Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 1.
1
N:o 1.
Ant till Riksd. kansli den 15 febr. 1890, kl. 11 f. in.
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kotigl. Maj:t
med begäran om utredning, huruvida och under hvilka
vilkor statsmagten må kunna ikläda sig ansvar för för¬
luster, som af emhetsmän genom felaktig embetsför v ältning
vållas.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion n:o 51, hvilken blif-
vit till utskottet hänvisad, har herr Jöns Andersson i Örstorp anfört,
att redan till 1881 års Riksdag af enskild motionär blifvit framlemnad
en motion, med anledning af hvilken Riksdagen beslutit en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda,
huruvida statsmagten kunde ikläda sig garanti för de medel eller
värdehandlingar, som statens tjenstemän å tjenstens vägnar för en¬
skildes räkning omhänderhafva, samt derefter till Riksdagen inkomma
med förslag till lagstiftning i ämnet. Denna Riksdagens skrifvelse
föranledde emellertid icke några vidare åtgärder, oaktadt Riksdagens
framställning tycktes vara grundad på ganska allvarliga och beaktans-
värda skäl. Också hade på senare tiden händelser inträffat, som oför-
tydbart påkallade en lagstiftning angående denna grannlaga fråga.
Om det också — fortsätter motionären — måste medgifvas, att
statens tjenstemän i allmänhet med rättrådighet och pligttrohet full¬
göra sina åligganden och att hitintills endast i sällsyntare fall inträffat,
att en enskild samhällsmedlem genom oredlighet och vårdslöshet å
BIL till Bifall. Prat. 1890. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 1 Haft. 1
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 1.
deras sida fått vidkännas några vidare förluster, så vore dock sjelfva
faktum, att detta inträffat, och blotta möjligheten att det så kan göra,
en orättvisa, som genom en tydlig och bestämd lag måste förekommas.
Ty ingalunda kunde det vara öfverensstämmande med ett sundt rätts¬
medvetande och vanliga rättsprinciper, att en samhällsmedlem, som
endast fullgjorde de af statsmagten anbefalda åtgärder för utfående
af sin lagliga rätt, kunde löpa fara att genom dess egna organs tjenste¬
fel och försummelser få lida förluster, för livilka han icke genom
någon statens ansvarighet vore tryggad. Det gåfves nemligen många
tillfällen, då den enskilde till följd af lagens föreskrifter nödgades för
bevarande af sin lagliga rätt till en statens tjensteman öfverlemna en
större eller mindre del af sin förmögenhet, vare sig han litar på dennes
rättrådighet eller icke och oaktadt han kanske på goda grunder ansåge
sig kunna draga hans vederhäftighet i tvifvelsmål. Inträffade det nu,
att denne embetsman förskingrade eller förstörde de värdehandlingar
eller penningelopp, som åt honom anförtrotts, utan att han mägtade
gälda eller ersätta desamma, så stode den samhällsmedlem, som på
dylikt sätt utan något som helst eget förvållande drabbats af skada
och förlust, helt och hållet utan utväg att för denna skaffa sig godt-
görelse. Om till exempel vid försäljning af utmätt fastighet köparen
erlade det i lag stadgade beloppet af köpesumman, och försäljningen
sedermera till följd af formfel eller andra orsaker skulle återgå eller
upphäfvas, kunde köparen af en sålunda försåld fastighet löpa ganska
stor risk med afseende på det inbetalda beloppets återfående. Skulle
försäljningen deremot komma att ega giltighet, och vederbörande ut¬
mätningsman förskingrat inbetalda köpeskillingsbeloppet och saknade
tillgångar, kunde till och med egare af sådana intecknade fordringar,
hvars prioritet ansetts alldeles oomtvistlig, utsättas för äfventyret
att helt och hållet förlora sina på i öfrigt god säkerhet grundade fordrin¬
gar. Och ville man utsöka en fordran, måste man på grund af gällande
utsökningslag för verkställigheten deraf åt vederbörande utmätnings¬
man eller kronofogde öfverlemna fordringsbeviset i original, utan annan
garanti för beloppets utfående, än den, som utmätningsmannens egen
soliditet kunde anses lemna, och den, som heder och rättrådighet bjöde.
Om nu medlen förskingrades och tillgångar saknades att ersätta de¬
samma, hade egaren till den utmätta summan ej bättre rätt än öfriga
fordringsegare, och den omständigheten, att utmätningsmannen möj¬
ligen dömdes för förskingring af omhänderhafda medel, kunde ej ut¬
göra någon godtgörelse för fordringsegarens förlust. Många andra
exempel skulle kunna anföras, hurusom enskilda personer kunde, genom
Andra Kammarens Tillfälliga TJtshotts (N:o 3) Utlåtande N:o 1. 3
statstjenstemäns åtgöranden utsättas för förluster och genom deras
oredlighet och vårdslöshet få sin rätt helt och hållet tillintetgjord.
Men det anförda vore nog för att visa behofvet af en förändrad och
tydlig lagstiftning i ämnet, äfvensom huru statens garanti för sådana
medel, som åt dess tjenstemän anförtros, vore rent af nödvändig, för
såvidt rättsuppfattningen icke skall blifva lidande.
Iklädde sig nu statsverket gent emot den enskilde ansvarighet för
dylika af dess tjenstemän omhänderhafda medel, så läte det visser¬
ligen tänka sig, att detsamma skulle kunna få vidkännas förluster och
uppoffringar. Men å andra sidan torde billighet och rättvisa fordra,
att en sådan garanti å statens sida komme till stånd; och de förluster,
som möjligen derigenom komme att tillskyndas statsverket, skulle
nog mer än väl uppvägas af det tryggade rättstillstånd, som af en
sådan åtgärd skulle blifva följden både för den enskilde och för sam¬
hället i dess helhet.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer motionären,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t
efter föregången utredning täcktes taga i öfvervägande, huruvida och
under hvilka vilkor statsmagten må till befrämjande af ett betryggadt
rättstillstånd kunna ikläda sig ansvar för skada och förluster, som af
statens embetsmän genom felaktig embetsförvaltning kunna blifva en¬
skilda samhällsmedlemmar tillskyndade, samt derefter till Riksdagen
göra den framställning i ämnet, som af omständigheterna må finnas
påkallad.
På sätt motionären uppgifvit, väcktes vid 1881 års riksdag inom
Andra Kammaren af dåvarande presidenten K. J. Berg en motion,
deruti denne, med erinran derom att, med undantag af assurerade post¬
försändelser och å jernväg till befordran inlemnadt gods, för hvilka
försändelser staten iklädt sig ansvarighet äfven för det fall, att de
genom vederbörande tjensteman förskingras eller förstöras, det icke
ålåge statsmagten någon rättslig förbindelse att godtgöra skada eller
förlust, som af dess tjenare genom felaktig embetsförvaltning kunde
enskild samhällsmedlem tillskyndas, samt i öfrigt med åberopande af
hufvudsakligen samma skäl, hvarpå jemväl nu föreliggande motion grun¬
dats, föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t efter föregången utredning täcktes taga i öfvervägande, huru¬
vida och under hvilka vilkor statsmagten måtte till befrämjande af ett
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 3j Utlåtande N:o 1.
betrygga^ rättstillstånd kunna ikläda sig ansvar för skada och för¬
luster, som af statens embetsmän genom felaktig embetsförvaltning
kunde blifva enskilde samhällsmedlemmar utan deras förvållande tillskyn¬
dade samt derefter till Riksdagen göra den framställning i ämnet, som
af omständigheterna funnes påkallad.
Uti sitt öfver denna motion afgifna utlåtande förklarade Andra
Kammarens andra tillfälliga utskott, att utskottet funne de för bifall
till motionen anförda skäl vara i allo väl grundade och beaktansvärda;
att sålunda statens skyldighet att i sista hand i viss mån ansvara för
de förluster och lidanden, som genom dess tjenares förvållande under
tjensteutöfning tillskyndas enskilde samhällsmedlemmar, vore en sanning,
som lika litet kunde bestridas, som att en betänklig brist i rättstill¬
ståndet förefunnes der, hvarest sådant icke vore genom lag bestämdt;
att om det äfven måste medgifvas, att den ansvarsskyldighet, som
motionären önskade pålägga statsverket, en eller annan gång skulle
komma att för detsamma medföra förluster och uppoffringar, torde ej
särdeles stort afseende härpå böra fästas, emedan fördelarne af ett fullt
betryggadt rättstillstånd uti ifrågavarande afseende måste både för sam¬
hället i dess helhet och för hvarje dess medlem blifva så stora, att de
mer än motvägde den risk för statskassan, som af den ifrågasatta an-
svarsskyldigheten kunde blifva en följd, samt att, om man härtill finge
antaga, att uti den framställning, som, efter motionärens förslag, efter
noggrann utredning af saken, kornme att för Riksdagen framläggas,
gränserna för statsverkets ansvarsskyldighet noga utstakades och nödiga
bestämmelser infördes till dess skyddande mot tjenstemännens missbruk
å ena sidan samt mot obefogade ersättningsanspråk från enskilda sam¬
hällsmedlemmar å den andra, faran af en sådan lagbestämmelse, som
den motionen afsåge, icke torde blifva större, än att man lugnt kunde
underkasta sig densamma; och hemställde utskottet, på dessa skäl,
att Riksdagen ville till Kongl. Maj:t aflåta en så beskaffad skrifvelse,
som den motionären föreslagit.
Denna hemställan blef af båda kamrarne utan votering godkänd;
och afläts i öfverensstämmelse dermed Riksdagens skrifvelse till Kongl.
Maj:t i ärendet den 13 april 1881.
Enligt derom meddelad uppgift i justitieombudsmannens vid 1885
års riksdag afgifna embetsberättelse, blef ifrågavarande ärende den 15
november 1884 i statsrådet anmäldt; och beslöts dervid, att skrifvelsen
ej skulle föranleda annan åtgärd, än att inom justitiedepartementet
skulle utarbetas förslag till föreskrifter dels angående ersättningar i
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 1. 5
händelse af olycksfall vid järnvägstrafik och dels rörande ersättning till
oskyldigt häktade eller till frihetsstraff dömde.
I följd häraf utfärdades den 12 mars 1886 särskilda lagar dels an¬
gående ansvarighet för skada i följd af jernväg^ drift, dels ock angående
ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde.
Genom de af förra motionen sålunda föranledda lagar har emellertid
det anmärkta och äfven af Riksdagen erkända behofvet af lagstiftning
till åstadkommande af enskild persons säkerhet mot skada och förlust,
som honom kan tillskyndas ej allenast derigenom, att statens embets-
män förskingrar penningar eller värdehandlingar, som de å tjenstens
vägnar emottagit eller omhänderhafva, utan äfven genom felaktig
embetsförvaltning i öfrigt, icke blifvit afhjelpt; och finner utskottet
särskildt det vara i hög grad obilligt, att statens medborgare till följd
af statens egna lagar nödsakas att under vissa förhållanden, hvilka
blifvit i motionen närmare angifna, för bevarande af sin lagliga rätt,
till exekutiva myndigheter aflemna penningar eller värdepapper, utan
att staten ikläder sig något som helst ansvar, för den händelse dessa
genom oredligt eller vårdslöst förhållande å myndighetens sida skulle
gå förlorade.
Enär alltså de här ofvan uppgifna skäl för behofvet af en lagstift¬
ning i motionens syfte, hvilka redan af 1881 års Riksdag åberopats,
enligt utskottets åsigt fortfarande eg a full giltighet, får utskottet, i
full öfverensstämmelse med motionen, hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes, efter föregående utredning, taga
i öfvervägande, huruvida och under hvilka vilkor stats-
magten må kunna, till befrämjande af ett betryggadt
rättstillstånd, ikläda sig ansvar för skada och förluster,
som af statens embetsmän genom felaktig embetsför¬
valtning kunna blifva enskilda samhällsmedlemmar till¬
skyndade, samt derefter till Riksdagen göra den fram¬
ställning i ämnet, som af omständigheterna må finnas
påkallad.
Stockholm den 14 februari 1890
På utskottets vägnar:
G. THESTRUP.
Bill. till Riksd. Prot. 1890. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 1 Haft.
1
6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N-.o 3) Utlåtande N:o 1.
Herr A. Waldenström har begärt här få antecknadt, att han till
följd af sjukdom icke deltagit i behandlingen inom utskottet af ifråga¬
varande motion.
Stockholm, tryckt hos K. L. Beckman, 1890.