RIKSDAGENS PROTOKOLL
1890. Första Kammaren. M:o 27.
Fredagen den 25 april.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Anmäldes och bordlädes
lagutskottets utlåtanden:
n:o 4£, i anledning af väckta motioner angående väghållnings-
besvärets utgörande på landet;
n:o 47, i anledning af kamrarnes återremiss af utskottets utlå¬
tande n:o 11, öfver justitieombudsmannens förslag om ändrade be¬
stämmelser angående lösen för gravationsbevis; samt
n:o 48, i anledning af ej mindre Kongl Maj:ts proposition med
förslag till lag innefattande tillägg till förordningen angående spar¬
banker den 1 oktober 1875 än äfven väckt motion med förslag till
vissa bestämmelser angående sparbanker; äfvensom
särskilda utskottets för behandling af förslag angående ändrade
bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken och peda'gogi-
erna utlåtande n:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 17,
äfvensom i anledning af inom Riksdagen väckta motioner i dithörande
ämnen.
Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg af följande lydelse:
Att grefve Alb. Ehrensvärd i följd af sjukdom (pneumonia acuta
circumscripta) fortfarande är förhindrad att infinna sig vid riksdagen,
intygar
Tosterup den 28 april 1890.
Emil Nilsson,
Bat.-läk. vid K. Sk. Dragon-Reg:tet.
Första Kammarens Prot. 1890. N:o 27.
1
N:o 27.
2
Fredagen den 25 April.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af statsutskottet i dess memorial n:o 45, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att, i enlighet med den af friherre Leijonhufvud i
ämnet väckta motionen, Kongl. Maj:ts förevarande framställning på
det sätt bifalles, att, för beredande af i statsrådsprotokollet öfver
landtförsvarsärenden den 11 januari 1890 föreslagen aflöning åt sex
fördelningsintendenter samt sex hos dem anstälda skrifbiträden, Riks¬
dagen beviljar 34,140 kronor att utgå med hälften, eller 17,070 kronor,
af anslaget till indelta arméns och Vermlands fältjägarecorps’ vapen-
öfningar samt med andra hälften, eller 17,070 kronor, af anslaget till
beväringsmanskapets vapenöfuingar, hvilka tvenne anslag i följd häraf
med motsvarande belopp förhöjas, röstar
tf a 5
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har såväl Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
som den af friherre Leijonhufvud i ämnet väckta motionen af Riks¬
dagen afslagits.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—93;
Nej—45.
Sedan prototokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls-
utdrag, n:o 211, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstnin¬
gen derstädes utfallit med 41 ja och 172 nej, samt att båda kam-
rarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 134 ja och 217 nej,
hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverenstäm-
melse med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af statsutskottet i dess memorial n:o 45, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, med godkännande af de i stats¬
rådsprotokollet den 11 januari 1890 angifna grunder för organisation
af en trängbataljon å Karlsborg jemte hvad som föreslagits beträffande
personalens aflöning, till genomförande af den del utaf bataljonens
organisation, som kommer att ega rum under år 1891, anvisar 100,000
kronor;
Fredagen den 25 April.
3
N;o 27.
att de besparingar, som under uppsättningstiden kunna å de för
den nya trängbataljonen afsedda medel beredas, må af Kongl. Maj:t
disponeras för bestridande af uppsättningskostnader och öfriga med
organisationens genomförande förenade utgifter; samt
att under anslaget till trängen såsom reservationsanslag uppföres
nyssnämnda belopp, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke af
Riksdagen bifallits.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—125;
Nej—15.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 212, som upplästes och hvaraf inhemtades att omröstningen der¬
städes utfallit med 91 ja och 124 nej, samt att båda kamrarnes sam¬
manräknade röster befunnits utgöra 216 ja och 139 nej, hvadan be¬
slut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja¬
propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af statsutskottet i dess memorial n:o 45, punkten 3, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, med godkännande af de i statsråds¬
protokollet den 11 januari 1890 angifna grunder för organisationen
af en stamtrupp vid Hallands bataljon jemte hvad som föreslagits be¬
träffande personalens aflöning, för år 1891 beviljar till stamtruppens
uppsättning äfvensom densammas underhåll m. m. vid volontärskolan
ett anslag af 40,000 kronor;
att detta anslagsbelopp jemte de redan å bataljonens stat till
volontärers aflöning uppförda 5,292 kronor 50 öre, sistnämnda belopp,
i den mån det för ändamålet blifver disponibelt, under benämning
“aflöning till stamtrupp vid Hallands bataljon, reservationsanslag“,
uppföres under fjerde hufvudtiteln näst efter anslaget till Hallands
beväring; samt
att de besparingar, som under uppsättningstiden kunna å anslaget
uppkomma, må af Kongl. Maj:t disponeras för bestridande af upp-
N:o 27.
4 Fredagen den 25 April.
sättningskostnader och öfriga med organisationens genomförande före¬
nade utgifter, röstar
|
J <\ ]
|
Den, det ej vill, röstar
|
Nej;
|
Yinner Nej, har Kongl.
|
Maj:ts förevarande framställning icke
|
vunnit Riksdagens bifall.
|
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—98;
Nej—40.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 213, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 60 ja och 152 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 158 ja och 192 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 45, punkten 4, föreslagna och-
af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
för beredande dels af ökad tillgång till bestridande af de från armé¬
förvaltningens artilleridepartement utgående kostnader för projektiler,
patroner och krut m. m., dels ock af erforderlig förhöjning i de i och
för underhållet af beväringsmanskapets beklädnads-, remtygs- och
utrednings- samt trosspersedlar anvisade medel, höjer artilleri- och
intendentsdepartementens andelar i anslaget till försvarsverket till lands
i allmänhet med 100,000 kronor för det förra och 30,000 kronor för
det senare, så att anslaget, nu kronor 2,338,600, med förhöjning af
130,000 kronor från och med år 1891 utgår med 2,468,600 kronor,
äfvensom vid ökning af artillex-idepartementets andel utaf anslaget
med ett det nuvarande anslaget till salpeteruppköp motsvarande belopp,
medgifver, att af sagda andel må dels under år 1891 för gäldande af
köpeskillingen för Åkers krutbruk utgå 21,340 kronor, dels ock för
framtiden bestridas kostnaderna för inköp af erforderlig salpeter; röstar
Ja;
N:o 27.
Fredagen den 25 April. 5
Den, det ej Till, röstar
Nej;
Vinner Nej, har dels Kong!. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
på det sätt bifallits, att, för beredande af ökad tillgång till bestri¬
dande af de från arméförvaltningens artilleridepartement utgående
kostnader för projektiler, patroner och krut m. m., anslaget till för¬
svarsverket till lands i allmänhet eller arméförvaltningens departe¬
ment höjes med 36,000 kronor; dels Kongl. Maj:ts framställning om
öfverförande till “anslaget till försvarsverket till lands i allmänhet
eller arméförvaltningens departement'' af ett anslaget till salpeter¬
uppköp motsvarande belopp icke af Riksdagen bifallits; dels och, för
beredande af erforderlig förhöjning i de i och för underhållet af
beväringsmanskapets beklädnads-, remtygs- och utrednings- samt tross¬
persedlar anvisade medel, anslaget till försvarsverket till lands i all¬
mänhet eller arméförvaltningens departement höjts med 30,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—107;
Nej—33.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afskildt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 214, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 57 ja och 154 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 164 ja och 187 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 45, punkten 5, föreslagna och
af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, ätt Riksdagen för anskaffande af fästningsartilleri-
materiel på extra stat för år 1891 beviljar 800,000 kronor och deraf
anslår till Karlsborg 100,000 kronor, till Vaxholm—Oscar-Fredriksborg
500,000 kronor och till Oscars-Värnslinierna 200,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen till anskaffning af fästningsartilleri-
materiel på extra stat för år 1891 anvisat ett belopp af 400,000 kronor.
N:o 27.
6
Fredagen den 25 April.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—106;
Nej—33.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 215. som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 81 ja och 133 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 187 ja och 166 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 45, punkten 6, föreslagna och
af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen till byggnader å Karlsborg å extra
stat beviljar 140,110 kronor och deraf för år 1891 anvisar 46,000
kronor, röstar
Ja 5
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kong!. Maj:ts förevarande framställning icke
vunnit Riksdagens bifall.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—103;
Nej—36.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 216, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 58 ja och 155 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 161 ja och 191 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
äf statsutskottet i dess memorial, n:o 45, punkten 7, föreslagna och
af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
7
N:o 27.
Fredagen den 25 April.
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till utskottets hemställan,
till uppförande af ett batteri för tre stycken snabbeldskanoner å
Kungsholms fästning på extra stat för år 1891 anvisar ett belopp af
54,500 kronor, röstar
J a 5
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, bär utskottets hemställan af Riksdagen afslagits.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—121;
Nej—17.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 217, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 84 ja och 131 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 205 ja och 148 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial, n:o 45, punkten 8, föreslagna och
af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts fram¬
ställning, till fortsättande af generalstabens topografiska arbeten på
extra stat för år 1891 anvisar ett belopp af 90,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen till fortsättande af generalstabens
topografiska arbeten på extra stat för år 1891 anvisat ett belopp af
75,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—99;
Nej—40.
N:o 27.
8
Fredagen den 25 April.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
N:o 218, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 63 ja och 149 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 162 ja och 189 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 46 föreslagna och af båda kam-
rarne godkända voteringsproposition:
Deri, som vill, att Riksdagen till fortsättning af arbetena å stam¬
banan till Vännäs och anskaffande af rörlig materiel till bansträckan
Anundsjö—Vännäs samt till påbörjande af arbetena å banan norr om
Vännäs för år 1891 beviljar ett anslag af 4,665,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bär Riksdagen till fortsättning af arbetena å stam¬
banan till Vännäs och till påbörjande af arbetena å banan norr om
Vännäs för år 1891 anvisat ett anslag af 3,000,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—118;
Nej—21.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 219, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 89 ja och 125 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 207 ja och 146 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial, n:o 53, punkten 1, föreslagna och
af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kong!. Maj:ts fram¬
ställning, åt rättskemisten, professorn A. J. Wimmerstedt, beviljar ett
9
N:o 27.
Fredagen den 25 April.
ålderstillägg af 500 kronor årligen, att utgå från och med år 1891 af
åttonde hufvudtitelns förslagsanslag: ålderstillägg, röstar
Ja 5
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kong!. Maj:ts förevarande framställning icke af
Riksdagen bifallits.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja-93;
Nej—46.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 220, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 64 ja och 147 nej samt att båda kamrarnes sam¬
manräknade röster befunnits utgöra 157 ja och 193 nej, hvadan be¬
slut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af statsutskottet i dess memorial n:o 53, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att, på sätt statsutskottet i punkten 28:o af dess
utlåtande n:o 9 liemstält, Riksdagen, med anledning af i ämnet väckta
motioner, på extra stat för år 1891 beviljar ett anslag af 1,500 kro¬
nor, att af Kongl. Maj:t disponeras för fortsatt utgifvande genom kongl.
riksarkivet af “Svenska Riksdagsakter", röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen afslagit så väl utskottets hemställan
som de i ämnet väckta motionerna.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—117;
Nej—21.
N:o 27.
10
Fredagen den 25 April.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 221, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 98 ja och 108 nej samt att båda kamrarnes sam¬
manräknade röster befunnits utgöra 215 ja och 129 nej, hvadan be¬
slut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja¬
propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af statsutskottet i dess memorial n:o 58, punkten 3, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts fram¬
ställning, till om- och nybyggnad af akademiens för de fria konsterna
hus, på de i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 11 ja¬
nuari 1890 omförmälda vilkor; beviljar 385,000 kronor, deraf att utgå
under år 1891 35,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl Maj:ts förevarande framställning icke af
Riksdagen bifallits.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—115;
Nej—24.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 222, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 68 ja och 14-5 nej samt att båda kamrarnes sam¬
manräknade röster befunnits utgöra 183 ja och 169 nej, hvadan be¬
slut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja¬
propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af statsutskottet i dess memorial n:o 53, punkten 4, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts fram¬
ställning, till anställande af två kontraktsadjunkter inom Vesterbottens
Fredagen den 25 April.
11
N:o 27.
fjerde kontrakt, enligt de närmare bestämmelser, som af Kongl. Maj:t
kan komma att meddelas, beviljar 12,000 kronor, samt deraf på extra
stat för år 1891 anvisar 4,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen afslagit Kongl. Maj:ts förevarande
framställning.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—99;
Nej—36.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 223, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 83 ja och 130 nej samt att båda kamrarnes sam¬
manräknade röster befunnits utgöra 182 ja och 166 nej, hvadan be¬
slut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja¬
propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af statsutskottet i dess memorial n:o 53, punkten 5, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts fram¬
ställning, anvisar på extra stat för år 1891 ett anslag af 20,000 kronor
att användas till understöd åt sådana anstalter eller föreningar, som
anordna föreläsningskurser för arbetsklassen, dock under följande vilkor:
att understödsbelopp, som utgifves till hvarje anstalt eller för¬
ening, icke får öfverstiga 3,000 kronor för år räknadt;
att kommuner eller enskilde tillskjuta minst lika mycket som
staten;
att anstaltens angelägenheter vårdas af en styrelse, som antager
föreståndare och lärare;
att föreläsningarna ordnas regelbundet, visst antal timmar i vec¬
kan under fem till åtta månader och i väl afpassade kurser;
att anstalten förfogar öfver kunniga och dugliga, för denna under¬
visning lämpliga lärarekrafter samt tillräcklig och passande under¬
visningsmateriel ;
att alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid före¬
läsningarna eller undervisningen blifva förbjudna; samt
N:o 27.
12
Fredagen den 25 April.
att anstalten eller föreningen skall vara skyldig att underkasta
sig de vilkor och kontroller, som i öfrigt af Kong], Maj: t pröfvas nö¬
diga och lämpliga, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen anvisat på extra stat för år 1891 ett
anslag af 17,000 ■ kronor att användas till understöd åt sådana an¬
stalter eller föreningar, som anordna föreläsningskurser för arbets¬
klassen, dock under följande vilkor:
att understödsbelopp, som utgifves till hvarje anstalt eller för¬
ening, icke får öfverstiga 3,000 kronor för år räknadt;
att kommuner eller enskilde tillskjuta minst lika mycket som
staten;
att anstaltens angelägenheter vårdas af en styrelse, som antager
föreståndare och lärare;
att föreläsningarna ordnas regelbundet, visst antal timmar i vec¬
kan under fem till åtta månader och i väl afpassade kurser;
att anstalten förfogar öfver kunniga och dugliga, för denna under¬
visning lämpliga lärarekrafter samt tillräcklig och passande under¬
visningsmateriel ;
att alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid före¬
läsningarna eller undervisningen blifva förbjudna; samt
att anstalten eller föreningen skall vara skyldig att underkasta
sig de vilkor och kontroller, som i öfrigt af Kongl. Maj:t pröfvas nö¬
diga och lämpliga.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—54;
Nej—84.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 224, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 129 ja och 83 nej samt att båda kamrarnes sam¬
manräknade röster befunnits utgöra 183 ja och 167 nej, hvadan be¬
slut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja¬
propositionen.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Falk, Helmer,
under fjorton dagar från den 1 nästinstundande maj.
13
N:o 27.
Lördagen den 26 April, f. m.
På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetän-
kandena sättas främst de, som blifvit allenast en gång bordlagda.
Kammaren åtskildes kl. 3,02 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Lördagen den 26 april, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 19 i denna månad.
Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att herr von Sydow
låtit anmäla, det han af sjukdom hindrats närvara vid gårdagens sam¬
manträde och af enahanda orsak nödgades afhålla sig från deltagande
i kammarens förhandlingar denna dag.
Anmäldes och bordlädes sammansatta banko- och lagutskottets
utlåtande n:o 1, i anledning af väckt motion om höjande af riksban¬
kens grundfond och reservfond samt om ändring af § 4 i lagen för
rikets ständers bank den 1 mars 1830.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 6, iöreslagna, och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Första Kammaren, bifaller hvad bevillnings¬
utskottet hemstält i l:a punkten af dess betänkande n:o 3, röstar
Ja:
N;o 27.
14
Lördagen den 26 April, f. m.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, med
bifall till herr W. Farups i ämnet väckta motion, beslutit, att till
gällande bevillningsförordning § 8 mom. 2 skall fogas en punkt af
följande innehåll: “inkomst genom skogsafverkning eller försäljning
af skog å annans mark", samt att äfvenledes till samma förordning
§12 skall fogas ett moment af följande lydelse: “innehafvare af rätt
till afverkning af skog å annans mark; för inkomst deraf: der skogen
är belägen. “
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—126;
Nej—12.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 225, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 84 ja och 125 nej, samt att båda kamranies
sammanräknade röster befunnits utgöra 210 ja och 137 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af bankoutskottet i dess memorial n:o 10, föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller bankoutskottets af Första Kammaren godkända
hemställan att, derest landtbrukaren C. M. Bergman i Yllestad Bakers-
gård, inom en månad efter delfåendet af Riksdagens beslut i ämnet,
å ifrågavarande skuld, utgörande 1,198 kronor 54 öre jemte ränta,
inbetalar hälften af så väl återstående kapitalet som räntan, bemälde
Bergman må från vidare betalningsskyldighet för det Claes Johansson
i Bossgården Vistorp under den 29 september 1886 beviljade lån å
1,600 kronor befrias, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i enlighet med Andra Kammarens
N:o 27.
Lördagen den 26 April, f. m. 15
beslut, afslagit så väl utskottets hemställan som den i ämnet väckta
motionen.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—102;
Nej—35.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 226, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 88 ja och 121 nej, samt att båda kamrarnes sam¬
manräknade röster befunnits utgöra 190 ja och 156 nej, hvadan be¬
slut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja¬
propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 60, punkten 2, föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, med afslag å herr Mankells motion
i denna del, till en pansarbåt af Sveas cert beviljar 2,868,000 kronor
och deraf på extra stat för år 1891 anvisar 500,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen afslagit så väl utskottets hemställan
som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—117;
Nej—22.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 227, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 89 ja och 126 nej, samt att båda kamrarnes sam¬
manräknade röster befunnits utgöra 206 ja och 148 nej, hvadan be¬
slut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverenstämmelse med ja-
propositioneu.
N:o 27.
16
Lördagen den 26 April, f. m.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följan¬
de af statsutskottet i dess memorial n:o 60, punkten 3, föreslagna och
af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, med afslag å herr Mankells motion
i denna del, till anskaffande af en 2:dra Iclassens kanonlåt, på extra
stat för år 1891 anvisar 244,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen afslagit utskottets hemställan, i hvad
den afsett Kong!. Maj:ts framställning i ämnet, men bifallit i öfrigt
nämnda hemställan.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja —115;
Nej— 25.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 228, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen dei'-
städes utfallit med 81 ja och 133 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 196 ja och 158 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följan¬
de af statsutskottet i dess memorial n:o 60, punkten 4, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att till anskaffning af artillerimateriel ett belopp
af 336,000 kronor på extra stat för år 1891 anvisas, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har till anskaffning af artillerimateriel ett belopp af
200,000 kronor på extra stat för år 1891 anvisats.
Lördagen den 26 April, f. m. 17 n:o 27.
Vid omröstningens slut befunuos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja —106;
Nej— 32.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 229, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 60 ja och 152 nej, samt att båda kamrarnes sam¬
manräknade röster befunnits utgöra 166 ja och 184 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.
Kerr grefven och talmannen meddelade, att anslag utfärdats till
sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.
Vid föredragning af herr Lundébergs den 23 i denna månad
bordlagda motion, n:o 51, angående skrifvelse till Konungen med be¬
gäran om framläggande af förslag till ändring i grufvestadgan i fråga
om dispositionsrätten öfver mineraifyndigheter å viss kronojord, m. m.,
beslöt kammaren hänvisa denna motion till sitt tillfälliga utskott n:o 1.’
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 23 i denna månad bordlagda utlåtanden
n:is 10 och 11 samt bankoutskottets nämnde dag bordlagda utlåtande
n:o 13 äfvensom lagutskottets den 25 innevarande april bordlagda
utlåtanden n:is 46—48 och första särskilda utskottets sistberörde
dag bordlagda utlåtande n:o 1.
På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att sär-
skilda utskottets omförmälda utlåtande skulle uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan till kammarens
sammanträde lördagen den 3 nästinstundande maj.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 16 och 19 i denna månad Angående
bordlagda utlåtande n:o 42, i anledning af väckt motion om skrifvelse wPVMvande
tall Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till lag miss-stiftehér
angående upphäfvande af fideikommiss-stiftelser i fast egendom m. m. i fast egen¬
dom in. in.
Herr Annerstedt: I det många gånger i kammaren behandlade
ärende, som nu föreligger, torde det tillåtas någon, hvilken icke förut
vant i tillfälle att uttala sin åsigt, att börja diskussionen. I det be-
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 37.
2
N:o 27.
18
Angående
upphäfvande
af fideikom¬
miss-stiftelser
i fast egen¬
dom m. ni.
(Forts.)
Lördagen den 26 April, f. m.
tänkande, som lagutskottet afgaf vid förra riksdagen och nu aftrycka
anföras många skäl mot fideikommissinstitutionen, hvilka skulle haft
ganska stor beviskraft derest de framförts vid 1810 års riksdag, då
fråga var om fideikommissinstitutionens upphäfvande för framtiden,
och hvilka likaledes skulle varit bevisande, om fråga nu förelåge att
återinföra nyssnämnda institution. Men för deri fråga, som nu före¬
ligger, synes mig flertalet af de skäl, utskottet åberopat, sakna all
beviskraft; ty det ligger i öppen dag, att hvarje gång en ny civillag
antages och en gammal upphäfves, så är det derför, att det sätt,
hvarpå den upphäfda lagen reglerade vissa rättsförhållanden ansetts
medföra olägenheter under förändrade förhållanden i samhället, hvilka
olägenheter den nya lagen är afsedd att afhjelpa. Men sådant oak¬
tadt är det en inom lagstiftningen allmänt erkänd grundsats att
civillagar icke böra hafva retroaktiv verkan, utom i de särskilda
undantagsfall, till hvilka jag framdeles skall komma. Det är en så
allmänt erkänd grundsats, att den icke anses böra i de särskilda
lagarne uttalas, ja till och med, då för ett antal år sedan det var i
ett förslag till en civillag angående en mycket vigtig sak uttaladt, att
lagen i detta afseende icke skulle hafva retroaktiv verkan, yttrade sig
högsta domstolen emot ett sådan uttalande, på den grund, att det
skulle vara egnadt att försvaga den allmänna grundsatsen, att civil¬
lagar icke hafva retroaktiv verkan.
För att nu öfvergå till den fråga, som här föreligger, finnes det
väl tillräckliga skäl att i strid mot denna grundsats, eller såsom ett
undantag derifrån bestämma, att 1810 års förordning skall hafva
retroaktiv verkan? Det är detta som frågan gäller, ingenting annat.
Såsom allmänt är kändt, kan man i största korthet sammanfatta de
båda fall, der det är nyttigt och tillåtligt att en civillag har retroaktiv
verkan, sålunda, att antingen skall det rättsinstitut, man vill upphäfva
hafva visat sig strida mot sedligheten eller, såsom den tekniska
termen lyder, strida “contra bonos mores“ eller också skall statens väl
kräfva rättsinstitutets upphäfvande. Hvad nu det första fallet angår,
så torde det ligga i öppen dag, att detta här icke kan vara händel¬
sen. Jag är visserligen i förlägenhet icke om de skäl härför, hvilka
kunna åberopas, men om huru många af dessa skäl jag skall upp¬
taga kammarens tid med att här framhålla. Det första beviset, som
kanske kan anses såsom det allra tydligaste framgår uppenbart af
lagutskottets hemställan. Läser man lagutskottets betänkande, finner
man, att lagutskottet föreslår, att “de i riket bestående familje-
fideikommiss-stiftelser i fast egendom på landet och i stad upphäfvas“.
Lagutskottet har således icke berört frågan om eller ansett att familje-
fideikommiss i lös egendom, penningar eller fordringar skulle upp-
häfvas. Men det ligger i öppen dag, att om fastighetsfideikommiss
äro osedliga, då böra också andra fideikommiss vara det!
Vidare saknar påståendet, att så stora olägenheter i moraliskt
och sedligt hänseende skulle vara förenade med fideikommiss-stiftelser,
att detsamma borde upphäfvas, all rättslig grund. Lagutskottet säger
visserligen, att “det ligger något för rättskänslan upprörande deruti, att,
såsom fallet är vid de flesta fideikommiss-stiftelser, en enda person
Lördagen den 26 April, f. m.
19
N:o 27.
skall på sin lott erhålla den värdefullaste, möjligen enda, qvarlåten-
skapen efter en afliden, till hvilken han icke stått i närmare slägtskaps-
förhållande än andra, som af qvarlåtenskapen bekomma föga eller
intet." Och derjemte åberopar lagutskottet här den lika arfsrätten.
Men härvid är att anmärka, att fideikommissariens rätt till fideikom¬
misset alls icke är någon arfsrätt efter den sist föregående fideikom-
missarien. Vore detta förhållandet, så skulle man möjligen med någon
sanning åberopa hvad här af lagutskottet anförts. Men den rätt, på
grund af hvilken den fideikommissarie, som inträder i fideikommisset,
gör detta, är icke eu sådan rätt, utan det är på grund af det testa-
mentariska förordnande, som reglerar ifrågavarande slägtinstitut, som
inträdet i rätten eger rum, och den omständigheten att derigenom
olikhet i förmögenhetsförhållandena uppkommer mellan t. ex. syskon,
kan efter vår rätt omöjligen anses vara stridande mot sedligheten.
Vår rätt likasom alla lands lagar, jag känner, äro nemligen af den
beskaffenheten, att de icke utesluta den fria testamentsrätt^! åt¬
minstone m£d afseende å en del af en persons förmögenhet.
Således är en fader fullkomligt oförhindrad — och deri har lag¬
utskottet icke föreslagit någon ändring — att genom ett testamente
bestämma, att hälften af hans qvarlåtenskap skall tillfalla ett af bar¬
nen, i hvilket fall de öfriga få nöja sig med sin laglott i den åter¬
stående hälften. Ännu mindre finnes det någon lagstiftning, som för¬
bjuder en främmande person att uppsätta ett testamente, hvarigenom
en af syskonen erhåller större eller mindre del af hans förmögenhet,
under det att de andra syskonen af honom få intet. Båda dessa för¬
hållanden, förefaller det mig, utgöra tillräckligt bevis derför, att den
omständigheten, att förmögenhetsolikhet kan uppkomma mellan syskon,
icke kan anses vara stridande mot sedlighet. För att finna ett rätts-
samfund, der man med framgång skulle kunna uppställa påståendet,
att det vore osedligt, att den ena af två syskon egde mer än den
andra, får man gå till den socialistiska eller kommunistiska staten,
der man anser det i allmänhet vara osedligt att en medborgare har
större förmögenhet än andra. Innan jag öfvergår till det andra skälet,
som man anfört såsom stöd för fideikommiss-stiftelsernas oförenlighet
med nuvarande samfundsförhållanden och för nödvändigheten att gifva
deras upphäfvande retroaktiv verkan, vill jag tillåta mig att i förbi¬
gående erinra, att vid föregående diskussioner i denna fråga ofta
framhållits, att man tillåtit sig gifva retroaktiv verkan åt vissa be¬
stämmelser, som afsåge rättsinstitut alldeles analoga med slägtfidei-
kommissen. Man har i sådant afseende åberopat, att man åt stad¬
gandet om bördsrättens afskaffande gifvit retroaktiv verkan. Men
detta är icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet, då denna
lag icke erhöll retroaktiv verkan. Den behöfde icke erhålla någon
sådan, på den grund, att det rättsförhållande som vid bördsrätten
förefans, uppkom först då den tilldragelse, köp, skifte o. s. v. timade,
som gaf anledning till utöfvandet af denna rättighet. Derförut exi¬
sterade rättigheten icke som en rättighet, hvilken tillkom någon. Af
sådan anledning finner man ej heller i förordningen den 21 december
1857 angående upphäfvande af bördsrätten i stad och i förordningen
Angående
upphäfvande
af fideikom¬
miss-stiftelser
i fast egen¬
dom in. in.
(Forts.)
<0
20
N:o 27.
Angående
upphäfvande
af fideikom¬
miss-stiftelser
i fast egen¬
dom m■ m■
(Forts.)
Lördagen den 26 April, f. m.
den 22 december 1863 angående rättigheten att börda fastighet å landet
någon bestämmelse derom att dessa lagar skola ega retroaktiv verkan.
Detta exempel bevisar således icke, hvad dermed åsyftas.
Vidare har man sagt att man vid fideikommissen icke kunde tala
om någon retroaktiv verkan, då de personer, som hade rätt till dem,
ännu icke vore födda och således icke hade förvärfvat någon rätt.
Mot detta skäl kan man enligt min uppfattning med rätta framhålla,
att slägtfideikommissen äro stiftelser, som böra åtnjuta lika stor helgd,
som hvarje annan stiftelse, och hvars upphäfvande, då de en gång
kommit till stånd, icke bör ega rum under andra förhållanden, än
att lagen derom icke har retroaktiv verkan. Således är påståendet
att fideikommissens upphäfvande icke skulle verka retroaktivt full¬
komligt ogrundad!. Jag behöfver endast framdraga ett enda exempel.
Man tänke sig att här i landet skulle aktiebolag för drifvande af
jordbruk komma att bildas i mycket stor skala och att fara skulle
uppkomma att jordegendomens öfvergång från enskilda till juridiska
personer eller aktiebolag toge så stor omfattning att den kunde komma
att medföra upphörandet af en fri och sjelfständig jordegareklass i
landet. Då vore naturligtvis lagstiftningen fullkomligt oförhindrad att
säga: hädanefter få icke några aktiebolag lör drifvande af jordbruk
bildas; men det skulle vara ett uppenbart våld att på samma gång
säga att de bolag, som redan tillkommit, måste upphöra och deras
egendom fördelas mellan aktieegarne. Detta förefaller mig vara ett
slående exempel derpå, att det äfven är gifvet att eu bestämmelse
om familje-fideikommissens upphäfvande innebär att gifva 1810 års
förordning retroaktiv verkan.
Jag kommer nu till det andra skälet, som åberopats för rigtig-
heten deraf, att lagen erhölle eu sådan verkan. Det är, att ett riktigt
bedrifvande af jordbruksnäringen fordrar, att det band hvarmed familje-
fideikommissen nu äro belagda, borttages och dessa egendomar få
skötas på samma sätt som andra. Och lagutskottet anför åtskilligt
derom att familjefideikommissen icke skulle skötas på det allra bästa
sätt. Det är tydligt att skall detta skäl kunna med rätta anföras,
då måste ovilkorligen förhållandet mellan den med fideikommissband
belagda jorden och annan jord vara sådant, att en så betydlig del af
landets jord vore undandragen fri försäljning, att antingen ett fritt
jordegarestånd icke kunde trifvas i landet eller ock att jordbruks¬
näringen derstädes icke kan i den fria jord som finnes, bedrifvas i den
omfattning, som samhällets bestånd fordrar.
Då den förteckning öfver bevillningen i riket, som här om dagen
utdelades i kammaren, upptager taxeringsvärdet å fast egendom till i
medeltal 2,200 millioner, kan man ju lätt inse, att fideikommissegen-
domarne, hvilkas sammanlagda värde uppgår till 109 millioner, omöj¬
ligen kunna utgöra något hinder för att ett fritt jordegarestånd kan
i landet uppkomma. Hvad beträffar möjligheten att bedrifva jord¬
bruksnäringen i landet på sådant sätt, att den producerar de landt-
bruksalster, som landets invånare för sin näring behöfva, torde, derest
95 procent af jorden skötes intensivt och med stor omsorg, det betyda
föga för samhället om de återstående 5 procent icke underkastas ett
21
N:o 27.
Lördagen den 26 April, f. m.
fullt så intensivt bruk. Emellertid tror jag, att erfarenheten från
landets särskilda provinser tillräckligt tydligt ådagalagt, att, i genom¬
snitt, fideikommissen brukas hvarken bättre eller sämre än landtbruks-
fastigheterna i allmänhet. Det finnes fideikommiss, som äro mönster¬
gårdar, sådana, som äro medelmåttigt och sådana, som äro underhaltigt
skötta. Jag vädjar till herrarne — är icke förhållandet detsamma
med egendomar, som icke äro fideikommiss?
Lemnar jag siffrorna och ser saken på ett annat sätt, framgår
ock att påståendet, det fideikommissegendomarnes förekomst i riket
skulle utgöra ett hinder för landtbruksnäringens bedrifvande på rationel
sätt, är fullkomligt felaktigt. Det torde vara hvarje landtbrukares
erfarenhet liksom hvarje persons, som sysselsatt sig något med att
utreda de intrasslade affärer, hvari landtbrukare i vissa provinser
råkat, att det som för närvarande tryter här i landet, "icke är det
jord, utan kapital. Har en person, vare sig han är stor eller liten
kapitalist, lust att nedlägga kapital i jord, behöfver han sannerligen
icke för att få denna sin önskan uppfyld, vänta på att fideikommiss¬
bandet löses. Den jordegendom, som för närvarande finnes till salu,
är så mycken att man med fullt skäl kan säga att, om fideikommissens
upphäfvande skulle leda dertill att desamma dagen efter den härom
gifna lagen trädde i kraft komme att utbjudas till försäljning, detta
skulle hafva ett högst menligt inflytande på landtbruksnäringen så
till vida, att det skulle medföra en ytterligare sänkning af prisen för¬
de landtbrukare, hvilka behöfva afyttra sina egendomar, och sålunda
göra för dem ännu svårare att finna köpare till någorlunda nöjaktiga
pris. Under sådana förhållanden synes mig påståendet att statens
välfärd skulle kräfva fideikommissinstitutionens upphäfvande för när¬
varande sakna all grund.
Lagutskottet har äfven anfört exempel på, hurusom i främmande
länder fideikommissinstitutionen blifvit upphäfd och drager deraf den
slutsatsen, att äfven vi med rättvisans bevarande borde kunna göra
detsamma. Men se vi närmare på de exempel, som lagutskottet anfört,
synas de mig icke rigtigt väl valda för att ega den beviskraft, som
utskottet vill inlägga deri. Bland dessa exempel se vi först ett land,
som kort efter eu revolution beslöt upphäfvande af fideikommissinstitu¬
tionen. Det är dock eu erfarenhet, att i sammanhang med revolutioner
göras en hel del bestämmelser, hvilka, huru lämpliga de än under
revolutionära förhållanden kunna anses, säkerligen icke kunna tjena
till rättesnöre för lagstiftningen under lugna och sunda förhållanden.
Det andra landet, Nederländerna, som, enligt lagutskottets uppgift,
upphäft fideikommissinstitutioneu, gjorde detta kort efter, sedan staten
efter eu våldsam kris styckats i två sjelfständiga och från hvarandra
fristående stater. Af hvilka förhållanden besluten i dessa länder föran¬
leddes, torde här icke vara nödigt att nämare undersöka. Tydligt är
att der sådana exceptionella förhållanden rådde, något exempel för¬
vår lugna rättsutveckling derifrån icke kan hemtas.
Rörande det tredje landet slutligen, Italien, saknas all upplysning,
under hvilka förhållanden den åberopade lagen af år 1865 kom till
stånd. Den utfärdades kort efter de italienska småstaternas samman-
Ang&ende
upphäfvande
af fideikom¬
miss-stiftelser
i fast egen¬
dom m. m.
(Forts.)
N:o 27. 22 Lördagen den 26 April, f. m.
Angående slutning till ett större rike, och må hända voro egendomsförhållandena
upphäfvande sådan a, att åtgärden der kunde vara berättigad. Men hvad som icke
miss-stiftelser är berättigad^ är att från detta faktum vilja draga någon slutsats,
i fast egen- att en dylik åtgärd hos oss vore med det rätta öfverensstämmande.
dom m. m. Vidare åberopar utskottet den danska grundlagen, men har dervid
(Forts.) förbisett den väsentliga skilnaden mellan lydelsen i detta grundlags-
stadgande och den af utskottet föreslagna lagbestämmelsen. Danska
grundlagen säger, att genom lag skall närmare ordnas, huru de nu
bestående fideikommissgodsen lamma öfvergå till fri egendom. Detta
är en helt annan fråga. Det är ju alldeles tydligt, att frågan huruvida
det skulle vara möjligt för familjens nuvarande representanter att
genom ett frivilligt beslut, som kunde anses uttrycka familjens mening,
åstadkomma någon ändring i nu gällande bestämmelserna angående
fideikommissegendomen, är något helt annat än den af lagutskottet
här föreslagna våldsamma åtgärden att “de i riket bestående familje-
fideikommiss-stiftelser i fast egendom på landet och i stad skola upp-
häfvas“. Den danska grundlagens bestämmelse kan betraktas såsom
eu utveckling af den grundsats, som hos oss blef nedlagd i 1810 års
förordning. Denna förordning är alldeles icke, såsom lagutskottet
sökt framhålla, ett bevis på, att 1810 års lagstiftare velat gifva sin
lag en sådan retroaktiv verkan, utan den bevisar tvärt om deras önskan
att med bevarande af familjefideikommiss-stiftarens yttersta vilja och
af fideikommiss-stiftelse, sådan den genom hans bestämmelser trädt i
verket, så vidt möjligt är, gifva utrymme åt de jemkningar och för¬
ändringar i detaljerna, som samhällets utveckling och förändrade för¬
hållanden kunna påfordra. Detta är en tanke, som mycket väl låter
förena sig med den helgd, som den i verket trädda stiftelsen bör ega,
och det är tänkbart att den princip, som i denna förordning är nedlagd,
skall kunna utvecklas på ett sätt, som gör det möjligt för familje-
medlemmarne att anordna fideikommisset på annat sätt än ursprungligen
varit bestämdt. Detta, förmodar jag, är syftemålet äfven i den danska
grundlagen.
På dessa grunder, och då gifvandet af retroaktiv verkan åt en
lag utan giltigt skäl eller utan att förhanden varande omständigheter
berättiga till ett dylikt steg, ingenting annat är än en i laga form
företagen våldsgerning, hvars stridande mot rätten icke blir mindre,
derför att den företages i en förment likställighets namn, yrkar jag
afslag å lagutskottets hemställan.
Friherre Klincko wström: Jemte det jag i allo delar de skäl
som af den siste ärade talaren anförts mot bifall till lagutskottets
ifrågavarande betänkande, kan jag icke neka mig att äfven uttrycka
min glädje öfver att åtminstone fem af denna kammares ledamöter i
utskottet och deribland först och främst dess aktade i lagfrågor högst
kunnige ordförande finnas bland reservanterna.
Innan jag inlåter mig på sjelfva frågan, vill jag i förbigående
nämna, att jag här icke har något enskildt intresse att bevaka, ty
jag är icke innehafvare af någon fideikommissfastighet och det lilla
Lördagen den 26 April, f. m.
23
N:o 27
fideikommiss min familj eger, skulle icke i händelse af institutionens Angående
lagliga upphäfvande kunna tillskynda mig någon arfsvinst. upphäfvande
Om man med uppmärksamhet genomläser detta betänkande, som, misLtäftélaer
enligt mitt förmenande, lernnar mycket öfrigt att önska, finner man i fast egen.
fyra hufvudsakliga skäl, hvarpå utskottet stödjer sitt tillstyrkande att dom m. m.
afskaffa fideikommissen, nemligen: (Forts.)
1:0. ur politisk och social synpunkt;
2:o. från rättvisans och billighetens sida;
3:o. att fideikommiss-stiftelserna i allmänhet framkallat grof miss¬
hushållning med dylika egendomar; samt
4:o. “att der dylika dispositioner under den tid, som förflutit
från deras tillkomst, uppenbarligen kommit i strid med det allmänna
rättsmedvetandet och uppfattningen af hvad samhällets sunda utveckling
krafvel', de böra och måste vika för hänsynen till statens val*.
Mig synes, att, när lagutskottet framkastat så många allvarsamma
skäl mot fideikommiss-stiftelsernas vidare bibehållande, utskottet också
varit pligtigt att anföra verkligen talande skäl för dess anmärkningar.
Detta har, såvidt jag kan förstå, här icke skett. Tvärt om. På sidan
6, andra stycket i utskottets betänkande, har utskottet uppstält ganska
många skäl mot att ingripa till men för de nuvarande fideikommiss-
egendomarne. Utskottet medgifver till och med, att endast “verkligt
nödtvång kan berättiga lagstiftaren att bryta dispositioner af ifråga¬
varande art“. Men detta “verkliga nödtvång11 har utskottet blifvit
■oss skyldigt att uppvisa. Enligt mitt förmenande är denna fråga af
eu vida djupare betydelse än den, som den förste ärade talaren här
framstälde. Under en tid af lugn samhällelig utveckling skulle vi,
mina herrar, må hända stanna vid, och om den nu mot all förmodan
skulle bifallas, skulle kanske den allmänna meningen vara åtnöjd med
densamma. Men varen öfvertygade att, om vårt samhälle, lika som
de flesta andra i den civiliserade verlden, skulle oroas af sociala
skakningar och förändrade förhållanden, den nu föreliggande frågan,
om den bifölles, skulle blifva ett farligt och sorgligt prejudikat på
andra dylika. Jag vill här blott nämna ett förhållande, som närmast
liknar det nu ifrågavarande. Vi veta alla, att ofantliga summor hafva
blifvit testamentariskt legerade till fromma stiftelser, akademier, vittra
samfund, kyrkor, fattigvårdsinrättningar m. m. dylikt. Med samma
skäl skulle en blifvande nationalförsamling kunna dekretera, att äfven
■dessa legater skulle upphäfvas och summorna indragas vare sig till
statsverket eller till må hända då befintliga arfvingar. Huru det
skulle gå med dessa förhållanden, lernnar jag åt hvar och en att
besinna. Mig synes dock, att det vore i högsta grad olämpligt.
Fideikommiss-stiftelserna hafva från den tid, de gjordes lagliga, alldeles
icke varit en uteslutande adelig fråga, ty rätt att stifta fideikommiss¬
egendom har varit upplåten åt hvem som helst, och beviset härpå
hafva vi deruti att, ehuru jag medgifver det de allra flesta fideikommiss¬
stiftelser äro att räkna bland ridderskapet och adeln, ofrälse dylika
stiftelser dock ännu den dag i dag är finnas och äro beståndande.
Dessa stiftelser egde rum för att skydda och sammanhålla familjen,
ty familjen räknades då med skäl och räknas — jag hoppas det —
N:o 27.
24
Lördagen den 26 April, f. m.
i fast egen
dom m. m.
(Forts.)
Hvitnande ^ 11U sås0m det fasta elem6nt> bvaraf samhällsbyggnaden består..
åt fideikom- Jubbar. man dessa element, har man icke mer aktning eller försyn
miss-stiftelser familjen, då tror jag; att det snart går utför äfven med samhället.
* Det fins, mina herrar, en annan, ännu vigtigare fråga, som kan
hanföras till dessa fideikommiss-stiftelser. Hvad är det ur bestämmelsen
i giundlagen, att den äldste manlige medlemmen af det kongl. huset
skall ärfva kronan, sprungna ärftliga konungadömet i granden annat
än en slags fideikommissbestämmelse? Skulle vi nu bifalla den före-
lif?gande frågan, så skulle måhända en kommande generation under
upprada tider sätta i fråga en stiftelse, som jag anser för landet
nyttig, oafvisligen nödvändig och i allo behöflig, och som jag i alla
mina lefnadsdagar önskar bibehålla, nemligen det konstitutionella ärft¬
liga konungadömet.
På grund af dessa skäl, till hvilka ännu flera skulle kunna läggas,
får jag på det varmaste hemställa att kammaren ville afslå den nu
ifrågasatta underdåniga skrifvelsen till Kongl. Maj:t.
Herr Claeson: Då jag i denna utan tvifvel vigtiga fråga låtit
anteckna min reservation mot lagutskottets betänkande utan att säga,
hvari min skiljaktiga mening består, torde det kunna anses vara på
sin plats att jag för kammaren i någon mån angifver min ståndpunkt
i frågan.
I likhet med lagutskottet delar jag väsentligen den uppfattning
af oegentligheterna och olägenheterna vid fideikommiss-stiftelserna, som
1810 års lagstiftare uttalat; och såge jag saken endast ur det allmän¬
nyttigas synpunkt, skulle jag icke hafva något emot att dessa stiftel¬
ser toges bort och underkastades de allmänna arfs- och testament-
lagarne. Men då jag ändock kommit till det resultat att yrka afslag
å motionen och skrifvelscförslaget, så har detta skett, derför att jag
ansett mig pligtig att i första rummet betrakta frågan ur rättslig syn¬
punkt. Dessa fideikommissinstitutioner, man må för öfrigt säga om
dem hvad som helst, äro dock grundade på laga kraftvunna och i laga
ordning tillkomma testamenten, och det synes mig, såsom den förste
talaren ock framhållit, mycket betänkligt, att statsmagterna på lagstift—
ningens väg skola upphäfva verkan af dokument, som ordna privat¬
rättsliga förhållanden och hvilka i lagskipningsväg äro oantasteliga..
För att ett sådant steg, som i viss mån torde kunna kallas juridiskt
våldsamt, skall tagas, fordras, enligt mitt förmenande, att de missför¬
hållanden, som statsmagterna dermed vilja afhjelpa, skola vara stora
och betydande. Om t. ex. en fjerdedel eller mera af Sveriges jord
vore undantagen de allmänna arfs- och testamentslagarne, då kunde
fråga uppstå, om icke ett sådant våldsamt steg vore beiiittigadt. Men
då det nu endast är något öfver 4 procent, ett procenttal, som små¬
ningom måste minskas, då den öfriga jorden oupphörligt stiger i vär¬
de och då i följd af sakens egen natur en eller annan fideikomiss-
stiftelse försvinner, så synes mig skäl saknas att under för handen-
varande förhållanden afvika från en rättsgrundsats, hvilken, såsom de
begge föregående talarne framhållit, är af ganska stor vigt.
Jag instämmer i yrkandet om afslag å utskottets förslag.
Lördagen den 26 April, f. m.
25
N:o 27.
Grefve Klingspor: Då jag inom lagutskottet reserverat mig
emot det beslut, hvartill lagutskottet kommit, anhåller jag, att inför
kammaren få nämna de skäl, som gifvit mig anledning till reserva¬
tionen.
Innan man går att rubba denna institution och upphäfva hvad
våra förfäder gjort, med stöd af gällande lag och till förmån för
kommande slägten, synes mig, att man bör tillse om synnerligen vig¬
tiga statsintressen fordra vidtagande af så kraftiga åtgärder. Är det
då synnerligen vigtiga sociala eller statsekonomiska intressen, som stå
på spel och fordra att denna skrifvelse bör aflåtas? Jag vågar påstå,
att så icke är förhållandet. Om fideikommisserna upptoge någon större
areal af den svenska jorden, så att det vore svårt för andra med¬
borgare att skaffa sig sin egen torfva, då kunde det, i socialt hän¬
seende, finnas ett skäl att upphäfva fideikommissen och genom för¬
säljning af desamma skaffa mera jord till salu. Men nu se vi af de
statistiska redogörelserna, att de upptaga endast omkring 4 procent
af landets taxeringsvärde och äro således en obetydlighet. Derjemte
visar den mängd egendomar som ständigt utbjudes till salu, och de
stora svårigheter som förefinnas att få sälja dem, att det gifves goda
tillfällen för hvem som vill, att kunna förvärfva sig jordegendom.
Man säger då, att det ur statsekonomi synpunkt finnes skäl för
upphäfvandet af fideikommissen, ty de vanvårdas i allmänhet. Men
ser man till, huru förhållandena verkligen gestalta sig, tror jag man
skall finna, att detta endast är ett löst och obevisadt påstående. Så¬
som landtbrukare känner jag till rätt många fideikommiss inom
mellersta delarne af landet och jag vill påstå, att de i allmänhet
skötas rätt bra, många af dem rigtigt väl. Visserligen finnes det ett
och annat undantag härifrån, men dessa äro icke så många. Särskilt
inom den provins, som jag tillhör, vet jag icke mer än ett fidei¬
kommiss, som vanvårdas, men jag vet deremot många andra egen¬
domar, som icke äro af fideikommiss-natur, hvilka vårdas synnerligen
illa. Derjemte finnes det i många fideikommisskontrakt en särskild
bestämmelse, att om icke fideikommissinnehafvaren väl vårdar och
sköter sin egendom, öfvergår denna till närmaste man. Detta bör ju
vara en borgen för staten, att få fideikommissegendomarne väl vårdade.
Ser jag saken från familjesynpunkt, är det godt för de familjer,
som fått sig tillerkända eller testamenterade dessa fideikommisser, att
det är någon inom slägten, som är bofast och har förmögenhet. Sköter
sig fideikommissinnehafvaren väl, kan han samla något åt sina barn,
men sköter han sig deremot illa, så är det ju godt, att det är någon
inom familjen, som eger någonting och är bofast.
År det nu icke något statsintresse, som fordrar det, så synes det
mig hvarken klokt eller rätt, att aflåta en sådan skrifvelse som den
nu föreslagna. Bättre torde det då vara, att fortsätta på den väg,
på hvilken vi redan inslagit, att, om fideikommiss-institutionen är så
misshaglig som den synes vara, låta fideikommiss-innehafvaren, efter
slägtens medgifvande, belåna sitt fideikommiss, då går det ju i alla
fall derhän, att egendomens natur af fideikommiss upphör, hvilket
redan varit fallet med rätt många fideikommiss och blir det antagligen
Angående
upphäfvande
af fideikom¬
miss-stiftelser
i fäst egen¬
dom ni. m.
(Forts.)
N:o 27. 26 Lördagen den 26 April. f. m.
Angående med ännu flera af dem, som återstå. Detta sätt är visserligen icke
åt fide?™ för mig tilltalande< men det kränker ju ändock icke rättsmedvetandet
kommiss- sam ^et skulle blifva med den åtgärd, som motionären och lag-
stiftelser i utskottet velat framkalla.
fast egendom Sedan jag nu haft äran att angifva min mening i denna fråga,
(Forts) hemställer jag till eder, mine herrar, om det verkligen kan vara med
denna kammares värdighet förenligt, att under nuvarande förhållanden
ingripa på detta enskilda område. Jag tror det icke. Ty hvad död
man förordnat och båda statsmagterna godkänt, det bör ju Riksdagen,
och isynnerhet dess Första Kammare, vårda och skydda för den vind
som nu blåser.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, yrkar jag afslag på
lagutskottets hemställan.
Herr Hasselrot: Den nu föreliggande frågan är, såväl i dag
som kanske ännu mera vid sistlidne riksdag, så grundligt genomde-
batterad, att det är svårt att i densamma andraga något, som icke
förut blifvit sagdt. Med anledning häraf skall jag tillåta mig, att vid
frågans behandling endast beröra några punkter, som jag anser vara
af hufvudsaklig vigt. Jag skall dervid helt och hållet förbigå den po¬
litiska och den sociala sidan af frågan. Den politiska derför, att,
sedan ridderskapet och adelns representationsrätt numera upphört,
denna sida synes mig sakna all vigt, och den sociala derför, att frågan
ur denna synpunkt synes vara af jemförelsevis mindre betydelse. Der¬
emot anser jag den statsekonomiska sidan af saken vara vida vig-
tigare.
Det är sant, såsom den förste talaren nämnde, att tillvaron af
dessa familjefideikommiss hvarken i nämnvärd mån hindrar svensk
man att komma i besittning åt svensk jord, emedan jordegendom åt¬
minstone under nuvarande förhållanden finnes till salu i den utsträck¬
ning, att det är lätt att förvärfva sådan, samt ej heller utgör hinder
för att det svenska jordbruket bedrifves sålunda, att dess produkter
kunna fylla vårt eget behof deraf. Efter den officiella statistikens upp¬
gifter utgjorde emellertid, då jag håller mig endast till landtfideikom-
missen, taxeringsvärdet af Sveriges alla sådana fideikommiss vid 1885
års slut omkring 106 millioner kronor, d. v. s. mellan 4 och 5 procent
af hela taxeringsvärdet för fastigheter på landet, detta inräknadt den
del af jorden, som ligger såsom man säger under död mans hand och
den, som eges af staten. Det vill med andra ord säga nära af
värdet utaf all svensk jord. I åtskilliga af våra bördigare provinser,
är denna procent större. I Malmöhus län utgör taxeringsvärdet å
fideikommissen fullt ^ och i Södermanland öfver 12 procent af hela
taxeringsvärdet å fastigheterna i dessa landsorter. Det är derför för
staten vigtigt och angeläget att tillse, det icke en så stor del, som
nära ^ af all landets jord, ligger bunden af bestämmelser, hvilka, om
icke direkt så dock indirekt, utgöra ett väsentligt hinder för, att denna
jord kan brukas och förkofras såsom all öfrig jord. Det är mer än
väl bekant, att det, för att i våra dagar bedrifva jordbruk med fram¬
gång, fordras att derpå nedläggas ganska betydliga utgifter, och att
27
N:o 27.
Lördagen den 26 April, f. in.
det åtgår en jemförelsevis lång tid, innan man, af sådana utgifter, Angående
kan påräkna en nöjaktig afkastning. Om en egare, eller till och med en upphäfvande
arrendator för viss tid, nedlägger på jorden sådana utgifter, har han, koramiss-
derest utgifterna äro klokt beräknade, om han också sjelf faller ifrån, stiftelser i
visshet om, att hans rättsinnehafvare skola komma i åtnjutande af fast egendom
frukterna utaf hvad han på egendomen nedlagt. En fideikommissarie
står åter med afseende å besittningsrätten till jorden, i sämre ställning ' s''
än till och med en arrendator, ty hans besittning är inskränkt till hans
alltid ovissa lifslängd. Under sådana förhållanden ligger det ju i sa¬
kens natur, att en fideikommissarie, som icke har dess större förmö¬
genhet, drager sig för att på egendomen nedlägga några väsentliga
kostnader, enär han måste befara, att afkomsten af dessa, i lyckligaste
fall, tillfaller ett af hans barn, mycket ofta någon aflägsen slägting.
Man kan snarare antaga att innehafvaren af fideikommisset, om han
har maka och flera barn, gör hvad han kan, för att af egendomen
draga den största möjliga inkomst för närvarande, äfven på bekostnad
af fideikommissets framtida fruktbarhet och utveckling, och jag tror,
att erfarenheten icke gifven mig orätt i detta antagande.
Den förste ärade talaren vädjade i detta fall till erfarenheten hos
kammarens ledamöter från de olika delarne af landet. Jag gör så
ock. Villigt erkännes, att det finnes många fideikommiss, särdeles de
större, som skötas väl och på ett mönstergilt sätt, men jag tror, att
jag, utan fara för att misstaga mig, kan påstå, att så icke är förhål¬
landet med flertalet, och särskild! med de smärre och medelstora fidei¬
kommissen. Förhållandena gestalta sig ännu värre i det icke sällan
förekommande fall, att fideikommissegendomen öfvergå!- till en annan
slägtgren, och under fardagsåret innehafves af ett sterbhus. Det finnes
flera riksbekanta exempel på, att sådant sterbhus rent af ödelagt
fideikommisset, förödt skogarna, förstört trädgårdar och nedhuggit allé¬
erna, ja till och med bortfört byggnader, utan att något lagligt hinder för
ett sådant tillvägagående kunnat läggas, ehuru allvarliga försök dertill
blifvit gjorda. Man kan med skäl befara, att om det blir bekant att
ett dylikt tillvägagående får ega rum, utan att sådant kan hindras,
detta skall blifva allt allmännare, och man kan få se det ena fideikommis¬
set efter det andra blifva liggande förödt och sköfiadt, en skamfläck
för den ort, der det är beläget.
Går jag derefter till den civilrättsliga sidan af saken, kan jag
icke annat än finna olämpligt och orätt, att en så stor del af den
svenska jorden, som nära ^1TT, skall lyda andra bestämmelser och vilkor
beträffande arfs- och testamentsförhållanden, än dem lagstiftaren ansett
rigtiga och lämpliga för all annan egendom i vårt land. Man hör från
dem, som förorda fideikommissinstitutionens fortfarande bestånd, allt
jemt talas om den kränkning af slägtens rätt, som skulle ega rum,
derest denna institution modifierades eller ‘upphäfdes. Jag kan för
min del icke förstå detta tal. Det har väl icke varit och kan väl
icke blifva fråga om, att afbända slägten fideikommisset. Det är ju
endast fråga om, att gifva slägten eganderätt till hvad den nu endast
besitter med nyttjanderätt. Det är visserligen sant, att om fideikom¬
missen blifva fri egendom, de derefter, såsom annan egendom, kunna.
N:o 27.
28
Lördagen den 26 April, f. m.
Angående komma att mellan flera arfvingar fördelas; men jag frågar då: hvad
UPaffidei- rält kar man att antaga, att dessa arfvingar skola vara slösare? År
itommiss- det icke lika möjligt och lika antagligt, att de skola väl förvalta och
stiftelser i förkofra den del af egendomen, som dem tillfallit? Slägten i sin kel-
fast egendom het blir på detta sätt icke sämre lottad, utan den blir tvärt om mera
(Forts.) förmögen och burgen än förut. Ja, jag vågar gå så långt, att jag
anser att det till och med för fideikommissarien sjelf mången gång kunde
vara fördelaktigare att få en mindre del af fideikommisset med full
eganderätt, än det hela med endast besittningsrätt. En obemedlad
fideikommissarie, som skall tillträda en större egendom, måste för an¬
skaffande af erforderligt förlag, för uppsättande af inventarier in. m.
sätta sig i skuld och får, då han ej har någon säkerhet att bjuda,
möjligen derför ikläda sig så hårda vilkor, att han kanske under hela
sitt lif får sträfva med ekonomiska bekymmer, trots besittningen af
den stora egendomen. Hade han haft eganderätten till en mindre
del af densamma, hade han kanske kunnat föra ett lyckligare och
mera sorgfritt lif.
Det har förr talats om den split, den bitterhet och den ovilja,
som inom familjekretsar ofta om ej alltid uppkommit, då den ene
brodern ensam tillträder den stora egendomen, och den talrika flocken
af syskon får gå som sparfven från axet. Jag skall emellertid icke
vidare yttra mig härom, utan ber, att få öfvergå till det efter min upp¬
fattning vigtigaste och mest väsentliga, nemligen de formella betänklig¬
heter, som äro anförda emot en lagstiftning i det eu föreslagna syftet.
Det är sagdt, att lagstiftaren icke skulle kunna ändra eller upp¬
häfva fideikommiss-institutionen utan att öfverskrida sin befogenhet,
derest icke visas kunde att nödfall förefunnes eller att samma insti¬
tution vore mot sedligheten stridande, och jag erkänner villigt att någon
dylik anledning icke kan åberopas till stöd för den ifrågasatta lag¬
stiftningen. Vidare har man sagt, att en sådan lagstiftning skulle hafva
retroaktiv verkan och sålunda icke öfverensstämma med allmänna lag-
stiftningsgrundsatser. Jag tror likväl att båda dessa anmärkningar
sakna befogenhet. Om en sådan lagstiftning, som den här ifrågavarande,
verkligen hade retroaktiv vexdcan, skulle jag, för min de!, vara den
siste att påyrka densamma. Men, enligt hvad jag lärt, menar man med
att en civillag icke får ha retroaktiv verkan, att den icke får göra
intrång i bestående rättsförhållanden för de personer, som, då lagen
stiftas, innehafva en rättighet eller förmån. De personer åter, som
födas till verlden eller inflytta i landet och sålunda blifva svenske
medborgare efter det den nya lagen har trädt i kraft, få nöja sig med
de bestämmelser, som denna lag infört. Så hafva flere jurister och
statsrättslärare tolkat grundsatsen att en civillag ej må ega retroaktiv
verkan, och det är ju ej ifrågasatt att en möjligen blifvande lag skulle
rubba då**befint)iga fideikommissariers eller då lefvande eventuella suc-
cessorers rättigheter.
Hvad derefter statsmagternas befogenhet i förevarande fall beträffar,
kan jag icke finna annat än att om statsmagterna hafva rätt att ändra
en civillag, måste de hafva samma rätt att ändra det rättsinstitut
som uppkommer på grund af denna civillag, under förutsättning nem-
29
N:o 27.
Lördagen den 26 April, f. m.
ligen att derigenom enskild rätt icke kränkes. Rättsinstitutet kan icke Angående
kafva bättre rätt äu lagen sjelf. Så har också statsinagteruas befo-
genhet i ett flertal andra kulturstater uppfattats. Det är visserligen lommiss-
sant, att en lag af nu ifrågavarande beskaffenhet tillkom, såsom den stiftelser i
första talaren nämnde, i Frankrike efter 1848 års revolution, men så fast egendom
har icke varit fallet i andra länder, utan har dylik lagstiftning der ™ .
genomförts under lugna och normala förhållanden. Äfven lagstiftarne ^ '
i vårt land hafva haft enahanda uppfattning. Jag skall tillåta mig,
att i det fallet åberopa kongl. förordningen af den 10 april 1810. I
de flesta fideikommissbref är stadgadt förbud icke allenast att sälja
eller afhända sig fideikommisset, utan jemväl att inteckna eller bortbyta
detsamma. Den ena bestämmelsen har ju samma kraft och samma
helgd som den andra. Men det oaktadt har dock 1810 års förordning
bestämt, att utan hinder af befintligt förbud mot inteckning af fidei¬
kommiss och bortbytande af detsamma sådant dock må ske, då konungen
dertill gifver sitt bifall. Jag vågar påstå, att hafva statsmagterna
1810 haft denna befogenhet, och derom har någon tveckan icke blifvit
uttalad, så hafva statsmagterna samma befogenhet äfven nu, nemligen
att ändra eller upphäfva ifrågavarande rättinstitut, om och när sådant
kan befinnas lämpligt och icke endast när nödfall derför kan åberopas.
Lagutskottets ärade ordförande yttrade under diskussionen vid
förra riksdagen, att 1810 års lagstiftares mening uppenbarligen varit
den, att en privatdisposition angående fideikommiss vore att anse såsom
lag, d. v. s. en speciallag, hvilken kunde af Kongl. Maj:t förklaras.
Är nu en sådan disposition att anse såsom lag, hvilken kan af Kongl.
Maj:t förklaras, ligger det, enligt min tanke, i öppen dag, att denna
lag också kan af Kongl. Maj:t och riksdag ändras.
Man har vidare anfört, att om fideikommiss-stiftelserna skulle rub¬
bas, sådant kunde åberopas såsom stöd för en indragning af egendom,
som är donerad eller testamenterad till s. k. milda stiftelser. Jag kan
knappt tro, att detta skäl är på fullt allvar framstäldt. Förhållandena
äro så väsentligen olika, att jag icke kan tänka mig någon jemförelse
dem emellan möjlig. I det ena fallet, det nu föreliggande, är det icke
fråga om att afhända någon en egendom. Det är icke fråga om att
öfverflytta eganderätten från en person till någon annan, eller att
rubba någon befintlig persons rätt, ty slägten såsom sådan är ej att
betrakta såsom en persona moralis. Det är endast fråga om att ordna
rättsförhållandena beträffande fideikommisset inom den slägt, hvartill
det hörer. I det andra fallet deremot skulle man beröfva den milda
stiftelsen, eu genom tiderna fortlefvande personlighet, en persona mo¬
ralis, den egendom, som den med rätta tillkommit. Sådant vore en
reduktion af våldsam och olaglig art.
Skilnaden mellan de båda fallen är sålunda väsentlig. Mot hvad
som anförts om aktiebolag gäller alldeles samma skäl. *
Jag tillåter mig emellertid att fästa kammarens synnerliga upp¬
märksamhet derpå, att här nu icke är fråga om en lagstiftning i äm¬
net, utan endast om aflåtande af en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om en utredning angående föreliggande förhållanden, hvilken
utredning icke kan verkställas af Riksdagen eller någon enskild person
N:o 27. 30 Lördagen den 26 April, f. m.
Angående utan endast kan göras af Kong!. Maj:t, samt att Kong!. Maj:t, sedan en
UPaff!dei?de utredning egt ram, måtte framlägga det förslag till lag i ämnet,
tommiss- hvartill en sådan utredning kan föranleda. Jag vågar antaga, att de
stiftelser i ledamöter af denna kammare, som icke af principiella skäl vilja bibe-
fast egendom hålla fideikommissinstitutionen för all framtid, skola utan tvekan kunna
CF ’ ts) godkänna denna skrifvelse, fullt förvissade derom, att sedan utredningen
^ or skett, det icke kan befaras, att vare sig vår nuvarande regering eller
någon kommande sådan skall för Riksdagen framlägga ett förslag, som
innebär något rättskränkande eller brådstörtadt tillvägagående i af¬
seende på en modifikation eller förändring af den ifrågavarande in¬
stitutionen, utan lärer man med all visshet kunna påräkna, att i ett
dylikt förslag, om något sådant finnes böra framläggas, tillbörlig hän¬
syn till bestående förhållanden iakttages.
Riksdagen har ju för öfrigt icke genom aflåtande af en skrifvelse
afhändt sig sin rätt och pligt att det blifvande förslaget ändra eller
förkasta om så kan anses erforderligt.
Det är, mine herrar, mer än väl kändt, att en stark konservativ
strömning genomgår Första Kammaren, för närvarande kanske starkare
än någonsin förr. Men lika viss som jag är om detta faktum — kon¬
servatismens, jag säger gerna och upprigtigt det samhällsbevarande
elementets förherrskande öfvervigt inom denna kammare — lika viss
är jag, att kammarens majoritet icke vill och icke skall begagna denna
sin magt, att uppehålla allt bestående endast derför, att det är gam¬
malt, utan, på sätt rätt och rigtigt är, uppehålla och stödja allt, som
är gammalt och godt, men låta hvad som är gammalt och dåligt gå
all verldens väg; och att den institution, hvarom nu är fråga, icke är
eller innebär något godt, det har lagutskottet sökt visa och äfven jag
har i min ringa mån försökt detsamma.
Under förhoppning, att kammaren delar denna uppfattning, ber
jag att få yrka bifall till lagutskottets förslag.
Herr Hallenborg: Så vidt jag icke orätt uppfattat den siste
talarens yttrande, var hans framställning af klämmen i utskottets
betänkande något olika med denna kläms verkliga lydelse. Det före¬
föll mig som om han yttrade, att meningen skulle vara, att Kongl.
Maj:t skulle låta gorå en utredning af frågan och derefter framlägga
denna utredning till Riksdagens pröfning. Men så vidt jag rigtigt
uppfattat utskottets kläm, framgår deraf att utskottet, som anser att
fideikommissen böra upphäfvas, föreslår att Kongl. Maj:t måtte
framlägga förslag till lag, hvarigenom fideikommissen skola upphäfvas.
Detta är dock en framställning af vida mera genomgripande natur,
hvilken gör utskottets betänkande i år vida mera radikalt än sistlidne
år ■— ty ^lå begärde man blott en utredning, nu begär man ett lag¬
förslag.
Jag har emellertid begärt ordet hufvudsakligen derför, att såsom
det vigtigaste skälet till en sådan åtgärd har så väl af utskottet som
af föregående talare framhållits den omständigheten, att dessa fidei¬
kommiss skötas illa. Då jag i detta hänseende mycket väl känner
förhållandena i den provins jag tillhör, der dels i Kristianstads län
Lördagen den 26 April, f. m.
31
N:o 27.
fideikommissegendomarne äro 10 om ett sammanlagdt taxeringsvärde Angående
af 11,223,500 kronor och dels i Malmöhus län 17 om 32,176,300 upplifvande
kronor, eller tillhopa representerande ett taxeringsvärde af mer än kommiss-
43 millioner kronor, således nära hälften af alla samtliga fideikommiss- stiftelser i
egendomars i riket taxeringsvärde, ber jag att få yttra några ord om fast egendom
dessa skånska fideikommiss, livilket jag anser mig så mycket hellre “*•
kunna göra, som jag icke talar i egen sak och jag är öfvertygad att •'01 s''
hvar och en som haft tillfälle att besöka dessa egendomar och vill so
saken opartiskt, måste intyga, att fideikommissen i Skåne tillhöra de
egendomar, som skötas bäst. Der vidtagas stora förbättringar. De
gå i spetsen för alla vigtiga förändringar inom landtbruket, och de
hafva, hvad som är ytterst nödvändigt i en provins, der benägenheten
att vårda skogen är mycket ringa, infört en rationell skogsskötsel.
Genom organisationen af dessa fideikommiss hafva införts så kallade
afvelsgårdar, som skapat en mycket talrik klass af större arrendatorer,
hvilket i hög grad bidragit till åkerbrukets förbättrande, ty, enligt
mitt förmenande, utgör det ett vilkor för en klok nationalekonomi att
icke onödigt stycka jorden i de minsta möjliga delar, utan att äfven
större jordbrukare finnas, hvilka i många afseenden kunna tjena till
mönster för de mindre. Jag skall icke upptaga kammarens tid genom
att uppgifva namnen på dessa fideikommissegendomar, hvilka jag alla
besökt; jag har blott velat uttala det totalomdöme att, då man såsom
skäl för fideikommissens afskaffande anfört att de skötas dåligt, är
det i hög grad orättvist att skära alla öfver en kam, utan bör man
låta rättvisa vederfaras dem som äro belägna i den provins, som jag
tillhör.
Den siste ärade talaren sade, att de svenska fideikommissen upp¬
taga tJ;i af hela landets jord. Detta är ett misstag, ty de upptaga
endast af svenska jordens taxeringsvärde, och det är något helt
annat. Det är en stor skilnad mellan t. ex. 1,000 tunnland jord
taxerade till 500 kronor per tunnland och 1,000 tunnland taxerade
till 50 kronor per tunnland. För att komma upp till af Sveriges
areal fordras en mångdubbelt större rymd än som nu innehafves af
fideikommissen. Om fideikommissen verkligen upptoge af Sveriges
jord, då skulle man må hända med skäl kunna klaga öfver att utrymme
saknades för öfrige svenske män att förvärfva sig fastighet på landet,
men så är ingalunda förhållandet och derför kan man vara lugn för
att här finnes och kommer i långliga tider att finnas tillfälle att för¬
värfva jord utan hinder af dessa fastigheter. Man bör ha detta klart
för sig, innan man påstår, att fideikommissen upptaga den jemförelsevis
större delen af Sveriges jord.
Den ärade talaren yttrade äfven något derom, att fideikommissen
på ett ohyggligt sätt vanskötas under fardagstiden. Men andra egen¬
domar, som öfvergå från det ena sterbhuset till det andra, kunna
under denna tid lika väl misshandlas som fideikommissen, och det är
ju lika skamligt när sådant sker å de förra som å de senare egen-
domarne. Jag tror således icke, att det exemplet kan anföras såsom
ett särskilt bevis för att fideikommissen vanskötas.
Samme talare påstod ock, att det gemenligen uppväcker en stark
N:o 27.
32 Lördagen den 26 April f. m.
Angående ovilja inom familjekretsen, när blott en medlem eger tillträda fidei-
affidci- kommisset’ och de öfriga få ingenting. Härom kan jag icke yttra mig
kommiss• vjdare än hvad jag erfarit inom de familjer, hvilka jag personligen
stiftelser i känner, och jag måste bekänna, att jag, för min del, icke hört några
fast egendom klagomål i nu anmärkta hänseende. Tvärt om har jag flerstädes från
(Forts) denh som nu skulle anses förfördelade, hört de varmaste uttalanden
om fideikommissinstitutionen, och att de visst icke önskade dess bort¬
tagande. Den torde således icke hafva ländt till förfång för dem.
Andra utanför stående personer hafva, utgående från nationalekonomiska
eller sociala synpunkter, beklagat sig deröfver, men icke de förment
förorättade, för hvilka de göra sig till målsmän. När man vill argu¬
mentera för en sak, den må vara huru ädel som helst, må man akta
sig för att framkasta skäl, som icke äro hållbara.
Det skulle för öfrigt vara mycket intressant att få veta, huru
det egentligen skall tillgå vid fideikommissens upphörande. Skall den
nuvarande fideikommissarien, derför att han har nyttjanderätt, äfven
få eganderätt till egendomen? Hvem skall efter honom anses för rätte
innehafvaren af egendomen? Jag tror att detta är ett spörsmål, som
är svårt att besvara, och att man härvid skall begå många större
orättvisor än dem man nu förmenar vidlåda fideikommissinstitutionen.
Mau kan säkerligen icke få någon verklig rättsgrund att följa, i hän¬
delse fideikommissen upphäfvas, om mau ej går tillbaka ända till
fideikommiss-stiftaren. För öfrigt tycker jag, att det är onödigt att
alltför mycket sysselsätta sig med denna fråga, då i alla fall den tid
nog skall komma, då fideikommissen af sig sjelfva upphört, ty dels
få inga nya stiftas, och dels finnas åtskilliga bestämmelser derom att
när slägten är utdöd, så ärfves jorden enligt allmänna arfslagen eller
också öfvergå!’ den till stiftelser; hvaraf staten har gagn.
Man har i detta land föga benägenhet att respektera en död
mans vilja, hvilket visat sig på mångahanda sätt genom upphäfvande
eller förändring af hans dispositioner, men detta är icke rätt, ty der
nationen är genomträngd af en sann rättskänsla, der gör man rätt
emot alla, både lefvande och döda och skulle det visa sig, att man
upphäfva- de gjorda stiftelserna, kommer följden att blifva att den på
senare år allt mera tilltagande benägenheten att göra donationer till
förmån för allahanda inrättningar åter aftager, då man icke har säker¬
het att medlen blifva använda såsom testator bestämt, utan möjligtvis
komma att disponeras i ett helt motsatt syfte.
Jag yrkar afslag på utskottets förslag.
Herr Boström: Då jag vid sistlidne riksdag varit i tillfälle
att uttala min ståndpunkt i denna fråga, hade jag icke tänkt att i
dag besvära kammaren med något anförande, men då jag från åtskilliga
håll hört uttalas den förmodan, att jag skulle frångått den ställning
jag då intog, ber jag att få nämna, att så icke är förhållandet, och
den erfarenhet, som jag sedan dess vunnit, har ytterligare stärkt mig
i den åsigt, att en förändring i detta hänseende är lämplig. Då jag
säger detta, vill jag på samma gång förklara, att jag anser, att ut¬
skottets kläm och delvis dess motivering bort varit affattade annor-
33
N;o 27.
Lördagen den 2G April, t', in.
lunda. Jag anser nemligen förslaget om borttagandet af fideikommis¬
sen allt för våldsamt och genomgripande, och jag hade önskat, att
en mildare form hade i utskottets kläm blifvit använd.
Emellertid hade man talat så mycket om det våld, som man
skulle begå emot död mans rätt genom att göra förändringar i fidei¬
kommissinstitutionen, att jag ber att i detta afseende få yttra några
ord. Jag vill då icke beröra de förändringar i lagstiftningen i detta
hänseende, som blifvit vidtagna i andra länder. De äro redan af före¬
gående talare påpekade. Jag skall blott be att få fästa uppmärksam¬
heten på de ändringar i fideikommissbrefvens lydelse, som blifvit tid
efter annan af högsta domstolen medgifna. Det är allmänt kändt,
att fideikommissbrefven äro ganska illa affattade och att i dessa bref
äro intagna bestämmelser, som, efter nutidens åskådningssätt, äro full¬
komligt föråldrade. Det är under sådana förhållanden icke under¬
ligt, att vederbörande fideikommissinnehafvare ingå till Kongl. Maj:t
med begäran att få dessa bestämmelser ändrade, hvilket äfven skett,
och jag erkänner gerna, att dessa förändringar alltid varit förbätt¬
ringar, men det måste i alla fall medgifvas, att det är ett våld emot
den person, som stiftat fideikommisset och stiftat det på vissa be¬
stämda grunder, om dessa grunder på ett eller annat sätt rubbas. Ett
förhållande, som, enligt min tanke, så småningom kommer att slå
i hjel hela fideikommissinstitutionen, är det sätt, hvarpå fideikommiss¬
lånen blifva beviljade. Det är naturligt att, med sådana ofantligt
stora behof af rörligt kapital, som nu för tiden äro nödvändiga för
bedrifvande af ett förståndigt jordbruk, ansökningar skola inkomma
till Kongl. Maj:t om att få sådana lån sig beviljade. Jag tror dock,
att man begår ett stort fel, då man icke ser till, att dessa fideikommisslån
användas på det sätt, som uti ansökan finnes angifvet. Jag tror nem¬
ligen, att i många fall lånen användas för fideikommissinnehafvarens
egen räkning, men icke för fideikommisset. Det är härigenom som
den största skada blifvit gjord för hela institutionen. Huru ställer det
sig då för den person, som tagit emot ett sådant fideikommiss, på
hvilket lån äro beviljade till det högsta belopp, som kan af högsta
domstolen medgifvas ? Han tager emot egendomen utan förlagskapital,
kanske ofta med dåliga åbyggnader, med eu illa omvårdad jord och
utan inventarier. Han har att betala ganska stora årliga annuiteter,
derför att domstolen i allmänhet fastställer, att lånen skola tagas i
sådana penninginrättningar, som medgifva årliga afbetalningar. Då
vill jag fråga: huru skall hans framtid komma att ställa sig? Kan han
under sådana ekonomiska förhållanden uppfylla den idé, som ligger i
fideikommissinstitutionen? Nej, visserligen icke. Jag tror derför, att
hela denna fideikommissinstitution så småningom blir ihjelslagen ge¬
nom detta sätt att upptaga lån. Jag anser sålunda att eu förändring
bör vidtagas i detta afseende. För min del skulle jag vara belåten,
om denna förändring inskränkte sig till det medgifvande från Kongl.
Maj:t att, för så vidt fideikommissinnehafvaren och alla hans anför-
vandter ingått till Kongl. Maj:t med begäran, att fideikommissnaturen
på egendomen måtte blifva häfd, detta skulle få ega rum.
Jag tillåter mig att yrka bifall till lagutskottets utlåtande.
Första Kammarens Prot. 1890. N:o 27. 3
Angående
upphäfvande
af fidei¬
kommiss-
stiftelser i
fast egendom
m. m.
(Forts.)
N:o 27.
34
Lördagen den 26 April, f. m.
Angående Herr Björnstjerna: Om det förhölle sig så, som af den lag-
upphäfvaride a{skottsledamoten, som försvarade skrifvelseförslaget, blifvit framhållet,
kommiss- att skrifvelsen endast skalle innebära en anhållan hos Kongl. Maj:t
stiftelser i om utredning, huruvida det vore lämpligt att bibehålla fideikommissen,
fast egendom och hvilka åtgärder böra vidtagas om detta icke befunnes lämpligt,
m. m. s§, vore mindre att säga derom. Men förslaget innebär alldeles icke
( or b-' något sådant — detta har redan af eu föregående talare blifvit på-
visadt — utan det begär, att Kongl. Maj:t måtte utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lag, hvarigenom i riket bestående
fideikommiss-stiftelser i fast egendom på landet och i stad måtte upp-
häfvas. Utskottet anför till stöd härför, att de af rikets ständer i
skrifvelse 1810 omförmälda, med fideikommiss-stiftelser i fast egendom
förenade olägenheter ännu äro qvarstående. Om man går till denna
skrifvelse, finner man saker, som man verkligen icke kan läsa utan
att draga på munnen. Rikets ständer förklara såsom skäl, bland andra,
hvarför icke nya fideikommiss vidare må stiftas, “att Svear och Göter
aldrig varit af främmande nationer med våld tvungne till sådana in¬
rättningar". Det ser här ut, som om vi företrädesvis skulle bibehålla
sådana inrättningar, hvilka svear och göter med våld af främmande
nationer blifvit påtvungna och i så fall skulle vi således icke behöfva
bibehålla någon af våra nuvarande inrättningar, ty jag kan icke se
att någon af dem blifvit oss af främmande nationer pålagd.
Af egen fatabur yttrar utskottet: “att det ur politisk och social
synpunkt icke lärer kunna anses fördelaktigt, att stora jordegendomar
äro hopade och allt jemt bibehållas i eu enda persons eller familjs
hand."
För min del har jag ofta såsom ett vördnadsvärdt och efterföljans-
värdt exempel hört åberopas, när eu egendom, som icke varit af fidei¬
kommissnatur, gått i arf generation efter generation inom samma slägt.
Ur social synpunkt tror jag detta är att föredraga långt framför det,
att en egendom ofta går i handeln. De underhafvandes ställning blir
icke så god, och förhållandet mellan dem och egaren icke så vänskap¬
ligt och patriarkaliskt, som vanligen är fallet på gods, hvilka under
generationer varit i samma familjs ego. De gamla blifva der ej körda
på porten, utan man drager försorg om dem, då de ej längre kunna
lefva på sitt arbete. Så går det ej till, när en egendom kommit i
handeln. Den uye köparen kör kanske bort eller skickar på fattig¬
vården arbetare, af hvilka han ej längre har nytta. Jag kan således-
icke finna, att det, vare sig i politiskt eller socialt hänseende, är skad¬
ligt att stora egendomar länge qvarstanna inom samma familjs ego.
Det ser ut som skulle utskottet anse det vara fördelaktigare, om egen¬
domar säljas så ofta som möjligt, styckas och vid försäljningen, så¬
som ofta händer, sköflas för att anskaffa köpesumman. Det skulle i
så fall vara mest eftersträfvansvärdt, om man kunde ställa så till, att
samma förhållanden öfver allt blifva rådande, som sorgligt nog under
de senare åren varit fallet i vissa trakter af vårt land, der en stor
del af godsen gått till försäljning på exekutiv auktion. Detta vore
väl det bästa sättet att förekomma de stora egendomarnes bibehål¬
lande och qvarstannande inom samma slägt.
35
N:o 27.
UBrdagen don 26 April, f. m.
Utskottet fortfar att, ur nationalekonomisk synpunkt sedt, måste
det lända till skada, att sådana egendomar alltjemt innehafvas af per¬
sonel’, hvilkas förfoganderätt öfver desamma är så begränsad som vid
fideikommiss är förhållandet. Skulle möjligen någon af dessa olägen¬
heter bestå deri, att fideikommissarie!! ej får inteckna de egendomar,
ban besitter, långt utöfver värdet, såsom med andra allmänt brukas?
Detta förefaller mig då snarare såsom en fördel, åtminstone för lån-
gifvarne, ty de kunna hoppas att icke gå miste om det utlånade och
i ett fideikommiss intecknade kapitalet. 1810 års män förklarade, att
de stora godsen kunde icke med samma fördel som de mindre skötas,
“ty på eu stor egendom i en mans hand skulle ett mindre antal men-
niskor finna sin föda, än om den vore mellan flera egare delad”. Detta
må hafva varit giltigt på den tiden, men är det icke numera, då man
kommit under fund med att de stora egendomarne bäst skötas genom
att fördelas i mindre arrendegårdar, hvarigenom jorden kan lika skötas
och föda lika många menniskor som om egendomen vore styckad. Detta
förhållande tror jag äfven vara fördelaktigare i de flesta fall för arren¬
dator, än om han med det ringa kapital, som vanligen står honom
till buds, skulle köpa sig en egen gård, hvilken han till största delen
sedan måste belåna. Arrendatorn har äfven den fördel, att, när miss¬
växt inträffar, de stora egendomsegarne i allmänhet bruka skänka
efter en större eller mindre del af arrendet. En hemmansegare der¬
emot, som har sin egendom intecknad ända upp till skorstenarne, får
under missväxtår hvarken af hypoteksbanken eller andra långifvare
någon ränta efterskänkt. Jag kan således icke finna, att det från national¬
ekonomisk synpunkt innebär någon förlust att stora fideikommissegen¬
domar finnas.
“Ser man åter saken från rättvisans och billighetens sida11, fortfar
utskottet, “så ligger det onekligen något för rättskänslan upprörande
deruti, att, såsom fallet är vid de flesta fideikommiss-stiftelser, en enda
person skall på sin lott erhålla den värdefullaste, möjligen enda qvar-
låtenskapen efter en afliden, till hvilken han icke stått i närmare slägt-
skapsförhållande än andra, som af qvarlåtenskapen bekomma föga eller
intet. “
Detta skäl har varit ganska talande mot stiftande af nya fidei¬
kommiss, men när nu icke något sådant stiftats på de senare 80 åren,
har det sannerligen icke någon betydelse, ty om icke fideikommiss-
innehafvaren och hans barn äro allt för stora pundhufvuden, böra de
lätt med en logik, något bättre än den lagutskottet vid detta tillfälle
ådagalagt, kunna räkna ut, att så framt egendomen icke varit fidei¬
kommiss — och de flesta stiftelser af detta slag härstamma, såsom
sagd!, från vida längre tid tillbaka än SO år — hade den flera gånger
gått i arf sedan stiftelsen skedde, och egendomen således efter all
sannolikhet icke längre funnits qvar i familjen. De böra då kunna
säga sig: det var en Guds nåd och en stor lycka för oss, att egen¬
domen är fideikommiss, hvarigenom vår far är i besittning af den¬
samma och i ståud att gifva oss en god uppfostran, och lyckligt är
det äfven för oss, att det är vår bror, som en gång skall öfvertaga
densamma, och att den icke kommer i händerna på främmande personer.
Angående
upphäfvande
af fideikom¬
miss-stiftelser
i fast egen¬
dom m. m.
(Forts.)
N:o 27.
36
Angående
upphäfvande
af fideikom¬
miss-stiftelser
i fast egen¬
dom m. in.
(Forts.)
Lördagen den 26 April, f. nj.
Hvad utskottet vidare anför derom, att fideikommissen ofta van¬
skötas, i synnerhet under öfvergången från en innehafvare till en annan,
kan nog vara sant, och hade utskottets förslag gått i rigtning af att
vidtaga åtgärder, hvarigenom sådan vanskötsel af fideikommissen kunde
förekommas, då hade jag varit med derom. I Danmark t. ex. finnes
något, som kallas förmyndarekammaren, som har uppsyn öfver fidei¬
kommissens förvaltning, och när denna myndighet finner, att ett fidei¬
kommiss vanhäfdas, tager den helt simpelt skötseln om hand. Om
förslag till införande af något sådant skulle jag gerna vara med, men
förhållandena äro här beklagligen annorlunda, åtminstone så mycket
man kan sluta _ till deraf att, när högsta domstolen beviljar rätt till
inteckning af fideikommiss, densamma alldeles icke vidtager några
åtgärder för att kontrollera verkställigheten af föreskrifna amorteringar;
jag skulle tvärtom kunna anföra fall, då högsta domstolen vägrat
göra en sådan föreskrift, oaktadt den eventuele fideikommisstagaren,
(en allmän inrättning), som enligt fideikommissbrefvet ålåg att öfver-
vaka, att icke fideikommissen försämrades, gjorde till vilkor för sitt
samtycke till intecknande!, att fideikommissinnehafvarne skulle årligen
styrka inför densammas direktion, att den ålagda amorteringen blifvit
fullgjord. Detta hade tillstyrkts af svea hofrätt, och fideikommiss¬
innehafvarne hade förklarat, att de icke hade något att deremot in¬
vända, men högsta domstolen beviljade inteckningen utan vilkor. Då
samme fideikommissarie!’ några år derefter anhöll att ånyo få taga
inteckning i egendomarne, förklarade den ifrågavarande direktionen
att, som de af densamma föreslagna vilkor förra gången icke blifvit
faststälda, kunde den nu icke samtycka till förnyad inteckning, men
det oaktadt beviljades densamma af högsta domstolen, och fortfarande
utan vilkor. På detta sätt gå naturligtvis fideikommissen småningom
bort, men om man vidtoge åtgärder, hvarigenom ett sådant förfarings¬
sätt hindrades, skulle det mycket glädja mig.
Utskottet yttrar sedan på sid. 7: “att der dylika dispositioner
under den tid, som förflutit från deras tillkomst, uppenbarligen kom¬
mit i strid med det allmänna rättsmedvetandet och uppfattningen af
hvad samhällets sunda utveckling krafvel', de böra och måste vika för
hänsynen till statens väl.“ Här har utskottet påtagligen slagit öfver
i den bombastiska stilen och begagnat stora ord utan att göra sig
reda för deras innebörd. Jag frågar eder, mine herrar, om verkligen
våra nuvarande fideikommisser på något sätt hindrat samhällets sunda
utveckling? Jag kan icke finna det, ej heller att de stå i vägen för
statens väl. De stora orden gripas ur luften, då man icke har verk¬
liga skäl att komma med. Den största orättvisa vore det, om, såsom
utskottet synes tänka sig saken, fideikommissen skulle få delas mellan
den nuvarande innehafvarens arfvingar. Det vore en grym, uppenbar
orättvisa. Jag framhöll förra riksdagen, då samma fråga förelåg, ett
fall med en nu lefvande fideikommissarie, som har eller haft tolf
syskon, hvilka med deras afkomlingar, då man icke medräknade de
gifta döttrarnas barn utan endast dem, som buro samma familjenamn,
utgjorde omkring 40 personer. Skulle man tänka sig, att fideikom-
37
N:o 27.
Lördagen den 26 April, f. in.
misset i den nuvarande innehafvarens hand iklädde sig egenskap åt
arfvejord och fördelades mellan hans barn, vore det ju den grym¬
maste orättvisa mot syskonen och deras barn. Om fideikominissinstu-
tionen upphäfts 20 år förut och fideikommisset gjorts till arfvegods,
hade ju alla dessa fått sin del deraf, och den r,u varande fideikom-
missarien hade endast fått »in trettondedel. Det enda rättvisa vore att,
såsom en föregående talare nämnde, gå upp till testator och seder¬
mera fördela arfvet mellan alla hans descendenter, och då skulle i
de flesta fall icke mycket blifva qvar för den nuvarande innehafvare!!
och hans barn. För min del kan jag aldrig komma i åtnjutande af
fideikommiss, men det gläder mig att se dessa stora possession!', af
hvilka jag personligen känner till många. Det gläder mig att se dessa
stora, vanligen väl skötta och bebyggda gods, ty jag talar här endast
om de större, och jag skulle på det högsta beklaga — det skulle på
det högsta smärta mig, om en institution, hvarigenom åtminstone några
fäderneärfda gods finnas qvar inom de historiska slägterna, skulle
afskaffas.
På tal om fideikommissen sväfvar tanken naturligt i främsta rum¬
met till den stolta borgen med de rika historiska samlingarna, som
med sina fyra torn reser sig invid Mälarens strand. Jag frågar eder,
änne herrar: hvad skulle det, utan dess fideikommissnatur, som skyddar
detsamma, blifva af detta slott med dess samlingar, hvaröfver hela
Sverige är stolt? Hvilken skulle vilja eller kunna tillösa sig detta stora
slott med dess dyrbara samlingar? Om det icke skedde i första gene¬
rationen, så komme det dock i de följande att inträffa, att alla dessa
samlingar komme att förskingras och spridas öfver Europa, och slut¬
ligen blefve det väl så, att det stolta slottet stode der, utan att någon
mägtade underhålla detsamma. Nej, mine herrar, jag vill icke bidraga
till en sådan vandalism! Jag yrkar afslag!
Herr Hasselrot: Endast ett par ord med anledning af anmärk¬
ningar som gjorts mot den form, hvari lagutskottets skrifvelseförslag
föreligger! Detta har tolkats — och med en sträng tolkning efter
ordalydelsen är sådant möjligt ■— så, att Riksdagen skulle hos Kongl.
Maj:t begära en utredning af frågan, och att Kongl, Maj:t sedermera,
huru denna utredning än utfölle, måtte framlägga förslag till upp¬
häfvande af fideikommissen. Att på allvar tillägga lagutskottet en
sådan afsigt trodde jag knappast var möjligt. Finner Kongl. Maj:t
icke att ett upphäfvande utan olägenhet kan ske, så lärer Kong!. Maj:t
icke framlägga förslag, men går utredningen i sådan rigtning, att man
kan antaga, att en förändring icke på något sätt skulle kränka be¬
stående rättigheter, så har Riksdagen genom den föreslagna skrifvel-
sen hos Kongl. Maj:t anhållit om framläggande af proposition i an-
gifvet syfte. Jag tror, att vill man saken, så bör man också vilja
medlet, och då Andra Kammaren redan godkänt den nu föreliggande
formuleringen, hvarför icke gerna någon jemkning i densamma kan
ske; så tillåter jag mig att fortfarande yrka bifall till det skrifvelse¬
förslag, som nu föreligger.
Angående
upphäfvande
af fideilwm-
miss-stiftelscr
i fast egen¬
dom m. m.
(Forts.)
9
N:o 27. 38 Lördagen den 26 April, f. m.
Angående Herr Bergström: Det tiar för mig varit synnerligt glädjande,
7fPfideikom- att 8& män8a af kammarens ledamöter deltagit i öfverläggningen rö¬
ja lss-stiftelser donna fråga, hvilken redan vid icke färre än fem riksdagar
i fast egen- förevarit. Vid de tre första af dessa fick jag ensam utkämpa striden
dom m. m. till försvar för det bestående.
(forts.) Nu kunde det vara temligen öfverflödigt för mig att yttra mig,
då hvar och eu inom denna kammare känner den ståndpunkt, som
jag i denna fråga intager; men det är några yttranden af den 5:te
talaren i ordningen, herr Hasselrot, som föranledt mig att begära ordet.
Han gjorde sig synnerlig möda med att söka bevisa, att statsmagterna
hafva befogenhet att upphäfva bestående familjefideikommiss i fast'
egendom på landet och i staden. Det var emellertid onödigt besvär,
ty vi, som motsätta oss upphäfvandet af familjefideikommissen, hafva
icke i allmänhet förnekat, att statsmagterna ega en sådan befogenhet.
Striden står således icke derom, huruvida denna befogenhet tillkommer
statsmagterna eller icke, utan huruvida omständigheterna äro sådana,
att statsmagterna böra begagna sin befogenhet. Det är det, som vi,
hvilka stå på rättslig ståndpunkt, städse hafva bestridt. Den tid, då
lagutskottet ännu stod på samma ståndpunkt som jag, förklarade ut¬
skottet, att utskottet icke fann skäligt att vidtaga ifrågasatta alltid
betänkliga lagstiftningsåtgärd, och att endast verkligt nödtvång kunde
berättiga till att bryta lagligen tillkomna och lagligen bestående dispo¬
sitioner af enskilde. På denna ståndpunkt står jag fortfarande, och
jag påstår, att det var 1810 års lagstiftares ståndpunkt. Den rikets
ständers skrifvelse, hvilken införts i lagutskottets utlåtande och som
anses ega så oerhördt bevisande kraft, har åstadkommit hvad dermed
åsyftades. Genom kongl. förordningen den 3 april 1810 bereddes
möjlighet att reformera redan tillkomna fideikommiss-stiftelser och
genom förordningen den 27 april samma år förbjöds upprättande af
nya sådana. Enligt den förra förordningen blef det möjligt för fidei¬
kommissarie att i händelse af behof få upptaga lån. Genom samma
förordning blef det äfven möjligt att borttaga åtskilliga i stiftelse¬
urkunderna meddelade orimliga bestämmelser, t. ex. det omoraliska
vilkoret att fideikommissarie icke finge ingå äktenskap, utan skulle
städse lefva ogift m. m. Men just detta, att lagstiftaren velat refor¬
mera eller bereda möjlighet att reformera de bestående fideikommiss¬
stiftelserna visar, att han icke tänkt på att helt och hållet förgöra
dem. I min tanke handlade denna lagstiftare vist och klokt. För
min del har jag ofta uttalat, att jag icke gillar syftet med fideikommiss-
stiftelserna, men dem, som tillkommit under det lagen tillät stiftandet
af sådana, vill jag respektera. Det kan förtjena att erinra om de ord,
hvarmed konungamagten bekräftade Riksdagens beslut, att fideikommiss¬
stiftelser ej må för framtiden ega rum. Dessa ord visa, att lagstifta¬
ren väl funne, att det kunde hafva blifvit nödvändigt att upphäfva
fideikommissen, om stiftandet deraf fått ohejdadt fortgå, men att vid
den tiden så icke varit fallet. Konungen säger, då han stadfäster
Riksdagens beslut åt den 27 april 1810, att han gör det ‘‘med af¬
seende derå, att rättigheten till besittning af jord utaf hvad natur
som helst nu mera icke är något stånd enskildt förbehållen, utan lika
N:o 27.
Lördagen den 26 April, f. m. 39
öppen för alla medborgare, och att tillåtelsen för hvar och en att utan Angående
inskränkning få stifta fideikommisser skulle till äfventyra snart nog upphäfvande
draga större delen af jord under fideikommissegenskap samt i och med miss-stiftehér
detsamma möjligheten att förvärvfa fastigheter försvinna, hemmans- i fast egen-
klyfningar, som synnerligast bidraga till folkökningen motarbetas, och dom m. in.
idogheten qväfvas; omständigheter hvilka ostridigt skulle bereda men- (Forts.)
liga följder för den egentligen närande och arbetande folkklassen.
Deraf syntes tydligen Konungens tankegång, att endast om svårighet
för sveusk man att förvärfva svensk jord uppstode, vore det tid för
lagstiftaren att gripa in. Men nu är af föregående talare till full
evidens bevisadt, att någon sådan svårighet icke vållas genom de fidei¬
kommiss, som finnas. Fastän deras taxeringsvärde uppgår till 109
millioner kronor, är det en obetydlighet emot de tusentals millioner
kronor, hvartill jordbruksfastigheterna i vårt land äro bevillningstaxerade.
Jag förenar mig med dem, som yrkat afslag å utskottets hemställan.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grefven och tal¬
mannen i enlighet med de derunder framstälda yrkandena proposi¬
tioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hem¬
stält och sedan på afslag derå, samt förklarade sig anse den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Iiixsselrot begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition.
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 42, röstar
Ja j
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befuunos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—38;
Nej—93.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 16 och 19 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 43, i anled¬
ning af väckta motioner om ändrad lydelse af § 11 i förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.
N:o 27.
10
Lördagen den 26 April, f. m.
Ifrågasatt
inskränk¬
ning i bolags
rösträtt vid
kommunal¬
stämma.
1 punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
2 punkten.
Herr Öländer: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag ser
med ledsnad, att lagutskottets flertal afstyrkt bifall till min motion,
och ändå synes mig den förändring, som den åsyftar, vara ganska
obetydlig och mycket litet ingripande i nu bestående förhållanden.
Den afser ju endast ett visst slag af kommunalmedlemmar, s. k.
juridiska personer, det vill säga bolag, och har icke alls till sin upp¬
gift att på något sätt i fråga om öfriga kommunalmedlemmar, de per¬
sonliga, de verkliga kommunalmedlemmarne, rubba den grund, hvarpå
den kommunala rösträtten för närvarande hvilar. Jag har i min
motion temligen tydligt angifvit de skäl, som jag anser förefinnas, för
att bolag böra i förevarande fall intaga en undantagsställning. Det
förnämsta af dessa skäl är otvifvelaktigt det, att delegarne i ett bolag
i regeln icke taga eller kunna, taga någon personlig del i de kommu¬
nala angelägenheterna, utan måste låta sig representeras af ett för
dem alla gemensamt ombud. Hvilket intresse kunna val också dessa
på vidt skilda håll spridda delegare ega för den kommun, der bolaget
har sitt säte och dess rösträtt utöfvas? De hafva naturligtvis ett stort
intresse för sjelfva bolaget, för bolagsrörelsens gång, dess ändamålsen¬
liga drift och i öfrigt för alla de omständigheter, som kunna medverka
till ett gynsamt och inkomstbringande resultat af densamma, men
derutöfver kan man icke begära, att dessa delegare, som vanligen äro
boende i andra kommuner, hvilkas förkofran och utveckling i första
rummet utgöra föremål för deras omsorg, skola åt denna kommun
egna någon omtanke eller ega intresse för dess angelägenheter. Der¬
för öfverlemna de också i vanliga fall rösträtten åt en förvaltare.
Denne förvaltare utses naturligtvis endast med fäst afseende på
hans förmåga att kunna sköta bolagets affärer och hans nit och skick¬
lighet vid ledande af dess verksamhet, men sällan eller aldrig torde
väl hänsyn jemväl tagas till hans förmåga som kommunalmedlem eller
det intresse, som han må kunna ega för den kommun, der bolaget har
sin verksamhet. Något sådant intresse kan icke heller hos honom
förutsättas i vidsträcktare mån än hos hvarje annan kommunalmedlem
med samma . personliga inkomst som han, åtminstone icke något som
ens tillnärmelsevis motsvarar den stora rösträtt, som han för bolaget
utöfvar. Om således hvarken hos bolagsdelegarne eller deras represen¬
tant kan förutsättas hvad som dock måste anses böra ligga till grund
för en högt beskattad kommunalmedlems rätt att i förhållande till
skattebidragets storlek deltaga i ledningen af kommunens angelägen¬
heter, så måste man väl vara berättigad att i detta fall göra ett un¬
dantag och åt bolag inrymma åtminstone något mindre inflytande på
kommunalstyrelsen än åt öfriga kommunalmedlemmar.
Jag vet mycket väl, att häremot kan göras en invändning och —
jag medgifver det — eu mycket vigtig invändning, nemligen att den
Lördagen den 26 April, f. m. 41
politiska rösträtten härigenom också skulle komma att undergå för¬
ändring, när fråga är om val af riksdagsman i Första Kammaren. Jag
ber herrarne vara öfvertygade om, att jag är lika mycket som någon
annan angelägen, att denna rätt icke på något sätt förryckes, och att
jag är fullt medveten om faran af att åt densamma gifva större ut¬
sträckning, än den för närvarande eger. Jag beklagar derför att den
är så sammankedjad med den kommunala rösträtten, att hvarje förän¬
dring i denna senare ovilkorligen måste medföra eu motsvarande för¬
ändring i den förra. Men jag tror för min del, att den förändring,
som jag här föreslagit, icke skall kunna medföra någon fara här¬
utinnan. Man kan naturligtvis icke gerna tänka sig, att en kommun
är så i saknad af högt beskattade kommunalmedlemmar i (ifrigt, som
med bolaget hafva gemensamma intressen i detta afseende, att icke
deras röster, sammanlagda med bolagets, skulle kunna afgöra valets
utgång. Dessutom är jag icke alldeles öfvertygad oro, att man har
någon garanti för att bolag, på sätt deras rösträtt nu utöfvas, verk¬
ligen medverka till den valutgång, som i hvarje fall kan vara önsklig,
eller att deras stora röstetal alltid träffar den, som motsvarar de be¬
rättigade fordringarna på den person, som skall deltaga i valet af
riksdagsman till Första Kammaren. Mitt förslag synes således äfven
i detta afseende icke allenast icke farligt utan till och med nyttigt så till
vida, att det förhindrar, att den politiska rösträtten lägges i händerna
ensamt på en af andra beroende tjenare, hvilken såsom sådan väl icke
kan anses besitta de egenskaper, som erfordras för utöfvandet af en
så vigtig rättighet. Om man således icke har anledning till fruktan,
att genom mitt förslag den politiska rösträtten på något farligt
sätt komme att rubbas, så vet jag verkligen icke, att det finnes något
giltigt skäl till förslagets förkastande.
Det afser ju icke att helt och hållet upphäfva eller ens i någon
nämnvärdare män inkräkta på bolags inflytande på kommunalstyrelsen.
Det afser endast en liten obetydlig nedsättning af deras rösträtt,
erforderlig enligt min åsigt till följd af den olika ställning, som de
intaga i förhållande till öfriga kommunalmedlemmar, eu ställning som,
efter hvad jag nyss nämnt, gör dem mindre lämpliga åtminstone att
vara allrådande inom kommunen, och något mera är ju här icke
fråga om. Eu femtedel af kommunens hela röstetal medför i alla fall
en icke obetydlig magt, och man katt temligen tryggt påstå, att, om
en bolagsrepresentant, beklädd med en dylik rösträtt, icke förmår
att för sin mening vinna de återstående röster, som ^Jordras för att
afgå med segern, denna hans mening icke heller kan vara för kommu¬
nen i sin helhet lyckobringande, och detta så mycket mindre som
denna mening icke, såsom de andra kommunalmedlemmarnes, upp-
bäres af något personligt intresse för kommunen och dessutom, så vidt
den afser bolagets representant, icke heller behöfver i väsentlig mån
taga hänsyn till de med dess utförande förenade kostnader.
Det skulle vara mig kärt, om kammarens ledamöter af dessa skäl
kunde känna sig öfvertygade om befogenheten af min motion och den
förändring, som den åsyftar. Då jag vid förra riksdagen i denna
kammare under debatten om den kommunala rösträtten väckte för-
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 37.
N:o 27.
Ifrågasatt
inskränk¬
ning i bolags
rösträtt vid
kommunal¬
stämma.
(Forts)
4
N:o 27. 42 Lördagen den 26 April, f. m.
Ifrågasatt slag af alldeles samma beskaffenhet, som min motion nu innehåller,
inskränk- föreföll det mig, som om detta förslag då vann åtskilliga sympatier
Rösträtt vid inom kammaren, och det är under förhoppning, att dessa sympatier
kommunal- sedan dess icke förminskats, som jag hos kammaren vågar begära
stämma. bifall till motionen.
(Forts.)
Herr Bergström: Det är endast parlamentarisk konveniens och
höflighet, som förmått mig att, med frånträdande af min föresats att
icke vidare diskutera frågor rörande inskränkning i den kommunala
rösträtten, begära ordet för att helt kort bemöta den förste ärade
talaren. Han förklarade, att det vore en obetydlighet, som det här
vore fråga om. Det må från hans ståndpunkt kunna sägas, men huru
obetydlig den af honom förordade förändring än är, innebär den dock
ett brott mot en princip, och någonting sådant kan jag för min del
icke vara med om. Har man börjat med att göra ett undantag från
principen, följer snart det 2:a, det 3:dje, det 4:de undantaget o. s. v.,
och slutligen är principen borta.
Jag skall också tillåta mig relevera det förhållandet, att åtskilliga
bolag af den art, som i motionen omförmäles, äro rena familjebolag,
om än till formen aktiebolag; äfven om skäl kunde förefinnas att be¬
röfva aktiebolagen något af deras rösträtt, kan det icke gälla de
s. k. familjebolagen.
Jag yrkar bifall till lagutskottets betänkande äfven i afseende på
denna punkt.
Grefve Strömfelt: Jag instämmer till fullo med lagutskottets
ordförande i afseende på “principen" och faran att rubba den, men
vid minnet af huru för några år sedan detta stora och långvariga
rop på ändring i den kommunala rösträtten uppkom, vill jag, utan
att yrka bifall till motionärens förslag, ändå till protokollet yttra, att
jag fullkomligt uppfattar skälet, hvarför han framkommit med motio¬
nen, och att jag för hans åsigt till viss grad hyser sympati. Det var
nemligen i anledning af det sätt, hvarpå de norrländska sågverksbola-
gen utöfvade sin rösträtt inom sina kommuner, så att de förqväfde
all möjlighet för jordegarnes åsigt att göra sig gällande, som skriket
på inskränkning i den kommunala rösträtten uppkom. Det kan ju
verkligen vara betänkligt att åt dessa s. k. ‘-'juridiska personligheter",
såsom man plägar benämna bolagen, inrymma en allt för stor och
afgörande magt.
Jag har med detta endast velat säga, att jag till fullo godkänner
de principer, som ordföranden i lagutskottet uttalat, men att jag dock
velat uttala mina sympatier för syftet i motionärens förslag; isynner¬
het som han yttrade, att vid förra riksdagen några af kammarens
ledamöter enskildt yttrat sig “välvilligt" för saken, och jag tror, att
han möjligen afsåg just mig dermed.
Jag har icke något yrkande att göra.
Herr Lundin: Jag är grufligt rädd för rubbningar i frågor som
denna, och jag ber att få gifva till känna, att jag står på samma
Lördagen den 26 April, f. m.
43
N o 27.
ståndpunkt som förut i denna fråga. Att söka rifva sönder utan att
sätta något bättre i stället anser jag vara grufligt obetänksamt. I
fråga om beskattningen är jag förvissad, att de, som hafva mycket att
skatta för, också hafva stora intressen att bevaka. Hvarför skall man
då vilja fråntaga dem en sådan rättighet? Om inskränkningarna gå
för långt, tyckes hvarken känslan eller rättsbegreppet hos individen
tilltalas af desamma.
Jag är ännu räddare för att utsträcka den kommunala rösträtten,
och står på den pointen, att jag är lika rädd för ingrepp i som för
utsträckning af densamma. Jag anser derför klokast att fortfarande
förblifva vid den röstskala, som vi hafva. Ingrepp i densamma anser
jag mycket betänkliga.
Jag får derför på det ifrigaste och varmaste yrka afslag å motio¬
nen och bifall till utskottets förslag.
Herr Spånberg: För min del anser jag det förslag, som är
framlagdt af herr Öländer, vara alldeles för litet inskränkande af den
kommunala rösträtteD, men då Första Kammaren tyckes anse äfven
detta vara för mycket, så tvingas jag att för närvarande åtnöja mig
härmed och yrka bifall dertill. Jag ber på samma gång att få på¬
minna kammaren, att när lagutskottets ordförande säger, att man icke
bör bryta mot den principen, att den kommunala rösträtten bör utöf-
vas efter beskattningen, så bröts denna princip, då inskränkningen
skedde af den kommunala rösträtten för städerna. Han tyckes anse,
att hvad som är rätt i städerna icke är rätt på landsbygden. Denna
inkonseqvens trodde jag honom icke om.
För min del yrkar jag bifall till motionen, ehuru jag anser den
deri föreslagna inskränkningen för liten.
Herr Olag son: Jag ber att få instämma med lagutskottets
ärade ordförande deri att, när det gäller principer, man icke annat
än i nödfall bör göra undantag från en sådan, som en gång blifvit
fastslagen. I förevarande fall har Första Kammaren hittills strängt
hållit på att den större skyldigheten i afseende på skatters utgörande
bör motsvaras af rättigheten att genom större röstetal ega större in¬
verkan på kommunens angelägenheter. De skäl, som anförts deremot
att bolag, äfven om man endast håller sig till aktiebolag, icke skulle
få åtnjuta denna rätt, kan jag för min del icke gilla. Aktiebolag af
någon större betydelse finnas på landsbygden icke särdeles många,
ty de flesta der befintliga aktiebolag utgöras af mejeri- och andra dy¬
lika mindre bolag. De bolag, som hufvudsakligen skulle beröras af
den nu föreslagna förändringen, äro de stora sågverksbolagen i Dalarne
och Norrland, och min erfarenhet i fråga om dessa bolag i Dalarne
är den, att de så väl vid den kommunala rösträttens utöfning som
eljest fullgjort sina skyldigheter lika grannlaga som de enskilde. Jag
tror således icke, att i befintliga missförhållanden något skäl till för¬
ändring förefinnes-
Såsom skäl mot bifall af den föreliggande motionen, skulle jag
Ifrågasatt
inskränk¬
ning i bolags
rösträtt vid
kommunal¬
stämma.
(Forts.)
N:o 27.
44
Ifrågasatt
inskränk¬
ning i bolags
rösträtt vid
kommunal¬
stämma.
(Forts.)
Lördagen den 26 April, f. m.
kunna ytterligare anföra, att den föreslagna redaktionen är mycket
svårfattlig och dunkel.
“Ej 'må bolag utöfva rösträtt för större antal röster, än som sva¬
rar mot en femtedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden*1,
heter det, och der är det således 4. Vidare föreslås: “eller i något
fall för högre röstetal, än det, som enligt röstlängden sammanräknadt
tillkommer öfrige röstegandeö Då inom kommun, der ett stort såg¬
verk är beläget, de på stämmorna närvarandes röster, bolagens obe¬
räknade, icke uppgå till | af kommunens hela röstetal efter röst¬
längden, skulle sålunda bolaget och de öfrige röstägande alltid stå
lika emot hvarandra på stämmorna, hvilket ju är en orimlighet, men,
äfven om denna oegentlighet i redaktionen ej förefunnes, skulle jag
på grund af förut anförda skäl icke kunna biträda motionärens för¬
slag, utan yrkar afslag å detsamma.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr grof¬
ven och talmannen, att i afseende på nu föredragna punkt yrkats,
dels att hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock att kamma¬
ren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den i ämnet
väckta motionen.
Härefter gjorde herr grefven och talmannen propositioner enligt
dessa båda yrkanden samt förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Spånberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsat¬
tes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande ly¬
delse:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i 2 punkten af
sitt utlåtande n:o 43, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifailes den i ämnet
väckta motionen.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—82;
Nej—26.
45
N:o 27.
Lördagen den 26 April, f. m.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Fränekel under
tre veckor från denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 8,09 e. m.
In hd em
A. von Krmenstjerna.
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 27 ■
. )