RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1890. Första Kammaren. N:o 38.
Fredagen den 16 maj, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 9 i denna månad.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 53, till Konungen, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjerde hufvudtitel.
Vid föredragning af sammansatta stats-, banko- och lagutskottets
under gårdagen bordlagda memorial n:o 7, angående anvisande af
ersättning till utskottets kansli, biföll kammaren hvad utskottet i
memorialet hemstält.
Vid föredragning af sammansatta stats- och lagutskottets näst-
lidne dag bordlagda memorial n:o 8, angående anvisande af ersättning
till utskottets kansli, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda me¬
morial hemstält.
Vid föredragning af Riksdagens andra särskilda utskotts under
gårdagen bordlagda memorial n:o 5, angående aflöning åt dess tjenste¬
man och vaktbetjente, biföll kammaren utskottets i memorialet gjorda
hemställan.
Första Kammarens Frat. 1890. N:o 38.
1
N:« 38.
2
Fredagen den 16 Maj, f. m.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Första Kammarens tillfälliga utskotts nästlidne dag bordlagda utlå¬
tande n:o 16.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande särskilda
utskottets för behandling af förslag angående ändrade bestämmelser
med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna den 14
och 15 i denna månad bordlagda memorial n:o 4-, i anledning af dels
återremisser, dels kamrarnes skiljaktiga beslut rörande de af utskottet i
dess memorial n:o 3 framstälda förslag till sainmanjemkning af kam¬
rarnes olika beslut rörande vissa punkter af utskottets utlåtande
n:o 1.
Förfallen y punlcten.
fråga om
^förYärare9 Herr Forssell: Det är visst bäst, herr grefve och talman, att'börja
vid allmänna med en ursäkt för den förmätenhet, till hvilken jag kommer att göra
läroverk. mig skyldig, genom att bestrida den mening, som i denna kammare har
stöd af höga och vördnadsvärda auktoriteter, genom att framställa ett yr¬
kande, som kan förlänga riksdagen med en eller annan dag. Min ursäkt
är dock icke så alldeles förkastlig. Den ligger dels uti intresset för
denna, sedan ett årtionde sväfvade löneregleringsfråga för lärarecorp-
sen, — dels uti det ännu djupare intresset för de stora konstitutio¬
nella spörsmål, som utskottet nar besvarat på ett, enligt min tanke,
förderfbringande sätt.
Grunderna för denna min ärliga öfvertygelse skola kanske icke
öfvertyga kammaren, men de må åtminstone förvaras i dess proto¬
koll och jag skall försöka att utveckla dem så godt som mina, mera
än vanligt svaga, krafter förmå.
På förhand vill jag likväl hafva betonat, — till förekommande
af missförstånd -—■ att jag visserligen icke gillar det Andra Kamma¬
rens beslut, genom hvilket löneregleringen beviljats under förbehåll,
bland annat, af att latinet skulle uppskjutas till sjette klassen och
till på köpet utan någon ökning i de åt latinet i dessa klasser nu
anslagna timmar. En sådan 4-årig latinkurs för alla Sveriges all¬
männa läroverk är ett pedagogiskt mellanting, hvars värde jag be¬
känner mig icke kunna uppfatta. Den form, som Andra Kammaren
valt för att framlägga dessa sina önskningar, är också, enligt min
tanke, otillbörlig, synnerligen derför att ett dylikt afgörande domslut
uti en så grannlaga fråga förutsätter en sakinsigt, som den Andra
Kammarens beslutande majoritet icke besitter.
Slutligen beklagar jag beslutet derför, att det icke är och icke
kan vara någonting annat än ett förklädt afslag å löneregleringen.
Detta mitt påstående, som icke är utan sin vigt, är det icke heller
svårt att tillräckligen styrka.
Så vidt beslutet skall hafva någon mening, måste det innebära,
att löneregleringen icke kan verkställas och lönerna icke utbetalas,
förr än undervisningen i latin, vid samtliga Sveriges allmänna läro-
3 N:o 38.
'Fredagen den 16 Maj, f. m.
verk, blifvit framflyttad till sjette klassen. Men denna framflyttning Förfallen
innebär en sådan rubbning af skolans läseordning i nästan alla klas. fråga om
ser och i nästan älta läroämnen, icke blott på latinlinien, utan äfven förUrare
på den reala linien, att endast uppgörande på papperet af det nya vid allmänna
skolschemat med svårighet skall kunna hinna verkställas inom ut- läroverk.
gången af detta år. De sakkunnige ledamöterna i denna kammare (Forts.)
skola säkerligen gifva mig rätt deri. Förändringarne åter i verklig¬
heten innebära någonting vida allvarsammare. De innebära nemligen,
att alla de betydande lärarekrafter, som hittills varit afsedda att
användas för latinundervisningen i fjerde och femte klasserna och
dertill fått sin särskilda utbildning, med ens skola blifva för detta
ändamål öfverflödiga och att med ens skall uppstå behof af lärare¬
krafter, särskildt utbildade för de nya ämnen, hvilka i dessa klasser
skola träda i latinets ställe. Men en sådan omflyttning af de lärare¬
krafter, genom hvilka undervisning meddelas, är en så svårlöst upp¬
gift, att äfven den mest fanatiske reformifrare lärer medgifva, att
den samma icke kan verkställas utan en ganska rundlig öfvergångs-
tid och att dess verkställande från och med början af 1891 är en —
omöjlighet. Deraf följer åter helt naturligt, att om Andra Kammarens
beslut blefve Riksdagens, så vore det helt enkelt overkställbar! och
måste genast besvaras med en ny kongl. proposition om återställande
af de gamla anslagen, så vidt eljest Kongl. Maj:t skall hafva medel
tillgängliga att under 1891 gifva lärarne någon som helst aflöning.
Jag tror, att man deraf är berättigad till den slutsatsen, att de herrar
och män, som uppställa detta vilkor, antingen velat tillintetgöra
löneregleringen eller också icke så noga betänkt den praktiska bety¬
delsen af hvad de sjelfva besluta.
Men deraf att jag sålunda — i likhet säkerligen med de fleste
af denna kammares ledamöter ■— anser Andra Kammarens beslut
olämpligt, otillbörligt och framför allt outförbart, deraf kan jag för
min del alls icke draga den slutsatsen, att blotta uppställandet från
Andra Kammarens sida af ett sådant vilkor nödvändigt skall med¬
föra, att läroverksanslaget förfaller. Tvärt om. Ses saken ur nyttans
och ändamålsenlighetens synpunkt, då är det mina ärade motståndare
inom utskottet det tillkommer att gifva svar på den frågan: hvartill,
i all verlden, skall det tjena, att på detta sätt förvägra gemensam
votering och kasta alltsammans öfver bord?
Med denna fråga vill jag tillika hafva gått litet tillrätta med
den retliga stämning, hvilken spelat en icke så liten rol i denna
fråga inom kammaren. Jag vet — från de enskilda samtalen att
man svarar mig: Jo, det tjenar till, att häfda Konungens rätt, att
fritt förfoga öfver läroverkens organisation; det tjenar till, att före¬
komma obehörigt tryck från Riksdagens sida å denna Konungens
handlingsfrihet; det tjenar framför allt till att visa Andra Kammaren,
att Första Kammaren icke är med om sådana dess tilltag och att
dessa derför icke skola hafva någon framgång.
Förträffligt! Jag är så godt som någon af denna kammares
ledamöter med om att häfda Konungens prerogativ — Riksdagens
rättigheter oförkränkta — men begär också, att få pröfva de medel
och de utvägar, som föreslås till ändamålets vinnande. I all politisk
N:o 38. 4 Fredagen den 16 Maj, f. m.
Förfallen konst är ju hufvudsaken att träffa det rätta tillfället och de rätta
fråga om medlen för att förverkliga sina syften. Ett felgrepp derutinnan
°före?ärare medför lätt nog, att man hjelper sina motståndare och stjelper sig
vid allmänna sjelf. Men, herr grefve och talman, det är just ett sådant felgrepp,
läroverk, som, enligt min tanke, det särskilda utskottet nu tillstyrker Första
(Forts.) Kammaren att begå.
Hade det varit möjligt att, vid ärendets behandling i Andra
Kammaren, från talmansplatsen förklara och konstitutionelt vidhålla,
att ett dylikt vilkor icke kan intagas i propositionen om anslagets
beviljande — då hade visserligen försöket, att på detta sätt utöfva en
påtryckning å Konungens handlingsfrihet, varit qväfd i sin linda.
Jag vet icke, huru vida derom varit fråga, men med all säkerhet
kan den frågan numera icke uppkomma.
Eller också •—■ om konstitutionens tolkare kunde förklara, att
löneregleringen, såsom af båda kamrarne till siffror och allt bifallen,
sålunda är af Riksdagen antagen, men att det af Andra Kammaren
ensidigt uppstälda vilkoret deremot är förfallet, och om samtliga ve¬
derbörande åtoge sig att handla derefter — ja, då vore också Andra
Kammarens afsigter tillintetgjorda. Jag har dock icke hört, att någon
vederbörande ens tänkt åt det hållet; och hvad särskilda utskottet
beträffar har det tänkt och tillstyrkt raka motsatsen, eller att an¬
slaget — redan nu skulle vara förfallet.
De begge nu antydda utvägarne hade åtminstone haft den för-
tjensten, att de ledt till det mål, som Första Kammarens majoritet
kan antagas åsyfta. Men den af särskilda utskottet tillstyrkta utvä¬
gen leder —■ till raka motsatsen!
Det är ju denna påtryckningen å Kongl. Maj:ts handlingsfrihet,
som man framför allt skyr och vill undvika. Men den påtryckning,
som ligger i anslagets utlofvande under vilkor af en viss ändring i
skollagen, består icke blott i lockelsen af anslaget, utan den består
ännu mera i hotet, att om lagändringen icke beviljas, så är anslaget
förfallet. Så vidt jag kan fatta, gifves det i sakens nuvarande skede,
en enda utväg att undanrödja påtryckningen af denna lockelse och
af detta hot, och den utvägen består i att verkställa gemensam vote¬
ring och så, genom samlade röster, bortvotera vilkoren. Men nu
kommer det särskilda utskottet och förkastar denna utväg och bjuder
oss i stället att vägra gemensam votering, att genast förklara anslaget
förfallet, blott derför att Andra Kammaren behagat uppställa ett
dylikt vilkor.
Ja, hvad man genom ett sådant tillvägagående skall visa Andra
Kammaren, icke är det att dylika dess tilltag sakna framgång, utan
tvärt om, att ingenting kan vara mera framgångsrikt; enär det ju
efter den betan skall vara klart, att ingen annan magt på jorden
kan taga bort de anslagsvilkor, som Andra Kammaren uppstält. Hvad
man med ett sådant tillvägagående skall hafva beredt Kongl. Maj:t,
ja, det är kanske en formel frihet från påtryckning ifrån Riksdagens
sida, men det är tillika ett så mycket mera känbart beroende af
påtryckningar från Andra Kammarens sida; enär det efter den betan
skall vara klart, icke blott att anslaget nu är förfallet, utan att denna
lönereglering aldrig kommer att blifva beviljad, förr än antingen
5
Wto 38.
Fredagen den 16 Maj, f. m.
Kongl. Maj:t uppfyller Andra Kammarens ensidigt uppstäda vilkor Förfallen
— eller också Andra Kammarens majoritet godvilligt uppgifver I/r®S,aort}
detta vilkor. Men regeringen vet, såväl som någon annan, att denna^f^tärare^
majoritet icke minskas utan växer, att den i en fråga som denna vid allmänna
aldrig ändrar sina åsigter, och att den aldrig frivilligt eftergifven sin läroverk.
magt, aldra minst en sådan som man nu gifvit densamma till skänks. (Forts.)
Kan man nu — jag frågar ödmjukt denna kammares högt upp¬
lysta ledamöter —- tänka sig någonting ändamålsvidrigare än detta
så kallade försök att häfda Kongl. Maj:ts prerogativ? Man beskärmar
sig ljudligen öfver otillbörligheten af att på detta sätt sätta tum-
skrufvar på Kongl. Maj:ts regering och, i sin ifver att hålla sig obe¬
smittad af all sådan styggelse, lemnar man så helt beskedligt appa¬
raten åt Andra Kammaren, att dermed förfara efter godtycke, att
dermed skrufva och pressa så mycket och så länge som den behagar.
I förskräckelsen för tortyrredskapet, afsäger man sig godvilligt den
magt. som Första Kammaren dock ännu har, att i högsta nöden och
efter bästa förmåga vrida skrufvarna tillbaka, d. v. s. att i gemensam
votering bortvotera vilkoret?
Kan man väl tänka sig, något mera raffineradt sätt att göra
Kongl. Majtts regering ohjelpligen beroende af Andra Kammarens
vilkor, än just denna förklaring, att Första Kammaren uppgifver
sina rättigheter och reducerar sitt inflytande på anslagsfrågans utgång
till noll?
Situationen, herr grefve och talman, framkallar för mig bilden
af en man, som hurtigt och raskt skyndar fram för att med ett
klubbslag befria sin vän från en närgången motståndare. Klubban
svänger, slaget faller, men slår — icke motståndaren, utan vännen
och den slående sjelf till marken. — Meningen var nog god. Det
var blott en liten skefhet i ögat, en liten svaghet i handleden, som
vållade olyckan.
Men jag skall icke, genom beräkning öfver hvad som kan gagna
eller skada den ena eller den andra parten i denna fråga, uppehålla
sjelfva hufvudfrågan, som är denna: är det, såsom utskottet menar,
stridande emot grundlagens bestämmelser, att verkställa en gemensam
votering i denna fråga; eller är, såsom jag vågar anse, en sådan
gemensam votering af Sveriges grundlag både tillåten och anbefald?
Processen härom skulle vara mycket fort afgjord, om man finge -
åberopa allenast en grundlags paragrafs bokstafliga lydelse. Den 65
§ riksdagsordningen säger nemligen: »När i fråga om statsutgifter...
kamrarne fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts för¬
slag varda sammanjemkade, skola begge kamrarne hvar för sig rösta
om de olika beslut, hvari hvardera förut stannat; kommande den
mening, som dervid erhåller de flesta ledamöters af båda kamrarne
sammanräknade röster, att gälla såsom Riksdagens beslut». Beskrif-
ningen passar fullkomligt in på föreliggande fäll. Det finnes i 65 §
icke heller en skymt af antydan derom, att regeln skulle lida något
undantag, när vid beslutet om en statsutgift är fästadt ett vilkor.
Men så förd, skulle processen också vara genast förlorad, åtmin¬
stone i denna kammare; ty här gäller, mera än annorstädes, den
satsen, att grundlagen skall tolkas, som andra lagar, med förstånd;
N:o 38.
6
Fredagen den 16 Maj, f. m.
Förfallen att grundlagsparagraferna, som bilda ett system, skola jemföras med
fråga om hvarandra, och att den allmänna regel, hvilken gifves i en grund-
°för bärare9 gsparagraf, kan lida inskränkning genom en lika giltig bestämmelse,
vid allmänna som är gifven i en annan grundlagsparagraf'. Mina ärade motstån-
läroverk. dåre åberopa nu särskildt 63 och 64 §§ riksdagsordningen som
(Forts.) grund för det påståendet, att när helst en kammare har oupplösligt
förbundit en lagfråga med en anslagsfråga, så upphör den 65 § att
ega tillämpning.
Derom vill jag då för min del först säga, att om det vore fallet,
att, gemensam votering om statsutgift måste förvägras, så snart den
ena kammarens beslut om statsutgiften är förenadt med vilkor om
en lags antagande — ja, då kunde man blott saga, att den 65 para¬
grafens bestämmelse vore icke allenast inskränkt, utan rent af upp-
häfd och att hela paragrafen icke vore värd ens det papper, på
hvilket den är skrifven. Ty då vore det också klart, att afgö-
randet derom, huru vida gemensam omröstning om statens utgifter
skall ega rum eller icke, helt och hållet berodde på den kammare,
som funne det lämpdgt, att göra ett bifall till statsutgiften beroende
på vilkoret om antagandet af någon lag.
Det behöfves icke någon särdeles stark fantasi för att föreställa
sig. huru, efter ett sådant grundlagstolkningsbeslut i Första Kamma¬
ren, saken skall komma att gestalta sig i Andra Kammaren.
Den föregående tidens och särskildt den nu gångna riksdagens er¬
farenheter hafva visat, att Första Kammarens majoritet äfven i an¬
slagsfrågor icke är att förakta, och att Andra Kammarens landtman i
de vigtigaste anslagsfrågorna icke kunna göra sig räkning på, att
deras mening om statsbehofven ovilkorligen blir gällande. Så mycket
större måste då för dem frestelsen vara, att begagna en sådan utväg,
som Första Kammaren nu skulle bjuda dem, att göra sig till absoluta
herrskare öfver budgeten.
Kongl. Maj:t begär vid en kommande riksdag en trängbataljon,
ett pansarskepp eller ett kasernetablissement, som t. ex. 112 leda¬
möter af Andra Kammaren anse vara alldeles onödiga. Denna Andra
Kammarens majoritet behöfver då icke längre frukta att blifva öfver-
röstad af 71 ledamöter i Första Kammaren; ty den afslår numera
icke anslaget, utan beviljar det, men under vilkor, t. ex. af någon
ändring i värnpligtslagen, af någon reduktion å grundskatterna eller
af en rubbning i indelningsverket. Då blir det icke någon gemen¬
sam votering af -— allt enligt Första Kammarens egen mening, och
så varda de 112 ledamöternas af Andra Kammaren mening utan
vidare äfven Riksdagens beslut, och anslagen komma att förfalla.
Eller Kongl. Maj:t finner måhända statens behof och den all¬
männa rörelsens kraf fordra, att staten inköper ett större parti en¬
skilda jernvägar. Propositionen härom möter ett öfverväldigande
motstånd i Andra Kammaren, men kan räkna på nästa hela Första
Kammarens bifall, hvaraf åter följer, att anslaget skulle vid gemensam
votering blifva bifallet. Men Andra Kammaren förutser detta och
har naturligtvis inrättat sitt motstånd så, att den icke afslagit anslaget,
utan bifallit det under förbehåll af — någon mer eller mindre out-
7
N:o 38.
Fredagen den 16 Maj, f. m.
förbar omorganisation af jernvägsstyrelsen eller förändring i jernvägs- Förfallen
taxan. Följaktligen är då, efter den mening som Första Kammaren
nu styrkes att uttala, gemensam votering omöjlig; anslaget har för- jör förare
fallit och Andra Kammarens mening har blifvit Riksdagens beslut — vid allmänna
utan vidare besvär eller omgång. _ läroverk.
Eller, — för att taga ett exempel, som ligger oss ändå närmare, (Forts.)
— en blifvande frihandelsmajoritet i Andra Kammaren vill gerna,
som man säger, »komma åt» eu regering, som har Första Kammarens
nästan odelade förtroende. Den använder, såsom i partistrider brukas,
skarpa vapen och vägrar, för att någon effekt skall åstadkommas,
samtliga nya begärda anslag på 4:de och 5:te hufvudtitiarne. I en
gemensam votering skulle dylika kammarens och partiets öfverdrifter
mycket lätt kunna tillbakavisas genom magten hos Första Kammarens
kompakta majoritet; men partiet i Andra Kammaren vet, hvilka för¬
delar Första Kammaren skänkt detsamma år 1890, och derför alslår
det icke anslagen utan beviljar dem, men under någon förutsättning,
som passar väl i stycket med åsigterna hos kärntruppen af Andra
Kammarens majoritet, t. ex. under vilkor af en grundskatteafskrifning,
en afskrifning af indelningsverket eller någonting dylikt. Då är ju,
efter Första Kammarens mening, en gemensam votering omöjlig.
Första Kammarens magt att skydda regeringen har bortfallit, och re¬
geringen står der utan något anslag.
Nu må man icke säga mig, att dylika eventualiteter äro otänk¬
bara, ty att Andra Kammaren kan uppställa vilkor, och dessa huru
hårda som helst, för sina anslag, det har erfarenheten mera än till¬
räckligt visat. Icke må man heller säga, att sådant ju vore ett obe¬
hörigt Teringgående af 65 §:s stadgande. Ty, om och när Första Kam¬
maren väl beslutar och fasthåller, att man icke kan votera gemen¬
samt om anslag med vilkor, då är vägen till 65 §:s suspenderande
icke längre krokig, utan fullkomligt rak.
Nej, herr grefve och talman, hvad jag nu målat är en fullständig
verklighetsbild mot bakgrunden af det beslut utskottet tillstyrker
kammaren att fatta i denna fråga; och jag hemställer nu till de af
denna kammares ärade ledamöter, som suttit i Konungens råd, och
till de ännu flere, som komma att framdeles deri inträda, huru. vida
de anse det möjligt att under dylika parlamentariska framtidsvilkor,
under ett sådant finansielt beroende af en ringa majoritet i Andra
Kammaren föra en lyckosam regering i Sverige?
För min del tror jag, att då det i Sverige, bättre än i de begge
med oss socialt och politiskt närmast befryndade länderna Danmark
och Norge, lyckats att genomföra en orubbad och konstitutionel sam¬
hällsutveckling med ett jemförelsevis frikostigt tillgodoseende af stats-
lifvets behof, så har detta i ej ringa mån berott på tillvaron och ut¬
förandet af stadgandet i riksdagsordningens 65 §; och jag skulle
vilja våga det påståendet, att hvarje grundlagstolkning, som kan leda
till ett ensidigt och godtyckligt undanskjutande af gemensam vote¬
ring öfver statsutgifter och dermed till Andra Kammarens oinskränkta
envälde öfver statsregleringen, måste vara stridande mot den svenska
grundlagens bokstaf och anda.
Men — för mina ärade motståndare är allt detta naturligtvis
N:o 38.
8
Fredagen den 16 Maj, f. m.
Förfallen icke nog. De säga: Den gemensamma omröstningen i statsreglerings-
lönereqlerinq ^råSor må ,va™ en vigtig sak, men är dock icke ensam vigtig eller
för lärare** ^en aiira vigtigaste. Om det är grundlagens mening, att frågor om
vid allmänna statsutgifter skola afgöras genom gemensam votering, så är det, mena
läroverk, de, likaså säkert grundlagens mening, att frågor om stiftande eller
(Forts.) ändring af grundlag, civillag och ekonomisk lag icke få blifva före¬
mål för gemensam votering med sammanräknade röster, utan att
sådana frågor, när kamrarnes olika beslut icke kunna sammanjemkas,
skola anses förfallna, d. v. s. att hvardera kammaren i dessa frågor
behåller sitt veto. Den senare grundsatsen kan till och med, mena
de, anses vigtigare än den förra. Samhällets bestånd beror ej på
förkastandet af några anslag; men det är ett af statsskickets grund¬
vilkor, att förhastade beslut i lagfrågor ej må kunna genomdrifvas
medelst en förseglad sedel i Andra Kammaren. Så snart derför, fort¬
sätta de, en kollision uppstår emellan dessa båda grundsatser, så må
då grundlagens enkammarsjstem i finansfrågor vika för upprätthål¬
landet af dess ännu vigtigare tvåkammarsystem i lagfrågor.
Äfven om jag vore hugad att bestrida mina ärade motståndares
mening i detta stycke, skall jag dock icke göra det nu. Jag skänker
dem genast deras premiss och medgifver, att om och när en dylik
kollision uppkommer, då bör den lösas efter deras åsigt, då må 65:te
§:s stadgande om gemensam votering anses otillämpligt.
Nu fortgå mina ärade motståndare vidare i sin argumentation
och säga: En dylik kollision inträder, så snart genom endera kam¬
marens beslut en lagfråga oupplösligen förbindes med en statsregle-
ringsfråga, så snart endera kammaren beviljar ett anslag under vilkor
af en lags antagande. Ty derigenom, mena de, besluter kammaren
icke blott om anslaget utan äfven om sjelfva lagen. Ett dylikt beslut
får icke blifva föremål för kamrarnes gemensamma votering, ty deri¬
genom komme den gemensamma voteringen och det gemensamma
beslutet att gälla icke blott statsutgiften, icke ens hufvudsakligen
statsutgiften, utan hufvudsakligen den såsom ett vilkor vidhäftade
lagen. På sådant sätt komme den gemensamma voteringen att träda
i stället för den af grundlagen stadgade ordning för votering om en
lag. Sålunda skulle genom sammankoppling med statsutgifter, så väl
ekonomiska lagar som criminial- och civillagar, ja, hvarför icke äfven
grundlagar kunna af Kiksdagen beslutas på helt annat sätt än det i
riksdagsordningen för dem föreskrift^.
Kammaren finner lätt, att i den sålunda utsagda farhågan för
följderna af den gemensamma omröstningen öfver de sålunda sam¬
manbundna. frågorna har argumentationen sin spets. Men på denna
sin spets brytes också argumentationen. Ty farhågorna äro så ogrun-
dade,^ som farhågor möjligen kunna vara; hvilket jag genast skall
visa i tvenne typiska exempel.
Antåg att Andra Kammaren vid beviljandet af något anslag fäster
som vilkor sådan ändring af grundlagen, att stadsrepresentanternas
antal bestämmes till en tredjedel af Andra Kammarens ledamots-
antal, samt att detta beslut ställes emot Första Kammarens rena bifall
under gemensam votering. Antag vidare, att Andra Kammarens me •
ning segrar, och slutligen att regeringen både för anslagets skull och
9 5T:o 88.
Fredagen den 16 Maj, f. m.
för grundlagsändringens egen skull gerna skulle bifalla vilkoret. Förfallen
Hvad händer då? Månne att regeringen utfärdar kungörelse om den fråga om
begärda grundlagsändringen och begagnar anslaget? Nej, naturligtvis förvarare9
icke. Ingen enda af de former, som grundlagen fordrar för en grund- vid allmänna
lagsändring, hafva ju blifvit iakttagna; och ingen menniska kan då läroverk.
ens sätta i fråga, att ändringen skulle få Konungens godkännande, (Forts.)
Det enda som inträffar är, att anslaget måste anses förfallet, och att
Andra Kammarens beslut nu framträder i sin rätta gestalt såsom ett
förklädt — afslag.
Antag på samma sätt, att Konungen begär en nödvändig förhöj¬
ning i anslaget till rikets hofrätter, hvilken af Första Kammaren be¬
viljas ovilkorligt, men af Andra Kammaren under vilkor af en viss
uppgifven förändring i allmänna strafflagen; samt att vid derom an-
stäld gemensam omröstning Andra Kammarens beslut vinner de flesta
rösterna, hvad har då händt? Har den ifrågavarande förändringen i
strafflagen på denna nya omväg blifvit af Riksdagen antagen? Kan
lagförändringen i tsådant skick af Konungen grundlagsenlig! antagas?
Nej ingalunda! Äfven om Konungen och samtliga hans rådgifvare,
med högsta domstolen, intet hade att anmärka emot lagförändringen,
måste konungens bifall ovilkorligen förvägras. Ty intet är mera
ostridigt än att för förändring af strafflag fordras en helt annan be¬
handling inom Riksdagen än den, som i detta fall blifvit iakttagen,
fordras också bifall icke blott af kamrarnes sammanräknade majoritet
utan af Första Kammaren särskildt och af Andra Kammaren särskildt,
hvilket är någonting helt annat. Hvad har deremot händt? Jo, att
anslagsförhöjningen förkastats och att det så kallade vilkorliga bifallet
visar sig vara alldeles detsamma som ett förklädt — afslag.
Allt detta är så klart, att det näppeligen skall af någon kunna
motsägas. Men då uppstår frågan, huru hafva väl någonsin sådana
farhågor kunnat uppkomma och framställas? Jo, svarar jag, deraf
att man, förledd af tvetydigheter i uttrycket: »besluta och rösta om
en lag», sammanblandat tvenne logiska och konstitutionella begrepp,
hvilka det är af yttersta vigt att noga skilja från hvarandra. Rent
logiskt kan felet uttryckas så, att man förvexlat första ledet i ett
hypotetiskt omdöme med ett kategoriskt omdöme, hvilken förvexling
är en orimlighet. Ty den som säger: »om A. är, så är B.,» har der¬
med icke sagt att A. är eller skall vara; han har icke yttrat något
omdöme alls om tillvaron eller icke tillvaron af A., endast att A.
är vilkor för B.; och han kan till och med rätt väl hafva menat, att
B. icke är eftersom A. icke kan vara. Den, som t. ex. lofvat, att en
man får 1,000 kronor, om han lyfter fem skeppund med en hand,
har dermed alls icke förklarat att mannen kan, skall eller bör lyfta
fem skeppund, utan helt enkelt, att mannen icke skall få 1,000 kro¬
nor efter han ju omöjligen kan lyfta fem skeppund.
Fullkomligt detsamma gäller om den nu ifrågavarande så kallade
hopkopplingen af skilda frågor. När en kammare, besluter, att ett
anslag är beviljadt, i fäll en gi-undlags- eller criminal- eller civillags-
ändring antages, så har den alldeles’ icke beslutat, eller satt i fråga
att ens för sin del besluta, att lagförändringen skall vara antagen
5:0 38. 10 Fredagen den 16 Maj, f. m.
Förfallen och gälla; kammaren har om lagförändringen icke beslutat någonting
fråga om annat, än att den är ett vilkor för anslaget.
för lärare Iakttages nu, som sig bör, denna begreppsskilnad, så inses lätt
vidalhnänna att äfven kamrarnes gemensamma voteringar och beslut i dylika fall
läroverk, icke gälla de på detta sätt hopbundna frågorna gemensamt eller kvar
(Forts.) för sig, utan endast sjelfva det konditiohella förhållandet dem emellan.
Jag tror mig då hafva rätt i det påståendet, att den af mina mot¬
ståndare befarade kollisionen mellan formen för anslagsfrågors och
formen för lagfrågors behandling alldeles icke uppstår vid en dylik
frågornas förknippning. Men är det så, då finnes det icke heller något
skäl att vägra gemensam votering om vilkorliga anslag. En sådan vo¬
tering kan icke göra något ondt, ty den gäller alldeles icke vilkorets
förkastande eller antagande såsom lag; men den kan deremot uträtta
något godt, ty den gäller vilkorets borttagande eller bibehållande
såsom hinder för anslaget.
I de exempel jag nyss anförde, med anslagsvilkoren hemtade
från grundlagens och kriminallagens område, var det alldeles uppen¬
bart, att det vilkorliga bifallet till anslag icke i sig innebar något
annat än afslag å anslaget, emedan vilkoret var konstitutionelt outför-
bart. Men onekligen inträffar ett annat förhållande, när en kammare,
som vilkor för ett anslag, fordrar en förändring af ekonomisk lag
eller administrativ författning. Då kan man visserligen icke alltid
säga, att < 1 et vilkorliga bifallet betyder detsamma som afslag; ty om
vilkoret i öfrigt är utförbart, möter det åtminstone inga konstitutio¬
nella hinder.
Detta kommer sig deraf att i dylika frågor har ingendera kam¬
maren och icke heller Eiksdagen något veto eller någon afgöranderätt,
som är bunden vid vissa former för ärendets behandling, utan endast
en rätt att framställa önskningar, å Indika Konungen fäster det afse¬
ende han för godt finner, liksom han kan i ärendet besluta utan att
höra Eiksdagen s mening.
Häraf får nu visserligen ej dragas den slutsatsen, att i dylika
fall den gemensamma omröstningen skulle vara mera än i fråga om
andra lagärenden stridande mot grundlagen. Ty äfven i sådana fall
gäller det, att hvad genom gemensam omröstning beslutas, det är
endast att uppställa lagförändringen som vilkor för anslaget, strängt
taget icke att framställa lagförändringen som ett hela Eiksdagens
önskningsinål —■ hvilket både formelt och reelt är någonting annat.
Den gemensamma omröstningen träder rent formelt icke i stället för
den särskilda omröstning, hvilken onekligen erfordras för att uttrycka
en Eiksdagens önskan. Men deremot är det sant, att den gemen¬
samma omröstningen, ifall anslagsvilkoret derigenom uppställes, lätt
kan frambringa den falska föreställningen, att Eiksdagens båda kamrar
samstämmigt framställa till Kongl. Maj:t den önskan, hvilken synes
uttryckt i det af dem samfäldt voterade anslagsvilkoret. Och denna
omständighet kan lätt synas egnad att framkalla betänkligheter af
rent politisk art.
Den kammarmajoritet, som 'icke gillar innehållet af det uppsmida
vilkoret, kan nemligen i en dylik händelse säga: Tag er väl i akt
för den förrädiska form, hvarunder ärendet på sådant sätt kan komma
11
N:o 38.
Fredagen den 16 Maj, f. m.
att framställas för Kongl. Maj:t. Ty det kan hända att, om Riksda- Förfallen
gens samfälda majoritet beviljar anslaget under detta vilkor, så blifver fråga om
frestelsen allt för stark för regeringen att uppfylla vilkoret för att yör lärare"
få anslaget. vid allmänna
Ja, herr grefve och talman; härmed tror jag, att vi hafva kom- läroverk.
mit fram till den rätta expressionen för mina ärade motståndares (Forts.)
åsigter och farhågor i denna fråga. Men nu visar det sig ock, att
alltsammans gäller icke längre en principfråga eller en grundlagstolk-
ning, utan en opportunitetsfråga eller en politisk beräkning; och så
äro vi ju återförda till ett afvägande af den nytta eller skada, som
den gemensamma voteringen i hvarje särskildt fall kan medföra, hvarom
jag yttrade mig i början af mitt anförande. För min del kan jag nu
blott återupprepa hvad jag då tillät mig yttra om vägran af gemen¬
sam votering såsom ett medel att förekomma påtryckning å rege¬
ringen.
Om någon säger t. ex.: Låtom oss förekomma, att denne man
varder bjuden en yppig måltid mot förbindelsen att utföra en viss
handling; ty det kan hända, att frestelsen då blir honom så stark,
att han utför handlingen; — då kan jag förstå denna beräkning.
Men om det förhåller sig så, att undvikandet af nämnda frestelse
oafvisligt medför, att någon annan sätter samme man på vatten och
bröd, intill dess att han utför samma handling, — då är samma be¬
räkning för mig fullkomligt obegriplig. Och just något sådant är
det dock som inträffar, i fall Första Kammaren vägrar att verkställa
gemensam votering öfver ett af Andra Kammaren uppstäldt anslags-
vilkor.
För att nu till sist sammanfatta omdömet öfver det särskilda
fall, som nu föreligger, så är det klart, att om den gemensamma vo¬
teringen förvägras, så är icke blott anslaget till löneregleringen
förfallet, utan dess beviljande för all framtid beroende deraf, att
Kongl. Maj:t uppfyller Andra Kammarens önskan och framflyttar
latinundervisningen till sjette klassen. För mig, som i den störa
latinfrågan är mera indifferent än zelot, betyder detta icke så mycket;
men när kapitulationen slutligen varder genom uthungring framtvin¬
gad, må latinvännerna då ihågkomma, att ansvaret för densamma
hufvudsakligen hvilar på dem, hvilka förvägrade gemensam votering
och sålunda omöjliggjorde kapitulationsvilkorets borttagande genom
Första Kammaren.
Om åter den gemensamma voteringen medgifves, så finnas trenne
möjligheter.
Antingen kan Andra Kammarens beslut blifva Riksdagens beslut.
Sådant är icke omöjligt, då vid denna årstid så många röster äro från¬
varande. Detta kan emellertid, såsom jag i början af mitt anförande
visade, icke betyda någonting annat än att anslaget förfallit. Den nu¬
varande ecklesiastikministern är visserligen en djerf reformator, och
jag ser intet skäl, hvarför han icke skulle kunna antagas benägen
att under vissa vilkor framflytta latinstudiet till sjette klassen; men
hvarken han eller någon annan på hans plats kan göra det omöjliga,
d. v. s. genomföra en sådan reform redan från början af nästa år.
Följden blefve alltså, att riksdagsbeslutet, såsom omöjligt att verk-
N:o 38.
12
Fredagen den 16 Maj, f. m.
Förfallen ställa, genast besvarades med en ny proposition om att för 1891 åter-
fraga om gnälla de gamla anslagen.
för lärare Deri andra möjligheten är, att man, när frågan om lönereglerin-
vid allmänna gen å nyo upptages, och när då samma anslagsvilkor af Andra Kam-
läroverk. maren åter upprepas, kan vid en gemensam omröstning, då företagen
(Forts.) å lämpligare tidpunkt, få detta anslagsvilkor bortvoteradt.
Den tredje möjligheten är, att anslagsvilkoret redan nu bortfaller,
och att Första Kammarens beslut blifver Riksdagens. Denna utgång
synes visserligen icke otänkbar, om man besinnar, att minoriteten i
Andra Kammaren är öfver 80 röster, och att äfven latinmotståndarne
i Första Kammaren måste inse, huru som ett bifall till Andra Kam¬
marens vilkor för närvarande icke tjenar till någonting annat än till
anslagets förkastande och till riksdagens förlängande.
Jag vill nu icke taga på mitt ansvar att beröfva läroverksorga-
nismen och lärarecorpsen de utsigter till en tryggad existensverksamhet,
som sålunda ännu kunna stå dem till buds. Jag kan derför ej bi¬
falla utskottets mening, utan yrkar, hr grefve och talman, att denna
punkt till utskottet återremitteras för uppsättande af proposition till
votering om kamrarnes skiljaktiga beslut.
Herr Törnebladh: Efter det långa och uttömmande föredrag,
som den siste ärade talaren hållit i denna fråga, torde det tillhöra
mig att söka försvara utskottets uppfattning, hvilken nu också af
Andra Kammaren blifvit gillad.
Jag börjar då med att förklara, att inledningsorden af den siste
talaren om saken i det hela hafva mitt bifall. Men derom är icke
frågan. Frågan här är om den formella befogenheten, om prejudikatet
för vårt konstitutionella lif, om hvilkendera är mest »förderfbringande»,
hans eller utskottets åsigt. Han sade att situationen påminde om en man,
som skyndade raskt fram för att hjelpa att slå ihjel en motståndare
med ett slag af klubban, men i hastigheten trälfade sig sjelf.
Detta påminner mig om en annan historia, om huruledes en man
hade tämt och hade till sitt biträde och sällskap en björn, hvilken af
välmening, när han såg en fluga på mannens panna kastade på henne
eu stor sten. Flugan blef dräpt, men mannen också. Det torde
vara skäl att noga se sig för, när man tolkar grundlagen, om tolk¬
ningen skall taga något intryck af afseendet på den nytta, som man
tror sig draga af den eller de önskningar, man sjelf medvetet eller
omedvetet hyser. Nu är jag den förste att erkänna att det mycket
väl kunde hända att om det gemensamt voterades — nu är möjlig¬
heten försvunnen genom Andra Kammarens beslut —• kunde voterin¬
gen utfalla på sådant sätt, att vilkoret borttoges. Men det är icke
härom frågan är. Det är ej utgången, som bestämmer rätten, utan
det är rätten som skall bestämma utgången, här vid lag så vidt det rör
den Första Kammaren. Hvad lagstiftaren har menat med stadgandet
om gemensam votering framgår temligen otvetydigt af dåvarande
justitieministerns anförande till statsrådsprotokollet, då han bland
annat säger: »de få frågor som ansetts icke böra förfalla genom den
ena kammarens afslag nemligen de som angå statsregleringen och
bevillningen» ... o. s. v.», och strax ofvanför: »såsom regel är stad-
13 N:o 38.
Fredagen den 16 Maj, f. m.
gadt, att båda kamrarnes bifall erfordras för att åstadkomma ett Förfallen
riksdagsbeslut». Detta är regel, det andra är undantag. Men om Jr^9a on}
undantag tillämpas så, att det kan bli regel, då är fara å färde och ^fö^färare*
då är grundlagen för nära trädd; då är vägen utvisad, nemligen v{d allmänna
just den raka väg som den siste talaren varnade för. Det är kamma- läroverk.
ren, som då genom att hafva sanktionerat ett prejudikat att votera (Forts.)
om hvad kammaren anser icke hafva varit grundlagens mening, har
sagt: fortgå på den vägen så mycket som helst, jag skall jemna den
för er; sträck er småningom upp för den ena afsatsen efter den
andra och låt slutligen grundlagen genom en serie små prejudikat
bli helt och hållet omintetgjord!
Det är särskildt en omständighet, som den siste talaren ej vid¬
rört, och det är den förberedande behandlingen af ärendena. Det är
långt ifrån fallet, såsom han påstått, det är ett fullkomligt misstag
att det särskilda utskottet varit ledt af tanken på att häfda Konungens
prerogativ i detta fall. Denna tanke har icke, så vidt jag vet, med
säkerhet föresväfvat Första Kammarens, ännu mindre Andra Kamma¬
rens ledamöter. Det är endast månheten om att vidmagthålla grund¬
lagens stadgande både i afseende på den förberedande behandlingen
och i afseende på beslutet. Hvad nu först beträffar den förberedande
behandlingen vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att det vilkor
som är beslutadt af Ändra Kammaren icke ens i den form det
framkommit varit på tal i utskottet. Icke ens reservanternas vilkor
har varit föremål för diskussion i utskottet. Ännu mindre har det
vilkor, som skulle framgå såsom resultat af Riksdagens gemensamma
omröstning, varit föremål för denna kammares behandling. Kammaren
har icke haft tillfälle att tala om utförbarheten af vilkoret, utan
kammaren skulle gå med betäckta ögon fram till voteringsurnan och
rösta ja eller nej utan att rigtigt veta hvad kammaren röstade om.
Om man tänker sig detta tillämpadt på en lagfråga, der båda kamrarne
hafva gemensam lagstiftningsrätt med Konungen, tager det det praktiska
uttrycket, att om ett vilkor sättes t. ex. af' Konungen i en proposi¬
tion eller af en motionär, måste detta vilkor, så vidt jag kan förstå,
behandlas af sammansatt stats- och lagutskott. Men ett vilkor, upp-
stäldt under sådana förhållanden, som här ifrågakommit, skulle då ej
varit behandladt af något utskott, icke heller af Första Kammaren.
Och ändå vill man, att Första Kammaren i dylika fall skall uttala
sitt ord genom den gemensamma voteringen, ty dess ord — det må
vara ja eller nej — kommer dock in i resultatet af den gemensamma
voteringen. På det viset kan ej den ena kammarens likställighet
med den andra häfdas, och det är det vigtiga att i frågor, der Riks¬
dagen antingen skall lagstifta för sin del eller framställa en petition,
ärendena skola behandlas i den ordning som riksdagsordningen före-
skrifver, men icke kastas in i sista stunden i en voteringsproposition,
ty då har Riksdagen kommit med en framställning som ej grundar
sig på säker utredning. Då den siste talaren nämnde derom, att det
är en omöjlighet att utföra vilkoret, skall jag i afseende derpå bedja
att få anmärka, att det visserligen ej är någon omöjlighet ens till år
1891. Det kan gå för sig, det går illa, men det är formelt möjligt
och inom utskottet häntyddes på att lärarnes ökade löner kunde ej
N:o 88. 14
Fredagen den 16 Maj, f. m.
Förfallen
fråga om
lönereglering
för lärare
vid allmänna
läroverk.
(Forts.)
behöfva utgå förrän vid årets slut. Nog fins det således möjligheter.
Och just om dessa möjligheter borde väl Kiksdagen på förhand yttra
sig, innan de bestämdes i gemensam votering.
Den ärade talaren har framkallat bilden af en fara som skulle
hägra i bakgrunden. Jag känner en annan och större fara. Jag har
redan vidrört den. Det är faran att nu slå in på orätt väg, ty i och
med detsamma man gått in på den origtiga vägen har man också
anvisat att fortgå på densamma. Men om man säger: låt oss icke gå
in på denna väg, är det ett varningsord, och jag hyser för hög tanke
både om den ena och om den andra kammaren för att icke tro, att
hvardera kammaren skulle för sig vilja lyssna till ett ärligt menadt
varningsord. Jag tror ej heller att vår riksdagshistoria gifver stöd åt
den erfarenheten att någon af kamrarne skulle medvetet vilja tillämpa
hvad jag skulle vilja kalla en »visnepolitik», åtminstone ej för närva¬
rande. Och om det skulle ske, fins det andra korrektiv än de af
talaren framstälda. I förbigående är nämndt talmans vägran af propo¬
sition. Talmansvägran är en ganska allvarsam sak och har sjelf sitt
korrektiv i konstitutionsutskottets beslut. Talmansvägran kan i vissa fall
möjligen förekomma men också icke förekomma. Det bör finnas ett
vägande af möjligheter emot hvarandra och ett bedömande huru långt
man kan sträcka sig, men säkert är att, om också i detta fall det ej
har varit skäl till talmansvägran — hvarom jag nu icke vill yttra
mig i sakens närvarande skick — kan det inträffa andra fall, eller
just det af talaren uppbesvurna fallet, då talmannen måste vägra propo¬
sition och då antagligen konstitutionsutskottet kommer att godkänna
en sådan vägran. För öfrigt i detta särskilda fall skulle det kunna
inträffa att vilkoret hade vunnit bifall af båda kamrarne, förutsatt att
icke proposition vägrats, och då skulle det framkommit till Konungen
såsom uttryck af båda kamrarnes sammanstämmande åsigt, icke blott
i anslagsfrågan, utan ock i lagfrågan.
Men den ärade talaren sade också, att om man skulle tänka sig
en lagfråga kombinerad så med en anslagsfråga, att den rätta konsti¬
tutionella behandlingen icke blifvit egnad åt densamma, betydde
vilkoret ingenting. Om A. är, så är B., men A. är icke. För det
första är det temligen tydligt, att om något sådant skulle blifva
fallet, då är den konstitutionella behandlingen redan på förhand så
beskaffad, att den kan eller måhända bör framkalla talmansvägran.
Ty det är en sammanblandning af ärenden, som böra på olika sätt
behandlas, och jag erinrar än en gång att för vissa ärenden är sam¬
mansatt utskott stadgadt, vissa behandlas uteslutande af statsutskottet
eller andra utskott. Det är t. ex. icke samma förhållande med det
nu ifrågavarande vilkoret som med den ifrågasatta taxan för provin¬
sialläkare, hvilken ock blifvit uppstäld som vilkor. Det är en sak,
som direkt inverkar på desses inkomster och af hvilket anslaget till
dem kan tänkas ställas i beroende, ty om jag höjer taxan, kan stats¬
anslaget måhända minskas, minskar jag taxan kan jag behöfva öka
statsanslaget. Der finnes således ett direkt sammanhang, hvilket här
icke är fallet.
Om man nu skulle gå in på den vägen att gemensamt votera
om allt i förhoppning att antingen kunna vinna eller att Kongl.
15
N:o 88.
Fredagen den 16 Maj, f. m.
Maj:t förklarar saken outförbar, då skulle man kunna borttaga från Förfallen
ena kammaren den förberedande behandlingen. Vidare kastas på den fra9a on}
gemensamma voteringens ovissa tärningskast hvad som tillhör hvarje 1 för lärare*
kammare för sig att besluta och som endast skall framgå såsom ut- allmänna
tryck af båda kamrarnes sammanstämmande beslut. Och dessutom läroverk.
gör man en obehörig påtryckning på regeringen — jag säger med (Forts.)
flit obehörig — ty man gör det utan tillräcklig utredning och i en
form som minst sagdt tangerar grundlagen. Om alla dessa faror,
hvilka synas mig mycket större än den uppbesvurna af en politik
som skulle förutsätta ett medvetet försök att beträda, jag skulle vilja
säga nära på revolutionens eller åtminstone grundlagsupphäfvandets
väg, ställas mot hvarandra synes mig Första Kammaren göra klokt i
att säga: låt oss ej beträda denna väg och uppmuntra till fortgående
på densamma, följden må bli hvilken som helst, ty vi hysa allt för
stort förtroende till vår medkammare för att tro den om att med
fullt vett och vilja kunna på detta sätt laedera grundlagen. Och om
den skulle vilja det lins det mer än ett korrektiv. Det fins bland
annat ett som det heter de treåriga valen!
Under dylika förhållanden och med tanken på hvad det vill säga att
kasta fram ett omoget förslag till regeringens pröfning, ett omoget
förslag, som ej är uppkommet på annat sätt än genom en sammanbland¬
ning af de konstitutionella former som äro föreskrifna för det ena eller
andra, kan jag icke ställa mig på den ståndpunkt som skulle vilja yrka på
en gemensam votering, och jag tror att jag i det fallet icke kan bättre
uttrycka mig än med hvad bevillningsutskottet sade i sitt bekanta be¬
tänkande år 1884, hvarom den föregående talaren förmodligen har
någon kännedom. Jag vill blott citera slutorden. Det gälde nemligen
bränvinsmedlen. »Slutligen», säger utskottet »bör ej lemnas oanmärkt,
att då grundlagen såsom hufvudregel uppställer båda kamrarnes lika
behörighet och myndighet i alla frågor, måste uppenbarligen det un¬
dantag från denna regel, som föranleddes af föreskriften om gemensamma
voteringar såsom en nödfallsutväg för vissa beskattningsfrågor, tolkas
så restriktivt, att dessa voteringar användas endast i sådana frågor,
med afseende å hvilka ett dylikt förfarande enligt såväl regeringsfor¬
mens som riksdagsordningens ordalydelse uttryckligen är föreskrifvet».
Detta gälde visserligen blott beskattningsfrågor, men beskattnings¬
frågor och statsutgifter äro likstälda enligt grundlagens bud; I den
ganska rigtiga tolkningen af grundlagens stadgande, att gemensam
votering är en nödfallsutväg, skulle jag ock vilja fullt instämma och
just med citerande af dessa bevillningsutskottets välbetänkta ord,
som också ledde till att saken då förföll, skall jag tillåta mig att
anhålla att kammaren måtte, i likhet med hvad Andra Kammaren
redan gjort, lägga utskottets anmälan till handlingarne.
Herr vice talmannen: Efter den siste talarens utförliga an¬
förande skall jag fatta mig mycket kort. Det kan icke falla mig in
att bestrida att ju icke gemensam votering kan ega rum om ett
anslag, som är beviljadt med vilkor, och samma anslag beviljadt utan
vilkor, men för att sådan gemensam votering skall ega rum fordras
att vilkoret skall hafva ett verkligt sammanhang med anslaget och
Nso 88. 16
Fredagen den 16 Maj, f. m.
Förfallen icke, såsom i föreliggande fall, endast och allenast är ett sätt att i en
fråga om organisationsfråga uttala Riksdagens mening genom en gemensam
för lärare* votering, då Riksdagens beslut icke kan fattas annorlunda än genom
vid allmänna båda kamrarnes sammanstämmande beslut. Ett sådant uttalande som
läroverk, det som ligger i nu föreliggande vilkor är uppenbarligen intet annat
(Forts.) än en fråga, huru skolväsendet i en vigtig del skall organiseras. Och
om detta också beror på Kongl. Maj:t ligger det likväl ganska stor
vigt på, om Riksdagen inför Konungen frambär sin åsigt i frågan.
Men detta skall ej ske i annan ordning än den, som är stadgad för
sådana uttalanden i allmänhet. Riksdagen måste då verka efter den
regel, som föreskrifver att kamrarnes sammanstämmande beslut skall
vara Riksdagens. Den får ej öfvergå till undantaget, att i anslags¬
frågor en gemensam votering bestämmer Riksdagens beslut. Detta är
det enkla skälet, hvarför jag för min del anser, att en gemensam
votering i nu föreliggande fråga icke kan ega rum och jag skall ej
inlåta mig i de förutsättningar om möjligheter och omöjligheter som
blifvit framstälda för att visa faran af ett motsatt förfaringssätt. Jag
anhåller att punkten måtte bifallas.
Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till
sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.
Herr Annerstedt: I denna lagtolkningsfråga torde det tillåtas
äfven en jurist att säga några ord. Jag skall då ej fästa mig vid
det ändamålsenliga eller icke ändamålsenliga af beslut i ena eller andra
rigtningen. Enligt min uppfattning är kammaren i denna fråga i
samma ställning som en domstol, då den skall tillämpa lagen på ett
visst rättsfall. Den skall tillse, hvad som är rätt i frågan; om det
som finnes vara rätt kan anses ändamålsenligt eller ej, denna upp¬
fattning får icke inverka på domstolens beslut i dess dom. Detta
betraktelsesätt skall göra sig gällande vid behandlingen af frågan om
lagens ändring. Vid dess tillämpning får det ej utöfva något infly¬
tande.
Af de skäl, som af siste talaren anfördes synes det vara uppen¬
bart, att en gemensam votering icke kan försiggå angående grunden
för en organisation. Den af förste talaren åberopade paragrafen i
riksdagsordningen jemförd med öfriga hithörande stadgar i riksdags¬
ordningen och regeringsformen leder dertill, att det är endast angå¬
ende statsutgifter, bevillning, riksbanken och riksgäldskontoret, som
gemensam votering kan ega rum, men icke angående organisationen
af statens embetsverk eller ordningen för deras verksamhet, — så
framt icke dylika frågor äro eu direkt och ovilkorlig följd af
anslagen.
Vid sådant förhållande torde böra undersökas, huru vida icke de
garantier för samfundsförhållandenas utveckling i eu rätt rigtning,
som den förste talaren ville söka i de gemensamma voteringarna
efter grundlagens mening bör sökas på ett helt annat håll.
Redan för 13 år sedan framstälde en talare i Andra Kammaren,
hvilken likasom den förste talaren var en f. d. ledamot af Konungens
råd och hvilken derjemte under flera år hade utöfvat verksamhet
17 No: 38.
Fredagen den 16 Maj, f. m.
såsom ledamot af Konungens högsta domstol, vid behandlingen af en Förfallen
fråga, som, ehuru mycket obetydlig, dock har en viss likhet med fra9a
denna, de grunder, hvilkas iakttagande, efter hans åsigt, skulle leda f^r^lärare
dertill, att de vådor, som den förste talaren framstält, skulle helt och vid allmänna
hållet förekommas. Den gången var det den obetydliga frågan om läroverk.
namnförändring på ett statens verk, hvilken pluraliteten i Andra (Forts.)
Kammaren ville sätta i förbindelse med ökadt anslag till verket.
Han framhöll då och uppvisade, att grundlagens mening är och efter
dess principer måste vara, att dessa båda frågor icke få i en propo¬
sition framställas utan böra efter hvarandra förekomma. Vilkor om
namnförändring, vilkor om en förändrad läsordning må framställas,
men man skall icke på en gång votera om anslag och vilkoret om
namnförändring eller ändring i läsordningen. Blifva utskottens be-
tänkanden enligt en sådan grundsats uppstälda och propositioner enligt
samma grundsats af talmännen framstälda och af kamrarne besvarade,
kunna aldrig de vådor uppkomma, som den förste talaren påpekat.
Med ett sådant förfarande kan naturligtvis inträffa, att den ena
kammaren afslår ett anslag, som af den andra beviljats, emedan den
icke anser sig hafva någon förhoppning att det vilkor, den vill fästa
vid anslaget, kommer att af den sistnämnda godkännas. Endast då
vilkoret af båda kamrarne antages, blifver det Riksdagens beslut.
Afslår den ena kammaren vilkoret, förfaller detsamma, och den gemen¬
samma voteringen kommer då att anställas emellan rent afslag å
anslaget och rent bifall.
På detta sätt tillämpad kommer den 65 § riksdagsordningen
aldrig att kunna medföra några vådor för samhällets utveckling, och
de vilkor, som den ena eller andra kammaren fäst vid anslagets
beviljande, komma att, endast i det fall att de af båda kamrarne bi¬
fallas, medfölja anslaget, annars icke. Sådana voro, enligt den åbe¬
ropade ledamotens åsigt, de rätta reglerna för tillämpning af 65 §
riksdagsordningen.
Häremot synes man ej kunna med skäl invända, att tillämpningen
under en lång följd af riksdagar varit annorlunda; att man många
gånger beslutat vilkor på samma gång, som penningar beviljats.
Man kan gerna medgifva att, derest icke några stridigheter i
fråga om den efterföljande behandlingen uppstå, man på en gång
må fatta sitt beslut i frågor, hvilka rätteligen borde skiljas åt, blott
det för den allmänna uppfattningen framstår klart och tydligt, att
detta förfaringssätt uteslutande tillkommit till tidens vinnande, samt
att, om det blir olika meningar angående vilkoren, den omständig¬
heten, att dessa båda olika frågor sammanförts, icke kan utöfva något
inflytande på det efterföljande förfaringssättet i fråga om de särskilda
punkter, hvari frågan då måste sönderdelas.
Herr Forssell; Den siste ärade talaren har sökt visa kammaren,
huruledes alla vådor skulle kunna undvikas genom åtskilliga metoder,
hvilka nu icke äro tillämpliga. Det föreligger alldeles icke i frågans
nuvarande skede hvarken någon vägran från talmannen i Andra
Kammaren att förena lagfrågan såsom ett vilkor med anslagsfordran,
icke heller har förekommit någon framställning om att Andra Kam-
Första Kammarens Prof, 1890. N:o 38. 2
Jfso 88.
18
Fredagen den 16 Maj, f. m.
Förfallen marens vilkor skulle vid gemensam votering bortfalla och dess beslut
fråga om betraktas såsom ett afslag. Jag vet icke, och det torde den ärade
1°för bärare3 ta^aren icke heller veta, huru vida någonsin en dylik procedur kän
vill allmänna komma att användas i den svenska riksdagen, men om så är,, qvarstå
läroverk, också oafkortade alla de vådor, hvilka följa deraf, att man i sakens
(Forts.) nuvarande skede vägrar gemensam votering; ty, såsom jag redan sagt,
betyder denna vägran icke annat än att neka Första Kammaren
bistånd att få bort anslagsvilkor, eller att få anslag utan vilkor
beviljade.
Den siste ärade talaren angaf sig vilja betrakta ärendet ur rent
juridisk synpunkt. Jag hade då verkligen väntat att just från honom
få höra svar på de anmärkningar och efter min tanke grundväsent¬
liga anmärkningar, som jag tillåtit mig rigta mot den uppfattningen,
att en votering om anslagsvilkor utaf ifrågavarande beskaffenhet
skulle vara grundlagsvidrig. Han begagnade fortfarande det uttrycket,
att eu dylik votering är detsamma som att votera om en lag, att
besluta huru vida en lag är antaglig eller icke; men icke annat jag
vet, tror jag mig hafva tydligen visat, att kamrarnes enskilda eller
gemensamma voteringar om lagens antagande såsom vilkor för ett
anslag icke kunna vara liktydiga med votering om sjelfva lagarne,
eller deras antagande.
Det är på denna grund hufvudsakligen och för öfrigt endast med
biträde af de öfriga opportunitetsgrunderna, som jag vågar vidhålla.,
att den gemensamma voteringen är icke blott tillåten utan befald i
grundlagen.
Hvad slutligen beträffar att, såsom här betonats af den efter mig
uppträdande talaren, Andra Kammaren redan afslagit den gemen¬
samma voteringen, hemställer jag vördsamt till kammarens ledamöter,
om icke just det visar, hvad klockan är slagen. Om denna.Andra
Kammare, som sjelf uppstält vilkoren, också sägen »nej, vi skola
icke votera öfver ett anslag med vilkor,» då torde man inse, att
vilkoret verkligen har en politisk betydelse. Då finnes också verk¬
ligen anledning antaga att denna utväg kommer att begagnas och
med fördel begagnas, i synnerhet om Första Kammaren nu genom ett
bifall skulle godkänna samma förfaringssätt.
Det är derför jag tror att det vore klokast handladt af Första
Kammaren att numera, utan afseende på frågans utgång, ty den. står
ju redan fast, blott för att för framtiden reservera sin mening i af¬
seende på en så vigtig principfråga, återremittera punkten.
Jag yrkar sålunda återremiss och icke något annat.
Herr Törnebladh: Jag ber om ursäkt att jag ännu en gång
tager kammarens uppmärksamhet i anspråk, men jag lofvar att blifva
mycket kort. .
Hvad som är klokast af kammaren är att hålla sig till hvad kam¬
maren anser vara rätt, oberoende af huru vida Andra Kammaren vill
votera eller icke. .
Hvad beträffar det, att eu votering med vilkor icke skulle i sjeilva
verket vara en votering om att frambära den eller den önskan eller
att uttrycka det eller det lagförslaget såsom nödvändigt, beror bevis-
19
N:o 88.
Fredagen den 16 Maj, f. m.
ningskraften . i det påståendet derpå, att detta vilkor skulle vara in¬
kommet på icke konstitutionel väg, men hvad som är inkommet på
en sådan väg — derom kan den här kammaren icke votera, och såle¬
des, om Första Kammaren vägrar sitt bistånd till att votera om detta,
gör Första Kammaren det derför, att Första Kammaren icke vill gifva
ett olagligt bistånd till att frambära det ifrågasatta uttalandet.
Detta blir hufvudsakliga innehållet af Första Kammarens åsigt i
ärendet, sådan den uttrycker sig i beslutet att icke votera, och jag
vill ytterligare fästa uppmärksamheten derpå, att om här vore frågan
om ett ordinarie anslag — det är det ej i denna punkt — som vore upp-
gifvet till det eller det fulla beloppet, t. ex. till en million, med bort¬
tagande af förut uppförda 800,000, och det upptoges till en million
af Första Kammaren o vilkorligt, af Andra Kammaren med det eller
det. vilkoret, så vore, i händelse vilkoret befunnes inacceptabelt, det
ordinarie anslaget struket från budgeten, om Andra Kammarens me¬
ning . segrade. Regeringen måste i sådant fall komma med ny pro¬
position, hvars öde vore mer än ovisst.
Äfven häruti ligger en fara, som jag tror vara att beakta.
Herr ieselgren: I sak delar jag fullkomligt den uppfattning,
som den siste ärade talaren har uttalat, och jag ber att i fråga om
den »fara», som skulle vara förknippad dermed att Andra Kammaren
allt hädanefter skulle fasthänga olämpliga vilkor vid anslagsfrågor, få
erinra, att denna fara väl ändå ej är så stor; ty den motsvaras ju
fullkomligt af .hvardera kammarens stundom utöfvade rätt att afslå
voteringspropositioner. Genom att afslå en voteringsproposition kan
samma effekt uppnås som genom att vid ett anslag fasthänga för
medkammaren oantagliga vilkor; och vid sådant förhållande finner
jag denna del af frågan icke hafva den betydelse, man vill till¬
erkänna den.
Herr Treffenberg: Jag har blott ett par ord att tillägga.
Jag vill genast tillkännagifva, att jag till alla delar biträder den
förste, ärade talarens åsigt i denna fråga. Jag anser, att gemensam
votering här är både grundlagsenlig! berättigad och politiskt klok.
Den formel, som bestämt mig och mitt blifvande votum, om frå¬
gan nu kommer att gå till omröstning, är helt enkelt den, att då jag
anser, att ett bifall, förenadt med ett oantagligt vilkor, är liktydigt
med rent afslag, så är också, enligt 65 § riksdagsordningen, alldeles
ovilkorligen föreskrifvet att gemensam votering bör ega rum. På
samma gång bekänner jag, att jag tror att, om redan vid frågans
behandling i Andra Kammaren talmannen der hade ansett sig grund¬
lagsenlig! skyldig att vägra proposition på det yrkande, soinafreser-
va.nterna der blifvit framstäldt och enligt hvilket ofvannämnda vilkor
blifvit fäst vid anslaget, så hade denna deviation, på hvilken frågan
nu inkommit, kunnat förekommas.
Jag tror således, att man bör taga boten, der man tagit soten,
eller, med andra ord, att man bör söka att genom gemensam votering
förekomma den olägenhet, som uppstått genom medkammarens sär-
Förfallen
fråga om
lönereglering
för lärare
vid allmänna
läroverk.
(Forts.)
N:o 88.
20
Fredagen den 16 Maj, f. m.
Förfallen skilda votering och såsom en följd deraf, att icke propositionsvägran
fråga om blifvit i behörig tid meddelad.
för^lärare Jag anhåller för min del att få förena mig i yrkandet om åter-
iiid allmänna remiss.
läroverk.
(Forts.) Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grefven och tal¬
mannen i enlighet med de derunder framstälda yrkandena propositio¬
ner, först derpå att nu förevarande punkt skulle läggas till handlin¬
garna, och sedan derpå att punkten skulle visas åter till utskottet,
samt' förklarade sig anse den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Frej}'enberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att 1 punkten i Riksdagens första särskilda utskotts
memorial n:o 4 skall läggas till handlingarna, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, visas punkten åter till utskottet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 52;
Nej — 20.
2—4 punkterna.
Lades till handlingarna.
5 punkten-
»
Hvad utskottet hemstält bifölls.
6 punkten.
Lades till handlingarna.
Vid förnyad föredragning af Första Kammarens den 14 och 15
i denna månad bordlagda utlåtande n:o 15, i fråga om inskränkning
af skyldigheten att förrätta syner å indelta arméns torp, biföll kam¬
maren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält. *
21
N:o 38.
Fredagen den 16 Maj, f. na.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Första Kam¬
marens tillfälliga utskotts den 13 ocli 14 innevarande månad bord¬
lagda utlåtande n:o 13, i anledning af väckt motion angående skrif¬
velse till Konungen med begäran om framläggande af förslag till
ändring i grufvestadgan i fråga om dispositionsrätten öfver mineral-
fyndigheter å viss kronojord m. m.
1 punkten. Om tilloodo-
görande af
Herr Wsern: Jag har några formella betänkligheter att fram- fåqfet^viss
ställa mot att kammaren beslutar en skrifvelse till Kongl. Maj:t af kronojord.
det innehåll, som här föreslagits.
För just ett år sedan, den 15 maj 1889, aflat Riksdagen en skrif¬
velse till Kongl. Maj:t med begäran att Kongl. Maj:t måtte taga i öf¬
vervägande, huru vida icke staten borde begagna sin jordegareandel
och till hälften med inmutaren deltaga i grufarbetet på kronans jord.
Deröfver har Kongl. Maj:t infordrat utlåtande af kammar- och kom¬
merskollegierna, dessa hafva hört Konungens befallningshafvande och
bergmästare, hvilka afgifvit utlåtande, och derpå hafva embetsverken
fattat beslut, hvilket likväl ännu ej är justeradt. Innan detsamma är
aflemnadt till Kongl. Maj:t, skulle Riksdagen komma med en ny skrif¬
velse och säga: »Det är icke detta vi vilja hafva. Nu vilja vi att
staten skall på kronojord taga allt ensam och sjelf bearbeta malm-
och mineraliefyndigheter.
Dernäst en annan formel betänklighet. Den rör visserligen ej
denna punkt, utan den nästa. Det är, att på Riksdagens begäran i
samma skrifvelse, som nyss nämndes, utfärdade Kongl. Maj:t den 19
augusti sistlidet år en kungörelse, att inmutare å viss kronojord är
underkastad förändrade bestämmelser om rätt för kronan att deltaga
i grufarbetet och deraf fallande vinst.
Nu åter begär Riksdagen i nästa punkt, att all inmutning skall
förbjudas öfver hela landet å sådan jord.
Den tredje formella betänkligheten är den, att vid förra riksda¬
gen var det lagutskottet, som behandlade frågan, denna gång är det
ett tillfälligt utskott.
Jag vill dervid anmärka, att åsigterna i afseende på ärendens
behandling af ständigt eller tillfälligt utskott hafva utbildat sig mycket
olika inom Första och Andra Kammaren, så att, under det att Första
Kammaren, så ofta fråga om skrifvelse i någon motion förekommer,
skickar den till tillfälligt" utskott, anser Andra Kammaren, att om det
ärende, angående hvilket en skrifvelse i en motion föreslås, tillhör
ständigt utskott, så bör ock motionen dit hänvisas; och på grund
af denna principiella olikhet vill Andra Kammaren ej behandla så¬
dana från Första Kammaren efter behandling af ett dess tillfälliga
utskott remitterade ärenden, som enligt Andra Kammarens förmenande
tillhöra ständigt utskott, och det måste gälla om denna fråga, som i
fjol behandlades af lagutskottet. Det är sålunda sannolikt, att Andra
Kammaren kommer att afslå det ifrågasatta skrifvelseförslaget blott
derför att ärendet ej varit hos ständigt utskott. Detta är Andra
Kammarens ensak, och jag vill icke alls förorda att Första Kammaren
K:o 38. 22 Fredagen den 16 Maj, f. m.
Om tillgodo- skulle anse sig hindrad i sitt beslut af hvad Andra Kammaren kom-
mineralfyn- ™er att §öra’ ™en jaS måste fästa uppmärksamheten på den omstän-
dighet a viss Vigheten, att Riksdagen nu skulle fatta ett beslut i en stor och vigtig
kronojord, fråga, som alldeles skulle tillintetgöra det beslut, som den fattade
(Forts.) förra riksdagen, och detta på grund af tillfälligt utskotts förslag,
under det att det var lagutskottet, som förra riksdagen föranledde till
en skrifvelse. Detta rör visserligen andra punkten, men jag tager
mig friheten tala derom nu för att slippa uppträda flera gånger, och
vill fästa uppmärksamheten derpå, att hvad som här är föreslaget i
afseende på förbud af inmutning, till dess att frågan om de föreslagna
ändringarna i grufvestadgan är afgjord, icke står i något rimligt sam¬
band med begäran i första punkten, att Kongl. Maj:t skulle för nästa
Riksdag framlägga förslag till något så storartadt som det sätt, hvar¬
på staten skulle disponera på kronojord befintlig malm och minera¬
lier utan att öfverlemna dem till den enskilda företagsamheten, ty
omöjliggörandet af all företagsamhet i afseende på uppsökandet af
nya fyndigheter bör väl endast på mycket kort tid kunna ifrågakomma,
men utarbetandet af en ny lagstiftning i ämnet kommer säkert att
dröja många år.
Som jag, i den ställning jag innehar, sannolikt en gång skall yttra
mig i embetsutlåtande i afseende på förslag till ändringar i grufve¬
stadgan, vill jag nu endast säga, att i denna stora och vigtiga fråga
förefaller det mig, som om det vore mycket lämpligare att motionä¬
ren och andra personer, hvilka satt sig in i dessa frågor och hafva
sinne för att få det ordnadt på annat sätt, än hvad som för närvaran¬
de är i lag stadgadt, framlägga ett väl genomtänkt och utarbetadt
förslag och icke begära hos Riksdagen att Riksdagen skall alldeles
»ins blaue hinein» bedja Kongl. Maj:t uppställa förslag än till det
ena, än till det andra. Jag tror det vara vida ändamålsenligare att
förslaget framkommer i bestämd form, för att derefter af de myndig¬
heter, åt hvilka Kongl. Maj:t vill lemna detta uppdrag, granskas, än
att Riksdagen ber Kongl. Maj:t utarbeta det eller det, och man ej vet
alls efter hvilka grunder eller hvart det skulle leda, utan det skulle
lemnas åt embetsverken att göra upp förslag. De skulle taga initia¬
tivet i frågan, utan att veta hvad Riksdagen vill eller menar. Natur¬
ligtvis blir följden att embetsverken höra de myndigheter, som ega
sakkännedom, och, om de efter deras utlåtanden finna att saken för-
tjenar afseende, tillstyrka tillsättande af en komité, till hvilken Kongl.
Maj:t då såsom ledamöter tillkallar riksdagsmän, som intressera
sig för frågan, och naturligtvis bland dem motionärerna, hvilka då
få formulera sina förslag, d. v. s. göra det, hvarmed de enligt min
uppfattning borde börja, innan de begära något afgörande af Riks¬
dagen.
Riksdagen kan ej i hvarje fall fatta beslut om huru det skall
vara, innan en fullständig utarbetning skett, och den kommer säker¬
ligen ej till slut på ett år, och för min del skulle jag ej anse lämp¬
ligt att under denna tid förbjuda all enskild verksamhet, som kan
utöfvas i afseende på inmutning.
Jag kan derför icke annat än afstyrka bifall till utskottets för¬
slag.
23
N:o 38.
Fredagen den 16 Maj, f. m.
Herr Bergman: Det torde ej vara behöflig! ingå uti någon Om tillgodo-
undersökning af de rättsfilosofiska teorierna, huru vida inmutningsrät-
ten bör bibehållas eller delvis eller också helt och hållet borttagas, ({ighet J%iss
ty det torde vara fullt tillräckligt att fästa uppmärksamheten derpå, kronojord.
att grundsatsen om bergsbrukets frihet och oberoende af eganderätten (Forts.)
till grunden sedan århundraden tillbaka gjort sig gällande i de flesta ■
europeiska länders lagstiftning, och äfven inom vårt eget land har
lagstiftningen i omförmälda ämne utvecklat sig på grundvalen af den
åsigten, att det är statens skyldighet att för den ifrågavarande lik¬
som för hvarje annan näring undanrödja de hinder, som för dess
ostörda utveckling förefinnas.
Den omständigheten, att hvar man förunnats frihet att, utan_ af¬
seende på eganderätten till grunden, uppsöka och förvärfva vissa
mineral, äfvensom den allmänna uppfattningen i vårt land och sär-
skildt i de gamla bergsdistrikten, att bergsbrukets framtid och bestånd
är af inmutningsrättens bibehållande väsentligen beroende, synes
vara skäl, som tala för det vådliga uti inmutningsrättens upphäfvande,
i synnerhet som det torde vara omöjligt att beräkna följderna af en
lagförändring i detta syfte. Det är på denna uppfattning af bergs-
regalet och dess användande, som inmutningsrätten är grundad, och
derför är det ock som den väl städse måste bibehållas,_ om ej de
metalliska och minerala skatter af alla slag, som jordens innandöme
innesluter, skola till skada för hela landet förblifva obegagnade. In¬
mutningsrätten är äfven i andra afseenden fullt berättigad icke blott
såsom ett medel att uppmuntra till nya upptäckter, utan ock på grund
deraf, att den äfven undanrödjer väsentliga hinder för fyndigheter¬
nas bearbetande; den öppnar ett'stort fält för samhällsnyttiga företag
samt framlockar kapital till fruktbringande verksamhet.
Såsom motiv till sitt förslag uppgifver motionären bland andra
skäl det förhållandet, att under 1889 inom Norrbotten blifvit lagda
17 utmål, och att under samma tid utfärdats 247 mutsedlar, deraf
217 på jernmalmsfyndigheter.
I anledning af dessa uppgifter må upplysningsvis nämnas, att
det är omkring 200 år sedan Gellivara, Kirunnavara och Loussavara
grufvor upptäcktes, samt 250 år sedan grufarbetet i Nasafjells silfver¬
verk drefs för kronans räkning. Under de sista 50 åren hafva om¬
kring tusen tons jernmalm i medeltal årligen nedforslats medelst
renskjutsar till förädlingsverken nere vid kusten, och sammanlagdt
under de senare åren omkring 100,000 tons malm exporterats; men
detta förhållande kan väl icke stämplas såsom någon inom Norrbotten
hastigt påkommen rasning inom bergshandteringens område, eller
innebära hvarken för staten eller jernbruksegarne någon den ringaste
anledning till oro.
Beträffande åter den uppgiften, att under 1889 utfärdats 217 mut¬
sedlar på jernmalmsfyndigheter, så förhåller sig dermed sålunda: att
nästan utan undantag samma fyndigheter inmutats af olika personer
i den afsigten, att om den första inmutaren komme att söka några
grufvor, så skulle den dernäst i ordningen inträda i den förres rättig¬
heter o. s. v.
Motionären klandrar det förhållandet, att det bolag, som nu inne-
>:o 88.
24
Fredagen den 16 Maj, f. m.
Um tillgodo- har de mest betydande malmfälten inom Norrbotten, icke begagnat
mina-alfyn- dem för. bergsbruksrörelse, utan afstått brytningsrätten till ett ur-
aighet a viss läni;iskt jernvägsbolag, hvilket med grufbrytningen ej haft annat mål
kronojord, än att medelst export af malm söka betrygga inkomsten af sitt jern-
(Furts.) vägsföretag. Men huru kan- man väl rimligtvis begära, att alla de
bolag, som innehaft Gellivara grufvor allt sedan Hermelins tid eller
i början af detta århundrade, kunnat bedrifva någon omfattande berg
verksrörelse, då det icke funnits några kommunikationer mellan gruf-
vorna och utskeppningsplatsen eller till de i kustlandet befintliga
masugnar och andra förädlings verk? Då statsmagterna förut ansågo
sig ej kunna taga denna stora och betydelsefulla kommunikations-
angelägenhet om hand, har ett utländskt bolag — med den okufliga
viljans kraft och med bekämpande af otaliga motgångar och vidrig¬
heter samt med stora pekuniära uppoffringar — inom jemförelsevis
kort tid i dessa aflägsna och folktoma bygder utfört ett storverk,
som trots allt klander med och utan skäl dock alltid är värdt ett
erkännande, och då nu detta samma bolag derjemte förvärfvat sig
brytningsrätten af de nuvarande innehafvarne af grufvorna, så kan
man svårligen fatta den ärade motionärens uttalade ogillande, »att
jernvägsbolaget ej haft annat syftemål än att medelst export af malm
betrygga inkomsten af sitt jernvägsföretag».
Vid byggandet af 210 kilometer lång och kostsam jernväg måste
man väl hafva för afsigt att trafikera densamma, tv att använda en
så värdefull kommunikationsled såsom ett skådebröd eller såsom ett
företag »endast till lyst», vore väl minst sagdt förnuftsvidrigt.
Den ärade motionärens uppgift, att jernvägsbolaget ej haft annat
syftemål än att utskeppa malm, är icke öfverensstämmande med verk¬
liga förhållandet, alldenstund bolaget hos regeringen anhållit om till¬
stånd att anlägga ej mindre än 10 koksmasugnar i Luleå för ned¬
smältning af fosforhaltig malm enligt basiska metoden, men på denna
framställning erhöll bolaget afslag af det skäl, att det ej var svenskt.
Då malmstrecken i Gellivara nästan uteslutande bestå af fosfor¬
haltig malm, hvilken endast genom den basiska metoden kan till¬
godogöras ; då i vårt land icke finnes en enda sådan masugn för ned¬
smältning och nyttiggörande af jernmalm med 1 a 4 procent fosfor¬
halt; då, såsom förut blifvit omnämndt, bolagets afsigt varit att för
omförmälda ändamål anlägga förädlings verk, men dertill förvägrats,
så torde väl icke någon annan utväg funnits för att tillgodogöra sig
den förvärfvade brytningsrätten i grufvorna och för att bereda jern-
vägen trafikinkomst, än att i oförädladt skick utskeppa den fosfor-
haltiga malmen. Så går man till väga i de andra delar af vårt land,
der så beskaffad malm finnes, och deröfver förspörjes ingen klagan
eller anmärkning. Motionären säger vidare: »att om grufegarena
genom den af dem gjorda upplåtelsen åt jernvägsbolaget af bryt¬
ningsrätten vetat försäkra sig om skälig afkomst af malmbrytningen,
så hade ej varit något att anmärka mot malmexporten, men då af-
giften för brytningsrätten betalts endast med 1 T/g öre pr centner, så
hafva våra naturrikedomar gått ut ur landet, utan att medföra någon
som helst motsvarighet i ökadt välstånd eller kapitalförbättring».
Då nu motionären sjelf uppgifver, att de nuvarande innehafvarne
Fredagen den 16 Maj, f. m.
25
N:o 38.
kronojord.
(Forts.)
af grufvorna utgöras af utländingar, hvilka endast af formella skäl Om tillgodo-
använda svenske män som styrelse, så kan det väl vara temligen lik- görande af
giltigt för oss, om det ena utländska bolaget betalat det andra ett
eller annat öre mer eller mindre pr centner i royalty. ^ 16 a mSS
Motionärens uppgift, att landet ej kommit i åtnjutande af någon
motsvarighet i ökadt välstånd genom den till lif väckta industriella
rörelsen i det nordligaste länet, tillåter jag mig på det bestämdaste
bestrida. Att en betydlig del af de penningar, som inkommit i lan¬
det genom byggandet af jernvägen mellan Luleå—Gellivara och be-
drifvandet af malmbrytningen, qvarstannat och kommit de öfre byg¬
dernas befolkning till godo, framgår tydbarligen af det sakförhållan¬
det, att den i bankerna förut skuldbelastade arbetande klassen och
jordbrukande befolkningen nästan utan undantag inbetalt sina lån
samt i allmänhet kommit i en god ekonomisk ställning.
Den ärade motionären yttrar sig vidare i det syfte, att som flera
exempel finnas, huru svenska grufvor sköflats af utländingar, utan
att något kapitalutbyte tillföres vårt land, så böra utländska under¬
såtar förbjudas att inom Sverige besitta grufvor och idka grufdrift.
Om jag icke allt för rasande läst och uppfattat 68 § i gällande grufve-
stadga, så torde den påpekade åtgärden vara i 1884 års grufvestadga
vederbörligen iakttagen genom bestämmelsen i sistnämnda paragraf,
som lyder sålunda: »Utländing må icke i riket bearbeta inmutad
mineralfyndighet_ eller idka grufdrift, med mindre än att, på hans
särskilda ansökning att få å fyndigheten eller gruflägenheten arbete
anställa och fullfölja, Konungen funnit skäligt dertill lemna bifall;
och skall förty det försöks- eller grufarbete, som utländing utan så¬
dant medgifvande kan komma att företaga eller företaga låta, vara
utan all verkan till bevarande af hans rätt i hit hänförligt afseende;
dock att hvad sålunda blifvit stadgadt icke eger tillämplighet i fråga
om fyndighet eller gruflägenhet, som på grund af äldre, behörigen
förvärfvad rättighet af utländing innehafves. I mutsedel, som på be¬
gäran af utländing kan varda honom meddelad, skall intagas det för¬
behåll, att hans rättighet att med arbete belägga och sig tillgodogöra
den angifna fyndigheten är beroende på Konungens tillstånd att
samma fyndighet bearbeta.»
Som det emellertid skulle blifva allt för vidlyftigt att punkt för
punkt granska och bemöta den föreliggande motionen, så öfvergår
jag direkt till skärskådande af det syftemål, hvartill den ärade motio¬
nären med sitt förslag vill komma: »att nemligen grufstadgan skall
undergå en revision i det syfte, att staten skall ensam förfoga öfver
malm- och andra mineralfyndigheter, som hädanefter upptäckas å
odisponerad kronomark, samt att Kongl. Maj:t skall förbjuda all in¬
mutning af malmfyndigheter å så beskaffad kronojord, intill dess gruf-
vestadgan blifvit ändrad i ofvannämnda syfte».
För att nu icke i likhet med motionären tala i förtäckta orda¬
lag, så är det ju vida bättre att gå rakt på saken och skärskåda mo¬
tionen från den synpunkt, hvarifrån den bör ses, ty det är ju lätt
att inse, att förslaget åsyftar upphäfvandet af inmutningsrätten inom
Vester- och Norrbottens län, ty de grufvor, som finnas på odispone-
N:o 88.
26
Om tillgodo¬
görande af
mineralfyn¬
dighet a viss
kronojord.
(Forts.)
Fredagen den 16 Maj, f. m.
rad kronomark inom andra orter af landet, lära väl vara till största
delen redan kända och inmutade.
Såsom stöd för den föreslagna undantagslagstiftningen åberopar
motionären Kongl. Maj:ts förordning af den 24 maj 1872, hvilken
förbjuder utfärdande tills vidare af mutsedlar å stenkolsfyndigheter.
Det kan ju icke förnekas, att jordegaren blir utsatt för många
och stora olägenheter genom det intrång, inmutningsrätten åstadkom¬
mer, i synnerhet då inmutningarna beröra den odlade marken och det
närmast boningshusen belägna området af ens egendom, såsom förhål¬
landet var i Skåne under den s. k. stenkolssvindeln, då ända till
6,000 geometriska tunnland inmutades inom en enda egendom, och
flera lägenheter i större eller mindre grad förstördes.
Men då nu omförmälda olägenheter beröra företrädesvis meller¬
sta och södra Sverige, så vill det synas som det varit mera välbe¬
tänkt och vida mera berättigadt, om den ärade motionären genom
sitt förslag sökt att skydda nämnda delar af landet för de olägen¬
heter, som inmutningsrätten derstädes medför. I de båda nordligaste
länen förorsakar deremot inmutningsrätten ej den ringaste olägenhet,
alldenstund alla afsevärda malmfyndigheter, som förekomma deruppe
och äro för närvarande kända, äro belägna på kronans mark, men
som den del af kronans område, inom hvilket grufvorna befinnas,
utgöres af idel nakna fjell, så torde allt intrång, som tillskyndas
kronan såsom jordegare eller rättare sagdt såsom innehafvare af fjell
och obygder i de nordligaste länen, vara mycket betydelselöst.
Men då man vill anföra skäl för upphäfvande af inmutningsrät¬
ten i den lappländska fjellbygden, så bör man väl ej ställa förhållan¬
dena derstädes i jemförelse med stenkolsgrufvorna i Skåne. Vi hafva
i forna tider försökt oss på införande af landskapslagar, och någon
återgång till dessa kan väl icke vara den ärade motionärens allvarli¬
ga afsigt!
Men om inmutningsrätten skulle borttagas i de båda nordligaste
länen, huru skulle man då gå till väga för att uppsöka de malm¬
fyndigheter, som finnas i de nordligaste länen, men till sitt läge i de
ändlösa fjellen ännu äro för oss förborgade? Ingen lärer väl finna
sig hugad att söka grufvor i nordens vida öken, då upptäckaren ej
får upptaga, bearbeta och tillgodogöra sig de fynd, som han gjort.
Med all sannolikhet skulle många underjordiska skatter länge blifva
okända och obegagnade, om upptäckten och åtkomsten deraf blefve
för framtiden beroende endast af jordegaren. Erfarenheten är i detta
afseende upplysande. Den visar, att de allra flesta mineralstreck
blifvit upptäckta, icke af egaren till jorden, utan af andra personer.
Sålunda förmäles, enligt en lappsk urkund, att flera af våra förnäm¬
sta grufvor med ädla metaller, såsom Falun, Sala, Svappavarta, Ljusne-
dal m. fl. jemte de flesta vester- och norrbottniska silfver-, koppar-
och jernmalmsfält upptäckts af individer af den nomadiska stammen.
Icke ett enda af de många malmfälten i de nordligaste länen är
upptäckt genom någon åtgärd från kronans sida, ehuru den är ensam
jordegare i de trakter, der dessa malmrikedomar äro förlagda, utan
fastmer äro dessa grufvor upptäckta nästan uteslutande af våra noma¬
der under deras ströfvande tåg öfver de skyhöga bergen, öfver de
27
N:o 38.
Fredagen den 16 Maj, f. m.
forsande, fjellbäckarne, de bedrägliga isbroarne och glasiererna, ebu- Om tillgodo-
ruväl de för dessa värdefulla upptäckter ej skördat annan lön än görande af
otacksamhetens. Så länge de kunna minnas tillbaka hafva de mött
mycken våldsamhet och orättrådighet från de framträngande nya kronojord.
folken, och få äro de hvilopunkter, med hvilka deras minnen under (Forts.)
denna återblick med välbehag kunna dröja. Härigenom hafva de
blifvit slutnä, misstänksamma och listiga. Då de tvungos till malm-
forsling med sina renar under den tid, bergverken i lappmarken
drefvos för kronans räkning, blefvo de så omenskligt behandlade, att
de hyste den största fruktan för att uppdaga nya malmledningar,
och genom sammanskott af renar och penningar förmådde de upp-
täckarne af sådana skatter till tystnad. Men i samma mån som se¬
dernas förädling genom civilisationen trängt fram till den undan¬
skjutna folkstammen, och det kringvandrande herdefolket blifvit
bättre och rättvisare behandladt, har dess barnsliga sinne uppmjukats,
och dess enkla vanor slagit ut till värdefulla frukter, till höjande af
dess anseende, till menskiighetens nytta och till civilisationens heder;
ty äfven under den tjocka renskinnsmudden kan påträffas ett klap¬
pande hjerta, som rymmer menskliga känslor, hvilka kräfva aktning
och rättvisa. Statsmagterna hafva också på senare tider på ett be-
römvärdt sätt sökt att skydda den kringirrande stammens rättigheter
och främjat dess andliga förkofran och dymedelst höjt dessa nomader
från den låga ståndpunkt, de städse innehaft, upp på kulturens sti¬
gande bana.
Men om nu, såsom föreslagits, inmutningsrätten i de nordligaste
länen skulle borttagas, till stort men för hela vårt land och uppenbar
orättvisa mot befolkningen i dessa hittills missförstådda och derige¬
nom försummade bygder, så kan man också vara förvissad, att de
skatter, som inneslutas inom lappmarkens och fjelibygdens vidsträckta
områden, fortfarande blifva fördolda för verlden och på så sätt gå
förlorade för en nyttig omsättning af mödans och flitens vexlande
alster.
Den reservation, som afgifvits af utskottets ärade ordförande,
går i fullkomligt samma rigtning som min åsigt, och jag skulle såle¬
des gerna hafva velat, i likhet med reservanten, yrka bifall till motio¬
nens första punkt, men till den andra punkten kan jag icke annat
än på det bestämdaste yrka afslag, dels på grund af hvad jag nu
anfört och dels på de skäl, som herr Wsern förut uttalat.
Herr Lundeberg: Ja, jag kan i mångt och mycket vara med
om hvad de båda föregående talarne här hafva yttrat, om jag också
måste bekänna, att jag icke förstår den siste talaren, då han säger,
att jag i förtäckta ordalag här har angifvit ett syftemål, som egent¬
ligen icke tyckes tåla vid dagsljuset. Jag hoppas åtminstone, att
han må vara den ende, som kommit till det resultatet, och af hvad
jag nu kommer att säga hoppas jag, att herrarne litet hvar, och han
med, skola komma under fund med, att jag går raka vägar och icke
har något bisyftemål.
Jag kan med honom vara ense derom, att inmutningsrätten har
varit till största nytta för vår bergshandtering, och jag går till och
Ji:o 38,
28
Tisdagen den 16 Maj, f. in.
Om tillgodo- med så långt, att jag vågar påstå, att det vore en olycka för oss, om
görande af vj jc]_e pacje denna inmutningsrätt, att det vore ett hårdt slag för
fyndighet å bergsbruket, om den borttoges, ty, likasom den föregående talaren
viss krono- säde, anser jag, för min del, att vi hafva den att tacka för de flesta
jord. grufvor, som nu brytas, och nu mer än någonsin vore det högst be-
(Forts.) tänkligt, om den fria inmutningsrätten afskaffades, ty nya grufvor
inmutas nu mera sparsamt än förut, hvilket ju är ganska naturligt,
då de flesta malmfält i nedersta och mellersta Sverige äro genom¬
letade, men för öfrigt är ett bedröfligt faktum i en tid, då bergs-
handteringen behöfver mera malm än förut, ett behof, som sanno¬
likt kommer att ännu mera ökas. •
Den ärade talaren var orolig för, att detta skulle vara ett första
steg till inmutningsrättens afskaffande, men i all verlden, det är ju
icke fråga om inmutningsrättens afskaffande, det är icke ens gifvet
på hand, att man önskar någon åtgärd i denna rigtning, och det så
mycket mindre, som det förslag jag afgifvit ej berör enskild jord,
eller mark, som ligger under enskildes eganderätt, utan endast krono¬
jord, och passar jag på tillfället att nu säga, att, huru också grufve-
stadgan kan blifva ändrad, min bestämda öfvertygelse likväl är, att
man aldrig kommer att taga bort inmutningsrätten, icke ens på
kronojord, och detta af det skäl, jag nyss anförde. Jag anser nem¬
ligen, att den fria inmutningsrätten är ett det kraftigaste medel och
ett, efter mitt förmenande, nödvändigt vilkor för att vidmagthålla
intresset för grufvors uppletande och upptäckande. Sålunda behöf¬
ver den föregående talaren der vid lag icke hafva någon oro, att några
fördolda syftemål, från min sida åtminstone, föreligga. Men då det
gäller en angelägenhet af denna ofantliga vigt, då det gäller att fatta
beslut, hvilkas konseqvenser kanske komma att sträcka sig genom
sekler, då torde ett uppskof på ett eller två år i afseende på inmut¬
ningsrätt på kronojord icke hafva någon betydelse. Den förste ta¬
laren sade, att denna fråga var af ofantlig vigt. Det tror jag litet
hvar har klart för sig, men för att ytterligare belysa detta, torde jag
få uppläsa några moment i apatitkommissionens utlåtande, som just
nyss kommit oss till hända. Der står på sid. 9 — det är geologen
H. Lundbohms yttrande —: »Af hvad som här anförts framgår, att
Malmbergets vigtigaste, hittills kända apatitförekomster äro de, i
hvilka mineralet uppträder intimt blandadt med magnetit, att mycket
stora tillgångar finnas af en jernmalm, hvars apatithalt vexlar emellan
några få och 10 å 11 procent, att jemväl en jernmalm med nära 19
procent apatit träffas i brytvärd mängd samt att en till sin utsträck¬
ning ännu okänd fyndighet håller omkring 60 procent apatit. Endast
beträffande jernmalm med den högsta apatithalten samt den sist¬
nämnda fyndigheten torde ett direkt tillgodogörande af mineralet
kunna ifrågasättas, men det krafvel' utan tvifvel särskild utredning,
om icke lämpligast vore att på metallurgisk väg utvinna dessas fos¬
forhalt liksom de mindre apatitrika malmernas. I hvarje fall eger
emellertid apatiten så stor betydelse för den blifvande jernhandterin¬
gen härstädes, att fortsättandet af den geologiska utredningen af detta
minerals förekomst och mängd synes vara i hög grad önskvärdt.» —
Bergmästaren Sjögren kommer, efter en ganska vidlyftig redogörelse,
I
Tisdagen den 16 Maj, f. m. 29 N:o 38.
till följande slutkläm: »Det torde dock böra erinras, att apatiten i Om tillgodo¬
en dylik malm har högre värde än sjelfva jernmalmen». Han säger
äfven, att apatiten förekommer »tätt insprängd i jernmalmen på fyndighet
Kirunavara, och kan fosforhalten följaktligen der tillgodogöras endast viss krono-
genom smältning. Hvad det ekonomiska resultatet angår, visa siff- jord.
rorna, att den apatithaltiga jernmalmen kan med vinst tillgodogöras (Forts.)
på apatit, om jernmalmen upptages till brytningspriset, samt att den
i gneisen förekommande mera rena apatiten när som helst kan med
vinst brytas.» — Vidare säger t. f. kommerserådet Th. Nordström
»att det med nu gällande lagbestämmelser kan inträffa, att ett inom
utmål förekommande men icke i sammanhang med malmfyndigheten
inom utmålet befintligt värdefullt, icke inmutningsbart mineraliskt
ämne kan varda oåtkomligt för så väl inmutaren som jordegaren».
Det skulle sannolikt vara åtskilligt mera att åberopa ur denna be¬
rättelse, men den har så nyligen kommit oss till hända, att jag icke
hunnit taga närmare kännedom derom. Af det anförda framgår
emellertid alldeles tydligt, att apatitkommissionen kommit till den
uppfattning, att apatiten, hvilken, såsom vi veta, är ett af de för
jordbruket mest värdefulla mineral, förekommer i ymnighet i Norr¬
botten, ehuru tillsammans med jernmalm, hvilket gör att dess till¬
godogörande i de flesta fall måste ske på metallurgisk väg i samman¬
hang med jernmalmen. Vi veta också, att, då grufvestadgan till¬
kom, vår kännedom om detta minerals användning var så obetydlig,
att någon hänsyn icke togs till nämnda mineral.
Apatitens stora värde, dess förekomst tillsammans med jernmalm
och grufvestadgans bestämmelser, hvilka föranleda, att äfven den
svagaste jernmalm kan inmutas, torde medföra, att under den när¬
maste tiden en mängd inmutningar kommer att begäras, icke för jern-
malmens, utan för apatitens skull, så framt icke något göres för att
förekomma en sådan eventualitet. De personer, som sysselsätta sig
med dylika affärer, hafva nog känsel af att något är i görningen, att
en förändring i grufvestadgan är att emotse, och vilja derför hellre
förekomma än förekommas.
Hvad riskera vi med ett inmutningsförbud tills vidare å krono¬
jord? Så vidt jag kan förstå, ingenting. De malmfyndigheter, som
ligga intill vårt lands nordligaste jernväg, hvilken ännu icke är fär¬
dig, äro ju samtliga redan inmutade, om vi också icke veta, hvilka
de i sjelfva verket tillhöra eller skola komma att tillhöra, tiar man
något så när kännedom om betingelserna för en lönande malmbryt¬
ning, kan man väl förstå, att utan kommunikationer och beqväma
sådana någon malmbrytning i stor skala och knappt i mindre icke
kan förekomma, och således kan man vara viss om, att de malm¬
berg, som nu redan äro inmutade, skola blifva de enda, som under
den närmaste tiden komma att bearbetas — och dessa malmberg af-
ses icke med min motion.
Den ärade reservanten har angifvit, att inom det område, som
beröres af ifrågavarande förslag, finnes öfver 1,000 qvadratmil ounder¬
sökta bergssträckningar. Jag skulle vilja på grund af hans bevisning
komma till ett annat slut än han. Det är just dessa oundersökta
berg, förslaget afser. De kunna icke, i brist på kommunikationer,
N:o 38. 30 Tisdagen den 16 Maj, f. m.
Om tillgodo- på långliga tider tillgodogöras. Vi kunna icke draga någon som
9mineral- ^elst Parisk nytta af dem. Men hvad de kunna duga till, det är
fyndighet å spekulationsaffärer. Hafva vi .icke, mine herrar, haft nog med '
viss krono- dylika affärer i öfre Norrland? — Öfre Norrlands så kallade herrlig-
jord. heter hafva framkallat en osund spekulationslusta, som i allmänhet
(Ports.) resulterat illa. För några dagar sedan fann sig Riksdagen föranlåten
att bevilja ett stort anslag för att börja få någon rättelse härutinnan.
Vi veta icke, hvart detta steg kan leda, men säkert är, att det kom¬
mer att följas af många andra ganska tunga och ganska nödtvungna.
Skola vi fortsätta på samma stråt? Hvad som är gjordt kan icke
hjelpas; men skola äfven de fyndigheter, som möjligen ännu finnas
der uppe och som icke kunna tillgodogöras i brist på kommunika¬
tioner, prisgifvas åt spekulationen — och spekulation blir det, om
staten släpper sin kontroll och icke något från dess sida vidgöres —
då, mine herrar, kunna vi en vacker dag stå inför precis samma
eventualitet, som nyss inträffat, eller att i följd af den vanliga sven¬
ska sorglösheten å nyo få ingripa för att ordna förhållanden, hvilka
kanske icke behöft vara så intrasslade, om staten i tid sett upp, att
kanske å nyo få offra millioner för att vinna reda i dessa nordliga
förhållanden? Jag frågar den siste ärade talaren: hvilken nytta vi
haft af den fria inmutningsrätten i dessa trakter, när vi se verknin¬
garna af den frihet, som förut varit lemnad? Innehafvarne af dessa
rättigheter hafva icke kunnat begagna sig af dem på ett för foster¬
landet nyttigt sätt.
Den föregående ärade talaren nämnde om de sista inmutningarna
der uppe. Jag ber att såsom svar derpå få hänvisa honom till den
statistik, utskottet uppstält, och af hvilken framgår, att år 1885 ut¬
färdades 37 mutsedlar, 1886 85, 1887, då jernvägen började nalkas
gruffälten, 198 och 1888 346. Under 1889 hafva icke mer än 247
mutsedlar utfärdats, men det torde bero på Kongl. Maj:ts kungörelse
den 19 augusti 1889, hvilken föreskrifver, att inmutaren skall vara
underkastad eventualiteten af statens möjligen blifvande samegande-
rätt. Denna massa af nya inmutningar manar oss, lika mycket som
något annat, att inskränka rätten att inmuta å kronojord, till dess vi
veta, hvad i förevarande vigtiga sak bör åtgöras, och jag anser för
min del, att staten icke har rätt att behandla sina egodelar så lätt¬
sinnigt, som förhållandet skulle kunna blifva, om inmutningsrätten
under sakernas närvarande ordning skulle vara frigifven å kronojord.
Det åligger staten att söka ordna så om sina egodelar, att det all¬
männa och enskilda deraf hafva den största nytta, men icke att lemna
dem vind för våg.
Min öfvertygelse är således, att någon olägenhet icke kan till¬
föras staten af en inskränkning i inmutningsrätten, utan att det tvärt
om kan blifva till skada, om densamma får fortfarande bibehållas,
ty, skall det blifva en ändring i grufvestadgan, är det gifvet, att ju
fleres rätt deraf beröres, desto svårare blir utredningen att verkställa,
desto svårare blir ändringen att genomföra.
Den förste ärade talaren sade, att det vore väl mycket af Riks¬
dagen att begära, det Kongl. Maj:t skulle upprätta förslag i en fråga
af denna beskaffenhet. Men, mine herrar, då frågan är af en så
31
N:o 38.
Tisdagen den 16 Maj, f. m.
mångsidig beskaffenhet som denna, och det sålunda är svårt för den Om tillgoclo-
enskilde att tränga till botten af en dylik frågas innebörd och stora görande af
betydelse, hemställer jag vördsamt, om man icke kan hafva rätt att
bégära det Kongl. Maj:t och myndigheterna skola taga densamma i viss krono-
sin hand och framlägga förslag, som, om det också icke på en gång jord.
kan vinna Riksdagens bifall, dock kan blifva en ledning för fram- (Forts.)
tida beslut.
Jag har redan upptagit kammarens tid allt för mycket och skall
derför sluta. Jag vill endast gent emot den siste talaren nämna, att
jag icke vill inlåta mig på möjligheten eller omöjligheten för bola¬
get der uppe att anlägga masugnar och idka bruksdrift. Det synes
mig emellertid mycket tveksamt, huru vida man kan acceptera den
försäkran, han gaf, att sådan var bolagets sträfvan, i synnerhet då
man ser, hvilka följder uppstått af dess verksamhet. Att vi haft
någon nytta af malmbrytningen är alldeles naturligt, ty brytningen
har verkstälts af svenske män, som fått sin aflöning, men det är
också allt; och, när vi veta, hvilken ringa penning grufegaren fått
såsom »royalty», kunna vi knappast säga, att något stort kapital¬
utbyte blifvit lemnadt. På de skäl, jag anfört, och då det är min
innerliga öfvertygelse, att en inskränkning i inmutningsrätten skulle
verka till nytta och icke till skada, då jag är viss om, att, i fall Riks¬
dagen godkänner utskottets betänkande, Kongl. Maj:t med hänsyn
till sakens vigt skall vidtaga skyndsamma åtgärder för frågans ord¬
nande, och då jag icke kan finna annat, än att här vid lag ingenting
är att förlora, men mycket att vinna, dristar jag mig vördsamt yrka
bifall till utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt
derunder framstälda yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förvarande punkt hemstält och vidare på afslag derå, hvar¬
efter den förra propositionen upprepades och förklarades vara med
öfvervägande ja besvarad.
Jemlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen skulle detta beslut ge¬
nom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.
2 punkten. Ifrågasatt
förbud mot
Herr Bergman: Jag ber att få yrka afslag å förevarande hem- wniutmng
ställan och bifall till reservationen. tghetfviss
kronojord.
Herr Berg: Då jag i utskottet har reserverat mig mot det se¬
nare momentet i dess förslag, anser jag mig också böra förena mig
i det här framstälda yrkandet om afslag å detsamma och bifall till
reservationen på de skäl, som deri äro af mig i korthet anförda. Då
tiden nu är så långt framskriden, skall jag icke upptaga kammarens
tid med många ord. Jag ber dock att få till min motivering för
reservationen få lägga den anmärkningen, att det vore egendomligt
och olyckligt, om man för understödjandet och befrämjandet af bergs¬
rörelsen och lifvet i den öfre delen af Norrland skulle afskära en
N:o 38.
32
Tisdagen den 16 Maj, f. m.
Ifrågasatt sådan pulsåder som inmutningsrätten — som förer de lifsvilkor,
förbud mot hvilka just erfordras för den ökade lifaktigheten. Likaledes vore
egendomligt, om Riksdagen skulle börja sin befrämjande verk-
iighet a viss samhet i öfre Norrland med att borttaga en hittills befintlig rätt,
kronojord, sedan Riksdagen med rika anslagsbevillningar visat, att Riksdagen be-
(Forts.) hjertar och vill understödja denna landsdel. Det skulle åtminstone
der i orten uppfattas som en tillbakagång, och jag är förvissad om,
att det också i sjelfva verket skulle så vara, ty hvad vill man egent¬
ligen vinna med, och hvilka skäl har man för att tills vidare upp¬
häfva inmutningsrätten? Utskottet anför endast, att man för närva¬
rande inmutar så mycket i Norrbotten, att man tager bort allt hvad
som finnes der, hvarigenom det skulle inträffa, att de förändringar i
grufvestadgan, som äro nödvändiga och man nu står på väg att in¬
föra, skulle blifva värde- och betydelselösa, om man icke nu tills
vidare förhindrade all inmutning. För öfrigt tillägger utskottet, att
denna suspension icke skulle hafva något att betyda, när den icke
skulle hafva längre varaktighet än till nästa riksdag. Båda dessa
skäl, liksom de öfriga, som i motionen äro anförda, hvila, enligt min
mening, på en missuppfattning. För att börja med det sista skälet,
vet hvar och en i denna kammare, huru som en så genomgripande
förändring i grufvestadgan, som den ifrågasatta, visserligen icke låter
sig genomföra till nästa riksdag, säkerligen icke på fyra eller fem år
och kan hända icke på dubbla den tiden. Hvad beträffar inmutnin¬
garnas omfattning och talrikhet, är det ett faktum, att densamma .varit
långt större under andra perioder än hvad nu är förhållandet. För
öfrigt betyda inmutningarna i sjelfva verket ingenting annat än lika
många försök, hvilka helt naturligt ofta måste i sig sjelfva innebära
ett misslyckande. De äro dock de enda medlen att bringa i dagen
våra rikedomar, och i det afseendet hafva vi, såsom det här en gång
förut nämnts, ändock gjort allt för litet. Vi arbeta i Sverige för
litet. Vi göra för litet, särskildt för det ekonomiska framåtskridan¬
det. Man kan möjligen, såsom den näst föregående talaren, säga, att,
då något göres just i den rigtningen, detta är osund spekulation,
men, mine herrar, man bygger icke 20 mils jernväg för ingenting,
och man kan icke kalla en spekulation, som har till följd att 20 mils
jernväg inom Norrland blir byggd, för osund. Jag åtminstone skall
med öppna armar emottaga den in- eller utländske man, som vill på
spekulation i det åt mig nådigst anförtrodda länet bygga 20 mils
jernväg. Det är icke i den delen, som osundhet har förefunnits, utan
det är helt andra omständigheter — hvilka det här icke är platsen
och tiden att beröra —- som gjort att den afsedda spekulationen gått
omkull. De höra icke direkt till grufvefrågan. Tvärt om är den
spekulationsanda, som nu uppkommit, ett glädjande bevis på vaken¬
het. Endast derigenom kunna våra fördolda rikedomar upptäckas.
Svenskarne hafva icke med iernvägskommunikationer försett ifråga-
varande landsdel, utan utländingarne hafva tagit första steget. Vi
hafva icke heller, vare sig geologiskt eller på annat sätt, sökt ut¬
forska samma land förr än »Explosion companys» och dylika ut¬
ländska tillställningar började bildas för att taga vara på dess skatter.
Då vi således hittills —• hädanefter är jag förvissad om att äfven
33
Ji:o 88.
Fredagen den 16 Maj, f. m.
staten enligt upprepade ansökningar från denna ort kommer att ut- Ifrågasatt
sända undersökningskommissioner — icke i dessa rigtningar uträttat förhud mot
något af betydelse men vi ändock åt den enskilde lemnat åtminstone ’lf,mwjniV‘9
en väg öppen, på hvilken han och spekulationen kan upptäcka våra Vighet å viss
förborgade rikedomar, så vore det egendomligt om vi äfven skulle kronojord.
tilltäppa denna utväg. Det skulle synas mig få utseende af missun- (Forts.")
samhet. Då man icke vill och icke kan tillgodogöra sig dessa rike¬
domar sjelf, vill man ej heller att någon annan eller menskligheten
skall få någon nytta af dem. Jag tror derför att det är lika nöd¬
vändigt som klokt att oafbrutet och oförändradt bibehålla denna in-
mutningsrätt. Någon annan fara, än att det möjligen under tiden
kan påträffas en och annan större dyrbarhet, finnes icke. Här har
talats om apatiten och dess förekomstsätt i blandning med magnetit
m. m. Ja, vill någon offra penningar på att leta apatit, så har han
gjort en allmännyttig och storartad uppoffring, ty han står gent emot
staten på dess mark rättslös. Han har icke den minsta juridiska rätt
till det upptäckta, utan är helt och hållet öfverlemnad åt statens
godtycke. Om personer vilja offra insigt, arbete och kapital för att
på kronans mark åt kronan upptäcka storartade rikedomar, finnes det
då rim och reson i att förhindra detta? Jag har vågat uppmana per¬
soner dertill, ty jag vet, att den enskilde vetenskapsmannens och
spekulantens rätt, hans arbete och uppoffringar, då det gäller kronan,
alltid komma att respekteras. Derför tror och hoppas jag, att I, mine
herrar, alle insen, att det måste vara för staten och alla parter för¬
delaktigt, att den enskilde mannen i denna del, liksom med afseende
på alla andra mineralfyndigheter, får fortsätta att spekulera och ar¬
beta på att göra upptäckter af nya grufvor.
På dessa och de i reservationen anförda skäl yrkar jag bifall
till reservationen och afslag å andra moment af utskottets hemställan.
Herr Lundström: Då jag i utskottet tillstyrkt äfven det sista
momentet af utskottets förslag, torde det tillåtas mig att bemöta
några af de anmärkningar, som deremot blifvit framstälda. Dessa
anmärkningar hafva egentligen rigtats mot ett fullständigt upphäf¬
vande af inmutningsrätten; men derom är ju icke fråga, utan endast
om ett suspenderande af samma rätt under tiden, intill dess den i
första momentet föreslagna förändringen kunnat hinna blifva genom¬
förd. Den siste ärade talaren, utskottets ordförande, anmärkte att
denna tid skulle kunna blifva ganska lång och suspensionen således
kunna räcka länge, men på samma gång har -lian varit med om det
första momentet, deri utskottet föreslår att begära det Kong! Maj:t
täcktes låta utarbeta och redan för nästkommande Riksdag framlägga
förslag till den ifrågasatta förändringen. Då ansåg han således, att
denna förändring kunde till nästa år medhinnas. Vidare nämnde han,
att inmutningarne varit betydligt talrikare förr än nu. Det är myc¬
ket riktigt. Enligt några utdrag, jag gjort ur kongl. kommers-
kollegii berättelser rörande bergshandteringen, uppgingo inmutnin¬
garne i det norra distriktet, derom vi nu egentligen tala, år 1881 till
179, 1882 till 172 och 1883 till 457. De stego således högst betyd¬
ligt det sistnämnda året och minskades sedan åter under de följande
Första Kammarens Prof. 1800. N:o 38. 3
N:o 38.
34
Fredagen den 16 Maj, f. m.
Ifrågasatt åren. Hvad var det som föranledde att så många inmutningar egde
förbud mot rum 1883? Jag undrar, om icke orsaken härtill var den, att då före-
a^malmfyn- förslag till den nya grufvestadga, som sedermera antogs 1884.
digliet å viss Någon särdeles stor våda synes icke vara förenad med att sus-
kronojord. pendera rätten till inmutning på ifrågavarande mark under ett eller,
(Forts.) låt vara, ett par år. De fyndigheter, som redan äro kända der, äro
nemligen så många och så stora, att jag tror det vi under denna tid
hafva fullt göra med att ordna arbetena för deras tillgodogörande på
någorlunda lämpligt sätt. Då dertill kommer att de inmutningar, som
nu göras, hufvudsakligen afse gamla, förut kända fyndigheter och
icke nyupptäckta sådana, kan jag icke tro, att någon särdeles stor
skada skall uppkomma af ett inmutningsförbud under den ifrågasatta
korta tiden och anhåller derför att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Annerstedt: Ingressen till grufvestadgan den 16 maj
1884 har följande lydelse: »Vi Oscar etc. etc. göre veterligt: att,
sedan Vi genom proposition af den 12 sistlidne januari inhemtat
Riksdagens yttrande öfver ett samma proposition bilagdt förslag till
förnyad grufvestadga, och Riksdagen för sin del antagit förslaget
med några uppgifna mindre ändringar, hafve Vi funnit godt i nåder
stadga som följer.» Häraf framgår att Riksdagen år 1884 tydligen
uttalat, att, efter Riksdagens åsigt, grufvestadgan är af civillags natur.
I följd häraf är det klart, att den nu ifrågasatta lagförändringen icke
bör åstadkommas i den form, som tillfälliga utskottet här föreslagit,
och då det icke torde vara skäl, att Riksdagen år 1890 gifver de¬
menti åt sitt eget uttalande för sex år sedan, så vågar jag, för min
del, anhålla om afslag å ifrågavarande punkt.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de yrkanden,
som derunder förekommit, propositioner, först på bifall till hvad ut¬
skottet i föreliggande punkt hemstält och sedan på afslag derå, och
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja be¬
svarad.
Anmäldes och bordlädes särskilda utskottets för behandling af
förslag angående ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna
läroverken och pedagogierna memorial n:o 6, angående aflöning åt
utskottets tjensteman och vaktbetjening.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Fröberg under
åtta dagar från den 17 i denna månad och herr Brehmer under åtta
dagar från och med morgondagen.
35
N:o 38.
Fredagen den 16 Maj, e. m.
Justerades sju protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2,04 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Fredagen den 16 maj, e. in.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Anmäldes och bordlädes:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 6 a, i anledning af Kongl. Maj:ts, i statsverkspropositionen
under femte hufvudtiteln gjorda framställning angående sjökrigs¬
skolan;
n:o 9 a, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde hufvudtiteln gjorda framställningar, angående anslag
dels å ordinarie stat till »allmänna läroverken» och till »pedagogier
och folkskolor» dels ock å extra stat till »allmänna läroverken och
pedagogierna»; samt
n:o 73, angående beräkningen af statsverkets ordinarie in¬
komster;
bevillningsutskottets betänkande n:o 15, angående beräkning af
vissa bevillningar för år 1891; äfvensom
sammansatta banko- och lagutskottets memorial n:o 2, angående
ersättning till utskottets kansli.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse till Konungen:
n:o 75, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående byte
af mark mellan kronan och Örebro stad;
n:o 76, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående af¬
söndring af jord från indragna militiebostället Bjuf n:o 3 i Malmö¬
hus län; samt
N:o 38.
36
Fredagen den 16 Maj, e. m.
n:o 77, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående an¬
visande af medel för inköp af jernvägen mellan Luleå och norska
gränsen.
På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att de
ärenden, som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras
främst på föredragningslistan till nästa sammanträde.
Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 7,03 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
37
N:o 38.
Lördagen den 17 maj, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m., och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.
Justerades protokollet för den 10 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial n:o 18, med
förslag till bestämmelser i bankoreglementet med anledning af Riks¬
dagens beslut om inrättande af ett afdelningskontor af riksbanken i
Hernösand m. m.
Föredrogos statsutskottets nedannämnda under gårdagen bord¬
lagda utlåtanden:
n:o 6 a, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte hufvudtiteln gjorda framställning angående sjökrigsskolan.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
n:o 9 a, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde hufvudtiteln gjorda framställningar angående anslag
dels å ordinarie stat till »allmänna läroverken» och till »pedagogier
och folkskolor», dels ock å extra stat till »allmänna läroverken och
pedagogierna».
1 och 2 punkterna.
Lades till handlingarna.
3 punkten.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
n:o 73, angående beräkningen af statsverkets inkomster.
1 punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
2 punkten.
Lades till handlingarna.
N:o 38.
38
Om tillfälle
för mindre
bemedlade
att bilda
egna
jordbruk.
Lördagen den 17 Maj, f. in.
Vid föredragning af bevillningsutskottets nästlidne dag bordlagda
betänkande n:o 15, angående beräkning af vissa bevillningar för år
1891, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda betänkande hemstält.
Vid föredragning af sammansatta banko- och lagutskottets under
gårdagen bordlagda memorial n:o 2, angående ersättning till utskottets
kansli, biföll kammaren hvad utskottet i memorialet hemstält.
Vid föredragning af särskilda utskottets för behandling af för
slag angående ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna
läroverken och pedagogierna nästlidne dag bordlagda memorial n:o 6,
angående aflöning åt utskottets tjensteman och vaktbetjening, biföll
kammaren hvad utskottet i nämnda memorial hemstält.
Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 15
och 16 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 16, i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utred¬
ning angående möjligheten att bereda tillfälle för mindre bemedlade
att bilda egna jordbruk.
Herr Tamm, Hugo: Såsom herrarne finna af detta betänkande,
har Andra Kammaren, med afslag å sitt fjerde tillfälliga utskotts
kläm, i stället bifallit förevarande motion. Men när man i betänkan¬
det efterser hvad motionen innehåller, finner man att en eftersats är
borttappad i den i motionen gjorda hemställan. Jag ber att få läsa
upp densamma. Motionären föreslår: »det Riksdagen ville hos Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huru vida icke
genom statsmagternas försorg tillfällen kunde beredas dem bland
våra mindre bemedlade och obemedlade samhällsmedlemmar, som
sådant önska, att på vilkor, som gjorde det för. dem möjligt att,
hufvudsakligen på inom fäderneslandet ännu befintliga stora odlings¬
bara utmarker, bilda egna jordbruk, utan att statsverket derigenom
blefve synnerligen betungadt, utom möjligen för yäganläggningar och
stora vattenafledningar». Här fattas ju verbum till det första att och
jag vet icke hvad motionärens mening varit att der insätta. Skall
man bifalla motionen, blir det nödigt att skrifva den, så att det blir
begriplig svenska. Det går väl icke an att skicka in till Kongl.
Maj:t en skrifvelse, der en eftersats saknas. Jag skall icke ingå i
granskning af motionens innehåll, utan har endast velat påpeka att
den oegentliga formen gör att jag måste för närvarande yrka afslag
å densamma.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, att i afseende på nu förevarande utlåtande endast yrkats,
att utskottets hemställan skulle afslås.
39
N: o 38.
Lördagen den 17 Maj, f. m.
Härefter gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält och vidare på afslag derå; och förklarades den senare pro¬
positionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr vice talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till samman¬
trädets fortsättande kl. 8 e. m.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Wallberg under
sex dagar från den 19 i denna månad, herr Lundström under fem
dagar från och med nämnda dag samt herr JBehm under sex dagar
från denna dag.
Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 11,17 f. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
N:o 38.
40
Lördagen den 17 maj, e. in.
Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial n:o 74, angående
statsregleringen för år 1891.
Upplästes och godkändes sammansatta banko- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 78, till Konungen, angående
ändring af § 4 i lagen for rikets ständers bank.
Upplästes och godkändes bankoutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser:
n:o 79, till Konungen, angående ändringar uti instruktionen för
Riksdagens revisorer vid riksbankens afdelningskontor i orterna;
n:o 80, _ till Konungen, med reglemente för riksbankens styrelse
och förvaltning; samt
n:o 81, till fullmägtige i riksbanken, med öfverlemnande af
bankoreglementet.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 82, till Konungen, i anledning af Kong!. Maj:ts pro¬
position angående uppförande af ett kasernetablissement i Jemtland
för en artilleridivision.
Justerades tre protokollsutdrag på denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 8,05 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjernå.
Måndagen den 19 Maj, f. m.
41
N:o 38.
Söndagen den 18 Maj.
Kammaren sammanträdde kl. 2,3 0 e. m.
Justerades protokollet för den 11 i denna månad.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda memorial n:o 74 och banko-
utskottets samma dag bordlagda memorial n:o 18.
Kammaren åtskildes kl. 2,45 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjernå.
Måndagen den 19 Maj, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollen för den 12 i denna månad.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
n:o_55, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. civildepartementet; och
N:o 38.
42 Måndagen den 19 Maj, f. m.
n:o 58, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel.
Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riks¬
dagens skrifvelse, n:o 89, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående förändrade bestämmelser i fråga om denature-
ring af bränvin.
Upplästes och godkändes Riksdagens första särskilda utskotts
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 88, till Konungen, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition n:o 17, angående ändrade bestämmelser
med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna.
Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till
sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 17 och 18 innevarande månad bordlagda memorial n:o 74, an¬
gående statsregleringen för år 1891.
1—3 punkterna.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Afsättande
af medel för
arbetares
olycksfalls¬
försäkring
m. m.
4 punkten.
Herr Treffenberg: Då jag nu erhållit ordet i denna fråga, är
det, såsom kammaren nog lär kunna förstå, icke i afsigt att söka
åstadkomma någon ändring i utskottets hemställan, utan i främsta
rummet för att beklaga, om förhållandena varit sadana, att statsutskottet
ansett sig nödsakadt att ända tills nu egna behandling åt min motion,
som äfven öfverensstämmer med en annan motion, som blifvit väckt
i medkammaren.
Vidare får jag tillkännagifva, att jag icke kan biträda stats¬
utskottets åsigt derom, att tiden ännu icke är inne, att, äfven i den
utsträckning jag föreslagit, bilda fonder till arbetareförsäkringsfrå-
gornas lösning, utan att jag fortfarande anser, att det verkligen är
hög tid för Riksdagen att göra detta.
Slutligen ber jag att få uttala den önskan, att framtiden måtte
gifva statsutskottet rätt och mig orätt i denna sak. Jag har intet
vidare att tillägga.
43
K:o 38.
Måndagen den 19 Maj, f. m.
Herr Sandberg: Jag ber endast att få instämma med herr
Treffenberg, och anhåller, att detta måtte blifva till protokollet an-
tecknadt.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.
5—12 punkterna.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 17 och 18 i
denna månad bordlagda memorial n:o 18, med förslag till bestäm¬
melser i bankoreglementet med anledning af Riksdagens beslut om
inrättande af ett afdelningskontor af riksbanken i Hernösand m. m.,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial hemstält.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelser till Konungen:
n:o 83, angående inskränkning i den rätt till försäljning af malt¬
drycker, som tillkommer tillverkare af sådana drycker;
n:o 84, angående utsträckning till samtliga lappområden i riket
af gällande förbud mot införsel af spirituösa i lappmarkerna; samt
n:o 85, angående inskränkning af skyldigheten att förrätta syner
å indelta arméns torp;
dels ock till paragrafer i riksdagsbeslutet;
n:o 24, angående hvilande grundlagsändringsförslag;
n:o 25, angående ändrad lydelse af 15 kap. 1 § rättegångs¬
balken;
n:o 26, angående ifrågasatta ändringar i 50, 70, 72, 98 och 109
§§ regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen;
n:o 27, angående stämpelafgiften;
n:o 28, angående vilkoren för försäljning af bränvin;
n:o 29, angående tullbevillningen;
n:o 30, i fråga om väckt förslag till förordning angående för¬
säkring för olycksfall i arbetet; samt
n:o 31, angående begärdt anslag till en riksförsäkringsanstalt.
N:o 38.
44 Måndagen den 19 Maj, e. m.
Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 11,20 f. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Måndagen den 19 Maj, e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Justerades ytterligare ett protokollsutdrag för sammanträdet på
förmiddagen.
Anmäldes ock bordlädes:
statsutskottets memorial n:o 75, med förslag till de återstående
stadgandena i det nya reglementet för riksgäldskontoret; och
bevillningsutskottets betänkande n:o 16, med förslag till den af
Iliksdagen faststälda bevillningssummas utgörande.
Kammaren åtskildes kl. 7,02 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
45 N:o 88.
Tisdagen den 20 Maj, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m., och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.
Justerades protokollet för den 13 i denna månad.
Upplästes och godkändes sammansatta stats- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 87, till Konungen, i anledning
af Kongl. Majrts i propositionen n:o 8 framstälda förslag till lag an-
fående skyldighet att anskaffa och underhålla bostad eller lemna
yresersättning åt provinsialläkare.
Efter föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial n:o 75, med förslag till de återstående stadgandena i det
nya reglementet för riksgäldskontoret, biföll kammaren utskottets i
memorialet gjorda hemställan.
Vid föredragning af bevillningsutskottets nästlidne dag bordlagda
betänkande n:o 16, med förslag till den af Riksdagen faststälda be-
villningssummas utgörande, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda
betänkande hemstält.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
n:o 54, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel;
n:o 56, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. finansdepartementet;
n:o 57, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. ecklesiastik¬
departementet; samt
N:o 38.
46
Tisdagen den 20 Maj, e. m.
n:o 86, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående ord¬
nande af den allmänna och enskilda helso- och sjukvården i riket.
Herr vice talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sam¬
manträdets fortsättande kl. 7 e. m.
Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 11,12 f. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Tisdagen den 20 Maj, e. in.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. in.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial:
n:o 76, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nja
reglementet för riksgäldskontoret; och
n:o 77, angående den nya riksstaten.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
n:o 92, angående beräkningen af statsverkets inkomster; samt
n:o 93, angående statsregleringen för år 1891 och sättet för an¬
visande af vissa anslagsbelopp.
47
Jf:o 38.
Tisdagen den 20 Maj, e. ni.
Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riks-
dagens skrifvelse, n:o 91, till Konungen, angående bevillning af fäst
egendom samt af inkomst.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 90, till Konungen, angående
ändring i grufvestadgan i fråga om dispositionsrätten öfver mineral-
fyndigheter å viss kronojord;
dels ock till paragrafer i riksdagsbeslutet:
n:o 32, i fråga om tillägg till förordningen angående sparbanker
den 1 oktober 1875;
n:o 33, angående ändrade bestämmelser rörande ekonomisk be¬
sigtning å kronojord;
n:o 34, angående ändring i vissa delar af strafflagen och af straff¬
lagen för krigsmagten den 7 oktober 1881;
n:o 35, angående ändring i gällande stadganden om fängelsestraffs
verkställande;
n:o 36, angående förmånsrätt för arbetares fordran å ogulden
arbetslön;
n:o 37, i fråga om förklaring af 17 kap. 6 § handelsbalken an¬
gående företrädesrätt till betalning för tionde;
n:o 38, i fråga om förnyade förordningar angående Sveriges all¬
männa hypoteksbank och angående de allmänna grunder, som vid
hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efter¬
rättelse lända;
n:o 39, i fråga om tillägg till förordningen angående en post¬
sparbank för riket den 22 juni 1883;
n:o 40, angående ändring af § 4 i lagen för rikets ständers bank;
n:o 41, angående ändringar uti instruktionen för Riksdagens revi¬
sorer vid riksbankens afdelningskontor i orterna;
n:o 42, angående reglemente för riksbankens styrelse och för¬
valtning ;
n:o 43, angående disposition af besparingarna å hufvudtitlarne;
n:o 44, angående beräkningen af riksgäldskontorets utgifter och
inkomster; samt
n:o 45, angående statsregleringen.
Justerades ytterligare fyra protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 7,09 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Njo 38.
48
Onsdagen den 21 Maj.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollet för den 14 i denna månad.
Vid föredragning af statsutskottets nedannämnda under gårdagen
bordlagda memorial:
n:o 76, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya
reglementet för riksgäldskontoret, och
n:o 77, angående den nya riksstaten,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa memorial hemstält.
Justerades ett protokollsutdrag härom.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
n:o 94, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskon¬
toret; samt
n:o 95, med ny riksstat.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till paragra¬
fer i riksdagsbeslutet:
n:o 48, angående åtskilliga på grund af § 89 regeringsformen
väckta frågor;
n:o 49, angående kreditivsummorna;
n:o 50, angående inköp af jernvägen mellan Luleå och gränsen
mot Norge;
n:o 51, angående ny aflöningsstat för provinsialläkare;
n:o 52, i fråga om väckt förslag till lag angående skyldighet att
anskaffa och underhålla bostad eller lemna hyresersättning åt pro¬
vinsialläkare ;
n:o 53, angående föreslagna ändringar i gällande bestämmelser
i fråga om allmänna läroverken och pedagogierna;
n:o 54, angående förändrade bestämmelser i fråga om denature-
ring af bränvin;
Onsdagen den 21 Maj.
49
N:o 38.
n:o 55, angående bevillning af fast egendom samt inkomst;
äfvensom
n:is 46 och 47, angående statsregleringen.
Justerades ytterligare två protokollsutdrag för denna dag.
Enär samtliga ärenden för dagen nu blifvit handlagda, hemstälde
herr grefven och talmannen, att anslag, som före kl. 2 e. m. utfär¬
dats till sammanträdets fortsättande kl. 7 på aftonen, måtte få ned¬
tagas.
Härtill lemnade kammaren sitt bifall.
Tillkännagafs, att Kongl. Maj:t låtit genom offentligt anslag bjuda
och kalla Riksdagens samtlige ledamöter att torsdagen den 22 inne¬
varande månad, efter förrättad gudstjenst, sig å rikssalen infinna för
att enligt 36 § riksdagsordningen af Kongl. Maj:t i nåder hemför-
lofvas.
Kammaren åtskildes kl. 2,45 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
lör sta Kammarens Pr oi. 1890.
N:c 38.
4
A :o 88.
60
Torsdagen den 22 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 10,30 f. m.
Justerades protokollet för den 15 i denna månad.
Herr grefven och talmannen samt kammarens ledamöter afgingo
kl. 10,4 8 f. ro. till storkyrkan, der riksdagspredikan hölls af pa¬
storsadjunkten i Hedvig Eleonora församling J. Rosenius. Efter guds-
tjenstens slut begå! kammaren sig till rikssalen, der jemväl Andra
Kammaren infann sig. Sedan herr statsrådet och chefen för civilde¬
partementet Groll uppläst Kongl. Maj:ts nådiga förordnande för hans
excellens herr statsministern friherre Akerhielm att å Kongl. Maj:ts
vägnar afsluta riksdagen, samt herrar talmännen, hvar för sig, fram¬
fört kamrarnes undersåtliga välönskningar, och riksdagsbeslutet blif¬
va af herr statsrådet och chefen för civildepartementet uppläst, för¬
klarade, å Kongl. Maj:ts vägnar, hans excellens herr statsministern
1890 års lagtima riksdag vara afslutad.
Efter det kammarens ledamöter återkommit till samlingsrummet
och der intagit sina platser, uppstod grefve Lagerbjellce från talmans¬
stolen och yttrade:
Mine herrar! Då vi nu efter afslutad riksdag åtskiljas, anhåller
jag att till kammaren få frambära min vördnadsfulla tacksägelse för
den vänskap och det förtroende, som här kommit mig till del och
hvaraf hågkomsten alltid skall hos mig lefva i ett tacksamt minne;
likasom jag lika vördsamt anhåller att hos eder, mine herrar, få vara
i en välvillig åtanke bibehållen.
Detta tal besvarades af herr Wcern i följande ordalag:
Herr grefve! Under en lång följd af år hafva de sista ord, som
här blifvit sagda, varit en tacksägelse till eder. Jag anhåller således
Öl
N:o 38.
Torsdagen den 22 Maj.
att åter få frambära vår upprigtiga och varma tack för det utmärkta
sätt, den stora skicklighet samt osparda möda, hvarmed ni ledt våra
förhandlingar, jemte en hjertlig önskan att vid nästa riksdag få återse
eder på den plats, som ni så värdigt beklädt.
Jag anhåller, att vi städse må i eder vänliga hågkomst vara inne-
slutne.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 12,15 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.