RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1890. Första Kammaren. M:o 18.
Måndagen den 24 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Anmäldes och bordlädes
bankoutskottets utlåtande och memorial:
n:o 8, i anledning af motion om efterskänkande af eller ned¬
sättning i den landtbrukaren C. M. Bergman i Yllestad Bakersgård
affordrade betalning för ett från riksbanken utlemnadt lån; och
n:o 9, i fråga om användandet af riksbankens vinst för år 1889;
lagutskottets utlåtande n:o 84, i anledning af väckt motion om
vissa ändringar i gällande grufvestadga; samt
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anled¬
ning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om
föreskrifter för kronofogdar och länsmän att i vissa fall skriftligen
underrätta kommunalstämmas ordförande om allmänna sammanträden.
Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att grefve Strömfelt låtit
anmäla, det han i följd af inträöadt sjukdomsfall inom hans familj
vore hindrad närvara vid dagens sammanträde.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Olsson under
fjorton dagar från den 26 i denna månad.
Föredrogs å nyo och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts
den 22 innevarande mars bordlagda nådiga proposition till Riksdagen,
med förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen angående
sparbanker den 1 oktober 1875.
Första Kammarens Prat. 1890. N:o 18.
1
N:o 18.
2
Måndagen den 24 Mara.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 22 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 7 och lagutskottets samma dag bordlagda utlåtande n:o 33.
Föredrogs å nyo statsutskottets den 19 och 21 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 5, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens Ijerde hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvaret.
Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Då 11 och 13
punkterna äro i Kong!. Maj:ts proposition sammanbundna på sådant
sätt, att den ena är beroende af den andra, hemställer jag vördsamt,,
att dessa båda punkter måtte få föredragas samtidigt.
På gjord proposition beslöts, att ifrågavarande utlåtande skulle
punktvis företagas till afgörande, samt att 11 och 13 punkterna skulle
i ett sammanhang föredragas.
1 och 2 punkterna.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Förhöjning
af anslaget
till indelta
arméns
befäls-
aflöning.
3 punkten.
Herr Almén: Ehuru jag icke kan hafva någon synnerlig för¬
hoppning om bifall till något, som statsutskottet enhälligt afstyrka
kan jag dock beträffande afiöningen till andre bataljonsläkarne icke
med tystnad gå förbi de skäl, som anförts för afstyrkande af Kong!.
Maj:ts förslag.
Utskottet anför å sid. 12 i betänkandet såsom skäl, hvarför det
icke kunnat tillstyrka bifall till den ringa löneförhöjningen af 300
kronor, hufvudsakligen följande: att nemligen kompetente sökande icke
lära komma att saknas äfven utan löneförhöjning; att den enskilda
praktiken kan bereda dessa läkare nödiga inkomster; och att med
ansökningarne till dessa platser mindre afses en omedelbar ökning uti
inkomster än utsigt att vinna befordran såsom militärläkare.
Hvad nu första punkten beträffar, eller att kompetente sökande
icke lära komma att saknas, tror jag att det förhållandet icke brukar
anföras såsom skäl mot en löneförhöjning; ej heller plägar man låta
dermed anstå till dess brist på sökande inträffar. På andra områden
beviljas löneförhöjningar, då sådana anses rättvisa och billiga samt
utan afseende å sådana vilkor, t. ex. åt regementsintendenter, för
hvilka löneförhöjning begärts i föregående punkt. Jag vet icke om
jag nu tager miste, men jag tror att sökande icke pläga fattas till
dessa tjenster.
Beträffande åter den omständigheten att sökande finnas, så är
det icke hufvudsaken för staten att få sökande, men väl att kunna
bibehålla dessa platser besatta med någorlunda lämpliga personer, och
3 N:o 18.
Måndagen den 24 Mars.
detta är så mycket vigtigare, som staten består en särskild kurs för
andre bataljonsläkares speciella utbildning, hvilken är ganska dyrbar,
men härtill använda medel äro bortkastade, om dessa personer öfver¬
gifva den militära banan, något som är ganska vanligt och hvarpå
jag sedermera skall andraga exempel.
Hvad andra punkten angår, eller att den enskilda praktiken kan
bereda andre bataljonsläkarne nödig utkomst, vill jag icke förneka, att
denna i högst väsentlig grad bidrager till deras underhåll, äfvensom
att den omständigheten otvifvelaktigt varit orsaken till att dessa
tjensteman äro lägre aflönade än de flesta andra inom riket i för¬
hållande till deras dryga utbildning och dermed förenade tidspillan och
stora utgifter, och det är väl här vi få söka förklaringen till att man
kunnat bestå dem en så ringa aflöning som 900 kronor. Men, mine
herrar, om dessa skäl galt i forna dagar, så gälla de icke numera,
ty tiderna hafva förändrat sig. En sådan tillgång på läkare, som vi
nu hafva, har förut aldrig funnits. Om de ej i bokstaflig mening
slås om praktiken, så är dock täflan på detta område så liflig, att
inkomsterna för den enskilde läkaren högst betydligt nedgått. Härtill
kommer i afseende på dessa läkares enskilda praktik och hvad denna
kan gifva dem i behållning deri lika vigtiga omständigheten, att man
numera fordrar af dessa läkare en vida mera utsträckt tjenstgöring,
än tillförene. Nu äro de i medeltal upptagna minst 2|- månader om
året. Den, som under en så lång tid måste lemna sin verksamhet
såsom läkare å den ort, der han är bosatt, har derigenom i högst
väsentlig grad försvårat sin täflan med yrkesbröder om det dagliga
brödet. Att med tjensten förena någon kommunal tjenst kunna de
numera svårligen, ej heller åtaga sig någon annan tjenst i staten vid
sidan af sin militärläkaretjenstgöring. Ännu svårare blifver det hädan¬
efter för dem att erhålla årsackord i familjer, ty dessa byta ogerna
om läkare under en del af hvarje år. Alla dessa omständigheter
hafva fördyrat militärläkarens lefnadsvilkor och försvårat hans täflan
med andra läkare samt i högst väsentlig män minskat hans inkomster
af enskild praktik. - Deruti ligger också hufvudskälet för beviljande
åt dessa läkare af förbättrade lönevilkor.
Beträffande slutligen det tredje af utskottet anförda skälet, eller
att dessa befattningar sökas icke för att erhålla större inkomster,
utan för utsigten till framtida befordran samt pension, erkännes villigt
att utskottet har skäl för ett sådant antagande, i betraktande af att
900 kronor icke är mycket att lefva på; men påståendet att utsigten
till framtida befordran är det som lockar, det tror jag ej stöder sig
på fakta. Ty faktum är, att för närvarande tre förste bataljonsläkare¬
befattningar af brist på sökande ej kunnat tillsättas, utan derför stå
lediga. Eu af dem, som varit anslagen ledig, utan att någon sökande
anmält sig, skötes på förordnande, den andra har af brist på sökande
måst anslås två gånger, och till den tredje, för hvilken ansökningstiden
nyligen tilländagå^;, har ingen sökande anmält sig. Sålunda synes
utsigten till befordran icke heller hafva något så lockande med sig
som många vilja påstå.
Huru kan det nu komma sig, att, då vi hafva eu sådan uppsjö
Förhöjning
af anslaget
till indelta
arméns
Isefäls-
aflöning.
(Forts.)
N:o 18.
4
Förhöjning
af anslaget
till indelta
arméns
befäls-
aflöning.
(Forts.)
Måndagen den 24 Mars.
på läkare, ingen har velat söka dessa befattningar? Jo, svaret är det,
att den militära läkarebanan är en af de sämre, som finnas. Frågar
man nu: huru ställer sig andre bataljonsläkarens aflöning i förhållande
till tjenstgöringsskyldigheten? Jo, lönen är 900 kronor och 120 kronor
i tjenstgöringspenningar. Utgifterna äro: 60 dagars öfningar, å 4
kronor per dag, 240 kronor, uniform minst 150 kronor och pensions-
afgift 80 kronor, tillsammans 470 kronor. Så måste han, för att ej
under tiden blifva af med sin enskilda praktik, skaffa vikarie. Denne
kan svårligen aflönas med mindre än 8 kronor om dagen, hvilket för
60 mötes- och 15 inskrifningsdagar gör 600 kronor, hvartill kommer
ersättning för resor fram och åter, ej under 40 kronor, samt slutligen
förlust å den enskilda praktiken, beräknad till 5 kronor om dagen
under 75 dagar, eller 875 kronor, summa 1,485 kronor i utgifter föl¬
en lön, som uppgår till 1,020, utvisande sålunda ett deficit af 465
kronor.
Man kan nu invända, att dessa siffror vederlägga sig sjelfva, ty
ingen vill väl hafva eu tjenst, å hvilken han skulle förlora 465 kronor
om året. Detta må väl vara eu sanning, men å andra sidan kan jag
här åberopa mig på en gammal militärläkare, numera regementsläkare,
hvilken i 9 år varit andre bataljonsläkare, och hvilken, enligt af honom
gjorda anteckningar, under denna Fluga tid årligen förlorat 300 kronor.
Tager man vidare i betraktande, att dessa läkare hafva en 10 å 12
års studiekurs efter afiagd maturitetsexamen, för hvilken kurs utgif¬
terna ej kunna skattas under 15,000 kronor, så må man säga: om
tjensten gifver förlust, huru skall man då kunna betala ränta och
amortering å detta kapital? Ja, mine herrar, det blifver dem också
omöjligt.
Man säger att andre bataljonsläkarne kunna hafva mycket mindre
lön än officerarne i motsvarande grader, enär de senares kunskaper
endast med svårighet kunna tillgodogöras för det enskilda förvärfvet.
Det kan jag också erkänna; men man kan ju anställa jemförelser med
militärveterinärer, hvilka i lägsta lönegraden hafva, 900 kronor och
såsom regementsveterinärer 1,800 kronor jemte ålderstillägg på 500
kronor. Den enes studiekurs kräfver 4 år, den andres 10 å 12 år,
och dock är den förres lön större, än den senares. År sådant rätt¬
vist? Frågar man, huru är detta möjligt, blir förklaringen den vanliga,
att kreaturen hafva ett visst penningevärde, men på menniskor sättes
intet sådant. Djuren vill man nog sköta om, hästen skall hafva vård
och behandlas af skicklig veterinär, om några grisar angripas af svin¬
pest, skall staten betala förlusten, men do menniskor i nervfeber,
hvem säger någonting om det? Detta kan förklara, hvarför våra
militärläkare äro så lågt afiöuade i jemförelse med militärveterinärer.
Ser man saken ur rättvisans synpunkt, måste väl erkännas, att
Kongl. Maj:ts begäran om 300 kronors förhöjning åt andre bataljons-
läkarne är den minsta möjliga, som kan ifrågakomma. Hela den deraf
förorsakade statsutgiften skulle uppgå till 6,300 kronor om året, och
det måtte väl icke vara något halsbrytande på en utgiftstitel, som är
så kolossal som den 4:de hufvudtiteln. Då Första Kammaren, såvidt
jag vet, alltid respekterat hvad som är rätt och billigt, och ingen,
5
N:o 18.
Måndagen den 24 Mars.
som satt sig in i denna fråga, kan bestrida att dessa läkare äro för
lågt afiönade, ock då Kongl. Maj:ts förslag sålunda måste anses rätt¬
vist ock i allra kögsta grad billigt, så tillåter jag mig yrka bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.
Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Denna punkt är
en af de mindre i betänkandet och såväl af den anledningen som ock
med hänsyn till frågans innehåll i och för sig, tror jag ej att det är
skäl göra ändring uti hvad statsutskottet här föreslagit.
Medicinalstyrelsens utlåtande gick ut på en så betydlig ökning af
andre bataljonsläkarnes löner, att föredraganden inför Kongl. Maj:t
ansåg det innehålla verkliga öfverdrifter, och sjelf kan jag icke under¬
låta att deruti instämma. För min del unnar jag gerna hvar och en
hvad hans arbete är värdt och skulle sålunda ej göra någon svårighet
vid att bevilja dessa 1,200 kronor; men jag kan ej finna, att här före¬
ligger något trängande behof i det afseende!. Statsutskottet har icke
utan skäl framhållit den goda tillgången på unga läkare, och andre
bataljonsläkarebefattningarna, som nu anses vara så dåligt afiönade,
besättas i allmänhet utan svårighet. Tiderna kunna ju förändras och
äfven dessa läkares tjenstgöringsförhållanden, men det kan vara tids
nog att tala om det, när vi komma dit. Att utskottet ej förbisett
hvad de närvarande förhållandena kräfva framgår derutaf, att ut¬
skottet föreslagit anställande af ytterligare fem andre bataljonsläkare
vid de corpser, der sådana nu ej finnas.
Det har yttrats, att det skulle vara obetydligt med den förtjenst,
dessa läkare kunna göra sig under mellantiderna. Jag tror ej att
det är förhållandet. Jag känner ganska många militärläkare, som äro
högt betrodda och mycket eftersökta under den tid de äro lediga, om
också det kan vara sant, att de ibland måste lega för sig, då de äro
i tjenstgöring. Stundom stanna de också hemma och anlita någon
yngre att i deras ställe sköta någon kommendering, som är för dem
oläglig. Medicinalstyrelsen har sagt, att det i följd af andre bataljons¬
läkarnes obetydliga aflöning är förenadt med stora svårigheter att
rekrytera dessa befattningar med fullt lämpliga personer, som sedan
äro villiga att stanna qvar vid tjensten. Men det synes mig ej ligga
något ondt deruti, att de allt emellan ombytas. Yi få derigenom en
mängd läkare, vana att tjenstgöra såsom militärläkare, att påräkna
vid mobilisering, och den tid de sålunda tjenstgjort är ingalunda bort¬
kastad. Kunna de få bättre platser, så må de lemna sina militär-
läkarebefattningar, deruti ligger alltså ingen olägenhet. Man skulle
kunna invända, att allt för täta ombyten här icke äro nyttiga, men då
är att märka, att andre bataljonstäkarnes tjenstgöring vid trupp måste
anses tillhöra den lättare medicinska verksamheten. De verkligt sjuke
transporteras till sjukhusen, och hvad som vanligtvis förekommer
under en truppsammandragning, när ej epidemier påkomma, är ej så
svårt att sköta.
Man har gjort jemförelse med regementsveterinärerna och sagt,
att dessa hafva stora fördelar framför andre bataljonsläkarne. Detta
skulle bero derpå, säges det, att man sätter större värde på kreatu¬
Förhöjning
af anslaget
till indelta
arméns
befäls-
aflöning.
(Forts.)
N:o !8.
6
Måndagen den 24 Mars.
Förhöjning
af anslaget
till indelta
arméns
iefäls-
aflöning.
(Forts.)
Herr Falk, Helmer: För min del hyser jag den åsigten, att
den löneförhöjning för andre bataljonsläkarne, som af Kongl. Ma.j:t
föreslagits, är fullkomligt befogad, och att utskottet hade bort till¬
styrka densamma. Efter det sakrika anförande, som den förste ärade
talaren haft i frågan, återstår emellertid för mig mycket litet att
tillägga. Jag vill derför endast fästa uppmärksamheten på ett par
omständigheter.
Lönen för andre bataljonsläkarne faststäldes vid 1875 års löne¬
reglering till 900 kronor, men den var redan då otillräcklig. Sedan
dess hafva deras åligganden och göromål i hög grad ökats. Mötes¬
tiden, som då räckte från medio af maj till början af juli, fortgår nu
från slutet af april ända till in i första veckan af september. De hafva
derjemte blifvit ålagda genomgå en särskild militärläkarekurs, hvar¬
förutom på sista åren äfven tillkommit, att de måste deltaga i inskrif-
ningsförrättningarna, som taga lång tid i anspråk och dessutom äro
högst ansträngande. I Kongl. Maj:ts proposition åberopas såsom
exempel en militärläkare i Jemtland, som under en dylik förrättning
på 53 dagar fått tillryggalägga 191 mil landväg. Då man besinnar,
att under en dylik resa dagarne äro upptagna af en ansträngande
besigtning af de värnpligtige, och att nätterna ofta måste anlitas för
att i rätt tid hinna fram till nästa förrättningsställe, torde man med
skäl kunna påstå, att endast eu sådan resa icke är ersatt med de
300 kronor, hvarom här är fråga.
Nu säger utskottet i sitt betänkande, att de,- som söka dessa
platser, dermed mera afse att bereda sig utsigt till befordran, och att
derför lönen kan vara mindre. Men denna befordran är dock icke så
lockande, ty det högsta de kunna komma till är en regementsläkare¬
plats med lön af 2,800 kronor, och denna befattning kunna de i
allmänhet ej uppnå förr än vid omkring 50 års ålder. Förste bataljons-
läkaren vid Vermlands regemente t. ex. går nu på sitt 53:dje år utan
att hafva erhållit befordran, och detta ehuru det är en ansedd och i
alla hänseenden duglig och förtjenstfull man.
Det tillkommer ännu en annan omständighet, som äfven bör tagas
i betraktande. Desse militärläkare äro nemligen skyldiga att i hän¬
delse af mobilisering eller krig lemua sina hemvist och sina familjer,
hvilkas stöd de äro, för att gå ut i fält, hvarest de hafva den allra
vigtigaste plats att fylla och den mest ansträngande tjenstgöring-.
Detta, mine herrar, fordrar man af en person, som icke bär mer än
rens lif, än på menniskornas. För min del tror jag att vi hafva
ganska svårt att få vår allmoge att sätta tillräckligt värde på sina
kreatur, eller att få dem att anlita veterinärläkare, när så behöfves.
Nej, skälet är det, att en veterinärläkare, om än aldrig så skicklig,
har icke att påräkna något avancement eller någon förbättrad ekono¬
misk ställning. För andre batalj onsläkaren finnes deremot denna möj¬
lighet att avancera, och sådant inträffar äfven tidt och ofta.
Jag tror således, att vi för denna gång göra klokast uti att stanna
vid hvad utskottet här föreslagit, eller 900 kronor jemte dagaflöning,
hvarför jag får hemställa om bifall härtill.
Måndagen den 24 Mars. 7 N;o 18.
900 kronor i lön. För min del anser jag, att en sådan person på
långt när icke är betald ens med 1,200 kronor om året, och att vid
sådant förhållande pruta på dessa 800 kronor synes mig vara högst
obilligt!
Mine herrar! Hela affären är ju blott 6,300 kronor. Jag vet
nog, att summans ringhet i och för sig icke är något skäl att öka
ett anslag, men om derjemte alla andra skäl tala för, så är dock
detta ett ytterligare skäl. Derför instämmer jag med den förste tala¬
ren och yrkar afslag å punkten b) samt bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning förklarade herr grefven och
talmannen, att, som olika yrkandeD framstälts i fråga om mom. b) i
nu förevarande punkt, propositioner komme • att göras beträffande
hvarje moment för sig.
I enlighet härmed företogs först mom. a) till afgörande, hvarvid
kammaren biföll utskottets deri gjorda hemställan.
Sedermera yttrade herr grefven och talmannen, att i afseende på
mom. b) yrkats, dels att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl.
Maj:ts framställning i ämnet. Derefter gjordes propositioner enligt
dessa yrkanden, och förklarades propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Vidare biföll kammaren, på gjord proposition, utskottets i mom. c)
gjorda hemställan.
4 punkten.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
5 punkten.
Friherre Klinckowström: Jag har begärt ordet icke endast med
afseende på denna punkt, mot hvilken, såsom herrarne se af betän¬
kandet, 12 ledamöter i Andra Kammaren reserverat sig, utan jag bär
önskat medan jag nu har ordet — sedermera skall jag icke så myc¬
ket besvära herrarne med anledning af detta betänkande — att få
utveckla skälen, hvarför jag i alla punkter delar den åsigt, som gifvit
sig till känna i detta betänkande från Andra Kammarens statsutskotts-
ledamöters sida; och jag gör det så mycket hellre, som dessa afslag
å Kongl. Maj:ts proposition rörande fjerde hufvudtiteln grunda sig,
efter min uppfattning, på ganska goda skäl.
Det har så många gånger både i denna kammare under diskus¬
sioner vare sig om försvarsverket eller om grundskatter och äfven i
den politiska pressen samt under muntliga samtal man och man emel¬
lan gjort sig gällande den satsen, att sparsamhetspartiet hufvudsak¬
ligen i Andra Kammaren skulle vara försvarsnihilister, skulle vara
fiender till ett förbättradt försvarsverk, skulle med njugghet behandla
de båda hufvudtitlar, som röra försvaret, m. fl. dylika hårda uttalan¬
den. Det torde vara skäl att en gång för alla söka bevisa, huru litet
Aflöning åt
fördelning»-
intendenter
m. m.
Förhöjning
af anslaget
till indelta
arméns
hefäls-
aflöning.
(Forts.)
N:o 18. 8 Måndagen den 24 Mars.
Aflöning åt rigtiga dessa nog hårda beskyllningar äro. Hvarför vi i allmänhet
intendenter icke vilja deltaga 1 ^ organisationer, grundar sig på den åsigten,
m. m. som nu — Guc!i tackadt! — allt mera börjat göra sig gällande, att
(Forte.) landet fordrar att se, hvarthän regeringen tänkt sig frågan om en
allmän omdaning af försvarsverket. Jag tror, att denna fordran är
både rättvis och billig, och det har icke en gång, utan många gånger
förvånat mig att se, hurusom regeringen velat envist undanhålla repre¬
sentationen och, hvad mer är, det svenska folket den nödvändiga all¬
männa kunskapen rörande försvarssystemet, sådant regeringen tänkt
sig detsamma. Ty att regeringen måste hafva klart för sig ett sådant
försvarssystem, det tager jag alldeles för gifvet, och de bitvisa och
partiella förändringar, som här och hvar förekommit under de senare
årens riksdagars förlopp genom propositioner från regeringen, visa, att
regeringen vet hvad den vill, men icke vill låta hvarken Riksdagen
eller landet veta, hvarthän det bär. När senast i denna kammare
frågan förekom om, jag tror det var torpen, att i stället för bofasta
soldater på torp skaffa oss för kontant lön sådana, som man läte löpa
land och rike omkring, då tog jag mig friheten att delvis utveckla
denna min åsigt, och hvad verkan detta mitt yttrande hade på kam¬
maren, vet jag ej, det var flere andra, som också yttrade sig, men
kammarens beslut var en alldeles gifven protest mot upphörandet af
den indelte soldatens bofasthet i allmänhet.
De skäl, som tala för hela det hushållningssystem eller besparings-
system, som här gjort sig gällande från reservanternas sida, grunda
sig enligt mitt förmenande på tre hufvudsakliga och principiella skäl:
det första är sparsamhet., det andra är militära skäl, och det tredje
är, om jag så får säga, mera af politisk beskaffenhet.
Hvad nu sparsamhetsslcälen beträffar, så, om vi följa med ut¬
vecklingen af fjerde hufvudtitelns anslag under en följd af år, finna
vi verkligen med bekymmer, att den lik en lavin ökat sig riksdag efter
riksdag under åtminstone 20 — ja, till och med de senaste 30 åren.
Jag vill gifva några exempel och dervid jemföra fjerde hufvudtitelns
ordinarie anslag, ty såsom bekant äro de extra anslagen af en så
rörlig beskaffenhet, att man deraf icke kan bilda sig något omdöme;
men de ordinarie, som äro af en bestående beskaffenhet, kunna bilda
det bästa omdöme rörande det sätt, hvarpå fjerde hufvudtiteln blifvit
tillgodosedd af Riksdagen. Och detta tillgodoseende, mine herrar, kan
sannerligen icke förtjena benämningen njugghet från Riksdagens sida.
Om vi t. ex. gå till 1861, så utgjorde fjerde hufvudtitelns ordinarie
anslag det året 8,728,000 kronor i runda tusental. Tio år derefter
hade icke denna hufvudtitel växt med mer än omkring 900,000 kro¬
nor på tio år. 1871 års anslag på ordinarie stat gick nemligen till
9,676,000 kronor. Men år 1881, mine herrar, således efter ytterligare
tio år, hade de ordinarie anslagen växt till 17,251,000 kronor, d. v. s.
de hade stigit med nära 8,000,000 kronor på de följande tio åren,
under det på de föregående tio åren kommer en tillväxt af knappt
en million. Gå vi så ytterligare — jag har velat bespara kammaren
siffrorna riksdag efter riksdag, ty jag vet, att kammarens ledamöter
älska icke statistiska siffror; derför har jag endast anfört dem för
9
N:o 18.
Måndagen den 24 Mars.
hvart tionde år, och dessa jemförelse!’ tror jag gifva tillräckligt bevis¬
material för mig rörande den fråga, som föreligger, och det sätt hvar¬
på Riksdagen dock tillgodosett denna hufvudtitels behof. Vi .voro på
1881, och då uppgingo de ordinarie anslagen till 17,251,000 kronor,
och tio år derefter hade hufvudtiteln växt upp till 20,200,000 kronor.
Det är fulla tre millioner på den korta tiden af tio år. Den sista
riksstaten, som nu är föreslagen, har ytterligare höjt fjerde hufvud-
titelns ordinarie anslag med omkring 750,000 kronor på ett enda år;
den går nemligen enligt Kongl. Maj:ts förslag till 20,958,000 kronor.
Huru mycket deraf blir nedprutadt, vet hvarken jag eller någon an¬
nan i denna stund, men jag hoppas, att det ändå skall bli något. —
Hvad säger man nu om de ofantliga nihilistiska bemödanden, som
delvis Andra Kammarens statsutskottsledamöter ådagalagt reservations¬
vis och som delvis, när lotterilyckan varit god, blifvit statsutskottets
beslut, oaktadt jag är viss om, att denna kammare kommer att korri¬
gera dessa beslut, som icke äro till förmån för Kongl. Maj:ts förslag?
Jo, de äro enligt mitt förmenande så obetydliga, att på en budget för
fjerde hufvudtiteln af Kongl. Maj:t proponerad på ordinarie stat till
20,528,000 kronor har detta hushåilspartis, som så många gånger
blifvit, om jag så får uttrycka mig, förkättradt, hela prutmån på
fjerde hufvudtitelns ordinarie stat bestuckit sig till endast 88,140 kro¬
nor. Man skulle tro, att det vore indragning och inskränkning på
den ordinarie budgeten, men det är det alldeles icke! Ty om Andra
Kammarens statsutskottsledamöters förslag skulle slutligen blifva gäl¬
lande, och det kommer väl i de flesta fall att afgöras genom gemen¬
samma voteringar, i hvilka jag hoppas att vi skola vinna i de flesta
punkter — så har ändock den af dessa reservanter föreslagna ordi¬
narie staten gått upp ända till 20,864,660 kronor. Den är betydligt
större än den sista på riksstaten satta fjerde hufvudtitelns ordinarie
anslag, som blott gå lös på 20,200,500 kronor. Hela prutmånen är
icke så stor.
I femte punkten, som vi uu sysselsätta oss med, rörande fördel-
ningsintendenternas aflöning, har Kongl. Maj:t visserligen icke begärt
någon tillökning i riksstaten, utan de 34,140 kronor, som skulle be-
höfvas till de ifrågavarande fördelningsintendenternas aflöning, skulle
utgå från de två öfningsanslagen, det ena för indelta armén och Verm-
lands fältjägarecorps och det andra för beväringsmanskapet; men fri¬
herre Lejonhufvud har genom sin motion förändrat det derhän, och
äfven lyckats få sin mening till utskottets beslut, att dessa anslag
icke skulle utgå från de nyss af mig nämnda stora öfningsanslagen,
utan skulle upptagas såsom särskilda anslag i riksstaten. Andra Kam¬
marens reservanter hafva, såsom herrarne se, afslagit denna punkt.
Sedan kommer 7:de punkten om trängbataljonen, der Kongl. Maj:t
begärt 100,000 kronor, som Andra Kammarens statsutskottsledamöter
afslagit; så Hallands bataljon 40,000 kronor, som samma personer i
utskottet afslagit; så i 11 :te punkten rörande arméförvaltningsdeparte-
mentets anslag, der Kongl. Maj:t begärt 130,000 kronor, men reser¬
vanterna beviljat 66,000 kronor eller i det närmaste hälften af an¬
slaget; och slutligen salpeteruppköp, der Kong], Maj:t, när vi komma
Aflöning åt
för delning s-
intendenter
m. in.
(Forts.)
N:o 18.
10
Måndagen den 24 Mars.
Aflöning åt dit, förändrat det så, att det icke skulle behöfvas något anslag, som
fördelnings- nu u^går med 50,000 kronor; men som reservanterna icke velat veta
m }e” er af denna förändring och detta utbyte, hafva de satt dessa 50,000
(Forts.) kronor till salpeteruppköp på ordinarie stat såsom hittills varit vanligt.
Summerar man nu allt detta, visar det sig, att nedprutningen af Andra
Kammarens reservanter besticker sig, såsom jag nyss nämnde, till
blott 88,140 kronor. Då räknar jag icke den nedprutning, som stats¬
utskottets majoritet gjort, således äfven många af Första Kammarens
ledamöter, på tillverkningen af infanteriets ammunitionsvagnar, hvartill
Kong!. Maj:t begärt 80,000 kronor, men statsutskottet med ganska
stor majoritet — således är det en synd, om det är någon, som icke
bör tiliräknas ensamt Andra Kammarens statsutskottsledamöter — en¬
dast beviljat 20,000 kronor. Jag nämner detta, för att icke min be¬
räkning skall underkastas en origtig kritik. Kommer så den extra
staten, och den sparsamhet, som der reservanterna från Andra Kam¬
maren dels i reservationer ådagalagt, dels vid lyckliga lotteridragningar
kunnat åstadkomma, besticker sig hufvudsakligen endast till fyra poster.
Den första punkten är den 17:de, som rör fästningsartillerimateriel,
och när vi komma till den punkten, skall jag i sak på grund af Kongl.
Maj:ts proposition och yttrandet till statsrådsprotokollet nämna, att
det har varit goda skäl der att pruta ned det af Kongl. Maj:t äskade
anslaget af 1,200,000 kronor till 400,000 kronor. Så i 20:de punkten
rörande byggnader å Karlsborg, der Kongl. Maj:t begärt 46,000 kro¬
nor, som afslagits. Så i 22 punkten rörande befästningen af Karls¬
krona, der Kongl. Maj:t begärt 54,500 kronor, men Andra Kammarens
statsutskottsledamöter föreslagit ingenting. Och slutligen generalstabens
topografiska arbeten i 25:te punkten, der Kongl. Maj:t begärt 90,000
kronor, men nyss nämnde reservanter endast föreslagit 75,000 kronor
och, såsom jag tror, blifvit rådande. Således hela den hushållning,
som egt rum på de extra anslagen å fjerde hufvudtiteln, besticker sig
till 915,500 kronor. Och likväl har denna extra stat blifvit ökad
mot hvad den förut varit. Med den nedprutning och de reservationer,
som åstadkommits, skulle denna hufvudtitels extra anslag uppgå till
1,211,500 kronor. Således den ofantliga njugghet, hvarom man talar
på så många håll, befins i verkligheten vara oförtjent. Hvad nu denna
sparsamhet beträffar, fins dock verkligen goda skäl för att iakttaga
den tills vidare. Jag skall här nämna några, som för oss, hvilka söka
att göra oss reda litet för den dunkla framtiden, dock äro af bjudande
vigt, ty man måste medgifva, att nödig försigtighet bör iakttagas under
förhållanden, då framtiden är så osäker. Jag menar nemligen dermed,
att det är ovisst, huruvida under en blifvande riksdag vi kunna kom¬
ma i majoriteten i den stora fråga, som tillför statskassan icke så få
millioner i tillgångar. Och att då disponera allt i synnerhet på ordi¬
narie stat, det tror jag vara mycket oklokt. Jag har i ett föregående
yttrande i denna kammare vid denna riksdag gjort en beräkning, och
ingen har ännu hvarken i pressen eller här i kammaren sökt bestrida
rigtigheten deraf. Och, rnine herrar, det är alldeles gifvet, att i tull-
politiskt hänseende blir Andra Kammaren vid nästa riksdag frihandels-
vänlig till sin majoritet, och om det lyckas frihandlarne, med deras
11
N:o 18.
Måndagen den 24 Mars.
verksamma och nitiska arbete inom orterna i riket, att rycka från
oss endast nio af platserna, som nu äro besatta med tullskyddsvänliga
ledamöter, har frihandelspartiet magten vid de gemensamma voterin-
garne och magt att komma in med motioner och drifva dem igenom
rörande lifsmedeltullarnes borttagande. Det blir ett deficit i stats¬
kassan på omkring 5 millioner. Det tyckes mig vara skäl att iakt¬
taga försigtighet under sådana eventualiteter, som här af mig antydts,
icke såsom skrämskott utan verkligen såsom en fara, hvilken kan ega
rum. Jag säger nu icke, att den skall, men många, många chancer
finnas, att den kan inträffa.
Den andra orsaken är att tills vidare vänta, tills vi få se, huru
det går med den franska traktaten. Blir den uppsagd och kunna vi
omarbeta våra tullsatser rörande lyx- och öfverfiödsartiklar derhän,
att dessa blifva beskattade efter vida högre skala än nu, då kunna
vi påräkna ett starkt tillskott till statskassan oberäknadt hvad vi re¬
dan hafva. Och jag tror, att i denna punkt komma många rättsinniga
frihandlare att följa med, ty jag har hört många frihandlare yttra sig,
att lyx- och öfverflödsartiklars högre beskattning vilja de vara med
om. Men det är en fråga, som vi först måste afvakta att den sättes
i verket; ty huru den kommer att gestalta sig, vet ingen, icke en
gång regeringen, mycket mindre Riksdagen.
Den tredje orsaken till sparsamhet ligger deri, att vi hafva ny¬
ligen beslutat att bygga den norra stambanan med anslag, och dessa
anslag måste tagas någonstädes ifrån. Jag varnade kammaren, när
det var frågan om dessa anslag, att icke gå in på det större, men
det större blef likvisst kammarens beslut, och det är mycket sannolikt
att vid gemensamma voteringen utfäller den till fördel för det större
anslaget. Då fordras det icke obetydligt med pengar för att under
ett år bekosta eu arbetspost af, om jag mins rätt, något öfver 4|
millioner. Jag tycker således, att sparsamhetsskälen äro så talande,
att, om de rätt öfvervägas, borde de vara afgörande.
Men nu komma de militära skälen. Jag har förut en gång talat
om — och nyss i början af detta yttrande — anordning af en plan,
som vi söka förmå regeringen att framlägga för Riksdagen, som inne-
hölle grunderna för försvarets omdaning i allmänhet. Jag och många
med mig hafva motsatt oss partiel omorganisation af försvaret, derför
att, om regeringen får riksdag efter riksdag dessa partiella reformer,
så slutar det så, att de partiella bli så generella, som regeringen helst
önskar; och då hafva vi partielt gått in på en väg, som vi kanske
komma att ångra och der vi ej vetat, hvarthän vi gått. Detta är
icke rätt, Jag anser, att landet och Riksdagen bör hafva kännedom om,
hvart vi gå i eu så stor och vigtig fråga, som slukar så mycket pen¬
gar, som den om vårt försvars syftesenliga ordnande i sin helhet. Intill
dess vi få motse en sådan plan, måste vi verkligen hålla tillbaka alla
organisativa inrättningar inom armén. Vill regeringen lyssna till de
röster, som i detta fall allt mer och mer i båda kamrarne börjat höja
sig för dylika åtgärder, skulle sjelfva åtgärdernas sättande i verket
icke vara så tidsödande, som många inbilla sig. Jag begär icke, och
vi begära icke några stora volymer och några stora tabellverk och eu
Aflöning åt
fördelnings-
intendenter
m. m.
(Forts.)
N:o 18.
12
Aflöning åt
fördelnings-
intendenter
m. m.
(Forts.)
Måndagen den 24 Mars.
massa auktoriteters hörande, för att etablera grunderna för försvaret.
Det kan mycket väl med de stora medel och de stora resurser, som
regeringen har till sitt förfogande, åstadkommas innan denna riksdag
slutas, och i sammanhang dermed en successiv afskrifning af indel¬
ningsverkets bördor och de återstående 70 procenten af grundskatterna.
Derigenom skulle bringas ur tiden tvistefrågor, som så bittert och så
tröttsamt pågått nu snart under ■—• jag vet icke så noga — mellan
20 och 30 år kanske. Men om regeringen skall kunna lyckas i en
sådan plans framläggande, är det vissa hufvudmoment, som, enligt vårt
förmenande, äro alldeles nödvändiga att dervid afse. Sker det icke,
då blir ej heller en sådan plan adopterad. Det är, att försvaret skall
grundas på bibehållandet af indelta armén såsom stam för beväringen,
tillökad, såsom här blifvit föreslaget af en fackman, och förbättrad
med eu volontärinrättning, upptagande alla vakanta nummer, skjut¬
skolors inrättande och tillgodoseende, så vidt i vår förmåga står, samt
organisation af alla de specialvapen, som tillhöra armén i krig. Men
grundas icke förslaget på den indelta arméns bibehållande och torpens
bibehållande, då fruktar jag, att det blir ingenting af detsamma. En
annan kardinalpunkt vid en sådan plans uppgörande, och utan hvars
iakttagande enligt min uppfattning denna fråga ovilkorligen faller, det
är att regeringen inskränker sig till 60 dagars öfning för bevärings¬
manskapet i stället för de 90, som tills dato militär myndigheterna och
regeringen hållit på. Derjemte tror jag — men detta är endast min
enskilda mening — att man skulle kunna förmå rust- och rotehållarne
att afstå utan ersättning torpen, d. v. s. torpen sådana de äro före-
skrifna enligt Karl XI:s indelningsverk, i hvilket fall många jordegare
skulle återfå ganska betydlig mark. Vidare är att iakttaga, att alla
fastigheter få vidkännas fastighetsbevillning i stället för de afskrifva
grundskatterna. Det är både rättvist och billigt, det har blifvit upptaget
i föregående tiders förslag, och jag tror ej heller, att det skulle möta
så särdeles stora svårigheter. För öfrigt tror jag, att, sedan regerin¬
gen gjort upp en sådan plan och kommunicerat med ett föga talrikt
utsedt utskott, valdt bland ledamöter från båda kamrarna samt fack¬
män, regeringen bör riksdag efter riksdag vidhålla-denna plan och
aldrig göra någon vidare koncession i afskrifningsväg, intilldess Riks¬
dagen går in på densamma. Det vore karaktersfasthet och hållning,
och min öfvertygelse är, att det skulle sluta lyckligt.
Det tredje skälet, hvarför jag slutit mig till reservanternas för¬
slag i fråga om alla anslag under fjerde hufvudtiteln, det är, om jag
så lär säga, politiskt. Min öfvertygelse är, att, skola vi få behålla de
ledamöter i Andra Kammaren, som nu äro vänligt sinnade mot pro¬
tektionisterna, måste dessa ledamöter ovilkorligen kunna till hemorten
medföra underrättelse om att de lyckats erhålla något under sitt sista
års riksdagsverksamhet. När de nu icke lyckats erhålla afskrifning
af grundskatterna och indelningsverkets bördor, vore åtminstone, om
de lyckades vinna sparsamhet på riksbudgeten, denna omständighet
ett talande bevis på deras goda vilja. Jag vill nu sluta med att bedja
regeringen vara öfvertygad derom, att dessa af mig och mina menings¬
fränder gjorda bemödanden om sparsamhet å åtskilliga hufvudtitlar,
13
N:o 18.
Måndagen den 24 Mars.
synnerligast den fjerde —■ och kanske kommer det att gälla äfven den
femte — alldeles icke är ett bevis på något misstroende mot regerin¬
gen. Det är en sparsamhetsåtgärd, som har grundats på militära
skäl, och jag anser det vara politiskt rigtigt. Det är alldeles icke
något bevis på misstroende, och jag är öfvertygad om att dessa be¬
mödanden att inbespara på denna hufvudtitel och kanske på de två
följande, som återstå oss att behandla, under liknande förhållanden
skulle hafva visat sig lika varma, under hvilken regering vi än må
haft den lyckan att lyda. Hvad den ifrågavarande punkten beträffar,
yrkar jag afslag å densamma och bifall till reservanternas förslag.
Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag borde egent¬
ligen börja med att påminna om, att den punkt, som är föredragen,
endast gäller anslag till fördelningsintendenter och deras skrifbiträden.
Jag ämnar naturligtvis icke följa friherre Klinckowström på hela hans
långa väg, men jag kan icke undgå att påpeka en eller par saker.
Friherre Klinckowström påstår, att försvarsnihilismen är motiverad
dermed, att regeringen icke framlagt ett fullständigt förslag till armé¬
organisation. Jag är icke representant för regeringen och ämnar icke
åtaga mig dess sak, men jag vill blott påminna om att, äfven om
regeringen vet, hvad den vill, deraf icke följer att den alltid kan göra
hvad den vill, och det har visat sig specielt i denna fråga. Vidare
vill jag göra en anmärkning mot friherre Klinckowströms siffror. De
lida, som vi veta, vanligen af en kronisk åkomma att behöfva gran¬
skas, och det är förhållandet äfven denna gång. I den slutsumma,
han uppgaf, ingår först det högst betydliga tillägg till budgeten, som
tillkom då indelta arméns boställen utbyttes mot kontanta penningar.
Vidare ingå deri de 1,330,000 kronor, som nu stå upptagna såsom
lindring i rustnings- och roteringsbesvären, och som nu utgå. Detta
är endast två poster, som tillkommit i slutsiffran för 4:de hufvud-
titeln, utan att medföra ringaste tillökning i försvaret. Troligtvis
finnas åtskilliga andra, som jemväl behöfva korrigeras. Hvad sjelfva
saken beträffar, anhåller jag om bifall till utskottets förslag, men ber
att få göra ett litet tillägg. Genom ett fel i tryckningen har slutet i
klämmen kommit att utlemnas. Det bör tilläggas: “hvilka två anslag
i följd deraf böra med motsvarande belopp förhöjas11. Jag anhåller
att vid blifvande proposition på bifall till utskottets förslag i denna
punkt dessa ord måtte tilläggas.
Angående sjelfva saken hafva här inga invändningar blifvit gjorda.
Vid statsrådsprotokollet finnes, såsom bilaga, fogad eu promemoria,
hvilken ganska omständligt redogör för hvad ifrågavarande inten¬
denter skulle uträtta, och efter mitt förmenande vore det en särdeles
önskvärd sak att få dem. Reservanterna i statsutskottet säga att
“den enhet i förvaltningen, som nu genom arméförvaltningens intendents-
departement åvägabringas med den föreslagna nya organisationen, blefve
splittrad, och kontrollen öfver det hela derigenom minskad “. Förhållan¬
det blefve just motsatsen. Man kan icke föra för många hästar i en töm.
Arméförvaltningen kan icke alltid följa med och hafva reda på de till¬
gångar, som finnas i hvarje landsort. Det är derför nödvändigt att
Aflöning åt
fördélnings-
intendenter
m. m.
(Forts.)
N:o 18. 14 Måndagen den 24 Mars.
Aflöning åt instruktioner erhållas från närmare håll. Det är vidare nödvändigt
fördelnings- att de förbättringar i afseende å anskaffning och tillredning af mate-
mtendenter rjcj qqP proviant, som göra sig gällande på ett ställe, komma äfven
(Forts.) ds andra orterna till godo, och det kan icke ske med mindre än att
personer finnas, som på ort och ställe kunna taga kännedom om de
förbättringar, som på ena eller andra stället blifva tillämpade och
som sedermera kunna införa de samma på andra orter. Dessutom är
det ett af de stora önskningsmålen för vår armé, att våra arméför¬
delningar, i händelse af behof, kunna något så när sjelfständigt sköta
sin förvaltning. De kunna icke i allo ledas från Stockholm och derföre
måste då sådana intendenter sättas till. Men skola de hafva någon
erfarenhet, måste de hafva innehaft sina befattningar förut. Det är
icke tillräckligt att de varit regementsintendenter. Ifrågavarande be¬
fattningar äro således mycket behöfiiga och komma sannolikt äfven
att medföra icke obetydliga besparingar. Slutligen vill jag fästa upp¬
märksamheten på, att, äfven om en ny arméorganisation kommer till
stånd, kan denna organisation ej undgå att upptaga dessa platser. De
äro alldeles icke sådana, att de skola försvinna, om den nuvarande
organisationen upphör. Jag anhåller således om bifall till stats¬
utskottets förslag med det tillägg i klämmen jag förut framhållit.
Herr Man k eib Innan jag yttrar mig angående föreliggande
punkt, ber jag att få göra några korta anmärkningar om försvars-
anslagen i allmänhet.
Till eu början ber jag att få beklaga det systematiska förklenande
och nedsättande af vårt lands försvarsförmåga, som vanligtvis förnim-
mes, så fort fråga är om några större militära anslag eller om någon
utveckling af värnpligten, från. det håll, der man allra minst borde
förvänta detsamma, och der i stället de brister, som möjligtvis vidlåda
vårt försvarsväsen, i möjligaste mån borde öfverskylas. Sådant, mine
herrar, kan hvarken anses fosterländskt eller klokt, och är dessutom
alldeles obefogadt. Det är icke fosterländskt, emedan derigenom i
farans stund modet måste nedslås hos många medborgare och det mot¬
stånd, som eljest kunde göras och det med framgång, måste försvagas
och kan hända omintetgöras. Det är oklokt, emedan man derigenom
liksom på förhand inbjuder och uppmuntrar en vaksam och påpasslig
fiende att anfalla ett land, som har ett så dåligt försvar, som man
vill göra troligt att vi hafva. Men isynnerhet lemnar det starka vapen
i händerna på försvarsnihilisterna. Ty, när försvaret i alla fall är
så dåligt, hvad tjenar det till att på detsamma nedlägga vidare kost¬
nader och göra ytterligare uppoffringar, hvilka blott måste föranleda
till en onödig blodsutgjutelse?
Jag' vill nu icke fästa mig så mycket vid åtskilliga mer eller
mindre inspirerade tidningsartiklar, broschyrer o. s. v., t. ex. om huru
Norrland eller Gottland gick förloradt, eller andra framställningar,
hvilka äro uppfylda af de gräsligaste skildringar om de rysliga lidanden
svenska armén och beväringen komma att utstå. Men, mine herrar,
här har blifvit i kammaren utdelad, när fråga var om värnpligtens
utsträckning, en grafisk framställning, som troligen kommit från officiöst
15
Måndagen den 24 Mars.
båll, och hvilken i många afseenden är i hög grad vilseledaude och
felaktig. Denna grafiska framställning skall utvisa "den längsta till-
låtna öfningstiden för infanteriet enligt resp. armélagar uti här upp¬
tagna stater". Der står, att Sveriges infanteri icke skulle hafva mer
än 42 dagars öfningstid; och att dermed icke menas endast beväringen,
det synes alldeles tydligt af färgerna, som utmärka den aktiva hären
eller den stående armén. — Nu måtte väl hvar menniska veta, att
vi hafva en stam af både värfvadt och indelt folk, som har eu mycket
längre öfningstid och en utbildningstid, som mycket väl kan mäta
sig med en stor del af de stater, som här blindt omnämda.
Jag frågar, huru sådant kunnat ske, och från hvilket håll detta
kommer? I det hänseendet måste man fatta besynnerliga misstankar,
då man läser chefens för landtförsvarsdepartementet anförande till
statsrådsprotokollet. I motiveringen till värnpligtstidens förlängning
omnärnnes ej heller med ett enda ord, att vi hafva en stam, utan
hela resonnementet grundas blott på tillvaron af en beväring. Den,
som icke visste, att vi hade eu stam, skulle icke kunna förstå annat,
än att vi hade endast beväring. Jag hemställer, om sådana medel att
få anslag kunna anses lämpliga och tillåtliga?
Nej, Gud vare lol, det är alldeles icke så illa stäldt med vårt
försvar, som man vill göra troligt. Jag vågar påstå, att Sverige i
afseende å försvarsförmåga kan inäta sig med de flesta andra länder
med samma folkmängd ocli samma ekonomiska förhållanden. Vi
hafva nemligen eu stam för armén och flottan, hvilken nu uppgår
till 43 å 44,000 man, således icke långt från 1 procent af befolknin¬
gen, det vill säga ungefär samma siffra, ja, till och med mera än de
flesta andra länder hålla under fanorna i fredstid. Om vi med denna
stam införlifva de afskedade stamsoldaterna, äfvensom eu klass beväring,
kunna vi när som helst uppställa 1 \ procent af befolkningen, således
lika mycket som Tysklands fältarmé, d. v. s. hos oss 72 å 75,000
man. Lägger man härtill 30,000 norrmän så hafva vi 100,000 man,
hvilket enligt min uppfattning, är fullt tillräckligt att upprätthålla
vår neutralitet, om vi icke med våra rustningar åsyfta något annat.
Det är visserligen sant, att denna armé icke kan göra anspråk på
samma utbildning, som stormagternas alltid slag- och anfallsfärdiga
arméer måste hafva. Men jag tror att den, om den kommer under
ledningen af en skicklig krigsstyrelse, icke skall vara otillräcklig för
det ändamål, som nu allmänt erkänuos böra vara förnämsta före¬
målet för våra krigsrustningar, nemligen bibehållandet af neutraliteten.
Hvad beträffar _ fästningsväsendet, så är det ej heller dermed så illa
stäldt; ty få vi blott inloppet till Göteborg spärradt och Stockholm
nödtorftigt skyddadt från landsidan, tror jag, att vårt befästnings-
väsende erhållit den utveckling, som vi kunna anse nödvändig för
neutralitetens upprätthållande. Vilja vi derjemte inskränka våra ansträng¬
ningar för sjöförsvaret och icke sträfva efter att erhålla en sjögående
flotta, utan blott söka få densamma så utvecklad, att den kan auxiliärt
biträda armén vid landets försvar, då tror jag, att vi med en icke
obetydlig grad af trygghet kunna emotse framtiden.
N:o 18.
Aflöning åt
fördelnings-
intendenter
m. m.
(Forts.)
N:o 18.
16
Aflöning åt
fördelnings-
intendenter
m. m.
(Forts.)
Måndagen den 24 Mars.
Med afseende på vår försvarslöshet ber jag i öfrigt att få hän¬
visa till den protest, som under behandlingen af värnpligtslagen at-
gafs från östgötabänken — en visserligen något svag protest, men
dock afgifven af eu person, hvilkens auktoritet icke varit bestridd
inom denna kammare.
Men det är klart, att ett litet land med endast tern millioner
invånare eller, med Norge, sju millioner, aldrig någonsin kan få ett
försvar, som blifver absolut betryggande mot stormagter, som hafva
femtio ’ eller hundra millioner invånare. Om vi än anstränga oss
aldrig så mycket, om vi lägga ihop alla hufvudtitlar till eu enda for-
svarsbudget, och om vi öfva oss från morgon till qväll, kunna vi ändå
icke uppnå eu sådan absolut trygghet — i synnerhet icke så länge
vi hysa den ärelystnaden att underhålla både ett starkt landtforsvar
och ett starkt sjöförsvar med sjögående fartyg; ty då räcka aldrig
några medel till. ‘ Nej, vi kunna icke åstadkomma annat än ett relativt
försvar, ett sådant, som kan duga under vissa omständigheter och
under eu viss tid, men hvilket äfven i de flesta fall kan vara tillräck¬
ligt. Ty det är väl föga sannolikt, att vi skola lemnas i sticket åt
de stormagter, som hafva intresse i vårt upprätthållande.
Ur rent militärisk synpunkt kan man naturligtvis aldrig få nog,
utan ur densamma borde hvar tanda anslag obesedt beviljas. ^ Men
hvar finnes då gränsen? Jo, naturligtvis i våra ekonomiska tillgångar.
En föregående talare har påvisat, hvad på försvaret blifvit bekostadt
under förflutna tider. Jag ber att i samma hänseende få tillägga
att ensamt sedan representationsförändringen försvarsbudgeten mer än
fördubblats. Den uppgick år 1866 för land-(försvaret till ett belopp
af 9 206,000 kronor, men är nu föreslagen till 20,952,000 kronor. —
För sjöförsvaret utgick 1866 ett belopp åt 3,593,000 kronor, och nu
föreslås dertill 6,230,000 kronor. Dertill komma de extra ordinarie
anslagen, hvilka, under nämda 25 år för hvardera budgeten^ upp-
gående till 2 å 3,000,000 kronor, för nästkommande år föreslås till
nära 5,000,000 kronor. — Sammanläggas alla de anslag, som nu
begärts till försvaret på ordinarie och extra stat, och lagges dertill
indelningsverkets icke synliga kostnad, äro vi uppe på eu summa åt
34 å 35,000,000 kronor. Med dessa penningar borde doca något
kunna åstadkommas; och jag instämmer till fullo i det yttrande, som
åtskilliga reservanter från Andra Kammaren haft: “Med afseende derå
att redan mer än eu tredjedel af budgetens inkomster, eller omkring
trettio millioner kronor, indelningsverket oberäknad^ åtgår för för¬
svaret, torde dessutom kunna ifrågasättas, om icke hvad landet redan
offrar för försvaret, må kunna anses tillräckligt; och om försvaret
ändock må anses bristfälligt, torde vid sådant förhållande orsaken der¬
till icke böra tillskrifvas Riksdagen. “ Det är sanna ord, mme herrar,
som väl torde böra behjertas.
Jag ber få nämna, att den tillökning i budgeten, som egt rum
sedan representationsförändringen, enligt min uppfattning, är vida
större än penningevärdets fall eller välmågans tillväxt. Den är så¬
lunda i sjelfva verket icke blott nominel, utan faktisk och ganska
betydlig.
17
N:0 18.
Måndagen den 24 Mars.
Det är icke endast med afseende på budgetens tillväxt, som man
får bedöma anslagen till vårt försvar, utan detta måste äfven ske ur
synpunkten af skattebördornas olika tryck och fördelning. Om man
då erinrar sig att den förnämsta skattebördan — såsom jag många
gånger haft tillfälle att härstädes anmärka — hvila!- på de obe¬
medlade klasserna, och att den blifvit ytterligare förökad genom lifs-
medelstullarna, kan man icke undra på, om mången betänker sig två
gånger, innan han säger ja till alla försvarsanslag. Den börda, som
vore lätt att bära, om den vore jemnt fördelad, blir i motsatt fall
odräglig. Betraktade man saken ur den synpunkten, borde man i
denna kammare vara försigtigare i afseende på de starka förebråelser,
som ibland rigtas mot medkammaren för obehörig njugghet i försvars¬
frågor. Man borde erinra sig, att denna kammare representerar ett
folklager, som har eu högst obetydlig känning af skattebördorna och
som i förhållande till de folkklasser, hvilka representeras af Andra
Kammaren, deraf knappast draga tredjedelen eller fjerdedelen. Det är
lätt att vara fosterländsk och frikostig, då man tillhör en sådan kammare;
men man får icke döma dem, som icke tillhöra den, för hårdt, om
de mer än en gång se sig före, innan de bevilja anslagen.
Dessutom torde det vara skäl i, att denna ärade kammare icke
alldeles förgäter, att det var densamma, som förkastade så väl landt-
mannapartiets förslag 1878, som regeringens förslag 1883 — hvithet
sistnämnda, äfven med de modifikationer i detsamma som af Andra
Kammarens pluralitet då ifrågasattes, skulle hafva ökat vår försvars-
styrka med det dubbla eller tredubbla, såsom jag då med siffror på¬
visade — och detta egentligen blott af ovilja mot en skattereform,
som man i alla fall sedermera fått underkasta sig med vida sämre
vilkor för försvaret. Med sådana föregåenden borde man vara mindre
frikostig med tillvitelser mot olika tänkande för ofosterländsk karghet
i afseende på försvarsanslagen.
Utom dessa anledningar till sparsamhet kunna ju äfven andra
tänkas. Man kan hysa misstroende till krigsstyrelsen och till använd¬
ningen och fördelningen af försvarsmedlen. — Hvad nu beträffar miss¬
troendet till krigsstyrelsens ledning kan jag icke undra på, om det¬
samma på åtskilliga håll förefinnes, när man tager i betraktande det
befordringsväsende, som fortfarande eger rum, och hvilket, så vidt jag
icke, blifvit illa underrättad, framkallat ett stigande missnöje inom
armén — ett befordringssystern, hvars “oegentligheter" jag två gånger
haft tillfälle att i denna kammare anmärka, utan att dessa anmärk¬
ningar, så vidt jag kan erkänna det, blifvit vederlagda. Med ett
sådant befordringsväsen är det klart, att försvarsåtgärderna såväl i
krig som fred kunna blifva dåligt ledda, och derför är det icke att
undra på om man drager i betänkande att lägga alltför stora medel
i händerna på en regering, som tillåter sig behandla denna yigtiga
angelägenhet på ett godtyckligt och partiskt sätt. — Äfven kan man
hafva olika åsigter om hvarje särskildt anslags lämplighet. Man kan
anse, att detsamma icke är nödvändigt eller att det kan uppskjutas
till ett lämpligare tillfälle, eller att det kan spädas upp med tid och
fördelas på flere år. Man kan anse, att medlens fördelning är ovigtig,
Första Kammarens Prut. 1890. N:o 18. 2
Aflöning åt
fördelnings-
intendenter
m. m.
(Forts,.)
N:0 18.
18
Aflöning åt
fördelnings-
intendenter
m. m.
(Forts.)
Måndagen den 24 Mars.
att det t. ex. skänkes för mycket till sjöförsvaret i förhållande till
landtförsvaret, för litet till fästningsväsendet, hvilket enligt min åsigt
är fallet o. s. v., och deri finna skäl till afslag. I allt detta ligger
dock ingen försvarsnihilism och ingen försvarsvägran, utan blott det
välbetänkta öfvervägande, som en representant städse måste iakttaga
i afseende på anslagsfordringar.
Hvad nu särskildt beträffar den föreliggande punkten, nödgas jag,
åtminstone för närvarande, yrka afslag å densamma. Jag tror, att de
skäl, som af reservanterna i Andra Kammaren blifvit anförda, väl för¬
tjena att beaktas. De äro ingalunda så haltlösa, som den föregående
talaren låtit påskina. Då jag antager, att herrarne läst dessa skäl,
vill jag icke besvära med deras upprepande. Deremot ber jag få
nämna, att till mig öfverlemnats en promemoria af en i dylika ämnen
fullt sakkunnig person, hvilken innehåller en kritik af den promemoria,
som åtföljt Ivongl. Maj:ts proposition i denna fråga, en detaljerad
kritik som bemöter alla de skäl, hvilka der blifvit anförda. Men som
den är nog lång och vidlyftig, vågar jag ej heller ifrågasätta dess upp¬
läsande. Jag vill blott i korthet anföra, att deraf framgår, att för alla de i
den kongl. promemorian omnämnda göromål, som fördelningsintenden-
terna skola öfvertaga, är väl sörjdt genom redan inrättade tjenster, nem¬
ligen arméförvaltningen, regementsintendenter, förrådsförvaltare, general¬
befälhafvare, generalmönstringskommissarier och olika direktioner, och
att de nya embetena således blott skulle föranleda till en alldeles obe¬
höflig, men det oaktadt tidsödande mellaninstans, som ingalunda med¬
förde den förespeglade besparingen, utan snarare motsatsen.
Ett ställe i promemorian kan jag dock icke underlåta att upp¬
läsa, emedan det innehåller några ord om sakens militära sida. “Hvad
i propositionen ordas om önskvärdheten att på ett ställe inom general-
befälsområdet samla alla regementenas träng för vinnande af en
hastigare mobilisering, utgör alldeles motsatsen af hvad som inom sak¬
kunniga kretsar anses vara önskvärdt. Tvärt om äro de fleste fack¬
män eniga om, att regementet bör vid mobilisering i alla afseenden
representera den ekonomiska och taktiska enhet, som ej behöfver söka
sin tross och annan materiel på ett ställe, måhända långt aflägset från
dess territoriella område. “
I denna åsigt instämmer jag, åtminstone så länge vi bibehålla in¬
delningsverket, ty hvar och en, som känner detsamma, vet, att hela
vårt trossväsen är grundadt på regementstrossen samt å dess samman¬
hållning, hvilket naturligtvis icke hindrar, att, vid de tillfällen då
armén skall gå i fält, regementstrossen eller de delar deraf, som anses
lämpliga derför, kunna förenas till fördelningstross. Först då torde
tiden vara inne att tänka på den sistnämnda. Emellertid vill jag icke
neka till, att man möjligen kunde hafva tänkt på bifall till punkten,
om utskottet åtminstone hade följt Kongl. Maj:ts förslag, som inne¬
håller, att intet särskildt anslag skall åstadkommas, utan att de er¬
forderliga medlen skola tagas från redan befintliga anslag. Men då
utskottet i stället har tillstyrkt bifall till friherre Leijonhufvuds motion,
så anser jag denna nya utgift för närvarande vara mindre behöflig,
och vågar derföre yrka afslag å den föredragna punkten.
Måndagen den 24 Mars. 19 N:o 18.
Herr Bergström: Det är isynnerhet en del af den föregående Aflöning åt
talarens yttrande, som har föranledt mig att begära ordet. Han på- fördelnings-
stod, att den för någon tid sedan här i kammaren utdelade grafiska mtendenter
jemförelsetablå, utvisande den längsta tillåtna öfningstiden för infan- (Forte.)
teriet enligt resp. armélagar uti de i tablån upptagna stater, vore i
hög grad vilseledande, och han ryggade icke tillbaka för att deraf
draga den slutledningen, att krigsstyrelsen i allmänhet i vårt land
sökte genom vilseledande uppgifter skaffa sig anslag för krigsbehofven.
Då ifrågavarande grafiska jemförelsetablå först blef synlig i lagutskottet,
nemligen vid det tillfälle när utskottet behandlade den numera fallna
frågan om förändring i värnpligtslagen, må det tillåtas mig att yttra
några ord med anledning af den nästföregående talarens anmärkning.
Min kännedom om främmande länders arméorganisation är icke synner¬
ligen stor, men vid första blicken å denna tablå fann jag dock, att
bland de respektive stater, hvilka i afseende å tiden för truppöfnin-
garne här äro jemförda med hvarandra, England icke var upptaget,
och jag stälde då till mig den frågan hvarför just England vore
uteslutet. Jag fann snart svaret. Det var helt enkelt och lydde så:
Jo, derför att England är ett land, hvarest det icke finnes stadgad
någon värnpligt. Hela den engelska armén åstadkommes genom värf¬
ning. Det är den enda källan för upprätthållande af denna armé.
Nu är anmärkt af den nästföregående ärade talaren, att regeringens
tablå är vilseledande i så måtto, att svenska stammens öfniugar icke
äro deri upptagna. Ja, det är fullkomligt sant, men den ärade talaren
borde mycket lättare än jag kunnat inse anledningen, hvarför stam¬
mens öfningar icke äro upptagna och icke kunnat upptagas på denna
tablå. Alla de länder, mellan hvilka jemförelse anstalts, äro sådana,
i hvilka arméorganisationen uteslutande är grundad å värnpligt och
icke på någon värfvad stam. Den svenska stammen kunde således
icke bringas in under jemförelsen.
Skulle den svenska armén mobiliseras för att draga i fält, så
komme kärnan af manskapet att hufvudsakligen bestå af värnpligtige.
De utgöra i det närmaste hvad som motsvarar liniearmén i andra
länder, ty hela den stående armén i vårt land, icke allenast befäl
utan ock manskap, skulle i krig komma att utgöra befälskader. Jag-
vill erinra kammaren och den föregående talaren om hvad Riksdagen
yttrade i den bekanta skrifvelsen af den 24 maj 1873. Der säges:
“när en ersättning för det indelta manskapet skall ur de värnpligtiges
led vinnas, bör, efter Riksdagens åsigt, för erhållande af en duglig
befälsstam, hvarmed lärer förstås icke blott öfverbefäl, utan äfven
underofficerare, korpraler, vice korpraler och kadersoldater, och
hvilken befälstam i sjelfva verket måste blifva föga mindre talrik än
den nuvarande indelta arméns effektiva styrka11 etc. De följande
arméorganisationsförslagen hafva alltid upptagit befälskadern i denna
utsträckning. Vid sådant förhållande frågar jag, om jemförelsetablån
företer något så synnerligen vilseledande. Det kunde visserligen genom
en anmärkning på denna tablå antydts, att stammen af den och den
anledningen icke vore upptagen. Men jag bestrider, att här föreligger
något verkligen vilseledande. Om den nästföregående talaren haft
N:o IB.
20
Aflöning åt
fördelnings-
intendenter
m. in.
(Forts.)
Måndagen den 24 Mars.
någon god vilja, så kunde han hafva lemnat erforderliga upplysningar
i stället för att grunda sina allmänna, mot regeringen fiendtliga slut¬
ledningar på ett förhållande, som jag tror mig hafva nöjaktigt för¬
klarat. Ty det står fast, att om vi få krig, så kommer arméns man¬
skap att utgöras hufvudsakligen af värnpligtige och dessa måste, om
lagstiftningen står på samma ståndpunkt, som nu, möta fienden med
en öfning, som icke varat längre än 42 dagar.
Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag skall be att
få lägga till några ord. Jag är icke alldeles af samma tanke som
den föregående talaren i denna fråga, och mobiliseringsplanen torde
val icke gifva honom rätt i hvad han sade, men jag skall bedja att
få framhålla, att hvad som egentligen här är felaktigt i tablån, det
är inskriptionen. Der borde i stället för: '‘jemförelsetablå utvisande den
längsta tillåtna öfningstiden för infanteriet“, hafva stått: Jemförelse¬
tablå, utvisande den längsta tid, hvarmed allmänna värnpligten be¬
lastar allmänheten i de särskilda staterna. Då hade det varit korrekt.
Det är således deri felet ligger att inskriptionen är origtig. Jag tror
icke, att den, som uppsatt tablån, glömt att vi halva en stam, men
i hastigheten har inskriptionen möjligen blifvit felaktig. Det är en
sak, som herr Mankell åtminstone icke förbisett.
Herr Mankell: Genom de svar, som jag af de föregående tvenne
talarne erhållit, har för mig ingenting nytt blifvit uppdaga^. Allt
detta visste jag förut, men det kan icke nekas, och det har icke heller
blifvit af dem förnekadt, att denna tablå har åtminstone eu alldeles
oriktig öfverskrift, och när den har en öfverskrift, som skall gälla,
och denna visat sig vara så vilseledande, så torde min anmärkning
vara fullt befogad. Den utgör för öfrigt icke ett enstaka faktum,
utan, såsom jag tagit mig friheten anmärka, genomgår samma be¬
traktelsesätt krigsministerns hela anförande till statsrådsprotokollet i
värnpligtsfrågan. För dem, som äro inne i våra militära förhållanaen,
betyder det icke mycket, men för de många ledamöter af riksdagen,
som kanske icke närmare känna till dessa förhållanden, är framställ¬
ningen alldeles vilseledande. Det är detta, som jag tagit mig friheten
anmärka.
Herr Casparsson: Den föregående talaren anmärkte i sitt första
anförande, att orsaken till motståndet inom denna kammare mot de
arméförslag, som framlades vid 1878 och 1888 årens riksdagar, varit
motviljan mot att afskaffa en skatteform, uti hvilken kammaren dock
sedan fått medgifva vissa modifikationer. Detta är icke sant, ty om
man genomläser diskussionen, finner man, att motståndet kom deraf,
att man ansåg, att den militära organisationsformen var bristfällig,
och dessa brister äro på ett ölvertygande sätt framhållna i en motion,
som 1871 väcktes i Andra Kammaren af — herr Julius Mankell.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens för-
21
N:o 18
Måndagen den 24 Mars.
handlingar, att i afseende på nu förevarande punkt yrkats dels, af
friherre Leijonhufvud, Broder Abraham, att utskottets hemställan skulle
bifallas med följande tillägg i slutet: “hvilka tvenne anslag i följd
häraf med motsvarande belopp förhöjasu, dels ock att utskottets hem¬
ställan skulle afslås.
Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hem¬
ställan, vidare på antagande af friherre Leijonhufvuds förslag samt
sedermera på afslag å utskottets hemställan; och förklarades proposi¬
tionen på antagande af friherre Leijonhufvuds förslag vara med
öfvervägande ja besvarad.
6 punkten.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
7 punkten.
Friherre Klinckowström: Jag skall icke blifva långvarig, ty jag
har redan uttryckt min tanke i det första anförandet, jag hade. Men
jag har hört, att personel- finnas, som rörande denna fråga om trängen
behagat sysselsätta sig med min ringa person på det sättet, att jag
skulle vara fiendtligt stämd mot en arméträng. Mot denna beskyllning
måste jag på det högsta protestera. Jag är för mycket militär, har
varit för väl militäriskt uppfostrad för att kunna hysa en sådan mening.
Men jag tror, att det finnes många militärorganisationer, som äro vida
vigtigare för arméns krigsduglighet, än den andra trängbataljonen.
Jag vill blott nämna en sak, som ligger trängbataljonen mycket nära
i dess egenskap att tillika vara en helsovårdstrupp, och det är, att
regering och riksdag söka ordna på ett tillfredsställande sätt vårt
militärläkareväsende. Mine herrar! Denna fråga är så bjudande och
så nödvändig, och den befinner sig i många hänseenden i ett så be¬
klagligt skick, om den olyckan skulle hända, att vi måste gå i fält,
att den är mycket vigtigare, än den andra trängbataljonen. För öfrigt
har jag i mitt första anförande sagt hvarför jag anser, att alla
organisativa förändringar i försvarsverket böra konseqvent af Kiks-
dagen afslås, intill dess vi lyckats förmå regeringen att komma fram
med eu plan, innehållande grunderna för försvaret i sin helhet, hvar¬
för jag nu icke behöfver säga mer, än att det är på denna grund,
som jag vid denna punkt får förena mig uti den i Andra Kammaren
framstälda motiverade reservationen och sålunda yrka afslag å den
föredragna punkten.
Friherre Leij onhufvud, Broder Abraham: Mot sjelfva trängen
och dess verksamhet har den föregående talaren icke haft något att
erinra, och det är ganska rätt af honom, ty det finnes ingenting att
invända deremot. Jag har endast begärt ordet för att säga, att jag
önskar bifall till Kongl. Maj:ts förslag, och särskildt vill jag nämna,
att då jag sport, att i Andra Kammaren speciel^ och kanske äfven
här man har fäst sig vid en äldre uppgift angående rekryterings-
Anslag till
en ny trång-
bataljon.
N:o !8.
22
Anslag till
en ny trång-
bataljon.
(Forts.)
Måndagen den 24 Mars.
förhållandena vid trängen, då ett stort antal vakanser funnos, och
' man således kanske tror, att vi icke ens varit i stånd att uppsätta
den första trängbataljonen fullständigt, så vill jag nämna, att officiella
uppgifter, som jag haft i min hand, af den 17 mars utvisa, att det då
fans af manskapet en öfver komplett antal och endast två vakanser
vid spelet. Deri möta således icke några svårigheter.
Jag yrkar bifall till den föredragna punkten äfven derför, att
det förhåller sig med trängen på samma sätt som med intendenterna,
att den, i fall en ny organisation kommer till stånd, måste finnas qvar.
Det är endast manskapet, som förändras, under det att befälet och
materielen måste finnas att tillgå och sålunda direkt öfvergå till den
nya härordningen, utan att på något vis vara onödiga.
Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Stråle: Som det anmärktes af den senaste talaren, har
visserligen här icke något skäl blifvit anfördt emot hvad statsutskottet
har föreslagit, utom det vanliga skälet, som man hör, att man icke
skall offra något vidare på försvarsverket, åtminstone skall man vänta,
till dess det eller det först göres, eller också vänta på den stora nya
försvarsorganisationen. Det enda särskilda skäl, som åberopats för
afslag å det framlagda förslaget, är den motiverade reservation,
som af Andra Kammarens ledamöter är afgifven mot utskottets be¬
tänkande. Huru lyder då denna reservation? Jo, der säges, att man
icke bör bevilja nya äskade anslag, som äro afsedda till genomförande
af vidlyftiga och dyrbara partiella organisationer för försvaret; och
vidare heter det, att dä stora belopp redan åtgå för försvaret, torde
det kunna ifrågasättas, om icke hvad landet redan offrar må kunna
anses tillräckligt; och om försvaret ändock må anses bristfälligt, torde
vid sådant förhållande orsaken dertill icke böra tiilskrifvas Riksdagen.
För min del vågar jag antaga, att det borde i stället stå, att orsaken
icke bör tiilskrifvas “Riksdagens minoritet“.
Är det förslag, som här föreligger, en vidlyftig och dyrbar partiel
organisation? År det en organisation, som man kan hafva eller icke
hafva? Nej, visserligen icke! Här är fråga om en organisation för
beredandet af tillgång på föda och sjukvård; en organisation, som är
oundgängligen nödig, hvilken försvarsorganisation man än åtager sig.
Månne icke det motstånd, som förefinnes, grundar sig på det antagande,
att förslaget uteslutande afser den värfvade och indelta armén?
Visserligen är det der ganska ofullständigt anordnadt med trängen.
Krigsstyrelsen anser, att der behöfvas minst tre bataljoner, och nu är
fråga om den andra. Men den värfvade och indelta armén hafva
dock läkare, de hafva sjuk vårdssoldater, de hafva regementsintendenter.
Förslaget afser, enligt mitt förmenande, i främsta rummet beväringen,
våra söner; det gäller att skaffa föda och sjukvård åt demsamtfoder
åt hästarne. Månne icke motståndarne skulle komma till en annan
åsigt, om de toge denna omständighet i betraktande ? Antag, hvad som
tyvärr nog kan blifva en verklighet, att svenska hären måste mobiliseras,
för att upprätthålla rikets neutralitet. Landets unge värnpligtige
män uppbådas, förläggas långt från sina hemorter, kanske under oblid
23
N:o 18.
Måndagen den 24 Mars.
årstid och väderlek. Man säger måhända: ja, beväringen, som går
in i den egentliga arméns bataljoner, får väl anlita samma träng,
som armén. Men då man måste vara öfverens om, att denna träng
redan är alltför ofullständig, huru ställer det sig då för beväringen?
Otillräcklig intendentur; anordningen af utredningspersedlar och dagliga
förnödenheter högst ofullständig, sjukvården likaledes! Nog hafva sven-
skarne visat, att de kunna finna sig i umbäranden, och nog kunna
hästarna tåla vid en mindre nöjaktig utfodring, men till hvilken grad
och huru länge? Och hvad sjukvården angår, vore det ju mycket lätt
att här uppdraga den dystraste tafla. Jag vågar antaga, att de, som
nn anse, att vi hafva offrat tillräckligt på försvaret, om de tänka sig
in i förhållandena vid en mobilisering, skola komma till en annan
åsigt; och säkert är det, att deras hufvudman icke skulle vilja under
de antydda förhållandena bereda sina söner en sådan ställning. Minnena
af 1808 års landtvärn lidande tror jag icke hafva förbleknat ännu
hos svenska folket.
Slutligen, oaktadt den stora mängd af fredsapostlar, som vi höra,
kan det ju ändå möjligen blifva krig. Huru har man då ställ till?
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de der¬
under framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i nu föredragna punkt hemstält och sedan på afslag derå;
och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med
öfvervägande ja besvarad.
8 punkten.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
.9 punkten.
Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag skall deremot
anhålla om bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Motiven äro temligen
fullständigt anförda i Kongl. Maj:ts proposition, och herrarne finna der
uppgifvet, att Hallands beväring för närvarande är den enda provins-
beväring i Sverige, som saknar stamtrupp. När der skall ske något
slags mobilisering eller endast någon större öfning, måste man taga
stamtruppen från andra provinsregementen. Detta är naturligen en
ofullständighet, som gör det särdeles önskligt att Hallands bataljon
blir åtminstone så väl försedt, som Blekinge och Yesternorrlanas batal¬
joner. Det, som Kongl. Maj:t begär, är ju ganska obetydligt, icke
mer än 800 man, ehuru det borde vara 500, såsom Kongl. Maj:t be¬
gärde för Blekinge bataljon. Men då Riksdagen nedsatte detta an¬
tal till 300, så har regeringen nu ansett sig böra nöjas dermed. Jag
vill icke neka till, att jag anser organisationen vara svag, men jag
anser det önskvärdt och nödvändigt att eu stamtrupp uppsättes vid
bataljonen, och jag får derför yrka, att kammaren, med bifall till
Kongl. Maj:ts förslag, ville för nästa år anvisa för ändamålet 40,000
Anslag till
en ny tränga
bataljon.
(Forts.)
Aflöning till
stamtrupp
vid Hallands
bataljon.
N:o 18. 24 Måndagen den 24 Mars.
Aflöning till kronor ock i öfrigt bifalla hvad som på sid. 34 i det vid Kong!.
vtäHaUands MaJ:ts proposition fogade statsrådsprotokollet är i denna punkt
bataljon, begärdt.
(Forts.)
Friherre Kli no kowström: På de skäl, jag i mitt första ytt¬
rande i dag i denna kammare anfört, får jag vördsamt anhålla om
bifall till utskottets förslag.
Friherre Barnekow: Det förvånar mig något, att vid uppsättan¬
det af dessa nya stammar jag aldrig hört från ett visst håll i denna
kammare talas om, att denna stam är olämplig såsom stamtrupp, något
som jag så ofta hört talas om vid andra tillfällen.
Jag vill icke säga, men det är en talare, som påpekat, att det är
skattefrågan, som ligger något under här. Jag kan icke neka till, att
det också förefaller mig att något sådant måtte vara förhållandet, ty
endast då man sätter skattefrågan i sammanhang med arméfrågan, då
är stammen icke duglig, men eljest är den duglig. Är den icke dug¬
lig i ena fallet, så är den icke heller i det andra.
Men, mina herrar, här har uttalats den åsigten, att regeringen
skulle komma in med ett fullständigt förslag. Ja, jag har också varit-
af den meningen, och jag trodde verkligen, att jag hade den saken
någorlunda klar för mig, jag trodde verkligen, att Riksdagen ville gå
i den rigtningen att få en allmän värnpligt med en stam dertill. Men
v efter hvad som passerat i kamrarne börjar jag tvifla, åtminstone ser
det ut som Första Kammarens mening är att behålla indelningsverket.
Under sådana förhållanden, hvad skall det då gagna till att upprätta en
ny stam? Låt oss då få vår åsigt bestämd i detta fall! Ty är det
fråga om att med indelningsverket till grund sätta upp en stam i
Halland, icke skola vi då gå till väga på detta sätt. Der hafva vi
ju båtsmanshåll, hvarför då icke uppsätta båtsmännen såväl i Ble¬
kinge som i Halland, eu åsigt, som jag för min del likväl ej gillar,
men enligt vännernas till indelningsverket uppfattning skulle ju Hal¬
lands provins få nöjet af att få bofasta soldater, bataljonen en god
stam och kommunerna slippa att betungas för fattigvården af de upp¬
satta stamsoldaterna, som en talare här i denna kammare yttrat sig.
Om det är Riksdagens mening att gå i denna rigtning, är det alldeles
origtigt att antaga Kongl. Maj:ts förslag, och af det skälet yrkar jag
bifall till utskottets förslag, ty jag tror verkligen att, såsom denna
fråga nu ligger, innan vi hunnit stadga vårt omdöme, intill dess är
det för tidigt att tala om saken.
Jag skall äfven be att något få beröra talet om, att vi hafva
ett så dåligt försvar. Mina herrar! Det är kanske icke skäl för mig,
som naturligtvis anses såsom nihilist, derför att jag vågar yrka afslag
å någon anslagsfordran, utan skall endast gälla fosterlandsvännerna
här i kammaren, hvilka antaga allt som begäres vid denna hufvudtitel.
Men jag tror, att dessa fosterlandsvänner hafva skämt saken dermed,
att de sagt att vi kunna icke försvara oss. Detta är så omtaladt,
att det blifvit nästan en trosartikel, och det är icke nyttigt och foster¬
ländskt att tala på det viset. Ti skola dock komma i håg att Sverige
Måndagen den 24 Mars.
25
N:o 18.
underhåller vid armén och flottan en stamtrupp uppgående med befäl Aflöning till
till omkring 40,000 man och betalar till arméns underhåll bortåt 4 stamtrupp
■ n * i vid Bananas
millioner kronor.
När man ser allt detta, kan man icke förtänka nationen, att den
tycker, att den offrat tillräckligt för försvaret. Det kan också hända,
att man genom en omorganisation kan göra några besparingar och
förenklingar. På den vägen vill man dock icke gå, utan man vill öka
och öka och alltjemt uppsätta nya regementen. Det kan icke gå i
det oändliga. Tillgångarne räcka icke till. Se på dessa gardesetablisse-
ment i Stockholm, och kom så och säg, att svenskarne icke vilja offra
något. Har man då icke offrat pengar, stora summor, på dessa
etablissement? Det finnes kanske icke något land i verlden, som kan
uppvisa något mera storartadt i detta afseende. Vore det inte möj¬
ligt att bättre använda anslagen å fjerde hufvudtiteln?
För närvarande yrkar jag bifall till utskottets förslag.
bataljon.
(Forts.)
Herr von Hedenberg: Den siste talaren yttrade några ord,
som jag skall be att få taga fasta på. Han sade, att man, i afseende
å den nu föreliggande frågan, borde något stadga sitt omdöme. Ja,
det är just derför som jag skall be att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts
förslag i denna punkt. Det är 2 beväringsbataljoner inrättade efter
detta system förut. Jag har den uppfattning, att just detta system
i en framtid kan blifva, om icke i första hand, så dock så småningom
en grund för den nya infanteriorganisationen. Derför tillåter jag mig,
just för att åsigterna i de olika orterna måtte stadgas, huru vida detta
system är det rätta eller icke, att yrka bifall till Kongl. Maj:ts pro¬
position.
Herr Falk, Helmer: Den näst föregående talaren yttrade den
förmodan, att Första Kammaren skulle vilja bygga försvaret på indel¬
ningsverkets grund. Jag hoppas han deruti har rätt. Han drog
emellertid deraf den slutsatsen att regeringen här bort föreslå att de
vakanta båtsmansrotarne i Halland skulle till landförsvaret öfverfiyttss
och bilda stamtrupp vid Hallands bataljon. En sådan öfverflyttning
torde väl numera blifva svår att verkställa, enär, såsom talaren sjelf
anmärkte, rotarne äro vakanta och vakansafgifterna användas till af¬
löning för flottans värfvade stam. Jag ber dessutom få påminna om,
att regeringen två gånger, nemligen 1869 och 1871, föreslagit just en
sådan öfverflyttning, hvilken den tiden utan svårighet kunnat ske,
emedan rotarne då icke voro vakanta. Två gånger har (Riksdagen
likväl afslagit eu sådan framställning. Jag kan derför icke finna, att
regeringen haft någon annan utväg nu för att erhålla den behöfliga
stamtruppen än att framlägga det föreliggande förslaget.
Jag yrkar afslag på utskottets hemställan, och bifall till Kongl.
Maj:ts proposition.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlig¬
het med de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i nu förevarande punkt hemstält och vidare
N:o !8.
26
Anslag till
ammunition,
salpeter-
uppköp m. m.
Måndagen den 24 Mars.
derpå att kammaren, med afslag å samma hemställan, skulle bifalla
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
10 punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
11 och i sammanhang dermed 13 punkten.
Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jagkommeratt
yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition i denna punkt.
Såsom kerrarne finna under fjerde hufvudtiteln sid. 36 o. f. i
statsrådsprotokollet, redogöres der för de högst betydliga brister och be¬
hof, som måste fyllas inom artilleridepartementet. Herrarne finna hvilka
ökade utgifter under den senare tiden, hufvudsakligen efter 1880 till¬
kommit. Först hafva vi årlig kostnad för 3 kruthusvakt.are å Karls¬
borg och 5 vid Vaxholm—Oskar-Fredriksborg. Vidare årlig kostnad
för förbrukade projektiler vid den nyinrättade fästningsartilleriskjut-
skolan vid Vaxholm. Vidare årligt underhåll af Manna skjutfält med
derå befintliga byggnader och inrättningar samt hyra för skjutfält för
Göta artilleriregemente vid Kristianstad och vid Landskrona. Vidare
årlig kostnad för de vid fältartilleriets skjutskola samt artilleri- och
ingeniörhögskolans skjutningar å Marma, utöfver den kostnad, som
beräknades vid Fånga hed, förbrukade projektiler m. id. Vidare en
stor skilnad i kostnaden för projektiler till åtskilliga skjutöfningar.
Fn skilnad af 3 gL öre för hvarje projektil gör endast för artilleri¬
regementenas och Gotlands artillericorps’ skjutsöfningar en ökad ut¬
gift af 9,850 kronor om året. Vidare hafva vi kostnaden för lösa
patroner, förbrukade under fälttjenstöfningarna, ökad ammunitions-
åtgång vid skjutskolan å Rosersberg och öfningsammunition för åt¬
skilliga sedan år 1876 uppsatta eller under uppsättning varande trupp¬
slag. Så hafva vi på ett annat kapitel kostnaden för underhåll för
gevärspersedlar åt artilleriregementena, hvilket underhåll ej finnes i
deras stater upptaget. — Vidare har kruttillverkningen blifvit betyd¬
ligt dyrare än förut. Dertill fordras numera flera åtgärder i afseende
å manipuleringen än förr till följd af de nya gevären. Till hylsorna
för de nya patronerna fordras nu 27 operationer i stället för förut
15. Äfven arbetet å kulorna har betydligt ökats, numera fordras der¬
till 24 operationer i stället för förut 3. De nya kulorna äro om-
gifna af en fin stålplåt, som naturligtvis ökar arbetet och dermed äf¬
ven kostnaden. Vidare förekomma rese- och traktamentskostnader,
transportkostnader samt slutligen förhöjning i kostnaden för underhåll
af nya byggnader, hvilket är upptaget till det, så vidt jag kan finna,
mycket beskedliga beloppet af 10,000 kronor. — 1 statsrådsprotokol¬
let är vidare uppgifvet, att förrådens behållning sjunkit med omkring
700,000 kronor under de sista 10 åren. Det är icke de gamla pro¬
jektilerna, som förbrukats, utan det är till väsentlig del de nya, som
gått åt och icke blifvit ersatta. Följden blir naturligtvis att förrådens
Måndagen den 24 Mars. 27
värde likasom deras innehåll oupphörligen sjunkit. Fortgår det så
måste man oupphörligt tillgripa det qvarvarande förrådet, som ju då
blir mer och mer otillräckligt.
Dessa äro de skäl, som blifvit framhållna och som gjort att
generalfälttygmästaren önskat en tillökning af 99,000 kronor. Dertill
skulle användas anslaget till salpeteruppköp, som nu utgår med 50,000
kr. såsom förslagsanslag, hvilket skulle blifva bättre användt om det
öfverfiyttades på reservationsanslaget till försvarsverket till lands i all¬
mänhet, mot skyldighet för artilleridepartementet att från sistnämnda
anslag fortfarande anskaffa behöfiiga qvantiteter salpeter, hvartill fram¬
deles ansetts icke böra erfordras mer än 25,000 kronor. Af anslaget
till salpeteruppköp utgår, enligt Riksdagens medgifvande för ett par år
sedan, återstående köpeskillingen för Åkers styckebruk, utgörande för
närvarande 42,684 kronor, deraf 21,340 kronor skulle anvisas för år
1891 och återstoden, 21,344 kronor, för år 1892 å förenämnda anslag.
Sedan denna köpeskilling blifvit er lagd,, skulle således af det nuvaran¬
de anslaget till salpeteruppköp, 50,000 kronor, deraf endast hälften
eller 25,000 kronor, enligt hvad jag nyss nämnde, torde behöfvas för
anskaffande af erforderliga qvantiteter salpeter, skilnaden mellan 21,340
kronor och 25,000 kronor år 1891, skilnaden mellan 21,344 kronor
och 25,000 kronor år 1892 samt derefter årligen 25,000 kronor komma
artilleriet till godo för att förbättra dess förråd. Det vore derför
skäl att bifalla generalfälttygmästarens förslag, som skulle i någon
mån kunna afhjelpa de förefintliga bristerna. Då emellertid Kong!.
Maj:t föreslagit något mindre, får jag finna mig deri och yrka bifall
till Kong!. Maj:ts proposition.
Friherre Flinckowström: Beträffande första punkten är skil¬
naden mellan Kong!. Maj:ts förslag och utskottets förslag endast 14,000
kronor. För min del ansluter jag mig till statsutskottets förslag.
I punkten b) begär Kongl. Maj:t att det till salpeteruppköp för¬
utvarande förslagsanslaget på ordinarie stat 50,000 kr. måtte öfver-
fiyttas till anslaget till försvarsverket till lands i allmänhet eller armé-
förvaltningens departement. Jag anser, att detta icke bör ske, utan
att anslaget för salpeteruppköp må, hädanefter som hittills, särskild!
uppföras bland ordinarie anslag. Emot punkten c) har jag ingenting
att påyrka, men i mom. a) och b) och den dermed sammanhängande
punkten 13 får jag yrka bifall till statsutskottets förslag.
Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till
sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.
Efter det öfverläggningen beträffande nu föredragna båda punkter
förklarats slutad, gjordes enligt de framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i dessa punkter hemstält och sedan
derpå att kammaren, med utslag å hvad utskottet hemstält, så vidt
det skilde sig från hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseenden före¬
slagit, skulle godkänna Kongl. Maj:ts berörda förslag utan förändring;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.
N:o 18.
Anslag till
ammunition,
salpeter¬
uppköp rn. m.
(Fort!..)
N:0 18.
28
Anslag till
fästnings-
artilleri-
materiel.
Måndagen den 24 Mars.
12 samt li—16 punkterna.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
17 punkten.
Herr Boström: Af Kongl. Maj:ts här föreliggande proposition
har otvetydigt framgått i hvilket dåligt skick bestyckningen af våra
fästningar befinner sig. Eu fullständig utredning af denna fråga är
lemnacl och man finner deraf hvilka stora kraf, som ställas på Riks¬
dagen för att få dessa brister fylda. Jag skulle derför gerna velat
ställa mig på deras sida, som önska ett bifall till den kongl. propo¬
sitionen, men då utsigt icke torde finnas, att få ett så stort anslag
vid denna riksdag, har jag, med flere af utskottets ledamöter i denna
kammare, i en vid utskottets utlåtande fogad reservation, yrkat ansla¬
gets nedsättande till 800,000 kronor.
Jag tillåter mig derför, herr grefve och talman, att yrka afslag
på utskottets föreliggande betänkande och bifall till reservationen,
nemligen “att Riksdagen må för anskaffande af fästningsartillerimateriel
på extra stat för år 1891 bevilja 800,000 kronor och deraf anslå till
Karlsborg 100,000 kronor, till Yaxholm—Oscar-Fredriksborg 500,000
kronor och till Oscars-Värnslinierna 200,000 kronor. “
Herr Man hell: Jag skall be, att få yrka bifall till statsutskot¬
tets förslag. Detta anslag synes mig vara ett af dem, som utan
olägenhet kunnat spädas upp med tid, d. v. s. fördelas på flere år,
om man i öfrigt erkänner dess berättigande. Kongl. Maj:t har ifråga¬
satt 1,200,000 kr.; men statsutskottets medlemmar från denna kam¬
mare tyckas i viss mån erkänt rigtigheten af mina åsigter, då de på
denna summa afprutat 400,000 kr., dermed antydande, att dessa skulle
kunna anstå till ett kommande år. För min del anser jag, att man
bör gå ändå längre och vill derför yrka bifall till den af Andra Kam¬
marens ledamöter inom utskottet uttalade åsigt, att anslaget under
nästa statsreglering nedsättes till 400,000 kr. hvilken summa äfven
öfverensstämmer med generalfälttygmästarens förslag och således har
ett ganska godt stöd för sig.
Jag har likväl begärt ordet egentligen med anledning deraf att i
afseende på bestyckningen af våra fästningar, äfven rykten blifvit ut¬
spridda, att vi i det närmaste skulle sakna en sådan. Detta är icke
sant. Såsom statsrevisor har jag flere gånger besökt våra fästningar
och kan intyga, att de hafva ganska mycket artilleri, visserligen icke
allt af bästa och modernaste modell, men dock ganska brukSart, åt¬
minstone i afseende på vissa delar af fästningsförsvaret.
Hvad Kongl. Maj:t nu begär, det är att få den tillökning i artil¬
leriet, som blifvit föreslagen af 1878 års befästningskomité. Men, så¬
som nu mera tyckes vara det vanliga i statsrådsprotokollen, saknas
helt och hållet uppgifter på det gamla artilleri, som redan förut fun¬
nits. Häraf hafva många dragit den oberättigade slutsatsen, att vi
på våra fästningar icke skulle hafva något annat artilleri, än det, som
29
N:o 18.
Måndagen den 24 Mars.
hittills blifvit anskaffadt enligt 1878 års plan. Detta är ingalunda
fallet, såsom jag redan nämnt, och äfven detta utgör för mig en an¬
ledning till mitt yrkande på en lägre summa.
Gerna skulle jag imellertid sett, om detta belopp kunnat uteslu¬
tande användas för Vaxholm—Oscar-Fredriksborg, som ligger närmast
till hands för fiendens anfall. Ty, såsom herrarne veta, äro de 400,000
kronorna sålunda fördelade, att Karlsborg skulle få 100,000 kronor,
Vaxholm—Oscar-Fredriksborg 200,000 kronor och Oscars-'Värnslinierna
100,000 kronor. Enligt min åsigt är det likväl högst osannolikt, att
vare sig Karlsborg eller Karlskrona från landsidan under den närmaste
framtiden blir anfallet, hvarför anslagen till deras bestyckning ännu
något skulle kunna anstå. I stället hade man bort koncentrera dessa
medel på Vaxholm—Oscar-Fredriksborg. För att emellertid icke allt
för mycket splittra yrkandena, anhåller jag om bifall till utskottets för¬
slag i detta hänseende.
Herr statsrådet friherre Palmstierna: Då denna fråga gäller
temligen stora anslag, hvilka Kong!. Maj:t begärt, anhåller jag, att
med några ord få fästa kammarens uppmärksamhet på betydelsen af
dessa anslag i och för sig sj elfva.
Bestyckningen af de tre fästningar, som det åligger landtförsvaret
att ombesörja, nemligen Karlsborg, Vaxholm—Oscar-Fredriksborg och
Oscarsvärns-linierna på landsidan vid Karlskrona, kräfver ett anslag
af omkring 6 millioner kronor. Specialkalkyler i detta afseende hafva
vid olika tillfällen blifvit Riksdagen lemnade. Af detta anslag är redan
beviljad 1 million. Af de återstående 5 millionerna erfordras för
Karlsborg nära 3 millioner, för Vaxholm—Oscar-Fredriksborg nära 2
millioner och för Oscarsvärns-linierna endast cirka 200,000 kronor.
Om man nu finge 100,000 tusen kronor årligen skulle det således
dröja i 50 år innan man kunde få dessa befästningar i ordning. Andra
länder hafva ansett det vara af största vigt att så fort som möjligt
få sina befästningar och bestyckningar i ordning, särskildt hvad be¬
träffar gräns fästningarne. De hafva icke haft tid att vänta till dess
den vanliga budgeten kunnat lemna dem tillgångar, utan de hafva för
detta ändamål upptagit lån och sålunda förskotterat arbetena. Vi
hafva deremot undvikit att låna för militära ändamål och vi hafva
äfven kunnat göra det. Men då ett tillfälligt öfverskott af den stor¬
lek, som det nu befintliga, uppstår, tyckes mig, att vanlig försigtighet
bjuder att afsätta en icke obetydlig del deraf, för att göra eu kraftig
afbetalning på detta oafvisliga behof.
Då statsministern i sitt anförande till statsrådsprotokollet ansett
omkring 1 million af detta tillfälliga öfverskott kunna afsättas för
landtförsvarets räkning, har det hos mig icke funnits någon tvekan
derom, att dessa medel bäst och nödvändigast borde användas för våra
kustfästningars bestyckning.
Hvad nu sjelfva bestyckningen beträffar, är utskottet ense derom,
att anslaget till Karisborg och Oscarsvärns-linierna böra utgå till .de
belopp, som Kongl. Maj:t äskat, men beträffande Vaxholm—Oscar-
Fredriksborg har utskottet nedsatt de af regeringen begärda 900,000
Anslag till
fästnings-
artilleri-
materiel.
(Forts.)
N:o 18.
SO
Anslag till
fästnings¬
artilleri
materiel.
(Forts.)
Måndagen den 24 Mars.
kronor till 100,000 kronor. Reservanterna kafva föreslagit detta be¬
lopp till 500,000 kronor. Det är ju alldeles tydligt, att mycket lätt
omständigheter kunna inträffa i Östersjön, som gör det för oss till en
bjudande politisk nödvändighet, om vi vilja värna vår neutralitet, att
hastigt och fullständigt armera våra kustfästningar. Med denna sak
för ögonen har krigsstvrelsen naturligtvis fått se till huru sådant,
under nuvarande förhållanden, kan låta sig göra. Det har då be¬
funnits, att någon annan utväg att upphjelpa detta icke varit att tillgå,
än att från Karlsborg öfveriiytta till Vaxholm—Oscar-Fredriksborg icke
mindre än 57 artilieri-pjeser. Detta är naturligtvis en ytterst farlig
nödfalls-utväg, men det gäller här att beräkna den ena faran emot
den andra. Detta har dock endast kunnat ske med lätta pjeser. De
svårare pjeserna hafva icke på detta sätt kunnat ersättas. Men man
kan fråga: är då icke Vaxholm bestyckadt? Jo, med 290 pjeser, men
dessa äro till stor de,l gamla och för nutidens fordringar föga lämp¬
liga. Af dessa 290 pjeser äro 208 framladdningskanoner. Af dessa
åter förskrifva sig 19 från 1808 och 48 från åren 1831, 1832 och
1833. Man kan då förstå, att dessas värde icke kan vara synnerligen
stort. Af de reffiade pjeserna äro 59 för st. framladdning. Det är ju
icke så mycket fel på de gamla kanonerna, att man icke måste låta
dem stå till dess man får andra, men skall Vaxholm duga som ett lås
för hufvudstaden och derifrån kunna utestänga den fiendtliga pansar¬
flotta, som genom dess hotande vill tilltvinga sig vissa fördelar i Öster¬
sjön, då måste dessa 900,000 kronor, som Kongl. Maj:t föreslagit,
nedläggas på artillerimateriel.
Nu har man sagt, att generalfälttygmästaren icke föreslagit mera
än 400,000 kronor, men orsakerna dertill äro mycket enkla och natur¬
liga. Generalfälttygmästaren önskar naturligtvis att få så mycket
pengar som möjligt till artillerimateriel. Men han ansåg, under förut¬
sättning af en vanlig budget, att Kongl. Maj:t af Riksdagen icke
skulle kunna äska mer än 400,000 kronor, hvarigenom man skulle
till gevär och kanoner erhålla 800,000 kronor, eller ungefär samma
summa, som åren 1883—1887 beviljades för artillerimateriel, och
kvilka varierade emellan 700,000, 750,000 och 814,000 kronor. General-
fälttygmästaren kunde ju icke hoppas på att .erhålla större anslag.
Han tilläde dock dervid, att, “om denna summa beviljades, visserligen
någon förbättring komme att inträda uti bestyckningsförhållandena på
de trenne fästningarne, men att deras försvarbarhet uti artilleristiskt
hänseende fortfarande dock blefve ganska otillfredsställande, enär ännu
saknades, vid Karlsborgs fästning ett större antal af de erforderliga
17 och 12 cm. kanonerna, vid Vaxholm—Oscar-Fredriksborg erforder¬
liga kastpjeser, och kulsprutor samt för Oscarsvärns-linierna en stor
del af bestyckningen och ammunitionsutrustningen." Dessa kastpjeser
och kulsprutor vid Vaxholm—Oscar-Fredriksborg kostade, enligt special-
kalkylen, å sid. 46 af statsrådsanförandet, 990,000 kronor och en del
ammunitionsutrustning m. m. uppgick till 250,000 kronor. Man kommer
då- till en summa af cirka 1,200,000 kronor, som generalfälttygmästaren
visat vara nu af behofvet påkallad. Kär nu, såsom förut blifvit
nämndt, ett öfverskott uppkommit, hvaraf man kunde beräkna omkring
31
N:o i8.
Måndagen den 24 Mars.
1 million till landtförsvaret, då kom frågan sistlidne januari i en helt
annan ställning. Emellan generalfälttygmästaren och Kongl. Maj:t
råder således icke någon meningsskiljaktighet i detta afseende.
Vidare har man sagt, att dessa 1,200,000 kronor i alla händelser
icke kunde på ett år upparbetas inom landet, utan de borde fördelas
på flere år. Först och främst vet ingen huru nästa års budget ser
ut. Ingen känner de fordringar som i afseende å skattelindringar och
andra saker kunna ställas på densamma och hvilka ju kunna kräfva
millioner. Dessutom vet man icke, när kanonerna en gång behöfvas,
om det då finnes pengar att tillgå. Det förefaller mig derför, som
det vore bäst och klokast att afsätta dem, och jag vågar svara för,
att man mycket val kan snart nog upparbeta dessa 1,200,000 kronor.
Penningarne finnas ju att tillgå och beställningarne kunna således när
som helst göras och innan våren 1892 äro de upparbetade, General¬
fälttygmästaren har på min begäran lemnat en detaljerad uppgift öfver
hvilka pjeser han tänkt sig skulle anskaffas för dessa 1,200,000 kro¬
nor äfvensom öfver deras fördelning. Det skulle beställas kanoner,
41 st., för 300,000 kronor, lavetter för 150,000 kronor, ammunition,
projektiler, rör o. dyl. för 700,000 kronor och hvarjehanda tillbehör
för 50,000 kronor, allt i runda tal. Då man vidare vet att vi för
tillverkning af kanoner hafva Finspong och Bofors, för ammunition:
Ankarsrum, Åker och Finspong, för lavetter Atlas och för kulsprutor
Palmcrantz’ mek. verkstad och för en del saker äfven Motala, så torde
ett af de minsta bekymren vara, att inom ett år upparbeta den nyss
nämnda summan inom landet.
Jag vågar slutligen vidhålla, att det varit stora och jag tror äfven
goda skäl för Kongl. Maj:t, att begära dessa 1,200,000 kronor till
bestyckningar, deraf 900,000 kronor till Vaxholm— Oscar-FredHksborg.
Då emellertid utskottet föreslagit 400,000 kronor och reservanterna,
med kännedom om ställningen inom Riksdagen ansett sig icke våga gå
längre än till 800,000 kronor, så får jag hemställa, att kammaren
ville bifalla reservationen. <■
Friherre Klinckowström: Jag har icke af den siste talarens
yttrande kunnat finna någon nödvändighet, att nu gå så långt, som
utskottets 6 reservanter från denna kammare föreslagit. Jag får der¬
för yrka bifall till statsutskottets förslag i denna punkt.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och tal¬
mannen, att i afseende på nu förevarande punkt yrkats, dels att
utskottets deri gjorda hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr
Boström, att kammaren skulle godkänna det förslag, som innefattades
i den af grefve Sparre m. fl. vid denna punkt afgifna reservation.
Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden, och
förklarades propositionen på antagande af herr Boströms förslag vara
med öfvervägande ja besvarad.
18 och 19 punkterna.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Anslag till
fästnings¬
artilleri-
materiel.
(Forts.)
N:0 18.
32
Måndagen den 24 Mars.
Anslag till
byggnader å
Karlsborg.
20 punkten.
Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: I motsats mot
utskottet anhåller jag om bifall till Kougl. Maj:ts framställning i denna
fråga.
Här äro två stora behof framhållna, som på Karlsborg måste
fyllas.
Det ena är ett förrådsskjul af sten för inläggande af sådan
artillerimateriel, som numera icke tillhör artilleriregementenas utred¬
ning, och som dessa sakna utrymme att sjelfva förvara. Dit hör
företrädesvis den förut begagnade framladdningsmaterielen med ganska
goda kanoner, som dels äro beräknade för uppsättning af andra linien
artilleri, dels äfven kunna användas vid fästningars försvar och i
tillfälliga positioner. När det nu är ovisst, hvar de skola användas,
så är det ju bäst att hafva dem förvarade å centralfästningen. Dess¬
utom måste de nya ammunitionskolonnernas hela materiel, i den mån
den blifver färdig, kunna någonstädes förvaras, och då härför å Karls¬
borg saknas nödigt utrymme, är det nu ifrågasatta förrådsskjulet
äfven för detta ändamål af det största behof påkalladt. Denna
byggnad är beräknad att kosta 64,000 kronor, och tomt för densamma
finnes på stället.
Det andra behofvet, som på Karlsborg krafvel’ att afhjelpas, är
saknaden af ett tidsenligt artillerilaboratorium. Hittills har man för
ändamålet å Karlsborg fått nöja sig med eu gammal förfallen trä¬
byggnad, som dessutom är belägen på en holme, hvarigenom det under
storm eller isgång ofta varit svårt att komma dit eller derifrån.
Nu föreslås att de för det nya laboratoriet erforderliga lokalerna
skola förläggas i fyra skilda byggnader för att vinna större trygghet
mot den fara, som alltid är förenad med arbeten i ett laboratorium.
Kostnaderna härför, inberäknadt jemväl maskiner m. m. till laborato¬
riets fullständiga utrustning, äro af Kongl. Maj:t beräknade att uppgå
till 76,110 kronor.
Den sammanlagda kostnaden för de nu ifrågasatta byggnaderna
å Karlsborg skulle således belöpa sig till 140,110 kronor, hvilket be¬
lopp Kongl. Maj:t anser lämpligen skulle kunna fördelas på tre år,
hvadan deraf för år 1891 icke behöfver utgå mer än 46,000 kronor.
Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt.
Friherre Klinckowström: Jag, för min del, nödgas förena mig
med statsutskottets majoritet och yrkar på denna grund afslag å
Kongl. Maj:ts proposition och bifall till utskottets förslag i denna
punkt.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de
derunder framställa yrkandena propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i den nu föredragna punkten hemstält och vidare derpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarades den senare pro¬
positionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Måndagen den 24 Mars.
33
N:0 18.
21 punkten.
Herr Manke 11: Jag skall börja med att nämna, att jag kom¬
mer att, på grund af mina föregående uttalanden i afseende å denna
punkt, rösta för bifall. Men orsaken, hvarför jag begärt ordet, är,
att jag icke kunnat undertrycka min förvåning öfver att, då såringa
medel anses disponibla för fästningsförsvaret, Kongl. Maj :t ändå funnit
för godt att föreslå deras användande uteslutande till Karlsborgs be¬
fästande. Man kan vara så stor vän som helst af detta och af cen¬
tralförsvaret i allmänhet, hvilket jag, såsom bekant, är, utan att dock
derför anse nödvändigt att just nu nedlägga några större anslag på
detsamma. Sedan fästningen uppnått första graden af försvarbarhet,'
och sedan Vabergets befästande blindt i princip erkändt, hvilket här
varit hufvudsaken, så har det synts mig, som om de för befästningar
disponibla medlen kunnat på ett lämpligare sätt användas, än för
Karlsborg, hvilken troligen sist af alla rikets fästningar skall af fien¬
den anfallas. Det är en af de mest aflägsna strategiska eventualiteter,
vi kunna föreställa oss, att en fiendtlig armé skall intränga ända dit.
Deremot fins det, såsom jag förut flera gånger påpekat, vida större
anledning att tro, att andra punkter blifva mera hotade, bland annat,
såsom jag vid sista riksdagen antydde, dels Göteborg från sjösidan
och dels Stockholm med afseende på en hastig öfverrumpling från
landsidan. Och jag kan icke neka till att det förvånat mig, att Kongl.
Maj:t icke föreslagit, att af de ifrågasatta ringa medlen åtminstone
någon del måtte användas för befästningsanläggningar vid endera af
dessa punkter.
Enligt mitt förmenande hade det mycket omtalade och omtvistade
statsöfverskottet icke kunnat nyttigare användas för vårt försvar, än
för dessa fästningsanläggningar, som hittills blifvit allt för mycket för¬
summade. I stället har man ifrågasatt byggande af två pansarbåtar,
hvar och en för en kostnad af tre millioner kronor. Just här om
någonsin yppar sig, huru skadlig den beständiga slitningen mellan
landt- och sjöförsvaret för oss varit, och huru liten valuta vi få för
de summor, som nedlagts på sjöförsvaret, i stället för deras användande
på landtförsvaret. För hvad den ena pausarbåten kostat hade vi åt¬
minstone kommit ett godt stycke på väg till Göteborgs befästande
från sjösidan, och för kostnaden för den andra pansarbåten både vi
i ganska väsentlig mån bidragit till Stockholms skyddande åt land¬
sidan. Och jag hemställer till hvar och en, huru vida det icke vore
en mycket större tillväxt i försvaret att få dessa båda punkter skyd¬
dade, än erhålla nämnda båtar, hvilkas verkliga nytta för vårt sjö¬
försvar jag för öfrigt belyst i min motion rörande sjöförsvarets ma¬
teriel.
Enligt mitt förmenande, kunna inga medel, som användas för
vårt försvar, lemna större ränta än de, som nedläggas på befäst¬
ningar, och detta i synnerhet när de rörliga stridskrafterna, både med
afseende på antal och beskaffenhet, äro och städse måste blifva så
svaga som hos oss. Alla små stater hafva också i detta hänseende
gjort utomordentliga ansträngningar. Jag vill här endast åberopa de
Första Kammarens Prof. IS90. N:o 18. 3
Anslag till
Karlsborgs
fästnings¬
byggnad.
N:0 18.
34
Anslag till
Karlsborgs
fästnings¬
byggnad.
(Forte.)
Måndagen den 24 Mars.
äfven för andra, än fortifikationsofficerare, allmänt kända förhållan¬
dena i Danmark, Belgien, Holland o. s. v.
Jag har velat göra denna anmärkning äfven för att ådagalägga
huruledes man, utan att vara försvarsnihilist, kan hysa mycket olika
åsigter med krigsstyrelsen i afseende på försvarsmedlens fördelning;:
och jag tror, mine herrar, att många af eder skola gifva mig rätt i
min anmärkning. Slutligen begagnar jag tillfället att — då vi nu
hafva den förmånen att i vår krets se herr fortifikationschefen —
på det högsta beklaga den allt för stora blygsamhet, ban städse
ådagalagt i afseende på befrämjande af det departement, hvars för¬
nämsta målsman han inom riksdagen borde vara,
Jag har intet yrkande att göra.
Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Den föregående
talaren har alltid varit en vän af Karlsborgs befästande, och jag är
tacksam för det vitsord för blygsamhet, som han behagade tillerkänna
mig. Men jag kan försäkra, att hade jag hyst någon förhoppning att
vid riksdagen vinna de erforderliga anslagen, min blygsamhet der vid
lag fått stryka. Han nämnde äfven, att, sedan Karlsborgs och Vaber¬
gets befästande i princip antagits, man nu kunde vänta med fullföl¬
jande deraf och börja med Göteborgs och Stockholms befästande. Men
man försvarar icke fästningar med endast principer. I sådant fall
vore både Stockholm och Göteborg försvarade, ty i afseende på dem
är ock principen erkänd. För några år sedan begärde Första Kammaren,
att en utredning skulle åstadkommas angående Göteborgs befästande
åt sjösidan. Från Kongl. Maj:t har också kommit befallning att ut¬
arbeta planen härtill. Den ligger för närvarande färdig till granskning
å min chefsexpedition, och ehuru den är uppgjord i all anspråkslös¬
het, hafva likväl kostnaderna för denna befästning, utan afseende å
bestyckningen, beräknats skola uppgå till 2 millioner kronor. Med
hänsyn dertill att detta befästningsverk måste vara temligen starkt
bestyckad t, måste man till kostnaderna lägga ytterligare 1 million, ty
jag kan försäkra, att dessa godtköpsfästningar, hvarom man i dessa
dagar hört så mycket talas, icke äro något värda och duga till ingen¬
ting. Den föregående talaren gjorde den rigtiga aumärkniugen, att de
små länderna hafva nedlagt stora omkostnader på sina befästnin¬
gar. I detta afseende kan jag upplysa, att t. ex. Belgien anslagit 32
millioner francs till en fästning vid Liége, samt derutöfver 20 millioner
till bestyckning af densamma. Köpenhamns fästningsverk åt landsidan
kosta 16 millioner kronor och åt sjösidan 15 millioner kronor. I
Holland finnas nya befästningar från Maas till Zuyder See, men huru
mycket de kostat, kan jag nu icke på siffran uppgifva.
Då här ingen annan hemställan är gjord än om bifall till Kongh
Maj:ts förslag, så instämmer äfven jag deri.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i nu förevarande punkt hemstält.
Måndagen den 24 Mars.
35
H:o 18,
22 punkten.
Friherre Klinckowström: Jag hoppas att, om också det fins
åtskilliga ledamöter inom denna kammare, hvilka eljest mycket gerna
bifalla Kongl. Maj:ts propositioner, dessa herrar dock måtte noga
besinna sig, innan de lemna sitt bifall till förevarande punkt.
Å sid. 40 i statsutskottets betänkande, andra och tredje stycket
uppifrån, finna vi, att chefen för fortifikationen, hvilken vi hafva lyckan
att nu se midt ibland oss, sjelf förklarat, att denna fråga icke är, såsom
man säger, fullt mogen, och i reservanternas utlåtande i frågan heter
det: “Då af statsrådsprotokollet inhemtats, att för de för ifrågavarande
snabbeldsbatteri afsedda bepansringarna ännu icke hunnit utarbetas
förslagsritningar, och kostnadsberäkningar samt anbud för utförande
af dessa bepansringar synes hafva infordrats endast från ett jernverk,
men lämpligare måste anses att sådant anbud äfven af andra fabri¬
kanter fått afgifvas, hemställer utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning icke må af Riksdagen bifallas."
Detta afslag å Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt anser jag vara
fullt befogadt och får på grund deraf yrka afslag å utskottets förslag
och bifall till den i denna punkt afgifna reservationen.
Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag vill upplysa,
att frågan verkligen mognat, sedan denna proposition af Kongl. Maj:t
afiåtits. Redan tidigt förlidet år hade vi af eu känd mekanisk verk¬
stad i Sverige begärt förslag till ritningar efter de idéer, som varit
godkända och pröfvade i utlandet, och vi fingo äfven löfte om sådana.
Men då jag aflat min skrifvelse af den 15 november i detta ämne,
voro dessa förslagsritningar ännu icke utarbetade. Strax på nyåret
blefvo de dock färdiga och hafva nu framlagts i fullgodt skick, och
enligt kostnadsförslaget uppgå dessa pansarlavetter till 15,000 kronor
stycket. Saken är således fullkomligt mogen.
Hvad denna fråga i sin helhet beträffar, vill jag icke upptaga
kammarens tid med någon omständligare redogörelse för försvaret vid
Karlskrona åt sjösidan. Men så mycket vill jag dock nämna, att
från första stund befästningen vid Karlskronas stora inlopp beslöts,
ingick i förslaget, att der skulle anläggas ett batteri om 12 s. k. polis¬
kanoner, som skulle skjuta långs vattenytan och hindra fienden att
komma fram med de små båtarne, som skola bereda rum för de störres
inträngande i inloppet. Sedan minlinierna blifvit beslutade och nu
äro färdiga, är det så mycket nödvändigare att till försvaret af dessa
hafva dylika poliskanoner, med sin mindre kaliber, stora träffsäkerhet
och hastigare eldgifuing. Ty ett fiendtligt anfall mot Karlskrona ifrån
sjösidan kommer sannolikt att tillgå så, att fienden icke med ens går
in med sina stora fartyg och dermed riskerar att få dem sprängda i
luften, utan att han förbereder sitt anfall med dessa genom att först
nattetid eller i skymningen utsända relativt små ångslupar och min¬
båtar för att uppfånga eller bortspränga de försvarandes minlinier och
sålunda öppna väg genom dem för de större fartygen. Förutom svå-
Anslag till
uppförande
af ett batteri
för snabbelds-
Tcanoner å
Kungsholms
fästning.
N:o 18.
36
Anslag till
uppförande
af ett batteri
för snabbelds-
hanoner å
Kungsholms
fästning.
(Forts.)
Anslag till
fortsättande
af general¬
stabens
topografiska
arbeten.
Måndagen den 24 Mars.
righeten att med grafva kanoner träffa dessa mindre farkoster, äro
dessutom skotten för dyra. Härtill lämpa sig bäst just sådana mindre,
lågt liggande kanoner, som dock hafva en fullt tillräcklig kraft att
genomtränga båtsidor och ångpannor. Vigten af att ega dylika båtar,
som skola hindra fiendens framhängande, och att, der det lyckas fien¬
den att förstöra någon del af de flytande hindren, genast kunna ut¬
sätta nya, visade sig vid Charlestown i Amerika, der hindren hvarje
natt delvis fiskades upp af de anfallande, men oupphörligen ersattes
med nya i stället. En sådan förpoststrid eller ett guerillakrig, innan
de stora fartygen kunde komma fram och beskjuta staden, är nu mera
att anse såsom normalt ingående i en anfallsplan mot ett mineradt
inlopp, och i engelska flottan äro detaljerna för anfallet redan regle-
menterade och profvade. Här begäras nu endast tre poliskanoner.
Jag erkänner att det är blygsamt, men jag har äfven denna gång icke
haft förhoppning att få särdeles mycket. Dessa tre kanoner är det'
dock af yttersta vigt att nu få.
Jag anhåller om bifall till statsutskottets förslag i denna punkt.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt
de derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält och vidare på afslag
derå; och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.
23 och 24 punkterna.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
25 punkten.
Herr Tamm, Hugo: Här har statsutskottet på så sätt afvikit
från Kongl. Maj:ts proposition, att det nedsatt det för topografiska
kartarbetet af Kongl. Maj:t äskade beloppet, 90,000 kronor, till 75,000
kronor och hänvisat till de medel, som kunna vinnas medelst bespa¬
ringar å anslaget till det ekonomiska kartverket. Detta kunde hafva
varit en rigtig hänvisning, så länge förslag låg under utarbetning att
förena dessa kartverk. Men att nu, då denna fråga är afgjord, och
de båda kartverken arbeta hvart för sig, år från år hänvisa från det
ena till det andra, det synes mig vara i och för sig ganska oegentligt.
Men finnas några medel att taga från det ekonomiska kartverket? I
denna stund finnas verkligen 11,000 kronor, som uppkommit genom
besparingar under sist förflutna och innevarande år. Men, såsom
herrarne veta, är detta anslag deladt i två delar. Den ena, utgörande
31,000 kronor, är afsedd för kartarbeteua i Norrbottens län. Veder¬
börande chef har dock nu förklarat, att någon besparing ej kunnat
beredas för 1889, ej heller vore att emotse för följande år af detta
anslag, sedan utgifning af kartan öfver Norrbottens län börjat — och
sedan borde kartarbetena öfverflyttas på Vesterbotten. Från denna
del af anslaget; eller de 31,000 kronorna, torde således icke kunna för-
37
N:0 18.
Måndagen den 24 Mars.
väntas någon hjelp från det ekonomiska kartverket. Den andra delen
af anslaget till detta verk, eller 45,000 kronor, som äro afsedda för
de ekonomiska kartarbetena i rikets öfriga delar, har medgifvit bespa¬
ringar endast på den grund, att allt efter som der anstälde personer
blifvit äldre, hafva de fått afsked, emedan man väntat på reorganisa-
tionen af ett gemensamt kartverk. Skall detta verk fortgå, måste de
afskedade ersättas med nya krafter och följaktligen större utgift uppstå.
Häraf synes det mig tydligt, att det topografiska kartverket är
hänvisadt till det anslag, som för detsamma är gifvet, och för fram¬
tiden icke har några andra medel att påräkna. Då blir frågan, månne
det är klokt, och hvad blir följden? Den första följden deraf är, att
hela arbetstiden kommer att utsträckas ända bort till 45 år, och följ¬
den åter deraf blir den, att kartverket i sin helhet kommer att kosta
675,000 kronor mer, om det skall bedrifvas med det anslag, som af
statsutskottet nu är tillstyrkt, än om det begärda anslaget 90,000
kronor beviljas. Om vi derjemte besinna, att hälften af Sveriges areal
ännu icke är kartlagd, när vi ock betänka att i Norrland knappast
finnas några kartor öfver denna landsdel, der likväl utvecklingen nu¬
mera pågår så raskt, och der så många både ekonomiska och strate¬
giska behof äro att fylla, så synes mig att dessa omständigheter böra
tala för att det topografiska verkets arbeten finge fortgå så raskt som
möjligt.
Hvad åter mellersta och södra Sverige angår, så äro dessa lands¬
delar nu visserligen kartlagda. Men äfven der hafva under de senare
åren stora förändringar egt rum. Jernvägar hafva tillkommit, sjö¬
sänkningar verkstälts, nyodlingar upparbetats o. s. v. Allt detta gör,
att de gamla kartbladen öfver denna del af riket i denna stund äro
nästan oanvändbara. Det är således alldeles nödvändigt, såsom ock
chefen för topografiska corpsen påpekat, att här vid lag verkställa en revi¬
dering. Men äfven dertill saknas medel. Mig synes således, att man
snarare borde gifva mer, i stället för att, såsom utskottet föreslår,
minska, på detta anslag, ty det beböfves allt för väl, och jag anser det
vara svenska folket värdigt att bidraga till kännedomen om sitt land,
helst då vi se andra länder, såsom t. ex. det i jemförelse med oss
mindre omfattande grannlandet Norge, gifva större anslag för detta
ändamål än hvad Kong!. Maj:t nu begärt.
Jag får på dessa grunder anhålla om afsiag å utskottets förslag
och bifall till Kong!. Maj:ts proposition i denna punkt.
Herr Falk, Helmer: Jag ber att få instämma med den före¬
gående ärade talaren deruti, att utskottets förhoppning om besparingar
på anslaget för det ekonomiska kartverket icke är grundad. Det
stämmer alldeles med de upplysningar, som jag i frågan erhållit.
Samme talare har visat, att med det anslag på 75,000 kr., som ut¬
skottet nu föreslår och hvilket icke innebär någon förhöjning i de
medelstillgångar, som under de förflutna 10 åren användts till det topo¬
grafiska kartverket, emedan det jemn t motsvarar det reserverade an¬
slaget, 60,000 kronor, jemte 15,000 kronor, som hittills kunnat å eko¬
nomiska kartverket besparas, kan kartläggningen icke fullbordas på min-
Ånslag till
fortsättande
af general¬
stabens
topografiska
arbeten.
(Forts.)
N:o 18.
38
Anslag till
fortsättande
af general¬
stabens topo¬
grafiska ar¬
beten.
(Forts.)
Måndagen den 24 Mars.
dre än 45 år; men om anslaget ökas till 90,000 kronor, kan arbetet
afslutas på 30 år och derigenom besparing vinnas af 675,000 kronor.
Om nu till de fortlöpande topografiska arbetena ej anslås större
summa än 75,000 kronor, kan endast samma arbetsprodukt som under
de sista 10 åren erhållas, men till andra nödiga arbeten, såsom revi¬
dering af äldre kartor, upprättande af öfningskartor m. m., saknas alla
medel. Det är för öfrigt klart, att ju mera ett kartverk framskrider,
desto derå äldre kartor blir det, som behöfva revideras, och ju flera
sådana, som måste omarbetas, och till alla dessa nödiga arbeten måste
det finnas medel
Eu annan vigtig sak är den, att arbetena med generalkartan och
höjdkartan icke kunnat under de senare åren bedrifvas i brist på me¬
del; och det är således så mycket nödvändigare att nu upptaga dessa
kartarbeten, enär nämnda kartor äro erkända såsom nödiga för vin¬
nande af öfversigt öfver det topografiska kartverket.
Behofvet af goda topografiska kartor gör sig gällande icke blott
under kriget utan jemväl under fredsöfningarna.
Jag har en lång erfarenhet af svårigheterna att i Vermland, dit
det topografiska kartverket ännu knappt kan sägas hafva hunnit, skaffa
för fälttjenstöfningarna nödiga kartor, och det har ej kunnat ske utan
mycken möda och betydliga personliga uppoffringar. Man har natur¬
ligtvis fått hjelpa sig fram så godt man kunnat och med högst ofull¬
komliga kartor; men hvad som låter sig göra under fredsöfningar, går
ej för sig under krig; man måste då, för att kunna orientera sig i en
främmande terräng, hafva tillgång till pålitliga kartor.
Nu är ju endast fråga om att återföra anslaget till hvad det år
1877, med vigtig uppfattning af dess nödvändighet, höjdes, eller till
90,000 kronor.
Vårt försvarsväsen lider af så många brister, att det är väl icke
skäl att öka dessa bristers antal genom att neka de.t nödvändiga an¬
slaget för det topografiska kartverket.
Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr statsrådet friherre Palmstierna: Beträffande detta anslag
skall jag bedja att få förorda Kongl Maj:ts förslag.
Statsutskottet har visserligen beaktat frågan och föreslagit 7o,000
kronor, men jag är öfvertygad, att den begärda summan, 90,000 kronor,
icke tål vid någon nedprutning, utan mer än väl behöfves. Det blir
för öfrigt en besparing, om man betänker, att man med ett årligt
anslag af 90,000 kronor skulle hinna kartlägga hela landet på 30 år,
då deremot med ett årligt anslag af 75,000 kronor skulle åtgå 45 år.
Om man multiplicerar hvart och ett af de båda anslagen med. den
tidrymd, under hvilken de äro afsedda att utgå, så får man en skilnad
dem emellan eller en besparing på 30 år af öfver 600,000 kronor
Det är för öfrigt ett stort behof för oss att få vårt topografiska
kartverk färdigt, och det icke blott för militära ändamål. Anslaget
kunde lika väl hafva stått på 6:te hufvudtiteln och hade då troligen
icke rönt något motstånd.
Det är af behof såväl för administrationen i allmänhet som för
Måndagen den 24 Mars.
39
N:0 18.
den enskilda verksamheten, och då man betänker, att närmare hälften Anslag till
af landet icke är kartlagd, måste man erkänna, att detta icke är fortsättande
öfverensstämmande med civilisationens fordringar nu för tiden. stabens toga*
Skall man lägga en jernväg eller är det fråga om en kanalisering grafiska ar-
eller en vattenaftappning eller dylikt, är det oupphörligt behof af goda beten.
kartor, och dessa 15,000 kronor skulle många gånger om inbesparas, (Forts.)
om man hade goda kartor att tillgå vid alla de företag, som oupphörli¬
gen förekomma. Att hafva så stor del af Norrland ännu icke kart¬
lagd, kan alldeles icke gå för sig.
Utskottet har antydt, att man skulle kunna fortfarande som hit¬
tills få öfverskottet på anslaget för det ekonomiska kartverket, men
det torde hädanefter icke blifva och bör icke blifva något öfverskott
på detta anslag, då så kolossala sträckor i Norrbottens och Yesterbottens
län ännu icke äro uppmätta, och mycket annat återstår att göra.
Det har ock framhållits, att utförandet af en hel mängd saker
ligger efter, såsom revision af äldre kartor öfver hela södra delen af
Sverige och utförandet af nya kartor öfver norra delen af landet, der¬
för att det fattas penningar till graveringen o. s. v. Af liöjdkartan öfver
södra delen af landet, som är mycket vacker och särdeles upplysande,
hafva icke utkommit mer än 5 blad, just derför att det fattas penningar.
Jag tror således många skäl tala för Kongl. Maj:ts förslag, och
vågar derför särskild! rekommendera det i kammarens åtanke.
Herr Helander: Alltsedan år 1882, och då af tillfällig anled¬
ning, har Kongl. Maj:t begärt och Riksdagen tillåtit, att behållningen
på ekonomiska kartverkens anslag skulle få användas till bestridande
af utgifter äfven för topografiska kartverket. Jag har redan för några
år sedan till protokollet uttalat min afvikande mening i det fallet,
emedan jag befarade, att ett sådant tillstånd skulle verka menligt för
ekonomiska kartverket, och jag har blifvit styrkt i denna min öfver¬
tygelse, då jag funnit, att man begagnat sig af denna tillåtelse på det
sätt, att, när någon kartografplats blifvit ledig vid ekonomiska kart¬
verket, har den icke blifvit under dessa 8 år återbesatt, hvarigenom
sammanlagdt 120,000 kronor öfverförts från ekonomiska till topogra¬
fiska kartverket. Nu har emellertid Riksdagen redan tillåtit, att äfven
för nästkommande år öfverskottet må få på föreslaget sätt användas,
och derom är nu icke vidare att yttra, men följden af detta förfarings¬
sätt har blifvit den — och det har äfven medgifvits i den kongl. pro¬
positionen — att det verkat ofördelaktigt för ekonomiska kartverket så
till vida, att dess årliga arbetsprodukt på ett mycket betydande sätt
nedgått mot hvad den varit förut. Så har äfven varit förhållandet
med arbetsprodukten vid topografiska kartverket, fastän anledningen
der varit en annan. Der har oaktadt det stora tillskottet från eko¬
nomiska kartverket arbetsprodukten nedgått hufvudsakligen på grund
af de stora revisionsarbeten, som gränsa till omarbeten, å äldre topo¬
grafiska kartor. Det är naturligt, att då man icke kan undvika att
ett dylikt omarbetande af äldre kartor kanske för ett hälft sekel före¬
tages, kan icke på samma gång topografiska kartverket utsträckas till
andra trakter, som ännu icke blifvit topografiskt kartlagda, annat än
Anslag till
fortsättande
af general¬
stabens topo¬
grafiska ar¬
beten.
(Forts.)
Anslag till
sTcjutskicklig-
hetens
befrämjande.
40 Måndagen den 24 Mars.
i mycket obetydlig skala. Jag kan icke finna annat, än att hvad
Kongl. Maj:t begärt för topografiska kartverket bör bifallas. Detta
kartverk är angeläget lika väl som det ekonomiska.
Men om Kongl. Maj:ts framställning icke skulle bifallas, är det
sannolikt, eller åtminstone möjligt, att, oaktadt chefen för topografiska
afdelningen säger, att det nu icke går an att längre uppskjuta till¬
sättandet af de lediga kartografplatserna vid ekonomiska kartverket
utan skada för nämnda kartverk, man för fyllande af behofvet för
topografiska kartverket fortfarande kommer att hålla dessa platser obe¬
satta samt af den derigenom uppkomna behållningen på ekonomiska
kartverket tager hvad som kan behöfvas för topografiska kartverket.
Således gäller det bär må bända äfven en minskning i det anslag
och de tillgångar, som nu finnas för ekonomiska kartverket, och det
vill jag icke heller vara med om. Jag ber derför att få förena mig
med de föregående talarne och tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och tal¬
mannen, att i afseende på nu förevarande punkt endast yrkats, att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig
från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna
framställning oförändrad.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hem¬
ställan och vidare på antagande af nyssnämnda yrkande; och förklara¬
des den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad
26 pimsten.
Herr Casparsson: I vår fortskyndande tid är förbrukningen,
snabb såväl på det materiella som på det ideella området, och bland
de idéer, som för närvarande synas vara förbrukade, är skarpskytte-
idén. Statsutskottet uttalade i fjol domen öfver densamma i följande
ordalag: “För den sak, som med ifrågasatta anslag är afsedd att be¬
främjas, torde allmänhetens intresse hafva betydligt aftagit. Ehuru
således, enligt utskottets förmenande, anslaget kunde till större gagn
användas till fyllande af de försvarsbehof, såsom bestyckning å våra
fästningar, som nu af brist på medel endast till en del kunna tillgodo¬
ses, har utskottet dock icke velat nu tillstyrka indragning af anslaget
i dess helhet, men anser sig böra förorda, att detsamma minskas till
30,000 kronor. “ Domen är således fäld, det är blott exekutionen,,
som blifvit för någon tid uppskjuten. Men det finnes domar, som äro
förhastade och mot hvilka man kan söka resning, och för den tjugu-
fjerdedel jag hade i fjolårets uttalande vill jag villigt erkänna, att
det var ett förhastadt uttalande, framkalladt af den skyndsamhet.,
hvarmed ärendena i statsutskottet stundom måste frampressas. Nu
har upplysts, att denna rörelse icke är i aftagande, ty under det med-
lemmarne i skytteföreningarna 1884 utgjorde 12,500, uppgingo de
1888 till 17,300, således en ökning af nära 40 procent. Vi minnas
väl och hafva bevittnat skarpskytteidéns uppkomst, dess utveckling,
dess tillbakagång och dess förfall. Hvad kan orsaken vara till dess
Måndagen den 24 Mars. 41 N:o 18.
tillbakagående? Enligt min uppfattning är anledningen dertill att söka Anslag till
i den omständigheten, att man från första början icke gjort klart för
sig målet med skarpskytteidén. Man tog från början för hög eleva- ieframjande.
tion och derför har man skjutit öfver målet. I stället för att ställa (Forts.)
frågan på ren svensk grund, sökte man tillämpa utlandets exempel; i
stället för att skapa skyttar, ville man skapa soldater. Man ville i
svensk jord omplantera en engelsk institution, men glömde att de nöd¬
vändiga förutsättningarna fattades, nemligen rika och burgna samhälls¬
klasser, som kunde bära de ekonomiska uppoffringar, som realiserandet
af denna idé kräfver. Derför fann man sig snart tvungen att söka
värfva rekryter på fåfängans marknad. Sedan det första allvaret för¬
svunnit, framträdde skarpskytteidén “i galaklädnad, med lejonman,
med skiftrik turturfjäder* för att slutligen sjunka helt och hållet till¬
sammans. Nu deremot har man slagit in på en annan och som jag
tror mera praktisk väg. Man har försökt bilda skyttegillen. Man
har lagt an på att utbilda skjutskickligheten och träffsäkerheten. Hvad
värde dessa egenskaper kunna hafva å mellersta Europas stora slag¬
fält under de förändrade former, som den nya eldtaktiken nu tagit,
derom vågar jag ej, såsom icke fackman, fälla något omdöme, men
i Sverige med dess brutna terräng, der tusen sjöar, der skogar och
pass erbjuda mot öfvermagten hållbara positioner, der tror jag, att
dessa egenskaper kunna komma till full nytta. Vi hafva sett, huru
Schweiz med sin bristfälliga militärorganisation aldrig tvekat att inom
landets gränser bjuda spetsen åt hvilken fiende som helst, emedan det
vetat, att denna svaga militärorganisation till stor del består af skyttar,
som äro vana att träffa målet bland svindlande afgrunder. Krigs¬
historien har bevarat minnet af nordamerikanska frihetskrigets “rifie-
men“; och under finska kriget 1808—1809 sade ryssarne sig mest
frukta det folk, “som bar kanonen på ryggen11: det var savolaxjägare-
brigadens jägare med den sprengtportenska studsaren. Att med den
öfningstid, som nu är beskärd beväringen, uppfostra skyttar är omöj¬
ligt, och det blir omöjligt, äfven om öfningstiden fördubblades. Der¬
emot tror jag, att denna funktion skulle kunna öfvertagas af de en¬
skilda skytteföreningarna. Det är dit man bör syfta, och komma
skytteföreningarne att uppnå detta mål, först då kan man säga, att
skyttesaken träffat pricken.
Vi känna alla Ehrensvärds bekanta yttrande: “Norden är en tung
nation, full af hetsigheter11; men man glömmer oftast fortsättningen
och den derur dragna konklusionen. “De utöfva sin styrka med språng.
Deraf komma inga storverk, men vanliga hastverk11. Äfven skarp¬
skytteidén har genomgått dessa utvecklingsskeden; den har från trög¬
hetens dvala öfvergått i hetsighetens feberstadium, och nu har natur¬
ligen en reaktion inträffat. Var då denna tanke, som tog sig form i
skarpskytterörelsen, endast ett tomt hugskott, blottadt på allt verkligt
innehåll? Var denna rörelse, som på sin tid oemotståndligt ryckte
nationen med sig, blott ett luftsprång af nyhetsmakeriets gamla käpp¬
häst, och skall denna tanke nu förvisas till minnets arsenal bland
öfriga förbrukade och krossade illusioner? Jag bara frågar.
Statsutskottet har afgifvit sitt svar, men den svenska Riksdagen
N:o 18.
42
inslag till
skjutskicklig¬
hetens
befrämjande.
(Forts.)
Måndagen den 24 Mars.
har ännu icke sagt sitt sista ord; och jag, som äfven i detta fall blifvit
min ungdoms idealer trogen, vågar, herr grefve och talman, framställa
det yrkandet, att Första Kammaren, med bifall till motionärernas för¬
slag, måtte höja anslaget från 30,000 till 60,000 kronor.
Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Efter det vältaliga
och poetiska anförande vi nyss hört, kommer mitt att innehålla
endast prosa.
Jag är ingen entusiast för skarpskyttesaken, men icke heller någon
motståndare till densamma. Om denna rörelse skall bedrifvas, bär
jag ingenting emot densamma såsom sport. Men så länge den finnes
upptagen på 4:de hufvudtiteln och belastar dess slutsiffra, har jag
rättighet att fråga: hvad betydelse har denna institution för försvaret?
Huru många skarpskyttar äro af den beskaffenhet, att man kan på¬
räkna dem såsom hjelp i kriget? Det första svaret är, att ungefär
43 procent befinna sig i beväringsåldern; men dermed har man icke
fått veta mycket, ty man kan vara i värnpligtsåldern och vara en
god skytt utan att derför duga till rekryt. Man kan vara både döf
och halt och ändock skjuta väl.
Jag vill blott betona det, att skall denna rörelse fortgå och under¬
stödjas från 4:de hufvudtiteln, bör dermed vara förenad någon slags
skyldighet. För närvarande finnes ingen annan skyldighet än att
skaffa sig skyttemärke och den frivilligt åtagna skyldigheten att skaffa
sig uniform. Vill Kongl. Maj:t organisera skarpskytteföreningarna så,
att de mot detta understöd åtaga sig att i händelse af behof ingå i
armén, skall jag icke hafva något emot saken, men så länge de på
detta sätt äro fria från alla skyldigheter och endast hafva fördelar,
vill jag icke gå längre än Kongl. Maj:t föreslagit.
Herr Wieselgren: Den föregående talaren frågade, “hvad nytta“
detta anslag skulle komma att göra. Jag ber att få se saken från en
något annan synpunkt än han. Vi hafva mycket talat om försvars-
nihilismen i vårt land, vi måste erkänna att den finnes, och en hvar
vet att den innebär den allra största fara för vårt lands framtida
sjelfständighet. Här är nu fråga om ett anslag, afsedt att uppmuntra
och främja utbildningen af en af grundegenskaperna hos fosterlandets
försvarare. Jag vågar säga, att, äfven om den skara, som begagnar
sig af ett anslag sådant som detta, icke är på det bästa möjliga sätt
organiserad, så har detta anslag ändå en stor betydelse. I den mån
de unga, som ännu stå qvar i värnpligtsåldern, vänja sig att hand¬
tera geväret och höja sin skjutskicklighet, böra de både sjelfva på¬
verkas till en annan och bättre pligtuppfattning och vara i stånd att
kraftigt motverka den försvarsnihilism, som kanske icke minst inträngt
i de unga sinnen, hvilka tidsandan bemödat sig att göra så kritiska,
så småvisa, så “snusförnuftiga11 som möjligt och hvilka, sorgligt nog,
icke motvilligt upptagit det beklagliga talet om omöjligheten att för¬
svara fosterlandet. Jag tror, att just från denna synpunkt, den peda¬
gogiska synpunkten, har detta anslag en stor betydelse; och för att
bereda det möjligheten af eu ännu större betydelse, än den af stats-
Måndagen den 24 Mars. 43 N:o 18.
utskottet satta gränsen medgifver, ber jag att få förena mig med den Anslag till
förste talaren i yrkandet att anslaget måtte sättas till 60,000 kronor. 9‘
befrämjande.
Herr Abelin: Jag ber att till alla delar få instämma i hvad (Forts.)
den förste ärade talaren yttrade, så väl i fråga om den missrigtning,
som gafs åt skarpskytterörelsen från dess första början, som ock i
fråga om önskvärdheten af anslagets förökande från 30,000 till 60,000
kronor. Jag håller nemligen före, att denna rörelse numera inslagit
på en väg, som är den enda rätta. Dessa s. k. frivilliga skarpskytte¬
föreningar hafva från att vara militäriskt organiserade och under¬
kastade åtskilliga militära öfningar öfvergått till skytteföreningar, med
skjutskicklighetens befrämjande till sitt enda mål. Såsom militära
corpser hade de icke och kunde icke heller tillvinna sig något egentligt
värde, ty derför saknade de derå nödvändiga förutsättningar, och deras
värde såsom sådana måste minskas i samma mån som den allmänna
värnpligten, som anvisar hvarje stridbar man sin bestämda plats i det
allmänna försvaret, kommer att utsträckas. Deremot hafva de såsom
skytteföreningar, enligt mitt förmenande, ett stort och vigtigt foster¬
ländskt mål, dels derigenom att de främja sina egna medlemmars
skjutskicklighet, dels ock derigenom, att de innebära en väckelse för
den manliga befolkningen i alla landsändar att förvärfva sig denna
för dess stridbarhet så nödiga färdighet. Detta, att på frivillighetens
väg uppmuntra skjutskickligheten, anser jag så mycket nödvändigare
hos oss, som de särdeles otillräckliga och korta vapenöfningarna icke
medgifva att bibringa de värnpligtige ens tillnärmelsevis den färdighet
i skjutkonsten, som måste anses oundgänglig. Af dessa skäl anser
jag det vara högst önskvärdt, att det högre anslaget, 60,000 kronor,
beviljas, hvadan jag får yrka afslag på utskottets förslag och bifall
till den framställning, som den förste ärade talaren gjorde.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att i afseende på föreliggande punkt yrkats
dels bifall till hvad utskottet deri hemstält, dels ock, af herr Caspars-
son, bifall till den i ämnet väckta motionen.
Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till den i ämnet väckta motio¬
nen vara med öfvervägande ja besvarad.
Föredrogs å nyo och företogs paragrafvis till afgörande stats¬
utskottets den 19 och 21 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 37,
i anledning af Riksdagens år 1889 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1888.
N:o 18.
44
Måndagen den 24 Mars.
Om undan- R 2.
rödjande af
missförhål- tj m ti n
landen vid , .. ■tler.r -lamm, Hugo: Genom nu föreliggande betänkande har
central- inför Riksdagen blifvit framdraget ett ärende, som jag för min del
fängelset' för anser vara en ren skamfläck på vår civilisation. Det är nemligen
Norrmalm !råga om flvinn°fängelset på Norrmalm och de förhållanden, som del¬
are rådande, om hvilka utskottet yttrar, “att de beklagansvärda indi¬
vider, som der intagas, etter uttjenad strafftid ofta utlemnades från
fängelset i moraliskt hänseende långt mer sjunkna än vid deras in¬
tagande derstädes. “ Dessa förhållanden intygades äfven i statsutskottet
af de personer, så väl från Första som Andra Kammaren, som med
egna ögon sett desamma. Den fråga, som här då först gör sig gäl¬
lande, är: hvilka äro dessa beklagansvärda personer? Jo, mine herrar,
stamtruppen utgöres af dessa gamla, i last och liderlighet grånade
qvinnor, som upphört att sjelfva så att säga njuta lustan, men hvilkas
enda begär är rigtadt på att förderfva andra, som ännu möjligen äro
oförderfvade. Bland dessa instickes eu och annan, som blifvit dömd
för barnamord, och om dem får man säga, att syndat hafva de, men
ofta torde förtviflan hafva drifvit dem, och det är vanskligt att om
sådana fälla en dom; deras moraliska ställning är dock sådan, att
man icke har rätt att handtera dem på det satt, som måste här blifva
fallet. Den tredje gruppen af här insatta består af dessa qvinnor,
som stå under det s. k. prostitutionsreglementet, och dessa äro icke
insatta derför att de brutit mot sedlig och allmän lag, utan derför
att de icke stält sig 7 § i polisreglementet till efterrättelse, derför att
de icke varit osedliga på reglementera dt sätt, d. v. s. icke velat under¬
kasta sig den för hvarje qvinna förnedrande, ständigt återkommande
preventiva besigtningen. Det är eu anstalt, som fått det ofvan anförda
vitsordet, hvarest dessa unga qvinnor uppfostras i last och synd, för
att sedan sprida sin moraliska smitta ut bland hvarandra och de yng¬
lingar, med hvilka de umgås. Staten har rätt att straffa, men jag
betviflar att staten har rätt att straffa på det sätt, att de personer,
som åläggas straff, också blifva mer moraliskt förderfvade; förhållan¬
det bör vara motsatt, och genomgår man de sista 50 årens fåugvårds-
historia., finner man att fångvårdsstyrelsen också med ifver arbetat i
sådan rigtning.
När detta för mig icke obekanta förhållande vid Norrmalm å nyo
framdrogs, får jag bekänna att min första tanke var den att i en
reservation hemställa, att Riksdagen ville ingå till Kongl. Maj:t med
en skrifvelse, anhållande att försvarslöshetsstadgan skulle till all kraft
och verkan i Stockholm upphöra, till dess förhållandena blifvit så¬
dana, att det vore möjligt hålla de ifrågavarande personerna i fängelset
utan att moraliskt förderfva dem. Jag hade deri icke varit utan
precedensfall, ty jag hade haft ett stöd i nuvarande faktiska förhål¬
landen. Här står nemligen tydligt i den gällande prostitutionsstadgan,
att underlåter qvinna att ställa sig till efterrättelse påbudet angående
besigtningar m. m., då först kommer hon att behandlas i enlighet
med förordningen angående försvarslösa. Således, först när detta in¬
träffar äro de ifrågavarande qvinnorna utsatta för nämnda stadgas
45
N;o 18.
Måndagen den 24 Mars.
påföljder, då’ de enligt densamma ostraffadt må bedrifva osedlighet
såsom yrke, blott det sker i enlighet med reglementet. Då jag emeller¬
tid inom utskottet fick understöd af de två af förra årets revisorer,
som med egna ögon sett förhållandena, för en skrifvelse, sådan den
i reservationen föreslås, har jag för min del förenat mig med dem om
densamma, och jag hemställer till Första Kammaren, om icke nu något
bör göras, då det tydligt är ådagalagdt att förhållanden existera, som
icke kunna afhjelpas förr än kraftiga åtgärder vidtagas, åtgärder som
visserligen icke komma att kosta mycket penningar, ehuru detta af-
skräckt Andra Kammaren från att instämma i den föreslagna skrif-
velsen. Då förhållandena ovedersägligen äro sådana, som jag nu fram¬
hållit, och Riksdagen redan i skrifvelse 1886 påpekade, samt hafva
fortgått år ifrån år, hemställer jag, om det icke ä.r rätt och rigtigt
att ingå till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, anhållande att snarast
möjligt och helst till nästkommande Riksdag ett sådant förslag fram-
lägges, att de påpekade förhållandena måtte ändras, d. v. s. jag yrkar
bifall till den af herrar Boström och Ekenman samt mig framstälda
reservationen.
Herr König sf eld t: Af utskottets betänkande framgår, att ut¬
skottet liksom reservanterna anser, att qvinnofängelset på Norrmalm
befinner sig i ett högst otillfredsställande skick, och hvad mig sjelf
beträffar, har jag såsom statsrevisor besökt stället och funnit tillstån¬
det sådant, som i 1886 års skrifvelse framhållits. Men då dessa brister
icke på annat sätt kunna afhjelpas än genom uppförande af nya fängelse¬
byggnader, och frågan äfven af fångvårdsstyrelsen dragits under Kongl.
Maj:t och för närvarande är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, har
utskottet ansett, att Riksdagen icke för närvarande bör göra något
dervid, hvarför jag äfven yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr B ill ing: Då tiden är långt framskriden, skall jag redan
på denna grund icke ingå i någon lång framställning; och jag under¬
låter detta ännu mer derför att, om jag skulle här göra en längre
framställning, jag skulle tvingas att tala om saker, som man helst
slipper att tala om och som jag tror kammaren helst ser att den
slipper höra. Men jag har fått sådana beskrifningar på tillståndet
inom ifrågavarande fängelse, att det för mig kännes såsom en bestämd
pligt att anhålla, det Första Kammaren ville besluta i öfverensstäm¬
melse med reservanternas hemställan. Det är af alla myndigheter år
efter år medgifvet, att tillståndet vid Norrmalms qvinnofängelse är
förskräckligt, samt också medgifvet, att man icke på något sätt kan
få ställningen der förbättrad under för handen varande förhållanden.
Det är icke blott så, att de menniskor, som der inhysas, fara illa i
lekamligt hänseende, utan det är äfven ådagalagdt, att allt bidrager
till att förderfva dem, som vid ankomsten ännu icke äro alldeles för-
derfvade, samt att fixera de förderfvade i ett ohjelpligt förderf. Under
sådana förhållanden synes det mig vara en pligt att göra allt hvad göras
kan för att få förändringen påskyndad. Det enda skälet, som statsutskottet
anfört till stöd för sin framställning, är det, att frågan är föremål för
Om undan¬
rödjande af
missförhål¬
landen vid
central¬
fängelset för
qvinnor å
Norrmalm.
(Forts.)
N:o 18. 46 Måndagen den 24 Mars.
Om undan- Kongl. Maj:ts pröfning, Men det är väl ingenting, som hindrar, att Riks-
rödjande af (Jag6n i skrifvelse till Kongl. Maj:t framhåller det trängande behofvet
landeri vid den nu ifrågavarande förändringen, samt att denna fråga så
central- skyndsamt som möjligt bör blifva afgjord. Den hör till dem, som icke
fängelset för kunna och icke böra skjutas å sido för andra, i djupet mindre vigtiga
qvinnorå meil kanske från andra håll framdrifna frågor. Jag anhåller derför
(Forts )*' aR kammaren måtte fatta beslut i öfverensstämmelse med reservanter¬
nas förslag, till hvilket jag nu yrkar bifall.
I detta anförande instämde herr Treffenberg.
Herr Ekenman, Victor: Jag skall, huru frestande det än
må vara att något vidlyftigare yttra sig i frågan, försöka att i görli¬
gaste mån begränsa mig med afseende på den långt avancerade tiden.
Det är ju för kammaren fullkomligt kändt, huru olyckligt till¬
ståndet måste vara i alla gemensamhetsfängelser och, särskildt genom
hvad i denna fråga blifvit utredt, är klart och tydligt, att tillståndet
inom fängelset på Norrmalm ingalunda utgör ett undantag från den
allmänna regeln. Tillståndet i fängelset å Norrmalm är så olyckligt,
att vid den besigtning statsrevisionen der sistlidet års höst gjort, den upp¬
lysning å platsen lemnades, att det händt och händer, att brottslingar, som
icke varit alldeles förstörda till sin sedliga halt, då de inkommit, genom
umgänget i gemensamhetsfängelset blifvit det. Jag vill väl icke påstå,
att hufvudändamålet med straffet skulle vara den brottsliges förbätt¬
rande, men å andra sidan påstår jag, att staten vid utöfvandet af sin
straffrätt icke har rättighet att behandla de brottslige på sådant sätt,
att de försämras på korrektionsinrättningen, hvilket dock synes ske
å qvin nofängelset på Norrmalm. Nu är här af den person, som förde
statsutskottets talan, anfördt, att denna fråga dock redan är beroende
på Kongl. Maj:ts pröfning, och en skrifvelse sålunda öfverflödig och
onödig. Jag tillåter mig att i detta fall hafva eu annan mening.
Jag har icke genom den vid betänkandet fogade reservationen velat
uttala något som helst klander mot Kongl. Majrts regering, lika litet
som klander mot kongl. fångvårdsstyrelsen, hvilket allt skulle varit
obehörigt. Jag har dock trott att det finnes skäl för att framkomma
med den föreslagna skrifvelsen. Det är kändt, att kongl. fångvårds¬
styrelsen såsom plats för ett nytt och bättre fängelse föreslår eu sta¬
tens egande tomt invid Karlberg. Det får väl — utan att på ringaste
sätt hafva kännedom om Kongl. Maj:ts regerings förhållande till frå¬
gan — anses såsom mycket möjligt, att regeringen icke finner denna plats
invid ett läroverk för yngre militärer lämplig. Det kan ju också anses
möjligt, jag skulle nästan kunna säga temligen säkert, att enär annan
byggnadsplats än å statens egande mark ej torde erhållas utan afse-
värd statsutgift — en högeligen medverkande orsak till svårigheterna
att lösa frågan ligger i ekonomiska förhållanden. Då jag vidare för
min del anser, att genom framläggande af den i reservationen före¬
slagna skrifvelsen representationen såsom sin vördsamma mening inför
Kongl. Maj:t uttalar, att icke den ekonomiska sidan af saken här är
hufvudsak, utan att denna är något högre och vigtigare, nemligen att
47
N:o 18.
Måndagen den 24 Mars.
ur rent menskligt intresse rigtigt lösa frågan, kar jag icke kunnat
undgå att understödja den föreliggande reservationen; och jag tillåter
mig nu att uttrycka förhoppning, att Första Kammaren skall biträda
den åsigt, som deri finnes uttalad, genom att bifalla det yrkande,
som herr Tamm framstält.
Herr Fränekel: Äfven ur en annan synpunkt än den, som
redan framhållits, skulle jag för min del vilja tillstyrka den af reser¬
vanterna föreslagna skrifvelsen. Här fälda yttranden hafva tydligen
visat, att frågans lösning genom erforderliga nybyggnaders verkställande
ligger kammaren varmt om hjertat, men denna lösning anser jag blifva
ganska långt undanskjuten, om man icke påskyndar ärendet der det
nu ligger. Fångvårdsstyrelsen säger i sitt svar på revisorernas an¬
märkning, att frågan redan 1886 understäldes Kongl. Maj:ts pröfning.
Det synes mig således, att densamma en ganska rundlig tid varit under
behandling i fångvårdsstyrelsen och hos Kongl. Maj:t, och den kommer
ovilkorligen ytterligare att fördröjas, om icke inom kort tid beslut
fattas. Det torde nemligen vara kammaren bekant, att ett kontrakt
föreligger mellan Stockholms stad och fångvårdsstyrelsen, hvilket en¬
ligt bestämmelser, som deri ingå, utlöper med nästa års slut. Om
Kongl. Maj:t således icke under den närmaste tiden fattar beslut i
ämnet, skulle frågan om tomten ytterligare förfalla, och den nya fän¬
gelsebyggnaden lång tid fördröjas. Jag tror således att om man,
såsom här yttrats, på goda skäl önskar frågans snara lösning, detta
i en skrifvelse bör uttalas, på det att Kongl. Maj:t deri måtte finna
representationens önskan uttryckt, och jag får således för min del
tillstyrka reservanternas förslag.
Herr Wieselgren: Jag ber att få göra en rättelse i den siste
talarens yttrande, då han ju sade att frågan skulle sedan 1886 varit
understäld Kongl. Maj:ts pröfning. Han misstog sig deruti, ty frågan
har visserligen sedan den tiden varit under behandling, men inkom
först i februari 1888 till Kongl. Maj:t på grund af långvariga, dit¬
tills mellan Stockholms stad, barnhusdirektionen och fångvårdssty¬
relsen förda underhandlingar, afseende att bereda nytt område för de
till flyttning afsedda fängelserna.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och tal¬
mannen, att i afseende på nu förevarande paragraf yrkats, dels att
utskottets deri gjorda hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr
Tamm, Hugo, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle godkänna det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
fogade reservation.
Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till herr Tamms yrkande vara med
öfvervägande ja besvarad.
Om undan¬
rödjande af
missförhål¬
landen vid
central¬
fängelset för
kvinnor å
Norrmalm.
(Forts.)
§ *•
Hvad utskottet hemstält bifölls.
H:o 18.
48
Måndagen den 24 Mars.
Om stats¬
understöd för
utgifvande af
tidskriften
“Nytt juri¬
diskt arkiv“.
§§ 3~6-
Lades till handlingarna.
§ 7.
Herr Bergström: Efter att i de sex föregående paragraferna
hafva behandlat sex särskildt refererade anmärkningar af statsreviso¬
rerna, förklarar utskottet i den nu upplästa 7 §, att “hvad för
öfrigt blifvit af revisorerna anmäldt och erinradt har utskottet funnit dels
vara af beskaffenhet att“ o. s. v.; utskottet har sålunda hänfört de
icke särskildt omförmälda anmärkningarna till fem olika kategorier.
Den femte eller den sista kategorien afser sådana anmärkningar, som
“icke varit af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något ytt-
rande.l‘ För min del är jag icke tveksam om att den anmärkning,
jag nu kommer att behandla, är att hänföra till den femte kategorien,
som icke påkallat något utskottets yttrande, men jag för min del an¬
ser mig hafva fullt giltiga skäl att i anledning af ifrågavarande an¬
märkning yttra några ord. Anmärkningen afser att enligt “kongl.
brefvet den 9 mars 1888 Kongl. Maj:t tillagt utgifvaren af tidskriften
“Nytt Juridiskt Arkiv11 för år 1888 såsom bidrag till utgifvande af
tidskriftens femtonde årgång ett belopp af 8,000 kronor.“ Jag ber
härvid få nämna, att revisorerna icke citerat rätt, ty det är till under¬
stöd af tidskriftens första afdelning, som anslaget utgått. Det har
emellertid utgått “från andra hutvudtitelns anslag till extra utgifter,
under förbindelse för tidskriftens utgifvare att kostnadsfritt till justi¬
tiedepartementet öfverlemna 15 exemplar af samma årgång.1' Efter
att hafva omförmält detta, redogöra revisorerna för de olika belopp,
hvarmed tidskriften från och med 1874 till och med 1888 blifvit
understödd, samt omtala äfven, att för år 1889 beviljats ett bidrag af
1,500 kronor till utgifvande af tidskriftens 16:de årgång, lista aldel¬
ningen. Derefter nämna revisorerna, att till grund för ansökningen
om bidrag för år 1888 företetts och åberopats en promemoria angående
kostnaderna för och inkomsterna af förenämnda tidskrift. Denna
promemoria hafva revisorerna haft i sin hand och funnit den “icke
utesluta antagandet, att tidskriftens utgifvande kan med fördel be-
drifvas utan bidrag af allmänna medel, hvadan revisoi erna velat ifråga¬
sätta behofvet af förenämnda understöds fortfarande utgående." Ehuru
jag är deu, som i egenskap af statsråd och chef för justitiedeparte¬
mentet tillstyrkt Konungen att bevilja det sökta understödet och jem¬
väl kontrasignera! det derom till statskontoret aflåtna nådiga bref, är
det dock icke med anledning deraf som jag nu tagit till orda.
Hade jag fortfarande innehaft nyssberörda befattning, skulle jag
icke heller hafva yttrat mig i frågan, ty Konungens rådgifvare hafva
lyckligtvis icke att afgifva svaromål på anmärkningar af statsrevisorerna.
Det är uteslutande i egenskap af medlem af denna kammare som
jag tagit till ordet. Kammaren är revisorernas principal, och en hvar
af de ledamöter, som bilda kammaren, har således befogenhet att ut¬
tala ett omdöme om det sätt, hvarpå revisorerna i allmänhet eller i
49
N:o 18.
Måndagen den 24 Mars.
något särskildt afseende fullgjort det dem af kammaren lemnade upp- Om stats-
drag. Denna högt ärade kammare har städse velat, att statsrevisionen, understöd för
denna vigtiga institution i vårt statslif, skall allvarligt och grundligt
fullgöra sitt ansvarsfulla värf; men kammaren ser icke gerna, att dess “Nyttjairi-
revisorer nedlåta sig till småaktiga anmärkningar. Det är en bestämd diskt arkiv".
karaktersskilnad mellan Första och Andra Kammarens revisorer, och (Forts.)
denna karaktersskilnad upphäfves icke deraf att revisorerna nu före¬
tagit sig att skrifva under revisionsberättelsen péle-méle efter alfabe¬
tisk namnordning i stället för att, såsom förr, teckna sina namn, Första
Kammarens revisorer för sig och Andra Kammarens för sig.
Helt fiygtigt vill jag erinra om stadgandet i § 39 i riksdagsord¬
ningen, att statsutskottet ej må emot föreskriften i 90 § regerings¬
formen ingå i något klander af Konungens med vederbörlig kontra¬
signation utfärdade anordningar. Hvad som icke icke är statsutskottet
tillåtet, kan ännu mindre tillåtas statsrevisorerna; och dock hafva de
framstält anmärkning å kongl. brefvet den 9 mars 1888, hvilket ju
är en Konungens med vederbörlig kontrasignation försedda anordning.
Men det är egentligen den af statsrevisorerna åberopade promemoria,
som jag skulle något närmare redogöra för. Jag har medtagit den
från justitiedepartementet och önskar att den må inflyta i protokollet;
den lyder som följer:
Ö. P. M. angående Nytt Juridiskt Arkiv, Afd. 1 för år 1888.
Utgifter:
1. Tryckningskostnad förslagsvis beräknad till det belopp, som utgör
medeltalet för sådan kostnad pr årgång enligt räkningar för
åren 1874—1886 ................................................ 4,089: 25.
2. Häftningskostnad beräknad till det belopp, hvartill
denna kostnad uppgått för årgången 1886 ............
3. Annonskostnad förslagsvis beräknad till minst .......
4. Renskrifningskostnad upptagen till enahanda belopp,
som föregående åren, enligt då förtedda intyg .....
5. Ersättning till dels motläsare vid korrrkturens gransk¬
ning, dels biträden inom just.rev:s registrators-
kontor för erhållande af upplysningar om de dagar
då Kongl. Maj:ts domar så ock utslag i nådemål
meddelas, och dels vaktmästare för distribuering af
de exemplar, hvarå prenumeration skett omedelbar¬
ligen hos redaktionen, tillhopa ............................
Summa kronor 5,501: —
236: 76.
300: —
500: —
375: —
Inkomster:
Försäljning förslagsvis beräknad att omfatta samma antal ex.,
som af årg. 1886 blifvit afyttradt, eller
609 ex. å 10 kronor i bokhandeln, med afdrag af 27°/0 i distri¬
butions- och försäljningsprovision ................... 4,445: 70.
609 ex. Transport 4,445: 70.
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 18. 4
N:o 18.
Om stats¬
understöd för
utgifvande af
tidskriften
“Nytt juri¬
diskt arkiv
(Forts.)
50 Måndagen den 24 Mars.
609 ex. Transport 4,445: 70.
123 ex. å 9 kronor å posten med afdrag af 50 öre pr
ex. i postbefordringsafgift ................................... 1,045: so.
39 ex. å 9 kronor enskildt hos redaktionen ............ 351: —
771 ex. 5,842: 20.
Om härifrån dragas utgifterna 5,501: —
återstå sålunda allenast 341: 20.
Stockholm den februari 1888.
G. B. A. Holm.
Att utgiftsposten 1 (Tryckningskostnad) är beräknad i öfverensstäm¬
melse med mig förevisade räkningar; betygar
Ex officio
Carl Boheman.
På grund af denna P. M. anhöll sökanden om ett statsanslag af
3,000 kronor för utgifvande af 15:de årgången af “Nytt Juridiskt
Archiv“, afdelningen 1. Jag påpekade nyss att statsrevisorerna an¬
tagit, att anslaget gäller hela tidskriften. Denna innefattar, såsom
för de flesta jurister torde vara bekant, tvenne afdelningar; den första
redogör för prejudikat, och den andra följer närmare med hvad som
på lagstiftningens område förekommer.
Vid ansökningen och P. M. var fogadt ett intyg, så lydande:
‘‘På begäran af häradshöfdingen herr G. B. A. Holm få vi, som
distribuera Nytt Juridiskt Arkiv, härmed intyga, att försäljningen af
denna tidskrifts första afdelning för år 1886 omfattat
i bokhandeln ....................................... 609 ex.
genom postverket ................................ 123 „
summa 732 ex.
Stockholm den 18 februari 1888.
För aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner:
C. Laurin
Arten och beskaffenheten af nu refererade handlingar synas mig
alldeles utesluta hvarje antagande, att tidskriftens utgifvande kun¬
nat år 1888 med fördel bedrifvas utan bidrag af allmänna medel.
Statsrevisorernas motsatta påstående är icke hållbart, såvida man icke
antager att uppgifterna i promemorian äro origtiga och felaktiga. Mig
synes som om man icke hade rättighet att kasta en sådan skugga på
tidskriftens utgifvare, och jag har, för att ytterligare förvissa mig om
kostnaderna för föregående år, tagit kännedom om räkningarna på
tryckningskostnaderna hos firman Norstedt & Söner, innan utgifvaren
blef chef för denna firma, på hvars officin arbetet utförts. Deraf
visar sig att kostnaden uppgick
1874 ............................................ till 4,692: 73.
1875 ........................................... „ 4,981: 4 7.
1876 .......................................... „ 4,305: 37.
1877 ........................................... „ 4,421: 32.
Måndagen den 24 Mars.
51
N:o 18.
1878 ............................................ till 4,185: 52.
1879 ............................................ „ 4,011: oi.
Hvad tidskriftens värde angår, så är derom icke mer än en me¬
ning. Jag känner något till den inre historien af tidskriftens tillkomst.
Hen började utgifvas på uppmaning af dåvarande justitieministern
Adlercreutz, som numera är afliden. Han fann, att “tidskrift för lag¬
skipning och lagstiftning0 icke motsvarade hvad man af densamma
hade rätt att fordra; och att samma tidskrift var otillräcklig i synner¬
het derutinnan, att den icke upptog beslut i alla de mål, som afgjorts
i högsta domstolen. Deremot är detta fallet med nytt juridiskt arkiv,
till stort gagn för alla domare, som der få se, huru deras beslut be¬
dömas i högsta domstolen. Jag tror icke jag felar mot grannlagen-
heten, om jag säger att den påföljande justitieministern, friherre
De Geer, mycket nitälskade för att tidskriften skulle fortsätta att ut¬
gifvas. Under hans embetstid begärde utgifvaren ett anslag af 4,000
kronor och fick det äfven ett påföljande år. Friherre De Geer lät
öfver denna ansökning höra justitierevisionen, som den BO november
1878 afgaf följande utlåtande:
“Då en juridisk tidskrift, redigerad efter den af Holm vid utgif¬
vande af den ifrågavarande tidskriften följda plan, enligt hvilken för
alla af högsta domstolen afgjorda mål redogöres, allt efter målens be¬
skaffenhet, antingen fullständigt eller genom en kort notis, icke alle¬
nast är af mycken nytta för rättsstudiet och för en hvar, som i och
för sin verksamhet har behof af kunskap om lagskipningen i alla in¬
stanser, utan ock i väsentlig mån bidrager till vinnande af en, med
hänsyn särskildt till bestämmelserna i kongl. stadgan den 21 april
1876 angående måls handläggning i vissa fäll af högsta domstolens
afdelningar samfäldt, nu, mera än förr, behöflig kännedom om de
rättsgrundsatser och den tolkning af lag och författningar, som i sär¬
skilda fall hos högsta domstolen gjort sig gällande; och
då det således torde få anses af vigt för det allmänna, att nämnda
tidskrifts utgifvande må komma att fortgå efter oförändrad plan, så
mycket hellre som denna blifvit af den hittills varande utgifvaren
genomförd på ett synnerligen förtjenstfull! sätt;
men, enligt vid Holms skrifvelse fogad, af två personer till rigtig-
heten vitsordad uppgift, inkomsterna af tidskriften för år 1877, deri
ej inberäknadt det till 1,500 kronor uppgående statsanslaget, utgjort
allenast 5,457 kronor 30 öre, hvaremot utgifterna för samma tid, be¬
stående af trycknings-, häftnings- och annonskostnad samt biträde för
korrekturläsning och notisafdelningen, uppgått till 5,440 kronor 32 öre;
och vid sådant förhållande ej lärer kunna antagas, att tidskriftens
utgifvande hittills medfört skälig ersättning för det arbete, som derå
blifvit nedlagdt;
så anser nedre revisionen sig böra i underdånighet förorda bifall
till Holms framställning om beredande af årligt statsanslag tillbelopp
af 4,000 kronor för tidskriftens fortsättning efter den hittills följda
planen. “
Det synes mig att de upplysningar, jag meddelat, fullkomligt be-
Om stats¬
understöd för
utgifvande af
tidskriften
“Nytt juri¬
diskt arkiv".
(Forts.)
N:o 18.
52
Måndagen den 24 Mars.
Om stats- rättiga mig till det omdöme, att statsrevisorernas ifrågavarande, af mig
understöd för granskade anmärkning är af beskaffenhet att icke utesluta antagan-
Wtidskriften det, att densamma lämpligen kunnat och bort uteblifva.
“Nytt juri¬
diskt arkiv1,1. Herr Cavalli: Då jag erhöll föredragningslistan för dagens samman-
(Forts ) träde, fann jag att till behandling i kammaren i dag skulle förekomma
statsutskottets utlåtande n:o 37, i anledning af Riksdagens år 1889
församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af stats¬
verkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1888. Jag gick då till detta utlå¬
tande. Statsutskottet säger sig der, för att begagna dess egna ord,
“underställa Riksdagens pröfning de af revisorerne gjorda framställ¬
ningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande^ Jag tänkte
då, såsom helt naturligt var, att inga andra af de i statsrevisorernas
berättelse behandlade ärenden skulle i kammaren förekomma än de,
som finnas i utskottets betänkande omförmälda. Emellertid har nu
en talare tagit till ordet och klandrat en anmärkningspunkt i reviso¬
rernas berättelse, som icke upptagits af utskottet, och då jag var ord¬
förande på den afdelning inom statsrevisionen, der denna punkt be¬
handlades, har jag ansett mig skyldig att bemöta hans yttrande. Jag
ber dock att dervid få räkna på öfverseende, då jag icke kunnat be¬
reda mig härpå och liksom han väpna mig med eu hel arsenal skäl,
hemtade från halftannat årtionde tillbaka. Jag ber få räkna på öfver¬
seende, äfven derför, att jag har att bemöta en så stor talare och
framstående man, som den siste ärade talaren.
Frågan gäller understöd af statsmedel för utgifvandet af tid¬
skriften “Nytt juridiskt arkiv". Talaren anförde de olika belopp,
som utbetalts för denna tidskrifts understödjande. Dertill har utgått
anslag med: ett år 4,000, ett år 3,500, sex år 3,000, två år 2,000
kronor samt under några föregående år äfvensom för närvarande 1,500
kronor årligen. Häraf framgår alldeles oförtydbart, menar jag, att
meningarna om anslagets behöflighet, åtminstone såvidt beloppet angår,
varit mycket olika under olika tider. Hvad ligger det då för upp¬
rörande i att revisorerna vågat tänka sig en annan siffra? Hvarför
just 1,500 kronor, hvarför icke 1,000 kronor, hvarför icke 500 kronor
eller må hända icke något anslag alls? Revisorerna ha endast sagt,
att de ifrågasätta behofvet af förenämnda understöds fortfarande ut¬
gående. Gifvet är, att denna affär likasom hvarje annan, som skötes
något så när väl, skall efter några år behöfva allt mindre och mindre
anslag utifrån.
Herr Bergström har citerat] revisorernas motiv till en del, men
han har utelemna! det följande. Jag skall be att få uppläsa reviso¬
rernas motivering i dess helhet:
“Revisorerne, som varit i tillfälle att taga del af en vid ansök¬
ningen om bidrag för år 1888 fogad promemoria angående kostnaderna
för och inkomsterna af förenämnda tidskrift, hafva funnit denna pro¬
memoria icke utesluta antagandet, att tidskriftens utgifvande kan med
fördel bedrifvas utan bidrag af allmänna medel, hvadan revisorerne
velat ifrågasätta behofvet af förenämnda understöds fortfarande ut-
Måndagen den 24 Mars. 53 N:0 18.
gående, helst genom upphörandet från innevarande års början af ett Om stats-
annat periodiskt utkommande verk rörande lagstiftning och lagskip- understöd för
ning kan antagas, att ifrågavarande arbete kommer att vinna ökad utidskriften
afsättning. “ "Nytt juri-
Jag vädjar till herrarne, om icke den rätta tidpunkten vore just disTct arkiv".
nu, då den gamla, ansedda, af framlidne justitierådet Naumann redi- (Forts.)
gerade tidskriften upphört att utkomma? Det fans förut två sådana
tidskrifter som den ifrågavarande, men från 1889 års början är “Nytt
juridiskt arkiv" den enda. Jag trodde icke det kunde vara herr Berg¬
ström obekant, att denna omständighet ansetts tillräcklig för att all¬
varsamt föra på tal, om icke en ny prejudikatsamling borde uppsättas
för att konkurrera med denna, och att denna tanke underkastats en
allvarlig pröfning utan tanke på statsbidrag.
Den föregående talaren har åberopat ett utlåtande af justitie-
revisionen från år 1878, i hvilket omförmäles att tidskriften sköttes
på ett synnerligen förtjenstfullt sätt. Jag vet icke hvarför han an¬
förde detta. Revisorernas berättelse gifver härtill ingen anledning, och
åberopandet af detta skäl synes mig hafva varit temligen obehörigt.
Eftersom det emellertid skett, är jag i tillfälle att något fullständiga
detsamma. Det är väl bekant, att förtjensten af denna tidskrifts
redaktion under de senare åren icke kan skrifvas på redaktörens räk¬
ning ensamt. Han har nemligen under de senare åren haft tillstånd
att taga del af de promemorior, som revisionssekreterarne använda vid
föredragningen i högsta domstolen, och det torde ej vara den före¬
gående talaren obekant att, der utgifvaren gjort ändring i dessa, detta
visserligen icke varit till fördel för referaten.
Talaren hade icke något yrkande att framställa. Jag har det
icke heller. Jag har endast velat med min svaga röst häfda rätten
för statsrevisorerna att, på grund af de dem förelagda räkenskaperna,
göra de erinringar och framställa de anmärkningar, som de finna af
förhållandena påkallas.
Herr Bergström: Mitt yttrande har blifvit mycket missförstådt,
då man antagit, att jag skulle vilja på något sätt söka inskränka
statsrevisorernas rätt att göra anmärkningar. En sådan tanke är mig
alldeles främmande, men jag har häfdat och vill fortfarande häfda
ledamöters af kammaren rätt att hysa och äfven uttala eu åsigt om
befogenheten af de af statsrevisorerna framstälda anmärkningar samt
om den grad af takt och urskilning, hvarmed revisorerna fullgöra sitt
uppdrag.
Den närmast föregående talaren anmärkte, att den olikhet i fråga
om beloppet, hvarmed nytt juridiskt arkiv under olika år blifvit
understödt, skulle utgöra ett bevis derpå, att olika meningar rådt om
tidskriftens behöflighet och värde. Men häri har han tagit fel, ty
beloppens olikhet beror blott på de större eller mindre tillgångarna
till extra utgifter hos justitiedepartementet. Det finnes icke något
departement, hvarest tillgångarna att tillgodose slika ändamål äro
mindre. Der råder i sådant afseende snart sagdt ständig brist. En
närvarande ledamot af kammaren, som förut beklädt befattningen
N:o 18.
54
Måndagen den 24 Mars.
understöd för
utgifvande af
mina ord.
Den
Om stats- som
som expeditionschef i detta departement, kan intyga sanningen af
mina ord.
tidskriften
Den föregående talaren sökte leda kammarens uppmärksamhet
“Nytt juri- bort från hvad som revisorerna i sjelfva verket anmärkt och endast
diskt arkiv11, beröra hvad som af dem antagits beträffande framtiden. — Jag har
upphörandet af tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning
ifrågavarande bidrag skulle hädanefter kunna utgå med mindre belopp
än hittills. Detta uttalande har jag ej klandrat, ehuru min enskilda
åsigt är, att nämnda tidskrifts upphörande icke skall komma att i
någon afsevärd mån öka afsättningen af nytt juridiskt arkiv, ty de,
som hafva hållit den ena tidskriften, de hafva ock hållit den andra;
åtminstone har det varit fallet med mig. Hvad jag klandrat, är der¬
emot revisorernas yttrande, att behöfligheten af det för år 1888 anvi¬
sade understödet af 3,000 kronor kan ifrågasättas, enär den vid an¬
sökningen om bidrag för år 1888 fogade promemoria icke uteslöte
antagandet, att tidskriftens utgifvande kunnat med fördel bedrifvas
utan bidrag af allmänna medel. Detta vågar jag fortfarande bestrida
och tror mig också hafva visat, att tidskriften år 1888 icke utan detta
understöd kunnat bära sig. Det kunde icke billigtvis fordras, att
utgifvaren skulle underkastat sig det dryga besväret med tidskriftens
redaktion under år 1888 för en behållning af 341 kronor 20 öre.
Det var rent af nödvändigt att gifva honom någon subvention af stats¬
medel, om han skulle kunnat ifrågavarande år utgifva sin tidskrift.
Jag har ock med allt skäl åberopat justitierevisionens utlåtande
om ifrågavarande tidskrifts beskaffenhet. Detta är den sakkunnigaste
myndighet jag kunnat åberopa. Jag skulle äfven kunna anföra flera
andra yttranden af fullt sakkunnige personer, men jag skall dock af
grannlagenhetshänsyn underlåta detta.
Rörande den anmärkningen att tidskriften skulle betydligt för¬
sämrats, i ty att de från nedre justitierevisionen till utgifvaren öfver-
lemnade promemoriorna förkortats vid återgifvandet, tror jag tvärt om,
att den härpå vunnit, och kan ingalunda erkänna, att den derigenom
förlorat något i värde. Det är helt naturligt att i en promemoria,
som skall ligga till grund för föredragning i högsta domstolen, måste
så fullständigt som möjligt hvarje omständighet, som kan antagas på
något sätt öfva inflytande på målets bedömande, af en samvetsgrann
föredragande refereras. Men när det är fråga om ett blott refere¬
rande af rättsfallet, är ej samma vidlyftighet af nöden; derom torde
alla jurister vara ense. Tvärt om, om man jemför de i vårt land bruk¬
liga referaten med dem i andra länder, skall man finna, att ett rätts¬
fall kan tillfredsställande skildras med otrolig korthet. I Tyskland
t. ex. återgifves stundom blott det resonnement, högsta domstolen
lagt till grund för målets pröfning. För den, som har oudt om
tid, är det tröttsamt att genomläsa ett vidlyftigt referat, och aldrig
bör det komma i fråga att göra referatet så omständligt, som det
måste vara för den domstol, som på grund deraf skall döma i sista
instans. Jag tror derför, att herr Cavalli på fri hand uttalat sitt
förmenande, att tidskriften genom anmärkta förfärandet försämrats.
(Torts.) icke alls fäst mig vid statsrevisorernas förmenande, att till följd af
55
Måndagen den 24 Mars.
N:o 18.
Hvad tidskriftens andra afdelning beträffar, är jag lifligt öfverty- Om stats-
gad om nyttan deraf, då derigenom domare och andra, hvilka sådant understöd för
behöfva, sättas i tillfälle att följa lagstiftningens gång och erhålla af
kännedom om de uttalanden, som öfver lagförslagen göras. “Nyttljuri-
Jag yågar således häfda mitt omdöme, att nytt juridiskt arkiv diskt arkiv“.
är en förtjenstfull tidskrift och att det skulle vara stor skada, om (Forts.)
densamma komme att upphöra, och jag anser vidare, att, om den¬
samma skall kunna fortfarande utgifvas, det är nödvändigt att den
erhåller statsunderstöd. Jag skall icke inlåta mig på frågan, hvilket
belopp i dylikt afseende kan vara behöfligt. Jag har blott sökt visa,
att det anslag, som för detta ändamål af Kong], Maj:t år 1888 ut-,
anordnades med min kontrasignation, varit i högsta grad nödvän¬
digt. Det nådiga brefvet af den 9 mars 1888 borde då ej blifvit före¬
mål för statsrevisorernas klander; det var en anordning, som ej bort
och grundlagsenligt icke heller fått klandras.
Herr Ek en man, Victor: Jag hade knappast ärnat yttra mig i
denna fråga, hvilken jag anser hafva af den näst föregående talaren
blifvit tillräckligt belyst; men då jag nu gör det af anledning, som
jag strax^ skall nämna, får jag till en början säga, att jag ingalunda
väntat mig ett så starkt anlopp som nu skett mot statsrevisorernas
högst modesta uttalande, hvilket statsutskottet dessutom affärdat utan
särskildt omnämnande.
Jag begärde ordet med anledning af något, som förekom i den
förste ärade talarens anförande. Han yttrade att Första Kammarens
ledamöter vore statsrevisorernas principaler, hvilka egde bestämma
hvad revisorerna borde göra och låta. Jag ber att få protestera mot
en slik uppfattning. Det är ytterst grundlagen, som bestämmer huru
revisorerna böra gå till väga, och om Första Kammaren finner, att de
af kammaren valde statsrevisorer ej förfarit lagligt och rigtigt eller i
enlighet med den uppfattning, som är rådande i kammaren, så åter¬
väljer den dem icke. Detta är det grundlagsenliga sättet att korri¬
gera statsrevisorernas åtgöranden; men deremot finner jag origtigt den
förste talarens sätt att gå till väga. Samme ärade talare nämnde
något derom att ifrågavarande anmärkning vore en “småsak". Det
må så vara; det är i allmänhet endast småsaker, hvarom de svenske
statsrevisorerna kunna^ enligt sin pligt, göra anmärkning. Man kan
ju finna fel uti detta förhållande, att nästan aldrig någonting särdeles
betydligt finnes för statsrevisionen att anmärka; jag deremot anser
detta vara en den största berömmelse för vår regering och administra¬
tion.
Herr Ca valli: Jag skall endast yttra några få ord med anled¬
ning af hvad den näst föregående talaren, herr Bergström, anförde.
Hade denna fråga, sedan den i anspråkslös form af statsreviso¬
rerna framdragits och af statsutskottet behandlats utan att understäl¬
las Riksdagens pröfning, icke vidare blifvit omförmäld, då kunde den
ock dermed betraktats såsom afslutad. Nu har deremot denne talare
N:o 18- 56 Måndagen den 24 Mars.
genom sitt anförande och den diskussion han derigenom fått till stånd,
mot sin vilja medverkat till det mål statsrevisorerna åsyftat.
Efter härmed slutad öfverläggning lades den nu föredragna para¬
grafen till handlingarna.
Föredrogs å ny o statsutskottets den 19 och 21 innevarande mars
bordlagda utlåtande n:o 38, i anledning af väckt motion i fråga om
befrielse för rust- och rotehållare att bekosta vissa soldaters sjukvård.
Utskottets hemställan bifölls.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den 19
och 21 i denna månad bordlagda utlåtanden:
n:o 31, i anledning af väckt motion om inrättande af härads-
styrelser och antagande af stadgar för dessa styrelser, samt
n:o 32, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning an¬
gående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll
af tingshus och häradsfängelse,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Föredrogs å ny o konstitutionsutskottets den 21 och 22 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 5, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af 15 § riksdagsordningen.
Kammaren biföll hvad utskottet hemstält.
Ifrågasatt
tillägg till §
19 riksdags¬
ordningen-
Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 21 och 22 inneva¬
rande mars bordlagda utlåtande n:o 6, i anledning af väckt motion
om tillägg till § 19 riksdagsordningen.
Herr Unger, Magnus: Jag har antecknat mig såsom reservant
mot konstitutionsutskottets nu föredragna utlåtande, hvarför det torde
vara i sin ordning, att jag för kammaren i korthet tillkännagifver
skälen för min afvikande mening.
Det förekommer, såsom herrarne känna, i grundlagen det stad¬
gande, att, om en ledamot i Första Kammaren under den tid, för
hvilken han är vald, upphör att vara valbar till ledamot i kammaren,
han skall frånträda sin befattning. Någon dylik föreskrift finnes icke
beträffande ledamot af Andra Kammaren, men har i en motion af
herr A. Petersson i Hamra nu blifvit föreslagen. Utskottet har emel¬
lertid afstyrkt motionen, bland annat på den grund att ledamöter i
Andra Kammaren valdes på så kort tid, att det icke betydde något,
57
N:o 18.
Måndagen den 24 Mars.
öm en icke Valbar fortfor med sin befattning till nästa allmänna val. Ifrågasatt
Jag har icke kunnat godkänna detta skäl. Är ledamot ej längre tillä99 tin §
kompetent, bör han icke vidare qvarstå. 19 riksdags-
Utskottet har vidare anfört, att det ifrågasatta stadgandet skulle (Forts!”'
för Andra Kammaren verka vidsträcktare än för den Första, ty be¬
träffande riksdagsman i Ändra Kammaren skulle äfven inverka om¬
byte af bostad. Jag vill icke tvista derom, huruvida också detta
borde vara ett skäl till afgång, men nog kan det ifrågasättas, huru
vida grundlagens bud rätt uppfyllas och afsigten att hvarje ort skall
vara representerad vinnes, om t. ex. en, som blifvit vald i Skåne,
flyttar till Norrland och fortfarande representerar sitt härad i Skåne.
Men utskottet har ett annat skäl: det säger, att förändrad för-
mögenhetsställning icke heller bör i Andra Kammaren föranleda vald
riksdagsmans afgång, ty derigenom ändras icke kammarens karakter.
Nej, må hända icke, så vida det ej blir allt för många sådana oegentlig-
heter, men nog blir, att jag så må säga, sällskapet något blandadt.
Jag vill anföra ett exempel, som jag tror är hemtadt från verklighe¬
ten. En person väljes till ledamot i Andra Kammaren och strax efter
valet måste han afträda sina tillgångar. Han gör emellertid icke
konkurs, ty då skulle han ju icke längre kunna vara riksdagsman,
men han afträder tillgångarna till sina borgenärer, sättes under ad¬
ministration och lofvar då att till sina borgenärer afstå t. ex. hälften
af sitt riksdagsmannaarfvode. År det då lämpligt att en sådan per¬
son står qvar såsom riksdagsman vare sig längre eller kortare tid?
För min del anser jag det mycket olämpligt, och jag förmenar, att
utskottet bort i anledning af förevarande motion föreslå någon ändring
i grundlagen i syfte att förekomma sådana missförhållanden, som jag
i korthet påpekat.
Jag har nu emellertid icke något yrkande att göra, utan har
blott velat tillkännagifva skälen för min reservation.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskot¬
tet i nu förevarande utlåtande hemstält.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser:
n:o 23, till fullmägtige i riksgäldskontoret, angående gjord fram¬
ställning om förändrade bestämmelser i fråga om de från riksgälds-
kontorets enke- och pupillkassa utgående pensioner; samt
n:o 24, till Konungen, angående beviljande af vissa förmåner för
enskilda jernvägsanläggningar.
På begäran af herr Hasselrot beviljades honom ledighet från
riksdagsgöromålen under fjorton dagar från den 26 i denna månad.
första Kammarens Prat. 1890. N:o 18.
5
N:o 18.
58
Måndagen den 24 Mars.
Justerades sex protokollsutdrag för detta sammanträde.
Herr grefven och talmannen hemstälde, att, enär större delen af
de på dagens föredragningslista uppförda, två gånger bordlagda ären¬
dena numera afgjorts, de för sammanträdets fortsättande utfärdade
anslag måtte få nedtagas.
Härtill lemnade kammaren sitt bifall.
På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle uppföras främst de
ärenden, som denna dag bordlagts första gången, och sist de ärenden,
hvilka blifvit denna dag bordlagda andra gången.
Kammaren åtskildes kl. 3,26 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
STOCKHOLM, ISAAC MAKCFS’ BOKTRYCKTRI-AKTIEBOLAG, 1890.