RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1890. Första Kammaren. N:o 25
Onsdagen den 23 april, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 16 i denna månad.
Anmäldes ock bordlädes bankoutskottets utlåtande n:o 13, i an¬
ledning af väckta motioner om inrättande af ytterligare afdelnings-
kontor af riksbanken.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 54—59.
Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
sistlidne dag bordlagda memorial n:o 60, med förslag till voterings-
propositioner i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i frågor
rörande anslagen under riksstatens femte hufvudtitel.
1 punkten.
Lades till handlingarna.
2—å punkterna.
De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets under gårdagen bordlagda betänkanden n:is 7
och 8 samt memorial n:o 9.
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 25.
1
S:o 25.
2
Onsdagen den 23 April, f. m.
Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att herr Adelsköld låtit
anmäla, det han af sjukdom vore hindrad närvara vid dagens sam¬
manträde.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 19 och 22 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 44, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar af
strafflagen och till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen
för krigsmagten den 7 oktober 1881 än äfven väckta motioner om
ändring i strafflagen.
Herr Bergström: Jag tager mig friheten hemställa, att, först
sedan hvardera lagförslaget blifvit genomgånget, detsammas ingress
och titel och derefter utskottets hemställan om förslagets antagande
må blifva föredragna; samt att för den händelse lagförslagen eller
något af dem skulle i vissa delar komma att af den ena eller den
andra kammaren återförvisas, öppen rätt må lemnas utskottet, att,
vid ärendets förnyade behandling, i afseende å de paragrafer, hvilka
må hafva blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana
jemkningar, som af ifrågasatta förändringar i återförvisade delar kunna
föranledas.
Vidare hemställer jag, att de särskilda paragraferna i lagförslaget
icke må uppläsas, så vida icke sådant af någon ledamot särskildt
påkallas. Den, som vill föreslå ändring i någon paragraf, eller i an¬
ledning af densamma eljest yttra sig lärer icke underlåta att begära
paragrafens uppläsning. Att utan åtskilnad uppläsa hvarje särskild
paragraf skulle blifva allt för mycket tidsödande och icke lända till
något gagn.
Herr Unger, Magnus: Med afseende på föredragningssättet ber
jag få hemställa: att 2 kap. 19 § föredrages efter 20 kap. emedan
denna § torde böra ändras, om lagutskottets tillägg till 20 kap. 14 §
antages, samt att äfven 4 kap. 11 § kommer efter 20 kap., emedan
för bedömande af behöfligheten af återfallspreskription är nödigt
veta, om de föreslagna låga straffminima för iterationsbrott antagas.
Sedan öfverläggningen angående sättet för föredragningen af
ifrågavarande utlåtande förklarats härmed slutad, beslöt kammaren:
att utlåtandet skulle punktvis och det i hvardera punkten fram-
stälda lagförslag paragrafvis föredragas, med iakttagande, beträffande
lagförslaget i 1 punkten, att "2 kap. 19 § och 4 kap. 11 § i nu nämnd
ordning företoges till behandling näst efter 20 kap.;
att af de särskilda paragraferna ej skulle uppläsas andra än de,
beträffande hvilka uppläsning begärdes;
att först sedan hvartdera lagförslaget blifvit genomgånget det¬
sammas ingress och rubrik samt derefter utskottets hemställan rörande
förslaget skulle föredragas ; äfvensom
att, för den händelse lagförslagen eller något af dem i vissa
Onsdagen den 23 April, f. m. 3 N:o 25.
delar komme att af den ena eller andra kammaren återförvisas, ut¬
skottet skulle lemnas öppen rätt att, vid ärendets förnyade behand¬
ling,. i afseende på de paragrafer, hvilka blifvit med eller utan
ändring godkända, föreslå sådana jemkningar, som af ifrågasatta för¬
ändringar i återförvisade delar kunde föranledas.
1 punkten. Förslag till
lag angående
Utskottets förslag till lag angående ändring i vissa delar af straff- viss™delar
la9en- ‘ af straff¬
lagen.
3 kap. 13 §.
Godkändes.
4 kap. 2 §.
Herr Annerstedt: Jag anhåller, att den nu förevarande § 2
måtte få uppläsas.
Sedan paragrafen blifvit uppläst, yttrade
Herr Annerstedt: Vid den granskning af nya lagberedningens
förslag till förändrade bestämmelser rörande 4 kap. 2 § strafflagen,*
som i högsta domstolen företogs, hemstälde högsta domstolens fleste
ledamöter, att hvad som förekom i 8 § 1 mom., nemligen föreskriften,
att »de i 4, 5, .6 och 7 §§ om förening eller förändring af straff med¬
delade föreskrifter skola tjena till efterrättelse ej blott då någon på
en gång för flera brott lagföres, utan äfven då flera domar, hvari¬
genom samma person blifvit till straff dömd, på en gång till verkställig¬
het förekomma; och skall, i förra fallet, domstolen alltid utsätta de
särskilda straff, som å hvarje brott följa bort, och derefter, i hän¬
delse någon förändring af straffen, efter hvad ofvan sagdt är, skall
ega rum, derom meddela erforderliga bestämmelser», lämpligen kunde
i 2 § intagas. Med anledning af denna anmärkning ändrades äfven
förslaget i denna del till den lydelse detsamma erhållit i den kongl.
propositionen, hvari slutet af 2 § är affattadt på följande sätt: »varde,
för hvarje brott, ändå att brotten af samma slag äro, till särskildt
ansvar dömd; och skall domstolen utsätta de särskilda straff, som å
hvarje brott följa bort, och derefter, i händelse någon förändring af
straffen, efter hvad i 4, 5, 6 och 7 §§ sägs, skall ega rum, derom
meddela erforderliga bestämmelser». Nu har lagutskottet ansett orden
»och skall domstolen utsätta de särskilda straff, som å hvarje brott
följa bort» öfverflödiga. För min del tror jag dock — och denna
uppfattning vet jag delas af andra — att orden äro behöfliga, för
att förekomma det missförstånd, att, vid sammanträffande af brott,
domstolen icke skulle vara skyldig att utsätta straff för hvarje sär¬
skildt brott. Att döma af lagutskottets motivering, är det äfven lag¬
utskottets mening, att detta skall ega rum, äfven om ett sådant stad¬
gande, som utskottet velat utesluta," icke ingår i strafflagen. Men då
N:o 25.
4
Onsdagen den 23 April, f. m.
Förslag’ till andra ansett stadgandet för sådant ändamål behöfligt, torde någon
lag angående olägenhet icke kunna följa af dess bibehållande.
vismdelar Emellertid torde kunna ifrågasättas huru .vida icke lagutskottets
af straff- anmärkning skulle kunna till en väsentlig del undanrödjas, derest
lagen. den redaktion, som lagbudet i den kongl. propositionen erhöll, vid
(Ports.) omarbetningen med anledning af högsta domstolens anmärkning
blefve något jemkad, så att den komme att lyda ungefär på följande
sätt: »utan äro, hvar för sig, till särskilda brott att hänföra; varde,
för hvarje brott, ändå att brotten af samma slag äro, till särskildt
ansvar dömd; skolande, i händelse någon förändring af straffen, efter
hvad i 4, 5, 6 eller 7 § sägs, bör ega rum, domstolen först utsätta
de särskilda straff, som å hvarje brott följa bort, och derefter med¬
dela erforderliga bestämmelser om förändringen». På detta sätt komme
lagbudet att tydligt angifva hvad meningen varit med det tillägg,
som högsta domstolen velat införa i 2 §.
Då det emellertid här icke bör ifrågakomma att genast, utan
lagutskottets förnyade granskning, föreslå och antaga någon ny re¬
daktion, vågar jag hemställa, att kammaren ville besluta att till lag¬
utskottet återremittera ifrågavarande 2 §.
Vid denna återremiss torde lagutskottet äfven benäget taga i öf¬
vervägande, huru vida icke 2 mom. af denna §, om hvars innehåll,
såsom, jag förmodar, alla jurister äro fullt ense, skulle kunna utgå.
Den grundsats, som lagutskottet i 2:a stycket af §:n uttalat, är nemligen
fullkomligt rigtig, men det kan ifrågasättas, huru vida ett sådant
uttalande på detta ställe är behöfligt. Den regel, som i 2 kap. 19
§ i det kongl. förslaget är gifven angående sättet för beräknandet af'
tiden för det medborgerliga förtroendet, är sådant, att något annat
beräkningssätt icke rimligtvis kan ifrågakomma än det, lagutskottet
med uttryckliga ord här angifvit. Och det kan ifrågasättas, huru vida
den. af lagutskottet angifna regeln är behöflig för de fall, som i 2 §
af 4 kap. afses; om icke behofvet af en uttrycklig regel egentligen
visar sig i de fall, der en person först blifvit dömd för ett brott,
som medfört förlust af medborgerligt förtroende och, sedan straffet
för detta brott blifvit verkstäldt, men förlusten af medborgerligt för¬
troende icke är till fullo undergången, blifvit lagförd för ett nytt
brott, som medfört förlust af medborgerligt förtroende. Men genom
sin plats i 2 § innehåller den upptagna föreskriften icke någon regel
för sist omförmälda fall.
Herr Bergström: Ordföranden i nya lagberedningen har anhållit
om återremiss af den nu föredragna 2:dra paragrafen, och jag tror mig
veta, att detta är äfven justitieministerns önskan. Vid sådant för¬
hållande finner jag det vara naturligt, att kammaren beviljar denna
anhållan, hvarigenom lagutskottet komme i tillfälle att taga i för-
nyadt öfvervägande ej mindre huru 1 mom. i denna paragraf bör
lämpligen redigeras, än äfven huru bestämmelsen i 2:dra momentet
rörande sammanträffande af brott, hvilka alla medföra förlust af .med¬
borgerligt förtroende, bör formuleras. Den ärade ordföranden i nya
lagberedningen medgaf dock, att 1 mom. i regeringens proposition
icke fått en fullt lyckad redaktion. Jag tror också att lagutskottet
Onsdagen den 28 April, f. m.
N:o 25.
haft rätt i sitt påstående, att der finnes en tautologi. Ordföranden i Förslag^ till
lagberedningen har föreslagit ett sätt, hvarpå denna tautologi skulle ty angående
kunna undanrödjas. Jag skall tillåta mig att till protokollet få före- vjiSSa Jjeiar
slå ett annat sätt, på det att äfven detta må komma under öfvervä- af straff-
gande inom lagutskottet. Hypotesen, sådan den lyder i texten lagen.
till och med ordet »hänföra», skulle förblifva oförändrad; derefter (Ports.)
skulle det lyda: »då skall, ändå att brotten af samma slag äro,
domstolen utsätta de särskilda straff, som å hvarje brott följa bör, och
derefter, i händelse någon förändring af straffen, efter hvad i 4, 5, 6
eller 7 § sägs, skall ega rum, derom meddela erforderliga bestäm¬
melser».
Såsom jag i början af mitt anförande yttrade, vill jag icke mot¬
sätta mig en återförvisning till utskottet af förevarande §, utan ber
jag att få förena mig med herr ordföranden i nya lagberedningen i
hans yrkande om återremiss.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och tal¬
mannen, att i afseende på nu förevarande paragraf endast yrkats, att
densamma skulle visas åter till utskottet.
Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af para¬
grafen och vidare på densammas återförvisande till utskottet, och
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja be¬
svarad.
4 kap. 8—10 §§ och 5 kap. 2—9 §§.
Godkändes.
5 kap. 10 §■
Herr ö 1 under: Den nu föreliggande paragrafen afser att ut¬
sträcka vår nödvärnsrätt och att fylla de nu befintliga luckorna i
densamma. Jag tror dock, att den gått något längre än hvad som
varit nödvändigt och önskvärdt. Att jag skall vara berättigad att
med våld afvärja ett antingen redan börjadt eller omedelbart före¬
stående angrepp på min person, är alldeles uppenbart, och den skada,
som angriparen derigenom kan lida, stöter icke på något sätt mitt
rättsmedvetande. Men något annorlunda förhåller det sig, då fråga
är om angrepp på min egendom. I detta fall synes mig den nuva¬
rande nödvärnsrätten tillräcklig. Om man läser 8 § i 5 kap.
af nu gällande strafflag, hvilken är införd i 7 § af förslaget,
skall man deri finna ett icke ringa värn för egendom. Den lyder
sålunda: »rätt till nödvärn ege ock rum, då någon begår inbrott eller
eljest tränger sig olofligen in i annans rum, hus, gård, eller fartyg
nattetid, eller sätter sig till motvärn, ehvad det är natt eller dag,
emot den, som sitt värja eller å bar gerning återtaga vill». Här har
jag ju nödvärnsrätt först och främst vid inbrott, vare sig afsigten är
att våldföra min person eller min egendom; och jag vill också gerna
vara med om den utsträckning af nödvärnsrätten till inbrott under
dagen, som lagutskottet föreslår.
X:o 25.
6
Onsdagen den 23 April, f. m.
Förslagr till Vidare liar jag enligt samma paragraf rätt till nödvärn, då nå-
i »on ):>.sätter ,S^S till motvärn, ehvad det är dag eller natt, emot den,
vissa delar s?m s\tt välja eller å bar gerning återtaga vill». Jag har härigenom
af straff- visserligen icke rätt att omedelbart anfalla en person, som jag ser
lagen. bemägtiga sig min egendom, men jag har rätt att hindra honom der-
(f orts.) ifrån. Gör han härvid motstånd, inträder min nödvärnsrätt. Jag har
då rätt att göra allt det våld, all den misshandel, som erfordras för
att hindra angriparen från att motsätta sig mina försök, att värja min
egendom. År nu icke detta ett tillräckligt skydd? Vid ett flygtigt
betraktande skulle till och med många kunna tycka, att den rätt,
vi sålunda redan ega, i det närmaste sammanfaller med den rätt,
man nu vill gifva oss, ty det kan väl icke gerna falla en rättänkande
menniska in att, innan hon gjort försök att afhålla angriparen från
ett orättmätigt angrepp eller försökt att återtaga sin egendom, genast
anfalla angriparen med våld och misshandel för att tvinga honom att
icke fortsätta med sitt olagliga förfarande och ännu mindre att på
sådant sätt gå till väga, innan ännu angreppet mot egendomen börjat,
men det synes vara omedelbart förestående. Men, mine herrar, det
är just denna rätt, lagförslaget vill gifva oss, en i sanning mycket
farlig rätt, en rätt, som enligt min tanke icke fullt tillfredsställer
rättsmedvetandet, en rätt, som lemnar ett så ofantligt utrymme till
missbruk, att endast en mycket rättsinnig menniska torde kunna
undvika att göra sig förfallen dertill. Jag ber att få klargöra detta
med ett exempel; men dessförinnan vill jag för dem af herrarne, som
icke äro jurister, närmare definiera hvad som menas med nödvärn.
Med nödvärn menas icke den handling, hvarigenom jag afhåller
en person att begå eller fortsätta ett angrepp mot min person eller
egendom —- en sådan handling är ändock alltid laglig —■ utan der¬
med menas eu våldsamhet, en misshandel, med ett ord sagdt en
handling, som under andra förhållanden skulle vara brottslig och
underlcastad straff, men som genom nödvärnsrätten blir strafflös. Och
nu till exemplet! Jag ser en person bemägtiga sig min på ett bord
i rummet liggande klocka. Jag antager, att han icke inkommit medelst
inbrott, eller eljest mot min vilja, utan att han af en eller annan
anledning uppehåller sig i rummet. Jag ser honom taga klockan.
Huru är jag, enligt nu gällande lag, berättigad att härvid gå till väga?
Jo, jag har rätt att rycka klockan ifrån honom, men gör han mot¬
stånd eller håller han fast klockan så hårdt, att jag gäckas i mina
försök att återtaga densamma, då inträder nödvärnsrätten, och jag
har då rätt att med våld tvinga honom att släppa sitt tag, att med
våld öppna hans hand, att med slag på densamma åstadkomma smärta,
så att han icke kan fasthålla sitt rof. Striden kan derunder utveckla
sig till ytterligare våldsamheter, men, hvilket våld jag än gör, står
jag icke i ansvar derför, så vida det icke har aunat ändamål än att
från brottslingen återtaga hvad han bemägtigat sig och icke heller
öfverskrider hvad för detta ändamål är erforderligt. Nu kan mången
må hända tycka, att denna skildring är oegentlig, förmenande att en
tjuf, om han verkligen gör motstånd, icke skall inskränka sig till att
blott hålla fast hvad han tagit och förhålla sig passiv, utan antingen,
för att skydda det stulna eller för att göra egaren oskadlig eller
7 N;o 25.
Onsdagen den 23 April, f. m.
också möjligen af illvilja och raseri öfver att hafva blifvit hindrad Förslag' till
uti sitt förehafvande, gå mera anfallsvis till väga och dervid till och
med begagna sig af lifsfarligt vapen. Ja, detta är mycket troligt, vissa geiar
men då är det icke mot angrepp på egendom, som jag har att af straff-
använda min nödvärnsrätt; då har jag mitt skydd i den nödvärnsrätt, lagen.
som 7 § 5 kap. af nuvarande lag medgifver för angrepp mot person. (Forts.)
Låtom oss nu tänka oss enahanda casus enligt det nu föreliggande
lagförslaget. Jag ser tjufven taga min klocka. Nu behöfver jag icke
vidare först göra försök att rycka den ifrån honom, och han behöfver
icke göra motstånd. Jag har rätt att omedelbart begå en handling,
som i och för sig är brottslig, men som genom nödvärnsrätten blifvit
straffa. Jag har rätt att genast anfalla "honom med hugg och slag
för att förmå honom att lemna ifrån sig hvad han tagit. Huru svag
och klen han än är, huru antagligt det än må vara, att jag skulle
utan risk kunna fråntaga honom det stulna och huru liten sannolikhet
det än finnes för att han skulle göra eller kunna gorå. motstånd, så
har jag dock, enligt detta lagförslag, en sådan rätt, ja, jag har denna
rätt redan då jag ser brottslingen nalkas det bord, der klockan ligger,
och det är hans tydliga afsigt att bemägtiga sig densamma. Till
hvilka missbruk kan icke en sådan rätt förleda en samvetslös per¬
son? Ja, han behöfver icke ens vara samvetslös; han har ju lagen
på sin sida. Det fordras endast att han är tanklös eller i saknad af
lugn och besinning, för att ett obehöfligt, till och med grymt våld
skall kunna under lagens skydd utöfvas.
Men det är sant — och jag vill ej förbise det — att förhål¬
landen kunna gifvas, då jag icke är i tillfälle att vävja min egen¬
dom, utan omedelbarligen måste begagna våld för att skydda den mot
angrepp, detta må redan vara påbörjadt eller omedelbart förestående.
Jac ser t. ex. en person bemägtiga sig min häst och rida bort på
densamma med sådan fart, att jag ej kan upphinna honom, eller jag
kan se honom sätta sig i besittning af min båt och ro bort med den,
utan att någon annan farkost finnes till hands, hvari jag kan förfölja
honom. Jag kan slutligen se sådan mig tillhörig egendom tillgripas
eller vara i fara att tillgripas, från hvilken jag är skild genom ett
större afstånd eller något hinder, såsom en mur, flod, graf eller dy¬
likt. I dessa fall, men också endast i dessa fall medgifver, i motsats
mot detta lagförslag, vår gamla lag icke någon nödvärnsrätt, och det,
enligt mitt förmenande, på fullt giltiga skäl. Ty huru skall en sådan
nödvärnsrätt kunna utöfvas? I följd af afståndet eller hindret kan
jag icke omedelbart anfalla den brottslige. Jag måste begagna mig
af något vapen, som verkar på afstånd. Men något sådant vapen
känna vi icke utom skjutvapnet. Det är således detta jag. måste an¬
vända. Men i hvilken utsträckning? Naturligtvis endast i den män,
det är erforderligt för att hindra den brottslige att fullborda sitt
brott. I sanning måste jag ej då också vara en mycket skicklig
skytt. Jag måste söka träffa tjufven på benen eller någon annan
mindre ömtålig kroppsdel, men dock tillräckligt ömtålig, för att han
icke skall kunna fullborda sin olagliga gerning. Detta torde emeller¬
tid blifva mycket svårt, ja nästan omöjligt. Det sannolika blir nog,
att man skjuter, hvar helst skottet må träffa honom, och att hans lif
N:o 25. 8 Onsdagen den 28 April, f. m.
Förslag^ till. blir blottstäldt. Men den sak, som är i fara, är kanske icke värd så
ändrinqi mfcket! Ja> kan plan ens någonsin säga, att värdet af en sak kan
vissa delar motsvara ett menniskolif? Man har nog också i lagförslaget tänkt
af straff- härpå och förklarat att »våldet- icke får vara större än nöden kräfver,
lagen. eller stå i uppenbart missförhållande till den skada, som af angreppet
(Forts.) är att befara». Ja! Detta är en ofantligt vacker teori. Men huru
i all verlden skall den i praxis kunna tillämpas? Huru skall jag ens
efter lång och mogen pröfning kunna bestämma, i hvad mån den
kroppsliga skada, jag genom våldet åstadkommer, motsvarar eller åt¬
minstone icke står i uppenbart missförhållande till den skada, som
genom angreppet på min egendom förorsakas? Och hur skall jag
derefter kunna beräkna, att endast denna skada tillfogas angriparen
och icke något större ? Men om detta är svårt att afgöra äfven efter
en lugn och mogen pröfning, huru mycket svårare skall det då icke
vara i ögonblickets hetta, då ingen tid till öfverläggning finnes och
då oron öfver den förlust, hvarmed jag genom angreppet hotas, lätt
kan förvilla mitt omdöme och betaga mig det lugn och den sans,
som. erfordras för en dylik pröfning. Följden blir antagligen den,
att jag utöfvar antingen för litet våld, så att ändamålet icke vinnas,
eller ock för mycket, så att jag blir underkastad straff.
Af allt hvad jag nu anfört framgår, att jag icke kan biträda
hela den här föreslagna utsträckningen af nödvärnsrätten, så vidt den
afser egendom; men då jag anser mig hvarken kunna eller böra for¬
mulera den ändring i förslaget, som i följd häraf skulle vara erfor¬
derlig, så yrkar jag, herr grefve och talman, att den nu föredragna
paragrafen måtte varda till lagutskottet återremitterad.
Herr Annerstedt: I olikhet mot den näst föregående talaren,
får jag yrka bifall till lagutskottets förslag.
De betänkligheter, som denne talare framstälde emot den ifråga¬
varande utsträckningen af nödvärnsrätten, synas mig i främsta rum¬
met kunna bemötas dermed, att han, åtminstone enligt mitt förme¬
nande, icke fäst tillräcklig vigt vid det sista tillägget i lagutskottets
förslag, der det heter: »Finnes han hafva gjort svårare våld, än nu
sagdt är, vare lag, som i 9 § stadgas.» Lagförslaget står nemligen
på den ståndpunkten, att man i fråga om ringare grad af nödvärn
icke är befogad att utöfva större våld än nöden kräfver, hvarförutom
våldet icke heller får stå i uppenbart missförhållande till den skada,
som af angreppet är att befara. Härmed tror jag, att man tillräck¬
ligt förekommit alla svårare excesser af den ringare nödvärnsrätten,
då ju i motsatt fall gerningsmannen drabbas af det straff, hvartill
han nu är hemfallen, i händelse han af en ganska naturlig känsla
låtit förleda sig att utöfva något som helst nödvärn för att skydda
sin egendom. Jag tror nemligen — och antagligen skola de fleste
gifva mig rätt i denna min förmodan — att om en person äfven på
ljusa dagen intränger i ens rum i afsigt att der begå något angrepp
mot egendom, och egaren ser honom vara i begrepp att utöfva en
svårare skadegörelse eller att begå stöld, ganska många svenska med¬
borgare då skola vara färdiga att, för att värna sin egendom, an¬
vända ett måttligt våld. Om jag i sådant fall, innan gerningen biff-
9
N:o 25.
Onsdagen den 23 April, f. in.
vit fullbordad, innan skadegörelsen oåterkalleligen skett eller stölden Förslagr till
är begången, och brottslingen befinner sig på flyende fot, använder ^a9 ångande
ett, ringare våld t. ex. gifver honom en örfil eller ett käpprapp, som
är tillräckligt för att förekomma brottet och skydda min egendom,
tror man icke, att den allmänna rättskänslan i vårt land skall med¬
gifva att det var ganska rigtigt gjordt? Äfven om strafflagen för
närvarande är sådan, att domaren måste ådöma straff för ett sådant
utöfvande af nödvärn, skulle han likväl icke i ett privat samtal er¬
känna, att han sjelf skulle hafva handlat på samma sätt? Det är
ingenting annat, som den nu ifrågasatta lagförändringen afser, nem¬
ligen att lagen i detta fall skall foga sig efter den allmänna rätts¬
uppfattningen.
Vid sådant förhållande, och då, såsom jag redan antydt, korrek¬
tivet mot missbruk ligger deruti, att den, som öfverträder gränsen
för ett måttligt nödvärn, blir straffad, synas mig inga betänkligheter
möta att godkänna lagutskottets förslag i denna paragraf, hvartill jag
vördsamt yrkar bifall.
af straff¬
lagen.
(Ports.)
Herr Carlborg: Den ärade talaren på vesternorrlandsbänken
definierade begreppet nödvärnsrätt; men enligt mitt förmenande
har denna paragraf icke afseende på nödvärnsrätten i egentlig me¬
ning. Femte kapitlets rubrik lyder: »Om särskilda grunder, som
utesluta, minska eller upphäfva straffbarhet.» Till dessa grunder hör
bland andra äfven nödvärnet, hvarom 7 och 8 paragraferna i gamla
lagen handla, och i det nya lagförslaget strängt taget endast 7 §.
10 § deremot handlar om orättmätigt angrepp på person eller
egendom, och i hvad mån den person, som blir angripen, kan
vara berättigad att strafflöst använda våld för att värja sig och
sin egendom. Enligt mitt omdöme bör i lagen finnas ett stadgande,
som afser ett sådant förhållande. Då jag dessutom anser, att lagutskottet
funnit ett ganska rigtigt sätt att förekomma ett sådant angrepp, och
det tillika i slutet af paragrafen stadgas att den, som värjer sig och
sitt, icke får gå så långt, att det våld han använder blir större än
nöden kräfde eller står i uppenbart missförhållande till den skada,
som af angreppet var att befara, så kan jag icke finna, att någon
olägenhet vid tillämpningen skall komma att ega rum, i fall den nu
föreslagna 10 § blir lag, hvarför jag, för min del, yrkar bifall till
lagutskottets förslag.
Herr Stråle: I vår äldre lagstiftning har, enligt mitt förme¬
nande, nödvärnsrätten blifvit behandlad med allt för stor inskränk¬
ning. Det lagförslag, som antogs 1861 och 1864, innebar visserligen
en utsträckning af nödvärnsrätten, men möttes i denna punkt af ett
mycket starkt , motstånd. Nu hafva Kongl. Maj:t och sedermera lag¬
utskottet än ytterligare utsträckt nödvärnsrätten och, i likhet med den
näst föregående talaren, tror jag, att förslaget är i fullkomlig öfverens¬
stämmelse med det allmänna rättsmedvetandet inom landet. Jag
skulle för kammaren kunna anföra åtskilliga speciella fall, der, enligt
mitt förmenande, nödvärnet varit berättigadt, men då den, som en¬
dast velat försvara sitt hus och sin egendom, likväl blifvit af brist
N:o 25.
10
Onsdagen den 23 April, f. m.
Förslagr till på en bättre lag häktad och dömd till ansvar. Jag tror, för min del,
lag angående at^ det nu ar tid på att i rättvisans intresse taga det här föreslagna
viss^delar steget mot missbruk och okynne, och tillstyrker på grund häraf bifall
af straff- till lagutskottets förslag i denna punkt.
lagen.
(Ports.) Herr Hasselrot: Då ett direkt bemötande af den förste tala¬
rens anförande, så vidt jag hört, ännu icke skett, skall jag tillåta mig
med några ord försöka göra detta.
Han medgaf det i princip rigtiga uti den utsträckning, som nöd-
värnsrätten enligt lagutskottets förslag skulle få, men gjorde invänd¬
ning emot det fall, som i fråga om denna utsträckta rätt afsåg angrepp
på egendom. Han påpekade mycket rigtigt, att man redan nu i viss
mån hade nödvärnsrätt, då angrepp, natt eller dag, sker på egendom,
nemligen då angriparen gör motvärn. Den ärade talaren ansåg detta
tillräckligt, och under andragande af det exemplet, att en person be-
redt sig inträde i mitt rum och bemägtigat sig min klocka, anmärkte
han, att jag, enligt nu gällande lag, då vore berättigad att försöka
återtaga klockan och, om han gjorde motstånd, att använda våld.
Men jag kan ligga sjuk, urståndsatt att värja min klocka. Enligt nu
gällande lag, får jag endast begagna våld vid angrepp på egendom,
då angriparen sätter sig till motvärn. Om jag då, såsom egare,
ligger sjuk, är jag ju icke i tillfälle att söka återtaga hvad som blif-
vit mig frånhändt, och något motvärn kan då icke ifrågakomma.
Enligt lagutskottets förslag deremot skulle man t. ex. vara berättigad
att taga en bössa och dermed hota den brottslige samt, om detta icke
hjelpte, till och med begagna vapnet. Det är nemligen i lagen i
allmänhet förbjudet och belagdt med straff ej allenast att våldföra
annan, utan äfven att mot en annan spänna bössa eller rigta lifsfarligt
vapen, och jag skulle således enligt den gamla lagen straffas för eu
sådan handling, vore den också gjord för att skydda min egendom,
om den icke kunde hänföras till lagligt nödvärn; åtminstone han
lagen så tolkas. Samme talare sade äfven, att, om angriparen rider
bort med min häst, jag enligt utskottets förslag icke får hindra
honom om jag befinner mig på sådant afstånd, att jag för detta
ändamål ej kan använda annat medel än skjutvapen, derest jag icke
skjuter så försigtigt att jag endast måttligt skadar honom, eller att
skadan icke blir så stor, att den står i uppenbart missförhållande till
den skada, som af angreppet var att befara, samt att det vore svårt
om ej omöjligt och iakttaga sådan försigtighet. Deri har den ärade
talaren också rätt, men han har förbisett den sista punkten i para¬
grafen, hvarest en annan lagparagraf åberopas. Det heter nemligen
i denna punkt: »Finnes han hafva gjort svårare våld, än nu sagdt
är; vare lag, som i 9 § stadgas», och denna paragraf säger: »Finnes
någon, i fall, som i 7 eller 8 § sagdt är, hafva gjort större våld, än
nöden kräfde; pröfve domstolen efter omständigheterna, om och i lav ad
mån straffet må nedsättas under hvad i allmänhet å gerningen följa
bort. Voro omständigheterna sådana, att han svårligen kunnat sig
besinna; då må han ej till straff dömas.» I denna bestämmelse ligger
ett tillräckligt korrektiv för att den person, som söker värja sin
Onsdagen den 23 April, f. m. 11
egendom, icke skulle kunna obehörigen straffas för det våld lian
möjligen gör utöfver hvad nöden kräfver.
Hufvudsyftet med det nu föreslagna stadgandet är emellertid,
att omedelbar rättskränkning mot min person eller egendom berätti¬
gar mig till nödvärn, och denna princip anser jag vara så vigtig, att,
äfven om några af de utaf herr Öländer påpekade olägenheterna
verkligen vore att befara, man likväl bör antaga lagutskottets förslag
i denna del, hvartill jag alltså yrkar bifall.
Herr Öl ander: Hvad den förste talaren efter mig angår, så
kom han till ungefär samma resultat som jag. Han sade, att jag
skulle vara berättigad att med en käpp tilldela en person åtskilliga
slag, om han tagit min klocka och icke ville släppa den, då jag för¬
sökte återtaga den. Detta har jag också påstått, och denna rätt har
jag, enligt nu gällande lag; men enligt lagförslaget skulle jag vara
berättigad till étt dylikt våld, äfven om den brottslige ej gjorde
något motstånd. Och det är detta som jag anser betänkligt.
Den siste talaren nämnde, att, om jag ligger sjuk, jag icke kan
värna min egendom. Det är sant. Men detta är just ett af de
hinder jag omnämnde för ett omedelbart försvar af egendomen, och
utgör ett af de fall, för hvilka vår nu gällande lag icke har någon
nödvärnsbestämmelse. Enligt lagförslaget åter har jag verkligen rätt att
under sådana förhållanden medelst skjutvapen värna min egendom.
Den ärade talaren inskränkte sig dock till att med nämnda vapen
hota våldsverkaren och vågade icke draga ut konseqvensen och påstå,
att han också egde verkställa hotet och skjuta angriparen. En sådan
handling, säger nog honom liksom mig en naturlig känsla vara brotts¬
lig. Men så är icke lagförslagets mening. Dess mening är, att i de
fall då man är förhindrad att först värja egendomen, dervid, enligt
nu gällande lag, nödvärn icke är medgifvet, man skall vara berättigad
att skjuta på angriparen. Men man kan icke neka till att denna
skjutning innebär fara för en medmenniskas lif, och just emedan jag
icke kan finna, att sak och lif äro kommensurabla storheter, vidhåller
jag mitt yrkande på återremiss af denna paragraf.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på godkännande
af den nu föredragna paragrafen och sedan derpå att densamma skulle
visas åter till utskottet; och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
5 leap. 14 § och 6 Icap. 6 §.
Godkändes.
8 liap. 30 §.
Herr Wieselgren: Genom den förändring, som i föredragnin¬
gen vidtagits, har jag blifvit tvungen att redan nu begära ordet för
att fästa kammarens uppmärksamhet på den mycket vigtiga frågan
N:o 25.
Förslag till
lag angående
ändring i
vissa delar
af straff-
lagen.
(Forts.)
K: o 25.
12
Onsdagen den 23 April, f. in.
Förslag till rörande ådömandet af förlust af medborgerligt förtroende. Jag tror
lag angående icke) att någon af kammarens ledamöter förundrar sig öfver, att jag
vissa delar ber att * det ärendet få yttra några ord; ty om de vanfräjdade skola
af straff- anses hafva någon målsman i riksdagen, så får det väl vara jag.
lagen. Först ber jag att få erinra om, att vanffäjdspåföljden måste betraktas
(Forts.) såsom ett barn af en annan tids uppfattning än vår. Den härstam¬
mar från den tiden, då straffet var samhällets hämd på brottslingen,
och då samhället ansåg, att denna hämd borde blifva så varaktig som
möjligt; och i full konseqvens med denna åskådning var det som man i
åtskilliga lagstiftningar stadgade, att ett märke skulle brännas in i pannan
på den brottslige, hvilket så länge han lefde skulle vittna om och
förkunna hans vanfräjd. Sjelfva hafva vi en erinring om vårt eget
lands förhållande till denna rättsåskådning och dess tillämpning, då
vi läsa den tjugufemte domareregeln, der Olaus Petri kraftigt oppo¬
nerar sig emot det gängse tillvägagåendet att för dem, som stulit
hafva, och som sedan måst »stå vid stupona, mista öronen och
visats af by», omöjliggöra en återgång till den rätta vägen för den
en gång straffade och på nämnda sätt brännmärkte förbrytaren. Utan
att alls vilja inlåta mig på någon tvist angående de olika straffrätts-
teoriernas uppfattning af hvad straffets egentliga ändamål är, så tror
jag mig dock kunna påstå att menniskokärlekens lag, af den gudom¬
liga kärleken oss förestafvad, så inverkat på alla länders nuvarande
strafflagstiftning, att denna öfver allt, låt ock vara mer eller mindre
följdrigtigt, erkänner sig eftersträfva att den straffade, äfven om
straffet icke kan anses ådömdt för att direkt åstadkomma hans för¬
bättring, dock genom straffet må kunna föras in på en bättre väg. Då
frågar jag, huru vada med denna uppfattning, som äfven i vår lagstift¬
ning på ett särdeles framstående sätt gjort sig gällande, rätteligen
kan stå tillsammans, att man allt fortfarande bibehåller en »straff¬
påföljd», hvarigenom, om också i mera humana ord, förbrytaren faktiskt
ådömes vanfräjd, en vanfräjd, som visserligen icke brännes in i hans
panna, men dock fästes på ett papper, hvilket han öfverallt, under
alla förhållanden, när han efter frigifningen söker att skaffa sig ut¬
komst, är tvungen att uppvisa? För min del tviflar jag icke på, att
samhället här med den ena handen stjelper hvad det med den andra
söker hjelpa, och jag tror icke på ändamålsenligheten af eller möj¬
ligheten af att försvara en lagstiftning, som är fotad på grundsatsen,
att straffets följder både skola och böra göra sig känbara äfven efter
straffets slut. »Men», säger här lagberedningen, »det är icke så, att
förlusten af medborgerligt förtroende är att jemföra med de gamla
ärestraffen. Dess syfte är ej att tillfoga brottslingen något lidande
genom att utsätta honom för andra menniskors afsky och förakt, utan
endast att förebygga, att den, som blifvit dömd för nesligt brott, må
framdeles eller, der påföljden ådömes för viss tid, förr än någon tid
förflutit efter det han lemnat straffanstalten, inträda i sådan verksam¬
het inom samhället, hvars betroende åt en person ansetts böra för¬
utsätta, att denne gjort sig förtjent af allmän tillit — något, hvarom
sjelfva benämningen förlust af »medborgerligt förtroende», rigtigt
förstådd, innehåller en antydan.» Jag vill gerna underlåta att tvista
med lagberedningen angående syftet, ty »syftet» i och för sig betyder
IB N:o 25.
Onsdagen den 23 April, f. m.
så oändligen litet. Det tillåtes mig ju att erinra om den gamla Förslag^ till
historien om mannen, som hade en tam björn, hvilken, då han såg aMaende
sin herre under sömnen besväras af en fluga på pannan, för att jaga vissa geiar
bort den tog en klubba och slog i hj el henne, men —• på samma gång af sträff -
krossade äfven husbondens hufvud. Med största fog må man ju lagen.
äfven här säga, att syftet icke var att döda den sofvande mannen, (Forts.)
utan endast att befria honom från den efterhängsna flugan; men blir
olyckan mindre för det? Syftet med vanfräjden kan vara godt —
låt vara att lagberedningen har rätt häri; men sannerligen, den obe¬
vekliga verkligheten vittnar om, att vinnandet af detta syfte fullstän¬
digt misslyckats!
Jag kan dock i fråga om en annan och efter min mening rigti-
gare uppfattning af förevarande vanfräjds påföljd åberopa den gamla
lagberedningens år 1844 afgifna utlåtande, hvilket ännu i våra dagar
har full giltighet. Lagberedningen säger sig hafva »hvad angår den
nyss omtalade påföljden af vanheder för vissa brott, ansett denna
påföljd bättre betecknas genom lagens förklarande, att den, som der¬
till gjort sig skyldig, ej må i allmänt värf brukas, än genom tale¬
sättet, att han skall dömas förlustig medborgerligt förtroende. Lag¬
stiftningen kan svårligen tillegna sig rättigheten att råda öfver
allmänna förtroendet. Förlusten deraf, uttalad såsom bestraffning för
brott, synes nog mycket närma sig till ärans förlust: ett straff i nu
gällande lag, hvilket blifvit, efter beredningens tanke, på göda skäl
ur lagförslaget uteslutet. Deremot kan och bör lagstiftningen ut¬
märka de fall, då den dömde måste anses hafva ovilkorligen gjort
sig ovärdig att nyttjas i allmänna värf, emedan det är lagstift¬
ningens både rättighet och pligt att bestämma vilkoren för sådana
värfs utöfning.»
Såsom af allt framgår, är lagberedningens mening, om ock på
ett undvikande sätt uttryckt, fullkomligt klar; beredningen anser för¬
lust af medborgerligt förtroende vara precis detsamma som ärans
förlust eller den gamla ärelösheten; och till följd deraf uteslöt lag¬
beredningen denna straffpåföljd ur sitt lagförslag. Men egendomligt
nog — och här se vi något som gifver ny relief åt den gamle pre¬
dikarens utsaga att »intet är nytt under solen» — inträffade, att då för¬
slaget till nu gällande strafflag den 23 september 1862 föredrogs inför
Konungen, anmärkte dåvarande justitiestatsministern, att han icke
kunde följa lagberedningens förslag i detta afseende, emedan på
många håll i lagar och författningar stode taladt om, att personer
för att få göra det eller det skulle hafva god fräjd, och han ansåg
sig sålunda icke kunna utesluta vanfräjdspåföljden ur det lagförslag,
som skulle framläggas inför riksstånden. Och nu, 28 år längre fram
i tiden, har samma slutledning återupprepats. Justitieministern har
åter funnit, att ifrågavarande önskningsmål måste stranda derpå, att
detta vilkor angående god fräjd qvarstår i en hel mängd författningar.
Jag vill dock för min del anse, att detta förhållande icke utgör ett
absolut, hinder för genomförande af ifrågavarande förändring; ty det är
icke föreskrifvet, att vissa personer ovilkorligen skola vara vanfräjdå¬
de, under det att alla andra åtnjuta god fräjd. Till dess ott ett be¬
stämdt utslag intygar motsatsen — sådan är min åsigt — måste alla med-
N:o 25.
14
Onsdagen den 23 April, f. m.
Förslag' till borgare inför lagen hafva god fräjd; och blir på grund af vanfräjds-
påföljdens upphäfvande ingen vidare ådömd förlust af medborgerligt
förtroende, så måste deraf blifva följden, att lagligen alla besitta
vissa delar
af straff¬
lagen.
(Forts.)
detsamma.
Jag ber emellertid få omtala, huru man inom det praktiska lifvet
uppfattar vanfräjdspåföljden, och hvilka erfarenheter detta bereder de
vanfräjdade.
För några veckor sedan inkom till centralföreningen för frigifna
fångars understöd en framställning från Gelie fångvårdsförening, deri
föreningen hemställer till centralstyrelsen, huru vida den icke ville
inhemta öfriga fångvård sföreningars uttalanden rörande verkningarna
af ifrågavarande stralFpåföljd, »förlust af medborgerligt förtroende»;
föreningen gjorde denna hemställan i den bestämda öfvertygelsen, att
samtliga föreningar i riket skulle såsom sin vitsorda samma erfaren¬
het som Gefle förening, den nemligen, att denna stralFpåföljd i de
flesta fall, äfven då det gäller dem som straffats för första resan be¬
gången stöld, utgjorde det svåraste hindret vid försöken att till arbete
och fortgång på den rätta vägen förhjelpa frigifna fångar. Visserli¬
gen se icke alla i detta hinder något olämpligt eller otillräckligt;
ty, såsom man finner af hvad jag nyss anförde ur nya lagberednin¬
gens yttrande, är ju syftet med förlusten af medborgerligt förtroende
just det, att förbrytaren eller den, som blifvit dömd, t>icke må förr,
än någon tid förflutit efter det han lemnat straffanstalten, inträda i
sådan verksamhet inom samhället, hvars betroende åt en person an¬
setts böra förutsätta, att denne gjort sig förtjent af allmän tillit»
men man har dock i all rimlighets namn rätt att fråga, hvad i sjelfva
verket dessa ord betyda. Det ser ut som om lagberedningen skulle
anse, att fången, då han utkommer från fängelset, icke förrän efter
någon viss tid, minst ett, högst tio år, behöfde skaffa sig en redlig,
nyttig och inkomstbringande verksamhet. Men hvad skall han då
göra, hvad skall han lefva af under hela denna tid? Han kan icke
lefva blott af luft; sådant får han icke lära sig i fängelset; han kan
ej heller der samla tillräckligt kapital för att efter frigifningen lefva
på räntorna — men något måste han ju taga sig till för att icke
antingen svälta i hjel eller ock intvingas på den väg, som snart åter
skall leda till fängelset och till underhåll på statens bekostnad. När
nu lagberedningen säger, att den verksamhet inom samhället, hvari¬
från han någon tid skulle uteslutas, betyder »sådan verksamhet inom
samhället, hvars betroende åt en person ansetts böra förutsätta, att
denne gjort sig förtjent af allmän tillit», men strax efteråt härtill
lägger ett förklarande, att staten svårligen helt och hållet kan upp¬
gifva grundsatsen att utesluta gröfre brottslingar från viss »offentlig
verksamhet», så frågar jag: bör fången, i fall han är skräddare eller
skomakare eller om han inom fängelset i statens intresse och i full¬
följd af fångvårdens lagligen faststälda syfte lärt sig något af dessa
eller andra handtverk för att efter sin frigifning kunna ärligen för¬
sörja sig sjelf ■—• bör han ändock icke hafva rätt att drifva sådan
sysselsättning från första stunden af sitt frigifvande, utan bör han
uppskjuta dermed, till dess hans vanfräjdstid från ett till tio år hun¬
nit förflyta? Anser lagberedningen, att handtverkarens eller små-
15
Ondsagen den 23 April, f. m.
handlandens sysselsättning, såsom förutsättande »allmän tillit», bör äfven
den vara i sagda afseende likstäld med »viss offentlig verksamhet»?
Om nu den obevekligt talande verkligheten visar, att allmänheten just
på detta sätt anser sig böra uppfatta vanfräjdspåföljden och derför,
i full öfverensstämmelse med lagberedningens mening, utesluter den
vanfräjdade från det ärliga arbetet — huru skall då den frigifnes
återupprättelse och fångvårdens sträfvan derför kunna stå tillsammans
med bibehållandet af denna påföljd. Jag frågar vidare: när och hvar
har den, till sagda grad utsträckt, visat för samhället gagneliga resul¬
tat? Jag kan för min del visa många exempel på, att den vant till
skada för samhället; jag ber hvar och en, som anser den vara till
gagn, anföra bevis för denna sin åsigt. För mig kan ej vara tvifvel¬
aktigt, att man handlade klokast, om man skulle vilja intaga lagbered¬
ningens af 1844 ståndpunkt i frågan, den nemligen, att den frigifne
bör för alltid eller under längre eller kortare tid uteslutas från viss
offentlig verksamhet men icke från rätten att på ärligt sätt förtjena sitt
bröd.
Då jag för några dagar sedan besökte ett fängelse, fann jag der
ett bref till fångvårdsstyrelsen, hvilket på grund af den lokala adres¬
sen skickats dit. Då brefskrifvaren är »en af de många», och hans
bref bereder mig tillfälle att låta eder, mine herrar, höra huru ett
samhällslager, som jag ofta, men herrarne endast sällan, torde komma
i beröring med, uppfattar saken, skall jag bedja att få meddela några
rader ur hans bref. Det är »n:o 181» som skriffel'; han har haft
detta nummer under sin fängelsetid och han ber att genom fångvårds¬
styrelsens hjelp bekomma ett »fräjdadt» prestbevis, d. v. s. ett bevis,
deruti anteckning om hans vanfräjd icke förekommer. Han anser sig
kunna begära detta, då han under hela åtta år varit fri, utan att låta
den minsta anmärkning komma sig till last; nu står han i begrepp
att några dagar efteråt resa till Amerika. Han ber att till hvad han
sagt angående prestbeviset få tillägga »hvad erfarenheten och ett
sundt förstånd låtit honom förstå och känna. Det är», fortsätter han,
»en rå och omoralisk (straff) tillämpning att frånrycka en menniska
hela dess framtida väl; d. v. s. man skall vara straffa'd dagligen,
äfven sedan man utstått sitt lagliga straff. Jag talar af egen erfaren-
Genom denna oförnuftiga lagordning skall alltjemt brödbiten
blifva »öfvad från mitt kära barn (utan att nämna mig och hustru).
Om jag har aldrig så redligt uppsåt och har praktik att utföra en
sak, skall jag blifva stängd genom detta »förlustig medborgerligt för¬
troende». Huru många af mina olyckskamrater hafva icke blifvit i
hela sin tid förlorade genom detta. De hafva förbannat sig på att
hämnas detta. Troligtvis har det händt, men hämnden har drabbat
privata, men icke den lagstiftande myndigheten.»
Så uppfattas saken af en frigifven person, som i åtta år på ett
ärligt sätt sträfvat att vinna sin utkomst, men misslyckats. Han har
funnit att brödbiten här är för den vanfräjdade allt för svåråtkomlig,
och han fäster sitt enda återstående hopp vid den nya verlden; han
vill lemna fosterlandet och gifva sig af till Amerika.
Nu genmäler man ofta: »sådant här hafva vi hört förut; de hafva
lärt sig denna fras, det är endast talesätt, som icke hafva någon verk¬
lig 25.
Förslag till
lag angående
ändring i
vissa delar
af straff¬
lagen.
(Ports.)
N:o 25. 16 Ondsagen den 23 April, f. m.
Förslag till lig valör.» Jag är af en annan mening. Ingen är bättre än jag i
lag angående tillfälle att öfvertyga sig derom, att klagomålen öfver ådömd van-
viswdelar fräjds verkningar i många fall äro blott fraser; men i andra fall är
af straff- det djupaste allvar, och jag ber att få omförmäla så mycket jag kan
lagen. af ett förhållande, som på ett synnerligen kraftigt sätt intygar detta.
(Forts.) För några år tillbaka föranleddes inom en af rikets fångvårdsanstal-
ter — icke någon af dem, som ordnats i enlighet med tidens fordringar
— en undersökning, under hvilken kom i dagen bland annat, att en
af fångarne under troligen icke så kort tid tjenat sina afgående kam¬
rater med att vid deras frigifning förse dem med falska presfbevis,
falska på intet annat sätt, än att anteckningen om vanfräjden var ute¬
sluten; den stod icke omtalad, men för öfrigt torde allt hafva varit
rigtigt. Tror man verkligen att någon skulle vilja utsätta sig för
den risk, som måste medfölja dels bevisskrifningen inom anstalten och
dels innehafvandet och uppvisandet af ett sådant betyg ute i det
fria samhället, endast för rolighets skull eller för att slippa åberopa
fraser och talesätt? Nej, mine herrar, man gör icke sådant och man
ställer sig icke i sådan risk utan att en mångårig och sorglig erfaren¬
het lärt en hvad det lilla ordet »förlustig medborgerligt förtroende»
betyder. Mången har för att betala, en af sina medfångar denna
tjenst uppoffrat stora och för honom vigtiga förmåner i fråga om ut¬
spisning, arbetspremier och annat dylikt blott för att komma sig upp
en gång. Man står i val och qval mellan det brottsliga förfarandet
och en önskan att kunna bli hederlig karl — och man vill det senare
så lifligt, att man gör det förra!
Jag vågar påstå, att i fråga om verkligen farliga förbrytare —
ty vi hafva äfven sådana — vanfräjdspåföljden intet verkar; de hafva
derutaf hvarken godt eller ondt, ty de fråga helt enkelt icke efter
den. Med hänsyn till sådana skulle en annan påföljd vara med do¬
men förknippad. Derest i utslagen beträffande dem förkunnades,
att de efter frigifvandet skulle för viss tid stå under polisuppsigt,
vore samhället i sjelfva verket någorlunda tryggadt för dem. Men
lössläpper man dem utan någon annan garanti, än att i deras prest-
betyg finnes anteckning om förlust af medborgerligt förtroende, så
blir resultatet vanligen det, att de ett hälft eller helt år efteråt kom¬
ma tillbaka till straffanstalten och under tiden hafva hunnit begå ett
större eller mindre antal olika förbrytelser, bland hvilka ofta endast
händelsen gjort, att icke mord och andra gröfre dåd förekommit. På
hvad sätt skulle samhällets trygghet vara tillvaratagen derigenom att
sådana brottslingars betyg omnämna deras vanfräjd? Jag vet det
icke, men medgåfve lagen, att hvarje sådan förbrytare, som domaren
funne vara för samhället farlig, kunde ådömas polisuppsigt under
viss tid efter frigifningen, då stälde sig saken annorlunda; då hade
polisen något att säga, och dess klient skulle icke kunna röra sig
från platsen, utan att man visste, hvar han befunne sig. För sådana
praktiska syften och deraf berörde brottslingars betyg betyder van¬
fräjdspåföljden ingenting; men i fråga om personer, som vilja komma
in på rätta vägen, betyder den mycket. Och med hänsyn till dem
handlar samhället mot sitt eget intresse derigenom att det försvårar
och omöjliggör deras förbättring.
Onsdagen den 23 April, f. m. 17
Man bör heller icke föreställa sig, att den frigifne brottslingen
besitter samma motståndskraft som hvilken annan medborgare som*
helst. Dessa, som sjelfva vilja räddas och hvilka man, då fångvården
åter lemnar dem åt det fria samhället, tror kunna räddas, äro ofta
så känsliga som ett dallrande löf; det behöfs icke mer än en hvisk¬
ning eller ett ord för att oroa, uppröra, störta dem. De frukta vid
minsta anledning upptäckten af deras föregåenden och förknippa
gerna vid en sådan eventuel upptäckt öfvertygelsen om ny social och
moralisk tillintetgörelse. Ett: »nu känner man oss!» — och de beta¬
gas af förtviflan, såsom det inträffade i ett fall, som jag skall tillåta
mig att relatera. Det rör sig om en, om jag får begagna ett sådant
uttryck, mycket aktningsvärd frigifven fånge, hvilken i hög grad till¬
vunnit sig sin arbetsgifvares förtroende. Han hade anställning såsom
kassör med en till 2,000 kronor uppgående årslön, och till hans be¬
fattning hörde åliggandet att till principalens många arbetare hvarje
lördagsafton utbetala veckolönen. Så hände då en dag, att en af hans
forne medfångar vid straffanstalten blifvit antagen såsom arbetare
bland de andre; och då han vid veckans slut i raden med de öfrige
stannade vid kassörens pulpet, igenkände han sin förre kamrat och
helsade honom, hviskande, med det namn, som han burit i fängelset.
Kassören svarade ingenting; men sedan han slutat sitt arbete för
dagen, gick han hem och inlade de honom anförtrodda nycklarne i
ett kuvert, adresseradt till principalen, derefter han afreste med för¬
sta ångbåt till en annan stad. Dit framkommen, gick han genast
upp i något hus vid en gata, tillgrep ett klädesplagg och anmälde
sig sedan i poliskammaren för tjufnad, derför han ock blef dömd.
Han står ej enstaka. Men sådana drag får man ock taga i betraktande
vid bedömandet af de frigifne fångarne. Fångvården i vårt land har
ett mycket vackert resultat att uppvisa; ty det är verkligen vackert
att af dem, som i allmänhet dömas för brott, icke fyrtio procent
komma tillbaka. Men min öfvertygelse är, att återfallsprocenten skulle
kunna än ytterligare förminskas, derest den nuvarande vanfräjds-
påföljden strökes och, såsom jag nyss föreslog, ersattes med en påföljd
af polisuppsigt för dem, som deraf verkligen visat sig förtjenta.
Jag har visserligen min bestämda öfvertygelse i denna fråga, och
hvilken den är, torde nog tydligt framgå af hvad jag sagt, men jag
kan naturligtvis icke vara nog djerf att tro, det kammaren skänkt
så mycken uppmärksamhet deråt, att den i det förestående beslutet
skulle anse sig kunna lemna fullständigt derhän hvad som yttrats
angående nödvändigheten för svenska folket och dess rättsåskådning
att fortfarande bibehålla denna straffpåföljd. Jag vill dock hemställa,
om icke kammaren skulle kunna anse oss mogne att i frågan intaga
samma ståndpunkt, som Tyskland i sin strafflagstiftning. Der är icke
domaren obligatoriskt förbunden att i hvarje fäll, när vissa slags brott
föreligga, ålägga förbrytaren påföljden af vanfräjd, utan har rättig¬
het att pröfva, huru vida denna skall tillämpas. Den svenske doma¬
ren har en mycket vidsträckt myndighet i fråga om valet af straffart
och med hänsyn till större eller mindre tidslängd för straffet, bero¬
ende på de försvårande eller förmildrande omständigheter, som i hvarje
fall förekomma; men denna rätt att afpassa straffet är ei förenad
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 25. 2
>:o 25.
Förslag till
'ag angående
ändring i
vissa delar
af ^raff-
lagen.
(Forts.)
Sto 25.
18
Onsdagen den 28 April, f. m.
Förslag^ till med någon rätt i fråga om bestämmandet af vanfräjdspåföljden såsom
lag angående tillbörlig eller icke, och fall förekomma icke så sällan, då samvetet
vissaltélar rent a*' uppröres af tvånget att jemte straffet ålägga förlust af med-
af straff- borgerligt förtroende. Domaren har icke här rättighet att taga hän-
lagen. syn till förekommande omständigheter, utan måste döma till förlust
(Forts.) af detta förtroende, som han dock kan känna sig hvarken för egen
eller andras del hafva moralisk rätt att beröfva den dömde. Jag ber
att få anföra bevis för detta mitt påstående, hemtade dels ifrån min
tidigare verksamhet som domare och dels från min senare verksam¬
het i fångvårdens tjenst.
Bland de mest upprörande fall, med hvilka jag under min do¬
maretid gjorde bekantskap, är ett, hvilket jag omnämnt i en van¬
fräjdspåföljden rörande uppsats, som för fem år sedan publicerades.
En ung artillerist hade af en äldre kamrat på regementet, der han
tjenade, blifvit förledd att hjelpa denne att på oärligt sätt åtkomma
penningar; och då gossen såsom misstänkt blef häktad — han var
då sexton år, tror jag, — kom hans medbrottsling och anstiftaren till
gerningen till hans celldörr och bad honom under tårar att icke röja
honom, emedan han vore gift och hade familj; pojken hade ock nog
karakter att göra som han bad och taga hela skulden på sig. Domen
lydde på halftannat års straffarbete och sex års förlust af medborger¬
ligt förtroende. Han satt af sin tid och kom ut med de bästa före¬
satser att genom ärligt arbete och en god vandel komma sina med¬
borgare att glömma den förbrytelse, hvarför han blifvit straffad. Han
höll ut med denna föresats i det längsta, men kunde icke vinna an¬
ställning. Öfver allt mötte honom samma erfarenhet; en person, som
vore förlustig medborgerligt förtroende, kunde icke emottagas i någon
tjenst; skulle än arbetsgifvaren vilja det, vågade han dock icke af
fruktan att de öfriga arbetarne då skulle säga upp sig, och det kunde
han ju icke riskera. Han fann sig drifven till det yttersta — och
kom då på den olyckliga tanken att, då ju icke något annat hinder
stode i vägen för hans framtida välfärd än dessa ord på betyget »för¬
lustig medborgerligt förtroende», kunde han ju skrifva ett annat
betyg, som icke innehölle dessa ord. Han gjorde så, tog värfning
på nytt, men fick anledning att befara upptäckt och flydde; erhöll
på nya betyg anställning å en fabrik i närheten af hufvudstaden, men
det var för nära. Ryktet om hans föregåenden nådde disponenten
på platsen; ynglingen fick höra talas derom och flydde genast. Han
kom till annan ort, skref »en ny upplaga», som han uttryckte sig, af
det falska betyget och tog åter värfning. Äfven här uppenbarade
sig »ugglor i mossen»; han ärnade begifva sig af, men sjuknade och
upphans af rättvisan, som beskärde honom än en gång för förfalsk¬
ning ett och ett hälft års straffarbete samt en längre vanfräjd. Han
var nu tillräckligt bränd för att fly undan och efter sin frigifning
gjorde han de mest förtviflade ansträngningar, som i mensklig magt stodo,
att ernå en verksamhet, som kunde hjelpa honom att få lefva ett är¬
ligt lif; men han lyckades icke. Än en gång skref han då sina falska
betyg; ännu en gång tog han värfning. Efter mindre än tre år hade
han tagit alla examina och avancerat genom konstapelsgraderna samt
utnämnts till sergeant. Aktad och omtyckt af sitt befäl, förordnades
Onsdagen den 23 April, f. m.
19
N:o 25.
lian ock till informationsunderofficer vid regementets läroverk, och Förslag till
att någon hemlighet i afseende på det förflutna skulle ligga bakom ^a9 angående
den driftige och oförvitlige unge mannen, det kunde ingen ana. Men vissl^delar
hans samvete oroade honom; och fruktan att det å nyo kunde gå eif straff-
honom illa föranledde honom att resa till Amerika. Hvad som gjort lagen.
mig underkunnig om denna sorgliga historia är, att han från Amerika (Forts.)
skref till Göteborg och frågade, huru vida polisstyrelsen derstädes
kunde laga så, att han utan tidsutdrägt, om han komme tillbaka, finge
undergå bestraffning, ty hans samvete vidhöll att, ehuru han begått
de nämnda förfalskningsbrotten af hårdaste nödvändighet, hade han
dock gjort orätt och borde han derför undergå straff. Polisstyrelsen
kunde dock icke taga befattning med saken. Jag har sedermera
icke hört af detta offer för vår vanfräjdspåföljd. Men jag frågar
eder, mine herrar: skulle samhället hafva lidit någon skada deraf,
att, sedan en förbrytare sådan som denne fått försona sitt brott med
ådömdt straff, han sedan straffet undergåtts sluppit en påföljd, som
emot hans ifrigaste önskan drifver honom gång på gång så att säga
i brottets armar?
Jag vill anföra ett annat fall, också från min domaretid. Entjena-
xinna, moder till 2 barn, hvilka3 fader hade öfvergifvit henne, fann
sig fullkomligt urståndsatt att med sin lilla piglön betala den ersätt¬
ning, som betingats af den qvinna, hvilken åtagit sig vårda barnen. >
Tid efter annan förklarade emellertid denna, att hon skulle kasta
barnen på gatan, om hon ej finge den betalning, som hon hade att
fordra. Vid de tillfällen, då sådana hotelser uppskakade modern, till¬
grep hon i sin förtviflan jag tror 5 till 10 kronor från sin matmoder
och betalade med detta qvinnan, som så förmåddes fortfarande hafva
hennes barn i vård. Plvem nekar att detta hennes åtgörande var
hustjufnad och att hon var förtjent af straff? Men hvem vill väl
härför beröfva henne medborgerligt förtroende? Hon hade ju varit
utsatt för det svåraste tryck, som väl åtminstone en mor kan tänka
sig? Skulle verkligen rättsuppfattningen hafva kränkts, om domaren
haft sig medgifvet att döma denna förtviflade qvinna till laga straff
utan att dock dervid häfta vanfräjdspåföljden?
Vid ett tillfälle för ett par år sedan träffade jag en pojke i ett
fängelse, hvilken dagen förut blifvit dömd till 4 års straffarbete och 5
års förlust derutöfver af medborgerligt förtroende. Hvad grufligt
brott hade han då begått? Jo, på hemvägen från en marknad hade
han mött en mindre pojke och, med den störres vanliga benägenhet
att spela öfversittare, hade han tillsport honom, hvad det vore för en
käpp, som han hade i handen? — Det är en botanikspade, svarar
denne. —■ Den kan du gerna ge mig, förklarar den förre; men detta
vägrar egaren. Med fråga hvad han väl vore för en snålvarg och
med en örfil såsom appendix, sätter sig dock den äldre pojken
hastigt i åsyftad respekt hos den yngre, som lemnar honom käppen
och springer hem. Dermed både den äldre vunnit sitt mål; käppen
kastar han bort efter några minuter och fortsätter sin väg. Men
fadren till den mindre pojken anmäler saken för länsmannen; denne
anklagade gerningsmannen, och han dömdes såsom rånare till, såsom
jag nämnde, 4 års straffarbete och 5 års förlust derutöfver af medbor-
N:o 25.
20
Onsdagen den 23 April, f. in.
Förslag£ till gerligt förtroende. Jag frågar eder, mine herrar, är icke sjelfva
lag angående gtraffet nog upprörande? För mig åtminstone är det så, ty denne »rå-
vismdelar nareB från torpstugan var visserligen 18 år gammal, men till sin
af straff- utveckling helt visst icke framom en i ett bildadt hem uppfostrad
lagen. trettonåring. Han begick en straffbar gerning — och han blef ock
(Forts.) derför ådömd straff; men — kunde det icke varit nog med detta?
Skulle han derjemte nödvändigtvis för rättsuppfattningens tillfreds¬
ställande också dömas till vanfräjd, till förlust af medborgerligt för¬
troende? Hvilken af eder alla skulle vara nog hjertlös att för
sagda hans pojkaktiga gernings skull vilja beröfva honom sitt förtro¬
ende? Ingen, jag vågar säga det.
I ett annat fängelse fann jag en gång två pojkar, som dömts för
myntförfalskning. De hade nemligen träffat tillsammans med en
yngre kamrat, hvilken talat om för dem, att hans mor haft gråsalfva
och kopparslantar liggande bredvid hvarandra, och att de senare deraf
blifvit förvandlade till silfverslantar. Undrande om detta kunde vara
sant, hade de skaffat sig litet gråsalfva och behandlade dermed några
kopparslantar. Dessa blefvo hvita; men för att yttermera pröfva,
huru vida de nu verkligen voro silfverpengar, gå pojkarne in i en
bagarbod, köpa sig någonting »godt» och betala med sina hvita
penningar. Snart märktes dessas rätta beskaffenhet — det var ju en
* lätt sak — förhållandet anmäldes för stadsfiskalen, som åtalade pojkarne,
och de dömdes för förfalskningsbrott till ett hälft års straffarbete —
det minsta straff, som kunde dem ådömas — men derjemte äfven
till ett års förlust af medborgerligt förtroende utöfver strafftiden !
Jag vågar icke dröja vid de många öfriga fall, som lika med de
anförda befäst min uppfattning i förevarande afseende; det skulle
trötta kammaren. Men ett fall ännu ber jag att få omförmäla. I
en trakt af landet, der seden är, att tjenarne få halm till sina säng¬
kläder af husbonden, hände för kort tid sedan, att två drängar af
husbonden begärde sänghalm. Den enes hustru hade nyligen fått
barn, halmen var länge använd och behöfde ombytas. Det nekades
dem, derför att det varit en dålig halmskörd föregående år. De
gjorde då hvad de ansågo sig i sjelfva verket berättigade till — de
gingo obetänksamt nog in på logen, dervid begagnande en nyckel,
som icke hörde till dörren, samt togo den halm de behöfde. Angifne
till åtal, dömdes, de, för att genom inbrott hafva från husbonde stulit
halm till värde af 45 öre hvardera, den ene till 8 månaders och den
andre till 7 månaders straffarbete, men båda till ett års vanfräjd
utöfver strafftiden. Nådeansökningar inkommo; vederbörande direk¬
tör vitsordade, att »båda de dömde voro af ett mer än vanligt
fromt och stilla samt vekhjertadt sinnelag, djupt förkrossade af den
skam. och vanära, som de åsamkat sig». Ett antal församlings¬
medlemmar och ordföranden i socknens kommunalnämnd förklarade sig
»sorgligt berörda» af att de tvenne drängarne kunnat så dömas »för
att de "icke gjort annat än hvad hvarje tjenare i orten, utan att der¬
efter i de flesta fäll fråga husbonde, ansetts och anser sig berättigad
till, nemligen hos husbonden tagit hvad de till ytterlighet behof! för
sina nattläger af halm, för hvardera värderad till 45 öre». De hade
emellertid begått stöld från husbonde i förening med inbrott. Det
2i
N:o 25.
Onsdagen den 23 April, f. m.
var således en qvalificerad förbrytelse, som domaren icke kunde be- Förslag\ till
döma annorlunda än lian gjorde; men skulle det hafva varit någon la%™r9£g^
fara för samhället, om domaren åtminstone sluppit ådöma vanfräjds- vissa faiar
påföljd för denna gerning? Nya lagberedningen, hvilken lagutskottet af straff-
äberopar, talar ju om nödvändigheten af att ådöma vanfräjd för lagen,
nesliga brott. Månne det icke skulle kunna tillåtas domaren att få (Forts.)
bedöma, hvilka brott som böra anses såsom nesliga? Inbrottsstöld från
husbonde är väl ett nesligt brott; men jag vågar, med hänvisning
till de exempel jag anfört, påpeka, att brott och brott, ehuru gene-
relt desamma, kunna vara individuel olika, och att det just derför
borde lemnas domaren frihet att döma efter en samvetsgrann pröfning
af det särskilda fallet och icke med förpligtelse att, detta månde te
sig huru som helst, derå tillämpa ett dödt lagbud, som kan för just
detta fall vara fullkomligt främmande.
I högsta domstolen hafva två röster höjt sig för en lagstiftning
i förevarande syfte. Justitierådet Skärm, med hvilken justitierådet
Glimstedt instämde, yttrade vid föredragningen af lagberednings-
förslaget: »Det skulle, efter min åsigt, vara åtminstone en förbättring,
om, såsom i tyska strafflagen (Strafgesetzbuch fur das Deutsche Ileich
vom 15 Mai 1871 §§ 31, 32, 161, 181, 302 d.) stadgades, att förlust
af medborgerligt förtroende skulle ovilkorligen ådömas endast för
några få vissa, gröfre brott, men att, beträffande öfriga brott, det
skulle bero på domarens pröfning af omständigheterna i hvarje fall,
huru vida förlust af medborgerligt förtroende borde ådömas eller
icke, hvilket ju ej hindrade att vissa brott, äfven om förlust af med¬
borgerligt förtroende icke ådömdes, kunde beläggas med den påföljd,
att den dömde icke kunde vidare eller under viss tid bekläda offent¬
liga embctcn eller väljas till förtroendeuppdrag eller godkännas såsom
vittne.» Det är i syfte att vinna sådan ändring, som jag vågar an¬
hålla, att kammaren måtte återremittera ifrågavarande paragraf. Det
skulle varit mera i sin ordning att framställa yrkande härom vid
19 § af 2 kap.; men på grund af föredragningsordningen kan jag
icke det.' Skulle kammaren besluta att godkänna nu föredragna
paragraf, vore möjligheten mig betagen att längre fram framställa
mitt yrkande. För att emellertid visa herrarne, huru litet det skulle
behöfvas för att förekomma dylika upprörande omständigheter, som
jag tagit mig friheten att påpeka, vill jag bedja herrarne uppmärk¬
samma, att i den nu föredragna paragrafen, der det står: »Den, som
till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 8, 9. 10, 11, 13, 15, 16, 18 eller 20
§ sig skyldig gjort, värde och dömd medborgerligt förtroende för¬
lustig», skulle för sådant ändamål endast behöfvas, att i stället för
»varde ock dömd» sättes såsom i den tyska strafflagen han och
dömas.
Jag ber att på de grunder jag anfört få yrka återremiss af före¬
dragna paragrafen.
Herr Annerstedt: Det ligger i sakens natur, att om man åt
ett rättsinstitut gifver en helt annan betydelse än det i verkligheten
eger, skall man hafva ganska lätt att ådagalägga, att detsamma är
förenadt med stora olägenheter och brister. Det är derför min
N:o 25.
22
Onsdagen den 23 April, f. m.
skyldighet att efter förmåga söka uppvisa, att den betydelse, som
ändring i den föregå.ende talaren inlagt i strafflagens stadgande om förlust af
vissa delar medborgerligt förtroende, icke är den, som i denna lag gifves nämnda
af straff- stadgande.
lagen.
(Forts.)
Strafflagen bestämmer såsom verkan af förlust af medborgerligt
förtroende icke något annat än hvad det stadgande i äldre lagbered¬
ningens förslag, som af den föregående talaren åberopats, under ett
annat namn innehåller. I lagberedningens förslag till straffbal-
kens 2 kap. 21 § heter det: »en af de påföljder, som i 20 §
omtalas, är att den dömde ej må i allmänt värf brukas; och
vare den, som till sådan påföljd gjort sig förfallen, oberättigad
att utöfva embete, tjenst eller annan allmän befattning, att till all¬
män befattning välja, så ock att föra annans talan inför rätta».
Detta är också den betydelse, som 1862 års strafflag inlägger i på¬
följden »förlust af. medborgerligt förtroende». Och om andra delar
af lagstiftningen vid detta begrepp anknyta rättsverkningar, hvar¬
igenom det för den dömde blir svårare än skäligt kan vara att för
framtiden förskaffa sig sitt uppehälle, är detta något, som icke kan
läggas strafflagen till last, och som denna lag icke kan afhjelpa. Då
nya lagberedningen säger, att förlust af medborgerligt förtroende
innebär, »att den dömde skall förhindras att, förrän någon tid förflutit
efter det han lemnat straffanstalten, inträda i sådan verksamhet inom
samhället, hvars betroende åt en person ansetts böra förutsätta, att
denne gjort sig förtjent af allmän tillit», torde af den efterföljande
framställningen i lagberedningens motiv tillräckligt tydligt framgå, att
nya lagberedningen härvid alls icke åsyftat något förbud för den,
som saknar medborgerligt förtroende, att utöfva näring eller yrke.
För att bevisa detta torde jag endast behöfva återkalla i minnet, att
nya lagberedningen samtidigt. med förslaget till ändring af strafflagen
framlade förslag. till författning i syfte att i de prestbetyg, som °an-
vändas i den privata sammanlefnaden, anteckning icke skulle få ske
om personens fräjd. Af skäl, för hvilka jag nu icke behöfver redogöra,
afstyrktes förslaget enhälligt af högsta domstolen.
Det kan således icke med rätta läggas nya lagberedningen till
last, att den, då den förklarar, att »förlust af medborgerligt förtro¬
ende» bör i strafflagen bibehållas, förbisett den skadliga inverkan på
möjligheten för den dömde att förvärfva sig framtida bergning, som
denna staffpåföljd under nuvarande förhållanden kan medföra.
Då nu fråga uppstått om borttagande ur strafflagen af denna
straffpåföljd, torde dervid uppmärksamheten höra fästas på en om¬
ständighet. Det bör nemligen icke förbises, att de ledamöter af högsta
domstolen, som hafva ifrågasatt en dylik åtgärd och hvilka af den
näst föregående talaren åberopades, hafva gjort detta yrkande om
borttagande ur strafflagen af påföljden »förlust af medborgerligt för¬
troende» beroende derpå, att stadganden om de påföljder, som i
strafflagen utmärkas med detta uttryck, blifva på andra ställen inom
lagstiftningen införda. Det borde tillåtas mig att nu anföra hvad af
tvenne bland högsta domstolens ledamöter yttrats: »Den allmänna
meningen torde väl, åtminstone för närvarande, rättvisligen fordra
att en person, som en gång blifvit förvunnen till en gröfre för-
Onsdagen den 23 April, f. m. 23 N:o 25.
brytelse af neslig beskaffenhet, icke, äfven om brottet blifvit genom Förslagr till
straffet försonadt, beklädes med embete i det allmännas tjenst eller
med förtroendeuppdrag, för Indika en högre grad af oförvitlighet v-ssa ^ar
måste förutsättas. Likaledes lärer hänsyn till andras rätt kräfva, att af straff¬
en person, som fälts till ansvar för en handling, vittnande om högre lagen.
grad af moralisk förnedring, icke godkännes eller åtminstone icke (Forts.)
•obetingadt får anses giltig som vittne.
Hvad hänsyn till samhällets och rättssäkerhetens bästa härutinnan
fordrar lärer dock, såsom i andra lagstiftningar skett, kunna genom
särskilda bestämmelser ernås, utan att för den skull bibehållande af
stadgandet om förlust af medborgerligt förtroende nödvändiggöres;
och en sådan påföljd som inkompetens till embeten eller till emot¬
tagande af förtroendeuppdrag eller till vittne torde i regeln föga
eller intet inverka på den straffades förmåga att bereda sig utkomst.»
Men härvid är derjemte att beakta att, derest man vill i straff¬
lagen utesluta stadgandet om straffpåföljden »förlust af medborgerligt
förtroende», det blir nödvänligt att i grundlagarne, i kommunallagarne
och i åtskilliga andra lagar införa stadgandet, att personer, som äro
dömda för brott af den beskaffenhet, som för närvarande föranleder
förlust af medborgerligt förtroende, skola vara uteslutna från rättig¬
heten att bekläda allmänt embete, deltaga i allmänna val och att
dervid väljas. ^Men derigenom skulle man återfalla till förhållandet,
sådant det var före den nu gällande strafflagens införande, hvilket
med afseende å de dömde medförde vida större stränghet än det
nuvarande. Enligt den äldre lagstiftningen fäste man sig nemligen
endast vid det en gång begångna brottet; och följaktligen blef den,
som en gång begått t. ex. tjufnadsbrott, vanfräjdad för hela sitt lif,
detta oaktadt i missgerningsbalken icke fans intaget något stadgande,
att den som begått ett dylikt brott skulle blifva vanfräjdad.
Således i alla de fall, der nu förlust af medborgerligt förtroende för
viss tid kan ådömas och följaktligen efter utgången af viss tid den
dömde åter kan inträda i alla sina rättigheter, skulle den genom nya
strafflagens stadganden införda lindring i förevarande hänseende bort¬
falla. Det är derför att befara, att följderna af en lagstiftning, som
ur strafflagen skulle utesluta bestämmelserna om förlust af medbor¬
gerligt förtroende, komma, långt ifrån att gå i den rigtning, som de,
hvilka påyrka en dylik åtgärd önska, att gå i den motsatta.
De påföljder åter, som lagstiftningen inom andra områden än
strafflagen förknippar med ifrågavarande straffpåföljder ■—■ dessa på¬
följder kunna och böra lagstiftarne afskaffa. Det är derför, såsom
en reservant inom lagutskottet hemstält, rigtigt, att åtgärder vidtagas
för att inom de gränser, som vid särskild pröfning kunna finnas
lämpliga, borttaga ur näringslagstiftningen fordran på besittning af
god fräjd såsom vilkor för utöfvande af ett yrke.
Innan jag slutar, torde det tillåtas mig att åberopa ett förhållande,
hvilket jag tror vid strafflagstiftningen icke bör förbises. Detta, är,
att äfven de nyaste strafflagar, hvilkas omsorg om den brottsliges
förbättring icke kan förnekas, och hvilkas författare inom kriminal¬
rätten förskaffat sig ett stort och välberättigadt namn, såsom repre¬
sentanter för den moderna rigtningen derinom — den sista holländska
K;o 25.
24
Onsdagen den 23 April, f. m.
Förslagr till strafflagen, stiftad under 1880-talet, och den italienska strafflagen,
ändring1 i& först trädt i kraft den 1 januari innevarande år — hafva
vissa delar kunnat undvika att med straffet för vissa brott förena påföljden
af straff- af förlust såväl af rättigheten att bekläda offentliga embeten som af
lagen. valrätt och valbarhet m. m., detta under en benämning, som enligt
(Forts.) dessa länders språk är Obetydande med den straffpåföljd, som i vår
strafflag kallas. förlust af medborgerligt förtroende. Nu frågar jag:
ligger det i sjelfva benämningen förlust af medborgerligt förtroende
något, som skulle medföra, att denna påföljd i och för sig måste
anses. vanärande? Jag tror, att en språkgranskning, företagen utan
förutfattad mening, måste leda till, att denna benämning är fullkom¬
ligt lika så god som någon annan. Skulle man anse, att förlust af
borgerliga rättigheter eller förlust af heder srättigheter o. s. v. vore att
föredraga, torde icke saknas tillfälle att en annan gång föreslå, att
den nuvarande benämningen utbytes mot en annan.
Enligt min uppfattning äro de principer, som i 1862 års strafflag
uttalas, fullkomligt rigtiga; och den möjliga missuppfattning af detta
uttryck, som till följd af lydelsen utaf sista momentet i 2 kap. 19 §
uppkommit, har nya lagberedningen sökt förekomma, då den derur
uteslutit allt tal om vanfräjd.
På dessa skäl vågar jag vördsamt anhålla, att kammaren behagade
godkänna nu förevarande paragraf.
Herr Bergström: Såsom kammaren behagade finna, är här en¬
dast fråga om en revision af strafflagen i vissa delar, icke af lagen
i dess helhet. . Nu .har den siste ärade talaren yrkat, att upplästa §
skulle återförvisas i syfte att derstädes, och naturligtvis äfven på
andra ställen i strafflagen, som stadga förlust af medborgerligt för¬
troende, skulle införas bestämmelser gående ut derpå, att det må stå
domaren fritt att, allt eftersom han finner brottets beskaffenhet sådant
förtjena eller icke, ådöma förlust af medborgerligt förtroende eller
underlåta att döma dertill. Om detta yrkande bifalles, måste natur¬
ligtvis lagutskottet företaga sig att genomgå strafflagen i dess helhet,
således icke allenast de paragrafer, som äro framlagda genom rege¬
ringens proposition, ty så mycken harmoni och samstämmighet måste
det finnas i strafflagen, att domarens befogenhet att med afseende å
brottets beskaffenhet och omständigheterna vid dess föröfvande döma
eller underlåta att döma den brottslige till förlust af medborgerligt
förtroende åtminstone i regeln är en och densamma.
Talaren åberopade till stöd för sin åsigt den omständighet, att
tyska strafflagen medgifver domaren rätt att döma till förlust af
medborgerligt förtroende endast i de fall, att han finner sakens be¬
skaffenhet sådant kräfva, men han förbigick, att tyska strafflagen
dock har bestämmelser om att i vissa fall förlust af medborgerligt
förtroende ovilkorligen skall ådömas. Så t. ex. stadgas i 161 :sta para¬
grafen, som handlar om mened, att, med undantag för två fäll, för¬
lust af de borgerliga hedersrättigheterna skall ådömas den för nämnda
brott sakfälde. För öfrigt bekräftas detta förhållande jemväl af det
yttrande. af en af högsta domstolens ledamöter, hvilket den ärade
talaren sjelf uppläste.
25
N:o 25.
Onsdagen den 23 April, f. m.
Till det genomgående af strafflagen, som skulle blifva en följd Förslag^ till
af bifall till den förste talarens yrkande, skulle således äfven höra lag omgående
att se till, vid hvilka brott det icke skulle ligga i domarens skön att
låta bli att döma till förlust af medborgerligt förtroende, utan der af straff-
denna påföljd skulle vara ovilkorlig. Så långt har Riksdagen nu lagen.
framskridit, att jag vågar säga, att det vore rent omöjligt att med- (Forts.)
hinna detta på den återstående tiden, och då skulle hela detta redan
länge förberedda och vigtiga lagförslag, som utmärker sig för hu¬
manitet, vara förgäfves framlagdt, och saken skulle blifva sådan, som
den är. Det är gifvet, att hvarje brott af en mera neslig beskaffen¬
het verkar till att nedsätta brottslingen i hans medborgares omdöme.
Det kan ju icke förekommas. Men det är sjelfva gerningen, som,
äfven om dom icke öfvergått brottslingen, medför en minskning i
den aktning, som han eljest åtnjutit. Jag tror derför icke, att det
är sjelfva påföljden »förlust af medborgerligt förtroende», som lägger
hinder i vägen för brottslingen att efter utståndet straff få någon
tjenst eller anställning. Ty äfven om den påföljden icke funnes för¬
vissa brott i lagen stadgad, skulle dock brottslingen ofta blifva af-
visad just derför att han varit brottslig, t. ex. stulit. Den deremot,
som vill taga en tjuf i sin tjenst, han låter icke skrämma sig deraf,
att denne är förlustig medborgerligt förtroende.
Då vid behandling af förslaget till 1864 års strafflag frågan före¬
var hos lagutskottet, fäste man synnerlig vigt vid, att förlust af med¬
borgerligt förtroende icke var detsamma som förlust af ära. Lag¬
utskottet vid 1862—1863 årens riksdag framhöll fördelen af att in¬
föra nämnda påföljd i strafflagen. Det fäste vigt vid, att det i sjelfva
verket var en rehabilitationslag, så att efter en viss tid den dömde
återstäldes i alla sina medborgerliga rättigheter och, om han blifvit
dömd förlustig medborgerligt förtroende för alltid, kunde af Konungen
benådas. Utskottets motivering förtjenar väl att höras ännu en gång.
Jag skall tillåta mig att, om det än är något långt, läsa upp den¬
samma.
»Men då utskottet sålunda, lika med Kongl. Maj:t, finner de
ännu i lag qvarstående skamstraften böra försvinna, anser dock ut¬
skottet höfligt att, till förekommande af missförstånd, yttra några ord
angående den i förslagets 2 kap. 19 § stadgade princip, att vissa
brott medföra den påföljd, att den dömde förklaras hafva förverkat
medborgerligt förtroende — för alltid eller för viss tid. Det ligger
visserligen i sakens natur, att den ene medborgarens omdöme om
den andres moraliska värde icke, såsom beroende endast af inre
öfvertygelse, låter befalla sig af någon domstols beslut, och att ett
sådant individernas omdöme om hvarandra för ty hvarken kan eller
bör blifva föremål för yttre lagstiftning. Men å andra sidan ligger
det lika mycket i sakens natur, ej mindre att vissa brott äro af den
nesliga beskaffenhet,' att de redan faktiskt i det allmänna omdömet
stämpla förbrytaren med vanfräjd, än äfven att bestämmandet af
borgerliga företräden, rättigheter och förmåner ligger inom lagstift¬
ningens befogenhet. Detta är redan nu i lagstiftningen antaget.
Saknad af god fräjd eller af medborgerligt förtroende är nemligen
förutsatt både i grundlag, i allmänna lagen samt i åtskilliga andra
Sto 25.
26
Onsdagen den 23 April, f. m.
Förslag till författningar, såsom kommunallagar, näringsförfattningar, m. m. —
lag angående Qoh förslagets antagande af förlusten utaf ett sådant förtroende är
vismdelar följaktligen ingen nyhet. Men ingenstädes finnes bestämdt uttryckt,
af straff- hvad med vanfräjd bör förstås, ingen allmän begränsning är deråt
lagen. gifven, och denna brist i lagstiftningen har gifvit anledning till en
(Forts.) stundom ganska vådlig utsträckning af uppfattningen härom, hvar¬
jemte den såsom vanfräjdad ansedde ofta icke. egt någon utväg att
återvinna sina genom ett felsteg förlorade medborgerliga rättigheter.
Så har t. ex. erfarenheten ådagalagt, huru eu person, hvilken i sin
ungdom gjort sig skyldig till en stöld, icke, oaktadt en mångårig
hedrande vandel, kunnat vinna burskap å borgerligt yrke. Det lärer
nemligen vara tvifvelaktigt, huru vida han i detta fall kan fly till
Konungens nåd, enär det ej är fråga om någon honom ådömd straff¬
påföljd för ett brott, och hans rehabiliterande således icke torde falla
inom sferen för den i 25 § regeringsformen Konungen medgifna
rätt att »i brottmål göra nåd, mildra lifsstraff samt återgifva ära och
till hronan förverhadt gods». Genom att i strafflagen införa definitio¬
nerna på vanfräjd, gifves deremot ej allenast åt detta begrepp en
nödig begränsning, utan äfven åt den sakfälde den förmånen att
kunna återvinna sina genom brottet förverkade medborgerliga rättig¬
heter. Ifrågavarande stadgande, närmare betraktadt, innefattar nem¬
ligen jemväl en rehabilitationslag; ty ådömes förlusten af det med¬
borgerliga förtroendet på viss Hd, så innebär detta ett förklarande
på förhand, att den sakfälde efter den utsatta tidens förlust är
rehabiliterad, återinsatt i fulla medborgerliga rättigheter — ett för¬
klarande, som, om man så vill, kan, genom den anticipation på fram¬
tiden, som det innebär, synas oegentligt, men som dock har öfver¬
vägande karakter af en förmån för den dömde — och om ifråga¬
varande påföljd åter är ådömd för alltid, så innebär just den omstän¬
digheten, att förlusten af det medborgerliga förtroendet förekommer
i domen såsom en straffpåföljd, att återskänkandet deraf kan blifva
föremål för Konungens i grundlagen stadgade rätt att gifva nåd i
brottmål. Magten att rehabilitera är således vid brott af mindre grof
beskaffenhet lagd i domstolarnes hand, men i afseende å de gröfre
brotten uteslutande förbehållen åt Konungen, hvilken naturligtvis
jemväl eger att i afseende å de förra med nåd mellankomna, så att
ett korrektiv till förmån för den dömde alltid gifves emot de miss¬
förhållanden, hvilka jemväl i ifrågavarande hänseenden kunna genom
lagens tillämpning uppkomma. Namnet på denna påföljd — »förlust
af medborgerligt förtroende» — må efter olika åsigter finnas mindre
lyckligt, ehuru utskottet ej, för att rätt uttrycka begreppet, kunnat
finna något egentligare; men sjelfva saken kan svårligen stöta, så
vida nödig varsamhet vid principens genomförande i lagen iakttages.
I hvad mån utskottet funnit jemkning i förslagets stadganden härut¬
innan nödig, skall här nedan omförmälas.»
Nu har Kongl. Maj:ts proposition ytterligare minskat de fall, då
ifrågavarande straffpåföljd kan ifrågakomma, i det den inskränkt för¬
lust af medborgerligt förtroende för alltid till de fäll, då någon är
dömd till dödsstraff eller lifstidsstraffarbete, eller då någon är dömd
till straffarbete på viss tid för mened. För min del tror jag att för
27
N:o 25.
Onsdagen den 23 April, f. m.
närvarande är gjordt hvad som kan göras i detta hänseende, och det Förslag till
vore efter mitt förmenande icke rådligt att alldeles öfvergifva det ^a9 angående
system, som strafflagstiftningen i förevarande afseende antagit. Så- vissa^lielar
som den andre talaren omnämnde, torde man kunna finna botemedel af straff-
för de af den förste talaren öfverklagade olägenheter i flera andra lagen.
sätt utom strafflagstiftningens område. Genom bifall till det förslag (Ports.)
,herr Lilienberg framstält, och hvilket jag biträdt, skulle man kunna
undanrödja de svårigheter, som möta för den, som är dömd förlustig
medborgerligt förtroende, att efter utståndet straff1 finna sin utkomst.
Genom att ur arbetsbetyg utesluta anteckning om den ådömda på¬
följden förlust af medborgerligt förtroende kunde man äfven vinna
en sådan fördel. Jag medgifver att de skäl, som af högsta domstolen
anförts mot sådana bestämmelser, äro mycket talande.’ De väga lik¬
visst icke tyngre, än att jag i utskottet förordade de bestämmelser,
som af nya lagberedningen föreslagits, men jag fann då icke under¬
stöd af någon. Sedermera har emellertid, såsom kammaren finner,
en af utskottets ledamöter, herr H. Andersson, afgifvit en reservation,
hvari han förordar en sådan bestämmelse. Detta skulle kunna komma
i öfvervägande i denna kammare.
På grund af hvad jag nu anfört afråder jag en återremiss. Det
är detsamma som att låta hela detta i så många rigtningar goda lag¬
förslag falla. Frågan må vid eu annan riksdag tagas upp igen. Då
kan också den frågan uppkomma, om man icke skulle kunna finna
ett lämpligare namn än förlust af medborgerligt förtroende, då detta
uttryck råkat i så stor misskredit. Man skulle möjligen kunna finna
ett annat namn, men med samma verkan. För min del skulle jag
vilja föreslå t. ex. förlust af allmän tillit. Dock detta är en sak,
hvarpå man nu icke behöfver inlåta sig.
Jag yrkar bifall till den föredragna paragrafen.
Plerr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.
Herr Claeson: Till hvad de båda nästföregående talarne anfört
mot hvad den förste talaren påyrkat anser jag mig endast böra i
egenskap af domare tillägga, att det af den förste talaren gjorda för¬
slaget, att det i de Hösta fall skulle bero på domaren, huru vida på¬
följden af förlust af medborgerligt förtroende skulle ådömas eller
icke, är synnerligen olämpligt. Det är att lägga ett allt för stort an¬
svar på domaren, och skulle i verkligheten medföra att denna på¬
följds ådömande komme mindre att bero på hvilket brott en person
begått än inför hvilken domstol han blef tilltalad. Har man den
åsigt om det förskräckliga och det umbärliga i ifrågavarande på¬
följd, som den förste talaren uttalade, så är naturligen en stark
frestelse att ej ådöma den, om det lemnas domaren frihet att välja.
Har man deremot den andra åsigten, att denna påföljd är nöd¬
vändig för ordning och rättssäkerhet, så skulle man ådöma den, och
stor olikhet inför lagen i en så vigtig punkt uppstå. Jag tror icke att
man kan göra annat i detta hänseende, än hvad så väl Kongl. Maj:t
som utskottet gjort, nemligen i hvarje särskildt fall, då lagen stadgar
N:o 25.
28
Obetagen den 23 April, f. m.
Förslag^ till denna påföljd, tillse, om den kan borttagas eller lindras. Lagutskot¬
tsangående tet }iar dervid i ett fall gått längre än Kongl. Maj:t, och jag tror att
visMdelar dermed mycket är vunnet i det syfte, som den förste talaren afsåg.
af straff- Jag skulle derför vara glad, om lagutskottets förslag äfven i den
lagen. delen blefve antaget.
(Forts) Hvad nu förevarande paragraf beträffar, så har ingen yrkat att
icke i de der nämnda fall förlust af medborgerligt förtroende skulle
ådömas, och jag vet då icke hvartill en återremiss skulle tjena.
Jag förenar mig således med dem, som yrkat bifall till lag¬
utskottets förslag.
Herr Stråle: Talaren på stockholmsbänken har enligt mitt
förmenande grundligt utredt, att cn ändring af nu gällande be¬
stämmelser om förlust af medborgerligt förtroende icke lämpligen
kan ega rum utan att ändring sker i grundlag, civillag och ekono¬
misk lag. Då fråga icke torde böra vara derom att blott åstad¬
komma nu ifrågasatta ändring, tror jag att en återremiss af 30 § i
förslaget icke kan tjena till något. Deremot synes ett utbyte af
ordet »varde» till orden »må vara» betänkligt. Lika med den
senaste talaren, tror jag att det blir en ganska olika uppfattning,
om denna påföljd skall ådömas eller icke. Det blir antagligen en
mycket olika tillämpning i landet. Den ene brottslingen kommer
med och den andre utan förlust af medborgerligt förtroende i för
öfrigt lika fall.
Att beklagliga förhållanden uppkomma med nuvarande bestäm¬
melser, är otvifvelaktigt, men jag lemnar derhän, huru vida detta här¬
flyter af påföljden af förlust af medborgerligt förtroende. Jag hem¬
ställer, om det icke mera allmänt kommer af en icke sällan före¬
kommande kärlekslös uppfattning angående sjelfva brottet, hvilket
dock oredan blifvit bestraffadt enligt lag.
Åtskilliga fall skulle äfven jag kunna liksom den förste ärade
talaren åberopa, då denna straffpåföljd haft ledsamma påföljder, men
jag kan också åberopa många fall, då förlust af medborgerligt för¬
troende icke föranledt till någon egentlig olägenhet, och jag vill
t. ex. nämna, att i början af 50-talet funnos i Stockholm öfver 500
frigifne straffade personer, som så vidt man visste födde sig ärliga,
utan att polisen, som väl följde dem med uppmärksamhet, lederade
dem. Huru stort antalet nu är, vet jag icke, men tror att det är
ungefär detsamma. Mycket beklagligt är det visserligen, när den
frigifne fången med uppsåt att föda sig ärliga begär men icke får
arbete, men sådant inträffar också med ostraffade personer, som lika
upprigtigt begära men icke få arbete; Jag tror således att man bör
i större omfattning söka en lösning af denna fråga. En fördel be¬
reddes efter min åsigt den frigifne straffången, då under den tid, jag
deltog i fångvårdsstyrelsens arbeten, tillfälle fäns för honom att
i nödfall under viss tid ingå såsom frivillig vid fångvårdsinrätt-
ning.
Herr Wieselgren: Bland de anmärkningar, som rigtats emot
mig med anledning af' hvad jag nyss hade äran anföra, är det en och
29
N:o 25.
Onsdagen den 23 April, f. m.
annan, som jag ber att få bemöta, särskildt den, att eu ändring i det
af mig begärda syfte icke kan ega rum utan ändring i grundlag och *
civillag. Han misstog sig deruti, ty det, som jag uttalade som min
enskilda uppfattning, gjorde jag icke till föremål för något yrkande;
utan mitt yrkande gick ut på att lagen skulle ändras derhän, att det
i allmänhet skulle lemnas i domarens skön att ådöma förlust af med¬
borgerligt förtroende eller icke. Jag hoppas ingen vill förneka, att
icke den ändringen skulle kunna ske, utan att grundlagen eller någon
civillag blefve ändrad. Jag stannar emellertid icke vid de anmärk¬
ningar, som rigtats mot sagde del af mitt anförande; ty jag tillmäter
för stunden icke dessa tankeutbyten någon särdeles stor praktisk vigt.
Lagutskottets ärade ordförande sade, det jag misstagit mig i mitt
åberopande af den tyska strafflagstiftningen. Jag skulle hafva under¬
låtit säga, att den tyske domaren icke alltid hade rätt att slippa ådöma
straffpåföljd. Jag trodde mig hafva sagt, att den tyske domaren egde
den omtalade rätten, men jag tror mig icke hafva sagt att han hade
den i alla fall. Rättelsen var sålunda icke fullt befogad.
Hvad det beträffar att det skulle blifva en olika rättstillämpning,
om den påyrkade ändringen skulle ega rum, så vill jag icke bestrida
det; men jag påstår, att det icke skulle blifva en mera olika tillämp¬
ning i det stycket än redan nu är fallet. Och jag tror att den talare,
som talade om det »ohyggliga ansvar», som skulle åläggas domaren,
om han finge rätt att pröfva huru vida vanfräjd borde ådömas eller
icke, borde begrunda om denna rätt verkligen skulle kunna anses
mera ansvarsfull än rätten att bestämma straffarten och måttet för
straffet inom maximi- och minimilatituden. Det skulle domaren
kunna göra utan att tyngas af det stora ansvar, som skulle åligga
honom — men så fort det blefve fråga om straffpåföljden, då skulle
ansvaret kännas så förfärligt tungt!
De anmärkningar, som blifvit framstälda mot mitt förslag, kan
jag icke tillerkänna den betydelse, att jag skulle deraf föranledas af¬
stå från min mening eller mitt yrkande. Men då lagutskottets ord¬
förande anmärkte, att ett bifall till mitt yrkande om återremiss skulle
medföra förpligtelse för utskottet att genomgå hela strafflagen och
sätta hvarje hit hörande stadgande i öfverensstämmelse med den på¬
yrkade nya grundsatsen, så är detta fullkomligen sant — likasom
möjligen ock hans uttalande om att detta öfverstege utskottets tid
och krafter. Då jag heller icke är blind för de framsteg i humani¬
tet, som med nu framlagda förslaget skola vinnas, vill jag visserligen
icke åstadkomma dess fäll; jag skall derför heller icke vid omröst¬
ningen om mitt yrkande begära votering. Men jag har känt mig
pligtig att säga hvad jag vid detta tillfälle sagt; och om jag än icke
vill tillmäta min begäran om återremiss för detta tillfälle en betydelse,
som skulle böra sätta förslagets framgång på spel, vidhåller jag dock
både min mening och mitt yrkande.
Herr Annerstedt: Med anledning af de anmärkningar, som af
den siste talaren rigtades mot mig, torde jag böra nämna, att af mig
icke förbisågs det yrkande, som af honom gjordes; men, enligt mitt
förmenande, skall den af honom föreslagna åtgärden — derest den
Förslag^ till
äg angående
ändring i
vissa delar
af straff¬
lagen.
(Ports.)
N:o 25.
30
Onsdagen den 23 April, f. m.
Förslag^ till vinner kammarens bifall — för att kunna genomföras — lika väl som
^LXf»eW/e ett fullständigt afskaffande af förlust af medborgerligt förtroende —
vissa delar medföra nödvändigheten att i speciel lag stadga obehörighet för den,
af straff- som begått vissa brott, att bekläda embete, att välja eller att blifva
lagen. vald till riksdagsman eller kommunala uppdrag. Jag vill endast på-
(Ports.) peka, för att hålla mig till nu förevarande kapitel, hurusom det torde
vara alldeles orimligt att den, som begått förräderi eller annat för
rikets säkerhet menligt brott men af en underdomare, hvilken hyser
samma uppfattning i fråga om ofvannämnda påföljd som den siste
talaren, icke blifvit dömd till förlust af medborgerligt förtroende,
skulle, om åklagaren låtit en sådan dom vinna laga kraft, vara be¬
rättigad att intaga en plats i riksförsamlingen!
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlig¬
het med de derunder framstälda yrkandena propositioner, först på
godkännande af förevarande paragraf och vidare derpå att densamma
skulle visas åter till utskottet; och förklarades den förra propositio¬
nen, som upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
9 kap. 5 § och 11 kap. 1—3 samt 5—8 §§.
Godkändes.
11 kap. 12 §■
Herr Hasselrot: Mot det. tillägg, som lagutskottet föreslagit
till 12 §, har jag reserverat mig. Jag skall be att få med några ord
klargöra min ställning till denna fråga. I öfverensstämmelse med den
nu gällande lagen har Kongl. Maj:t föreslagit straff för den, som af
ondska, öfverdåd eller okynne bryter hemfrid genom att slå in fön¬
ster eller kasta sten eller annat i hus, gård eller fartyg. Dertill har
lagutskottet lagt en bestämmelse derom, att, om man bryter hemfrid
medelst bultande eller annat våld å hus, som bebodt är och der man
ej lof eller lega för sig har, detta skulle straffas. Nu tror jag för
min del att, huru obehagligt sådant bultande än kan vara för dem,
som bo i huset, det likväl icke är något brott, som under alla för¬
hållanden och knappt i regel förtjenar att beläggas med straff. Lag¬
utskottets mening är uppenbarligen ej att skydda sjelfva huset, ty
göres skada derå, är sådant enligt gällande lag straffbart, utan af-
sigten är att bereda dem som bo i huset, fred och lugn, men denna
afsigt uppnås genom den föreslagna bestämmelsen endast i ringa
grad. Den hemfrid, som lagutskottet vill skydda, kan nemligen
störas på många andra sätt. Om t. ex. en person står utanför huset
och slår på en bräda och derigenom åstadkommer buller, skulle detta
vara straffritt, men slår han på dörren, skulle han straffas. I båda
dessa fall stör man likväl hemfriden lika mycket, då det ej är huset
utan de inneboendes frid, som man vill skydda. I lagutskottet ville
äfven reservanterna gerna gå in på bestämmelser, som skyddade hem¬
friden jemväl i förevarande afseende, men man fann svårigheter på
alla håll, då det gälde att precisera de erforderliga bestämmelserna;
31
Onsdagen den 23 April, f. m.
och att nu för det speciella fall, som utskottets förslag afser, i straff¬
lagen införa eu bestämmelse, som endast ofullständigt uppfylde sitt
ändamål, funno jag och flere ledamöter i lagutskottet icke tillrådligt.
Det är derför att denna lagbestämmelse i visst afseende går för
långt samt för öfrigt icke fyller hvad den lofvar och hvad man der¬
med afser samt inför ett nytt slags brott för en ofta obetydlig för¬
seelse, som jag icke kunnat vara med derom, och jag tillåter mig
derför yrka afslag å den tillagda bestämmelsen i denna paragraf.
Herr C la e son: Det anfördes nyss af en talare, att detta var en
obetydlig fråga. Den är icke obetydlig. Det anfördes också, att detta
fall sällan förekomme, men det förekommer visst icke sällan. Det
är verkligen en af de mest betänkliga brister i vår gamla lag, som
behöfva undanrödjas. När en strafflag revideras, skall man ju till¬
godogöra sig den vid lagskipningen vunna erfarenhet af den befint¬
liga lagens brister, derom torde alla vara ense i princip, men jag har
ofta erfarit, att, när principen skall tillämpas, och personer, som fått
på nära håll se missförhållanden i klar och skarp dager, yrka på
ändringar och afhjelpande af dessa missförhållanden, de då ofta mötas
med en viss. misstro, ja motstånd af andra, hvilka af dessa samma
förhållanden icke hafva någon egen och omedelbar erfarenhet. Detta
torde vara förklaringsgrunden till att en lagändring, som en lång tids
domareerfarenhet visat mig vara nästan oafvisligen nödig, icke fått
odeladt understöd.
Här talas om att man skulle få strafflöst bulta på en bräda utan¬
för huset, ja,, det få de göra, och det kan vara ytterst obehagligt,
men det. kan icke alltid hänföras till hemfridsbrott. Detta och annat
oljud kring huset är icke godt att afhjelpa, men det här afsedda hem-
fridsbrottet är ett lika verkligt hemfridsbrott som det, hvilket om¬
talas i 10 §, då man intränger i huset. Enda skilnaden är vanligen,
att . dörren håller i det ena fallet. Redan kort efter det strafflagen
börjat tillämpas fick jag under min domareverksamhet i Stockholms
län erfarenhet af nu ifrågavarande brist i lagen, och denna erfaren¬
het har.blifvit mångdubbelt större under min verksamhet såsom
domare i Dalarne. Ändringen är verkligen af behofvet högligen på¬
kallad. Jag ber att få beskrifva hvari dessa brott bestå. Det går
vanligen sä till, att flere fridstörare gå till en person och bulta eller
sparka på husets ytterdörrar eller med störar eller andra projektiler
bearbeta husets väggar och hålla på härmed ända till 2 å 3 timmar
med eller utan afbrott. Vanligen sker detta nattetid, när husets in¬
vånare ligga i sin bästa sömn. Detta ofredande kan hafva många
skäl. Understundom sker det hufvudsakligen af okynne. Det gör
dessa sällar ett nöje att störa nattro och hemfrid hos personer, som
bo i huset och till hvilka fridstörarne hysa agg. Vanligtvis är dock
meningen att tilltvinga sig inträde i huset för att misshandla någon
eller för att våldgästa eller för att tilltvinga sig något annat, hvilken
senare art af hemfridsbrott är nära beslägtad med våldtägt. Om nu,
hvad väl knappast kanske, det låter sig bevisa, att desse fridstörare
skrämt i hjel någon i huset innevarande, då kunna de dömas för
vållande till annans död, men, om det stannar dervid att de inne-
N:o 25.
Förslag till
lag angående
ändring i
vissa delar
af straff¬
lagen.
(Forts.)
N:o 25*
32
Onsdagen den 23 April, f. in.
Förslag till boendes nervsystem blifvit skadadt för en längre eller kortare tid,
lag angående eY[el "blott att hemtrefnaden för en tid är förstörd, då finnes icke
vissa^delar något straff. Om nu de förfördelade vända sig till domstol — ty
af straff- det är icke alla, som känna till att strafflagen i detta hänseende är
lagen. sådan den är — så får domaren det obehaget att förklara, att detta frid-
(Forts.) störarnes betende visserligen icke är rigtigt, men att, då lagen icke
för ett sådant hemfridsbrott stadgar något straff, käromålet icke kan
bifallas, och käranden får vara glad om domaren ej är så formelt an¬
lagd, att han ålägger käranden att betala fridstörarne för deras be¬
svär att inställa sig vid rätten, utan låter det stanna vid att käranden
får betala vittnena och sin öfriga rättegångskostnad. Bn landtdomare
från Norrland, som i utskottet biträdde lagutskottets förevarande
förslag, omtalade, att han nödgats fålla ett sådant utslag, och det är
naturligt att ett sådant utslag skulle väcka undran och harm hos
den icke lagkunniga allmänheten. Jag kan också framdraga ett fall
från min egen domareerfarenhet. Några karlar gingo hem till en
person midt i natten och förde ett förfärligt oväsen på hans port.
Husegaren, som var en ganska hetlefrad man, förlorade dock efter
någon stund tålamodet, tog en bössa från väggen, gick ned, öppnade
porten och aflossade ut åt gården ett skott för att skrämma vålds-
verkarne derifrån. Dessa öfverföllo då husegaren, bröto sönder hans
bössa, fasthöllo honom en lång stund och piskade honom rätt dugtigt.
Om nu denne icke gått ut, utan stannat inne, och karlarne fortsatt
med våldet ännu en eller annan timme, är det väl rimligt att de då
skulle varit straffria, såsom nuvarande lag bjuder?
Jag är mycket stor vän af frihet, men frihet att göra sådana
ogerningar kan jag icke vara med om att påbjuda. När det gäller
att skydda en så vigtig sak som hemfriden, borde vi kunna vara
skyddsvänner allesamman. Åtminstone vill jag vara det och derför
yrkar jag bifall till lagutskottets förslag.
Herr Treffenberg: Lika mycket som jag gillar de motiv,
utskottet anfört till stöd för klämmen, lika mycket ogillar jag sjelfva
klämmen. Jag skall be att få redogöra för mina skäl härför. I
reservationen heter det: »Det af utskottet föreslagna tillägg till före¬
varande § torde, såsom dels vid jemförelse med öfriga lagstadganden
till skydd för hemfriden öfverflödigt, dels till innehållet obestämdt
och följaktligen föranledande olikhet i tillämpningen, böra utgå. Jag
har i dag på morgonen läst igenom 11 kap. strafflagen och har
verkligen icke kunnat der finna någon bestämmelse, som är tillämp¬
lig på det fall, som här är i fråga, eller det oskick utskottet velat
förekomma genom den här föreslagna straffbestämmelsen. Reservan¬
terna sjelfva medgifva likväl, att detta oskick är straffbart. Detta
visar sig deraf, att reservanterna antaga att tillägget är »öfverflödigt»,
och att oskicket kan straffas enligt redan nu gällande bestämmelser.
Hvad sjelfva innehållet af klämmen beträffar, så delar jag re¬
servanternas åsigt derom, att detta är obestämdt och följaktligen för¬
anleder olikhet i tillämpningen, ty det är nog så, såsom jag sett an¬
märkt i en morgontidning, att om någon skulle komma att nattetid
bulta på i ett hus för att få en der boende läkare vaken, för att be-
33
N:o 25.
Onsdagen den 23 April, f. m.
söka en patient, så skulle denna handling blifva straffbar. Det kan Förslag till
icke hjelpas — det är ett »bultande» på huset. Denna tidning, som la9 angående
ibland hittar ett eller annat korn, uppger att i den franska0 lagen
skall förekomma en bestämmelse, som mahända det kunde vara skäl af straff-
att upptaga i vår lag. Enligt den franska lagen straffas nemligen lagen
hemfridsbrott genom »buller och oljud af kränkande art». Genom (Ports.)
att formulera detta moment så att buller och oljud af kränkande art
blefve straffbart, kunde det aldrig ifrågakomma att, om man bultar
på ett hus för att söka en läkare, detta skulle medföra straff.
För öfrigt ber jag att få vitsorda den föregående talarens upp¬
gift att det oskick, som man här vill förekomma, är mycket utbredt
i Dalarne, särskildt i vissa delar af provinsen. Jag känner socknar
i Vester-Dalarne, der band af unga män ofta bruka stryka omkring och
störa nattron för folk öfverallt i byarne. Om de också derunder icke
begå sådana excesser, att de derför kunna straffas, så är redan detta
att draga omkring och störa nattron för folk ett ofog, för hvilket
man bör söka bot.
Jag hemställer, på grund af hvad jag yttrat, om återremiss af
denna paragraf.
Herr Bergström: Under såväl den förste som den tredje tala¬
rens anföranden nämndes rätt ofta orden »nattro» och »störande af
nattron». Detta gifver mig anledning omtala, huru förslaget om in¬
sättande af det nya stycket i förevarande § framkommit, hvilket öde
det hade vid lagförslagets första läsning och hvilket vid den andra.
Det var under den första läsningen, som den förste ärade talaren
framhöll, huruledes nattron ofta störes på ett mycket obehagligt sätt
genom bultande på väggar och dylikt. Det upplystes då af åtskilliga
andra ledamöter, att nattron på mångfaldiga andra sätt blefve störd.
Så viste en att berätta, huruledes invånarne i en villa vid ån Lidan
blifvit en hel natt störda i sin ro derigenom, att flere personer under
hårdt stampande vandrat fram och tillbaka på en nära befintlig, öfver
ån anlagd bro. Jag förklarade i anledning deraf, att jag, för min
del, väl skulle kunna vara med om ett stadgande i syfte att före¬
komma öfverklagade fridsbrott, under förutsättning, att åt den före¬
slagna lagbestämmelsen gåfves en generaliserad affattning, men att
jag ingalunda kunde biträda förslaget om ett så kasuistiskt stadgande,
som den förste talaren formulerat.
Den förste talarens förslag föll med en mycket stor majoritet
vid den första läsningen; men till följd af den liflig» omsättning af
lagutskottets ledamöter, som vid den tid, då strafflagförslaget be¬
handlades, egde rum, vann han framgång för sitt förslag vid andra
läsningen.
Jag vill icke motsätta mig en återförvisning af denna §, ty lagen
om fridsbrott har åtskilliga luckor. Skulle det lyckas lagutskottet
att fylla dessa luckor och äfven den rörande störandet af menniskors
nattro, vore ju sådant godt och bra. Vi skola i händelse af åter¬
förvisning göra hvad vi kunna; men vi kunna icke inskränka oss till
att hemta vår kunskap om franska lagens bestämmelser ur den åbe¬
ropade morgontidningen, utan vilja gå omedelbart till sjelfva källan.
Första Kammarens Prot. 1890. N:o 25. 3
N:o 25.
34
Onsdagen den 23 April, f. m.
Förslag ffill Herr Claeson: Jemte det jag betygar den näst siste talaren
lag angående m}n tacksamhet för det understöd han lemnade mig, ber jag att få
vissa delar söka hafva några af de betänkligheter han hyste emot redaktionen
af straff- af denna §.
lagen. Han anförde, att om man bultar på eu dörr i lofligt ärende straf-
(Ports.) fas det enligt denna §. Detta är icke händelsen. Det står, att »bry¬
ter man hemfrid medelst bultande eller annat våld å hus, som bebodt
är och der man ej lof eller lega för sig har». Ja, lof har hvar och
en, som kommer i lofliga ärenden.
Den siste ärade talaren yttrade något om nattron. Nu är det
emellertid icke fråga om att införa en § till skydd för nattro i all¬
mänhet utan för hemfrid, hvilket är en väsentlig skilnad. Det lär
icke kunna hjelpas att min bostad är belägen så, att min nattro lätt
störes, men jag bör hafva rättighet att af lagstiftningen fordra det
skydd för min hemfrid, att våldsverkare icke få bulta på mina dör¬
rar med projektiler af hvad slag som helst. Med kännedom om vårt
folks skaplynne och dess tålamod, kan man vara viss på, ätt personer
icke skola inkomma till domstolarne med yrkande om ansvar för helt
obetydliga hemfridsbrott. Men skulle detta någon gång inträffa, be-
höfver man sannerligen icke vara hjertnupen för att en sådan frid¬
störare får bota 5 kronor för sitt brott.
Om jag trodde, att någonting i redaktionelt hänseende skulle
vinnas genom eu återremiss, skulle jag icke motsätta mig densamma,
men vi hafva inom utskottet ganska mycket talat om redigeringen af
denna §, hvadan jag icke tror, att något mera antagligt förslag till
redaktion kan åstadkommas.
Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.
Herr von Baumgarten: Då jag inom utskottet icke kunnat
dela pluralitetens åsigt att göra detta tillägg till den nu föredragna
paragrafen, har det hufvudsakligen skett med anledning deraf, att jag
ansett detta tillägg vara mycket ofullständigt formuleradt och allt
för mycket i detalj gående. Man kan ju tänka sig, att en pojke
skulle kunna stå utanför och bulta på ett bräde med käppar eller
dylikt och sålunda åstadkomma oväsen, men han behöfver icke der¬
för bulta på min dörr. Det är dessutom ganska vanligt, att vägfarande
komma för att söka hjelp uti en bostad, som ligger nära vid vägen,
jag blir visserligen störd i min nattro, men icke kan jag tingföra
folk, som behöfva bispringas i nöden. Då jag således, som sagdt,
funnit förslaget ofullständigt och icke anser det gagna vår lagstift¬
ning, vågar jag hemställa om afslag på detta tillägg. Vi hafva i detta
fall andra paragrafer, som kunna tillämpas.
Herr Öl andel-: Jag ber att helt och hållet få instämma med
den näst siste talaren, och jag är säker på, att många skulle förena
sig med honom, om de varit i tillfälle att bo på landet, i distrikt,
der omkring 8 å 9-tusen lösa arbetare förefinnas, hvilka göra till sitt
specialnöje att åstadkomma förskräckelse, om icke något annat, i de
hus och de bostäder, hvilka de under nätterna, företrädesvis lördags¬
nätterna draga förbi. Man utsättes derunder ofta för bultande på
Onsdagen den 38 April, f. m. 35
dörrar och väggar, kastande af stenar på taken m. m. och det föres
ett lif omkring huset, som är så skräckinjagande för de inneboende,
att de hvarje ögonblick vänta att fridsstörarne skola bryta sig in och
öfverfalla dem. Deras lif är således eller synes dem vara i ständig
fara. Och det är ej sagdt, att detta inträffar allenast en natt; de
kunna natt efter natt fortfara med sitt oväsen, synnerligast om det i
huset finnes någon person, till hvilken de fattat hat. De hafva då
ett ypperligt tillfälle att hämnas utan att behöfva frukta vare sig åtal
eller straff, ehuru de onekligen åstadkomma en skada, som icke är
obetydlig. Jag vet icke hvarför jag skall vara skyldig att, i ett
lagbundet samhälle, natt efter natt, ligga i en oupphörlig ängslan att
blifva mördad eller utsatt för inbrott i min egendom. — Hvad som
således kan göras till stäfjande af dylikt ofog, det bör, enligt mitt
förmenande, äfven göras. Om också svårighet förefinnes att stadga
straff för allt slags oljud kring någons bostad, bör detta ej hindra att
såsom brottsligt stämpla bultande på väggar och dörrar. Allt kan
icke vinnas på en gång, ehuru det kan vara sorgligt, att icke allt
obehörigt oväsen kan förekommas. Det är dock icke något skäl att
undanhålla hvad som är bra, derför att något bättre ej kan vinnas.
Jag har sjelf varit i tillfälle att se och taga kännedom om dessa
missförhållanden. Man har hos mig icke så sällan begärt stämning
på personer, som på nämnda sätt förgått sig. Jag har visserligen
afrådt från rättegång med förklaring, att detta ofog icke anses såsom
något brott, och icke är i lagen med straff belagdt. Men man har
tvekat att tro något så galet och fullföljt målet med den påföljd, att
käromålet ogillats och käranden till och med ålagts betala rättegångs¬
kostnaderna. Det är ej underligt, om den förfördelade härvid fått
den föreställningen, att det, under sådana förhållanden, måtte vara
mycket illa bestäldt med lagskipningen i Sverige.
Jag anser mig icke vidare böra förlänga mitt yttrande. Jag vill
blott nämna, att jag anser en återremiss icke vara behöflig. Det
tillägg, som är föreslaget till den föredragna paragrafen, innehåller
tillräckliga bestämmelser, som visa, att ett lofligt bultande icke är
att anse såsom brottsligt. Det står ju der uttryckligen: »bryter man
hemfrid», och vidare: »der man ej lof eller lega för sig har». Dessa
uttryck måtte väl vara tillräckliga för att undanrödja hvarje missupp¬
fattning om hvad som med tilfägget afses.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Königsfeldt: Under min långa tjenstetid har jag kom¬
mit till samma erfarenhet som herr Claeson, att nemligen lagstiftnin-
ningen i detta fall är högst ofullständig. Den, som bor på landet,
har helt säkert erfarit, huru man nattetid ofredas, icke allenast genom
slag på dörrar, utan äfven genom ett okynnigt stötande med käppar
och störar mot väggar och fönster, och oftast oroas man nattetid.
Har man då en sjuk, som ligger i huset, kan denna rent af skräm¬
mas till döds. Jag vill derför för min del på det varmaste fästa
kammarens uppmärksamhet på att något bör göras i detta afseende.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
N;o 25.
Förslag till
lag angående
ändring i
vissa delar
af straff¬
lagen.
(Forts.)
N:o 25.
36
Onsdagen den 23 April, f. m.
Förslag^till Herr Lundin: Jag ber att få instämma med de talare, som
lag angående Q^g]^ lugn och frid. Hvarje individ måtte väl vara berättigad, att
vissa^delar få sofva°i fred och ro. Det hör dock icke till sällsyntheterna att,
af straff- huru fredligt man än vill lefva, man på ett eller annat sätt blir störd
lagen. och ofredad. Det är då vanligast fönsterrutorna, som äro utsatta för
(Ports.) åverkan. Nattron blir störd och egendomens invånare blifva för¬
skräckta och dock kunna de vara de fredligaste menniskor i verlden.
Jag har varit vittne till att qvinnor varit i det tillstånd, att de blifvit
så nerfsvaga, att svåra sjukdomar följt. På denna grund har jag
inom lagutskottet varit med om, att paragrafen skulle få detta tillägg.
På landet är det nemligen icke så bra stäldt i detta afseende som i
städerna. I städerna har man att genast tillgå polis, men på landet
kan man ofta hafva flere mil för att kunna få tag i ordningens upp¬
rätthållare. Jag ber, att vördsamt få förena mig med dem, som yrka
bifall till lagutskottets förslag.
Herr Annerstedt: Då lagutskottets ärade ordförande förklara¬
de, att han icke hade något emot en återremiss af denna paragraf,
förefaller det mig som om kammaren gjorde klokast i att förena sig
med de talare, som yrkat ärendets återremitterande till utskottet.
Det torde icke kunna förnekas, att, om också innehållet i det sista
momentet af den föredragna paragrafen är rigtigt, deri dock äro
begagnade uttryck, hvilka icke innebära tillräcklig säkerhet för en
likartad tillämpning af paragrafen. Orden »lof och lega», hvilka
visserligen förstås af juristerna, äro måhända icke lika tydliga för
dem, som icke äro erfarna i lagens språkbruk, och den ledning för
tolkningen, man kan hemta från de efterföljande orden, är måhända
icke tillräcklig för att den betydelse, som af eu föregående talare
rigtigt angifvits såsom momentets innehåll, städse skall i praxis göra
sig gällande.
Jag förenar mig i yrkandet om återremiss.
Herr Lindahl: Då lagutskottets förslag till ordalydelsen af
denna § är sådant, att ingen domare kan vara villrådig om att hos
brottslingen skall förefinnas afsigt att bryta hemfriden; då detta brott
förekommer på många andra ställen i vårt land än i Dalarne; och då
ett lagstadgande, sådant som det här föreslagna, synes mig vara i hög
grad behöfligt, anhåller jag att få förena mig dem, som yrka bifall
till utskottets hemställan i denna punkt.
Herr Widmark: Med kännedom om det mycket vanliga okynne,
som inom hela Norrland och Dalarne bedrifves, har jag, såsom en
tillfällig deltagare i lagutskottets arbete, bidragit till den förändrade
utgång, som denna fråga vid den slutliga behandlingen fått. Det
vigtigaste i detta fall har för mig varit det, att vederbörande frids-
störare blifva medvetna om att deras uppförande är straffbart, Detta
är ett utaf de starkaste motiv för ifrågavarande stadgandes infö¬
rande i strafflagen.
Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.
Onsdagen den 23 April, f. m.
37
N:o 25.
Herr Treffenberg: Jag anser det vara alldeles nödvändigt, Förslag^ till
att återremittera denna paragraf. En föregående talare har gjort den
rigtiga anmärkningen, att den art af hemfridsbrott, hvarom här är vissa ffiar
fråga, karakteriseras genom de speciella bestämmelserna om bultande
på hus och vägg eller genom annat våld. Men man kan ju på många
andra sätt än genom bultande eller annat våld å hus störa hemfriden,
t. ex. genom att afskjuta pistoler eller på annat sätt störa de inne¬
boendes nattro. Det är ju påtagligt att paragrafen icke kan i oför-
ändradt skick antagas. Den skall ju, vi hoppas åtminstone det, bestå
i långa tider och långt efter sedan diskussionen här i kammaren är
glömd af landets domare. Då hafva de endast den nakna lagparagrafen
att tolka efter dess ordalydelse. Skulle denna paragraf blifva oför-
ändradt antagen, skulle man icke vinna det syfte, som utskottet med
densamma afsett.
Jag vidhåller mitt yrkande om återremiss.
vissa delar
af straff¬
lagen.
(Forts.)
Herr Carlborg: De talare, som hafva gjort anmärkningar emot
den af lagutskottet föreslagna 12 paragrafen, hafva ansett det af
utskottet till ifrågavarande paragraf gjorda tillägg vara obehöfligt.
För min del har jag gjort en annan erfarenhet. Jag har många gån¬
ger beklagat, att något lagstadgande icke finnes emot sådana okynnes-
brott, som i denna paragraf äro med straff belagda och särskildt om¬
nämnda. Jag känner många trakter i vårt land, der det, såsom förut
är nämndt, är brukligt, att unga karlar slå sig tillsammans, i synner¬
het vid vissa högtider såsom jul, påsk och midsommar, och gå om¬
kring och störa folks nattro genom skjutande och bultande i väggar
och dörrar eller på annat sätt. Det har varit en uppenbar brist i
vår lagstiftning, att något straff icke funnits för ett dylikt oskick.
För den, som hyser betänkligheter mot detta lagförslag, derför att
det skulle kunna medföra allt för stränga straff för en och annan,
som blifvit tilltalad, men icke menat något ondt med sitt bultande
eller oväsen, vill jag påpeka, att straffet kan sättas så lågt som till
5 kronor. Jag tror derför, att det icke kan vara någon risk eller
våda att antaga utskottets förslag, hvartill jag anhåller om bifall.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och tal¬
mannen, att i afseende på nu förevarande paragraf yrkats, dels att den¬
samma skulle godkännas, dels att paragrafen skulle godkännas med ute¬
slutande af sista stycket, börjande med orden »Bryter man hemfrid
medelst bultande», dels ock att paragrafen skulle visas åter till utskottet.
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på paragrafens återförvisande till utskottet
vara med öfvervägande ja besvarad.
12 lcap. 1—5, 7, 10, 12-14, 16—18 och 21 §§, 14 hip. 12r
15, 22—27, 29, 32, 37 och 46 §§, 15 kap. 25 §, 16 lcap. 16 §,
18 kap. 1, 7, 12 och 16 §§, 19 lcap. 1—6, 9, 11, 13, 14, 21. och
22 §§ samt 20 kap. 1—6 §§.
Godkändes.
N:o 25.
38
Onsdagen den 23 April, f. m.
Förslag Ull 20 hav. 7 S.
lag angående
ändring i n m •• .
vissa delar _ -Herr Oiaeson: basom i mm reservation synes, liar jag i flera
af straff- afseenden funnit , mom. 3 af nu föredragna § icke tillfredsställande.
lagen. Jag flar i min reservation först sökt framhålla olägenheterna af
(Forts.) att här .borttaga den år 1872 införda bestämmelsen om ett extra
straffminimum. I motiven till lagförslaget yttrar nya lagbered-
ningen, att endast ett högre mått af straff kan antagas skola öfva
någon varaktigare verkan på vane förbrytare. Jag vill deraf draga
den slutsatsen, att lagberedningen icke åsyftat, att ett straffminimum
af 6 månader, som jag i hvarje händelse anser vara för lågt, skulle
tillämpas i andra fall än der synnerligen förmildrande omständigheter
föreligga, och att i öfriga fall domaren borde ådöma minst det af
mig föreslagna ordinarie straffminimum af två år. Nu finnas emeller¬
tid. såsom bekant rörande itereradt tjufnadsbrott två åskådningssätt, af
hvilka det ena nästan uteslutande tager hänsyn till brottets karakter
och anser det vara en underordnad fråga, om en person begått samma
slags brott en eller flere gånger förut, under det att det andra åskåd-
ningssättet, till hvilket jag ansluter mig, går ut derpå, att ett tjuf¬
nadsbrott kan likasom ett annat brott begås en eller annan gång af
en sådan person, som i regel vill lefva ärligt, och derför kan jem¬
förelsevis mildt bedömas, under det att åter korta straff för vane-
eller yrkestjufvar äro ändamålslösa och sätta rättssäkerheten i fara.
Jag kan med en till visshet gränsande sannolikhet antaga, att de
domare, som ansluta sig till den förra uppfattningen, skola äfven när
synnerligen förmildrande omständigheter icke föreligga vid fjerde
resan stöld gå ned till ett års straffarbete eller derunder, under det
att de, som hysa den andra uppfattningen, skola hålla sig vid eller
öfver det föreslagna straffminimum af två års straffarbete. Derigenom
skulle lagförslaget skapa en olikhet vid lagens tillämpning, som efter
mitt förmenande kan förebyggas genom den af mig i denna del före¬
slagna redaktionsändring.
Vidare har jag ansett, att nedsättningen af det ordinarie straff¬
maximum från 10 till 6 år är väl stor och borde stannat vid 8 år.
Skälet dertill är, att denna § omfattar icke blott fjerde, femte, sjette,
sjunde, åttonde resorna stöld utan ända upp till tolfte, ja femtonde
resan, hvilket med den nya lagen lätt skall komma att inträffa. För
få dagar sedan läste jag, att en man, som var 30 år gammal dömdes
af Stockholms rådstufvurätt för sjette resan stöld till sju års straff¬
arbete. Om nu både detta straff af sju år och många följande straff
visa sig overksamma, är det då rimligt, att han äfven för de svå¬
raste tjufnadsbrott, som ej falla under § 4, skall dömas till blott 6
års straffarbete? Jag tror ej, att det är välbetänkt.
En tredje omständighet är den, huru vida det kan anses behöfligt
att här hafva ett särskildt straffminimum för sådana gröfre stölder,
som uppräknas i § 4, och ett särskildt straffminimum för de öfriga
stölderna. 1872 års lagstiftare ansågo det icke vara fallet. Mig
synes att sedan lagförslaget i § 4 uppräknat vissa stölder, för hvilka,
såsom gröfre och svårare, straff kan blifva högre än för andra stöl¬
der, följer det sjelfklart, att en domare vid en sådan stöld icke kan
39 N:o 25.
Onsdagen den 23 April, f. m.
gå ned till minimum, med mindre så förmildrande omständigheter Förslag' till
föreligga, att de uppväga brottets gröfre natur. Derför är äfven
detta lagförslag något sådant icke ifrågasatt vid tredje resan stöld och vissa fglar
icke heller vid andra resan, vidare än att för sådana stölder fängelse af straff-
icke får ådömas. Jag tror derför, att dessa särskilda straffminima lagen.
kunnat borttagas. _ ... (Forts.)
Hvad slutligen angår den vigtiga frågan, huru vida lifstids straff¬
arbete skall helt och hållet borttagas ur lagen, tror jag för min del,
att det icke är tillrådligt. I 18(54 års strafflag fans lifstids straff¬
arbete inom den ordinarie eller allmänna latituden. År 1872 be¬
stämdes, att det blott skulle få ådömas för de fall af tjufnad, som upp¬
räknas i nuvarande § 4. För min del vill jag deri gorå den ytter¬
ligare inskränkning, att äfven vid dessa gröfre stölder det icke skall
få^ komma till användning i andra fall än de gröfsta och särskildt
sådana fall, der personer, som, så vidt menniskor kunna döma, visat
sig oförbätterliga och räknas till samhällets farligaste fiender, sam-
manrotat sig att begå svåra inbrottstölder nattetid i bebodt hus, der¬
vid de varit rustade med vapen, och der endast den tillfälligheten,
att ingen af husets invånare vaknat, gjort att vapnen icke användts.
Det fins väl icke många i denna kammare, som ej erinra sig Hjert
och Tector, huru de under en tid af, om jag ej missminner mig,
nära ett år satte hela landet i oro genom att begå de djerfvaste
stölder i skilda delar af riket. De slutade med. att äfven begå mord,
men de voro inga mördare till yrket, utan tjufvar. Men de hade
föresatt sig att drifva detta yrke i stor skala och så energiskt, att
de undanröjde alla hinder, som stälde sig i deras väg. Vi kunna
icke vara nog sangviniska, att tro det dylika energiska tjufnadsyrkes-
idkare ej vidare skola förekomma och jag tror icke att det är klokt,
att ej ens sådana skola få lifstidsstraffarbete utan, såsom under eu
öfverläggning rörande denna fråga presidenten i Göta hofrätt ytt¬
rade, »skola hvart tionde år släppas lösa på samhället». Såsom ett
af skälen, hvarför lifstidsstraffarbete skulle borttagas, har nya lag¬
beredningen anfört, att numera brukar detta straff i nådeväg så godt
som alltid blifva efterskänkt efter 10 år. Men om så äfven hittills van¬
ligen skett, tror jag att, om det nu endast kommer att ådömas de
gröfsta brottslingar, blir deraf en följd, att högsta domstolen, när den
skall pröfva dessa nådeansökningar, skall fästa lika noga vigt vid de
omständigheter, hvarunder brottet begåtts, som nu vid fråga om be¬
nådande af rånare, och då skall det troligen inträffa, såsom plägar
ske i fråga om det senare slaget af förbrytare, att nådeansökningar
gång på °gång afstyrkas, oaktadt brottslingarne suttit inne mycket
längre tid än 10 år.
Redan för några och 30 år sedan lärde professor Boström mig,
att straffets ändamål är att rätta den brottslige, och att detta sker
genom att medelst straffet betaga honom lusten eller, der detta ej
lyckas, förmågan att begå brott. Jag tror att det ännu ligger myc¬
ken sanning i denna teori och att det är svårt att få någon annan
teori, som bättre än denna på samma gång skyddar den felande mot
onödigt höga straff och staten mot brottslingar, som visat sig oför¬
bätterliga,
N:o 25.
40
Onsdagen den 23 April, f. m.
Förslag till
lag angående
ändring i
vissa delar
af straff¬
lagen.
(Forts.)
På de grunder jag anfört ber jag att få yrka den ändring i detta
moment, . som min reservation innehåller och som efter rättelse af
en felaktig siffra deri lyder så:
»Kommer han åter fjerde gången eller oftare; dömes till straff-
arbete från och med två till och med åtta år; dock må, der omstän-
digheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till ett
år nedsättas. Inträffar fall, som i 4 § omnämnes, då må till straff¬
arbete i tio år eller, der omständigheterna äro synnerligen försvå¬
rande, på lifstid dömas.»
Hen Annerstedt: Här äro vi inne på ett område, der bestäm¬
melserna måste i viss mån vara underkastade den enskildes tycke.
Det är naturligtvis alldeles omöjligt att i fråga om en strafflag kunna
uPPo^va fullt bindande skal, hvarför bestämmelserna äro så affattade
som § 7 i detta förslag, eller hvarför lagstiftaren just stannat vid de
siffroi, som här förekomma. Såsom man lätt kan tänka sig voro, då
frågan om förändringarna i kap. 20 förekom, meningarne till en bör¬
jan delade om huru långt man borde gå, och särskildt derom hvilken
straffskala borde läggas till grund vid iteration. Slutligen stannade
man vid de i förslaget upptagna straffsatserna, hvilka enligt lagbered-
ningens åsigt stå i god proportion såväl sins emellan som till öfriga
straffsatser i lagen. Jemför man straffsatserna för de särskilda fallen
af iteration finner man att tillökningen i straff följer en viss ganska
enkel lag, och på samma sätt gäller för skilnaden i maximum för
enkel och för grof stöld en likartad regel. Hvad minima vid straff¬
satserna angår, synes man med skäl kunna antaga att oaktadt den
föreslagna nedsättningen domaren ändock ej skulle sakna tillfälle att
i itereringsfall ådöma en verkligen kraftig bestraffning.
Vid lagstiftning, i denna fråga torde'jemväl icke böra förbises
att genom en, så vidt jag känner undantagslös praxis, en tjuf, som
ej begått annat brott än stöld, efter 10 års förlopp får sin nåde-
ansökning bifallen och detta på den grund att vid jemförelse med
stiaffen för de gröfsta brotten såsom rån, mordbrand m. m. man an¬
sett det efter äldre lag adömda lifstidsfängelse för tjufnad vara för
strängt På senare tider vågar jag påstå, att det skall vara ett ytter-
ligt undantagsfall att efter nu gällande kap. 20 någon för stöld dömes
till lifstidsstraffarbete. Domstolarne äro i det fallet mycket benägna
att stanna vid 10 år eller till och med derunder.
i Under sådana förhållanden tillåter jag mig yrka bifall till ut-
SKottets förslag i nu föredragna punkt, som öfrerensstämmer med
Kongl. Maj:ts. proposition och lagberedningens förslag. Men skulle
kammaren vilja bifalla reservantens förslag i denna del, borde efter
min uppfattning lifstidsstraffarbete ej deri upptagas, ty genom detta
tillägg förefaller det mig, såsom redan är nämndt, som om reservan-
ten ej stält sitt förslag i den rätta öfverensstämmelsen med straff¬
bestämmelserna i fråga om de gröfsta brotten i strafflagen.
D®rr Bergström: Det är ju helt naturligt, att vid ett så stort
lagförslag som detta den ene och andre hyser olika meningar i syn¬
nerhet angående straffsatserna. Vid hvarje sådant stort lagförslag har
41
N:o 25.
Onsdagen den 23 April, f. m.
jag en gång för alla gjort till regel att så litet som möjligt vidtaga Förslagr till
ändringar; der icke starka skäl förefinnas för mig att föreslå ändring, angående
underlåter jag sådant. Och jag tror, att det är en god grundsats, ty
om hvar och en gifver luft åt sin subjektiva mening, så blir det af Giraff.
svårt att komma till enighet. Jlagen!
Nu har den förste ärade talaren haft tre anmärkningar att göra. (Ports.)
—• Den ena är den, att man i lagförslaget icke har bibehållit straff¬
bestämmelsen: straffarbete på lifstid. Han menar, att lagberedningen
icke anfört några fullt giltiga skäl för borttagandet af detta straff¬
maximum. Jag deremot finner att lagberedningen haft fullt giltiga
skäl dertill, då den åberopat den omständighet, att enligt nu gällande
praxis beviljas en till straffarbete på lifstid dömd tjuf alltid nåd, då
han suttit inne i 10 år och derunder förhållit sig väl. Naturligtvis
sker det med vanligt förbehåll, att om han på nytt begår brott som
stör allmän säkerhet, skall han fortsätta det ådömda lifstidsarbetet.
Jag finner det således ganska rigtigt af lagberedningen och Kongl.
Maj:t, att detta straffmaximum borttagits.
Den andra anmärkningen afsåg, att man i ifrågavarande 3:dje
stycke af § 7 bestämt olika straffminima för enkel stöld och för grof
eller qvalificerad stöld, det vill säga stöld efter 1 § och efter 4 §,
och talaren menade att då sådant ej skett i föregående 2:a stycket
borde det ej heller ske här i 3:e stycket. Men jag vill fästa upp¬
märksamheten derpå, att i 2:a stycket har hvad angår straffmaximum
hänsyn . tagits till, om det är enkel stöld eller qvalificerad, och
då ser jag ej hvarför man icke i 3:e stycket skulle kunna taga hän¬
syn till denna skilnad mellan enkel och grof stöld, äfven hvad an¬
går straffininimum. Det förefaller mig som vore det rätt goda grun¬
der för detta.
Slutligen saknadetihan det extra straffininimum, som förekommer
i nu gällande lag. Äfven detta är en fråga, som i viss mån är en
smakfråga. För min del tycker jag, att ett extra straffminimum
gerna kunnat bibehållas, men också att det saklöst kan bortfalla.
På dessa grunder yrkar jag bifall till § 7 i dess helhet, således
äfven hvad angår 3:e stycket.
Herr Carlborg: Jag skall icke förlänga diskussionen utan blott
tillkännagifva, att enligt mitt omdöme har herr Claeson anfört så
göda skäl för sin reservation, att jag på grund af hvad han sagt och
min egen erfarenhet yrkar bifall till hans reservation.
Herr Clae son: Med anledning af hvad den ärade ordföranden
i lagberedningen yttrade derom, att lifstidsstraffarbete skulle äfven
för de gröfsta stölder anses för högt i förhållande till rån vill jag
fästa uppmärksamheten derpå, att den, som två gånger begått stöld,
kan dömas till lifstidsstraffarbete äfven för det lindrigaste rån, och
herr _ Wieselgren har förut i dag påvisat, att rån kunna vara mycket
lindriga, såsom då brottslingen gifvit en annan ett slag på örat och
sedan tagit från honom ett ganska värdelöst ting. Jag tror, att så¬
dana yrkestjufvar, som jag omtalat, kunna vara vida farligare och
brottsligare än många rånare och att, äfven om högsta domstolen i
N:o 25. 42
Onsdagen den 23 April, f. m.
Förslag till regel skulle tillstyrka nåd för olika grafva brottslingar, det är ökad
lag angående trygghet för samhället, att dessa brottslingar hafva sig pålagdt, att,
ändring i Qm ge un(jer strafftiden rymma eller eljest gifva anledning till miss-
Vaf‘straff1' troende hos myndigheterna, fördröjes den på nåd beroende
UJ suujj _____°—„ J„+ fÄ„,+ fvom^ällna att, om de benådade
lagen. mngen,
hvartill kommer det förut framhållna, att om de benådade
(Forts.) störa säkerheten en gång till, de få fortsätta lifstidsstraffarbetet. Jag
yrkar fortfarande bifall till min reservation.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grofven och tal¬
mannen, att i afseende på nu förevarande paragraf yrkats, dels att
densamma skulle godkännas, dels ock att paragrafen skulle god-
kännas med den förändring i afseende på tredje stycket, som före¬
slagits i herr Claesons vid utlåtandet fogade reservation. _ .
Sedermera gjorde herr grefven och talmannen propositioner i
enlighet med dessa yrkanden samt förklarade sig anse propositionen
på godkännande af paragrafen vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Claeson begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition.
Den, som godkänner lagutskottets i utlåtandet n:o 44 framstälda
förslag till lydelse af 20 kap. 7 § strafflagen, röstar
J cl j
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes paragrafen med den förändring i afseende
på tredje stycket, som föreslagits i herr Claesons vid utlåtandet fo¬
gade reservation.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 66;
Nej - 41;
20 Tcap. 8—13 §§■
Godkändes.
20 leap. lå §.
Herr Bergström: Om än jag måste skänka mitt erkännande
och min aktning åt de bemödanden i human rigtning, hvilka uppen¬
bara sig i lagutskottets förslag, enligt hvilket tjufvar, som icke
dömts till högre straff, än sex månaders straffarbete, icke skola dö¬
mas medborgerligt förtroende förlustige, tror jag dock, för mm
del, att det är nödvändigt att bibehålla bestämmelserna i den kongl.
43 Nso 25.
Onsdagen den 23 April, f. m.
propositionen; ty den, som undergått sex månaders straffarbete för Förslag( till
•tjufnad torde ej åtnjuta den allmänna tillit, som kräfves för utöfvande ^a9 angående
af allmänna värf. Jag tror ej, att det allmänna rättsmedvetandet
skulle finna sig vid att en sådan person finge väljas till eller del- af sträf -
taga i val af riksdagsmän, stadsfullmägtige, kyrkoråd, m. m. lagen.
Jag yrkar derför afslag på utskottets formulering af denna para- (Ports.)
graf och antagande af Kongl. Maj:ts proposition i denna del oför¬
ändrad.
Herr Hasselrot: Det är kammaren mera än väl bekant att
.starka röster böjts, och äfven i dag hafva sådana röster inom kam¬
maren hörts, som tala för, om icke absolut borttagande, så åtminstone
en väsentlig inskränkning af bestämmelserna om den straffpåföljd,
som kallas förlust af medborgerligt förtroende. Utskottet har icke
ansett sig kunna gå dessa önskningar i någon väsentligare grad
tillmötes, utan trott att det åtminstone för de gröfsta brotten vore
behöfligt att fortfarande hafva qvar denna bestämmelse. Det kunde,
efter utskottets förmenande, icke vara rigtigt att mördare, yrkes-
tjufvar, menedare och dylika omedelbart efter utståndet straff lik-
stäldes med andra samhällsmedlemmar, utan först då, när de efter
en längre eller en kortare tids oförvitligt uppförande visat sig vara
förtjenta utaf borttagandet af denna straffpåföljd. Förhållandet ställer
sig emellertid annorlunda beträffande en klass af förbrytare, nem¬
ligen de, som begått första resan stöld, ej qvalificerad eller begången
under några försvårande omständigheter. Hvad denna klass af brotts¬
lingar angår, har utskottet ansett sig kunna taga det steg, som i ut¬
skottets förslag förordas, nemligen att på detta brott icke skulle följa
den borgerliga vanfräjd, som ligger i förlusten af medborgerligt för¬
troende. Utskottet har trott, att det härigenom skulle i väsentlig
mån hafva undanröjt de berättigade anmärkningar, som gjorts mot
denna straffpåföljd. Dessa brott äro synnerligen talrika och begås
mera än ofta af sådana anledningar, som nöd och bekymmer, vårds¬
lösad uppfostran, dåligt umgänge och dylikt. De, som göra sig skyl¬
dige till första resan stöld, äro ofta ganska unga, och då de utstått
sitt straff och lemnat fängelset, medför denna förlust af medborger¬
ligt förtroende, som följer dem åt, stora svårigheter för dem att
kunna på ärligt sätt skaffa sig uppehälle och föranleder mera än ofta
återfall i brott. Nu har lagutskottets ärade ordförande såsom Imf-
vudsakligt skäl mot borttagandet häraf sagt, att det icke kunde vara
lämpligt att dessa genast skulle få deltaga i allmänna val och vara
valbara till allmänna förtroendeposter. Detta erkänner jag villigt.
Men sannolikheten att sådana personer blifva valde är ytterst ringa,
och om en eller annan sådan person deltager i dylika val ett år förr
eller senare synes icke hdler kunna mycket betyda. Hufvudsaken
är, att de slippa föra med sig detta brännmärke, hvilket försvårar
eller omöjliggör en återgång till det rättas och godas väg. Detta
har varit det hufvudmotiv, som legat till grund för utskottets förslag.
Frågan är för öfrigt sådan, att ett vidlyftigt ordande för eller emot
ej kan vara behöfligt. Kammarens ledamöter kunna bäst hvar och
en efter egen erfarenhet sjelfva bedöma om och i hvad mån någon
K:o 25.
44
Onsdagen den 23 April, f. m.
Förslag< till särskild straffpåföljd för den, som begått första resan stöld, må vara
lag angående lämplig. Jag ber blott att ännu en gång få påpeka att frågan gäller
viss^delar endast de fall, då första resan stöld blifvit begången utan några s. k.
af straff- qvalifikationer eller försvårande omständigheter.
lagen. Jag kanske bör dock tillägga en sak. Enligt Kongl. Maj:ts och
(Forts) lagberedningens förslag skall första resan stöld bestraffas, dels i
regeln med straffarbete och dels, derest förmildrande omständigheter
förefinnas, med fängelse. Med straffarbete följer enligt Kongl. Maj:ts
förslag absolut förlust af medborgerligt förtroende, då det dömes till
fängelse — icke. Nu tror jag att man kan befara, att om detta
blifver lag och våra domare skola derefter döma för första resan
stöld, medvetandet att om de döma till fängelse, brottslingen slipper
den straffpåföljd, som eljest skulle följa med detta brott, mången
gång kan leda dertill, att första resan stöld straffas blott med fängelse,
då brottet i sig sjelf väl hade förtjenat straffarbete
Man säger kanske att sådant icke bör kunna befaras, då domaren
är skyldig att döma efter lag och ej efter sin subjektiva uppfattning,
men jag svarar härpå att detta nog är teoretiskt riktigt, men i praxis
vet man, att då en domare skall tillämpa lagen, är han med eller
mot sin vilja i viss mån beroende af sin subjektiva uppfattning, hvar¬
för jag tror, att den af mig uttalade farhågan ej är oberättigad,
nemligen att om Kongl. Maj:ts förslag blifver lag, komma under-
domstolarne i regeln att för första resan stöld döma endast till
fängelse, hvarmed icke följer förlust af medborgerligt förtroende, då
deremot, om lagutskottets förslag blifver lag, man är berättigad an¬
taga att såsom lagens mening är, den strängare straffbestämmelsen
skall i allmänhet tillämpas då man slipper att derjemte belägga
brottslingen med det brännmärke, som ligger i förlusten af med¬
borgerligt förtroende. Äfven från denna synpunkt sedt, tror jag att
utskottets förslag är fördelaktigare, än Kongl. Maj:ts, och tillåter jag
mig alltså tillstyrka bifall till lagutskottets förslag.
Herr Annerstedt: Enligt min uppfattning innefattar lagbered¬
ningens och Kongl. Maj:ts dermed öfverensstämmande proposition
just den bestämmelse i ämnet, som bör tillfredsställa den rigtning,
för hvilken den siste talaren gjorde sig till målsman. Såsom en för¬
mildring i det straff', som kan användas vid tjufnadsbrott, har nemli¬
gen i Kongl. Maj:ts förslag införts fängelse, då det säges, att »der
omständigheterna äro synnerligen mildrande, må till fängelse i högst
sex månaders dömas». Jag har under de muntliga öfverläggningar,
hvilka föregått detta lagförslags granskning, hört uttalas den uppfatt¬
ning, att orden »synnerligen mildrande» skulle innebära en alltför stor
stränghet i fråga om de vilkor, under hvilka fängelsestraff kunna an¬
vändas. Men jag anhåller att få fasta uppmärksamheten derpå, att
detta öfverallt i strafflagen använda uttryck ej innefattar något annat
än att de förmildrande omständigheterna vid fallet i fråga äro öfver¬
vägande. På detta sätt har lagen tillämpats sedan 1862 och tillämpas
den dag, som är, och för att härpå anföra ett bevis tillåter jag mig
att redogöra för tillämpningen af nu gällande 1 § i 20 kap. vid
den underdomstol, som är mig närmast — jag har nemligen, sedan
45 N:o 25.
Onsdagen den 23 April, f. m.
utskottsbetänkandet kom i min hand, ej hunnit verkställa någon vid- Förslag^ till
lyftigare undersökning. . W
Med afseende å 1888, det sista år, för hvilket någon rättsstatistik vissa ^lar
finnes utgifven, förhåller det sig i fråga om tillämpningen vid Stock- af strgff-
holms rådstufvurätt af detta lagrum sålunda, att i de 24 fall, der det lagen.
dömts för första resan enkel stöld, endast en person erhållit ett straff, (Forts.)
uppgående till medium af latituden, alltså blott ew, som lått 4 må¬
naders straffarbete, alla de öfriga hafva stannat derunder. Det är,
tror jag, en icke alltför djerf slutsats att i de fall, då under den nu¬
varande lagstiftningen domstolen tagit ett straff under medium, sär¬
skilt då flertalet försvårande omständigheter äro från latituden ut¬
brutne — i den nuvarande lagen förekommer flertalet försvårande
omständigheter i efterföljande paragrafer •— domstolen ansett de
förmildrande omständigheterna vara öfvervägande och sålunda kom¬
mit att tillämpa eu straffbestämmelse liggande under medium i lati¬
tuden. Sålunda synes man berättigad att antaga, att enligt den nya
lagen skulle i dessa fall fängelse komma att ådömas. Vid sådant
förhållande kan det icke vara skäl att öfvergifva en princip, som i
öfrigt följes inom strafflagen, att der förlust af medborgerligt för¬
troende skall kunna följa vid ett brott, i hvars strafflatitud både
fängelse och straffarbete ingå, med ådömande af den senare straff-
arten skall vara förenad nyssnämnda påföljd.
Utan att vidare ingå på den fråga, om hvilken under dagens
lopp förut varit taladt, må det tillåtas mig att uteslutande ur stråff-
lagens synpunkt beröra den fråga, som af utskottet här blifvit upp¬
kastad. Den af utskottet följda principen synes mig nemligen, på
det sätt den blifvit i 20 kap. 14 § tillämpad, gifva anledning till
ganska väsentliga anmärkningar.
Först och främst hemställer jag: hvad finnes för skäl att,
då i 20 kap. den paragraf, som handlar om inbrott, hvad straff¬
bestämmelsen angår hänvisar till 1 §, i 14 § göra skilnad mellan
inbrott och enkel stöld? Hvilket skäl kan vidare anföras derför,
att, då vid andra brott förlust af medborgerligt förtroende kan
förenas med ett straff af endast två månaders straffarbete, vid
enkel stöld denna påföljd först får inträda, då straffarbetet öfver-
stiger sex månader?
Hvilket giltigt skäl finnes dertill att en person, som begått första
resan stöld, men förut straffats för förfalskning eller bedrägeri och
för dessa brott ådömts förlust af medborgerligt förtroende, icke skall
ådömas enahanda straffpåföljd för stölden, derest icke densamma är
begången, utan att synnerligen förmildrande omständigheter egt rum,
under det att en person, som begått andra resan stöld, ovilkorligen
ådömes förlust af medborgerligt förtroende?
Då sålunda mot detta förslag, från strafflagens synpunkt kunna
göras berättigade anmärkningar, och jag ej kan finna annat än att
Kongl. Maj:ts proposition uppfyller de behof af lindring i detta af¬
seende, som förefinnas, yrkar jag afslag å utskottets förslag samt bi¬
fall till Kongl. Maj:ts proposition.
N:o 25.
46
Onsdagen den 23 April, f. m.
Förslag^till Herr Unger, Magnus: Jag är i hufvudsak förekommen af
lag angående herr Annerstedt. Jag kan icke inse, hvad det skulle finnas för an-
vissa delar Ilning att i fråga om så nesligt brott, som stöld, afvika från den
af straff- allmänna grundsats som med afseende å andra vanärande brott blifvit
lagen. följd, att med straffarten straffarbete kan följa förlust af medborger-
(Forts.) ligt förtroende, och hvarför man i fråga om tjufnadsbrott skulle säga,
att denna straffpåföljd icke kan ådömas, med mindre brottet förskyl¬
ler straffarbete under längre tid än sex månader.
De skäl, herr Hasselrot anfört, kunna hafva giltighet i allmänhet,
i fråga om att för alla brott höja det straffarbete, hvarvid må kunna
följa förlust af medborgerligt förtroende, men att särskildt göra detta
i afseende på tjufnadsbrott, det synes mig vara så mycket mindre
skäl, som detta brott i den allmänna opinionen hittills alltid ansetts
tillhöra de mest vanärande.
Detta skulle sålunda icke stämma väl öfverens, hvarken med den
allmänna åsigten, eller med utskottets förslag i öfrigt, och hvad det
beträffar, som herr Hasselrot talat om, att befria tjufvar från det
brännmärke, som förlust af medborgerligt förtroende medför, så får
jag säga, att tjufven, antingen han dömes förlustig medborgerligt för¬
troende eller icke, har märket med sig i vida högre grad än många
andra brottslingar, hvilka, t. ex. för ett ringa bedrägeribrott, blifvit
ådömda denna straffpåföljd.
Fördenskull och på de af herrar Bergström och Annerstedt an¬
förda skäl, yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Wieselgren: Om hinder möter för genomförande af en
total reform och hinder möter för partiella reformer, när skall då en
reform kunna genomföras?
Jag var fullt medveten om, när jag först i dag tog till ordet i
denna fråga, att mitt yttrande icke då skulle kunna hafva någon på¬
följd; ty ordalydelsen af det nya lagberedningen gifna uppdraget att
revidera strafflagen var så snäf, att, såsom lagutskottets ordförande
nämnt, de principiella ändringar, som skulle kunnat ifrågakomma, i
sjelfva verket ej tillhört lagberedningens arbete. Jag har derför redan
under några år förutsett, att det i hufvudfrågan skulle gå såsom det
i dag har gått. Då nu emellertid utskottet funnit ett tillfälle, der
det ej borde förmenas Riksdagen att i partiel väg genomföra åtmin¬
stone början af en reform, som jag är öfvertygad om redan nu ett
stort antal af vårt lands befolkning önskar och vill, så ställas der¬
emot betänkligheter af formel beskaffenhet — ja, mine herrar, när
skola vi väl lyckas träffa på en punkt, der icke sådana kunna upp¬
stå? Det är ej länge sedan jag läste ett yttrande, afgifvet vid 1884
års riksdag utaf eu af landets mest berömde män, presidenten Hart-
mansdorff, som, då fråga var om spö- och risstraffens afskaffande,
hade ett anförande, hvaraf tydligen framgick, att enligt hans åsigt
Sveriges framtid stode på spel, om dessa straff blefvo afskaffade.
Denne framstående man var dä så bunden i sin uppfattning af dessa
straff, att han ej förmådde frigöra sig från den känslan, att här stode
mycket mera på spel, än som i verkligheten kunde skönjas i det då
framlagda kongl. förslaget. På samma sätt nu.
47
N:o 25.
Onsdagen den 23 April, f. ra.
Yi anse att det skall uppstå så stora svårigheter, derest vi rubba Förslag' till
dessa vanfräjdsbestämmelser. Men när någon tid gått och vi gjort
oss äfven dem qvitt, skall Sveriges framtid vara lika lugn och trygg vissa gfiar
som förut, och ingen skall någonsin hafva anledning att beklaga det af straff-
beslut, som fattats. Jag tror, att om kammaren bifaller utskottets lagen.
förslag, skall den erfarenheten ganska snart komma att göra sig gäl- (Ports.)
lande.
Mot det yttrande, som lagberedningens ordförande hade, då
han tog exempel från Stockholms rådstufvurätt, vill jag nämna, att
denna domstol står i en sådan undantagsställning i fråga om tillämp¬
ning af straff, att den icke kan göras till representant för den all¬
männa strafftillämpningen i landet. Det kommer sig deraf, att hvarje
domstol, der en mängd brott förekomma till afdömande, erfar ett
bestämdt nödtvång att sätta ned skalan för straffmätningen, då der¬
emot i de domstolar der brott mera sällan förekomma, det gerna
dömes efter en högre skala. Det är verkligen så, att Stockholms
rådstufvurätt dömer mildast af landets domstolar. Den slutsats, den
ärade talaren drog, tror jag derför ej håller streck. Beträffande det
exempel, han framdrog om en person, hvilken först dömts för för¬
falskning och sedan gjort sig förfallen till straff för tjufnad och då
ej skulle få högre straff än sex månaders straffarbete, deruti han ville
påvisa en bestämd oegentlighet, så berörde han der en fråga, hvilken
är ganska djupgående, nemligen i hvad mån man skall tillåta sig att
vid bestraffandet af en viss gerning taga hänsyn till annat än denna
gerning. Det ligger en fara uti att utleta domskäl från allt för om¬
fattande områden, att fastställa det en person som begått någon för¬
brytelse, icke blott skall bestraffas för denna gerning, utan dervid
äfven för en annan, för hvilken han dock redan lidit straff. Jag tror
för min del, att man icke får gå så långt i bemödandet att utfinna
insatser vid pröfningen af en särskild gerning, att man derigenom
gör sig skyldig till verkliga orättvisor.
Jag ber att få yrka bifall till lagutskottets förslag.
Herr Claeson: Inom utskottet har jag biträdt den mening, som
der vann majoritet och, om jag icke misstager mig, en mycket stor
majoritet, och jag skall derför be att få tala för bifall till densamma.
Jag tror, att, om denna mening segrade, ett mycket stort steg vore
taget i den rigtning, som den siste talaren och många med honom
påyrkat. De för första resan stöld dömde utgöra en mycket stor del
af dessa, om hvilka man menar att förlusten af medborgerligt förtro¬
ende hindrar dem att ärligt försörja sig, och utan tvifvel just den
del, i fråga om hvilken man har största skäl att ömma. Kedan för
tre år sedan hade vi i lagutskottet att, på grund af enskild motion,
pröfva, om straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende borde
borttagas eller icke. Då, liksom nu, höjdes i utskottet, om jag icke
missminner mig, icke eu enda röst för ett fullständigt borttagande,
men rätt allmänt ansågs, att det borde ske vid ådömande af straff
för första resan stöld. Jag vill påstå, att något principielt orätt ej
finnes i lagutskottets förslag i denna del. Lagberedningen och Kongl.
Maj:t hafva brutit med den gamla principen att stöld alltid skulle
N:o 25. 48 Onsdagen den 23 April, f. m.
Förslag till medföra vanfräjd och sagt att första och till och med andra resan
lag angående jc]je alltid behöfver följas af förlust af medborgerligt förtroende.
visstidelar Skilnaden är att lagberedningen och Kongl. Maj:t säga att blott i de
af straff- undantagsfall, då man på grund af mildrande omständigheter kan
lagen. döma till fängelse, man slipper ådöma förlust af medborgerligt för¬
korts.) troende, och lagutskottet att sagda påföljd icke skall drabba dem
som dömas till ansvar för första resan stöld, om ej synnerligen för¬
svårande omständigheter föreligga. Vidare har sagts att vid jem¬
förelse med andra stadganden i lagen skulle uppstå oegentligheter.
Jag tror icke det. Det kapitel, som närmast kunde jemföras med
det förevarande, är 12:te kapitlet. Der hafva lagberedningen och
Kongl. Maj:t i vissa fall tagit bort förlusten af medborgerligt för¬
troende, äfven i fråga om förfalskning af offentliga handlingar. Eu
närmare öfverensstämmelse med den princip, som der gjort sig gäl¬
lande, skulle åstadkommas, om man borttoge förlusten af medborger¬
ligt förtroende äfven vid första resan stöld, som icke föröfvats under,
försvårande omständigheter. För att icke stöta för hufvudet dem
som anse, att det är vågadt att borttaga ifrågavarande straffpåföljd,
ville man gå så försigtigt som möjligt till väga. Inom utskottet
rådde någon meningsskiljaktighet huru vida det brott, som omförmäles
i 5:te §, eller inbrott i afsigt att stjäla utan att tillgrepp sker, skulle
höra till de strängare brotten och åtföljas af förlust af medborgerligt
förtroende eller icke. Vid omröstningen segrade den förra meningen,
och inga reservationer afgåfvos. Jag tror också, att man kan säga,
att den, som begått inbrott, äfven om han icke lyckats fullfölja sin
afsigt att stjäla, redan visat en större brottslighet än den, som begår
enkel stöld. Hvad beträffar, att det skulle vara motbjudande att få
en sådan person till riksdagsman, så tror jag, att det högst sällan
skall inträffa, att den person, som nyss utsläppts efter att hafva straf¬
fats för första resan stöld, är så qvalificerad, att han kan väljas till
riksdagsman i Första eller ens Andra Kammaren. Jag kan icke tänka mig
att man skulle välja en sådan person; men, om så skulle ske, toge
jag lika gerna emot till kamrat en, som för första resan stöld blifvit
dömd till två månaders straffarbete, som en, hvilken blifvit dömd
till sex månaders fängelse för samma brott.
Herr Annerstedt: Med anledning af den näst föregående tala¬
rens varning för att vid straffets bestämmande allt för mycket fästa
afseende vid ett brott, som gerningsmannen förut begått, torde det
tillåtas att fästa uppmärksamheten derpå, att den nyare kriminalrätten
icke saknar benägenhet att inslå på den väg att vane förbrytare böra
hafva ett väsentligt strängare straff än den, som första gången begår
en brottslig gerning. Det torde derför vara en rigtig synpunkt, att
se till, att de bestämmelser, lagen innehåller, äro sådana, att de icke
vid upprepade brottsliga handlingar lemna ett ringare straff eller
mindre säkerhet för samhället än vid de brott, som begås första
gången.
Hvad beträffar anmärkningen derom, att den af lagutskottet
föreslagna ändringen uti ifrågavarande paragraf skulle stå i öfverens¬
stämmelse med de i den kongl. propositionen föreslagna ändringarne
49
N:o 25.
Onsdagen den 23 April, f. m.
i 12:te kap., vågar jag för min del bestrida detta påstående. Om
man slår upp sista paragrafen i 12:te kap., finner man, att de
ändringar, som der skett, gå i den rigtning, att förlust af medborger¬
ligt förtroende bindes vid ådömandet af straffarbete. På samma sätt
har Kongl. Maj:t i denna paragraf föreslagit, att vid första resan stöld
förlust af medborgerligt förtroende skulle vara förknippad med straff¬
arbete. Den omständighet, som här påpekats, att vissa domstolar i
landet skulle vara benägna för en genomgående lindrigare tillämpning
af latitudsystemet än andra, synes mig ytterligare tala derför att
skall en likhet i strafftillämpningen inom landet kunna upprätthållas,
måste förevarande paragraf antagas sådan den blifvit af Kongl. Maj:t
föreslagen. Af antagandet utaf utskottets förslag skulle nemligen
följa, att de af domstolarne i de större städerna dömda personer,
som begått brott efter l:sta §, skulle utgå efter några månaders
straffarbete i full besittning af medborgerliga rättigheter, under det
att å landet de personer, som förgripit sig mot detta lagbud, ofta
skulle vid slutet af strafftiden vara underkastade denna påföljd. Det
är dock nästan mera angeläget att storstadsbrottslingen är underkastad
denna påföljd än att den drabbar den brottslige, som vistas å landet.
Ty förhållandena på landsbygden äro ännu sådana, att det icke är
förlusten af medborgerligt förtroende, som utöfvar någon verkan på
bedömandet af en person, som begått stöld; nej, det är den omständig¬
heten, att han begått detta brott, som gör att han finner svårigheter
att der finna sin utkomst. Då jag fortfarande anser, att vid nu före¬
liggande frågas bedömande hänsyn icke bör tagas till den straffades
förmåga att försörja sig, ty detta skall underlättas genom ändringar
i lagstifningen i andra delar, synes det mig vara rigtigt, att den
för första resan stöld straffade icke omedelbart efter utståndet straff¬
arbete inträder i full utöfning af sina medborgerliga rättigheter.
Jag yrkar för ty bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Claeson: Jag vill blott säga, att det var en mycket rig-
tig anmärkning af den siste talaren, att jag gjorde mig skyldig till ett
förbiseende, då jag sade, att i nu föreliggande lagförslag i vissa fall
borttagits förlust af medborgerligt förtroende såsom straffpåföljd vid
förfalskningsbrott. Jag förbisåg att i 21 paragrafens sista punkt blif¬
vit nedflyttade 4:de, 7:de och 18:de §§ i 12 kapitlet. Emellertid qvar-
står att för förfalskning af fräjdebetyg kan dömas till straffarbete i
ett år, utan att dermed följer förlust af medborgerligt förtroende,
ehuru förfalskningsbrotten i regeln anses vanfräjdande.
Herr Lindahl: För min del delar jag den af herr Wieselgren
uttalade åsigten, att den i strafflagen stadgade påföljden af förlust af
medborgerligt förtroende i allmänhet visat sig för samhället föga
nyttig men för den felande synnerligen menlig. På grund deraf
önskar jag framgång åt alla sådana stadganden, som kunna minska
de fall, der man nödgas ådöma denna påföljd. Då nu denna para¬
graf innehåller ett sådant, får jag för min del förena mig med dem,
som yrkat bifall till utskottets förslag.
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 25.
Förslag till
lag angående
ändring i
vissa delar
af straff¬
lagen.
(Forts.)
4
N:o 25.
50
Onsdagen den 23 April, f. m.
Förslag^ till Herr Öländer: Då jag först var i tillfälle att se det kongl. för-
^ändrin^f6var jag fullt besluten att, så vidt i min förmåga stod, försöka
vissa delar medverka till att påföljden af förlust af medborgerligt förtroende
af straff- borttoges för första resan stöld, men denna min plan har korsats af
lagen. den redaktion, som lagutskottet gifvit åt ifrågavarande paragraf. Jag
(Forts.) är derför med om denna redaktion och vill yrka bifall till utskot¬
tets förslag i denna del. Skälen, hvarför jag anser, att lista resan
enkel stöld icke bör ådömas påföljden af förlust af medborgerligt
förtroende, är, att det icke finnes någon egentlig gräns, åtminstone
icke någon skarp gräns, emellan dylik stöld, der en sådan påföljd han
ådömas, och snatteri, der samma påföljd icke får ådömas. Om jag
stjäl för ett värde af 15 kronor, kan jag icke ådömas förlust af med¬
borgerligt förtroende, men stjäl jag för 16 kronor, kan jag det. Detta
är, synes mig, en besynnerlig gräns, en gräns, som icke rigtigt till¬
fredsställer rättsmedvetandet. Den gräns åter, som jag skulle finna
mera naturlig, vore iterationen, upprepandet af brottet. Finnes det
ett olofligt tillgrepp så enkelt, att förlust af medborgerligt förtroende
icke bör derå följa, då är ju sjelfva det olofliga tillgreppet i och för
sig icke ovilkorligen ett sådant brott, att det bör medföra nämnda
påföljd. Det är sålunda blott storleken af den skada, som sker, hvil¬
ken skulle bestämma gränsen. Kan det icke vara tillräckligt att låta
denna gräns finnas der, hvarest de försvårande omständigheterna börja,
då stölden upphör att vara enkel, utan blir qvalificerad? De försvå¬
rande omständigheterna, sådana de i lagförslaget afses, innebära också
åtskilliga qvalifikationer, ty genom att taga bort 3:dje och 4:de §§ i
nu gällande lag och under namn af försvårande omständigheter in¬
skjuta deri upptagna förbrytelser i lista §, har man till denna para¬
graf öfverflyttat äfven vissa slag qvalificerad stöld. Det må gerna
vara, jag vill deremot ej göra någon invändning, blott man iakttager
detta, när fråga är om förlust af medborgerligt förtroende. Enkel
stöld är ovilkorligen allenast det begrepp, som omförmäles i 1 mom.
af 20:de kapitlets 1 § och hvarpå icke kan följa straffarbete i mera
än sex månader. På hvad sätt skiljer sig nu sådan enkel stöld från
snatteri? Jo, endast med afseende på storleken af värdet å det stulna
godset. Bland försvårande omständigheter finnes visserligen också
en dylik qvalifikation, nemligen om värdet går öfver 1,000 kronor,
tv detta fäll förekommer i nuvarande lag såsom qvalificerad stöld och
skall enligt 3 § ådömas högre straff. När nu denna paragraf bort¬
tages och inskjutes i 1 §, fäller denna på värdet beroende qvalifikation
inom de i nämnda § åsyftade försvårande omständigheterna. Den enkla
stölden skulle således hålla sig emellan 15 kronor och 1,000 kronor,
så vida hvarken sättet, hvarpå den begås, eller stället, på hvilket den
sker, eller några andra omständigheter qvalificera den till någon svå¬
rare stöld. Om denna första paragraf, sådan den är föreslagen af
lagutskottet icke antages, utan Kongl. Majits förslag vinner bifall,
skulle en person, som stjäl gods af mellan 15 och 1,000 kronors värde,
kunna ådömas förlust af medborgerligt förtroende eller också undgå
denna påföljd, beroende på, om han dömes till straffarbete eller enkelt
fängelse. Detta är väl dock att anse såsom bra nog godtyckligt, lika¬
som 15 kronor utgör en temligen godtycklig gräns för att bestämma,
Öl
N:o 25.
Onsdagen den 23 April, f. na.
huru vida en sådan påföljd må kunna ådömas eller ej. Jag anser att Förslag till
gränsen bättre bestämmes af det, som visar att jag, ehuru straffad, ^aff angående
har samma brottsliga tendens och fortsätter med brottets utöfvande vissa^elar
eller ock af det sätt, hvarpå brottet utöfvas, och hvarigenom det af straff-
antingen är att hänföra till qvalificerad stöld eller till stöld under lagen.
försvårande omständigheter. Denna gräns är naturligare än värdet (Forts.)
och jag får på grund af hvad jag nu anfört och äfven på de skäl,
som herr Claeson och andra talare, som förordat paragrafen, angifvit,
yrka bifall till utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, som öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, att
under öfverläggningen yrkats, dels att utskottets förslag till lydelse
af nu förevarande paragraf skulle godkännas, dels ock att kammaren
skulle förkasta ifrågavarande förslag och godkänna motsvarande para¬
graf af Kongl. Maj:ts förslag i ämnet.
Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden samt förklarade sig anse propositionen på förkastande
af utskottets och godkännande af Kongl. Maj:ts förslag vara med
öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som godkänner lagutskottets i utlåtandet n:o 44 framstälda
förslag till lydelse af 20 kap. 14 § strafflagen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, förkastas ifrågavarande förslag och godkännes mot¬
svarande paragraf af Kongl. Majrts förslag i ämnet.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstningen befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—56;
Nej—33.
På framställning af herr vice talmannen uppsköts den fortsatta
behandlingen af förevarande utlåtande till aftonsammanträdet.
Herr Lundeberg afgaf en motion, n:o 51, angående skrifvelse till
Konungen med begäran om framläggande af förslag till ändring i
grufvestadgan i fråga om dispositionsrätten öfver mineraifyndigheter
å viss kronojord, m. m.
N:o 25.
52
Onsdagen den 23 April, f. m.
Derefter yttrade herr Lundeberg: Jag anhåller härjemte få
meddela, att en motion i liknande syfte samtidigt är i Andra Kamma¬
ren aflemnad.
Den afgifna motionen blef på begäran bordlagd.
Kammaren åtskildes kl. 3,28 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna
Rättelse.
I Första Kammarens protokoll för den 19 april, n:o 24, sid.
1 rad 7 uppifrån står grefve Axel Ehrensvärd, bör vara grefve
Alb. Ehrensvärd.
STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 1890.