Lagutskottets Utlåtande N:o 49.
1
ST:o 49.
Ank. till Biksd. kansli den 28 april 1890, kl. 2 e. m.
Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motton om skrif¬
velse till Konungen med begäran om framläggande af
förslag till ändring i strafflagens bestämmelser i fråga
om ådömande af frihetsstraff.
Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom nämnda
kammare af herr Öl. Andersson i Hasselbol afgifven motion, n:o 9, så
lydande:
»Allmänt förspörjes klagan öfver, dels att strafflagen bestämmer pro¬
portionel högre straff för mindre förbrytelser än för större, dels att fän¬
gelset, i stället för att förbättra den brottslige och afskräcka honom från
nya förbrytelser, tvärt om ofta försämrar honom samt gör honom än mer
disponerad för fortgång på brottets bana.
Vid genomläsandet af strafflagen har jag ej kunnat undgå att finna
förstnämnda klagomål berättigadt, och att det andra ej heller saknar be¬
fogenhet öfvertygas man om af erfarenheten, som ju äfven till alla delar
vinner sin bekräftelse i kongl. fångvårdsstyrelsens berättelse.
En närmare eftertanke säger också, att fängelset som straff för den
mindre och ännu ej förhärdade brottslingen måste vara olämpligt, för så
vidt man ej vill förneka, att samhället har någon pligt att söka verka
väckande och förädlande på fallnes bättre känslor och egenskaper, hvilka
Bill. till Likså. Prot. 1890. 7 Sami. 29 Höft. 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 49.
ofta endast i brist pa näring och odling äro förslappade eller förkrympta.
Och äfven från samhällets synpunkt måste det vara oklokt att använda
fängelsestraffet oftare, än då det behöfver skydda sig mot sådana samhälls¬
medlemmar, som äro farliga för den allmänna säkerheten. Ty hvarför är
det så många, enligt statistiska uppgifter, som återfalla i brott? Så humant
som vara fängelsefångar numera behandlas, kan ju frihetens förlust i och
för sig ej vara sa synnerligen afskräckande för de samhällets olycksbarn,
som företrädesvis befolka vara fängelser och hvilka i friheten mången gång
fa slita mera ondt än i fängelset, der de äro befriade från allt bekymmer
för föda, kläder och husrum. Alltså torde det ej kunna bestridas, att det
som i allra främsta rummet gör fängelsestraffet i allmänna medvetandet
sa afskräckande, att det kan verka som korrektiv mot böjelse till brott, är
den skam och nesa, som äro förenade med detsamma. Men för den, som
en gång blifvit inregistrerad i fängelsets rullor och således redan är bränn¬
märkt, har ju derför också fängelsestraffet förlorat just den egenskap, som
gjort det mest fruktadt. Han har så att säga tvungits att bita hufvudet
åt skammen, och dermed är det ock i de flesta fall förbi med hans mot¬
ståndskraft mot frestelsen.
Att häri ligger en af de vigtigaste orsakerna till de många återfallen
i brott torde ock numera vara eu temligen allmän åsigt äfven bland de
rättslärde. Jag vill endast hänvisa till den senaste kriminalistkongressen
i Bryssel. Denna uttalade, som bekant, den åsigten, att fängelsestraffen för
mindre brott böra ersättas med så kallad framtidsdom.
Det synes mig ock ligga i öppen dag, att en framtidsdom skulle
verka mera välgörande än fängelset. Ty för det första vore i en sådan
dom inlagd en tydlig kärleksbevisning, hvilket alltid verkar välgörande på
den, som deraf blitver delaktig; för det andra skulle en framtidsdom stå
som en varnande väktare öfver den brottslige, alltid manande honom att
vandra ostraff ligt sin väg fram, om han vill undgå att drabbas af den
dom, som, i händelse han ännu en gång komme i delo med strafflagen,
med dubbel tyngd faller öfver hans hufvud. Och för det tredje har en
sådan brottsling, som ej fatt fängelsets brännmärke på sig, ej så svårt att
erhålla det för sin anständiga bergning nödvändiga arbete som den, som
kommer ut ur fängelset. Om man dertill lägger den nationalvinst, som
kommer af den produkt af arbete, som den brottslige kan verkställa under
den tid häri skulle sitta i fängelset, samt den besparing, statskassan skulle
göra i utgifterna för underhåll och vård, så är det allt fördelar, som rik¬
ligen löna sig att taga vara uppå.
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 49.
Rörande tiden, huru länge domen bör hafva sin återverkande kraft
öfver den dömde, anser jag tio år' vara lämpligast, så att, om den dömde
under denna tid för en ostrafflig vandel, domen förfaller och den dömde
befinner sig till staten i samma ställning, som om han aldrig blifvit för¬
vunnen till brott. Men om den dömde inom 10 år återfaller i brott, blir
åtalad samt befunnen skyldig, då bör han straffas för båda förbrytelserna,
och straffet bestämmas efter reglerna om förbrytelsers sammanförande.
Som enligt min åsigt klokheten bjuder, att man i en obepröfvad sak bör
taga korta steg, så anser jag att framtidsdomen icke bör tillämpas på
andra än dem, som icke förut varit dömda för brott, och icke för större
förbrytelser, än som kunna ådömas högst 6 månaders fängelse eller mot¬
svarande straffarbete.
På grund af det anförda vågar jag härmed vördsamt föreslå, det
Riksdagen ville besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t om utarbetande och
framläggande för Riksdagen af ett förslag till sådan ändring af strafflagen,
att framtidsdom blefve införd för första resan begångna mindre brott och
förseelser.»
Den fråga, som genom förevarande motion blifvit understäld Riks-
dagens pröfning, har under den senaste tiden varit föremål för mycken
uppmärksamhet från de rättslärdes sida. Bestämmelser, likartade med de
af motionären föreslagna, hafva också genom lag den 31 maj 1888 blifvit
antagna för Belgien. 9 § i nämnda lag innehåller följande bestämmelser:
»Då domstol dömer till ett eller flera frihetsstraff, vare sig omedel¬
bart eller såsom förvandlingsstraff, och tiden för straffet, ehvad det ådömes
ensaint för sig eller uppkommer genom sammanläggning af särskilda
straff, icke öfverstiger sex månader, må, om den sakfälde ej förr blifvit
dömd för gröfre eller ringare brott, domstolen genom motiveradt beslut
förordna om uppskof med domens verkställande under viss tid, ej öfver¬
stigande fem år från domens dag.
Blir den sakfälde icke under uppskofstiden dömd för gröfre eller
ringare brott, skall all verkan af domen förfalla. I motsatt fall skall det
straff, hvars verkställighet är vorden uppskjuten, sammanläggas med det
straff, som genom senare domen ådömts.»
Bestämmelser, byggda på likartade grunder, förekomma ock i några
andra lands lagstiftningar, ehuru icke i sådan omfattning som i den bel¬
giska; och åtskilliga förslag i samma syfte hafva blifvit utarbetade.
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 49.
Vid den internationella kriminalistiska föreningens årsmöte i Bruxelles
1889 uppstäldes till besvarande frågan: kan man tillstyrka lagstiftaren
att efter Belgiens exempel införa vilkorligt domfällande? Under den öfver¬
läggning, som härom uppstod, framhöllos å ena sidan de fördelar, som
vore att vänta af en dylik lagstiftning; men å andra sidan framstäldes
också åtskilliga betänkligheter mot densamma. Sålunda erinrades bland
annat, att man ej finge glömma, att om straffdomar, vore det ock endast
undantagsvis, ej komme till utförande, den för afhållande från brott så
vigtiga öfvertygelsen hos folket om den nödvändiga förbindelsen mellan
brott och straff kunde rubbas och undergräfvas; och man finge ej heller
förbise, att då staten afstode från ett straff, hvarmed lagen hotat, han
dermed tillika förfogade öfver den genom brottet förfördelade personens
anspråk på den upprättelse, som skulle genom brottslingens lidande komma
honom till del. Om det nu i ett visst land förhölle sig så, att det lyc¬
kades många förbrytare att undandraga sig rättvisan, och till följd deraf
straffhotets verkan såsom generalprevention redan under närvarande för¬
hållanden vore svag, så skulle det i det landet vara betänkligt att genom
eftergift af straffdomars verkställighet ytterligare försvaga föreställningen
om en oblidkelig nödvändighet, hvarmed straffet följde brottet i spåren;
och lika litet skulle det vara rådligt att ens undantagsvis och vilkorligt
suspendera straffexekutionen i de länder, der folket vore särskildt känsligt
för behofvet af upprättelse för liden oförrätt; der kunde det lätt hända,
att de enskilde egenmägtigt utkräfde den vedergällning, som de icke
genom statens medverkan kunde erhålla. Vidare framstäldes flera sär¬
skilda anmärkningar mot det sätt, hvarpå grundsatsen blifvit i den bel¬
giska lagstiftningen genomförd.
Mötet antog enhälligt följande resolution: »Föreningen tillstyrker alla
länders lagstiftande myndigheter att i princip upptaga det vilkorliga dom-
fällandet, men framhåller nödvändigheten att bestämma dess gränser efter
hvart lands förhållanden med fästadt afseende å folkets lynne och bild¬
ningsgrad.»
En fullständigare redogörelse så väl för den kriminalistiska förenin¬
gens öfverläggningar i frågan som ock för åtskilliga andra ämnen, som
dermed ega samband, återfinnes i en uti Nytt juridiskt arkiv, årg. 1889,
afd. II, häft. 4 införd uppsatts »Nya straffrättsfrågor», till hvilken utskottet
tillåter sig att hänvisa.
Motionären har föreslagit, att Riksdagen skulle i ämnet aflåta en
skrifvelse till Konungen. Frågan synes emellertid utskottet vara så ny
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 49.
och, hvad vårt lands förhållanden beträffar, kräfva en så omfattande ut¬
redning, att utskottet icke anser sig kunna, innan en sådan utredning,
hvilken endast regeringen torde kunna åstadkomma, försiggått, tillstyrka
Riksdagen att i ärendet uttala någon bestämd mening. Ett sådant uttalande
är dessutom så mycket mindre behöfligt, som frågan redan understälts
Kongl. Maj:ts pröfning genom en den 24 sistlidne februari till Kongl. Maj:t
ingifven framställning af chefen för fångvårdsstyrelsen. Jemväl denna
framställning finnes tryckt i ofvannämnda häfte af Nytt juridiskt arkiv.
Följaktligen får utskottet — under erkännande deraf att motionärens
förslag synes vara förtjent af lagstiftarens uppmärksamhet — hemställa,
att hvad herr Öl. Andersson i förevarande motion
föreslagit för närvarande icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 april 1890.
På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.
Bill. till Biksd. Prot. 1890. 7 Sami. 29 Raft.
2