RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1890. Första Kammaren. N:o 30.
Onsdagen den 30 april, e. na.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.
Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den 23 och
26 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af väckt
motion om ändring i §§ 68, 69, 70 och 71 riksdagsordningen, biföll
kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande bemstält.
Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 23 och 26 inne¬
varande april bordlagda utlåtande n:o 11, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98 och
109 §§ regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsord¬
ningen, äfvensom i anledning af väckt motion om ändringar i 71
och 72 §§ regeringsformen.
Herr Bergius: Då vid behandling af föreliggande grundlags-
ändringsförslag, som utskottet hemstält skulle antagas såsom hvilande,
i främsta rummet torde böra komma under kammarens bedömande
72 § och åt denna § först 2 mom. angående sammansättning och
val af riksbankens styrelse, derefter 1 mom., som innefattar, att
riksbanken skall förvaltas enligt särskild lag, stiftad af Konung och
Riksdag gemensamt, och derefter 3 mom. angående riksbankens
rätt att utgifva banksedlar och skyldigheten att dem inlösa, får jag
hemställa, att föredragningen måtte ske så, att först föredroges 2
mom. af 72 §, derefter 1 mom. af 72 §, derefter 3 mom. af 72 §
och sedan öfriga paragrafer i den ordningsföljd, hvari de före¬
komma.
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 30.
1
N:o BO. 2
Onsdagen den 30 April, e. m.
På gjord proposition beslöt kammaren, att ifrågavarande utlå¬
tande skulle punktvis och det i första punkten framstälda förslag
till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen paragrafvis
föredragas, hvarvid § 72 regeringsformen skulle företagas till afgö¬
rande först, och sålunda att mom. 2 föredroges före mom. 1 samt
mom. 3 sist, att derefter öfriga paragrafer skulle behandlas i den
ordningsföljd, de i förslaget innehade, och att, sedan förslaget blifvit
genomgånget, utskottets hemställan rörande detsamma skulle före¬
komma.
1 punkten.
Kongl. Maj:ts förslag till ändringar i regeringsformen och riks¬
dagsordningen.
Förslag till
ändrad
lydelse af §
72 regerings¬
formen.
§ 72 regeringsformen.
Mom. 2.
Friherre Klinckowström: Herr grefve och talman, mine herrar!
Ehuru detta förslag enligt af kammaren nyss fattadt beslut kommer
att föredragas paragrafvi^ her jag likväl att vid denna § få yttra
mig öfver förslaget i dess helhet och, om det beviljas, göra de yrkan¬
den, som till följd af yttranden kunna anses nödiga.
Enligt 38 § riksdagsordningen skola endast de grundlagsändringar
verkställas, som äro högst nödiga och nyttiga samt möjliga att verk¬
ställa. Hvad det sista beträffar, eller möjligheten att verkställa den
nu ifrågasatta förändringen, tinnes intet tvifvel derom att icke en
sådan förändring kan ske. Beviset derför tinnes i föreliggande be¬
tänkande. Men huru vida dessa förändringar äro högst nödiga eller
nyttiga, hafva icke ens de motiv, som utskottet förebringat, och icke
heller de, som Kongl. Maj:t framlagt i den nådiga proposition, som
ligger till grund för detta konstitutionsutskottets betänkande, lyckats
att öfvertyga mig om. Förslaget afser nemligen hufvudsakligen, att
fre af Konungen utsedde fullmägtige skola hädanefter — om nem¬
ligen detta förslag blir lag — med sex af Riksdagen utsedde full¬
mägtige deltaga i förvaltningen af riksbanken. Men derjemte afser
förslaget, såsom herrarne litet hvar kunna öfvertyga sig, att förflytta
från reglementet till den s. k. banklagen de väsentligaste be¬
stämmelserna för riksbankens rörelse. Dessa kunna innefattas i
vilkoren och gränserna för sedelemissionen, om kassans förhållande
till den och om beskaffenheten af bankens rörelse. Dessa bestäm¬
melser, som sålunda icke skulle hädanefter såsom hittills kunna
ensamt af Riksdagen afgöras, skulle enligt utskottets och Kongl. Maj:ts
mening hafva civillags natur och endast kunna förändras på det sätt,
som för dylik lag är föreskrifvet.
Det synes visserligen, som om det nuvarande förslaget vore tem-
ligen ofarligt, men med den erfarenhet, som vi hafva rörande denna
bankfråga, särskildt sedan senaste riksdagen, då såsom bekant det
förslag, som Kongl. Maj:t då afgaf rörande förändring i riksbankens
3 N:o 30.
Onsdagen den SO April, e. m.
styrelse och förvaltning, afsåg, att Konungen skulle nämna ordförande Förslag till
bland bankfullmägtige, torde man böra behandla förslaget med för-, ändrad
sötighet. lydelse af §
Ett annat förslag, som dök upp för icke många år sedan inom formen38'
riksdagen, var det att göra riksbanken till en nationalbank med sär- (Forts)
skilda aktieegare; och hvem svarar för att icke i framtiden många
dylika förslag komma att uppstå och under ovissa förändrade riks-
dagsförhållanden komma att genomdrifvas till men för riksbankens
styrelse och förvaltning, som nu ligger helt och hållet i händerna på
Riksdagen?
Det är äfven mycket naturligt, att i fall detta förslag antages
af Riksdagen och upphöjes till grundlag, kunna herrarne vara öfver-
tygade, att turen snart kommer till riksgäldskontoret, och att konunga-
magten äfven der vill hafva ett ord med i laget. Det är ett ord¬
språk, som säger: får man bara in ett finger, får man snart in hela
handen, och mig synes det vara att i ett af de vigtigaste magtmedel,
som Riksdagen nu eger, verkligen förlora sin rätt och, om jag så
får säga, sälja sin förstfödslorätt för en grynvälling. Det säges
visserligen i förslaget på grund af Kongl. Maj:ts proposition, att
Konungen deremot skulle helt och hållet uppgifva sin rätt att
oktrojera enskilda banker med sedelutgifningsrätt, att sådant skulle
genom, lag förbjudas och de utgifna sedlarne åt riksbanken inlösas.
Ja, mine herrar, denna fråga är af mycken vigt. Riksdagen har
genom att upprepade gånger framställa sina önskningar derom för¬
mått Konungen för åtskilliga år sedan att så till vida gå Riksdagen
till mötes,_ att såsom bekant de enskilda bankernas rätt att utgifva
sedlar på 5 kronors valör upphört, men rätten att utgifva sedlar på
10 kronor och högre valör qvarstår ännu orubbad.
Nu tyckes det visserligen, att detta löfte från Konungens sida,
att Riksdagen skall hafva rättighet att ensam bestrida sedelutgif-
ningen i landet, och denna rätt fråntagas de enskilda bankerna,
skulle vara ganska mycket värdi Men ser man närmare derpå, så
förhåller det sig alls icke på det viset. Såsom herrarne hafva sig
bekant, har Riksdagen nu obestridt ensam rätt att bestämma om den
allmänna bevillningen. För några år sedan, när det var fråga om
att indraga de enskilda bankernas sedlar på större valörer, väcktes
inom Första Kammaren af mig en motion, som efter mitt förmenande
varit fullt till fyllest för att i detta afseende bortskära från de enskilda
bankerna den enskilda sedelutgifningsrätten. Det är helt enkelt att
beskatta denna sedelutgifningsrätt på ett sätt, som omöjliggör fort¬
sättandet deråt med vinst, och naturligtvis är det för vinstens skull,
som de enskilda bankerna hålla så mycket på denna rätt. Jag hade
föreslagit — och det hade genast varit tillfyllesgörande -— en be¬
skattning af, jag vill minnas, 30 kronor för hvarje tusental årligen
högst utgifna enskilda banksedlar, i stället för den tiondel af denna
föreslagna beskattning, som då utgick. Herrarne minnas likväl, att
den höjning, som egde rum i beskattningen af de enskilda sedel-
utgifvande bankerna, var 100,000 kronor eller så omkring. Jag
nämner detta för att visa, att det anbud, som Kong]. Maj:t här gjort,
är af ingen betydelse, då Riksdagen ensam har i sin hand att bort-
N:o 30. 4
Onsdagen den 30 April, e. m,
Förslag till taga den enskilda sedelutgifningsrätten den dag Riksdagen så för
ändrad godt finner.
f april åt Jag anser> att förslaget att låta konungamagten få deltaga i
" formel riksbankens förvaltning och att undandraga från Riksdagen ensam
(Forts.) beslutanderätten rörande förändring af alla de bestämmelser, som
angå riksbanken genom öfverflyttande från det s. k. reglementet
till banklagen af vissa vigtiga frågor — ett sådant förslag anser
jag vara af ganska farlig beskaffenhet.
Om vi med uppmärksamhet läsa flydda tiders historieböcker,
finna vi, att under två konungars regeringar, då landets nöd var stor
och beliofvet af penningförsträckning ofantligt, det då verkligen var
fara värdt, att, om konungamagten haft jemte Riksdagen förvaltningen
och skötseln af riksbanken, hade vi troligen nu icke haft någon
riksbank mera, ty det stora behofvet och det våldsamma sätt, hvarpå
konungamagten gick till väga för att erhålla bankens redbarheter,
var af den beskaffenhet, att jag tror, att banken i och med det
samma måst upphöra. Det ena af dessa sorgliga tillfallen inträffade,
såsom herrarne hafva sig bekant, det sista olyckliga året af Carl XII:s
regering, eller 1718, då den märkvärdige baron Görtz styrde landets
finansväsen, och det andra angreppet, om jag så får säga, mot riks¬
banken skedde sista året af Gustaf IV Adolfs regering, eller 1809.
Jag tror, att med dessa exempel för ögonen man bör vara mycket
aktsam att låta regeringen komma i samarbete rörande riksbanken.
Vi hafva sett, att konungamagten i allmänhet, mine herrar, har för¬
stått att på de flesta af Riksdagens honom genom grundlag anför¬
trodda områden småningom inkräkta och öka sitt inflytande. Såhär
skett på lagstiftningens område, så har skett på bevillningens om¬
råde, så har skett på beskattningens område samt slutligen
beträffande dispositionen af statens medel. Det är fara värdt,
att om äfven nu på bankområdet denna Konungens magt skulle
komma till heders, skulle följden blifva, att, såsom jag nyss
nämnde, den äfven skulle komma att delvis tillskansa sig rättig¬
heter på riksgäldskontorets område, och hvad som slutligen deraf
blefve, fruktar jag, blefve icke till gagn för Riksdagen. Den, som
sammanför ur grundlagen alla de bestämmelser, som röra Riksdagens
rättigheter och pligter, finner, att desamma icke äro få och af den
högsta betydenhet. Men beklagligtvis kan Riksdagen till följd af sin
organisation litet eller intet draga parti af dessa rättigheter eller i
hela sin vidd såsom han borde uppfylla de förpligtelse!-, som grund¬
lagen bestämmer. Det är en bedröflig sak, som jag åtskilliga gånger
i mina yttranden i denna kammare och äfven i förbigående i mina
motioner berört, och min öfvertygelse är, att Riksdagen måste förr
eller senare organisera sig såsom en folhnagt. Att detta hittills icke
skett, är beklagligt, och följderna hafva blifvit de, som jag nyss
nämnde, nemligen att konungamagten småningom inkräktat på folk-
magtens område och kommer att göra det så länge, till dess Riksdagen
blifvit fullt medveten både om sin rätt och sin pligt. Såsom bekant
är är Riksdagens uteslutande magt öfver riksbanken och riksgälds-
kontoret en af de vackraste folkmagtens ädelstenar, och det vore orätt
att icke säga något värre om, på sätt nu föreslås, Riksdagen skulle
Onsdagen den 30 April, e. m.
6 Njo 30.
bortkasta eller åtminstone genom sin åtgärd minska värdet af denna Förslag till
magt. ändrad,
Jag ämnar icke vidare uppträda rörande detta förslag. Jag trorT^teqermqs-
visst icke, att mina ord kunna hämma Första Kammarens beslut att formen
låta detta förslag hvila till grundlagsenlig behandling, men jag vill (Forts.)
dock söka att så vidt jag förmår göra min åsigt gällande i denna
högst vigtiga fråga.
Det är endast i eu punkt, som jag skulle vilja medgifva hvad
utskottet föreslår och som äfven en reservant till detta förslag med-
gifvit. Det vore nemligen, att fullmägtige i riksbanken och riks-
gäldskontoret valdes icke för ett år utan för tre år. Det är den enda
förändring, som jag skulle vilja medgifva.
För öfrig!, då jag genom mitt föregående yttrande yrkat afslag
på hela betänkandet, kommer jag äfven att yrka afslag på denna
punkt; och då frågan är af yttersta vigt, må kammaren icke miss¬
tycka, om jag å samma punkt begär votering.
Herr statsrådet friherre von Essen: Den siste ärade talaren
omtalade något, som kammarens ledamöter redan förut allmänt torde
veta, nemligen att grundlagsändringar endast böra ifrågasättas, så
vida de äro först och främst möjliga att genomföra och vidare högst
nödiga och nyttiga. Han hade äfven den godheten medgifva, att
föreliggande förslag är möjligt att genomföra, ehuru han ansåg att
äfven det skulle kunna förnekas. Huru vida förändringen är nödig
och nyttig, derom måste enligt hans åsigt meningarna vara delade;
för honom var den emellertid afgjordt hvarken det ena eller det
andra. Då saken varit under behandling vid så många riksdagar,
och representationen framstäf önskningar att få motse förslag om
förändringar af banklagstiftningen, synes mig att ett ändringsförslag i
nuvarande lagstiftning borde få anses af behofvet påkalladt. I an¬
nat fall hade Kongl. Maj it icke, på det sätt nu skett, egnat sin upp¬
märksamhet åt frågan, i synnerhet som mycket olika meningar rådt
om bästa sättet att åstadkomma de ifrågasatta förändringarna. Frågan
torde äfven vara svår att lösa, men betydande framsteg hafva dock
under de senare åren gjorts, i det att dels bankaktiebolag utan
sedelutgifningsrätt 1886 erhöllo ny lagstiftning, dels Riksdagen 1889
beslöt vissa förändringar i afseende på de enskilda sedelutgifvande
bankerna, som äfven måste anses såsom ett steg framåt. Dessa af-
sågo nemligen att bereda de enskilda bankerna större trygghet i
afseende på konkurs, afveckling och solidarisk ansvarighet. Utan
Riksdagens bifall till förslagen härom skulle enligt min tanke större
vådor än de nu möjliga kunna uppstå, och jag tror den lösning,
som då ernåddes, hafva varit synnerligen lycklig. Vid det tillfälle,
då Kongl. Maj:t framlade detta förslag, hade jag äran till statsråds¬
protokollet yttra åtskilligt rörande den framtida banklagstiftningen,
sådan jag tänkte mig att densamma inför en kommande Riksdag
kunde af Konungen föreslås, och de då uttalade åsigterna hafva
redan i hufvudsak blifvit följda, i det att samma grunder af den nu
varande bankkomitén antagits. De föregående förslagen, som fram-
stäldes till 1886 och 1887 års Riksdagar, ehuru hvad den senare af
N:o 30.
6
Onsdagen den 30 April, e. m.
Förslag till dessa angår förslaget till följd af upplösningen icke kom under be-
ändrad handling, afsågo partiella förändringar af sedelutgifningsrätten, hvarpå
%reåermas-åivm 1111 hufvudvigten ligger, men utstakade icke någon slutpunkt,
formen der sedelutgifningen skulle upphöra, och ordnade icke för ett sådant
(Forts.) fall riksbanken på ett betryggande sätt, utan det öfverlemnades åt eu
kommande tid, och deruti ligger skilnaden mellan Kongl. Maj:ts förut
till Riksdagen aflåtna förslag och det nu föreliggande. Nu har den
ärade talaren ansett, att det vore fara värdt, att konungamagten i en
framtid, om detta förslag antages, komrne att utöfva ett skadligt in¬
flytande på riksbanken och dess angelägenheter. Jag föreställer mig
dock, att den ärade talaren först och främst, lika som äfven kam¬
marens öfriga ledamöter, erkänner vigten af att, då riksbanken öfver-
tager den uteslutande rätten att utgifva sedlar och myntväsendets
upprätthållande, genom lag sådana föreskrifter gifvas, att icke riks¬
banken i sin verksamhet kan rubbas genom tillfälliga voteringar i
Riksdagen, hvilkas utgång ibland kan bero på eu eller annan röst.
För att i detta afseende skänka en något större trygghet, har korni-
téns förslag af Kongl, Maj:t upptagits, hvarigenom, jemte de sex af
Riksdagen utsedde fullmägtige, Kongl. Maj:t skulle utse Henne.
Hvad innebär då, om man ser saken praktiskt, detta för en fara?
De nämnda tre fullmägtige skulle tillsättas enligt eu ansvarig mini¬
sters afgifna förslag, under det att Riksdagen tillsätter sina förtroende¬
män utan ansvar. Den enskilde riksdagsmannen afgifver sin röst
för den ene eller andre och ansvarar derför endast inför sitt eget
samvete, under det att ministern har att stå till svars både inför sin
Konung och Riksdagen. Vidare skulle dessa af Konungen tillsatte
fullmägtige vara ansvarige och i sitt förhållande till Riksdagen vara
fullkomligt likstälde med de af kamrarne utsedde fullmägtige, och
Riksdagens revisorer skulle äfven till granskning kunna upptaga
deras behandling af förekommande ärenden. Dessutom behåller
Riksdagen enligt förslaget rätt att, i afseende på reglemeutariska
bestämmelser och allt, som icke är af den art att det bör genom
lag fastställas, genom gemensamma voteringar bestämma.
1 afseende på de af talaren gjorda, jemförelserna och från för¬
flutna tider hemtade exemplen vill jag anmärka, att dessa icke äro
tillämpliga på vårt nuvarande statsskick, och jag kan ej tro hans
påstående, att sådana missgrepp nu åter skulle kunna ega rum, vara
allvarligt menadt.
Han framstälde äfven ett hot, som jag visserligen hört flera
gånger upprepas, och erinrade derom, att Riksdagen hade i sin magt
att genom beskattning af de enskilda bankernas på sedelutgifningen
grundade inkomster tillintetgöra för dem möjligheten att existera.
Det kan icke nekas att sådant, om en stark opinionsvind i den rigt-
ningen blåser inom riksdagen, vore tänkbart, hvartill dock fordrades
Konungens godkännande. Men representanterna för vår moder¬
näring och landets befolkning i dess helhet lära väl betänka sig,
innan de söka störta de enskilda bankerna, ty de veta mycket väl
att många tusenden årligen behöfva lån, som de dock aldrig kunna
erhålla i riksbanken, till följd deraf att riksbanken endast lemna!'
lån mot fullgod säkerhet, under det att de enskilda bankerna der-
Onsdagen den 30 April, e. m.
7
N:o SO.
emot till följd af sin personalkännedom och sin närmare beröring Förslag till
med folket i landsorten kunna lemna de behöfliga lånen, ehuru visser-, ändrad
ligen mot eu något högre ränta. Jag ber honom således komma % regerings-
i håg, att det ingalunda vore till de lånesökandes i landsorten fördel, formen.
om man undergräfde de enskilda bankerna. Det vore onekligen det (Forts.)
mest eklatanta bevis för, att Riksdagen ännu icke vore mogen för
att ensam vårda och sköta landets penningeväsende, om Riksdagen
genom en gemensam votering sökte åstadkomma en beskattning, som
skulle störta de enskilda bankerna, på samma gäug den vägrat vid¬
taga åtgärder, åsyftande att ordna riksbanken och sätta den i stånd
att motsvara den vigtiga uppgift, som då komme att åligga den¬
samma. Men jag kan icke antaga, att Riksdagen någonsin kommer
att handla på detta sätt.
Talaren antydde, att ett medgifvande åt Konungen att utse tre
ledamöter i riksbankens styrelse kunde föranleda till ett liknande
förslag beträffande riksgäldskontoret. Hvad framtiden i detta fall
kan medföra, tillåter jag mig icke att förutspå, derom föreligger ju
intet för närvarande, och Riksdagen pröfvar och besluter derom som
den för godt finner, liksom angående den nu föreliggande frågan.
Den inspektion Konungen under flera år låtit utöfva öfver de en¬
skilda bankerna tror jag har varit till stor nytta och erkännes äfven
från bankstyrelsens sida såsom gagnelig. Jag vill härmed hafva på¬
pekat, hurusom den befattning Kongl. Maj:t utöfvat rörande bank¬
rörelsen i landet ingalunda bör gifva anledning till misstro, att icke
samma inflytande i afseende på riksbanken skulle vara nyttig.
Jag torde längre fram, dä flera anmärkningar i detalj blifvit
gjorda, blifva i tillfälle att på ett mera omfattande sätt behandla
denna fråga.
Friherre Klinckowström: Det är mot några punkter i den
siste talarens anförande, som jag nödgas uppträda med några ord.
Han nämnde bland annat, att de deputerade, som skulle af Konungen
utses såsom delande den administrativa magten med Riksdagens
fullmägtige, stode i precis samma ställning som desse senare i för¬
hållande till Riksdagen, men så är ju icke förhållandet. De tre
fullmägtige, som af regeringen utses, skulle vara dess ombud och
kunde således hvarken förafskedas eller förflyttas af Riksdagen, så¬
som fallet är med dess egna fullmägtige, Indika utan att det minsta
beklaga sig hafva att frånträda sina platser, när Riksdagen så för
godt finner.
Herr statsrådet friherre von Essen nämnde äfven, att så beskaffade
anfall mot riksbanken, som förflutna tider veta nogsamt omtala och
jag i förbigående nämnde, hädanefter icke kunna ega rum. Men
jag frågar: huru vet han det? Ingen vet det, men omöjligt är det
ej — jag säger icke, med den nuvarande regeringen — men, mine
herrar, det beslut, vi gå att fatta, är ju afsedt att gälla för långliga
tider, och det kan komma sådana svårigheter i riket och sådana
regeringar till styret, att man anser berättigadt att tillgripa hvilka
medel som helst för att svara mot ögonblickets nöd och behof.
Äfven nämnde herr statsrådet och finansministern, att om Riksdagen
N:o 30. 8
Onsdagen den 30 April, e. m,
Förslag till begagnar sin grundlagsenliga rätt att högre beskatta de enskilda
ändrad bankernas sedelutgifning, skalle dessa banker derigenom störtas, och
7'2 regerings-^*1* ailsaS' att Riksdagen icke skulle vara så oklok att vilja med-
formen, verka dertill. Långt derifrån! De behöfva ingalunda störtas derför,
(Forts.) att de upphöra med sedelutgifningen; bästa beviset derpå är, att
de s. k. aktiebankerna ofta kunna göra större utdelning till sina
aktieegare än de enskilda bankerna. Hvad hindrar att en sedel-
utgifvande bank förändras till aktiebank? Ingenting, mig veterligen,
och då hafva de en verksamhet, som är fullkomligt lika vinstgif¬
vande som den nuvarande, blott de väl skötas och administreras,
och dertill behöfves icke någon sedelutgifning.
Herr statsrådet nämnde äfven, att, skulle de enskilda bankerna
beröfvas sin sedelutgifningsrätt, skulle möjligen svårigheter och stock-
ningar i affärerna blifva en följd deraf. Men det behöfver ej heller
ske; Riksdagen har ju redan inslagit på en sådan väg i fråga om
riksbanken, då den nemligen fördelat riksbankens affärer öfver allt i
landet genom afdelningskontors upprättande, att man deri har eu
tillräcklig garanti för att riksbanken, då hvarje län fått ett dylikt
afdelningskontor, skall kunna uppfylla alla rimliga anspråk i finan-
sielt och kommersielt hänseende. Jag har i tidningar, som förorda
den kong!., nu föreliggande propositionen, sett uppgifter derom, att
atdelningskontoren drabbats af förlust, men detta är icke heller san¬
ning. Tvärt om, den redogörelse, som statsrevisorerna afgifvit, visa
att kontoren i orterna, der sådana finnas, långt ifrån att drifvas med
förlust, gifvit betydlig vinst; det är svårt för mig att vid min ålder
hafva allt i minnet, men jag tror icke jag säger miste, om jag upp-
gifver, att samtliga atdelningskontoren hatt en nettobehållning år
1889 af omkring 1 million kronor. Således behöfver man icke heller
härutinnan befara några svårigheter för den allmänna rörelsen —
med ett ord sagdt, jag har icke af det yttrande, herr chefen för
finansdepartementet afgifvit, funnit mig i minsta män öfvertygad,
och jag vågar således vidhålla min anhållan om afslag på förelig¬
gande moment af 72 §.
Friherre von Essen, Reinhold: Den siste ärade talaren, som
äfven förut uppträda hcmtade hufvudsakligen sina skäl från den
tiden, då enväldet regerade här, från Carl XII:s och Gustaf IV
Adolfs regeringar; men vi lefva icke nu under envälde, och jag
hemställer, huru vida en jemförelse från den tiden med den nuvarande
kan vara lämplig. Regeringen skulle tillsätta 3, Första Kammaren
3 och Andra Kammaren 3 fullmägtige. Huru skulle regeringen
kunna utöfva ett så förderfligt inflytande, som det är framstäldt?
Det är omöjligt. Men deremot med det nuvarande tillståndet är det
alldeles icke omöjligt, att under upprörda tider Riksdagen kan
komma att så sammansättas, att verklig fara är för handen att hvad
som skett förut kan ske äfven då; man tillgriper bankens medel i
stället för att afhjelpa för handen varande behof genom beskattning.
Beträffande hvad den ärade talaren anförde i afseende på afdel-
ningskontoren, får jag säga, att om afdelningskontoret i Göteborg
lemnat eu million i vinst, är det derför icke sagdt, att hvarje kontor
Onsdagen den 30 April, e. m. 9 N:o 30.
skall lemna lika stor vinst; motsatsen torde vara temligen säker; Förslag till
och jag hemställer till kammaren, huru vida, när oktrojerna för de, ändrad ^
enskilda bankerna snart äro slut, om då icke nya oktrojer bevil-^l reqermqs-
jades, det vore tänkbart, att afdelningskontor skulle kunna öfver allt formen.
ersätta de enskilda bankerna, och om icke då för låntagare i de en- (Forts.)
skilda bankerna skall åstadkommas ett tillstånd, som kan medföra
för näringar och industri i landet stagnation, för att icke säga cn
vådlig krasch, som kan medföra de sorgligaste följder.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och tal¬
mannen, att i afseende på nu förevarande moment endast yrkats,
att detsamma skulle förkastas.
Sedermera gjorde herr grefven och talmannen propositioner,
först derpå att ifrågavarande förslag skulle antagas att hvila till
grundlagsenlig behandling vid en kommande riksdag och vidare på
förkastande af samma förslag, samt förklarade sig finna den förra
propositionen, som upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Friherre Klinckowström begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstnings-
proposition:
Den, som vill, att Kongl. Maj:ts förslag till lydelse åt mom. 2 i
§ 72 regeringsformen skall hvila till grundlagsenlig behandling vid
en kommande riksdag, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, förkastas nämnda förslag.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 82;
Nej — 12.
Mom. 1.
Herr Bergström: Den nu gällande lagen för rikets ständers
bank af den 1 mars 1830 innehåller i 7 § 2 mom. följande bestäm¬
melse: »denna lag må, såsom allmän civillag, ej annorlunda ändras,
än på sätt i regeringsformens 87 § stadgadt är; och ege, i afseende
på verkställigheten, samma kraft och verkan som öfriga gällande
lagar.» Den kongl. propositionen innehåller deremot, att riksbanken
N:o 30.
10
Onsdagen den 30 April, e. m.
Förslag till skall förblifva under Riksdagens garanti och förvaltas enligt särskild
ändrad1 lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt.»
72 reqerinqs- Här förefinnes en ganska väsentlig skilnad emellan omförmälda
formen. i lagen för rikets ständers bank meddelade bestämmelse och den nu
(Forts.) föreslagna grundlagsbestämmelsen. Jag skänker allt erkännande åt de
motiv, som föranledt regeringen att icke vilja belasta högsta dom¬
stolen med granskningen af den blifvande nya banklagen och framtida
förändringar deri, utan spara domstolens dyrbara tid för dess egent¬
liga uppgift, nemligen att i sista instans skipa lag och rätt i landet.
För min del vågar jag dock vidhålla den åsigt, som jag redan vid
remissen af den kong!. propositionen, genom att biträda herr Anner-
stedts då afgifna yttrande, uttalade, nemligen att det vore rättast, att
ifrågavarande lagstiftning komme att behandlas såsom fullt civil¬
rättslig, och att man sålunda icke inskränkte sig till att förklara, att
lagen angående riksbanken skulle stiftas af Konung och Riksdag
gemensamt.
Om jag ser på gällande lag för riksbanken, förekomma i 2 och
3 §§ bestämmelser af rent processuel natur. Rättegångsordning
räknas, enligt 87 § regeringsformen, till civillagstiftningen. Tänker
jag vidare på de bestämmelser, som måste inflyta i den blifvande
lagen, så torde flera af dem vara af rent privat-rättsligt innehåll,
t. ex. den bestämmelsen, att äfven om banken skulle inställa inlösen
af sina sedlar, bör den dock vara pligtig att, i betalning för sina
fordringar, emottaga de icke inlösbara sedlarne. Detta är helt
enkelt eu följd af gällande stadgande om rätt till qvittning af gäld
mot gäld.
Jag hemställer derför, att § måtte erhålla den lydelse, som är
föreslagen af de tvenne reservanterna, som hittills iakttagit tystnad,
men hvilkas talan jag tillåtit mig föra. Lydelsen är denna: »Riks¬
banken förblifver under Riksdagens garanti samt förvaltas enligt
särskild lag, stiftad i den ordning § 87 mom. 1 stadgar.» Jag med-
gifver visserligen, att detta föranleder dertill, att hvarje ändring i
banklagen måste öfverlemnas till högsta domstolens granskning, men
jag är förvissad om, att högsta domstolen alldeles icke inlåter sig
på andra delar af den blifvande banklagen, än sådana, som äro af
privat-rättslig natur, och låter de rent bankreglementariska bestäm¬
melserna passera, utan att vidare fördjupa sig uti dem. Då blir den
tidspillan, som uppkommer för högsta domstolen genom granskningen
af denna banklagstiftning, icke synnerligen stor. Det gäller att om¬
gärda den blifvande nya lagstiftningen med alla möjliga garantier,
och dit hör äfven den, att lagen förklaras vara stiftad i den ordning,
som är påbjuden för civillag.
Mitt yrkande blir således, att det föredragna stycket måtte erhålla
den lydelse, som reservanterna föreslagit.
Herr statsrådet Östergren: Med anledning af det yttrande, som
afgafs utaf lagutskottets ordförande, ber jag, att få fästa uppmärksam¬
heten på, att den af honom omnämnda 1830 års banklag innehåller
endast några få bestämmelser. Jag tror, att hela antalet är 7. Dessa
be stämmelser äro alla af stor vigt, och det fans derför skäl för att
Onsdagen den 30 April, e. m.
11 N:o 00.
i denna lag införa stadgandet i sista §, att lagen icke må ändras Förslag till
annorlunda, än på sätt i regeringsformens 87 § är stadgadt. Den . ändrad
tillärnade banklagen åter innehåller omkring 50 §§, af hvilka d^72 regering s-
flesta innehålla endast reglementariska bestämmelser, som icke hafva formenJ
civillags natur. (Forts.)
Den föregående talaren åberopade ett vid remissen afgifvet
yttrande, deri det heter, att om man kastar en blick på de stadgan¬
de!), som innehållas i senaste bankkomiténs förslag, finner man öfver
allt bestämmelser af civillags natur. Jag har icke inskränkt mig till
att blott kasta en blide på förslaget, utan jag har grundligt genom¬
läst alla paragraferna och jag har verkligen icke kunnat finna flere
än eu, som kan anses vara af civilrättslig natur. Det är den, som
den föregående talaren omnämnde, nemligen 4 §, hvilken rör qvittniugs-
rätt, enär den innehåller, att vid betalning till riksbanken, statsverket
eller riksgäldskontoret riksbankens sedlar alltid utgöra lagligt betal¬
ningsmedel, ändå att de icke af banken med mynt inlösas. Vidare
förekommer en processuel bestämmelse i G §, som konstituerar Svea
hofrätt till lagligt forum, i fall bankens styrelse vägrar att inlösa sina
sedlar. Bestämmelser om forum förekomma emellertid i en mångfald
af Kongl. Magt utan Riksdagens medverkan utfärdade instruktioner
för statens verk och inrättningar, men det har icke någonsin satts i
fråga, att t. ex. instruktionerna för kammarkollegium, kammarrätten
m. fl. verk bort stiftas enligt 87 § regeringsformen, af skäl att de
innehålla bestämmelser om forum för åtal, som anställas emot leda¬
möter och tjensteman i verken. Yrkandet om 87 § regeringsformens
tillämpande på banklagsförslaget i dess helhet med alla dess regle¬
mentariska bestämmelser grundas emellertid icke endast derpå, att
stadgandena i förslaget förmenas vara af civillags natur. Förut
nämnda, vid remissen afgifna yttrande framhåller äfven ett annat,
ännu kraftigare skäl för yrkandet. Det säges nemligen: »att för¬
hållandena lätteligen kunna blifva sådana, att en majoritet inom
Riksdagen skulle, för att undgå stundens svårigheter, vara benägen
att, i stället för att med dryg kostnad för staten afhjelpa iråkad
förlägenhet, kasta denna börda på de enskilde innehafvarne af riks¬
bankens förbindelser. Detta skulle kunna ske på ett mycket enkelt
sätt, genom en ändring i lagen för riksbanken. Man torde icke heller
förutsätta något, som icke möjligen kan komma att i framtiden ega
rum, om man antager att regeringen kan vid ett sådant tillfälle
komma att vara ett troget uttryck af majoriteten inom Riksdagen.»
Det kraftigaste skälet är således farhågan för, att Riksdagens majoritet
och regeringen skulle enas om att göra ett Övergrepp emot bankens
fordringsegare. För min del vill jag icke inlåta mig på någon
granskning af detta politiska skäl, utan jag öfverlemna!' det åt
kammarens eget bedömande. Jag vill blott uttala den tro och den
förhoppning, att en sådan farhåga är ogrundad.
Dä jag talade om beskaffenheten af stadgandena i banklags¬
förslaget och deras förmenta egenskap af civillag, hade jag bort
tillägga, att om det, såsom man påstått, finnes många sådana, be-
höfver man icke derför i förevarande § af grundlagen införa, att
N:o BO.
12
Onsdagen den 30 April, e. m.
Förslag Ull banklagen skall behandlas enligt 87 § regeringsformen, ty det faller
lydelse^ §^U då’ enliSt denna §> utaf siS sjelft.
72formen3S Herr Wieselgren: Efter det yttrande, som vi nyss hört från
(Forts.) statsrådsbänken, kan jag fatta mig mycket kort.
Jag vill endast mot den siste talaren påpeka, att om det, såsom
han ansåg, innebär någon nytta att skicka en lag sådan som denna
till högsta domstolen, och man således skulle hafva något verkligt
gagn deraf, motväges väl detta gagn bra mycket genom det ogagn,
som skulle åstadkommas derigenom, att man än yttermera betungar
högsta domstolen med andra uppgifter än de, som hufvudsakligen
tillhöra densamma, nemligen lagskipning^. Vid jemförelse!- mellan
gagnet och ogagnet häraf, torde den säkerligen icke utfalla till fördel
för det förra alternativet. Jag tror, för min del, att genom påyrkade
åtgärder den stunden skulle komma ändå litet närmare, då man
måste taga i öfvervägande, huru vida högsta domstolen icke måste
förstärkas med en tredje afdelning. Jag tror, att de åtgärder, som
skulle påskynda detta, icke äro lyckliga och böra undvikas. Jag
hörde heller icke den ärade talaren framställa något skäl för sin
uppfattning, att högsta domstolen skulle kunna hafva grundlagsenlig
rätt att utplocka endast vissa punkter af en till dess utlåtande
lemnad lag och deröfver yttra sig. Det skulle möjligen kunna hända,
att högsta domstolen har en annan uppfattning och anser, att, om
det bestämmes att hela lagen skall stiftas i den ordning, som 87 §
regeringsformen bestämmer, det tillhör högsta domstolens åliggande
att taga hand om icke blott vissa delar af utan hela lagen. För
min del anser jag det dessutom vara föga troligt, att högsta domstolen
skulle vara i stånd att bättre taga till vara och skydda de många
enskildes rättsligen grundade intressen, som i förevarande fråga
kunna komma att stå på spel, bättre, säger jag, än Riksdagen.
Riksdagen får väl ändå anses i hufvudsaklig mån representera folkets
sannskyldiga och samfålda intresse, och att Riksdagen skulle vidtaga
åtgärder, som kränkte alla dessa enskildes rätt, har jag, för min
del, svårt att tro.
Jag yrkar bifall till den föredragna punkten.
Herr Bergström: Jag skall icke inlåta mig på de politiska
möjligheter, som af föregående talare blifvit antydda, men det torde
man väl kunna påstå, att vår styrelse blir mer och mer parlamentarisk.
Således kan man mycket väl tänka sig, att en regering kommer att
lyssna till och utföra hvad majoriteten inom Riksdagen anser som
önskvärdt. Jag vill derför helt enkelt uttala den åsigt, att, om
ostridigt är, att den blifvande nya banklagen innehåller, om också
icke mer än en enda, bestämmelse, som är af civillrättslig natur,
bör och får denna lag icke undandragas den granskning i högsta
domstolen, som hvarje civillag skall undergå. Det är ju naturligt,
att ett lagförslag kan innehålla skilda element. Det kan innehålla
privaträttsliga bestämmelser och sådana, som icke äro af denna art.
Då tror jag, att högsta domstolen har den uppfattning, att den icke
13 N:o BO.
Onsdagen den 30 April, e. m.
onödigtvis spiller sin tid på granskningen af de bestämmelser, som Förslag till
icke äro af civilrättslig art. ändrad
Den siste talaren torde kanske icke hafva sig bekant, att till72 regerings-
högsta domstolen rätt ofta remitteras lagförslag, hvilka innehålla icke formen.
endast civilrättsliga och straffrättsliga bestämmelser, utan äfven andra, (Forts.)
men då alltid med anmodan till högsta domstolen att yttra sig endast
öfver de privat- och straffrättsliga bestämmelserna. En sådan remiss
kan ju gifvas åt ifrågavarande banklag. Säkrast och tryggast är,
att så väl i grundlagen som i banklagen uttryckligen stadgas, att
den senare lagen stiftas på samma sätt som civillag, eller enligt
87 § 1 mom. regeringsformen.
Herr Bergius: Af finansministerns yttrande till statsråds¬
protokollet den 28 februari 1890 framgår, att förslaget till ny lag '
för Sveriges riksbank skall undergå granskning i högsta domstolen,
innan proposition angående nya lagen förelägges Riksdagen. De
skiljaktiga meningar, som nu här yppat sig, angå således icke denna
fråga utan den,, huru vida högsta domstolen framdeles måste höras
vid hvarje förändring af lagen. Om utskottets förslag antages, lärer
Kong! Maj:t vara oförhindrad att till högsta domstolens granskning
hänskjuta förändringar i lagen af den beskaffenhet, att högsta dom¬
stolens yttrande deröfver kan anses vara af nöden, men att deremot
icke höra högsta domstolen öfver förändringar i rent reglementariska
bestämmelser. Antages åter reservanternas förslag, måste högsta
domstolens yttrande infordras öfver hvarje förändring i lagen, äfven
om förändringen afser rent reglementariska föreskrifter. För min
del kan jag icke finna detta vara lämpligt. Det är på dessa och
de skäl, som anförts af herr statsrådet och chefen för justitiedeparte¬
mentet, som jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Annerstedt: Då ett yttrande, som af mig afgifvits vid ett
föregående tillfälle, nu blifvit föremål för kritik, torde det tillåtas
mig att med några ord bemöta den första delen af det anförande,
som vi nyss hörde från statsrådsbänken.
Det yttrades, att det påstående, som vid ett föregående tillfälle
af mig framstälts, att ifrågavarande lagförslag skulle innehålla ett
flertal af civilrättsliga bestämmelser, skulle vara origtigt. Jag vill
likväl framhålla, att man torde kunna se denna sak äfven från eu
annan sida än den, från hvilken herr statsrådet och chefen för justitie¬
departementet betraktat den. Om man betänker, att en banksedel
ingenting annat är än ett tryckt och graveradt fordringsbevis, stäldt
på innehafvare^ lydande å ett större eller mindre belopp, torde
deraf framgå, att de närmare bestämmelser, som gifvas för ordnandet
af rättigheten att inom samhället utgifva dessa förbindelser, ingen¬
ting annat äro än delar af civillagen, lika väl som de bestämmelser
i den nuvarande lagstiftningen, hvilka afse den enskildes rätt att
begagna tryckta och graverade förbindelser, äro detta, och den om¬
ständighet, att förevarande förslag säger, att endast riksbanken får
utgifva de förbindelser, som på ett populärt språk kallas »sedlar»,
torde icke förändra naturen af den lag, som nu är i fråga. Derför
N:o BO. 14
Onsdagen den 30 April, e. m.
Förslag till synes från denna synpunkt till en början 3 § 1 mom. i bank
ändrad t0miténs senaste förslag icke kunna vara annat än en civilrättslig
lydelse åt ... , ö
72 HJ06Fiw0S“k6Stä»inill6JS6.
förmen. Vidare yttrades från statsrådsbänken, att 4 och 0 §§ verkligen
(Forts.) innehålla civilrättsliga bestämmelser. Från den synpunkt, som jag
nyss framhållit, tror jag icke man med skäl kan neka att 7, 8 och 9
§§ äfven äro bitar af civillag, stiftade för att riksbanken skall erbjuda
tillräcklig säkerhet för dessa förbindelser. Om man sedermera erinrar
sig, att Riksdagen helt nyligen antagit en civillag angående den
bankrörelse, som må bedrifvas af aktiebolag, hvilken lag noga be¬
stämmer formen och begränsningen för denna rörelse, föreställer jag
mig, att analogien tydligt talar derför, att likartade bestämmelser i
fråga om riksbanken äfven äro af civillags natur. Detta bemöttes
från statsrådsbänken med det skäl, att riksbanken skulle vara ett
embetsverk, och lika väl som i fråga om kammarrätten dess in¬
struktion innehåller bestämmelser, som icke tillhöra civillagen, skulle
i afseende på riksbanken gifvas sådana bestämmelser, hvilka icke
äro af civillags natur. Skilnaden emellan ett embetsverk och riks¬
banken synes dock påtaglig. Den senare är icke något annat än en
inrättning för att drifva en rörelse för statens räkning, och de gränser
för rörelsen och den form, denna inrättning vid rörelsens bedrifvande
bör vara underkastad, äro af civillags natur lika väl som de former,
hvilka äro föreskrifna för aktiebolag, hvilka drifva bankrörelse. Af
detta följer, att grundbestämmelserna i de följande kapitlen äfven
med skäl torde kunna sägas tillhöra civillagens område.
På dessa skäl synas enligt mitt förmenande de af mig vid ett
föregående tillfälle afgifna yttrandena låta sig väl försvara.
Herr statsrådet Östergren: Jag har af den siste ärade talaren
fått upplysning om några flere paragrafer i banklagen, som skulle
innehålla civilrättsliga bestämmelser. Han räknade i sådant afseende
upp 1, 3, 4, 7 och 8 §§. Hvad nu 1 §, 3 § och största delen af 4
§ beträffar, så vill jag erinra, att dessa hafva mycket större helgd
än civillag, ty de äro rena afskrifter ur regeringsformen. Hvad åter
7 och 8 §§ vidkommer, så kan jag icke medgifva, att deri för riks¬
banken gifna konstitutiva bestämmelser äro af civillags natur. —
Jag upprepar hvad jag antydde, förra gången jag hade ordet, att
om det än kan visas att flere paragrafer i banklagen än den 4:de
äro af civillags natur, så behöfva ändock icke de ifrågavarande
orden införas i 72 § regeringsformen, ty då gör ju 87 § regerings¬
formen till fyllest.
Herr Alin: Jag skulle efter hvad här i sjelfva saken blifvit
anfördt kunna afstå från att yttra mig, men då jag antecknat mig
såsom reservant, så ber jag att få upplysa hvarför jag icke begärde
ordet genast. Jag antog att utsigterna för att den kong], propositionen
skulle vinna Riksdagens bifall kanske äro något tvifvelaktiga, att
döma af den af åtta ledamöter af Andra Kammaren afgifna reserva¬
tionen mot utskottets tillstyrkande af den kong], propositionen, och
jag ville icke genom att framställa något yrkande splittra meningarna
Onsdagen den 30 April, e. m. 15 N:o SO.
bland dem, som äro för den kongl. propositionens antagande, då Förslag till
ett dylikt antagande i allt fall komrne att medföra högst väsentliga, ändrad
fördelar i jemförelse med de nuvarande förhållandena. DS nu emel-^g tegeHngs-
lertid yrkande framstälts om bifall till den reservation, som jag tagit formen.
mig fribeten afgifva, ber jag att få helt kort säga, att jag har velat (Forts.)
uttala den mening, reservationen innehåller, hufvudsakligen på de
skäl, som vid remissen af den kongl. propositionen anfördes af herr
Annerstedt. Jag delar hans åsigt derom att, då här skall komma att
finnas dels ett reglemente, dels en lag för riksbanken, så borde det
icke komma i fråga att i sjelfva lagen intaga andra reglementariska
bestämmelser än sådana, som stå i sådant sammanhang med de civil¬
rättsliga bestämmelserna, att en pröfning af förslag till ändring i de
förra bör ske på samma sätt som pröfningen af förslag till ändring
i de senare. Jag anser vidare, att de tider väl kunna komma, då de poli¬
tiska partiförhållandena och förhållandet mellan regering och Riksdag
kunna blifva sådana, att man allt för väl kan behöfva det skydd mot
i partisyfte gjorda ändringar i banklagen, som ligger i ett yttrande,
afgifvet af en så oveldig korporation och med ett sådant anseende
för insigt och skarpsinne som högsta domstolen. En dylik garanti
anser jag mer än väl uppväga de farhågor, som yttrats i afseende
på det ökade arbete, som detta skulle medföra för högsta domstolen.
Jag instämmer i herr Bergströms yrkande.
Herr Un g er, Magnus: Jag tror icke att den kan vara rigtig
den slutledning, som herr Annerstedt gjort, då han påstått att alla
föreskrifter, som röra riksbanken, måste vara af civillags natur, der¬
för att banken står i ett sorts skuldförhållande till alla, som inne¬
hafva bankens sedlar, och jag tror också derför, att det med fullt
skäl kan sägas, att åtskilliga af de stadganden, som finnas i bank¬
lagen, icke äro af civillags natur. Aro de af civillags natur, så
kommer också högsta domstolens utlåtande naturligen att infordras
rörande dessa frågor, innan de hänskjutas till Riksdagen; men att
föreskrifva att äfven reglementariska föreskrifter, som förekomma i
banklagen, skulle remitteras till högsta domstolens utlåtande, det
vore ju att göra en undantagslagstiftning i fråga om denna lag
och att än ytterligare chargera högsta domstolen med utlåtanden i
ämnen, hvarom den förut icke behöft yttra sig och som jemväl ligga
utom högsta domstolens egentliga verkningskrets. Ordföranden i lag¬
utskottet har medgifvit, att då till högsta domstolen remitteras lag¬
förslag af blandad natur, behöfver högsta domstolen endast yttra sig
om hvad, som är af civillags natur. Hvarför skall man då, om man
vill ändra vissa bestämmelser i banklagen, behöfva hänvisa till högsta
domstolen hvad som icke är af civillags natur?
Jag underskattar visst icke högsta domstolen, utan förstår mycket
väl att högt skatta den vakna kritik, den utöfvar i fråga om lag¬
stiftningen, men jag vill icke derför, att den skall betungas med
saker, som icke hör den till.
Beträffande den garanti, som skulle under politiskt upprörda
tider ligga deruti, att högsta domstolens utlåtande infordrades, så
lärer högsta domstolens utlåtande, huru väl det än må vara moti-
N:o 80. 16
Onsdagen den 30 April, e. m.
Förslag till veradt, icke kunna under sådana tider göra sig väl gällande, hvadan
ändrad icke heller denna förespeglade garanti kan innefatta något skäl att
io affordra (i0ras(-0jeil ,jess yttrande angående reglementariska
formen, föreskrifter for riksbanken.
(Forts.) Vid sådant förhållande och på de af justitieministern anförda
skäl yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Herr Bergius: Det fäldes af en talare ett yttrande, som stälde
frågan på en helt annan ståndpunkt, än den egentligen från början
haft. Han talade om att man icke skulle i banklagen intaga andra
än sådana bestämmelser, som äro af civillags natur. De andra be¬
stämmelserna skulle tagas in i bankoreglementet. Hvad blefve följden
deraf? Jo, följden blir att sjelfva banklagen, som skulle stiftas af
Konung och Riksdag gemensamt och underkastas högsta domstolens
utlåtande, blott komme att innehålla några få stadganden, medan
öfriga stadganden komme att införas i bankoreglementet, hvaröfver
Riksdagen ensam egde rätt att besluta och hvilket vore underkastadt
gemensam votering. Vill man hafva saken ordnad på detta sätt,
hvilket jag för min del icke anser vara lämpligt, så torde det vara
skäl att bifalla reservanternas förslag.
Herr Wieselgren: Jag skall endast be att, i fråga om det
inkast herr Bergström gjorde mot mig, få anföra ett faktiskt exempel.
Innan Kong!. Maj:t framlägger lag om vilkoren för försäljning af
bränvin för Riksdagen, så inhemtar Kongl. Maj:t högsta domstolens
yttrande öfver de paragrafer i lagen, som innehålla straffbestämmelser.
Om man nu i grundlagen stadgade, att bränvinsförsäljningslagen
stiftas i den ordning, 87 § 1 mom. regeringsformen bestämde, då
frågar jag: hade då högsta domstolen rättighet att gå förbi alla
öfriga paragrafer och endast hålla sig till dem, i hvilka straff¬
bestämmelser ingå, eller måste den icke då gå igenom lagens alla
paragrafer? Det är enligt min uppfattning samma förhållande, som
skulle inträffa i detta fall.
Herr Bergström: Herr justitieministern argumenterade på
följande sätt: innehåller den nya banklagen civilrättsliga bestäm¬
melser, så följer deraf ipso facto, att dessa skola behandlas i den
ordning, som 87 § regeringsformen bestämmer; således behöfves det
icke uttryckligen sägas här i grundlagsstadgandet, att banklagen
skall stiftas i den ordning 87 § regeringsformen bestämmer. Men
vid sådan argumentation borde man konseqvent komma till den slut¬
satsen, att det icke heller behöfver sägas, att banklagen skall stiftas
af Konung och Riksdag gemensamt. I vanliga civillagar utsätter
man ju icke, att de skola stiftas af Konung och Riksdag gemensamt,
utan det följer af sjelfva ämnets natur. Men just derför att ifråga¬
varande lag är af en så tvifvelaktig natur, att man icke kan ena sig
om, huru vida densamma bör betraktas såsom civilrättslig eller icke,
just derför är det af vigt, att det tydligt och skarpt utsäges, huru
den skall behandlas. Jag kan icke föreställa mig annat, än att det
skall bereda trygghet och garanti för banklagstiftningen och icke
Onsdagen den 30 April, e. m. 17 >;o 30.
spilla mycken tid för högsta domstolen, om banklagen behandlas i Förslag till
den ordning, 87 § 1 mom. regeringsformen stadgar. ändrad
Jag tillstår, att jag icke känt mig öfvertygad af de skäl, som
anförts mot min åsigt, allra minst af dem, som af herr Wieselgren formen
.‘mdragits. (Fort9.)
Herr Alin: Med anledning af hvad utskottets ärade ordförande
nyss anförde, ber jag att få anmärka, att han missuppfattat mitt
förra yttrande. Jag yttrade ej, att endast rent civilrättsliga bestäm¬
melser skulle intagas i banklagen, utan att endast sådana reglemen-
tariska bestämmelser der borde införas, som stode i sådant samman¬
hang med de rent civilrättsliga, att vid pröfningen af förslag till
ändring i de förra samma förfaringssätt borde iakttagas som vid
pröfningen af förslag till ändring i de senare.
Friherre von Essen, Reinhold: Med all den vördnad, jag af
gammalt har för ordföranden i lagutskottet, så kan jag likväl icke
fatta hans tankegång i detta fall. Här står: »Riksbanken förblifver
under Riksdagens garanti samt förvaltas enligt särskild lag, stiftad
af Konung och Riksdag gemensamt». I den lag, som rörer bankens
förvaltning, komma nu delar att inflyta, bvilka äro af civillags natur
jemte de delar, som icke äro af civillags natur. Jag finner det all¬
deles uppenbart, att hvad som är af civillags natur kommer att
underkastas högsta domstolens pröfning och att hvad som icke är af
civillags natur icke kommer att hänskjutas till högsta domstolens
utlåtande.
* _Jag finner icke något, som motsäger denna tolkning, och anhåller
derför om bifall till det föredragna momentet.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att derunder yrkats: l:o) att Kongl. Maj:ts
förslag till lydelse af nu förevarande moment skulle antagas att
hvila till grundlagsenlig behandling vid en kommande riksdag, och
2:o) af herr Bergström, att kammaren skulle antaga det i herrar
Alins och Behms reservation framstälda förslag till ifrågavarande
moments lydelse att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.
Härefter gjorde herr grefven och talmannen propositioner i en¬
lighet med dessa yrkanden samt förklarade sig anse propositionen
på godkännande af det under bo) här ofvan omförmälda yrkande
vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Bergström begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition afföljande lydelse:
Den, som vill, att Kong!. Maj:ts förslag till lydelse af mom 1
i § 72 regeringsformen skall hvila till grundlagsenlig behandling vid
en kommande riksdag, röstar
Ja;
Första Kammarens Frat. 1890. N:o 30.
2
N:o 30.
18
Onsdagen den 30 April, e. m.
Förslag till Den, det ej vill, röstar
ändrad
lydelse af § N •.
72 regerings- J >
formen,
(Forts.) Vinner Nej, antager kammaren det i herrar Alins och Behms
reservation framstälda förslag till ifrågavarande moments lydelse att
hvila till vidare grundlagsenlig behandling.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—63;
Nej—33.
Mom. 3.
Antogs lätt hvila till grundlagsenlig behandling vid en kom¬
mande riksdag.
Herr Bergius: Jag hemställer, att de följande paragraferna icke
måtte uppläsas, så vida icke af någon ledamot sådant särskildt yrkas.
På gjord proposition biföll kammaren denna hemställan.
Öfriga delar af Kongl. Maj.ts förslag.
Antogos att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.
Utskottets hemställan i förevarande punkt.
Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.
2 punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande banko¬
utskottets den 23 och 26 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 13,
i anledning af väckta motioner om inrättande af ytterligare afdelnings-
kontor af riksbanken.
Ifrågasatt 1 punkten,
inrättande af
ett riks- Herr Nordenfelt: Mot bankoutskottets hemställan i denna
hankens af- förgta punkt bär jag reserverat mig och får nu, herr grefve och
kontor i talman, yrka afslag å så väl utskottets förslag som ifrågavarande
Eemösand. motion. Lika med 1889 års bankkomité anser jag väl att riksbanken,
då den blir ensam sedelutgifvande inom riket, bör beredas tillfälle
19 N:o SO.
Onsdagen den 30 April, e. m.
att genom afdelningskontor i orterna, hufvudsakligast i residens- Ifrågasatt
städerna, mera omedelbart än nu sker sprida bytesmedlet, banksedeln inrättande af
och upptaga den rörelse, som för riksbanken såsom centralbank kan h nks'f
vara lämplig, äfvensom medverka till det önskemål, som man gerna delnings-'
vill se uppnådt, att nemligen inom landet kunna åstadkomma ett kontor i
qvittningsförfarande genom ett utveckladt checksystem, men detta Hemvand.
gör jag allenast under den förutsättning, att riksbanken blir ensam (Forts.)
sedelutgifvande bank, ty så länge så icke är förhållandet, anser jag
att man med den största varsamhet bör fortgå på den väg, Riksdagen
inslagit, att utvidga riksbankens verksamhet genom att inrätta afdel¬
ningskontor i orterna.
1889 års bankkomité har såsom bekant i 10 § åt’ lagen för
Sveriges riksbank föreslagit att af banken afdelningskontor skulle
finnas inom hvarje län utom Stockholms, och komitén har såsom
motiv härför anfört några meningar, som jag skall tillåta mig upp¬
läsa. De stå på sidd. 83—84 i betänkandet:
»Ett inom Riksdagen ofta återkommande önskningsmål har varit
inrättandet i landsorten af nya afdelningskontor af riksbanken. Mot
ett mera vidsträckt tillmötesgående af detta önskningsmål hafva full-
mägtige i riksbanken uttalat betänkligheter under framhållande deraf,
att, då en mängd enskilda bankinstitut ännu åtnjöte en vidsträckt
sedelutgifningsrätt utan motsvarande skyldighet att hålla kassatill¬
gångar samt öfverbjöde riksbanken i fråga om räntegodtgörelse för
upplånade medel, riksbanken icke kunde uppehålla en vidsträckt
rörelse med en mängd afdelningskontor genom anlitande af egna
sedlar eller upplånade kapital, utan måste bestrida den genom sina
egna fonder. Huru betydande än dessa vore, kunde de dock icke
förslå tdl äfven afdelningskontorens rörelse, i synnerhet om dessa,
såsom hittills i regel skett, hvart och ett på sin ort, uppträdde såsom
sjelfständiga förlagsgifvare åt handeln och näringarna. Ett sådant
system skulle leda till riksbankens söndersplittrande i eu mängd små
banker och derjemte hindra riksbanken dels att bereda allmänheten
de lättnader i penningerörelsen, som endast en stor och kraftig bank
kunde gifva, dels ock att i tider af trångmål upprätthålla myntvärdet
och på samma gång lemna affärslifvet ett välbehöfligt stöd.
Allt detta ställer sig i väsentlig mån annorlunda, om riksbanken
ensam erhåller sedelutgifningsrätten i landet. Riksbanken kan då
med sina sedlar uppehålla afdelningskontorens rörelse, på samma
gång denna rörelse, likasom riksbankens hela verksamhet, inskränkes
till vissa för en sedelbank mera passande områden. Afdelnings-
kontoren blifva då spridare af det allmänna rörelsemedlet eller riks¬
bankens sedlar och kunna dermed förse handeln och näringarna på
billiga vilkor. I sådant fall bör det ock vara riksbankens pligt att
inrätta dylika afdelningskontor, och denna skyldighet har komitén
ansett böra finna sitt uttryck i sjelfva lagen. Derför har här före¬
slagits en bestämmelse, att ett sådant kontor skall finnas inom hvarje
län utom 8tockholms. För detta senare torde nemligen närheten till
hufvud.kontoret göra hvarje afdelningskontor öfverflödigt. På samma
gång innebär det föreslagna lagbudet en trygghet derför, att hvarje
län blifver tillgodosedt, hvilket äfven ur statsförvaltningens synpunkt
N:o 30. 20 Onsdagen den 30 April, e, m.
Ifrågasatt eger sin betydelse. Denna föreskrift är ock pakallad deraf, att
inrättande a/taMka afdelningskontor äro en förutsättning för att riksbanken skall
hnlilJnta-r kunna bereda affärsverk^ den så högeligen eftersträvansvärda för-
delnings- delen af ett utbildadt checksystem och qvittningsförfarande, hvartill
kontor i i öfrigt bestämmelsen i 17 § af förslaget, att riksbanken ej må taga
Eernösand. afgift ftjr förande af giroräkning, syftar.»
(Forts.) Bankoutskottet har af detta bankkomiténs betänkande icke upp¬
tagit mer än att, då riksbanken blir ensam sedelutgifvande, deraf
skulle följa, att ett afdelningskontor skulle i hvarje län inrättas, och,
då riksbanken för närvarande endast har nio sådana kontor, skulle
följaktligen, då länens antal är 24, ett kontor behöfva inrättas hvarje
är, om man skall hinna få alla afdelningskontoren inrättade inom
den tid, som i bankkomiténs förslag är angifven, eller år 1903, eller
eventuelt någon annan senare tidpunkt, i fäll förslagets genomförande
skulle uppskjutas. Jag ber härvid få anföra, att det naturligen icke
kommer att möta synnerliga svårigheter för bankofullmägtige att,
sedan i lag detta antal afdelningskontor blifvit faststäldt och sedan,
som jag antager, Riksdagen i tid närmare bestämt orterna, der
kontoren skola ligga, inrätta till och med två afdelningskontor hvarje
är. Jag kan derför icke godkänna detta skäl för att nu inrätta
afdelningskontor af riksbanken.
Utskottet har vidare på sid. 5 omförmält såsom en anmärkning
mot den uppgiften att icke mera än ett kontor inrättats hvartannat
är, att sådana kontor inrättats 1880 och 1881, två år efter hvarandra,
utan synnerliga svårigheter. Men utskottet har underlåtit att om¬
nämna att derefter gick en period af fyra år, innan nästa afdelnings¬
kontor inrättades, 1885. Derefter inrättades ett 1887 och det sista
1889. Uppgiften, att på de sista tio åren ett kontor inrättats hvart
annat år, är således hufvudsakligen rigtigt.
Mot den för det nya kontoret föreslagna platsen har jag ingen¬
ting att anmärka. Jag har till och med inom utskottet förklarat, att
jag kunde vara med om att redan nu besluta ett afdelningskontor i
Hernösand under vilkor att utskottets majoritet ville förändra klämmen
i sitt betänkande så, att kontoret skulle inrättas först under år 1891
i stället för 1890. Jag skulle dermed vunnit att, då jag anser
kontorens inrättande icke böra följa för tätt på hvarandra, jag
skulle kunnat använda skälet af kontorets inrättande under 1891
mot inrättande samma år af ett nytt kontor, om så blifvit ifrågasatt.
Men dessutom skulle en annan sak vinnas, om det blefve plägsed
att, då Riksdagen beslöte inrättande af nya afdelningskontor af riks¬
banken, man icke bestämmer att det skall ske samma år, beslutet
fattas, utan ett år senare. Förhållandet är att, när Riksdagen beslutit
ett afdelningskontors inrättande, detta beslut ju i regeln icke kommer
officiel! till bankofullmägtiges kännedom förrän vid riksdagens slut,
Fullmägtige skola då under den korta sommaren, då de äro syssel¬
satte med inspektionsresor och flere bland dem begagna sin semester,
sysselsätta sig med anordningarna för det nya kontoret. Dessa kontor
inrättas ju nu mera i smärre städer, der det icke alltid är så lätt
att finna lämplig lokal, och äfven om en sådan skulle snart finnas,
kan den icke utan vidare användas, utan måste förändras, om icke
Onsdagen den 30 April, e. m.
21 N:o 30.
för annat, så för att skaffa fullt tillräckligt skyddande kassakvalf. Ifrågasatt
Detta allt måste ske på den korta tiden, och dertill kommer att det inrättande af
icke alltid är så lätt att finna lämpliga personer att sköta kontoret, bukens a/-
Utan att vilja härmed säga att bankofullmägtige hittills misslyckats delnings-
i sina anordningar i detta afseende, så anser jag det dock vara kontor i
påtagligt, att det vore mera säkerhet för att kontoren blefve väl Hemösand.
inrättade och lämpliga personer blefve valde till kontorens skötsel, (FortsJ
om kontoren icke inrättades redan samma år som Riksdagen fattat
beslut i ämnet.
Jag vill emellertid icke nu göra något yrkande i denna rigtning
utan vidhåller yrkandet om afslag på utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och
talmannen, att i afseende på förevarande punkt endast yrkats, att
utskottets hemställan skulle afslås.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält och vidare på afslag derå; och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
2 punkten.
• Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 25 och 26 innevarande april Angående
bordlagda utlåtande n:o 46, i anledning af väckta motioner angåendQväghallnings-
väghållningsbesvärets utgörande på landet. utgörande
på landet.
Herr Sjöcrona: När Riksdagen aflåter en skrifvelse till Kongl.
Maj:t inträffar, åtminstone vanligen, något af följande fall: antingen
föreligger en alldeles ny fråga af beskaffenhet att deri bör tillväga-
bringas en utredning, som Riksdagen för sin del icke kan åstad¬
komma, och hvarom den vänder sig till Kongl. Maj:t, eller också har
Riksdagen beslutit att uttala sig för en lagförändring, men tilltror
sig icke att formulera densamma utan vänder sig derom till Kongl.
Maj:t, eller ock vill Riksdagen uttala sin önskan i ett sådant ämne,
som utgör föremål för Konungens ekonomiska eller administrativa
lagstiftningsrätt, och hvaruti Riksdagen blott har rätt att uttala före¬
ställningar och önskningar. I alla dessa fall är det ju fullkomligt i
sin ordning att Riksdagen aflåter skrivelser. Men när en fråga under
femtio års tid stått på dagordningen och Riksdagen flerfaldiga gånger
förut aflåtit skrivelser i densamma, när den varit föremål för lång¬
variga komitéarbeten och för en Kongl. proposition samt blifvit så
nyligen som sistlidet år behandlad inom Riksdagen, då synes mig,
som om Riksdagen skulle vara skyldig att, om den aflåter en skrif¬
velse och begär ett nytt förslag i ämnet, bestämdt och fullständigt
angifva sådana af Riksdagen antagna grunder, att det bliver möjligt
för Kongl. Maj:t att framlägga förslag med utsigt att också få det
NSO 80. 22 Onsdagen den 30 April, e. m.
Angående af Riksdagen godkändt. I annat fall äfventyra- man att få börja om
Väbesvät-etsS'^en samma Procedur, som vi redan haft, med betydligt arbete och
utgörande sl°ra kostnader men utan resultat. Utskottet har emellertid i sitt
på landet, utlåtande medgifvit, att för närvarande »näppeligen någon utsigt före-
(Forts.) finnes, det man redan nu skulle kunna i anledning af de förelig¬
gande motionerna enas om ett bestämdt uttalande rörande de grunder,
på hvilka lagstiftningen i ämnet bör byggas.» »Men», säger utskottet,
»då frågan onekligen krafvel- en lösning, som icke kan alltför länge
uppskjutas, lärer det icke vara olämpligt att Riksdagen för Kongl.
Maj:t tillkännagifver sin önskan i detta afseende och dervid fram¬
håller åtminstone några af de omständigheter, hvilka vid utarbetande
af förslag i ämnet böra företrädesvis tagas i betraktande.» Detta
synes mig dock öfverflödigt, ty nog vet Kongl. Maj:t och hans råd¬
gifvare, hvilka omständigheter företrädesvis böra tagas i betraktande
i en fråga, som uti femtio år utgjort föremål för behandling.
Se vi nu på klämmen, hvartill utskottet kommit, så innehåller
den egentligen alls ingenting, som kan vara till ledning för Kongl.
Magt, annat än det, att utskottet tyckes önska och förutsätta att
vägunderhållet in natura kommer att utgöras af den i mantal satta
jorden, och deremot har jag för min del icke något att invända.
Men allt det andra är affattadt i högst sväfvande ordalag. Kongl.
Maj:t skall verkställa utredning »dels i hvad mån bidrag till väghållet
må lemnas af andra beskattningsföremål för att bereda erforderlig
lindring i väghållningstungan, dels ock, huru vida och i hvad ut¬
sträckning bidrag i omförmälda hänseende må kunna lemnas från
statsverket och af landstingsmedel, samt derefter för riksdagen fram¬
lägga förnyadt förslag till lag i ämnet.»
Men detta innehåller ju alla möjliga uppslag till meningsskilj¬
aktigheter, när frågan en gång förekommer. Det finnes ej med ett
ord antydt huru eller på hvad sätt bidraget skall utgå, huru mycken
lindring man åsyftar, huru våghållningsbesväret skall uppskattas
o. s. v. Således saknar Kongl. Maj:t totalt ledning för hvad Riks¬
dagen vill i detta afseende samt huru fördelningen mellan de olika
beskattningsföremålen skall ega rum. Vi veta från förra riksdagen
att så stora meningsskiljaktigheter då förekommo just härom, att
någon enighet ej kunde åstadkommas. För min del kan jag således
ingalunda vara med om att rösta för en sådan skrifvelse, som
utskottets majoritet har föreslagit. Då tre utskottsledamöter från
denna kammare, herrar grefve Klingspor, Lundin och von Baum-
garten, enat sig om en reservation, och jag tager för gifvet att de
komma att yrka bifall densamma, skall jag tillåta mig att yttra mig
något om det deri framstälda skrifvelseförslag.
Dervid ber jag då först att få erinra, att här ej uttryckligen
uttalas, hvad som möjligen varit reservanternas mening, att städernas
vägunderhållsbesvär helt och hållet undantages från denna lagstift¬
ningsfråga, hvilket dock är af synnerlig vigt.
Vidare innehåller punkten a), i öfverensstämmelse med utskottets
förslag, »att all den jord, som nu utgör väghållningsbesväret, tills
vidare efter samma grunder som hittills må utgöra detsamma in
natura». Jag har nyss sagt, att jag i hufvudsak deremot icke har
Onsdagen den 30 April, e. m. 23 JOo 30.
någonting att erinra. Men i punkten c) förekommer »att de väg- Angående
hållningsskyldige erhålla en årlig lindring af 40 procent af det
lunda uppskattade värdet, hvartill statsverket och landstingen bidraga ^görande
med 20 procent hvardera.» Jag får bekänna, att det bjuder mig pålandet.
mycket emot, att de, som hafva ett onus att draga, skola såsom (Forts.)
lindring deraf erhålla kontanta penningar. Jag föreställer mig, att
sådant skulle kunna komma att leda till ganska betänkliga konse-
qvenser och förvecklingar. Skall emellertid nu ett sådant bidrag
utgå, så är det åtminstone af yttersta vigt att mycket noggrant
bestämma, på hvad sätt detta onus skall till sitt värde uppskattas
för att derefter bestämma en lindring deruti. Derom säges i punkten
b) »att väghållningsbesvärets verkliga värde uppskattas länsvis af
en för detta ändamål inom hvarje län tillsatt särskild nämnd». Det,
är ungefär detsamma, som föreslogs i Kongl. Maj:ts proposition i fjol,
men då var det endast fråga om att bestämma väghållningsbesvärets
värde för att derefter komma till den summa, som man skulle debitera
ut på de andra beskattningsföremålen. Här är fråga om något annat,
nendigen att komma till en summa, som skall läggas till grund för
hvad man skall betala till de vägunderhållsskyldige, och det är
eu mycket väsentlig skilnad häruti.
Jag föreställer mig således, att den uppskattning, som bär ifråga-
sättes, är af eu vida mera grannlaga och på de privata intressena
ingripande natur, än den som föreslogs sistlidna år, och det lär väl
knappt gå an att låta en nämnd af exempelvis tre personer få göra
en dylik uppskattning utan att den får öfverklagas. Dessutom ber
jag få fästa uppmärksamheten på att, när man skulle uppskatta såsom
det i fjol föreslogs, var det endast för att komma till en summa för
ett helt väghållningsdistrikt. Här deremot skall hvarje liten vägbit
uppskattas till sitt värde, och enligt upplysningar, som meddelades i
det särskilda utskottet i fjol, finnas väglotter knappt mer än en aln
långa. Till hvad belopp skall väl dessa små vägbitars underhåll
uppskattas? Kanske icke till en krona en gång, och sedan skulle
40 procent deraf genom kronobetjeningen utdelas till de väghållnings-
skyldige.
Skulle värderingen på något sätt komma att underställas
landstingens pröfning, kan man deri se eu fara, att detta skulle
komma att utöfva ett menligt inflytande vid val till landstingsman,
så att man skulle välja personer med hänsyn till deras beredvillighet
att godkänna en hög uppskattning, ja, kanske så hög, att de 40
procenten möjligen motsvarade kostnaden för hela väghållningsbesväret.
Jag är således icke utan ganska allvarliga betänkligheter mot
reservanternas förslag och anser det alldeles för ofullständigt för att
läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Men skall det nödvändigt
skrifvas, så föredrager jag likväl obetingadt reservanternas förslag
framför utskottets.
På grund af hvad jag nu anfört och då Riksdagen ej har någon
anledning att redan nu påminna Kongl. Maj:t om detta ärende, helst
Riksdagen ej lär hafva kunnat vänta att redan i år få emotse ett
nytt förslag derutinnan, tillåter jag mig yrka afslag på såväl utskottets
som reservanternas förslag.
N:0 30. 24 Onsdagen den 30 April, e. m.
Angående Grefve Klingspor: Jag har reserverat mig mot den af utskottet
VbesväretsS’föreslaSlia skrifvelsen derför, att jag ansåg densamma allt för otydlig.
utgörande ^en uttrycker, såsom den föregående ärade talaren nämnde" icke
på landet, någon bestämd tanke, något som jag äfven anser så mycket mera
(Forts.) nödvändigt, som Kongl. Maj:ts förslag i samma ämne vid sistlidne
riksdag blef förkastadt. Då torde det väl ock vara med vår pligt
förenligt att nu säga bestämdt ifrån, på hvilken grund vi önska få
frågan löst, i annat fall kunna vi icke begära att Kong], Maj:t skall
fästa afseende vid en sådan skrifvelse.
Jag stöder icke min reservation på något i min egen hjerna
upprunnet hugskott, utan jag grundar den på uttalanden från fram¬
stående män vid förra årets debatt i detta ämne samt på en af de
motioner, som afgifvits till denna Riksdag i vägfrågan. Vid den
diskussion, som då förekom, anfördes nemligen såsom det vigtigaste
skälet mot Kongl. Maj:ts förslag, att industrien blefve så hardt be¬
tungad utan att jorden finge någon direkt nämnvärd lindring, samt
att vägdelningar blefve nödvändiga, hvilka först och främst upptaga
en ganska lång tid, såsom exempelvis förhållandet varit i vissa härad,
der de pågått i nära femtio år och ännu ej äro aMutade, samt dess¬
utom kosta statsverket betydliga summor utan att göra någon nämn¬
värd nytta. Allmänt tycktes man dock vara ense om att jorden ej,
såsom hittills, ensam bör bära den tunga bördan, utan att andra be-
skattningsföremål äfven borde bidraga, men något bestämdt uttalande
angående sättet för dessa andras deltagande kunde man ej få fram
ur den då förda diskussionen. Blott i det fallet tycktes enighet råda,
att hemmanen borde utgöra sjelfva väghållningsbesväret in natura.
Den fråga, vi hafva att lösa, är ju således den, efter hvad grund
andra beskattningsföremål skola bidraga och på hvad sätt de penninge-
bidrag skola fördelas, hvilka dessa komma att tillskjuta.
Då ber jag att få fästa uppmärksamheten på de olika slag af
vägar, som här egentligen ifrågakomma. De äro de stora lands¬
vägarna och häradsvägarna. Om de förra kan det sägas att de äro
ett statsändamål, hvarför också staten bör i någon mån bidraga till
deras underhåll; hvad de senare, eller häradsvägarne, beträffar, kan
man kalla dem för ett provinsändamål, och derför bör den korpo¬
ration, som representerar länet, nemligen landstinget, till någon del
kontribuera till dessa vägars underhåll.
Vid bestämmande af denna lindring i vägunderhållet bör tillses,
att man går så varligt som möjligt till väga, ty det gäller här att
kasta en börda från en person till en annan. Jag har derför tänkt
mig, att statsverket endast med 20 procent skulle bidraga till det
belopp, hvartill en särskild nämnd kan värdera detta onus. Detta
skulle då utgöra en bestämd lindring för de väghållningsskyldige.
Derjemte skulle från landstingsskatten utgå äfven 20 procent, hvilka
20 procent utgöra icke blott i någon mån lindring för sjelfva jorden,
utan äfven tjena till att reglera bördan emellan de högt och lågt
taxerade hemmanen.
Med anledning af hvad den föregående ärade talaren ytt¬
rade om städerna vill jag nämna, att jag icke har tänkt mig" att
städerna skulle deltaga i den landstingsskatt, som skulle utdebiteras
25 N:o 30.
Onsdagen den 30 April, e. m.
för vägunderhållsbesväret, utan endast fastigheter på landet och in- Angående
konistbevillningen, denna senare till hälften mot fastighetsbevillningen,^7*^”*”?8'
så att, om landstingsskatten blir 2 öre för fastighet, så blir den 1 öre åtgörande
för dem, som skatta för inkomst. pa landet.
Den föregående talaren nämnde, att denna uppskattning skulle (Forts.)
blifva så oviss och svår att verkställa. Det bör den väl icke kunna
blifva, om Konungens befallningshafvande och landstingen utse dugliga
och lämpliga personer till denna uppskattning, hvilken man sedan
kan öfverklaga, derest man ej skulle anse densamma vigtig.
På så sätt skulle man kunna undvika ny vägdelning, hvilken
både är tidsödande och kostsam, och genom en ganska enkel åtgärd
få detta onus i någon mån fördeladt äfven på andra beskattnings-
föremål. Att nu ingå i frågans alla detaljer anser jag icke lämpligt
här i kammaren, utan vi öfverlemna naturligtvis åt Kongl. Magt att
utreda saken för att, som vi hoppas, derpå framkomma med detal-
jeradt förslag i ärendet.
På dessa af mig nu i korthet anförda grunder anhåller jag om
bifall till min reservation.
Herr Hasselrot: På sätt den förste ärade talaren anfört kan
det synas både såsom mindre behöfligt och kanske mindre lämpligt
att till Kongl. Magt aflåta skrifvelse i ett ämne, hvilket så nyligen
som vid förra riksdagen varit föremål för beslut, och i hvilken fråga
man med allt skäl har att förvänta nytt förslag från Kongl. Maj:t.
Anledningen till att man det oaktadt skulle kunna vilja aflåta
skrifvelse kan ej vara någon annan än den, att man derigenom tror
sig kunna påskynda ett sådant förslags framställande, och det har
varit hufvudmotivet för utskottet, då det föreslagit denna skrifvelse.
Beträffande innehållet af en dylik skrifvelse vore ju önskligt,
att den så fullständigt som möjligt innehölle de grunder, hvarom
Riksdagen kunnat ena sig, till ledning för Kongl. Maj:t, och i detta
afseende har utskottet sökt att i skrifvelsen inlägga hvad den kunnat
finna lämpligt för närvarande.
Det är ej, såsom den förste ärade talaren syntes vilja påstå, så
alldeles litet som denna skrifvelse innehåller. Der står först och
främst, att man önskar ett lämpligt ordnande af väghållningsbesväret
på landet. Vidare att vägunderhållet in natura kommer att utgöras
af den i mantal satta jorden, och att bidrag till väghållet må lemnas
af andra beskattningsföremål, för att bereda erforderlig lindring i
väghållningstungan, jemte andra bestämmelser.
Deremot är utelemnad en vigtig, ja kanske den vigtigaste be¬
stämmelsen, nemligen den, som af grefve Klingspor blifvit påpekad,
eller den grund, hvarefter underhållet för framtiden borde fördelas,
huru vida nemligen denna grund skall vara mantalet, såsom han
ifrågasatt, eller taxeringsvärdet, eller möjligen någon kombinerad
grund. Om man hade haft utsigt att nu fä enighet inom Riksdagen
i denna fråga, hade detta visserligen varit mera än önskligt. Men
då det ej syntes någon möjlighet dertill, inskränkte sig utskottet att
i skrifvelsen införa blott sådana bestämmelser, hvarom man för när¬
varande trodde sig kunna enas, och på dessa grunder har utskottets
N:o 30. 26 Onsdagen den 30 April, e. ro.
Angående majoritet ansett sig böra framlägga skrifvelseförslaget i den form,
VäbesvärctsS ^ei DU ^ar ^tt. Hufvudsakliga anledningen har, såsom jag nyss
•utgörande päSSigt> varit den, att man derigenom hoppats att förr än eljest få ett
landet, nytt förslag från Kongl. Maj:t i ämnet.
(Ports.) .lag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr von Baumgarten: Då utskottets majoritet beslutat föreslå
Riksdagen en skrifvelse till Kongl. Maj:t, har jag ansett att denna
skrifvelse borde innefatta bestämmelser, eller åtminstone några be¬
stämda grunder, i afseende på den rigtning, i hvilken Riksdagen
önskade ett sådant förslags framläggande från Kongl. Maj:t. Då
föregående af utskottet föreslagna skrivelser icke handlat om sådana
grunder, som kunnat tillfredsställa mig, eller hvilka jag ansett vara
ett nog tydligt uttryck för Riksdagens åsigt i frågan, har jag aflemnat
min afvikande mening och förenat mig med grefve Klingspor om det
yttrande han afgifvit, hvaruti jag alltså ber att till hufvudsaklig del
få instämma.
Om jag hade vetat att han tänkt begära ordet, skulle jag ej nu
hafva besvärat kammaren, men då jag nu gör detta, ber jag att få
tillägga, att majoritetens inom utskottet åsigt tyckes mig hafva varit
den, att en taxering af all jord och fastighet på landet skulle ega
rum, och så skulle en sådan komité och en så stor apparat som i
fjol tillsättas och samma anordningar som då vidtagas. Då förslaget
från i fjol ej vann kammarens bifall och jag fann det något våld¬
samt att genom en dylik bestämmelse så der ett, tu, tre draga in
säterierna i Skåne, Halland och Blekinge i väghållingsbesväret, ansåg
jag mig icke kunna biträda majoritetens förslag. Så skulle det t. ex.
för Drottningholms slott, som utgör blott en ringa hemmansdel, men
är taxeradt till en million kronor, om det skulle taga del efter taxe¬
ringsvärdet, blifva ett ganska känbart onus, många andra dylika
exempel från öfriga trakter af landet att förtiga.
Jag tror, att reservanternes förslag då är en medelväg, och att
den af oss föreslagna skrifvelsen innefattar de åsigter i denna vigtiga
fråga, hvilka Första Kammaren i fjol uttryckte. Emedan frågan
nog behöfver lång tid, innan den blir utarbetad och kan framläggas
för Riksdagen samt der genomdrifvas, har jag ansett, att en skrif¬
velse i ämnet borde innefatta de punkter, som vi uttryckt i vår
reservation, till hvilken jag vördsamt yrkar bifall.
Grefve Strömfelt: Jag är af samma mening som den förste
ärade talaren, att, den af utskottet föreslagna skrifvelsen ej skulle
till något gagna. Om eu så stor och vigtig fråga förlidet år blifvit
utslagen, är det tydligt att Riksdagen icke bör skrifva till Kongl.
Maj:t och begära nytt förslag utan att Riksdagen angifver de grunder,
på hvilka Riksdagen vore sinnad att antaga ett dylikt; de skål, hvilka
af den utskottsledamot, som näst före den siste talaren hade ordet,
blifvit till försvar för utskottets förslag anförda, kan jag icke gilla.
Om man skrifver och angifver vissa grunder, är det väl ändå ej
berättigadt att fordra, det man skall sätta upp ett helt förslag, ty
då skulle Kongl. Maj:t ej hafva annat att göra än att granska det-
Onsdagen den 30 April, e. m.
27 N:o 30.
samma. Det må vara tillräckligt att angifva andra och mera an- Angående
tagliga grunder, än de, på hvilka fjolårets förslag var fotadt. väghållnings-
Den förste ärade talaren yttrade, att det finnes »icke någon an-M^?*^fsin¬
ledning» att nu skrifva i en fråga, som af förra Riksdagen blef för- landet,
kastad och som varit i 50 år under ompröfning. Jo, samma anled- (Forts.')
ning, som förefunnits i 50 år, finnes ännu qvar; frågan föll då just
derför, att Kong!. Maj:ts förslag icke var antagligt, ty det lofvade ett
och bjöd ett annat.
Det lofvade ett slags hjelp åt den jord, som underhåller vägarne,
men det gaf den ingen hjelp — det endast löste några få under-
hållsföremål från densamma.
Vidare sade den ärade talaren, att det vore honom en styggelse
(jag minnes ej uttrycket) att de föremål, å hvilka ett onus är lagdt,
skulle erhålla »kontanta» bidrag till att fullgöra detsamma.
Det var förvånande att höra detta frän honom, ty han var en
varm försvarare af Kong!. Maj:ts proposition i fjol, och den innehöll,
bland annat, att bereda den i mantal satta jorden åtskilligt bidrag,
om ej direkt i penningar, så aflyftning åt ett eller annat besvär, och
det kan komma på ett ut.
De grunder, som i reservanternas förslag finnas intagna, äro
ungefär desamma, som Östergötlands landsting föreslog, då det Kongl.
Maj ds förslag, som förlidet år framlades till Riksdagens pröfning,
blifvit remitteradt till landstinget för afgifvande af utlåtande. Någon
obetydlig skilnad tinnes visserligen här — Östergötlands landsting
antog en högre procent, än den nu föreslagna. Detta var också
under andra omständigheter.
Nu är det fråga om att i skrifvelse anhålla, det Kongl. Majd
ville på några uppgifva, allmänna grunder utarbeta ett nytt förslag
till vägunderhållets ordnande. Men då får jag säga, att jag icke
rigtigt kan instämma med reservanterna i mom. c) af deras före¬
slagna grunder, der det uppgifves och fixeras en viss bestämd pro¬
cents ersättning. Detta torde vara origtigt. Då tilltalar mig mera
herr Fossers motion, hvilken i öfrigt är lika lydande med reser¬
vanternas förslag, men hvars tredje moment lyder så: »den såsom
skälig befunna lindringen tillkommer hvarje väghållningsskyldig med
vissa jemna procent af det sålunda uppskattade värdet.» Den lemnar
åt Kongl. Majds pröfning att föreslå procenten.
Jag tager mig friheten yrka bifall till reservanternas förslag med
den ändring af mom. c), att det kommer att erhålla samma lydelse,
som motsvarande moment i herr Fossers motion, hvilket moment jag
nyss har uppläst.
Herr Gahn: Jag ber att till alla delar få instämma uti de ut¬
talanden, som gjorts derom, att det är öfverflödigt, och jag tillägger
olämpligt, att nu till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse i detta ämne. Jag
yrkar således för min del afslag å utskottets hemställan. Men jag
måste äfven yrka afslag å reservanternas förslag. Detta är visser¬
ligen i några delar att föredraga framför det förra, men det inne¬
håller dock saker, hvilka jag för min del ej kan gilla. Reser-
N:o 30. 28
Onsdagen den 30 April, e. m.
besvärets
utgörande
på landet.
(Forts.)
Angående vantenias förslag utgår tran den åsigten, att en del af väghållnings-
väghållnings-^YÅvtt skulle bekostas af landstingen.
hedarets Det må mi gå vara att inom vissa län det kan vara förhållandet,
att detta onus kan falla något så när jemnt, så att fördelningen stabel
sig ungefärligen i proportion till vägarnes begagnande, men det linnés
deremot andra län, der en sådan fördelning skulle utfalla mycket
orättvist. Det finnes härad och kommuner, hvilka genom störa upp¬
offringar till jernvägsanläggningar fått sitt väg-onus reduceradt till sa
godt som en obetydlighet. De skulle likväl blifva nödsakade att genom
landtingsskatteu få betala dryga afgifter till vägunderhållet i öfriga delar
af länet, der man gjort intet i detta afseende. Jag tror derför, att om man
skall bestämma sig för distriktsindelning, så bör man under ingå
vilkor utse länet, utan mindre komplexer, t. ex. häradet. o
I öfrigt förefaller det mig, som om denna fråga nu vore sa litet
utredd och sä ofullständigt behandlad, att det vore lättsinnigt åt kam¬
maren att nu antaga ett principbetänkande med anhållan att rege¬
ringen på dessa grunder ville framlägga ett förslag.
Dä är bättre att vi öfverlemna åt regeringen att utreda saken
fullständigt och derpå inkomma till Riksdagen med nytt förslag, som
man sedan kan blifva i tillfälle att närmare granska.
Nu är frågan, efter mitt förmenande, alldeles för ytligt behand¬
lad, för att vi nu skulle fatta ett principielt beslut, som i sm ord¬
ning skulle framkalla från regeringen ett förslag, hvilket derefter
kanske af Riksdagen ä nyo blefve förkastadt.
Herr Helander: Med ett enda undantag ha motionärerna vid
denna riksdag grundat sitt förslag i ämnet på det antagande, som
framkom i denna kammare under frågans behandling förra aret, att
det skulle vara lämpligt att staten till större eller mindre del deltoge
i kostnaden för vägkållningsbesväret. Utskottet synes mig vara åt samma
tanke. För min del gillar jag helt och hållet förra delen åt utskot-
tets s. k. kläm, men skulle mycket beklaga om kammaren antoge
senare delen af densamma. För den, som icke närmare följt med
allt som rör vägkållningsfrågan, kunde det väl synas, som vore det
rigtigt att behandla denna fråga på samma sätt som skjutstragan,
men det lins eu ganska väsentlig skilnad mellan dessa bada frågor.
Förhållandet är ju det, att redan innan skjutslagen tillkom, var skjuts¬
bördan betydligt lättad till följd af de många jernvagsanlaggnin-
garne. Den har blifvit det än mer under de tolf ar som sedan foljt
och blir sannolikt så allt fortfarande så länge jernvägai anläggas.
Hvad vägfrågan åter angår kan man väl medgifva, att manga va¬
gar blifvit mindre trafikerade än förut, men andra vägar, och i syn¬
nerhet de som leda direkt till jernvägsstationer, ha blifvit det i vida
högre grad än förut. Lägger man dertill, att nya allmänna vagar
tillkommit ganska ofta och i stort antal, kan man väl påstå att vaghall-
ningsbesväret blifvit, i motsats till skjutsbördan, vida besvärligaie med
tiden än den förut varit. Kostnaderna derför, såväl vinter- som
sommarväg-underhållet, äro beräknade af vägkomitén till 7 millioner
kronor och något derutöfver. Ett par motionärer hafva antagit, att
detta belopp är alldeles för högt. Det törs jag icke yttra mig om.
29 N:o 30.
Onsdagen den 30 April, e. lä.
Det är ganska möjligt att så är förhållandet, men nog tror jag mig Angående
kunna vara viss om, att om det icke no går till 7 millioner, kommer det väghållnings-
snart nog att gå både till det och ännu mera. Vi skola komma i håg, utgöran^e
att hela längden af de allmänna vägarne i landet utgör omkring 5,000 landet.
mil. Norrbottens län ensamt, som utgör mer än */6 af rikets areal, (Forts.)
skulle efter medeltal hafva minst 1,000 mil, men har endast omkring
100 mil. Och om än vägarne der blifva mycket färre än i andra
län, är det dock mycket säkert, att när flera jernvägar hunnit dit,
kommer det att behöfvas allt flera landsvägar. Förhållandet blir
nära detsamma i andra delar af Norrland; och hvad de sydligare
länen beträffar, bör man komma ihåg den omständigheten, att vid an¬
läggning af nya vägar lemnar staten vanligen 2/3 af anläggningskostna¬
den, landstingen bruka bidraga med 1/6, och således återstår blott ‘/6 för
kommunerna att bekosta. Hvarför skulle de icke då göra detta, då
de ha all utsigt att för underhållet först få hjelp af landsting och
staten och kanske sedan, såsom troligt är, ännu vida mer än den
x/t reservanterna vilja lemna, intilldess att man förmått staten att
taga hela underhållskostnaden. Jag undrar, om vi icke här stå in¬
för ett slags grundskattefråga, fast i annan form än den verkliga; ty,
såsom jag nämnde, nog komma anspråk att ställas på statskassan
att fylla ganska stora belopp, och den som känner huru svårt vi
många gånger hafva att få bifall till ganska angelägna saker, kan
nog föreställa sig huru det skall gå, när man till en början får en ut¬
gift på låt vara blott ett par millioner, men med utsigt att det snart
blir 10 eller 12. För öfrigt tror jag knappt att de, som nu ifra för
att staten skall inblandas i denna sak, skola hålla så mycket på sin
åsigt, om de betänka, att, i mån som statskassan får en större ut¬
gift för detta enda ändamål, är det sannolikt att staten för andra
ändamål, af ganska angelägen beskaffenhet äfven för de väghåll-
ningsskyldige sjelfva, blir urståndsatt att lemna påräknade bidrag,
då man kanske i stället, i fall statskassan icke är i den lyck¬
liga ställning som för tillfället, blir nödsakad att utskrifva tilläggs-
bevillning. Hvad landtingsskatten beträffar, föreställer jag mig, att
de väghållningsskyldige få i den taga största delen sjelfve, så att
om man bestämmer att de deraf skulle hafva 20 procent för un¬
derhållskostnaden, åtgår derifrån betydligaste delen förden landstings¬
skatt, som belöper på dem sjelfva.
Här har nyss framhållits obilligheten i det förslag, som fram¬
lades vid sista riksdagen. Jag skulle icke yttrat mig derom, så vida
icke detta förslag nu blifvit omnämdt, emedan jag är åt en annan
än den nyss uttalade meningen. Jag medgifver mycket väl, att i det
förslag, som då framlades, kunde man med skäl önska några ändrin¬
gar eller så att hela apparaten, som talades om, blefve något enk¬
lare och så att möjligen några kostnader kunnat undvikas. Men un¬
der det man å ena sidan ansåg, att de nya skatteföremälen skulle
bli särdeles högt betungade, anförde man å den andra att, trots dessa
bidrag, skulle de väghållningsskyldiges börda ej bli något lättad.
Man förklarade detta på det sätt, att vägkassan, med hvilken man
icke var belåten, skulle bestrida åtskilliga utgifter, som i sjelfva ver¬
ket icke bidrogo att lindra vägunderhållet. Jag tror att man då
Nso 80.
30
Angående
väghållning,
besvärets
utgörande
på landet.
(Forts.)
Onsdagen den 30 April, e. m.
förbisåg en vigtig omständighet, nemligen att, under det att från de
nya beskattningsföremålen afgifter årligen inflöto till vägkassan, förekom
bland utgifterna i vägkassan åtskilligt, som icke skulle utgå utan
först efter flera års mellantid, jemte det att obestridligt vägkassan
skulle bekosta ganska betydliga belopp, som de väghållningsskyl-
dige nu få vidkännas; och följaktligen skulle det bli en lindring för
desse.
Jag skall särskildt påpeka det om särskilda nämnden. Den
skulle icke ifrågakomma annat än högst hvart tionde år. Men då
de, som hade den motsatta åsigten, sjelfva ansågo att vägnämnden
var behöflig, bör jag icke särskildt tala om den. Sedermera kommer
kostnaden för vägdelningen. Men vägdelningen skulle också icke
komma före oftare än hvart tionde år. Och enligt min mening skulle
det mycket väl gå an att dessa vägdelningar uppskötes till hvart
20:de eller 25:te år. Den skilnad, som under tiden skulle uppkomma
i taxeringsvärdena på de särskilda mantalen, skulle ändå leda till
ofantligt mycket mindre obillighet än som uppstått under århundra¬
den, då mantalen, utan afseende på taxeringsvärdena, tagits till grund
för detta besvär.
Vidare har man broar, färjor, vägvisare o. d. De förekomma
icke att anbringas hvarje år, utan endast vissa tider. Men i hvilket
hänseende som helst är detta något som tillhör de väghållningsskyl-
dige, och om nu vägkassan bestrider kostnaden, måste de deraf få
lindring. Vidare har man vintervägsunderhållet. Antingen detta nu
utgöres härads- eller sockenvis, så måste, om vägkassan bestrider
kostnaden, deraf uppkomma lindring för de vägbållningsskyldige.
Sedermera talar man om de nya vägarne. Jag tror, att en ny
allmän väg icke i de flesta fäll kommer till utan att häradsborna
sjelfva önska att få en sådan. Och kommer den utan tillskvndelse
från dem, så är det väl i alla händelser de väghållningsskyldige som
skola bidraga till den del af kostnaden som ej bestrides af allmänna
medel, intill dess vägen går in i den allmänna vägdelningen. Såle¬
des blir det i hvilket fall som helst en lindring för de väghållnings¬
skyldige, Indika slippa utgöra kostnader som de eljest fått vidkän¬
nas, derest medel för ändamålet i vägkassan finnas.
Nu kan man invända, att vägkassan möjligen icke har några
tillgångar att bestrida alla dessa utgifter med. Men i Andra Kam¬
maren antog man, att det skulle i kassan kunna finnas mer än hvad
som behöfdes och att man från vägkassan skulle kunna utdela på
dem, som verkstälde väghållningsbesväret, in natura.
Jag kan icke föreställa mig att man kan lösa denna fråga, som
är bortåt 100 år gammal, på en gång, så att den en gång för alla är
löst och ingen ändring skulle behöfva göras deri. Jag tror tvärt om
att, när man en gång löst den, blir man i tillfälle att af erfarenheten
se huru det slår ut, och då är det ganska förståndigt såsom utskot¬
tet föreslagit i första delen af sin kläm, nemligen att väghållnings¬
besväret in natura utgöres af den i mantal satta jorden. Då har
man en bas att gå efter, och om man gör förändring, behöfver man
icke derigenom göra ändring i sjelfva fördelningsgrunden efter man¬
talens taxeringsvärden, eller i den grund, att naturaunderhållet verk-
Onsdagen den 30 April, e. m. 31 J{;o 30.
ställes af deu i mantal satta jorden, utan blott så, att man får mera eller Angående
mindre tillgång i vägkassan. Vägkassan skulle för (ifrigt enligt min m e-väghallnings-
ning bidraga till att jemna utbetalningarna. Ty i stället för att eljest
nödgas för hvarje gång t. ex. eu bro störtar göra en utdebitering, kan på9landet.
utbetalningen ske ur vägkassan, mera sällan, kanske blott en gång (Forts)
om året.
Jag ber att här få tillägga några ord, eftersom förut anförts af
den förste talaren, att han hellre ville vara med om reservationen än
om utskottets kläm. Men i reservationen är det bestämdt sagdt, att
kostnadsbidraget skulle utgå med 40 procent, och då skulle man ju
hafva fixerat detta belopp. Kan detta vara så angeläget? Äfven
den, som anser att statsverket borde i denna sak mellankomma, frå¬
gar jag: skulle det vara så nödvändigt att binda sig härutinnan på
förhand? Det är ju icke omöjligt att, om man ser att mera behöf-
des, tillöka vägkassan. Då har man ju åtminstone sett huru det för¬
håller sig förut. Jag är icke den som vill, att de nya föremålen på
något sätt skola hårdt beskattas. Tvärt om. För dem hafva veder¬
börande ofta skaffat sig särskilda vägar, och det vore hårdt att be¬
skatta dem tungt. Bättre är att i början åsätta låga bidrag. Sedan
får erfarenheten visa, om man måste sträcka bidragen vidare eller
till flera beskattningsföremål.
Under sådana förhållanden, som nu existera, då jag icke vill
vara med om utskottets förslag och icke om reservationen, och
icke om den ändring i reservationen, som föreslagits, men i allt
fäll är ganska angelägen om att påskynda frågans lösning, har jag
tänkt på möjligheten att kunna åstadkomma något, och tager mig
derför friheten att framlägga ett särskilt förslag i denna sak.
Jag inser mycket väl, att utskottet har haft svårt att formulera
sitt förslag så, att det skulle innefatta vissa bestämda grunder,
när man känner de olika meningar som framkommit, och der¬
för bär äfven jag undvikit detta, men jag har ansett det vara af
vigt att intaga förra delen af klämmen i utskottets förslag, och vill
lägga till litet om eu förenkling i sättet att tillvägagå, och vill ha fram,
att det bör blifva eu verklig lindring för de väghållningsskyldige.
Nu kan jag föreställa mig, att majoriteten imedkammaren med myc¬
ket nöje skall omfatta förslaget, vare sig utskottets eller reservanter¬
nas. Om Andra Kammaren fattar bestämdt beslut och Första Kamma¬
ren, såsom jag eljest skulle yrkat, besluter återremiss, vet jag att
återremiss icke skulle tjena till något, samt att utskottet skulle få
behandla frågan två gånger, hvilket jag vill undvika. Om man der¬
för iiu formulerar ett bestämdt förslag och utskottet sedan skulle
kunna föreslå en medelväg, har jag trott detta för tillfället vara bäst.
Det är på grund häraf som jag tillåter mig yrka bifall till utskottets
förslag, dock sålunda formuleradt:
att Riksdagen i anledning af ifrågavarande motion, med uttalande
af den åsigt, att frågan om ett lämpligt ordnande af väghållnings-
besväret på landet är af den vigt att dess lösning icke bör undan¬
skjutas, ville i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta verk¬
ställa förnyad utredning om i hvad mån, under förutsättning att väg-
hållet in natura fortfarande kommer att utgöras åt den i mantal satta
N:0 BO. 32
Onsdagen den 30 April, e, m.
Angående jorden, skäligt bidrag till väghållet af andra beskattningsföremål bör
väghållnings-enkeit, sätt och efter billiga grunder lenmas, så att verklig lindring
Utgörande ut* ifrågavarande besvär må de väghållningsskyldige beredas samt
pa landet, derefter för Riksdagen förnyadt förslag till lag i ämnet framlägga.
Herr Ekman: När man erinrar sig, huru, vid behandlingen
förra riksdagen af Kongl. Maj:ts proposition angående förändrade grun¬
der till vägunderhållets ordnande, åsigterna voro särdeles olika om
bästa sättet att åstadkomma en önskvärd förändring af nu gällande
bestämmelser, vill det nästan synas osannolikt, att man skulle stå så
nära ett enande af dessa åsigter, att man deraf kunde hemta skälig
anledning att till Kongl. Magt framkomma med en förnyad skrifvelse
med anhållan om ny utredning af denna fråga och på grund af en
sådan nytt förslag. Jag instämmer således till alla delar med den
förste talaren, som ansåg att det försigtigaste varit att ej alls nu
framkomma med något skrifvelseförslagj i detta ämne. Men är me¬
ningen i denna kammare verkligen sådan, att en skrifvelse skall af-
låtas, vill jag för min del hemställa, att man väl aktar sig för att lemna
sitt bifall till det förslag, som af utskottet framstälts. Denna skrif¬
velse innefattar nemligen, enligt min åsigt, alldeles för liten vägled¬
ning för Kongl. Magt vid affattande af nytt förslag; och jag tror att,
om man kommer med en skrifvelse Riksdagen efter sedan en Kongl.
proposition blifvit afslagen, bör det anses vara en skyldighet att uti
nämnda skrifvelse uttala några grunder, på livilka Riksdagen anser
att det nya förslaget bör baseras. Det förslag, som af reservanterna
blifvit framlagdt, tilltalar mig derför mera, ehuru jag ej till alla delar
kan understödja detsamma. Det innehåller ett uttalande derom, att
väghållningsbesväret fortfarande bör hvila på den i mantal satta jor¬
den, och jag tror, att det är en åsigt som ändå, trots många diver¬
gerande meningar, temligen allmänt understödjes af majoriteten —
detta derför, att ett annat sätt för verkställandet af väghållningen
skulle blifva alldeles för dyrt. Men åläggandet af vägunderhållet på
den i mantal satta jorden med understöd åt dejväghållningsskyldige,
i den mån sådant kan anses vara af förhållandena påkalladt, inne¬
fattar enligt mitt förmenande en möjlighet att lösa denna ganska in¬
vecklade fråga utan att statsverket eller kommunerna behöfva allt
för mycket betungas med utgifter. Vidare innehåller reservationen
den föreskriften, att för bestämmandet af väghållningsbesvärets värde
skall inom länet verkställas en uppskattning af detsamma; och det
lär väl vara nödvändigt att åstadkomma en sådan, om man skall
kunna finna den rätta grunden, hvarefter ersättningen för besväret
bör utgå. Men i den sista delen eller mom. c) af reservanternas för¬
slag är framstäld en bestämdt formulerad önskan derom, att bidraget
till vägunderhållet skulle bestämmas till 40 procent. Jag tror för
min del ej, att tillräckligt noggranna undersökningar af besvärets
värde hafva skett, för att man skall kunna med anspråk på att hafva
funnit den rätta siffran till Kongl. Maj:t framkomma med en sådan
framställning. Då förefaller det mig, som om grefve Strömfelts för¬
slag att ersätta det tredje momentet i reservanternas förslag med
det tredje momentet i herr Fossers motion skulle vara lämpligare.
Onsdagen den 30 April, e. m.
33 N:o 30.
Skall någon skrifvelse aflåtas, anhåller jag således för min del att
få instämma i det yrkande som af grefve Strömfelt framstälts;^
men, jag återkommer dock till hvad jag började med att säga, jag
är icke säker på om åsigterna inom Riksdagen hunnit stadga sig rö¬
rande vilkoren, på hvilka ett förändradt sätt för väghållningsbesväret
skall byggas, så att det kan vara klokt att nu framkomma med nå¬
gon skrifvelse. Jag tror således, att det kanske är rigtigast att helt
och hållet afslå alla förslag om en skrifvelse och att jag gör rigtigast,
då jag hos herr vice talmannen anhåller om proposition derpå.
Herr Lundin: Jag vill blott säga några få ord, emedan jag
antecknat mig såsom reservant i denna fråga. Någon rubbning i ett
så stort och vidlyftigt företag som väghållningsbesväret vill jag ej
vara med om, utan vill att det skall utgå efter samma grunder som
förut. Att yrka på en vägdelning öfver hela landet vore ej heller
klokt. Inom den provins jag tillhör har t. ex. en vägdelning nu på¬
gått i 50 år. Emellertid tror jag det är af behofvet påkalladt, att
de väghållningsskyldige få något understöd. Här har ju anlagts en
mängd industriella verk, som begagna vissa vägar ovanligt mycket
och slita dem. Så fins det en del rå- och rörshemman, som icke
hafva någon väghållningsskyldighet, men som efter de nya grunder,
som måste komma att tillämpas, finge bidraga till de andra, som äro
betungade dermed. Men att gifva Kongl. Magt bestämmelser tror
jag är alldeles öfverflödigt, emedan jag är förvissad om, att allt af¬
väges till den lyckligaste lösningen hos honom. Jag har intet vi¬
dare att tillägga, utan frångår min reservation i afseende på mom.
c) och yrkar i stället bifall till grefve Strömfelts förslag.
Grefve Klingspor: Grefve Strömfelts förslag, att mom. c) i reserva¬
tionen skulle utbytas mot mom. c) i herr Fossers motion, har jag ingen¬
ting emot, hvarför jag yrkar bifall till det förslag grefve Strömfelt fram¬
stäf, emedan jag tror, att frågan kan lättare bli löst på det sättet.
Herr Hasselrot: Endast ett par ord! För min del har jag in¬
genting egentligen emot ett beslut om afslag å skrifvelseförslaget,
men jag vill på det bestämdaste motsätta mig grefve Klingspors m. fl:s
reservation äfven med den ändring grefve Strömfelt gjort. Här har
icke tydligen påpekats hvad som deri är det vigtigaste, nemligen den
mellanmening, som står i mom. a), att all den jord, som nu utgör
väghållningsbesväret, tills vidare efter samma grunder som hittills
må utgöra detsamma in natura. Om Riksdagen skrifver detta till
Kongl. Maj:t, har Riksdagen derigenom sagt, att Riksdagen önskar
icke blott, såsom utskottet föreslagit, att väghållningsbesväret skall
utgöras fortfarande som hittills af den i mantal satta jorden, utan
jemväl, att grunden för detta utgörande för framtiden skall utgöra
mantalet; och det tror jag är att gå för långt.
Herr von Baumgarten: Då den tredje punkten i mitt yrkande
så litet skiljer sig från grefve Strömfelts förslag, återtager jag mitt
yrkande och förenar mig med grefve Strömfelt.
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 30.
Angående
äghållnings-
besvärets
utgörande
pa landet.
(Forta.)
3
N:o 30. 34
Onsdagen den 30 April, e. m.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, som öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, att
i afseende på nu förevarande utlåtande yrkats: l:o) att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas; 2:o) af grefve Strömfelt, att kammaren skulle
bifalla grefve Klingspors med fleres vid utlåtandet fogade reservation
med den ändring, att mom. c) erhölle följande lydelse »att den såsom
skälig befunna lindringen tillkommer hvarje väghållningsskyldig med
vissa jemna procent af det sålunda uppskattade värdet®; 3:o) af herr
Helander, att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motioner, med
uttalande af den åsigt att frågan om ett lämpligt ordnande af väg-
hållningsbesväret på landet är af den vigt, att dess lösning icke bör
undanskjutas, ville i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta
verkställa förnyad utredning om i hvad mån, under förutsättning att
vägunderhållet in natura fortfarande kommer att utgöras af den i
mantal satta jorden, skäligt bidrag till väghållet af andra beskattnings-
föremål må på enkelt sätt och efter billiga grunder lemnas, så att
verklig lindring uti ifrågavarande besvär må de väghållnings-
skyldige beredas, samt derefter för Riksdagen förnyadt förslag till
lag i ämnet framlägga; samt 4:o) att utskottets hemställan måtte
afslås.
Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden samt förklarade sig anse propositionen på afslag å
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Grefve Strömfelt och herr von Baumgarten begärde votering, i
anledning hvaraf och sedan till kontraproposition dervid antagits
bifall till grefve Strömfelts yrkande, uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition;
Den, som afslår hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande n:o
46, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles grefve Klingspors med fleres vid utlåtandet
fogade reservation med den af grefve Strömfelt föreslagna ändring.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—53;
Nej—29.
Onsdagen den SO April, e. m.
Justerades ytterligare tre protokollsutdrag för denna dag.
35
S:o SO.
På framställning af herr vice talmannen beslöts, att å före¬
dragningslistan till nästa sammanträde skulle uppföras främst de
ärenden, som denna dag bordlagts första gängen, och sist samman¬
satta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 1.
Kammaren åtskildes kl. 10,14 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna-