RIKSDAGENS PROTOKOLL
1890. Andra Kammaren. N:o 43.
Lördagen den 10 maj,
kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
Herr vice talmannen, hvilken till en början ledde kammarens för- Ang. anslag
handlingar, föredrog först statsutskottets utlåtande n:o 67, i anledning*0 utgifvande
af väckt motion om beviljande af ett ordinarie förslagsanslag af högst a^,.e.ra stats~
15,000 kronor för utgifvande af en tidning för legala tillkännagif- 1 m"9'
vanden, in. m.
Med hufvudsakligt tillstyrkande af ifrågavarande, inom Andra
Kammaren af herr A. P. Danielson afgifna motion, n:o 178, hem-
stälde utskottet i detta utlåtande:
»att Riksdagen må under riksstatens sjette hufvudtitel på ordinarie
stat för 1891 bevilja ett förslagsanslag högst 15,000 kronor att ställas
till Kongl. Maj:ts förfogande1 för att, sedan det med utgifvaren af Post-
och Inrikes tidningar nu gällande kontrakt blifvit i vederbörlig ord¬
ning uppsagdt och upphört att gälla, ombesörja att en tidning, afsedd
att upptaga vissa meddelanden från regeringen och alla legala till-
kännagifvanden så väl af alla embetsmyndigheter som enskilde i de fall,
då sådana enligt lag och författningar måste sålunda offentliggöras,
jemte andra kungörelser och annonser, må under statsmyndighets kon¬
troll utgifvas och utdelas till embetsverk, myndigheter och rikets kom¬
muner, hvilken tidning jemväl må finnas att tillgå genom prenumera¬
tion och försäljning samt vara så ordnad, att deri upptagna tillkänna-
gifvanden och annonser med lätthet må kunna i sina olika grupper
igenfinnas.»
Reservation emot denna utskottets hemställan hade anmälts af
herrar grefve Gr. Sparre, C. E. Casparsson, O. W. Odelberg, grefve
E. C. A. Piper, F. Boström, P. J. von Ehrenheim, V. N. Ehenman,
G. O. Bergman, C. W. von Schulzenheim, A. G. Svedelius, A. F.
Almén och F. A. Almgren.
Andra Kammarens Prot. 1890. A':o 43.
1
N:o 43. 2
Lördagen den 10 Maj, e, m.
Ang. anslag Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
till utgifvande
^tidning1*' Herr ^Vinkrans: Den ärade motionären har äfven i år förnyat
(Forte) den motion, som han redan vid ett par föregående riksdagar afgifvitT
om utgifvandet af en tidning, redigerad af någon statsmyndighet, på
det att man måtte få legala och officiella tillkännagifvanden på ett
ändamålsenligare sätt framstälda inför allmänheten, än hittills skett
genom Post- och Inrikes Tidningar. Man kan ju möjligen medgifva,
att motionären i det fallet kan hafva rätt, att sättet att annonsera bör
gå framåt på samma sätt, som framsteg göras på alla andra områden,,
och att kanske icke det bästa möjliga sättet i ifrågavarande hänseende
hittills iakttagits, utan att något bättre kunde tänkas. Förhållandet
är dock det, att äfven Post- och Inrikes Tidningar i detta afseende på-
senare tider undergått åtskilliga förändringar, som ju ovilkorligen be¬
teckna ett framåtskridande i den rigtning motionären öuskat. Annons¬
priset till exempel, om hvilken han sagt att det hindrar den fattige
att annonsera i denna tidning, är numera, efter hvad jag sett af en
tabell, alldeles icke högre än i de flesta andra tidningar, utan snarare-
lägre. Rubrikerna, öfver hvilka han klagat att de icke äro tillräckligt,
tydliga, hafva på senare tider gjorts klarare och åskådligare, så att
icke heller i det fallet torde förefinnas någon egentlig brist. Vidare-
utgifves för hvarje månad ett register öfver hvad som förekommit i
tidningen under månaden, så att äfven i det fallet vunnits en fördel.
Den väsentligaste af de anmärkningar herr Danielson framstält, eller
att det skulle vara så svårt för landsbygdens befolkning att begagna
sig af Posttidningen på grund af det höga prenumerationspriset, torde
också den numera vara förfallen, sedan prenumerationspriset blifvit
nedsatt till hälften för laudsbygdens kommuner eller 7 kronor 50 öre,
hvilket belopp knappast motsvarar mera än tryckningskostnaden. I
detta fall kan ju icke något billigare pris åstadkommas, så vida man
icke ställer så till, såsom det säges i utskottets motivering, nemligen
att kommunerna skulle få tidningen fritt. Men då skulle ju statsverket-
göra en uppoffring, och om den skulle blifva ersatt genom det af ut¬
skottet påyrkade anslaget af 15,000 kronor, derom vågar jag icke yttra-
mig. De sakkunnige påstå emellertid, att så på långt när icke skulle-
blifva förhållandet.
Men det var egentligen icke den delen af frågan jag ville belysa.
Det komma nog andra mera sakkunnige att göra. Hvad som för mig'
gjort det motbjudande att nu antaga utskottets förslag har varit den
enligt mitt förmenande i detta förslag liggande våldskränkning af de
förmåner, som en gång blifvit svenska akademien beviljade. Jag har
icke utaf de betänkande!!, som här i kammaren framkommit rörande
denna fråga, kunnat blifva öfvertygad, att denna förmån, som svenska¬
akademien erhållit genom forna styrelsers skänker, har på något vis
af densamma förverkats eller ens kunnat förverkas. Man har visser¬
ligen påstått, att detta svenska akademiens privilegium att utgifva
Posttidningen skulle hafva förverkats på 1830-talet, då akademien icke
sökte att få detsamma förnyadt. Men från akademiens sida har den
åsigten gjort sig gällande, att ett sådant förverkande icke kunnat ske,
enär akademien-genom Gustaf den tredjes förordning den 20 december
Lördagen den 10 Maj, e. m. 3
1791 erhållit privilegium, att dess tidning skulle vara den enda giltiga
i fråga om införandet af officiella och legala tillkännagifvanden, såsom
till exempel rörande testamenten, hyreskontrakt, markegångssättning,
konkurser och dylikt. Den donation, som akademien genom denna
förordning erhöll, har akademien påstått — och jag har icke sett mot¬
satsen vara bevisad •— icke vara på något sätt förverkad, utan fort¬
farande med sin fulla kraft gällande än i dag. Förhållandet var ju,
att enligt då gällande tryckfrihetslag af 1766 och 1774 fans icke den
literära eganderätten, vare sig i fråga om tidningar eller andra literära
produkter, så vida den icke bekräftades genom ett särskildt privilegie-
bref. På denna grund fick också akademien, i likhet med andra ut¬
gifvare af literära arbeten, ett sådant privilegium att få vara i oqvald
besittning af sin egendom. Men detta kom ju i sjelfva verket att
upphöra genom 1812 års tryckfrihetsförordning, hvarigenom hvem som
helst fick rättighet att utgifva tidningar. Sålunda kan man säga, att
detta privilegium att utgifva eu särskild tidning upphörde för akade¬
mien i samma stund som denna rättighet lemnades hvilken som helst
ärlig medborgare i riket. Och följaktligen har akademien icke behöft
på 1830-talet söka få detta privilegium förnyadt, då det redan var
upphäfdt. Deremot fans i detta privilegiibref, såsom det på den tiden
var vanligt, inflickadt något annat än blott denna rättighet, nemligen
en gåfva att ensam få mottaga officiella och legala annonser med gäl¬
lande kraft. Det var denna gåfva, som Gustaf den tredje skänkte för
att upprätthålla sin skapelse, hvilken under tidernas lopp åstadkommit
så mycket godt och kan åstadkomma än mera godt, och den gåfvan
har enligt akademiens åsigt ännu icke förverkats, utan tillhör fort¬
farande akademien. Detta är naturligtvis eu i sig sjelf juridisk fråga
af mycket intressant och må hända äfven invecklad beskaffenhet, och
såsom icke varande jurist vill jag icke vidare inlåta mig på densamma,.
Men på det jag skall kunna gifva min röst för utskottets förslag, vare
sig nu eller framdeles, måste jag vara öfvertygad, antingen att akade¬
mien verkligen förverkat denna gåfva eller ock att akademien blir på
ett tillfredsställande sätt godtgjord för densamma. I annat fall ser
det nästan ut som eu våldskränkning att beröfva akademien en gåfva,
som den på lagligt sätt förvärfvat.
Nu har det hvarje gång denna motion framkommit, så till exempel
1888, hetat, 'att man icke skulle beröfva akademien denna fördel, då
»inkomsten af Posttidningen vore akademiens förnämsta inkomstkälla
och snart sagdt ett lifsvilkor för att akademien skulle kunna fortsätta
sin ädla och gagnande verksamhet och fullborda det synnerligen dyr¬
bara arbetet med utgifvandet af en svensk ordbok». Det var således,
enligt dåvarande utskotts åsigt, två ändamål, för hvilka akademien
lefde, det ena dess ädla och gagnande verksamhet i allmänhet och det
andra det speciella utgifvandet af en ordbok. År 1889 se vi att ut¬
skottet tagit ett steg längre på den vägen att annullera en en gång
gifven gåfva, då det säger, att man möjligen skulle behöfva undersöka,
om och i hvad mån, med anledning af den minskning i svenska aka¬
demiens inkomster, som häraf kunde föranledas, understöd borde be¬
redas akademien »till fullbordande af det nu pågående arbetet med
utgifvandet af en svensk ordbok». Der har akademiens verksamhet
Jho 43.
Ang. anslag
till utgifvande
af en stats¬
tidning.
(Forts.)
N:o 43. i
Lördagen den 10 Maj, e. tu.
tidning.
(Forts.)
Ang. anslag sjunkit ned till att akademien lefver endast för denna ordboks utgif-
till utgifvande vanc[ei och den endast för detta ändamål möjligen ännu en tid bör
a tidning' åtnjuta statsbidrag i någon form. Nu i år har utskottet tagit steget
fullt ut och föreslagit, att akademien skall förlora denna rättighet att
utgifva Posttidningen utan något slags ersättning. Nu fälas det
hvarken om akademiens ädla och gagnande verksamhet i allmänhet
eller om utgifvandet af en svensk ordbok, utan nu hemställer utskottet
helt simpelt, att denna rättighet, som akademien har haft, måtte upp-
häfvas och att Riksdagen må till Kong! Maj:ts disposition ställa ett
anslag af högst 15,000 kronor »för att, sedan det med utgifvaren af
Post- och Inrikes Tidningar nu gällande kontrakt blifvit i vederbörlig
ordning uppsagdt och upphört att gälla», ombesörja utgifvandet af en
tidning, som skulle ega åtskilliga goda egenskaper framför Posttid¬
ningen.
Jag har svårt att från min ståndpunkt anse detta beslut, om det
skulle fattas i denna form, såsom något annat än eu rättskränkning
af ett hundraårigt privilegium, en hundraårig gåfva, som —- den må
vara huru rättsligt som helst omtvistad — icke kan i faktiskt afseende
vara omtvistad. Ty den har nästa år bestått i hundra år. Jag tror,
att det framför allt tillhör lagstiftaren, då det är statens uppgift att i
första hand sörja för rätten och icke på något sätt kränka densamma
— jag tror ätt det tillhör utskottet så val som kammaren att iakttaga
allt som kan göras för att befästa och bekräfta denna rättskänsla hos
vår allmänhet och icke i det fallet på något sätt föregå med exempel,
som kunna draga med sig följder, hvilka man nu icke kan förutse.
Sålunda: innan det kan från min ståndpunkt komma i fråga att på
något sätt tala för eller emot detta anslag af 15,000 kronor för ut¬
gifvande af eu ny tidning, måste det antingen vara ovilkorligen ådaga-
lagdt, att akademien icke har någon rättighet i detta fall, eller ock
måste akademien vara tillfredsstäld på något sätt, som motsvarar den
gåfva hon för närvarande eger. Först då kan det vara, fråga om att
vidtaga någon åtgärd i det syfte utskottet föreslagit.
På dessa i korthet anförda grunder skall jag, herr talman, taga
mig friheten yrka afslag på utskottets framställning.
Häruti instämde herrar Nyström, Martin, Söderblom, Andrén,
Bratt och Lundén.
Herr Danielson yttrade: Jag skall icke blifva mångordig. Or¬
saken, hvarför jag väckt denna motion äfven i år, är att jag i denna
kammare erfarit ganska stort understöd för den åsigten, att en sådan
tidning som den föreslagna skulle komma allmänheten till gagn.
Hvad beträffar den värde talarens yttrande, att i Post- och Inrikes
Tidningar en hel de! förbättringar redan blifvit vidtagna, hvarvid han
särskildt nämnde, att rubrikerna blifvit tydligare och klarare, så vill
jag icke förneka, att så är förhållandet. Men på hvad sätt hafva de
blifvit tydligare? Jo, derigenom att den annonserande allmänheten i
stället för en råd fått betala för två, då sagda tydlighet skall före¬
komma. Förändringen har således skett på allmänhetens bekostnad
och icke varit endast en redaktionens åtgärd. Hvad åter beträffar ut-
5 N:o 43.
lördagen den 10 Maj, e. m.
gifvandet af ett register, sa kominer detta så sent, att nyttan deraf Ang. anslag
blår ringa. Som bekant, kommer det ej ut förr än en månad efteråt/*0 “¥/»a«<*e
och detta är en väsentlig olägenhet. af fl* stals~
Vidare talades om, att kommunerna få denna tidning för 7 kronor iförts )
50 öre. Ja, det kan ju sägas vara en förmån. Men det ligger i sa- 1 '
kens natur, att den stora allmänheten får föga gagn af en sådan
prenumeration. Det visar sig också i de allra flesta fall.
Här har talats om eu »rättskränkning». Någon sådan tror jag
icke här föreligga. Man har visserligen ordat mycket om, att akade¬
mien behöfde medel till den ofta omnämnda ordboken. Men som her-
rarne veta, har akademien hårdnackadt vägrat uppgifva sina tillgångar.
Statsrevisorerna, som affärdat skrifvelse med förfrågan härom, hafva
erhållit afvisande svar. Man får angående tillgångarna ej veta mer,
än det anslag akademien har af staten på 2,500 kronor. Men det Öv¬
riga anser akademien sig ej hafva skäl att uppgifva. Således vet man
icke, huru mycket det kan vara.
Man har talat om, att en afliden konung gifvit akademien en
gåfva. Och det må ju vara så. Men jag undrar, om man icke vill
följa den utveckling, som landets gällande lagstiftning i det fallet har.
Jag skall i det hänseendet alldeles instämma i hvad den ärade talaren
yttrade, att lagstiftarens uppgift vore att värna rätten, ej kränka den¬
samma. Här är just fråga om att ordna så, att mångas rätt icke
blifver kränkt. Huru mångens rätt förloras ej derigenom, att dessa
annonser, dessa kungörelser, som måste införas i Post- och Inrikes
Tidningar, ej komma till den stora allmänhetens kännedom? Det är
just, hvad lagstiftaren borde tillse, att dessa personers rätt ej ki'änkes.
Ty att tvinga menniskor genom lagbestämmelser, som stiftas af Konung
och Riksdag gemensamt, att kungöra åtskilligt i Post- och Inrikes Tid¬
ningar utan att någon skall veta om denna tidnings innehåll — är det
ett rättvist och billigt sätt att gå till väga? Herrarne veta lika väl
spm jag, att denna tidning är mycket sällsynt i landsorten, ja det kau
finnas personer vid 50 å 60 års ålder, som aldrig sett Post- och Inrikes
tidningar. Men de äro dock skyldiga att iakttaga, hvad som der kun¬
göres och som möjligen kau deras rätt beröra. Mig synes det, att
sådana, rättsintressen derigenom sättas på spel, att det icke är en dag
för tidigt att söka rätta dessa missförhållanden.
Hvad kostnaderna beträffar, är det påtagligt, att om denna tid—
ning gifves ut pa sätt utskottet föreslagit, skola betydliga belopp återgå
till staten, ly när staten annonserar för sina särskilda förhållanden,
angående leveranser och allt som rör armén och allt möjligt i byggnads¬
väg och dylikt, så är det icke obetydliga belopp, som återgå till staten.
Det kommer icke att tryckas. en rad, utan att tidningen far betaldt
derför. Nu deremot får tidningen bära upp mycket annat, som icke
hör till annonseringen; der tryckes mycket som ej är särskildt till gagn
för allmänheten, emedan man kan läsa det i andra tidningar — så väl
det som försiggår i utlandet som det som sker inrikes. Men allt detta
ja till och med ^referat öfver boknyheter — måste naturligtvis be¬
talas. Och ända pastas det vara ganska betydliga inkomster. Någon
förlust kan således icke vara att motse.
Hvad talet om privilegiet beträffar, så är det utredt, att det är
N:o 43. 6
Lördagen den 10 Maj, e. in.
Ang. anslag förverkadt. Men jag vill dermed icke säga, att man icke borde under-
till K«?i/»a»dest5dja akademien, om detta ordboksarbete är af något synnerligt gagn.
af/‘duin"11' har emellertid hört lärde män tvista derom, hvarvid somliga påstå,
(Vätts) het icke är af något värde alls. Tv hvad akademien anser vara
01 8' eu lämplig ordbok ogillas af en hel del andra. Jag kan naturligtvis
ej bedöma den saken, utan anför blott hvad jag af sakkunniga hört.
Jag hoppas emellertid, att denna kammare, som förut hyst den
uppfattningen, att det skulle vara till gagn för rättsväsendet att få
denna anordning ordnad på ett annat sätt än det nuvarande, äfven nu
skall vidhålla denna mening. Jag ber derför få yrka bifall till ut¬
skottets förslag.
Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman! miue herrar! Jag skall
endast bedja att på de skäl, som herr Danielson anfört, yrka bifall
till utskottets förslag. Dä jag varit ledamot af det utskott, som be¬
handlat detta ärende åren 1888 och 1889 och då varit i tillfälle att se,
att motionen går i en rigtning, som kommer att lända svenska folket
till nytta utan att medföra någon rättskränkning för svenska akade¬
mien, så anhåller jag att få yrka bifall till utskottets betänkande.
Herr Eydin: Jag kan instämma med motionären i afseende å
hans åsigt om möjligheten af att kunna åstadkomma några mera tids¬
enliga ändringar i fråga om uppställningen af och sättet för legala
annonsers offentliggörande, men det säkra är att, huru man härvid än
vill bete sig, så tillkommer det Kongl. Maj:t att bestämma att i en
viss tidning eller ett visst dagblad eller på annat sätt dessa officiella
annonser och kungörelser skola delgifvas allmänheten. Det är ju klart
att Kongl. Maj:t har i detta afseende rätt att bestämma hvem som
skall utgifva så beskaffade tidningar. Det kan t. ex. ske genom ett-
departement. Så har Danmark en departementstidning, innehållande
officiella och legala saker. I Norge har man också eu särskild sådan
tidning. Hos oss är det så stäldt, att Post- och Inrikes Tidningar är
förklarad vara ett sådant officielt organ, hvars utgifvande är öfver-
lemnadt åt svenska akademien. Om nu svenska akademien icke på
ett tidsenligt sätt fullgör sina skyldigheter, så bör Kongl. Maja ålägga
akademien att vidtaga de förbättringar, som i sådant afseende erfor¬
dras. Anser åter Kongl.. Maj:t att svenska akademien icke längre bör
bibehålla denna befattning, utan att den kan skötas bättre genom ett
departement, så att officiella uppgifter derifrån skola meddelas allmän¬
heten, så kan Kongl. Maj:t också göra det; men faktiskt är, att sven¬
ska akademien har erhållit denna rättighet och att den är en inkomst-
gifvande rättighet. Vid sådant förhållande bör, derest en ändring-
skulle ifrågakomma, i detta fall, liksom alltid eljest är vanligt, be¬
stämmas eu ersättning för den förlust, som rättighetens innehafvare
genom densammas frånträdande kommer att lida. Det är just detta,
som blifvit uteglömdt så väl i motionen som i utskottets betänkande;
och jag anser det vara origtigt att der ej förekommer någon utred¬
ning, huru vida svenska akademien må vara berättigad att erhålla nå¬
gon ersättning för upphörandet med dess rättighet att utgifva Post-
och Inrikes Tidningar, samt angående beloppet af denna ersättning.
Lördagen den 10 Maj, e. m.
7 N:o 43.
Hvad nu denna akademiens rättighet beträffar, så är det en gifven Ang. anslag
sak att den icke kan hänföras till privilegium på tryckt skrifts utgift utsifl>an^
vande. Post- och Inrikes Tidningar är ett dagblad, af det slags tryckta “tidning13'
skrifter, som hvem som helst eger att utgifva. Svenska akademiens (Forts)
privilegium för närvarande består icke heller deri, att denna tidning
.skulle anses som en tryckt periodisk skrift, samt icke heller deri att
tidningen skulle åtnjuta något särskilt skydd mot eftertryck i hvad
angår de legala annonserna, hvilka, så snart de varit deri införda,
kunna få eftertryckas huru mycket som helst — och slutligen är detta
privilegium icke att hänföra under bestämmelserna i § 1 mom. 3 af
gällande tryckfrihetsförordning, der det heter: »Privilegier på skrifters
utgifvande, förlänta till allmänna inrättningars understöd, ege ej kraft
för längre tid än tjugu år — — Kongl. Maj:t dock obetaget, att dem,
hvarje gång, på högst tjugu år förnya».
Dessa bestämmelser afse nemligen att bereda skydd för egande-
rätten. Så beskaffade privilegier hafva t. ex. meddelats med afseende
å utgifvande af Runebergs skrifter för att skydda dem mot eftertryck
här i landet.
Således faller icke svenska akademiens rättighet och privilegium
under nyssnämnda paragraf i tryckfrihetsförordningen, utan detta privi¬
legium grundar sig på den i allmän lag gifna bestämmelsen att det
skall finnas en allmän tidning, der alla legala annonser och kungö¬
relser skola meddelas, äfvensom å det förhållandet att rättigheten att
i tidning, som af den ombesörjes, intaga alla legala tillkännagifvanden
blifvit akademien tilldelad — eu rättighet, hvilken icke gerna lärer
kunna beröfvas henne utan en deremot svarande ersättning. Af denna
anledning anser jag för min del att det är af vigt att, innan någon¬
ting åtgöres i denna sak, en utredning bör föregå angående akade¬
miens berörda rättighet och att, sedan denna utredning skett, det må
•öfverlåtas åt Kongl. Maj:t att afgöra, huru vida Kongl. Maj:t må finna
anledning att till Riksdagen aflåta proposition i ämnet.
Dessutom vill jag fästa uppmärksamheten å det misstag, utskottet
begått, då utskottet föreslår att det ifrågasatta anslaget skulle utgå
af anslagen under sjette hufvudtiteln; ty en så beskaffad utgift faller
naturligtvis under samma klass af anslag, som kostnaderna för utgif¬
vande af Svensk författningssamling och borde sålunda uppföras på
andra hufvudtiteln.
Jag yrkar af nu anförda skäl afslag å utskottets hemställan.
Herr Stjernspetz: Äfven jag kan i flera fall ge motionären rätt
och medgifver, att då han för ett par riksdagar sedan motionerade i
samma ämne, jag var med om beslutet i fråga om en utredning. Men
saken har vid denna riksdag kommit att ställa sig helt annorlunda;
ty dels har redaktionen af Post- och Inrikes Tidningar i flera hänse¬
enden sökt att tillmötesgå motionärens önskningar genom att söka
ersätta den af honom öfverklagade bristen på en särskild tidning ge¬
nom ett månatligt tilläggsblad eller register öfver vissa i Post- och
Inrikes Tidningar under månaden införda annonser, och dels är det ju
möjligt att äfven något mera skall kunna göras för allmänhetens be¬
qvämlighet och sålunda tillmötesgå dess berättigade anspråk på att dy-
X:o 43. 8
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Ang. anslag lika legala annonser må på ett icke alltför betungande sätt spridas
^afUen ^stats möjligheten att blifva i tillfälle att läsa dessa annonser för all-
° tidning.3 mänbeten underlättas. Jag tror, som jag nyss nämnde, att det icke
(Forts.) bör vara omöjligt att fortsätta på den vägen, som ifrågavarande tid¬
ning nu tycks hafva inslagit. För min del kan jag icke vara med om
det nu framlagda förslaget, dels derför, att frågan icke är utredd huru
vida man här står i begrepp att begå en rättskränkning mot.akademien
eller icke, dels derför att jag icke vill att Riksdagen skall utsätta sig
för det missödet att denna fråga möjligen skulle komma att falla på
Kongl. Maj:ts nej eller veto. Dessutom har jag svårt att fatta efter
hvilka beräkningsgrunder motionären och utskottet kommit till den
föreslagna summan af 15,000 kronor, ty jag för min del har svårt att
fatta huru den skall blifva tillräcklig och skulle derför också gerna
hafva sett förslaget åtföljdt af några kostnadsberäkningar. Då jag så¬
ledes icke vill vara med om att så här på rak arm pröfva denna fråga
eller på en höft votera om densamma, så har jag härutinnan en osökt
anledning att yrka afslag å utskottets hemställan, hvarom jag anhåller
att herr talmannen ville framställa proposition.
Herr Nyström: Rörande de så mycket omtalade privilegierna,
här vid lag, så hafva vi hört och läst så mycket, att frågan torde stå på
den ståndpunkt, att alla akademiens vänner anse det vara bevisadt, att
akademien fortfarande bör bibehållas vid detta privilegium, och att dess
vedersakare åtminstone måste medgifva, att saken är omtvistad. Hvad
är det väl då för anledning för Riksdagen att nu kasta sig in på ett
så outredt och i alla händelser tvistigt förhållande, allra helst vid en
tidpunkt som den närvarande, då svenska akademien mera än någon¬
sin bevisat sitt behof af de från tidningsprivilegiet inflytande inkom¬
sterna, i det nemligen det stora ordboksarbetet, på hvithet så många
och stora kostnader endast för förarbetet blifvit nedlagda, ändtligen
kommit derhän att ett resultat är att påräkna? Och hur vill man
utan föregående utredning beröfva akademien detta privilegium, utan
att lemna akademien en beredelsetid dertill eller en ersättning för de
förlorade inkomsterna? Hur skulle Riksdagen kunna ge sig till att
besluta eu utgift af 15,000 kronor, hvars otillräcklighet för ändamålet
är sannolik — ty åtminstone är det icke bevisadt att den skulle räcka
till? Vid sådant förhållande finner jag det vara olämpligt att vidtaga
en åtgärd, som till sin rättsliga beskaffenhet och grund är af en så
osäker och till sina ekonomiska följder af så oviss natur; och af sådan
anledning är det, som jag ber att få instämma med herr Winkrans i
hans afstyrkande af bifall till motionen.
Herr Danielson: Jag ber om ursäkt att jag å nyo upptager kam¬
marens tid, men jag vill blott nämna ett par ord.
Här har yttrats att det föreslagna beloppet ej skulle komma att
räcka till för ändamålet och att dess beviljande, innan man ännu hade
klart för sig huru stora utgifterna skulle komma att blifva, endast
skulle blifva eu inledning till vidare utgifter, som icke kunde på för¬
hand beräknas. A andra sidan har man såsom motiv för bibehållande
åt akademien af dess utgifningsrätt åberopat just den omständigheten
Lördagen den 10 Maj, e. m.
9 JV:o 43.
att akademien vore i behof af att få behålla de inkomster, som denna Ang. anslag
utgifningsrätt medförde. Men om detta sistomnämnda förhållande är till utgifvande
rigtigt, så måste det väl få anses blifva enahanda, om staten öfver- af ,®n stats'
toge bestyret. För min del ser jag ingen anledning att detta skulle 1' w"^‘
medföra någon förlust för staten, helst man i en statstidning skulle 01 8-'
slippa att trycka en enda rad af text, och det måtte väl åtminstone
blifva en vinst. Här är för öfrigt icke fråga om att taga bort den
afgift, som betalas för annonser, i fall tidningen icke skulle bära sig,
utan meningen vore att först sedan det visat sig, att tidningen kunde
bära sig med nedsättning i afgifter, låta annonsprisen falla.
Vidare har man sagt, att man borde låta akademien bevisa hvilka
och huru stora inkomster den har.
Ja, vid två å tre statsrevisioner har man derom aflåtit skrifvelser
dels till akademien och dels till Kongl. Maj:t, men fått nekande svar,
hvilket möjligen kan bevisa, att den har mycket medel till sitt för¬
fogande.
Jag har med verklig förundran hört, huru de herrar stockholmare,
som vilja bibehålla detta monopol åt akademien, icke vilja medgifva,
att landsorten får del af de legala annonserna. Jag skulle vilja ställa
dessa tidningsmeddelanden i jemförelse med utgifvandet af Svensk
författningssamling. Denna innehåller de lagar och kungörelser, som
skola efterlefvas; men detaljerna äro också nödvändiga att känna och
derför behöfver man också att hafva dessa legala annonser och kun¬
görelser att tillgå, om man nemligen vill hafva ett laglydigt folk och
vill upprätthålla ordning och rätt. Och då Post- och Inrikes Tidningar
icke äro egnade att tillgodose de billiga anspråk, som i sådant afseende
kunna på en officiel tidning göras, så frågar jag, om det kan vara
rätt att låta svenska akademien fortsätta med dess utgifvande?
Jag bara frågar: för min del anser jag svaret härpå vara alldeles
tydligt.
Med herr Danielson instämde herrar Petersson i Runtorp, De
Laval, Erickson i Bjersby, Petersson i Boestad, Sjöberg, Jönsson i
Mårarp, Andersson i Löfhult, Petersson i Dänningelanda, Wieslander,
Månsson, Andersson i Hasselbol och Carlsson i Nysäter.
Herr Johansson i Noraskog yttrade: Jag skall för min del icke
inlåta mig på bedömande af den rättsliga frågan, huruvida svenska
akademiens rätt må vara förverkad eller icke, utan vill jag endast med
några ord fästa mig vid den ekonomiska delen af den föreliggande
frågan. Om man då tager hänsyn till det anslag å 15,000 kronor,
som utskottet tillstyrkt såsom erforderligt för utgifvande af den ifråga¬
satta nya tidningen, så vill jag fästa uppmärksamheten på huru långt
man verkligen kan komma med detta belopp vid utgifvande af en tid¬
ning, som väl ändå, oaktadt man påstått motsatsen, torde kräfva någon
skötsel i ena eller andra fallet.
Utskottet har icke förutsatt att de legala annonserna skulle draga
någon kostnad, utan synes man hafva utgått från det antagandet att
dessa skulle vara kostnadsfria. Om man nu får antaga att meningen
N:o 43. 10
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Ang. anslag verkligen är den, att så väl alla meddelanden från regeringen eller
till utgifvande annat håll som ock legala annonser för öfrigt skulle af den nya stats-
af en stats- tidningen meddelas kostnadsfritt, så skall iag bedja att få göra en liten
(Fo"rt7i kalkyl öf!er„ en dJlik hushållning.
( 01 3-> £)et ifrågasatta anslaget å 15,000 kronor motsvarar, i fall tidnin¬
gen dagligen skulle utgifvas, 50 kronor för 300 nummer, det antal,
som sålunda skulle utgifvas under ett år. Det. betänkande, jag här
håller i min hand, och hvilket behandlar just deu föreliggande frågan,
omfattar 8 sidor, eller ett vanligt tryckark. Veta herrarne hvad det
kostar att sätta och trycka detta betänkande? För så vidt jag ej miss-
minner mig allt för mycket är det vanliga priset för sättning och
tryckning af ett dylikt ark omkring 50 kronor. Tror man då verk¬
ligen att sättning, tryckning och spridning af en tidningslapp, mot¬
svarande lika stort utrymme, som detta betänkande innehåller, kan
göras för så ringa belopp som 50 kronor? Eller för att taga ännu
ett exempel. Post- och Inrikes Tidningar för i dag består af ett van¬
ligt nummer och ett halfnummer. Detta senare skulle närmast mot¬
svara ett nummer af utskottbetänkandets storlek, hvilket möjligen kunde
tryckas och spridas för 50 kronor. Men tidningen för dagen utgöres
dessutom af två lika stora blad som detta, hvilka erfordrats för att upp¬
taga iukomna offentliga tillkännagifvanden och annonser. Kunna
herrarne, i fall herrarne hafva det ringaste spår af erfarenhet i dylika
saker, tro att man skulle kunna effektuera ett tidningsnummer, inne¬
hållande två eller tre lika stora blad, för 50 kronor? Detta exempel
torde tillräckligt visa, huru långt man skulle komma med dessa 15,000
kronor till en tidning, der man skulle kostnadsfritt införa officiella
meddelanden och legala annonser. Jag tror icke ens, att herr Danielson
sjelf skulle kunna gå i land med ett dylikt företag.
Af nu i korthet angifna skäl ber jag att få instämma med dem,
som yrkat afslag å utskottets förslag.
Herr E. G. Boström: För min del sympatiserar jag med det syfte,
som med herr Danielsons motion afses, men jag kan icke sympatisera
med det sätt, hvarpå detta enligt motionärens och utskottets förelag
•skall genomföras. Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.
Det är ett faktum, att svenska akademien på denna tidning har
sina största inkomster, och att den behöfver dessa för att utföra det
uppdrag, som blifvit den lemnadt. Om mot denna akademi kan fram¬
ställas anmärkningar — och det lärer man väl kunna mot hvilken
mensklig institution som helst — så har den å andra sidan gifvit oss
så många vackra minnen, att jag icke anser det tillbörligt att nu på
detta sätt rent af söka att taga lifvet af den. Vill man söka att på
billigare sätt få dessa officiella kungörelser till allmänhetens känne¬
dom, så må man gerna till detta ändamål lemna ett anslag. Men
man må då på samma gång gifva svenska akademien vederlag. En¬
dast under en sådan förutsättning kan jag vara med om herr Daniel¬
sons motion.
Herrar Beskoic, Lund och Lyttkens förklarade sig instämma med
herr Boström.
Lördagen den 10 Maj, e. m.
11 N:o 43.
Vidare anförde: Ang. anslag
till utgifvande
Herr Hedin: 1 motsats mot hvad den förste ärade talaren på- “/ eJ‘ stala~
stod, vill jag påpeka, att en rättskränkning hvarken blifvit af den ' m”j['
ärade motionären föreslagen eller af statsutskottet förordad. Om jag or s,)
rätt fattat, hvad den ärade representanten för Upsala yttrade, så har
han för sin del kastat hela frågan om akademiens privilegium från
Gustaf III» tid öfver bord. Och deri gjorde han rätt: det tjenar till
ingenting att tala om detta, ty det privilegiet är och förblir förver-
kadt, derom upplyser tryckfrihetsförordningen.
Den ärade representanten för Upsala anmärkte, att den rättighet,
som akademien har, grundar sig på Kongl. Maj:ts beslut att åt viss
tidningsutgifvare uppdraga att utgifva en sådan periodisk skrift, i
hvilken de legala annonserna skola införas. Nå väl, akademien har af
Kongl. Maj:t erhållit rättighet att utgifva en sådan periodisk skrift,
men denna rättighet är meddelad på alldeles obestämd tid, Kong'1.
Maj:t har icke tillförsäkrat akademien denna rättighet för någon viss
längre tid. När således fråga om ersättning åt akademien förekommer,
så kan det blott blifva en billighetsfråga, som bör bedömas från den
synpunkten: hvilket gagn har akademien gjort?
I det fallet har man hänvisat till akademiens stora ordboksarbete.
Då detta har blifvit nämndt, skall jag bedja att få erinra herr talmannen
om några fäkta, nemligen först om eu skrift, som för icke så många
år sedan af en akademiens dåvarande ledamot utgafs om ordboks¬
arbetet, der han om akademiens dittills vidtagna förarbeten uttalade
det omdömet att de voro odugliga, vidare om den redan utgifna bok-
stafven A, ett häfte, som den vetenskapliga granskningen förklarat för
komplett odugligt, och slutligen om den oerhörda summa, hvarmed
Riksdagen bidragit till utgifvandet af bokstafveii A. Jag skall icke
uppgifva, huru stor denna summa är; det kan blifva ett intressant
studium för den förste talaren att derom göra sig underrättad uti en
statsrevisorernas berättelse och i kamrarnes protokoll.
Herr Rydin: Det nämndes af talaren på kalmarbänken, att
svenska akademiens utgifvande af Post- och Inrikes Tidningar skulle
innebära ett slags monopol, som stode i strid med svenska folkets an¬
språk. Jag ber att deremot få nämna, att detta icke kan vara ett
monopol, ty något sådant kunde icke år 1791 utgifvas. Utfärdandet
deraf var i borgarståndets privilegier förbjudet. Förhållandet är helt
enkelt det, att Gustaf III för att understödja svenska akademien åt
densamma öfverlät utgifvandet af Post- och Inrikes Tidningar, som
skulle innehålla legala annonser, samt medgaf akademien att uppbära
inkomsterna derför. Således har den ena statsmagten med full rätt
gifvit svenska akademien detta understöd, och på detsamma är den
grundad. Att beröfva akademien denna rätt är detsamma som att
upphäfva svenska akademien. Derhän kommer man, om man icke i
denna fråga vill taga hänsyn till akademiens rättmätiga anspråk.
Hvad det beträffar, att statsrevisorerna icke af svenska akademien
erhållit underrättelse, huru densamma användt sina penningar, så ber
jag få fästa uppmärksamheten på, att det i instruktionen för stats-
N:o 43. 12
Lördagen den 10 Maj. e. ra.
Ang. anslag revisorerna står, att, om de önska några upplysningar från underord¬
na utgiftanden&åe myndigheter, de skola vända sig till Kongl. Maj:t och begära
a^tidnin'ltS' ^ans befallning till vederbörande myndighet att meddela de äskade
(FortT) upplysningarna, och om då Kongl. Maj:t anser, att syftet med upplys-
or s' ningarna är af den beskaffenhet, att de böra lemnas statsrevisorerna,
så befaller Kongl. Maj:t den underordnade myndigheten att lemna dessa
uppgifter. Men statsrevisorerna hafva icke rätt att omedelbart vända
sig till de underordnade myndigheterna. Jag är alltså öfvertygad, att
om statsrevisorerna vändt sig till Kongl. Magt och det oaktadt icke
fått några upplysningar, så är det derför, att Kongl. Maj:t pröfvat,
att dessa upplysningar icke för statsrevisorerna varit af någon vigt.
Och hafva statsrevisorerna icke vändt sig till Kongl. Maj:t, så betyder
det ingenting, om de skrifvit aldrig så många gånger till den under¬
ordnade myndigheten.
Jag vidhåller mitt yrkande om afslag å utskottets hemställan.
Herr Danielson: Jag begärde ordet för att säga, att statsrevi¬
sorerna gått till väga på det sätt,: som den siste talaren omnämnt
såsom det rigtiga. Det uppsattes en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
anhållan, att Kongl. Maj:t ville förständiga denna akademi att låta
revisorerna få kännedom om dess räkenskaper. Kongl Maj:t infordrade
akademiens yttrande, men efter inhemtande deraf förklarade sig Kongl.
Maj:t icke kunna villfara statsrevisorernas anhållan. Allt är sålunda
gjordt i den rätta ordningen och med iakttagande af alla formaliteter.
Jag begärde vidare ordet för att något bemöta herr Johanssons i
Noraskog sätt att beräkna den föreslagna tidningens kostnader. Man
måste väl taga alla inkomsterna med i beräkningen och således med¬
räkna äfven inkomsterna af annonserna och prenumeration samt lös-
nummerförsäljuingen, hvilka väl icke skulle blifva så obetydliga. Ty
hvarför skulle staten hafva mindre inkomst af annonserna i tidningen
än akademien, hvars inkomster på tidningen man här framhållit såsom
ganska betydliga.
Afgörandet af frågan ligger nu i kammarens hand. Jag är icke
mera intresserad för att motionen bifalles än andra. Anser kammaren,
att allmänhetens intressen äro tillgodosedda så som det nu är ordnadt,
så må kammaren afslå motionen. Men för min del anser jag, att det
ingalunda är en obetydlig, utan en ganska väsentlig allmän angelägen¬
het, som denna fråga berör, och att det är ingen dag för tidigt, att
den rättelse, jag föreslagit, kommer att ske.
Herr Hörnfeldt: Jag tror icke, att man behöfver göra denna
fråga så ofantligt vigtig, som den näst föregående talaren sökt
göra den.
Jag ber att få fästa berrarnes uppmärksamhet på, att vid före¬
gående riksdag Andra Kammaren tillstyrkt att aflåta en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t måtte utreda frågan, så
att Riksdagen komme i tillfälle att veta, huru vida frågan är af den
beskaffenhet, som motionären i sin motion påstått. I år deremot säger
utskottet, att frågan kommit i det skede, att motionärens förslag borde
bifallas och Riksdagen anslå ett förslagsanslag af 15,000 kronor till
Lördagen den 10 Maj, e. m.
13 5:o 43.
utgifvande af clen föreslagna nya statstidningen. Men utskottet talar Ang. anslag
ej det allra ringaste om, på hvad sätt frågan efter dess åsigt kommit,iU utgifvande
i ett nytt skede. Jag vet derför icke, hvad utskottet menar dermed.
Men jag skall åtminstone aldrig kunna förvilla mig till att tro, att (jforts )
utskottet har någon misstro till den nuvarande regeringen, då det icke
vidhåller sitt förra yrkande, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t fortfarande måtte taga frågan om hand
för att utreda huru vida och på hvad sätt någon förändring kunde
åstadkommas i det syfte, motionären afsett. Jag vill, som sagdt, icke
tro något sådant, men. besynnerligt ser det ut, att utskottet säger, att
frågan kommit i ett helt annat skede, utan att det upplyser hvad det
dermed menar.
Tro herrarne för öfrigt, att detta förslagsanslag på 15,000 kronor,
som skulle ställas till Kongl. Maj:ts disposition för utgifvande af en
tidning sådan motionären föreslagit, komme att räcka till? Jag tager
för gifvet, att den nya tidningen skulle komma att ställas under of¬
fentlig kontroll. Följden blefve då slutligen den, att man finge eu
byrå med chef och underordnade tjensteman för att tillse, att tidningen
på behörigt sätt utgåfves, och på detta sätt finge vi eu hel ny embets¬
mannacorps på halsen.
Jag har visserligen icke någonting emot motionärens förslag, men
att nu på endast eu nyck lemna bifall till ett förslag, som är så out¬
redd och om hvilket.man icke vet, huru mycket det kommer att kosta
eller hvart det skall leda, ett förslag, som framkommit endast derför,
att man nu en gång fått den idén, att det är nödvändigt att gå till
väga på detta sätt för att få en särskild statstidning, derom kan jag
icke vara med. Och jag får säga ännu en gång: om jag hyste det
ringaste misstroende mot regeringen, så skulle jag icke hafva någon¬
ting emot att bifalla motionärens förslag, oberoende af eu utredning.
Men då jag icke hyser något misstroende mot regeringen, så tycker
jag, att det varit bättre, om utskottet föreslagit en skrifvelse till re¬
geringen med anhållan, att frågan måtte blifva bättre utredd, än den
för närvarande är. Jag tager mig derför friheten, herr talman, att
yrka afslag å utskottets hemställan. Jag tror icke det är farligt att
vänta med saken till eu kommande riksdag, då vi kunna få ett för¬
slag, som är mera möjligt för Riksdagen att bifalla än det nu före¬
liggande.
Herr Johansson i Noraskog: Jag ber endast, med afseende å
herr Danielsons yttrande om den blifvande statstidningens antagliga
inkomster, ‘få nämna, att, så vidt jag kan läsa utskottets betänkande
och klämmen deri rätt, så skulle meningen vara, att någon betalning
för legala annonser ej skulle erläggas. Och är detta förhållandet —
herr Danielson har icke heller påstått motsatsen — tror jag också
att min beräkning öfver de blifvande kostnaderna för tidningens ut¬
gifvande skall hålla streck; och det ger mig för öfrigt anledning att
än eu gång säga, att om här vore fråga om att bevilja mångdubbla
summan, kunde det för ändamålets vinnande vara mera skäl, än att
anslå det här ifrågasatta alldeles otillräckliga beloppet, hvarmed den
nya statstidningen knappast skulle kunna underhållas en enda månad.
N:o 43. 14
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Ang. anslag Herr Winkrans: Jag har begärt ordet med anledning af talarens
till utgifvandepå stockholmsbänken yttrande, att det först och främst vore fullstän-
a tidning^- digt afgjordt, att denna privilegiifråga vore röjd nr verlden. Ja, så
(Forts) vidt det fråga om ett privilegium att utgifva tryckalster, så är det
väl sant, att enligt 1812 års tryckfrihetsförordning, sådana privilegier
äro öfverflödiga och derför afskaffade, och ur denna synpunkt har icke
heller svenska akademien något privilegium, men det kongl. bref, som
1791 afläts till akademien, innehåller mera än en sak, och deribland
det, att akademien hade rätt att trycka officiella och legala annonser
med bindande laga kraft. Detta var eu verklig donation, gifven af
Gustaf III för att akademien skulle kunna ordna sin verksamhet så,
som han tänkt sig densamma. Och att ett sådant privilegium ej be-
höfde upplifvas ens på 1830-talet, synes af dåvarande konungens bref
dels den 28 november 1835 och dels i februari 1836, hvilka gifva
Posttidningen rätt att dels mottaga embetsverkens annonser, dels inne¬
hålla skyldighet för dessa senare att i denna tidning låta införa sina
annonser, dels ock att dessa annonser skulle af embetsverken betalas
af de medel, som Kongl. Maj:t läte utanordna. Det var således 1835
och 1836 fullkomligt faktiskt, att akademien då icke förlorat sin ifråga¬
varande rättighet, utan att den då var vid gällande kraft. Anlednin¬
gen, hvarför akademien då gjorde anspråk på skydd af Konungen, var
den, att på denna tid utkommo en mängd tidningar, som med sin
konkurrens gjorde intrång i akademiens förutvarande privilegium.
Derför vände sig akademien då till Konungen och fick mottaga hans
sanktion på dess förra privilegier.
Talaren på stockholmsbänken meddelade äfven en upplysning, som
synes mig minst sagdt tvetydig. Han sade, att den af akademien ut-
gifna ordbok, som omfattade bokstafven A, vore minst sagdt misslyckad.
Det är väl sant, att den sysselsättning, som akademien haft med
denna ordbok, hvars första bokstaf utkom, om jag minnes rätt, år 1870,
och hvarmed Beskow och Hagberg hade befattning, var gjord så att
säga mera från estetisk synpunkt än från linguistisk, och att desse
herrar icke voro nog lifvade för och kanske icke heller kompetenta
till detta arbete. Men på sista tiden har verkligen språkforskningen
gjort oerhörda framsteg, och arbetet har nu kommit i sådana händer,
att man kan vara öfvertygad att det skall utföras väl. Det är den
allmänt kände språkforskaren professor Wisén i Lund, som nu åtagit
sig arbetets utförande. Han har till sitt biträde en mängd yngre
vetenskapliga krafter, som hafva till uppgift att göra excerpter ur ut¬
komna arbeten för att samla material till utgifvande af denna ordbok,
som för framtiden bör kunna blifva af stor och monumental betydelse.
Och det är så långt ifrån, att någon bokstaf ännu hunnit utgifvas, att
det torde dröja omkring två år innan de första bokstäfverua A. och B
hinna utkomma, hvarefter arbetet torde något fortare framskrida. Man
kan emellertid finna, att en dylik ordboks utgifvande icke krafvel- så
litet arbete, då för den stora engelska ordboken, som denna svenska
möjligen kommer att likna, gjorts icke mindre än tre och en half
millioner dylika excerpter ur engelska författares skrifter. Kostnaderna
för vårt ordboksarbete uppgingo förlidet år till icke mindre än tiotusen
kronor, och många tiotusentals kronor torde komma att ytterligare
15 >~:o 43.
Lördagen den 10 Maj, e. m.
kräfvas för detta arbete. Detsamma kan alltså icke jemföra^ med det Ang. anslag
förra utgifvandet af bokstafven A, som utkom 1870 såsom början tillut9'f™nde
eu Ordbok. ^ tidnin^'
För mig spelar icke detta anslag af femtontusen kronor någon (KoTtT)
roll, om anslaget är högre eller lägre faster jag föga vigt vid, men
jag anser, att det vore orätt af kammaren att här fatta ett beslut,
som kränker tredje mans rätt, hvilken rätt icke blifvit tillfredsstäld
eller bevisats vara obefogad. Det senare har i detta fall ännu icke
bevisats och torde icke heller kunna bevisas, och så länge detta är
förhållandet, yrkar jag afslag å föreliggande hemställan.
Herr Danielson: Jag ber att få nämna, att jag ingalunda är
för egen del mera intresserad af denna sak än någon annan, men som
det gäller eu allmän angelägenhet, anser jag mig höra än vidare säga
några ord.
Med afseende å den siste talarens erinran, att man genom bifall
till utskottets hemställan skulle kränka tredje mans rätt, så ber jag
få fästa uppmärksamheten vid, att utskottet föreslår, »att, sedan det
med utgifvaren af Post- och Inrikes tidningar nu gällande kontrakt
blifvit i vederbörlig ordning uppsagdt och upphört att gälla, ombesörja
att en tidning», etc. Kan man val tala om, att tredje mans rätt skulle
dermed blifva kränkt, då det heter, att, sedan detta kontrakt blifvit
uppsagdt och upphört att gälla, man vill ordna saken på annat sätt?
År det väl någon, som kan tänka, att, om icke akademiens enskilda
intressen lade hinder i vägen, det skulle finnas något tvifvel om, att
icke denna angelägenhet snart skulle blifva bättre ordnad än nu är
fallet? Men utan att Riksdagen bestämdt visar hvad den vill, skall
ingenting blifva åtgjordt.
Herr Hörnfeldt frågade: hvad har väl nu kommit på? Är det
väl fråga om att visa misstroende till regeringen? Nej, herr Hörnfeldt,
det är det visst icke, och då herr Hörnfeldt säger sig hysa så mycket
förtroende till regeringen, så ber jag också för min "del att få in¬
stämma med honom och jag vill tillägga, att det ligger mycket mera
förtroende till regeringen i detta förslag än i det som förra gången
förevar. Då var det blott fråga om att anmoda regeringen om en
utredning, men här är föreslaget att ställa ett visst belopp till Kongl.
Maj:ts förfogande.
Herr Hörnfeldt sökte vidare göra troligt, att det skulle behöfvas
en stor personal för en sådan tidnings utgifvande, som här vore i fråga,,
men detta tror jag alls icke blir nödvändigt; det behöfs hvarken någon
direktör, byråchef eller andra embetsman, såsom han förmodade. Det-
behöfs icke ens så stor personal, som Posttidningen nu klöfver, ty allt
som i Posttidningen tryckes såsom text, behöfde icke vara med. Hela
personalen kunde således inskränka sig till några få personer, eller
blott så många som erfordrades för att emottaga annonserna samt
föranstaltade om att de blefve rätt satta. Att aflöna dem blefve så¬
lunda hela redaktionskostnaden. Dertill inskränker sig hela saken,
om man håller sig till hvad som föreligger.
Hvad vidare beträffar det af utskottet påpekade förhållandet, att
denna fråga nu inträdt i ett annat skede, afses dermed endast att i
N:o 43. 16
Lördagen den 10 Maj, e. in.
Ang. anslag stället för att man förut önskat få en utredning om saken från rege¬
ra utgifvander[ngeBl) ställer Riksdagen nu till Kongl. Maj:ts förfogande ett visst
af en sntals~ belopp för att ombesörja den ifrågasatta tidningens utgifvande. Detta
(Korton ar natul'ligtvis ett annat skede än förut, och, som jag vill tro, ett
or s' bättre skede, ty nu; beror det på, om man vill lösa denna fråga
eller icke.
Herr friherre Bonde: Jag begärde ordet med anledning af herr
Danielsons yttrande, att det här ej skulle kunna vara fråga om att
kränka tredje mans rätt, då det icke vore meningen att vidtaga någon
förändring förr än det med utgifvaren af Post- och Inrikes tidningar
nu gällande kontrakt upphört. Visserligen skulle man sålunda ej
kränka redaktörens rätt, men svenska akademien skulle dock beröfvas
den rätt, den bär att utgifva tidningen, och det har af en föregående
talare framhållits, att man icke kunnat visa, att detta privilegium för
akademien upphört. Att nu beröfva akademien denna förmån, utan
att derför lemna någon ersättning, torde kunna anses vara att kränka
dess rätt, och jag är också öfvertygad om, att detta icke ens varit
motionärens mening. De 15,000 kronor, som här äro i fråga, afses
visserligen endast för den nya tidningens utgifvande, men sedan skulle
väl den andra frågan uppstå, som jag är säker på att Kongl. Maj:t
icke skulle lemna opäaktad, nemligen den om hvilken ersättning svenska
akademien borde hafva för att afstå från sitt nämnda privilegium, men
ändå kunna fortsätta sin Verksamhet. Är den praktiska nyttan af den
nya tidningen verkligen så stor, att man bör först betala dessa 15,000
kronor om året och sedan hålla akademien fullt skadeslös? Jag tror
icke, att fördelen motväger utgifterna, hvilkas storlek man ej nu kan
beräkna, hvarför det synes mig vara oklokt att kasta sig in uti ett
sådant företag.
Det är för öfrigt ganska egendomligt med denna fråga, som fram¬
kommit flera riksdagar efter hvarandra, ehuru i olika former. År 1888
var det fråga om att svenska akademien skulle beröfvas sitt privilegium
utan någon ersättning. Vid 1889 års riksdag föreslogs en utredning
af frågan, hvartill skulle anslås 1,500 kronor, och nu begäres utan vi¬
dare 15,000 kronor för att utgifva den nya tidningen. Flere före¬
gående talare hafva redan framhållit de skål, som tala för att nu icke
vidtaga någon förändring i detta fall, och jag skall, då det nu ropas
på proposition, derför icke längre upptaga kammarens tid, utan endast
helt enkelt yrka afslag på utskottets förslag.
Herr Hedin: Det är min skyldighet att nu göra ett öppet er¬
kännande, och jag gör det också genast och villigt. Jag får sålunda
till kammarens protokoll förklara, att jag, i motsats mot den värde
talaren på göteborgsbänken, helt och hållet saknar förmåga att på
förhand bedöma ett ordboksarbete, hvaraf ännu icke något utkommit.
Dertill vill jag lägga att, om jag får sluta till beskaffenheten af detta
ordboksarbete från akademiens ordlista, jag känner mig förbunden åt
vara varsam i mina förhoppningar.
17 Ji:o 43.
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de Ang. anslag
gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till*® ut9ifvande
utskottets hemställan och dels på afslag å densamma; och fann herr “tidnin^'
talmannen den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. ™'J'
Votering begärdes och företogs enligt en nu uppsatt och af kammaren
godkänd voteringsproposition, så lydande:
Den,
röstar
som afslår hvad statsutskottet hemstält i utlåtandet n:o 67,
Ju;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.
Voteringen utföll med 97 ja mot 89 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren afslagen.
§ 2.
Till kammarens afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande Ang. pension
n:o 10 b), i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående pension afiidne
för aflidne lektorn vid allmänna läroverket i Hernösand Carl Johan ' f‘
Blombergs enka och barn. enka och barn.
Uti en till Riksdagen den 18 april 1890 aflåten proposition (n:o
42) hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva, att aflidne
lektorn vid allmänna läroverket i Hernösand Carl Johan Blombergs
enka Maria Karolina Amalia Blomberg, född Hallström, samt makarna
Blombergs barn, döttrarna Maria Mathilda och Anna Helena Margreta,
måtte, mot afstående af anspråk på nådår efter lektorn Blomberg, från
allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension till belopp af 400
kronor för enkan och 150 kronor för hvartdera af de båda barnen,
tillhopa 700 kronor, att utgå från och med den 1 maj innevarande år
till enkan, så länge hon i sitt nuvarande enkestånd förblefve, och till
döttrarna, hvar för sig, till dess de uppnått 21 år eller dessförinnan
inträdt i äktenskap.
Med anledning häraf hemstälde utskottet i föreliggande utlåtande:
»att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt bi¬
fallas, att Riksdagen medgifver, att aflidne lekton vid allmänna läro¬
verket i Hernösand Carl Johan Blombergs enka Maria Karolina Amalia
Blomberg, född Hallström, samt makarna Blombergs barn, döttrarna
Maria Mathilda och Anna Helena Margreta, må, mot afstående af an¬
språk på nådår efter lektorn Blomberg, från allmänna indragnings¬
staten uppbära årlig pension till belopp af 400 kronor för enkan och
100 kronor för hvartdera af de båda barnen, tillhopa 600 kronor, att
utgå från och med den 1 maj innevarande år till enkan, så länge hon
Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 43. 2
>’:o 43. 18
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Ang. pension i sitt nuvarande enkestånd förblifver, och. till döttrarna, hvar för sig,
för aflida till dess de uppnått 18 år eller dessförinnan inträdt i äktenskap».
lektorn C. J.
enka och barn Enligt anteckning å utlåtandet hade reservation emot denna hem¬
förts.) ställan anmälts af herrar Lasse Jönsson, P. Pehr son i Törneryd och
J. Anderson i Tenhult.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Anderson i Tenhult: Såsom af betänkandet synes har jag
m. fl. mot utskottets hemställan anmält reservation. Jag ber derför
att nu få säga några ord.
Lektor Blomberg var vid sin död 52 år gammal. Han hade icke
särdeles länge varit i statens tjenst, och många år skulle derför hafva
återstått, innan han sjelf kunnat hinna till pensionsåldern. Hans efter-
lemnade enka, som det nu är fråga om att gifva pension åt, är i sin
bästa ålder, endast 37 år gammal. Enligt presterskapets privilegier af
år 1723 eger denna enka obestridlig rätt till ett nådår och, om hon
gör ansökan derom, är jag viss på att Kongl. Maj:t beviljar henne
dessutom ett extra nådår. Den ersättning, hon under denna tid finge
uppbära af statsverket, utgör 8,000 kronor och hennes utgifter för eu
extra lärare uppginge endast till 3,000 kronor för begge åren. Följakt¬
ligen finge hon på dessa två år en nettoförtjenst af 5,000 kronor. Det
är nemligen nu för tiden ingen svårighet att få extra lärare, god till¬
gång på sådana finnes, ja, sa god tillgång, att många akademiskt bil¬
dade ynglingar antaga extra folkskolelärarebefattningar för mycket
liten aflöning. Statsutskottet har nu, såsom vanligt, talat om ömmande
omständigheter. Ja, må så vara; men detta borde lektor Blomberg
också hafva tänkt på. Ty då han mottog lektoratet stod det honom
fritt att för sin familj ingå i enke- och pupillkassan, men då sådant
var förenadt med några kronors årlig afgift, gjorde han det icke, och
följden har blifvit sådan den nu är. Då lektor Blomberg sjelf icke
ville göra något för sin familj, frågar jag hvarför staten nu skulle
träda emellan.
Jag tror sålunda, att jag har goda skäl för att nu yrka afslag
på så väl Kongl. Maj:ts proposition som utskottets föreliggande förslag.
Herr Ryding: Jag trodde icke, att någon invändning skulle göras
mot det förslag, som statsutskottet här framstält, men då nu så skett,
ber äfven jag få yttra några ord.
Jag vill då först och främst fästa uppmärksamheten på, att i före¬
varande fall statsutskottets hemställan icke, såsom vanligen är fallet,
afser uteslutande ett barmhertighetsverk, utan i stället är, så att säga,
resultatet af ett köpslagande. Lektor Blombergs sterbhus är, såsom
herr Johan Anderson redan anmärkt, ovilkorligen berättigad! till ett
nådår, och det är högst sannolikt att, om icke nöjaktig pension erhålles,
familjens nödstälda belägenhet skall föranleda beviljandet af ett extra
nådår, således summa två nådår. Hvarje nådår representerar, såsom
herr Anderson rätteligen upplyste, en inkomst af 2,500 kronor, således
för två nådår tillhopa 5,000 kronor. Nu lian det ju lätt hända, att
Lördagen den 10 Maj, e. m. 19 JJ;0 43>
det skulle vala fördelaktigast för sterbhuset att mottaga dessa begge Ang. pension
nådår, detta beroende naturligtvis ytterst på ett hasardspel, om ia<r så /d> afiidne
får uttrycka mig, på något oberäkneligt, nemligen huru länge enkan le^torn c• J-
och barnen lefva. ° enktocT9'
Såsom herrarne finna af betänkandet har statsutskottet inskränkt™ (^0™'
den tid, för hvilken pensionen till döttrarna skulle utbetalas, från den
af konungen föreslagna myndighetsåldern till den tid, då de uppnått
18 ar eller dessförinnan inträdt i äktenskap, och vid denna inskränk-
ning vill jag lata bero; den kan hafva skäl för sig. Men deremot kan
och vill jag icke instämma i statsutskottets förslag att nedsätta den af
Kongl. Maj :t för döttrarna föreslagna pensionen från 150 till 100 kro¬
nor för dem hvardera. Om denna pension komme att utbetalas till
döttrarna ända tills de fy It 18 år, skulle detta representera för dem
begge sammanlagd! eu summa af 1,000 kronor. Mine herrar, detta ar¬
en bra liten summa för statsverket, men för de begge flickorna vore
det en högst väsentlig hjelp, och en hjelp desto mera kärkommen, som
den skulle kunna af dem tolkas såsom ett erkännande från det all¬
männas sida af deras faders nitiska arbete i det allmännas tjenst. Vi,
som tillhöra Vestenmrrlands län, vi kunna vittna om, huru ofta detta
arbete togs i anspråk och huru villigt det lemnades. Sålunda har
lektor Blomberg i nära .10 år varit ordförande för Hernösands stads-
fullmägtige. I undervisningsutskottet i landstinget var han sjelfskrifven
ordförande. 1 styrelsen för länets döfstummeskola var han ordförande;
likaledes i direktionen för stadens tekniska söndags- och aftonskola;
af direktionen för länets rånte- och kapitalförsäkringsanstalt. var han
allt ifrån anstaltens stiftande ledamot, likasom han var ledamot i styrel¬
sen för länets nödhjelpsfond. Jag skulle kunna fortsätta denna lista
mycket längre. Med ett ord, så snart det var fråga om något lönlöst
arbete — och jag minnes icke, att Blomberg, oaktadt alla sina syss¬
lande^ uppbar några andra inkomster än sin lön som lektor och sitt
arfvode såsom riksdagsman i Andra Kammaren — då var det hans
tjenst, som anlitades och som aldrig vägrades.
Troligtvis finnes det ännu många af eder, mine herrar, som erinra
sig lektor Blombergs personlighet. Det är ju icke längre sedan än år
1887., - som han här tillbragte sin sjunde riksdag. Sällan torde hafva
funnits någon, som lefvat mera indraget och haft mindre anspråk på
egen beqvämlighet och njutning. Sak samma var förhållandet i hans
hem och familj. Att han detta oaktadt efterlemnade betydlig skuld,
beror uteslutande. på samma omständighet, som i vårt land gäller för
tusentals andra tjensteman, hvilka börjat sin bana med två tomma
händer. Den skuldsättningsbörda, som åsamkas vid universitetet och
ökas under de första åren af tjenstemannabanan, blir sällan aflyftad
förr än lifassuransen utfaller, och här blir inte ens detta förhållandet,
ty boet är afträdt till konkurs.
I .förhoppning, att kammaren är af samma uppfattning som jag,
tager jag mig friheten hemställa om bifall till statsutskottets förslag
med den. förändring, att pensionsbeloppet för barnen ökas från 100
kronor till det af Kongl. Maj;t föreslagna beloppet af 150 kronor för
dem hvardera.
N:o 43. 20
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Ang. pension Herrar Ny elakt, Dahlberg, Carlsson i Nysäter, Jonsson i Myre
för aflidne ^ Bröstvärn förenade sig med herr Ryding.
lektorn C. J.
eJaochbam. Herr Arfländer yttrade: Sedan den föregående talaren så
(Forts.) val utvecklat skälen för bifall till det förslag han framstält, har jag
icke något att dervid tilliigga, utan instämmer i det yrkande han gjort
i afseende å pensionen för lektor Blombergs enka och barn.
Herr J. Anderson i Tenhult: Jag begärde ordet med anledning
af ett yttrande af den talare, som närmast efter mig hade ordet. Om
jag fattade honom rätt, sade han, att pensionen till barnen icke. skulle
göra mer än 1,000 kronor. Men ser man på den kongl. propositionen
så väl som på utskottets betänkande, finner man att. ett af barnen.är
6 år och det andra 8 år. Följaktligen kommer pensionen att gå vida
öfver 1,000 kronor, ja, den går till och med öfver 2,000 kronor. Denna
min uppfattning har jag velat meddela.
Herr Pehrson i Törneryd: Då jag vid detta ärendes behand¬
ling inom statsutskottet varit af något olika mening gent emot
de°öfriga utskottsmedlemmarne, skall jag bedja att för kammaren få
framlägga denna min afvikande mening och för densamma fa anföra
några skäl. . _ .
Jag understälde nemligen utskottets pröfning ett särskildt förslag,
som gick ut på att visserligen tillerkänna enkan Blomberg det ifrågasätta
pensionsbeloppet, men utgjorde ett afstyrkande af bifall till den ifråga¬
satta pensionen åt barnen, detta af det skal, a.tt jag anser anspraken
gå alldeles för långt, då man icke vill stanna vid att pensionera, tjenste-
mäns enkor, utan äfven vill pensionera deras barn. Jag har varit i tillfälle
att ofta framhålla detta, och det synes mig, huru mycket jag än blifvit
motsagd, att det skäl jag i detta afseende anfört fortfarande står qvar,
nemligen att man måste sätta någon gräns för detta onaturliga pen-
sioneringssystem, som hotar att växa ut och blifva allt större och större.
Jag skiljer mig således från den föregående talaren i så måtto, att, då
hau begärde ökning i pensionsbeloppet för barnen, är mitt yrkande,
att icke alls någon pension måtte för deras räkning beviljas.
Herr Ryding framhöll, att sterbhuset vore berättigadt till ett nådår
samt att troligtvis äfven ett extra nådår kunde blifva detsamma be-
viljadt, och då sterbhuset vid pensionens erhållande afstår från nådåren,
anförde han detta såsom skäl hvarför man så mycket hellre borde
bevilja pensionerna i fråga. Jag må säga, att det föreföll mig något egen¬
domligt att höra detta skäl framkomma från honom. Ty om vi se närmare
efter, skulle den inkomst, som kan blifva på nådåren, sedan vikarien
blifvit betald, icke tillkomma lektor Blombergs sterbhus utan väl rätte¬
ligen dess fordringsegare. Jag kan icke tro annat, ty det finnes en
brist i boet efter honom. Det kan åtminstone så tydas af handlingarna,
så vidt jag kan förstå. Emellertid, om jag i detta afseende skulle
misstaga mig, återstår i alla fall det skäl, som jag vid detta och flera
föregående tillfällen framhållit, att man nemligen måste, något begränsa
detta pensionsväsende. Man går i sådant afseende vid detta tillfälle
ganska moderat till väga, om man bifaller det förslag, som jag inom
Lördagen den 10 Maj, e. m.
21 N:o 43.
utskottet framstälde och om hvars antagande jag nu ytterligare anhåller, Ang. pension
nemligen att kammaren beviljar den föreslagna pensionen till enkan i{^[ora^nj
Blomberg, men afslår den begärda pensionen till de båda barnen. 6Blombergs'
enka och barn.
Herr Ryding^ Herr Johan Anderson uppgaf, att jag skulle hafva (Forts.)
räknat rasande i fråga om pensionsbeloppet för döttrarna. Jag ber då
få fästa uppmärksamheten på, att jag afsåg skilnaden mellan Kongl.
Maj:ts och utskottets förslag i nämnda hänseende. Nu är, enligt hand¬
lingarna, den ena dottern född 1881. Således är hon i år 9 år och
det fattas 9 år innan hon blir 18 år. Skilnaden i pensionsbeloppet är
50 kronor om året, således 450 kronor för dessa 9 år. Den andra
dottern är född 1888. Hon är således 7 år i år och fattas det 11 år, till
dess hon blir' 18 år. Skilnaden i pensionsbeloppet är äfven här 50
kronor om året, hvilket för 11 år utgör 550 kronor. Dessa två belopp
utgöra sammanlagdt 1,000 kronor, såsom jag nämnde.
Hvad herr Pehr Pehrsons anförande beträffar, vill jag upplysa, att
han deri begick ett misstag. Inkomsten af nådåret tillfaller icke kon¬
kursmassan utan sterbhusdelegarne. De hafva nemligen gjort sig
urarfva.
Herr Jansson i Krakerud: För min del anser jag, att de här
framstälda anspråken äro så billiga, att jag skulle vara den förste att
rösta för utskottets hemställan. Men då jag nu hört, att man kan
hafva anledning tro, att enkan Blomberg kan komma i åtnjutande af
två nådår, så synes det mig, som om det vore bättre att afstå utskot¬
tets förslag, under förutsättning nemligen att hon verkligen får nämnda
nådår. Ty den af utskottet föreslagna pensionen skulle ju komma att
utgå endast så länge ifrågavarande enka förblifver i sitt nuvarande
enkestånd, och detta vilkor synes mig vara bra hardt, när man besinnar,
att hon endast är 37 år gammal. Kommer hon i stället i åtnjutande
af dessa tvenne nådår, så får hon en summa af 5,000 kronor i behåll¬
ning och eger dertill rättighet att ingå äktenskap, när hon behagar.
Jag yrkar anslag.
Herr Hedin: Jag antager, att kammarens öfvervägande mening
är att bifalla statsutskottets förslag oförändradt, hvarför jag vågar
anhålla hos herr talmannen om proposition på bifall till detta förslag.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg:
Jag vill endast lemna eu liten upplysning, på det att kammaren icke
må anse, att allt för stort fel begicks af Blomberg, då han försummade
att ingå i enke- och pupillkassan. Tryckt af skulder, som han ständigt
var, säg han till en början tiden an. Det sattes ut ett slags fatalietid
för dem, som ville ingå i kassan, och efter den tidens utgång försökte
verkligen Blomberg, ångrande sig att han icke iakttagit den, godtgöra
denna försummelse. Men då blef det honom — något strängt, som
det synes mig — förvägradt. Han hade således gjort ett försök, fast
det icke lyckades.
Det är blott detta, hvarom jag velat upplysa, och hoppas i öfrigt
N:o 43. 22
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Ang. pension att kammaren, i likhet med utskottet, skall finna det af Kongl. Makt
iektorn’cn<!j framstälda förslaget behjertansvärdt.
Blombergs
enka och barn. Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr tal-
(Forts.) mannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan oförändrad.
§ 3.
Ang. ersättning. Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o 61,
.a^åning^ Kong). Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställ-
ström för för-™jngar angående ersättning åt byggmästaren ~C. H. Hallström för lidna
luster å uni- förluster å universitetsbyggnaden i Upsala äfvensom en i ämnet väckt
versitetsbygg■ motion.
^utsåld o Sedan Kongl. Maj:t i den till Riksdagen aflåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof föreslagit dels under åttonde
hufvudtiteln (punkten n:o 73), att Riksdagen måtte på extra stat bevilja
till ersättning åt byggmästaren Carl Henrik Hallström för lidna förluster
å universitetsbyggnaden i Upsala 50,000 kronor, dels och under nionde
hufvudtiteln (punkten n:o 12), att byggmästaren Hallström måtte å
allmänna indragningsstaten från och med innevarande år under sin
återstående lifstid årligen åtnjuta ett belopp af 3,000 kronor,
samt herr A. V. Carlson uti en inom Andra Kammaren väckt
motion (n:o 187) för sin del hemstält, att Riksdagen måtte bevilja
byggmästaren Hallström såsom någon ersättning för hans högst betyd¬
liga förluster vid uppförandet af Upsala universitets nya byggnad ett
anslag för eu gång af 110,000 kronor, så hemstälde utskottet under
mom. a) af förevarande utlåtande,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda fram¬
ställning men med afslag å herr Carlsons omförmälda motion, i hvad
den skilde sig från samma framställning, måtte till ersättning åt bygg¬
mästaren C. H. Hallström för lidna förluster å universitetsbyggnaden
i Upsala å extra stat för år 1891 bevilja ett anslag af 50,000 kronor,
att å riksstatens åttonde hufvudtitel uppföras.
Häremot hade reservation anmälts af herrar grefve G. Sparre, II.
P. P. Tamm, Lasse Jönsson, Sven Nilsson, P. Pehr son i Törneryd,
A. Persson i Mörarp och J. Anderson i Tenhult.
Ordet begärdes af
Herr Larsson i Upsala, som yttrade: Vid ett par föregående
tillfållen har jag inom denna kammare gifvit min ståndpunkt till känna
beträffande frågor af den art som den nu föreliggande. Det är likväl
icke nu min afsigt att i principielt hänseende absolut insistera på den
åsigt jag förut framhållit. Jag finner mig manad att iakttaga veder¬
börlig moderation dels till följd af den omständigheten att utskottet
tillstyrkt det föreliggande förslaget och dels emedan, såsom jag nu hört,
äfven Första Kammaren bifallit detsamma. Det är således icke något
yrkande jag har för afsigt att framställa. Men jag anser mig likväl
23 N:o 43.
Lördagen den 10 Maj, e. m.
pligtig att meddela några upplysningar i frågan, helst som till miiUng.ersättmng
förfogande stälts några fullt exakta uppgifter. o ZL&RJlåu-
Beträffande byggmästaren Hallströms förlust pa ifrågavarande by för för-
nadsföretag och anledningarna dertill menar utskottet, att det var för luster å uni-
Hallström°öfverraskande att den naturliga grunden på byggnadsplatsen versitenbygg-
var sådan, som den sedermera befans vara. Det uppgifves nemligen i .
utskottets betänkande, bland annat, att Hallström i fråga om orsakerna ' '
till sin förlust »med visshet kunde säga, att grundläggningen för uni¬
versitetets nya hus till följd af dessa alldeles oförutsedda omständigheter
kostade mer än tre gånger den beräknade summan». Dessa oförutsedda
omständigheter bestodo deri, att det fans grundmurar pa det område,
som skulle bebyggas. Vidare säger utskottet,_ »att de undersökningar
rörande grundens beskaffenhet, hvilka föregingo byggnadsföretagets
utbjudande på entreprenad och hvilkas resultat i första hand utgjorde
materialet för vederbörande spekulanters, beräkningar angående grund-
läggningskostnaden, icke synas hafva blifvit utförda med den fullstän¬
dighet samt i den omfattning, att de kunde utgöra tillräcklig ledning
för beräkningarna». Jag ber da fa pa visa, att här likasom alltid,, da
dylika arbeten utbjudas på entreprenad, står det entreprenören fritt
och är det till och med hans skyldighet att undersöka grundens be¬
skaffenhet för att derefter beräkna kostnaden. Den här omnämnda
förberedande undersökningen gjordes egentligen för att konstatera, om
byggnadsplatsen vore sådan, att på densamma kunde uppföras en bygg¬
nad af ifrågavarande beskaffenhet. Uppenbart är, att byggnadsgrunden
icke kunde anses sämre derför, att grundmurar efter gamla byggnader
funnos qvar, och det kunde icke gerna hafva varit obekant för Hall¬
ström, att sådana grundmurar funnos, dels emedan platsen var bebyggd,
då entreprenadkontraktet uppgjordes, och dels emedan det var en all¬
mänt känd sak, att der funnits en mycket monumental byggnad från
äldre tider. Det var således att förutse, att lemningar efter förut¬
varande byggnader skulle finnas pa byggnadsplatsen.
Nu har Hallström uppgifvit, att grunden under jordytan kostat
honom mer än tre gånger den beräknade summan. Huru orimlig en
sådan uppskattning är, torde lätt inses af det förhållandet att Hall¬
ström icke kunnat åberopa, att lian nedlagt synnerligt stora material¬
kostnader, utan endast att han mast betala ett större antal dagsverken
än från början beräknats. Det har också först pa allra sista ° tiden af
herr Hallström uppgifvits huru mycket han ansett att dessa svårigheter
ökat kostnaden för grundläggningsarbetet. Men jag skall bedja att få
meddela en uppgift, som är från fullt officielt håll och på hvilken man
således kan lita, nemligen ett utdrag af det officiella protokollet öfver
af stadsingeniören verkstälda sju stycken profborrningar, som till be¬
tydliga djup af honom företogos i ytterlinien af hela byggnadsplan.
Detta protokoll meddelades till vederbörandes upplysning, utan att
universitetet eller byggnadskomiten iklädde sig någon den ringaste
ansvarighet för rigtigheten af ofvannämnda profborrning. Det är ju
också, såsom hvar och en torde veta, vanligt att, da ett arbete utbiu-
des på entreprenad, några särskilda garantier icke lemnas hvarken för
att det skall finnas några materialier på byggnadsplatsen eller i afse¬
ende på grundens beskaffenhet.
N:o 43. 24
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Ang.ersättning Vidare heter det det i ofvan berörda skrifvelse, »att byggnads-
lånSt ifräu att förneka eller bestrida det sakförhållandet, att
ström för för- arbetet med byggnadsgrunden blifvit för Hallström betydligt kostsam-
luster å uni- mare än han sannolikt beräknat, tvärt om, redan under det grundlägo--
versitetsbygg- ningsarbetet pågick och sedan de gamla grundmurarne blifvit upptäckta,
i "vimla. väckt. och„ framstält förslag till Hallström att han skulle lemna
(Forts.) uPP8'ift pa de särskilda kostnader, som dessa gamla grundmurar vållade,
med den bestämda afsigt hos byggnadskomitén, att försöka bereda
Hallström någon ersättning för ifrågavarande förlust». Såsom ofta förut
blifvit anfördt, kunde Hallström af en eller annan anledning aldrig
förmås att till byggnadskomitén aflemna en sådan uppgift, som komitén
önskat. Först nu, tio ar efter arbetets utförande, har Hallström till
andra myndigheter lemnat en sådan uppgift af innehåll, att han beräknat
grundlägg ningsarbetet skola kosta 246,532 kronor 69 öre.
Häraf framgår således, att entreprenören gjort förlust på grund-
läggningsarbetet. Men hvarför han icke under byggnadsperioden upp¬
gift den, är svårt att fatta. Till mig personligen har han, utan att
göra något förbehåll att jag icke skulle få omtala det, sagt, att han
icke hade sina räkenskaper i sådant skick, att han bestämdt kunde
uppgift huru mycket han förlorat särskildt på grunden, ehuru, hvad
som är det väsentliga i denna fråga, det kan anses obestridligt att
Hallström lidit förlust på grundläggningsarbetet.
I tredje punkten i betänkandet säger utskottet: »Enligt den ur¬
sprungliga bestämmelsen skulle byggnadens jordvåning beklädas med
kalksten. Men detta material utbyttes mot granit, och den mellangift,
10,000 kronor, Hallström dervid erhöll, var alldeles för låg». Jag°vet
alldeles bestämdt, dels att Hallström sjelf begärt att få utföra ifråga¬
varande arbete med granit i stället för med kalksten och dels att han
i mellangift härför begärt 10,000 kronor, på hvilken summa byggnads¬
komitén icke prutat ett enda öre. Men i utskottets betänkande är
saken framstäld så, som om Hallström icke skulle hafva fått den betalning
han begärt. Emellertid tror jag, att förlusten på den posten icke
kunnat _ vara _ synnerligen stor, ty denna mellangift af 10,000 kronor
kan enligt mitt förmenande icke egentligen sägas vara för liten, utan
torde väl fa anses vara skälig. I alla händelser är det icke universi¬
tetet, som insisterat på, hvarken att granit skulle användas i stället för
kalksten eller att i mellangift för det gjorda utbytet af materialier
skulle erläggas 10,000 kronor, ty universitetet nöjde sig med det förslag
Hallström sjelf i detta hänseende framstälde.
Vidare säges i öde punkten i. betänkandet: »Tillbyggnadens
utvändiga beklädnad liade, mot beräkning, tegel med stor kostnad måst
inköpas och a jernväg fraktas från Danmark». Ja, det hade aldrig
ifrågasatts annat än att »rolibau» skulle användas såsom beklädnad,
hvarför detta också maste vara en ädlare sort, och enligt min åsigt
hade'entreprenören sjelf bort sörja för att han icke behöft taga detta
materiel så långväga ifrån.
Vidare heter det:
»56 kolonner vid fönsterinfattningarna i husets öfra våning voro
utförda af polerad röd granit i stället för kalksten». — Det är obe¬
stridligt, att detta var en synnerligen väsentlig förbättring. Det är
Lördagen den 10 Maj, e. m.
25 X:o 43.
ett vackrare och varaktigare material, och det torde vara otvifvelaktigt^. ersäMwm^
att, om entreprenören gjort ersättningsanspråk hos komiterade, så både"* bmmästa-
sådan icke nekats honom. Men han har icke gjort framställning”™^'
deiOnL o .. .. luster å uni-
Så stål" här nämndt i 10:de pnnkten, att »enär flera lokaler togos versitetsbygg-
i besittning för användande, innan byggnaden i dess helhet var färdig, . nad6n
erfordrades före den slutliga besigtningen ej obetydliga renovationer af \^psala'
målning m. in. Betydliga kostnader hade ock vållats af de efterputs- ^ orts''
ningar, som nödvändiggjorts deraf, att gas- och vattenledningarna,
hvilka ej inbegrepos i entreprenaden och af annan person verkstälts,
framdrogos först sedan all putsning af tak och väggar var färdig».
Anledningen till att denna efterputsning ifrågakom, var det, att bygg¬
naden icke kunde blifva färdig inom den uppgifna tiden, och det be¬
rodde väl, kan man säga, väsentligen på entreprenören. Att det kunnat
vara efterputsning för de lokaler, som, redan innan byggnaden var
färdig, togos i besittning, är möjligt. Men jag anser att det var eu
mycket ringa förlust, hvad beträffar de efterputsningar, som vållades
af gas- och vattenledningars framdragande. Ty den »andre personen»,
som omnämnes här, det är jag. Och jag kan intyga, att det var en¬
dast två eller tre ruin på nedra bottnen i östra hörnet, hvarest en liten
gasledning framdrogs, sedan putsen var verkstäld. Men öfver allt
annorstädes ligga ledningarna under golfvet och så, att de ej kommit
att skada putsen. Den förlusten är det således icke skäl i att
tala om.
Jag skall icke uppehålla kammaren med några vidare detaljer,
ehuru det kunde vara ett och annat att ytterligare erinra. Jag har
endast ansett det vara min skyldighet att visa, att somliga poster böra
reduceras till sitt verkliga värde, emedan de lida af öfverdrift.
Då det likväl är obestridligt, att byggmästaren Hallström lidit för¬
lust på byggnaden och utfört ett arbete, som länder till heder för ho¬
nom, och som för det allmänna är tillfredsställande, skall jag för min
del låta mina principiella betänkligheter fara. Någon rätt till ersätt¬
ning har han icke, men jag tror att billighetsskälen kunna vara lika
goda. — Jag skall, herr talman, icke för det närvarande framställa
något yrkande.
Herr Lasse Jönsson: Som herrarne minnas, väcktes förra året
förslag om att hjelpa två personer, som genom felräkning och felaktiga
kalkyler kommit att på byggnadsföretag för allmän räkning förlora
penningar. Den ene, åt hvilken man ville bereda ersättning härför,
var byggmästaren Jehander för ett af honom utfördt arbete i Karls¬
krona, den andra ersättningen föreslogs skola utgå åt dem, som gått i
borgen för byggmästaren Möller vid uppförande af gardeskasernerna här i
hufvudstaden. Båda två förslagen afslogos. Då var det sådana arbeten,
som utförts direkt för statens räkning, och följaktligen skulle man
kunnat här tycka att staten borde hafva ersatt förlusten, som drabbat
entreprenören till följd deraf, att de förberedande uppgifterna varit
felaktiga. Men här förekommer det en annan sak. fluset är visser¬
ligen uppfördt med hjelp af statsmedel, men det är icke uppfördt direkt
för statens räkning. Ty år 1877, då Riksdagen beslöt att för ända-
N:o 43. 26
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Ang.ersättningmålet lemna 740,000 kronor, gjorde Riksdagen detta med det vilkoret,
åt byggmästare^^ gom het heter i Riksdagens skrifvelse n:o 50 till 1877 års riksdags-
Itröm förför-handlingar, »utan vidare anslag af statsmedel, universitetets behof af
bister å uni- en större samlingssal för lärare ock lärjungar, erforderliga föreläsnings-
versitetsbygg- salar och samlingsrum för fakulteterna må blifva tillgodosedt», det
naden vill säga om någon brist i denna summa skulle uppstå, så skulle uni-
' uPsalc‘■ versitetet svara derför; och följaktligen var det universitetet, som hade
(Forts.) skyldigheten att se till, att byggnaden uppfördes på ett bra sätt.
Utom det talaren från Upsala omnämnde, huru förlust uppkommit
på grundläggningsarbetet, efter som de gamla murarne icke voro kända,
vill jag påpeka, att detta betviflas af tillsyningsmannen och kontrol¬
lanten, som säga, »att de gamla grundmurarne till det forna biskops-
huset visserligen icke varit vid entreprenadauktionen kända, men att
antagas kunnat, det eu del gamla grundmurar skulle påträffas, i följd
af befintligheten dels af den gamla terrassmuren», och arkitekten Holm¬
gren, som yttrar: »Af bifogade plan öfver grundmurar från gamla
biskopspalatset, uppmätta af arkitekten Kihlberg, synes närmare dessa
murars utsträckning inom byggnadsområdet, dess väsentliga del låg
framför byggnaden, under nuvarande terrasser».
Följaktligen var det icke så många svåra murar, som måste bort¬
sprängas, som hvad det uppgifvits af utskottet. Och för resten hade
byggnadskomitén beredt sig att ersätta förlusten, om mannen hade för
komitén uppgifvit förlusten. Men han ville det icke, och kanske icke
heller kunde uppgifva huru mycket han förlorat, och då kunde väl icke
komitén lemna honom någon ersättning.
Så till sist är akademiräntmästaren den, som yttrat sig, och det
yttrandet tycker jag är det vigtigaste. Han säger sig vilja »uttryck¬
ligen framhålla att icke en enda förändring i byggnadsarbetet blifvit
företagen, utan att Hallström fått deröfver afgifva särskild! kostnads¬
förslag och sedermera i de flesta fall fått betaldt för samma arbeten
såsom han sjelf begärt eller slutligen förklarat sig nöjd. Detta gäller
hela den stora fasadförändringen, det gäller souterrainvåningens beklä¬
dande med granit i stället för kalksten, det gäller alla förändringar,
de största som de minsta. För alla har Hallström fått särskild! betaldt
enligt sina egna kostnadsförslag, möjligen något nedsatta efter öfver¬
enskommelse med Hallström på grund af högsta gångbara pris. Endast
för sådana ändringsarbeten har Hallström icke fått särskild betalning,
hvilka han sjelf erbjudit sig att utföra utan särskild kostnad för uni¬
versitetet såsom utbyte af material i öfre våningens fönsterkolonner».
Följaktligen kan jag icke inse, att byggmästaren Hallström blifvit
på något sätt illa behandlad. Jag vill bär erinra om huru mycket
hans bud gick under det närmaste budet vid entreprenaden. Det var
8 stycken entreprenörer, och deras bud gingo i medeltal till 771,000
kronor. Detta vill säga, att i medeltal gingo buden med 121,000
kronor öfver Hallströms. Men den, som närmast Hallström gick lägst,
hade ett bud som lydde på 729,615 kronor. Då nu Hallströms bud
var 650,000 kronor, finna herrarne att skilnaden emellan dessa båda
bud icke var mer än 79,615 kronor, så att det var med den summan,
som Hallström gick under det lägsta anbudet. Men då skilnaden i
Lördagen den 10 Maj, e. ra.
27 N:o 43.
buden ej var större, så förefaller det märkvärdigt, om Hallströms för-Ang. ersättning
lust skulle vara så stor, som här uppgifvits. &t byggmästa-
Någon juridisk affär kan det icke vara, det har ingen påstått 'ström förför-
Men jag påstår, att någon moralisk skyldighet icke heller kan vara lust erå uni-
Riksdagen i detta fall pålagd. Och då återstår det endast kamrarnes versitetsbygg-
barmhertighet. Men skall man utöfva barmhertighet, så vill jag säga, . nadm
att det icke kan vara en barmhertighet att lemna 50,000 kronor på ' uPsala-
eu gång till en person, som ligger under konkurs. Ty dessa 50,000 i1701'1*-)
kronor komma hans fordringsegare att taga. Skulle man derför vilja
hjelpa honom, så vore detta mycket bättre om man gåfve honom en
statspension, så att han hade något att hålla sig till. Men jag tycker
att det är alldeles omöjligt att kunna beträda en sådan väg, att taga
saken som barmhertighetsverk. Ty lemnades ett sådant prejudikat, och
om Riksdagen beviljade detta, så är jag rädd för att vi Unge mång¬
faldiga efterräkningar, och att vi blefve här fullt upp sysselsatta med
att sitta och döma i frågor af sådan art. Med hänsyn till alla dessa
omständigheter tager jag mig friheten att hos herr talmannen anhålla
om proposition på rent afslag å utskottets förslag.
Häruti instämde herr Anderson i Tenhult.
Herr Beskow: Herr talman, mine herrar! Då jag första gången
besökte universitetsbyggnaden i Upsala, gjorde den på mig, liksom
säkerligen på alla de af herrarne, som besökt den, ett väldigt intryck.
Jag gick genom de många salarne, de präktiga gångarne och den ståt¬
liga aulan, och jag tänkte på huru olika det var nu, mot då jag var
student. Jag betraktade byggnaden utanför, hur den stod der i all
sin glans och prydnad. Men under hela tiden jag betraktade denna
monumentala byggnad och dess härliga inredning, var det med eu
viss känsla af vemod jag tänkte på byggmästaren, som på eu sådan
byggnad förlorat mer än en half million. Det har talats om och det
kanske icke var fullt så mycket som 600,000 kronor, men det var i
alla fall en summa, stor nog att störta byggmästaren Hallström i ekono¬
miskt hänseende. Jag gjorde mig då den frågan: hur var detta möj¬
ligt? Eu person, som byggmästaren Hallström, hvilken i sin krafts
dagar byggt stora monumentala byggnader i alla möjliga delar af vårt
land — jag vet att han en gång hade samtidigt byggnadsföretag i
aderton provinser — borde vara van att beräkna kostnaderna, och huru
kunde det vara möjligt, att han kom på en sådan balans som denna?
Jag tänkte mig då, att beskrifningarna och ritningarna, efter hvilka
han hade att bedöma kostnaderna för uppförande af byggnaden, måste
hafva varit bristfälliga på ett sätt, som jag icke ens förstod huru det
kunde vara möjligt. Jag finner nu i betänkandet ett yttrande af öfver-
intendentsembetet. Jag tänker endast anföra några få ord. De stå på
sid. 8: Sedan öfverintendentsembetet sagt, att svårligen någon rätt
till ersättning kunde tillkomma honom, i livilket jag till fullo instäm¬
mer, säger öfverintendentsembetet: »Billighetsskäl för en dylik ersätt¬
ning, åtminstone hvad anginge någon de! af sökandens uppgifna för¬
lust, syntes likväl förefinnas derutinnan, att byggnadsbeskrifningen,
hvilken jemte ritningarna legat till grund för entreprenaden vid dess
N:o 43. 28
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Ang. eroä^fUMf/utbjudcinde, varit, om ock utförlig, dock i många stycken sväfvande
åt byggmästa-0cp ofullständig beträffande ej mindre omfattningen än beskaffenheten
ström för för-^ vigtiga delar af arbetet». Här har öfverintendentsembetet uttalat
luster å uni-6n åsigt, som utgör ett stöd för hvad jag redan förut tänkt mig vara
versitetsbygg- just den egentliga orsaken. Den förste ärade talaren — till hvilken
naden jag pe(}er att få uttala min tacksamhet för, att han ej gjorde något
* psa yrkande, då vi alla känna hans åsigt i sådana frågor och minnas hans
' ort8'' tungt vägande ord vid förra riksdagen, då ersättningsfrågan till bygg¬
mästaren Jehander var före — nämnde åtskilliga punkter, af hvilka
jag endast skall upptaga en enda. Grundläggningskostnaderna voro
så höga, sade han, att byggmästaren derpå förlorade 182,000 kronor.
Den ärade talaren sade, att det varit svårt att taga reda på grundens
beskaffenhet, derför att tomten var bebyggd. Ja, det är sant att grun¬
den var bebyggd, men, så vidt jag mins, sträcka sig byggnaderna icke
öfver hela grunden och icke var det väl omöjligt att undersöka grun¬
den äfven under byggnaderna. Man borde väl hafva undersökt grun¬
dens beskaffenhet der lika noggrant som man nu gör i afseende på
Helgeandsholmsbyggnaderna. Der undersöker man mycket noga grun¬
den öfver allt, innan man börjar bygga. Deri ligger felet vid Upsala
universitetsbyggnad, och då tycker jag att det finnes goda skäl bevilja
hvad utskottet föreslagit, och jag hoppas att denna kammare i likhet
med den första måtte finna billighetsskälen så talande, att dess beslut
blifver detsamma som Första Kammarens.
Med herr Beskow instämde herrar E. G. Boström, Metzén och
E. W. Carlson.
Herr Björkman anförde: Jag har olika tanke med den föregå¬
ende talaren. Jag tror tvärt om, att det. skulle vara ett mycket vådligt
experiment för denna kammare att bevilja hvilket som helst af dessa
förslag, antingen Kongl. Maj:ts eller utskottets. Jag har dock nästan
tänkt mig, att då urin ärade vän herr Nils Petersson i Runtorp icke
reserverat sig mot betänkandet, det väl kommer att gå igenom. Men
oaktadt detta kan jag dock icke annat än bedja att få yrka rent an¬
slag så väl å Kongl. Maj:ts som utskottets förslag. Det skulle vara
besynnerligt, och jag vädjar till herrarne, huru det skulle gå, om vi
började betala sådana utgifter, ty en hel mängd personer kunde kanske
hafva lika rättmätiga anspråk som denne byggmästare. Det har sagts
af den föregående talaren, att det var en ovanlig byggnad, men det
är väl ändå en billig fordran att han skulle kunnat beräkna utgifterna,
innan han gaf sig in derpå och uppgjorde sitt kostnadsförslag. Jag
tror det icke vara rätt att bevilja den begärda summan, utan yrkar
rent afslag så väl på Kongl. .Majas som utskottets förslag.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg:
Då min förre läskamrat var så sträng och så säker i sina åsigter,
vill jag bemöta honom med några nödiga upplysningar.
Det är iclce jemstäldt, detta byggnadsföretag med några andra här
nämnda, der det varit fråga att staten borde ersätta de förluster, de
respektive byggmästarne gjort. Det skiljer sig vida ifrån dem.
29 Jöo 43.
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Byggmästaren Hallström har visat sig såsom en skicklig arkitekt-^- ersättning
vid utförandet af många och stora byggnadsföretag. Han samlade PKen^ipHall
dessa en förmögenhet, som för våra förhållanden måste anses o vanligä<r5m' j-~r ^0>_
och som skulle kunna uppskattas till omkring en half million. Han faster å mi-
tänkte då draga sig tillbaka från vidare byggnadsarbeten, men dess- versitetsbygg-
förinnan ville han afsluta sin verksamhet med ett verkligen monumen¬
talt arbete. Hans egna ord, då jag sade till honom: »huru kan herr
Hallström hafva gått in på ett sådant oförnuftigt kontrakt?» voro:
»Det var dåraktigt af mig, och det var väl fåfänga. Jag ville, innan
jag slutade, göra ett verkligt stort och vackert arbete». — Han gjorde
eméllertid detta oförståndiga kontrakt, men när det var gjordt, drog
han sig icke tillbaka. Det eua tusentalet efter det andra strök, under
den stränga kontroll, som öfvades på honom. Han slutade arbetet, och
hade då förlorat hela sill förmögenhet och mera dertill, — men då han
slutade, hade han också gjort ett arbete, som af alla auktoriteter och
slutligen af vår högsta myndighet i byggnadsväg, öfverintendents-
embetet, erkänts för ett fullgodt och monumentalt arbete, och utfördt
med en soliditet, som icke kunnat komma i fråga, derest han icke ansett
sig som en hederlig man strängt bunden vid det kontrakt, som skulle
medföra hans ruin. Det skedde ock.
Huset han byggde står fullfärdigt och står, vill jag hoppas, för
århundraden. Der går vår ungdom och inhemtar den bästa undervis¬
ning, som i våra dagar meddelas. Der lyser vårsolen under dessa
härliga majdagar in i de stora och ståtliga lärosalar, som staten öppnat
för den högre bildningens meddelande — men ungdomens glädje skall
fördunklas vid tanken på att detta universitetshus, som från det all¬
männas sida stälts dem till buds, är nära till hälften uppfördt på be¬
kostnad af en enskild mans timliga lycka, en enskild man, som inga¬
lunda har begärt få ersättning för hela sin förlust — en sådan begäran
hade måst afslås, ty jag respekterar lika mycket som andra det prin¬
cipiella skälet, att den som gått in på ett kontrakt måste stå för det¬
samma — som förlorat sin förmögenhet, tillsatt sina krafter, så
att han numera blott kan åtaga sig mindre arbeten, och hvars familj
är sjuklig och lefver egentligen på hans återstående fordringsegares
mildhet. — Det är icke fråga om ersättning, oaktadt det heter så, tv
äfven om man inskränkte sig till hans stora förlust på grundläggningen,
om hvilken förlust öfverintendeutsembetet sagt att han »icke var skyldig
underkasta sig den», då grunden var sådan, att ingen kunde på förhand
beräkna svårigheterna, som voro förenade dermed, så skulle man dock
icke kunnat begära och icke heller lyckats få Kongl. Maj:t att fram¬
lägga en proposition om anslag till ersättning af hela förlusten på
grundläggningskostnaderna. Här återstår då endast att lemna ett er¬
kännande åtminstone från statens sida att mannen har fullgjort sin
sak som en ärlig man och såsom en skicklig byggmästare.
Jag vill icke föreställa mig annat än, att Riksdagen skall vara
benägen att lemna sina principiella skäl och utbyta dem mot andra
skäl, som nog väga lika mycket och hvilka Riksdagen har i sin magt
att använda. Och jäg hoppas att Riksdagen också vill använda dessa
skäl så, som det är den fullt värdigt.
nåden
i Upscila.
(Forts.)
N:o 43. 30
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Ang. ersättning Herr Pehrson i Törneryd: Det kan nog sägas mycket i denna
ren fråga, men jag skall inskränka mig till blott något. Jag vill endast
ström för för-^r erinra om, att det är icke ett arbete för statens räkning, som
luster å uni- byggmästaren Hallström utfört, utan ett arbete för Upsala universitet.
versitetsbyyg- Nu säger man, att han förlorat mycket på arbetet, i synnerhet på den
nåden gv^ra grundläggningen och att detta icke berodde på saker, som kunde
på förhand beräknas, hvadan det derför skulle vara Riksdagens skyl-
01 S'J dighet att träda emellan — detta äfven derför att Hallström stått
under en sträng kontrollant. Men han har icke stått under kontroll
af någon statens kontrollant, som på statens vägnar utöfvat denna
kontroll, utan det har varit Upsala universitet, som utöfvat kontrollen,
och häri ligger enligt mitt förmenande en väsentiig omständighet.
Derjemte ber jag få jemföra huru det skall taga sig ut, om man
beviljar denna framställning, gent emot den liknande framställning,
som under förra årets riksdag båda kamrarne enade sig om att afslå.
Utskottet har härom i sitt betänkande påmint rörande den ställning,
Riksdagen intog i förhållande till Jehander och Möllers borgensmän.
Enligt mitt förmenande förelag det mycket redare och sundare skäl
för godtgörelse af förlusten vid byggandet af tunnelbanan i Karls¬
krona, än för den sak, som nu föreligger. Jehander grundade sina
beräkningar och' beslöt sig för arbetet i Karlskrona på grund af un-
dersökningar och beräkningar, som blifvit gjorda af statens tjensteman.
Och dessa undersökningar voro så felaktiga, att der man trodde sig
hafva berg, som man kunde gå igenom med tunnel, och som skulle
blifvit betydligt billigare, der måste berget sprängas bort till en mycket
stor bredd och ytterst dyrbara sidomurar uppföras. Jag kan icke upp¬
gifva nu huru lång sträckningen var, men det förorsakade betydligt
större utgifter än en tunnel skulle gjort. Och Riksdagen förklarade,
att fastän den förlusten kunde vara gjord på grund af felaktiga be¬
räkningar af statens tjensteman, så ville dock Riksdagen icke bevilja
någon ersättning åt byggmästaren Jehander. Jag kan icke finna annat
än att, när man icke lemnat ersättning åt Jehander och icke heller
vid kasernbyggnaden i Stockholm åt Möllers borgensmän, så föreligga
här ändå större skäl, som tala för att man icke skall lemna bifall till
ett förslag, hvarigenom dessa kunna få den föreställningen att de blifvit
orättvist behandlade. Härtill kommer att det är ett arbete, som,
noga och rätt räknadt, icke är utfördt för statens räkning utan för
Upsala universitet, och som blifvit utfördt under af universitetet utöfvad
kontroll.
Det är utaf dessa skäl, och med afseende på den fara, som kan ligga
i ett sådant prejudikat, som ett bifall här för framtiden skulle kunna
utgöra, som jag, oaktadt jag icke kan neka till att ömmande omstän¬
digheter i öfrigt förekomma, dock icke kan vara med om den fram¬
ställning, som här blifvit gjord, utan yrkar afslag å densamma.
Herr vice talmannen L. O. Larsson: Sedan herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet yttrat sig, har jag icke mycket
att tillägga. Det är helt naturligt, och ingen har heller förutsatt
något sådant, att byggmästaren Hallström icke kan åberopa någon
som helst juridisk grund för ersättningsanspråk, ty vore det så, be-
Lördagen den 10 Maj, e. m.
31 H:o 43.
höfde man icke stå här och tvista om saken, utan här är endast frågans- ersättning
om att utöfva rättvisa och billighet mot en person, som lidit stora för-®* bvs9mästa-
- - ren C. H.HaU-
luster. Nu säger man, att man är rädd för principen i detta fall-ström för för
i Upsala.
(Forts.)
Men jag antager, att Riksdagen i hvarje förekommande fall skall kunna Uster
pröfva föreliggande skäl och icke finna sig bunden af ett föregående versitetsbygg-
beslut, som en Riksdag förut fattat. Jag har under den tid, jag varit nåden
riksdagsman, sett ett ungefärligen liknande exempel, nemligen då bygg¬
mästaren Sällström fick 49,000 kronor för den förlust, han lidit vid
uppförandet af artillerietablissementet vid Carl XV:s port här i huf-
vudstaden. Der var förhållandet, att de undersökningar af grunden,
som verkstäldes, innan arbetet börjades, befunnos icke vara rigtiga,
utan att det blef större grundläggningsarbeten, än hvad man beräknat,
och derför fick han ersättning af staten. Det var ingalunda bevisadt,
att Sällström gjort förluster på hela det byggnadsarbete, han utfört,
utan endast på en detalj deraf, för hvilken han äfven fick ersättning.
Kongl. Maj:ts framställning härom afstyrktes, om jag minnes rätt, af
statsutskottet, men bifölls af båda kamrarne, och jag tror, att jag icke
missminner mig, om jag säger, att ingen votering i frågan egde rum,
utan bifölls den summa, som af Kongl. Maj:t begärdes, icke derför att
Sällström hade någon juridisk rätt, utan blott derför, att man såg
saken från billighetssynpunkt, hvarför man också ansåg, att han borde
hållas skadeslös för den detalj, på hvilken han gjort förlust, under det
man icke hade ringaste kännedom om, huru vida han vunnit eller för¬
lorat på det öfriga stora arbetet, han utfört.
Det har vidare blifvit framhållet, att här finnes en högst väsentlig
skilnad mellan den fråga, som i liknande fall förelåg i fjol, då det
var fråga om ersättning åt byggmästaren Jehander för lidna förluster
vid ett arbetes utförande i Karlskrona. Ja, det är en stor skilnad
mellan dessa båda frågor, i tv att den framställning, som då förelåg,
visade, att Jehander hade förlorat på eu detalj af det arbete, han
åtagit sig, men icke på arbetet i dess helhet. Han kunde således
mycket väl hafva förlorat på en detalj af arbetet, under det han sam¬
tidigt kunnat hafva förtjenst på hela arbetet. Af detta skäl fick han
heller ingen ersättning. Dertill kommer äfven den omständighet, att
Jehander icke blef såsom Hallström ruinerad på sitt åtagna arbete.
Man har vidare sagt, att grunden dertill, att man icke ville bevilja
den föreliggande framställningen var, att Hallström icke skulle i verk¬
ligheten hafva gjort så stora förluster på uppförande af universitets¬
huset i Upsala, som här påvisats. Ja, jag vet icke, om jag skall sätta
mer lit till de uppgifter, som i detta fåll här förekommit från en eller
annan ledamot af kammaren, än på de upplysningar, som i saken med¬
delats från öfverintendentsembetet och från de myndigheter i Upsala,
som haft med denna fråga att göra. Jag har här t. ex. ett transsumt
af ett protokoll, hållet inför byggnadsminnen i Upsala, och hvari
säges: »att under uppförande af grunden arbetet dermed var förenadt
med stora kostnader, som aldrig varit beräknade på förhand». Ofver-
intendentsembetet,. som något så när bör veta hvad det säger, upp-
gifver, att Hallström lidit stora förluster på uppförande af byggnads¬
grunden derför, att kostnaderna härför icke voro beräknade eller kunde
beräknas på förhand.
N:o 43. 32
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Ang. ersättning Än vidare har man påstått, att det ifrågavarande arbetet icke
r«nutf°rt® statens räkning. Ja, detta kan man säga om nästan hvilket
ström för för-av^>e^e som tielst. Med samma skäl kunde man också säga, att upp-
luster å uni- förande af kongl. bibliotekets, karolinska institutets och riksarkivets
versitetsbygg- byggnader icke skett för statens, utan för dessa institutioners egen
nåden rakning. —• Jag vågar tro, att ingen annan, än staten, eger universi-
* p>* tetsbyggnaderna i Upsala, och då lärer det väl också vara staten, som
' or s'' man skall vända sig till i ett fall, som det nu föreliggande. Jag skall
icke besvära kammaren med uppläsande af några flera af de handlingar
i frågan, som jag här håller i min hand, och som alla gå ut på att
visa det behjertansvärda i, att den gjorda framställningen bifalles.
Slutligen har man här hållit före, att, om man nu gifver dessa
50.000 kronor till Hallström, skulle borgenärerna taga denna summa,
och han sjelf i hvarje fall stå lika ohjelpt. Ja, det kan man säga och
tillägga, att det vore bättre att i stället gifva honom pension. Men
när beviljar väl staten medel till det ena eller andra byggnadsföre¬
taget under någon garanti för, att borgenärerna till den byggmästare,
som skall utföra arbetet, icke kunna komma och taga från honom dessa
penningar allt efter sina fordringar? Icke heller kan väl staten skapa
sig någon garanti för, att den person, som får en pension, icke kan
gifva någon annan fullmagt att qvittera ut pensionsbeloppet. Jag kän¬
ner till den föreliggande frågan något närmare och äfven de större af
Hallströms borgenärer. Dessa hafva betalat det ackord af 20 eller 25
procent, som Hallström fick med de öfriga borgenärerna, men hafva
sjelfva icke fått något igen af sina fordringar. Och hvad hafva de
gjort derutöfver? Jo, de hafva underhållit både honom och familjen
under hela den tid, Hallström varit på obestånd. För min del är jag
derför öfvertygad derom, att till och med om dessa 50,000 kronor
icke gåfves honom, skulle dessa större borgenärer icke låta honom
och hans familj komma fattigvården till last, utan af rent barmhertig-
hetsskäl underhålla dem fortfarande, oaktadt dessa borgenärer med
stora summor betalt hans ackord och sjelfva icke fått något igen af
sina fordringar. I detta fall behöfver man således icke hysa några
skrupler derför, att hans fordringsegare skulle visa någon obarmhertig¬
het mot honom.
När denna fråga inkom till Riksdagen och jag sökte sätta mig in
i densamma så godt jag kunde, gjorde jag som i vanliga fall här,
nemligen tänkte, huru jag skulle handla som enskild person gent emot
en annan, som gjort sådana förluster, i fall jag gjort ackord om ett
större arbetes utförande, om det sedan visade sig, att han, när han
levererade arbetet färdigt till mig, gjort förlust derpå och förlorat,
utöfver hvad han fått af mig, 50 procent, samt till följd häraf blifvit
ruinerad, under det att arbetet bevisligen är värdi mycket mer, än
den summa, han fått af mig. Jag är öfvertygad om, att hvar och eu
af eder, mine herrar, som varit i en dylik ställning gent emot en
enskild person, skulle, i den mån förmågan fans, söka hålla honom
skadeslös för hans förluster på det åtagna arbetet. Det är nemligen
bevisadt, åtminstone gäller beviset fullt för mig, att Hallström fått
810.000 kronor i rundt tal för hela det arbete, han utfört. Men fyra
personer, hvilkas hederskänsla, rättvisa och kunnighet i alla afseenden
33 Jf:o 43.
Lördagen den 10 Maj, e. m.
»ro eu borgen för livad de säga är sant, nemligen stadsarkitekten^*»?- ersättning
Hedin, arkitekten bos medicinalstyrelsen Kumlien, byggmästaren Elfwing^ byggmästa-
och disponenten vid Ekmanska snickerifabriken bär i hufvudstadenr™^.?f'£"“'
Lindskog, kafva intygat, att det arbete, som Hallström lemnat till förlusta
Upsala universitet, och som detta är en statens egendom, alltså till universitets-
staten, icke kan utföras för en summa understigande 1,250,000 kronor, byggnaden i
För denna byggnad, som levererats åt staten, och som sålunda bar uP‘ala-
detta värde och måste kosta i uppförande denna summa, har Hallström (Forts-)
icke fått mer än 813,108 kronor. Jag vågar tro, att staten, lika litet
som en enskild person, vill skaffa sig en egendom, som den på detta
sätt förvärfvat sig på dens ruin, som uppfört byggnaden, utan att
godtgöra åtminstone någon liten del af hans förlust. Jag vågar lika¬
ledes tro, att, om ingen enskild person skulle handla på detta vis och
säga nej till en sådan begäran, staten i detta fall heller icke bör handla
annorlunda, utan söka i någon mån lindra den stora förlust och de
lidanden, som mannen underkastat sig för att utföra detta arbete åt
staten. Jag beliöfver icke tillägga, att jag, då frågan om beviljande
af anslag till universitetsbyggnadens uppförande förekom, var bland
dem, som motsatte sig det begärda anslaget. Sant är, att Riksdagen
då förklarade — hvilket en talare lade synnerlig vigt på — att, sedan
Riksdagen beviljat dessa medel, den borde vara fri från vidare ut¬
gifter i denna fråga, men det är nu heller inga anspråk framstälda i
den vägen, att staten är skyldig gifva något ytterligare för detta univer¬
sitetshus, utan endast, huru vida icke staten ur billighets- och barmhertig-
hetssynpunkt, i rättskänslans namn skulle vilja lemna någon liten er¬
sättning för de förluster, eu enskild man fått vidkännas för uppförande
af denna monumentala byggnad, den största, som utförts under vår
tid. Jag tror, att man med godt samvete kan gifva sitt bifall till
hvad utskottet här föreslagit, och för min del yrkar jag derför bifall
till utskottets förslag.
I detta yrkande instämde herrar Widström, von Heijne Lillien-
berg, Nyström, Lyth, Petersson i Hamra, Janson i Carlshed, Bro¬
ström, Persson i Heljebol, Olsson i Frösvi, Wretlind, Lundén, Odell,
Pålsson, Jönsson i Mårarp och Sandvall.
Herr Sven Nilsson yttrade: De skäl. utskottet framstält för
sitt förslag, innehålla, att Hallström visserligen icke skulle hafva någon
verklig rätt på anspråk, men att det vore ur billighetens synpunkt,
som Riksdagen borde lemna detta anslag. För min del kan jag hvar¬
ken gå in på det ena eller andra. Jag anser, att det icke finnes nå¬
got enda rimligt skäl att bevilja Hallström dessa 50,000 kronor.
Det första af de bevis, utskottet anfört för billigheten af att gifva
Hallström detta anslag, är att undersökningen af grunden skulle hafva
varit af den beskaffenhet, att Hallström blifvit vilseledd, då han på
auktion ropade in byggnadsarbetet. Jag vill emellertid fästa uppmärk¬
samheten på hvad som_ också af Kongl. Maj:ts proposition framgår,
nemligen att Hallström icke borde hafva varit okunnig om dessa gamla
grundmurar och att detta icke kunde vara orsaken hvarför Hallström
förlorat på grundläggningsarbetet. I arkitekten Holmgrens yttrande
Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 43. 3
N:o 43. U
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Ang. ersättning heter det: »att de gamla grundmurarne till det forna biskopshuset-
åt byggmästa- visserligen icke varit vid entreprenadauktionen kända, men att antagas
reistr'öm'för~kunnat, det en del gamla grundmurar skulle påträffas, i följd af be-
föriuster & fiutligheten dels af den gamla terrassmuren mot f. d. Rundelsgränden,
universitets- dels af en gammal källare och grundmurar under stallbyggnaden, hvil-
byggnaden i jjgt apf; var j situationsplanen angifvet; att sex stycken gropar varit
Upsala uppgräfva pä olika ställen inom byggnadsområdet, på det entrepre-
(lorts.) ngrerne gjelfve närmare skulle kunna förvissa sig om byggnadsgrun¬
dens beskaffenhet; att i en af dessa påträffats gammal stengrund vid
8 fots djup»; kan då någon menniska tro, att Hallström icke både reda,
på det besvärliga arbetet vid grunden, när sådana upplysningar lernnas,
och när faktiska förhållandet var, att Hallström kunde icke allenast
af situationsplanen utan äfven på stället göra sig förvissad om att
grundläggningsarbetet var synnerligen svårt? Hallström har således,
från den sidan sedt, icke det ringaste skäl, ty han hade eller borde
åtminstone haft reda på, hvad grunden skulle komma att kosta, innan
han befattade sig med byggnadsarbetet.
Vidare säger utskottet, »att byggnadsföretaget varit af en så stor¬
artad och monumental samt för våra förhållanden ovanlig beskaffenhet».
Ja, det är klart, det visste äfven Hallström, innan han åtog sig bygg¬
nadsföretaget, att det skulle blifva en stor och monumental byggnad,
och var han så okunnig, att han icke kunde bedöma, huru mycket,
byggnaden skulle komma att kosta, så borde han aldrig hafva åtagit,
sig detta byggnadsföretag, och icke skall väl staten få betala, derför
att en okunnig byggmästare rusar åstad och åtager sig ett arbete till
allt för lågt pris. Dertill kan jag icke anse, att det ringaste skäl
förefinnes.
Men, mine herrar, förhållandet är, efter hvad man har sig tem-
ligen val bekant, att Hallström, redan då han åtog sig uppförandet
af denna byggnad, var på obestånd. Han har sålunda icke kommit
på obestånd genom denna byggnad; han var det redan förut. Och an¬
ledningen att han åtog sig detta byggnadsföretag var väl, utom hans
önskan, som det påstås, att få uppföra en monumental byggnad, att
komma åt penningar för sina andra affärer. Det stora förskott, bygg¬
mästaren Hallström erhöll, var sannolikt den största anledningen,
hvarför han ingick på det billiga priset. Och nu vill man, derför att
eu svindel i affärer varit orsaken att han gått in på företaget, att
staten skall betala förlusten. Det tycker jag för min del icke vara
rigtigt, ty staten, som naturligtvis bör se på sitt bästa, skall icke i
oträngdt mål gifva ut stora summor åt svindelaffärer.
Det har sagts af den näst föregående talaren, att om han som
enskild person fått en sådan byggnad uppförd för ett sådant pris och
en byggmästare derpå gjort stora förluster, så skulle han vara villig
att lemna byggmästaren ersättning. Men jag undrar, om icke vice
talmannen skulle hållit hårdt om pungen, om det ifrågasatts att han
skulle hafva betalt ut ett så stort belopp, i all synnerhet om han som
jag varit af den mening, att Hallström icke gjort sig förtjent af att
få någon ersättning.
Här har också talats om, att Riksdagen eu gång förut lemnat ett
Lördagen den 10 Maj, e. m, 35 U:o 43.
sådant anslag, nemligen till byggmästaren Sällström. Jag var äfven Ang. ersättning
då med i riksdagen och kommer väl i håg den ofantligt stora vigilans byggmästa¬
re* rättare agitation, som då fördes hos riksdagsmän för att få dettaren C: B-faU-
anslag genomdrifvet, och jag må säga, att den är icke mycket mindre förluster^
nu. Jag tycker verkligen icke . om, att man går till väga på detta universitets-
sätt för att genomdrifva anslag till enskilda personer. byggnaden i
Bär har åberopats ett yttrande af öfverintendentsembetet, att Hall- Upsala-
ström skulle hafva gjort synnerligen stora förluster. Men jag må be- (Fort8-)
klaga, att ett sådant yttrande af en öfverordnad myndighet om eu
underlydande kunnat afgifvas, som då öfverintendentsembetet rent ut
förklarar, att Hallström gjort dessa förluster derför, att kontrollanterna
vant allt för stränga i sina fordringar. Är det rätt af en öfverordnad
myndighet att uttala sig så om eu underordnad myndighet, som gör
sin skyldighet? Jag tror derför, att detta uttalande af öfverintendents¬
embetet icke är mycket att fästa sig vid. Öfverintendentsembetet har
vidare sagt, att Hallström icke hade skyldighet att utföra grundlägg-
nmgsarbetet i den omfattning, som han gjort. Jag beklagar då, att
Hallström fortsatte med detta arbete och icke lät det afstanna, så att
man hade kommit till klarhet om, huru vida han borde hafva haft
högre betaldt derför eller icke. Han blef tillsagd derom, men ville
icke, och det var väl derför, att han icke hade några skäl för sin åsigt.
Da både det varit lättare att bedöma skälen, än nu 10 år efteråt, men
då ville Hallström, som sagdt, icke komma fram med några anspråk,
och det var väl derför, att det icke förelåg något skäl för honom att
göra det.
Det är vidare ett skäl, som anförts, och som jag för min del i
allra främsta rummet _ fäst mig vid, och det är det vilkor, som Riks¬
dagen fäste vid beviljandet af det från statsverket till universitets¬
husets uppförande beviljade anslaget. Det uttalades der alldeles tydligt
och klart, i och med detsamma som Riksdagen beviljade den be¬
stämda summan, det vilkoret, att statsverket icke skulle betungas af
ytterligare anslag^ till depna byggnad. Af denna kammares nuvarande
ledamöter voro på den tiden icke mer än vice talmannen och jag med
i statsutskottet, och jag kommer mycket väl i håg, att vi båda” satte
mycket starkt i tvifvel, att icke det vilkoret i framtiden skulle rubbas.
Man ville icke gerna gå in på, den stora summan, men just emedan
äfven Första Kammaren gick in på det vilkoret, skulle det gå lättare
att få anslaget igenom i riksdagen. _ Jag, likasom vice talmannen, fäste
da uppmärksamheten pa, att man i framtiden icke skulle komma att
hålla så mycket på det vilkoret. Nu har äfven vice talmannen öfver¬
gifva det, och jag blef sålunda i detta fall mera sannspådd, än jag
både kunnat vänta. Jag hade emellertid förestält mig, att åtminstone
vice talmannen sjelf skulle hafva respekterat det beslut, som då fat¬
tades i riksdagen, att icke vidare kasta ut penningar på detta bv^-
nadsföretag. ')Bö
Det finnes en annan omständighet, på hvilken jag äfven i likhet
med den näst föregående talaren ber att få fästa uppmärksamheten.
Och den är: hvart taga dessa 50,000 kronor vägen, om Riksdagen be¬
viljar dem? Den föregående talaren har sagt, att det icke är°någon
fara, ty Hallström har fatt ackord, och det är endast ett par stycken,
Ii:o 43. 36
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Ang. ersättningsom hafva störa fordringar, och de taga icke dessa penningar.^ Men,
åt byggmästa- mjne herrar, Hallström bär sedan den tiden han kom på obestånd och
renC.H.HaU-seAan ^ gjort ackord med sina förra fordringsegare skaffat sig nya
muster « sådana, och kammaren kan väl icke tro, att dessa skola respektera be-
universitets- slutet att icke taga ut dessa 50,000 kronor. . Af dessa fordringsegare
byggnaden i har jag haft besök för att förmå mig att bevilja dessa 50,000 kronor,
Upsaia. • st att (je skulle få vara med om att dela dem. Och det är icke
(Forts.) uågra småsummor, utan ganska stora belopp. Jag tror således, att
det icke skulle blifva till den ringaste nytta för Hallström, om. detta
anslag beviljades, ty om än herrarne hysa den allra största medömkan
för Hallström, så komma af dessa 50,000 kronor ej ett enda öre att
stanna i Hallströms fickor, utan det blefve hans fordringsegare, som
toge dem. n < . no
Herr talman, jag anhåller på det allvarligaste om utslag a ut¬
skottets hemställan, icke allenast pa de skål jag nu anfört, utan äfven
derför, att jag icke vill vara med om att beträda en så farlig väg i
fråga om statens utgifter, som statsutskottet föreslagit.
Herrar Bengtsson i Boberg, GyUensvärd, Nilsson i Sorröd,
Bengtsson i Gullåkra, Erickson i. Bjersby, Ollas A. Ericsson och
Pehrsson i Önnerud instämde häruti.
Herr II er slo av : Jag beklagar upprigtigt, att sa väl från stats-
rådsbänken som från stockholmsbänken så mycken verklig vältalighet
användts för att föra kammarens blickar på sidan om flen sak, som
här är före. Låt oss helt lugnt pröfva denna!
Jag 1 emu ar för urin del å sido först och främst hvad redan med
allvar framhållits, nemligen att det är fullkomligt omöjligt att kon¬
trollera storleken af den förlust, som uppgifvits. Om den säger bygg-
nadskomitén sjelf, att den icke kunde på Hallströms uttalanden grunda
något omdöme om den förlust han gjort pa ai'betet. . Jag lemnar lika¬
ledes å sido den uppgift, som vi hört utanför och i dag äfven inom
kammaren, att byggmästaren Hallström redan före åtagandet af detta
byggnadsföretag bada kommit pa obestånd, och att han öfveitog denna
byggnad till betydlig del för att genom den kredit och de förskott
den° skulle förskaffa honom bära upp bördan af föregående spekula¬
tioner, som hotade att écrasera honom, oeh att, äfven om han på detta
företag icke gjort ett enda öres förlust, han likväl skulle af sina andra
affärer bragts till insolvens. Icke heller bryr jag mig om att fästa
mig vid den erinran, som lemnades från blekingebänken, att de 740,000
kronor, som anslogos till uppförande af universitetsbyggnaden, äro,
uttryckligare än vid något annat anslag, noga preciserade såsom det
yttersta, hvartill Riksdagen ville gå, och att hvad deröfver erfordrades
finge tagas ur universitetets kassor. Slutligen anser jag det icke.heller
vidare inverka på saken, huru vida dessa 50,000.kronor skulle tillfalla
honom sjelf eller gå till ersättning åt de borgenärer, som representera
byggmästarens förfiutna, eller till de borgenärer, som representera hans
närvarande eller hans framtid; — ty, som bekaut, är han redan pa
nytt inne i betydande affärer.
Lördagen den 10 Maj, e. m.
37 N:o 43.
Allt detta kan vara upplysande och pikant nog, men på sakens^»s- ersättning-
egentliga kärna inverkar det dock ej. För mig är denna af allra"* *ws^<0‘
enklaste art, men af eu art, vid hvars bedömande man icke får låta’’e^r,(jm
sig inspireras hvarken af fantasi eller poesi, utan måste helt prosaiskt förluster &
hålla sig till realiteten. universitets-
Här är en man, som ingått aftal med staten på samma sätt, som b’J99nad^n *
aftal göras mellan enskilde. Detta aftal betyder, att den vinst, som Upsala-
blir, vill jag hafva sjelf, ograverad af anspråk från min kontrahents (Forts-l
sida; det betyder å andra sidan, att den förlust, som jag gör, den får
jag vidkännas sjelf. Aftal af denna art göras dagligen med staten.
Här har nu t. ex. en person åtagit sig att bygga ett hus åt staten;
en annan dag åtager sig en annan person att bygga ett fartyg åt
staten. Om Motala verkstad en dag förklarar, att den förlorat 500,000
kronor på Göta eller på den pansarbåt vi nu senast voterat, skall den
då ega begära att utfå detta belopp? Alldeles samma fråga uppstår
vid hvarenda leverans till staten. Om jag förbinder mig att leverera
så och så många tusen tons stenkol till staten, men priset stiger och
jag förlorar på affären — vill staten då verkligen åtaga sig att, blott
derför att leveransen »blifvit redbart fullgjord», derför att man lemnat
fullgodt arbete eller fullgod vara, ersätta den förlust man gjort på
spekulationen? Mig synes, att det skulle vara en synnerligen farlig
väg för staten att beträda.
Men, så vidt jag kan finna, är det lika farligt och skadligt för
entreprenörerna, om staten beträder den vägen. Skola vi tänka oss,
att staten skall få fullgodt arbete i allmänhet, så måste man hafva för¬
hoppning, att den får med sådana män att göra, som veta hvad de
göra och beräkna hvad de göra, och som inträda i aftal med staten
med föresats att detta aftal skall hederligt och osvikligt respekteras.
Inträder man på den väg, som föreslagits, så blir den störste dans¬
mästaren den, som hädanefter kommer att få de flesta kontrakten, ty
han kan ju bjuda hvad som helst. Bli konjunkturerna sådana, att han
vinner, så blir vinsten hans; äro konjunkturerna åter sådana, att han
förlorar, så blir förlusten statens. Det är för att skaffa fullt pålitliga
och goda kontrahenter på den andra sidan som det just är af vigt, att
staten håller på aftalets oryggliga helgd. Skall man nu från denna
klara regel göra ett undantag för byggmästaren Hallström? Hvarför?
Derför att arbetet är bra utfördt, och derför att han anses hafva för¬
lorat derpå? Men, då man inlåter sig i spekulationer med staten, går
det på alldeles samma sätt, som då man gör spekulationsaffärer med
enskilde. Det finnes mycket folk, som spekulerar och spekulerar på
hederligt sätt, men för Indika det dock går utför och de förlora sin
förmögenhet; sådant händer hvarenda dag. Naturligtvis är detta
ledsamt, men det kan omöjligt gifva anledning till en sådan lyrik,
som här från ett par håll framkommit. Yi få lof att fullt nyktert
och utan att taga oss något som helst poetiskt rus pröfva en sådan
prosaisk sak, som här är i fråga.
Man har i ett ädelt språk talat om hvad ett ädelt hjerta fordrar.
Jag är ytterst tacksam för hvarje drag af ädelt hjerta och långt ifrån
att vara utan sinne för ett ädelt språk. Men såsom frågan nu före¬
ligger, är den helt enkelt sådan: staten håller på att här genom ett
N:o 43. 38
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Ang. ersäMmngundantag från en klar regel skapa ett prejudikat, som kommer att få
åt bygtgmasta-j^jQfcQ^ allvarliga följder och mycket vidsträckt tillämpning. Äfven
r ström för om v* — såsom herr vice talmannen yttrade — kunna hoppas, att i
förluster å framtiden följande Riksdagar omsorgsfullt pröfvade, om i hvarje fall
universitets- principen eller undantaget skulle tillämpas, så tycker jag dock verk-
byggnaden i ligen, att vi handla rättast, om vi söka befria våra efterträdare från
(Fortsh a^a ^essa vare a^ regeringen eller enskilde introducerade försök
01 s'' inom riksdagen att af statens medel utbetala till enskilde, som icke
ega någon som helst rätt till en sådan utbetalning. Släpper man en
gång enskilda intressen in genom den dörr, som för till statens kassa,
så vet jag icke när man sedan kan lyckas få porten stängd.
Då man ser att det prejudikat, man står i begrepp att gifva, skall
föra till sådana konseqvenser, så tycker jag det är klokt, att man icke
gifver det prejudikatet alls. Derför menar jag, att vi, inför den skyl¬
dighet vi hafva att se på statens intressen, icke kunna, oaktadt allt
hvad hjertat skulle vilja säga oss, annat än instämma med reservan¬
terna. Jag yrkar afslag på så väl Kong!. Maj:ts proposition som ut¬
skottets förslag.
Med herr Herslow förenade sig herrar Bexell, Månsson, Larsson
i Mörtlösa och Göransson.
Vidare yttrade:
Herr Rydin: Sedan den siste talaren yttrat sig i frågan och
stält den på dess rätta ståndpunkt, så behöfde jag egentligen icke
yttra mig. Jag gör det emellertid derför, att universitetet såsom så¬
dant har blifvit inblandadt i denna fråga. Universitetet har oupphör¬
ligen fått bära upp skulden för de förluster byggmästaren Hallström
gjort. Universitetet har i tidningarna smädats, så att det till och med
varit fråga om åtal mot en tidning; alltjemt är det universitetet som
fått sitta emellan, och man har beklagat sig öfver det sätt, hvarpå
universitetet uti ifrågavarande hänseende förfarit. Det är af denna
anledning, som jag ber att få nämna några ord.
En föregående talare har visat, huruledes universitetet varit för-
pligtadt att för 745,000 kronor af statsanslag uppföra denna byggnad.
Till följd deraf uppgjordes ett förslag, enligt hvithet universitetet skulle
bidraga något af egna medel, då reservfonden lemnade icke så små
tillgångar. Detta tillskott, som man ansåg böra bli en liten summa,
det blef för universitetet ganska stort. Universitetet hade till en viss
grad missräknat sig. Men hvad som är säkert är, att hvad som vållade
denna missräkning var, att byggmästaren Hallström bjöd ett så lågt
entreprenadanbud. Ty, om detta anbud varit högre, så hade universi¬
tetet varit förpligtadt att låta omarbeta hela byggnadsförslaget, att
utesluta lokaler, som nu finnas der, och på detta sätt omgöra frågan,
så att det gått i hop med de tillgångar universitetet förfogade öfver.
Byggnadskomitén erinrar, »att efter utfärdad kungörelse om entre¬
prenad 8 särskilda anbud om entreprenadens öfvertagande ingåfvos, af
hvilka det till beloppet högsta uppgick till 866,000 kronor och det
lägsta, hvilket var byggmästaren Hallströms, till 650,000 kronor», hvilket
Lördagen den 10 Maj, e, m.
39 N:o 43.
med omkring 150,000 understiger det till ledning för entreprenaden^?- ersättning
uppgjorda kostnadsförslaget. Universitetet körde sig för i afseende ^renC^Baii
möjligheten att för ett sä Iligt anbud kunna åstadkomma de arbeten,renstr'äm för '
som innehöllos i kostnadsförslaget, ty det gick 150,000 kronor under förluster å
detta. Dessutom bär jag hört af sakkunnige män, att en så kompli- universitets-
cerad byggnad, som denna, bygges icke till ett pris understigande i,JS9nadm '
kostnadsförslaget, utan man far taga åtskilligt öfver detta; man kan jfsoa'
nemligen icke anordna ett så kompliceradt arbete på det sätt, som med ' or 9''
vanliga byggnader är fallet. Som sagdt, universitetet hörde sig för,
fann visserligen, att herr Hallström låg ute med en hel mängd bygg¬
nader — en talare sade i 18 provinser, och jag tror han hade rätt —
hvarför man äfven var betänksam, men det gafs å andra sidan de
upplysningarna om honom, att han var en skicklig byggmästare och
att borgensmännen voro säkra. Äfvenledes förklarades hans ekonomiska
.ställning oaktadt allt vara tillfredsställande; men det var borgensmännen,
som ansågos gifva säkraste garantien; en af dem gjorde dock seder¬
mera under årens lopp cession. Nå väl, universitetet hade fått an¬
budet och antog det, och universitetet var således bundet vid ett anbud,
hvilket man befarade, att byggmästaren icke skulle gå i land med.
Således är det en gifven sak, att universitetet var alldeles förpligtadt
att tillse, att detta arbete öfvervakades på ett skarpt och noggrant sätt.
Man hade äfven en utmärkt skicklig kontrollant, och hvar och en, som
tagit kännedom om detta arbete, vet, att hade icke denne kontrollant
funnits, så skulle det kanske gått i vissa afseenden på tok med denna
byggnad, liksom det till en del hände med universitetsbyggnaden i
Lund, der åtskilliga brister visade sig efteråt.
Denna noggranna kontroll var besvärlig, och det medgifves, att
den vållade att det gick långsamt. Men, efter hvad herrarne se, för¬
klaras det, att byggnadskomitén på allt sätt visat »entreprenören det •
tillmötesgående de invecklade och ofta brydsamma förhållandena med-
gåfvo». Detsamma yttrar herr Hallström också i till denna fråga hö¬
rande handlingar, att han nemligen icke har något att i detta hän¬
seende lägga byggnadskomitén till last.
Jag vill äfven erinra herrarne om de ganska skarpa anmärkningar,
hvilka föranledde ett lika skarpt beslut från Riksdagens sida, derför
att öfveriutendentsem betet icke nog öfvervakat Upsala hospitals bygg¬
nad, som uppförts af herr Hallström, och hvilken till följd af bristande
tillsyn, jag säger bristande tillsyn från öfverintendentsembetets sida,
led af ganska svåra olägenheter. Derför var det nödvändigt för oss
att söka åstadkomma så skarp kontroll som möjligt, och denna skarpa
kontroll är det således som vållat, att kostnaderna blifvit för Hallström
större.
Men, som öfverintendentsembetet säger i sitt yttrande: han hade
att kämpa mot åtskilliga svårigheter, och slutligen hade de ekonomiska
svårigheterna gjort det för entreprenören omöjligt att med full frihet
ordna sina byggnadsarbeten. I dessa ord ligger förklaringen öfver,
att förlusten blef så stor. Jag vill icke bestrida rigtigheten af bygg¬
mästaren Hallströms siffror, men hvad som var märkvärdigt med dessa
siffror, det var, att man aldrig lyckades få fullt exakta sådana, ty det
är runda summor, som för oss uppgifvas. Till följd af dessa svårig-
Ji:o 43. 40 Lördagen den 10 Maj, e. m.
Ang, ersättBrngheter drog det också ut på tiden. År 1883 skulle arbetet vara färdigt,
‘OT-^och lian hade skyldighet enligt kontraktet att betala 500 kronor för
ré"rJm ‘hvarje vecka, som gick in på året 1883, men först 1886 i december
förluster å afsynades byggnaden. Detta berodde på de ekonomiska svårigheter,
universitets-, som öfverintendentsembetet säger, hvarmed han hade att kämpa. Det
byggnaden i gj. således svårt att kunna säga, om dessa förluster vållats genom
(rörts*') sjelfv’a byggnadsarbetet, ehuru detta var mycket komplicerad!, utan man
or s' kan säga, att den egentliga orsaken till förlusten låg i de ekonomiska
svårigheter, som gjorde, att entreprenören omöjligen kunde med full fri¬
het ordna byggnadsarbetet. Dessa viten stodo förstås på papperet, men
det kom aldrig i fråga att uttaga dessa 500 kronor i veckan under de
tre åren till arbetets afslutande. Slutligen vill jag i afseende på siff¬
rorna fästa herrarnes uppmärksamhet på, att det påståendet, att Hall¬
ström skulle på grund af inträffade omständigheter förlorat 600,000
kronor på detta arbete är origtigt. Jag vill icke påstå, att hans förlust
icke kan hafva varit 600,000 kronor, men denna förlust kommer af, att
han icke beräknat omständigheterna. Den kostnad, som drabbat Hall¬
ström, är af hans egna värderingsmän, med afdrag af kostnaden för lån,
uppskattad till 1,250,000 kronor. Hallström har fått 813,000 kronor.
Skilnaden är således 437,000 kronor. Från dessa 437,000 kronor böra
dragas minst 150,000 kronor, med hvilka hans anbud understeg kost-
nadsförslaget; hans förlust blir således omkring 287,000 kronor, och
jag tror, att man kunde reducera äfven denna siffra till en mindre,
om han åt arbetet egnat tillräcklig' omtanke.
Till följd af dessa förhållanden torde herrarne finna, att universi¬
tetet icke kan på något sätt förebrås för det satt, på hvilket universi¬
tetet behandlat Hallström. Hans förluster berodde på, att han gaf
sig in i ett företag, hvars beskaffenhet och dimensioner han såsom
byggmästare icke hade tillräcklig förmåga att bedöma. Denna hans
oförmåga och tillika den omständigheten, att han åtog sig ett sådant
monumentalt arbete, då han redan låg så mycket ute i affärer, det är
detta, som utgör förklaringen.
Nu säger man, att om en enskild person haft kontrakt med ho¬
nom, så hade denne, när byggnaden var färdig och befunnits i fullgod!
skick, betalat förlusten, och detta tror jag också; men jag frågar er,
mine herrar, om universitetet kommit och sagt: var god och gif' Hall¬
ström den summa, han förlorat på denna byggnad, jag undrar då, om
svaret blifvit ja.
Efter hvad jag nu sagt finner man, att universitetet icke har med
frågan att göra, saken reducerar sig dertill, att staten gifver en grati¬
fikation åt en byggmästare, som uppfört eu byggnad åt staten, hvilken
i alla afseenden är tillfredsställande; vill staten detta eller icke? Jag
svarar icke på den frågan i följd af den ställning, i hvilken jag står
till saken.
Herr Nyström: Endast ett par ord, herr talman! Jag ville
först säga, att jag förgäfves sökt i öfverintendentsembetets utlåtande
hvad herr Sven Nilsson anförde, att kontrollanten vid byggnadsarbetet
skulle förfarit med för mycken stränghet. Jag finner ingen annan
41 N:o 43.
Lördagen den 10 Maj, e. in,
uppgift än den, att kontrollanten gjort sin pligt och att förlusterna^»?- ersättning
uppkommit af andra grunder. byggmästa-
Herr Herslow, som för tillfället endast ville se sakerna från W0-™ström'tor1'
saisk synpunkt, säde, att summan af saken vore den, att när en leve- förluster å
rans är fullgjord och betald, så vore saken afslutad. Ja väl! det kan miversitets-
låta sig sägas. Men här föreligger någonting annat. Då den produkt, byggnaden i
som är levererad, icke är en produkt på 800,000 kronor, utan en pro- 0P*ala■
dukt, som af kompetenta domare uppskattats till 1,200,000 kronor, utan (Forts-)
att arkitekten eller byggmästaren uppburit mer än 800,000 kronor, så
är ej allt sagdt dermed att leveransen är fullgjord och betald. Det
bär emot att staten skall ega och besitta en egendom, som är värd
1,200,000 kronor, af hvilken summa staten betalt 800,000 kronor och
byggmästaren 400,000 kronor, då följden för byggmästaren blifvit, att
han bragts till ruin och nöd. Yore det fråga om ersättning, så skulle
jag icke våga detta resonnement, ty affär är affär, men då sådant icke
är ifrågasatt, då man endast vädjar till billighetskänslan, då har man
rätt och skäl att fästa afseende vid den skärande motsatsen mellan å
ena sidan den förmån, som tillfallit staten, och å den andra bygg¬
mästarens nödstälda belägenhet.
Derför tillåter jag mig att yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag beklagar mycket, att jag,
oaktadt de vackra tal, jag hört både från statsrådsbänken och andra
platser, icke kan rösta för utskottets förslag. Man får icke låta känslan
öfverväldiga sig vid behandlingen af sådana frågor som denna, ty det
är stora principer, som dervid stå på spel, och jag undrar hvar vi
skulle sluta, om vi börja på detta sätt. Yi böra i detta fall öfvergifva
det hittills följda systemet att genom entreprenad låta utföra sådana
arbeten och i stället ackordera ut uppförandet af en byggnad till en
eller annan och säga: för upp byggnaden och skicka mig räkningen.
Det är äfven en annan princip vi här böra taga i betraktande, huru
vida eu byggnadsnämnd skall få rättighet att i så väsentlig mån, som
här varit förhållandet, frångå uppgjordt kostnadsförslag och ritningar.
Beträffande denna byggnad hafva visserligen ganska stora för¬
ändringar vidtagits under uppförandet. Utskottets betänkande upplyser
bland annat derom, att »femtiosex kolonner vid fönsteromfattningarna
i husets öfre våning voro utförda af polerad röd granit i stället för
kalksten, samt att kupolen öfver aulan enligt den ursprungliga
bestämmelsen skulle uppbäras af 18 stycken jern takstolar,fNmen att vid
detaljritningarnas upprättande ökades antalet till 25 stolar med båg¬
form i stället för med först afsedd rak form, samt med gröfre gods än
de första ritningarna angåfvo».
Det är en massa förändringar, som äro gjorda i detaljritningen,
som förorsakat, att byggnaden blifvit betydligt dyrare, för att den
skulle se prydligare och mera storartad ut, äu från första början var
beräknadt.
Man får väl taga hänsyn till att, då frågan var före om att upp¬
föra denna byggnad med ett tillskott från staten af 740,000 kronor.
Andra Kammaren icke ville gä in på detta förslag, emedan ritningarna
och kostnadsförslaget icke ausågos vara fullt tillförlitligt utförda. Första
N:o 43. 42
Lördagea den 10 Maj, e. m.
Ang. eMä«mnyKammai'en gjorde då, som jag tror på förslag af statsutskottets ord-
at byggmästa- föranijei den förändringen i utskottets förslag, att det skulle bestämdt
re"(rim'/d> åtalas, att statens kostnad icke finge öfverstiga 740,000 kronor. Detta
förluster å står uttryckligen i klämmen till voteringspropositionen vid den gemen-
universitets- samma voteringen, i frågan, »att Riksdagen till uppförande af nytt
byggnaden i universitetshus i Upsala beviljar ett anslag af 740,000 kronor, samt
CForts°i deraf anvisar ett belopp af 150,000 kronor att utgå under år 1878.
1 ’or 8'' med vilkor att, utan vidare anslag af statsmedel, universitetets behof
af en större samlingssal för lärare och lärjungar,- erforderliga föreläs-
ningsrum för fakulteterna må blifva tillgodosedt».
Det sades också här i kammaren, att universitetet befunne sig i
goda ekonomiska omständigheter och att universitetet verkligen kunde
garantera, att statsverket icke skulle behöfva betungas med större be¬
lopp, emedan, i händelse man byggde för vidlyftigt, universitetet sjelft
finge se till, hur bristen kunde fyllas. Herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet yttrade vid detta tillfälle, att genom detta
förslags antagande behöfde man icke befara några efterföljande ut¬
gifter.
Det är således tydligt uttaladt så väl af eu medlem af statsrådet
som af åtskilliga ledamöter i kammaren och i den kläm, hvarmed den
gemensamma voteringen bestämdes, att förutom dessa 740,000 kronor
statsverket icke ytterligare skulle betungas för detta universitetshus.
Nu kan man visserligen säga, att billighetsskäl tala för att bifalla
dessa 50,000 kronor åt Hallström, men, mine herrar, det kan icke
hjelpas; ty om vi bevilja dessa 50,000 kronor, och då ingen af oss
med säkerhet kan påstå, att dessa penningar komma Hallström och
icke hans kreditorer till godo, så hade vi icke gjort stor nytta med att
vi gått ifrån den principen, att ackord är ackord och affär är affär,
så väl när det gäller Riksdagen som enskilda personer.
Här har talats så vackert om, att det är så ledsamt, att denna
monumentala byggnad är uppförd på en enskild persons ruin. Ja,
mine herrar, skulle vi gå så noga till väga, då skulle man begära
610.000 kronor, hvilken summa Hallström säger sig hafva förlorat på
företaget, men så länge man icke gjort detta, så länge är det icke
värdt att komma och tala om, att vi böra betala hans kreditorer
50.000 kronor, ty det räcker icke till.
Man har också här betonat, att han, derför att det var en monu¬
mental byggnad, icke kunde beräkna kostnaden, men det kan jag icke
förstå, hur byggmästaren Hallström icke kunnat beräkna kostnaderna,
då han hade byggnadsarbete i — såsom det nämnts — 18 provinser.
Jag kan då icke förstå, att byggmästaren icke kunnat göra bättre be¬
räkningar i afseende på detta mindre omfattande byggnadsarbete.
Jag yrkar afslag så väl på Kongl. Maj:ts proposition som på
utskottets förslag.
Häruti instämde herr Olsson i Kyrkebol.
Herr Hedin: Herr talman! Om de Imfvudsakliga skäl för bevil¬
jande af ifrågavarande summa, som af statsutskottet anförts vid midten
af sid. 10 i förevarande utlåtande, skola gälla, då borde ock i en
Lördagen den 10 Maj, e. m.
43 N:o 43.
alldeles likartad sak samma skäl hafva fått gälla i fjol, då emellertid
utskottet afstyrkte efterskänkande utaf en del af den ansvarsskyldighet,
som drabbade den olycklige entreprenören Möllers löftesmän. Jag
erinrar blott derom i förbigående, ty jag har icke begärt ordet för att
framställa något yrkande i motsats mot statsutskottets förslag. Jag
har begärt ordet för att uttala den förhoppning, att de lärpenningar,
som Riksdagen sannolikt kommer att bevilja, också måtte komma att
medföra någon lärdom. Hvad jag dermed afser, skall jag med ett par
ord förklara. Till statsutskottets utlåtande n:o 66 år 1889 var fogad
en af herrar Danielson, Sven Nilsson och Anders Persson i Mörarp
afgifven reservation, som det förvånar mig att icke samtlige kammarens
ledamöter i statsutskottet förenade sig om. De ärade reservanterna
yttra: »de ej sällan förekommande framställningar af liknande art» —
det gälde frågan om afskrifning af en del af Möllers löftesmäns
ansvarighet — »som Kongl. Maj:t till Riksdagen afgifver, synas utskottet
vittna om bristfällighet i de former, hvarunder entreprenadkontrakt
med Kongl. Maj:t och kronan afslutas». Derför, och da vid den tiden
ett af en särskild komité utarbetadt lagförslag förelåg, ännu icke
pröfvadt af Kongl. Maj:t, och då, såsom de ärade reservanterna uttryckte
sig, ett rätt ordnadt entreprenadväsen och i synnerhet befintlighet af
bestämmelser för de fall, då missräkningar förefunnits i de till grund
för de till arbetets bedömande uppgjorda förslag, vore af stor vigt för
staten, så hade reservanterna yrkat, att utskottet skulle hemställa om
en skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om framläggande för Riksdagen
af föreskrifter i detta ämne. Ja, dermed lade de ärade reservanterna
verkligen, såsom man säger, fingern på såret. Statsutskottets utlåtande
n:o 66, mot hvilket denna reservation var afgifven, behandlades i kam-
rarne den 4 maj förlidet år, och den diskussion, som då egde rum,
syntes verkligen hafva haft eu synnerligen stark förmåga att sätta
Kongl. Maj:t i rörelse, ty redan den 10 maj beslöt Kongl. Maj:t en
författning i ämnet, hvilken i samma månad utfärdades i »Svensk
Författningssamling». Denna författning afhjelpte icke det, som de
ärade reservanterna derigenom ville få afkjelpt, och det förefaller, som
om Kongl. Maj:t låtit sig skrämmas af tanken på, att Riksdagen ville
inblanda sig i den delen af Kongl. Maj:ts adndnistrativa lagstiftning.
För min del är jag öfvertygad, att Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstift¬
ningsrätt i det fallet som i andra fortfarande kommer att utöfvas
mycket illa, och så länge Riksdagen icke inlåtit sig på den frågan på
det sätt, som de ärade reservanterna yrkat, torde den komma att mänga
gånger få behandla framställningar af samma slag som den, hvilken
nu föranledt denna debatt.
Herr A. V. Carlson: Ehuru jag anser den motion, jag i denna
fråga väckt, vara fullt berättigad, skall jag dock inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets förslag, och enär de talare, som förut upp-
trädt för detta förslag, temligen fullständigt utredt frågan och det
berättigade i att lemna denna ersättning, skall jag blott bedja att få nämna
något mot hvad som anförts om att arbetet icke skulle hafva kostat så
mycket som uppgifvits.
Ofverintendentsembetet, som yttrat sig i frågan, säger, att ehuru
Ang. ersättning
åt byggmästa¬
ren C. H. Hall¬
ström för
förluster å
universitets¬
byggnaden i
Upsala.
(Forts.)
N:0 43. U
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Ang.ersättningeuligt kontraktet grundgräfning skulle verkställas blott till ett djup
åt byggmästa-5 f0t unjer jordytan, entreprenören likväl stundom måst gå ner
Te"ström"ända till öfver 25 fot. Skilnaden mellan 5 och 25 är verkligen
förluster å ganska stor.
universitets- Vidare säger embetet, att han måst undanrödja gamla grundmurar
^'Wsula * ^ en sammanlagd längd af 400 till 500 fot. Detta med flera andra
fsa a' andra saker hafva orsakat dryga kostnader utöfver de beräknade.
Alla de talare, som bär uppträdt mot utskottets förslag, hafva icke
heller haft något att anmärka mot arbetet, hvilket de erkänna vara
väl utfördt. Icke heller har jag hört någon förneka, att Hallström
gjort en betydlig förlust på arbetet. Vid sådant förhållande kan jag
icke finna något skäl, hvarför icke Riksdagen skulle bevilja honom
åtminstone en ringa ersättning för hans högst betydliga förlust, och
då denna förlust icke är sjelfförvållad, utan tillkommit i följd af om¬
ständigheter, som inträffat efter kontraktets underskrifvande, så synes
mig, att han icke borde straffas derför att han varit för efterlåten och
gjort extra arbeten utöfver det ursprungliga kontraktet. Jag tycker
icke, att det skulle vara Riksdagen värdigt att begagna sig af detta
tillfälle och saga: »Ni har underskrifvit kontraktet och dermed får ni
stå ert kast». Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Hans excellens herr statsministern friherre Akerhielm: Herr
talman, rnine herrar! Jag skall söka att framföra hvad jag anser mig
icke böra underlåta att yttra i så få satser, som det är mig möjligt,
på det att kammaren, som säkert längtar att snart få afgöra denna
fråga, icke måtte anse mig öfver höfvan missbruka den rätt jag har
att här taga till ordet.
Anledningen till att jag icke velat låta klubban falla utan att
hafva sagt några ord ligger deri, att de skäl, som förmått mig att med
min röst biträda och tillråda framläggandet af den kongl. propositionen,
som, af utskottet behandlad, nu inför kammaren föreligger, dessa skäl
har jag velat särskild! frambära till den kraft och verkan de må ega.
Vare sig att Riksdagen kommer att bevilja denna »lärpenning», såsom
eu talare på stockholmsbänken funnit lämpligt att kalla det nu ifråga¬
varande anslaget, eller att Riksdagen kommer att afstå denna lärpenning,
så ligger, enligt mitt förmenande, i det ena eller det andra beslutet
alltid en »lärdom» att hemta, nemligen för den studerande ungdomen
vid vårt äldsta och största universitet, som der bildas till medborgare
med kärlek för sitt folks stora minnen och kärlek till sitt land, en
lärdom, hvarigenom denna ungdom skall få klart för sig, huru vida
Riksdagen velat utöfva sin rätt att icke låta den man, som till upp¬
förandet af det stora universitetshuset gjort en insats med hela sin
förmögenhet, do af svält och armod. Skall man finna, att denne man,
en »selfmade man», som sjelf arbetat sig upp och under ett lif af
arbete sammansparat hvarje penning af den förmögenhet han egde, då
han åtog sig denna byggnad, att denne man, som icke tvekat att offra
denna förmögenhet och riskera den första skillingen med den sista, för
att universitetshuset måtte blifva prydligt och värdigt det gamla uni¬
versitetet, och som offrat allt hvad han egde och sin sorgfria ålderdom
på fäderneslandets altare, skall den studerande ungdomen finna, att
Lördagen den 10 Maj, e. m.
45 N:o 43.
den mannen blir hulpen genom den suveränitetsrätt, som Riksdagen^»?- ersättning
tillkommer, eller skall det spörjas, att man på grund af en ytterligt
sträng kontraktstolkning vägrar honom allt understöd? Åk nej, jagTms^öm för
älskar att tro, att den »lärdom», som »lärpenningen» kommer att med- förluster å
föra, skall blifva, att den man, som offrat sin förtjenta sparpenning universitets-
derför att han ville, att ett svenskt arbete skulle helsas med glädje af by9^n“^ '
vårt folk samt uppmärksammas af andra och främmande nationer, att ,.fA
denne mai! skall vinna erkännande af Riksdagen som god svensk.
Jag beklagar, att utskottet genom styckande af den kongl. proposi¬
tionen icke velat gifva detta erkännande i högre mån än som skett,
men i föreliggande fäll och då Första Kammaren inskränkt sig till
att bifalla utskottets hemställan om ett anslag af 50,000 kronor, så
tror jag att man bör stanna dervid. Det är mycket möjligt, att inom
Riksdagens Andra Kammare stränga sparsamhetsgrunder skola göra sig
gällande. Det är mycket möjligt, att man icke vill vid detta tillfälle
se ett undantag från regeln. Jag för min del har här sett undantaget
från regeln, och detta har varit ett af skälen för mig att biträda den
kongl. propositionen. Jag har trott att, huru fattige vi än äro, vi
dock hafva råd att i detta ögonblick visa att, om en svensk arbets¬
ledare, en svensk man, som samlat en egen sparpenning, offrat denna
för ett stort och fosterländskt företag i den — låt vara gammalmodiga
— uppfattning att Sverige och Upsala lärdomssäte ännu äro något, så
skall han icke hafva erbjudit detta offer alldeles förgäfves, och att så¬
ledes den »lärdom», som man gifver med »lärpenningen», skall blifva
den studerande ungdomen vid Sveriges universitet till nytta, nemligen
eu lärdom om att ännu tinnes det ett svenskt folk!
Herr Herslow: Ännu mera poesi från statsrådsbänken, ännu
flera dityrambiskt högstämda utgjutelser! Och detta i en fråga, der
sådant hvarken är behöfligt eller ens lämpligt, ty all poesi förvillar
blicken vid denna frågas afgörande.
Hans excellens herr statsministern förklarade nyss i sitt anförande,
att byggmästaren Hallström för uppförandet af universitetshuset »offrat
hela sin förmögenhet». Men jag tror mig veta, att intet fans att offra
i det ögonblick offret beslöts, att tvärt om beslutet tillkom, derför att
det gälde att skaffa resurser för att rädda ett förflutet, som redan då
höll på att falla hop.
Samme högt ärade talare nämnde, att byggmästaren Hallström stode
i begrepp att do i svält och armod. Jag tror mig deremot veta, att
mannen fått ackord och för närvarande har stora entreprenadföretag
under arbete uppe i Norrland.
Motivet till hans »offer på fäderneslandets altare» har herr stats¬
ministern funnit uteslutande i hans fosterlandskänsla. En talare på
upsalabänken har emellertid upplyst, att anledningen hvarför han ej
gick ut med sina kalkyler, och orsaken således till förlusten, var en
allvarlig och sträng kontrollant. Skall herr Hallström således anses
ligga som offer på fosterlandets altare, så är det ej han sjelf utan kon¬
trollanten, som lagt honom dit.
Jag ber att få nämna, att man ej eger grund — jag vill också
hoppas det — att förespå herr Hallström någon dyster framtid, blott
N:o 43. 46
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Ang.ersättningfox att detta anslag icke beviljas. En gång förut — det är väl tjugu
rln c"b%mar sedan ~ var llan lika långt kommen som nu; han måste göra kon-
ström för kursi men fick ackord, då ett ännu lägre ackord än nu, och han lycka-
förluster å des sedermera bringa sig upp till en förmögenhet, som herr stats-
unimrsiteu- ministern nyss betecknade såsom för svenska förhållanden ovanlig.
1 da» 8nskar ,konom samma framgång äfven denna gång. Men statens
(/ortn medtd jag derför icke, utan någon som helst kontraktsenlig eller
'' laglig grund, låta- tagas i anspråk för att minska de riskef han i det
förflutna tagit på sig eller i framtiden kommer att ingå.
Doktor Nyström uppfattade saken korrektare. Han sade »en affär
är en affär». Men han lemnade denna klara ståndpunkt, då han började
beklaga att denna affär visade ett resultat, som icke var staten värdigt,
så till vida som nemligen staten fått valuta för 1,200,000 kronor men
endast betalt 800,000 kronor, och detta menar han icke anstå staten.
Jag undrar huru staten skall, med eu så utpreglad finkänslighet för
sin värdighet, undgå att hvarje dag känna sig bekymrad och plågad
af skrupler. Om staten t. ex. uppgör ett kontrakt om leverans af
20.000 tons stenkol för 400,000 kronor, men kostnaden för leverantören
representerar ett värde af 550,000 kronor, så skulle, enligt nämnda
princip, det vara under statens värdighet att taga mot dessa stenkol,
om statskassan icke samtidigt får leverantören att taga emot 150,000
kronor utöfver kontraktet.
Och så ännu ett ord om den der uppgiften, att byggmästaren har
för byggnaden betalt 400,000 kronor mer än han uppburit! Ja, har han
det? Byggmästaren Hallströms räkenskaper äro — jag ber att få fråga
alla dem, som haft med honom att göra, om det icke är sant — i ett
sådant tillstånd, att han i regel hvarken vet hvad det hela eller någon
särskild del kostat honom i de ofantliga företag han haft och som han
drifvit i en enda påse. En bevisning för den förlust, som gång på
gång uppgifvits, har ingen på något sätt lyckats åstadkomma. Det
finnes indicier, starka indicier för att han gjort förluster. Men beloppet
deraf vet man ej, och i hvarje fall var, efter hvad jag hört, katastrofen
redan förut oundgänglig och framkallades icke af denna förlust.
En talare har dessutom redan erinrat att, äro vi så förnäma att
vi icke kunna taga mot något, som kostar 1,200,000 kronor, då vi icke
betalt mer än 800,000 kronor, ja, då vinna vi i alla fall icke mycket
i värdighet genom att betala 850,000 kronor för hvad som kostat
1.200.000 kronor. Fastslå vi principen, att statens värdighet fordrar
att staten, oberoende af kontrakt, betalar så mycket för hvarje sak som
den är värd, så kommer med allt skäl herr Hallström nästa år och
begär, med åberopande af statens värdighet, fyllnadsbeloppet, eller
ytterligare 350,000 kronor.
Eu annan talare på stockholmsbänken yttrade något om den lär¬
penning, som vi här säkert skulle komma att betala, och han förmenade
denna obehaglighet hufvudsakligen vara eu följd deraf, att man icke all¬
varligt stälde sig till efterrättelse, hvad vid 1889 års riksdag af reser¬
vanterna i uppgifveu fråga hemstälts. Det fall han nämnde bär tydligt
vittne om bristfällig!]eter på detta område och behofvet af reform. Jag
tror att formen för affärsaftal med staten lemnat åtskilligt öfver att
önska och jag deltager i hans önskningar om nödiga ändringar häri.
Lördagen den 10 Maj, e. m.
47 ÄT:o 43.
Men här fins ingen sådan bristfällighet. Jag har icke hört någon Ang. ersättning-
enda tilltro sig att uppträda till försvar för anslaget på grund af brist-04 62OTm“s<“'
fyllighet eller otydlighet i kontraktet. Det finnes icke der något, somra*(J.~m'y0-“ *
skulle kunna gifva en skymt af lagligt stöd för anslagsyrkandet. Derför förluster å
vill jag icke i detta fall betala den der »lärpenningen». Men äfven universitets-
derför vill jag icke inbetala den, att om vi betala den nu, så blifver 1
det en lärpenning, som ej lär oss af med denna farliga praxis, utan J”"0'
tvärt om lär oss att fortsätta den en annan gång. Det är omöjligt att 018''
betala dessa penningar nu och sedan vara qvitt. Betala vi nu, för¬
svåra vi möjligheten att höra upp, och komma att göra samma okloka
och oberättigade handling om och om igen. Ofantligt många dylika
anslag komma då i framtiden att beviljas, och ett ännu större antal
att yrkas.
Bättre då att här och nu i tid yrka af slag.
Herr Lyttkens: Bland anledningarna till den olycka, för hvilken
byggmästaren Hallström råkat ut, finnes en, som här icke blifvit vidare
berörd, nemligen detaljritningarna och den i förslaget nämnda orna-
mentering, som icke på förhand uppgjorts. Och när de sedan upprät¬
tades, skedde det på sådant sätt, att man häpnar, då man i vårt land,
som icke kan skryta med rikedomar, ser ett sådant luxuöst arbete
gjordt. Men han hade skrifvit sitt kontrakt så, att han måste under¬
kasta sig de föreskrifter, som gjordes. Det var hans skyldighet att
fullgöra det och derför kom det derhän, men det var ej rätt att ut¬
öfver billighetens gräns till följd af ett illa stiliseradt kontrakt tvinga
honom att göra mera och dyrbarare arbete, än som från början var
afsedt.
Doktor Herslow har fullkomligt rätt, då han säger, att Hallström
icke har någon laglig rätt till ersättning, ty i och med detsamma han
ingått på detta kontrakt utan att tillförsäkra sig om att icke större
anspråk stäldes på honom än han från början påräknade, har han må
hända ingen rätt att på juridisk väg fordra att hållas fri från förlust.
Då han nu emellertid gått in på detta kontrakt, så var det nöd¬
vändigt att han fullgjorde det, och det har han gjort, så att han har
all heder deraf.
Jag tror att hvarje enskild byggherre, som under byggnadstiden
oupphörligt skärpt sina fordringar och derigenom ökat byggnadskost-
naden ända till det yttersta, och detta på bekostnad af byggmästarens
hela ekonomiska välfärd, komme i den ställning, hvari staten nu be¬
finner sig, och då byggmästaren icke varit nog försigtig att i tid lag¬
ligen sökt skydda sig mot sådana förluster, skulle utan invändningar
tillerkänna honom detta tillskott för hvad han utlagt mer än som
kunnat beräknas och hvartill han egentligen varit skyldig. Jag,
som är ganska ovan att tala för anslag, kan dock icke underlåta att
kanske sluta min riksdagsmannaverksamhet med att ännu en gång tala
för bifall till ett anslag, som jag anser både rättvist, billigt och till¬
börligt, hvarför jag beder att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Lundberg instämde med herr Lyttkens.
N:o 43. 48
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Ang.ersättning Herr Rydin: Jag vill fatta mig kort och endast med anledning
ren ^en s*s^e talarens yttrande om ritningarna läsa upp hvad öfver-
5 6 ström för "intendentsembetet säger just om dem: »De för beräkning af entreprenad-
förhster å anbudet framlagda ritningarna voro ordentligt och noggrant utförda,
universitets- med sektioner i skala 1,5 decimaltum =10 fot och således tillräckligt
byggnaden i stora för att spekulanten kunde göra sig en klar föreställning om
arkitekturens karakter och ornamentikens hållning. Detaljer till deko-
( or 3' rativa partier lemnas i allmänhet icke förrän under arbetets gång.
Att entreprenören härvid misstagit sig i fråga om vissa dekorationers
kostnad är icke oantagligt, men generella ritningar hunna svårligen
uppgöras så, att misstag ej begås vid entreprenadanbuds inlemnande.»
öfverläggningen var slutad. Enligt de gjorda yrkandena gaf herr
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och
dels på afslag å så väl nämnda hemställan som den i ämnet väckta
motionen. Herr talmannen förklarade sig anse den förra propositionen
hafva blifvit besvarad med öfvervägande ja; men som votering begär¬
des, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstnings-
proposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. a) af
utlåtandet n:o 61, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit så väl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen.
Omröstningen visade 69 ja mot 114 nej; och hade kammaren
sålunda fattat sitt beslut i enlighet med nej-propositionens innehåll.
Mom. b).
Bifölls.
§ 4.
Likaledes bifölls statsutskottets härefter föredragna utlåtande
n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Bjuf n:o 3 i Malmöhus län.
§ ö.
I ordningen förekom härnäst Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 9 (i samlingen n:o 33), i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående befrämjande af fri¬
villig ålderdomsförsäkring.
Lördagen den 10 Maj, e. m.
49 N:o 43.
Med anledning af berörda, inom Andra Kammaren af lierr C. G.
Bergman väckta motion, n:o 203, hemstälde utskottet i detta utlåtande:
»att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det Kong! Maj:t
måtte vid behandlingen af frågan om ålderdomsförsäkring äfven taga
i öfvervägande om och i hvad mån här omnämnda förslag till inrät¬
tande af en på frivillighetens princip byggd allmän lifränteförsäkrings-
anstalt kan vara egnad att underlätta lösningen af frågan om ålderdoms¬
försäkring».
I eu vid utlåtandet fogad reservation hemstälde deremot herr
G. TF. Collander: »att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Majrt anhåller,
det Kongl. Maj:t täcktes, vid behandlingen af frågan om obligatorisk
ålderdomsförsäkring för arbetare och med dem jemförliga personer,
taga i öfvervägande, på hvad sätt staten äfven må kunna kraftigt
främja frivillig ålderdomsförsäkring.»
I denna reservation hade instämt herrar A. G. Björkman, Nils
Nilsson i Skärhus och J. Bromée.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af
Herr Collander, som yttrade: Då en alldeles lika lydande motion
afgifvits och behandlats i Första Kammaren, hvarvid utskottets förslag
blifvit afslaget, så kan icke ifrågavarande motion till någon Riksda¬
gens åtgärd föranleda, äfven om denna kammares utskotts förslag här
blefve godkändt. Men för den händelse Andra Kammaren ville genom
ett bifall afgifva en opinionsyttring, beder jag få hänvisa till den af
mig vid betänkandet fogade reservationen. Jag har icke kunnat vara
med om att tillstyrka inrättandet af en ålderdomsförsäkringsanstalt,
som skulle grunda sig på lotteriprincipeu. Om man äfven kan vilja
vara med derom i andra hänseenden, såsom när det är fråga om in¬
dustrilotterier, så är dock ålderdomsförsäkringen en allt för allvarsam
sak för att förbindas med lotteri.
Jag har intet yrkande att göra. Men om kammaren skulle vilja
afgifva en opinionsyttring, ville jag förorda bifall till reservationen.
•
Herr Beskow: Herr talman, mine herrar! I de flesta frågor, som
här i denna kammare förekomma till behandling, stämma mina åsigter
i det väsentligaste tillsammans med den ärade motionärens. Men i
denna fråga måste jag ställa mig på en annan sida. Jag är icke viss
om, att denna frivilliga ålderdomsförsäkring är att föredraga framför
den obligatoriska, som Riksdagen redan begärt att Kongl. Maj:t måtte
taga om hand. Särskildt kan jag för min del icke gilla, att vi skulle
söka draga menniskor in i denna frivilliga lifförsäkringsanstalt genom
den vinst de skulle få genom ett slags lotteri. Det är sant: de få
icke pengarne helt och hållet, utan endast ökad lifränta; men det blir
dock ett slags spel. Och då det flera gånger på året blifver kändt,
att sådana lotterier skett, skall det draga menniskors intresse mer och
mer till den saken. Jag tror, att det är att begagna en drifkraft, som
icke är af det rätta slaget.
Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 43.
4
N:o 43. 60
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Man kan visserligen invända: derigenom kunna menniskor hindras
att spela så mycket på de utländska lotterierna. Men jag tror, att
följden blifver alldeles motsatsen.. De som vinna, blifva glada der¬
öfver, men de tänka ändå: »nu fick jag bara räntan; om jag spelat på
ett utländskt lotteri, hade jag fått hela kapitalet». Och de, som icke
vinna, tänka som så: »det gick illa; derför måste vi försöka på ett
annat håll». Det är att upplifva spellustan. Jag är derför emot för¬
slaget.
För öfrigt är saken redan lemnad i Kongl. Maj:ts händer. Kongl.
Maj:t vet lika väl som vi, att det finnes frivilliga anstalter i den vägen.
Det är ingen ny fråga. Derför finner jag intet skäl föreligga, att
Andra Kammaren skulle bifalla utskottets förslag, då jag till min
glädje hörde, att Första Kammaren afslagit ett liknande, der framstäldt
förslag.
På grund af hvad jag härmed haft äran anföra yrkar jag afslag
på utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Svensson i Karlskrona, Söderblom och
Olsson i Ornakärr.
Herr Elis Nilson anförde: Såsom den förste talaren, hvilken i
denna fråga reservei-at sig inom utskottet mot dess beslut, yttrade, har
denna fråga fallit i Första Kammaren. Jag kommer icke heller att
framställa något yrkande. Jag vill endast, gent emot den siste tala¬
ren, som syntes vara så rädd för lotterier, erinra, att det här icke är
fråga det ringaste om något i lotteriväg. Det är fråga om premier
för dem, som vilja göra frivilliga insatser till ökad kapitalbildning.
Det finnes så många särskilda kapitalförsäkringsanstalter, der den, som
går in deri, får betala förvaltningskostnader, som gå till mycket högre
belopp än de af motionären föreslagna procent, som skulle dragas ifrån.
Det är från den synpunkten vi inom utskottet betraktat frågan. Vi
hafva ansett, att det vore bättre, om staten toge sådant om hand, än
att de enskilda anstalterna skulle fortfara. Jag skall emellertid icke
uppehålla tiden längre. Något yrkande har jag ej att framställa,
eftersom frågan fallit i Första Kammaren.
•
Herr Bergman: Jag skall icke heller yttra många ord. Men
jag ber dock få fästa den förste ärade talarens uppmärksamhet på,
att han gjort till hufvudsak hvad som knappast i motionen kan anses
vara annat än bisak. I motionen förekommer först och främst ordet
»lotteri» icke på ett enda ställe. Och jag tror, att om det lotteri,
hvarom här är fråga, skall vara farligt, torde den ärade talaren knap¬
past kunna anse sig köpa en obligation under pari. Äfven den köper
han med utsigt att kunna vinna. Han betalar i dag 80 procent. I
morgon kan den lottas ut, och han får 100 procent. Jag anser det
ena lotteriet icke vara farligare än det andra. Man vet, att insättning
i lifränteanstalterna går långsamt. I motionen har icke varit fråga
om annat än att en smula påskynda detta.
Jag ber också att få fästa uppmärksamheten derpå, att allt hvad
delegarne insätta i lifränteanstalten tillfaller dem. Icke ett öre går
Lördagen den 10 Maj, e. m.
51 N:o 43.
till några andra än dem, som insatt medel i ett sådant företag. Vi¬
dare må erinras om, att de procent, som afsättas till vinster, hvilka
alltid tillfalla delegare, icke utgöra större belopp än att de motsvaras
af arfs vin sten. Hvar och eu får hvad han satt in med ränta.
Då utskottets ordförande emellertid icke framstält något yrkande,
skall icke heller jag göra det.
Herr Gumaelius: Det förvånar mig, att den ärade förslagsstäl¬
laren icke vill medgifva, att det ligger ett verkligt lotterispel i detta
förslag. Det förefaller mig fastmer, som om motionen vore eu fram¬
ställning i den rigtningen, att just lotteriet är den ångkraft, som skall
drifva saken framåt. Det är blott eu premie — har man sagt. Men
alla skola afstå en femtedel af den naturliga räntan, för att denna
skall ackumuleras till vinster för ett fåtal. Jag ber att få påpeka, att
den tanken, att somlige skola erhålla eu extra vinst genom försäkringen,
visst icke är ny; den ligger ju till en viss grad i all lifränteförsäkring.
Specielt är den dock tillämpad i Sverige i förut varande lifränteanstalter,
der den tillämpas på ett rigtigare och naturligare sätt. De, som det
vilja, gå in i åldersklasser, under sådana vilkor, att de som lefva längre
ärfva dem, som do tidigare. Detta är äfven en sorts lotteri, men det
är en naturligare väg att vinna på, än detta mera krassa lotteri, som
här föreslagits af motionärer så väl inom Första som inom Andra
Kammaren. Derigenom skulle ju en femtedel af delegarnes naturliga
tillhörighet tagas från dem och delas ut åt de vinnande. Jag vet icke,
huru begreppet lotteri mera klart och tydligt skall framträda. Att
motionären ändock icke vill erkänna detta som lotteri, förvånar mig
på det högsta.
Jag har intet yrkande att göra, men jag vill säga, att jag mera
tilltalats af reservationen än af utskottets förslag.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen gaf först
proposition på bifall till utskottets hemställan och derefter, enligt de
framstälda yrkandena, på dels bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen och dels afslag å så väl utskottets hemställan som reserva¬
tionen; och blef denna sistnämnda proposition med ja besvarad.
§ 6.
Skedde föredragning af Andra Kammarens tredje tillfälliga ut- Ang. in-
skotts utlåtande n:o 11 (i samlingen n:o 34), i anledning af väckt för- förande af
slag beträffande nattåg å norra stambanan. näftag a norra
I afgifven motion, n:o 59, i Andra Kammaren hade herr S. J.
Kardell m. fl. föreslagit:
•
att Riksdagen behagade ingå till Konungen med en underdånig
anhållan, att äfven vintertiden nattåg måtte anordnas på den norra
stambanan och att dessa å lämplig tid må dels på qvällen utgå ifrån
och dels på morgonen anlända till Stockholm.
N:o 43. 52
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Ang. in- Utskottet hemstälde emellertid, att motionen för närvarande icke
förande af måtte till någon åtgärd föranleda.
iialtag a norra
stambanan. T n o .. .
(Forts) J- fråga härom antorde:
herr Kardell: Då tiden är så långt framskriden, vill jag ogerna
taga kammarens uppmärksamhet i anspråk. Men på grund af frågans
stora vigt för våra bygder ser jag mig dock nödsakad att göra det.
Jag vill då säga, att om en person, som nitälskar för Norrlands ut¬
veckling, tager detta betänkande i handen och genomläser det, skall
han finna sig angenämt berörd af den mot vår motion välvilliga stäm¬
ning, som utmärker detsamma — dock icke betänkandet i dess helhet.
Deri äro nemligen inryckta några uttalanden, som utgöra utdrag ur ett
kongl. trafikstyrelsens samma ämne berörande utlåtande, som ingalunda
äro egnade att framkalla sympatier, utan tvärt om förefalla motbjudande.
Annorlunda är det emellertid med det egentliga betänkandet. Man väntar
då naturligtvis att efter en så välvillig inledning också få se en välvillig
kläm. Men man blir obehagligt öfverraskad, då man läser, att ut¬
skottet hemställer, »att motionen för närvarande icke må till någon
åtgärd föranleda». Der har utskottet inflickat orden »för närvarande».
De skola förmodligen stå der för att utgöra en tröst för oss i bedröf-
velsen. Men dessa ord betyda ej synnerligen mycket. Ty det är
gifvet, att om denna motion nu blifver ordentligen hegrafven, kommer
den icke att återigen uppstiga ur sin graf; icke kommer den här mo¬
tionen att längre fram leda till någon åtgärd från Riksdagens sida.
Man frågar sig vid detta förhållande, hvadan det kommer sig, att
motionen blifvit behandlad på sådant sätt, att utskottet hemstält om
afslag på densamma. Det beror på nyssnämnda utlåtande från kongl.
trafikstyrelsen. Detta utlåtande har sin egen historia, med hvilken
jag anhåller att få upptaga kammarens tid några ögonblick.
Under loppet af 1889 års riksdag inlemmades till Kongl. Maj:t en
underdånig petition från ett antal stadsinvånare i Norrland, i hvilken
de anböllo, att nattåg måtte inrättas på linien Stockholm—Bollnäs, i
främsta rummet under vintertiden. På denna petition erhölls icke för
tillfället något svar, icke heller vidtogos några åtgärder i det syfte,
som af petitionärerna föreslagits. Men tiden gick sin gilla gång. 'Om¬
sider inbröt detta år 1890, och Riksdagen sammanträdde åter i Stock¬
holm. Då väckte vi norrländingar denna motion, som hade ungefär
samma innehåll som den nyss nämnda petitionen, ehuru den i någon
mån skilde sig derifrån. Men nu blef det lif i kongl. trafikstyrelsen.
Det gälde för densamma att — om jag får begagna ett vulgärt ut¬
tryck — »mota Olle i grind». Så såg detta utlåtande dagen. Det är
ett ganska digert och respektabelt aktstycke, utrustadt med en väldig
debet?,ida, som är belamrad med många och höga siffertal. Ja, doku¬
mentet har också eu Icreditsi&a, hvilken dock icke .eger så synnerligen
stort innehåll. Då man läst detta dokument, kunde man nästan känna
sig frestad att falla på den befängda idén, att man i kongl. trafik¬
styrelsen har att se icke ett opartiskt centralt embetsverk, utan
snarare en motståndare mot våra intressen i denna punkt. Det
V
Lördagen den 10 Maj, c. m. 53 N:0 43.
är naturligtvis med all möjlig reservation, som jag säger något sådant Ang. in¬
öva. detta höga och förnäma embetsverk. förande af
Jag ber nu att få försöka med några ord bevisa hvad jag sagt.™“^6“^ra
Vi hade, som jag nämnde, anhållit om nattåg mellan Stockholm— Ar(. '
Bollnäs under vintertiden, det vill här säga för den tid af året, då
icke nattåg går norr om Bollnäs, hvarest nattåg redan finnas under
månaderna juni—september — således 4 månader. Vi önska alls ingen
förändring i sommartidtabellen, som särskildt med hänseende till turist-
förhållandena är fullt tillfredsställande. Vi hade följaktligen anhållit
om nattåg endast från och med oktober till och med maj — eller 8
månader. Nu har kongl. trafikstyrelsen anstalt sina beräkningar under
förutsättning, att vi begärt nattåg för hela året. Således bör den
årliga utgiftssumma, till hvilken trafikstyrelsen kommit, i första hand
minskas med 1/s.
Af kongl. trafikstyrelsens utlåtande framgår vidare, att det skulle
behöfvas eu hel ny stab af embets- och tjensteman, en liten legion af
banvaktare, station skarlar och dylikt endast för detta föreslagna natt¬
tåg. Uppgifternas storlek är nog redan i och för sig egnad att fram¬
kalla eu viss misstro. Denna misstro minskas icke af följande förhål¬
lande. Kongl. trafikstyrelsen talar om inrättandet af en ny trafik-
direktörsassistentbefattning. Nu finnes det redan en dylik funktionär
på femte distriktets nedre afdelning. På ingen enda af de öfriga
distriktsafdelningarna finnes det enligt statskalendern mer än en sådan.
I många finnes icke alls någon assistent, äfven i sådana, der det går
både nattåg och snälltåg. Jag ber att få anmärka, att i det vid¬
sträckta sjette distriktet norr om Ange, som dock har 50 procent
längre bansträckor än femte distriktets nedre afdelning', och i hvilket
mycket är att göra särskildt i följd af granskapet till Norge, finnes
blott en trafikdirektörsassistent, med station i Sundsvall, hvilken icke
lär vara öfverhopad med göromål. Såsom nämndt, finnes redan på
femte distriktets nedre afdelning en dylik assistent; det ser ut, som
om trafikstyrelsen hade glömt, att han finnes till. Det förefaller åt- **
minstone mig vara solklar^ att den föreslagne nye assistenten är öfver¬
flödig. — När det är fråga om ett dylikt nattåg, söm endast skall gå
under 8 månader af året, är det tydligt, att man icke skall behöfva
tillsätta särskild ordinarie betjening i och för detsamma. I det sjette
distriktet norr om Ange finnes, såsom förut är sagd!, nattåg 4 må¬
nader af året. Der använder man för detta tåg en mängd extra
personal, som antages på våren. Den användes till mindre magtpå-
liggande bestyr, den ordinarie personalen till mera magtpåliggande
göromål. De extra karlarne afskedas vid slutet af september, men
komma i regeln tillbaka nästa år i juni och mottaga med tacksamhet
ny anställning. Hvad vore nu lämpligare än att skicka ned dem till
distriktet söder om Bollnäs och låta dem der vid vinternattåget fort¬
sätta sin tjenstgöring, sedan den blifvit afslutad vid sommarnattåget
norr om Bollnäs. Om man använder extra personal, blifva gifvetvis
kostnaderna mindre, än om ordinarie användes. Att ytterligare reduk¬
tioner skulle kunna göras i trafikstyrelsens beräkningar, är klart. Trafik¬
styrelsen säger, att, i fall nattåg anordnades, något af de nuvarande
tågen icke till följd deraf skulle kunna indragas. Generalpoststyrelsen,
N:o 43. 54
Lördagen den 10 Maj, e. in.
(Forts.)
Ang. in- som är välvilligt stämd mot vår begäran, anser deremot att flera af
förande af tagen kunde dragas in, åtminstone ur synpunkten af postens intressen.
HTtambanln ‘”Med all säkerhet kan åtminstone ett och annat af upsalatågen indragas,
om också icke krylbotåget kan det, och detta är något, som, äfven det,
bör i sin mån reducera kongl. trafikstyrelsens kostnadsberäkning.
Det finnes vidare en kreditsida, men den är icke långt ifrån blank.
Det talas om inkomsten af försålda biljetter, men denna är helt och
hållet beräknad efter de nuvarande inkomsterna. Det är dock gifvet,
att, om det blir lättare att resa, biljettförsäljningen måste inbringa
mera... Det betyder icke så litet, om man på en resa från Sundsvall
eller Östersund till Stockholm kan inbespara 4 nattlogis, nemligen 2 i
Bollnäs och 2 i Stockholm, vidare åtskilligt vivre och betydligt med
tid. Kongl. trafikstyrelsen talar icke heller om några ökade inkomster
af posten. Generalpoststyrelsen säger dock, att den nu ifrågasatta
förändringen skulle för postverket medföra en ökad utgift af 50,000
kronor, som skulle komma det nya tåget till godo. Vidare vågar jag
antaga, att om nattåget kommer till stånd, eu betydligt ökad inkomst
af paket- och ilgodsbefordring skulle kunna påräknas, i synnerhet om
förståndiga anordningar vidtagas. Öfver hufvud taget är det gifvet,
att det nya tåget skulle medföra stora fördelar, dels för posten, dels
för persontrafiken; vidare skulle den lifligare förbindelsen mellan olika
delar af landet åstadkomma, att de skilda provinsernas invånare trädde
i närmare beröring med hvarandra, och detta skulle bidraga att stärka
och höja nationalkänslan. Jag har läst någonstädes, att hvarje ång-
båtstur mellan Frankrike och England bidrager att minska det national¬
hat, som söndrat dessa lands invånare från hvarandra. Nu finnes det
visserligen icke något nationalhat, som söndrar inbyggarne i de olika
delarne af vårt land från hvarandra, men nog finnas ännu i dag många
provinsiella fördomar och skrankor, som skulle minskas, om bättre och
snabbare kommunikationer komme till stånd.
Nu säger visserligen utskottet, att saken för närvarande utgör
föremål för undersökning hos Kongl. Maj:t. Men denna undersökning
har dock redan blifvit verkstäld genom kongl. trafikstyrelsen, som icke
vill att det skall blifva något af saken, och af generalpoststyrelsen,
som vill saken. Detta känner nu Kongl. Maj:t, liksom äfven hvad vi
norrländingar önska. Det skulle då vara godt för Kongl. Maj:t att
veta äfven hvad Riksdagen önskar.
Hvad är det egentligen, som vi önska? Det är ett nattåg mellan
Stockholm och Bollnäs, eu sträcka af endast 317 kilometer, det är på¬
skyndad tåghastighet blott på denna sträcka, men icke norr om Bollnäs.
Der äro tågen för närvarande blandade, och der är icke fråga om att
åstadkomma någon förändring derutinnan. Söder om Stockholm är
tåghastigheten påskyndad utefter liniernas hela sträckning, såsom hela
vägen Stockholm—Malmö, Stockholm—Göteborg o. s. v. Om den af
oss önskade reformen ginge igenom, skulle sålunda tåghastigheten norr
om Stockholm i alla fall blifva mindre på längre sträckor än söder om
Stockholm.
Vidare ber jag att få påpeka, att äfven för dem, som bo söder om
Stockholm, inrättandet af ett nattåg skulle medföra fördelar, emedan
det för dem skulle blifva beqvämare att resa i Norrland. Sitt första
Lördagen den 10 Maj, e. m. 55 U:o 43.
nattlogis på vägen norr ut skulle de kafva i Stockholm i stället för Ang. in¬
på Bollnäs hotell, der ingen vidare skulle behöfva tillbringa natten, förande af
så vidt han icke särskildt önskade det. nattåg å norra
Det är egendomligt, att just vid de tider, då vintern isbelägger sta™ba”a"'
hafven och man icke kan komma fram sjöledes, trafiken landvägen ' 01 b'
skall försvåras. Om den i stället underlättades, skulle många flere resa.
Jag hoppas derför, att I sydsvenskar icke måtten stöta oss norr-
ländingar tillbaka, då vi nu anhålla att på detta sätt bringas eder
närmare. Jag anhåller om bifall till vår motion och afslag å utskottets
hemställan.
Häruti instämde herrar Eygrell, Boström i Bodbyn, Bromée och
Arhusiander.
Herr Werner: Till en början ber jag få omnämna att, då en
liknande motion med denna varit väckt inom Första Kammaren, så
hafva i följd deraf Första och Andra Kammarens tillfälliga utskott
arbetat gemensamt och derunder kommit till samma resultat, som det,
hvilket nu föreligger i utskottets betänkande. Bland ledamöterna i
Första Kammarens tillfälliga utskott satt jemväl motionären inom
nämnda kammare. Denne har äfven kommit till samma resultat som
utskottet, emot hvars beslut han icke anfört någon reservation, helst
han ansåg, att den utredning, som utskottet åstadkommit, vore till¬
räcklig.
Så vidt jag kunde fatta den siste talaren rätt, så uttalade han ett
klander mot det af utskottet begagnade uttrycket »för närvarande».
Han sa,de sig icke kunna fatta, huru vi med den af oss begagnade
motiveringen kunnat komma till det resultat att i klämmen begagna
detta uttryck. Jag vill med anledning deraf fästa hans uppmärk¬
samhet derpå, att detta uttryck »för närvarande» hänvisar just till en
föregående rad, deri utskottet talar om att en liknande fråga som den,
hvilken beröres af föreliggande motioner, hvilade hos Kongl. Magt.
Vid sådant förhållande torde det väl få anses ganska resonnabelt att
utskottet icke kunnat komma till annat resultat och att således ifråga¬
varande uttryck »för närvarande» varit på sin plats.
Hvad beträffar den siste talarens klander mot utskottets siffror,
så ber jag att få nämna, att äfven motionären från Första Kammaren
var missnöjd med de siffror, som jernvägsstyrelsen i sitt afgifna ut¬
låtande anfört, samt att han med anledning deraf vände sig till en af
Sveriges förnämste fackmän inom denna branche med anhållan att han
ville granska dessa siffror. Det utlåtande, som denne fackman afgaf
i en skriftlig uppsats, som visades för utskottet, innehöll att dessa be¬
räkningar voro gjorda med den största noggrannhet, eller på det sätt,
som vore för jernvägsstyrelsens utredningar vanligen betecknande, samt
att han icke funnit någon anledning till nedsättning, om icke möj¬
ligtvis den, att, om det vant fråga om en enskild bana, så skulle
stationskarlarnes antal möjligen hafva kunnat i någon mån minskas.
Med anledning af denne fackmans utsago och efter det sålunda de af
jernvägsstyrelsen verkstälda uträkningar blifvit kontrollerade, så kunde
vi naturligtvis icke göra annat än att lägga dessa siffror — hvilka
N:o 43. 56
Lördagen den 10 Maj, e. m.
Ang. in- jag i öfrigt anser vara säkrare än motionärens egna och så vidlyftigt
förande af framlagda — till grund för vårt betänkande. Dessutom får jag säga,
natsla9baZna&ii de* är nästan för mycket begärdt, att vi skulle sitta här och upp-
S “tv TT' gorå tjenstgöringsreglemente för jernvägsstyrelsens tjenstemän.
l ; Da Första Kammaren redan bifallit utskottets förslag, så^ återstår
väl för oss ingenting annat än att göra detsamma. Jag får likväl
säga, att jag är vänligt stämd mot förslaget och att jag skulle varit
den förste, som skulle hafva ropat ja till detsamma, om det varit något
öfverskott på den norrländska jernvägen, och att den dag, då något
sådant öfverskott kommer att uppstå, så är min öfvertygelse att Riks¬
dagen kommer att använda detta till inrättande af nattåg på Norrland.
Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Lyttkens: Det är icke mycket tacksamt att vid denna
tid, klockan öfver half tolf på natten, uppehålla kammarens tid, men
vid detta nu ytterligare upprepade anspråk från herrar norrländingar
att få komma i åtnjutande af samma rätt och förmåner, som, såsom
det alltid heter, det öfriga Sverige åtnjuter, har jag ansett mig böra
säga några ord.
Jag inser mycket väl, att norrländingarne, när de se att det på
södra stambanan går två å tre nattåg efter hvarandra, nemligen ett
kurirtåg och två snälltåg, af hvilka det ena från Katrineholm går till
Göteborg, det andra till Malmö, kunna göra anspråk på att i afse¬
ende å kommunikationer få komma i åtnjutande af samma fördelar,
som det öfriga Sverige. Men jag vill erinra, att det icke är det öfriga
Sverige, med undantag af Norrland, som har kommit i åtnjutande af
dessa kommunikationer, utan blott en del af södra Sverige, medan
andra delar deraf icke hafva den ringaste nytta, utan snarare skada,
och dit hör Kalmar län samt hela vestkusten. Innan stambanan kom
till stånd, gingo alla affärer från det inre af landet till närmaste sjö¬
stad på ost- och vestkusten; men sedan stambanan blef färdig, drogs
nästan all rörelse från dessa städer, som sålunda fingo vidkännas en
ganska betydlig och känbar förlust. Sedermera har visserligen vest-
kustbanan kommit till stånd genom inbyggarnes^ oerhörda ansträng¬
ningar och kanske mest genom det kraftiga bistånd, som lemnats af
kommuner, sådana som Helsingborg och Göteborg, om hvilken senare
stad man kunde säga detsamma som spartanernas sändebud sade om
A then, när de sökte uppvigla Greklands öfriga invånare mot Afbön
och bland skälen anförde, att det icke funnes någon stat eller stad i
Grekland, hvars invånare ville så som denna uppoffra allt för sin stads
framgång och storhet. Sålunda har Göteborg i alla möjliga afseenden
allt ifrån folkskolan och derifrån hela vägen igenom aldrig tvekat att
vara den främsta i fråga om uppoffringar för allt, som kunnat lända
kommunen och det allmänna till nytta och befrämja allmänt nyttiga
företag och ändamål; och tack vare hjelpen från sa lifskraftiga sam¬
hällen som Helsingborg och Göteborg samt stora uppoffringar från
landstinget — hvilka varit större än något annat landsting hittills fått
gorå — har denna vestkustbana kommit till stånd. Dessa trakter erbjödo
sig att bidraga med eu million kronor utan återbetalningsskyldighet,
blott staten ville bygga eu statsbana långs vestkusten; men man fick
Lördagen den 10 Maj, e. m.
57 N:o 43.
ett bleklagd nej både af regering och Riksdag. Det torde derför kunna Ang. in¬
växa ursäktligt, om från dessa trakter man i förevarande fall hyser af
vissa betänkligheter mot allt för stora uppoffringar från statens sida ^slåmbonaP
om man tager hänsyn till förhållandet med våra stambanor och de (]?ort3) '
stora bidrag, som hvar och en måst till dem lemna, äfvensom till den
förlust, som på dem göres, och hvilken förlust måste blifva än större
och större, ju längre banan kommer in i det öfre Norrland, och om
alla fordringar derifrån skola uppfyllas, huru stora förluster staten än
gör derpå, trots alla de granna Seskrifningar och förespeglingar, man
fått höra, så väl från statsrådsbänken som från andra håll, om landets
bördiga jordmån, den rikliga tillgången på fosforsyra, dess sommar och
dess outtömliga malmförråd m. m. Förlusten på norra stambanan
motsvarar fullt upp och mer än hvad hela vår bevillning går till, och
då kan hvar och en lätt räkna ut, hur mycket han årligen får betala
för att norrländingarne, utan den ringaste uppoffring å egen sida, få
njuta alla fördelarne af att hafva jernbana genom sina bygder.
Huru litet tillmötesgående staten visat banor i andra provinser,
framgår deraf, att de i synnerhet på sista tiden fått mycket litet under¬
stöd. De lån, som t. ex. vestkustbanan erhållit, hafva lemnats mot mycket
högre ränta än staten sjelf gifver å samtidigt upptagna lån. Den ränta,
som staten gifver, var högst betydlig förr, när riksgäldskontoret icke
förvaltades sä väl som nu. För närvarande uppgår den till endast
33/4 procent, medan vestkustbanan för sitt lån får betala 4'/2 procent
till staten.
Ja, tillmötesgåendet är till och med så ringa, att vestkustbanan,
som bar en stor ändpunkt i Göteborg och fortsattes mot Kristiania,
och der snabbhet i postbefordringen sålunda är af största vigt, rönt
mera tillmötesgående i vårt grannland Danmark. Danskarn e hafva
erbjudit sig att om aftnarne, när posten kommer till Köpenhamn, sända
den till Helsingör och genast med sin snabbaste ångbåt befordra posten
från Helsingör till Helsingborg, under vilkor, att vestkustbanan anord¬
nade ett nattåg för att föra den vidare. Härigenom skulle posten
komma mer än ett hälft dygn förr till Göteborg än nu och
utdelas nära ett dygn tidigare. Härpå svarade vestkustbanan» Vi
kunna icke gå in på detta förslag, så framt icke det svenska post¬
verket vill bidraga till betäckandet af kostnaderna för postens snabbare
befordran. Banans styrelse gick derpå in till generalpoststyrelsen med
anhållan, att generalpoststju-elsen för nattåget måtte betala 50 öre per
kilometer, i stället för 30 öre per kilometer, såsom den vanliga taxan
för posttåg bestämmer, men då svarade generalpoststyrelsen, att den icke
kunde gå in derpå, emedan den icke hade rätt att gå öfver taxan. Men
göteborgarne, med samma öppna blick som alltid, förklarade, att de
skulle tillskjuta de 20 örena per kilometer, om postverket lemnade 30
öre. Vi anhöllo då hos generalpoststyrelsen att för detta tåg erhålla
anslag efter den vanliga taxan. Men nu nedprutade styrelsen siffran
till 20 öre per kilometer, och det fattades sålunda nu 10 öre. Genom
samma tillmötesgående och samma frikostighet som vanligt från göte-
borgarnes sida, blef äfven denna skilnad betäckt, och banans styrelse
ingick till generalpoststyrelsen med anhållan, att den måtte lemna ett
anslag af 20 öre per kilometer åt ett postförande nattåg på banan.
Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 43.
5
H:o 43. 58 Lördagen den 10 Maj, e. m.
Ang. in- På denna punkt stå vi nu med vårt nattåg och ha ej fått något med-
förande af gifvande.
^stambanan a Jag förstår mycket väl, att norrländingarne lifligt önska att erhålla
nattåg, men de hafva icke lemnat några bidrag sjelfva till sina banor,
såsom andra provinsers invånare fått göra, och ehuru jag, herr talman,
visst icke missunnar norrländingarne dessa nattåg, så anser jag dock att
det icke är skäl att bifalla motionen, förr än det visat sig, att dessa
banor gifva någon inkomst, eller att norrländingarne sjelfva göra några
uppoffringar för att få sådana tåg.
Hvad vi vestkustbor hafva för förhoppning, är en annan sak. Jag
hoppas dock, att vi skola få nattåg igenom, äfven om det skall ske
genom ytterligare uppoffringar från ortens invånare, men det är
besynnerligt, att den ena orten skall på det allmännas bekostnad hafva
tvenne nattåg, som gå strax efter hvarandra, då andra, som blott begära
skälig ersättning för en åt staten lemnad arbetsprodukt, skola vägras
detta, hvarigenom ett för det allmänna nyttigt företag hindras komma
till stånd.
Herr Petersson i Hamra: Ej heller jag skall betaga herrar
norrländingar den sangviniska förhoppningen att en gång i framtiden
få ett nattåg, om icke förr, så när de slumrande millionerna komma i
rörelse. Men då jag misstänker att vid denna sena timme föga fattas,
att kammarens ledamöter sjelfva slumra in, så tror jag, att jag gagnar
mest' genom att endast yrka bifall till utskottets förslag, i hopp att vi
på herr talmannens proposition sjelfve rätt snart må få företaga vårt
nattåg.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
gifvits enligt de olika yrkandena, biföll kammaren utskottets hem¬
ställan.
§ ?•
föredrogs vidare Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlå¬
tande n:o 5 (i samlingen n:o 35), i anledning af herr C. T. Linds motion
om utredning i fråga om landskylden till kyrkor och presterskap inom
Bohuslän.
I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande motion
icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda.
Motionären, herr Lind erhöll ordet och yttrade: Herr talman!
Jag har med föreliggande motion åsyftat att få den i Bohuslän ut¬
gående »landskyld», hvilken skatt är till sitt ursprung likstäld med
grundskatten, i finansielt och kameralt hänseende jemförlig med den
senare, och är det derför jag begärt en utredning af frågan.
Utskottet, som erkänner, att utredning af frågan icke kan ske
utan genom Kongl. Maj:t, har det oaktadt afstyrka motionen, för¬
menande, att de skattskyldige kunna i denna sak, utan Riksdagen som
mellanhand, direkt vända sig till Kongl. Maj:t. Det torde emellertid
Lördagen den 10 Maj, e. m.
59 N:o 43.
icke förundra kammaren, att provinsen Bohuslän, inom hvilken land-
skylden, som utgår dels till kyrkor och dels till presterskap, är för
många hemmansegare lika tryckande som grundskatten, vill genom
någon sin representant i riksdagen väcka frågan på tal för att, om
möjligt, få rättelse uti förevarande hänseende. Den hänvisning ut¬
skottet gifvit, att de skattskyldige eller intresserade, som frågan närmast
rör, skulle vända sig direkt till Kongl. Maj:t med sina anspråk, kan
jag icke gilla, ty för att enskilda personer skola kunna draga en fråga
af likartad beska!?enhet direkt under Kongl. Maj:ts pröfning, fordras
onekligen först frågans utredning, och dylik nöjaktig utredning kunna
lika litet de skattskyldige som utskottet åvägabringa. Då utskottet
erkänt, att någon utredning i denna fråga icke kan ske utan genom
Kongl. Maj:t, och då kammaren förr vid många tillfällen hos Kongl.
Maj:t anhållit om utredning af skattefrågor, synes mig, att utskottet
bort tillstyrka och kammaren bifalla min motion.
Jag skall dock, ehuru jag anser mig hafva fullt skäl att yrka af-
slag å utskottets hemställan och bifall till min motion, icke framställa
något yrkande, emedan jag inser, att, om än kammaren skulle biträda
ett dylikt yrkande, frågan icke nu i riksdagens tolfte timme skulle
hinna behandlas af medkammaren.
Herr talman, jag har derför intet yrkande att göra.
Herr Folke Andersson: Då motionären icke gjort något yrkande,
ber jag för min del endast att få yrka bifall till utskottets förslag.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 8.
Slutligen föredrogs och bifölls Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 12 (i samlingen n:o 36), i anledning af väckt
förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om upphörande eller
inskränkning af skyldigheten att förrätta syner å indelta arméns torp.
Och skulle, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen, detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.
§ 9.
Till bordläggning anmäldes:
bankoutskottets memorial och utlåtande:
n:o 15, med förslag till ändringar i instruktionen för Riksdagens
revisorer vid riksbankens afdelningskontor i orterna;
n:o 16, i fråga om ändringar i gällande reglemente för riksbanken
äfvensom i bestämmelserna angående aflöningsstaten för samma bank;
och
n:o 17, angående instruktion för nästa Riksdags bankoutskott;
särskilda utskottets för behandling af förslag angående ändrade
bestämmelser med afseende på de’ allmänna läroverken och pedagogierna
60
Lördagen den 10 Maj, e. m.
memorial (n:o 3) i, anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut, rörande
åtskilliga punkter af utskottets utlåtande i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition (n:o 17) och inom riksdagen väckta motioner i dithörande
ämnen; samt
Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 39, i fråga om inskränkning i den rätt till försäljning af
maltdrycker, som tillkommer tillverkare af sådana drycker; och
n:o 40, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om tillägg till förordningen angående kontroll å tillverk¬
ningen af margarin, m. m. den 11 oktober 1889.
Desa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för nästa
sammanträde.
§ 10.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskil¬
des kl. 11,50 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Söndagen den 11 Maj.
«X N:o 43.
Söndagen den 11 maj
kl. V, 3 e. m.
§ 1.
Efter föredragning af bankoutskottefcs memorial n:o 15, med för¬
slag till ändringar i instruktionen för Riksdagens revisorer vid riks¬
bankens afdelningskontor i orterna, biföll kammaren hvad utskottet
hemstält.
§ 2.
Föredrogs och bordlädes för andra gången bankoutskottets utlåtande
n:o 16.
§ 3.
Efter föredragning vidare af bankoutskottets memorial n:o 17,
angående instruktion för nästa Riksdags bankoutskott, blef utskottets i
nämnda memorial gjorda hemställan af kammaren bifallen.
§ 4.
Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:
första särskilda utskottets memorial n:o 3, samt
Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:is 39 och 40.
§ 5.
Herr talmannen hemstälde, att
första särskilda utskottets utlåtande n:o 3,
statsutskottets utlåtanden n:is 68 och 69,
bankoutskottets utlåtande n:o 16, samt
andra särskilda utskottets utlåtande n:o 2 skulle å föredragnings¬
listan för morgondagens sammanträde i nu nämnd ordning uppföras
främst bland de ärenden, som blifvit tvenne gånger bordlagda.
Denna hemställan bifölls.
§ 6.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riks¬
dagens skrifvelser till Konungen:
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 43.
6
N:o 43. 62
Sondagen den 11 Maj.
n:o 59, angående stämpelafgiften, och
n:o 60, angående vilkoren för försäljning af bränvin.
§ 1.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
sammansatta stats- och bankoutskottets memorial n:o 5, angående
anvisande af ersättning till utskottets kansli; och
bevillningsutskottets memorial n:o 14, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande (n:o 11) angående
Kongl. Maj:ts proposition om förändrade bestämmelser i fråga om
denaturering af bränvin.
Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit
två gånger bordlagda.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 2,4 2 e. m.
In fnlem
A. E. J. Johansson.
Stockholm, Ivar Hieggströms Boktryckeri, 1890.