Riksdagens Skrifvelse N:o 7.
9
N:o 7.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 18 februari 1890.
— — Andra Kammaren den 18 —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, med förslag till lag angående
upphäfvande af <5, 6 och 8 §§ samt ändrad lydelse af
7 § i 12 kap. ärfdabalken.
(Lagutskottets utlåtande n:o 7.)
Till Konungen.
I 5, 6 och 7 §§ af 12 kap. ärfdabalken meddelas föreskrifter om
s. k. fågelört samt vissa andra, broder och den, som ärfver broders
ott tillkommande , fördelar vid skifte af arffallen fast egendom på
landet Det, kan icke förnekas, att dessa föreskrifter innefatta en —
om ock i verkligheten föga betydande — afvikelse från den genom
förordningen den 19 maj 1845 i vår lagstiftning införda grundsatsen
om lika .arfsrätt för man och qvinna. Ifrågavarande föreskrifter torde
numera jemförelsevis sällan tillämpas; men tydligt är, att, om en sterb-
husdelegare påkallar deras tillämpning, sådan icke kan, mot lagens ut¬
tryckliga stadgande, förvägras.
,-ii * Lagkomitén och den äldre lagberedningen, hvilka ansågo rätten
till tagelott. hora upphöra, när en jemlik arfsrätt utan åtskilnad af kön
St^7^~es’ mt°go i sina förslag till ärfdabalk angående grunderna för
arfskitte bestämmelser, i hvilka någon tagelottsrätt icke förekom.
r 1 H 00* ,d®rt?!’ att vld ^en arfsrättens införande stadgandena i
och 6 §§ bibehollos och ett tillägg till 7 § gjordes, torde icke vara
att söka i någon obenägenhet hos lagstiftaren mot likhetens genom-
Bdi. till Riksd. Prot. 1890. 10 Smil. 1 Afd. 1 Rand, 1 Raft. 2
10 Riksdagens Skrifvelse N:o 7.
förande äfven i denna del, utan fastmera i farhågan för en alltför långt
drifven hemmansklyfning, hvilket, särskildt i fråga om tillägget till 7 §,
tydligt uttalas i lagutskottets vid 1844—1845 års riksdag afgifna ut¬
låtande i ämnet. Denna hänsyn har emellertid, med nu gällande be¬
stämmelser i fråga om hemmansklyfning, förlorat den betydelse, den
år 1845 ännu kunde ega. ....
Riksdagen, hos hvilken framställning i ämnet skett, anser loij-
aktligen, att föreskrifterna om tagelott och hvad dermed står i sam¬
band, hvilka föreskrifter icke öfverensstämma med de grunder, hvarpå
lagstiftningen i förevarande ämne är byggd, både kunna och böra för¬
svinna. Detsamma gäller deremot icke om stadgandet i första punkten
af 7 § i 12 kap. ärfdabalken. Detta stadgande står icke i något sam¬
manhang med frågan om den lika arfsrätten, men anvisai eu icke föi
kastlig utväg att förekomma vare sig delning af jord, som icke kan
väl delas eller klyfvas, eller fortvaron af en ofta med derå olägenheter
förknippad sameganderätt. Det synes derför böra bibehållas; hvarjemte
åt den andra, genom 1845 års förordning tillagda punkten i samma
paragraf torde böra gifvas en ändrad lydelse, som, med uteslutande åt
skilnaden i rätt mellan broder och syster, angifver en grund för lös¬
ningsrätt i det fall, att delarne blifva lika. Företrädet synes då lämp¬
ligen kunna bestämmas genom lottning.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har Riksdagen tor sm
del antagit följande
Lag
angående upphäfvande af J, 6 och 8 §§ samt ändrad lydelse af 7 § i
12 kap. ärfdabalken.
Härigenom förordnas, att 5, 6 och 8 §§ af 12 kap. ärfdabalken
skola upphöra att gälla samt att 7 § af samma kapitel skall erhålla
följande ändrade lydelse: .
Nu få flere del i sätesgård, eller annan jord; kan den ej val delas
eller klyfvas; hafve då den rätt, som större delen eger, att, efter laga
värdering, lösa de andra ut, antingen med penningar eller jemngod
ränta, hvilketdera den helst vill, som lösen taga skall. Hafva alle lika
del, och sämjas de ej, hvilkendera lösa skall; då skola de derom sig
emellan lotta.
Stockholm den 18 februari 1890.
Med undersåtlig vördnad.