RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1890. Forsta Kammaren. N:o 28.
Lördagen den 2G April, e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Föredrogs å nyo statsutskottets den 19 och 22 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts propo¬
sition angående uppförande af ett kasernetablissement i Jernhand
för en artilleridivision.
Herr Spånberg: Då detta förslag vid flera föregående
riksdagar biifvit afslaget, anser jag för min del, att vi lugnt kunna
afslå det äfven nu. Vi hafva i denna riksdag anvisat så stora
belopp till försvaret, att jag tycker att vi nu kunna vara belåtna
och ber derför att få yrka afslag å utskottets hemställan i det nu
föredragna betänkandet.
Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag ber der¬
emot att få yrka bifall till utskottets förslag. Detta förslag är
gammalt. Redan år 1871 beslöts af båda statsmagterna, att en
division artilleri skulle förläggas i Norrland — alltså två batterier.
Början gjordes med ett batteri i Hernösand, der det dock icke
fans utrymme för mer än 40 man. Det är sant såsom herr
Spånberg yttrade, att frågan biifvit af Riksdagen afslagen; men
härför hafva icke, tror jag, anförts några vigtiga skäl.
Nu har Kongl. Maj:t begärt att få till en artilleridivision i
Östersund taga af besparingar, som till ringa del uppkommit just
derigenom, att detta regementes femte division icke kunnat fullt
uppsättas. Meningen hade varit, att en del skulle uppsättas i
Stockholm, men här är icke tillräckligt bygdt för sådant. Sålunda
är ett batteri och större delen af ett annat vakanta. Och häri¬
genom är det mycket olyckligt stäldt för Norrlands försvar.
Hvad nu Östersund beträffar, äro alla militära myndigheter
ense om att det är det bästa stället för sådant ändamål. Alla
komiterade, som från början af 1870-talet varit tillsatta för försvarets
ordnande, hafva i likhet med de militära myndigheterna tillstyrkt
Östersund, såsom varande den lämpligaste platsen. Och om
herrarne skulle vilja gå djupare in i frågan, skulle jag äfven
Första Kammarens Prat. 1890. N:o 28. 1
Uppförande af
kaeemetabhsse-
merit i Jernband
för en artilleri-
division.
N:o 28. 2
Lördagen den 26 April, e. m.
kunna bevisa, att militäriskt sedt är Östersund det enda stället i
hela Norrland, som kan komma i fråga.
Hvad jag i afseende på förslaget vill beklaga är, att det ej
uppgjorts för åkande batterier, utan att chefen för landtförsvars¬
departementet har skilt denna fråga från frågan om etablissementet,
så att han vill bygga det blott för gående artilleri, hvilket enligt
min uppfattning är ett stort fel och blott skett för att spara eu
mindre summa.
Jag vill icke gå vidare in på ämnet, om icke diskussionen
längre fram gifver anledning dertill, utan yrkar bifall till förslaget,
sådant det är, oaktadt det verkligen hattar.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält och sedan på
afslag derå; och förklarades den förra propositionen, som uppre¬
pades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 19 och 22
innevarande april bordlagda utlåtande n:o 45, i anledning af
väckt motion om ändrad lydelse af 15 kap. 1 § rättegångsbalken,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.
Om fixering af Föredrogs å nyo statsutskottets den 22 och 23 i denna månad
roterinoebésväretbordlagda utlåtande n:o 54, i anledning af väckta förslag ifråga
m. m. om fixering af rustnings- och roteringsbesväret m. m.
Friherre Leij onliufvud, Broder Abraham: Denna
skrifvelse är föranledd af en motion, väckt i Andra Kammaren
af herr Sven Nilsson, i hvilken han föreslår, att lindring i rust¬
nings- och roteringsbesvären skall åstadkommas på så sätt, att
»vid markegångssättningen skall ny uppskattning årligen ega rum
å medelvärdet af rustnings- och roteringsbesväret för de till hvarje
regemente, corps eller båtsmanshåll hörande rusthåll eller rotar.
Den kostnad, hvarmed rusthåll eller rote efter sådan uppskattning
befinnes vara betungad utöfver de i § 2 af denna lag bestämda
värden, godtgöres rusthållet eller roten af staten.»
Det är således hans mening, att markegångsdeputerade årligen
skola sammankomma och afgöra, hvad rust- och rotehållen inom
den krets, de tillhöra, verkligen kosta, och att detta sedan skulle
gälla såsom medelpris för den del af regementet, som ligger inom
kretsen förlagdt. Hvad som då öfverskjuter det aflösningsvärde,
som sattes 1885, skulle ersättas af staten. En sådan fixering af
kostnaderna för rust- och rotehållarne är hans mening med motionen.
i
Lördagen den 26 April, e. in. 3
Redan för några år sedan — 1885 — skedde af kammar¬
kollegium, armé- och marinförvalti ungen på Kongl. Maj:ts befall¬
ning en undersökning, huru en sådan fixering skulle komma att
taga sig ut. Kollegierna kommo snart till det resultat, att det
är obestridligt — såsom vi väl veta förut — att dessa besvär
tynga ojemt på rust- och rotehållen inom samma distrikt och att
denna olägenhet är så betydlig, att denna tunga stundom går till
flerdubbelt större belopp för den ene än för den andre. Följakt¬
ligen är den medeltaxering, som vid lindringen skedde af dessa
besvärs uppskattade värde i hög grad felaktig, då fråga är om
att bestämma hvad roteringen kostar hvar och en rothållare och
hvad han rättvisligen bör få i lindring. Det är alldeles gifvet,
att en del rust- och rotehållare få mindre ersättning än de skulle
ha och att å andra sidan somliga af dem få större lindring än
de borde fått. Men detta är ett fel, som måste medfölja hvarje
gång frågan förekommer, —- så länge man utgår från ett medelvärde.
Vidare anmärkte kollegierna, att det icke går an att gå den
af motionären nu föreslagna väg, om man vill göra hvar man
full rättvisa, ty följden skulle bli, att medeltalet skulle stå qvar
med alla sina olägenheter; samt vidare, att denna uppskattning
icke kunde göras ordentligt af markegångsättarne, ty desse skulle
blifva domare i egen sak, hvilket ingalunda kunde få ske i en
sådan sak som denna. Sjelfva denna taxering finge en helt annan
karakter än den för närvarande eger. Nu är förhållandet sådant,
att markegångssättarne bestämma värdet på rust- och rotehållen,
men det sker för det ändamål, att staten skall efter denna värde¬
ring få ersättning af rust- och rotehållarne vid vakanserna. Nu
skulle förhållandet bli ett annat, fullkomligt omvändt: rust- och
rotehållarne skulle få ersättning af staten; och derigenom blefve
frestelsen större att öka värdet af besvären.
Vidare anmärktes häremot ganska rigtigt, att det vore en
oegentlighet deri, att på detta sätt rust- och rotehållarne skulle
få göra upp kontrakten, utfästa sig att betala hvad de ansågo
vara nödvändigt utan allt påtryck att taga hänsyn till besparing,
utan blott till hvad de funne för sig fördelaktigt och sedan skrifva
räkning på staten för den summa hvarmed kostnaden öfverstege
den officiela uppskattningen.
Det enda rätta, om lindringen skall kunna utgå fullt rättvist,
vore att gå igenom alla rotar — jag begagnar detta ord, men
afser dermed både rustningen och roteringen — rote efter rote
för hela regementet, noggrant upptaxera dem och sålunda beräkna
hvartill hvar och eu skulle fixeras; således räkna efter kostnaden
för lega, årslön, hemkall, vedbrand, mulbete, gärdselfång, hingst-
hållning, torpets brukning m. m., uppskattade efter kontrollerade
uppgifter för hvarje nummer. Endast på detta sätt kunde man
få uppgifter på hvad hvar enda rote i verkligheten kostade. Men
en sådan uppskattning skulle icke kunna ske af markegångssät-
N:0 28.
Om fixering af
rustnings- och
rotering sbesvär et
m. m.
(Forts.)
N:o 28. 4
Lördagen den 26 April, e. m.
Om fixering af tarne, utan af en särskild opartisk uppskattningskommision för hela
roterm^6esvare«regementet, älven åt det skal, att regementet ligger inom olika
(Forte) ^än 0C^ värderingen af olika rotar eljest blefve gjord efter olika
grunder inom samma regemente. Detta blefve för öfrigt en dryg
och omständlig operation, som skulle kosta mycket penningar,
och ändå skulle olägenheterna qvarstå, då rotehållarne i alla fall
skulle ha ersättning för öfverskottet af den verkliga kostnaden
utöfver 1885 års uppskattning. Rotehållarne komme att bestämma
utgifterna, men staten finge betala dem.
Jag vill derjemte framhålla oegentligheten och motsägelsen
deri, att man vill ha på en gång både naturaprestationer och
fixt pris för dem. Det är klart att om besvären skola utgöras i
naturaprestationer måste dessa gå ut, oafsedt om värdena på dem
höjas eller sänkas. Skola de deremot gå ut efter fixt pris, böra
naturaprestationerna vexla efter som värdena på dem årligen för¬
ändras. Denna motsägelse gör att man från statshushållningens
synpunkt icke kan gå in på någon verklig fixering, om man ej
tillgriper allmän vakanssättning med en, en gång för alla faststäld
vakansersättning, d. v. s. förvandlar indelningsverket till en fix
grundskatt i penningar, men det upphörde då att vara en mili¬
tärisk institution.
Af dessa skäl afstyrkte emellertid kollegierna enhälligt en
sådan fixering, som nu åter är ifrågasatt, och kommo till det
resultat, att det enda sättet, om man vill ha ett slags fixering,
är att göra besvären till ett slags konstanta grundskatter — huru
det skulle gå till, derom talas icke, men förmodligen skulle det
ske genom en konstant vakanssättning och värdering.
Detta kollegiernas betänkande smakade icke dem, som voro
motionärer, utan de höllo på sitt ursprungliga förslag, att det
skall ske genom markegångssättning och att staten skall betala
de större kostnader som denna visade utöfver hvad som upptogs
vid 1885 års värdering. Under frågans behandling i sjelfva utskottet
framkom då från en denna kammarens ledamot ett förslag, hvaraf
formulerades den skrifvelse, som här ifrågasättes. Med denna
skrifvelse syftade framställaren helt och hållet på det förslag som
af Kongl. Maj:t framlades för 1871 års riksdag och som innefattar
visst icke blott en fixering utan snarare en reglering af indel¬
ningsverket i ändamål att befästa indelningsverket såsom fortfa¬
rande bas för vår härordning. Då i motionärernas förslag fixering
var så att säga grundtemat, är det här reglering. Ser man till¬
baka på 1871 års kongl. proposition finner man följande liufvud-
punkter: Der knektekontrakten eller författning föreskrifva bostad,
skall rotehållaren lemna bostad och kåltäppa eller öfverenskomma
om hushyra eller annan ersättning för bostad ; soldaten underhåller
husen mot årlig ersättning af 5 kronor; rotehållaren betalar i lön
80 riksdaler eller i stället, enligt öfverenskommelse, motsvarande
fördel af jord, spanmål eller annat. Der rotehållaren icke är
Lördagen den 26 April, e. m.
5 N:0 28.
pligtig bestå bostad, är löDen 100 riksdaler eller, enligt öfverens¬
kommelse, motsvarande fördel af jord, spanmål eller annat, eller
ock boningshus, uthus, kåltäppa och 80 riksdalers lön. Staten
insätter 10 riksdaler årligen i sparbank för hvarje karl. Vid
rekrytering består staten en hjelp af 50 riksdaler. Kan ej rote-
hållaren skaffa karl, öfvertager staten rekryteringen och betalar
hvad dertill fordras utöfver hvad af roten skall bestås. Kontrakt
uppgöres mellan rotehållaren och soldaten samt insändes af befälet
jemte dess yttrande till Konungens befallningshafvande, som stad¬
fäster det, om det är enligt med lag. Soldaten har rätt att afgå
efter 7 års tjenstgöring och får ej tjena öfver 45 års ålder. —
I dessa bestämmelser ingå således ett par, som äro rakt motsatta
dem, som från Andra Kammaren önskas. De önska ju fria kontrakt
utan inblandning af militärbefäl eller Konungens befallnings¬
hafvande.
Vore nu i alla fall Riksdagens, d. v. s. båda kamrarnes
gemensamma mening, att få ett helgjutet arméförslag i samma
rigtning som 1871 års förslag och sedermera fasthålla vid det,
skulle jag ej sätta mig deremot, ty så mycken förkärlek har jag
alltjemt för den gamla organisation. Men då jag har fullkomlig
visshet om, att den skrifvelse som här föreslås är hopkommen på
sådant sätt, att två diametralt motsatta meningar förenat sig om
att låta ordalagen bli så och så, men förbehållit sig rätt att så
snart det blir frågan om att tyda dem gå i rakt motsatt rigtning
mot hvarandra —- och det förtegs icke inom utskottet utan sades
rent ut — då kan jag icke vara med om en sådan skrifvelse.
Under sådana förhållanden har jag verkligen icke mod nog att
gå fram till regeringen och bjuda på ett sådant dubbelansigte,
som detta förslag är. Genom kompromiss har man vunnit en
gemensam ordalydelse, som sedermera hvar och en tyder på sitt
sätt. Jag måste således för min del afstyrka detta och kan icke
förstå, huru regeringen skall bära sig åt, om hon får en sådan
skrifvelse. Hvad skall regeringen göra dermed? Första frågan
måste bli: hvad betyda de allmänna ordalagen? Hafva de någon
bestämd mening? Eller äro de blott sväfvande sammanställningar?
Genom en skrifvelse som denna blir regeringen i högsta grad
embarasserad. Hvilket förslag än regeringen komme fram med,
skulle det gifvet afslås i endera kammaren. Regeringen hade således
intet annat att göra än att utan vidare omständigheter lägga
skrifvelsen å sido. Det är nu en resurs, som regeringen förstås
har, men som hon dock måste ytterst ogerna tillgripa, nu helst,
då regeringen gerna går Riksdagen till mötes, när skrifvelse!’ komma.
Men hufvudsaken är, att regeringen får veta hvad Riksdagen vill
och verkligen menar, och det tycker jag icke är för mycket.
Jag kan således icke vara med om ifrågavarande skrifvelse,
utan yrkar afslag å utskottets hemställan.
Om fixering af
\rustnings- och
rotering sbesväret
m. m.
(Forts.)
N:o 28. 6
Lördagen den 26 April, e. m.
Om fixering af
rustnings- och
roteringsbesväret
m: m,
(Forts.)
Herr vice Talmannen: Allt sedan jag började något lif-
ligare sysselsätta mig med frågan om de uteslutande på jorden
hyllande skatter och besvär — och det är så långt tillbaka som
under ståndsriksdagarnes tid — har jag haft den öfvertygelsen,
att dessa skatter borde bibehållas eller bevaras, men att de också
måste fixeras. Ty vilkoret för att en på ett särskildt föremål
hyllande skatt skall kunna med rättvisa förenas, det är att den
genom häfd öfvergått till ränta och verkar icke såsom skatt utan
såsom ränta; och det kan den aldrig göra med mindre än att
den är fixerad.
Det är eder alla, mine herrar, väl bekant, att under de första
åren efter representationsförändringen stod denna fråga ganska
högt på dagordningen, och jag kan säga, att den kulminerade
vid 1871 års riksdag i det förslag, som den dåvarande regeringen
framlade för den urtima Riksdagen, sedan Riksdagen redan år
1869 i afseende på grundskatterna vidtagit den sista åtgärden
för deras definitiva fixering genom att bestämma dem i pennin¬
gar. 1871 års förslag föll genom Andra Kammarens motstånd.
Huruvida detta motstånd kunnat öfvervinnas, hör till futuribilia,
ty förslaget öfvergafs. Allt sedan 1871 har man i de mest bro¬
kiga försök sträfvat att lösa försvarsfrågan. Det har emellertid
icke lyckats. Men hvilka svårigheter, som än må vidlåda för¬
svarsfrågan såsom militär organisationsfråga, hvilket den i främsta
rummet är, fins det dock alltid qvar en kameral fråga i den¬
samma, och denna kamerala fråga är frågan om fixering af rust¬
nings- och roteringsbesväret. Hvarhelst denna fråga dyker upp,
kommer jag för min del att med min röst biträda densamma;
ty jag vidhåller hvad jag började med, jag vidhåller att det icke
fins någon möjlighet att bevara rättvisan af dessa undantags-
skatter annat än genom deras fixerande. Förhåller det sig nu
på detta sätt, ligger det också i sakens natur, att i det virrvarr
af olika åsigter, som för öfrig! framträda i försvarsfrågan, bör
det ligga Riksdagen om hjerta! att framhålla hvad som åtmin¬
stone är klart och tydligt eller att sjelfva besväret bör ordnas.
Sjelfva försvarsfrågans lösning må gå i hvilken rigtning som
helst, så qvarstår i alla fall behofvet af eu sådan reglering. En
sådan reglering skulle naturligtvis komma att för en obestämd
framtid gälla, i den händelse att det förbättrade försvaret kommer
att byggas på indelningsverket. Men om det också ej inträffar
— derom tillåter jag mig dock ej någon spådom — är det ju
gifvet, att intet försvarssystem kan ordnas inom loppet af några
få år, utan indelningsverket kommer att qvarstå under en längre
tid såsom en mellanform, en mellanreglering, och för denna tid
är det en enkel följd af rättvisa, att rustnings- och roteringsbe¬
sväret skall fixeras.
Den kritik, som en högt ärad vän, hvilken nyss hade ordet,
underkastade den föreliggande frågan, hänförde sig helt och hållet
7 N:o 28.
Lördagen den 26 April, e. in.
till motionen. Oberäknadt de tekniska svårigheter, som de för-
enade embetsverken påpekat mot en reglering sådan som de före- mtermgsfosväret
stält sig den, hafva de derjemte framfört ett skäl, som är absolut (™or^')
giltigt, eller det, att man icke kan låta den ene kontrahera och
den andre betala. Men detta ingick icke heller i tanken uti 1871
års förslag, ty i detta öfvergick rekryteringsskyldigheten till sta¬
ten, om icke roten kunde skaffa karl för det pris, som då be¬
stämdes såsom maximum. Och följaktligen förfaller enligt det
förslaget den anmärkning, som är den giltigaste i de förenade
embetsverken s utlåtande. I det förslag, som nu framlagts, ligger
i orden »må kunna regleras» den tanken också, att, jemte det
kostnaden bestämmes till visst belopp, sådana vilkor för besvärets
fullgörande bestämmas, att de blifva rimliga och kunna låta
sig göra.
Den ärade talaren anförde vidare mot förslaget, att så olika
meningar om tillämpningen af skrifvelsen både gjort sig gällande
inom utskottet, att det ej är någon sannolikhet, att, om ett för¬
slag grundad t på skrifvelsen framlägges, vederbörande dermed
blifva belåtna. Men det lins ingen reservation från Andra Kam¬
maren, och det måste väl åtminstone ådagalägga något för
enigheten.
' Dertill kommer, med anledning af hans yttrande att Kongl.
Maj:t skulle få så synnerligen stora svårigheter att finna en ut¬
väg för realiserandet af den tanke, som ligger till grund för skrif¬
velsen, att Kongl. Maj: t likväl år 1887 i sjelfva trontalet förkla¬
rade, att ett förslag till fixering af rotehållet var under utarbet¬
ning. Om nu de förenade embetsverkens betänkligheter mot en
viss form för en sådan fixering hafva sin giltighet, så utesluter
det icke möjligheten, att Kongl. Maj:t kan vara betänkt på eu
annan form för fixeringen — en form, som kan på en gång vara
rättvis och borttaga dessa af de förenade embetsverken framstälda
olägenheter och svårigheter.
Jag upprepar det, jag kommer vid hvarje tillfälle, då frågan
om fixering af de på jorden Infilande skatterna ligger före, att
alltid rösta för och yttra mig för en sådan fixering, och derför
anhåller jag nu om bifall till utskottets förslag.
Friherre Klinckowström: Jag delar det slut, hvartill den
förste talaren i denna fråga, nemligen friherre Leijonhufvud, kom¬
mit, att afslå utskottets föreliggande betänkande, men detta sker
på andra grunder än dem han anfört. Jag har så många gån¬
ger i denna kammare yttrat mig deröfver, att hvad indelnings¬
verkets bördor beträffar anser jag att dermed ingen förändring
bör ega rum, intill dess att Kongl. Maj:t kommer och framlägger
för Riksdagen och svenska folket en plan till grunderna för om¬
daningen af försvarsverket i dess helhet, hvarigenom Riksdagen
och äfven svenska folket kommer i tillfälle att kunna bedöma
No 28. 8
Lördagen den 26 April, e. m.
frågan i sin helhet. Och jag har äfven dervid tillagt, såsom jag
roteringsbesvaret ock nu gör, att jag fortfarande anser denna omdaning af för-
(Forts) svarsverket höra grunda sig på bibehållandet af vår indelta armé
med aflyftande af indelningsverkets bördor från de nu skattskyl¬
diga hemmanen. Det förvånar mig, att vice talmannen bär kun¬
nat komma till den åsigten, och äfven fortfarande vill behålla
densamma, att han vill betrakta den kamerala delen af frågan
särskild! och särskild! den militära. Detta är enligt min uppfatt¬
ning fullkomligt falskt. Det är omöjligt att betrakta dessa två
delar rörande indelningsverket särskild! Och att fixera indel¬
ningsverkets bördor på rust- och rotehållarne, så länge dessa äro
skyldige att underhålla knekten, det är för mig ofattligt, ty de¬
ras åliggande föranleder och måste ovilkorligen föranleda dem att
gorå derför olika utgifter. Då skulle man på samma gång be¬
stämma, att vid utgörandet af denna fixa summa för rust- och
rotehållen skulle staten tillsläppa den ökade kostnaden, der sådan
förekommer. Det liar riksdag efter riksdag framkommit partiella
förslag till fixering, ändring, aflyftande af dessa svåra bördor,
men jag anser, att Riksdagen bör bestämdt afstå desamma, intill
dess man kan förmå regeringen att framkomma med en så be¬
skaffad organisationsplan, som jag nyss nämnde. Ju mer skon
klämmer för den som bär den, ju mer måste han bli benägen
att söka afskudda sig densamma, och så äfven med indelnings¬
verkets bördor. Det är en trumf, som de hafva i händerna, hvilka
likasom jag önska att helt och hållet aflyfta dessa bördor från
hemmanen och fördela dem på alla skattskyldige invånare, och
derför nödgas jag nu såsom jag alltid kommer att göra, när dy¬
lika partiella förändringar förekomma, att yrka afslag.
Herr Tamm, Hugo: Man kan ju väl fatta att en skrif¬
velse, sådan som den nu föreliggande, skulle kunna hafva kom¬
mit fram, när den grundar sig på en motion, som väcktes vid
Riksdagens början och så som ställningen då var, d. v. s. när
en lösning af skatte- och försvarsfrågan låg före på ett partielt
sätt. Då förutsatte man helt naturligt, att det skulle komma att
förgå eu lång tid, innan någon lösning af skatte- och försvars¬
frågorna skulle inträffa. Nu har emellertid, såvidt jag kan fatta,
Riksdagen uttalat sig temligen oförtydbart derom, att den önskar
ett verkligt förslag till försvarsverkets ordnande. Skall ett sådant
förslag grundas på indelningsverkets basis, måste skattebördan
fixeras; skall nu detta icke grunda sig på indelningsverket, utan
på en annan grand, så måste rustnings- och roteriugsbördan, så¬
som den nu utgår, bortfalla. Alltså anser jag, under hvilka för¬
hållanden som helst, eu sådan skrifvelse som denna i nuvarande
stund fullständigt onödig, och jag vill tillägga att, är det verkli¬
gen kammarens mening att vidhålla denna åsigt att ett sådant
verkligen ordnad! försvarsförslag skall framläggas, skulle, i fall man
Lördagen den 26 April, e, m.
9 N:o 28.
antager en sådan skrifvelse som denna, det tyda på ett misstro¬
ende om att en sådan sak kan blifva verklighet; ty det skulle
visa, att man i sitt sinne trodde att en mycket lång tid skulle
förgå, och jag föreställer mig att ett dylikt misstroende blefve en
dålig bundsförvandt i striden för försvarets ordnande.
Men jag anser äfven en sådan skrifvelse som denna rent af
farlig, om jag rätt tolkar det beslut, som fattades den dag, när
grundskattefrågan förelåg, då åtminstone för mitt sinne det kän¬
des som en glädje att höra huru de gamla, som grånat i kampen
för lösning af försvars- och grundskattefrågan, förklarade sig redo
offra sina., gamla åsigter för att sammansluta sig och ej längre
splittra. Öppet förklarade de, att de voro färdiga till dessa offer,
endast dem erbjödes ett verkligt försvar. Tolkar jag så Första
Kammarens beslut denna dag, tror jag också, att denna tolkning
skulle innebära, att man af regeringen begärde och fordrade att
den skall framlägga ett förslag, som icke är beräknadt efter några
inbillade tillfälliga opinioner inom riksdagen, icke heller så be¬
räknadt, att det skall passa in inom ramen af på förhand an¬
tagna kostnader, utan ett sådant, att vi stå till svars med att
antaga det både för vår tid och våra efterkommande. Har jag
då rätt fattat kammarens mening i denna fråga, då tror jag att
antagandet af denna skrifvelse är farligt; ty den kan tolkas och
är delvis tolkad såsom en fingervisning, i hvad rigtning ett förslag,
sådant som det vi önska, skall framkomma, och jag tycker icke
det är för mycket att tillåta att de sakkunnige af regeringen en
gång fritt få afgöra denna sak, oberoende af allt annat, och lägga
fram det förslag, som de anse bäst.
Detta blir det ansvar, som åligger dem, sedan blir det vårt
ansvar att antaga eller förkasta detsamma. Men jag för min del
vill icke se regeringen bunden i dessa fall, och det är äfven för
mig ett skäl att yrka afslag å den föreliggande skrifvelsen.
Herr Gaspar sson: Jag har den tillfredsställelsen att kunna
fullständigt instämma i hvad reservanterna och de båda embets-
verken yttrat beträffande sättet för verkställande af den fixering,
som motionärerna hafva föreslagit.
Hvad vill det säga, en periodiskt återkommande fixering?
Fixering innebär ju någonting bestämdt, och huru kan den då
vara periodiskt återkommande? Detta är, enligt mitt förmenande,
en contradictio in adjecto, och det förvånar mig, att embetsverken
hafva fått i uppdrag att lösa en så efter min åsigt alldeles orim
lig fråga. Derför instämmer jag också i detta afseende helt och
hållet med reservanterna.
Men det är icke detta, som statsutskottet har föreslagit. Ut¬
skottet har tänkt sig en fixering med föregående reglering, d. v.
s. något för framtiden bestående, och att en sådan fixering icke
är omöjlig, det har den talare, som först hade ordet, sjelf med-
Om fixering af
rustnings- och
rotering sb esv är et
m. m.
(Forts.)
N:0 28. 10
Lördagen den 26 April. e. m.
Om fixering a.
rustnings- och
roteringsbesvärct
m. m.
(Forts.)
gifvit, då han har kontrasignerat en förordning, som just är grun¬
dad på en sådan fixering. Han antydde det sjelf nyss, och jag
skall bedja att få läsa upp den första paragrafen af detta utaf
honom kontrasignerade »förslag till förordning angående förän¬
drade bestämmelser i fråga om rote- och rusthållsinrättningen vid
sjöförsvaret.» Denna paragraf lyder så: »Rote- eller rusthållare,
som, när båtsman för ledigt nummer skall antagas, förbinder sig
att till honom utgöra löneförmåner i enlighet med hvad här ne¬
dan i §§ 2 och 3 stadgas, skall icke derutöfver vara underkastad
några utgifter eller besvär för båtsm an shållet.»
Jag frågar, är detta icke en fixering så tydlig, som någon
kan vara. Sålunda är en fixering möjlig, och embetsverken hafva
också sagt i sista punkten af sitt utlåtande här, att »med hänsyn
till hvad sålunda och i öfrigt blifvit anfördt ansåge sig kollegierna
böra till Kong!. Maj ds ompröfning hemställa, huruvida sådant af¬
seende kunde fästas vid det ifrågavarande förslaget, att någon
framställning till Riksdagen borde göras om fixering af indel¬
ningsverkets bördor efter de grunder, hvilka för detta förslags
affattning varit bestämmande.»
Sålunda äro dessa af motionärerna föreslagna grunder för¬
kastade, men derför är ej sagdt att icke andra grunder kunna
finnas.
Den siste talaren har sagt, att Kongl. Maj:t borde vara obe¬
roende af något uttalande från Riksdagen beträffande det förslag
till 'arméorganisation, som kunde komma att framläggas. Men
jag ber att få fästa uppmärksamheten på eu sak: hurudant är i
närvarande stund försvarsfrågans läge? Under de 25 år, som
man sökt ordna denna fråga, har man genomgått alla möjliga
förslag; förslag om försvarets ordnande på grund af stam och
beväring, på grund af allmän värnpligt m. m., men ingenting
har antagits. Beträffande stammens sammansättning har det ena
efter det andra olika förslaget uppstälts, indelt och värfvad stam,
indelt stam och utlottad stam samt värfvad stam ensam, och
dermed tror jag att alla möjliga organisationsförslag äro uttömda,
så att när Kongl. Maj:t skall åter framlägga ett förslag måste
han ovilkorligen komma igen till någon af dessa redan förkastade
former, ty man lär väl icke kunna utfinna någon trollformel för
att ordna försvarsfrågan.
Hvilket har då största utsigterna till att gå igenom? Det
tilltror jag mig icke att säga, men jag antager att man skall
säga, att det finnes ingenting annat än att bygga försvaret ute¬
slutande på allmän värnpligt. Jag medgifver att allmän värn¬
pligt är den starkaste organisationsform, man kan få, men är vårt
land beredt att underkasta sig en betryggande sådan? En godt-
köpsupplaga deraf anser jag mycket betänklig. Vid 1875 års
riksdag framlades ett förslag, grundadt på allmän värnpligt, och
huru mottogs detta af det utskott, som hade att handlägga frå-
Lördagen den 26 April, e. m.
11 N:o 28.
gan? Utskottet sade — jag ber om ursäkt att uppläsningen blif-
vit lång, men jag anser frågan så vigtig, att jag icke kan hjelpa
det. »Ett mer än sextioårig^ oafbrutet fredslugn har hos folket
försvagat minnet af de lidanden, som kriget, och i synnerhet ett
olyckligt krig måste medföra, och gjort det nyare krigsväsendets
ökade fordringar både på taktisk utbildning och på snabbare och
kraftigare krigföring för detsamma svåra att fatta. Innan erfa¬
renheter, hemtade från egna slagfält, tvungit det att söka nya,
förbättrade former för sitt försvarsväsende, hafva visserligen grann¬
staters krig för den upplystare delen af detsamma låtit otillräck¬
ligheten af våra nuvarande stridskrafter och de militära brister,
som vidlåda formen för deras användande, framstå i sin rätta
dager. Men det torde dock vara förmätet att hoppas att dessa,
jemförelsevis nya åsigter ännu skola hafva fattat rot hos det stora
flertalet af folket. En så stor ökning som från 30 dagars be-
väringsöfning till i medeltal ett års militärisk skolbildning skulle
derför helt säkert förefalla detta flertal allt för stort, och det så
mycket mer som stamrekrytens daning, sådan som den ännu för
icke länge sedan ansetts tillräcklig, hittills icke kraft mycket mer
än 100 dagar. Man kan visserligen invända, att j emföreisen bör
anställas icke med öfningstiden för de soldater, som vår nuva¬
rande, efter Konungs och Riksdags uttalade omdöme otillfreds¬
ställande härordning kan ställa i fält, utan med utbildningstiden
för de fiender, mot hvilka vi tilläfventyrs en gång skola nödgas
att pröfva vår vapenskicklighet, och som underkasta sig en krigs-
bildning vida längre än den Kongl. Maj:ts förslag afser. Men
för flertalet af vårt folk ligger en sådan jemförelse visst icke nära
och fordrar dessutom en kunskap, hvaraf det icke kan förutsättas
vara i besittning.
Utskottet anser derför, att »äfven om tillämpningen af en så
vidsträckt krigsbildning, som Kongl. Mapts förslag till lag om
härordningen afser, skulle ur finansiel synpunkt vara möjlig, vårt
folk likväl icke ännu är moget för eu så genomgripande förändring
i hela samliällslifvet, som en tillämpning åt denna lag i hela hans
utsträckning skulle medföra».
I denna motivering instämde icke blott ledamöter från Andra
kammaren, utan äfven 4 ledamöter från Första kammaren och
dertill så upplyste och så för försvaret nitälskande personer, som
utskottets ordförande friherre Stjern blad, herrar F. Carlson, Man-
nerskantz och Carl Ekman, och jag tror att den uppfattning, som
af detta utskott uttalades, verkligen var den rätta då, och jag
tror äfven att den fortfarande är den rigtiga. Och huru lång
var den öfningsticl, som föreslogs? Jo, för fotfolket ett år och
för kavalleriet 17 månader samt för öfriga specialvapnen ett år.
Men är denna öfningstid tillräcklig för att utbilda soldater f För
att utbilda rekryter är den fullt tillräcklig, men ej att dana sol¬
dater, och utan soldater kan man icke gå i fält. Mitt omdöme
Omfixering af
rustnings- och
•oteringsbesväret
m. m.
(Forts.)
N:0 28. 12
Lördagen den 26 April, e. m.
^Ztmrw^ohfbetyda i detta fall ringa, men jag ber att få uppläsa hvad 1865
roteringsbesväret års landtförsvarskomité yttrade, ett utlåtande, som jag rekom-
(Vorts) menderar till en hvar, som vill sätta sig in i försvarsfrågan, och
enligt min åsigt de! bästa utlåtande, som hittills afgifvits i detta
ämne. Komiterade säga beträffande öfmngstiden: »I vårt grann¬
land Danmark har dess beväringsarmé, utan särskild stam, endast
haft 16 månaders tjenstgöring, men den klagan öfver otillräcklig
öfning och bristande sammanhållighet hos det i öfrig! villiga, och
tappra manskapet, som under sista fälttåget temligen oförbehåll¬
samt uttalades, lemnar icke fördelaktigt vitsord om organisationen
och öfningstiden.» Vidare yttra sig komiterade, att »ehuru de för
sin del visserligen anse 2 år vara för kort tid, äfven för vårt
begripliga folk, att dana eu stam, som sedermera upplöses och
skingras i det medborgerliga lifvet, utan allt fortfarande krigs-
mannaband, hafva de likväl, för att icke synas hafva velat, till
förmån för jemförelsen med indelta trupperna, öfver höfvan upp¬
drifva kostnaden för en beväringsarmé, grundat sina beräkningar
på endast 2 års första tjenstgöringstid, visse att ingen, som hos
oss verkligen vill hafva en duglig beväringsarmé, skulle, om en
sådan ifrågakomme, yrka en nedsättning i tjenstetiden under den,
som de ifrigaste motståndarne i den preussiska arméfrågan med¬
gifva», och slutligen att »komiterade äro för sin de! öfvertygade
om, att ingen tänkande militär, med egen erfarenhet i sitt yrke
och med kännedom om det värde, en fast organisation visat sig
ega både under framfarna och de nyaste fälttågen, skulle vilja
utbyta vår indelta stam mot en sådan af beväring med icke län¬
gre öfning än den här antagna», d. v. s. 2 år.
Sådan var uppfattningen då för tiden, och jag tror att den
fortfarande eger fullkomlig giltighet.
Jag kommer ihåg, att då försvarsfrågan diskuterades på rid-
darhuset 1866, yttrade eu nyligen afliden general, att han vid
ett besök på Åls talat med den danske stabsehefen, som då ytt¬
rat: »man säger att vi skola gå anfallsvis tillväga, ja väl, gif
mig blott soldater — och vi skola så göra, men med dessa he¬
dersman inser hvar och en att det är omöjligt.» Sådan blir följ¬
den af att tillämpa en godtköpsupplaga af allmän värnpligt, och
jag tror att till längre öfningstid, än 1875 var föreslaget kan man
ej komma och icke ens så långt, och derför anser jag för min
del att vi böra bibehålla den indelta armén, ty någon bättre
stam, än vi hafva i denna, finnes icke. Jo, säger man, det fin¬
nes lottning, och man har just uuder den sista tiden i pressen
fått läsa om ett rykte att ett sådant förslag skulle vara under
utarbetande för att framläggas för Riksdagen. För min del skulle
jag beklaga, om ett sådant framkomme. Jag tror att lottning är
så emot det svenska folkets uppfattning, att om ett sådant för¬
slag framkomme, vore det omöjligt att genomföra detsamma. Man
försökte dermed år 1811; följden blef ett uppror i Skåne. Vid
Lördagen den 26 April, e. m.
13 N:0 28.
1875 års riksdag yttrade sig tre reservanter — jag anför dessa
tre af den orsak, att det var deras då framlagda förslag in nuce,
som sedan utvecklades af Kongl. Maj:t i förslaget till 1883 års
riksdag — de yttrade om lottning följande: »Hvad lottning be-
träffa|| torde vi icke misstaga oss, då vi påstå att densamma med
ovilja%ch afsky betraktas af svenska folkets flertal. I färskt minne
torde ännu vara det lifliga missnöje, som i hela landet uppväck¬
tes, då lottningen, i vida mindre grad än nu förutsättes, vid 1865
och 1866 års riksdag ifrågasattes.» Jag tror således att lottning
är omöjlig och anser att, när nu rykte om ett sådant förslag ut¬
kommit, man bör varna för framläggande af ett sådant förslag,
så mycket mera som jag tror mig veta, att ryktet härom har upp¬
väckt en ganska stor och obehaglig sensation med hänsyn till
den försvarsrörelse, som i landet uppstått.
Sedan återstår värfning. Förslaget derom fick vid 1883 års
riksdag en så svår stöt, att jag tror det blefve mycket svårt att
återkomma med det, nemligen värfning i den mening, att man
uteslutande derpå skulle ordna stammen, ty det går ej för sig att
årligen anskaffa 5,500 rekryter. Då hafva vi blott qvar den indelta
stammen. Jag har alltid yttrat min mening i det afseendet, allt¬
ifrån det jag kom in i riksdagen och försvarsfrågan der först bör¬
jade behandlas, och jag vidhåller den fortfarande, att bibehållan¬
det af den indelta stammen är den enda möjliga utvägen. Icke
såsom skulle jag hafva någon platonisk kärlek derför, så att jag
tror att den för all framtid måste bibehållas, men jag tror att
det är nödvändigt att bibehålla den, till dess nationen blir så upp¬
fostrad i militäriskt afseende, att den kan öfvergå till en ren be¬
tryggande värnpligtsorganisation. Och om vi då vilja bibehålla
indelningsverket, frågar jag: är det ej nödvändigt att fixera dessa
besvär? Och någonting annat har utskottet ej föreslagit.
Det har anmärkts att den militära sidan af frågan icke blif¬
va sammanstäld med den kamerala. Utskottet har "icke gjort det
af den orsak, att de väckta motionerna endast berört den senare,
ej den förra, och utskottet har derför saknat anledning att in¬
låta sig på den militära delen af frågan.
Man har sagt att ett uttalande från Riksdagen skulle vara
obehöflig!. Jag har en motsatt åsigt derom; jag tror att ett dy¬
likt uttalande i närvarande stund är högst behöflig!. Andra kam¬
maren vet ofantligt väl hvad den icke vill, och derför tror jag att
det är nödvändigt att Första kammaren vet hvad den vill, och
om det kommer ett uttalande från Riksdagen i detta fall, så är
det en ledning för Kongl. Maj:t i den labyrint, hvaruti försvars¬
frågan för närvarande råkat.
Jag erinrar mig mycket väl en gång, då försvarsfrågans lös¬
ning hängde på att man ej begagnade ett sådant ögonblick. Då
frågan vid 1877 års riksdag förevar i Andra kammaren, hade
man väntat ett uttalande från regeringsbänken, och om det då
Om fixering af
rustninga- och
rotering sbesväret
m. m.
(Forts.)
No 28. 14
Lördagen den 26 April, e. in.
Om fixering Q of hacle kommit i rätt tid, vågar jag tro att frågan fått en annan
roteringfio<‘Hvarut utgång. IVlen detta uttalande uteblef, och fragan föll. Nu, näi
m■ m- alla ledamöterna i utskottet från Andra kammaren uttalat sig
(Forts' för en fixering af rustnings- och roteringsbesväret, tror jag att
det vore ett missgrepp af Första kammaren att ej begapa sig
af detta uttalande. Ty, hvad betyder det väl att reglera och
fixera en institution? Icke betyder det att man vill blifva af
med den, utan det betyder att man vill behålla den, och om den
uppfattningen skulle göra sig gällande i Andra kammaren, tror
jag att Första Kammaren har allt skäl att instämma i densamma.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Grefve Sparre:
Friherre Leij onhufvud, Broder Abraham: Herr Caspars-
son har utgått från att denna fixering skulle hafva till ändamål
att fastslå indelningsverket och ordna det på sådan fot, att det
skulle blifva eu verklig bas för eu blifvande arméorganisation,
och tillika yttrade han något om att utskottet förestält sig, att
denna fixering skulle blifva eu organisation för all framtid.
Jag får på det mest bestämda protestera mot att denna tyd¬
ning af utskottets mening var den der rådande. Jag var när¬
varande i utskottet, när ärendet slutbehandlades, och jag har full¬
komligt klart för mig, att åtminstone hälften af utskottsledamö-
terna icke hade en sådan mening. Deras mening var att få för¬
höjning i lindringen, dels för den afskrifning de redan fått och
dels för den, som de hade att i framtiden påräkna. Det var
enda motivet, ingalunda att fastläsa indelningsverket, och de sade
rent ut, att om Kong! Maj:t kommer med ett sådant förslag till
fixering, som här antydts af herr Casparsson, ville de genast
afslå detsamma, och det var hvad de obetingadt och oförbehåll¬
samt svarade på den saken.
Det fans iugen reservant från Andra Kammaren, har man
sagt. Nej, men de ville i stället förbehålla sig att tyda skrif-
velsen så, som de ansågo för sig fördelaktigast. Det är just det
olyckliga, att hvar och en är med om skrifvelsen, men att hvar
och en förbehåller sig att få gifva denna skrifvelse den tydning,
som han anser för sig mest förmånlig. Kommer ett förslag, som
man ej anser för sig gynsamt, så säger man nej, och ger som
skäl att så var ej skrifvelsens mening.
Om utskottet hade förordat hos Kong! Maj:t denna fixering
i akt och mening att derigenom få eu fast basis för en blifvande
arméorganisation, hade jag varit den förste att gå in derpå. Så
var dock icke förhållandet. Derför tror jag att en sådan skrif¬
velse icke skulle vara Kongl. Maj:t till någon ledning, utan tvärtom
snarare åstadkomma ytterligare embarras i detta virrvarr.
Det förhåller sig nog så, att vi hafva pröfvat, snart sagdt,
alla förslag till arméorganisation, likväl icke alla; ty ännu finnas
några qvar, och det lär ej finnas någon annan möjlighet, än att
Lördagen den 26 April, e. ro.
16 N:0 28.
taga upp något af dem, af de ännu oförsökta. Derför vill jag
icke trycka på regeringen i någon viss rigtning, och trots min
kärlek till indelningsverket är jag redo att offra det, om jag får
ett fullständigt och godt arméorganisationsförslag i stället, men
jag vill ej sätta regeringen i mellanhand, på sätt nu är föreslaget.
Jag är, i likhet med oss alla, mycket angelägen för att få
en hel arméorganisation genomförd, ty sedan 28 år tillbaka har
jag arbetat i denna sak och känner mera än väl, huru mycket
som brister i den nuvarande ställningen, och jag har mången
gång framhållit det. Men för att komma ur den, erfordras ett
fullständigt förslag. Derpå höras ock starka rop från båda kam¬
rarna, från vänner och fiender, nota bene hvad Andra Kammaren
beträffar från den del deraf, som verkligen något allvarsammare
tänker på ett verkligt försvar. Ty eu del af den kammaren tänker
blott på den kamerala sidan af 'frågan. Det är just det olyckliga
i denna fråga, att den nu mera nästan uteslutande behandlas ur
kameral synpunkt. Först vill man, såsom vice talmannen yttrat,
fixera de kamerala förhållandena, de militära skola komma sedan.
För min del måste jag förorda att den militära organisationen
får gå förut och fixeringen af besvären efter. Derför heter det
också reglering och fixering.
Jag återkommer till att jag i närvarande stund ej vill utöfva
något som helst tryck på regeringen, hvarken för det ena eller
andra förslaget.
Jag anhåller om afslag å utskottets hemställan.
Herr Treffenberg: Jag kan väl förstå, hvarför reservan¬
terna icke velat godkänna den af motionärerna ifrågasatta, perio¬
diskt återkommande uppskattningen af de bördor, hvarom här
är fråga, men hvad jag icke kan förstå är, att de ansett sig böra
motsätta sig utskottets hemställan, helst som utskottet icke i moti¬
veringen till denna hemställan inlagt något, som kunde anses inne¬
fatta ett godkännande af en sådan uppskattning, utan fast hellre
öfverlemnat åt regeringen att utfinna bästa sättet att lösa frågan.
Denna utskottets hemställan är mig kär såsom en gengångare
från gamla tider och en följeslagare till det efter min uppfattning
bästa förslaget till härväsendets ordnande, som någonsin blifvit
framiagdt, och hvilket, om det blifvit antaget, skulle hafva skänkt
oss ett reformeradt indelningsverk och dermed besparat oss mång¬
faldiga strider och missräkningar. Denna hemställan är mig äfven
kär af ett alldeles specifikt skäl, nemligen derför att jag i den¬
samma ser eu första belöning för den manhaftighet, med hvilken
denna kammare nyligen afvisade det kända anloppet å våra grund¬
skatter. Detta bör hafva öppnat ögonen på medkammaren. Jag
hoppas att det skall göra det äfven på regeringen. Begge skola
inse att hvarje försök att fortgå på kompromissens väg måste
öfvergifvas, och att, om man vill hoppas på framgång, måste
Om fixering af
rustnings- och
i oteringsbesväret
va. m.
(Forts.)
N:0 28. 16
Lördagen den 26 April, e. m.
Om fixering af
rustnings- och
rotering sbesväret
m. m.
(Forts.)
man arbeta på den gamla granden. En talare har nyss anmärkt,
att det i tidningarne vore antydt, att man inom krigsstyrelsen
umginges med planer att nästa gång bjuda Riksdagen ett för¬
slag, grundadt på stam med utlottning. Herrarna hafva nog en
sorglig erfarenhet af, att det i vårt land icke behöfves mer än
ett slagord för att aflifva äfven goda förslag, huru mycket mera
då sämre. Om regeringen till nästa riksdag framlägger ett för¬
slag, bygdt på den grund, jag nyss nämnde, nemligen att stam¬
men skulle bildas genom utlottning, så är jag säker på att dagen
derefter skulle från en mängd tidningar höjas samma rop, som
för några år sedan— »blodstörtning» hette det då. Dermed skulle
förslagets fall vara gifvet. Jag anser således hufvudvinsten af
den föreslagna skrifvelsens aflåtande vara den, att regeringen deri¬
genom får en fingervisning att framlägga ett förslag, bygdt på
den gamla grunden. Det är derför, jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Herr Reuterswärd: Vid denna tid af riksdagen, då man
öfverhopas af utskottsbetänkanden af den mest olika art, hinner
man naturligtvis icke att så noga sätta sig in i hvarje fråga.
Man får blott genomögna betänkandet och se efter om några
reservationer finnas. Så har varit händelsen med mig i denna
fråga. Jag genomögnade först betänkandet och sedan klämmen och
genomläste derefter reservationen samt såg, hvilka understödt den¬
samma. Jag fann då till min stora glädje att af Första kam¬
marens 12 utskottsledamöter, hvarken herr von Ehrenheim, grefve
Sparre eller herr Casparsson reserverat sig. Jag antog derför, att
man hade dessa tre herrar att tacka för, att detta betänkande
framkommit. Min fulla öfvertygelse är, att det minsta man kan
göra för att, när det gäller att ordna vårt försvar, få så litet mot¬
stånd som möjligt, är att fixera dessa räntor eller onera, som
årligen skola betalas. Vi må få ett härordningsförslag, hur ut¬
märkt som helst, så kommer det, jag är öfvertygad derom, att
dela samma öde som många dess föregångare. Vill man då icke
göra något på den partiella vägen, hvart kommer man då? Hvilken
våda ligger det dessutom i att aflåta en sådan skrifvelse som den
ifrågavarande? När icke Riksdagen sjelf kan taga frågan om
hand — ty Riksdagen kan icke utreda den — är det då under¬
ligt, att Riksdagen vänder sig till Kongl. Maj:t och säger, att den
vill fixera eller bestämma ett maximum på den skatt, som åligger
jorden i detta afseende. Är det för mycket att efter så många
års strider kunna få något så billigt, som detta förslag innebär?
Jag får på det allra lifligaste anhålla att Första Kammaren ville
så mangrant som möjligt förena sig om utskottets förslag i denna
punkt, hvartill jag anhåller om bifall.
Herr Casparsson: Den ärade ordföranden för statsutskot¬
tets första utgiftsafdelning talade om att det inom utskottet skulle
Lördagen den 20 April, e, m.
IV N:0 28.
yttrats något äfven beträffande den militära organisationen. Jag 0r"lfif*risn3oclf
beklagar, att min hörsel är så klen, att jag icke kunde uppfatta roterinmiesväret
att något sådant yttrades, så framt det icke skedde mellan fyra Z'm\
ögon. Diskussionen inom utskottet rörde sig uteslutande om 01 s'
sjelfva skattefrågan. Hvad den föreslagna skrifvelsen beträffar,
gör jag mig icke några öfverdrifna illusioner om dess resultat,
men jag tror att i det förtviiiade läge, hvari försvarsfrågan nu
kommit, något måsto göras, och att man icke endast bör lägga
armarna i kors. Det är derför jag för min del anser, att ett
uttalande sådant som det föreliggande är nödvändigt.
Friherre Barnekow: Då vår ärade ålderspresident fälde
det yttrande, att han hoppades, det denna kammare skulle så
talrikt som möjligt deltaga i denna skrifvelse, anser jag det vara
nödvändigt, att, om man vill deltaga deri, man säger hvilken
uppfattning man har om densamma. Många finnas nemligen
som hafva alldeles olika uppfattning om denna skrifvelse. Jag
har hört personer säga, att de önska denna skrifvelse för att deri¬
genom få ifrågavarande skatter fixerade, i hvilket fall de äro öf-
vertygade om, att dessa alltid skola bibehållas. Detta är icke
min uppfattning. — Hvad beträffar arméorganisationen, är jag
fortfarande alldeles emot, att indelningsverket skall läggas till
grund derför. Personer finnas, som deremot vilja hafva denna
skrifvelse, just emedan de önska att indelningsverket skall utgöra
grunden. Jag tycker om att vara ärlig äfven i politik och derför
säger jag, att jag går med på denna skrifvelse endast af det
skäl, att jag, liksom utskottets ordförande, anser att en öfver-
gångstid vid ordnandet af vårt försvar måste finnas, och att det
derunder är skäl att fixera dessa skatter. Jag kan dock knappt
inse, huru det skall gå till, men måhända kan regeringen det.
På samma gång anser jag likväl att dessa skatter böra successivt
afskrifvas, så att de slutligen, i likhet med indelningsverket, må
försvinna. Då jag så får tolka skrifvelsen, vill jag vara med om
densamma. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Berg: Jag ber om ursäkt att jag begärt ordet, då
jag icke ämnar säga något nytt i frågan, men, såsom en varm
vän af vårt försvar, kan jag icke underlåta att framställa den
anmärkningen, att såväl af diskussionen som af sjelfva skrifvelsen
framgår, att åt denna senare kan gifvas mycket olika tolkningar.
År det då verkligen skäl att aflåta en så mångtydig skrifvelse?
Under hela försvarsfrågans och skattefrågans behandling vid denna
riksdag har för öfrigt i denna kammare många gånger uttalats,
huru som man endast afsåg och hoppades ett fullständigt ord¬
nande af dessa frågor på en gång och ingalunda ville vara med
om att lappa och göra partiella eftergifter på det gamla indel¬
ningsverket. Huru kan det då stå tillsammans med konseqvens
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 28.
2
N:o 28. 18
Lördagen den 20 April, e. in.
Om fixering of
rustnings- och
roteringsbesvärex
m. m.
(Forts )
och rimlighet att aflåta en skrifvelse, som innebär just en sådan
lappning. Äfven om skäl skulle finnas att aflåta densamma, kan
det väl icke nekas att — såsom eu gång förut vid denna riksdag
yttrats — indelningsverkets köpkraft väsentligen skulle förminskas
af en åtgärd, sådan som skråfvelsen åsyftar. Just från denna
synpunkt, att kraften att köpa ett försvar åt fäderneslandet skulle
så väsentligt minskas genom den föreslagna fixeringen synes det
mig, att alla försvarsvänner böra ena sig om att afstyra denna
skrifvelse. Jag yrkar derför afslag på utskottets hemställan.
I detta anförande instämde herr A lin.
Herr Abel in: Den reglering, hvarom här är fråga, uttrycker
en tanke, som varit min egen. Jag är ock den förste att erkänna
de stora fördelar, en sådan reglering skulle medföra, under för¬
utsättning dock att den omfattade icke blott den ekonomiska,
utan äfven den militära sidan af saken. Frågan är visserligen,
såsom utskottet anmärkt, svårlöst, men jag föreställer mig, att
med det rika material, som är att hemta från äldre tider, en
lösning deraf dock icke är omöjlig att vinna. För den, som gjort
sig rätt förtrogen med de stora resurser, indelningsverket ännu i
dag har, oaktadt den stympning och svåra medfart, det under
senare tider undergått, bör det vara klart, och den bör icke miss¬
trösta om att, derest regleringen får den omfattningen, jag förut
antydt, och omhänderliafves med sakkännedom och intresse, man
i indelta armén, med bibehållande af dess förträffliga disciplinära
och moraliska egenskaper, skulle komma att ega eu fullt tids¬
enligt utbildad kraftfull stamtrupp, hvilken i förmåga af snabb
mobilisering och i fråga om förläggning i förhållande till respek¬
tive beväringsområden skulle lemna föga öfrigt att önska. Då
jag emellertid icke kan vara med om att eftergifva något af in¬
delningsverkets tillgångar utan motsvarande vederlag i försvars-
kraft, och då jag icke med någon åtgärd vill gifva stöd åt för-
svarsnihilismen, är det endast under den förutsättning, jag bi¬
träder utskottets förslag, att regleringen får eu sådan omfattning,
att den tillgodoser äfven de militära krafven. I förhoppning att
så sker, kommer jag att gifva min röst åt förslaget.
Herr C aspars sou: Det talades nyss om, att man genom
en fixering skulle minska »indelningsverkets köpkraft». Mine
herrar, stå vi på den punkt, att vi skola köpa vårt försvar, då
äro vi sålda.
Friherre Leijonhuf vud, Broder Abraham: Jag uttalar här
den varma önskan, att, om detta förslag skulle blifva antaget, regerin¬
gen måtte läsa igenom Första Kammarens protokoll i ämnet. Det tor¬
de gifva tillräcklig upplysning om skrifvelsens verkliga beskaffenhet.
Lördagen den 26 April, e. m.
19 N:0 28.
Grefve Klingspor: Rustnings- och roteringsbördorna äro ju
på sitt sätt en gång fixerade; annars skulle vi ju ej hafva, fått de rotering sbesväret
30 procenten afskrifna å dessa bördor. Vi stå nu, som jag vill hop-
pas, inför ett nytt arméförslag. Kan det då vara klokt att spela
ut sina trumf i förtid? Jag tror det icke. Jag förenar mig derför
med dem, som yrka afslag å ifrågavarande skrifvelse, hvartill jag
har eu ganska god grund, då jag anser densamma lika obehöflig
som onyttig.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
grefven och talmannen enligt de derunder framstälda yrkandena
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande
utlåtande hemstält och vidare på afslag derå, samt förklarade
sig finna den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.
Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf upp¬
sattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningspropositon:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 54, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 44;
Nej — 56.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 22 och 23
innevarande april bordlagda utlåtande n:o 55, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om utarbe¬
tande af förslag till förändrade bestämmelser för indelta arméns
rekrytering och aflöning, biföll kammaren utskottets i utlåtandet
gjorda hemställan.
Föredrogs å nyo statsutskottets den 22 och 23 i denna månad
bordlagda utlåtandet n:o 56, med anledning af väckt motion om
ändring i vilkoren för lån ur odlingslånefonden.
N:o 28. 20
Lördagen den 26 April, e. m.
d^gTriiim Herr God erberg: Då det synes mig, att statsutskottet något
för lån ur a- hårdhändt behandlat ifrågavarande motion, anhåller jag att med
mgsianefonden, några 0rd få angifva min ståndpunkt i frågan. Då odlingslåne-
fonden af riksdagen förut bildades, visst var det derför att Riks¬
dagen ansåg det nyttiga ändamål, hvarför medlen anvisades vara
ett statsändamål. Den omständigheten att denna fond dessutom
skulle vara till direkt nytta för eu mängd enskilda personer för¬
ringar icke betydelsen af fondens ändamål, såsom på samma gång
ett statsändamål, och att detta var nog vigtigt för att påkalla eu
eller annan uppoffring från statsverkets sida torde kunna med fog
påstås. Det oaktadt blefvo vilkoren temligen dryga, och begäran
om deras mildrande bär tid efter annan framkommit från olika
motionärer. Det vill dock synas, som om strängheten i vilkoren
till en början hade dikterats icke så mycket af begäret att skydda
staten för förlust som icke mera af önskan att förekomma miss¬
bruk af fonden. Skall jag vara fullt upprigtig, anser jag, att just
i detta senare hänseendet de stränga vilkoren voro berättigade.
Det synes dock, som om erfarenheten på senare tider gifvit vid
lianden, att man icke längre behöfde af denna anledning hålla på
de stränga vilkoren. Det andra skälet, som då skulle qvarstå,
var det, att staten icke vill göra någon förlust på de penningar,
som användas till torrläggning och odling af sänka trakter. Stats¬
utskottet motiverar sin åsigt om att räntan på lånen, som nu är
472 procent, icke bör nedsättas till 4 procent dermed, att de pennin¬
gar, som till fonden ingå kosta staten mer än 4 procent. Denna
uppgift är måhända rigtig hvad beträffar de penningar, som ingå
till fonden från riksgäldskontoret, eller de lånta medlen, så till
vida att riksgäldskontorets medelränta å de lån, ur Indika försträck¬
ningarna till odlingsfonden anvisats, något öfverstiger 4 procent.
I utskottets utlåtande förekommer i slutet af sid. 4 och början af
sid. 5 eu tabell, utvisande hvilken ränta riksgäldskontoret på se¬
nare tider betalat för de upptagna lånen. Dock är att märka,
att riksgäldskontoret ansett sig kunna försträcka statskontoret pen¬
ningar till odliugslånefonden för eu ränta, som hittills uppgått till
4 proc., men som riksgäldskontoret nu förklarat hädanefter skulle
komma att nedsättas till 3®A procent. Det vill således synas, som
om en nedsättning i utlåningsräntan (ill 4 procent icke skulle åstad¬
komma någon förlust för statskontoret.
Men fonden bildas icke ensamt af lånta medel, utan till
densamma ingå äfven andra medel, nemligen annuiteter å äldre
odlingsiån, och dessa medel äro, enligt hvad jag kan finna, stats¬
medel, kosta följaktligen staten ingenting i ränteutgift och kunna
derför anses tillgodokomma fonden såsom fullkomligt räntelösa.
Statsutskottet åberopar visserligen ett utlåtande af statskontoret i
en liknande fråga, enligt hvilket statskontoret ansett att äfven på
dessa medel staten borde tillgodoräkna sig 4 procent. Detta yttrande
förekommer på sid. 5 i betänkandet. Något som helst skäl, hvar-
Lördagen den 26 April, e. m.
21 N o 28.
för statsmedel skola utlånas till 4 procent fiunes der icke anfördt ifrågasätt a)»-
och jag maste bekänna att jag heller icke kunnat utrinna något, för im ur od-
Dessa från den äldre odlingslånefonden omförda medel äro icke
heller, åtminstone i närvarande stund, så obetydliga, om man
jemför dem med fondens tillgångar i deras helhet. År 1884 t. ex.,
då fonden bildades, bestod densamma uteslutande af sådana om¬
förda medel. Vid 1885 års slut bestod fonden fortfarande ute¬
slutande af sådana medel och icke af några upplånta. Doen upp¬
gick vid 1885 års slut till något öfver 560,000 kronor. År 1886
ökades fonden till 1,434,800 kronor — jag utelemnar de ojemna
talen — men deraf var endast omkring hälften, eller ungefär
704,000 kronor, lån. År 1887 uppgick fonden till 2,208,000 kro¬
nor, och deraf voro lånemedel 1,328,000 kronor, således något
mer än hälften. År 1888, det sista år, för hvilket jag har upp¬
gifter tillgängliga, var fonden 2,621,000 kronor, men skulden till
riksgäldskontoret endast 1,628,000 kronor, d. v. s. lånemedlen upp¬
gå) go till omkring 60 procent af fondens hela belopp. I samma
källa, hvarifrån jag fått detta, nemligen kapitalkonto till rikshuf-
vudboken, uppgifves också, hvilka utgifter fonden fått vidkännas
under de gångna åren. År 1884 voro utgifterna för fonden inga.
År 1885 likaså. oÅr 1886 endast 7.83,75 kronor År 1887
32,931,35 kronor. År 1888 endast 53,126,18 kronor. Summa ut¬
gifter under alla de fem åren, hvarunder fonden vid 1888 års slut
funnits är 86,841,28 kronor. Om man beräknar, hvilka inkomster
fonden samtidigt har haft af de penningar, som varit utlånta för
vattenaftappningar och odlingar, så kommer man till det resul¬
tatet, att dessa varit ganska mycket större, troligen ungefär dub¬
belt så stora, som utgifterna för fonden hafva varit. Jag har icke
tillräckliga uppgifter för att kunna noggrant beräkna det, men jag
har gjort ett öfverslag, grundande sig derpå, att jag beräknat
ränta för hvarje följande år endast på de belopp, som vid före¬
gående års slut voro utlånade, och om jag också endast beräknar
fyra procent ränta på det sättet, d. v. s. just den räntesats, som
herr Bergendahl i sin motion föreslår, så kommer jag till
den slutsatsen, att räntan och, hvilket är detsamma, inkomsten
måste hafva stigit till omkring 160,000 kronor, under det utgif¬
terna, såsom nyss nämnts, varit ungefär 86,800 kronor. Jag hem¬
ställer, om det under sådana förhållanden skulle vara så alldeles
farligt att tillmötesgå motionären Bergendahls önskan åtminstone
derom, att räntan skall nedsättas till 4 procent, i st. f. 472 pro¬
cent, dock med bibehållande af den annuitet af 8 procent, som
nu utgår. Man kan deremot anföra, och det kanske från min
ståndpunkt sedt åter är det starkaste motskälet, att det vinnes så
ofantligt litet med en sådan nedsättning, ty det man vinner är
endast något mer än ett års förkortning af amorteringstiden. Det
är ju eu obetydlighet, om man så vill, men det är dock en vinst,
som jag tror, att de, hvilka hafva lånen, icke skola underskatta.
N:o 28. 22
Lördagen den 26 April, e. in.
dmåmiaviikäm~en^a% ^ar visserligen icke förbisett, att annuiteten också kommer
för lån ur od- att räknas på något lägre belopp, men detta kan jag icke sätta
hiiflsianffonde”. |p[ nftgOU siffra, det beror helt och hållet på, i hvilken ordning de
01 s' respektive låntagarne uttaga medlen från statskontoret, och derom
kan man icke ens göra någon sannolikhetsberäkning. Detta är
dock eu vinst, utöfver den nyssnämda, som jag för min del också
anser böra tagas i beräkning.
Statsutskottet har såsom skäl för sitt afstyrkande till sist sagt:
»Af hvad i det föregående biff vit anfördt finner utskottet det tyd¬
ligen framgå, att räntan å de lån, hvilka hittills utlemnats från
fonden, för närvarande icke kan nedsättas till 4 procent utan att
förlust för staten uppkommer.» Detta tror jag mig hafva veder¬
lagt med hvad jag hittills yttrat.
Utskottet fortsätter: »Hvad åter beträffar de lån, som kunna
komma att hädanefter utlemnas, torde, äfven om för närvarande
förefinnes anledning antaga, att en räntenedsattning i framtiden
sannolikt skall kunna vidtagas, frågan likväl nu vara för tidigt
väckt. Dels har nemligen den nuvarande låga allmänna räntefoten
icke funnits så länge, att den kan antagas vara af mera stadig¬
varande natur, dels torde det få anses lämpligare, att för ränte-
nedsättningen afvakta en tidpunkt, då denna nedsättning kan till-
godokomma icke blott nya lån utan äfven de äldre». Såsom jag
läst herr Bergendahls motion, afser hans begäran räntenedsätt-
ning icke blott för nya lån, utan äfven för de äldre, och att så
kan ske utan förlust för staten, tror jag mig hafva visat.
På grund deraf anhåller jag, att, med afslag å utskottets
hemställan, kammaren för sin del måtte besluta: att med bibe¬
hållande af 8 procent annuitet för lån från fonden till under¬
stödjande af odling af sänka marker, räntan å samma lån med
nästkommande års ingång skall beräknas efter 4 procent å oguldna
kapitalbeloppet.
Herr Tamm, Hugo: Motionären framställer verkligen den an¬
hållan, att få räntan nedsatt till 4 procent, så vidt det icke medför nå¬
gon förlust för staten, och vi hafva nyss hört beräkning i detta afse¬
ende. Jag tror mig kunna framställa en motberäkning, som visar
ett motsatt resultat. Det är nemligen alldeles gifvet, att dessa
penningar måste gå från riksgäldskontoret genom statskontoret,
ty statskontoret måste granska alla säkerheter, måsto sköta alla
dessa små, ständigt återkommande liqvider, och de kunna icke
läggas på riksgäldskontoret. Det är eu funktion, som helt och
hållet tillkommer statskontoret, riksgäldskontoret har icke någon
tjenstemannapersonal, som hvarken får eller kan dermed taga någon
befattning. Således måste dessa penningar gå från riksgäldskonto¬
ret till statskontoret och derifrån ut till de respektive låntagarne.
Då är, såsom herrarne veta, faststäld en ränta af 4 procent mellan
riksgäldskontoret och statskontoret. Denna ränta gifver verkligen
Lördagen den 26 April, e. m.
23 N:o 28.
ingen vinst, ty man bör val, isynnerhet då motionären vill, att ifrågasatt än¬
de tta afdrag skall ske på äfven de gamla lånen, göra, likasom
när man räknar med statsskuld. Då säger man, att statsskulden
i sin helhet bär den och den räntan. Alldeles på samma sätt (Forts')
tager jag hela denna lånefond, och då är dot faktiskt, att räntan
går till 4 procent. Att nu genast derför, att man ett år kunnat
erhålla penningar till lägre ränta, nedsätta räntan å dessa
lån, torde vara nästan oförsigtigt, då man icke vet, huru det kom¬
mer att ställa sig för framtiden. Således är det ingen vinst, som
riksgäldskontoret beredes, genom att lemna dessa medel till 4
proc. åt statskontoret. Men ännu mindre gör statskontoret någon
vinst på dessa penningar. Dessa lån hafva fem års ränteanstånd,
hvilket nedsätter den nominella räntan af 4,6 till 4,2 %. För de
2/io proc., som statskontoret sålunda, såsom det förefaller, får högre
än det sjelf betalar riksgäldskontoret, måste statskontoret ligga
inne med icke obetydliga reserver. Man vet, huru penningar få
ligga och vänta just för dessa lån, och penningarne måste då
ligga räntelösa. Vidare är det icke så obetydligt arbete, som i
statskontoret erfordras för fondens förvaltande, och jag är öfver-
tygad derom, att dessa medel icke i statskontoret lemna någon
som helst vinst. Skulle man nedsätta räntan till 4 proc., betäc-
kes icke kostnaden för dessa län, utan staten gör faktiskt förlust.
Och jag skulle nästan vilja tillägga, ehuru det icke hör hit, att
på dessa lån staten kan hotas af eu ytterligare förlust, då det
nog i framtiden kommer att visa sig vara ganska trassligt att få
in lånen.
Jag anser att motionären bör vara nöjd med utskottets be¬
slut; han har ju endast begärt att få så låg ränta, som staten
kan utan förlust bevilja, och då utskottet nu visat att eu ytter¬
ligare sänkning af räntan medförde förlust, är ju ett afstyrkande
af motionen på sätt och vis ett bifall till motionärens egen önskan.
Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.
Herr Spån berg: Jag beklagar att jag icke kan instämma
i det slut, hvartill statsutskottet kommit i denna punkt. Till en
början vill jag meddela, att svenska mosskulturföreningen, som
är utbredd kring hela Sverige, på sitt allmänna möte i Skara för-
lidet år beslöt att hos regeringen anhålla om dess medverkan att
få räntan å lån från odlingslånefonden nedsatt från 4Va till 4 proc.
Föreningens styrelse har gått i författning härom, men fått
afslag på sin ansökan på den grund att statskontoret och full-
mägtige i riksgäldskontoret afstyrkt densamma. Ett af stats¬
kontorets skäl för afstyrkande! är, såsom vi nyss hört upprepas,
att den ränta, som riksgäldskontoret beräknade för derifrån lemnade
försträckningar till fonden, hittills varit 4 proc. Nu hafva full¬
mäktige i riksgäldskontoret förklarat, att de hädanefter ämna be¬
räkna räntan till 3 3/h proc., men jag tror att de skulle kunna
N:0 28. 24
Lördagen den 20 April, e. m.
äring °t^likören l^au förlust nedsätta den ännu lägre. Således hafva vi åtminstone
för lån ur od- 1 /4, proc. ränta gifven, som måste kunna nedsättas. Men jag är
angslåne/o«den. n5j(| dermed, ty jag anser att den såväl i mosskulturföre-
ningens ansökan som sedermera af motionärerna begärda ned-
sättningen till 4 proc. är fullt berättigad. Af eu föregående talare
är tydligt ådagalagdt, att eu liel del af dessa medel äro statsmedel,
ingående annuiteter å tidigare lån. Dessa kosta icke någonting.
Jag vill icke att staten skall gifva jordegarne någon present, utan
vill endast att staten icke skall vara en procentaranstalt. Lånen
till denna fond upptogos genom utsläppande af 3 fi/n> proc. obliga¬
tioner. Dessa såldes till en början med 4 proc. kapitalrabatt.
Sedermera nedgick kapitalrabatten högst betydligt och slutligen
såldes dessa obligationer till pari och deröfver. Således betalar
staten för dessa penningar 3 6/io proc. Det oaktadt har riksgälds-
kontoret debiterat statskontoret 4 proc. Det är ju för stor skilnad.
Det har så många gånger åberopats, att man å statslån icke får beräkna
den utfästa räntan, äfven då man får sälja obligationerna till pari, på
grund af de kostnader, som äro förenade med låns upptagande. Men,
mine herrar, obligationerna för dessa odlingslån äro sålda här i
Sverige, och då kan man väl icke hafva några stora kostnader fördem.
Ni vilja väl icke, att de personer, som arbeta för jordbrukets
upphjelpande och landets uppodlande, skola betala till våra stats¬
institutioner, statskontoret och riksgäldskontoret, för att de sälja
dessa obligationer och hafva dessa lån om hand. Jag finner icke
skäligt, att några sådana kostnader skola debiteras låntagare.
Nu är det visserligen sant, att de, som få dessa odlingslån,
hafva fem års ränteanstånd, och detta gör nog någon liten skilnad,
men om man beräknar, att de sista statslånen äro upptagna för
3 5/io proc., så blir räntan å de ifrågavarande lånen ändock för
stor, om saken rätt skötes. Och om icke riksgäldskontoret och
statskontoret kunna sköta denna affär, så att det bär sig att lemna
ut lånen för 4 proc., då är det statsutskottet och Riksdagen, som
skola tillse, att dessa myndigheter sköta affären bättre.
Jag ser saken icke uteslutande från privatekonomisk, utan
äfven från statsekonomisk synpunkt. Vi måste tänka på, att det
finnes millioner tunnland vattendränkt jord, som ligga obegagnade
i vårt land och således äro utan ringaste värde såväl för den en¬
skilde som för staten. Men om nu denna stora areal blefve
uppodlad, så skulle icke blott jordegaren utan äfven staten för¬
tjena derpå; den senare till och med på dubbelt sätt, först genom
ökade bevillningar på det höjda taxeringsvärdet och sedan der¬
igenom, att ett större antal personer kunna få sin bergning från
den uppodlade jorden. När svenska riksdagen stiftade odlings-
lånefonden, var det icke för att förtjena penningar derpå, utan
för att drifva upp vårt jordbruk och sålunda inom landets gränser
eröfra Finland åter. Det var för att bereda de arbetsamma jord¬
brukare, som utan hjelp af staten icke kunde bearbeta sin vatten-
Lördagen den 26 April, e. m.
26 N:0 28.
sjuka jord, ett tillfälle att uppodla den samma. Dessa lån be-
viljades icke för annat än torrläggningar, och de jordbrukare, for lön ur od-
som deraf komma i åtnjutande, måste med egna eller på annat hngsl^^en'
sätt anskaffade medel bestrida täckdiknings- och odlingskostnaderna.
Staten har emellertid den bästa säkerhet för lånen. Låntagaren
skall ställa borgen för den del af lånet som utlemnas, innan den
föreskrifna odlingen skett, och så snart den blifvit verkstäld,
intöres lånet såsom först prioriteradt i fastigheten. Denna säker¬
het står således framför alla andra, och finnes det väl någon
säkerhet i Sverige, som är bättre?
Jag hemställer, om det under sådana förhållanden är rätt,
att staten fortfarande tager 4 y2 proc. ränta för lån ur odlings -
fonden, och slutar med att yrka bifall till herr Bergendahls
motion.
Herr Anderson, Albert: Oaktadt jag icke är jordbrukare,
hyser jag likväl så stort intresse som trots någon för vårt lands
uppodling. Men den siste talarens yttrande har här uppkallat
mig. Han förestälde sig, att svenska staten förtjenar mycket på
den ifrågavarande utlåningen. Man säger, att räntan är 4 Va proc.,
men den verkliga räntan är icke så hög. Låntagaren har fem
års anstånd med räntebetalningen, och tager man detta i be¬
traktande, så uppgår den verkliga räntan till allenast omkring
4 2/io proc.
Det har här blifvit sagdt, att riksgäldskontoret kommer att
för framtiden nedsätta den ränta, som statskontoret skall betala
för de från riksgäldskontoret erhållna försträckningarne för odlings-
lånefonden. Detta är endast till eu viss grad sant. Enligt ut¬
skottets utlåtande hafva fullmägtige i riksgäldskontoret förklarat:
»att enär af riksgäldskontorets frän innehafvarens sida ouppsägbara
3 6/io proc. obligationer under sistlidna år ett större belopp försålts
till sådan kurs, att den ränteutgift, som af denna upplåning
förorsakas riksgäldskontoret, icke uppgår till 4 proc., räntan å
de medel, hvilka i den närmaste framtiden må komma att för¬
sträckas fonden, kan sättas till något lägre belopp.»
Detta är alldeles icke något löfte om nedsättning under 4
proc. för någon längre framtid, och det innebär framför allt icke
något löfte derom, att den ränta, som betalas på redan erhållna
medel, kommer att nedsättas. Den måste, så länge staten för
sina lån sjelf får betala en effektiv ränta, af omkring 4 proc.,
fortfarande blifva oförminskad.
Jag vill i detta sammanhang också nämna, att då de upp¬
sägbar 3 6/io procent-obligationerna först försåldes, var kursen på
dem endast 96 proc., och den effektiva räntan för desamma gick följ¬
aktligen upp till närmare 4 proc. Dertill kommer att staten får
betala ränta å sina obligationslån två gånger om året, under det
att för odlingslånen betalas ränta endast en gång om året.
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 38.
3
N:0 28. 26
Lördagen den 26 April, e. m.
ifrågasatt än- Men, har den första talaren sagt, om man också för de medel,
för lån ur od- som statskontor et erhåller tran riksgäldskontoret, maste betala
hngsianefwiden. finnes icke något skal, hvarför å den öfriga delen af
fonden, hvilken utgöres af statsmedel, som icke blifvit upplånta,
skulle beräknas ränta till mer än 4 proc. Med en sådan upp¬
fattning kommer man till slut derhän, att då staten icke betalar
någon ränta för den äldre delen af odlingslånefonden, så borde
jordegarne också få räntefritt lån. Vill man lemna understöd åt
jordegare för uppodling af sänka trakter, skulle man naturligtvis
kunna nedsätta räntan, men Riksdagen har hittills alltid fasthållit
den grundsatsen, att ränta skulle betalas så, att staten undginge
förlust. De medel, som statskontoret har om händer, tillhörande
odlingslånefonden, kunna icke af statskontoret alltid förräntas.
Der ligga nästan alltid större eller mindre belopp räntelösa, medel
måste finnas tillreds, då de sökande komma och anmäla sig om
erhållande af lån, och om man tillika tager i betraktande, att de,
som verkställa vattenafledningar, hafva biträde af statens tjenste¬
man för uppgörande af förslag, så kan jag icke inse, att den
ränta, som nu är föreskrifven för odlingslånen, är obillig.
Slutligen kan jag icke underlåta att protestera emot den benäm¬
ning, den siste talaren har behagat att gifva två statsinstitutioner.
Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.
Herr Spånberg: Jag fäste mig vid ett yttrande af den
siste ärade talaren. Han säger, att statskontoret får innehafva behåll¬
ningar å denna fond, hvarå någon ränteinkomst icke kan erhållas.
Således utgör detta ett skäl, hvarför statskontoret icke kan förorda
räntenedsättning. Men, mina herrar, jag hemställer, huruvida
ni anse, att de personer, som behöfva erhålla lån från denna fond,
skola betala för hög ränta derföre, att statskontoret skaffar sig
onödiga behållningar. Skola de, som låna penningarne, derför
betala högre ränta än 4 proc., då vi veta, att obligationerna till
denna fond af riksgäldskontoret kunna säljas hvilket ögonblick
som helst till 3 Va proc. eller åtminstone 3 6/io proc. ränta?
Vidare har den ärade talaren sagt, att riksgäldskontoret icke
har lofvat att nedsätta räntan för en längre framtid, utan endast
nu. Men är det så, att staten icke kan för en längre framtid
bevilja den begärda räntenedsättningen, låt då staten höja räntan
för nya lån, när behof af höjning inträder, men låt oss nu lemna
lånen till den ränta, som för närvarande kan beviljas.
Jag återtager mitt yrkande om bifall till motionen, och
förenar mig uti det af herr Cederberg framstälda.
Herr Cederberg: Då man ordat åtskilligt derom, att stats¬
kontoret skulle kunna komma att tillskyndas förlust, äfvensom
att statskontoret finge vidkännas åtskilliga arbeten och utgifter
Lördagen den 26 April, e. m.
27 N:0 28.
för dessa lån, som skulle berättiga till den högre räntan, så ber
jag att få erinra derom, att de siffror, jag nyss anförde om stats-säl iån mwr°’oT-
kontorets utgifter för lånen, äro sådana statskontoret sjelf bokfört hn9^ntfmden.
dem, och som följaktligen böra anses innefatta allt hvad det °rs'
kostar statskontoret att hafva denna fond om hand; de ställa sig,
såsom jag nämnt, betydligt lägre, nära nog till hälften af hvad
en ränta, bestämd till endast 4 proc., skulle under de gångna
åren hafva inbringat. Hittills har utlåningen således medfört
icke förlust utan tvärtom öfverskott. Detta öfverskott anses
vara fullt tillräckligt att möta äfven eventuella förluster för fram¬
tiden. Säkerheten är nemligen, efter mitt förmenande, icke så
fullständig, som talaren på Jönköpingsbänken syntes föreställa sig,
åtminstone under lånens första tid. Det är först när lånen blifvit
införda i jordeboken, som de få natur af yppersta säkerhet i jord.
Dessförinnan är säkerheten långt ifrån så god, som han betonade,
och att förlust således kan inträffa, är jag den förste att erkänna.
Det är också derföre jag icke vågat gå längre i räntenedsättning,
än till 4 proc., men denna räntesats bör räcka väl till att betäcka
möjliga förluster. Hvad föröfrigt beträffar yttrandet att räntefriheten,
eller rättare sagdt räntemoratoriet, som eger rum under de första
åren, skulle nedsätta den effektiva räntan till 4 2/io proc., så vågar
jag påstå, att den uppgiften hvarken är eller ens kan vara exakt.
Denna af ränteanståndet beroende minskning i effektiva räntan
blir olika för hvarje olika lån, beroende på, huru fort de olika
delarne af lånet utgå från statskontoret, och kan ej på förhand
beräknas.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och
talmannen, att i afseende på och förevarande utlåtande yrkats,
dels att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr
Cederberg, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
måtte för sin del besluta, att, med bibehållande af 8 procents
annuitet för lån från fonden till understödjande af odling af
sänka marker, räntan å samma lån med nästkommande års ingång
skall beräknas efter 4 procent å oguldna kapitalbeloppet.
Sedermera gjorde herr grefven och talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden samt förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja
besvarad.
Herr Spånberg begärde votering, i anledning hvaraf upp¬
sattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 56, röstar
Ja
N:0 28. 28
Lördagen den 26 April, e. m.
*
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles herr Cederbergs yrkande i ämnet.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 68; -
Nej — 25.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda,
den 22 och 23 innevarande April bordlagda utlåtanden:
n:o 57, i anledning af väckt motion om nedsättning af rän¬
tan å de. till enskilda jern vägsanläggningar lemnade låneunderstöd
af stadsmedel;
n:o 58, i anledning af Kong}.. Maj:ts proposition angående
byte af mark mellan kronan och Örebro stad; samt
n:o 59, i anledning af väckta motioner i fråga om reglering
af viss kyrkotionde och helgonskyld m. m.,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr grofven och talmannen beslöts, att
på föredragningslistan till nästa sammanträde skulle uppföras
främst det ärende, som denna dag bordlagts första gången, och
sist de utlåtanden, livilka blifvit denna dag bordlagda andra
gången, med undantag af första särskilda utskottets utlåtande
n:o 1, om hvars uppförande på föredragningslistan till samman¬
trädet den 3 nästinstundande maj kammaren redan fattat beslut.
Kammaren åtskildes kl. 9,16 e. m.
In Mena
A. von Krusenstjerna.
Stockholm, David Lunds Boktryckeri, 1890,