4
Riksdagens Skrifvelse N:o 69.
X:o 69.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 Maj 1890.
— — — — Andra Kammaren den 14 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen angående förmånsrätt för
arbetares fordran å ogulden arbetslön.
(Lagutskottets utlåtande n:o 53 andra punkten.)
Till Konungen.
Under senare tiden hafva åtskilliga tilldragelser inträffat, hvilka
rigtat allmän uppmärksamhet på nödvändigheten att söka genom lagstift¬
ningsåtgärder bereda arbetare skydd mot sådan förlust af arbetsförtjenst,
som uppstår genom arbetsgifvares bristande vilja eller förmåga att i detta
afseende fullgöra sina förbindelser. I sådant syfte har inom riksdagen
förslag blifvit väckt derom, att åt arbetare måtte beredas förmånsrätt för
deras lönefordran i arbetsgifvares konkurs. Det sålunda framstälda för¬
slag har synts Riksdagen värdt att af lagstiftaren beaktas. Obestridligt
torde det vara, att en person, hvilken är för sitt uppehälle uteslutande
hänvisad till den inkomst han dag efter annan kan med sitt arbete för¬
värfva, vida hårdare än andra borgenärer drabbas af den förlust, som kan
förorsakas derigenom att den, för hvilken han utfört arbete, kommit på
obestånd. Arbetaren torde ock hafva svårare än andra att genom egen
omtanke skydda sig mot dylik förlust. Han saknar vanligen både tillfälle
att förskaffa sig kännedom om arbetsgifvarens affärsställning och förmåga
att bedöma densamma. Äfven om han befarar att arbetsgifvaren kom¬
mit på obestånd, är arbetarens ställning dock ofta sådan, att han hvarken
kan lemna sin plats eller med erforderligt eftertryck fordra utbekommande
af till äfventyrs innestående aflöning. Goda skäl synas derför tala för att
tillerkänna arbetare i allmänhet förmånsrätt för ogulden arbetsförtjenst.
5
Riksdagens Skrifvelse N:o 69.
På sätt af flere i senare tider gifna domar framgår, har Eders Kongl.
Maj:t ansett stadgandet i 17 kap. 4 § handelsbalken om förmånsrätt för
betjenters och tjenstehjons lön för sista året tillämpligt jemväl i fråga om
arbetare, hvilka icke kunnat hänföras till betjenter eller tjenstehjon, men
hvilka dock haft mera stadig anställning. Hvad sålunda i detta hänse¬
ende blifvit praxis anser Riksdagen böra göras till uttrycklig lag, hvarvid
äfven synes böra under lagen innefattas alla slag af arbetare, således icke
blott sådana som hafva fast och stadigvarande anställning.
Den betänklighet mot införande af en ny förmånsrätt, som med hän¬
syn till den allmänna krediten kan förefinnas, torde förlora en väsentlig
del af sin betydelse, om i lagen bestämmes såsom vilkor för förmånsrät¬
ten, att arbetslönen skall vara intjenad och icke för längre tid innestående,
samt till följd deraf de fordringar, hvilka skola komma i åtnjutande af
den nya förmånsrätten, i regeln blifva föga betydande. Huruvida en tid
af en eller två månader kan anses lämplig, eller denna tid till äfventyrs
bör utsträckas något derutöfver, har Riksdagen ansett böra öfverlemnas åt
Eders Kongl. Maj:t att efter skedd utredning pröfva.
Mera tvifvelaktigt vill det synas, om ifrågavarande förmånsrätt bör,
såsom äfven blifvit ifrågasatt, gälla jemväl för arbetslön, som ännu icke
blifvit intjenad. På sådant sätt skulle nemligen en ganska betydande del
af gäldenärens egendom kunna tagas i anspråk för arbetarnes fordringar
till förfång för andra fordringsegare.
O O o
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Riksdagen anhålla, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga för¬
slag till lagbestämmelser, hvarigenom förmånsrätt i gäldbunden arbetsgif-
vares egendom beredes icke allenast åt fordran å ogulden arbetslön, som
tillkommer fast anstälde arbetare, utan äfven åt dylik fordran, som arbe¬
tare utan fast anställning för viss kortare tid bär hos arbetsgifvaren inne¬
stående.
Stockholm den 14 maj 1890.
Med undersåtlig vördnad: