Lagutskottets Utlåtande N:o 42.
1
N:o 42.
Ank. till Riksd. kansli d. 14 april 1890, kl. 2 e. m.
Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af för¬
slag till lag angående upphäfvande af fideikommiss¬
stiftelser i fast egendom m. rn.
Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en inom
nämnda kammare af herr P. Andersson i Högkil afgifven motion, n:o 103,
hvaruti föreslås, »att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag, hvari¬
genom de i riket bestående familj efideikommiss-stiftelser i fast egendom
på landet och i stad upphäfvas, äfvensom förslag till sådana lagbestäm¬
melser, som för ordnande af rättsförhållandena vid siste innehafvarens död
må erfordras.»
Till stöd för sitt förslag åberopar motionären hufvudsakligen hvad han
anfört i en vid sistlidna års riksdag af honom afgifven motion i samma
syfte.
Öfver berörda, vid 1889 års riksdag väckta motion afgaf lagutskottet
ett så lydande utlåtande, n:o 50:
»Det ämne, som i denna motion upptagits till behandling, har, på
sätt motionären antydt, vid 1882, 1883, 1884 och 1886 årens riksdagar
varit föremål för kamrarnes pröfning, och har Andra Kammaren vid de
tre förstnämnda riksdagarne uttalat sig för fideikommissinstitutionens af¬
skaffande, hvaremot Första Kammaren vid samtliga omförmälda tillfällen
bifallit lagutskottets i ämnet afgifna utlåtanden, i hvilka utskottet afstyrkt
Bill. till Riksd. Prof. 1820. 7 Sami. 24 Häft. 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 42.
åtgärd i berörda syfte. Att Andra Kammaren år 1886 biföll utskottets
afstyrkande utlåtande torde hafva berott på den mindre tillfredsställande
form för institutionens upphäfvande, som då var föreslagen.
Beträffande uppkomsten af ifrågavarande art af testamentariska för¬
foganden vill utskottet här erinra om följande, af föregående riksdagars
lagutskott omförmälda förhållanden.
Fideikommiss har sin upprinnelse i den romerska rätten och betyder
der den egendom, en person, på grund af förhållanden, egendomliga för
denna rätt, testamenterat till en annan person med ett pa förtroende till
denne grundadt uppdrag att utlemna egendomen till eu viss uppgifven
tredje. Man kunde nu bestämma, att efter denne tredje egendomen skulle
tillgodokomma en fjerde, efter denna en femte o. s. v. (så kallade fidei-
kommissoriska substitutioner). Till sådana fideikommiss kunde göras hela
fönnögenheten, en viss qvotdel deraf eller en viss särskild förmögenhetsdel.
Ur successiva fideikommiss af det sistnämnda slaget har, under den
utveckling, den romerska rätten erhöll uti Italien och Tyskland, familje-
fideikornmisset framgått, hvarmed afses att fästa viss egendom — fast eller
lös eller båda tillika — vid en viss slägt, att inom densamma öfvergå
från en slägtmedlem till en annan efter viss bestämd ordning.
Den germaniska benägenheten att fästa jorden vid slägten är bekant.
Med stöd af den sålunda utbildade romerska rätten uppkommo derför i
Tyskland, jemte de adeliga »stamgodsen» och de borgerliga »arfgodsen»,
hvilka båda hade sin grund uti lag eller häfd, familjefideikommissen i fast
egendom till följd af gällande privata dispositioner. I andra land fram¬
trädde likartade anordningar. Successionen blef, af naturliga skäl, vanligen
begränsad till män, och med afseende å grunden för denna blefvo godsen
majorat, minorat, seniorat, primo-, secundo-, tertiogeniturer o. s. v.
Samma motiv som i öfriga land, nemligen omtanken om »familiens
heder och conservation» föranledde äfven i Sverige stiftande af familje-
fideikommiss i fast egendom, hvilka här uppkommo ej mycket senare än i
Tyskland och antagligen redan vid medlet af det sjuttonde århundradet.
Stadgan angående testamenten den 3 juli 1686 omtalar institutionen såsom
något redan kändt och lemnar uti sin 5 § om densamma närmare bestäm¬
melser. I 1734 års lag omnämnes den icke uttryckligen, utan säger denna
lag endast i 16 kap. 1 § ärfdabalken, att »vill någon, man eller qvinna,
göra testamente, hafve våld göra det — — med eller utan vilkor».
På grund af denna bestämmelse, som dock näppeligen kan anses inne¬
fatta ett uttryckligt fastslående af enskildes rätt att för all framtid upp¬
rätta dylika stiftelser, ansågos emellertid fideikommissförordnanden äfven
rörande fast egendom fortfarande tillåtliga, ända tills de sociala och eko¬
nomiska olägenheter, som kunde vara förenade med en obegränsad rätt
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 42.
att genom privata dispositioner för all framtid förfoga öfver fast egendom,
föranledde lios oss lika som uti flere andra land, inskränkning uti en sådan
förfoganderätt. Första steget till denna inskränkning togs af Rikets Stän¬
der, hvilka i skrifvelse till Konungen den 27 mars 1810 anförde följande:
»De mångfaldiga missbruk, som varit följder af en oinskränkt dona¬
tions- och dispositionsrättighet, hafva hos Riksens Ständer föranledt till
öfverläggningar, huruvida en inskränkning i friheten att göra fideikommiss-
stiftelser kunde vara nödig och med samhällets fördel öfverensstämmande.
Genom sådane stiftelser föreskrifves för alla tider en successionsord¬
ning, enligt hvilken en enda arfvinge, äfven en oskyld, skall på lifstid
innehafva fastigheter, utan afseende på om förre innehafvaren skulle deri¬
genom nödgas lemna de fleste eller alla sina barn i saknad af nödig upp¬
fostran och understöd i deras omyndige år, och en så inskränkt egare,
som, hvarken af allmänna lagens visa stadganden om arf, eller af något
sitt förordnande kan hoppas skydd för de lottlöse, utan förutser, att egen¬
domen skall tillfalla en oskyld eller tilläfventyrs den af barnen, som gifver
minsta hopp om medlidsamhet och omvårdnad för uteslutne, kan icke annat
än anse egendomen mera för en annans än för sin, i följd hvaraf hans
intresse blifver att fördubbla och i förtid upptaga afkomsterne till skada
för jordens nyttiga odling, egendomens förbättring och samhällets deraf
beroende styrka.
Man hår för everldeliga tider föreskrifvit lagar för hvarje innehafvares
frihet att egendomen förvalta, utan att tänka derpå, att slike inrättningar
ofta blifva genom tiders förändrade skick för egendomens förmånliga häfd
hinderlige.
Man har för all framtid förbjudit egendomens föryttrande och för¬
pantning, hvarigenom dels fordringsegares lidande beredes, dels all utväg
betages innehafvaren att till medarfvingars utlösen eller egendomens häfd
och förbättring erhålla de nödvändigaste lån.
Man har gjort fideikommiss, hvilkas innehafvare varit ålagde att
använda godsets afkastning till egendomens förökande under enahanda
fideikommiss-vilkor, en inrättning, som, om ock dess skadlighet i politiskt
afseende åsidosattes, i alla fall synes vara den mest illa beräknade, då
ofelbart är, att en allt för stor egendom i en mans hand gifver mindre
afkastning och föder vida mindre menniskor, än om den vore emellan
flere egare delad.
Icke mindre skadlige hafva de stiftelser varit, som, ehuru aflägse
samt för odling och samhäfd obeqvämlige flere gods kunnat vara, likväl
föreskrifvit att de skola hållas tillsammans och icke ens få bortbytas;
och de stiftelser, enligt hvilka vissa egendomar bort för alltid innehafvas
af flere samegare; utan rätt för någon till skiftes vitsord, hafva varit
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 42.
en källa till obehagliga rättegångar och till en olycklig oenighet inom
familjer.
Man har äfven sett förordnanden, som föreskrifvit beständig delning,
utan rätt för delegare att lösa hvarandra ut, som för egendomens besitt¬
ning gjort till everdelig!- vilkor, att innehafvaren skall lefva ogift, ej få
bekläda någon statens tjenst och mera dylikt, och till hvilka andra orim¬
ligheter en sådan oinskränkt frihet kan föranleda, är af desse exempel lätt
att inse, äfvensom att slike inrättningar hafva för jordens nyttiga häfd och
egendomars förbättring det skadligaste inflytande.
Vid betraktande häraf, och då det hopp en egare häfver derom, att
hans barn och närmaste skola njuta frukten af hans mödor, befordrar flit,
hushållning och medborgerliga tänkesätt, samt för samma ändamål, jemte
befrämjande af föräldrars och husfäders anseende, en egare bör hafva magt
att dels genom aftal, dels genom testamente utnämna sin efterträdare, och
obestridligt är att, ehuru den, som sjelf innehar disponibel egendom, kan
i en oinskränkt dispositions-frihet för sin person finna dessa uppmuntringar
och förmåner, desamma deremot alldeles försvinna för alla hans efterträdare,
om han gör egendomen till fideikommiss; då en oinskränkt frihet för en¬
skilde att ändra arfs- och eganderättslagarne för tillkommande tider icke
kan stå tillsammans med syftemålet af vid denne riksdag af Riksens Stän¬
der tagne beslut om frihet för en hvar att afl slags jord genom laga fång
förvärfva; då en sådan frihet skulle göra vår allmänna lag i dess vigtigaste
delar onyttig, och i stället för tydliga lagar, som beständigt kunna för¬
bättras och fullkomnas, anskaffa för särskilda gods speciella förordnanden,
hvilka, ehuru orimlige, otydlige oeh äfven oläslige de kunna vara, likväl
göra anspråk på en varaktighet, som icke en gång för våra grundlagar,
enligt nu gällande regeringsform, funnits nödvändig, och det för öfrigt
skulle lända till fäderneslandets heder, om, sedan de mest hyfsade nationer
redan upphäft dessa lemningar eller nya telningar af feodalismen, svear
och göther, som aldrig varit af främmande nationer med våld tvungne till
sådane inrättningar, icke vore de siste att förekomma ytterligare härm-
ningar deraf, hafva Riksens Ständer ansett oftanämnde oinskränkta disposi-
tionsfrihet böra jemkas inom billiga ocli för samhällets allmänna nytta
afpassade gränser, samt till följd deraf trött sig böra hos Eders Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla om nådigste sanktion och bekräftelse af
följande närmare bestämmelse och tillägg vid det för detta ämne lämpliga
lagens rum i 16 kap. 1 § ärfda-balken:
Will någon man eller qvinna göra Testamente, kåfve wåld göra det
mundteliga eller skrifteliga, med eller utan willkor, och wittne twenne gode
män att thet Testamente tå var gjordt med sund! och fullt förstånd och
af fri wilja: Stånde ock honom fritt att låta wittnen veta dess innehåll
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 42.
eller ej. Äro ej vittnen att tillgå, och utredt warder, att Testator intill
sin död warit utur stånd satt wittnen anskaffa, äge ock då Testamentet
laga kraft, så framt det finnes med egen hand skrifvit och underskrifvit.
Bortgifver någor fast egendom, äge ej makt om willkoren för dess förvalt¬
ning sträcka förordnandet längre än förste emottagarens och dess makas
lifstid, eller om ägande rätten widare ä,n till utnämnande af Testaments-
eller Gåfvotagarens nästa efterträdare, uti hvilken sistnämndes hand fastig¬
heten ikläder sig egenskap af arfvejord, hvarmed i allt efter allmän lag
förhålles. Ej eller må i andre afhandlingar och contracter om fast egen¬
dom sådane willkor inflyta, hvarigenom förvaltnings- och ägande-rätten
för eu framtid vidare inskränkes, än nu sagt är. Men angående städja
och arrende, galle hvad derom särskildt stadgadt är.»
Det sålunda af Rikets Ständer framlagda förslaget vann Kongl. Maj:ts
godkännande och erhöll enligt förordningen den 27 april 1810 kraft af
gällande lag.
De uttalanden, som i omförmälda skrifvelse gjordes af Rikets Ständer,
innefattade i sjelfva verket ett ogillande af hela fideikommissinstitutionen,
ehuru man då icke ansåg sig höra gå längre än att hindra uppkomsten
af nya fideikommiss i fast egendom. Dock utfärdades samma år den 3
april en förordning, hvarigenom bestämdes, att i de fall, då någon inne¬
hafvare af fideikommissegendom kunde komma i behof att derå emot in¬
teckning göra lån eller för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte
af till fideikommisset hörande jord eller ock finna sig föranlåten att söka
häfvande af vissa uti fideikommisstiftelser innehafvaren föreskrifna vilkor,
ansökningar i dessa eller andra dylika ämnen om fideikommissers rätta
mening och bästa tillämpning och som icke rörde frågor, hvilka mellan
fideikommissarier och medarfvingar kunde yppas och enligt allmänna rätte¬
gångsordningen måste behandlas, borde hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anmälas, på det att Kongl. Maj:t med dess högsta domstol, i likhet med
annan förklaring öfver allmänna lagar och författningar, måtte dervid,
efter sig företeende omständigheter, kunna förfara. Genom de sålunda
meddelade bestämmelserna tillerkändes Kong]. Maj:t med högsta domstolen
befogenhet att i viss mån rubba grunderna för en bestående fideikommiss¬
stiftelse, en befogenhet, som, särskildt i fråga om tillåtelse att inteckna
fideikommissegendom, i enskilda fall kan leda till fideikommissrättens upp¬
hörande.
De i Rikets Ständers ofvannämnda skrifvelse omförmälda olägenheter,
som äro förenade med tillvaron af fideikommiss i fast egendom, qvarstå
ännu, och — med den utveckling, som ej mindre lagstiftningen än äfven
den allmänna uppfattningen i politiska och sociala frågor undergått sedan
1810 — hafva de undantagsbestämmelser, som gälla i detta ämne, kommit
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 42.
att allt mera framstå såsom oegentliga och stridande mot sunda lagstift-
ningsgrundsatser. Motionären har i sin motivering antydt dessa förhål¬
landen, hvilka icke heller här torde behöfva utförligt framställas. Ur po¬
litisk och social synpunkt lärer det icke kunna anses fördelaktigt, att stora
jordegendomar äro hopade och alltjemt bibehållas i en enda persons eller
familjs hand, likasom det, ur nationalekonomisk synpunkt sedt, måste lända
till skada, att sådana egendomar alltjemt innehafvas af personer, hvilkas
förfoganderätt öfver desamma är så begränsad som vid fideikommiss är
förhållandet. Ser man åter saken från rättvisans och billighetens sida, så
ligger det onekligen något för rättskänslan upprörande deruti, att, såsom
fallet är vid de flesta fideikommiss-stiftelser, en enda person skall på sin
lott erhålla den värdefullaste, möjligen enda qvarlåtenskapen efter en af¬
liden, till hvilken han icke stått i närmare slägtskapsförhållande än andra,
som af qvarlåtenskapen bekomma föga eller intet. Detta sistnämnda miss¬
förhållande framträder numera, sedan den lika arfsrätten mellan syskon
blifvit införd såsom allmän regel, så mycket skarpare. Det har ock ej sällan
föranledt fideikommissirmehafvare att bruka fideikommissegendom på sådant
sätt, att den på kort tid lemnat största möjliga afkastning, som kunnat
bilda ett till fördelning mellan hans öfriga arfvingar tillgängligt kapital,
utan att hänsyn dervid tagits till egendomens framtida bestånd. Det har
ock stundom framkallat grof misshushållning med dylik egendom under
fardagstiden, då en afliden fideikommissaries sterbhusdelegare sökt bereda
sig största möjliga fördel af densamma, innan den skulle af ny fideikom¬
missarie tillträdas. Om förekomsten af dylika missbruk vittnar en vid
denna riksdag afgifven motion om inskränkning af den rätt, som i afseende
på fideikommissfastighet tillkommer delegare i boet efter afliden fideikom¬
missarie.
Ehuru ofvan antydda olägenheter, till hvilka utan tvifvel ytterligare
andra skulle kunna läggas, äro förenade med tillvaron af fideikommiss i
fast egendom, har likväl mot alla förslag till dessa stiftelsers upphäfvande
anmärkts, att lagstiftaren icke skulle kunna utan rätt-skränkning upphäfva
desamma, då de tillkommit under skydd af en lagstiftning, som tillät deras
bildande, och att ordnandet af de rättsförhållanden, som skulle uppstå i
omedelbart sammanhang med fideikommissrättens upphörande, skulle möta
oöfvervinneliga svårigheter. Det har visserligen medgifvits, att verkligt
nödtvång kan berättiga lagstiftaren att bryta dispositioner af ifrågavarande
art, men tillika anförts, att förhållandena i vårt land, särskilt med af¬
seende å omfånget af de bestående fideikommiss-stiftelserna, icke vore så¬
dana, att de påkallade en slik åtgärd.
Hvad då först angår frågan om fideikommiss-stiftelsernas omfång i
vårt land, tillåter sig utskottet att hänvisa till de såsom bilaga vid detta
Lagutskottets Utlåtande N:o 42.
7
utlåtande fogade uppgifter, hvilka benäget stälts till utskottets förfogande
af kongl. statistiska centralbyrån och äro grundade på Kongl. Maj:ts be-
fallningshafvandes senast afgifna femårsberättelser. Af dessa uppgifter
framgår, att taxeringsvärdet å samtliga fideikommissfastigheter i riket vid
1885 års slut utgjorde tillhopa 109,404,407 kronor. Detta utvisar, enligt
utskottets mening, att frågan om fideikommiss-stiftelsernas bibehållande
eller upphäfvande i vårt land ingalunda är ur det allmännas synpunkt af
så ringa betydelse, som man stundom förmenat, utan fastmera egnad att
tilldraga sig lagstiftarens allvarliga uppmärksamhet.
Beträffande vidare frågan om helgden af enskildes dispositioner, gjorda
i enlighet med de vid tiden för deras tillkomst gällande lagbestämmelser,
erkänner utskottet visserligen, att lagstiftaren dertill bör taga all skälig
hänsyn, men hyser för sin del den bestämda öfvertygelse, att der dylika
dispositioner under den tid, som förflutit från deras tillkomst, uppenbar¬
ligen kommit i strid med det allmänna rättsmedvetandet och uppfattningen
af hvad samhällets sunda utveckling kräfver, de böra och måste vika för
hänsynen till statens väl. Denna åsigt har, såsom utskottet nedan skall
visa, i fråga om fideikommiss i fast egendom gjort sig till fullo gällande
i åtskilliga andra lands lagstiftningar, och att den ej heller är främmande
för vår egen lagstiftning, torde ganska otvetydigt framgå af ofvan anförda
förordning af den 3 april 1810, som, på sätt utskottet redan anmärkt,
tillåter ganska väsentliga modifikationer af de förordnanden, på hvilka
dessa stiftelser äro grundade.
I fråga om sättet för tillämpningen af allmänna eganderätts- och arfs-
grundsatser på sådan egendom, som nu utgör familjefideikommiss, kunna
åsigterna vara ganska delade, och detta ämne kräfver för visso en sorg¬
fällig utredning och undersökning. Utskottet vill här erinra om de åt¬
gärder, som härutinnan vidtagits i några stater, der familjefideikommissen
blifvit upphäfda. I Frankrike är genom lagen den 17 januari 1849 stad¬
gadt, att alla af privata gods bildade majorat, som redan, från förste inne-
hafvaren räknadt, gått i två successiva led, upphäfvas; att de gods, som
bilda dessa majorat, blifva fria gods uti innehafvarnes hand, och att för
framtiden succession i dylika majorat, begränsad till två led, från förste
innehafvaren räknadt, endast får ega rum för personer, födde eller aflade
innan tiden för lagens promulgation. I Nederländerna har lagen den 1
oktober 1833 visserligen förbehållit den närmaste fideikommissarien hans
rätt, men fråntagit de efterföljande, om än redan födde, deras utsigt att
erhålla fideikommisset; och i Italien har lagen den 30 november 1865
upphäft alla då bestående fideikommiss, majorat och andra fideikommis-
soriska substitutioner samt tillagt den dåvarande innehafvaren full egande-
rätt till halfva fideikommissförmögenheten och den närmaste arfvingen full
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 42.
eganderätt till andra hälften, dock med förbehåll af nyttjanderätt för då¬
varande innehafvaren under hans lifstid. I 1866 års danska grundlag, §
93, stadgas, likasom i den äldre grundlagen af 1849, att intet län, stam¬
hus eller fideikommissgods kan för framtiden upprättas och att genom lag
skall närmare ordnas, huru de nu bestående kunna öfvergå till fri egen¬
dom, ehuru sistnämnda bestämmelse ännu icke genomfstatsmagternas sam¬
verkan ledt till någon påföljd.
Då lagutskottet sålunda för sin del anser, att vigtiga och obestridliga
skäl tala för upphäfvande af nu bestående fideikommiss i fast egendom,
samt att eu sådan åtgärd icke är oförenlig med redan godkända lagstift-
ningsgrundsatser, äfvensom eger föredömen i främmande lands lagstift¬
ningar, får utskottet, som visserligen icke förbiser de svårigheter, hvilka
kunna vara förenade med frågans lösning, och derför anser en fullständig
utredning, som endast af Kongl. Maj:t kan åstadkommas, böra föregå fram¬
läggande af förslag i ämnet, hemställa, att Riksdagen ville, med bifall till
herr P. Anderssons förevarande motion, i skrifvelse anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga, förslag till lag,
hvarigenom de i riket bestående familjefideikommiss-stiftelser i fast egen¬
dom på landet och i stad upphäfvas, äfvensom förslag till sådana lagbe¬
stämmelser, som för ordnande af rättsförhållandena vid siste innehafvare^
död må erfordras.»
Denna utskottets hemställan blef af Andra Kammaren bifallen med
162 röster mot 42, men afslogs af Första Kammaren med 57 röster mot 54.
Lagutskottet, som fortfarande hyser de i ofvan anförda utlåtande ut¬
talade åsigter, får på de i samma utlåtande andragna skäl hemställa,
att Riksdagen ville, med bifall till herr P. Anders¬
sons förevarande motion, i skrifvelse anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag, hvax-igenom de i riket bestående familje-
fideikommiss-stiftelser i fast egendom på landet och i
stad upphäfvas, äfvensom förslag till sådana lagbestäm¬
melser, som för ordnande af rättsförhållandena vid siste
innehafvarens död må erfordras.
Stockholm den 14 april 1890.
På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.
Lagutskottets Utlåtande N:o 42.
9
Reservation
af herrar Bergström, Fröberg, Claeson, grefve Klingspor och Kerfstedt,
hvilka ansett att utskottet bort afstyrka bifall till motionen.
Herr von Baumgarten har begärt få här antecknadt, att han icke del¬
tagit i detta ärendes behandling inom utskottet.
Bill. till Rilcsd. Prat. 1890. 1 Sami 24 Höft.
2
10
Lagutskottets Utlåtande N:o 42.
Bil. Fideikonimissegendomarues mantal och taxeringsvärde
vid 1885 års slut, länsvis.
L ii n.
|
Antal
fidei-
kommiss-
inne-
hafvare.
|
Lands
|
bygden.
|
Städerna.
|
Summa
taxerings¬
värde.
Kr.
|
Mantal.
|
Taxerings¬
värde.
Kr.
|
Taxerings¬
värde.
Kr.
|
Stockholms stad..................................
|
9
|
_
|
_
|
2,230,000
|
2,230,000
|
Stockholms län.......................
|
35
|
416.485
|
^10,041,800
|
—
|
10,041,800
|
Upsala » .......................
|
12
|
229.742
|
4,660,000
|
62,400
|
4,722,400
|
Södermanlands » .......................
|
25
|
502.484
|
13,065,700
|
—
|
13,065,700
|
Östergötlands » .......................
|
17
|
269.283
|
8,686,840
|
21,500
|
8,708,340
|
Jönköpings » .......................
|
11
|
146.722
|
3,309,300
|
19,500
|
3,328,800
|
Kronobergs » .......................
|
3
|
51.5
|
913,800
|
—
|
913,800
|
Kalmar » .......................
|
4
|
28.854
|
1,183,300
|
-—
|
1,183,300
|
Gotlands » ......................
|
—
|
—
|
—
|
-—
|
—
|
Blekinge » .......................
|
2
|
50.166
|
1,416,500
|
4,000
|
1,420,500
|
Kristianstads » .......................
|
10
|
273.65
|
11,223,500
|
—
|
11,223,500
|
Malmöhus » .......................
|
17
|
486.047
|
32,176,300
|
—-
|
32,176,300
|
Hallands ’ ....................—
|
3
|
136.368
|
3,248,500
|
•--
|
3,248,500
|
Göteborgs och Bohus » .......................
|
1
|
4.875
|
114,500
|
—
|
114,500
|
Elfsborgs » .......................
|
12
|
72.238
|
2,351,000
|
—
|
2,351,000
|
Skaraborgs » .......................
|
10
|
86.198
|
2,183,600
|
—
|
2,183,600
|
Vermlands » .......................
|
7
|
12.156
|
621,700
|
—
|
621,700
|
Örebro 5 .......................
|
6
|
117.15
|
5,308,900
|
•-
|
5,308,900
|
Vestmanlands » .......................
|
16
|
179.458
|
4,777,367
|
72,900
|
4,850,267
|
Kopparbergs » .........-.............
|
1
|
2.998
|
267,800
|
—
|
267,800
|
Gefleborgs » .......................
|
3
|
20.922
|
1,400,300
|
28,200
|
1,428,500
|
Vesternorrlands » .......................
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
Jemtlands » ..............-........
|
—
|
■-
|
—
|
' —
|
—
|
Yesterbottens » .......................
|
1
|
0.438
|
15,200
|
—
|
15,200
|
Norrbottens » .......................
|
—
|
—
|
—
|
-—-
|
—
|
Hela riket
|
*) 166
|
3,087.184
|
106,965,967
|
2,438,500
|
109,404,407
|
*) Att antalet fideikommissinnehafvare för hela riket icke är lika med summan af de särskilda länens
fideikommissinnehafvare beror derpå, att åtskilliga personer innehafva fideikommiss inom mer än ett län.
Stockholm 1890. Kongl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.