Riksdagens Skrifvelse N:o 8.
11
N:o 8.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 18 februari 1890.
— — — Andra Kammaren den 18 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, med förslag till lag om till¬
syn å god mans förvaltning af frånvarandes lott i dödsbo.
(Lagutskottets utlåtande n:o 6.)
Till Konungen.
I 15 kap. 5 § ärfdabalken, enligt detta lagrums lydelse genom
kongl. förordningen den 30 maj 1835, är stadgadt följande:
»Nu vet man hans inländske arfvinge, men ej hvar han är, läte
då domaren, i allmänna tidningarna tre gånger, minst en månad emellan
hvarje gång, och första gången sist inom tre månader från den dag,
då bouppteckningen till rätten ingifven är, kungöras, att arf fallit honom
till. Vilja fjermare det arf lyfta, vare det tillåtet, der de för arfvet
och dess afkomst ställa borgen, som af rätten godkännes. Begagna
de ej lyftningsrätten, förordne domaren god man, som arfvet vårdar
och förvaltar, till dess den frånvarande arfvingen sin rätt bevakar eller
tiden dertill ute är. Kommer ej den frånvarande arfvingen inom tio
år från den dag, då kungörelsen tredje gången i tidningarna infördes,
vare från arfvet skild, der han ej laga förfall visar.»
Det förekommer ganska ofta, att på grund af denna paragraf god
man förordnas att vårda och förvalta frånvarandes arf. Nästan hvarje
nummer af post- och inrikes tidningar innehåller kungörelser om arf,
som tillfallit på okänd ort vistande personer, och då den i nämnda
paragraf medgifna rätt för fjermare arfvingar att mot borgen, som af
12
Riksdagens Skrifvelse N:o 8.
rätten godkännes, lyfta arfvet, mera sällan lär af dem begagnas, torde
1 de flesta fall särskild god man förordnas. Det åligger honom att
taga den frånvarandes arfvedel om händer samt den vårda och förvalta.
Gode mannens förhållande härutinnan är närmast att förlikna vid en
förmyndares förhållande i fråga om myndlingens ekonomiska angelägen¬
heter. Och denna likhet har blifvit än större, sedan genom kongl.
förordningen den 31 oktober 1873 äfven god man tillerkänts behörig¬
het att, efter det närmaste fränders råd inhemtats och rättens tillstånd
erhållits, sälja eller låta inteckna den frånvarandes fasta egendom.
Genom lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyn¬
digs egendom den 18 april 1884 äro bestämmelser meddelade om hvil¬
ken domstol skall hafva vårdnad öfver förmynderskap, om förmyndares
skyldighet att årligen uppgöra räkning öfver hvad lian förvaltare om
sättet för denna räknings granskning m. m. Men sådana föreskrifter
beträffande gode män saknas.
I kongl. förordningen angående vård af död mans bo den 24 sep¬
tember 1861 är såsom tillägg till hvad lagen i 9 kap. ärfdabalken
stadgar angående egendoms upptecknande efter död man förordnadt i
2 §, att om någon sterbhusdelegares vistande är okändt eller så fjerran,
att säkert bud ej kan, inom bouppteckningstiden, till och ifrån honom
komma, då skali det hos rätten anmälas; och nämne rätten, der sådan
anmälan sker, god man att vårda den frånvarandes rätt, till dess han
sjelf kommer eller annorlunda förordnar. Äfven i fråga om den för¬
valtning, som utöfvas på grund af förordnande enligt denna författ¬
ning, saknas bestämmelser om offentlig tillsyn.
Riksdagens justitieombudsman har uti sin till nu församlade Riks¬
dag afgifna embetsberättelse i sammanhang med erinran om ofvan an¬
märkta förhållanden anfört följande:
»Under min embetsresa år 1889 fann jag vid genomgående af
åtskilliga domstolars förmynderskapsböcker, att i desamma voro i likhet
med verkliga förmynderskap införda de fall, då god man förordnats
att förvalta frånvarandes arf, medan hos andra domstolar deras för¬
mynderskapsböcker upptogo allenast förmynderskap, ehuru vid efter¬
frågan det upplystes, att jemväl vid dessa domstolar ej sällan före¬
kommit sådana godmans-förordnanden, hvarom här är fråga.
Då, såsom nyss nämnts, föreskrift icke finnes angående domstols
tillsyn öfver god mans förvaltning, kunde jag icke göra någon anmärk¬
ning derom, att dessa godmans-förordnanden icke upptagits i förmynder-
skapsböckerna. Snarare skulle jag haft anledning att hos de dom¬
stolar, som i sina förmynderskapsböcker infört äfven dessa ärenden,
anmärka, att de i böckerna upptagit annat än hvad, enligt 2 § i lagen
13
Riksdagens Skrifvelse N:o 8.
den 18 april 1884 och den samma dag utfärdade kungörelse angående
fastställande af formulär till förmynderskapsbok, sådan bok bör inne¬
hålla. Jag gjorde likväl ej någon anmärkning i detta syfte, enär vid
samtal med vederbörande domare de meddelade mig, att erfarenheten
ådagalagt, det en kontroll öfver ifrågavarande gode mäns förvaltning
vore lika behöflig som beträffande förmyndares förvaltning, och att de
ansett sig för betryggande af de frånvarandes rätt böra öfva tillsyn
jemväl öfver dessa gode män. Sådant kunde dock ej ske, med mindre
än att godmans-förordnandena införts i förmynderskapsböckerna. Några
bland dessa domare plägade fordra, att hvarje god man årligen afgåfve
räkning öfver hvad han hade om händer och att räkningen skulle gran¬
skas på samma sätt som i lagen den 18 april 1884 är stadgadt an¬
gående förmyndareräkning. Underläte god man för frånvarande sin
skyldighet i detta hänseende, blefve honom af rätten förelagdt att så¬
dant fullgöra. Andra domare förforo på det sätt, att om god man
icke under två eller tre år afgifvit räkning, förelädes honom att af¬
lemna sådan, hvarefter, om han icke sjelfmant årligen afgåfve räkning,
honom affordrades sådan med några års mellanskof. Äfven för denna
art af kontroll voro anteckningarna i förmynderskapsböckerna behöfliga.
God mans förvaltning af frånvarandes arf räcker ofta länge. En¬
ligt 15 kap. 5 § ärfdabalken kan den räcka i tio år och något derut¬
öfver. Den frånvarande sjelf har i de flesta fall icke kännedom om,
att arf fallit honom till. Han kan sålunda icke, lika litet som en minder¬
årig gent emot förmyndaren, bevaka sin rätt mot gode mannen. Har
den aflidne efterlemna!, förutom den frånvarande arfvingen, andra, fjer¬
mare arfvingar, ega dessa en eventuel rätt till arfvet, ifall den från¬
varande icke inom stadgad tid kommer att taga arfvet i besittning.
Men oaktadt de fjermare arfvingarne hafva denna eventuella rätt, inne¬
håller lagen likväl icke något stadgande, som bemyndigar dem till
någon kontroll öfver gode mannen. De kunna väl begagna sig af den
dem medgifna rättighet att lyfta arfvet. Härtill fordras dock att de
ställa af domstolen godkänd borgen, och kunna eller vilja de ej detta,
förvalta!- gode mannen fortfarande arfvet. Tvifvelaktigt är ock, huru
vida med hittills varande bestämmelser eu anmälan af fjermare arfvinge
hos domstol, att gode mannen missvårda!- arfvet, skulle leda till något
resultat. Finnas ej fjermare arfvingar, torde i brist af föreskrift, icke
någon ega befogenhet göra ens sådan anmälan. I detta fall har lik¬
väl statsverket ett omedelbart intresse att arfvet på bästa sätt vårdas,
ty kommei ej den frånvarande inom viss tid, tillfaller arfvet statsverket.
Då enligt 15 kap. 5 § ärfdabalken gode mannen genom offentlig
myndighets förordnande blifvit insatt till förvaltare af frånvarandes arf,
14
Riksdagens Skrifvelse N:o 8.
torde ock å det allmännas sida böra tillses, huru han besörjer förvalt¬
ningen. Denna kontroll synes lämpligen kunna anordnas på lika sätt
som nu är stadgadt i fråga om förmyndare.»
Riksdagen, som delar justitieombudsmannens åsigt om önskvärd¬
heten deraf, att eu uttrycklig lagbestämmelse uti ifrågavarande syfte
meddelas, samt ansett att åt densamma borde gifvas sådan lydelse,
att den omfattar alla de fall, då i anledning af timadt dödsfall någon
varder af domstol förordnad att såsom god man bevaka frånvarande
delegares i dödsboet rätt eller förvalta hans lott i boet, har, med för¬
anledande af justitieombudsmannens framställning i ämnet, för sin del
antagit följande
Lag
om tillsyn å god mans förvaltning af frånvarandes lott i dödsbo.
Härigenom förordnas, att lagen angående tillsyn å förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1884 skall ega tillämp¬
ning jemväl i afseende å god man, som i anledning af timadt dödsfall
af domstol förordnas att vårda frånvarande delegares i dödsboet rätt
eller förvalta hans lott deri.
Stockholm den 18 februari 1890.
Med undersåtlig vördnad.