliqvid, därvid nyssnämnda
köpeskilling fördelats å samtliga tre hemman i förhållande till deras
taxeringsvärden, högsta domstolen, enär 104 § utsökningslagen stadgade,
*) Af dessa äro 172 ingifna af samma person.
139
att, om vid flera egendomars utrop till försäljning, först hvar för sig
och sedan gemensamt, den för egendomarne gemensamt erbjudna köpe¬
skillingen öfverstege sammanlagda beloppet af hvad som bjudits vid de
särskilda utropen, sista försäljningen skulle gälla och öfverskottet efter
stadgad grund fördelas på de särskilda egendomarne, samt häraf följde,
att, då högsta köpeskillingen bjudits vid det gemensamma utropet, icke
någon af de särskilda egendomarne finge till förfång för egare eller in-
teckningshafvare antagas hafva vid denna försäljning betingat mindre
köpeskilling än som vid de särskilda utropen därför bjudits, stadgat, att,
med tillämpning af dessa grunder, vid fördelning af den för nämnda
hemman gemensamt erhållna köpeskillingen 71,000 kronor, som med
400 kronor öfverstigit sammanlagda beloppet af hvad som bjudits vid
de särskilda utropen, Bohl bort tillgodoföras först den vid första utropet
därför erbjudna köpeskilling 56,500 kronor, och vidare den på Bohl en¬
ligt nämnda lagrum belöpande andel af omförmälda öfverskott 400
kronor.
(Utslag den 6 februari 1890 i mål mellan A. G. Adelsköld i
Bohl, å ena, och hypoteksföreningen mellan jordegare i Elfsborgs
län med Dalsland samt Göteborgs och Bohus län, å andra sidan, an¬
gående klander af köpeskillingsliqvid.)
2. Kommissionslandtmätaren A. P. Liedberg verkställde efter förord¬
nande och med gode mäns biträde rågångsutstakning inom hemmanet
Långelycke, däri Gabriel Lilja är delegare, men denna förrättning blef
på talan af annan delegare af domstol i vissa delar ändrad. Lilja in¬
stämde därefter Liedberg till häradsrätt med yrkande, att han måtte ej
mindre dömas till ansvar, för det han vid berörda förrättning gjort sig
skyldig till vårdslöst och felaktigt förfarande i embetet, än äfven för-
pligtas återgälda Lilja åtskilliga kostnader, som genom samma förfarande
tillskyndats denne. Sedan domstolarne ogillat denna talan, Göta hofrätt
enligt utslag den 25 januari 1889, och Lilja däröfver anfört underdåniga
besvär, har fråga uppstått, huruvida Lilja egt behörighet att, på sätt
som skett, emot Liedberg vid domstol föra talan om ansvar och skade¬
stånd för förment försummelse i embetet; och har högsta domstolen
därvid ansett laga hinder icke hafva mött för domstolarne att till be¬
dömande upptaga Liljas omförmälda talan; hvarefter vid hufvudsaklig
pröfning af målet högsta domstolen ej funnit skäl att i hofrättens utslag
göra ändring.
(Utslag den 6 februari 1890 i mål mellan Gabriel Lilja i Långe¬
lycke, å ena, och kommissionslandtmätaren A. P. Liedberg, å andra
140
sidan, angående vårdslöst och felaktigt förfarande i embetet samt er¬
sättning för kostnader.)
Ang. lagför- Från herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet har,
klanng enligt 0 r ^ o r o , 0,,. i ° ^ 0 lr , , . n
§j9 rege- pa framställd förfrågan, erhållits det svar, att någon förklaring öfver
ringsformen, fägen, i den ordning § 19 regeringsformen föreskrifver, icke blifvit med¬
delad under den tid, som förflutit från det min förra embetsberättelse
afgafs.
Ang. de i bi- För fullgörande af den i § 14 af instruktionen för iustitieombuds-
uppgifter/nymannen lernnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behand-
St<>mentenU ^n§en Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och gjorda
framställningar, har jag från kongl. statsdepartementen förskaffat mig
uppgifter,
dels om de af Riksdagen år 1890 aflåtna skrivelser samt om de
åtgärder, hvilka i anledning af dem blifvit vidtagna; varande, i en¬
lighet med dessa uppgifter, förteckning upprättad öfver de genom
nämnda skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka icke hos Kongl. Maj:t
förevarit till slutligt afgörande;
dels ock rörande sådana genom föregående Riksdagars till Kongl.
Maj:t aflåtna skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka i min förra
embetsberättelse upptogos såsom i sin helhet eller till någon del oaf-
gjorda; och hafva beträffande dessa ärenden meddelats uppgifter om
de åtgärder, hvilka blifvit med dem vidtagna under den tid, som för¬
flutit efter det nämnda embetsberättelse afgafs.
Omförmälda uppgifter, tillika med en tabell öfver de skrivelser,
Riksdagen år 1890 till Kongl. Maj:t aflåtit, finnas i bilagan till denna
berättelse.
Stockholm i januari 1891.
NILS CLAÉSON.
C. von Schulzenheim.
N
BILAGA
till
Riksdagens justitieombudsmans embetsberättelse
till 1891 års Riksdag.
Uppgifter frän de särskilda kongl. statsdepartementen på de af Riks¬
dagen under är 1890 a flatna, i justitieombudsmannens senaste embetsberät¬
telse icke upptagna, underdåniga skrivelser, jemte anteckningar om de åt¬
gärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna*).
l:o. Kongl. justitiedepartementet.
l:o Riksdagens skrifvelse af den 18 februari 1890, med förslag till lag angående
upphäfvande af 8 kap. 2 § 5 mom. rättegångsbalken. (2.)
Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har Kong]. Maj:t den 16 maj 1890 utfärdat lag
i ämnet.
2:o af den 21 februari, angående val af justitieombudsman och suppleant för
honom. (3.)
1890 den 28 februari i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.
3:o af den 18 februari, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 3 § rättegångsbalken. (6.)
Lag i ämnet utfärdad den 18 april 1890.
4:o af samma dag, med förslag till lag angående upphäfvande af 5, 6 och 8 §§
samt ändrad lydelse af 7 § i 12 kap. ärfdabalken. (7.)
Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 16 maj 1890 utfärdat lag
i ämnet.
5:o af samma dag, med förslag till lag om tillsyn å god mans förvaltning af från¬
varandes lott i dödsbo. (8.)
Den 16 maj 1890 har Kongl. Maj:t, efter det högsta domstolen blifvit hörd, utfärdat
lag i ämnet.
*) De vid slutet åt hvarje fabrik utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i tionde samlingen af bi-
hanget till Riksdagens protokoll.
144
6:o af den 25 februari, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 11 och 13 §§ i lagen angående lösdrifvares
behandling den 12 juni 1885. (12.)
Lag i ämnet utfärdad den 24 oktober 1890.
7:o af den 28 februari, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 67 § konkurslagen deri 18 september 1862
och till lag angående ändrad lydelse af 3 § i lagen angående enskild sedel-
utgifvande banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs den 7 juni 1889. (13.)
Lagar i dessa ämnen utfärdade den 18 april 1890.
8:o af den 1 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse af 74 § regeringsformen. (29.)
1890 den 18 april i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.
9:o af den 11 april, angående utredning, huruvida och under hvilka villkor stats¬
makten må kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af embetsman genom
felaktig embetsförvaltning vållas. (30.)
1890 den 6 juni i statsrådet anmäld, därvid Kongl. Maj:t förordnat, att öfverståthållare-
embetet och Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande skulle hvar för sig anbe¬
fallas att inkomma med utlåtande öfver Riksdagens förevarande framställning, så vidt
angår frågan huruvida och under hvilka villkor statsmakten må kunna ikläda sig ansvar
för skada och förluster, som kunna varda enskilde samhällsmedlemmar tillskyndade genom
felaktig embetsförvaltning af de myndigheter, hvilka jämlikt 1 kap. utsökningslagen den
10 augusti 1877 med utsökningsmål hafva befattning.
10:o af den 16 april, med förslag till lag angående ändrad lydelse af förstastycket
af 135 § i Kongl. Majrts förnyade nådiga stadga om skiftesverket i riket den
9 november 1866. (32.)
Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 12 december 1890 utfärdat
lag? i ämnet.
ll:o af den 7 maj, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 1 §
rättegångsbalken. (48.)
Efter högsta domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 12 december 1890 utfärdat lag
i ämnet.
12:o af den 9 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till än¬
dringar i 50, 70, 72, 98 och 109 §§ regeringsformen samt 32, 65, 68, 71
och 73 §§ riksdagsordningen. (49.)
1890 den 23 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.
13:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel. (51.)
1890 den 30 maj i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.
14:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
i4S
angående ändring i vissa delar af strafflagen och till lag angående ändring
i vissa delar af strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881. (67.)
Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 20 juni 1890 utfärdat
lagar i dessa ämnen.
15:o af samma dag, angående ändring i gällande stadganden om fängelsestraffs
verkställande. (68.)
Fångvårdsstyrelsen har häröfver afgifvit utlåtande; och beror ärendet på Rond. Makts
pröfning.
16:o af samma dag, angående förmånsrätt för arbetares fordran å ogulden arbets¬
lön. (69.)
Kongl. Maj:t har häröfver infordrat högsta domstolens utlåtande.
17:o af samma dag, med förslag till förklaring af 17 kap. 6 § handelsbalk^! an¬
gående företrädesrätt till betalning för tionde. (70.)
Sedan högsta domstolen blifvit öfver förslaget hörd, har Kongl. Maj:t denna dag å det¬
samma vägrat sanktion.
Stockholm den 31 december 1890.
Karl Lindbäck.
2:o. Kongl. utrikesdepartementet.
18:o Riksdagens skrifvelse af den 11 mars 1890, angående uppsägning af gällande
handelstraktater med Frankrike och Spanien. (15.)
1890 den 24 april i underdånighet föredragen, hvarvid beslöts att skrifvelsen skulle
öfverlemnas till kongl. finansdepartementet, hvarjämte åt herr ministern för utrikes ären¬
dena uppdrogs att till kongl. norska regeringens departement för det inre meddela under¬
rättelse om den fråga om uppsägning af nämnda traktater, som sålunda uppkommit.
19:o af den 14 maj, angående reglering af utgifterna under riksstatens tred je hufvud-
titel. (52.)
1890 den 20 juni i underdånighet föredragen; och statskontoret genom nådigt bref, för
skeende anordningar, underrättadt om Riksdagens berörda skrifvelse.
Stockholm den 31 december 1890.
Aug. Gyldenstolpe
kabinettssekreterare.
Just.‘ombudsmannens embetsberättelse till 18.91 års riksdag.
19
146
3:0. Kongl. landtförsvarsdepartementet.
20:o Riksdagens skrifvelse af den 3 maj 1890, angående statens öfvertagande af
ett utaf Hans Maj:t Konungen, med användande af ett utaf svenska qvinno-
föreningen lemnadt bidrag, afslutadt köp rörande säteriet Mossebo 1 mantal,
säteriet Nygård 1 mantal och frälsehemmanet Tomten f'/72 mantal i Mölltorps
socken af Vadsbo härad och Skaraborgs län. (47.)
Anmäldes den 16 maj 1890 inför Kongl. Maj:t; och uppdrogs åt arméförvaltningen att
vidtaga åtgärder för berörda köps öfvertagande af staten på de af Riksdagen bestämda
villkor.
21:o af den 3 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ändrad lydelse af
1, 6 och 9 §§ i lagen angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären
den 5 juni 1885. (41.)
Föredrogs den 16 maj 1890, och fann Kongl. Maj:t skrifvelsen ej böra till någon Dess
åtgärd föranleda.
22:o af den 17 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående uppförande
af ett kasernetablissement i Jämtland för en artilleridivision. (82.)
Föredrogs den 23 maj 1890, och fann Kongl. Maj:t ärendet icke erfordra någon Dess
åtgärd.
23:o af den 3 maj, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående försäljning
af den s. k. Kommendantsängen vid skansen Kronan i Göteborg. (45.)
Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 23 maj 1890 och meddelades vederbörande myndig¬
heter till kännedom, hvarjämte arméförvaltningen anbefalldes att inkomma med utredning
beträffande åtskilliga i sammanhang med försäljningen stående frågor.
Sedan utlåtande i fråga om stadsplan för det till försäljning bestämda området till
Kongl. Maj:t afgifvits samt öfverintendentsembetet däröfver afgifvit yttrande, är ärendet
i denna del nu beroende på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.
24:o af den 19 maj, angående inskränkning af skyldigheten att förrätta syner å
indelta arméns torp. (85.)
Föredrogs den 30 maj 1890, och anbefalldes arméförvaltningen att efter vederbörandes
hörande underdånigt utlåtande häröfver afgifva.
Sedan detta utlåtande till Kongl. Maj:t inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 31
december 1890, och fann Kongl. Maj:t skäligt i nåder förordna, att de i tjenstgörings-
reglementet föreskrifna besigtningar å arméns soldat- och ryttaretorp hädanefter skola,
där särskilda förhållanden ej annat föranleda, hvart 5:te år förrättas.
25:o af den 16 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde
hufvudtitel. (53.)
Föredrogs den 6 juni 1890 och meddelades arméförvaltningen samt statskontoret till
147
kännedom och efterrättelse, i hvad hvardera embetsverket rörde, äfvensom andra veder¬
börande myndigheter i dem angående delar, hvarvid tillika föreskrefs om vidtagande af
åtgärder, som af de uti skrifvelsen anmälda beslut föranledas.
I anledning af Riksdagens beslut under punkterna 3, 6 och 8 beslöts utfärdande af
nya stater för indelta arméns samtliga regementen och corpser med undantag af Jämtlands
hästjägarecorps samt för Vermlands fältjägarecorps och Gotlands nationalbeväring.
Med anledning af Riksdagens under punkten 7 anmälda beslut om uppsättande å
Karlsborg af eu andra trängbataljon anbefalldes vederbörande myndigheter att inkomma
dels med utlåtande angående bataljonens inqvartering med mera dylikt och dels med förslag
till erforderliga åtgärder för uppsättning af bataljonens personal år 1891.
Med anledning af Riksdagens under punkten 12 gjorda framställning anbefalldes
arméförvaltningen att inkomma med utredning i fråga om beredande af ersättning för
inqvartering af tågande trupper åt de däraf betungade äfvensom med det förslag i ämnet,
som häraf kunde föranledas.
Detta utlåtande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.
Med anledning af Riksdagens beslut under punkten 16 föreskrefs, att gällande be¬
stämmelser om användande af det för år 1890 beviljade extra anslag för tillämpning af
nya värnpligtslagens föreskrifter om de värnpligtiges inskrifning och redovisning skulle ega
tillämping jämväl hvad angår anslaget för år 1891.
26:o af den 19 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (58.)
Anmäld genom finansdepartementet den 6 juni 1890 och transsumt af skrifvelsen, i hvad
den tillhörde landtförsvarsdepartementets handläggning, detta departement meddeladt.
Föredrogs genom landtförsvarsdepartementet den 20 i samma månad och meddelades
vederbörande till kännedom.
27:o af den 7 mars, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående förändrad
lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni 1885. (14.)
Föredrogs den 31 december 1890, och lades till handlingarna, såsom icke föranledande
någon Kongl. Maj:ts åtgärd.
Stockholm den 31 december 1890.
E. von der Lancken.
4:o. Kong!, sjöförsvarsdepartementet.
28:o Riksdagens skrifvelse den 20 maj 1890, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel. (54.)
148
1890 den 6 juni föredragen inför Kongl. Maj:t, hvarvid innehållet af den underdåniga
skrifvelsen delgifvits vederbörande till kännedom och efterrättelse samt föreskrifter med¬
delats om verkställighet af i ämnet fattade beslut.
Stockholm den 31 december 1890.
R. E. Eckerström.
5:o. Kongl. civildepartementet.
29:o Riksdagens skrifvelse af den 24 mars 1890, angående beviljande af vissa för¬
måner för enskilda järnvägsanläggningar. (24.)
Anmäldes den 10 april, och beslöts att Riksdagens skrifvelse skulle delgifvas väg- och
v ätten byggn adssty relsen.
30:o af den 27 mars, med förslag till förordning angående ändrad lydelse af § 16
samt tillägg till § 63 i förordningen om landsting den 21 mars 1862. (26.)
Anmäldes den 18 april, därvid Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen anbefalldes att,
efter vederbörande landstings hörande, afgifva underdåniga utlåtanden i anledning af skrif¬
velsen; och sedan dessa utlåtanden inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 28 november,
då förordning i ämnet beslöts.
31:o af den 2 april, angående inrättande af industrilotterier. (28.)
Anmäldes den 18 april, och anbefalldes kommerskollegium att i ärendet afgifva under¬
dånigt utlåtande.
Detta utlåtande har ännu icke inkommit.
32:o af den 11 april, angående föreskrift för kronofogdar och länsmän att i vissa
fall skriftligen underrätta kommunalstämmas ordförande om allmänna samman¬
träden. (31.)
Anmäldes den 24 april, därvid Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen anbe¬
falldes att afgifva underdåniga utlåtanden i ämnet. Sedan dessa utlåtanden inkommit,
anmäldes skrifvelsen ånyo den 12 december, därvid Kongl. Maj:t beslöt kungörelse
i ämnet.
33:o af den 16 april, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för Borås järnvägsaktiebolag att af bolagets skuld till riksgäldskontoret afbetala
300,000 kronor m. m. (33.)
Anmäldes den 24 april, hvarvid Kongl. Maj:t förordnade, att innehållet af skrifvelsen
skulle delgifvas Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län för Borås järnvägs¬
aktiebolags underrättande.
34:o af den 16 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
för utrotande af ollonborrarna inom Hallands och Kristianstads län. (34.)
Anmäldes den 24 april, då beslut i ärendet meddelades.
149
35:o af den 3 maj, i anledning af Riksdagens år 1889 församlade revisorers be¬
rättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1888. (42.)
Anmäldes den 6 juni, och beslöt Kong!. Maj:t infordra kammarrättens och statskontorets
underdåniga utlåtande.
Detta utlåtande har ännu icke inkommit.
36:o af den 19 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel. (55.)
Anmäldes den 6 juni, därvid erforderliga föreskrifter meddelades, utom i afseende å 7:de
punkten samt en del af 27:de punkten.
Beträffande 7:de punkten anbefallde Kongl. Maj:t, då denna punkt den 29 augusti
anmäldes, landtbruksstyrelsen äfvensom Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands samt
Göteborgs och Bohus län att efter erforderlig utredning inkomma med underdåniga
yttranden och förslag beträffande de åtgärder, som till fiskerinäringens befrämjande, sär¬
skild! i de af Riksdagen angifna syften, borde vidtagas, Kong]. Maj:ts befallningshafvande
i förstnämnda län i hvad anginge kustfisket utefter nämnda län, Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i det senare länet beträffande kustfisket utefter samma län samt landtbruks¬
styrelsen hvad hafsfisket utefter rikets öfriga kuster beträffade.
Sedan dessa yttranden och förslag numera inkommit, är frågan beroende på Kongl.
Maj:ts pröfning.
I den dittills oafgjorda delen af 27:de punkten har Kongl. Maj:t denna dag fattat
beslut.
37:o af den 19 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (58.)
Anmäldes den 11 juli i de delar, som tillhörde civildepartementets handläggning, därvid
erforderliga åtgärder beslötos.
38:o af den 14 maj, angående statsbidrag till föreslagna vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning
af vattensjuka marker samt angående villkoren för sådana statsbidrags åtnju¬
tande. (61.)
Anmäldes den 23 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos.
39:o af den 14 maj, angående fortsättning af statens järnvägsbyggnader. (63.)
Anmäldes den 6 juni, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades.
40:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar af strafflagen och till lag angående ändring i
vissa delar af strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881. (67.)
Anmäldes den 18 juli, i hvad den afsåg dels upphäfvande af stadgandet i kongl. för¬
ordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 om god frejd såsom villkor
för idkande af handel, handtverk eller annat yrke, dels borttagande af samma villkor, där
det förekommer i andra författningar rörande näringsfrihet; och anbefalldes kommers¬
150
kollegium att, efter vedevbörandes hörande, afgifva underdånigt utlåtande i anledning af
denna framställning.
Detta utlåtande har ännu icke inkommit.
41:o af den 15 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
ordning angående försäkring för olycksfall i arbetet. (73.)
Anmäldes den 23 maj och lades till handlingarna.
42:o af den 15 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag till
en riksförsäkringsaustalt. (74.)
Anmäldes den 23 maj och lades till handlingarna.
43:o af den 16 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående byte af mark
mellan kronan och Örebro stad. (75.)
Anmäldes den 23 maj, då erforderligt beslut i ärendet fattades.
44:o af den 16 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående anvisande
af medel för inköp af järnvägen mellan Luleå och norska gränsen. (77.)
Anmäldes den 23 maj. Ärendet beror på vidare handläggning.
45:o af den It) maj, angående inskränkning i den rätt till försäljning af maltdrycker,
som tillkommer tillverkare af sådana drycker. (83.)
Anmäldes den 6 juni, därvid öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länen anbefalldes att afgifva underdåniga utlåtanden.
Sedan dessa utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.
46:o af den 20 maj, angående ändring i grufvestadgan i fråga om dispositionsrätten
öfver mineralfyndiglieter å viss kronojord. (90.)
Anmäldes den 20 juni, och anbefalldes kommerskollegium att inkomma med underdånigt
utlåtande, sedan vederbörande föredragande af bergsärenden, i samråd med af Kongl.
Maj:t utsedde kommitterade, utarbetat förslag till lagbestämmelser i det af Riksdagen
angifna syfte och i sammanhang därmed jämväl tagit i öfvervägande, huruvida därutöfver
och särskilt med afseende å hvad den af Kongl. Maj:t den 14 juni 1889 tillsatta
kommission för undersökning af apatittillgångar i Norrbotten anfört erfarenheten kunde
anses hafva gifvit vid handen att grufvestadgan äfven i andra afseenden kunde tarfva
förändring och i sådant fall därtill afgifvit förslag, samt brukssocietetens fullmäktige i
järnkontoret lemnats tillfälle afgifva yttrande öfver de upprättade förslagen.
Utlåtande i ärendet har ännu icke inkommit.
47:o af den 20 maj, angående statsreglering^ för år 1891 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (93.)
Anmäldes den 13 juni i de delar, som rörde civildepartementet, därvid beslut i anledning
af skrifvelsen fattades.
Stockholm den 31 december 1890.
Hugo Martin.
151
6:o. Kongl. finansdepartementet,
48:o Riksdagens skrifvelse af den 12 februari 1890, angående jämkning af den på
hemman å landet hyllande inqvarteringsbörda. (1.)
Den 21 februari har Kong]. Maj:t låtit utfärda lag i förevarande ämne.
49:o af den 11 mars, angående uppsägande af gällande handelstraktater med Frank¬
rike och Spanien. (15.)
Denna skrifvelse, hvilken jämlikt Kongl. Maj:ts på utrikesdepartementets föredragning den
24 april fattade beslut blifvit till finansdepartementet öfverlemnad, är fortfarande på
Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
50:o af den 21 mars, angående val af fullmäktige i riksbanken. (17.)
51 :o af samma dag, angående val af fullmäktige i riksgäldskontoret. (18.)
Den 3 april äro dessa två skrifvelse)- för Kong]. Maj:t i underdånighet anmälda och, så¬
som icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarna.
52:o af den 29 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
nyad förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfarts-
förhållanden. (27.)
Vid föredragning den 30 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t låtit utfärda förnyad
nådig förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsför-
hållanden.
53:o af den 30 april, angående ändring i villkoren för öfverlåtelse till Göteborgs
stad af eganderätten till kronans andel i förra ostindiska kompaniets fastighet
i nämnda stad. (35.)
Den 2 maj har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta
ärende besluta skulle meddelas vederbörande till kännedom, äfvensom att Kong!, Maj:ts
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län skulle anbefallas ej mindre att å kronans
vägnar om omförmälda egendoms öfverlåtande på Göteborgs stad under de af Kongl.
Maj:t och Riksdagen bestämda villkor med stadsfullmäktige upprätta skriftligt aftal,
däri, på sätt kammarkollegium och statskontoret hemställt, skulle intagas, att fastighets-
andelen öfverlätes med den rätt kronan densamma innehade, än äfven föranstalta därom,
att. sedan på grund af berörda aftal fastigheten under n:r 35 i 2:dra roten i Göteborgs
stad blifvit till kronan afträdd, fri från alla gravationer, kronans eganderätt till denna
fastighet genom lagfart befästades och nyssnämnda aftal jämte öfriga eganderättshandlingar
till fastigheten insändes till kammarkollegium.
54:o af den 3 maj, angående afstående till Umeå stad af ett område utaf länsresi¬
denstomten och den s. k. Döbelns park i nämnda stad. (36.)
Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ärende beslutit, har den 16 maj medde¬
lats vederbörande till kännedom och underdånig efterrättelse.
152
55:o af samma dag, angående upphörande af den inom Kalmar stift utgående s. k.
allhelgonahjälpen. (37.)
Den 16 maj har nådig kungörelse angående upphörande af den inom Kalmar stift ut¬
gående s. k. alhellgonahjälpen blifvit utfärdad.
56:o af samma dag, angående befrielse för sterbhusdelegarne efter aflidne justitie¬
ombudsmannen S. L. Theorells enka, Sofia Wilhelmina Theorell, född von
Schwerin, från erläggande af stämpelafgift vid lagfart å fideikommissegendomen
Borkhult med Gobo och underlydande hemman. (38.)
Den 16 maj har Kongl. Maj:t, med anledning af hvad Riksdagen i förevarande skrifvelse
anmält, förklarat den af f. d. kaptenen Carl Fredrik Theorell och Fjva Magdalena Margaretha
Theorell gjorda ansökning icke till vidare åtgärd föranleda.
57:o af samma dag, angående befrielse från utgifvande till kronan af vissa s. k.
skillnadsarrenden. (39.)
Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslut.it har den 16 maj meddelats
vederbörande, hvarjämte Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets län genom cirkulär
förständigats att meddela de föreskrifter, som kunde däraf påkallas.
58:o af samma dag, angående nedsättning af de på viss jord hvilande grundskatter
m. in. (40.)
Den 16 maj är denna skrifvelse för Kongl. Maj:t anmäld och, såsom icke påkallande
någon åtgärd, lagd till handlingarna.
59:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1889 församlade revisorers be¬
rättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1888. (42.)
Vid föredragning den 16 maj af denna skrifvelse har densamma jämte protokollsutdrag
öfverlemnats till civildepartementet.
60:o af samma dag, angående försäljning af en del utaf den s. k. lasarettstomten
i Falun. (43.)
Den 16 maj har Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut, i hvad det skilde
sig från Kongl. Majrts framställning i förevarande ämne, förklarat, att hvad Kongl. Maj:t
och Riksdagen sålunda beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom äfvensom att,
för den händelse försäljning af tomtdelen på de af Kongl. Maj:t och Riksdagen bestämda
villkor komme till stånd, Kongl. Majrts Befallningshafvande skulle ega att, sedan köpe¬
skillingen blifvit erlagd, å tomtdelen utfärda köpebref.
61 ro af samma dag, angående försäljning till Hvetlanda bysamhälle af viss del af
förra lmradshöfdingebostället 1 mtl Hvetlanda Thomas- och Kullagården n:is 4
och 6. (46.)
Vid underdånig anmälan den 16 maj af förevarande skrifvelse har Kongl. Majrt förordnat,
att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen beslutit i detta ärende skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse, samt att domänstyrelsen skulle anbefallas att, sedan det
rf
158
ifrågavarande området blifvit i författningsenlig ordning åsatt mantal och köpeskillingen
blifvit erlagd, å samma område utfärda köpebref.
62:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvudtitel. (50.)
Den 6 juni har innehållet af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse meddelats riksmarskalks-
embetet och statskontoret till kännedom och efterrättelse.
63:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel. (56.)
Den 6 juni har Kongl. Maj:t med godkännande af Riksdagens beslut rörande anslagen
under sjunde hufvudtiteln, i hvad besluten skilde sig från Kongl. Majrts nådiga framställ¬
ningar i ämnet, förordnat, att förestående skrifvelse skulle delgifvas statskontoret till
kännedom och efterrättelse, i livad på detta embetsverk ankomme, äfvensom att innehållet
af samma skrifvelse i de delar, som rörde andra embetsverk och myndigheter, skulle
dessa meddelas.
Därjemte har Kongl. Maj:t, med föranledande af hvad Riksdagen i 4:de punkten
rörande skogsväsendet anmält, låtit utfärda nådig kungörelse angående uppförande i löne-
staten för skogsstaten af ett tredje ålderstillägg för jägmästare.
64:o af den 19 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (58.)
Vid underdånig anmälan den 6 juni af förevarande skrifvelse liar Kongl. Maj:t förordnat,
att densamma skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än
finansdepartementet, för sådant ändamål till vederbörande departement öfverlemnas samt
att innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle meddelas vederbörande embetsverk till känne¬
dom och efterrättelse; hvarjämte pensionsresolutioner utfärdats för rektorn Per Velins
dotter Anna Velin och generaldirektören M. Duss’ enka Christina Maria Charlotta Huss,
född Bergenstråhle.
65:o af den 11 maj, angående stämpelafgiften. (59.)
Sedan på grund af nådig befallning statskontoret och kammarrätten afgifvit gemensamt
underdånigt utlåtande beträffande den af Riksdagen beslutade ändringen i gällande bestäm¬
melser i fråga om stämpel till gravationsbevis, har Kongl. Maj:t den 5 september låtit
utfärda ny förordning angående stämpelafgiften.
Därjämte har Kongl. Maj:t samma dag uppdragit åt chefen för finansdepartementet
att låta inom nämnda departement utarbeta förslag till sådana bestämmelser, som kunde
finnas erforderliga för att bereda brukare af staten tillhörig jord rättighet att i mål och
ärenden, som anginge förhållandet mellan honom såsom jordens brukare och kronan så¬
som densammas egare, erhålla vederbörande förvaltningsmyndigheters expeditioner utan
stämpelafgift; och har sådant förslag numera blifvit upprättadt och denna dag anmäldt
för Kongl. Maj:t, därvid detsamma remitterats till statskontoret och kammarrätten för
gemensamt underdånigt utlåtandes afgifvande.
6G:o af samma dag, angående villkoren för försäljning af brännvin, (60.)
Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 18,91 års riksdag. 20
154
Sedan öfverståthållareembetet och Kong!. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län
i anledning af förevarande skrifvelse afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden, bar Kong!.
Maj:t den 28 november, i sammanhang med anmälan af Riksdagens underdåniga skrif¬
velse den 19 sistlidne maj i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga proposition angående för¬
ändrade bestämmelser i fråga om denaturering af brännvin, i hvad denna skrifvelse inne¬
fattade anmälan, att Kong!. Maj:ts i omförmälda proposition framställda förslag till för¬
ändrad lydelse af §§ 18 och 36 i nådiga förordningen angående villkoren för försäljning
af brännvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker den 29 maj 1885 blifvit
af Riksdagen bifallet, låtit sig föredragas ofvanstående skrifvelse, i hvad densamma inne¬
fattade anmälan, att Riksdagen för sin del besluta viss ändring af § 34 mom. 2 i före-
nämnda nådiga förordning; och har Kongl. Maj:t därvid bifallit Riksdagens i fråga om
ändrad lydelse af § 34 mom. 2 i omförmälda nådiga förordning fattade beslut samt för¬
ordnat, att rörande de nu förevarande ändringarna i förordningen angående försäljning af
brännvin skulle utfärdas nådig kungörelse, att lända till efterrättelse från och med den 1
januari 1891.
Ofvanstående skrifvelse i hvad den innefattar anhållan, att Kongl. Maj:t måtte, efter
verkställd utredning, för nästa Riksdag framlägga förslag i syfte att inskränka möjlig¬
heten för spritvaruliandlande att å annat ställe än det, där lian utöfvar sin försäljnings¬
rätt, drifva handel med brännvin, är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
67:o af den 14 maj, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsum-
mor. (62.)
Den 23 maj har Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut meddelats statskon¬
toret till kännedom.
68:o af den 13 maj, angående tullbevillningen. (64.)
Vid föredragning den 13 juni af denna skrifvelse bar Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig
kungörelse angående fortsatt tillämpning af tulltaxan den 19 augusti 1889 med vissa
ändringar.
69:o af den 14 maj, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition med förslag till lag,
innefattande tillägg till förordningen angående sparbanker den 1 oktober
1875. (65.)
Sedan högsta domstolen afgifvit infordradt utlåtande öfver det af Riksdagen för dess del
antagna förslag till lag i förevarande ämne, har Kong]. Maj:fc den 5 september godkänt
Riksdagens ifrågavarande förslag samt, i öfverensstämmelse därmed, låtit utfärda lag,
innefattande tillägg till ofvannämnda förordning.
70:o af samma dag, angående ändrade bestämmelser rörande ekonomisk besigtning
å kronojord. (66.)
Den 23 maj har Kongl. Maj:t anbefallt kammarkollegium att i anledning af denna skrif¬
velse afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.
71:o af den 15 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
nyade förordningar angående Sveriges allmänna hypoteksbank och angående de
155
allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksam¬
het skola till efterrättelse lända. (71.)
Vid föredragning den 16 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t, med godkännande af
Riksdagens i skrifvelsen anmälda beslut, i hvad det afveke från Kongl. Maj:ts nådiga
proposition i ämnet, låtit utfärda förnyade nådiga förordningar angående Sveriges allmänna
hypoteksbank och angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande
och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.
72:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag,
innefattande tillägg till förordningen angående en postsparbank för riket den
22 juni 1883. (72.)
Vid föredragning den 24 oktober af ifrågavarande skrifvelse hav Kongl. Maj:t låtit utfärda
lag, innefattande tillägg till ofvannämnda förordning.
73:o af den 17 maj, angående ändring af § 4 i lagen för Rikets Ständers bank. (78.)
Sedan högsta domstolen afgifvit infordradt utlåtande öfver det af Riksdagen för dess del
antagna förslag till ändrad lydelse af § 4 i lagen för Rikets Ständers bank den 1 mars
1830, sådan denna § lydde enligt nådiga förordningen den 3 juli 1885, har Kongl. Maj:t
den 5 september godkänt Riksdagens berörda förslag samt i öfverensstämmelse därmed
utfärdat författning i ämnet.
74:o af samma dag, angående ändringar uti instruktionen för Riksdagens revisorer
vid riksbankens afdelningskontor i orterna. (79.)
Den 23 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse om hvad Riksdagen, enligt
anmälan i förestående skrifvelse, beslutit.
75:o af samma dag, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. (80.)
Den 5 september har Kongl. Magt, i enlighet med Riksdagens därom gjorda anhållan,
låtit utfärda nådig kungörelse i anledning af Riksdagens beslut angående riksbankens sty¬
relse och förvaltning.
76:o af den 19 maj, angående utsträckning till samtliga lappområden i riket af gäl¬
lande förbud mot införsel af spirituösa i lappmarkerna. (84.)
Sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs och Jemtlauds län, livar för sig,
inkommit med infordradt underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens i förevarande
skrifvelse gjorda framställning, har Kongl. Maj:t den 12 innevarande månad anbefallt
kommerskollegium och generaltullstyrelsen att öfver samma framställning afgifva gemen¬
samt underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.
77:o af samma dag, angående förändrade bestämmelser i fråga om denaturering af
brännvin. (89.)
Vid föredragning den 10 oktober af denna skrifvelse, i hvad den innefattade anmälan, att
Kongl. Maj:ts i proposition den 7 nästförutgångne mars framställda förslag till förändrad
lydelse af §§ 10 och 12 i nådiga förordningen angående villkoren för tillverkning af bränn¬
vin den 13 juli 1887, sådana nämnda §§ lydde enligt nådiga kungörelsen den 28 mars
156
1888, blifvit af Riksdagen bifallet, bär Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse an¬
gående ändrad lydelse af §§ 10 och 12 i berörda nådiga förordning.
Den 28 november bar Kongl. Maj:t, i sammanhang med anmälan af Riksdagens
underdåniga skrifvelse den 11 sistlidne maj, angående vilkoren för försäljning af bränvin,
i hvad densamma innefattade anmälan, att Riksdagen för sin del besluta viss ändring af
§ 34 mom. 5 i nådiga förordningen angående villkoren för försäljning af brännvin och an¬
dra brända eller degtillerade spirituösa drycker den 29 maj 1885, låtit för sig ånyo före¬
dragas ofvan först omförmälda skrifvelse, i hvad den innefattade anmälan, att Kongl.
Maj:ts i förenämnda proposition den 7 mars innevarande år framställda förslag till för¬
ändrad lydelse af §§ 18 och 3 6 i berörda nådiga förordning blifvit af Riksdagen bifallet;
och har Kongl. Maj:t därvid, med bifall till Riksdagens i fråga om ändrad lydelse af §
34 mom. 2 i sistnämnda nådiga förordning fattade beslut, låtit utfärda nådig kungörelse
rörande de nu förevarande ändringarna i samma förordning.
Riksdagens i skrifvelsen angående förändrade bestämmelser i fråga om denaturering
af brännvin gjorda anhållan, det täcktes Kongl. Maj:t, så snart erfarenhet vunnits om den
omfattning, i hvilken denaturering af brännvin förekomme, för Riksdagen framlägga förslag
till bestämmelser om den afgift, som skall för dylik denaturering erläggas, är på Kongl.
Maj:ts pröfning beroende.
78:o af den 20 maj, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (91.)
Den 30 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående den vid inneva¬
rande års riksdag åtagna bevillning af fast egendom samt af inkomst.
79:o af samma dag, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (92.)
Innehållet af Riksdagens förestående skrifvelse har den 6 juni meddelats statskontoret till
kännedom och efterrättelse.
80:o af samma dag, angående statsregleringen för år 1891 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (93.)
Vid föredragning den 30 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att
Riksdagens däruti anmälda beslut skulle meddelas statskontoret till kännedom och efter¬
rättelse, samt att statskontoret skulle dels bemyndigas att af det till inlösen af skatte-
frälseräntör m. m. afsätta belopp, så långt detsamma lemnade tillgång, godtgöra sig för
de belopp, som för ändamålet blifvit förskjutna, och i öfrigt bestrida de med räntornas
inlösen förenade utbetalningar, dels erhålla föreskrift att före utgången af år 1891 till
riksgäldskontoret öfverlemna det belopp, Riksdagen för samma år anvisat att till byggnads¬
fonden för riksdags- och riksbankshus afsättas.
Därjämte har Kongl. Maj:t befallt, att transsumt af ifrågavarande skrifvelse, i hvad
den rörde sättet för anskaffande och bestridande af vissa anslag för järnvägsmateriel och
järnvägsbyggnader, skulle jämte protokollsutdrag öfverlemnas till civildepartementet; och
kommer denna skrifvelse icke vidare att på finansdepartementets föredragning för Kongl.
Maj:t anmälas.
/
157
81:0 af den 21 maj, angående upprättadt. nytt, reglemente för riksgäldskontor. (94.)
Den 30 maj är denna skrifvelse i underdånighet anmäld och, såsom icke påkallande nå¬
gon åtgärd, lagd till handlingarna.
82:o af samma dag, med ny riksstat. (95.)
Vid underdånig anmälan den 6 juni af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att, jämte meddelande af Riksdagens uti skrifvelsen anmälda beslut angående disposition
vid statsregleringen för nästkommande år af besparingarna å hufvudtitlarne, berörda riks¬
stat skulle tillställas statskontoret till kännedom och efterrättelse.
Stockholm den 31 december 1890.
Hans Wachtmeister.
7:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet.
83:o Riksdagens skrifvelse af den 19 mars 1890, med förslag till förordning an¬
gående tillägg till § 23 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd den 21 mars 1862. (16.)
Kongl. Maj:t har den 2 maj utfärdat nådig förordning i ämnet.
84:o af den 27 mars, angående sådan ändring i gällande kommunal- och folkskole-
lagstiftning, att, där kyrkoförsamling består af flera kommuner, hvarje kom¬
mun må ega rätt att förvalta sitt skolväsende och inom sig utse skolråd. (25.)
Kongl. Maj:t har den 9 maj låtit anbefalla samtliga Kongl. Maj:ts befallningshafvande
och domkapitlen äfvensom Stockholms stads konsistorium att i ärendet afgifva utlåtanden,
Indika utlåtanden ännu icke fullständigt inkommit.
85:o af den 3 maj, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Vissefjerda Storegård n:r 1 i Kalmar
län. (44.)
Kongl. Maj:t har den 30 maj meddelat beslut i detta ärende.
86:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel. (57.)
Kongl. Maj:t har den 6 juni in eddela Ver Ibrd erliga föreskrifter i ämnet.
87:o af den 16 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Bjuf n:r 3 i Malmöhus län. (76.)
Kongl. Maj:t har den 30 maj meddelat beslut i detta ärende.
88:o af den 20 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ordnande af
den allmänna och enskilda helso- och sjukvården i riket. (86.)
Kongl. Maj:t har den 31 oktober låtit utfärda dels instruktion för läkare, som äro för
helso- och sjukvården inom visst område anställde, äfvensom för andre, som utöfva läkare-
158
konsten; dels taxa för arfvode åt visse i civil tjenst anställde läkare för enskild sjukvård
och för intyg, meddelade på enskild begäran, äfvensom för tjenstförrättningar, verkställda
enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag; dels kungörelse om ändrad lydelse
af §§ 1, 11, 26, 27 och 33 i Kongl. Maj:ts nådiga helsovårdsstadga för riket den 25
september 1874; dels kungörelse angående ny reglering af provinsialläkarestaten; dels
oek kungörelse angående statsbidrag till aflönande af extra provinsialläkare; hvarjämte
Kongl. Maj:t i öfrigt meddelat erforderliga beslut i anledning af Riksdagens ifrågavarande
skrifvelse.
89:o af den 20 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående skyldighet att anskaffa och underhålla bostad eller lemna hyres-
ersättning åt provinsialläkare. (87.)
Kongl. Maj:t har den 31 oktober meddelat beslut häröfver i sammanhang med nästföre¬
gående ärende.
9:o af den 19 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrade be¬
stämmelser med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna. (88.)
Kongl. Maj:t har dels den 6 juni uppdragit åt eu kommitté att utarbeta förslag till
vissa ändringar i gällande stadga för rikets allmänna läroverk m. in., dels och den 12
september och den 31 december meddelat beslut rörande vissa punkter af Riksdagens
ifrågavarande skrifvelse; hvaremot öfriga punkter i samma skrifvelse ännu äro beroende
på Kongl. Maj:ts pröfning.
Stockholm den 31 december 1890.
K. S. Husberg.
159
Förteckning öfver de i förestående uppgifter upptagna genom Riksda¬
gens underdåniga skrivelser anliänggiggjorda ärenden, hvilka vid utgången
af år 1890 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t förevarit
till slutligt afgörande.
Kongl. justitiedepartementet.
9:o Riksdagens skrifvelse af den 11 april, angående utredning, huruvida och under
hvilka villkor statsmakten må kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af
embetsman genom felaktig embetsförvaltning vållas. (30.)
15:o af den 14 maj, angående ändring i gällande stadgande!! om fängelsestraffs
verkställande. (68.)
16:o af samma dag, angående förmånsrätt för arbetares fordran å ogulden arbets¬
lön. (69.)
Kongl. landtförsvarsdepartementet.
23:o af den 3 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af den s. k. Kommendantsängen vid skansen Kronan i Göteborg. (45.)
25:o af den 16 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel. (53.)
Kongl. civildepartementet.
31:o af den 2 april, angående inrättande af industrilotterier. (28.)
35:o af den 3 maj, i anledning af Riksdagens år 1889 församlade revisorers be¬
rättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1888. (42.)
160
36:o af den 19 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstadens sjette
hufvudtitel. (55.)
40:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar af strafflagen och till lag angående ändring i
vissa delar af strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881. (67.)
44:o af den 16 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande
af medel för inköp af järnvägen mellan Luleå och norska gränsen. (77.)
45:o åt den 19 maj, angående inskränkning i den rätt till försäljning af maltdryc¬
ker, som tillkommer tillverkare af sådana drycker. (83.)
48:o af den 20 maj, angående ändring i grufvestadgan i fråga om dispositionsrätten
öfver mineralfyndigheter å viss kronojord. (90.)
Kongl. finansdepartementet.
49:o af den 11 mars, angående uppsägande af gällande handelstraktater med Frank¬
rike och Spanien. (l5.)
65:o af den 11 maj, angående stämpelafgiften. (59.)
66:o af samma dag, angående villkoren för försäljning af brännvin. (60.)
70:o af den 14 maj, angående ändrade bestämmelser rörande ekonomisk besigtning
å kronojord. (66.)
76:o af den 19 maj, angående utsträckning till samtliga lappområden i riket af
gällande förbud mot införsel af spirituösa i lappmarkerna. (84.)
77:o af samma dag, angående förändrade bestämmelser i fråga om denaturering af
brännvin. (89.)
Kongl. ecklesiastikdepartementet.
84:o af den 27 mars, angående sådan ändring i gällande kommunal- och folkskole-
lagstiftning, att, där kyrkoförsamling består af flera kommuner, hvarje kommun
må ega rätt att förvalta sitt skolväsende och inom sig utse skolråd. (25.)
90:o af den 19 maj, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående ändrade be¬
stämmelser med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna. (88.)
II.
Förteckning å de vid riksdagarne före år 1890 till Kongl. Majd af¬
låta underdåniga skrivelser, hvilka i justitieombudsmannens till 1890 års
Riksdag afgifna embetsberättelse finnas upptagna såsom i sin helhet eller till
någon del hos Kongl. Majd oafgjord a, jämte uppgift d de åtgärder, som
sedermera blifvit med dem vidtagna.
l:o. Kongl. justitiedepartementet.
1:° Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1879, angående förändrad lagstiftning om
skillnad i trolofning och äktenskap. (54.)
Kongl. Maj:t har den 21 nästlidne november uppdragit åt en särskild kommitté att ut¬
arbeta lagförslag i detta med flera därmed sammanhängande ämnen.
2:o af den 9 maj 1880, angående utsträckning af tiden för straffarbetes fullgörande
i enrum, samt om utbyte i vissa fall af nämnda straffart mot annan sådan. (40.)
Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.
3:o af den 26 april 1882, om lagbestämmelser angående de rättsförhållanden, som
uppstå genom samegendom i stadsfastighet, samt beträffande delning af sådan
fastighet. (31.)
Det kommittén för lagstiftning angående stadsplaners genomförande gifua uppdrag i an¬
ledning af förevarande skrifvelse anstår tills vidare, enligt Kongl. Majts därom fattade
beslut.
4:o af den 7 maj 1884, om framläggande af förslag till vissa ändringar och till-
lägg i gällande lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhål¬
landen. (39.)
Ärendet har sedan sista förteckning afgafs ej undergått vidare behandling.
Justitieombudsmannens embetsberättelse till 18 Hl års riksdag. 21
162
5:o af den 9 maj 1884, angående lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhål¬
landen, som uppstå mellan kommunerna och enskilde i följd af fastställande
af planer för, eller vid utförande af beslut om reglering af gator, torg eller
allmänna platser i stad eller köping eller å annan ort, för hvars bebyggande
stadganden lika med de för stad gällande anses böra på grund af befolkningens
täthet tillämpas. (42.)
Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.
6:o af den 12 maj 1885, angående utredning af hvad som bör vara att till fast,
eller lös egendom hänföra. (50.)
Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.
7:o af den 20 maj 1885, om framläggande af förslag till ny lag om aktiebolag. (71.) •
Den i ärendet tillsatta kommitté liar den 30 juni 1890 afgifvit lagförslag i detta med
flera därmed sammanhängande ämnen; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.
8:o af den 16 mars 1886, om ändring i förordningen angående särskilda samman¬
komster för andaktsöfning den 11 december 1868. (20.)
Öfverlemnad till behandling af den här ofvan under u:r 1 omförmälda kommitté.
9:o af den 2 maj 1888, angående ändringar i skiftesstadgan den 9 november
1886. (41.)
Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.
10:o af samma dag, angående ändrade föreskrifter i fråga om arfvode för konkurs¬
bos förvaltning. (43.)
Lag i ämnet utfärdad den 18 april 1890.
11 :o af den 26 februari 1889, angående ändrade bestämmelser rörande fastställelse
af ackord i konkurs. (5.)
Högsta domstolens utlåtande är häröfver infordradt.
12:o af den 9 mars 1889, angående prestedens utbytande mot ett löfte. (12.)
Sedan öfver Riksdagens ifrågavarande framställning utlåtanden afgifvits af samtliga dom¬
kapitlen i riket äfvensom Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium, liar ärendet
blifvit öfverlemnadt till behandling af den här ofvan under n:r 1 omförmälda kommitté.
13:o af den 12 mars 1889, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 ka¬
pitlet 1 § kyrkolagen. (15.)
Sedan öfver Riksdagens ifrågavarande framställning utlåtanden afgifvits af samtliga dom¬
kapitlen i riket äfvensom Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium, har ärendet
öfverlemnats till behandling af den här ofvan under n:r 1 omförmälda kommitté.
14:o af den 29 mars 1889, om tillägg till gällande bestämmelser angående sak¬
öreslängd. (25.)
Öfver denna framställning hafva rikets hofrätter afgifvit utlåtanden efter hörande af hä-
radshöfdingarne i de domsagor, der ting hållas enligt förordningen den 17 maj 1872;
och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.
163
15:o af den 1 maj 1889, angående återställandet af till landtdomstol i hufvudskrift
ingifven handling. (40.)
Sedan öfver denna framställning rikets hofrätter, efter vederbörande häradshöfdingars hö¬
rande, afgifvit utlåtanden, har ärendet den 10 oktober 1890 i statsrådet anmälts; och
förklarade Kongl. Maj:t, att Riksdagens ifrågavarande framställning icke skulle till vidare
åtgärd föranleda.
16:o af samma dag, angående ersättning till nämndemän för inställelse vid urtima
ting för ransakning i brottmål. (41.)
Statskontorets i ärendet infordrade utlåtande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.
17:o af den 8 maj 1889, angående skyldighet för staten att i vissa fall bekosta
hemförskaffning af svenskt fartygs befälhafvare och manskap. (46.)
Ärendet har sedan tiden för sist afgifna förteckning ej undergått vidare behandling.
18:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående skyldighet
för enskilde att fullgöra reqvisition för krigsbehof samt att till krigsbruk afstå
hästar och fordon. (47.)
Proposition i ämnet aflåten till 1890 års riksdag med förslag till ändrad lydelse af 74
§ regeringsformen.
19:o af samma dag, angående behörighet för svensk domstol att upptaga vissa mål
mot utländsk man. (49.)
Sedan nya lagberedningen afgifvit förslag till lag i ämnet, hvaröfver högsta domstolen
inkommit med infordradt utlåtande, afvaktas Kongl. Maj:ts vidare beslut i frågan.
Stockholm den 31 december 1890.
Karl Lindbäck.
2:o. Kong!, landtförsvarsdepartementet.
20:o Riksdagens skrifvelse af den 20 april 1886, i anledning af Riksdagens år 1885
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvalt¬
ning år 1883. (30.)
Vid anmälan inför Kongl. Maj:t den 21 maj 1886 af denna underdåniga skrifvelse hafva
i anledning af den utaf Riksdagen i fråga om arméförvaltningens räkenskaper gjorda hem¬
ställan arméförvaltningen och statskontoret blifvit anbefallda att med gemensamt utlåtande
i detta ämne inkomma.
Detta utlåtande har ännu icke blifvit till Kongl. Maj:t afgifvet.
164
21:o af den 14 maj 1889, i fråga om sammanförandet i en författning af gäl¬
lande bestämmelser angående vissa rust- och rotehållare åliggande skyldig¬
heter. (76.)
Vid föredragning den 24 maj 1889 af förbemälda skrifvelse uppdrog Kongl. Maj:t åt
ombudsmannen i arméförvaltningen, vice häradshöfdingen C. H. Weidenhielm, att utarbeta
och till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till den af Riksdagen begärda sammanfattning
af ifrågavarande föreskrifter.
Detta förslag har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.
Stockholm den 31 december 1890.
E. von der Lancken.
3:o. Kongl. civildepartementet.
22:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj 1882, i anledning af Riksdagens år 1881
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvalt¬
ning under år 1879. (75.)
Den 20 oktober 1882 blef denna skrifvelse, i livad den rörde Ultuna och Alnarps landt¬
bruksinstitut, föredragen, och anbefalldes kommittén för afgifvande af förslag till den
lämpligaste organisationen af rikets landtbruksläroverk att, i sammanhang med fullgörande
af sitt uppdrag, jämväl yttra sig om Riksdagens framställning i fråga om bokföringssättet
vid instituten.
Kommitténs förslag i ämnet anmäldes den 19 september 1884 och remitterades
till Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande att, efter vederbörande hushållningssällskaps
hörande, afgifva underdåniga utlåtanden. Sedan desse sig yttrat och jämväl öfrige veder¬
börande myndigheter blifvit i ärendet hörde, beslöt Kongl. Maj:t den 12 januari 1889
proposition till Riksdagen angående förändrad organisation af Ultuna landtbruksinstitut.
Beträffande Alnarps landtbruksinstitut är ärendet ännu beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.
23:o af den 10 maj 1884, angående förbindelse medelst ångfärja mellan Helsingborg
och Helsingör, eller Malmö och Köpenhamn. (28.)
Anmäldes den 23 maj 1884, hvarvid chefen för civildepartementet bemyndigades att utse
kommitterade för afgifvande af betänkande i frågan. Sedan från desse kommitterade ytt¬
rande inkommit, remitterades ärendet den 3 oktober 1884 till styrelsen för statens järn¬
vägstrafik samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för afgifvande af gemensamt utlåtande.
Sedan detta utlåtande nu inkommit, är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.
24:o af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel. (49.)
165
1 anledning af livad denna, den 30 maj 1884 anmälda skrifvelse, bland annat, innehöll,
tillsattes den 3 oktober 1884 en kommitté med uppdrag ej mindre att utreda, om och i
hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbets¬
givare och arbetare beträffande olycksfall i arbetet äfvensom för beredande af ålderdoms-
försäkring åt arbetare och med dem jämförliga personer, än äfven att därefter afgifva de
förslag, hvartill utredningen gåfve anledning.
, Den 18 september 1888 inkom kommittén med betänkande, innefattande, bland
annat, förslag till
a) ändringar i byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874.
Sedan öfver detta förslag infordrade underdåniga utlåtanden inkommit, har Kongl.
Maj:t den 20 juni 1890 utfärdat kungörelse angående tillägg till § 42 af nämnda stadga.
b) lag om försäkring för olycksfall i arbetet;
c) förordning angående riksförsäkringsanstalten.
Sedan vederbörande blifvit öfver dessa förslag hörde, beslöt Kongl. Maj:t den 12
mars 1890 särskilda propositioner till Riksdagen i de uti förslagen omhandlade ämnen.
d) lag om sjöfolks försäkring för olycksfall i tjensten.
Öfver detta sista förslag har kommerskollegium afgifvit underdånigt utlåtande; och
är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.
Under år 1889 inkom kommittén med
e) utlåtande och förslag till ändringar i reglementena för sjömanshusen och handels¬
flottans pensionsantalt, hvilket utlåtande anmäldes den 25 januari 1889, då kommers-
kollegium anbefalldes att, efter inhemtande af yttranden öfver ifrågavarande förslag från
direktionerna för sjömanshusen i riket äfvensom från direktionen öfver förenämnda pensions-
anstalt, inkomma med dessa yttranden och eget underdånigt utlåtande.
Detta utlåtande har ännu icke inkommit.
f) utlåtande och förslag till lag om ålderdomsförsäkring jämte alternativt förslag
därtill.
Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 7 juni 1889, då Kongl. Maj:t dels beslöt anbe¬
falla öfversfcåthållareembetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen att öfver om-
förmälda förslag afgifva underdåniga utlåtanden, dels ock förordnade, att handlingarna i
ärendet skulle öfverlemnas till chefen för finansdepartementet för att tagas i öfvervägande
vid verkställande af den genom nådigt beslut den 29 oktober 1888 anbefallda utredning
angående åtskilliga med skattelagstiftningen i samband stående frågor.
Sedan myndigheternas utlåtanden inkommit samt ett af chefen för finansdeparte¬
mentet infordradt yttrande öfver omförmälda förslag afgifvits af generaldirektören F. A.
Anderson, generaltulldirektören G. W. L. Lönegren, kammarherren grefve N. G. A. Sparre
och ledamoten af Riksdagens andra kammare Diss Olof Larsson, hvilka personer departe¬
mentschefen, med stöd af ofvanberörda nådiga beslut den 29 oktober 1888, tillkallat för
att deltaga i den uti samma beslut omförmälda utredning, har Kongl. Maj:t, uppå be-
mälde departementschefs föredragning, den 19 december 1890 förordnat att sistberörda
166
yttrande skulle till civildepartementet öfverlemnas för den vidare behandling, som kunde
på detta departement ankomma.
Ärendet är beroende på vidare handläggning,
g) utlåtande och förslag till lag om sjukkassor.
Sedan i anledning af detta, den 31 december 1889 anmälda förslag ej mindre
kommerskollegium än äfven högsta domstolen afgifvit utlåtande, är frågan nu beroende på
Kong]. Maj:ts pröfning.
25:o af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående den så kallade all¬
männa strömrensningen. (20.)
Anmäldes den 27 mars 1885 och remitterades till kammarkollegii utlåtande efter läns¬
styrelsernas hörande.
Detta utlåtande har ännu icke inkommit.
26:o af den 7 juli 1887, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel. (29.)
Sedan kammarkollegium och statskontoret afgifvit den 13 juli 1887 infordradt under¬
dånigt utlåtande i anledning af hvad Riksdagen under åttonde punkten anfört, beslöt
Kong]. Maj:t den 10 oktober 1890 kungörelse angående ändrade bestämmelser rörande
arfvode för auktion å utmätt fastighet på landet.
27:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12 februari
1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och be¬
gagnande iakttagas bör. (46.)
Anmäldes den 25 maj 1888 och öfverlemnades, så vidt den afsåg ompröfning af de i
passagerarefartyg befintliga ångpannor, till de personer, hvilka erhållit nådigt uppdrag att
inom civildepartementet biträda med utredning af frågan, om hvilka kontrollföreskrifter
lämpligen borde meddelas till förekommande af ångpannors exploderande; hvarjämte Kongl.
Maj:t förklarade sig framdeles vilja besluta om de åtgärder, hvartill skrifvelsen i öfrigt
borde föranleda.
Sedan bemälde personer numera fullgjort sitt uppdrag, är den i Riksdagens skrif¬
velse behandlade frågan beroende på vidare handläggning.
28:o af den 3 april 1889, med förslag till förordning angående ändrad lydelse af
§ 47 mom. 2 och § 48 i förordningen om landsting den 21 mars 1862. (26.)
Anmäld den 25 april 1889 och, sedan infordrade underdåniga utlåtanden inkommit, ytter¬
ligare den 28 november 1890, därvid Kongl. Maj:t fann Riksdagens beslut icke till nå¬
gon åtgärd föranleda.
29:o af den 26 april 1889, i fråga om ändring i förordningen angående utvidgad
näringsfrihet den 18 juni 1864. (38.)
Anmäldes den 10 maj 1889, och anbefalldes därvid kommerskollegium att, efter öfver-
ståthållareembetets och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i länen hörande, afgifva under¬
dånigt utlåtande i ämnet.
Detta utlåtande har ännu icke inkommit.
167
30:o af den 1 maj 1889, om ändring i kongl. kungörelsen angående uppbörd af
afgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsan stal ter den 22 oktober
1886. (39.)
Anmäldes den 24 maj 1889, hvarvid Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen anbefalldes
att afgifva underdåniga utlåtanden i ämnet; och sedan dessa inkommit, remitterades ärendet
den 19 juni 1890 till statskontorets utlåtande.
Detta utlåtande har ännu icke inkommit.
31 :o af den 14 maj 1889, i fråga om ändring af § 22 i kongl. förordningen angå¬
ende patent den 16 maj 1884. (77.)
Anmäldes den 24 maj 1889 och, sedan från kommerskollegium då infordradt underdånigt
utlåtande inkommit, ytterligare denna dag, hvarvid Kongl. Maj:t beslöt inhemta högsta
domstolens utlåtande i ämnet.
32:o af den 15 maj 1889, angående rätt för kronan att å viss kronojord tillgodo¬
njuta den i 3 kapitlet grufvestadgan omförmälda jordegareandel. (78.)
Anmäldes den 24 maj 1889, och anbefalldes därvid kommerskollegium att afgifva under¬
dånigt utlåtande i ärendet.
Detta utlåtande har ännu icke inkommit.
Stockholm den 31 december 1890,
Hugo Martin.
4:0. Eongl. finansdepartementet.
33:o Riksdagens skrifvelse af den 25 juli 1863, i anledning af väckt fråga om
närmare bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt till krono-
nybyggen. (109.)
Sedan ett af landshöfdingen E. Poignant enligt nådigt uppdrag utarbetadt förslag till för¬
ordning om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jämte däröfver af läns¬
styrelserna afgifna yttranden, remitteradt till kammarkollegium, och kollegium inkommit
med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
34:o af den 24 mars 1871, angående omarbetande af kongl. förordningen om mantals-
och skattskrifningarnas förrättande. (6.)
Sedan Riksdagen, under åberopande af förevarande skrifvelse, i underdånig skrifvelse den
12 mars 1889 anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta samt om möjligt till nästa
Riksdag framlägga förslag till ny författning uti ifrågavarande ämne, hafva två alternativa
förslag till förordning rörande mantalsskrifning blifvit inom finansdepartementet med biträde
af särskildt tillkallade sakkunnige personer upprättade.
Vid föredragning den 31 januari innevarande år af dessa förslag har Kong]. Maj:t
anbefallt statskontoret och kammarrätten att efter öfverståthållareembetets och Kongl.
168
Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga län hörande afgifva gemensamt underdånigt
utlåtande ej mindre i anledning af det i kommitterades förslag n:r 2 innefattade förslag
om mantalsskrifningstidens framflyttande till början af mantalsåret och hvad med detta
förslag egde sammanhang än äfven öfver de af kommitterade utarbetade formulär.
Vidare har den under den 7 december 1888 för afgifvande af förslag beträffande
ordnandet af kyrkoskrifningen i riket tillsatta kommitté afgifvit infordradt underdånigt
yttrande öfver ifrågavarande förslag till mantalsskrifning, hvilket yttrande blifvit remit-
teradt till statskontoret och kammarrätten för att tagas i öfvervägande vid afgifvande af
ofvanberörda genom nådig remiss den 31 januari innevarande år från bemälda embetsverk
infordrade utlåtande; och har detta utlåtande ännu icke till Kong]. Maj:t inkommit.
35:o af den 6 juli 1887, angående ändring af hypoteksföreningarnes verksamhet. (65.)
Den 12 mars innevarande år har Kong!. Maj:t aflåtit nådig proposition till Riksdagen
med förslag till förnyade förordningar angående Sveriges allmänna liypoteksbank och an¬
gående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verk¬
samhet skola till efterrättelse lända.
36:o af den 7 maj 1888, angående upplåtelse af odlingslägenlieter å kronoparkerna
i Norrland. (49.)
Vid föredragning den 18 maj 1888 af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t anbefallt
domänstyrelsen att, efter inhemtande af vederbörande länsstyrelsers och skogsförvaltnings
yttranden, verkställa utredning i berörda ämne samt därefter till Kongl. Maj:t inkomma
med det underdåniga yttrande och förslag, hvartill den verkställda utredningen kunde
föranleda; och har sådant yttrande och förslag ännu ej af domänstyrelsen afgifvits.
87:o af den 11 maj 1888, angående tiondefrihet för Höganäs stenkolsverk. (78.)
Sedan i anledning af denna Riksdagens skrifvelse kammar- och kommerskollegierna, efter
förnyad utredning med särskild hänsyn till utfärdade stadganden rörande stenkolsfyndig-
heters eftersökande och bearbetande, gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande
beträffande frågan, huruvida Höganäs stenkolsverk vore i åtnjutande af några sådana
privilegier eller förmåner, hvilkas upphörande borde göras till villkor för eftergift af den
stenkolsverket åliggande tiondeskyldighet, har Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus
län på grund af nådig remiss till Kongl. Maj:t inkommit med från Höganäs stenkols¬
aktiebolag inhemtadt yttrande.
Detta ärende är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
38:o af samma dag, med anhållan om inledande af underhandlingar med norska
regeringen om nya bestämmelser i kongl. förordningen den 29 maj 1874,
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden
m. m. (80.)
Den 21 februari innevarande år har Kongl. Maj:t aflåtit nådig proposition till Riksdagen
med förslag till förnyad förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och
sjöfartsförhållanden.
39:o af den 12 maj 1888, angående sammanslagning af post- och telegrafverken. (81.)
Denna skrifvelse är den 13 december 1889 anmäld för Kongl. Maj:t, som därvid tillsatt
eu kommitté med uppdrag att verkställa utredning i det af Riksdagen begärda hänseende.
40:o af den 2 maj 1888, angående förbud för ledamöter af sparbanks styrelse och
styrelsen biträdande tjensteman att ikläda sig borgensansvar för lån af spar¬
bankens medel. (45.)
Den 7 mars innevarande år har Kongl. Maj:t aflåtit nådig proposition till Riksdagen
med förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen angående sparbanker den 1
oktober 1875.
41 :o af den 12 mars 1889, om ny författning angående mantals-och skattskrifnin-
garnas förrättande. (14.)
I fråga om de med anledning af förevarande skrifvelse vidtagna åtgärder hänvisas till
hvad ofvan under 34:o blifvit omförmäldt.
42:o af den 20 april 1889, angående bevillningsafgiften för särskilda-förmåner ocli
rättigheter. (35.)
Sedan, i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda anhållan om utarbetande
af förslag till förändrade bestämmelser rörande bevillningsafgifter af utländingar för kon¬
serter eller dramatiska och andra föreställningar, inom finansdepartementet upprättats
förslag i det af Riksdagen angifna syfte, har detta förslag den 24 januari innevarande år
remitterats till statskontoret och kammarrätten, med befallning till dessa embetsverk att
efter öfverståthållareembetets och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga län
hörande afgifva gemensamt underdånigt utlåtande öfver samma förslag; och har sådant
utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.
43:o af den 8 maj 1889, angående böter för svarandeparts uteblifvande från under¬
rätt i vissa brottmål. (48.)
Sedan Kongl. Maj:t den 8 november 1889 godkänt och utfärdat den af Riksdagen för
dess del antagna lag i förevarande ämne, har Kongl. Maj:t den 5 september innevarande
år utfärdat nådig kungörelse, huru i vissa fall skall förfaras med böter, som ådömts sva¬
randepart för uteblifvande från underrätt i brottmål; och kommer ifrågavarande skrifvelse
icke vidare att för Kongl. Maj:t anmälas.
44:o af den 13 maj 1889, i fråga om beredande af tryggad besittningsrätt åt vissa
lägenhetsinnehafvare å de kronoegendomar, som komma att försäljas. (54.)
Sedan domänstyrelsen afgifvit underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens förevarande
skrifvelse, har chefen för finansdepartementet i embetsskrifvelse den 24 sistlidne oktober
anmodat bemälda styrelse att till Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt yttrande, huru¬
vida och under hvilka villkor särskild föryttring af lägenheter å till försäljning afsedda
kronoegendomar lämpligen kunde böra ega rum; och är sådant yttrande ännu ej af domän¬
styrelsen afgifvet.
45:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1888 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af all-
Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 22
170
manna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1887. (57.)
Sedan styrelsen för postsparbanken afgifvit två särskilda underdåniga utlåtanden i anled¬
ning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda hemställan, att Kongl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, huruvida icke utan menlig inverkan på postsparbankens verksamhet
åtgärd kunde vidtagas för åstadkommande, såvidt sådant redan då vore möjligt, af jämvigt
mellan postsparbankens inkomster och dess utgifter, har Kongl. Maj:t den 12 oktober
1889 förklarat, att ordföranden i styrelsen för postsparbanken därefter skulle ega att tills¬
vidare uppbära arfvode till belopp af 2,000 kronor för år att utgå i den ordning, som
i § 19 af nådiga förordningen angående en postsparbank för riket den 22 juni 1883
funnes stadgadt; hvarjämte Kongl. Maj:t den 6 juni innevarande år, med afseende å hvad
styrelsen för postsparbanken anfört, funnit Riksdagens nu ifrågavarande framställning icke
böra till någon vidare åtgärd föranleda.
Denna skrifvelse kommer icke vidare att på finansdepartementets föredragning för
Kongl. Maj:t anmälas.
46:o af den 16 maj 1889, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel. (68.)
Vid föredragning den 7 juni 1889 af ifrågavarande skrifvelse, i hvad den innefattade
tillkännagifvande af Riksdagens beslut i fråga om anvisande af medel för verkställande
af strömrensningar i gränselfvarne mellan Sverige och Finland, har Kongl. Maj:t upp¬
dragit åt herr ministern för utrikes ärendena att hos Kejserl. ryska regeringen göra fram¬
ställning, huruvida densamma vore sinnad att godkänna en sådan anordning för utförandet
af berörda strömrensningar, att, på sätt den för frågans utredning tillsatta svensk-finska
kommitté föreslagit, arbetet ställdes under omedelbar ledning af två sakkunnige män, utsedde
en af hvartdera landets regering, hvilka skulle ega att sinsemellan öfverenskomma om
lämpligaste sättet för arbetets utförande.
Sedan vid förnyad anmälan den 19 augusti innevarande år af detta ärende med¬
delats, att, enligt hvad herr ministern för utrikes ärendena i skrifvelse till chefen för
finansdepartementet tillkännagifvit, Kejserl. ryska regeringen ingått på ofvanberörda an¬
ordning för strömrensningarnas utförande samt utsett sakkunnig person att för Finlands
räkning leda samma arbeten, har Kongl. Maj:t förordnat sakkunnig person att jämte det
för Finlands räkning utsedda ombud gå i författning om utförande i hufvudsaklig enlighet
med upprättade ritningar och kostnadsförslag samt inom den beräknade kostnadssumman,
55,000 kronor, af de ifrågavarande strömrensningsarbetena, hvarjämte Kongl. Maj:t med¬
delat erforderliga föreskrifter i förevarande ärende;
Och har protokollsutdrag om hvad sålunda förekommit expedierats till utrikes¬
departementet.
47:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (70.)
Vid underdånig föredragning den 19 augusti 1889 af förevarande skrifvelse, i hvad den
171
innefattade framställning rörande civilstatens pensionsinrättning, har Kongl. Maj:t tillsatt
en kommitté med uppdrag att verkställa utredning af nämnda pensionsinrättnings ställning
och behof samt i sammanhang därmed taga under öfvervägande, huruvida genom för¬
ändrade bestämmelser angående peusionsinrättningen, äfvensom ifråga onl det inbördes för¬
hållandet mellan densamma och allmänna indragningsstaten minskning i statens utgifter
för pensionering af civile embets- och tjensteman måtte kunna beredas; och har kommittén
ännu ej afslutat sina arbeten.
48:o af den 14 maj 1889, angående uppförande af eu ny teaterbyggnad å opera¬
husets tomt in. m. (74.)
Vid föredragning den 31 maj 1889 af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t funnit godt till¬
låta teaterbyggnadskonsortiet att i och för fullgörande af de åtaganden i fråga om upp¬
förande af en ny teaterbyggnad m. m., konsortiet sig iklädt, under vissa villkor utgifva
och försälja ett premieobligationslån till nominelt belopp af 10,000,000 kronor; hvar¬
jämte Kongl. Maj:t, med uttalande af den förutsättning, att förslag till kontrakt mellan
Kongl. Maj:t och kronan samt konsortiet med närmare bestämmelser och föreskrifter an¬
gående teaterbyggnadsarbetet samt konsortiets öfriga åtaganden snarast möjligt blefve af
konsortiet till Kong]. Maj-t ingifvet, under föreskrifna villkor medgifvit, att det ifråga¬
varande lånet finge, redan innan dylikt kontrakt afslutats, emitteras.
Förslag till sådant kontrakt har ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit; och är denna
skrifvelse fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
49:o af den 17 maj 1889, angående undersökning beträffande de å kronojord inom
Norrbotten befintliga apatitlager m. m. (98.)
Sedan Kongl. Maj:t uppdragit åt tre personer att verkställa den af Riksdagen i föreva¬
rande skrifvelse begärda undersökning samt undersökningsförrättarne till Kongl. Maj:t in¬
kommit med särskilda betänkande!! rörande de af en hvar af dem under nästlidet år verk¬
ställda delar af undersökningen, har Kongl. Maj:t den 30 maj innevarande år förordnat,
att berörda undersökning skulle under detta år fullföljas; hvarjämte Kongl. Maj:t med¬
delat erforderliga föreskrifter i afseende å sättet för undersökningens utförande m. m.
Detta ärende är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
Stockholm den 31 december 1890.
Hans Wachtmeister.
5:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet.
50:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga
från kyrkorna i de provinser, som fordom tillhört danska monarkien, utgående
afgifter. (53.)
Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.
172
51 :o af den 22 inaj 1873, angående omsättning i penningar af den andel af kyrko-
tionden, som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna och dels till akade¬
mier eller andra stiftelser. (71.)
Sedan de i förteckningen för år 1888 omförmälda uppgifter numera fullständigt inkom¬
mit, beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.
52:o af den 16 maj 1876, angående beredande af ökad kontroll å arbetare, som
utom deras hemort taga anställning i arbete. (74.)
Den af Kongl. Maj:t den 7 december 1888 tillsatta kommitté för ordnande af kyrko-
skrifningen i riket, till hvilken denna skrifvelse och de i anledning af densamma afgifna
yttranden blifvit öfverlemnade, har ännu icke afgifvit betänkande i ämnet.
53:o af den 12 maj 1885, i anledning af Riksdagens år 1884 församlade reviso¬
rers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af
allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1882. (33.)
Sedan Kongl. Maj:t anbefallt vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien att inkomma
med förslag till nya stadgar för akademien, därvid innehållet af Riksdagens berörda skrif¬
velse borde tagas i öfvervägande, samt förslag i ämnet till Kongl. Maj:t inkommit, har
Kongl. Maj:t den 17 oktober 1890 utfärdat förnyade nådiga stadgar för akademien; och
är ifrågavarande ärende härigenom slutligen afgjordt.
54:o af den 12 maj 1885, rörande de enskilda högre skolorna för qvinlig ung¬
dom. (47.)
Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.
55:o af den 18 juni 1887, angående rätt för annexförsamling att för kyrkobyggnad
taga virke å prestbolets skog. (20.)
Sedan kammarkollegium, efter domkapitlens hörande, äfvensom domänstyrelsen afgifvit ut¬
låtanden i detta ärende, beror detsamma på Kongl. Maj:ts pröfning.
56:o af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examens- och studieväsendet vid
universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet. (75.)
Sedan de i nästföregående års förteckning omförmälda utlåtanden numera fullständigt in¬
kommit och blifvit till trycket befordrade, beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.
57:o af deu 5 maj 1888, angående åstadkommande af eu allmän pensionsiurättning
för barnmorskor. (47.)
Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.
58:o af den 14 maj 1888, angående åtgärder för ett bättre handhafvande af offent¬
liga arkiv. (84.)
Kongl. Maj:t har den 19 december 1890 anbefallt Sine befallningshafvande i Upsala,
Östergötlands och Kalmar län att inkomma med utlåtande och uppgift, om och till hvil¬
ken kostnad lokaler för landsarkiv skulle kunna beredas i Upsala, Vadstena och Kalmar
slott.
173
59:o af den 14 maj 1889, angående uppgörande af förslag till grunder för bere¬
dande af ålderdomsförsörjning åt de lärare och lärarinnor, hvilka tjenstgöra vid
småskolan eller biträda med undervisningen i folkskolan. (75.)
Kongl. Maj:t har den 17 oktober 1890 uppdragit åt eu kommitté att i ämnet afgifva
förslag, som ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.
Stockholm den 31 december 1890.
Ii. S. Husberg.
174
Tabell, utvisande under hvilka nummer åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen
år 1890 aflåtna, i tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll för samma år
införda skrifvelse!- finnas upptagna i de från statsdepartementen afgifna förteckningar.
(Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling och det senare talet numret i
förenämnda förteckningar.)
1
|
48
|
26
|
30
|
51
|
13
|
76
|
87
|
2
|
1
|
27
|
52
|
52
|
19
|
77
|
44
|
3
|
2
|
28
|
31
|
53
|
25
|
78
|
73
|
4
|
*)
|
29
|
8
|
54
|
28
|
79
|
74
|
5
|
*)
|
30
|
9
|
55
|
36
|
80
|
75
|
6
|
3
|
31
|
32
|
56
|
63
|
81
|
|
7
|
4
|
32
|
10
|
57
|
86
|
82
|
22
|
8
|
5
|
33
|
33
|
58
|
26, 37, 64
|
83
|
45
|
9
|
|
34
|
34
|
59
|
65
|
84
|
76
|
10
|
|
35
|
53
|
60
|
66
|
85
|
24
|
11
|
***\
|
36
|
54
|
61
|
38
|
86
|
88
|
12
|
6
|
37
|
55
|
62
|
67
|
87
|
89
|
13
|
7
|
38
|
56
|
63
|
39
|
88
|
90
|
14
|
27
|
39
|
57
|
64
|
68
|
89
|
77
|
15
|
18, 49
|
40
|
58
|
65
|
69
|
90
|
46
|
16
|
83
|
41
|
21
|
66
|
70
|
91
|
78
|
17
|
50
|
42
|
35, 59
|
67
|
14, 40
|
92
|
79
|
18
|
51
|
43
|
60
|
68
|
15
|
93
|
47, 80
|
19
|
*)
|
44
|
85
|
69
|
16
|
94
|
81 ■
|
20
|
*)
|
45
|
23
|
70
|
17
|
95
|
82
|
21
|
*)
|
46
|
61
|
71
|
71
|
|
|
22
|
*)
|
47
|
20
|
72
|
72
|
|
|
23
|
**)
|
48
|
11
|
73
|
41
|
|
|
24
|
29
|
49
|
12
|
74
|
42
|
|
|
25
|
84
|
50
|
62
|
75
|
43
|
|
|
*) Utfärdade förordnanden.
**) Skrifvelse till herrar fullmäktige i riksgäldskontoret.
***) Skrifvelse till herrar fullmäktige i riksbanken.
175
Till Riksdagen.
Berättelse
af
S<ommitterade för tryckfrihetens vård
afgifven år 1891.
Tyll der den tid, som förflutit efter det kommitterades senaste berättelse afgafs, har
något ärende af beskaffenhet att påkalla kommitterades åtgärd icke förekommit; kvilket
kommitterade skolat för Riksdagen härmed anmäla.
Stockholm i januari 1891.
NILS CLAÉSON.
JOH. AUG. SÖDERGREN. CARL GUSTAF MALMSTRÖM. A. E. NORDENSKIÖLD.
OSCAR MONTELIUS. J. SJÖBERG. C. G. STYFFE.
C. von Schulzenlieim.
-k-:+
I