Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
1
N:o 39.
Ank. till Riksd. kansli den 18 mars 1890, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckta förslag
för statens räkning.
om jernväg sbyggnader
(R. A.)
I propositionen angående statsverkets tillstånd och behof har
Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen besluta, att stambanan genom öfre
Norrland skall under iakttagande af hufvudsakligast samma tekniska
bestämmelser, som Sro faststälda för linien Långsele—Vännäs, fort¬
sättas från trakten af Vännäs vid Nyby öfver Degerfors, Jörn och
Elfsbyn till Öfver-Luleå, med rätt för Kongl. Maj:t att närmare för¬
ordna om de orter, jernvägen bör genomgå, samt under vilkor i öfrigt
att landsting, kommuner eller enskilde i enlighet med de af jernvägs-
styrelsen föreslagna bestämmelser kostnadsfritt för staten afstå all för
anläggningen erforderlig mark och ansvara för deraf förorsakade
olägenheter och intrång, samt att landsting eller kommuner förbinda
sig att under byggnadstiden å af jernvägsförvaltningen bestämda tider
och ställen utmed jernvägslinien mot gångbart pris tillhandahålla sam-
manlagdt 200 sågtimmer för hvarje kilometer af banans längd, allt med
skyldighet derjemte för vederbörande att hålla staten skadeslös för
hvad i ett eller annat afseende härutinnan till äfventyrs kan komma
att brista;
samt till fortsättning af arbetena å stambanan till Vännäs och an¬
skaffande af rörlig materiel till bansträckan Anund sjö—Vännäs samt till
påbörjande af arbetena å banan till Öfver-Luleå för år 1891 bevilja ett
anslag af 4,665,000 kronor och deraf anvisa å riksstaten utom hufvud-
Bih. till Biksd. Prof. 1890. 4 Sami. 1 Afd. 27 Höft. 1
o
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
ti tiar ne 2,000,000 kronor samt 2,665,000 kronor att af upplåga medel
utgå från riksgäldskontoret.
Af det den kongl. propositionen bifogade statsrådsprotokoll in-
hemtas, att antagligt är, att stambanan norr om Sollefteå under år
1891 uppnår den punkt, dit Riksdagen år 1886 beslöt banans fram¬
dragande, samt att statsrådet och chefen för civildepartementet i an¬
ledning deraf och på det att afbrott ej måtte ske i byggnadsarbetena,
hvilket skulle i flera afseenden medföra betydligt ökade kostnader vid
deras återupptagande, ansett sig böra underställa Kongl. Maj:t frågan
om stambanans vidare fortsättning åt norr.
Departementschefen erinrar dervid till en början hurusom, då för
1886 års Riksdag framlades proposition om stambanebyggnadernas fort¬
sättande från Sollefteå eller lämplig punkt i dess närhet till Ofver-
Luleå, genom undersökningar, som pågått under åren 1884 och 1885,
en linie blifvit utstakad, hvilken, utgående från Vännäs, till en början
följde Vindelelfvens vestra strand till Iiedlunda, fortsatte derifrån ut¬
efter elfvens östra strand till Ytter Rödö och vidare förbi Aträsk och
Bygdsiljum till Skellefte eif, som den öfvergick vid Gråberget, fram¬
gående vidare förbi Storkågeträsk till Norrbottens läns gräns vid Udd¬
fors, hvarifrån linien var dragen förbi Ytterfors och Binnbäck till Sik¬
fors, der den öfvergick Pite eif, samt fortsatte derefter förbi Lång¬
träsket, Vestmark och Heden till Långforsen, der den öfverskred Lule
eif, hvarpå den slutligen vid Boden i Öfver-Luleå socken anknöts vid
Luleå—Ofotens jernväg.
Med anledning deraf att åtskilliga anmärkningar emot denna
linie försports, särskildt ur strategisk synpunkt, anbefaldes väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att dels låta verkställa undersökningar för
stambanans fortsättning från Vännäs till Öfver-Luleå (Boden) i den
sträckning att linien, utgående från Vännäs eller någon punkt i när¬
heten och vester derom, framdroges på ett afstånd af omkring fem
mil från kusten och, såvidt görligt vore, komme att närma sig de
mera betydande punkterna i denna del af landet, eller Degerfors, Jörn
och Elfsbyn, med iakttagande dervid af samma tekniska bestämmelser,
som för linien Långsele—Vännäs vore faststälda, dels, för eu jemförelse
mellan den sålunda ifrågasatta linien och förenämnda, tillförene under¬
sökta, närmare kusten belägna sträckning, jemväl låta med iakttagande
af berörda tekniska bestämmelser verkställa förnyad undersökning af
den redan undersökta linien för att söka åstadkomma möjliga förbätt¬
ringar af denna linie.
Sedan ledningen öfver statens jernvägsbyggnader med hvad dertill
hörde från och med den 1 oktober i888 uppdragits åt jernvägsstyrelsen,
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
3
har denna styrelse med skrifvelse af den 14 mars nästlidna år till
Kongl. Maj:t i underdånighet aflemnat de på grund af undersökningen
uppgjorda plan- och profilritningar, kostnadsberäkningar och jemförelse-
tabeller m. m. samt dervid andragit, bland annat, följande:
De anbefalda undersökningarna och utstakningarna hade utförts
i full öfverensstämmelse med föreskrifna förenklingar i byggnadssättet
och med iakttagande af de tekniska bestämmelser, som för stambanan
Långsele—Vännäs vore fastställa, eller hufvudsakligast så,
att man sökt att genom samtidigt användande af skarpaste tillåtna
lutningar eller 1 : 62,5, motsvarande 16 millimeter per meter, och
minsta krökningsradien 300 meter, så vidt möjligt, följa markens
naturliga yta och sålunda minska terrasseringsarbetena i den i allmän¬
het starkt brutna terräng, de utstakade linierna genomginge, samt
att inskränkning fortfarande blifvit iakttagen med afseende å
trafikstationernas antal, men i beräkningen upptagits anordning af
mötesplatser, der afståndet mellan närliggande stationer öfverstege 30
kilometer, äfvensom åstadkommande af lämpliga plan vid punkter, der
framdragning af nya vägar eller en växande rörelse antagits framdeles
kunna kräfva nya stationsanläggningar.
Till utgångspunkt för de nya linierna hade tagits en 4 kilometer
vester om Vännäs kyrkoby belägen punkt, Nyby, 210 kilometer från
Långsele, emedan man derifrån kunde åstadkomma en lämplig uppgång
för den vestra linien öfver Degerfors, hvilket ej kunnat beredas från
kyrkobyn, och emedan terrängen vid Nyby särdeles väl lämpade sig
för anläggning af en större bangård.
Styrelsen redogör derefter för de undersökta nya liniernas sträck¬
ning från nämnda punkt, dervid först behandlande
den inre linien öfver Degerfors, Jörn och Elfshyn till Boden.
Från Nyby uppgår den inre linien genom Tväråns dalgång förbi
Stennäs till Tväråträsk, der vattendelaren mellan Urnans båda flodgrenar
passeras, och nedgår sedan mot Vindelelfvens vid Degerö djupt ned¬
skurna vattendrag.
Linien genomgår härefter Degerfors stora och välbyggda kyrkoby,
der en trafikstation blifvit beräknad att anläggas och hvarest äfven
landsvägen mellan Umeå och Lycksele korsas. Från Degerfors framgår
linien i långa och branta stigningar öfver två mindre tjernar förbi
gården Aborrtjern, i hvars närhet en höjd af 288 meter öfver hafvet
uppnås, hvarefter linien åter sänker sig mot Storsandsjön och inkommer
på den vidsträckta platå, som inom öfre Vesterbotten utbreder sig
mellan lappmarksgränsen och den 20 till 30 kilometer breda kust¬
sträckan, sträcker sig utmed Mjösjön, förbi Sjöbrånet, följande Djursjöns
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
och dermed sammanhängande sjöars vattendrag, samt vidare förbi
Broknäs och Karleby mot Ekträsk och förbi flera sjöar till Lubboträsk,
från hvars nordvestra strand linien går i nordlig rigtning förbi Sal¬
berget och Åsen, der eu station beräknats för att upptaga rörelsen från
Burträsks stora bygd. Vidare går den förbi Morliden, Långvattnet,
Kattisträsket samt Jonträsket öfver landsvägen från Skellefteå till
Norsjö socken, vid hvilken landsvägsöfvergång en trafikstation blifvit
beräknad att anläggas, och är sedermera dragen utmed Bastuträsket,
hvarefter den sänker sig i eu trång bäckdalgång till Skellefte elfs
vattendrag, som öfverskrides vid Rengård, fortsätter vidare genom den
starkt brutna terrängen vid Petikenäs by, passerar Hornsträsk samt
framkommer till landsvägen från Skellefteå, 5 å 6 kilometer nordvest
om Jörns kyrka, vid hvilken landsvägskorsning en trafikstation blifvit
föreslagen. Derifrån går linien i nordlig rigtning mot Norrbottens
lånegräns, Öster om Storträsk, förbi Åkerheden, öfver Ålsån till Myr¬
heden, der hon vid ett berggrund passerar Byskeelf. Som i granskapet
häraf eu från kusten utgående, på norra elfstranden under anläggning
varande väg skulle komma att korsas, har en trafikstation ansetts der¬
städes erforderlig. Vidare öfvergår linien tvenne höga och breda åsar,
som inom södra Norrbotten stryka fram mellan Byskeelfs och Åbyelfs
samt mellan sistnämnda elfs och Lill-Pite elfs vattendrag och skjuta
så långt nedåt kusten, att de ej kunnat af linien kringgås. Vid Gran-
liden, der linien skär landsvägen från Piteå till Arvidsjaur, har an¬
läggning af en trafikstation beräknats. Strax norr om Granliden, eller
vid Björkliden, har linien uppnått den betydliga höjden af 356 meter
öfver hafvet, hvarefter den sänker sig till och öfvergår Åbyelfs mindre
vattendrag, stiger åter och öfvergår den nära 357 meter höga Dragalids-
höjden samt sänker sig sedermera i skarpa krökningar och lutningar
förbi Ersträsk och Bäcknäs till det af Lill-Pite eif genomflutna Lycko-
träsket, i hvars närhet en trafikstation beräknats för trafiken från Lill-
Pite elfs dalgång. Denna nedgång är den i tekniskt hänseende svå¬
raste delen å hela vägsträckan från Vännäs till Boden, då en sänkning
af 130 meter kräfves på en våglängd af endast 9 kilometer. Linien
har vidare framdragits dels öfver, dels omkring de höjder, som före¬
finnas mellan de stora vattenbehållarne mellan Lyckoträsk och Korsträsk.
Från Korsträsk hafva två alternativa linier till Boden blifvit upp¬
gångna, den ena på norra, den andra på södra sidan af Elfsbjm. Den
förstnämnda och inre belägna af dessa linier nedgår till Pite eif genom
Korsträskbäckens dalgång och berör norr om Elfsbyn den under arbete
varande utsträckningen af landsvägen från Piteå, der en trafikstation
erfordras, samt öfvergår strax derefter Pite eif, som här har en bredd
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
5
af öfver 100 meter. Linien följer sedermera en bäckdalgång, passerar
Krokträsk och Bergträsk och öfvergår den Snarköllandet kallade vatten-
delaren mellan Pite och Lule elfvar, hvarefter hon nedgår förbi Johan-
nisfors och Slyträsk öfver Karlberg till södra stranden af Lule eif vid
Hednoret, der linien berör Lule elfs 7 mil inåt landet segelbara vatten¬
drag och hvarest derför en trafikstation blifvit föreslagen. Lule elfs
södra strand följes vidare till den så kallade Trångforsen, der elfven
erbjuder en lämplig öfvergångspunkt med en bredd å det stora vatten¬
draget af endast 80 meter samt hård och stenbunden botten. Linien
framgår sedan mot Bodens kyrkoby, öfvergår Bodåns i Lule eif ut¬
fallande mindre vattendrag och träffar Luleå—Ofoten-banan vid Bodens
station, der en särskild stations anläggning beräknats. Det andra al¬
ternativet mellan Korsträsk och Boden nedgår till och öfvergår Pite eif
söder om Elfsbyn, berör Lillträsk och Mjövattnet, framgår mellan Pite-
Altervattnet, öster om Lule-Altervattuet, öfver Alån och slutligen genom
Qvarnbäckens dalgång till Hednoret, der linien sammanfaller med förut¬
nämnda alternativ. Ehuru denna sträckning är 1 kilometer kortare än
den inre, äro lutningar och krökningar ofördelaktigare, hvarför den
inre linien ansetts vara att föredraga.
Terrängförhållandena å hela denna mellan Nyby (Vännäs) och
Boden undersökta linie äro starkt vexlande, enär linien måst öfvergå
alla de vattendelare eller höjdryggar, som åtskilja de många större och
mindre från vester kommande vattendragen. Flodöfvergångarne äro
dock i allmänhet fördelaktiga, och jordmånen, som till en stor del be¬
står af sandgrus och sten, erbjuder ett godt material för en solid jern-
vägsbyggnad samt lätt framtida underhåll. De större elföfvergångarne
hafva god byggnadsgrund, så att konstgjord sådan kräfves blott för
öfvergången af Pite eif, och endast bron öfver Vindelelfven är af någon
mera betydande höjd, eller 35 meter öfver vattenytan.
Längden af hela linien från Nyby (Vännäs) utgör 297,392 meter.
Trafikstationer hafva blifvit beräknade att anläggas endast å de
ställen, der nu befintliga eller under anläggning varande vägar korsas,
och skulle dessa stationer^ inbördes afstånd blifva följande:
..................... 36,0 km..
..................... 53,7 „
.................... 21,8 „
.................... 36,1 „
..................... 31,2 „
................... 12,8 „
Transport 191,6 km.
mellan Vännäs (Nybv)
,, Degerfors
„ Åsen
,, Bastuträsk
„ Jörn
,, Byske eif
och Degerfors
,, Åsen...........
„ Bastuträsk
,, Jörn ..........
,, Byske eif..
„ Granliden..
6
Statsutskottets Utlåtande Nw 39.
Transport 191,6 km.
mellan Granliden och Persberg eller Lyckoträck ............ 25,2 „
,, Persberg ,, Elfsbyn .............................................. 33,7 „
„ Elfsbyn „ Hednoret ........................................ 38,7 ,,
,, Hednoret „ Boden ................................................. 8,2 ,,
Summa 297,4 km.
Enär nästan samtliga dessa stationsafstånd äro större än hvad
föreskrifvits i Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 16 mars 1877 an¬
gående vissa allmänna bestämmelser att vid utförandet af statens jern-
vägsbyggnader iakttagas, hafva derjemte planering och ballastning be¬
räknats för 15 mötesplatser mellan Vännäs och Boden äfvensom an¬
läggande af mötesspår å 6 ställen i och för trafikens ändamålsenliga
bedrifvande.
Anläggningskostnaden för denna 297,4 kilometer långa linie
ställer sig, enligt hvad jern vägsstyrelsen i ofvannämnda skrifvelse af
den 14 mars 1889 förmäler, ganska fördelaktig, då den enligt lcost-
nadsförslaget, oberäknadt kostnaden för anskaffning af rörlig materiel
och expropriation af jord, hvilken senare kostnad, jemväl hvad linien
inom Norrbottens län angår, beräknats icke skola af staten bestridas,
uppgår till 13,400,000 kronor eller endast 45,057 kronor för bankilo-
meter. Läggas härtill för banans utrustning med rörlig materiel 5,000
kronor för kilometer, eller för hela linien 1,487,000 kronor, uppgår
kostnaden till 14,887,000 kronor.
Styrelsen öfvergår härefter till redogörelse för den yttre, enligt
hvad jag förut erinrat, under åren 1884 och 1885 undersökta linien från
Vännäs, öfver Edda, Bygdeträsk och Lill-Pite till Boden, hvilken linie
under år 1888 å nyo blifvit undersökt och delvis omstakad.
1884 års undersökningslinie följer Vindelelfvens vattenlopp till
närheten af Rödå, öfvergår elfven och uppstiger derefter i den starkt
kuperade terrängen vid Qvarnsvedjan och Norrland. Emedan likväl
betydande terrasseringsarbeten der skulle erfordras, har en ny under¬
sökning företagits för att finna eu bättre uppgång från elfven; och har
genom att uppgå genom Rödåns trånga dalgång förbi Löflund till Hög-
lunda minskning åstadkommits i väg! ängd och terrasseringsarbetenas
storlek. Derefter följes den gamla stakningen, med undantag af en
mindre förbättring vid Piptjern, till Åträsk. Norr om Åträsk gör den
gamla linien en stark böjning åt öster för att nedgå till och följa östra
stranden af Bygdeträsks stora vattenbehållare samt sedan vidare uppgå
i närheten af Burträsk mot Skellefte eif. Emedan denna sträckning,
som är besvärad med särdeles ogynsamma kröknings- och lutnings-
Statsutshotets Utlåtande N:o 39.
7
förhållanden, komme att kräfva högst betydande terrasseringsarbeten, är
en ny linie utstakad å vestra sidan af Bygdeträsk, hvilken vid Åträsk
skiljer sig från den gamla linien och, efter att hafva öfvergått Tallån,
Sikån, Risån, Lillan och Bure eif, vid Jerfstjern framkommer till och
ingår i gamla linien. Stora terrängsvårigheter möta äfven å denna
sida om Bygdeträsk, men mindre än på den östra, och har äfven väg-
längden kunnat något förkortas. Från Jerfstjern följes åter den gamla
utstalcningen öfver Skellefte eif, förbi Örkliden, Löparuäs, Norrlideu,
Tarsbäckliden och Falkliden, till Storkågeträsk. Linien fortgår sedan
förbi Qvarnfors by och Djupfors till Byske eif, som öfverskrides nära
byn Strykfors. Följande gamla utstakningen, öfvergår linien norrbot-
tensgränsen vid Uddfors och framgår genom byarne Granträsk och
Kalamark, skär landsvägen mellan Piteå och Arvidsjaur och nedgår till
Lill-Pite eif vid Ytterfors samt följer sedan norra stranden af samma
vattendrag till Råmyran. Som den gamla linien från Storkågeträsk
till Boden utstakats med maximilutningar af 1:100, har den nödgats
göra betydande böjningar för att inom Norrbotten kunna kringgå de
långt inskjutande vattendelarne, synnerligast mellan Lill-Pite eif och
Pite eif samt denna eif och Lule eif. Till vinnande af vägförkortning
medelst användning af skarpare lutningar, eller 16 millimeter per meter,
försöktes att i rätare rigtning framdraga eu linie från Ytterfors till
Borgfors och derifrån till Boden. De nordvest om Lill-Pite och Pité
vattendrag sig sträckande bergryggarne befunnos dock i denna sträck¬
ning allt för svåra att öfvergå, hvarför försöksstakningarne måste öfver-
gifvas och eu förbättring i planen sökas genom utåt kusten gående
rätningar, eller genom att från Råmyran i kortaste sträckning öfvergå
Norrbodsbäckens djupa dalgång, följa gamla stakningen öfver vatten-
del aren söder om Pite eif och, i stället för att enligt gamla linien
uppgå till Borgfors och öfvergå elfven vid Sikfors, redan vid Rönnberg
passera samma vattendrag, åter uppstiga förbi Kläppen öfver Alterån
och utmed Holmträsk. samt derefter vid Stormyran ingå i gamla linien.
Ganska betydande vägförkortningar hafva härigenom kunnat vinnas,
men hafva deremot närmat linien mot kusten. Från Stormyran följes
åter den gamla stakningen förbi Rosfors bruk, mellan inre och yttre
Bjurträsket, öster om Vestmarksträsket, vester om Mockträsket, med
öfvergång af Lule eif vid Trångforsen eller på samma ställe som den
inre linien, hvarifrån skilda sträckningar för stambanans inledning till
Bodens station å Luleå —Ofoten-banan blifvit i de olika alternativen upp¬
tagna och hvilken inledning blir beroende af det utrymme, förenings-
stationen kan komma att kräfva.
Denna yttre sträckning kräfver delvis betydande terrasserings-
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
arbeten, och jordflyttningarne m. m. äro betydligt större än å den inre
linien. Elföfvergångarne äro äfven svårare samt kräfva större brobygg¬
nader och i allmänhet dyrbarare grundläggningsarbeten.
Längden af den yttre linien har dock på grund af ofvannämnda
omstakningar nedbragts från 322,482 meter till 308,149 meter.
Trafikstationerna hafva, liksom å den inre linien, blifvit beräknade
att anläggas endast å de punkter, hvarest större eller mindre vägar
korsa linien, och deras inbördes afstånd skulle blifva följande:
mellan utgångspunkten och
|
Vännäs ...........
|
.................................. 4,2 km.
|
|
Vännäs
|
11
|
Rödå................
|
................................. 22,1 ,,
|
|
Rödå
|
11
|
Botsmark........
|
................................ 28,0 „
|
|
Botsmark
|
11
|
Andersfors .....
|
................................. 35,4 „
|
|
Andersfors
|
11
|
Medle .............
|
.................................. 31,4 ,,
|
|
Med le
|
11
|
Svanström .....
|
................................... 11,8 ,,
|
D
|
Svanström
|
11
|
Storkåge..........
|
................................... 17,7 „
|
11
|
Storkåge
|
11
|
Norrbacka......
|
................................... 41,0 „
|
|
Norrbacka
|
V
|
Kalamark........
|
.................................. 26,9 „
|
V
|
Kalamark
|
11
|
Råmyran .......
|
................................ 14,2 „
|
11
|
Råmyran
|
1)
|
Rönnberg ......
|
................................... 10,6 „
|
|
Rönnberg
|
11
|
Heden ...........
|
.................................. 56,2 ,,
|
11
|
Heden
|
11
|
Boden ...........
|
................................. 3,6 ,,
Summa 308,1 km.
|
|
Som den yttre
|
linien
|
genomgår en :
|
mera befolkad och odlad bygd
|
och
|
berör vägar, hvi
|
lka ej
|
ännu blifvit så
|
långt framdragna inåt landet,
|
att
|
de korsas af de
|
n inre,
|
är för närvarande behofvet af trafikstatio-
|
ner å den yttre linien något större än på den inre. Förutom ofvan¬
nämnda stationer hafva planering och ballastning beräknats för 15
mötesplatser samt nedläggning af dubbelspår å 4 ställen.
Anläggningskostnaden för den yttre, 308,15 kilometer långa jern-
vägen uppgår enligt kostnadsförslaget till 15,700,000 kronor, eller
50,940 kronor för bankilometer, hvaruti icke blifvit inberäknad kost¬
naden för anskaffning af rörlig materiel samt lösen af jord. Till-
räknas kostnaden för anskaffning af rörlig materiel med 5,000 kronor
för kilometer, tillkommer för 308 kilometer 1,540,000 kronor, hvadan
hela kostnaden blifver 17,240,000 kronor.
I följande tablå har jernvägsstyrelsen sammanstält sida vid sida
de tekniska förhållandena vid hvardera linien samt de skilnader, livilka
visa, hvilkendera linien i gifvet afseende har företrädet framför den
andra:
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
9
|
|
yttre
linien.
|
inre
linien.
|
skilnad till
yttre linien.
|
-;-
förmån för
inre linien.
|
Längd mellan Vännäs (Nyby) och Boden .......
|
km.
|
308,14 9
|
297,3 9 2
|
|
10,757
|
Summa af höjningar och sänkningar ............
|
.. . in.
|
2,572
|
2,709
|
137
|
- -
|
Summa längd af lutningar 1: 62,5 .................
|
|
77,120
|
115,609
|
38,489
|
- -
|
„ „ ' „ d:o 1 : 62,5—1 : 100 .....
|
|
76,864
|
43,087
|
—
|
33,777
|
„ „ „ d:o svagare än 1:100 ...
|
|
73,130
|
65,347
|
—
|
77,783
|
,, „ „ d:o samtliga lutningar ...
|
h
|
227,114
|
224,043
|
—
|
3,071
|
Horisontel bana...........................................
|
.. m.
|
81,035
|
73,349
|
_ _
|
7,686
|
Summa längd af kurvor med radie af 300 m........
,, „ „ „ med radie mellan 300 t.
|
o. m.
|
19,507
|
28,433
|
8,926
|
—
|
500 in.........
|
in.
|
41,797
|
36,633
|
- -
|
5.164
|
„ „ „ „ „ „ större än 500 m. „
|
51,700
|
42,788
|
—
|
8,912
|
„ „ „ samtliga kurvor......................
|
|
113,004
|
107,854
|
—
|
5,150
|
Längd af rak bana ...........................................
Den på grund af lutnings- och krökningsförkålian-
|
195,145
|
189,538
|
—
|
5,607
|
(lena beräknade s. k. virtuela längden..........
|
|
399
|
402,2
|
3,2
|
_ _
|
Qvantitet af jordflyttningar ........................
|
kbm.
|
4,407,270
|
3,113,013
|
—
|
1,294,257
|
„ „ bergsprängningar.....................
Anläggningskostnad utom expropriation och
|
„
rörlig
|
73,240
|
25,160
|
---
|
48,080
|
materiel....................... ........................... kr.
Kostnad för anläggning och utrustning med rörlig
|
15,700^000 13,400,000
-
|
- -
|
2,300,000
|
materiel ...............................................
|
|
17,240,000 14,887,000
|
—
|
2,353,000
|
Ofvanstående öfversigt gifver, enligt hvad jernvägsstyrelsen
vidare förmäler, vid handen, att det endast är i afseende på samman
af höjningar och sänkningar och i längden af starkaste lutningar och
kurvor med minsta radie, som den yttre linien kan sägas hafva före¬
trädet för den inre. Anledningen till den senare liniens underlägsen¬
het i dessa afseenden ligger hufvudsakligen deri, att densamma måste
stiga ända till 357 meter för att öfvergå den i södra Norrbotten be¬
fintliga, långt mot hafvet utskjutande vattendelaren, hvars starka
stupning norrut mot sagda läns djupt nedskurna flodbäddar derjemte
föranleder till att linien måst utläggas i en nästan oafbruten maximi-
lutning af nära 9,000 meters längd för att kunna sänkas till Lill-Pite-
elfvens dalgång, hvaremot den yttre linien kunnat dragas öfver samma
höjdsträckning vid blott 186 meters höjd med något fördelaktigare
lutningar. En maximilutning, jemförlig med den nyss ornförmälda,
förekommer dock å den yttre linien, enär denna linie för uppgången
från Vindelelfven till höglandet norr om Umeelfven, der densamma
når sin högsta punkt, 270 meter, kräfver en sammanhängande stigning
af mer än 7,000 meters längd. Likasom vid lutningsförhållandena
har ock den mera brutna terrängen betingat å den inre linien ett
Bill. till Riksd. Prot. 1890. 4 Sami. 1 Afä. 27 Käft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
större användande af kurvor med skarpaste tillåtna kräkning, men då
i stället längderna af kurvorna med större radier äro å denna linie
jemförelsevis mindre, blir summan af samtliga der förekommande kurv-
längder lägre än motsvarande summa å den yttre linien. I afseende
på den af lutnings- och krökningsförhållanden beroende kostnaden
för bantågens framförande, kan ingendera linien anses erbjuda något
väsentligt företräde. Visserligen visa de för bedömandet häraf be¬
räknade s. k. virtuella längderna en skilnad till förmån för den yttre
linien, men denna skilnad är så ringa, att den icke har någon praktisk
betydelse.
Men om de båda linierna i nu nämnda hänseenden kunna anses
likstälda, har den inre linien ett afgjordt företräde deri, att dess an¬
läggning kan utföras med betydligt mindre arbete och mindre kost¬
nader än den yttre linien, hvilken kräfver nära 50 procent större jord-
schaktning och nära 3 gånger så mycket bergsprängning som den
förstnämnda linien. Dertill kommer, att man i den i allmänhet fastare
beskaffenheten af jordmånen i den inre linien har en borgen för att
det framtida underhållet af banvallen der blir billigare än i den yttre,
hvarest i floddalarne ymnigt förekommer sandlera, som är ytterst svår
att skydda mot åverkan af vatten och köld. Bland andra omständig¬
heter, som inverka på anläggningskostnaden, bör nämnas att, emedan
den inre linien är mera aflägsen från hafvet, de vattendrag, den har
att öfvergå, äro till antalet färre och i allmänhet hafva mindre bredd
än de, den yttre linien har att passera, och att i följd häraf äfvensom
derför att marken merendels är sådan, att några synnerligt svåra
grundläggningsarbeten ej erfordras, kostnaden för broar och andra
vattengenomlopp ej stiger till samma höjd som å den andra linien.
De här omförmälda förhållandena göra det möjligt att bygga den inre
linien för 2,300,000 kronor mindre kostnad än den yttre linien, hvadan
den förra är i afseende på byggnadskostnaden obestridligt att före¬
draga. Något större än nu nämnts blir skilnaden, om man till bj^gg-
nadskostnaderna lägger jemväl kostnaden för hvardera liniens utrust¬
ning med rörlig materiel och derför beräknar 5,000 kronor per kilo¬
meter af hvardera liniens längd. Skilnaden blir då 2,353,000 kronor
till fördel för den inre linien.
Men om det å ena sidan icke möter några svårigheter att bedöma,
hvilkendera af dessa linier är att föredraga i afseende på kostnaderna
för anläggningen och utrustningen, anser jernvägsstyrelsen det deremot
vara vanskligt att uttala sig för den ena eller den andra linien, när frågan
gäller deras nationalekonomiska betydelse eller den trafik, do kunna
påräkna eller skapa. Båda linierna genomgå föga bebyggda trakter och
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
11
ligga utom eller vid sidan af den kuststräcka, hvarinom den i det hela
föga talrika befolkningen för närvarande är, så att säga, koncentrerad.
De befolkningsmängder, som kunna anses befinna sig inom liniernas
trafikområden, dessa beräknade till 60 kilometers bredd eller 30 kilo¬
meter å hvardera sidan om jernvägslinien, äro, beräknade efter sta¬
tistiska centralbyråns folkmängdsuppgift för den 31 december 1887:
vid inre linien — å vestra sidan .................................... 18,572 och
— å östra sidan ....................................... 33,952
eller tillsammans..................................... 52,524 samt
vid yttre linien — å vestra sidan .............................. 26,728 och
— å östra sidan .................................. 49,627
eller tillsammans ................................... 76,355 personer.
Anser man åter det trafikområde, linierna komma att betjena, vara
utsträckt å ena sidan till riksgränsen och å den andra till hafvet, kom¬
mer under beräkning för hvardera linien en befolkning af 147,500 per¬
soner, af hvilka bo vester om den inre linien 64,374 och öster derom
83,126 personer samt vester om den yttre linien 87,500 och öster om
samma linie 60,000 personer. Finge man nu antaga, säger styrelsen
vidare, att persontrafiken skulle vid dessa linier förhålla sig till befolk-.
ningsmängden såsom öfver hufvud taget vid andra jernvägar inom lan¬
det, så kunde för nu ifrågavarande bansträckningar, om hela befolk¬
ningen mellan riksgränsen och hafvet lägges till grund för uppskatt¬
ningen, persontrafiken kunna anses inbringa omkring 300,000 kronor
brutto, ett belopp, som, fördeladt på banlängden, motsvarar vid pass
1,000 kronor per kilometer. Håller man sig åter till de först nämnda
trängre trafikområdena, faller på den inre linien eu personinkomst af
omkring 100,000 kronor och på den yttre en dylik inkomst af 150,000
kronor, eller för förra linien 300 å 400 och för den yttre vid pass
500 kronor per kilometer. Den största ofvan uppgifna medel¬
inkomsten per kilometer uppgår i det närmaste till hvad samtliga en¬
skilda banor i medeltal hade af persontrafiken under år 1887, och för
de lägre medelbeloppen finnas äfven motsvarigheter vid åtskilliga min¬
dre jernvägar under samma år. Emellertid kommer alltid persontrafi¬
ken å ifrågavarande banor att inskränkas derigenom att en stor del af
befolkningen har kortare väg till kusten än till någon af här ifråga¬
varande jernvägslinier och både derför samt till följd af prisbilligheten,
så länge årstiden det medgifver, begagnar sig af de redan befintliga,
väl ordnade sjöfartsförbindelserna. Sedan bibanor, ledande till kustorter,
som man hoppas, bringats till stånd, kommer emellertid sannolikt den
olikhet, som nu eger rum mellan de både linierna i utsigterna till
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
persontrafik, att utjemnas, och detta blir till äfventyra äfven dessför¬
innan fallet, enär folktillökningen visat sig betydligt starkare i de inåt
landet belägna socknarne än i de vid kusten belägna. — För eu upp¬
gående stambana genom dessa landsdelar synas, enligt hvad jernvägs-
styrelsen vidare yttrar, betingelserna för godstrafik icke vara gyn-
samma, så länge banan icke bar förbindelse med kusten. Alla gods¬
transporter hafva derstädes sina naturliga vägar från det inre landet
till hafvet eller i motsatt led från detta inåt landet. I samma rigtning
och korsande stambanan gå ock skogsprodukterna, hvilka äro de enda,
som förekomma i så stora massor, att de kunna räknas till det slags
trafik, som skulle kunna, hvad man kallar, mata jernvägen. Utsigterna
för sådana transporter äro dock icke stora, så länge den uppgående
banan icke har direkt förbindelse med hamnplatser. För upptagande
af virkestransporter och äfven för framkallande af en ökad skogsindustri
lämpar sig emellertid den inre linien bättre än den yttre, enär den
ligger närmare de betydande skogsvidder, som finnas inåt landet, och
således i större mån underlättar dessas tillgodogörande, både för egent¬
lig beredning af trävaror och för bergsbruket, och kan vinna en viss
betydenhet, om en gång en jernindustri kommer till stånd för bearbe¬
tande inom landet af de lappländska malmerna. — Beträffande trans¬
porter af landtbruksprodukter, konsumtionsartiklar och köpmansgods,
torde den inre linien åtminstone icke blifva underlägsen den yttre,
enär den senare genom sin större närhet till kusten är mera beroende
på konkurrensen med den billiga sjöfarten.
Med de ringa trafikanledningar, de trakter erbjuda, som de båda
linierim genomskära, och med de relativt större kostnader, som äro
förenade med jernvägsdriften inom områden, der lefnadskostnaderna
och prisen i allmänhet redan äro höga, får man enligt jernvägssty-
relsens förmenande icke vänta, att någondera Union skall under när¬
maste tiden lemna en afkastning, som i skälig mån motsvarar det i
densamma nedlagda kapitalet, men det synes, som om den inre linien
gåfve förhoppning att tidigare än den yttre nå detta önskningsmål.
På grund af hvad sålunda blifvit af styrelsen andraget, och enär
af de båda undersökta linierim för stambanans sträckning mellan
Vännäs och Boden den inre linien öfver Degerfors har framför den
yttre öfver Bygdeträsk fördelarne af:
att vara 10,757 meter kortare;
att erbjuda tjenligare jordmån för banvallens bildande;
att kräfva mindre framtida underhåll;
att vara 2,300,000 kronor billigare att bygga;
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
13
att bättre kunna påverka det inre landets utveckling och tillgodose
dess behof af kommunikationer;
att blifva till större gagn för eu i inre landet uppstående skogs¬
industri; och
att bättre lämpa sig för utbyte af produkter mellan de lappländska,
genom Luleå—Ofoten-banan tillgängliga malmfälten samt Vester- och
Norrbottens kolskogar; samt derjemte
är enligt utlåtande af chefen för generalstaben i strategiskt hän¬
seende att föredraga,
har jernvägsstyrelsen i underdånighet hemstält, att för stambanans
fortsättning genom öfre Norrland måtte antagas sträckningen från Nyby
(Vännäs) öfver Degerfors, Jörn och Elfsbyn till Boden (Öfver-Luleå).
Af de kommuner inom Vesterbottens län, hvilka närmast beröras
af de utstakade jernvägssträckningarne, hafva Vännäs och Burträsks
socknar samt Skellefteå socken och stad förordat dot. yttre eller östra
alternativet, men Degerfors, Norsjö, Jörns och Byske kommuner uttalat
sig för det inre eller vestra alternativet; och Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i nu nämnda län har, beträffande de undersökta jernvägs-
liniernas inbördes företräden, anfört, att den yttre eller östra sträck¬
ningen visserligen berörde de folkrikaste och mest odlade trakterna
inom länet, i följd hvaraf redan från början en rätt liflig trafik å banan
kunde vara att emotse äfvensom odlingar komme att påskyndas och
industriella verk snart nog att anläggas utefter jernvägen, som läge
tillräckligt långt in i landet för att kunna upptaga betydliga qvantite-
ter af skogsprodukter, hvarförutom de bibanor, som flerstädes behöfdes
till kusten, blefve kortare och derigenom billigare, under det att der¬
emot den inre linien berörde till större delen öde trakter, hvilkas
odling till följd af fåtaligare befolkning torde komma att ske betydligt
långsammare; men att den omständigheten att jernvägen, genom att
gå längre in i landet, berörde större skogssträckor samt komme i när¬
heten af Näsbergets inom Jörns socken belägna betydande malmfält,
borde föranleda till större trafik af jern och trä än å den yttre linien;
samt att i följd häraf, och då kustsocknarnes behof af kommunikatio¬
ner redan vore jemförelsevis väl tillgodosedt genom kustlandsvägen
samt den åtminstone halfva året öppna sjöfarten, Kongl. Maj:ts befall¬
ningshafvande ansåge sig böra förorda den inre, vestligare jernvägs-
sträckningen, såsom den för länet i dess helhet gagneligaste.
Kong]. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har i ärendet
anfört hufvudsakligast följande.
Den kända omständigheten, att den öfvervägande delen af Norr¬
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
bottens odling och befolkning för närvarande befunnes samlad invid
kusten, särskildt omkring nedre delarne af dess floddalar, hade till
följd att en jernväg, anlagd långs efter och i närheten af kusten, på
sätt densamma utlagts i 1886 års förslag, onekligen skulle under den
närmaste tiden efter vägens fullbordande föranleda ökade förmåner och
höjda jordvärden för ett större antal invånare samt i följd deraf jemväl
erhålla en något större persontrafik af lokal natur än en längre in i
landet anlagd jernväg. — Denna öfverlägsenhet hos den yttre jern-
vägslinien och den dermed sammanhängande förmånen af kortare och
billigare bibanor till kustorterna hade ock i afgifna yttranden med
styrka framhållits af ombud från Piteå stad och socken. Det torde
icke heller kunna bestridas, att denna synpunkt egde särskild giltighet
för den del af länet, hvarifrån dessa åsigter uttalats.
Men vid valet af det lämpligaste läget för stambanan Vännäs—
Boden, med hänsyn till hela länets och det allmännas intressen, måste
frågan jemväl betraktas urandrasynpunkterän den södrakustbefolkningens.
Härvid framstälde sig i främsta rummet det beaktansvärda för¬
hållandet, att länets hela bredd uppginge till nära 40 mil och att den
till odling tjenliga delen deraf vexlade mellan 20 och 25 mil. Då nu
länets behof af jernvägsförbindelse i norr och söder måste för en lång
framtid anses vara fyldt med en enda bana, skulle denna banas för¬
läggande nära hafskusten uppenbarligen innebära en orättvisa och
lända till förfång för de inre landsdelarne, hvilka vore mera vanlottade
på samfärdsmedel, men jemförelsevis mera inägtiga af utveckling än
kustlandet, såsom ännu hufvudsakligen obefolkade och ouppodlade,
ehuru rika på odlingsmarker, likasom på malmer och mineral af värde¬
full beskaffenhet. — För den norr om Lule eif eller banans slutpunkt
boende befolkningen, som vid 1889 års ingång uppgått till 65,630
personer, under det att invånareantalet söder om samma eif utgjorde
35,499, vore det af hufvudsakligaste vigt, att ifrågavarande bana erhölle
den kortaste och billigaste sträckningen. Infordrade yttranden från
de närmast intresserade kommunerna ådagalade äfven, att alla dessa,
med ofvannämnda undantag, förklarat sig anse den inre linien i alla
afseenden förmånligare än den yttre.
Med hänsyn till länets ofvanberörda vidsträckthet, syntes det
sålunda nödigt, att stambanan inom länet förlädes längre in i landet
än som skedde vid dess först verkstälda utstakning, för såvidt den
skulle kunna på kraftigaste sätt befrämja såväl landets uppodling som
uppkomsten af en jernindustri, grundad på ortens kolskogar och de
lappländska malmrikedomarne. Lika afgörande för ett dylikt läge
torde äfven vara nödvändigheten att denna länets sannolikt enda för¬
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
15
bindelse med fosterlandet, och det väsentligaste vilkoret för ett verk¬
samt försvar, genom sjelfva sitt läge vore tryggad mot faran att under
krigstid genast afskäras. . Ur dessa synpunkter såväl som på de af
jernvägsstyrelsen anförda öfriga grunder ansåge sig Kongl. Maj:ts
befallningshafvande ega giltiga skäl att i underdånighet tillstyrka
stambanans utförande i den af sagda styrelse förordade inre linien,
under antagande att denna linies brantaste lutningar och skarpaste
krökningar skulle vid den definitiva utstakningen kunna väsentligen
förbättras utan nämnvärd ökning af anläggningskostnaden.
Med anledning af hvad jernvägsstyrelsen yttrat beträffande banans
rentabilitet och trafikanledningar, anför Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i Norrbottens län vidare, att den norrländska jernvägskomi-
téns sakrika utredning af öfre Norrlands utveckling under senare
tider lyckligtvis gåfve anledning till andra slutsatser än dem, hvartill
jernvägsstyrelsen kommit. Den ådagalade nemligen, att öfre Norrland
gått framåt i folkmängd, odling och industri vida snabbare och krafti¬
gare än andra landsdelar, att det inneslöte rikedomar, som vore jem-
förliga med dem, som de sydliga provinserna kunde framvisa, samt att
denna utveckling nått en sådan stadga, att befolkningen derstädes väl
förtjenade det kraftiga stöd till ytterligare förkofran, som en stambana
beredde. Äfven såsom trafikområde visade sig öfre Norrland enligt
nämnda uti-edning i vida ljusare färger än dem jernvägsstyrelsen tecknat.
Ehuruväl en jernväg, som genomlöpte glest befolkade orter af så stor¬
artad utsträckning som öfre Norrland, påtagligen icke kunde omedel¬
bart efter dess fullbordande lemna inkomster, motsvarande dem som
inflöte vid stambanor genom äldre och rikare odalbygder, så hade
likväl nämnda komité ansett sig såsom ett slutomdöme kunna uttala
den uppfattningen, att nettoinkomsten af denna stambana skulle redan
i början uthärda jemförelse)! med motsvarande inkomst vid en del af
rikets då trafikerade stambanor och inom en icke aflägsen framtid an¬
tagligen öfverträffa densamma. Enligt komiténs på insamlade uppgifter
grundade beräkning af den årliga nettoinkomsten i procent af anlägg¬
ningskapitalet, skulle denna inkomst komma att uppgå till 3 procent
(2,8 7 procent) af anläggningskapitalet, livilket lör den nu förordade
inre linien blifvit väsentligen nedsatt, samt kunde redan i början af
banans drift väntas att uppgå till 1,0 procent af anläggningskost¬
naden. I öfver ett sekel hade det svenska bergsbrukets vänner tid
efter annan gjort kraftiga ansträngningar för att inom landet åväga¬
bringa en bergverksrörelse, grundad på de outtömliga malmrikedomarne
inom Norrbottens läns lappmarker. Äfven från statens sida hade under
samma tid stora uppoffringar blifvit gjorda i samma syfte, som alltid
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
ansetts såsom ett synnerligen eftersträfvansvärdt nationalekonomiskt
önskningsmål. Under den antagna förutsättningen, att den föreslagna
stambanan till Boden i förening med Luleå—Ofoten-banan skulle möjlig¬
göra och kalla till lif eu dylik länge förväntad bergverksrörelse, syntes
det, som om denna stambana med fog borde erkännas blifva af den
största nationella betydelse, ensamt ur industriel synpunkt. — Giltig
anledning torde äfven, enligt Kong!. Maj:ts befallningshafvandes åsigt,
saknas för det af jernvägsstyrelsen gjorda antagandet, att jernvägens
drift inom öfre Norrland skulle blifva jemförelsevis dyrare än inom
andra orter, af den uppgifna anledning att lefnadskostuaderna i Norr¬
land redan skulle vara höga. Af erfarenheten från offentliga inrätt¬
ningar så väl som från det enskilda lifvet framginge emellertid, att
dessa kostnader i verkligheten derstädes icke i allmänhet vore högre
än annorstädes vore vanligt, utom då missväxt inträffade eller då den
inskränkta förbrukningen försvårade en billig produktion, men dessa
anledningar till prisstegring skulle med visshet just i och med stam-
baneförbindelsen komma att till hufvudsaklig del undanrödjas. — Slut¬
ligen har Kong], Maj:ts befallningshafvande i afseende på den upp¬
städa beräkningen af persontrafiken anmärkt, att den del af länets
befolkning, som vore bosatt norr om Lule eif, icke dervid kommit i be¬
traktande. Men då banan skulle sluta vid denna eif, och den norr om
elfven boende befolkningen större delen af året saknade annan utfarts-
väg än den föreslagna jernvägen, så länge den finska stambanan icke
utsträcktes till Torneå, syntes denna befolkning, som uppginge till
65,630 personer, eller nära 50 procent af hela folkmängden mellan
Vännäs och Boden, hafva bort i någon mån tagas med i beräkningen
af den blifvande persontrafiken.
Frågan om norra stambanans byggande genom öfre Norrland vore
för öfrigt uppenbart af den utomordentliga vigt för orten och jemväl
af den allmänna betydelse för riket, att densammas afgörande icke
borde göras hufvudsakligen beroende af nuvarande trafikanledningar
eller den beräknade nettoinkomsten under de första årens jernvägsdrift.
Stambanans utsträckning till Luleå—Ofoten-banan påkallades nemligen
af de höga intressena att i politiskt och militäriskt hänseende närmare
förena de i dessa afseende!) allt för isolerade nordligaste länen med det
öfriga fäderneslandet samt att på samma gång medelst den lättade
förbindelsen af eu stambana möjliggöra dessa landsdelars snabba, tryg¬
gade uppodling och att uppväcka den industriella rörelse, som vore
nödvändig och naturlig för att tillgodogöra deras stora naturrikedomar.
Äfven för hela rikets försvar vore enligt sakkunniges mening denna
den nordligaste stambanedelen af den största vigt. Dess anläggning
Statsutskottets Utlåtande. N:o 39.
17
vore sålunda icke blott en tvingande nödvändighet, som måste undan¬
tränga de finansiella betänkligheterna, utan den vore derjemte eu gärd
af rättvisa mot de rikets invånare, hvilka längst väntat på erhållande
af lättade förbindelser, mest vore i behof af desamma och enligt Kong!.
Maj:ts befallningshafvandes förmening bäst komme att i framtiden
direkt och indirekt återgälda det häri nedlagda anläggningskapitalet;
och utförandet af ifrågavarande stambanedel kunde enligt Kongh
Maj:ts befallningshafvandes åsigt jemväl grundas på den kloka beräk¬
ningen att derstädes bereda lönande användning af svenskt kapital
och af någon del af den svenska arbetskraft, som eljest ökade den
årliga utvandrareströmmen.
Chefen för generalstaben, hvars utlåtande i ärendet jemväl in¬
fordrats, påpekar, hurusom den yttre linien ganska nära öfverensstämde
med den åren 1884 och 1885 utstakade, dock med, bland annat, den
förändringen att öfvergången af Pite eif nu föresloges omkring 11 kilo¬
meter närmare dess utlopp i Bottniska viken eller vid Rönnberg i stället
för vid Sikfors; och åberopar chefen vidare att chefen redan i under¬
dånig skrifvelse den 28 september 1887 angående åtgärder för Norr¬
bottens försvar varit i tillfälle att utförligt framlägga de skäl, som
gjorde den då utstakade sträckningen af norrländska jernvägen alldeles
oantaglig ur militär synpunkt. Bland dessa skäl, hvilka i främsta rummet
afsåge faran af jernvägens dragande allt för nära kusten och svårig¬
heten, för att icke säga omöjligheten, att under sådana förhållanden
skydda densamma mot fiendtliga afbrytningsförsök, framhåller chefen
det betänkligt korta afståndet mellan Piteå och den punkt, der jern¬
vägen skulle öfvergå Pite eif. Då den nu framlagda yttre linien
skulle korsa sagda eif ännu närmare dess utlopp, innebure detta tyd¬
ligen en ytterligare fara, som skulle komma att vidlåda ifrågavarande
sträckning af jernvägen. Chefen anser derför att, med afseende på
jernvägens öfvergång af Pite eif, dess dragande öfver Elfsbyn måste
uppställas såsom en oeftergiflig militär fordran. Om derför, yttrar
han vidare, den norrländska jernvägens fortsatta framdragande uti
sträckningen öfver Bygdeträsk, Storkågeträsk och Lill-Pite måste på
det kraftigaste afstyrkas, kunde deremot det andra alternativet, inne¬
fattande den sa kallade inre linien öfver Degerfors, Jörn och Elfsbyn,
i hufvudsak godkännas. Denna linie, som hölle sig i allmänhet på ett
ur försvarets synpunkt nöjaktigt afstånd från hafvet, torde i sjelfva
verket uppfylla de militära anspråk, som kunde och borde ställas på
denna för försvaret af landets nordligaste delar så vigtiga, ja, man torde
kunna säga oumbärliga jernväg.
Bih. till Riksd. Urat. 1890. 4 Sami. 1 A/d. 27 Haft.
3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
Statsrådet och chefen för civildepartementet yttrar härefter följande:
»Den första frågan vid behandlingen af nu förevarande ärende är
naturligtvis den, huruvida stambanan bör fortsättas norr om den punkt,
dit 1886 års Riksdag beslöt dess framdragande. Då i detta afseende
några omständigheter icke tillkommit, som förminskat betydelsen af de
skäl, hvilka föranledde Eders Kong!. Maj:t att vid nämnda riksdag
väcka fråga om banans byggande ända till Öfver-Luleå, har jag full
anledning antaga att Eders Kongl. Maj:t gillar min åsigt om bebofvet
af stambanebyggnadernas fullföljande norr om Vännäs. Icke heller
Riksdagens år 1886 fattade beslut, hvarigenom Vännäs bestämdes såsom
ändpunkt för den då faststälda sträckningen, synes hafva grundat sig
på någon föreställning om att stambanebyggnaden norrut der borde
för framtiden upphöra, utan tvärt om erkände Riksdagen, såsom jag förut
nämnt, att den då föreslagna jernvägen till Öfver-Luleå påkallades af
icke blott ekonomiska och lokala utan äfven strategiska och politiska
skäl, och Riksdagen torde hafva inskränkt sig till det då fattade be¬
slutet allenast med hänsyn dertill, att ej kommande Riksdagar skulle
bindas för längre tid än hvad nödigt vore.
Den bansträcka, som nu är i fråga, är måhända i trafikafseende,
åtminstone till en början, mindre fördelaktig än de flesta banor, staten
hittills byggt; men deraf torde icke böra dragas den slutsats att så
skall för all framtid förblifva. Många anledningar tala för att banan,
om den ock ej kommer att gifva någon lysande behållning å det deri
nedlagda kapitalet, dock torde derå i framtiden lemna en afkastning,
som, med hänsyn till de öfriga statsändamål, hvilka medelst banan be¬
främjas, ej får lemnas ur räkningen. Den norrländska jernvägskomitén,
som mot slutet af år 1885 afgaf sitt utlåtande rörande en stambana
från Sollefteå till Luleå, meddelade deri en fullständig redogörelse för
landets utveckling under senare tider och dess ståndpunkt i ekonomiskt
afseende samt uttalade det slutomdöme, att banans nettoinkomst skulle
redan i början uthärda jemförelse med motsvarande inkomst vid en del
då trafikerade stambanor och inom en icke aflägsen framtid antagligen
öfverträffa densamma. Jag tillåter mig erinra om följande af min före¬
trädare i embetet till statsrådsprotokollet den 29 januari 1886 lemnade, ur
komiténs betänkande hemtade uppgifter rörande de två nordligaste länen:
Medan vårt land i dess helhet under det tre fjerdedels sekel, som
då förflutit sedan år 1810, ökat sin folkmängd med 95 procent, har
deremot under samma tid Vesterbottens folkmängd vuxit med nära 250
procent och Norrbottens med 181 procent. Enligt uppgifter om den
odlade jordens areal har i Vesterbottens län under åren 1805—1871
ökningen af densamma uppgått till 560 procent (för hela riket till 280),
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
19
samt ökningen i Norrbottens län under åren 1805 -1884 stigit ända
till 710 procent (för hela riket 350). 1882 års skörd, reducerad till
rågvärde, uppgick i Vesterbottens län till 1,550,000 och i Norrbottens
till 1^ million kubikfot. — Folkmängdens täthet i dessa provinser är
naturligtvis deremot betydligt underlägsen det öfriga Sveriges. Medel-
siffran för hela riket var vid 1880 års slut 1,285 personer på qvadrat-
milen, för Vesterbottens kustland nära 500 och för Norrbottens kustland
omkring 330. —
Genom de under år 1875 medelst statens försorg verkstälda under¬
sökningar har utrönts, att ensamt Gellivare malmberg vid endast en
fots afsänkning innehåller en malmtillgång om circa 22,200,000 centner,
och derutöfver finnas inom Juckasjärvi socken malmberg af enahanda
betydenhet. — Af Sveriges 18 millioner h:ar skogbärande mark be¬
löpa på Vesterbotten 2,100,000 och på Norrbotten 2,675,000 h:ar, och
trävaruutförseln utgjorde år 1883 från Vesterbotten 300,000 och från
Norrbotten omkring 400,000 kubikmeter eller inemot en femtedel af
rikets hela trävaruexport samt omkring 8 procent af rikets utförsel i
det hela af alla dess produkter tillsammantagna.
Utom dessa af norrländska jernvägskomitén i siffror augifna till¬
gångar ega de två nordligaste länen i de utefter de talrika vattendragen
sig sträckande dalgångarne tillfällen till ypperligt bete, som bör kunna
uppkalla en storartad boskapsskötsel och mejerihandtering, hvartill ock
icke obetydliga ansatser under de senare åren visat sig. Allt detta
sammanlagdt gör att jag för min del icke misströstar om att en jern¬
väg genom dessa trakter skall mägtigt bidraga till att utveckla landets
naturliga tillgångar och såmedelst äfven på mångahanda sätt återgälda
staten de uppoffringar, den måst vidkännas för dess anläggande; och
anser jag mig böra erinra, hurusom jernvägsstyrelsen i dess under¬
dåniga berättelse för 1888 omförmäler att den i förhållande till bygg-
nadskapitalet beräknade behållningen å de norrländska stambanelinierna
under samma år steg till mer än dubbelt af hvad den utgjorde år 1887.
Särskild! torde böra beaktas att ifrågavarande jernväg måste komma
att tillföra staten, om ock ej i form af direkt ränta på anläggnings¬
kapitalet, en omedelbar inkomst af betydenhet, synnerligast om den
inre eller vestra linien varder bestämd för banans sträckning. Enligt
en af domänstyrelsen år 1885 gjord utredning, höllo de inom Vester¬
bottens och Norrbottens län befintliga kronoparker och kronoöfverlopps-
marker samt sådana oafvittrade kronomärke^ som efter slutad afvitt¬
ring ansåges böra förblifva kronans tillhörighet, sammanlagdt en areal
af 2,863,656 h:ar, deraf omkring 2,000,000 h:ar äro belägna vid vatten¬
drag, hvilkas lopp komma att skäras af stambanan. Domänstyrelsen
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
beräknade att dessa omkring 2,000,000 h:ar tillika med 52,910 h:ar
kronoparker i Vesternorrlands län skulle kunna i medeltal lemna i årlig
.afkastning omkring 700,000 timmerträd, förutom hvad som af skadade
träd kunde afyttras. Framdragandet af en jernbana genom öfre Norr¬
land, hvarigenom de särskilda floddalarne sattes i förbindelse med hvar¬
andra, komme enligt domänstyrelsens åsigt otvifvelaktigt att utöfva
inflytande å virkesprisen, som, när styrelsen afgaf sitt yttrande, voro
mycket vexlande vid särskilda vattendrag. Sålunda betingade då t. ex.
kronans virke å rot per sågtimmerträd vid Ångermanelfven 3 å 4
kronor, under det att vissa år ej hälften af detta pris erhållits vid Ume-
och Vindelelfvarne. Derest genom direkt jernvägsförbindelse mellan
vattendragen virket kunde fortskaffas från ett vattendrag till ett annat,
skulle emellertid enligt styrelsens tanke kronans virke å trakter, der
virkesprisen voro låga, röna efterfrågan jemväl från andra orter samt
konkurrens och prisstegring till följd deraf uppstå, och styrelsen hölle
före att statens skogsväsende utan allt tvifvel skulle tillföras synner¬
ligen stora fördelar genom jernvägsanläggningen.
En fråga af stor betydelse vid bedömande af norrländska stam¬
banans trafikanledningar är den, huruvida en sådan bana kan vara i
stånd att täfla med de i dess närhet befintliga flottleder. Med anled¬
ning af Riksdagens senast församlade revisorers i den af dem af-
gifna berättelsen uttalade tvifvel härom har jernvägsstyrelsen i af-
gifvet yttrande genmält, att redan af de i berättelsen intagna uppgif¬
terna om de virkesmängder, som på jernväg transporterats under sist¬
lidna års sommar, syntes att en sådan täflan icke vore utestängd, enär
dessa uppgifter visade, dels att statsbanorna förmedlat öfverförande
af timmer från en flottled till en annan, hvarvid vore att märka att de
vattendrag, hvarur timret upphemtats, vore flottningsbara ända fram
till destinationsorten och att sålunda jern vägen med framgång trädt i
stället för den förra befordringsleden, dels ock att jernvägs tran sport
föredragits framför flottning, äfven der det ej varit fråga om att bringa
timret till ett annat vattendrag. Till följd häraf borde man enligt
jern vägsstyrelsens åsigt kunna antaga att, der stambanan genom sido-
banor sattes i direkt förbindelse med kusten och der tillräckligt ut¬
rymme funnes vid kuststationen, jernvägen skulle komma att begagnas
för virkestransporter äfven jemsides med en till hamn ledande flottled.
Särskildt anser jernvägsstyrelsen att jernvägen alltid kunde påräkna
virke, som genom försågning inuti landet bereddes till skeppning, och
att en förökning i dessa slags transporter vore att motse, enär utmed
den redan färdiga stambanan efter hand uppstått allt flera sågverks-
anläggningar.
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
21
Hvad jernvägsstyrelsen i afseende å de redan fullbordade delarne
af norra stambanan sålunda anfört torde äfven ega giltighet beträffande
den handel, hvars anläggning nu är i fråga.
Om sålunda anläggningen af ifrågavarande jernväg ur ekonomisk
synpunkt torde hafva sitt berättigande med hänsyn till de direkta för¬
delar, den finnes medföra för staten och den vidsträckta landsdel, hvars
utveckling i hög grad deraf är beroende, så gälla derjemte fortfa¬
rande för denna handel samma strategiska skål, som talat för stats¬
banans framdragande norr om Angermanelfven. I detta afseende fram¬
höll till statsrådsprotokollet den 29 januari 1886 dåvarande chefen för
civildepartementet, hurusom en jernväg genom öfre Norrland kräfdes
äfven af militära skal, emedan, då Sverige näppeligen kunde räkna på
herraväldet i Bottniska viken, en jernväg, hvarigenom trupper och för¬
nödenheter kunde hastigt tillföras, vore äfven under den tid, då sjö¬
farten är öppen, ett snart sagdt oundgängligt vilkor för ett verksamt
försvar af norra Sverige, hvarjemte han erinrade att erfarenheten visat,
hurusom det vore icke endast under en sådan årstid, som Norrland
kunde vara utsatt för ett fiendtligt anfall.
Om med hvad nu anförts behofvet och nyttan af jernvägens fort¬
sättning norr om Vännäs torde få anses vara tillräckligt ådagalagda,
uppstår frågan om hvilkendera af de utstakade linierna bör föredragas.
Af den redogörelse, jag beträffande dessa utstakningar lemnat, framgår
att, om än jernvägen enligt den östra linien skulle komma att genomgå
en mera befolkad och odlad bygd och alltså i början innebära större
trafikanledningar äfvensom i afseende å den sammanlagda längden af
starkaste lutningar och af kurvor med minsta radie hafva företräde fram¬
för en bana, anlagd enligt den vestra linien, denna senare likväl har för¬
delare af att vara 10,7 5 7 kilometer kortare och att fordra mindre arbete
och omkring 2,353,000 kronor mindre kostnad samt för framtiden
mindre underhåll, hvarjemte den synes kunna kraftigare bidraga till
landets utveckling i odling och industri. På grund häraf och då chefen
för generalstaben förklarat den östra linien vara oantaglig ur militärisk
synpunkt, men deremot ansett den vestra linien uppfylla de militära
fordringar, som måste ställas på en jernväg i dessa trakter, tvekar jag
icke att för stambanans fortsättning förorda sträckningen från Nyby
(Vännäs) öfver Degerfors, Jörn och Elfsbyn till Boden (Ofver-Luleå).»
Beträffande kostnaden yttrar departementschefen, bland annat, att,
då genom de senare undersökningarna en så betydande vägförkortning
kunnat ernås, att hela jernvägsanläggningen Sollefteå—Vännäs—Öfver-
Luleå blefve, om den inre eller vestra linien mellan Vännäs och Öfver-
Luleå godkändes, 507 kilometer i stället för förut beräknade 563 kilo¬
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
meter, och antagligen ytterligare förbättringar i linien vid de slutliga
utstakningarna stode att vinna, kostnaderna för hela jernvägen finge
antagas, åtminstone ej i väsentligare män, skola öfverskrida hvad som
1886 beräknades, äfven om de på sista tiden hastigt stegrade prisen,
derest de bibehölle sig, komrne att förhöja vissa utgifter utöfver hvad
i kostnadsförslagen uppförts.
Härjemte torde dock, enligt departementschefens åsigt, vid ban-
byggnadens fortsättande norr om Vännäs böra tagas i öfvervägande
några andra omständigheter, som äfven kunde vara af beskaffenhet att
i sin mån bidraga till förminskning i utgifterna. Då Riksdagen år
1886 beviljade anslag till stambanan från Sollefteå till Vännäs, fäste
Riksdagen dervid såsom vilkor, att landsting, kommuner eller enskilde
antingen kostnadsfritt för staten afstode all för anläggningen erforderlig
mark eller ock lemnade staten ersättning för den kostnad, förvärfvandet
af full dispositions- och eganderätt till sådan mark kunde medföra, och
inom såväl Vesternorrlands som Vesterbottens län hade detta vilkor
blifvit accepteradt. Det oaktadt hade dock, enligt hvad jernvägsstyrel-
sen meddelat, styrelsen måst vidkännas betydande utgifter för förvärf¬
vande af jord till Längsele—Vännäs-banan. Den kostnadsfria upp¬
låtelsen hade nemligen ansetts icke omfatta mark, som varit behöflig
för erhållande af grus- och stentägter, transportvägar m. m., och till
följd häraf samt då, med de i Norrland vanligen särdeles höga expro-
priationsomkostnaderna, tillkallande af nämnd för hvarje särskildt fall
skulle blifva särdeles kostsamt, hade man, då dylika behof uppstått,
som för arbetets obehindrade gång skolat utan uppskof tillgodoses,
måst köpa områdena direkt af jordegarne, hvarvid understundom måst
betalas ersättningar, vida öfverstigande verkliga värdet i orten. —
Vidare hade jervägsstyrelsen upplyst att sedan år 1879 iakttagits vid
stambanans framdragande genom skogsmark att, till förekommande af
eldsolycka, till jernvägen intagits minst 15 meter å hvardera sidan af
jernvägens medellinie, men att vid tillämpningen af Riksdagens ofvan-
omförmälda vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark, olika tolkningar
åtminstone inom Vesternorrlands län till en början gjort sig gällande
i afseende å den bredd, som på grund af omförmälda vilkor borde till
jernvägen intagas. —■ Derjemte hade jernvägsst.yrelsen framhållit, huru¬
som det varit förenadt med svårigheter att inom de trakter, der jern-
vägsbyggnaden nu påginge, för antagliga pris förvärfva det dertill
erforderliga gröfre virke, äfvensom att det; skulle bidraga till byggna¬
dernas fortgång i bestämd ordning, om behofvet att komma i besitt¬
ning af den mängd virke af mindre dimensioner, som synnerligen för
de förberedande arbetena erfordrades, kunde underlättas såmedelst att
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
23
i den fria upplåtelsen af mark äfven inbegrepes den å marken växande
skogen, hvilket enligt jernvägsstyrelsens förmening icke för veder¬
börande skulle kännas betungande, emedan mestadels endast undermålig
skog växte i jernvägslinien, sådan denna nu vore utstakad.
Med hänsyn till nämnda förhållanden har departementschefen, i
öfverensstämmelse med ett af jervägsstyrelsen gjordt uttalande, ansett,
att såsom vilkor för norra stambanans fortsättning genom de nordligaste
länen borde stadgas:
att kostnadsfritt skulle upplåtas:
all mark till banbyggnad med dertill hörande afdikningar, vatten-
aflopp och parallelvägar;
all mark för banbevakningsområden, hållplatser och bangårdar;
genom skogsmark en konstant bredd af minst 15 meter å hvar¬
dera sidan af banans medellinie med all å densamma växande skog;
all för sidoschaktningar, jordupplag samt sten- och grustägter med
dertill hörande vägar och sidospår behöflig mark;
äfvensom all mark för till följd af jernvägsbyggoaden erforderlig
anläggning af nya och omläggning af gamla, allmänna eller enskilda
vägar;
att upplåtelsen jemväl skulle innebära förpligtelse att lemna
ersättning för olägenheter till följd af försvårad brukning, förlängda
vägar eller andra olägenheter af hvad namn och beskaffenhet de vara
må, som kunde anses härflyta af det genom jernvägens anläggning
orsakade intrång;
samt att landsting eller kommuner åtoge sig att vid banlinien till
i orten gångbart pris tillhandahålla jern vägsbyggnaden sågtimmer till
ett sammanlagdt antal af omkring 200 stycken per kilometer af ba¬
nans längd.
Beträffande de anslag, som för år 1891 till stambanebyggnaderna
erfordras, har jernvägsstyrelsen i underdånig skrifvelse erinrat,
att enligt den af väg- och vatten byggnadsstyrelsen den 17 december
1887 framlagda beräkning kostnaden för linien Långsele—Vännäs i
dess nuvarande sträckning öfver Björna uppginge för sjelfva banbygg-
naden till 11,705,000 kronor och för liniens utrustning med rörlig
materiel till 1,075,000 kronor eller tillsammans till 12,780,000 kronor;
att af detta kostnadsbelopp redan anvisats tillhopa 9,500,000 kro¬
nor, deraf för innevarande år 4,000,000 kronor;
och att, då i anslaget för 1889 ingått ett belopp af 410,000 kronor
för anskaffning af rörlig materiel till bandelen Långsele—Anundsjö, för
fullbordande af linien Långsele—Vännäs under 1891 således erfordrades
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
för byggnadsarbetena.......................................................... kr. 2,615,000: —
och för materiel till sträckan Anundsjö—Vännäs, som
är afsedd att då öppnas, ............................................... » 665,000: —
Jernvägsstyrelsen erinrade vidare hurusom styrelsen i under¬
dånig skrifvelse den 11 december 1888 framhållit önskvärdheten af
och det ekonomiskt fördelaktiga uti att byggnadsarbetena bedrefves
raskare än dittills, så att banan kunde blifva fullbordad till 1894 års
slut. Riksdagen beviljade ock det på grund deraf begärda förhöjda
anslaget 4,000,000 kronor. Under förutsättning att till Riksdagen
aflätes proposition om stambanans fortsättning norr om Vännäs, kar
jernvägsstyrelsen nu ansett att, på det byggnadsarbetena måtte fortgå
i den omfattning, som den nuvarande organisationen af byggnads-
väsendet medgåfve, och stambanans anläggning måtte kunna afslutas
vid nyssnämnda tidpunkt, för år 1891 äfven borde anvisas medel till
påbörjande af arbetena norr om Vännäs till ett belopp, som motsva¬
rade åtminstone skilnaden mellan omförmälda medelsanslag 4,000,000
kronor och hvad som erfordras för färdigbyggandet af Långsele—Vän-
näs-linien, 2,615,000 kronor, eller sålunda 1,385,000 kronor. Jernvägs¬
styrelsen hemställer alltså att för år 1891 måtte anvisas dels till fort¬
sättning af stambanebyggnaderna 4,000,000 kronor och dels till rörlig
materiel för stambanan Anundsjö—'Vännäs 665,000 kronor.
I hvad jernvägsstyrelsen sålunda hemstält har departementschefen
instämt, med förklarande det statsverkets tillstånd torde medgifva, att
af omförmälda belopp 2,000,000 kronor upptagas å riksstaten.
Såsom chefen för civildepartementet i sitt anförande till stats¬
rådsprotokollet erinrat, har Riksdagen redan år 1886 erkänt, att an¬
läggningen af ifrågavarande jernväg påkallades af ej blott ekonomiska
och lokala utan äfven strategiska och politiska skäl. Nämnda års Riks¬
dag ansåg sig likväl icke böra besluta utförandet af en så stor jern-
vägsanläggning som från Sollefteå ända till Luleå, utan stannade vid
att besluta banans framdragande till Vännäs för att derigenom åtkom¬
mande Riksdagar bevara möjligheten att, efter då sig företeende om¬
ständigheter, besluta, huruvida jernvägen borde ytterligare fortsättas
eller icke.
Lika med 1886 års Riksdag anser utskottet jernvägen böra fram¬
dragas in uti Norrbotten. Skälen härför blefvo vid samma riksdag så
fullständigt utvecklade och hafva i den kongl. propositionen så utför¬
ligt återgifvits, att utskottet anser sig endast behöfva hänvisa till hvad
i detta ämne redan blifvit sagdt. Det synes utskottet för öfrigt uppen¬
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
25
bart, att stambanebyggandet icke kan upphöra vid Vännäs, hvilket
heller aldrig torde hafva varit Riksdagens afsigt. Med denna utskottets
uppfattning återstår för utskottet blott att pröfva, huruvida tidpunkten
för arbetenas fortsättande är inne. Utskottet kan härom icke hysa
något tvifvel, då till de starka skål, som tala för anskaffande af jern-
vägskommunikationer åt landets nordligare delar, kommer, att ett af¬
brytande af jernvägsarbetena sannolikt skulle, då de säkerligen inom
kort komme att återupptagas, vålla staten ej ringa olägenhet.
Hvad beträffar valet emellan de båda utstakade linierna, den östra
eller yttre öfver Rödå, Bygdeträsk och Lill-Pite och den inre eller
vestra öfver Degerfors, Jörn och Elfsbyn, har utskottet icke stannat i
tvekan om hvilkendera är att föredraga. Skälen för sistnämnda linie
äro på ett öfvertygande sätt framhållna af samtlige vederbörande myn¬
digheter. Med åberopande af dessa i det föregående omförmälda skäl
vill utskottet hos Riksdagen förorda den inre linien, d. v. s. jernvägens
framdragande öfver Degerfors, Jörn och Elfsbyn.
Deremot finner utskottet det för närvarande icke nödigt eller ens
lämpligt att fixera slutpunkten för banan i vidare mån, än att denna
punkt skall förläggas å Luleå—Ofotens jernväg, och detta så mycket
hellre som någon olägenhet icke lärer kunna uppstå deraf, att det de¬
finitiva bestämmandet af banans ändpunkt tills vidare får anstå.
I fråga om de vilkor, hvilka Kongl. Maj:t föreslagit för norra
stambanans fortsättning, delar utskottet statsrådets och chefens för
civildepartementet åsigt om nödvändigheten af stadganden i sådan
rigtning som de föreslagna. Utskottet har dock ansett sig böra föreslå
en något förändrad formulering af vissa bland dessa vilkor.
Så har utskottet för att förekomma missförstånd med afseende å
den tid, upplåtelsen af mark afser, särskildt utmärkt, i hvilka fall upp¬
låtelsen sker för alltid och i hvilka den sker endast för den tid, hvar¬
under arbetet fortgår. Det sistnämnda är händelsen med upplåtelse af
mark för sidoschaktningar, jordupplag samt sten- och grustägter med
dertill hörande vägar och sidospår. All annan mark måste enligt sakens
natur upplåtas för all framtid.
Såsom vilkor har, bland annat, uppstälts, att genom skogsmark
skall upplåtas en konstant bredd af minst 15 meter å hvardera sidan
af banans medellinie med all å densamma växande skog. Då uttrycket
»minst 15 meter» tillkommit på den grund att, der banan måste fram¬
dragas genom djupare skärningar eller på höga bankar, redan för sjelfva
jernvägen kan erfordras en större bredd än 15 meter från medel-
linien, men berörda uttryck medgifver en fullkomlig frihet att öfverallt
Bill. till Riksd. Prof. 1890. 4 Sami. 1 Afd. 27 Höft. 4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
i skogsmark till jernvägen intaga en obestämd större bredd än 15
meter från medellinien, bär utskottet åt ifrågavarande vilkor sökt gifva
den form, att såsom regel stadgas en upplåtelse i skogsmark af 15
meters bredd å hvardera sidan af banans medellinie och att en större
bredd må till jernvägen intagas, endast der arbetets beskaffenhet så¬
dant påkallar.
Då under jernvägsarbetets fortgång plats för upplag af sten torde
erfordras lika väl som plats för jordupplag, har utskottet, till före¬
kommande af tvist, härom inryckt ett stadgande. Härjemte har ut¬
skottet i fråga om den mark, som upplåtes till begagnande under
arbetets fortgång, ansett sig böra tillstyrka införandet af den före¬
skrift att dylik mark skall vid arbetets fullbordande, återställas i det
skick, hvari den då befinner sig, d. v. s. utan skyldighet för jernvä¬
gen att bortföra upplagd jord eller sten, igenlägga upptagna vägar
o. s. v.
Emot öfriga vilkor om upplåtandet af mark har utskottet icke
funnit något att erinra; och är utskottet öfvertygadt derom, att de
föreslagna stadgandena skola af vederbörande tillämpas med all d.en
varsamhet, som är att iakttaga, på det att den enskilde ej må få vid¬
kännas större uppoffringar eller nödgas lida större intrång, än arbetet
oundgängligen kräfver. _
Stadgandet att landsting eller kommuner skola vid banlinien till
i orten gångbart pris tillhandahålla sågtimmer till ett antal af omkring
200 stycken per kilometer af banans längd har utskottet ansett kunna
medföra onödig omgång. Bansträckan Vännäs—Boden, inre luden, är
297 kilometer lång, och hela det antal sågtimmer, som skulle levereras,
omkring 60,000 stycken. Utskottet kan icke föreställa sig, att nagla
egentliga svårigheter skola möta att på öfverenskommelsens väg an¬
skaffa berörda qvantitet till gängse pris. Skulle det emellertid visa
sig omöjligt att anskaffa den eller kunde den ej erhållas utan oskälig
kostnad,' torde en föreskrift derom, att landsting eller kommuner äro
förpligtade att, när och hvar Kong!. Maj:t så peöfvar nödigt, leverera
sågtimmer till den föreslagna qvantiteten, göra till fyllest.
Då Riksdagen i skrifvelse till Konungen af den 5 maj 1886 an¬
mälde sitt beslut om stambanans norr om Sollefteå byggande, yttrade
Riksdagen, att, enär trafiken å banan till en början antagligen ej kunde
blifva betydlig, och i följd häraf rentabiliteten måste blifva ringa, för-
sigtigheten och omsorgen om statens finanser kräfde, att upplåningen
för ändamålet så vidt möjligt inskränktes, på grund hvaraf Riksdagen
ansåg, att de medel, som för anläggningen erfordrades, borde till en
del, i mån af tillgång, anvisas till utgående å riksstaten.
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
27
I öfverensstämmelse härmed hafva ock dessa medel anvisats att
utgå på följande sätt:
å riksstaten. af lånta medel.
för år 1887 ..................... kr. 500,000 kr. 500,000
» » 1888 .................... » 500,000 )) 1,500,000
j> » 1889 ..................... » 2,000,000 » 500,000
» » 1890 .................... » 1,400,000 » 2,600,000
kr. 4,400,000 kr. 5,100,000
kr, 9,500,000
Då statskassans tillstånd för närvarande torde medgifva, att ej
obetydligt mera än hälften af anslaget kan anvisas att utgå å riks¬
staten, bör genom bifall till Kongl. Maj:ts proposition förhållandet
emellan lånta medel och för ändamålet använda skattemedel icke komma
att försämras. Tvärt om torde med visshet kunna förutses, att ett så
stort belopp af skattemedel skall kunna för nästkommande år anslås,
att minst hälften af de till stambanans fortsättning norr om Sollefteå
anvisade medel vid nämnda års slut utgått af andra medel än sådana,
som anskaffats genom lån; och då de anförda skälen för anslagets be¬
viljande för nästa år till den af Kong]. Maj:t föreslagna summa synas
utskottet ur så väl ekonomisk som politisk synpunkt synnerligen
beaktansvärda, får utskottet, som framdeles kommer att afgifva för¬
slag om sättet för anvisande af det föreslagna anslagsbeloppet, hem¬
ställa,
l:o.
att Riksdagen måtte
a) besluta, att stambanan genom öfre Norrland
skall under iakttagande af hufvudsakligast samma
tekniska bestämmelser, som äro faststälda för linien
Långsele—Vännäs, fortsättas från trakten af Vännäs
vid Nyby öfver Degerfors, Jörn och Elfsbyn till nå¬
gon punkt å Luleå—Ofotens jernväg, med rätt för
Kongl. Maj:t att närmare förordna om de orter, jern-
vägen bör genomgå, samt under vilkor i öfrig!:
att af landsting, kommuner eller enskilde kost¬
nadsfritt skall upplåtas: dels för all framtid:!
all mark till banbyggnad med dertill hörande
afdikningar, vattenaflopp och parallelvägar;
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
all mark för banbevakningsområden, hållplatser
och bangårdar;
genom skogsmark en bredd af 15 meter å hvar¬
dera sidan af banans medellinie samt, der arbetets
beskaffenhet betingar en större bredd, hvad som i
sådant hänseende erfordras, med all å den upplåtna
marken växande skog;
all mark för till följd af jern vägsbyggnaden er¬
forderlig anläggning af nya eller omläggning af gamla,
allmänna eller enskilda vägar;
dels under arbetets fortgång:
all för sidoschaktningar, upplag af sten eller
jord samt sten- och grustägter med dertill hörande
vägar och sidospår behöflig mark, att vid arbetets
slut aflemnas i då befintligt skick;
att upplåtelsen jemväl skall innebära förplig¬
telse att lemna ersättning för olägenheter till följd af
försvårad brukning, förlängda vägar eller andra olä¬
genheter af hvad namn och beskaffenhet de vara må,
som kunna anses härflyta af det genom jernvägens
anläggning orsakade intrång;
samt att landsting eller kommuner åtaga sig att,
när och hvar Kongl. Maj:t så pröfvar nödigt, vid
banlinien till i orten gångbart pris tillhandahålla
jernvägsbyggnaden sågtimmer till ett sammanlagdt
antal af omkring 200 stycken per kilometer af ba¬
nans längd;
allt med skyldighet för vederbörande att hålla
staten skadeslös för hvad i ett eller annat afseende
härutinnan tilläfventyrs kan komma att brista;
b) till fortsättning af arbetena å stambanan till
Vännäs och anskaffande af rörlig materiel till ban¬
sträckan Anundsjö—Vännäs samt till påbörjande af
arbetena å banan norr om Vännäs för år 1891 be¬
vilja ett anslag af 4,665,000 kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
29
I två lika lydande motioner, n:o 27 inom Första Kammaren och
n:o 182 inom Andra Kammaren, hafva herrar J. Lindqvist och P. O.
Hörnfeldt föreslagit, att Riksdagen, med de vilkor, som för norra stam¬
banans fortsättning kunna komma att bestämmas, i afseende å för
jernvägen erforderlig mark, må för bebyggandet af en bibana från
Mellansel till Örnsköldsvik anslå ett belopp af 1,548,000 kronor, att
utgå under år 1891.
I motionerna, som åtföljas af åtskilliga bilagor, såsom utlåtande
öfver verkstälda undersökningar, kostnadsförslag, trafikberäkning in. m.
och till hvilka utskottet får hänvisa, yttra motionärerna, bland annat,
följande: »Stambanans i Norrland läge har blifvit bestämdt med särskild
hänsyn till det strategiska intressets kraf. På grund af den sträckning
banan sålunda erhållit långt inne i landet till stor del genom obebodda
trakter, kan den ej medföra tillfyllestgörande gagn hvarken för handeln
eller näringarna i de mera odlade och tätare bebyggda delarna af landet.
Dessa missförhållanden kunna i väsentlig mån förbättras eller af-
hjelpas, såvida stambanan från lämpliga punkter sättes i förbindelse
med kusten medelst bibanor, som genomlöpa folkrika trakter och ut¬
mynna vid god skeppningshamn.
Norra stambanan genom Ångermanland är förlagd långt från kusten,
med undantag af en kräkning vid Mellansel, och den genomlöper be¬
tydande skogsmarker, som sakna lämpliga vattendrag för virkets ned¬
flottning till hafvet, till följd hvaraf skogsprodukterna från dessa trakter
icke med fördel kunna utföras i veridsmarknaden på annat sätt än
genom transport på jernväg. Ju längre denna jernvägstransport måste
fortlöpa, desto mer försvåras eller omöjliggöres tillvaratagandet af
skogens biprodukter. Då Sundsvall för närvarande utgör den vid jernväg
belägna utskeppningshamn, som ligger närmast norra Ångermanland,
är det ingen möjlighet för befolkningen i detta landskap att genom
den nu framgående stambanan på ett tillfredsställande sätt tillgodogöra
sig och landet de rika naturtillgångar, som provinsen har att erbjuda.
Af denna anledning är det synnerligen nödvändigt, att stambanan genom
norra Ångermanland sättes i förbindelse med kusten.
Vid verkstäld undersökning för en sådan bibanas sträckning har
det befunnits, att densamma lämpligast borde förläggas i rigtning från
Mellansel till Örnsköldsvik, hvarigenom densamma icke allenast komme
i närmaste beröring med Ångermanlands mest befolkade socknar, utan
äfven skulle utmynna på en i utveckling starkt tilltagande handelsplats,
hvars hamn erbjuder de bästa fördelar för den stora godstrafik, som
med säkerhet kan å bibanan påräknas.»
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
Äfven om den af motionärerna föreslagna jern vägsanläggningen
från Mellansel till Örnsköldsvik skulle medföra fördelar för statens
jernvägar, anser dock utskottet byggande af vare sig nämnda eller
någon annan bibana till norra stambanan icke böra från statens sida
ifrågakomma förr, än denna stambana blifvit framdragen till någon
punkt å Luleå—Ofotens jernväg; och torde för öfrigt böra tagas i
öfvervägande, huruvida dylika bibanor skola byggas af staten eller
komma till stånd såsom enskilda jernvägar med låneunderstöd af staten.
På grund häraf hemställer utskottet,
2:o
att herrar J. Lindqvists och P. O. Hörnfeldts
ifrågavarande motioner ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 mars 1890.
På statsutskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.
Reservationer:
vid lista punkten lit. b.):
af herrar vice talmannen L. O. Larsson, L. Jönsson, S. Nilsson,
P. Pehrson, A. Persson, N. Petersson, J. Jonsson, A. P. Daniel son,
J. Anderson, H. Andersson, L. F. Odell och A. Petersson:
»Då Riksdagen i skrifvelse till Konungen af den 5 maj 1886 an¬
mälde sitt beslut om stambanans norr om Sollefteå byggande, yttrade
Riksdagen, att, enär trafiken å banan till eu början antagligen ej kunde
blifva bety^dlig, och i följd häraf rentabiliteten måste blifva ringa, för-
sigtigheten och omsorgen om statens finanser kräfde, att upplåningen
för ändamålet så vidt möjligt inskränktes; och antog Riksdagen, att
det årliga anslagsbelopp, som utan olägenhet kunde anslås, måste
väsentligen understiga de 4,000,000 kronor, hvilka statsrådet och chefen
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
31
för civildepartementet då ansett böra årligen för ändamålet användas,
och ungefärligen motsvara det årsbelopp af omkring 2,000,000 kronor,
som användts på jernvägslinien mellan Bräcke och Sollefteå.
Om ock statsverkets nuvarande ställning är sådan, att för år
1891 synes utan olägenhet kunna anslås ett större belopp än 2,000,000
kronor^ hafva vi likväl icke ansett oss kunna tillstyrka ett så högt
belopp som det af Kongl. Maj:t föreslagna, eller 4,665,000 kronor. Af
den i mars månad 1889 utgifna allmän svensk jernvägsstatistik för år
1887 inhemtas nemligen, beträffande jernvägarne i öfre Norrland, att
för åren 1882—1887 nettobehållningen i procent af byggnadskostnaden
för nedannämnda statsbanedelar utgjort:
|
1882
|
1883
|
1884
|
1885
|
1886
|
1887
|
Bollnäs—Storvik .......................
|
2,08
|
1,77
|
1,78
|
1,57
|
1,04
|
0,53
|
Storlien—Östersund...................
|
0,02
|
0,01
|
0,79
|
0,61
|
1,01
|
0,4 9
|
Ange—Bollnäs .............................
|
0,58
|
0,8 3
|
0,93
|
1,20
|
0,73
|
0,47
|
Östersund—Torpshammar.........
|
1,69
|
0,86
|
1,06
|
1,41
|
0,25
|
0,12
|
Bräcke—Ragunda......................
|
—
|
—
|
0,13
|
0,04
|
0,01
|
0,29
|
Enligt jernvägsstyrelsens
|
underdåniga,
|
i se
|
iptember
|
månad år
|
1889 utgifna berättelse för år 1888 har nettobehållningen i förhållande
till byggnadskapitalet för nedan nämnda bandelar och år utgjort i
procent:
Bollnäs—Storvik:
1877—1880 ............................................................
|
................................... 0,16
|
1881—1885 ..............................................................
|
...................................... 1,88
|
1886—1888 ..............................................................
|
..................................... 0,68
|
Storlien—Östersund:
|
1881—1885 ............................................................
|
..................................... 0,36
|
1886—1888 ............................................................
|
..................................... 0,82
|
Ange —Bollnäs:
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
Östersund—Torpshammar:
1878—1880 ...........................................................................................••....... 1,09
1881—1885 .................................................................................................... 1,39
1886—1888 ..................................................................................................... 0,25
Bräcke—Sollefteå:
1884- 1885 ...................................................................................................... 0,09
1886—1888 ...............................................................................................0,03
Då erfarenheten sålunda till fullo visat, att jernvägarnes i öfre
Norrland afkastning- är högst ringa, samt, såsom statsrådet och chefen
för kongl. civildepartementet erkänt, den bansträcka, som nu är i fråga,
i trafikafseende torde blifva mindre fördelaktig än de flesta banor,
staten hittills byggt, hafva vi ansett försigtigheten bjuda, att Riksdagen
icke till stambanebyggnader i Norrland för nästkommande år beviljar
mera än 3,000,000 kronor, hvilket belopp man kan hoppas skola kunna
anvisas att utgå af tillgängliga medel och upplåning för ifrågavarande
ändamål således undvikas.
Det begärda anslaget af 665,000 kronor till anskaffande af ma¬
teriel för sträckan Anundsjö—Vännäs hafva vi ansett för närvarande
icke vara oundgängligen nödigt, helst Riksdagen redan för nyssnämnda
år å riksstaten anvisat ett belopp af 1,300,000 kronor för anskaffande
af ny rörlig materiel vid statens jern vägar.
På grund häraf hafva vi yrkat, att stycket litt. b) i lista punkten
måtte erhålla följande lydelse:
b) till fortsättning af arbetena å stambanan till
Vännäs och till påbörjande af arbetena å banan norr
om Vännäs för år 1891 anvisa ett anslag af 3,000,000
kronor»;
vid 2:dra punkten:
af herrar grefve Sparre, Tamm, Königsfeldt, Ekenman, S. Nilsson
och A. Persson mot den af utskottet använda motivering.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1890.