Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 22.
1
N:o 22.
Ant. till Biksd. kansli den 28 mars 1890, kl. 2 e. m.
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
i fråga om skydd mot af elektriska ledningar föranledd
fara för 'person och egendom.
Med erinran om den exempellöst hastiga utvecklingen af telefon-
väsendet inom vårt land samt hurusom under senare tider den elek¬
triska strömmens användning för belysningsändamål och koraftöfverföring
synes gå en lika storartad utveckling till mötes, har herr Åke Nordenfelt
uti en inom Andra Kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion
(n:o 208) föreslagit,
»att Riksdagen uti skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det Kongl.
Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder för utfärdande af föreskrifter
angående skydd emot den fara för person och egendom, som ledningar
af elektriska strömmar för ljus och kraft kunna medföra.»
Till stöd för detta förslag anför motionären:
att, de nu brukliga s. k. luftkablarne, som föra mägtiga elektriska,
strömmar för åstadkommande af ljus och kraft, icke erbjuda tillräcklig
säkerhet mot skada å person och egendom, ja att de till och med orsa¬
kat döden för menniskor och djur;
att, om den elektriska strömmens användning i berörda syfte för
industriella ändamål skulle endast närmelsevis utvecklas i samma grad
Bill. till Riksd. Prof. 1890. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 18 Höft. 1
2
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 22.
som telefonen gjort, man lätt kan tänka sig, hvilken omätlig skada å
person och egendom, s.om skulle kunna uppkomma till följd af mindre
betryggande anordningar vid dessa ledningars anbringande; och
att man derför på åtskilliga ställen utomlands funnit sig föranlåten
utfärda föreskrifter angående sådana elektriska ledningars användning i
syfte att nedbringa den risk, de dock alltid medföra, till ett minimum,
äfven om genom dylika föreskrifter, t. ex. ledningarnas nedläggande
under jordytan uti starka, fullt täta rör, anläggningskostnaden komme
att på ett betänkligt sätt förökas. Slutligen anför motionären, att ehuru
man på grund af gällande strafflag ej torde vara rättslös med hänsyn
till skada, åstadkommen genom ifrågavarande ledningar, samt att visser¬
ligen genom polisförordningar mycket kan ernås i det syfte han afser,
så synes honom likväl rättast, att staten nu ingriper genom utfärdande
af föreskrifter, som åtminstone till sina hufvuddrag vore lika öfver hela
riket, helst som grundliga, kanske kostsamma undersökningar torde böra
föregå utfärdandet deraf.
Den direkta skada, som berörda elektriska ledningar kunna förorsaka,
har inom vårt land hittills nästan uteslutande galt egendom, nemligen
den eldfara, som alla sådana ledningar under vissa omständigheter kunna
medföra, hvaremot de endast undantagsvis varit af lifsfarlig beskaffen¬
het, enär de hittills hos oss använda elektriska strömmars styrka eller
spänning i allmänhet varit under det minimum, som anses innebära
verklig lifsfara deraf. I den mån större elektricitetsanläggningar eller
stationer uppstå, som möjligtvis erfordra användning af starkare strömmar,
träder dock äfven detta slag af fara i förgrunden.
Utskottet delar derför visserligen motionärens åsigt om att före¬
skrifter, afseende skydd mot berörda fara så i ena som andra afseendet,
äro behöfliga, men är deremot ganska tveksamt om huruvida staten, åt¬
minstone ännu innan vidsträcktare erfarenhet vunnits, bör ingripa med
utfärdande af en allmängiltig förordning, utan tills vidare hellre öfver¬
lemna denna angelägenhets ordnande till vederbörande kommunala
myndigheter, och anhåller utskottet att för denna sin ståndpunkt få
något utförligare redogöra.
Den angelägenhet, som motionären nu dragit under Riksdagens pröf¬
ning, har nemligen ingalunda varit inom vårt land ouppmärksammad,
utan har tvärt om stått eller står för närvarande på dagordningen i flera
af landets städer, der ökningen af de elektriska belysningsanläggningarna
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 22.
försiggår temligen raskt, och synes denna fråga genom redan af de lo¬
kala myndigheterna flerstädes utfärdade föreskrifter samt de förslag
dertill, som ännu föreligga till afgörande, uti sina väsentligaste delar
vunnit en tillfredsställande lösning.
Utskottet tillåter sig i sådant afseende hänvisa till det utförliga och
synnerligen intressanta betänkande, som de af Stockholms stadsfullmäg-
tige och öfverståthållareembetet, för denna frågas utredning, utsedde
komiterade under den 18 sistlidne november afgifvit och som numera
är i tryck tillgängligt.
Af detta betänkande, som äfven redogör för lagstiftningen rörande
elektriska ledningar inom andra länder, såsom Norge, Danmark, Tysk¬
land, England, Frankrike, Nordamerikas Förenta stater m. fl., finner man,
att några allmänna lagbestämmelser, i det syfte motionären afser, der¬
städes ej egentligen förekomma, enär denna deras lagstiftning nästan
uteslutande afser den juridiska rätten till telegraf- och telefonväsendet
äfvensom rättigheten till elektriska ledningars framdragande öfver all¬
mänt och enskildt område, hvaremot man öfverlemnat åt de lokala
myndigheterna för hvarje ort, der dylika anläggningar uppstått, att ut¬
färda de särskilda föreskrifter, som till förebyggande af fara genom
ifrågavarande ledningar pröfvats nödiga.
Hvad återigen vårt eget land angår, har utskottet från sakkunnigt
håll erfarit, att numera de större brandstodsbolagen enat sig om gemen¬
samma bestämmelser för anbringandet af elektriska ljusledningar och
dylikt inomhus, och då dessa bestämmelser blifvit utfärdade efter vun¬
nen erfarenhet samt med stöd af utlåtanden från sakkunnige teknici, och
det vidare kan anses gifvet att hvarje egendom, inom hvilken sådana an¬
läggningar förekomma, är brandförsäkrad och således underkastad brand¬
försäkringsbolagens kontroll, så synes i detta hänseende nödiga före¬
skrifter till förekommande af eldfara redan förefinnas, hvilket jemväl
bekräftas deraf, att, oaktadt den elektriska belysningens redan stora ut¬
bredning, ingenting försports, som gifver giltigt skäl frukta, det dylika be-
lysningsanläggningar numera äro eldfarligare än andra, såsom gasled¬
ningar, lampbelysning och dylikt.
Beträffande de utomhus varande ledningarna, är det otvifvelaktigt,
att dessa kunna under vissa omständigheter vara farliga för allmänheten,
dels om s. k. vexelströmmar af hög spänning användas och dels om
ledningar för starkare strömmar komma i beröring med ledningar för
svagare strömmar, t. ex. telegraf- och telefonledningar. I förra fallet
är i synnerhet fara för person för handen på grund af strömmens di¬
rekta fysiologiska verkningar, i händelse den får tillfälle passera en
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 22.
menniskas kropp, i senare fallet uppkommer faran derigenom att ström¬
men upphettar de svagare ledningarna samt deri befintliga apparater
och dymedelst föranleder eldfara.
Gifvet är, att dessa faror äro störst å de platser, der ett större antal
menniskor och ledningar förefinnes, d. v. s. i städerna. Flere af våra
städer, såsom Stockholm, Göteborg, Malmö, Jönköping, hafva ock redan
eller äro på väg att antaga ordningsstadganden, som hafva, afseende på
de yttre ledningarnas anbringande. I andra städer, såsom Vexiö och
Hernösand, har kommunen låtit utföra dylika anläggningar i enlighet
med vissa antagna säkerhetsföreskrifter.
Vid en granskning af dessa stadganden och föreskrifter finner man,
att de till sina hufvuddrag äro temligen öfverensstämmande, men på
samma gång skilja sig i vigtiga detaljer. Så t. ex. har staden Vexiö
anordnat yttre ljusledningar af blank tråd, löpande öfver gatorna och
långs husraderna, hvilket deremot icke är tillåtet i Göteborg, hvars
ordningsstadga föreskrifver att trådar, som ej äro försedda med isole¬
rande betäckning, ej må framdragas utmed tak eller husväggar. I det
nyaste förslaget till ordningsföreskrifter för Stockholm bestämmes såsom
allmän regel, att ledningar för ljus och kraft skola vara försedda med
god isolerande betäckning, dock med tillägg, att undantag från denna
regel kan medgifvas i vissa fall.
Då någon tvekan icke behöfver finnas beträffande hvilka anordningar
lemna verksammaste skydd, och då det ej heller erbjuder några tekniska
svårigheter att vidtaga dessa anordningar, bero tydligen de ofvan antydda
skilnaderna i föreskrifter derpå, att de lokala förhållandena m. m. fordra
eller medgifva olika stadganden äfven i principiella delar. Såsom exempel
på dylika omständigheter har blifvit utskottet uppgifvet: belysnings-
nätets utsträckning, intensiteten af de använda elektriska strömmarne
och spänningarna, trafikens liflighet på de ställen, öfver Tivilka lednin¬
garna gå fram, mängden af andra elektriska ledningar i närheten o. s. v.,
och då nu dessa föreskrifter, oaktadt sin olikhet, hafva, så vidt utskottet
har sig bekant och som blifvit detsamma från pålitligt håll meddeladt,
hvar och en i sin stad visat sig ändamålsenliga med hänsyn till skydd
mot fara för person och egendom, kan utskottet ej heller i detta af¬
seende dela motionärens åsigt om lämpligheten eller ännu mera nöd¬
vändigheten af att söka sammanpressa alla dessa af skilda förhållanden
framkallade olika stadganden i en för hela riket gällande form.
Icke ens i fråga om föreskrifternas hufvuddrag torde detta vara
lämpligt, ty dessa kunna egentligen endast afse två stadganden, nemligen
isoleringens beskaffenhet samt bruket af underjordiska eller luftledningar,
5
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 22.
och i båda dessa afseenden hafva, såsom ofvan påvisats, kommunerna
behof af att ega frihet till fastställande af de föreskrifter, som särskilda
omständigheter göra lämpligast.
I fråga åter om landsbygden har utskottet sig ej bekant, att några
ordnande föreskrifter antagits af vederbörande kommuner, hvilket torde
hafva sin orsak i att större elektriska anläggningar der ännu sparsamt
förekomma, att något behof af dylika föreskrifter, utöfver dem som
brandstodsbolagen fordra skola iakttagas, icke har försports.
Redan af detta skäl synes utskottet att här någon åtgärd från statens
sida ännu ej är af nöden, så mycket mera som den ekonomiska driften
af dylika anläggningar i allmänhet kräfver, att ledningarna äro sorgfälligt
utförda och försedda med flera slag af säkerhetsinrättningar, såsom åsk¬
ledare, säkerhetsstycken in. m.
Angående slutligen de delar af ledningarna, som ligga inom den
elektriska station, hvarifrån strömmen utsändes, så kan faran från dessa
icke gälla allmänheten, utan endast den derstädes sysselsatta arbets¬
personalen. Då emellertid anordningarna inom berörda stationer otvifvel¬
aktigt äro underkastade kontroll af vederbörande fabriksinspektör, så
eger man här en ytterligare trygghet för att nödig hänsyn till förekom¬
mande af fara skall varda iakttagen.
Då utskottet sålunda erfarit, att man inom vederbörande, tätare be¬
byggda samhällen, som frågan egentligen gäller, är fullt vaken med att
utfinna och tillämpa alla de förbättrade anordningar till ökad trygghet
in. m., som den vidgade erfarenheten på detta område af tekniken visar
vara praktiska och äfven ekonomiskt förmånliga, så kan utskottet icke
inse, att för närvarande något verkligt behof föreligger för ett reglerande
ingripande från statens sida.
Detta så mycket mera, som man verkligen kan befara, att en dylik
lagstiftning kunde komma att verka ej så litet förlamande på denna hos
oss i stark utveckling stadda och för framtiden löftesrika industrigren,
och detta ej endast genom ett mångenstädes onödigt fördyrande af an¬
läggningarna, utan äfven derigenom att lagföreskrifter i antydda ret¬
ning kunna hindra ett skyndsammare tillgodogörande af nya uppfinningar,
kräfvande andra anordningar, som ej voro kända vid tidpunkten, då
dessa föreskrifter utfärdades.
Den ärade motionären har ock lemnat sitt erkännande åt denna
synpunkt, då han beträffande telefonväsendet uti sin motion säger, att
detta utmärkta meddelningssätt, hvilket man nu knappast kan tänka sig
vara utan, hade säkerligen blifvit häinmadt uti sin utveckling, om an-
Bih. till llilcsd. Prat. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 18 Haft. 2
6
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 22.
läggningen genom en sådan föreskrift som ledningarnas framdragande
i rör under jordytan skulle försvårats och fördyrats.
Utskottet har sålunda kommit till den slutsats, att saken, i sin hel¬
het sedd, bäst befrämjas med att vederbörande kommuner fortfarande
må ega frihet att ordna denna angelägenhet såsom deras olika förhål¬
landen kräfva, och det dessutom alltid erbjuder mindre svårighet att få
en af nya omständigheter påkallad ändring af dylika ordningsstadganden,
emot om sådana föreskrifter äro fastslagna i en allmän lag.
Med stöd af hvad ofvan blifvit anfördt får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion ej må bifallas.
Stockholm den 28 mars 1890.
På utskottets vägnar:
ELIS NILSON.
Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1890.