RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1890. Andra Kammaren. N:o 44.
Måndagen den 12 maj.
Kl. 11 f. m.
§ i.
Justerades protokollet för den 5 innevarande maj.
§ 2.
Till kammaren hade inkommit följande tre sjukbetyg, som upp¬
lästes :
l:o) Häradshöfding Gustaf Berg bör på grund af sjukdom under
loppet af närmaste dagar afhålla sig från att deltaga i Riksdagens
arbeten.
Stockholm den 11 maj 1890.
Ivar Svensson,
Öfverläkare.
Att riksdagsmannen Joh. Johansson från Noraskog till följd af
angina med åtföljande feber och matthet icke kan bevista Riksdagens
sammanträden i dag, intygas.
Stockholm den 12 maj 1890.
P. Johansson,
Legitim, läkare.
Att herr pastor G. E. Beskow är af sjukdom tills vidare hindrad
att lemna sina rum, intygas.
Stockholm den 11 maj 1890.
F. W. Warfvinqe,
Med. D:r.
Andra Kammarens Prof. 1890. JV:o 44.
1
N:o 44. 2
Måndagen den 12 Maj, f. m.
§ 3.
Anstälcles, jemlikt 65 § riksdagsordningen, omröstning öfver föl¬
jande, af bankoutskottet i dess memorial n:o 14 föreslagna, af Riks¬
dagens båda kamrar godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med Andra Kammaren, vill, att under inne¬
varande år ett afdelningskontor af riksbanken skall för Vesternorrlands
län i staden Hernösand inrättas, under de vilkor och bestämmelser i
afseende å lånerörelsen, som bankofullmägtige ega föreskrifva, men i
öfrigt på enahanda grunder, som gälla för riksbankens öfriga afdel¬
ningskontor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, bar, i enlighet med Första Kammarens beslut, fram¬
ställningen om inrättande af ett riksbankskontor i Hernösand blifvit
af Riksdagen afslagen.
Seden voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och upp¬
räkning, och utföll omröstningen med 131 Ja och 69 Nej.
Den omröstning öfver ofvan intagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 40 Ja och 81 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller................................................ - 131 Ja och 69 Nej,
sammanräkningen visar______________________—......... — 171 Ja och 150 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
§ 4.
Efter föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets
memorial n:o 5, angående anvisande af ersättning till utskottets
kansli, biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 5.
Föredrogs och bordlädes för andra gången bevillningsutskottets
memorial n:o 14.
§ 6.
Till kammarens afgörande förelåg särskilda utskottets för be¬
handling af förslag angående ändrade bestämmelser med afseende på
Måndagen den 12 Maj, f. m. 3
de allmänna läroverken och pedagogierna memorial n:o 3, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande åtskilliga punkter af utskottets
utlåtande i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 17 och inom
riksdagen väckta motioner i dithörande ämnen.
I fråga om sättet för föredragningen af detta memorial anförde
Herr Jonsson i Hof: På det att de tre första punkterna i be¬
tänkandet, hvilka endast innefatta en anmälan, icke onödigtvis må
gifva anledning till diskussion, tager jag mig friheten föreslå, att
punkterna 4, 5 och 7 i nu angifven ordning först företagas till af¬
görande och derefter öfriga i betänkandet förekommande punkter från
den lista till och med den 15:de.
*
Denna hemställan bifölls; och föredrogs i följd deraf punkten i, deri
utskottet, för sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga beslut med
afseende på föreslagen lönereglering för lärarne vid de högre och fem-
klassiga allmänna läroverken gjort följande hemställan:
att kamrarne, med frånträdande af sina förut i ärendet fattade
beslut, måtte — under uttalande af den vissa tillförsigt, att Kongl.
Maj:t i öfverensstämmelse med herr statsrådet och chefens för eckle¬
siastikdepartementet i yttrande till statsrådsprotokollet den 7 februari
1890 framstälda åsigt borttager det nuvarande latinska öfversättnings-
profvet, samt med anhållan, att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande,
huruvida icke vare sig det åt latinets studium i läroverken nu an¬
slagna antal timmar må kunna minskas eller ock antalet af de läro¬
verk, der undervisning i latin meddelas, i väsentlig mån inskränkas
— besluta:
att — under förutsättning att lästiden så utsträckes, att lärarnes
tjenstgöringstid kommer att uppgå till 39 veckor om året — för
lärarne vid de högre och femklassiga läroverken måtte bestämmas de
löneförmåner, som af Kongl. Maj:t föreslagits och af utskottet i dess
utlåtande n:o 1 tillstyrkts.
Reservationer emot denna utskottets hemställan hade anmälts
af herrar O. Jonsson i Hof, P. Andersson i Högkil, O. Erickson
i Bjersby och I. Månsson, hvilka yttrat:
“Mot den af utskottet beslutade sammanjemkningen få vi anmäla
vår reservation; och hafva vi inom utskottet påyrkat, att i öfverens¬
stämmelse med föreskrifterna i § 69 regeringsformen och § 65 riks¬
dagsordningen gemensam omröstning med anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande löneregleringen bort ega rum;“ samt
af herrar H. R. Törnebladh, *S. J. Kardell och A. Waldenström.
Ordet lemnades till
N:o 44.
Angående
sammanjemk¬
ning af kam¬
rarnes skilj¬
aktiga beslut
i läroverks¬
frågan.
(Ports.)
Herr Jonsson i Hof, som yttrade: Herr talman, mine herrar!
Det sammanjemkningsförslag, som här är uppgjordt, tror jag hör till
No 44.
Angående
sammanjemk-
ning af kam¬
rarnas skilj¬
aktiga beslut
i läroverks¬
frågan.
(Forts.)
4 Måndagen den 12 Maj, f. m.
ett af de mera egendomliga, såväl i afseende till sättet för samman-
jemkningsförslagets tillkomst som också till sjelfva sin innebörd. När
emellertid betänkandet kommit in till kamrarne, och det nu endast
gäller att afgöra huruvida det skall hifallas eller afslås, skall jag i
fråga om sättet för förslagets tillkomst icke yttra mer, än att det
åtminstone icke hör till de moderna utan går så långt tillbaka i forn¬
tiden, att det må hända är äldre än det språk, hvarom tvisten gäller.
Sedan, i fråga om förslagets innebörd, ber jag få fästa uppmärk¬
samheten derpå, att Andra Kammaren förut i sina beslut bestämdt
uttryckt den meningen, att första klassen af elementarläroverken skulle
indragas, latinet framflyttas till sjette klassen i elementarläroverken
och att antalet undervisningstimmar, som nu för det språket användes i
4:de och 5:te klasserna, skulle bortfalla. Detta var det exakta och
faktiska beslut, som från denna kammares sida fattats. Och hvad är
det nu som detta sammanjemkningsförslag erbjuder? Jo, att Riksdagen
skulle hos Kongl. Maj:t anhålla “att Kongl. Maj:t skulle taga i öfver¬
vägande huru vida icke vare sig det åt latinets studium i läroverken
nu anslagna antal timmar må kunna minskas, eller ock antalet af de
läroverk, der undervisning i latin meddelas, i väsentlig mån inskränkas“.
Det är en naturlig sak, att, om detta skulle blifva Riksdagens beslut,
behöfver man icke alls betvifla att icke Kongl. Maj:t skall taga i
öfvervägande hvad Riksdagen här anhållit om. Men den förhoppning
och säkerhet man sedermera har, att hvad Riksdagen här önskar
äfven skall genomföras, den tror jag gerna kan lemnas i vida fältet.
För min del har jag icke den ringaste förhoppning om, att dessa
önskningar i verkligheten skola komma att uppfyllas. Möjligtvis
skulle man kunna vinna så mycket, ajfct antalet lärotimmar i latin
skulle minskas med en obetydlighet. Men deremot tror jag icke att
den här föreslagna indragningen af latinläroverk skulle komma att
ega rum. Och jag stöder den åsigten på det förhållandet, att här,
i likhet med hittills, hvarje plats, som eger läroverk med undervis¬
ning i latin, med all säkerhet skulle mycket intensivt motsätta sig
indragning af latinstudiet vid deras läroverk, emedan denna indragning
skulle föranleda att föräldrar, hvars barn gå i dessa läroverk, icke
finge hafva sina gossar hemma i födelseorten utan måste skicka dem
till annan ort, der underhållet och undervisningen blir mycket dyrare,
än om de få behålla dem hemma hos sig. Det kan således mycket
väl uträknas, att detta förslag skulle röna ett så starkt motstånd
från vederbörande kommuner m. fl., att slutföljden blefve, att icke
Kongl. Maj:t ens skulle förelägga Riksdagen förslag om någon bety¬
dande inskränkning i studiet af latin vid läroverken. Min tanke, i få
ord sagdt, är den, att om Riksdagen behagar taga detta förslag, så
har den i och med detsamma eftergifvit all möjlig säkerhet, ja all
sannolikhet för att de önskningar, som alltid denna kammare fast¬
hållit vid, skola varda uppfylda, och dermed vore de reformer, man
önskar, äfven undanskjutna till en oviss framtid. Kammaren har nu
här att välja emellan antingen att, i god tro på denna framtid, an¬
taga det förslag, som utskottet här framlagt, eller också att för denna
gång afslå detta sammanjemkningsförslag i den förhoppning, att
Måndagen den 12 Maj, f. m.
5 N:o 44.
Kongl. Maj:ts regering inom kort åter skall för Riksdagen framlägga
ett förslag, som är litet mera reformvänligt än det som Riksdagen
nu erhållit från det hållet — och det tror jag är den lyckligaste
lösningen af frågan för närvarande.
För att emellertid icke i onödan förlänga tiden med att tala om
den saken, som väl är tillräckligt debatterad förut, skall jag helt
enkelt till slut anhålla att kammaren, med afslag å sammanjemknings-
förslaget, måtte vidhålla sitt förut vid denna punkt fattade beslut,
hvarom jag anhåller om proposition.
Häruti instämde herr Erickson i Bjersby.
Vidare anförde
Herr Bergman: Huruvida och i hvad mån regeringen kommer
att fästa afseende vid de uttalanden, som blifvit gjorda här i utskottets
förslag, derom kan jag naturligtvis icke något orda. — Med anled¬
ning af det sista som Olof Jonsson yttrade rörande förslaget om att
ur de lägre läroverken — de femklassiga —• utbryta klassiska linien,
så ber jag att få hänvisa till utskottets första betänkande, punk¬
ten 12, der utskottet hemställer “att Riksdagen ville besluta ingå till
Kongl. Maj:t med underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta
anställa undersökning derom, huru vida en sådan omorganisation af
vissa bland de femklassiga läroverken kan och bör verkställas, att vid
dem undervisning komme att meddelas endast på en af de tre bild-
ningslinierna*. Om detta förslag var utskottet ense. Och ehuru det
icke står i utskottets betänkande, tycktes det dock framgå af öfver-
läggningarna i utskottet, att så väl Första som Andra Kammarens
ledamöter ansågo att den linie, som skulle gifva vika vid de lägre
läroverken, var den klassiska linien — åtminstone var det min upp¬
fattning af den inom utskottet förda diskussionen.
Hvad sjelfva frågan beträffar och det föreliggande förslaget att
uti klämmen insätta orden: “under uttalande af den vissa tillförsigt,
att Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med herr statsrådet och chefens
för ecklesiastikdepartementet i yttrande till statsrådsprotokollet den
7 februari 1890 framstälda åsigt, borttager det nuvarande latinska
öfversättningsprofvet“, så vill jag påpeka att dessa ord äro hem tade
direkt ur utskottets förra förslag, punkten 2, och att beslutet om detta
fattades inom utskottet med sex röster från Andra Kammaren och en
röst från Första. Således var det Andra Kammarens ledamöter i ut¬
skottet, hvilka genomdrefvo det ursprungliga förslaget, ehuru under
diskussionen här i kammaren åtskilliga ledamöter frångingo det be¬
slut, som de sjelfve framlagt inom utskottet. Det första vilkoret,
det om latinska öfversättningsprofvets borttagande, är alldeles öfver¬
ensstämmande med det beslut, som Andra Kammarens ledamöter inom
utskottet fattade, och på hvilket nu äfven Första Kammarens leda¬
möter, med frångående af sitt förra beslut, ingått.
Vidare hade Andra Kammaren satt som vilkor för lärarnes löne¬
Angående
sammanjemka
ning af kam-
rarnes skilj¬
aktiga beslut
i läroverks¬
frågan.
Forts.)
N:o 44. 6
Angående
sammanjemk-
ning af kärn-
rarnes skilj¬
aktiga ieslut
i läroverks¬
frågan.
(Forts.)
Måndagen den 12 Maj, f. m.
reglering, att latinet icke skulle börja förr än i sjette klassen. Ut¬
skottet bär nu föreslagit i fråga härom, att Riksdagen måtte anhålla
det “Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida icke vare sig
det åt latinets studium i läroverken nu anslagna antal timmar må
kunna minskas eller ock antalet af de läroverk, der undervisning i
latin meddelas, i väsentlig mån inskränkas*. Detta förekommer icke
i Första Kammarens beslut, men dess utskottsledamöter hafva gått
in på detta. Det är alternativt, så att man har att taga antingen det
ena eller det andra, eller också om man vill båda delarne. Vill jag
nemligen minska latinet vid våra läroverk, är det enligt alla under¬
visares åsigt den rigtiga vägen att skära bort det från det ena läro¬
verket efter det andra och på detta sätt minska det. Då har man vid
de läroverk, der ämnet fins qvar, undervisningen oberörd. Skjuter
jag deremot upp latinet ett par år, blir hela undervisningen vid läro¬
verket rubbad och försämrad. Att utskottet icke velat envist sätta
sig emot latinets minskande, se herrarne af en följande punkt, den
om ombildning af vissa läroverk, hvilket föll i denna kammare. Der
har hvarenda en af Första Kammarens ledamöter förklarat sig ej
hafva någonting emot att det sattes som vilkor att latin icke ens
finge läsas vid ett sådant läroverk, och ett sådant vilkor har äfven
blifvit stipuleradt. I följd häraf tror jag ej att man får draga den
slutsatsen, att, sedan Riksdagen uttalat önskningar om att taga bort
latinet vid det ena läroverket efter det andra, dessa önskningar ej
skola af regeringen efterkommas. Det synes mig, upprigtigt sagdt,
som om här vid lag den åsigt, denna kammare uttalat, funnes i ut¬
skottets betänkande upptagen, och således har Första Kammaren fått
göra ganska stora eftergifter. Enda skilnaden är, att Första Kam¬
maren icke velat sätta tumskrnfvar på regeringen genom att göra
det till ett oeftergiflig^ vilkor, medan den deremot uttalar den önskan
och tillförsigt, att Kongl. Maj:ts åtgärder skola gå i samma rigtning,
som Andra Kammaren önskat.
Jag ber ännu en gång få framhålla olikheten mellan de båda
sätten att minska latinundervisningen. Det rigtiga är att taga bort
latinet från det ena läroverket efter det andra. Men origtigt är att
gifva det en sådan ställning vid läroverken, att det icke kan göra
samma nytta som eljest, utan tvärt om kommer till sist att inverka
menligt äfven på de andra läroämnena. Ty minskar man timantalet
för detta ämne, minskar man också tiden för de andra ämnena, ty
det är icke nog med timmarne i skolan, utan det blir då mer hem¬
arbete — det ligger i ämnets natur — och derigenom kommer den
anordningen att blifva af menlig verkan för de andra ämnena och
undervisningen i dess helhet.
Då, såsom mig synes, Första Kammaren gjort betydligare efter¬
gifter än Andra Kammaren vid denna sammanjemkning, tillåter jag
mig yrka bifall.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg:
Det må icke förundra denna kammare, om, innan jag kommer
till det slut till hvilket jag ämnar komma, jag inför kammaren
7 N:o 44.
Måndagen den 12 Maj, f. m.
frågan.
(Forts.)
icör en kort repetition af hvad i denna vigtiga sak under denna Angående
nksdag vidtagits. _ __ nin„ af \am.
Då jag först läste särskilda utskottets betänkande, var det med rarnes suij-
en nästan oblandad glädje. Der lörekommo visserligen de tva första aktiga beslut
punkterna, hvilka jag icke kunde gilla. De kommo icke från Kongl. i läroverks
JVIaj:t; det var på motionsväg, som de framstälts och inneburo en
ganska genomgripande reformplan. Hvad den första punkten be¬
träffar, har den genom kamrarnes motsatta beslut, såsom äfven i detta
utskottets betänkande finnes framstäldt, kommit att förfalla. Hvad
den andra punkten angår, påminner kammaren sig mycket val, att i
den voro framstälda åtskilliga vilkor, dels i afseende på latin skrif-
ningen och dels i afseende på universitetsexamina och i sammanhang
dermed om latinets uppflyttande till sjette klassen. I afseende på
universitetsexamina hafva utskottsreservanterna redan kommit derhän,
•att det vilkoret blifvit bortstruket. Det återstår här sålunda blott
vilkoret om latinets uppflyttande till sjette klassen enligt kammarens
sista beslut, fattadt i öfverensstämmelse med reservanternas åsigt, men
numera förändradt i utskottsbetänkande^ från vilkor till “tillförsigt',
såsom det heter i det nya framlagda jemkningsförslaget.
Jag vill då här först anmärka, att vid ett så stort och vigtigt
xeformsteg borde väl hafva från reservanterna framkommit något för¬
slag om sjelfva sättet, hvarpå de tänkt sig möjligheten att med ens
.uppflytta latinet från fjerde till sjette klassen. Något sådant före¬
ligger dock icke. Såsom en hvar lätt kan finna, måste detta möta
ganska stora svårigheter, under antagande af att det skulle göras till
föreskrift, och det skulle inverka i hög grad på de öfriga ämnenas
ställning vid de högre läroverken. Men icke nog dermed. De. störa
och många skrivelser, som på nådig befallning till Kongl. Maj:t in¬
kommit i afseende på ifrågasatt ändring af universitetsexamina m. m.,
hafva alla utgått från förutsättningen af en sexårig latinkurs vid läro¬
verken. De uppgjorda planerna härför ha i allmänhet utfallit — jag
vågar säga det — ganska lyckligt i afseende på latinets undanröd¬
jande från flera universitetsexamina, allt under förutsättning af läro¬
verkens sexåriga latinkurs. Skulle nu denna göras fyraårig, är be¬
tydelsen af dessa komitébetänkanden och dessa myndigheternas utta¬
landen ingen, och främsta följden är den, att denna reform, som jag
eftersträfvat i så många år och för hvilkens utförande jag sett en
ljusning just i dessa utlåtanden från universiteten och myndigheterna,
den nemligen att från våra flesta universitetsexamina latinet skulle kunna
borttagas, omintetgjorts. I stället för att vid läroverken studera så pass
mycket latin, att det sedan med skäl kunde strykas bort från dessa uni¬
versitetsexamina, kommer det att i stället stå qvar i dem på grund af
dess inskränkning vid läroverken. Under sådana förhållanden säger det
sig sjelft, att den förändring, som är ifrågasatt, blott skulle ha till
följd en längre vistelse vid universiteten för dem som för examen be¬
höfva latin, och det torde komma att blifva, om ej samtliga, dock de
flesta, emedan det blott under förutsättning af ett tillräckligt qvantum
latin inhemtadt vid läroverken vore möjligt att få bort detta preli¬
minära ämne från universitetsexamina.
N:o 44. 8
Måndagen den 12 Maj, f. m.
Angående Det finnes intet europeiskt land, som i sina elementarläroverk har
‘Z77ZI minclre undervisningstid för latinet än sex år. På hvilken pedagogisk
rarnes skilj- erfarenhet hafva då reservanterna kunnat stödja sig, då de utan vi-
aktiga beslut dåre fordra latinets uppflyttande till sjette klassen? Huru kunna de
» läroverks- tillstyrka denna kammare att gå in på ett sådant vidtutseende och våd-
(Fortsö förslag som detta? De, som begripa och äro skyldiga att inse
betydelsen af en Oordning, äro alla emot det. Den s. k. stora läro-
verkskomitén, som visst icke visade sig välvillig mot latinets ställ¬
ning i skolorna, har bestämdt afstyrkt eu dylik framflyttning.
Denna kammare brukar vara försigtig och se sig för, helst innan
stora och vådliga reformer antagas, hvilkas sista utfall och verkan
man icke kan bedöma, då man icke har erfarenhet från andra håll.
Man kan ju hysa önskningar och hos Kong!. Maj:t begära att han
skall undersöka deras halt. Men att ställa hela läroverksreformen,
att ställa lärarnes aflöning, som också hör till reformen — ty det är
just på grund af passande aflöningar, som man kan hoppas få du¬
gande krafter till läroverken — tillsammans med en fordran på dylika
lösa önskningars uppfyllande är, det torde hvar och en lätt inse, minst
sagdt vågadt.
Den glada förhoppning, som jag nyss talade om att jag hyster
då jag först läste särskilda utskottets betänkande, den vidhöll jag i
det längsta. Men vid voteringen om femte punkten insåg jag tydligt,,
att det var verkligt allvar med det framsatta vilkoret, då det med stor
majoritet antog's af denna kammare. I och med detsamma var det
slut med de ljusa förhoppningarna, ty i sjelfva verket hade en stor
del af de framlagda förslagen med detsamma fallit, då många punkter
voro nära sammanhängande med denna femte punkt. Men, märkvär¬
digt nog, det fans andra punkter, som också hängde tillsammans med-
dessa, och dem hafva båda kamrarne bifallit. En del af termins-
afgifterna, t. ^ex., aflöningen till tecknings- och gymnastiklärarne o. s. v.,
allt detta står qvar bifallet. Extra-lärarne likaså. Men det märk¬
värdigaste är det, som kammaren bifallit i afseende på pensioneringen-
Om man ser på den punkt, som förekommer näst sist — det är på
19:de sidan —- i utskottets betänkande, så finner man, att Kongl.
Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva, “att, med undantag för gym¬
nastiklärarne, öfriga ordinarie lärare och lärarinnor vid rikets allmänna
läroverk skola hafva rättighet och, hvad angår de lärare och lära¬
rinnor, som ingå på den nya lönestaten eller som utnämnas efter det
kungörelse i ämnet utkommit, äfven skyldighet att vid uppnådda 65
lefnadsår och minst 35 tjenstår med oafkortad lön såsom pension å.
allmänna indragningsstaten från tjensten afgå”; och om detta säger
utskottet längre ned, att det blifvit af utskottet och båda kamrarne
bifallet. Alltså, går icke löneregleringen igenom, så kommer visser¬
ligen en stor fördel att träffa de afgående lärarne. De gå sin väg
med hela sin innehafvande lön i pension. Det vill säga en lektor i
högsta lönegraden får en pension på 4,500 kronor, men går lönereg¬
leringen igenom, så får han icke mer än 3,600 kronor. En adjunkt,
som går sin väg i samma lönegrad, får 3,500 kronor, men enligt;
Kongl. Maj:ts förslag skulle han icke få mer än 3,000 kronor. Kongl.
9 N:o 44.
Måndagen den 12 Maj, f. m.
Maj:t har mera sett till godo de arbetande lärarne; utskottet återigen,
på ett mycket liberalt sätt, de afgående lärarne — men detta inga¬
lunda till skolans, ej heller till statens fromma. Jag vill i samman¬
hang härmed påminna om ett förhållande, och det är, att de nuva¬
rande lärarelönerna icke, såsom förhållandet är vid många andra af-
löningar, äro fördelade i lön och tjenstgöringspenningar, utan det hela
är lön. Det är endast de s. k. tillfälliga lönetillskotten — och de
utgöra en ringa del mot det öfriga — som icke räknas in i lönen.
Efter denna digression skall jag nu öfvergå till det förslag, som
utskottet i denna punkt har framlagt. Det innehåller ett “uttalande
af den vissa tillförsigt, att Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med herr
statsrådet och chefens för ecklesiastikdepartementet i yttrande till
statsrådsprotokollet den 7 februari 1890 framstälda åsigt, borttager det
nuvarande latinska öfversättningsprofvet“. 1 detta fall har jag varit i
tillfälle att yttra mig en gång förut; och för så vidt Herren låter mig
få lefva och jag innehar det embete, som jag nu bekläder, så skall
detta för visso ofördröjligen iakttagas.
Sedan har utskottet föreslagit en anhållan, att “Kongl. Maj:t ville
taga i öfvervägande, huruvida icke vare sig det åt latinets studium i
läroverken nu anslagna antal timmar må kunna minskas eller ock an¬
talet af de läroverk, der undervisning i latin meddelas, i väsentlig man
inskränkas“. Hvad detta sista beträffar, så är redan nämndt, och in¬
ses af kammaren mycket väl, att ett sådant steg icke ensidigt kan
bero på Kongl. Maj:t, knappast ens på Kongl. Maj:t och Riksdagen
tillsammans. De läroverk, om hvilka jag tror, att det verkligen skulle
finnas somliga, som ginge in på att afstå från latinstudiet, det vore
väl de femklassiga. Hvad de fullständiga läroverken beträffar, så tar
jag för gifvet, att de komma att starkt och bestämdt motsätta sig.
Om detta vågar jag sålunda ingenting annat yttra än att, om utskottets
nu förevarande sammanjemkningsförslag skulle vinna kamrarnes bi¬
fall, så skola ofördröjligen genom en skrifvelse till samtlige veder¬
börande infordras yttranden, så att Riksdagen vid nästa riksmöte må
kunna inhemta, om och hvilka läroverk skulle vara sinnade att afstå
från latinet. Det andra, som utskottet önskar, och hvarom Kong!.
Maj:t icke behöfver höra någon, afser eu minskning af lärotimmarne
i latin. Om det föreliggande förslaget går igenom, och sålunda ter¬
minerna förlängas och sjelfva undervisningsmetoden ändras, såsom jag
varit i tillfälle att förut nämna, så är jag mer än villig att tillmötesgå,
denna önskan och vågar säga här med hög röst ifrån den punkt, der
jag nu står, att jag hvad på mig ankommer lofva!*, att en sådan
minskning skall iakttagas. Ty den är icke blott möjlig, utan jag;
kan till och med förklara, att den allaredan är påtänkt.
Mine herrar! Det är möjligt, att jag misstager mig. Man gör
ju så gerna hvarje sak, som rör en nära, till en stor, ja till den
största, om möjligt. Undren således icke på, om jag anser att läro¬
verkens organisation i sin helhet utgör ett af de vigtigaste föremål
för Riksdagens beslut, som finnas. Äfven jemnstäld med andra stora
frågor, frågor der de penningeanslag, som fordras, kunna vara be¬
tydligt större — eller, hvad sjelfva anslaget i detta fall beträffar,
Angående
sammanjemk-
ning af kam¬
rarnes skilj¬
aktiga beslut
i läroverks¬
frågan.
(Forts.)
N:o 44. 10
Angående
sammayij vink¬
ning af kärn-
rarnes skilj¬
aktiga beslut
i läroverks¬
frågan.
(Forts.)
Måndagen den 12 Maj, f. in.
äro allesammans större, ty här fordras icke ens något särskildt an¬
slag — är denna fråga genom sin innebörd af vida större betydelse
än de flesta som kunna förekomma. Yiljen I, mine herrar, nu låta
den falla genom] ett envist fasthållande vid ett ord, som aflägsna!-
ifrån målet eller åtminstone håller hela saken bunden utan möjlighet
till närmande ditåt? Vilsen 1 riskera att kasta bort den gifna och
tydliga gång framåt, som onekligen ligger i detta närvarande reform¬
förslag och som blifvit äfven af förslagets motståndare erkänd?
Jag hoppas — jag erkänner det dock, med litet hopp — att
denna kammares kloka och besinningsfulla sätt att gå till väga skall
finna en större och klarare utsigt att nå målet genom att antaga det
föreliggande sammanjemkningsförslaget, hvilket jag af hjertat önskar
måtte blifva fallet.
Herr Månsson: Herr talman, mine herrar! Som herrarne
finna, föreligger här ett sammanjemkningsförslag från utskottet. Men
herrarne se också, att det är ett sammanjemkningsförslag på det sätt
hopkommet, att det är en ledamot inom utskottet från denna kammare
jemte Första Kammarens ledamöter i utskottet, som åstadkommit sam-
manjemkningen. Det har således icke, såsom eljest brukar vara fallet
i afseende på sammanjemkningar, varit de fleste ledamöternas ifrån
båda kamrarne åsigter, som blifvit sammanjemkade. Det är, som
nämndt, endast en ledamot i utskottet från denna kammare, som an¬
sett sig böra på detta sätt vara med om sammanjemkningen. Vi re¬
servanter ha deremot trott och anse, att i fall Kongl. Maj:t vill gå den
väg, som nu Första Kammaren har föreslagit, målet skall nås säkrare
genom ett uppskof. Det behöfver icke bli mer än ett uppskof på ett
eller två år, för så vidt det finnes ett verkligt allvarligt uppsåt att mö¬
tas på den vägen. Jag tror, att det önskade resultatet skall lättare
kunna åstadkommas, om löneregleringen icke är gjord, än om den
redan är det.
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har nu
sport oss, hur vi kunnat komma fram med ett sådant bestämdt utta¬
lande om att latinet borde flyttas till 6:te klassen. Ja, jag medger,
att man kan ha skäl att fråga oss, hvarför och huru vi kunnat göra
detta. Men, mine herrar, det har grundat sig på ren öfvertygelse
hos oss. Vi ha trott, att man en gång borde komma till det mål,
att man vid universitetsexamina skulle komma ifrån fordran på latin
för åtskilliga tjenstebefattningar. Vi ha trott, att man skulle kunna
nå detta mål på den vägen. Derjemte ha vi trott, att man borde
försöka att helt och hållet frigöra de fem första klasserna från la¬
tinet och på det viset få något mera helt i dessa klassers kurs, än
det kan bli då man skall der inblanda latinet. Likaså och för det
tredje ha vi trott, att, sedan en lärjunge gått igenom de fem första
klasserna, han med större visshet och säkerhet kan afgöra för sig
den frågan: hvad skall jag bli i lifvet? och sedan han beslutat detta,
då •—■ men först då — bör han få välja, om han skall lära latin eller
icke. Slutligen ha vi trott, att om en yngling läser latin i fyra år
i skolan, så bör han kunna inhemta så mycket, att han sedan kan ta
11 N:0 44.
Måndagen den 12 Maj, f. m.
sig fram vid universitetet. Dessa äro i hufvudsak de skäl, som dik¬
terat vår mening.
Vidare vill jag påpeka, att vi reservanter ingalunda stå ensamma
om denna mening. Det var nemligen en ganska stor majoritet i
denna kammare för ett bifall till vårt förslag; och jag vill fästa upp¬
märksamheten på, att det var icke mindre än 46 af Första Kammarens
ledamöter som voro af samma mening. Jag tror sålunda, att det före¬
finnes en verklig tendens åt det hållet, en bestämd sträfvan att komma
derhän, att latinstudiet göres mera inskränkt.
Vidare säger herr statsrådet, att man kan uttala en önskan i detta
fall, men längre få vi icke gå. Ja, det har varit så ofta förut, och
det har skett på samma sätt. Men om vi nu stanna vid en önskan,
och löneregleringen går igenom, så skall trycket för bibehållande af
latinet bli så starkt, så att, hur gerna regeringen än vill, det
blir omöjligt att sätta i verket hvad må hända ecklesiastikministern
vill göra.
Vidare har statsrådet anfört de oegentligheter, som hafva förekom¬
mit i de fattade besluten; och jag medger, att sådana förekommit.
Men det har icke kunnat hjelpas. Det har gjorts anmärkningar och
framstälts yrkanden på andra beslut, men de hafva icke lyckats gå
igenom, utan resultatet har blifvit det som föreligger, med bland
andra den oegentlighet, att pensioneringen blifvit beslutad på det sätt
som skett. Men å andra sidan hoppas och tror jag, att i fäll icke
löneregleringen går igenom på det sätt, som nu är i fråga, Kongl.
Maj:t icke skall sätta ett sådant beslut i verkställighet, förr än också
löneregleringen blifvit beslutad. Jag kan icke tro, att Kongl. Maj:t
dessförinnan skulle vilja sätta i scen denna pensionering. Skulle nu
emellertid så ske, så hafva lärarne vid läroverken redan kommit till
denna förmån och fått den.
Sedan kom herr statsrådet till det förslag, som nu föreligger,
nemligen sammanjemkningsförslaget. Dervid har herr statsrådet be¬
stämdt förklarat sig vilja dela uttalandet om att man skall taga bort
det latinska temat, och det är hvad vi sålunda äro förvissade om skall
bli resultatet. Vidare säger ecklesiastikministern, att beträffande minsk¬
ningen i latinläsningen, så ville han vara med om att sträfva åt det
håll, att uti de fem lägsta klasserna må bli en sådan minskning.
Vidare tyckte jag mig finna, att herr ministern var af den åsigt, att
till följd af terminernas förlängning det skulle bli en möjlighet att
inskränka latintimmarnes antal. Jag förstod dock icke rigtigt, huru¬
vida meningen var att minska det nuvarande antalet sådana timmar
eller att icke öka dem i proportion som det blefve större tillgång ge¬
nom förlängningen. Emellertid, om Kongl. Maj:t vill sträfva åt det
håll, som denna skrifvelse nu afser, och sålunda vara med om denna
åtgärd att antingen minska antalet läroverk, der undervisning i latin
meddelas, eller ock försöka minska lästiden för latinet, ja då vill jag
be att få framställa den frågan: hvad ligger det då för fara i ett
eller ett par års uppskof? Det är min innerliga öfvertygelse och tro,
att hela reformfrågan på detta sätt skall nå sin lösning. För öfrig!,
mine herrar, är det icke värdi att tala om något annat, än att det är
Angående
sammanjemka
ning af kärn-
råmes skilj¬
aktiga beslut
i läroverks¬
frågan.
(Forts.)
N:o 44. 12
Måndagen den 12 Maj, f. in.
Angående löneregleringen som här är hufvndsaken. Och om man vill komma
sammanjemJt- pqj målet, så tror jag, att ecklesiastikministern lättare skall nå det
rarnes skilj- "enom att regleringen icke nu gått igenom, utan att det då är bättre,
aktiga, beslut att uttalanden nu ske från båda kamrarne och ecklesiastikministern
i läroverks- sedermera på dessa uttalanden bygger en möjlighet att få fram ett
frågan. förslag. Det ar i sådan tro, och med tanken pa att vi pa sadant satt
' or S-' bäst skola nå målet, som jag vågar för min del fasthålla vid reserva¬
tionen. Jag ber om ursäkt, att jag vågar hysa- den misstanken, att
om detta förslag antages det komme att gå så, att, äfven om Kongl.
Maj:t tar frågan i öfvervägande, resultatet dock blir det, att vi icke
kunna komma någon vart med detta, utan stöta på hinder och
svårigheter. Och då har hvarken denna kammare, ej heller de
många i Första Kammaren, som varit med om vårt förslag, vunnit
någonting.
Med dessa åsigter och med stöd af hvad jag anfört och då jag
tror, att det icke ligger någon fara med ett eller möjligen ett par års
uppskof — det behöfver icke bli längre — anser jag, att kammaren
bör afslå detta förslag, och vidblifva sitt förut i ämnet fattade beslut,
hvarå jag, herr talman, nu ber att få yrka proposition.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg:
Herr Jonsson i Hof: Om nu, såsom herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet anfört, det verkligen skulle ligga någon
fara i att afslå sammanjemkningsförslaget derför, att det sedan kunde
blifva en annan chef för detta departement, vill jag å andra sidan
fråga, hvilken förhoppning kan under sådana eventualiteter kam¬
maren verkligen hafva derom, att det skall gå i fullbordan, hvad han
nu utlofvat. Nej, vår enda trygghet ligger deruti att vi kunna säga
nej till omogna förslag, för att slutligen få fram ett reformerande?
Det förvånar mig, det må jag erkänna, att statsrådet nyss ville för¬
söka att vinna kammarens bifall till denna samruanjemkning genom
att erinra om att, sedan Riksdagen bifallit hvad som föreslagits i den
15:e punkten i Kongl. Maj:ts proposition, detta skulle föranleda
till att alla lärare, som qvarstode på gammal stat, skulle erhålla fulla
lönen i pension. Jag tillåter mig fråga herr statsrådet, hvilken me¬
ning han haft med denna punkt, förutsatt att löneregleringen gått ige¬
nom — ty det är naturligt, att äfven i detta fall det kunde finnas en
och annan lärare, som icke ville gå in på den nya staten — om då
meningen varit, att dessa lärare skulle hafva fulla lönen i pension.
Hela detta resonnement synes visa, att denna reform framkommit i
omoget tillstånd, och jag tror heller icke att det varit klart från vissa
håll, hvad här skrifvits. Jag har sett denna oegentlighet i punkten,
men trott, att när det i punkten icke heter: med upphäfvande af
de vilkor, som gälla för pensioneringen af lärarne på gamla staten,
så skulle genom bifall till denna punkt Kongl. Maj:t icke hafva rätt
att låta dessa lärare på gammal stat erhålla fulla lönen i pension.
Jag fortfar att yrka afslag å utskottets sammanjemkningsförslag.
13 N:o 44.
Måndagen den 12 Maj, f. m.
Herr Andersson i Högkil: Just den af statsrådet antydda om- Angående
ständigheten, att det möjligen snart kan blifva fråga om att latin-
läsningen skall börja icke i fjerde, utan i någon af de ännu lägre klas- rar„es suij-
.serna i våra allmänna läroverk, synes mig vara ett ytterligare skäl aktiga beslut
till att icke bifalla det nu framlagda sammanjemkningsförslaget, utan » läroverks-
som bestämdt vilkor fastslå, att latinstudiet framflyttas till sjette (Yorta.)
klassen.
Mycket vore att säga om det sätt, hvarpå detta sammanjetnknings-
förslag framkommit, men jag vill icke vidlyftigt orda derom. Jag kan
dock icke underlåta att uttala min förvåning deröfver, att ett beslut,
som fattats i ett Riksdagens utskott, kan helt enkelt utan vidare om¬
ständigheter upprifvas, att samma majoritet, som ena dagen dikterar
beslutet, andra dagen kan upphäfva detsamma, icke för att tillmötesgå
minoriteten, utan för att få det så formuleradt, att det bättre passar
i stycket med majoritetens eget syfte.
Beträffande det framlagda sammanjemkningsförslaget kan jag na¬
turligtvis icke vara med om att antaga det. Andra Kammaren har
flere gånger, särskildt åren 1880, 1881 och 1882, enligt min tanke med
fullt giltiga skäl uttalat de önskningsmål, som kammaren i fråga om
reformer i undervisningen vid våra allmänna läroverk uppstält. Om
nu kammaren godkänner det framlagda sammanjemkningsförslaget,
har den derigenom uppgifvit nästan alla dessa önskningsmål, för hvilka
den så länge och ihärdigt arbetat, och kammarens rol i denna fråga
har då på samma gång hlifvit inskränkt till att endast bevilja pen¬
ningar. Skulle nu emellertid hela frågan för denna gång falla, tror
jag man icke kan tillskrifva denna kammares ledamöter i utskottet
orsaken dertill, ej heller Andra Kammaren, utan hörer då denna an¬
dra magter till.
Jag förenar mig med det af herr Olof Jonsson i Hof framstälda
yrkande om afslag å utskottets sammanjemkningsförslag.
Herr Bergman: Blott ett par ord! Det har antydts af mer än
en talare, att det tillvägagångna sättet att behandla denna fråga inom
utskottet icke skulle varit fullt rigtigt. Jag ber med anledning häraf
blott få nämna, att då frågan efter dess afgörande i kamrarne före¬
togs till behandling inom utskottet, så genomgicks följande dag hela
betänkandet, och man försökte då vinna eu sammanjemkning af de
olika besluten. Dagen derpå gjordes vid justeringen hemställan till
utskottets ordförande, huruvida vi, då denna fråga vore af synnerligen
stor vigt, och fastän vi under gårdagen vid behandlingen af frågan
icke lyckats förena oss om något sammanjemkningsförslag, icke skulle
kunna få göra försök att än eu gång se till, huruvida det icke
vore möjligt att åstadkomma någon sorts sammanjemkning. Denna
hemställan gjordes till utskottets ordförande, hvilken varit riksdags¬
man i 30 år och fört klubban både i Första och Andra Kammaren,
och han medgaf, att han för sin del icke hade något emot, om
utskottet så vill, att upptaga frågan igen. — För öfrigt är jag icke
•ensam från denna kammare om det förslag, som här nu föreligger.
N o 44. 14
Måndagen den 12 Maj, f. m.
Angående Herr vice talmannen L. 0. Larsson: Jag yttrade mig icke förra
»i» 8'^nSen- denna fråga var före i kammaren, och jag vågade icke göra
1 rar nes skilj- det derför, att jag anser mig så föga hemmastadd i dessa pedagogiska
aktiga beslut förhållanden, angående latinets förflyttning m. fl. ändringar. Men jag
i läroverks- kan icke annat än till protokollet uttala ett beklagande öfver det
fragan. sjcefje_ hvari frågan nu kommit.
Jag skulle icke varit tveksam i detta fall, i händelse utskottet
eller reservanterna från denna kammare kommit in med ett förslag
och sagt att, då utskottet anser att de och de reformerna böra före¬
tagas i sammanhang med löneregleringen och att denna icke bör ske
annat än i sammanhang med dessa, så afslå vi den kongl. propo¬
sitionen i dess helhet och uppföra på stat de anslag, som hittills
uppförts för ifrågavarande ändamål. Då hade kammaren vetat hvad
den skulle besluta och hvad man i detta hänseende ville. Nu synes
det mig som om man trasslat in sig icke så obetydligt. En del sa¬
ker i det förslag, som förelåg i den kongl. propositionen, ha bi¬
fallits: en del saker, som jag antager att majoriteten hvarken hade
önskat eller ämnat att de ensamt för sig skulle gå igenom, ha emel¬
lertid blifvit Riksdagens beslut, under det att det hufvudsakliga för¬
fallit. Så är det t. ex. med frågan om första klassens indragning,
hvilken fråga kom före genom eu reservation från denna kammare.
Det vilkoret lät man emellertid falla bort, och deraf kunde det synas,
som om man icke menade allvar med denna sak. Men så kom lati¬
net, och det skulle blifva det vilkor, som skulle vara afgörande.
Nu kan jag icke se annat än att, om detta förslag om löneregle¬
ringen faller, så fäller äfven det om terminsafgifterna, genom hvilka
man skulle genomföra löneregleringen utan att öka statens utgifter.
Ty Första Kammaren biföll, om jag minnes rätt, förslaget om termins¬
afgifterna med det vilkor, att löneregleringen också skulle gå ige¬
nom; om således det ena faller, så faller också det andra.
För min del skall jag icke tillåta mig något yrkande. Jag har
blott velat uttala ett beklagande öfver det skede, hvari frågan kommit,
ett skede, som icke är slut med detta. Ty om sammanjemknings-
förslaget afslås, så är fara värdt, att detta kommer att fördröja riks¬
dagens afslutande. Jag anför icke detta såsom något skäl, ehuru jag
vet, att en sådan omständighet brukar betyda ofantligt mycket mot
slutet af riksdagen; på mig inverkar det icke, då jag icke brukar
lemna riksdagen förr än den är slut.
Något yrkande vill jag icke göra, då jag icke anser mig tillräck¬
ligt. hemma i de frågor, som föreligga, om latinet och dylikt, för att
jag på grund deraf skulle våga framställa något yrkande i kammaren.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
framstälda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på Herr Öl. Jonssons förslag, att
kammaren, med afslag å nämda hemställan, måtte förklara sig vid¬
blifva sitt förra beslut i frågan. Herr talmannen förklarade sig anse
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra meningen;
15
N:o 44.
Måndagen den 12 Maj, f. m.
men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad särskilda utskottet n:o 1 bemstält i 4
punkten af memorialet n:o 3, röstar
J a i
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämda hem¬
ställan, vidblifvit sitt förra beslut i frågan.
Omröstningen visade 81 ja men 123 nej; hvadan kammaren fattat
sitt beslut i enlighet med nej-propositionens innehåll:
Efter föredragning dernäst af 'punkten 5, innefattande utskottets
hemställan om sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga beslut be¬
träffande föreslaget införande af till statsverket ingående termins-
afgifter, anförde:
Herr Jonsson i Hof: Med anledning af den utgång, 4:de punk¬
ten fått, ber jag, att kammaren med afseende på utskottets förslag i
denna punkt måtte vidblifva sitt förut fattade beslut.
Herr Sven Nilsson: Jag tror, att kammaren bör taga det för¬
slag, som föreligger, ty det är en sammanjemkning mellan kamrarnes
beslut, som är särdeles väl träffad, och jag kan icke förstå hvarför
man skall afslå det, i synnerhet som jag föreställer mig att Första
Kammaren har antagit detsamma; man har derigenom underlättat
frågans slutliga lösning. — Jag yrkar bifall.
Herr Lasse Jönsson instämde häruti.
Herr Hedin: Herr talman! Jag förmodar, att utskottet nu endera
dagen kommer in till kammaren med förslag till proposition för gemen¬
sam votering i den fråga, vi nyss behandlade, och under denna förut¬
sättning skall jag yrka, att den 5:te punkten återremitteras.
Herr Månsson: Jag vill endast fästa uppmärksamheten på, att
det heter här: “under vilkor, att den af utskottet föreslagna aflönin-
gen för lärarne vid de allmänna läroverken fastställes“, och den är ut¬
slagen. Då kan jag icke tro, att det är möjligt att taga denna punkt
oförändrad efter det beslut, som nyss fattades. Jag skall icke motsätta
mig herr Hedins yrkande om återremiss, men då jag icke inser, att
Angående
sammanjemk¬
ning af kam¬
rarnes skilj¬
aktiga beslut
i lärove?'ks-
frågan.
(Forts.)
N:o 44. 16
Angående
sammanjemk-
ning af kärn-
rarnes skilj¬
aktiga beslut
i läroverks¬
frågan.
(Forts.)
Måndagen den 12 Maj, f. m.
detta tjenar till något, tror jag det är rättast, att kammaren afslår denna
punkt, sådan den föreligger.
Herr Sven Nilsson: Det kan ju göra alldeles detsamma, om
punkten återremitteras eller icke, ty för kammaren står det sedermera
öppet att antaga sammanjemkningsförslaget; men då jag föreställer
mig, att det måste blifva en gemensam votering om löneregleringen,
så tycker jag att man kan så godt först som sist antaga förslaget,
som det nu föreligger, och dermed slippa riskera ett uppskof med reg¬
leringens afsilande. Detta är min åsigt i frågan, och vidhåller jag
mitt yrkande.
Herr vice talmannen L. O. Larsson: För min del skall jag be
att få biträda det förslag, som af herr Olof Jonsson ffamstälts.
Det kan icke vara lämpligt, att Andra Kammaren skulle frångå
sitt förut fattade beslut för att gå in på en sammanjemhning, som icke
leder till något resultat. Hade man bifallit den förra sammanjemknings-
punkten, skulle man också bifallit denna, ty de skulle då hängt till¬
sammans. Men då den förra punkten afslagits, synes det mig alldeles
solklart, att kammaren bör vidblifva sitt förut fattade beslut i afseende
å den, som nu är föremål för behandling. Jag förenar mig derför
med herr O. Jonsson i hans yrkande.
Herr Månsson: Jag tror att det rättaste är, att kammaren be¬
slutar afslag på hela punkten, ty om jag minnes rätt, så innehöll före¬
slaget om löneregleringen såsom vilkor terminsafgifternas höjande;
men när nu detta förslag har fallit, och Första Kammaren icke torde
gå in på någon gemensam votering, yrkar jag rent afslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr tal¬
mannen till proposition upptagit de olika yrkanden, som derunder före¬
kommit, afslog kammaren utskottets hemställan och vidhöll sitt förra
beslut.
I fråga om härefter föredragna punkten 7, deri utskottet framlagt
förslag till sammanjemkning af kamrarnes beslut beträffande föreslagen
ombildning af åtskilliga läroanstalter, anförde:
Herr Jonsson i Hof: Af samma skäl, som vid den föregående
punkten af mig anförts, ber jag att kammaren, med afslag på utskottets
förslag, vidhåller sitt förut fattade beslut.
Jag anhåller om proposition på detta yrkande.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan afslogs af kammaren,
som vidblef sitt förra beslut i frågan.
Punkterna 1—3.
Lades till handlingarna.
17 N:o 44.
Måndagen den 12 Maj, f. m.
I ;punkten 6, som härefter föredrogs, yttrade utskottet: Angående
“1 punkten 8:o mom. b) hade utskottet hemstält: sammanjemk
att Riksdagen må för sin del besluta, att treklassiga allmänna läro- ^arnes skap
verket i Sölvesborg må indragas på det sätt, som i mom. a) af denna aktiga beslut
punkt är föreslaget med afseende på vissa andra läroanstalter. i läroverks-
Denna hemställan har af Första Kammaren blifvit oförändrad bi-
fallen, hvaremot Andra Kammaren bifallit densamma med den ändring, 0r s'
att i stället för orden: “läroverket i Sölvesborg” införts orden: “läro¬
verken i Sölvesborg, Söderköping och Marstrand”.
Kamrarnes beslut öfverensstämma följaktligen så till vida, att båda
kamrarne beslut.it indragning af treklassiga allmänna läroverket i Söl¬
vesborg, hvilken indragning sålunda af Riksdagen för dess del beslutits,
men skilja sig deruti, att Andra Kammaren, i olikhet med Första Kam¬
maren, beslutit indragning jemväl af treklassiga allmänna läroverken i
Söderköping och Marstrand.
Då någon sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga beslut med
afseende på dessa båda läroverk icke synes utskottet kunna ega rum,
och frågan ej heller lärer kunna afgöras genom gemensam omröstning,
har frågan om indragning af treklassiga allmänna läroverken i Söder¬
köping och Marstrand enligt utskottets åsigt förfallit; hvilket utskottet
härmed far för Riksdagen anmäla.”
Herr Herslow begärde ordet och yttrade: Den anmälan, som är
gjord i denna punkt, bör icke gå förbi utan anmärkning. Lika be¬
dröfligt, som det är att denna stora reformfråga i allt hufvudsakligt
fallit, lika bedröfliga finner jag de qvarlefvor, som stå qvar, och som
man i misshugg låtit qvarstå på ett så abnormt sätt, att de icke ens
efter kamrarnes sammanstämmande beslut böra fastställas. Kongl. Maj:t
hade föreslagit i sammanhang med den stora reformen, att åtskilliga
läroverk skulle indragas och särskilt hemstält, att bland läroverken
af denna kategori Söderköpings och Marstrands skulle indragas; de
ansågos inom sin klass alltför fåtaligt besökta och derför öfverflödiga.
Då tager utskottet upp ett rent privat förslag, att läroverket i Sölves¬
borg skulle dela de två läroverkens öde, och detta förslag, som det
ej kunde motivera med dess lärjungars fåtalighet, stöder det i stället
på en uppgift, som det fått helt löst och jag vill nästan säga på sladder-
vägen, att nemligen läroverket endast tillfälligt och på ett konstladt
sätt uppbringats till sitt stora lärjungeantal. Då slumpar det sig nu
sa, efter kamrarnes olika beslut, att vi i detta sammanjemkningsförslag
finna på denna punkt, att de andra läroverken, som verkligen före¬
slagits till indragning, fått lefva, men detta enda, Sölvesborgs läroverk,
hvilket Kongl. Magt aldrig föreslagit till indragning, det slår man i hjel.
Jag har ingen möjlighet att nu kunna göra något yrkande; men min
förundran måste jag uttala deröfver, att då man bär till behandling
en stor reform och låter den falla, man icke ser till, att den fäller i
alla sammanhängande punkter, utan' låter dess underligast tillkomna
konseqvenser stå qvar.
Jag hoppas af Kong]. Maj:t, att han icke skall låta Riksdagens
beslut i denna fråga vinna sanktion, så vidt han ej, något elakt, vill
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 44. 2
N:o 44. 18
Måndagen den 12 Maj, f. m.
Angående
samman jemk¬
ning af kärn-
rar nes skilj¬
aktiga ieslut
i läroverks¬
frågan.
(Forts.)
låta detta riksdagsbeslut stå qvar som en underlig erinring om det
underliga sätt, hvarpå hela denna läroverksreform behandlats.
Blott detta ville jag säga. — Vore här ännu någon möjlighet till
diskussion i denna fråga, skulle jag framlägga de ovedersägligaste be¬
vis, de ojäfaktigaste dokument, utvisande att den tillökning i lär¬
jungeantalet, som vunnits vid läroverket i Sölvesborg, icke varit till¬
fällig och icke tillkommit på konstlad väg.
I detta yttrande instämde herrar Nyström, Lundberg, Gibson, Sjö¬
gren, Lilienberg, Lindmark och Ahlström.
Herr Bergman anförde: Jag ber blott att få nämna, att det be¬
stämmande för mig och flertalet af utskottets medlemmar varit, att
under perioden 1879—1883 endast 17 lärjungar undervisades i Sölves¬
borgs läroverk af en rektor, två lärare med benämningen kollega, eu
gymnastiklärare och en sånglärare. Sedermera under perioden 1884
—1888 undervisades i lista klassen 6 lärjungar, i 2:dra klassen 5 och
i 3:dje klassen 6 lärjungar, summa 17. Det är dessa siffror, som va¬
rit bestämmande vid mitt votum i utskottet.
Herr Her slo rv: Men har icke den ärade talaren fått förklaring
på dessa siffror? Jag trodde, att denna förklaring var alldeles gifven
och att den var tillgänglig äfven i utskottet. Denna skola har under
många år på ett ytterligt beklagligt sätt försummats och under den
tiden sjönk lärjungeantalet termin för termin. Sedermera kom en-
annan anda och andra friskare krafter, och under det att föräldrarne
förut voro nästan tvungna att skicka sina barn till folkskolan eller,
om man ville hafva dem in på den lärda vägen, till andra läroverk,
så, sedan man fått en god skola, skickar man dem till denna. Många
af harnen fortsätta numera från folkskolan för att vinna den något
fullständigare utbildning för det borgerliga lifvet, hvilken detta läro¬
verk nu kan skänka. Jag vill vidare nämna, att detta läroverk är
utomordentligt väl försedt i fråga om lokal, hvilken är eu bland de
vackraste och ändamålsenligaste, som någon dylik skola har.
Att dylika orsaker framkalla en år ifrån år stegrad freqvens, är
rimligt; men att kalla en af sådana anledningar framkallad stegring
“konstlad1*, det är orimligt.
Öfverläggningen var härmed slutad. Punkten lades till handlin-
garne.
Punkterna 8—12.
Lades till handlingarne.
Punkten 13.
Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att medgifva:
att, med undantag för gymnastiklärarne, öfriga ordinarie lärare
och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk skola hafva rättighet och,
19 N:o 44.
Måndagen den 12 Maj, f. m.
hvad angår de lärare och lärarinnor, som ingå på den nya lönestaten
eller som utnämnas efter det kungörelse i ämnet utkommit, äfven skyl¬
dighet att vid uppnådda 65 lefnadsår och minst 35 tjenstår med oaf¬
kortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjensten
afgå; Kong!. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, derest
och så länge den pensionsberättigade pröfvas i tjensten kunna på ett
tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig att i
densamma qvarstå;
att ordinarie gymnastiklärare vid förenämnda läroverk, då de upp¬
nått 60 lefnadsår och minst 30 tjenstår, skola under i öfrigt enahanda
vilkor och förutsättningar, som för öfrige lärare blifvit föreslagna,
hafva samma rätt och samma skyldighet att från tjensten afgå med
pension, som näst föregående moment innehåller beträffande öfrige lärare;
att vid dessa läroverk anstäld ordinarie lärare eller lärarinna, som
i minst tre år lidit af lamhet, blindhet, döfhet eller vansinne, hvaraf
han eller hon varit urståndsatt att sin tjenst bestrida, må, derest det
varder behörigen styrkt, att anledning icke förefinnes till antagande,
det han eller hon kan återvinna tjenstbarhet, kunna äfven utan egen
ansökning före uppnådd pensionsålder från tjensten skiljas, mot åt¬
njutande under sin återstående lifstid af pension från allmänna indrag¬
ningsstaten, hvilken pension skall för lärare eller lärarinna, hvars
aflöning är fördelad i lön och tjenstgöringspenningar, utgå med ett
belopp lika med hela lönen, om han eller hon befinner sig i annan
lönegrad än den högsta, men för den, som redan uppnått högsta
lönegraden eller innehar tjenst, för hvilken inga lönegrader finnas, så
beräknas, att för hvarje i full pensionsålder felande tjenstår afdrages
en procent af lönen, dock icke mer än tio procent, samt för lärare
eller lärarinna, hvars aflöning icke är på förenämnda sätt fördelad,
skall utgå med ett mot tre fjerdedelar af lönen svarande belopp, min-
skadt med en procent för hvarje tjenstår, som felas i pensionsåldern,
dock icke öfver tio procent;
och hade utskottet i punkten 17:o mom. a) af sitt utlåtande n:o 1
hemstält om bifall till hvad Kongl. Maj:t föreslagit, dock med ute¬
slutande af sista stycket.
Denna utskottets hemställan blef af Andra Kammaren bifallen,
hvaremot Första Kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så
vidt den skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
bifallit denna framställning oförändrad.
Kamrarnes beslut öfverensstämde följaktligen så till vida, att båda
kamrarne bifallit de två första momenten af Kongl. Maj:ts förslag,
hvilka således af Riksdagen bifallits; men de skiljde sig deruti, att
Första Kammaren bifallit, men Andra Kammaren afslagit det tredje
momentet af nämnda förslag.
Då någon sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
nämnda moment icke syntes rrtskottet kunna ega rum, och frågan ej
heller torde kunna afgöras genom gemensam omröstning, hade enligt
utskottets åsigt det tredje momentet af Kong]. Maj:ts ifrågavarande
förslag förfallit, hvilket utskottet under förevarande punkt för Riks¬
dagen anmälde.
N:0 44.
20
Måndagen den 12 Maj, f. ni.
Efter föredragning af punkten anförde
Herr Hedin: Jag måste anhålla, herr talman, att kammaren ville
återremittera denna punkt till utskottet för att icke genom dess läg¬
gande till handlingarne anses hafva godkänt den sats, som utskottet
råkat uttala, nemligen att pensionsregleringen skulle vara i det väsent¬
liga godkänd genom de fattade besluten, ehuru den naturligtvis för¬
fallit derigenom, att Kongl. Maj:ts förslag till lönereglering, dess nöd¬
vändiga förutsättning, förfallit. Yi höra således icke genom att blott
lägga denna punkt till handlingarne föranleda utskottet att komma
med ett skrifvelseförslag, i hvilket föreslås, att Riksdagen ville ingå
till Kongl. Maj:t med förklaring, att pensionsregleringen är i väsent¬
liga delar bifallen.
Derför anhåller jag om återremiss af denna punkt.
Vidare yttrades ej. Punkten återremitterades.
Punkterna 14 och 15.
Lades till handlingarne.
Herr Widström begärde ordet och yttrade: Jag skall be att få
antecknad min reservation mot kammarens beslut i punkten 4.
7.
Angående
pension åt
enhan efter
aflidne
general¬
direktören
M. Stuss.
Härefter skedde föredragning af statsutskottets utlåtande, n:o 68,
i anledning af väckta motioner om pension åt aflidne f. d. general¬
direktören M. Huss’ enka, Christina Maria Charlotta Huss, född Bergen-
stråhle.
Uti eu inom Första Kammaren väckt motion (n:o 53) hade herr
R. Wieselgren föreslagit, att Riksdagen måtte besluta, att åt aflidne
generaldirektören m. m. Magnus Huss’ enka, fru Christina Maria Char¬
lotta Huss, född Bergenstråhle, en statspension af 2,000 kronor årligen
måtte utgå från och med 1890 års ingång.
Inom Andra Kammaren hade i motion (n:o 131) herrar vice tal¬
mannen L. O. Larsson och P. O. Hörnfeldt framstält ett lika lydande
yrkande.
Utskottet hemstälde, att förenämnda motionärers förslag måtte
på det sätt bifallas, att framlidne generaldirektören M. Huss’ enka, fru
Christina Maria Charlotta Huss, född Bergenstråhle, förklaras berätti¬
gad att å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 2,000
kronor, att utgå från och med den 1 maj innevarande år.
Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar Lasse Jönsson, P. Pehr son i Törneryd, A. Persson i Mörarp,
21 N:o 44.
Måndagen den 12 Maj, f. m.
N. Petersson i Runtorp, J. Jonson i Fröstorp, A. P. Danielson, J.
Anderson i Tenhult, H. Andersson i Bringåsen, A. Peterson i Has¬
selstad och A. G. Anderson i Himmelsby, hvilka hemstält, att före¬
varande motioner icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Ordet begärdes af
Angående
pension åt
enkan efter
aflidne
general-
direktören
M. Huss.
(Forts.)
Herr Wretlind, som yttrade: Herr talman, mine herrar! Jag
kan hafva skäl att bedja om ursäkt för, att jag begärt ordet först i
denna fråga, så mycket mer som jag instämmer i utskottets förslag,
men jag finner mig föranledd härtill af de tio reservanterna från
denna kammare mot utskottets hemställan och jemväl af andra skäl,
som jag längre fram skall angifva.
Jag har vid diskussioner inom denna kammare angående pen¬
sioner aldrig, så vidt jag minnes, begärt ordet. Dessa diskussioner
hafva ofta för mig varit af särdeles plågsam beskaffenhet och jag har
i djupet af min själ beklagat dem, som varit deras föremål. Då denna
motion inkom så väl här som i medkammaren, blef jag derför för¬
vånad och oroad samt tänkte i mitt sinne, att motionärerna väl måtte
hafva förvissat sig om, att motionen icke skulle väcka motstånd inom
statsutskottet. Jag ser med beklagande, att så icke varit fallet, på
samma gång som jag villigt erkänner, att reservanterna från denna
kammare i formelt hänseende hafva fullkomligt rätt. Här är fråga
om att frångå den vanliga metoden, det sätt hvarpå pensioner i van¬
liga fall af Riksdagen beviljas och frågor af denna art om understöd
■— ett slags fattigunderstöd, framkallade af ömmande omständigheter
— behandlas. Men pensioner kunna äfven vara något annat än ett fattig¬
understöd. De kunna vara ett erkännande af Riksdagen å nationens
vägnar; fall kunna förekomma, då man utan hänsyn till om pensio¬
nen behöfves eller icke vill lemna den såsom ett erkännande från
Riksdagen eller från folket om särskilda utomordentliga egenskaper
eller förtjenster hos den person, som är i fråga. På det sättet be¬
viljas ofta pensioner i utlandet. Ja, äfven s. k. dotationer pläga af
likartade grunder ej sällan lemnas. Jag vill blott erinra om de stor¬
artade dotationer, som efter tysk-franska krigets slut beviljades åt Bis-
marck och Moltke, ehuru ingen af dem kunde sägas vara i mindre
bemedlade omständigheter.
Nu kan man säga, att det är skilnad mellan stora och rika län¬
der och vårt land, men dervid må dock påpekas att, ehuru dessa
länder kunna sägas vara större och rikare, så äro dock deras stats¬
kassor icke i jemförelse med vår rikare, utan laborera tvärt om med
större svårigheter och brist än hos oss. Jag tror icke, att i vårt
land några sådana dotationer blifvit gifna, men det har blifvit mig
sagdt, att, när den store vetenskapsmannen Berzelius afled och lem-
nade enka efter sig, Riksdagen till henne beviljade en pension af
3,000 kronor.
Magnus Huss torde visserligen kunna jemföras med den nyss
nämnde vetenskapsmannen. Hvad Magnus Huss varit för fädernes¬
landet tror jag icke, att vi äro kompetente att bedöma eller här upp-
N:o 44. 22
Angående
pension åt
enhan efter
aflidne
general¬
direktören
M. Huss.
(Forts.)
Måndagen den 12 Maj, f. m.
skatta, och kanske icke ens hans samtid kan sägas vara det. Hvad
han verkat på många områden kommer att lemna djupa spår efter
sig långt efter hans död. Han har emellertid tjenat staten i 46 år
utan att vid sitt afskedstagande begära eller erbjudas någon pension,
ehuru han efter nuvarande pensionsförhållanden skulle haft rätt att
under nära 20 år uppbära en pension af omkring 6,000 kronor.
Anledningen till att denna motion framkommit var, såsom ock
deri namnes, att den aflidne på dödsbädden yttrade, att hans enda
bekymmer vore, att hans efterlefvande maka skulle nödgas under¬
kasta sig inskränkningar, som efter hennes vanor och förhållanden
skulle kännas rätt påkostande, och det desto mera som hon i ett par
års tid lidit af en obotlig sjukdom. Han var så mycket mer bekym¬
rad häröfver som han visste, så väl att hon var i behof af vissa be-
qvämligheter, som ock att hennes grannlagenhet skulle förbjuda henne
att begära en statspension. Den person, åt hvilken den nu aflidne
anförtrodde detta, lugnade honom med, att han icke skulle behöfva
vara orolig för den saken, och att han skulle göra hvad han kunde
för att förekomma dylika svårigheter för enkan. Af sådan anledning
har denne person i Första Kammaren väckt den motion, som före¬
ligger, och han har gjort det efter medgifvande af fru Huss, dock
endast under det vilkor, att Riksdagen skulle vilja bevilja denna
pension, icke såsom ett understöd åt henne, utan såsom en heders-
gärd åt hennes aflidne mans minne. Och jag har full rättighet att
meddela, att, om Riksdagen afslår denna motion, fru Huss icke kom¬
mer att af regeringen begära framläggande af förslag om statspension
åt henne.
För min del skulle jag i anseende till de förhållanden, som bär
föreligga, vilja uttala den hjertliga önskan, att Andra Kammaren ville
uti denna fråga besluta utan vidare diskussion, vare sig att beslutet
kommer att utfalla i den ena eller den andra rigtningen. Om kam¬
maren besluter i enlighet med utskottets förslag, tror jag, att kam¬
maren besluter såsom svenska folket önskar, och jag tror, att kam¬
maren då handlar i tryggt medvetande, att den har svenska folkets
flertal bakom sig. Vill åter kammaren, enligt reservanternes önskan,
afslå detta utskottsbetänkande, tror jag icke heller, att skadan är så
synnerligen stor, åtminstone icke för den person, som här är fråga
om, ty jag har den föreställningen, att ett stort antal af svenska fol¬
ket skall vilja på annat sätt godtgöra denna Riksdagens försummelse.
Yi veta huru i andra länder göras nationalsubskriptioner, när det
gäller att hedra ett stort namns minne, och med den kännedom jag
har om folkrörelser i vårt land, tror jag att i detta fall något dylikt
lätt nog kunde ske, om vederbörande vill medgifva det.
Jag vill för min del, som sagdt, uttala den önskan, att frågan
må afgöras utan vidare diskussion. Jag har, herr talman, intet annat
yrkande att framställa än om bifall till utskottets förslag.
I detta yttrande instämde herrar Andrén, Lunden, Liljeholm,
Broström och Odell.
23 N:o 44.
Måndagen den 12 Maj, f. m.
Herr Hedin anförde: Herr talman! Jag ber endast att få i största
korthet uttrycka min förvåning öfver ett anspråk af en ledamot i denna
kammare, hvarpå jag aldrig förr hört exempel. Han ansåg tillbörligt
att behålla ordet en god stund samt frånkänna alla andra rätt att
säga något. Härtill vill jag lägga, att han icke bör komma och tala
om någon Riksdagens försummelse. Det är möjligt, att man framdeles
kan få anledning till en sådan förebråelse, nemligen sedan Riksdagen
•efter en af Kongl. Maj:t framlagd utredning kunnat pröfva frågan
om skälig pension.
Herr Lasse Jönsson: Jag vill endast i korthet anmärka, att
motionärerna betonat, att generaldirektören Huss fruktat, att hans
enka skulle komma att lida nöd. Nu har eu talare, som borde känna
förhållandena, supplerat detta med att säga, att han fruktat, det hans
enka skulle få göra inskränkning i sitt lefnadssätt. Efter hvad redan
motionärerna yttrat och en talare här sagt, skulle generaldirektör
fluss icke på de senare åren haft andra inkomster än de 1,000 kro¬
nor han uppburit såsom inspektör för lasaretten. Jag har dock er¬
hållit underrättelse och skaffat mig kunskap derom, att han från
civilstatens pensionsinrättning hade en årlig pension af 1,600 kronor
samt dessutom fatt den upplysning, att hans enka kommer att från
samma inrättning åtjnuta ett årligt understöd af 533 kronor 33 öre.
Då det icke blifvit upplyst, att någon nöd är för handen eller
något annat verkligt skäl anförts, som talar för detta anslag, så tager
jag mig friheten att yrka afslag å den gjorda framställningen.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg:
Ja, här föreligger icke någon kongl. proposition, och jag instäm¬
mer till fullo med reservanterna i deras yttrande, att den motion,
som blifvit inlemnad, icke innehåller vederbörlig utredning om de
ekonomiska förhållandena i sterbhuset. Hade det varit fråga om en
vanlig pension, kan jag derför icke neka till, att det varit rätt att helt
•och hållet ställa sig på reservanternas sida. Så har jag dock icke be¬
traktat denna sak. Jag tror att här i sjelf va verket är fråga om att
gifva ett offentligt erkännande eller eu s. k. nationalbelöning.
Jag vill icke beröra den stora betydelse för hela den medicinska
undervisningen, Huss eger genom införande af en klinisk instruktion,
.sådan som den bör vara och sådan som den förut icke här fans.
Jag vill nu endast nämna en sak, som jag vet skall behjertas af en
.stor massa utanför Riksdagen och till all lycka af många inom den¬
samma. Denne framstående läkare sysselsatte sig icke endast såsom
sådan i vanlig bemärkelse. Han arbetade en stor del af sin lefnad
mot nationens värsta kräfta, nemligen det epidemiska superiet. Han
gjorde det på ett så förtjenstfull sätt, att alla, som erkänna att su¬
periet är en af nationens mest utbredda och olycksbringande åkom¬
mor, icke skola neka att gifva honom ett erkännande för denna hans
verksamhet.
Angående
pension åt
enlian efter
afiidne
general¬
direktören
M. Huss.
(Forts.)
N:o 44. 24
Angående
pension åt
enkan efter
ajtidne
general¬
direktören
Af. Huss.
(Forts.)
Måndagen den 12 Maj, f. m.
Herr Nilsson i Knaggla: Herr talman, mine herrar! Äfven jag-
anser, att reservanterna haft så goda skäl, att motionen icke bör
bifallas. Ty man måste, innan man anslår något, se till att verkligt
behof förefinnes.
Jag har några upplysningar att meddela angående enkefru Hussr
ställning. För några år sedan erhöll hon arfsandel i en större egen¬
dom i min hemort, som hon sedan gemensamt med öfrige arfvingar
brukade. Nu har denna egendom öfvertagits af en enda egare, som
tillträdde egendomen den 14 sistlidne mars, och till följd deraf måste-
enkefru Huss ovilkorligen utfå sin i egendomen innestående arfsrätt.
När allt detta blir utredt, så visar det sig om något behof förefinnes,,
och derför yrkar jag nu afslag å motionen.
Herr Peterson i Hasselstad: Jag tillhörde minoriteten inom ut¬
skottet och har reserverat mig mot dess beslut. Jag har gjort detta
af princip, emedan denna kammare allt sedan 1875 års riksdag icke¬
beviljat pensioner på grund af enskildes framställningar, utan först
sedan Kongl. Maj:t till kammaren inkommit med fullständig utred¬
ning. Denna fråga är icke utredd af Kongl. Maj:t, utan beror på
enskild motionärs framställning. Bouppteckning är icke ens ännu
hållen efter mannen, så att man alls icke känner till boets ställning.
Detta till svar åt en föregående talare, herr Wretlind, som ytt¬
rade, att han var förvånad öfver att reservation mot utskottets beslut
framkommit. Denna reservation har jag, liksom öfrige reservanter,
afgifvit af principiella skäl, för att kammaren icke skall frångå hvad
den under många år vidhållit.
Jag yrkar alltså afslag å motionen och bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Nyström: Herr talman, mine herrar! Reservanternas fram¬
ställning och några af de föregående talarnes yttranden skulle vara.
fullt berättigade, om det handlade om en pension i vanlig bemärkelse.
Då skulle man hafva fullt fog att begära utredning och framställning
från Kongl. Maj:t och hvad öfrigt blifvit påfordradt. Men jag tror^
att de ställa saken på sin rätta ståndpunk, som säga att förevarande
pension icke är en pension i vanlig mening, utan ett nationalerkän-
nande eller en nationalbelöning, sådan som, om jag icke missminner
mig, beviljades åt Nordenskiöld och Palander. Mig synes att Hussv
lifsgerning väl kan i vigt och fruktbarhet jemföras med de nämnde
herrarnes, och hvad som då skedde, kunde man väl med fog ännu en
gång låta ske med afseende å honom. Ty vi skola icke glömma det
— på hans minnesvård stå inskrifna två storverk, det ena svenska
läkarebildningens höjande, det andra nykterhetsrörelsens skapande.
Den man,^ för hvars minne sådana vittnesbörd gälla, synes mig hafva
rätt att påkalla ett sådant erkännande af Riksdagen och svenska fol¬
ket, och det är från sådan synpunkt, jag nu yrkar bifall till utskot¬
tets förslag,
25 N:o 44,
Måndagen den 12 Maj, f. m.
Med herr Nyström instämde herrar Lindmark, De Lava!, Lyth,
A. V. Carlson, Rundbäck, Kilman, Svensson i Karlskrona, Petersson
i Hamra, Bexelius, Pålsson, Schöning, P. Waldenström, Arhusiander,
Nilson i Lidköping, Dahlberg, O. Melin, Andrén, Nydahl och Carls¬
son i Nysäter.
Öfverläggningen var härmed slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner, dels på bifall till utskottets hem¬
ställan och dels på afslag å så väl nämnda hemställan som de i ämnet
väckta motionerna; och förklarade herr talmannen sig anse deri förra
propositionen hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad. Votering
begärdes och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i utlåtandet n:o 68,
röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit så väl utskottets hemställan*
som de i ämnet väckta motionerna.
Omröstningen visade 85 ja men 112 nej; och hade alltså kam¬
maren afslagit så väl utskottets hemställan som de i ämnet väckta,
motionerna.
Sedan herr talmannen för kammaren tillkännagifvit utgången af
voteringen, begärdes ordet af
Herr vice talmannen L. 0. Larsson, hvilken yttrade: Jag skall
be att till protokollet få antecknad min reservation emot kammarens
nu fattade beslut. Säkerligen skola många inom landet med mig göra
den frågan: År det möjligt, att samma kammare, som förlidet år be¬
viljade en nationalbelöning åt Arnoldson, i dag nekat gifva Huss en
sådan ?
Häruti instämde herrar Cederschiöld, Lyth, De Laval, Edelstam,
Söderblom, Ekeborgh, Sandwall, Jönsson i Mörarp, Metzén, Wretlind,
Andrén, Bratt, Friherre Bonde, Jansson i Carlshed, Johansson i
Esset, Smedberg, Swartling, Hörnfeldt, Schöning, P. Waldenström,
Sundström, Broström, Odell och Svensson i Rydaholm.
Herr Danielson anförde: Jag her att få inlägga en gensaga
emot Men nästföregående talarens yttrande, att Riksdagen beviljat en
“nationalbelöning” åt Arnoldson. Så var icke förhållandet. Det var
IN:o 44.
26
Angående
inköp för sta¬
tens räkning
af jernvägen
mellan Luleå
och norska
gränsen.
Måndagen den 12 Maj, f. m.
en pension, som beviljades honom. Det var endast ett obetydligt
formfel, som han hade begått; för öfrigt var han fullt berättigad till
pension. Den värde talaren anförde inom utskottet samma exempel.
Men der vann den jemförelsen icke något bifall.
Med herr Danielson förenade sig herr Larsson i Berga.
§ 8.
Till behandling förekom vidare statsutskottets utlåtande n:o 69,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande af me¬
del för inköp af jernvägen mellan Luleå och norska gränsen.
I berörda den 2 innevarande månad till Riksdagen aflåtna och
till statsutskottet remitterade proposition hade Kongl. Maj:t föreslagit
Riksdagen,
“dels att, på det Kongl. Maj:t må blifva i tillfälle att för statens
räkning för en köpeskilling af högst 6,750,000 kronor och på de
vilkor i öfrigt, Kongl. Maj:t bestämmer, inköpa jernvägen mellan
Luleå och gränsen mot Norge med alla dertill hörande byggnader
och öfriga för trafikens behof utförda anläggningar jemte den vid
jernvägen befintliga rullande materiel, som, vid en af maskiningenören
V. L. Klemming i september månad år 1889 verkstäld uppskattning
derå, uppgifvits tillhöra bolaget “The Swedisli and Nonvegian rail-
way company, limited“, till Kongl. Maj:ts förfogande anvisa ej mindre
nämnda belopp, 6,750,000 kronor, än äfven för bestridande af ifråga-
kommande kostnader för inköpets verkställande 250,000 kronor, att, i
den mån sådant erfordras, för de dermed afsedda ändamålen användas,
dels ock, att de ifrågavarande beloppen, tillhopa högst 7,000,000
kronor, må anvisas att utgå från riksgäldskontoret, med rätt för
Kongl. Maj:t att lyfta beloppen, när Kongl. Maj:t finner sådant nödigt".
Utskottet hemstälde, att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition
måtte af Riksdagen bifallas.
Reservation emot utskottets hemställan hade anmälts af herrar
Sven Nilsson och A. Persson i Mörarp.
Efter föredragning af detta ärende anförde
Herr Persson i Mörarp: Till en början vill jag göra det
erkännandet, att jag sällan i någon fråga af liknande art och be¬
skaffenhet varit mera tveksam i afseende på det beslut, till hvilket
jag borde komma. Jag medgifver, att det kan finnas många starka
och talande skäl för att Riksdagen nu beslutar inköpandet af Luleå—
Ofotens jernväg, sedan fråga har blifvit bragt under Riksdagens
pröfning. Men det synes mig, som om det icke hade varit någon
absolut tvingande nödvändighet att bringa frågan under den nuva¬
rande Riksdagens pröfning. Om vi se på de skäl, som i statsråds¬
protokollet äro anförda, så inhemtas deraf att “bolagets “ekonomiska
förhållanden hafva ledt dertill, att bolaget i medlet af år 1889 i
27 N;o 44.
Måndagen den 12 Maj, f. in.
England försattes i administration, ehuru några väsentligare åtgärder
för afvecklingen af bolagets afiärer allt hitintills icke synas hafva vid¬
tagits.* Det är således en ganska rundlig tid af omkring tio måna¬
der, som förflutit sedan bolaget försatts i administration, utan att några
synnerliga åtgärder vidtagits för att realisera bolagets tillhörigheter
eller bringa dess afiärer till en uppgörelse. Det synes mig då nästan,
som om man kunde ganska lugnt afvakta händelsernas gång och
handla efter sig företeende omständigheter, allra helst som man af
det utaf mig åberopade statsrådsprotokoll upplyses om, att bolaget
icke kan fullgöra sina förbindelser inom den föreskrifna tiden, och att
i följd deraf den bolaget beviljade koncessionsrätt måste anses vara
•eller blifva förverkad. Emellertid föreligger icke heller något formligt
anbud från egarnes sida. Herr statsrådet och chefen för civildeparte¬
mentet har endast förklarat, att han under nuvarande förhållanden,
då bolaget är försatt i administration och icke kan fullgöra sina in¬
gångna förbindelser i afseende på tiden, inom hvilken banan skulle
vara färdigbyggd, till pröfning upptagit ett redan år 1888 inkommet
förslag, hvari staten erbjöds att köpa ifrågavarande jernväg, hvilket
förslag då pröfvades, men icke ledde till något resultat. Detta är så¬
ledes det enda, som i detta fäll föreligger. Och det är med anled¬
ning af en sådan för två år sedan gjord framställning till Kongl.
Maj:t som en värdering af banan blifvit företagen. Herrarne finna
ock af statsrådsprotokollet, att den af tvenne statens jernvägstjenste-
män vidtagna uppskattningen ledt till det resultat, att banans värde
uppskattats till 5,783,000 kronor, hvadan således det anslagsbelopp,
för hvilket Kongl. Maj:t skulle bemyndigas att inköpa jernvägen, med
•omkring en million kronor i rundt tal öfverstiger det belopp, hvar¬
till jernvägen blifvit värderad.
Om jag nu går vidare och ser till, hvilka skäl skulle föreligga
för jernvägens inköpande, så finner jag, att i främsta rummet de
ekonomiska skälen harull allas. Man väntar sig nemligen af ifråga¬
varande jernväg i en framtid så sto ra inkomster, att de med inköpet
förenade uppoffringarna och de kostnader som skulle blifva erforderliga
för att sätta jernvägen i komplett skick derigenom skulle blifva fullt
ersatta. Det har emellertid uppgifvits från mycket tillförlitligt håll,
att det är meningen att företaga en undersökning i afseende på den
ekonomiska sidan af frågan för att utröna, hvilka inkomster stats¬
verket skulle kunna hafva att af banans trafik påräkna för framtiden.
Det synes mig som om det hade varit särdeles lyckligt, om en sådan
utredning — hvilken jag för min del anser vara synnerligen vigtig —
hade föregått frågan om inköpet. Då hade man varit i tillfälle att pröfva
frågan i dess helhet. Det är väl alldeles uppenbart, att om det är såsom
det uppgifvits, att t. ex. malmfyndigheterna vid Gellivara egas utaf
ett fåtal personer eller ett par bolag — eganderätten till dessa malm¬
fyndigheter lär vara mycket omtvistad — det måste vara ledsamt för
egaren af jernvägen att vara hänvisad till ett fåtal trafikanter. Det
har ju omtalats — man kan väl säga, att det ej är någon hemlighet —
att undersökningen möjligen också skulle omfatta den frågan, huru¬
vida staten möjligen skulle förvärfva sig eganderätten till andra malm-
Angående
inköp för sta¬
tens räkning
af jernvägen
mellan Luleå
och norska
gränsen.
(Forts.)
N:o 44. 28
Angående
inköp för sta¬
tens räkning
af genvägen
mellan Luleå
ock norska
gränsen.
(Forts.)
Måndagen den 12 Maj, f. m.
fält, på det att man icke skulle vara beroende uteslutande af brytningen
vid Gtellivara. Jag anser, att en dylik åtgärd vore mycket väl betänkt.
Men jag kan icke neka till, att det varit lyckligare, om en sådan
åtgärd företagits på förhand, så att frågan kunnat föreligga i hela
sin omfattning. Och det synes mig som om, i fall man ej brådskat
med att framlägga proposition i frågan för innevarande Riksdag, en
sådan åtgärd mycket väl kunnat företagas före nästa riksdags sam¬
manträdande.
Vidare framhållas de politiska skälen för banans inköpande. Jag
vill alldeles icke underkänna dessa skäl. Det förefinnes säkerligen
starka politiska skäl, som tala för att staten bör ega ifrågavarande
bana. Och om någonsin strategiska skäl i afseende på jernvägs-
anläggningar förefunnits, anser jag dem här föreligga. Men de tala,
efter min uppfattning, icke för att man skall sluta jernvägsbyggandet
vare sig vid ttellivara eller Luossavaara. Skall man här %gga en
bana af strategiska skäl, förefaller det mig, som om det vore alldeles
omöjligt att kunna sluta förr än man når Ofoten eller någon dermed
jemförlig punkt på norska sidan.
Man har äfven framhållit som ett starkt skäl, att det vore nöd¬
vändigt för staten att ega ifrågavarande jernväg, emedan de olyckliga
förhållanden, som nu råda i afseende på taxan, då skulle kunna för¬
ändras, naturligtvis till fördel för trafikanterna på jernvägen. Att en
sådan förändring behöfves, är också min mening. Men jag är alldeles
öfvertygad, att en sådan åtgärd kunde företagas med t. ex. ett svenskt
bolag, som bildat sig för inköp af ifrågavarande jernväg, just med
hänsyn till det förhållandet, att, hvilken egare än öfvertager den
koncessionsrätt som nu finnes, banan icke inom den föreskrifila tiden
lär kunna blifva färdigbyggd.
Vidare har betonats nödvändigheten deraf att de obligationer,
som äro utsläppta för ifrågavarande olyckliga jern vägsföretag, så att
säga “rödjas ur verlden“, emedan de möjligen skulle kunna oför¬
delaktigt inverka på statens kredit. Det skälet kan jag verkligen
icke tillmäta så särdeles stor betydelse. Jag kan visserligen icke med
full säkerhet veta, huru dermed skulle förhålla sig. Men jag tror ej,
att vi till den grad missbrukat statens kredit, att denna i nämnvärd
mån eller ens i någon mån skulle komma att lida af den omständig¬
heten, att ett engelskt bolag för ett företag inom vårt land utsläppt
en del obligationer och må hända försålt dessa till enormt lågt pris.
1 detta hänseende hafva liknande fall förekommit inom vårt land. Jag
ber att få erinra om, att förhållandet var nära nog detsamma med
afseende på eu bana i södra Sverige, nemligen Nässjö—Halmstads-
banan, och delvis äfven med afseende på fortsättningen af denna bana
från Nässjö till Oskarshamn. Det är också en bana af stor betydelse,
äfven ur strategisk synpunkt, då den genomskär hela södra delen af
landet.
De byggnader, staten hittills utfört i Norrland, hafva, som kam¬
maren torde erinra sig, icke ledt till särdeles gynsamma resultat i
fråga om de ekonomiska förhållandena. Jag tror också, att det i
denna fråga varit lyckligt — såsom jag i början af mitt anförande
29 N'.o 44.
Måndagen den 12 Maj, f. m.
nämnde — om en utredning angående de ekonomiska förhållandena . Angående
och särskildt den inkomst man har att påräkna af ifrågavarande jern- rakning
väg hade skett innan man beslöt sig för ett inköp. Här skall man af jernvägen\
köpa banan först. Sedan skall man göra undersökningar och taga mellan Luleå
den frågan i öfvervägande: Kan man få en tillfredsställande inkomst och norska
utaf det kapital, som man nedlägger på jernvägsföretaget? ?Forts!)’
Då jag nu, herr talman, vågar — oaktadt jag hyst stor tvek¬
samhet om till hvithet slut jag skulle komma — framställa yrkande
om afslag å Kongl. Maj:ts proposition, så gör jag det med det bestämda
uttalande, att jag icke med detta afslagsyrkande afsett annat än ett
uppskof för närvarande.
Jag anhåller, herr talman, om afslag å utskottets hemställan.
Herr Andrén: herr talman, mine herrar! Om herrarne läsa igenom
Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen i denna fråga, finnen i på
sid. 12 en beräkning öfver hvad denna Gellivara-bana skulle kosta, när
den blefve färdig. Den lyder så: köpeskillingen jemte kostnader för
köpets verkställande såsom provisioner o. d. högst kronor 7,000,000,
kostnaderna för erforderliga kompletteringsarbeten
enligt handirektören Sundbergs beräkning..... „ 3,323,000,
anskaffande af den rullande materiel, som erfordras
utöfver den i köpet ingående ..............— „ 1,400,OOP,
Summa kronor 11,723,000.
Detta skulle således vara den summa, som affären skulle kosta
staten, i fall de 7 millionerna betaltes. Men om herrarne shUjupp
och taga till utgångspunkt den beräkning, som uppgjorts af bandirek-
tören Sundberg, sid. 11, så synes deraf, att han uppgifvit köpeskillingen
till 5,783,000 kronor. Om man nu dertill lägger en summa af 1,400,000
kronor för ny materiel och 3,323,000 kronor för kompletteringsarbete
samt provisionen m. m. 250,000 kronor, så får jag en totalsumma af
10,756,000 kronor — således ungefär en million mindre än den nyss
nämnda totalsumman. Men vill man nu hafva rigtig reda på hvad
denna bana verkligen borde kosta färdig, så skall man slå upp sid.
6. Der finner man hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sina be¬
räkningar ansett att banan mellan Luleå—Gellivara skulle kosta. Sty¬
relsen uppskattar der — i parentes vill jag anmärka, att engelska bolaget
beräknat en mycket mindre summa, som dock vid vederbörlig kontroll¬
räkning höjdes — kostnaden, om från beloppet afdroges värdet af
rullande materiel, till en summa af 6,330,000 kronor. Kommer så der¬
till den olycksaliga sträckan mellan Gellivara och Luossavaara, för
hvilken hittills nedlagda kostnaderna beräknats uppgå till 350,000, och
dertill den rullande materiel man nu har och kan använda, värd 537,000,
jemte 1,400,000 för ny materiel eller materiel för tillhopa 1,937,000
kronor. Slår man nu dessa summor till hopa, får man en general¬
summa af 8,767,000 kronor. Jemför man denna generalsumma med
den generalsumma, som finnes i Kongl. Maj:ts proposition, finner man
en skilnad på mer än 3 millioner. Under sådana f örhållanden kan jag
icke neka, att jag finner det ytterst rigtigt af statsutskottet att, på
N:o 44. SO
Måndagen den 12 Maj, f. m,
Angående samma gång utskottet tillstyrker propositionen, utskottet uttalar
tern räkning “^en tillförsigt att banan förvärfvas på så fördelaktiga vilkor för
af jernvägstaten som möjligt, helst den af herrar Sundberg och Klemming verk-
mellan Luleå stälda uppskattning angifver banans värde ej uppgående till det maxi-
och norska mibelopp, Kongl. Maj:t för ändamålet begärt”. Om jag nu ser efter i
^FortT)' statsrådsprotokollet, förekommer äfven der ett resonnement angående
priset å banan. Föredragande statsrådet yttrar nemligen på sid. 11:
“Men då, såsom redan nämndt, bolagets obligationsskuld uppgår
till omkring 1,500,000 pund sterling eller i rundt tal till 27,000,000
kronor, samt, enligt hvad jag har anledning tro, åtminstone en del af
dessa obligationer vid försäljning betingat ända till 70 procent, torde
häraf vara tydligt att de kostnader, som nedlagts i företaget, icke på
långt när skulle betäckas af en köpeskilling, bestämd till det belopp,
som ofvan är nämndt. “ Till dessa 1,500,000 pund komma aktier i
två serier, uppgående till 1,500,000 pund, så att nominella kostnads-
beloppet uppgår till 54,000,000 kronor. Men vi veta att någon valuta
icke derför erhållits. Det säger sig sjelft att, om personer roa sig
med att betala 70 procent för sådana obligationer, är det deras egen
sak, men det har intet med obligationernas värde att göra. Det är
sant att de betala 70 procent, men dessa 70 procent äro ren förlust
för dem. Ingen beräkning finnes dock, som visar huru mycket af
dessa penningar stannar hos Wilkinson & Jarvis eller hos bankir¬
firmorna. Det lemnas osagdt, men, mine herrar, det är säkerligen
icke litet. ■—• Det har talats mycket om hvad man vid bestämmande
af banans pris skulle taga i beräkning, och det har äfven nämnts att
Sveriges kredit skulle i utlandet lida, om utländingar här ledo för
stora förluster. Jag är för min del öfvertygad, att Sveriges kredit
icke skall lida deraf att engenlsmän af tvetydigt rykte etablera affärer
i Sverige, hvilka resultera med en sådan krasch som den nu ifråga¬
varande. Tviflar man ändock, så, mine herrar, om I noggrant genom-
läsen, hvilket jag gjort, de af civildepartementet utgifna och af rege¬
ringen framlagda handlingar angående denna bana för tiden 1882 till
september 1889, skolen I finna att, om vederbörliga excerpter deraf
trycktes och utlemnades till Times eller andra större tidningar, skulle
i samma ögonblick hvarje belackare, som i detta afseende gjort an¬
märkningar mot svenska staten, blifva dräpt. Ty man skall der se,
med hvilken noggrannhet staten öfvervakat detta företag, se huru
staten gång efter annan hindrat utförandet af de hufvudlösa förslag,
som framkommit, och dessa handlingar skola äfven visa, hvilket engla-
tålamod staten haft, då staten kunnat stoppa trafiken, hindra vidare
byggande etc., etc. Så nog har staten rent samvete.
Etter allt hvad nu yttrats skulle herrarne möjligen tro, att jag
kommit till samma resultat som herr Anders Persson i Mörarp, och
lika med honom yrkar utslag. Det gör jag dock icke, utan till¬
styrker inköpet af denna bana, men uttrycker samtidigt den förhopp¬
ningen, att priset blir mycket lägre än det Kongl. Makt gifvit oss
utsigt att betala.
Det är möjligt att det förefinnes andra skäl, än de sett i den
kongl. propositionen, för att betala ett högre pris — derom vill jag
31 N:o 44.
Måndagen den 12 Maj, f. m.
icke tvista. Må de verka hvad de kunna. Men på de skäl, man
hittills framlagt, kan jag icke annat än önska att priset må blifva
långt under det föreslagna. På samma gång detta uttalas som min
lifligaste förhoppning, slutar jag mitt anförande med att yrka bifall
till Kongl. Maj:ts proposition, ty sakens genomförande är af stor vigt
och betydelse för vårt land.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Det kan
icke förnekas att det ju må förefalla något besynnerligt att, då värdet
af bandelen Luleå—Gellivara för närvarande icke uppskattas till mer
än ungefär 5,000,000 kronor och detta värde jemte det arbete, som å
ifrågavarande bana nedlagts på andra sidan Gellivara samt den rul¬
lande materiel, som skulle åtfölja köpet, sammanlagdt icke uppgår till
högre värde än 5,783,000 kronor, Kongl. Maj:t dock i den nu före¬
liggande propositionen ifrågasatt att banan icke skulle kunna för-
värfvas för mindre belopp än 6,750,000, och att Kongl. Maj:t ansett
att man i värsta fall borde vara beredd på en sådan siffra.
Det är dock åtskilliga omständigheter härvid att taga i betrak¬
tande. Det ligger icke ringa vigt uppå att man kan bjuda en be¬
stämd siffra och komma till en godvillig uppgörelse. Man kan der¬
igenom bestämdare beräkna utgiften, och skulle Kongl. Maj:t hos
Riksdagen endast begärt just jemt den siffra, hvartill värderingen
uppgått, kan . man lätt förstå, hvad följden deraf kunnat blifva. Ty
vi måste betänka, att denna värdering är uppgjord endast af en utaf
svenska staten utsedd delegerad, och utan att jern vägsbolaget dervid
varit representeradt. Det kan ju inträffa, att de personer, som nu
äro egare till banan, få den föreställningen att värderingssiffran är
för låg.. Man får icke undra på att den, som skall inlåta sig på ett
försäljningsaftal sådant som detta, vill hafva klart för sig hvad rätta
värdet är på den vara, som han säljer. Det kan således inträffa att
ifrågavarande säljare, innan han vill ingå på något aftal, säger: “jag
vill först undersöka hvad banan är värd“. Han kommer förmod¬
ligen i sådaat fall att utse någon eller några tekniskt bildade personer,
som undersöka banan för hans rakning'. Jag förmodar att i nämnda
fall värderingen kommer att ske i samråd med någon, som svenska
staten, å sin sida, utser för att närvara vid och kontrollera värde¬
ringen. Det kan vid en sådan värdering naturligtvis hända, att vär-
deringsmännen få en annan uppfattning om en eller annan siffra i
den hittills skedda värderingen. Det kan ju hända att, om värderings-
männen blifva tre, två kunna komma att öfverrösta den tredje. Derför
förefaller det mig nödvändigt att begära ett belopp, som är något
högre än det, hvartill man vid värderingen kommit. Det skulle vara
ganska obehagligt, om underhandlingarna strandade endast derpå, att
svenska Riksdagen icke velat bevilja mer än just jemt den siffra,
hvartill värderingen uppgått.
Vidare är en annan sak att härvid taga i betraktande, nemligen
den, att det i nu förevarande fall kan vara till och med en fördel att
gifva mer än hvad värdet är, ty, såsom nyss anmärktes, man kan då
bestämdt beräkna sin utgift. Men vi hafva svårt att beräkna, hvilken
Angående
inköp för sta-
tens räkning
af jernvägen
mellan Luleå
och norska
gränsen.
(Forts.)
N:o 44, 32
Angående
inköp för sta¬
tens rakning
af jernvägen
mellan Luleå
och norska
gränsen.
(Forts.)
Måndagen den 12 Maj, f. m.
risk vi löpa, om vi icke nu inköpa banan. Det kan då bända att
detta bolag, som för närvarande icke synes dertill vara i stånd, dock
kan genom ytterligare skarpa ansträngningar skaffa medel för att ännu
någon tid drifva företaget, och att sålunda penningar komma att
ytterligare nedläggas på sträckan Gellivara—Luossavaara, som nu är
närmast i tur att bearbetas, och hvarför kostnaden är beräknad till
4,019,000 kronor. Det kan hända att på denna bansträcka kan komma
att nedläggas kanske ett par millioner kronor, men att, när bolaget
nedlagt denna summa, och banan i allt fall icke blifvit mer än half¬
vägs färdig till Luossavaara, bolaget befinnes vara ur stånd att vidare
fullfölja arbetet. Hvad blir då följden? Naturligtvis den, att vi, om
vi då inköpa banan, måste ersätta äfven de kostnader, som blifvit
ytterligare nedlagda på denna del, om hvilken man kan draga i tvif¬
velsmål huruvida den, för tillfället åtminstone, är af någon verklig
betydelse för landet. Vi skulle således kunna blifva tvugna att under
dylika förhållanden utgifva ytterligare ett par millioner kronor för
att kunna på ett sätt, som tillfredsstälde både oss sjelfva och utlän-
dingen, komma i besittning af banan. Det är naturligt att Kong!
Maj:ts regering kommer att till det yttersta beakta hvad utskottet
yttrat om banans inköpande för så billigt pris som möjligt; men om¬
ständigheter kunna inträffa, som göra det nödvändigt att bjuda en
något högre summa, än värderingsinstrumentet upptager.
Det har blifvit antydt, att det må hända skulle finnas några andra
skäl, än de som vore synliga i den kongl. propositionen, hvilka kunnat
föranleda siffrans höjande. En del af dessa skäl har jag redan antydt.
Jag tror mig veta att en och annan haft den föreställningen, att
siffran har fixerats så hög, som till 6,750,000 kronor, med hänsyn
dertill att en eller annan mellanhand skulle på något sätt tillgodoses.
Det är emellertid gifvet, att, om Riksdagen bifaller Kongl. Maj:ts
proposition, så förfaller derefter väsentligen frågan om mellanhänder.
Staten kommer i sådant fall att föra förhandlingarna sjelf eller åt¬
minstone komma de att föras under statens omedelbara kontroll, så
att härvid föreligger icke någon anledning att befara, att någon del
af beloppet, 6,750,000 kronor, skulle komma att stanna i några mellan¬
händers fickor. Redan i den kongl. propositionen finnes angifven
den siffra, som man har tänkt sig vara erforderlig för bestridande af
ifrågakommande kostnader för inköpets verkställande, och den har
förslagsvis upptagits till 250,000 kronor. Det är möjligt att den i
verkligheten icke kommer^ att uppgå till detta belopp, men det är
svårt att härvid kunna pa förhand göra någon verklig beräkning.
Detta belopp är emellertid det enda, som enligt min tanke kan komma
i fråga att utgå för att betacka provision och öfriga omkostnader.
De talare, som hittills yttrat sig, synas allesammans hafva varit
ense om att det skulle vara för staten fördelaktigt att komma i besitt¬
ning af banan. Äfven herr Anders Persson, hvilken yrkade afslag å
den kongl. propositionen, syntes mig i grund och botten vara af
samma åsigt. — Om nu Riksdagen skulle afslå den kongl. propositio¬
nen, så skulle förutom den risk, hvarom jag nyss talat, det kunna
inträffa, att derest jernvägsbolaget, må hända inom kort tid härefter,
33 N:o 44.
Måndagen den 12 Maj, f. m.
kunde befinnas urståndsatt att vidare hålla sig uppe, utan se sig
tvunget att liqvidera, något, som icke är oantagligt, då det redan
står under en slags utredning, regeringen vore urståndsatt att göra
någonting vid saken, utan måste finna sig i att åse huru andra per¬
soner, utländingar eller i lyckligaste fall svenske män, komme att
förvärfva banan. Det är visserligen sant att Kong! Maj:t sedermera
hade i sin hand att godkänna ett sådant aftal, men jag vill fråga,
om man rimligtvis kan tänka sig, att Kongl. Maj:t i sådant fall skulle
vägra koncession för det nya bolaget, för så vidt detsamma visade
sig vara i stånd att utföra och fullborda företaget enligt de af Kongl.
Maj:t faststälda grunder
Jag tror för min del att vi i allt fall ömma allt för mycket för
Norrlands väl för att vare sig Riksdagen eller regeringen skulle
kunna finna sig i ett sådant förhållande. Det skulle naturligtvis i nu
förutsatta fall vara fördelaktigast, om banan komme i svenske mäns
händer; men det kunde också hända att banan komme i utländska
händer och dertill i sådana, att det blefve svårt att äfventyra följ¬
derna af en vägrad koncession.
Med afseende å de omständigheter, som jag nu framhållit, tror
jag derför att det skulle vara lyckligast, om Riksdagen bifölle Kong],
Maj:ts föreliggande proposition.
Herr Petterson i Hasselstad: Jag kan vitsorda den förste ta¬
larens yttrande, att det var med mycken betänksamhet, som man i
denna fråga kom till ett annat resultat än det hvarvid afdelningen
inom utskottet stannat och hvilket utskottet sedermera framlagt i sitt
förevarande betänkande. För min del hade jag redan från början inom
afdelningen den åsigten att det vore nödvändigt för staten att för¬
värfva sig denna bana, ehuru jag trodde att dermed kunde anstå
ännu ett år, då staten blefve i tillfälle att inköpa banan efter dess
verkliga värde, eller det värde, hvartill banan kunde blifva af sak¬
kunnige män uppskattad. Men efter de upplysningar, som erhöllos
under våra många sammanträden inom afdelningen rörande denna sak,
kom jag på den tanken, att, i fall man uppsköte frågan åtta å
tio månader eller till dess nästa Riksdag hunne sammanträda, så skulle
det under tiden kunna inträffa att banan kunde komma att säljas på
konkursauktion och att Kongl. Maj:t dervid icke kunde blifva i till¬
fälle att för statens räkning förvärfva banan.
Detta blef för mig ett verkligt skäl att icke vidare våga hålla på
min åsigt om möjligheten af ett uppskof med detta köp. Kongl.
Maj:t har, såsom ett par föregående talare omnämnt, äskat ett högre
belopp än denna bana måhända vore värd. Det hade ju varit ömk¬
ligt att beloppet varit mindre; men det är i allt fall icke omöjligt att
kunna erhålla banan för. lägre pris än det, som Kongl. Maj:t här i
frågasatt. Detta har också blifvit antydt i utskottets betänkande och
anslaget är för öfrigt af förslagsanslags natur. Vid anslaget är fästadt
det vilkor att Kongl. Maj:t må söka bereda sig tillfälle att köpa ba¬
nan för bättre pris, men, om detta icke låter sig göra, för det nu
äskade anslaget.
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 44.
Angående
inköp för sta¬
tens räkning
af jernväg en
mellan Luleå
och norska
gränsen.
(Forts.)
o
N:0 44.
Angående
inköp för sta¬
tens räkning
af jernvägen
mellan Luleå
och norska
gränsen.
(Forts.)
34 Måndagen den 12 Maj, f. m.
Såväl inom afdelningen, som inom utskottet har man yrkat upp¬
skof med åtgärder för inköp af banan; men jag har, som jag nyss
nämnde, satt mig deremot, dels emedan jag icke vågade för min del
åtaga mig ansvaret för att hafva bidragit att framkalla de menliga
följderna deraf och dels emedan jag anser att sakens snara afgörande
skulle komma att lända staten till gagn ur såväl ekonomisk som po¬
litisk synpunkt. Slutligen skulle jag icke heller kunnat med godt sam¬
vete se att banan komme i händerna på en stormagt, exempelvis vår
östra granne. Derför har jag låtit mina betänkligheter fara och kom¬
mer således att yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Lyttkens: Lika säkert, som jag i lördags på förhand
visste att det skulle vara fåfängt att uppträda för den person, som
ruinerat sig på uppförandet af Upsala universitetsbyggnad, lika få¬
fängt vet jag att det nu är att söka hejda den strömning, som nu
tyckes genomgå denna kammare. I lördags qväll visste jag att det var
fåfängt att, då det tyvärr gälde en svensk, och dertill en svensk arbetare,
uppträda till hans förmån, och det hjelpte icke heller att jag gjorde det,
men jag ansåg mitt samvete kräfva det. Nu är det deremot fråga om
att hjelpa en del utländska aktiehandlande, — jag höll på att säga job¬
bare, ehuru jag kanske ej borde säga det — samt att skaffa en mängd
obligat!onsspekulanter ersättning för hvad de nedlagt på ett totalt
misslyckadt affärsföretag. Hvari ligger anledningen till att man före¬
speglar oss en så ofantligt stor politisk fara, om vi i detta föreva¬
rande fall skulle säga nej och hvari skulle väl denna fara bestå?
Tror väl någon att utländska stormagter skulle uppträda och demon¬
strera mot oss till förmån för dessa misslyckade spekulanter, hvilka
med för litet kapital och i saknad af detaljkännedom inlåtit sig på
detta okloka företag? Och hvilka politiska förvecklingar hafva vi
väl att frukta, i fall vi ej kasta ut dessa millioner på det att obliga-
tionsinnehafvare skola återfå sina på spekulationen förlorade penningar,
eller kanske kommissionärer få en oskälig vinst? Vi hafva härpå ta¬
lande exempel i Oscarshamn—Nässjöbanan och Halmstad—Nässjö-
banan, hvilka nödgades göra konkurs, och fastän det var samma för¬
hållande och till en del samma personer då som nu, så höjde icke en
enda stormagt ens ett lillfinger eller tog ett enda steg för att taga
de misslyckade obligationsspekulanterna i något som helst försvar.
Vi hade äfven der engelsmän, som stodo i spetsen för företaget och
förnäma svenska herrar som lånat dem sina namn, ehuru visserligen
icke sådana stormän som vid den nu i kongl. propositionen omför-
mälda banan.
Men der fans dock, bland andra, en som kallade sig i prospekten
för guvernör, — fast han var blott en landshöfding —, hvilken ge¬
nom klangen af sitt namn och sin titel bidrog till att gifva fart åt
teckningen och förtroende till det på ren svindlaregrund byggda före¬
taget, och det är märkvärdigt att en landshöfding och dylika förtro¬
endemän kunna och vilja låna sina namn till företag, grundadt såsom
Halmstad—Nässjö-banan var, utan att någon ställer dem till svars för
sådant.
Måndagen den 12 Maj, f. m.
35 N:o 44.
När sedan det hela misslyckades hördes ej af några politiska för¬
vecklingar eller hotelser. Hvad är det väl då, som gjort det så
angeläget att nu mer än då komma fram med ett förslag, sådant som
detta? Det säges äfven att, om svenska staten ej nu köper banan,
bolaget kanske nödgas att göra konkurs med påföljd att banan komme
i andra personers hand, ja, den person, som hade ordet nyss, sökte
till och med att skrämma oss — liksom man skrämmer barn för
sotarn — med hotet att vår östra granne skulle vilja blifva egare af
banan och i så fall hota oss med påtryckning derifrån. Om Ryssland
köper banan, ej blir det värre än då ryska pengar gingo förlorade i ett
annat härligt företag, nemligen Nynäs^banan. Tro herrarne väl att
vår östra granne skulle för denna sak inlåta sig på några politiska
förvecklingar med Sverige eller derför förklara oss krig? Hvad bryr
Ryssland sig väl om Luleå—Ofoten-banan? Nej, låt sotarn vara
i lugn och fred. Det är min öfvertygelse, att, om den sotarn kom¬
mer hit för sota, så — icke blir det för denna banas skull.
Hvad för öfrigt sjelfva förslaget beträffar, så tror jag icke att
det skulle innebära någon för oss synnerligen stor ekonomisk fördel,
tvärt om. Det har visserligen talats om det tillfälle banans förvärf¬
vande skulle bereda för utskeppning af den myckna malmen der uppe,
men afståndet från Gellivara till hafvet är icke mycket kortare än
från Grängesberget till Oxelösund. Dessutom vill jag nämna, att från
Grängesberget med en malm, som i flera afseenden anses vara af
bättre beskaffenhet än Gellivaramalmen, likväl icke utskeppas synner¬
ligen mycket af den varan, ehuru afståndet derifrån per jernväg icke
är längre än till Oxelösund och för resten är det mer än tvifvelaktigt
om det lönar sig att skeppa ut malm från Gellivara öfver Luleå, åt¬
minstone hafva de nu gjorda försöken visat att det ej lönar sig och
än mindre kommer det att löna sig för svenska staten att göra det.
Men äfven om, hvilket jag icke tror, någon nämnvärd fördel af
den ifrågavarande banan skulle beredas i omförmälda afseenden, så frå¬
gar jag: hvem skulle väl få komma i åtnjutande af denna fördel?
Jo, ett par tre stycken inmutare och några aktieegare i malmberget,
och för dessa personer skulle nu hela landet få göra denna stora
ekonomiska uppoffring och nedlägga mångfaldiga millioner, utan att
någonsin få ett öre i räntor, utan i dess ställe få betala årligen till
banans drift och underhåll rätt betydligt.
Det heter att svenska statens kredit komme att lida, i fall dessa
bolagets obligationer finge vidare vara ute i marknaden. Jag tror
snarare att svenska statens anseende skulle lida, i fäll man uppgjorde
detta köpeaftal, utan att betala obligationerna till deras nominella
värde.
Jag vet icke hvilken tilltro man skall sätta till telegram, som
nyligen förekommit i tidningarna. Men vi hafva sett telegram i tid-
ningarne af innehåll, att hvarken obligationsinnehafvarne eller aktie-
egarne skulle vara villiga att sälja banan till det af Kongl. Maj:t före¬
slagna priset. Det är ju möjligt att så icke är, men om så vore, om
bolaget säger nej, hvad blir då följden? Ja, icke är derigenom, en¬
ligt min uppfattning, någon riksförlust gjord, utan tvärt om. Antingen
Angående
inköp för sta-
tens räkning
af jernväg en
mellan Luleå
och norska
gränsen.
(Forts.)
N:o 44. 36
Angående
inköp för sta¬
tens räkning
af jernvågen
mellan Luleå
och norska
gränsen.
(Forts.)
Måndagen den 12 Maj, f. m.
kommer bolaget att rekonstrueras och fullgöra sin skyldighet inom
föreskrifven tid eller också kommer ett nytt bolag att bildas, som då
har att visa,- att det eger medel att fortsätta med, och när då Kongl.
Maj:ts regering kommer att granska detta bolags säkerheter, så hop¬
pas jag, att de blifva bättre granskade, än de säkerheter, som herrar
Timm & Miller hade att bjuda på, och hvilka visade sig endast vara
fingerade, eller i värsta eller kanske rättare sagdt bästa fall öfver-
gifves hela företaget och lemnas åt sitt öde.
Hvad beträffar skälen för inköpet af banan, får man i den kongl.
propositionen icke den ringaste ledning mer än i en rad, der inköpet
påyrkas af strategiska skäl. Men för att banan ur strategisk syn¬
punkt skall kunna vara till nytta, kan jag icke finna annat än att den
måste byggas färdig till norska gränsen. Här föreligger dock icke
någon utredning om huru många millioner komma att åtgå till detta
fullkomligt improduktiva företag. Jag säger improduktiva, ty banan
deruppe kommer aldrig att gifva sådana inkomster, att den bär sig
att trafikera, än mindre gifva någon ränta.
Huru mycket skall då lånas? Med huru stora skulder skola vi
betunga oss sjelfva och våra efterkommande? Allt detta vet man
icke. Men ger man nu detta på hand, så kommer man alltid att få
höra, att vi måste fortsätta hela vägen. Yi hafva icke ens i den
kongl. propositionen fått någon ledning om, hvem som skall sätta sig
i besittning af stycket från Ofoten till den norska gränsen, om det
skall blifva engelsmän eller norska regeringen. Den som har någon
erfarenhet om hvad det vill säga, när det finnes olika egare af olika
delar af samma bana, och huru den ena söker att förskaffa sig för¬
delar på den andres bekostnad, förstår väl, huru farligt det är, att
vi gifva oss in på denna sak, innan vi fått veta, huru det skall komma
att ställas i detta afseende. Ty det kan hända, att egarne af den
andra delen uppställa sådana vilkor för trafiken, att all inkomst på
svenska statens del går åt och mer dertill, och i fäll våra bröder norr¬
männen blifva egare af den, tror jag att med vår vanliga eftergifven¬
het mot dem saken ej blir bättre.
Som alltså detta förslag är så litet förbereda bär jag ej kunnat
biträda det samma. Jag vet att frågans utgång redan på förhand är
afgjord, och mellanhänderna framräckta, men jag har ej kunnat un¬
derlåta att säga mina tankar.
Herr talman, denna Riksdag hade kunnat framstå såsom en, der
vi oaktadt alla höga och många anslag, högre än någonsin, dock ej
hade behöft fortsätta på skuldsättningens bana, men regering och
styrande männer i Riksdagen tyckas ej vilja hafva denna triumf utan
i stället kasta oss in i företag som komma att inleda oss för många
år på en ännu högre och vidlyftigare skuldsättningsbana, det är dere¬
mot jag protesterar och derför yrkar jag afslag.
Herrar Gyllensvärd, Bengtsson i Boberg, Björkman, Nilsson i
Käggla och Johansson i Strömsberg förklarade sig instämma med
herr Lyttkens.
Måndagen den 12 Maj, f. m. 37
Herr Elowson yttrade: Det nu föreliggande förslaget anser jag
kunna mägtigt befrämja kolonisationen af det aflägsna landskapet
Norrbotten. r
Denna provins består, som berrarne torde hafva sig bekant, af
tre i fysiskt hänseende väsentligt skilda delar. Först ett kustland, som
har en ganska bördig jordmån och som är särdeles egnadt för boskaps¬
skötsel. Detta kustland skulle utan tvifvel få en väsentlig uppodling,
derest den nu ifrågavarande jernvägen komrne i svenska statens hän¬
der och blefve en full verklighet. Vidare innehåller landet ett skogs¬
bälte med en riklig tillgång af sågtimmer, och detta lärer väl också
vara af betydelse för banan, då den, som jag nyss sade, blir en full
verklighet. Slutligen finnes ett fjelland med outtömliga tillgångar på
malm, och det är hufvudsakligen för dessa malmer, som banan är
afsedd.
Det synes mig alltså vara verkligen talande skäl, att staten icke
försummar det tillfälle, som nu erbjudes att blifva egare af banan.
Man har talat om, att det kunde vara skäl att uppskjuta med beslutet,
till dess möjligen de nuvarande innehafvarne af banan förverkade sin
koncession. Mot denna synpunkt hafva fullgiltiga skäl blifvit anförda
från statsradsbänken. Det skulle ju kunna hända, att det nuvarande
bolaget eller något annat bolag iukomme till regeringen och visade
sig eSa de finansiella medel, som erfordras för banans fullbordande,
och då vore det svårt för regeringen att icke bevilja eu fortsättning
af den en gång meddelade koncessionen.
Da jag således anser denna bana vara af stor betydelse för Norr¬
bottens framtid och att någon anledning att uppskjuta beviljande af
nödiga medel för inköpet af densamma icke finnes, så anhåller jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Sundberg i Haparanda by: Jag medgifver, att jag skulle
vara tveksam, om här förelåge ett förslag att nybygga eu jernväg
från Lulea till Gellivara, då man vore i saknad af all erfarenhet om
möjligheten att utan allt för stora kostnader kunna bringa ett sådant
företag till stånd under en så nordlig breddgrad och, så att säga i
en ödemark. Men då det nu gäller att förvärfva en så godt som fär¬
digbyggd jernväg, soni visat sig ega trafikförmåga, och detta kan ske
till ett pris, understigande jernvägens verkliga värde, samt då denna
jernväg, som i Boden anknyter sig till den redan beslutade norra
stambanan, ovilkorligen skulle tillföra densamma en jemn och säker
trafik, så måste jag låta dessa betänkligheter vika.
Man har invändt, att det äskade anslaget med nära en million
skulle öfverstiga banans uppskattade värde. Men, mine herrar, vi må
betänka, att för denna uppskattning af banan hvilken, såsom redan
är antydt, blifvit verkstäld ensidigt af en statens förtroendeman, blifvit
lagda till grund de normala och ostörda förhållanden, hvarunder jern-
vägsbyggnadsföretagen söder om denna bana bedrifvas, der en öfvad
arbetspersonal stått till buds, och en jemn tillförsel ständigt varit att
tillgå, medan man deruppe fått frakta upp dessa hundratals arbetare
på våren för att sedan på hösten åter få frakta dem ned. Detta jern-
N:o 44.
Angående
inköp för sta¬
tens räkning
af jernvägen
■mellan Luleå
ock norska
gränsen.
(Forts.)
N:o 44. 38
Angående
inköp för sta¬
tens räkning
af jer nr äg en
mellan Luleå
och norska
gränsen.
(Forts.)
Mandagen den 12 Maj, f. in.
vägsbolag, som så mycket förkättrats, har haft ganska stora utgifter
för att underhålla arbetspersonalen med födande varor, hvarjemte äfven
sjukvård, religionsvård och polisbevakning ålegat bolaget. Beräknas
allt detta, så tror jag, att den Överskjutande millionen icke skulle
hafva räckt till, utan att det nog skulle hafva krafts ännu mera.
För öfrigt är det ju icke sagdt, att denna million kommer att
tagas i anspråk för banans inköpande. Det förtroende måste man väl
hysa för regeringen, att den vid anslagets disponerande kommer att
handla med omtanke och sparsamhet. Möjligt är, att den tages i an¬
språk, men det är icke sagdt, att så skall ske.
Mot den invändning, som man ofta hört, att denna jernväg kunde
lemnas åt den enskilda företagsamheten, vill jag endast erinra om,
huru illa detta skulle stå tillsammans med det allt mera framträdande
sträfvandet, att staten skulle skaffa sig någon reel inkomst af de verk¬
ligen oerhörda malmtillgångarne, som der uppe finnas på statens egen
mark. Tveka vi nu, då tillfälle bjudes oss att komma i besittning af
banan, så skola nog enskildas händer af både inländsk och utländsk
race gripa om det företaget — derom kunnen I vara öfvertygade —,
och om så en gång sker, och det skall ske, om icke staten nu sätter
sig i besittning af banan, då skola nog de långa åren få gälda, hvad
stunden brutit den gången, då vi kunde hafva sagt, men icke säde:
bort med de händerna!
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Petersson i Boestad: Att nu inköpa Luleå—Gellivara
jernväg anser jag vara väl tidigt och mycket betänkligt, då frågan
ännu saknar en fullständig utredning, och när man tanklöst nog redan
låtit Gellivara malmberg gå sig ur händerna och öfvertagas af ut-
ländingar.
Att nu utgifva flere millioner för denna af utländingar dåligt
bygda jernbana, som går till Sveriges rikaste jernmalmberg, hvilket
vi numera tyvärr icke ega, derom kan jag icke vara med.
Denna köpesumma skulle dessutom endast vara en början till
oerhörda kostnader, emedan banan snart vidare skulle komma att
fortsättas till norska gränsen och till Haparanda.
Hvad beträffar påståendet, att statens skogar deruppe blefve mera
åtkomliga för afverkning, om denna bana inköptes, så tror jag, att
skogssköflingen går för sig fort nog ändå, och att Norrland behöfver
denna skog qvar som en naturlig skyddsmur mot de kalla nordan-
vindarne.
Vi hafva vid denna riksdag redan beviljat så många och stora
anslag till olika ändamål, att jag nu vid dess elfte timme ej vill vara
med om att bevilja ett så betydligt och vidtutseende anslag som detta.
Af dessa skäl yrkar jag afslag å så väl Kongl. Maj:ts förslag som
utskottets hemställan.
Herr P. Waldenström: Den nu föreliggande kongl. propositio¬
nen synes mig åtminstone hafva inkommit till Riksdagen i en mycket
oläglig tid, och jag känner det mycket ansvarsfullt att afgifva min
39 N:o 44.
Måndagen den 12 Maj, f. m.
röst. i frågan. Mig förefaller hela saken såsom en öfverraskning,
för att icke säga en öfverrumpling i riksdagens sista timme, och
jag tror, att. det i allmänhet är farligt att taga en så allvarsam och
vigtig fråga som denna på ett så lättvindigt sätt, som nu måste ske,
då riksdagen är nära sitt slut.
Vi hafva i en del tidningar sett telegram om, att det bolag, som
för närvarande eger banan, icke är sinnadt att sälja den för det be¬
lopp, hvarom Kongl. Maj:t nu hos Riksdagen gjort framställning.
Mig har detta stärkt i den mindre goda tanke jag förut haft om
bolaget, ty jag är viss, att telegrammet endast är en manöver af
detsamma för att ingifva Kongl. Maj:t och Riksdagen den tanken, att
det nu gäller att taga i akt ett tillfälle, som sedan aldrig skulle er¬
bjudas dem. Då jag var på väg till Amerika, sammanträffade jag
med en landagent, som ville inleda mig på — stora jordköp i Nebraska.
Han gaf mig en fribiljett på bolagets bana för resan från Chicago
dit, men då jag dröjde att komma, erhöll jag från hans son, som var
sekreterare i bolaget, ett bref, hvari han säde sig vara ledsen öfver,
att han nödgats lofva bort landet till andra, om jag icke komme och
toge det före den 25 juli. Jag svarade att jag icke kunde komma
till hans stad förr än efter den 25, och bad honom derför “lemna
landet åt de andra spekulanterna“. Hans bref var endast en manöver,
som jag väl genomskådade. Landet finnes säkert ännu qvar för dem
af herrarne, som möjligen äro mera lifvade än jag för spekulation i
amerikansk jord. Min öfvertygelse är också, att det i tidningarne
synliga telegrammet icke har någon annan betydelse än det nämnda
brefvet till mig, och jag stärkes ytterligare i denna min uppfattning
af den mycket sväfvande form, hvari herr civilministerns hela anfö¬
rande i ämnet var hållet.
Hvad för öfrigt angår frågan om den der öfverloppsmillionen,
såsom jag ville kalla densamma, hemställer jag om någon af herrarne
verkligen tror, att bolaget skall sätta priset ens ett öre under den af
Kongl. Maj:t begärda summan, då det får höra att Riksdagen stält
hela beloppet till Kongl. Maj:ts förfogande. Så kloka äro nog dessa
affärsmän, att de skaffa sig reda på, huru mycket Riksdagen loeviljat
samt låta för sig öfversätta herr civilministerns yttrande, och sedan
skola de säkert icke hafva någon anledning att gå ett öre under det
anslag, som för köpet beviljats.
Att för öfrigt grunda värdet af banan på börsnoteringen af bo¬
lagets obligationer, anser jag icke mycket välbetänkt. Herr Andrén
har också redan visat, att obligationer kunna säljas till ett pris, som
ibland vida öfvergår deras verkliga värde, och hvem vet för resten
icke, huru dylika papper genom börsspekulationer kunna bringas
upp till flera hundra procent af värdet? Herrarne torde minnas
huru Kropps aktier för omkring 15 år sedan betalades med 500 kro¬
nor, ja, några såldes till och med för 700 kronor stycket här i Stock¬
holm, men kort tid derefter stodo de till 2 kronor 50 öre.
Under sådana förhållanden skall jag icke framställa något yr¬
kande, men jag vill säga att, om det kommer till votering, anser jag
mig icke kunna taga på mitt ansvar att rösta för bifall till utskottets
Angående
inköp för sta¬
tens räkning
af jemt'egen
mellan Luleå
och norska
gränsen.
(Forts.)
N:0 44. 40
Angående
inköp för sta¬
tens räkning
af jernvägen
mellan Luleå
och norska
gränsen.
(Forts.)
Måndagen den 12 Maj, f. m.
förslag. Det är möjligt, att jag hyser för mycken fruktan i detta
fall, men jag anser dock hela saken vara allt för äfventyrlig.
Herr Collander: Då jag vid remissen af denna fråga yttrade
mig om den samma, ber jag att äfven nu fä säga några ord.
Statsutskottet har icke kommit fram med några nya skäl utöfver
hvad Kong], Maj:t i propositionen anfört. Man skulle kunnat tänka
sig, att några särskilda vilkor blifvit af utskottet fästade vid anslaget,
men då så icke skett, förmodar jag, att frågan icke förelegat så, att
utskottet kunnat detta, utan ansett det vara bättre att öfver¬
lemna till Kongl. Maj:t att bestämma hvad han kan finna vara bäst.
Vore nu här fråga allenast om att tillse, huruvida denna affär vore
lönande och om företaget bure sig, kunde man med fullt skäl yrka
på uppskof i saken. Men det är icke blott detta det här gäller, utan
här finnas äfven andra skäl, som väga mycket mera. Det är visser¬
ligen icke oantagligt att, på sätt den förste talaren anförde, ett upp¬
skof med afgörandet skulle kunna medföra ett billigare inköpspris
för staten, men å andra sidan kunde också omständigheter inträffa,
som försvårade eller rent af omöjliggjorde inköpet. Man kan icke
veta det och jag tror derför, att det nu är skäl bemyndiga Kongl.
Maj:t att, om han kan det, söka på förmånliga vilkor göra inköpet.
Ur denna synpunkt ber jag, att, oaktadt det här gäller en betydande
uppoffring för statsverket, få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Pehrson i Törneryd: Jag har till en början stått mycket
tveksam i denna fråga och tillhör dem, som helst sett, att denna
kongl. proposition vid denna riksdag icke kommit fram. Men sedan
den en gång framkommit, föreligger frågan enligt mitt förmenande i
ett helt annat skede, än den eljest haft. Detta har för mig varit en
anledning att rätta mig efter sig företeende omständigheter och noga
pröfva hvad som vore att göra. Dervid har jag trott mig finna att
de dels politiska, dels ekonomiska skäl, som här äro att taga i be¬
traktande, äro för vårt land af så pass stor betydelse, att jag icke
vågat motsätta mig ett bifall till den kongl. propositionen. Men då
jag gör detta uttalande, vill jag dertill foga ett annat, och det är en
säker förväntan, att Kongl. Maj:ts regering icke skall tillstyrka Kongl.
Maj:t att inköpa banan under andra vilkor än dem, som äro i alla
afseenden för staten de mest förmånliga, och framför allt att det
sker på sådana vilkor att svenska staten slipper några efterräkningar.
Det är under denna förhoppning och tillförsigt, som jag varit med
om att tillstyrka utskottets förslag.
Häruti instämde herr Jönsson i Gammalstorp.
Herr Johnsson i Thorsberg: Jag har af den kongl. proposi¬
tionen sökt bilda mig en åsigt om de planer, som Kongl. Maj:ts
regering haft med afseende på framtiden å denna bana, när den till¬
styrkt Kongl. Maj:t att begära anslag för dess inköpande. Men såsom
herrarne torde finna har någon antydan derom i den kongl. proposi-
41 N:0 44,
Måndagen den 12 Maj, f. m.
tionen icke lemnats. Det få vi emellertid af den kongl. propositionen
veta, att anledningen hvarför banan bör inköpas, är den, att bolaget
saknar förmåga att sjelf fullborda densamma. Men huru har väl
Kongl. Maj:t handlat i detta afseende, då det galt svenska bolag
som kämpat med svårigheter att fullborda sina jernvägsföretag?
Vidare får man veta, att detta inköp samt banans färdigbyggande
till Gellivara skulle föranleda en utgift för staten af cirka tolf millioner
kronor. Men sedan ? Hvad är meningen efter det banan blifvit färdig¬
byggd? Är det väl meningen, att svenska staten skall exportera jern¬
malm? Jag ber att få erinra om den diskussion, som fördes i Riks¬
dagens begge kamrar för två år sedan, när fråga var om att lägga
tull på jernmalm. Då var båda kamrarnes majoritet ense om, att
export af jernmalm skulle förstöra svenska jernindustrin. När nu det
utländska bolaget icke kan fullborda banan, skall då svenska staten
träda emellan för att exportera jernmalm? Ty annat fraktgods i af-
sevärd mängd kan icke komma att transporteras på denna jernväg,
som framgår genom ödemarker med ett ringa invånareantal.
Hvad, nu beträffar påståendet, att det utländska bolaget saknar
förmåga att fullgöra sina förbindelser, så är denna sats blott sanning
med modifikation. De personer, som släppt till de millioner, som
redan nedlagts i banan, saknade icke medel att färdigbygga densamma,
om detta vore med deras fördel förenligt i pekuniert afseende. Nej,
skälet ligger djupare! De hafva försökt sig på malmexport derifrån,
men det bär visat sig att de gjorda beräkningarna ej slagit bättre ut
än att det visat att företaget är misslyckadt. Detta är skälet hvarför
de icke vilja tillskjuta vidare medel.
Vidare har framhållits i den kongl. propositionen, att det är en
omöjlighet för bolaget att fullgöra koncessionsvilkoren. Ja detta är
ju så mycket bättre. Då är det ju ej heller någon risk om icke
banan så hastigt fullbordas, att man icke kan vänta till dess bolaget
bjuder staten att inköpa banan, då det således beror på Kongl. Maj:t
om ny koncession å densamma lemnas, i motsatt fall kan banan icke
trafikeras vare sig af svenskt eller utländskt bolag.
Då den fråga, som bär föreligger, är af så vidt omfattande be¬
skaffenhet och kan hafva så stora följder för framtiden, och då man
med så stora svårigheter förut förmått Riksdagen att bevilja medel
till norrländska stambanan, som afser att tillgodose samfärdselbehof
för Norrlands befolkning, så vore det egendomligt, om kammaren nu
skulle bevilja medel till inköp af en bana, till pris af 2V4 million
öfver dess verkliga värde och som endast är ansedd för export af
en produkt, som icke har det värde på den utländska marknaden, att
exporten deraf kan löna sig. Jag yrkar afslag å såväl Kongl. Maj:ts
proposition som utskottets hemställan.
Ofverläggningen var slutad. Herr talmannen gaf, i öfverens¬
stämmelse med de framstälda yrkandena, propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå,, och fann den förra
propositionen vara besvarad med öfvervägande ja. Som votering
Andra Kammarens Prof. 1890. K: o 44. 4
Angående
inköp för sta¬
tens räkning
af jernväg en
mellan Luleå
och norska
gränsen.
(Forts.)
N:o 44. 42 Måndagen den 12 Maj, f. m.
likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i utlåtandet n:o 69,
röstar
Den det ej vill, röstar
Vinner Nej, är utskottets
slagen.
Ja 5
Nej;
nämnda hemställan af kammaren af-
Röstsedlarne uppräknades i vanlig ordning och visade 120 ja mot
77 nej, hvadan utskottets hemställan af kammaren bifallits.
Emot det sålunda fattade beslutet anmäldes reservation af herrar
Sven Nilsson, Bexell, Bengtsson i Boberg, Ericson i Borekulla, Lars¬
son i Berga, Erickson i Bjersby, Nilsson i Käggla, Truedsson, Jo¬
hansson i Strömsberg, Andersson i Löfhult och Olsson i Ornakärr.
§ 9.
Föredrogs bankoutskottets utlåtande n:o 16, i fråga om ändringar
i gällande reglemente för riksbanken äfvensom i bestämmelserna
angående aflöningsstaten för samma bank.
Punkterna 1 och 2.
Biföllos.
Punkten 3.
I motion n:o 100 inom Andra Kammaren hade herr E. Fred-
holm hemstält om sådan ändring i § 32 mom. 2 af bankoreglementet,
att de så kallade afbetalningslånen finge återbetalas medelst erläggande
hvar tolfte månad efter utlåningsdagen af en femtedel af lånebeloppet
jemte upplupen ränta, hvarigenom, och då tiden för sådan afbetalning
nu är bestämd till hvar sjette månad, lånetiden skulle komma att
utsträckas från 2*/2 år till 5 år; men hemstälde utskottet, att motio¬
nen ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Häremot hade reservation anmälts af herr P. O. Hörnfeldt, med
hvilken herr A. Svenson i Edum instämt samt af herrar M. Dahn
och F. O. Larsson i Mörtlösa.
43 N:0 44.
Måndagen den 12 Maj, f. m.
Motionären herr Fredholm erhöll ordet och yttrade: I min
motion har jag föreslagit “sådan ändring i § 32 mom. 2 af banko¬
reglementet, att de så kallade afbetalningslånen finge återbetalas
medelst erläggande hvar tolfte månad efter utlåningsdagen af en
femtedel af lånebeloppet jemte upplupen ränta, hvarigenom, och då
tiden för sådan afbetalning nu är bestämd till hvar sjette månad,
lånetiden skulle komma att utsträckas från 2*/2 år till 5 år“. Såsom
herrarne nogsamt känna, innehåller nämnda moment nu den bestäm¬
melsen, att afbetalning å dessa lån skall ske hvar sjette månad med
en femtedel af lånebeloppet jemte upplupen ränta, hvarigenom låne¬
tiden för ett af betalningslån nu endast uppgår till 2 l/a år. Jag har
deremot för min del ansett, att den af mig härutinnan föreslagna
förändringen skulle åstadkomma stort gagn för folket på landsbygden.
Der finnas många små hemmansegare, som endast kunna hafva litet
spannmål att sälja och de kunna således icke få in några penningar
mera än en gång om året. Då dessa mindre hemmansegare i all¬
mänhet endast hafva ett par, tre kor, men ganska stort hushåll, kunna
de icke afyttra någon mjölk för att derigenom få in penningar. Jag
har derför tänkt att, om lånetiden utsträcktes till fem år och de finge
årligen afbetala en femtedel af kapitalet jemte upplupen ränta, blefve
detta en god hjelp för dem.
Då bankoutskottet emellertid afstyrkt min motion, kan jag icke
hoppas, att densamma skall vinna kammarens bifall. Jag finner dock
ett stöd för rigtigheten af min uppfattning dels deri att, två af banko-
fullmägtige varit af annan mening än de öfriga fullmägtige, som af¬
styrkt min framställning, dels äfven deri att två reservanter finnas
mot utskottets föreliggande förslag. Det är också derför som jag
ansett mig kunna yttra några ord i ämnet.
Sedan min motion blifvit remitterad till bevillningsutskottet,
understäldes den bankofullmägtiges hörande och bankofullmägtige i
sin ordning remitterade frågan till samtliga bankkontors styrelser.
Dessas utlåtanden, som nu inkommit, äro visserligen något olika till
innehåll, men det ligger dock en uppmuntran deruti, att icke mindre
än sex af alla bankkontor i riket hemstält att min motion måtte bi¬
fallas af Riksdagen. Då jag fått så pass mycket understöd från dessa
håll, har jag så mycket mera styrkts i min tro att jag åtminstone
till någon del har rätten på min sida. De bankkontor, som utlåtit
sig till min fördel, äro följande: Jönköpings, Kalmars, Karlstads,
Yexiö, Visby och Östersunds, och de, som yttrat sig i en annan rigt-
ning äro kontoren i Göteborg, Malmö och Luleå. Dessa senare hafva
utgått från en annan synpunkt än de kontor, som tillstyrkt mitt för¬
slag, nemligen från den att det är svårt att kunna erhålla någon
visshet om, huruvida de personer, som dels äro låntagare och dels
borgesman, kunna vara fullt pålitliga och således blifva antagna af
hanken. Jag tror icke att man behöfver frukta något i detta hän¬
seende, då man får antaga att bankstyrelsen har rättighet att hvarje
år affordra en låntagare bevis öfver såväl hans som borgesmännens
fortfarande vederhäftighet för det erhållna lånet. Jag har äfven ut¬
gått från den synpunkten, att riksbanken skulle hafva nytta af en
N:o 44, 44
Måndagen den 12 Maj, f. m.
sådan anordning. Ty derigenom att lånetiden blir förlängd, kommer
riksbanken naturligtvis att blifva mera anlitad af lånesökande och
kan således tillgodogöra sig icke så obetydligt mera ränta än nu är
fallet.
Jag skall icke ytterligare orda i denna sak, utan är det så att
kammaren finner mitt förslag vara af något värde, så hoppas'jag, att
kammaren understödjer detsamma. I annat fall får naturligtvis frågan
förfalla. Jag vill emellertid hålla på min motion och får derför
anhålla om bifall till densamma.
Häruti instämde herr Bergendahl.
Herr Ljungman anförde: Med anledning af hvad den siste-
talaren yttrat vill jag fästa uppmärksamheten på att icke åtskilliga
afdelningskontors styrelser, såsom han nämnde, tillstyrkt bifall till
hans motion, utan att dessa afdelningskontor likasom de två banko-
fullmägtige, som voro af skiljaktig mening gent emot de öfriga full—
mägtige, kommo med ett eget förslag. De föreslogo nemligen, att
afbetalningarne skulle ega rum med */]0 hvar sjette månad, under det
herr Fredholm föreslår, att de skola ega rum med */. hvar tolfte
månad. Förslaget, som reservanterne inom bankofullmägtige kommo-
med, är således något olika med herr Fredholms. Orsaken, hvarför
de ledamöter i bankoutskottet för Andra Kammaren, hvilka voro
välvilligt stämda för herr Fredholms förslag, icke drefvo saken till
votering inom utskottet, utan nöjde sig med att afgifva reservation r
berodde egentligen — åtminstone var det förhållandet med mig —
på att den fråga, som här föreligger, står i så nära sammanhang
med den banklag, som vi hoppas få emotse vid kommande Riksdag,
att det vore oklokt att redan nu framdrifva en så vigtig förändring*
hvilken i sjelfva verket förutsätter bestämmelse om huru stor del af
riksbankens fonder skulle få användas till afbetalningslån. Härom är
förslag af komiterade utarbetadt att fastställas i banklagen, och då
vore det oklokt att på förhand söka genomdrifva ett beslut, som så
skulle inverka på lagstiftningen i detta fall.
Herr Svenson i Edum: Den siste talaren yttrade, att, om-
motionen bifölles, mera medel skulle blifva erforderliga för afdelnings-
kontoren. Men det visar sig att under de senare åren 3y2 millioner
af de penningar, som äro afsedda för afbetalningslån, icke blifvit an¬
vända, och då är det väl skäl att ställa det så, att lånen blifva begär¬
ligare för låntagarne, så att penningarne blifva använda.
Utan att vidare inlåta mig på sjelfva frågan vill jag derför i
enlighet med reservanternas inom bankofullmägtige förslag, som är
bifogadt reservationen, yrka:
att afbetalningarne ske med y,ft hvar sjette månad;
att räntan å dessa lån ej bör vara oföränderlig utan kunna höjas
eller sänkas, hvilken förändring dock ej bör träda i kraft förr än vid
tiden för den afbetalning, som bör ske näst efter det ränteförändringen
blifvit af fullmägtige beslutad; samt
45 N:o 41.
Måndagen den 12 Maj, f. m.
att, då lånen äro beviljade mot namnsäkerhet, nya vederhäftig-
hetsbevis aflemnas minst en gång hvarje år eller vid hvar annan af¬
betalning.
Jag anhåller om proposition på detta yrkande.
Herr JFredholm: Då herr Svenson nu anhållit om proposition
på det af reservanterna inom utskottet afgifna förslaget, skall jag be
att få återtaga mitt förra yrkande och förena mig med honom.
Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan propositioner
gifvits å hvardera af de yrkanden, som återstodo, biföll kammaren
utskottets hemställan.
Punkterna 4—14.
Biföllos.
Utskottets i slutet af utlåtandet gjorda anmälan lades till hand-
lingarne.
§ io.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 3,23 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 44.
5