RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1890. Andra Kammaren. N:o 38.
Måndagen den 5 Maj
Kl. 11 f. m.
§ I-
Vid föredragning till en början af Kongl. Maj:ts på kammarens
bord. hvilande proposition till Riksdagen, angående anvisande af medel
för inköp af jernvägen mellan Luleå och norska gränsen, begärdes
ordet af
Herr Lyttkens, som yttrade: Vid remissen af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition n:o 1 yttrade hans excellens herr statsministern
några ord, som jag skulle vilja kalla nära nog profetiska. Han yttrade:
»huru utskottets omdöme än kommer att utfälla och huru Riksdagen
i den saken kommer att besluta, är det ju gifvet, att jag alltid skall
vara till freds, så vida man icke blott går ändå längre i upplåning
för det antydda ändamålet och kanske till sist upplånar hela det er¬
forderliga beloppet. Jag säger detta derför, att, såsom vi gamla
riksdagsmän minnas, det plägar hända vid riksdagens slut, att an¬
språken på statsmedel komma allt tätare fram, ortintressen omhuldas,
enskilda motioner bifallas, så att den sparsamhetskänsla, man vid
riksdagens början lade i dagen, kommer att gifva med sig, och man
då lätt nog föres in på tanken att låna mera.» Dessa ord synas mig
verkligen hafva varit profetiska. Vi stå nu inför en sådan eventua¬
litet. Regeringen har nemligen nu sjelf kommit och begärt att vi
skola inlåta oss på ett företag af den ovissa och obestämda natur,
som framlägges i Kongl. Maj:ts förevarande proposition. I denna
framlägges icke huru mycket som erfordras för att få arbetet färdigt.
Den framställer fråga om upptagandet af ett lån på åtskilliga millio¬
ner, men. huru många millioner, som ytterligare behöfvas, innan banan
blir färdigbygd till norska gränsen, det talar den icke om. Det lär
icke stanna vid hvarken 20 eller 30 millionei, det lär noo- uppgå
till 50 millioner. Det är detta vi skola taga i öfvervägande, men
den kongl, propositionen lemnar derom inga upplysningar. Ej heller
om efter inköp af banan man får koncession äfven å den öfriga delen
till norska gränsen, eller om denna skall stanna qvar i utländingarnes
händer och blifva beroende af dessa utländingar, som aldrig bort
vara med sin. fot i Sverige, då det gälde ett sådant företag som detta.
Icke heller innehåller den kongl. propositionen något om, hvilka de
äro, som skola hafva de 250,000 kronor, som i propositionen anses
erforderliga för köpets förmedling. År det någon mellanhand mellan
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 38. 1
Angående
remiss af
Kongl.
Maj:ts pro¬
position om
inköp af
jernvägen
Luleå—nor¬
ska gränsen.
N:o 38.
Angående
remiss af
Kongl.
Maj ds pro¬
position om
inköp af
jernvägen
Luleå—nor¬
ska gränsen.
(Ports.)
2 Måndagen den 5 Maj, f. in
regeringen och bolaget eller hvem är det ? År det någon mellanhand
som skall ockra derpå? Regeringen har uppgifvit att den färdigbygda
hanan blir så och så mycket värd, men ökar priset ytterligare.
Det är icke för att inverka på statsutskottet jag yttrat mig. Jag
är fullt öfvertygad om att statsutskottet ändock tager saken alldeles
tillräckligt i öfvervägande. Men jag har velat framlägga en tanke,
som alltid synts mig beaktansvärd och vigtig, nemligen att icke ytter¬
ligare skuldsätta svenska staten till utlandet, att icke på de efter¬
kommande lägga ännu flera tryckande bördor i form åt annuiteter
och räntor och det för sådana företag, som icke komma att medföra
någon den allra minsta nytta.
Det har vid denna riksdag kommit derhän, att vi varit i stånd
att göra den uppoffring för de norrländska intressena att lemna det
större anslaget för fortsättande af jernvägsbyggandet i Norrland —
det erhölls ju vid den gemensamma voteringen — utan att skuldsätta
oss. Och jag hemställer nu till det nya systemets män, om det icke
vore skäl för dem att lägga denna blomma på systemets framtid,
(jag vill icke använda det ord jag hade i tankarne), den blomman,
att de dock användt medlen så, att de icke skuldsatt landet ytterli¬
gare. Kasta vi oss in i ett företag sådant som detta nu föreslagna,
så komma vi under ett tiotal af år att betungas med ständigt nya
lån för att fullborda denna bana.
Mine herrar, det har förundrat mig att en man, som har en så
stor och så ovanlig finansiel statsmannaförmåga, som har utfört en
sådan lifsgerning som han, som skött riksgäldskontoret så som det
aldrig förut blifvit skött, som lyckats att väl konvertera och begagnat
tidsomständigheterna så lyckligt, att han, som bragt riksgäldskontoret
och svenska statens kredit till den ståndpunkt det nu har, att han,
säger jag, skall medverka att sätta oss åter ut på halisen och kasta
oss må hända tillbaka till den tid, då våra obligationer gingo mot
hög ränta och stor provision eller kapitalrabatt vid lånens uppgörande.
Det är för att uttala dessa tankar och för att förklara att jag för
min ringa del icke vill vara med om att föra oss in på ett system,
som återför oss till det gamla tillståndet, som jag vid detta tillfälle
begärt ordet. Hvad är det för stor brådska, som vållar att man nu
i riksdagens sista stund framlägger detta förslag? År ^det någon
aflarsspekulation, som hastigt måste afslutas? Eller hvarför icke vänta
till nästa riksdag, då regeringen derigenom finge tid på sig. att fram¬
lägga ett fullständigt förslag, huru saken skulle utföras, hvilka kost¬
nader erfordrades och huru det hela skulle ordnas, i stället för att
så i sista stund framlägga en proposition, som, jag vågar säga det,
ehuru jag icke gerna vill klandra en så aktningsvärd regering, dock
med begagnande af ett lindrigt ord väl må kallas ett hastverk.
Det kan ju icke nu komma i fråga att göra något yrkande.
Min mening har icke heller varit att göra det, utan endast uttala
min uppfattning af saken.
Herr Danielson: Jag tror icke att någon af oss utan ett visst
tungt bekymmer mottagit denna proposition och jag föreställer mig
att icke heller regeringen utan bekymmer framkommit med densamma.
Måndagen den 5 Maj, f. m. 3
Men då den värde talaren nyss talade om »det nya systemet»,
kunde jag icke underlåta att begära ordet. Och jag undrar, många
med mig lära äfven göra det, om icke just denna fråga är ett arf
af det gamla systemet — om vi nu skola sätta systemen mot hvar¬
andra. Ty vi erinra oss litet hvar, huru jag och många med mig
upprepade gånger, då frågan om denna bana varit före, motarbetat
de förhållanden, som nu uppstått der uppe i Norrland, men det. har
ändock gått som det gjort.
Men huru dessa förhållanden än må vara, är det nu så, att det
icke finnes någon hvarken i Riksdagen eller i landsorten, som icke
beklagar, att dessa stora rikedomar kommit i utländingarnes händer
och alla önska återförvärfva desamma. Det är en så allmän önskan,
att regeringen icke kunnat lemna den obeaktad, och derför har rege¬
ringen om också med tungt sinne framlagt frågan. Då den nu fram¬
kommit, hafva vi icke annat att göra än att söka rätta hvad som felats.
Jag kan icke se annat än att det är en vigtig sak, att dessa stora
rikedomar och denna jernväg återförvärfvas till staten eller svenske
män. Det är sant att det blir dyrt och att det gäller en stor summa,
men det är också stora intressen, som stå på spel. Nu har man sagt
att beloppet, som i den kongl. propositionen uppgifvits, är obestämdt.
Ja, det kan nog hända. Det synes emellertid mig, som om Kongl.
Maj:t endast begärt hvad som är behöfligt för att inköpa banan, men
icke upptagit de andra belopp, som sedermera kunna erfordras för
banans fullbordande, derför att detta är beroende på hastigare åt¬
gärder.
Hvad beträffar talet om att banan skulle byggas till norska grän¬
sen, så har jag icke trott, att det skulle komma i fråga. Jag vill
åtminstone icke vara med derom. Det skulle vara att förstöra den
fördel, man just genom köpet velat vinna. Om jag instämmer i för¬
slaget, så är det derför att det icke är meningen att leda banan dit,
utan att göra dessa grufvor och denna jernväg till svensk egendom
och få utskeppningsorter vid svenska kusten.
Här talades om mellanhänder. Den saken vill jag ej utlåta mig
öfver, ty jag har ej någon kännedom derom. Men jag kan föreställa
mig, att företaget kan komma att kräfva mellanhänder, liksom sådana
användes, då det olyckliga förhållandet der uppe först inleddes. Ty
det var ju så, då banan började byggas, aft der användes mellan¬
händer och det, ledsamt nog, svenska.
Det som derefter den förre talaren åsyftade, då han talade om
önskvärdheten af att slippa låna upp penningar, har jag ej mycket
att säga om, ty i det afseendet är jag så ense med honom, som
någon. Men då här föreligger förslag att lösa en fråga af stort foster¬
ländskt intresse, kan jag icke, såsom han, uttala klander deröfver.
Man får naturligtvis taga saken i ompröfning och se till, hvad som
kan blifva möjligt. Men frågan är af ett stort fosterländskt intresse
och jag är öfvertygad, att det är den stora, svenska allmänhetens
önskan, att detta företag och de stora rikedomarne deruppe åter
måtte komma i svenska händer.
N:o 38.
Angående
remiss af
Kongl.
Maj:ts pro¬
position om
inköp af
jernvägen
Luleå- nor¬
ska gränsen.
(Forts.)
I detta yttrande instämde herrar De Laval, Lyth, Larsson i Up-
N:o 38.
4
Angående
remiss af
Kongl.
Maj:ts pro¬
position om
inköp af
jernvägen
Luleå—nor¬
ska gränsen.
(Forts.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
sala, Mallmin, Ehéborgh, Bedelius, Persson i Heljebol, Ersson i Vest-
landaholm och Sundström.
Herr Hedin anförde: Af den kongl. propositionen framgår, att
den har varit under en ganska lång tid förberedd. Då nu det oak¬
tadt propositionen kommit fram först 14 dagar före^ den normala
tiden för Riksdagens afslutande, kunde man kanske' hafva haft skäl
att förvänta, att utredningen varit något mera fullständig och i öfrigt
mera tillfredsställande. Men det synes af detta exempel, liksom af
åtskilliga andra, att det håller på att blifva modernt att göra utred¬
ningar och förberedelser lättvindigare i samma mån, som ett förslag
har en mera vidtutseende karakter eller gäller större summor.
Uti det belopp, som Kongl. Maj:t föreslår att betala jernvägens
nuvarande egare, ingår en summa af 350,000 kronor för den sträcka
af 20 kilometer, som går vesterut från Gellivara station. Om kam¬
marens ledamöter behagade observera hvad som står på midten af
nionde sidan i den kongl. propositionen, så skola de finna, att denna
uppskattning synes vara gjord rent af på måfå. Det heter nemligen:
»Hvad angår värdet af de arbeten, som blifvit utförda vester om
Gellivara station på en längd, enligt Sundbergs uppgift, af 20 kilo¬
meter, räknadt från vexeln till sidospåret till Malmberget, har Sund¬
berg, på grund af det resultat, som uppskattningen af nuvarande
värdet af jernvägen Luleå—-Gellivara lemnat, uppskattat dessa arbe¬
ten till 17,500 kronor för kilometer.» Det vill säga: han har icke
der verkstält detaljundersökningar, icke direkt uppskattat, hvad den
anläggningen är värd, utan, så vida jag förstår ordalagen, måste de
betyda, att han utgått från den förutsättningen, att anläggningen här
är af samma beskaffenhet, som der, hvarest han undersökt den, och
efter den senares värde har han antagit en summa af 17,500 kronor
för kilometer. Men det är tydligt, att detta antagande under sådana
förhållanden han sväfva i luften. När det handlar om ett så pass
betydligt belopp som 350,000 kronor, och då man uppenbarligen haft
tillräckligt god tid på sig, synes det, som om vi bort kunna få
veta, hvad denna del af anläggningen verkligen är värd, i stället för
att få lösa och på måfå framkastade antaganden om ett värde af
350,000 kronor.
På sid. 11 i den kongl. propositionen anföras trenne skäl för det
oväntade förslag, som man finner i den kongl. propositionen, att Riks¬
dagen skulle med ett högst betydligt belopp utöfver det af bandirek-
tören Sundberg uppskattade verkliga värdet betala jernvägen.
Såsom det första skälet angifves, att distriktschefen majoren
Lindeqvist vitsordat, att »åtskilliga arbeten blifvit utförda, sedan
Sundbergs uppskattning verkstäldes». Sundbergs undersökning egde
rum i september 1889 och Lindeqvists efterbesigtning, om jag så får
säga, i november månad samma år. Från november 1889 till maj
1890 borde det väl ha varit möjligt, att få veta hvad verkliga värdet
af dessa så kallade förbättringar kan vara, hvilka skulle höja belop¬
pet af den värderingssumma, som Sundberg funnit vara den rätta.
När nemligen dessa förbättringar anföras såsom ett af skälen, hvarför
Riksdagen skulle med omkring 1 million mer än det af Sundberg
5
N:o 38.
Måndagen den 6 Maj, f. m.
antagna verkliga värdet betala banan, så vore det icke för mycket Angående
att få veta: »Hvad betyda dessa förbättringar, uttryckta i penningar?» remiss af
Det andra skälet, hvarför Riksdagen skulle med 1 million mer Maj-tspro-
än uppskattningsvärdet inköpa banan, är, att »de summor, som blifvit position om
nedlagda på företaget, högst betydligt öfverstiga nyssnämnda belopp», inköp af
Ja, vore detta en rigtig grundsats, så borde den väl äfven gorå sig Järnvägen
gällande i den dagliga handeln och vandeln, vara vedertagen i pri-
vatlifvet till förmån för den, som har något att sälja, som råkat gå" (Forts)
ned i värde, så att köparen skulle finna sig förpligtigad att betala
honom, så att han kunde finna sig tillfredsstäld. Men eljest finner
jag icke den allra ringaste reson i att staten sålunda skall godtgöra
den förlust, banans egare gjort, utöfver det verkliga värdet af det,
som de vilja försälja.
Slutligen anföres såsom tredje skäl för den efterbetalning med
1 million, som här föreslagits, att jernvägsbolaget »genom banans
försäljning komme att förlora» sitt tillstånd till uteslutande bearbet¬
ning af grufvorna vid Gellivara. Detta är ett mindre lyckligt valdt
uttryck. När Kongl. Maj:t besluter sig för att göra, hvad, såsom
jag nästan förmodar, att Kongl. Maj:t i denna dag har rätt att göra,
nemligen att i vederbörlig form förklara att koncessionen är förverkad,
då har ock jernvägsbolagets kontrakt med Gellivara aktiebolag till
all sin betydelse förfallit. Om staten sedermera inköper banan, så
lär den väl dermed komma att göra bolaget eller alla dess fordrings-
egare en ganska stor tjenst. Men icke lär man kunna säga, att
staten skall öfverbetala banan, derför att bolaget i och med köpet
förlorar rätten till bearbetande af grufvorna, ty den rätten försvinner
med förklarandet om koncessionens förverkande. Den åtgärden synes
mig vara den enda, som det för närvarande från regeringens sida
varit skäl att vidtaga eller afbida. Sedermera kan det blifva lämp¬
ligare tillfälle att tala om inköp af banan.
Herr Kilman: Vid remissen af denna proposition vågar jag
fästa kammarens uppmärksamhet derpå, att resultatet af ett bifall
till propositionen skulle blifva, att staten endast komme att öfver¬
taga banan, sådan den för närvarande är, men deremot skulle gå
miste om alla inmutningssedlarne, i hvilka sjelfva det egentliga vär¬
det ligger. Resultatet blefve sålunda endast, att man skänkte Gelli¬
vara aktiebolag tillbaka dessa ovärderliga mutsedlar och bringade
dem hjelp till att för billigt pris få sin malm förd ned till kusten.
Detta blefve en gifven följd af ett statens inköp af banan.
Jag vågar sålunda fästa kammarens uppmärksamhet på det både
rättvisa, rimliga och nödvändiga i, att staten äfven får öfvertaga de
mutsedlar, som nu äro i engelsmännens händer, hvartill naturligtvis
erfordras, att Gellivara aktiebolag ger sitt samtycke till en dylik öfver¬
låtelse. I annat fall har man ju endast hjelpt några få personer,
som till följd af vår orimliga gruflagstiftning ha kunnat göra till sin
enskilda egendom ett jernberg, som i 100-tals år varit kändt, och
som på statens bekostnad blifvit undersökt. Genom att deremot
uppställa till vilkor för köpet, att mutsedlarne äfven skulle tillfalla
staten, skulle man naturligtvis göra staten till rättsinnehafvare ej blott
N:o 88.
Angående
remiss af
Kongl.
Majjts pro¬
position om
inköp af
jernvägen
Luleå—nor¬
ska gränsen.
(Forts.)
6 Måndagen d&g 5 Maj, f. m.
vis k vis jernvägen, utan äfven vis å vis grufvorna. Sedermera skulle
staten kunna försälja dessa mutsedlar åt ett stort nationelt bolag,
som för dem helt visst skulle betala mycket mera, än hvad banan
kostar. Då vore något vunnet med saken: Nu kommer man blott
att hjelpa öfverstelöjtnant Bergman och några andra enskilda personer
att för billigt pris få sin malm till kusten. Och för detta skulle
staten nu offra )3 millioner!
Jag vågar derför fästa kammarens och utskottets uppmärksam¬
het på nödvändigheten af att såsom uttryckligt vilkor för antagande
af Kongl. Maj:ts proposition bestämma, att regeringen träffar upp¬
görelse med Gellivarabolaget, att det godkänner öfverlåtelsen på
staten af alla dessa mutsedlar med samma skyldigheter och rättig--
heter, som det engelska bolaget har.
Herr Bruse instämde med herr Kilman.
Herr Lyttkens: Jag vill icke tvista med den ärade represen¬
tanten från Öland om hvem som ursprungligen bär skulden till att
man öfverlemnat åt utländingar att bygga banor här i Sverige, ty det
är onekligt, att den metoden pågick redan under det gamla systemet,
och vi hafva så många sorgliga erfarenheter i den vägen, att man
väl kan påstå, att det var ett stort fel af den dåvarande styrelsen att
meddela utländingar sådana rättigheter utan att betänka följderna.
Vi behöfva blott erinra oss Oskarshamns—Nässjö och Nässjö—Halm¬
stads jernvägar förutom många andra sorgliga exempel, och så hafva
vi nu fått den här. Det är onekligen af stor vigt att få denna bana
i vår egen hand, men icke är frågan af så brådskande natur, att den
icke kan anstå ett år, så att man hinner noggrant pröfva den.
Talaren från Öland sade, att regeringens afsigt icke var att
bygga banan längre än till Gellivara. Ja, han är naturligtvis invigd
i regeringens tankar, men jag, som blott har den kongl. propositionen
att följa, kan icke se annat än att det är fråga om att draga fram
banan ända till Norge, ty för inköp af denna bana åberopas äfven strate¬
giska skäl. Jag kan dock icke förstå,hvad det skulle vara för stra¬
tegiskt ändamål med att hafva en liten bana mellan Luleå och
Gellivara ty icke kan man väl vilja komma med någon armé upp till
Gellivara, utan meningen vore väl att kunna få trupper fram tvärs
öfver hela landet, så att, då man talar om strategiska skäl, kan jag
icke fatta annat än att afsigten är att bygga hela banan färdig ända
fram till norska gränsen. Jag vill dock som sagdt icke tvista härom
med den ärade representanten, som antagligen fått närmare upplys¬
ningar, än jag kunnat inhemta af den kongl. propositionen, men skall
då den biten från norska gränsen till Öfoten stanna qvar hos det
engelska bolaget, och skola, såsom herr Kilman påpekat, de som nu
hafva inmutningsrätten fortfarande blifva i besittning deraf? Ja, icke
för att jag för min del missunnar dem • att blifva millionärer på denna
affär, men staten bör se opp, att den icke öfverbetala!' banan, och
huru värderik den än må vara för svenska staten, så tål dock denna
fråga att uppskjutas, tills vi hinna pröfva den bättre och få en kongl.
proposition, som uttalar hvad som verkligen är meningen. Jag erkän-
Måndagen den 5 Maj, f. m. 7 ->S0 38.
ner villigt att det icke är det nya systemets män, som äro orsak till Angående
att utländingar kommit in i landet, men det ankommer nu på detta re^' '
systems män, livilka nu hafva väldet, att bestämma, om detta förslag j/[aj:fä pre-
skall gå igenom och vi sålunda skola kasta oss in på en ny skuldsätt- position om
ning af en sådan omfattning. jernvägL
Herr Danielson: Jag blcf nödsakad att begära ordet, då den,.^ gränsen.
siste talaren tilläde mig att hafva yttrat, att det vore regeringens (p0rts.)
mening att icke bygga längre än till Gellivara. Jag har icke uttalat
mig på det sättet utan endast yttrat, att det var min enskilda mening,
att man icke borde bygga längre än dit och låta denna jernväg blifva
en svensk jernväg för att förmedla samfärdseln ner till svenska
kusten.
Jag har icke talat om jernvägens betydelse i strategiskt hänseen¬
de, ty den tror jag blir ganska ringa, utan uteslutande fäst mig vid
dess betydelse för brytningen af vår jernmalm och för dess utförande
i marknaden, och ur denna synpunkt tycker jag, att jernvägen icke
bör gå fram till norska gränsen utan stanna ett bra stycke hitom, ty
endast i det fallet blir banan till gagn för våra svenska näringar, och
jag ber att få förklara, att det endast varit i det syfte, som jag ut¬
talat mig för förslaget.
Jag kan icke förstå, att det ligger något, tvetydigt uti.hvad rege¬
ringen sagt, att vi skola förvärfva oss rätt till det, som ligger inom
Sveriges gränser, ty längre kunna naturligtvis icke våra intressen
sträcka sig, och lyckas vi återförvärfva rätten att få fritt råda öfver
banans byggande på svenskt område, så må norrmännen sköta sig
bäst de kunna.
Nu har en talare omnämnt, att koncessionen är förverkad. Ja,
troligen kommer det nog att blifva så, att det nuvarande bolaget icke
kan ”fullgöra sina åtaganden, men äfven om det skulle gå på det
sättet, kunna vi icke tillegna oss bolagets egendom utan ersättning.
Svenska staten kan icke taga bolagets egendom och allt arbete som
blifvit nedlagdt på jernvägen utan särskild betalning, men väl kan
staten möjligen lägga en annan jernväg bredvid den gamla. Nu
gäller frågan egentligen, om det anses lämpligare att nu passa på
tillfället eller vänta ett år, och derom lär val utskottet säga sin me¬
ning i första hand och sedan Riksdagen.
Den siste talaren erkände öppet, att det var under det gamla
systemet, som dessa förhållanden tillkommit, och jag är honom tack¬
sam för detta erkännande, men då återstår icke annat än att tillämpa
den gamla sanningen, som ofta uttalas, att långa år få gälda, hvad
stunden brutit.
Herr Collander: Ehuru man kan beklaga, att denna fråga
onekligen framkommit så sent under riksdagen, att tiden för att
pröfva densamma blir knapp, så kan man dock icke annat än glädja
sig öfver, att nu utsigt finnes att rätta ett begånget misstag. Mig
synes det vara en fråga af stor innebörd för Sverige att kunna för¬
värfva denna jernväg, ty den största faran under nuvarande förhållan¬
den är, att mägtiga utländska intressen der fått fast fot, hvilket lätt
N:o 88. 8 Måndagen den 5 Maj, f. m.
Angående kan framkalla förvecklingar i framtiden, i synnerhet om företaget
remiss af skulle råka i händerna på sådana, som möjligen önskade att komma
Maj dspro- 7 konflikt med oss. Det är alltid af vigt att kunna taga. en gifven
position om förlust genast i stället för att uppskjuta frågan i förhoppning att få
inköp af förlusten förminskad, ty den blifver då i regeln mycket större.
jernvägen Jag anger derför att det är af vigt att nu taga i håll med denna sak,
ska gränsen oc^ statsutskottet kommer nog att både pröfva alla befintliga skäl
(Forts) 0°k se om frågan är i det skick, att den kan lösas redan nu.
Om icke det är möjligt, få vi väl uppskjuta den, men jag måste med
glädje helsa, att frågan blifvit nu bragt å bane.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, hänvisades den
kongl. propositionen jemte de i anledning af densamma nu afgifna
yttranden till statsutskottet.
§ 2.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
konstitutionsutskottets utlåtanden n:is 13 och 14; samt
statsutskottets utlåtanden n:is 10 b, 61 och 62.
§ 3.
Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial, n:o 63, i
anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande Kongl. Maj:ts
proposition angående uppförande af ett kasernetablissement i Jemt-
land för en artillerivision, lades detsamma till handlingarne.
7 D
§ 4.
Föredrogos men blefvo ånyo bordlagda:
sammansatta stats-, banko- och lagutskottets utlåtande n:o 3;
och
lagutskottets utlåtande n:o 50.
§ 5.
Efter föredragning af Första Kammarens protokollsutdrag, n:o
196, innefattande delgifning af bemälde kammares beslut öfver dess
tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 6, i anledning af väckt motion angå¬
ende inskränkning i den rätt till försäljning af maltdrycker, som
tillkommer tillverkare af sådana drycker beslöt Andra Kammaren
hänvisa detta ärende till behandling af kammarens tillfälliga utskott
n:o 2.
§ 6.
Herr talmannen anmälde härefter till fortsatt föredragning sär¬
skilda utskottets för behandling af förslag angående ändrade bestäm-
N:o 88.
Måndagen den 5 Maj, f. m. 9
melser med afseende på de allmänna läroverken ock pedagogierna
utlåtande n:o 1.
I ordningen förekom
Punkten 4.
i
Kongl. Maj:t kade föreslagit, »att lärjungarne vid de allmänna
läroverken må från ock med vårterminen 1891, utom förut bestämda
afgifter, åläggas en terminlig, till statsverket ingående afgift till belopp
af 20 kronor för lärjunge i fjerde och femte klassen samt af 30
kronor för lärjunge i sjette ock sjunde klassen, dock med den in¬
skränkning, att lärjunge, som intagits i den afdelning af Jakobs
läroverk, der olika årsklasser undervisas tillsammans, må befrias från
all terminsafgift, samt att, enligt de närmare bestämmelser, som af
Kongl. Maj:t i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsråds¬
protokollet angifna grunder fastställas, medellösa lärjungar till högst
femton procent och mindre bemedlade till högst tjugu procent af
hela närvarande lärjungeantalet må kunna befrias, de medellöse från
afgiftens hela och de mindre bemedlade från dess halfva belopp».
Ändring i detta Kongl. Maj:ts förslag hade ifrågasatts af herr
M. Palm, som i förra delen af sin motion (n:o 210 inom Andra
Kammaren) föreslagit, »att Riksdagen vidtager sådana ändringar i
Kongl. Maj:ts proposition n:o 17, i hvad den afser de allmänna läro¬
verkens organisation, kommunernas bidrag, aflöningar och termins-
afgifter, att de nu utgående anslagen till elementarläroverken och
pedagogierna ej må, vid omorganisationen af dessa läroverk, ökas
utöfver sina nuvarande belopp på annat sätt än medelst enskilda
kommuners bidrag och terminsafgifter».
Under föreliggande punkt hemstälde nu utskottet »att Riksdagen
må på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts förslag samt herr Dahns motion,
i hvad den angår ändring i Kongl. Maj:ts förslag i fråga om termins¬
afgifter,
att lärjungarne vid de allmänna läroverken må från och med
vårterminen 1891, utom förut bestämda afgifter, åläggas en terminlig,
till statsverket ingående afgift till belopp af 10 kronor för lärjunge
i första, andra och tredje klassen, af 20 kronor för lärjunge i fjerde
och femte klassen samt af 30 kronor för lärjunge i sjette och sjunde
klassen, dock med den inskränkning, att lärjunge, som intagits i den
afdelning af Jakobs läroverk, der olika årsklasser undervisas tillsam¬
mans, må befrias från all terminsafgift, samt att, enligt de närmare
bestämmelser, som af Kongl. Maj:t i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de i statsrådsprokollet angifna grunder fastställas, medellösa
lärjungar till högst femton procent och mindre bemedlade till högst
tjugu procent af hela närvarande lärjungeantalet må kunna befrias,
de medellöse från afgiftens hela och de mindre bemedlade från dess
halfva belopp;
börande dock den nämnd, som har att upprätta förslag å de lär¬
jungar, som i de högre femklassiga läroverken skola komma i åtnju-
Angående
iförande af
termins¬
afgifter.
N:o 38.
10
Måndagen den 5 Maj, f. m.
_ Angående tande af befrielse, bestå af läroverkets rektor såsom ordförande,
^klassföreståndaren för den klass eller afdelning, som frågan i hvarje
utgifter. gä^er, samt en af läroverksstadens kommunalstyrelse och två af
(Forts) "vederbörande landsting valde ledamöter».
Vid punkten funnos fogade reservationer af herrar A. N. Sund¬
berg, C. H. Lundström och S■ J. Kardell, hvilka på de af statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet till statsrådsprotokollet den
7 februari 1890 anförda grunder yrkat,
att till statsverket ingående terminsafgifter icke må åläggas lär-
jungarne i de allmänna läroverkens tre nedersta klasser;
samt af herr P. Andersson i Högkil, som yrkat afslag å utskottets
hemställan i denna punkt.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af
Herr Andersson i Högkil som yttrade: Då jag är öfvertygad,
att detta utskottets förslag icke skulle lända till gagn för undervis¬
ningsväsendet utan till skada, har jag såsom ledamot af utskottet
ansett mig böra tillkännagifva detta och afgifva min reservation.
Jag skall icke inlåta mig på någon vidlyftig kritik af utskottets
motivering eller rättare sagdt af hvad utskottet i detta betänkande
låtit trycka i stället för motivering, men jag skall tillåta mig påpeka,
att utskottet icke anfört ett enda giltigt skål för sitt förslag. Hela
innebörden häraf är, att utskottet vill vinna ett mål, nemligen ökning
af lärarecorpsens löner och pensioner; medlet härtill är kunskapsskatten,
och ändamålet har fått helga medlet. Det förefaller mig märkligt,
att nu, då statsinkomsterna äro rikliga, då Kongl. Maj:t tillsatt en
öfverskottskomité, då man inom Riksdagen motionerar om statsöfver-
skottens användande till betalning af Sveriges utländska skuld och då,
såsom en talare på bohuslänsbänken år 1888 yttrade, Riksdagen har
skapat ökade statsinkomster till belopp af 11 å 12 millioner, vilja
skaffa ytterligare 2 ä 300,000 genom en ny skatt, lagd på Sveriges
studerande ungdom. Hvadan kommer då denna, jag tvekar icke att
uttala det, nästan fiendtliga stämning mot den högre undervisningen
i vårt land? Jag har icke kunnat finna något tillfredsställande svar
på denna fråga, men en af hufvudstadens större tidningar innehöll
nyligen efter en tysk tidning några utdrag ur en artikel om preussare
af första och andra klass.
Der heter bland annat, att »de lägre klassernas barn genom arten
af sin bildning skola vara utestängda från täflan om den ledande
ställningen i samhället och hänvisade till att ständigt stanna i andra
ledet». Och vidare: »En gradering af folket i andligt afseende är
oundgänglig; blott en sådan kan åstadkomma, att de mindre bildade
klasserna underordna sig de högre bildade. Utan att det obildade
flertalet underordnar sig det bildade mindretalet kan ingen stat bestå
i längden. På dessa förhållanden böra undervisningsorganisationerna
vara beräknade.» »Kan man säga tydligare, yttrar den nämnda tidnin-
11
N:o 38.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
gen, att man vill göra undervisningsväsendet till ett medel i kampen Angående
för sina klassintressen.» ' . _
Jag vill ingalunda påstå, att utskottet velat gorå undervisnings- afgifter.
väsendet hos oss till ett medel för klassintresset. Långt derifrån. (Forts.)
Tvärt om vill jag gerna antaga, att det icke varit utskottets mening,
lika litet som att befästa klyftan mellan svenskar af »första och
andra klassen». Men när man jemför dessa sträfvanden i Preussen
med de försök, som nu göras hos oss att undantränga den lägre
klassen från den högre undervisningen och dermed förknippade för¬
måner, är det åtminstone en händelse, som ser ut som en tanke. Att
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet aldrig har
hyst den ringaste tanke på att göra undervisningsväsendet till ett
medel i kampen för klassintressena, derom är jag öfvertygad. Jag
vet, att han redan år 1882 inom Riksdagens Första Kammare uttalade
stora betänkligheter mot den då föreslagna beskattningen. Utaf hans
yttrande så väl till statsrådsprotokollet som under debatten i denna
kammare förliden lördag har jag dragit den slutsatsen, att han ännu
hyser betänkligheter. Just detta har ytterligare stärkt mig i öfver-
tygelsen derom, att den ifrågavarande åtgärden icke är till nytta, en
öfvertygelse som jag för resten hyst allt sedan jag 1882 inom denna
kammare röstade för afslag på den då äskade skatten.
Nu är det fråga om att förbättra undervisningsväsendet — så
påstår man åtminstone. För den skull skall man inskränka antalet af
läroverk och förse dem med flere och högre aflönade lärare. Då
skall man, säges det, äfven få skickligare lärare. Men samtidigt vill
man försvåra tillträdet till läroverken. Man vill delvis rent af stänga
dörrarne till läroverkens salar. Jag vill icke vara med om en så
reaktionär åtgärd. Sverige har i århundraden kunnat undvara denna
skatt, och det har ländt landet till gagn och heder. Vi kunna ännu
åtminstone undvara densamma.
När frågan om anslag till de fria konsternas akademi diskutera¬
des i denna kammare, framhölls från statsrådsbänken, huru många
som, tack vare den undervisning de erhållit vid akademien, kommit
i tillfälle att gagna och hedra fäderneslandet. Men ojemförligt flere
äro de, som tack vare den nästan kostnadsfria undervisningen vid de
allmänna läroverken kunnat arbeta sig fram på studiebanan och der¬
igenom satts i tillfälle att på alla områden gagna fäderneslandet och
i främmande länder hedra det svenska namnet.
Af upprigtigt intresse för undervisningsväsendet anhåller jag, herr
talman, om afslag på utskottets hemställan.
I detta yttrande instämde herrar Svenson i Edurn, Broström och
Svensson i Karlskrona.
Vidare anförde:
Herr Kardell: Jag har instämt i den reservation, som afgifvits
af herrar Sundberg och Lundström mot påläggandet af till statsver¬
ket ingående terminsafgifter på lärjungarne i de allmänna lärover¬
kens tre lägsta klasser eller, — hvad som är det samma — till för-
N:o 38.
12
Angående
införande a
termins¬
afgifter.
(Ports.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
.män för den kongl. propositionen; och då denna reservation antagits
af Första Kammaren, ber jag få påyrka, att äfven denna kammare
måtte antaga densamma.
Vi hafva uti reservationen åberopat oss på de grunder, som herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet anfört i sitt ytt¬
rande till statsrådsprotokollet af den 7 februari 1890. Det heter der,
att »den kontanta utgift, som en sådan förhöjning komme att med¬
föra, säkerligen skulle hindra mången väl begåfvad men fattig gosse
från inträde i skolan och sålunda betaga honom tillfälle att der visa,
hvad han dugde till, och att mången skulle deraf tvingas att utgå i
det praktiska lifvet utan de kunskaper, han i allmänna läroverkets
lägre klasser lätt kunnat vinna och i sin följande verksamhet utan
tvifvel mer än en gång komme att sakna». Det förefaller mig, som
om dessa grunder, som herr statsrådet anfört, vore mycket tungt
vägande och af beskaffenhet att näppeligen kunna vederläggas. Men
det är något, som utskottets majoritet icke ansett vara förhållandet.
Den tycker t. ex., att den afgift af 10 kronor i terminen, hvarom
här är fråga, är så ringa eller låg, att litet hvar gerna bör kunna
erlägga densamma. Ja väl, om det blott vore fråga om den afgiften.
Men det finnes redan nu en afgift af omkring 15 kronor i terminen,
som skall ingå till läroverkskassorna. Terminsafgifterna för hvarje
lärjunge i de tre lägsta klasserna skulle således uppgå till 25 kronor
och sammanlagda afgifterna för ett år till 50 kronor. Det. är eu
ganska betydande afgift och af den beskaffenhet, att man väl skulle
kunna tänka sig, att den skulle hindra mången begåfvad, men fattig
yngling från att inträda i läroverket.
Utskottets majoritet talar vidare om den befrielse från termins-
afgiften, som under vissa förhållanden kunde medgifvas. Men ett af
hufvudvilkoren för en sådan befrielse är ju, att lärjungen i fråga
ådagalagt flit i skolan och anlag för studier. Huru skall man nu
kunna döma derom genast vid eller omedelbart efter ankomsten till
läroverket? —.Jag må säga, att jag under vanliga förhållanden skulle
hafva instämt i den af herr Andersson i Högkil afgifna reservationen.
Tv jag fruktar högeligen för dessa terminsafgifter i allmänhet. Jag
befarar, att de skola verka menligt för den så nyttiga ståndscirkula¬
tionen i vårt land, att de skola bidraga i sin män att hämma det till¬
förande till de ledande klasserna utaf friska krafter från de djupa
samhällslagren, som — tack vare den omständigheten, att undervis¬
ningen varit kostnadsfri — pågått i vårt land oafbrutet i mer än två
och ett hälft sekel till gagn för vårt samhälle i socialt och politiskt
hänseende. Ja, det skulle kunna hända, att dessa terminsafgifter
skulle bidraga till att skapa en ärftlig klasskilnad, som icke nu före¬
finnes, och att den bildning, som de allmänna läroverken åsyfta att
gifva, skulle kunna blifva ett slags monopol eller nytt privilegium
för förmögenheten, som den hittills har saknat.
Nu heter det visserligen, att några procent utaf lärjungarne skulle
kunna befrias från terminsafgifterna. Antalet utaf dessa lärjungar
måste dock stå i bestämdt förhållande till antalet utaf dem, som gå
i skolan och betala full terminsafgift, och under vissa förhållanden
skulle antalet af dessa kunna nedgå betydligt. I så fall skulle till-
Måndagen den 5 Maj, f. m. 13 N:o 38.
trädet till läroverken ytterligare försvåras för de obemedlade. Jag _ Angående
ber vidare att få anmärka, att dessa terminsafgifter i första rummet*/™.^ af
komma att trycka den stora mängden utaf medborgare, som — utan afgifter
att egentligen kunna kallas vare sig fattiga eller förmögna —utgöra (Forts)'
medelklassen. Men jag vill dock icke förorda bifall till borr Anders¬
sons i Högkil reservation på grund deraf, att Riksdagen redan vid
flera tillfällen uppstält dylika terminsafgifters påläggande såsom ett
nödvändigt vilkor för genomförande af en nödig reform af de all¬
männa läroverken och i synnerhet för en välbehöflig lönereglering
för lärarne, och jag anser att det skulle vara obilligt, om lärarne
skulle på sätt och vis bekosta en del af undervisningen för lärjungarne.
På den grunden vill jag nu, på det att det onda må blifva så ringa
som möjligt, hemställa om bifall till Kongl. Maj:ts proposition —
dock med ett tillägg. Då det nemligen torde vara nödigt att skaffa
sig garanti lör, att dessa terminsafgifter icke beslutas, för den hän¬
delse ingen lönereglering kommer till stånd, så torde försigtigheten
fördra, att man inskjuter ett tillägg i resolutionen på samma sätt
som det skett i Första Kammaren. Jag ber således få yrka, att bör¬
jan af utskottets »kläm» måtte få följande lydelse: »att Riksdagen
— med vilkor att den af utskottet föreslagna aflöning för lärarne vid
de allmänna läroverken fastställes — må på det sätt bifalla» o. s. v.
Dessa ord skulle jag vilja hafva inskjutna för säkerhetens skull, på
det de i sig så förhatliga terminsafgifterna åtminstone icke måtte in¬
föras, om icke löneregleringen kommer till stånd. För öfrigt ber
jag få hemställa om bifall till den af mig afgifna reservationen.
Herr Nilson i Lidköping: I likhet med reservanten herr An¬
dersson i Högkil skulle jag helst önska afslag på hela denna punkt
angående ökade terminsafgifter. Det har alltid utgjort vårt lands
stolthet och berömmelse, att hvarje svensk medborgares barn varit
berättigade till fri undervisning i statens skolor. Från denna vackra,
sant demokratiska tanke och grundsats böra vi icke utan särdeles
tvingande skäl afvika. Men några sådana tvingande skäl tror jag
icke kunna anses för ' närvarande vara för handen. Har staten allt
hitintills under vida hårdare tider och med vida knappare tillgångar
haft råd att bekosta fri undervisning, så tror jag, att den står ut
dermed äfven fortfarande. Det kan invändas, att man redan för länge
sedan frångått principen om fri undervisning genom påläggandet af
de nuvarande terminsafgifterna. Ja, det är sant. Men det är dock
härvid att märka, att dessa afgifter stanna vid läroverken och äro
afsedda att användas dels till inköp af sådan materiel, som lärjungar¬
ne i och för undervisningen behöfva, dels för att bygga och under¬
hålla de lokaler, i hvilka undervisningen meddelas dem. Men den
afgift, som nu ifrågasättes, den skall ingå till statskassan och använ¬
das för lärarnes aflönande. Detta är en stor skilnad. Hvarje rektor
och medlem af ett läroverkskollegium känner ganska väl till, att den
redan befintliga terminsafgiften för ett mycket stort antal målsmän
är mycket betungande. I många landsortsstäder bestå lärjungarne
till öfvervägande del af söner till arbetare, små tomtegare, handtver¬
kare och andra mindre näringsidkare, hvilka, utan att kunna sägas
N:o 88.
14
Angående
införande c
termins-
afgifter.
(Forts.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
vara medellösa, eller knappt mindre bemedlade, dock stå denna för-
mögenhetsgräns mycket nära och icke utan största sträfsamhet, spar¬
samhet och försakelse kunna taga sig fram och bereda sina barn
tillfälle att begagna sig af elementarundervisning i skolorna. Af egen
erfarenhet vet jag, att lärjungarne inom denna kategori utgöra ofta
mera än 50 °/0 af hela lärjungeantalet. Åliggandet för rektor och
lärarekollegium att upptaga och pröfva alla anmälningar om nedsätt¬
ning i eller befrielse från afgiften till läroverkets kassor, är för dem
högst odiöst och ådrager dem icke sällan mycket obehag från måls¬
männens sida; och värre skall det bli, om nu tillkomma ytterligare
betydligt ökade afgifter, från hvilka befrielse eller lindring omöjligen
kan medgifvas åt alla dem, som anse sig derpå hafva befogade an¬
språk.
Det är icke heller rätt förenligt med rektors och lärares egent¬
liga kall att, vare sig med eller utan af kommunen utsedde besittare,
sitta såsom taxeringsnämnd och sjelfva beskatta sina lärjungar. Jag
inser dock å andra sidan, att detta svårligen låter sig ändra, så länge
terminsafgifter skola utgå.
Såsom jag från början har sagt, skulle jag helst vilja, att de nu
föreslagna nya terminsafgifterna icke måtte fastställas för någon af
läroverkens klasser; men då jag väl inser, att ett yrkande i sådan
rigtning icke har någon utsigt till framgång, så skall jag endast yrka,
att undervisningen i läroverkens tre nedersta klasser dock må blifva
afgiftsfri. Ett sådant beslut är redan fattadt i medkammaren och
jag hoppas, att äfven denna kammare måtte derom förena sig.
Således yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts förslag, dock med det
tillägg, som blifvit gjordt af den nästföregående talaren.
Herr Eedelius: För min ringa del skall jag be att få yrka
afslag å punkten, och jag skall be att få med några ord angifva skä¬
len derför, némligen först och främst att det ändamål, för hvilket
dessa förhöjda terminsafgifter föreslås, kan vinnas utan denna förhöj¬
ning, hvilket jag också tror mig hafva visat i mitt anförande här i
lördags. Vidare ber jag att få säga några ord om utskottets yttrande
å sid. 22, der det heter att enligt utskottets åsigt kan det äfven
anses rätt och skäligt, att personer, som befinna sig i den ekonomi¬
ska ställning, att de kunna bekosta eller i allt fall bidraga till utgif¬
terna för sina barns undervisning, icke erhålla denna undervisning så
godt som för intet af staten. Det är sant att staten fordrar en gan¬
ska ringa afgift för den undervisning, som den består; men deraf
följer icke, att denna undervisning icke skulle kosta föräldrarna någon¬
ting. Jag skulle kunna visa mera än ett fall, der en familjefäder
under en lång följd af år ända till 12 ä 13 år för sina söners uppe¬
hälle vid skolan betalt ut en kontant årlig utgift af 2,000 kronor.
Jag ber att få nämna detta såsom ett motskäl mot den åsigten, att
undervisningen skulle vara alldeles fri från kostnader. Detta gäller,
om familjefädren bor på landet. För stadsbon ställer sig saken natur¬
ligtvis helt annorlunda. För det tredje vill jag fästa uppmärksam¬
heten derå, att den föreslagna förhöjningen är rigtad mot de fatti¬
gare ynglingarne i syfte att förhindra deras inträde i skolan. Derom
Måndagen den 5 Maj, f. m. 15 N;o 38.
har emellertid herr Kardell yttrat sig. Utskottet säger att genom _ Angående
bestämmandet af en högre afgift vunnes den ur så väl allmän som införande af
enskild synpunkt beaktansvärda fördelen, att ej allt för många afaifter
ynglingar lockas in på den mödosamma studiebanan eller frestas till (p0rts)'
att för länge fortsätta sin skolgång utan att derför hafva tillräckliga
anlag, eller i längden kunna bära de uppoffringar, som dermed äro
förenade, om de skola vinna verklig eller för staten afsevärd förkof¬
ran i bildning. Tydligt är således hugget rigtadt mot den fattige
och det hjelper föga, om man undantager 15 °/0. Vidare är hugget
rigtadt mot medelklassen, som hvarken kan anses rik eller fattig.
Här föreslås visserligen 20 °/0 till befrielse; men afgiften är i allt fall
ganska betydlig, hvartill kommer att medelklassen är ganska talrik i
jemförelse med öfriga klasser, som skola betala full afgift. Sistnämnda
klasser skulle derigenom i sjelfva verket få ett slags monopol på
undervisningen sig tilldeladt; ty dessa förhöjda afgifter komma helt
naturligt att framkalla ett slags klasskilnad, och de komma att peka
hän på bildande af ett undervisningsmonopol för den rike, under det
att af detta monopol endast nådesmulor komma att tillfalla den fattige.
Vidare äro dessa höjda terminsafgifter egnade att verka söndring
mellan stads- och landtbefolkningen.
Slutligen har samundervisningens införande vid Jakobs läroverk
åberopats såsom skäl för att befria lärjungarne, som bevista detta
läroverk, från förhöjda terminsafgifter. Skulle emellertid denna om¬
ständighet få gälla såsom skäl för befrielse i nämnda afseende, så
borde också samma skäl få tillämpas på sådana fyra- ä femklassiga
läroverk, för hvilka man föreslagit Barnundervisning. I detta hänse¬
ende förefinnes således ingen konseqvens, ingen öfverensstämmelse.
Till sist ber jag att få fästa uppmärksamheten på samhällsla¬
grens omsättning. Det går så till, att från samhällets lägsta lager höja
sig enskilda individer upp till de allra högsta lagren i samhället och
hälla sig der en tid bortåt, men deras efterkommande kunna ej hålla
sig qvar af brist på duglighet och energi, samt sjunka tillbaka, medan
under tiden andra samhällslager tränga sig upp. Detta hör nu till
samhällsutvecklingens rigtiga gång. Jag har velat omnämna detta
sakförhållande, som väl icke torde böra lemnas utan afseende, när
man står i begrepp att genom tvångsåtgärder hindra denna naturliga
cirkulation.
Af alla de skäl, som jag nu påpekat och andragit ber jag att få
yrka rent afslag å den föredragna punkten.
Herr Bergman: Staten ålägger hvart enda barn, gosse eller
flicka, att inhemta ett visst mått af vetande. Detta gör staten dels
för uppnående af sitt egét ändamål och dels för de särskilda indivi¬
dernas egen skull. Detta kunskapsmått, som är ålagdt hvarje svensk
medborgare att inhemta, meddelas i de öfver hela landet förlagda folk¬
skolorna. Under sådana förhållanden att hvar och en, rik eller fattig,
mera eller mindre välburgen, måste lära sig ett visst kunskapsmått,
ligget det i sakens natur att detsamma måste meddelas utan särskild
kostnad för barnen eller föräldrarne. Hvad som går derutöfver är
en särskild förmån, som tillkommer några vissa. Men om jaa; har
»so 38.
16
Angående
införande c
termins-
afgifter.
(Forta.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
någon särskild förmån eller vissa friheter framför andra, så måste väl
pdetta köpas med någon deremot svarande uppoffring. Nu säger man
att dessa afgifter, hvarom här är fråga, äro så att säga rigtade mot
den fattige, mot medelklassen och afsedda till förmån för de mera
bemedlade i samhället. Det motiv, som åtminstone för mig varit
bestämmande, har varit raka motsatsen. Under samtal med personer
får man litet hvarstädes höra framhållas det origtiga uti, att dessa
millionärer eller mera eller mindre förmögna personers barn skulle
få tillgodonjuta undervisning i statens läroanstalter gratis och utan
erläggande af någon afgift. Utskottets mening med de nu föreslagna
afgifterna är naturligtvis att ställa så till, att de, som hafva råd att
betala, också få lof eller nödgas att göra det. Skulle nu genom
denna ifrågasatta åtgärd den fattige och medellöse blifva utesluten
från denna högre undervisning? Enligt min öfvertygelse blir han
det icke. För det första ber jag få nämna, att jag i min egenskap
af skolman varit i tillfälle att inhemta någon erfarenhet i detta af¬
seende och särskildt har jag funnit, att i städerna sökes inträde i
elementarskolan af en hel del barn, hvilkas föräldrar redan från bör¬
jan dermed afse, att barnen endast skola genomgå två eller högst tre
klasser. Jag frågar då, om undervisningen vid ett elementarläroverk
kan för dessa barn vara lämplig. Kunna de deraf hafva större nytta,
än om de genomginge folkskolan? Min öfvertygelse är att de barn,
som sålunda genomgå endast ett par, tre klasser, bestämdt skulle
hafva bättre gagn och nytta af att genomgå folskolan fullständigt.
Hvad få de nemligen i dessa elementarläroverkets tre första klasser
inhemta? Jo, början till litet af hvarje i en del ämnen, men utan
någon afsilning. Folkskolan deremot bibringar åtminstone en full¬
ständig kurs, låt vara inom en trängre ram, der barnen få inhemta
både början och slutet af de förelagda ämnena. Beträffande således
hela denna grupp af barn — och de äro verkligen icke få — som
komma i valet mellan att söka inträde vid elementarskolan eller
folkskolan, kan man således fråga, hvarför föräldrarne ej sätta in
dem i den senare skolan? Men det må ju ursägtas dem, om de då
välja elementarskolan, då kostnaden der icke är större och föräl¬
drarne måhända ledas af den tanken, att barnen deraf skola draga
bättre nytta. Som sagdt, enligt min öfvertygelse skulle hela denna
grupp af barn få mera gagn af undervisningen, om de icke missledas
in på den väg, som icke är lämplig för dem.
Vidare har det påpekats, att en hel del lockas in på den lärda
banan. Ja, visserligen, det finnes en hel del af dem, som fortsätta
studierna, och hvarför? Jo de tänka möjligen att kunna nå ett
högre mål, att komma fram något längre och de gå sålunda qvar i
skolan så länge, att de till slut blifva odugliga för det praktiska
lifvet.
Under min lärareverksamhet — det är nu 22 år sedan jag första
gången examinerade ynglingar i studentexamen — har jag vunnit
den erfarenhet, att det är en synnerligen stor procent af ynglingar,
som till sin egen skada släpa sig fram till studentexamen ochhletta
anser jag så mycket farligare, som nästan allt vid de allmänna läro¬
verken pekar åt universitetet. Hvita mössan är det första målet;
17
>':o 38.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
det andra är en embetsexamen och, när den är aflagd, så vet man Angående
icke hvart man skall taga vägen, hvar man skall få en anställning införande af
eller en plats, der de flesta platser äro upptagna. termms-
Yi hafva nyligen här i kammaren hört sägas, att det icke finnes port f'
något land, der studentantalet i förhållande till folkmängden är så ' ° S'
stort som i Sverige. Det är till och med större än i det lärda
Tyskland, der det icke uppgår till 600 per million, under, det att
siffran här är 615 per million. Således förefinnes ingen brist på dem,
som sträfva att komma till universiteten. Detta förhållande torde
sålunda gifva skäl för det påståendet, att allt för många ynglingar i
vårt land till sin egen skada lockas in på den s. k. lärda banan,
och det skulle väl alltså vara tid på att tillse, huru vida icke något
borde göras för att föra dylika ynglingars håg åt andra, mera prak¬
tiska vägar. Men äfven om en sådan reducering skulle företagas, så
finnes ju ändock en stor procent qvar af fattiga, mindre bemedlade
ynglingar, som, sedan de kommit till de allmänna läroverken, der an¬
visas att fortgå på den väg, som de icke haft för afsigt att fortsätta,
emedan lärare och föräldrar finna att de hafva anlag för studier och
att deras håg och intresse går åt det hållet. Sådana ynglingar böra
naturligtvis icke afvisas, utan tillfälle bör beredas dem att fortsätta
på studiebanan. Detta har också Kongl. Maj:t och utskottet sökt
gorå, då enligt föreliggande förslag icke mindre än 25 procent af
lärjungeantalet skulle kunna helt och hållet befrias från allt hvad
terminsafgifter heter. Jag tror att detta procenttal, nemligen 15 pro¬
cent af de medellöse och 20 procent af de mindre bemedlade, eller
tillhopa 25 procent, bör vara tillräckligt för att utgöra en garanti för
att icke fattiga, obemedlade och väl behöfvande ynglingar skulle be¬
höfva genom de nu föreslagna ökade afgifterna uteslutas från att
fortsätta sina studier, om de det önska.
Jag vill vidare påpeka, att det dessutom finnes icke så obetyd¬
liga stipendier, afsedda för de mindre bemedlade och fattige ynglin-
garne till att hjelpa dem fram. Jag har hört uppgifvas, att dessa
stipendier uppgå till belopp af omkring 100,000 kronor — jag mins
icke om denna uppgift var hemtad från Kongl. Maj:ts proposition
eller från läroverkskomiténs förslag — och således mer än samman¬
lagda beloppet af terminsafgifterna för 1—3 klasserna, som utgjorde
omkring 78,000 kronor.
Denna lindring af 25 procent tillsammans med stipendierna bör
vara tillräcklig garanti för, att ingen enda fattig, men begåfvad yng¬
ling skall behöfva utestängas från de allmänna läroverken. Någon
skulle kunna invända, att af stipendierna åtminstone en hel del äro
afsedda till premier för flit och godt uppförande, men jag ber att få
upplysa, att dessa ej blifvit i den nyss nämnda summan medräknade.
Vidare har det påpekats, att redan nu afgifter finnas vid de all¬
männa läroverken, och. att dessa afgifter uppgå till icke så obetyd¬
liga belopp; de användas till ved, lyse, städning af lokalen och dylikt
Hvad dessa afgifter beträffar, så äro de flesta sådana, som redan nu
ingen fattig eller mindre bemedlad yngling erlägger. Jag har sjelf
samtidigt med tre bröder gått igenom ett allmänt läroverk och af oss
fyra voro tre helt och hållet befriade, och endast en erlade dessa
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 38. 2
N:o 38.
18
Angående
införande a
termins-
afgifter.
(Forts.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
af gifter,
f hållande
Jag tror icke, att det äfven nu är så sällsynt att så är för-
Herr Nilsson sade: har staten hittills förmått bekosta fri under¬
visning, så bör detta äfven hädanefter kunna låta sig göra. Ja, det
är ju möjligt, men jag kan dock icke underlåta att påpeka, huru
hudgeten så väl för folkskolan som för de allmänna läroverken
undan för undan stiger, och den, som icke stigit minst, är budgeten
för folkskolan, som vi doek i första rummet äro skyldiga att betala.
För att anföra ett exempel uppgick i Stockholm för icke längre tid
tillbaka än — om jag mins rätt — ungefär 10 år budgeten för folk¬
skolan till ett par hundra tusen kronor, nu åter slutar den på öfver
945,000 kronor; och jag förmodar, att om än progressionen icke öfver
allt är densamma, så gå förändringarna dock öfver allt i samma
rigtning, och det är, som sagdt, folkskolan som vi i första rummet
äro skyldiga att svara för.
Herr Redelius yttrade, att denna höjning af terminsafgifterna
vore ett hugg, rigtadt mot de fattige och medelklassen. Jag har
redan bemött detta påstående och ber endast få tillägga, att detta
ingalunda varit min afsigt och att den ej heller hysts af någon af
dem, som inom utskottet yttrat sig för denna höjning. Man har en¬
dast velat låta den, som kan, betala för detta plus, som icke är nö¬
digt för alla, och hvaraf dock hvar och en kommer att i framtiden
draga en särskild förmån framför dem, som icke kommit i åtnju¬
tande deraf.
Hvad Jakobs läroverk beträffar, så är hvarken Kongl. Maj:ts
eller utskottets mening den, att afgifterna der skola vara mindre,
derför att samundervisning der skulle komma att bedrifvas, utan or¬
saken är, att det skall vara ett försöksläroverk; och emedan man der
skall göra åtskilliga försök, om hvilka man icke vet, huru de komma
att utfalla, så är det gifvet, att undervisningen der skall vara mindre
begärlig, och att föräldrarne skola tveka att sända sina barn dit, och
det är derför, som det synts så väl Kongl. Maj:t som utskottet
lämpligt att der taga något lägre afgifter än vid öfriga läroverk i
Stockholm.
Jag skall icke yttra mera, utan anhåller om bifall till utskottets
hemställan, dock med den inskränkning, som af herr Kardell blifvit
föreslagen. Jag anser nemligen, att, om inga löneförhöjningar åt
lärarne vid denna riksdag beslutas, man ej heller för närvarande bör
besluta de ifrågavarande terminsafgifterna. Ty ett af motiven för
terminsafgifternas förhöjning har varit att försöka vinna den löne¬
förbättring åt lärarne, som kan anses behöflig. Ty nu är det verk¬
ligen så, mine herrar, att den fria undervisningen bekostas till en
del af den svenska lärarecorpsen, om man nemligen anser, att lärarnes
arbete är värdt mera, än de nu erhålla.
Jag yrkar, som sagdt, bifall till utskottets hemställan med det
af herr Kardell gjorda tillägget.
Herr P. Waldenström: Innan jag fäster mig vid det förslag,
som utskottet gjort, skall jag be att få med några ord rigta kamma-
Måndagen den 5 Maj, f. in. 19 Nso 38.
rens uppmärksamhet på ett par saker, som ingå i inledningen till Angående
utskottets förslag. införande af
Utskottet säger på sid. 25 i betänkandet: »Vid de i statsråds- ^faifter
protokollet föreslagna närmare bestämmelserna har utskottet intet att \
anmärka, utom i fråga om sammansättningen af den nämnd, som har '
att upprätta förslag å de lärjungar, som skola komma i åtnjutande
af befrielse från de till statsverket ingående afgifterna». I statsråds¬
protokollet förekomma likväl saker, som hade förtjena! att blifva före¬
mål för anmärkning.
Jag skall först framställa en anmärkning af mindre betydelse.
Enligt Kongl. Maj:ts proposition skall det bildas en nämnd, som har
att bestämma, hvilka lärjungar som skola betala de nya afgifterna,
och hvilka som skola derifrån befrias. Sedan skall dess förslag
underställas eforus till pröfning och stadfästelse. Då nu nämnden
skall bestå af ledamöter från lärarekollegium, från landstinget o. s. v.,
så begriper jag icke, hvad eforus, som kanske bor lång väg derifrån,
skall kunna åtgöra vid ett af nämnden upprättadt förslag. Att för¬
slaget underställes efori pröfning, tjenar alltså icke till någonting
annat än att ytterligare öka det i många fall högst onödiga skrifveri,
som för närvarande eger rum. Jag hörde en gång af den gamle
rektorn vid Gefle läroverk omtalas ett exempel på detta skrifveri.
Han hade i laga ordning insändt läroverkets räkenskaper till kam¬
marrätten. Denna granskade dem, skref till domkapitlet och anmälde
att rektor räknat miste på 1 krona, samt förständigade domkapitlet
att inhemta hans förklaring. Domkapitlet skref till rektor och bi¬
fogade en afskrift af skrifvelsen från kammarrätten. Rektor skref
derpå en förklaring, som han insände till domkapitlet; domkapitlet
skickade denna jemte eget utlåtande till kammarrätten. Nu skref
kammarrätten till domkapitlet och förständigade det att af rektor
infordra den der kronan. Skrifvelsen passerade genom domkapitlet
till rektor. Denne skref och skickade kronan till domkapitlet; dom¬
kapitlet öfversände densamma till kammarrätten, kammarrätten sände
qvitto till domkapitlet med förständigande för detta att tillställa rek¬
tor detsamma, och slutligen skickade då domkapitlet samma qvitto
till rektor. Ett sådant der skrifveri, som nu på alla möjliga om¬
råden inom vår förvaltning förekommer, är alldeles tillräckligt och
bör icke ökas genom att, såsom nu är föreslaget, äfven denna lista,
åt hvilken eforus ingenting kan göra, underställes hans pröfning.
Men detta är en högst obetydlig anmärkning i jemförelse med
den, som jag vill göra mot en annan punkt. Statsrådet säger, att,
om lärjunge, som blifvit från läroverket utesluten, derför att han ej
före läseterminens utgång erlagt stadgade afgifter, önskar erhålla af¬
gångsbetyg, sådant må för honom utfärdas; dock att å detsamma
skall antecknas den skuld, i hvilken han häftar på grund af urakt¬
låtenheten att de stadgade afgifterna erlägga.
Jag frågar: hvilken menniska har nytta af en sådan anteckning?
Icke har statsverket nytta deraf, icke den som skall se lärjungens
afgångsbetyg, icke kan heller lärjungen sjelf hafva något gagn deraf.
Denna anteckning blir ungefär som anteckningen på prestbetyget om
förlust af medborgerligt förtroende. Den kommer att i hög grad
N:o 38.
20
Angående
införande o
termins-
afgifter.
(Ports.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
skada lärjungen, och detta alldeles oförskyldt. Ty att lärjungen icke
före terminens utgång erlagt sina afgifter, är i vanligaste fall icke hans
fel, utan hans föräldrars. , Kan det då vara rätt eller rimligt, att på
lärjungens betyg skall till hans skada antecknas, att han är skyldig
staten så eller så mycket för terminsafgifter, derför att hans far möj¬
ligen försummat, i många fall icke varit i stånd, att betala dem. Ja,
kanske har detta uraktlåtande varit beroende derpå att fadern dött
och lemnat konkursbo efter sig? Jag anser detta förslag verkligen
till den grad vådligt, att jag icke tror, att det finnes någon anmärk¬
ning att göra mot den kong!, propositionen så graverande som denna.
Hvad nu beträffar sjelfva det förslag, som utskottet framstält,
så skall jag föra herrarne till minnes ett yttrande, som jag hade i
lördags, nemligen att hittills de två läroverksformerna, folkskolan
och det högre elementarläroverket, icke varit uttryck för någon
ståndsskilnad mellan olika folkklasser, men att det nu är fråga om
att förvandla dem dertill genom de ifrågasatta nya terminsafgifterna.
Såsom förhållandena nu äro, kunna verkligen många mindre bemed¬
lade gossar komma in i det allmänna läroverket, hvilka genom de
nya terminsafgifterna skola blifva utestängda derifrån. Komma alltså
dessa afgifter till stånd, då skall man få ett verkligt skäl att tala
om, att man i vårt land har särskilda läroverk för de fattiges och
särskilda för de mera burgnes barn — något som man nu alls icke
har skäl att säga.
Denna punkt i utskottets förslag har ett bestämdt samband —
icke blott yttre utan äfven inre — med frågan om lärarnes löne¬
reglering. Det. skulle derför icke alls hafva förundrat mig, om re¬
servanterna inom utskottet hade gjort de nya terminsafgifternas in¬
förande till vilkor för löneregleringen. Men de hafva icke gjort det,
utan i stället såsom vilkor uppstält en annan sak ■— en sak som med
löneregleringen har ingenting att skaffa — nemligen att latinstudiet
icke skall börja förrän i sjette klassen. Hvad förnuft det kan ligga
i detta, har jag svårt att inse.
Såsom jag i lördags meddelade ur 1876 .och 1877 års läroverks-
statistik — jag beklagar att jag nu har boken hemma, men jag tror
mig hafva siffrorna någorlunda i minnet — så utgjorde antalet af de
lärjungar i det allmänna läroverket, hvilka dit inkommo från folk¬
skolan, omkring 40 procent af hela antalet. För närvarande utgöra
de säkert 50 om ej mer. Ur samma statistik meddelade jag också,
att af hela elevantalet hade 13 å 14 procent arbetare till föräldrar,
likaledes 13 ä 14 procent hemmansegare och mindre landtbrukare,
emellan 40 och 50 procent handtverkare och industriidkare. För alla
dessa torde det komma att blifva i högsta grad känbart att få sig
den nya afgiften påförd. Man säger väl: många hemmansegare äro
förmögna, och många industriidkare likaså. Ja, det är sant, men
det stora flertalet har icke mera, än att de nätt och jemnt kunna stå
ut med de kostnader, som deras barns vistelse vid ett allmänt läro¬
verk nu förorsakar. Fn, som bor på landet, måste hyra rum och
hålla hushåll eller också helt inackordera sin son i staden, hvilket ej
kostar så litet, samt erlägga- nu stadgade terminsafgifter, som äro 4
kronor 50 öre till den s. k. egna kassan, 5 kronor till byggnads-
21
N;o 88.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
kassan samt dessutom vexlande belopp till ved- och ljuskassan, så
att hela summan kan uppgå till femton, sexton kronor och ändå mer.
Det högsta jag varit med om att betala har varit 17 kronor 50
öre. Multiplicerar man 16 ä 17 med 2, så är det 32 å 34. Lägg
så dertill i de högre klasserna 20 kronor, så är det 52 ä 54 kronor
för hvarje pojke i skolafgifter för året. Tro herrarne icke, att detta
är ett rätt betungande tillägg för en hemmansegare eller arrendator?
Icke bättre ställer sig saken för en hop komministrar samt för kyrko¬
herdar i smärre pastorat, som hafva sina barn i skolan.
Nu kan man svara: »De få låta bli att hafva sina söner der».
Ja, då uppstår just det förhållande, som jag förut påpekat; denna
förändring blefve ett grundskott rigtadt emot de fattiges begäran att
få tillegna sig den högre bildning, som det allmänna läroverket har
att erbjuda. Och sådant anse väl icke herrarne önskvärdt. Redan
nu hafva många gossar stor svårighet att kunna uppehålla sig vid
läroverket. Genom den förändring, som nu är föreslagen, skulle dessa
svårigheter blifva till rena omöjligheter.
Nu har man sagt, att de, som hafva råd att betala för sina söners
undervisning, äfven böra göra det. Ja, det har jag intet att anmärka
emot, om man blott egde frihet att lägga denna afgift på dem, som
verkligen hade råd, samt befria dem, som icke hade råd. Man svarar:
Ja, härtill gifves ju tillfälle genom stadgandet om pröfning för be¬
frielse. Visserligen. Men rättigheten att befria är i förslaget så
väsentligt inskränkt, att den i många fall blir liktydig med ett för¬
bud att bevilja någon nämnvärd befrielse alls, såsom jag snart skall
visa. I de öfverstå klasserna inom läroverket är under nuvarande
förhållandena lärjungeantalet jemförelsevis ringa. Det uppgår i sjunde
klassen af ett medelstort läroverk till tolf eller femton, och läroverket
får icke vara så litet, för att hafva detta antal. Men jag vill antaga,
att antalet är tjugu. Om man nu får rätt att befria femton procent
af dessa från de nya afgifterna, som i de högsta klasserna utgöra icke
mindre än 60 kronor per läsår, så blifva summa tre befriade. Af de
mindre bemedlade skulle vidare 20 procent få befrias från halfva af-
giften, alltså i en klass på 20’ elever summa fyra. Detta är dock
alldeles för litet emot hvad behofvet i vanliga fall påkallar. En lika
stor procent, om ej flere, måste man redan nu befria från afgifterna
till byggnadskassan eller till den »egna» kassan.
Herr Bergman talade om att det funnes i våra läroverk så många
stipendier, som vore afsedda för de fattiga gossarne, att de här före¬
slagna afgifterna icke skulle medföra synnerliga svårigheter för dem.
Deremot vill jag anföra: först och främst innehålla stipendiebrefven i
många fall, att stipendierna skola utdelas till de skicMigaste, ja ofta
till de skickligaste i ett visst ämne, utan afseende å förmögenhets-
vilkor, och för det andra, om dessa stipendier tilldelas de fattige, så
gå de mer än väl åt till inköp af de böcker m. m., som de behöfva
för sina studier. Slutligen äro de högre stipendierna—jag vet icke
huru det är i Göteborg, der det lär finnas orimligt många stipendier,
— i allmänhet bestämda för de högre klasserna och för dem, som
skola afgå till universiteten. De lägsta fem klasserna komma sålunda
i allmänhet icke åt dessa stipendier. Icke blir det heller de fattige,
Angående
införande
rf termins-
afgifter.
(Ports.)
N:o 38.
22
Angående
införande
af termins
avgifter.
(Forts.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
som framför andra komma i åtnjutande af dem. Härtill kan nu
läggas, att det väl icke torde vara rätt, att Riksdagen beräknar
lärjungarnes stipendier såsom en tillgång att taga till aflöning åt
lärarne.
Herr Bergman erinrade vidare derom, att redan nu lärjungarne
hade afgifter, som ginge till ganska höga belopp, och att de fattige
vanligen blefve befriade från dem. Han anförde äfven några exem¬
pel. Jag kan ej säga, om jag hörde hans ord rigtigt, men jag tyckte
han sade, att i ett fall tre af fyra i en klass blifvit befriade från
dessa afgifter. Nåväl, om sådant måste ske med nuvarande afgifter,
huru skall det då gå, om enligt Kongl. Maj:ts och utskottets förslag
endast 15 procent skulle få helt och hållet befrias från de nu ifråga¬
satta högre afgifterna? Icke tänka väl herrarne, att man från de
gamla afgifterna skall befria flere än från de nya?
För min del skulle jag kunna finna mig deri, att man pålade
lärjungarne i de högre klasserna de nu föreslagna afgifterna, men jag
vill icke sträcka dem så långt ned som till och med fjerde klassen,
ännu mindre till den första. Jag förstår mycket väl, hvarför herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet framstält sitt för¬
slag i den form det har. Han har velat åstadkomma två afslutnings-
kurser, den ena efter tredje och den andra efter femte klassen. Den
första skall vara fri från afgifter för undervisningen, den andra skall
hafva, afgifter, men måttliga. För min del är jag icke öfvertygad om
nyttan af en afslutningskurs i tredje klassen. Jag anser den icke
gagnelig utan tvärtom skadlig. Jag är då mera böjd för en afslut¬
ningskurs i femte klassen, ehuru jag betviflar gagnet äfven af den.
Men antaget, att det blir en sådan, så har jag tänkt det vara lämp¬
ligt, att de högre afgifterna, om sådana skola införas, inträdde i sjette
klassen. Men då förhållandet är som det är, kan jag icke annat än
yrka rent afslag på hela denna punkt. Skulle det framdeles visa sig,
att icke på annan väg medel kunde beredas att genomföra den be-
höfliga löneregleringen för lärarne, då må man taga frågan om under-
visningsafgiften i betraktande. Men för närvarande finner jag icke
något behof vara för handen, som nödgar dertill. Jag yrkar afslag
på hela denna punkt.
Häruti instämde herr Björck.
Herr Eriksson i Elgered: Jag har begärt ordet endast för att
tillkännagifva min ställning till frågan. Då det enligt mitt förme¬
nande är ett obestridligt faktum, att undervisningen är det förnämsta,
som svenska staten kan gifva sina undersåtar, och då dessa af
utskottet föreslagna afgifter skulle lägga hinder i vägen för mången
begåfvad yngling, som är son till mindre bemedlade föräldrar, hvilka
måste för sin tillvaro kämpa en bitter kamp, att få begagna och visa
sin begåfning, och då slutligen en höjning af de nuvarande afgifterna
skulle bidraga till att åstadkomma klasskilnad inom landet under
närvarande så farliga tid, så ber jag att på dessa grunder och skäl
få förena mig med dem, som yrkat rent afslag å förevarande punkt.
23
X:o 38.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
Herr Jonsson i Hof: Ehuru denna kammare fattat beslut om
indragning af den första klassen, och ehuru medkammaren beslutat
att terminsafgifter icke skola utgå från de tre lägsta klasserna, tror
jag likväl, att denna kammare med mycket skäl kan bifalla hvad
Kong! Maj:t föreslagit, sådant detta förslag föreligger, äfven med det
tillägg, som herr Kardell gjort, emedan resultatet i allt fall blir det¬
samma, vare sig detta tillägg inflyter eller icke. Ty då Första Kam¬
maren stipulerat detta vilkor, samt kamrarnes beslut, för att vinna
något resultat, måste sammanjemkas, så kunde detta vara en hållhake,
då dermed bestämmes att afgifterna icke skulle höjas, om icke löne¬
regleringen genomföres.
Jag skall nu söka bemöta några af de anmärkningar och inkast,
som gjorts mot utskottets utlåtande i denna punkt. Jag vill då börja
med herr Andersson i Högkil, som med stöd af vissa uppsatser,
hemtade från Tyskland, sökte visa, att utskottet ville monopolisera
bildningen till förmån för de bättre lottade klasserna, med utestängande
af de fattigare. Ja, om man med bildning menade, att så många
som möjligt få en viss tillstymmelse till bildning, utan afseende der¬
på att flertalet bildningssökande icke få någon bildning af värde, då
skulle herr Andersson i Högkil hafva rätt. Men der vid lag ligger
största vigten på att de kunskaper, som inhemtas, blifva tillräckligt
omfattande för att medföra tillbörligt gagn för den, som inhemtar
desamma, och enligt min öfvertygelse skulle den här föreslagna höj¬
ningen i terminsafgifterna icke hafva någon annan verkan än att i
någon mån minska antalet af dem, som utan tillräcklig begåfning söka
förskaffa sig bildning. Bildningen skulle sålunda efter mitt förmenande
icke i och för sig komma att lida i följd af dessa terminsafgifter; det
blir endast en liten inskränkning i antalet af dem, som söka men
icke vinna fullständig bildning, och detta anser jag ingalunda skad¬
ligt för samhället, då man känner till, huru stor procent af Sveriges
ynglingar a.flägger maturitetsexamen i jemförelse med hvad som är
förhållandet i andra, rikare länder än vårt. Vi behöfva derför säker¬
ligen icke hysa några farhågor i detta afseende.
Jag skall nu söka besvara herr Waldenström, som for mycket
strängt ut mot utskottet. Han framstälde först den frågan: hvarför
skall nämndens beslut om befrielse från terminsafgifter underställas
eforus till pröfning och stadfästelse, då nämnden i alla fall är fullt
kompetent att sjelf definitivt afgöra saken? Ja, deri har han nog
rätt; men man kan dock tänka sig, att i ett stift med en mängd
läroverk två eller flera olika principer i detta fall kunna göra sig
gällande, så att man vid det ena läroverket befriar alla de femton
procenten, men vid det andra icke begagnar sig af denna rätt. Då
kunde ju ingen likställighet fås på annat sätt än att jemföra förhål¬
landena på de olika orterna, och detta skulle eforus göra. Att deraf'
skulle följa ett ofantligt mångskrifveri, kan jag knappast föreställa
mig, ty verkställes pröfningen af lämpliga personer, har eforus endast
att godkänna befrielsen. År deremot pröfningen mindre korrekt genom¬
förd, anhåller eforus att rättelse måtte ske, och dertill behöfs alls
intet mångskrifveri.
Angående
införande
if termins¬
afgifter.
(Ports.)
N:o 38.
24
Angående
införande
af termins
avgifter.
(Ports.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
Derefter kom herr Waldenström till den af Kongl. Maj:t före¬
slagna bestämmelsen att, om lärjunge icke erlagt stadgade afgifter,
skall han uteslutas från läroverket och i hans afgångsbetyg skall an¬
tecknas den skuld, hvari han på detta sätt häftar; och han frågade,
hvad denna anteckning skulle tjena till. Om herr Waldenström be¬
hagat läsa betänkandet _ till slut, tror jag icke att han behöft fram¬
ställa denna fråga, ty i näst föregående punkt säges, att »lärjunge,
som ej före läsetermmens utgång erlagt stadgade afgifter, skall från
läroverket uteslutas, intill dess den resterande afgiften blifvit gulden».
Skall sålunda den bestämmelsen, att afgifterna skola erläggas af folk,
som kunna men. icke vilja det, hafva någon betydelse, måste denna
anteckning ske i afgångsbetyget, ty annars är nyssnämnda bestäm¬
melse af noll och intet värde. Vill man således hafva bort denna
anteckning i afgångsbetyget, måste man också utesluta den bestäm¬
melsen, att lärjunge, som icke erlagt stadgade terminsafgifter, skall
uteslutas från läroverket, tills sådant skett. Stryker man det ena,
måste man också stryka det andra, ty det ena följer af det andra.
Herr Waldenström har åter i dag gått så långt, att han kom till
den satsen, att elementarskolan är mest ett läroverk för de fattigare
barnen och folkskolan för de förmögnare, och han sökte visa detta
med .huru stor procent af elementarskolans elever äro söner till in¬
dustriidkare och hemmansegare m. fl. Men, om herr Waldenström
också sett efter, huru många af dessa befinna sig i obemedlad ställ¬
ning) tror jag icke, att han deri skulle funnit skäl för sin åsigt. Det
är icke någon stor del af dessa lärjungar, som kunna hänföras till de
fattiga klasserna.
Herr Waldenström säger, att införande af dessa terminsafgifter
för . de tre första klasserna, som utskottet föreslagit, skulle alstra en
skiljemur mellan folkskolan och elementarläroverket. Det må jag
såga,. att jag högeligen betvifla!'. Min tanke är deremot, att, om icke
terminsafgifter införas för de tre nedersta klasserna, skulle i elemen¬
tarskolan så fort som möjligt slungas in lärjungar, och många färre
komma att bevista folkskolan. Bestämmas deremot afgifter för de
tre nedre klasserna af allmänna läroverket, tror jag man i någon män
kommer att verka derhän, att barnen bevista folkskolan så länge som
möjligt. Att det för hela samhället vore önskligt att ernå ett sådant
resultat, det hoppas jag att icke ens herr Waldenström skall bestrida.
Vidare har han mot terminsafgifts införande i de tre nedre klas¬
serna invändt, att man icke skulle kunna pröfva, huru vida de gossar,
som sökte inträde i skolan, egde verkliga anlag, samt att man deri¬
genom skulle utestänga andra, som man icke komme i tillfälle att
pröfva. Jag må säga, att jag icke heller tror mycket derpå, ty nog
tran man på många andra sätt utröna, huru vida en yngling har verk¬
lig fallenhet och håg för att inhemta en högre bildning än folk¬
skolan gifver. Nej, första och andra klassen är icke den enda våg,
hvarpå man kan våga dessa förhållanden, utan detta kan såväl folk-
skoleläraren som privatläraren eller föräldrarne lätt bedöma.
. Det kan ju synas onödigt att mycket upptaga tiden med att
diskutera om den ena eller andra punkten, enär, efter allt att döma,
det knappast blir något af med hela den ifrågavarande organisationen
25
N:o 38.
Måndagen den 6 Maj, f. m.
af läroverken, och vid sådant förhållande tror jag, att hvad jag nu
yttrat kan vara tillräckligt att hafva de betänkligheter, som af mot¬
sidans talare framstälts emot utskottets Förslag. Jag vill dock fästa
uppmärksamheten på, att det icke är alldeles likgiltigt, huru kam¬
marens votum i saken utfaller, äfven om det icke leder till något
resultat. Ty voterar kammaren afslag på alla terminsafgifter eller
beslutar, att sådana skola införas endast i de högre klasserna, är det
naturligt, att detta för en kommande kongl. proposition i detta ämne
skall vara af stor betydelse. Framlägger då regeringen ett förslag i
denna rigtning, står man inför det faktum, att penningar behöfvas
till ökning af lärarnes antal och löner m. m., och då tror jag, att
mången, som nu tycker, att det för principens skull kunde vara bra
att icke behöfva höja terminsafgifterna, ändå skall nödgas gå med
derpå.
På grund af hvad jag nu anfört yrkar jag bifall till utskottets
förslag oförändradt.
I detta yrkande instämde herrar Ericlcson i Bjersby och Ersson
i Vestlandaholm.
Herr Win krans: Jag vill icke neka, att den nu föreliggande
frågan är af ytterst grannlaga natur, och man må derför icke undra
öfver, att man från skilda håll uttalat sitt missnöje med utskottets
förslag att höja terminsafgifterna samt att man önskat stanna vid det
gamla, som beredt så mycken heder åt vårt folk och fört så mången
kojans son till de högsta platser i samhället. Då det nu är fråga om
eu brytning med de gamla förhållandena, är det gifvet, att man står
litet tveksam, och detta torde, om vi skola vara fullt ärliga, vi litet
hvar vara. Jag får för min del bekänna, att jag hör och länge hört
till de tveksamma.
Om man nu först ser till, huru denna frihet från afgifters er¬
läggande till läroverket för undervisnings åtnjutande uppkommit, fin¬
ner man, att denna frihet icke uppkommit af sådana humanistiska
eller filantropiska skäl, som nu tyckas vilja göra sig gällande hos
kammarens ledamöter, till kammarens heder, utan af helt naturliga
ekonomiska förhållanden. Då vår store konung Gustaf II Adolf och
hans store rådgifvare och vän Axel Oxenstierna grundade våra ele¬
mentarläroverk, för att svenska folket skulle kunna höjas lika mycket
i afseende å kultur som de sökte höja detsamma i militäriskt hän¬
seende, nödgades de, för att få lärjungar till dessa skolor, ovilkorligen
göra undervisningen fullkomligt kostnadsfri, ja, de måste till och med
gå så långt, att dessa lärjungar understöddes med s. k. djekne¬
penningar, för hvilket ändamål hela socknar anslogos till besök af djek-
narne i vissa klasser, för att de derigenom måtte erhålla medel till
idkande af studier. Landets ekonomiska tillstånd var nemligen då
så tryckt, att man omöjligen kunde få några lärjungar till elementar¬
läroverken på andra vilkor. Men lyckligtvis hafva förhållandena på
senare tider gestaltat sig på ett helt annat sätt. Under de 75 årens
fred, som vårt land åtnjutit, har landet gått så framåt, att man nu
Angående
införande
if termins¬
afgifter.
(Ports.)
N:o 38.
26
Måndagen den 5 Maj, f. m.
af termins
afgift er.
(Forts.)
Angående kan åstadkomma livad Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna aldrig
införande kunnat ana.
Man säger nu, att här gäller att lägga skatt på den högre under¬
visningen. Jag vågar säga att detta är ett missbruk af ord. Ty i
sjelfva verket är det, såsom herrarne sett af den stat som är fram¬
lagd, så, att det är ifrågasatt att staten till underhåll af de allmänna
läroverken skall betala 3,600,000 kronor i rundt tal. Hur mycket af
detta belopp skulle ersättas af barnens föräldrar och målsmän? Jo,
350,000 kronor, således icke 10 procent. De föräldrar, som sätta sina
barn i skolan, få sålunda betala högst 10 procent af hvad undervis¬
ningen kostar statsverket; staten kommer att betala de öfriga 90 pro¬
centen. Huru förhåller det sig i det fallet med de familjer, som
sätta sina barn i en skola för flickor? Jo de få betala hela eller åt¬
minstone 90 procent af kostnaden, ty dels kommunerna, dels staten
hafva på åtskilliga ställen åtagit sig att bekosta någon liten del af
undervisningen för den halfva del af slägtet, som kallas qvinnor.
Men målsmännen fä betala minst 90 procent. Gossarne och deras
målsmän hafva sålunda icke något skäl att klaga öfver någon under-
visningsskatt, då de blott få betala högst 10 procent af hvad denna
undervisning kostar statsverket. Nu tror jag, i likhet med hvad herr
Bergman nyss utvecklade, att det skulle vara en utomordentligt stor
fördel, om vi kunde stå qvar vid det gamla systemet. Det har vis¬
serligen med sina stora fördelar den olägenhgten med sig, att det blir
för statsverket mycket tryckande samt att ett väl stort tillopp till
våra skolor kommer att ske o. s. v. Men detta onda är jemförelse¬
vis mindre än det stora goda, som ligger deri, att en god bildning
sprides till så många som möjligt. Någon orättvisa åter eller något
opolitiskt vågar jag dock påstå icke kunna ligga deruti, att man säger
att de föräldrar, som hafva råd att bekosta sina lärjungars undervis¬
ning, också till någon ringa del göra det. Det är sant, såsom också
påpekats af herr Bergman, att genom den föreslagna befrielsen från
termiDsafgifterna, som jag dock skulle hafva önskat mera utsträckt,
ingen enda verkligt duglig lärjunge, som är medellös, behöfver blifva
då han kommer in i de högre klasserna, stipendier, olika vid olika
skolor, genom hvilka han kan hjelpa sig fram, dels är jag öfvertygad
om att en rektor, det må vara i hvilken stad som helst, om han i
skolan har en lärjunge, som är begåfvad och tjenlig för studier, men
af ekonomiska skäl hindrad att dermed fortsätta, ovilkorligen skall
vidtaga sådana åtgärder, att denne lärjunge icke af sådana skäl skall
hindras från att få fullända sina studier vid läroverket. Jag tror, att
i hvar och en af våra städer det finnes personer, som i det fallet
skulle vilja underhjelpa en sådan ynglings sträfvanden, så att han
icke behöfde afbryta sina studier af ekonomiska skäl.
Nu förhåller det sig så, att i de 5 lägre klasserna man ju icke
klagat öfver öfverbefolkning. Visserligen är barnens antal i dessa
klasser mycket stort. Men då de utgå i det praktiska lifvet, skola
de utan tvifvel hafva nytta af de kunskaper, som de lyckats för¬
värfva sig i dessa 5 klasser. Förhållandet åter i de högre klasserna
är något omvändt. Det har flere gånger blifvit ådagalagdt och senast
utesluten från undervisningen. Ty dels finnas för en sådan lärjunge,
Måndagen den 5 Maj, f. m. 27 N:o 88.
af den siste talaren, att der verkligen är en öfverbefolkning. Vi , Angående
kunna icke konsumera så mycket lärdom, som der åstadkommes. °^
Alla dessa ynglingar, som sedermera fortsätta vid universiteten, för afgifter.
att sedan ingå i statens tjenst, kunna icke få plats i de olika grenar (jorts.)
de vända sig till, derför att det är för mycken öfverbefolkning och
för litet behof af dem. Således, om någon inskränkning skulle ske
genom påläggande af dessa afgifter, vore det väl i dessa högre klas¬
ser, som den skulle ega rum, då deremot de 5 lägre klasserna borde
vara befriade från dessa afgifter. Då emellertid, såsom herr Olof
Jonson nyss nämnde, den framställning, som nu kommer att göras i
denna kammare, väl hufvudsakligen får betraktas såsom en opinions¬
yttring, skall jag inskränka mig att hufvudsakligen yrka bifall till
utskottets förslag. Men på grund af den erfarenhet jag har om de
lärjungars antal, som behöfva befrielse från afgifterna, skulle jag
önska, att den föreslagna befrielseprocenten utsträcktes icke obetyd¬
ligt utöfver hvad utskottet föreslagit. Jag skall dock icke gå långt,
utan nöja mig med att i stället för de siffror utskottet föreslagit, eller
högst 15 procent för de medellöse och högst 20 procent för de mindre
bemedlade, föreslå att dessa siffror måtte bestämmas till respektive
20 och 30 procent; således 20 procent för de medellöse och 30 pro¬
cent för de mindre bemedlade. Jag tror, att man derigenom skulle
komma att mindre bryta med de förhållanden, som nu ega rum, oöh
att olägenheten af de afgifter, man nu skulle införa, derigenom skulle
blifva högst obetydlig.
Jag tager mig derför, herr talman, friheten yrka bifall till
utskottets förslag med den af mig föreslagna förändringen.
Herr Redelius: Jag ber att få svara talaren på stockholms¬
bänken ett par ord. Herr Bergman yttrade, att vid de högre all¬
männa läroverken undervisningen vore så ordnad, att »allt pekade mot
universiteten». Jag gifver honom rätt deri. Men den omständigheten
anser jag vara en af de graverande beskyllningar, som kunna rigtas
mot våra läroverks nuvarande organisation. Han sade i sammanhang
med uttalandet, att allt pekade åt universiteten, att undervisningen i
de nedre klasserna vore sådan, att den började i alla ämnen, men
att ingenting afslutades, och i sammanhang dermed sade han sig icke
tro på fördelen af en afslutning i tredje klassen. I detta instämmer
jag också; jag tror, att tanken på sådan afslutning blott är en fiktion.
Men en afslutning i femte klassen deremot anser jag vara något att
fästa uppmärksamheten vid, och det var derför som jag vid diskus¬
sionen om första punkten tog mig friheten framställa den meningen,
att man borde skilja de 5 nedre klasserna från de öfriga och der
åstadkomma en verklig afslutningsexamen i alla reala ämnen, de
enda, som der skulle förekomma, för meddelande af en allmän med¬
borgerlig bildning utan förhöjning af afgifterna. Sedan skulle den
högre afdelningen komma, sjette och sjunde klasserna med sina båda
afdelningar, och der kunde afgifterna höjas. Derutinnan är jag af
samma mening, som herr Winkrans nyss uttalade; då skulle afgifterna
bli effektiva. Jag tror, att man med dessa båda åtgärder skulle
Jf:o 38.
28
Angående
införande a
termins-
afgifter.
(Forts.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
kunna nå det mål utskottet vill hinna, nemligen minskandet af det
J öfverflödiga tilloppet till universiteten.
Herr Collander: Äfven jag är tveksam, huru vida det kan vara
tillrådligt att öka terminsafgifterna, såsom utskottet föreslagit, eller,
åtminstone delvis, minska dem, såsom reservanterna yrka. Men jag
begärde egentligen ordet med anledning af talarens på stockholmsbän¬
ken yttrande, hvilken såsom skäl för höjningen af terminsafgifterna
anförde den omständigheten, att man derigenom skulle minska till¬
loppet på den lärda banan, d. v. s. embetsmannabanan, ty för den
lärda banan kan man väl egentligen icke kalla den. Jag tror dock,
att någon minskning af detta tillopp ej derigenom skulle ske, ty de
ekonomiska och sociala förmåner, som embetsmannabanan erbjuder,
äro tillräckligt stora för att alltjemt locka folk in på densamma, och
detta trots det ofta hörda talet om behofvet af löneförbättring. Hade
den reform, som jag anser vara den vigtigaste, näst efter den att de
döda språken finge maka åt sig, den reformen, att staten gjorde den
rättvisan, att den öppnade undervisningens portar lika vidt för den
qvinliga som för den manliga ungdomen, hade den reformen, säger
jag, blifvit erbjuden i hela sin utsträckning i stället för att endast
fästa densamma vid de treklassiga läroverken, då skulle jag till och
med hafva varit med om en ytterligare förhöjning i afgifterna, om der¬
igenom denna reform kunde befordras; ty då blefve det betydligt
billigare för den qvinliga ungdomen än hvad nu är fallet. Emellertid
skulle det väl nu bero på hvad man menade med begreppet »de
mindre bemedlade», huru vida man skulle kunna vara med om de
högre afgifterna. Man säger nemligen, att genom de gjorda undan¬
tagen skulle de beg&fvade ynglingar, som höra till dessa mindre be¬
medlade, ändå komma fram. Men då detta begrepp »mindre be¬
medlad» är en sak som tolkas ytterst olika, tror jag, att man bör
sluta sig till den reservation, som af herr Sundberg m. fl. afgifvits.
Jag anhåller således om bifall till denna reservation.
Herr Kardell: Det är med anledning af ett par yttranden af
herr. Bergman som jag begärde ordet. Han sade, att, om icke under¬
visningen i folkskolan såsom obligatorisk vore kostnadsfri, detta skulle
vara ytterst obilligt, och i den saken instämmer jag med honom.
Men hvad derutöfver är, sade han, är en särskild förgård, der blott
några vissa få inträda. Jag undrade då med en viss nyfikenhet,
hvilka dessa »vissa» kunde vara, men fick snart den saken klar för
mig> då jag fick höra, att han, om jag förstod honom rätt, med dessa
menade dem, som hade råd att betala. Jag vill icke bestämdt säga,
att jag fattade honom rätt, men om jag så gjorde, innebar detta ut¬
talande ett egendomligt proklamerande af förmögenhetens monopol på
den högre undervisningen.
Han nämnde tillika, att ingen skulle utestängas från denna under¬
visning, som hade kallelse för studier, och det sade också herr Win-
krans. Men jag tror, att detta skulle komma att inträffa med många,
åtminstone af medelklassen. Beträffande herr Winkrans’ anmärkning,
att flickornas målsmän få betala så mycket som 90 procent af hvad
29
N:o 88.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
undervisningen för dem kostar, men gossarnes målsmän hafva det Angående
billigare, vill jag framhålla, att flickornas och gossarnes målsmän ofta införande af
äro samma personer, och då borde det väl vara eu fördel att slippa afgifter.
betala lika mycket för gossarne som för flickorna. (Forts)
Det är icke en liberal utan en högkonservativ åtgärd att belägga
undervisningen med tryckande afgifter. Jag fruktar, att man deri¬
genom kommer att utså en draksådd, ur hvilken, derigenom att den
grundlägger en ärftlig klassåtskilnad, som förut icke existerat, kunna
spira upp sociala olyckor för vårt land. Särskildt vore det olyckligt,
om afgifterna höjdes för de tre lägsta klasserna.
Jag vidhåller mitt yrkande på bifall till den af herrar Sundberg
och Lundström jemte mig afgifna reservationen.
Herr Månsson: Sedan herrar Olof Jonsson och Winkrans i
denna sak yttrat hvad som egentligen behöft sägas kan jag fatta mig
kort.
Jag ber dock att få tillägga några ord för att fästa uppmärk¬
samheten derpå, att nästan alla, som hittills haft med saken att göra,
hafva varit ense om, att en höjning af terminsafgifterna borde be¬
stämmas. Såväl 1880, 1881 och 1882 årens Riksdagar som läroverks-
komitén och cheferna för ecklesiastikdepartementet, både den, som
var chef vid 1887 års riksdag, och den nuvarande, hafva varit med
om en sådan åtgärd, dock med den åtskilnad, att den nuvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet velat fritaga de 3 nedersta klas¬
serna. Under sådana förhållanden bör man noga öfverväga, innan
man förkastar en åtgärd, som sålunda alla vederbörande myndigheter
enstämmigt ansett skälig.
Man säger, att omförmälda åtgärd icke borde vidtagas, derför
att man derigenom komme att från skolan utestänga de fattigares och
de mindre bemedlades barn. Men ser man rätt på förslaget, så finner
man, att utskottet velat förebygga en sådan sak. De fattigare be¬
frias med ända till 15 procent och de mindre bemedlade med 20
procent. Man kan ju, i fall man ändock har skrupler i detta afse¬
ende, ingå på rektor Winkrans’ förslag och höja procenten för befri¬
elsen. För min del kan jag så mycket förr vara med derom, som
jag inom utskottet förfäktade denna åsigt och dervid till och med
dref det till votering, men mitt förslag föll. Således finna herrarne,
att jag måste vara mycket benägen för en sådan åtgärd, som den
rektor Winkrans föreslagit. Hvad jag vill är, att dessa burgnare
personer, dessa rika föräldrar eller öfver hufvud taget alla de, som
hafva råd att betala skolafgifterna, också få betala dem. Det synes
mig äfven vara mycket angeläget med dessa afgifters införande för
att hindra, att en sådan trängsel uppstår på embetsmannabanan. Jag
tror, att alla äro ense med mig, att allt för många egna sig deråt,
och att de få allt för länge efter examen vänta, innan de erhålla
ordinarie platser. Och det är, skulle jag tro, mycket värre för de
mindre bemedlade att få gå så lång väntetid än att betala en liten
afgift i skolan, ty den omständigheten, att de efter aflagd examen
komma fortare fram till målet gör, att de med större lätthet kunna
N:o 38.
30
Angående
införande a
termins-
afqifter.
(Forts.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
skaffa sig hjelp till studierna. Införandet af högre afgifter är således
£ snarare att hjelpa än att stjelpa de mindre bemedlade.
Det har af lektor Waldenström frågats hvad egentlig nytta det
kunde medföra, att eforus vore med vid bedömandet af frågan om
befrielse från terminsafgifternas erläggande. Herr Olof Jonsson i
Hof har ju härpå svarat. Jag skall dock be att få tillägga några
ord. Denna bestämmelse togs såsom ett medlingsförslag i utskottet,
på det att nämnden skulle blifva på det sättet sammansatt, som
utskottets flertal föreslagit. Nämndens sammansättning är, såsom
herrarne kunna finna, enligt utskottets förslag helt olika mot hvad
Kongl. Maj:t föreslagit. Man gick sålunda hvarandra till mötes inom
utskottet. Det skäl, som Olof Jonsson härför anförde, eller att man
derigenom skulle erhålla en kontroll öfver, att samma vana följdes
vid alla skolor, anser jag äfven vara rigtigt; och derför tror jag, att
det icke skadar, att eforus har bestämmanderätt. Naturligtvis kom¬
mer han i regel att följa det förslag nämnden gjort upp och blott
frångå det, när stora skiljaktigheter eller oegentligheter förekomma.
Beträffande den omständigheten, att. man skulle befria de tre
lägsta klasserna från terminsafgifter, hvilket, såsom herrarne veta,
Första Kammaren beslutat och flere här i kammaren synas önska,
ber jag få nämna, att jag för min del anser det vara af större vigt,
att barnen vid början af sin skoltid få en afgift sig ålagd, och detta
på det att icke flere må intagas än de, som äro danade för studier.
Befrias lärjungarne i dessa klasser från afgifter, får man dit likt och
olikt. Det är ej heller rätt, att, sedan man lockat dit dem, seder¬
mera tränga ut dem ur skolan genom påläggande af afgifter. För
(ifrigt hvad nytta kan det medföra att genomgå endast 3 klasser.
År det någon af herrarne, som anser det kunna vara till någon nytta
att endast genomgå dem och läsa litet tyska? Det är endast half-
mesyrer utan någon praktisk nytta. Det är mycket bättre att genom¬
gå folkskolan ordentligt. Af dessa skäl anser jag det vara nyttigt
med en liten afgift i de 3 lägre klasserna. Det är dessa skäl, som
dikterat såväl mitt som utskottets beslut. Alla hafva varit ense der¬
om: läroverkskomitén, kammaren och Kongl. Maj:t vid 1887 års
riksdag. Och jag skulle mycket beklaga, om kammaren nu skulle
fatta ett beslut, stridande mot hvad kammaren tre gånger förut be-
slutit. Ett sådant vacklande i kammarens beslut skulle åstadkomma,
att man icke skulle fästa så stor vigt vid kammarens beslut, som an¬
nars skall blifva händelsen. Då saken så många gånger pröfvats och
så många myndigheter ansett terminsafgifternas höjande nödvändigt,
anser jag kammaren böra stå fast vid sin förut uttalade mening.
Jag fäster mig icke vid talet om kunskapsskatt såsom skäl för af-
slag. Afgiften är endast en tribut, som den burgne mannen skall
betala, för att hans barn skola erhålla ett vetande, som de få nytta
af för all framtid.
Rektor Winkrans har alldeles rigtigt framhållit förhållandena vid
flickskolorna och frågat, hvad vi gjort för våra flickor. Herrarne
veta, att terminsafgiften för flickor uppgår till 60 kronor, det vill säga
120 kronor för år. Det vore nog godt, om vi kunde komma der¬
hän, att vi kunde befria dem från afgifter, men det har visat sig
31
N:o 38.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
omöjligt. Vi få söka gå medelvägen och, såsom man säger, ställa Angående
kyrkan midt i byn. s
På grund af hvad jag anfört yrkar jag bifall till utskottets för- avgifter
slag, men har intet emot, om kammaren bifaller förslaget med den ,fF0rts )'
af rektor Winkrans deri föreslagna ändring.
Herr Nyström: Man har nu åter i rörelsen utsläppt ett nypreg-
ladt ord som heter, kunslcapssJcalt. Ordet kan ju vara godt i annat
sammanhang, men det är icke rigtigt i det samband, på det sätt det
här användts, tv hvad har man för särskild anledning att kalla det
för skatt, som helt enkelt utgör betalning för en sak, som jag behöf-
ver och har gagn af. Med lika skäl kan jag kalla det för helsoskatt,
som jag lemnar i arfvode åt den läkare jag anlitar, andra exempel
att förtiga.
Saken synes mig i sjelfva verket vara mycket enkel. Undervis¬
ningen är en vara, lik alla andra varor. Man tanke blott på hvad
de kosta, dessa privata språklektioner, pianolektioner och andra. Un¬
dervisningen är alltså en vara, och den skall betalas antingen af den,
som har gagn af varan och tillgodonjuter densamma — och detta är
förstås det rigtigaste och naturligaste — eller också af någon annan.
Denne andre är i detta fall staten.
Jag skall i största korthet anföra ett exempel på, huru saken
ställer sig. Jag vet, mine herrar, af egen erfarenhet, huru betalnin¬
gen utgår för eu flicka, som går i enskildt verk i Stockholm. Ter-
minsafgiften för henne går till c:a 100 kronor, då terminsafgiften föl¬
en gosse deremot varierar mellan 15 och 17 kronor. Detta pris 100
kronor antager jag måtte utgöra varans rätta värde, ty konkurrensen,
som här är fri, har nog låtit det rätta priset komma fram. Om såle¬
des 100 kronor är varans verkliga värde, och i statens allmänna läro¬
verk endast betalas 15 ä 17 kronor för dessa pojkar, som gå der, så
betyder det, att 1/6 af den rätta afgiften betalas af gossarnes målsmän
och de öfriga 5/e af staten för deras räkning. Hvarför skall jag få
åtnjuta en sådan fördel, om jag både kan och vill betala? Skälet
härför kan jag icke inse, och jag måste derför ansluta mig till det
föreliggande förslaget om terminsafgifternas höjande. Men jag skulle
icke antaga denna åsigt eller våga förorda ett sådant förslag, om jag
verkligen trodde, att följden af sådan ändring skulle blifva, att fattiga
ynglingar verkligen utestängdes från de allmänna läroverken, tv det
vill jag ingalunda vara med om. Vårt lands historia visar tillräck¬
ligt, huru stor förlust vi under sådana förhållanden skulle kunna
komma att lida. Men vi hafva ett enkelt korrektiv att uppställa,
nemligen fritagandet af de mindre bemedlade lärjungarne allt mel¬
odi mer, ända till dess att vi komma till den punkt, att vi kunna
vara förvissade om, att ingen otillbörlig uteslutning på denna grund
eger rum. Jag ansluter mig i sådant syfte med glädje till rektor
Winkrans’ förslag. Vi kunna börja med utskottets eller rektor Win¬
krans’ siffror och sedan gå till än högre procenttal, till dess vi finna
att ingen uteslutning eger rum af fattiga gossar eller ynglingar, som
hafva sin rätta plats på studiebanan. Hafva vi vunnit det målet att,
å ena sidan, ingen med orätt uteslutes, men att, å andra sidan, den,
N:o 38.
32
Angående
införande a
termins-
af gifter.
(Forts.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
psom bör, vill och kan betala, verkligen får betala, tror jag att vi
stält saken på rigtig fot.
Jag ansluter mig till rektor Winkrans’ förslag.
Herrar Lindmark, Styffe, Werner, Lyth, Mallmin, Larsson i
Upsala, Crafoord, Peterson i Hasselstad och Göransson förenade sig
med Herr Nyström.
Herr Svensson i Karlskrona yttrade: Då jag redan instämt med
herr P. Andersson i det af honom framstälda yrkandet, kan det tyckas
öfverflödigt, att jag begärt ordet.
Anledningen, hvarför jag emellertid gjort det, var ett yttrande
af en talare, att ingen enda obemedlad, begåfvad yngling skulle ute¬
stängas från undervisningen i de allmänna läroverken genom de nu
föreslagna terminsafgifterna, då det dels funnes stipendier och dels
vore föreskrifvet, att nedsättning eller efterskänkning af afgifterna
finge ske. Hvad stipendierna beträffar, torde de vara mycket ojemnt
fördelade vid de olika läroverken. Det finnes läroverk, som äro
mycket litet doterade, och de läroverkens lärjungar skola väl icke
hafva någon nytta af stipendierna vid andra läroverk.
Det är föreslaget, att medellöse skulle kunna befrias från afgift
till ett antal af 15 °/0. Men hvad är att vara medellös? Det begrepp
man hittills fäst vid ordet har varit att medellös är den, som har
fattigunderstöd. Skulle man utsträcka begreppet något, skulle det
kanske kunna anses liktydigt med att icke ega existensminimum.
Men de, som nätt och jemnt nå upp till existensminimum, hafva icke
större inkomster, än att hvarje afbränning för dem skulle vara en
ytterst stor försakelse. För dessa komme dessa nya afgifter att blifva
ofantligt tyngande, och jag är öfvertygad om, att mer än en yngling,
som har både begåfning och lust att komma till läroverket, skulle
genom de föreslagna afgifterna derifrån undanträngas.
Samme talare bar också anfört som skäl för införandet af dessa
afgifter, att det nu finnes mer än en, som nödtorftigt släpade sig
fram till studentexamen. Men jag tror icke, att desse, som släpa sig
fram, skulle derigenom förhindras komma in i läroverket, ty det är
fullt ut lika många af dem, som hafva råd att betala, som släpa sig
fram, och dem kommer man i alla fall icke åt.
Det kunde vara mycket mer att tillägga, men herr Kardell har så
fullständigt framhållit olägenheterna, att jag icke vill upptaga kam¬
marens tid. Jag ville endast påpeka, att mellan dem, som hafva råd
att betala — millionärernas söner, såsom man sagt — och de medellöse,
finnes ett stort antal, som nätt och jemnt skall kunna komma ut med
dessa afgifter. Jag ber derför få yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till herr Anderssons i Högkil reservation.
Herr P. Waldenström: Jag har följt den diskussion, som varit
sedan jag sist hade ordet, med stor uppmärksamhet, och jag har af
densamma fått en ytterligare bekräftelse på hvad både jag och andra
påstått skulle blifva den egentliga verkan af den föreslagna åtgärden.
Man har sagt, att härigenom skulle åstadkommas »en inskränkning i
33
N:o 38.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
antalet af dem, som söka men icke kunna skaffa sig den bildning, Angående
som meddelas vid det allmänna läroverket». Man har sagt: »förnär-införande af
varande är det för stort tillopp till skolorna», och »för att förebygga apfffy'
detta» skulle terminsafgifter införas. Man har sagt: »det är för mycket (Pm-t )
folk på den banan, och man måste finna någon bot häremot». Man '
har vidare sagt: »för att icke några flere skola dragas in på denna
bana, måste utgifter införas redan i första klassen». Herrarne kunna
således finna, att det icke var gripet ur luften, då man här uttalade
den förmodan, att egentliga syftet med undervisningsafgifters införan¬
de vore att förhindra en mängd söner af fattiga föräldrar att komma
in i läroverken. Ty de rika föräldrarnes barn hindras icke.
Herr Nyström sade, att undervisningen vore en vara, och dess
verkliga värde kunde man bedöma efter de afgifter, som tagas i pri¬
vata skolor. Gjorde man det, så skulle man finna de nu föreslagna
afgifterna betydligt lägre. Hvarför skulle man för öfrigt icke betala
undervisningen lika väl som läkarearfvode etc.? Ja, det är sant, att
undervisningen är en vara, men vi hafva alltid hittills betraktat det
såsom en ära och en pligt för staten att tillse, att bildningen blir
så allmän som möjligt. Vi hafva derför hela folkskolan afgiftsfri,
fastän den undervisning, som der meddelas, också är en vara, som
har sitt värde. Det af herr Nyström anförda skälet anser jag således
icke hafva någon betydelse. Skulle vi taxera undervisningen efter
dess verkliga varuvärde, låt oss då införa afgifter i alla skolor och
till det belopp, hvartill den ifrågavarande undervisningens verkliga
värde uppgår, i fall den kan uppskattas. Jag ber att få fästa upp¬
märksamheten derpå, att den högsta undervisningen, eller universi¬
tetsundervisningen, är alldeles afgiftsfri. Skulle man då icke kunna
införa terminsafgifter vid universiteten såsom bidrag till aflöning af
professorer och extra ordinarie professorer samt bestämma äfven dessa
afgifter till belopp, som något så när motsvarade varans verkliga
värde? Men hvart skulle sådant leda? Och vilja herrarne verkligen
det? Man har med rätta sagt, att ju längre en studerande kommer,
desto mer bildning hemtar han af hvarje undervisningstimme. Och
hvad böra då afgifterna för undervisningen vid universitetet bestäm¬
mas till?
Man har mot mitt förra anförande invändt, att det vore mycket
praktiskt, att eforus granskade och godkände det förslag till befrielse
som upprättades af nämnden. Herr Olof Jonsson menade också, att
detta icke skulle leda till något mångskrifveri, men herrarne märkte
nog, att herr Olof Jonssons anförande icke var utmärkt af samma
klarhet, som eljest brukar utmärka hans yttranden, och det var nog
derför, att han kände sig svag på benen, då han talade härom. Ja’
mine herrar, det kommer verkligen att vålla mycket mångskrifveri!
Antingen kommer eforus att verkligen granska listan eller också att
icke göra det, utan bara skrifva under den. Det senare kommer sä¬
kert att blifva det vanliga. Herrarne veta ganska väl, huru mycket
höga vederbörande stundom hafva reda på hvad de skrifva under.
Det går för dem ungefär på samma sätt som det går för oss, när vi
här i kammaren förklara oss »finna protokollet rätt uppfattadt», hvil¬
ket vill med andra ord säga: vi hafva inte tagit reda på en smula
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 38. 3
S:o 38.
34
Angående
införande a
termins-
afgifter.
(Ports.)
Måndagen den 5 Maj, i. m.
af innehållet. Det hände i min födelsebygd, att en landskamrer slog
vad med en bekant, att han skulle få Kongl. Maj:ts befallningshafvande
att skrifva under »Hönsgummans visa». Han skref af visan i vanlig
protokollsstil samt lemnade in den med andra handlingar, och — mycket
rigtigt! — den blef verkligen underskrifven i likhet med de andra
papperen. Jag vill naturligtvis icke, att hvad jag nu sagt skall fattas
såsom någon anmärkning mot herrar landshöfdingar i allmänhet. Men
herrarne veta nog, att det mycket ofta går till ungefär på det sättet.
Om det kommer att gå till på liknande sätt med den här ifråga¬
varande listan hos eforus — och det blir nog det regelmessiga —
så är det klart, att det icke har någon betydelse, att han skrifver
under henne. Skall han åter granska den och jemföra den med listorna
från de öfriga läroverk, som ligga i hans stift, får han ett ganska
drygt arbete. Skall han taga reda på förmögenhetsförhållandena i
den ena och den andra bygden, för att bedöma, om nämnden varit
för sträng eller eftergifvande, så får han ett skrifveri, som blir mycket
besvärligt, icke så mycket för honom sjelf som för konsistorienotarien
och amanuensen, hvilka ombesörja och mottaga skrifvelserna. Får
han sedan några anmärkningar att göra, så måste han ytterligare
skrifva till nämnden och be om förklaringar, och detta kommer att
förorsaka ett mångskrifveri, som vållar mera besvär, än saken är
värd.
Men detta var ju icke min hufvudsakliga anmärkning mot försla¬
get. Vida vigtigare var den andra. Det förekommer min känsla
mycket vidrigt, att, när en lärjunge afgår från eu skola utan att hafva
betalat terminsafgiften, rektor skall på afgångsbetyget anteckna den
skuld, hvari han häftar. Herr Olof Jonsson sade, att om jag hade
läst den nästföregående punkten i utskottets förslag, skulle jag vetat,
hvartill sådant skulle tjena. Jag kan upplysa honom, att jag läst
den punkten, men jag har ändå ej kunnat fatta gagnet deraf. Jag
tänker mig t. ex. att från Gefle läroverk utgår en lärjunge, utan att
hafva betalat terminsafgiften. Han försöker komma igen nästa år.
Tro herrarne icke, att lärarekollegiet vet af, att han häftar i skuld,
utan att det står i hans betyg? Men han försöker gå till ett annat
läroverk. Tro herrarne icke, att rektor vid det nya läroverket skall
kunna få reda på hans skuld, utan att den står antecknad på betyget?
Redan nu eger vid lärjunges öfvergång från ett läroverk till ett annat
kommunikation ofta rum från det senare till det förra, då rektor frågar
åtskilligt om ynglingen, åtskilligt som kanske behöfver sägas, utan
att man derför ansett skäligt att införa det i betyget.
Skulle en sådan anteckning som den ifrågavarande träffa en¬
dast dem, som, för att begagna Olof Jonssons ord, kunna men icke
vilja betala, vore icke så mycket att säga derom, men den kommer
att träffa äfven ynglingar, som vilja men icke kunna betala, och det
hindrar dem icke blott vid sökt inträde i ett annat läroverk, utan
äfven när de vilja söka sin utkomst på andra banor. Ty öfver allt
måste de visa sina betyg. För öfrigt är denna anmärkning på lär¬
jungens betyg fullkomligt obefogad, emedan det är hans föräldrar eller
målsmän, som skola betala, hvarför skulden är deras och icke lär¬
jungens. Gif dessa anmärkning, men icke lärjungen! Anmärkningen
Måndagen den 5 Maj, f. m. 35 N:o 38.
skulle också ofta komma att träffa t. ex. sådana barn, som vore ur Angående
stånd att betala, derför att der föräldrar dött och lemnat konkursbo af
efter sig. Hvarför skall nu en sådan lärjunge på sitt betyg bära an- utgifter
teckning om sin aflidne faders skuld? Hvem vinner något på det? (Forte)
Det finnes många utvägar att förebygga, att lärjungar komma in i
ett annat läroverk utan att hafva betalt föregående skulder. Och
man behöfver för det ändamålet alls icke tillgripa en anmärkning,
som allt för mycket påminner om anteckningar i prestbevis om förlust
af medborgerligt förtroende.
Herr Olof Jonsson i Hof sade, att, om man införde afgifter redan
i allmänna läroverkets nedersta klasser, så skulle en mängd barn,
som nu söka sig in i elementarläroverket, nödgas tillbringa ett eller
annat år till i folkskolan, hvarigenom den klasskilnad, som nu finnes
emellan folkskolans och elementarläroverkets barn, kommer att ut-
jemnas. Men deri räknar han alldeles miste. Dessa afgifter skulle
naturligtvis hindra endast de mindre bemedlades barn att från folk¬
skolan öfvergå till det allmänna läroverket, hvilket skulle hafva till
följd, att endast de förmögnares barn komme att besöka detta sist¬
nämnda. Och då skulle uppstå precis den klasskilnad, som man redan
nu velat anklaga de allmänna läroverken för, men som nu icke eger
rum. Ty, såsom jag sagt, genom afgifter skall man icke tvinga den
rike att sätta sina barn i folkskolan, men väl hindra de mindre be¬
medlade barn från att kunna komma in i allmänna läroverket. Vilja
herrarne det göra, så mån I göra det. Jag skall åtminstone sätta
mig deremot, så långt jag kan. Men kommen sedan icke och klagen,
att de båda läroverksformerna blifva uttryck för en klasskilnad, som
herrarne sj elfva sålunda skapat.
Herr Winkrans medgaf, att äfven med den utsträckning, som
Kongl. Maj:t medgifvit för befrielse från undervisningsafgifter, det
likväl skulle komma att inträffa, att många lärjungar funnes, som icke
kunde betala dessa afgifter. Men då, menade han, kunde rektor all¬
tid vidtaga åtgärder för att skaffa hjelp åt sådana gossar. Ja, mine
herrar, det der går kanske mycket bra i Göteborg, men i andra stä¬
der går det icke lika bra; och jag frågar er, mine herrar, om det är
skäl att genom lagstiftning tvinga rektor att springa ut i staden för
att tigga i hop penningar åt mindre bemedlade gossar, på det de må
komma in eller stanna qvar vid läroverket? Rektor har tillräckligt
att göra ändå, och han har dessutom ej sällan det allt annat än be¬
hagliga göromålet att försöka skaffa hjelp åt lärjungar, som lemnat
läroverket för att öfvergå till universitetet.
Herr Ivar Månsson sade, att man skulle införa afgifter i första
klassen för att hindra sådana pojkar, som icke hade råd att fortsätta,
från att Itömma in i det allmänna läroverket. Ty, mente han, släp¬
per man först dit dem och sedan med afgifter hindrar dem att komma
vidare, när de gått igenom 3 klasser, så gör detta större skada än
gagn. Eller fins det någon bland herrarne, frågade han, som anser,
att det vore till någon nytta för pojkarne att bara. hafva gått igenom
tre klasser? — Nu har emellertid herr statsrådet föreslagit, att åtskil¬
liga läroverk skola ombildas till treklassiga, och då är det väl hans
åsigt, att de treklassiga läroverken äro till någon nytta. Och herr
N:o 38.
36
Angående
införande a
termins-
afgifter.
(Forts.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
Ivar Månssons granne der till venster har, som vi veta, föreslagit,
att pedagogien i Borgholm på Öland icke skulle indragas utan om¬
bildas till läroverk med tre ämneslärare. Han måtte väl alltså vara
en af dem, som anse, att man har nytta af att hafva gått igenom tre
klasser, äfven om man icke kan gå längre.
Jag får på grund af allt detta förklara, att jag vidhåller mitt
yrkande.
Herr Andersson i Högkil: Man har klandrat den benäm¬
ning, som jag i reservationen användt för att beteckna den betalning,
som ’ ifrågasatts, att staten skulle kräfva af allmänna läroverkens lär¬
jungar. Det är dock icke jag, som inom riksdagen först begagnat
benämningen skatt och kunskapsskatt för ifrågavarande afgifter. Den
begagnades t. ex. 1882 i Första Kammaren af svenska kyrkans främste
man, erkebiskop Sundberg. Vidare har den blifvit använd af flere fram¬
stående ledamöter af Andra Kammaren, ledamöter som lika väl känna
ordens valör som de, hvilka här framstäf anmärkningar mot ifråga¬
varande benämning. Inom utskottet framstäldes samma anmärkning
af biskop Billing, och jag föreslog då en annan benämning för denna
afgift, nemligen »skyddstull», men han tyckes icke heller belåten
med det ordet, oaktadt det är en annan biskop, som förut användt
det inom riksdagen, nemligen biskop Kundgren. Han förklarade
år 1880 att kunskapsskatt egentligen är en skyddstull, och att den
har, såsom alla andra skyddstullar, en flerfaldig betydelse, nemligen
dels att tillföra statskassan penningar och dels att skydda för öfver-
befolkning i skolorna och pojkarnes hufvuden från kunskaper. Jasj
trodde knappt, att jag skulle här behöfva erinra om betydelsen af
ordet skatt och kunskapsskatt. Men sedan min reservation blef
tryckt, hörde jag åtskilliga anmärkningar mot denna benämning.
Jag anser mig dock ha goda skäl för mitt påstående, att benäm¬
ningen är fullt rigtig, ehuru det skulle vara ogrannlaga att upptaga
tiden med att här framlägga bevis för åsigtens rigtighet.
Här har blifvit sagdt, att ingen inträdessökande behöfver ute¬
slutas från läroverket i följd af utskottets förslag. I det betänkande,
som utgafs af den s. k. läroverkskomitén, finnes på sid. 306 en ta¬
bell, som uti afdelningen a) upptager sådana personer, om hvilka man
ansett sig kunna antaga, att de skulle förmå erlägga full afgift för
de barn, de hålla vid allmänna läroverken. De utgöra 34,6 °/o- I
afdelningen c) finner man en förteckning öfver sådana föräldrar och
målsmän, som icke kunna betala för sina barn, d. v. s. öfver de me¬
dellösa. Dessa utgjorde:
i klasserna:
1 .........
2, 3........
4, 5.......
6, 7........
procent:
. 25,7
. 23,3
. 22,8
23,o,
eller i medeltal för hela skolan 23,4 %. Hela det öfriga antalet,
uppgående till 42 %, utgöres af s. k. mindre bemedlade, för
37 N:o 38.
Måndagen den 5 Maj, t. m.
hvilka half afgift är fullt likaså känbar att erlägga som hel afgift Angående
för dem, som finnas upptagna under afdelningen a); och införandet införande af
af kunskapsskatten skulle helt visst för mången medellös och mindre termvns-
bemedlad betyda detsamma som utslutning från läroverket. nr t 1
Jag har upptecknat åtskilliga gjorda anmärkningar, som jag hade ' '
tänkt bemöta. Men det är redan gjordt af talaren på geflebänken.
Jag skall blott fästa mig vid en enda sak. Här har talats om utlan¬
dets exempel. Men man får ofta här i kammaren höra, att den ut¬
ländska lagstiftningen icke alltid lämpar sig för våra förhållanden.
Det har man i andra fall fått höra ifrån sjelfva konstitutionsutskottet,
och i detta fall passar helt visst ett sådant konstitutionsutskottets
uttalande bättre än i åtskilliga andra. Ty säkert är det, att i fråga
om erhållandet af kostnadsfri bildning är det känbarare för en liten
och fattig nation än för en stor och rik, om man skulle göra in¬
skränkningar och derigenom lägga hinder för bildningens spridning.
I detta fall vill jag, att man tillämpar den så ofta anförda satsen:
»Sverige åt svenskarne».
Herr Larsson i Mörtlösa: Man har klagat öfver en öfverbefolk-
ning på den lärda banan, och jag tror, att denna klagan har skäl
för sig, men då nu utskottet föreslagit ett preservativ mot detta
genom högre terminsafgifter, dock med iakttagande att 15 °/0 medel¬
löse och 20 procent mindre bemedlade skulle få befrielse, tvekar jag
icke att bifalla utskottets förslag. Men om det visar sig, att herr
Winkrans skulle hafva större utsigter att få sin vilja igenom, skall
jag icke heller för min del motsätta mig hans förslag.
Herr Pålsson: Jag begärde ordet för att särskildt fästa majori¬
tetens i denna kammare uppmärksamhet på en sak, som jag icke
tror vara rätt påaktad i afseende på terminsafgiftsfrågan. Yi hafva
flera gånger uttalat oss för en rättvis beskattning, och jag vet, att
majoriteten i denna kammare är för en sådan beskattning. Nu vill
jag fästa uppmärksamheten på den frågan, huru vida dessa afgifter
kunna vara rättvisa. Nej. Det har också blifvit allmänt erkändt
till och med af dem, som talat för att dessa afgifter borde i visst
hänseende och till viss mån betalas. De fattige och obemedlade
skulle befrias från dessa afgifter enligt utskottets förslag till 15—20
°/0, enligt herr Winkrans’ till 20—30. Men är det rättvist, om man
stannar vid detta? Man kan visserligen säga, att de bemedlade få
också betala denna terminsafgift för sina söner. Men jag frågar,
hvem skall betala för sönerna till dem, vi stryka enligt detta utskot¬
tets förslag. Det blir de rike lika fullt, och man kan icke anse, att
det blir de fattige, som komma att betala dessa skatter, som nöd¬
vändigt behöfvas för allmänna läroverken. Ty det är blott en ringa
del, som inflyter genom terminsafgifter, mot hvad som uttages efter
hvars och ens skatteförmåga. Men då komma ju likväl de förmögne
att betala hvad som behöfves för dessa läroverks underhåll.
Jag finner derför frågan mycket lätt löst och på det allra bästa
sättet löst, om jag yrkar rent afslag å alla terminsafgifter. Och man
kan hafva skäl att fråga: hvarför skola dessa terminsafgifter betalas?
N:o 3S.
38
Angående
införande a
termins-
afgifter.
(Ports.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
Jo, bär man sagt, derför att i annat fall blifva läroverken öfverbefol-
kade. Men det är väl icke afgiften, som skall der vid lag ega bety¬
delse; utan det fordras väl mycket mera af dem, som vid dessa läro¬
verk skola inhemta de kunskaper de behöfva, än att de endast skola
betala terminsafgifterna.
Jag tror, att herr Waldenström yttrat sig mycket tydligt och
klart i denna fråga, och jag tror, att till hvad han uttalat icke någon¬
ting annat, åtminstone af väsentlig beskaffenhet, kan läggas, likasom
jag ej tror, att hans värderika upplysningar kunna motsägas, utan
måste anses rigtiga. Derför kommer jag att instämma i Hvad han
yttrade och yrkar i likhet med flere föregående talare rent afslag.
Herr Sjögren: Jag vet icke, om jag kan helt och hållet in¬
stämma med en föregående talare derutinnan, att ursprungliga anled¬
ningen till kostnadsfri undervisning i våra lägsta skolor varit den,
att man velat höja den allmänna bildningsnivån i landet. Så vidt
jag varit i tillfälle att taga kännedom om hithörande historiska akt¬
stycken, finner jag anledningen hafva varit den, att man på detta
sätt ville sörja för, att staten skulle få dugliga embetsman. Hade
man icke gjort den första undervisningen kostnadsfri, hade man icke
haft utsigt att erhålla embetsman i tillräckligt antal och derjemte
tillräckligt utbildade. Emellertid har man numera kommit derhän,
att våra lärdomsskolor producera ett mycket större antal aspiranter
till statens embeten och tjenster, än som kan anses nödigt och nyttigt.
Yi hafva kommit till en punkt, der det kan sägas, att den kostnads¬
fria, undervisningen icke ur den synpunkten är vidare behöflig.
Statens ändamål såsom kulturstat innebär visserligen, att den
allmänna bildningsnivån inom nationen icke blott hålles uppe, utan
äfven höjes; men under nuvarande förhållanden betingar detta ända¬
mål icke med nödvändighet, att den lärda skolans undervisning fort¬
farande förblir nära nog kostnadsfri. Det betingar endast att de obe¬
medlades och de mindre bemedlades barn icke utestängas från möj¬
ligheten att i högre eller lägre grad erhålla lärd bildning.
Vill man nu bryta med den uti ifrågavarande afseende hittills
följda princip, må man tillse, att brytningen göres så litet känbar
som möjligt för alla dem, som antingen alldeles icke eller endast
med största svårighet kunna underkasta sig de uppoffringar, som
erläggandet af särskilda undervisningsafgifte.r skulle medföra. Efter
min mening borde man i fråga om befrielse från erläggande af under-
visningsafgifter vidblifva samma princip, som hittills varit gällande
i fråga om befrielse från de s. k. terminsafgifterna, så att åt de före¬
slagna nämnderna öfverlemnades att från undervisningsafgift befria
så många lärjungar, som, under förutsättning att öfriga vilkor för åt¬
njutande af befrielse vore för handen, ansåges deraf vara i behof.
Om man fastställer antalet af dem, som kunna komma i åtnju¬
tande af dylik befrielse, till vissa procent af vederbörande läroverks
hela lärjunge antal, så kan lätteligen inträffa, antingen att antalet af
dem, som verkligen behöfva befrias, är större än det lagstadgade an¬
talet af dem, som få befrias, och att man i slikt fall nödgas från
läroverket utestänga lärjungar, som icke borde utestängas, eller också
Måndagen den 5 Maj, f. m. 39 N;o 38.
att vederbörande nämnd i hvarje fall befriar det högsta tillåtna an- Angående
talet, oafsedt om behofvet af befrielse är mer eller mindre trängande, införande af
Då vid olika läroverk proportionen mellan lärjungar, som förmå betala, afgijter
och dem, som icke förmå betala undervisningsafgifter, säkerligen är ('ports)
mycket olika, så skulle fastställandet af ett maximiantal af befrielser
åtminstone till en början medföra olägenheter och dessutom i till-
lämpningen visa sig medföra ojemnheter.
Befrielse för alla, som förtjena och behöfva befrielse, vore alltså
efter min åsigt ett synnerligen lämpligt och rättvist öfvergångsstad-
gande, efter hvars tillämpning inom någon tid lättare kan bedömas,
om och till hvilken siffra antalet af dem, som få befrias, kan utan
olägenhet fastställas till vissa procent af läroverkets hela lärjunge¬
antal. I betraktande af det läge, hvari hela denna fråga nu befinner
sig, vill jag emellertid icke framställa något yrkande i nu antydda
rigtning.
Herr Björck: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för
klargöra min ställning till frågan. Jag kommer att ställa mig på
deras sida, som yrka rent afslag på denna punkt, just derför, att jag
anser denna förhöjning af terminsafgifterna vara den allra största
orättvisa, som någonsin kan begås mot de mindre bemedlade klassernas
barn, eller rättare målsmännen till dessa barn. Jag skulle vara den
förste, som vore med om en förändring, om Kongl. Maj:ts regering
eller utskottet hade kommit med ett förslag angående förhöjning i
terminsafgifterna, baserad på den allmänna eller kommunala röst¬
rätten, så att den, som betalar skatt för så och så många tusen kro¬
nors inkomst af kapital eller arbete, skulle betala full terminsafgift
för sina barn; den åter, som skattade för blott så och så många tusen
kronor, skulle betala endast halfva afgiften; och den slutligen, som
betalade endast efter några hundra till och med ettusen kronors in¬
komst, skulle vara alldeles befriad från alla terminsafgifter för sina
barn i alla klasser. Då hade man kunnat säga, att det vore rättvist,
ty då hade afgifterna just träffat dem, som hade råd att betala, och
i mån efter som min förtjenst höjt sig, så hade jag kommit upp i
den kategori, der det betalades mera, hvaremot jag å andra sidan,
om den sjunkit, kommit ner i den kategori, der afgiften vore mindres
eller ingen.
Jag kan i denna sak icke göra något särskildt yrkande. Jag vill
endast framhålla, att, när man håller så högt på eftergifter i afseende
då den kommunala rösträtten, så är det en billig sak, att detta tages
i betraktande en annan gång, då förslag i förevarande fråga kan
komma fram, och att man bör tänka på, att det är på de grunder,
jag nu antydt, som vi böra basera betalningen till de allmänna läro¬
verken.
Jag har icke vidare att säga, utan yrkar, som sagdt, rent afslag.
Herr Winkrans: Herr talman! Blott ett par ord! — Jag står
i hufvudsak mycket nära den ståndpunkt, som herr Waldenström in¬
tager, och tycker således, att det vore behagligt att slippa dessa
terminsafgifter. Hvarför jag emellertid framstält mitt särskilda för-
S:o 38.
40
Måndagen den 5 Maj, f. m.
. Angående slag, beror på rent praktiska skäl. Ännu hellre skulle jag vilja
*%ermdns-af ^örena med representanten från Lund i hans yttrande derom, att
afgifter. nämnden borde få befria alla de lärjungar, som behöfde sådan
(Ports.) befrielse. Men jag har fruktat och fruktar fortfarande, att ett sådant
yrkande icke har att vänta någon framgång, hvarför jag fasthåller vid
mitt medlingsförslag.
Hvad beträffar det af herrar Waldenström och Petter Andersson
använda uttrycket »kunskapsskatt», så vill jag icke tvista om dess
berättigande. Jag är dock öfvertygad, att detta uttryck icke är rig-
tigt väl valdt. Möjligen skulle det vara det, i fall elementarunder¬
visningen vore, likasom folkundervisningen, obligatorisk, så att hvar
och en vore ovilkorligen skyldig att skaffa sig den. Men så är ju
icke förhållandet.
Vidare har herr Waldenström gjort åtskilliga utfall mot mång-
skrifveriet. Det vill jag också gilla. Men hvad angår det, som han
nämnde derom, att man skulle bli tvungen att underställa eforus
frågor om befrielse från terminsafgift, så är detta allt icke någonting
nytt, ty redan nu måste jag hvarenda termin underställa eforus sådana
frågor.
Hvad beträffar det betyg, som skulle utfärdas derom, att en
lärjunge icke betalt sin afgift, så är det ju visserligen obehagligt för
rektor att utfärda ett sådant betyg, då han vet, att lärjungen icke
kan hjelpa saken, utan att det beror på målsmannen. Men äfven för
närvarande fins i alla fall någonting dylikt. Om en målsman nu icke
betalar afgiften, hvad är då rektors skyldighet? Jo, han är då ovil¬
korligen skyldig att lagsöka. I annat fall råkar han ut för anmärk¬
ning från kammarrätten eller statsrevisorerne och får då betala sjelf.
Det har jag understundom gjort för att förekomma sådana anmärk¬
ningar.
Då den ärade talaren framför mig påstod, att våra skolor inrät¬
tades ursprunglingen för att staten skulle få dugliga embetsman,
så vill jag säga, att detta icke alls strider mot den lilla inledning jag
gjorde då jag sade, att Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna ville
höja kulturens ställning i landet. Jag gick dervid icke in i några
specialiteter. Hade jag det gjort, så skulle jag ha sagt detsamma som
den ärade talaren, nemligen att skolorna från första början tillkommit
egentligen endast, för att staten skulle kunna skaffa sig dugliga
embetsman.
Den föreliggande frågan är mycket grannlaga, och om vi stå på
olika ståndpunkt, så är det nog bäst att bli vid det gamla; och då
skälet för dessa skolor icke är detsamma som fordom, utan det är så,
som doktor Nyström sade, att undervisningen är en vara, som måste
betalas, och en del icke kan betala den, ja, då är det icke för mycket
begärdt, att de skola betala tio procent af hvad som verkligen borde
betalas, af dem, som hafva råd nemligen. Det kan man taga för ett
mycket beskedligt medlingsförslag, och derigenom skulle icke ute¬
stängas många.
För min del gillar jag mera utskottets än Kongl. Maj:ts förslag
och anser sålunda, att afgifterna böra börja redan med första klassen,
41 Nso 38.
Måndagen den 5 Maj, f. m,
hvarvid dock procenten af dem, som befrias, bör blifva så stor, som
omständigheterna medgifva.
Jag har icke något vidare att yttra.
Herr Sven Nilsson: Herr talman! Jag kan verkligen icke
förstå den mening, som gör sig gällande här i kammaren, att, om
det föreliggande förslaget skulle antagas, man derigenom skulle ute¬
stänga en stor del ynglingar, nemligen de fattiga från våra läroverk.
Detta förslag afser ju icke endast att befria 15% såsom fattiga, utan
dertill skola 20 % såsom mindre bemedlade vara befriade från att
erlägga full afgift. Då hade jag för min del trott, att man icke
skulle komma fram med ett så vågadt påstående af dem som yrka
afslag, som att vi genom förslagets antagande skulle komma att ute¬
sluta en stor del elever från läroverken, som äro medellösa. Men de
talare, som påstått detta, äro icke alls konseqventa; ty de tänka icke
på, att det också lins rika föräldrars barn i skolan, och man kan väl
då icke med skäl säga, att man »utesluter» någon, när å ena sidan
ett så stort antal kan befrias och andra sidan de öfriga väl hafva råd
att betala denna lilla terminsafgift. Jag tror således, att det är en
ganska stor inkonseqvens, som desse talare göra sig skyldige till.
Jag kan förstå göteborgsrepresentantens yrkande. Ty det kan för¬
svaras. Han vill göra ett ännu större antal af de fattige eller mindre
bemedlade befriade än utskottet, och det kan jag mycket väl förstå.
Och jag skulle icke ha det allra ringaste emot att gå in på detta
förslag, mycket hellre än på det beslut, som Första Kammaren fattat.
Ty Första Kammarens beslut innebär en orimlighet derutinnan, att,
när man tar bort ali afgift för de tre första klasserna, såsom Första
kammaren har gjort, så tar man bort afgiften äfven för de förmögna, som
ha råd att betala den. Enligt herr Winkrans’ förslag deremot komma
de rike att betala hela vägen genom alla klasser, och det anser jag
för min del vara rättvist.
Nu har man kallat detta en progressiv beskattning. Ja, mine
herrar, det är nu visserligen icke en sådan i egentlig mening, men
det är dock en afgift, som tillfaller statsverket i en progressiv skala.
Det är de förmögna, som skulle betala fullt; de fattige åter skulle
bli rent fria och de mindre bemedlade, som hade någon råd att be¬
tala, skulle erlägga en mindre afgift. Detta är nu en åsigt, som denna
kammare förut, icke en utan många gånger, varit med om, och då
jag för min del förut varit med om sådana beslut, så anser jag mig
handla konseqvent, då jag nu yrkar bifall till det förslag i denna
rigtning, hvilket föreligger i utskottets hemställan. Jag skulle hellre
taga herr Winkrans’ förslag, men jag röstar för utskottets och hoppas,
att kammaren skall antaga utskottets förslag just derför, att man då
möjliggör en sammanjemkning med Första Kammarens beslut. Jag
tror, att herr Winkrans’ förslag i afseende på en sådan sammanjemk¬
ning är ett så billigt medlingsförslag mellan båda kamrarne, att jag
icke kan föreställa mig, att något lämpligare kan förekomma; och
för den händelse utskottet kommer med ett sådant medlingsförslag
mellan kamrarne, så skall jag för min del icke ha det ringaste der-
Angående
införande af
termins-
afgifter.
(Forts.)
N:o 88.
42
Avgående
införande
af termins■
af gifter.
(Ports.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
emot. För närvarande yrkar jag emellertid bifall till utskottets
förslag.
I detta yttrande instämde herrar vice talmannen L. 0. Larsson,
Truedsson, Bengtsson i Boberg, Gyllensvärd, Lyttlcens, Nilsson i Skär-
hult och Ersson i Arnebo.
Ordet lämnades härefter till
Chefen för ecklesiastikdepartementet,herr statsrådet Wennerberg,
hvilken anförde: Då jag nu är närvarande i kammaren, och denna
fråga blifvit ganska vidlyftigt diskuterad samt äfven, såsom jag
tror, föranledt en mängd sinsemellan skiljaktiga fordringar, vore
det väl illa, om jag icke yttrade mig något åtminstone. Jag skall
söka gorå det så kort som möjligt; och vill endast redogöra för de
väsentliga skälen för den kongl. propositionen i denna punkt.
Då, såsom vi veta, under senare tider blifvit fråga om påläg¬
gande af undervisningsafgifter, som det egentligen borde heta, i stäl¬
let för terminsafgifter, hvilka vi hafva förut, så har jag alltjemt och
senast för några år sedan i Första Kammaren visat mig vara dere¬
mot sträfvande. Jag har satt så mycket värde på den fria under¬
visningen i vårt land, att jag tyckt det vore svårt, om vi en gång
skulle nödgas afstå från den berömmelsen.
Men tiderna förändras och åsigterna måste äfven i någon mån
förändras i dem. —- Bn annan fråga har också mycket starkt trängt
sig fram och blifvit alltmer omhuldad med varma förord under de
föregående åren, nemligen behofvet af en löneförhöjning för lärarne
vid de allmänna läroverken. Man har funnit, att, då dessa läroverk
äro för staten så dyra, som de verkligen äro, vore svårt att bevilja
någon löneförhöjning, åtminstone ej förr än till dess man funnit, att
det icke vore mer än billigt, att de, som en gång skulle erhålla lön
af staten för sitt arbete såsom embetsman eller på annat sätt blifva
i statens tjenst anstälda, också betalade något för erhållande af sin
högre bildning. Jag har då funnit, att i detta resonnement ligger
egentligen icke något, som kan kallas för origtigt eller klandervärdt.
Sådant är äfven i flere andra länder genomfördt.
Men vår skolstadga säger i sin l:a §, att våra allmänna läroverk
äro till icke blott för att meddela eu vetenskaplig bildning, utan i
främsta rummet för att lemna en allmän medborgerlig bildning. Att
pålägga en s. k. kunskapsskatt på de ynglingar, som endast vilja be¬
gagna sig af denna undervisning — till hvilken de hafva lika mycken
rätt, som de, hvilka få deltaga i den högre undervisningen — för att
sedan från dessa första klasser gå ut i yrken eller handtverk, yng¬
lingar, hvilka således aldrig komma att betunga staten med att gifva
dem löner, det har jag tyckt icke vara tillständigt. Derför modifie¬
rade jag det under 1887 framlagda förslaget och vann Kongl. Maj:ts
bifall dertill, att den pålagda skatten borde träda in först med fjerde
klassen och fortfarande sedan ökas, men att deremot tillträde till de
tre första klasserna, som blott skola gifva en allmän medborgerlig
bildning, skulle vara fritt. Jag tänkte, att denna Kongl. Maj:ts pro-
43
N:o 38.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
position verkligen skulle omfattas med större bifall, än som jag ser
hafvao skett.
A ena sidan bar man, som synes af utskottets och Första Kam¬
marens beslut, fäst ett mycket stort afseende dervid, att genom att
pålägga skatten äfven i de tre första klasserna, så skulle staten för
underhållet af läroverken derigenom vinna årligen ungefär 80,000
kronor. Summan är icke liten, jag medgifver det. Fördelad åter på
de målsmän, som vilja hafva in sina söner i skolan, för att de skola
få den första undervisningen, blir äfven tio kronor årligen rätt be¬
tydligt. Yi skola icke tro, att, derigenom att man undantager de
s. k. fattige, allt dermed är undangjordt. Det finnes äfven en
klass menniskor, som kallas för mindre bemedlade, hvilka lefva så
att de nätt och jemt draga sig fram, men som icke kunna vänta att
få efterskänkt för sina barn någonting af den bestämda undervis-
ningsafgiften. För denna klass kan esomoftast utgiften af en samlad
tiokrona vara rätt betungande. Genom denna pålaga afskräcker man
från första början föräldrarna, som tänka på den långa och kostbara
banan, att sätta in sina söner i ett läroverk och låta dem få dessa tre
klassers bildning, som sedan, när de såsom handlande eller yrkes-
idkare komma att utgå i lifvet, kan vara af ganska stor betydelse.
Tänken eder, mine herrar, att en mängd af desse genom privat be¬
talning skulle skaffa sig denna bildning, som så lätt kunde meddelas
dem, utan att det ökade utgifterna för staten! De kostnader, som
detta skulle medföra, i fall det komme att ske, äro ju egentligen en
del af de stora bidrag, som i annat fäll skulle tillfalla staten.
Någon gång kan det också hända, att en ung fattig gosse blifvit
afskräckt från att söka skaffa sig denna bildning, och att staten deri¬
genom gjort en stor förlust. Jag vågar påstå, att, så som det för
närvarande är, många framstående, ja, verkliga stormän uppstått i
vårt land, af hvilka vi, derest man hindrat dem från första början
genom denna pålaga, aldrig skulle hafva kunnat draga någon nytta.
Det förhåller sig nemligen så, att eftertänksamme målsmän, äfven de,
som hafva råd att betala, men som hafva flera barn, då de se den
trängsel, som är rådande på den s. k. lärda banan, draga sig för att
låta barnen gå i skolan. Hvilken bildning hafva de då fått nöja sig
med, äfven om de hafva goda hufvuden och goda fallenheter i
öfrigt? Jo, en högst ofullständig!
Det händer — och derpå har jag många exempel — att en
yngling, som på detta vis blifvit förhindrad och som först kunnat
visa hvad han duger till, om man pröfvat honom, aldrig mera får
tillfälle dertill. Huru ofta händer det icke deremot, att i första klas¬
sen sitter en fattig gosse, litet uppskrämd af de nya förhållanden han
kommit i, och ser nästan frånvarande och enfaldig ut, men sedan i
andra klassen börjar utveckla sig och för läraren visa ovanlig duglig¬
het och goda anlag. I tredje klassen sitter han bland de främste —
och då är hans bana gjord, för så vidt man kan säga om en skicklig
och välartad gosse, att hans bana redan då är gjord.
Dessa hafva varit skälen, hvarför jag icke kunnat förmå mig att
instämma med min företrädare i afseende på terminsafgifternas ut¬
sträckning och lägga en hinderskatt på de yngsta. Antingen har
Angående
införande
tf termins-
afqifter.
(Forts.)
N:o 38. 44 Måndagen den 5 Maj, f. m.
Angående ynglingen under denna pröfvotid af tre år visat sig till studier icke
af termins- ocl1 då får han efter Kongl. Maj:ts förslag heller icke be-
afgifter. ^laas från skolafgiften, ty det är icke nog med att vara fattig och
(Forts.) sedig samt hafva ett godt betyg i uppförande och flit, här fordras
äfven, att han skall visa, att han verkligen har fallenhet för att fort¬
sätta studierna i skolan. Det finnes således en gräns, som hvar och
en bör vara angelägen om att se till, att den icke öfverskrides af
någon, som icke är till studier lämplig. Derigenom har man gjort
honom eu tjenst och läroverket likaså. Men man kan å andra sidan
göra den fattige skolgossen och läroverket, ja, staten, en stor skada,
om man från första början låter en begåfvad, men fattig yngling af-
visas från läroverket, ty det är att afvisa honom, om man utom in-
skrifningsafgiften pålägger honom en ytterligare skatt af 10 kronor.
Då jag förmodar, att kammaren efter denna långa diskussion
redan skapat sig en bestämd åsigt i ämnet, efter hvilken den kom¬
mer att besluta, och jag här icke har något yrkande att göra, har
jag blott velat yttra detta, på det att för kammaren måtte blifva
kändt, hvad min åsigt i saken är.
Herr Bergman yttrade: Herr talman! Endast några få ord
med anledning af hvad som sist yttrades från statsrådsbänken.
Herr statsrådet yttrade, att de allmänna läroverkens tre lägsta
klasser skulle vara en synnerligen lämplig kurs för dem, som redan
skulle vilja utgå i det praktiska lifvet, i yrkena och mera sådant.
De hafva gått igenom dessa tre klasser — vi antaga att de komma
in vid 10 års ålder — vid 13 år. Dermed hafva de då afslutat sin
lärotid. Men jag ställer å andra sidan folkskolan med dess afslut-
ningskurs och jag anser, att den, som icke kommer att fortsätta sina
studier längre än till 13:de året, har större fördel af att hafva genom¬
gått folkskolan än tre klasser i ett allmänt läroverk.
Men jag går ännu ett steg. A ena sidan skulle enligt den kongl.
propositionen alla lärjungar i de tre lägsta klasserna vara fria från
terminsafgift. Men å andra sidan tänker jag mig, att man har qvar
dessa afgifter och i stället använder dem för att här och der inrätta
mindre läroverk, som förutsätta folkskolans genomgångna kurs, för
att låta de folkskolebarn, som hafva lust och intresse, att ytterligare
få fortsätta ett eller två år. Gjorde man så, är jag fullt öfvertygad,
att den bildning, med hvilken en folkskoleyngling då skulle kunna
utgå i lifvet, skulle blifva större än den, som han skulle fått, om
han endast genomgått de tre lägsta klasserna i ett allmänt läroverk.
Jag tror sålunda icke, att det är någon förlust om man väljer folk¬
skolan framför dessa tre klasser.
Då man tajar om att afskräcka de fattige genom dessa terminsafgif-
ter, så förbiser man helt och hållet de 25 procent, som skulle befrias.
Herr statsrådet yttrade icke någonting alls om detta. Men taga vi
nu bort de rika eller dem, som anses hafva råd att betala, och dess¬
utom helt och hållet befria 25 procent, så tror jag icke, att det skall
återstå någon verkligt fattig, som behöfver bli afskräckt eller ute¬
stängd. Och dessa stormän, som vi ha att berömma oss af, ja, mine
herrar, vare sig det funnits afgifter eller ej, hade de nog gått sin
45
Nso 88.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
bana fram. Ty den öfverlägsna förmågan skall alltid göra sig gäl- Angående
lande, man må lagstifta på det ena sättet eller på det andra. införande af
° 1 1 termins-
af gifter.
Herr Jansson i Krakerud: Jag bar ingenting emot kunskaps- (Forts)'
skatt för de förmögnare, men jag vill på inga vilkor vara med om
att lägga skatt på de mindre bemedlade. När man läser igenom
utskottets förslag synes det vara mycket svårt att realisera, sär-
skildt med afseende å de femton procenten, som skulle blifva befriade
från skolafgiftens erläggande. Ty det kan ju hända, att vid en skola
finnes ännu flere fattiga, än de här upptagna femton procenten, och
att det öfverskjutande antalet af dessa äro ännu fattigare, än de, som
vid ett annat läroverk hänföras till de femton procenten af fattiga
vid detta läroverk. Jag kan då icke finna, huru man skall gå till¬
väga med dessa fattiga, som öfverstiga de femton procenten, eftersom
det här är föreskrifvet att endast femton procent af hela lärjunge¬
antalet vid läroverket finge befrias från skolafgiften. Dessutom torde
det blifva svårt att bestämma, huru vida en del barn skulle befrias
från denna afgift eller ej, ty de, som detta skola afgöra, kunna icke
fullt säkert veta, huru fattiga barnens föräldrar verkligen äro. Jag
tror derför, att, om man ville göra något i detta syfte, borde man
bestämma, huru fattiga de personer skulle vara, som ville hafva sina
barn kostnadsfritt i skolan. Dessutom förefaller det mig litet vidrigt
att öfverlemna åt några få personer att bestämma i detta afseende.
Jag tror, att för denna nämnd, af hvilken man i de flesta fall bör
hoppas, att den kommer att behandla dessa frågor samvetsgrannt,
skall det ändå alltid ställa sig mycket svårt att afväga, hvilka skola
anses för fattiga eller ej. Dessutom kan man hafva anledning att
misstänka, att sådana tider kunde komma, då nämnden uppträdde
partiskt. Om en yngling t. ex. vore misshaglig för nämnden eller
fått en eller annan åsigt i vissa frågor, som icke öfverensstämde med
nämndens, så kunde en sådan yngling komma att gå miste om denna
eftergift.
Jag må således se saken från hvilken synpunkt som helst, så
vill jag icke rösta för utskottets förslag, utan sluter mig till dem,
som yrkat afslag på utskottets framställning och bifall till reservan¬
ternas förslag.
Herr Folke Andersson: Herr talman! Då fråga är om en
så stor reform som ordnandet af våra allmänna läroverk, torde det
ursäktas mig, att jag yttrar några ord.
Af de många punkter, detta betänkande innehåller, är, enligt mitt
förmenande, denna en af de vigtigaste. Det kan hända, att, om den
reform, som i denna punkt föreslagits, genomföres, så att man på¬
lägger ynglingarne vid läroverken Henna afgift, detta har större in¬
verkan på läroverken än vi nu ana. Vi torde icke behöfva så stora
läroverk. Genomföra vi nu denna reform, så få vi efter ett eller
annat år se, hur förhållandena gestalta sig. Jag skulle icke hafva
något emot att införa en sådan beskattning, om detta skedde efter
hvar och ens förmåga, men att det är nästan omöjligt att få en så¬
dan anordning genomförd, det inser jag, och jag tror dessutom, att
K:o 38.
Angående
införande c
termins-
af gifter.
(Ports.)
46 Måndagen den 5 Maj, f. m.
det. föreliggande förslaget icke är rättvist. Visserligen kunna några
!/ fattiga och mindre bemedlade blifva befriade från denna högre afgift,
men det finnes andra, som, ehuru de icke kunna anses som mindre
bemedlade, likväl få kämpa med stora svårigheter för att kunna för¬
sörja sig och sin familj. En sådan man har en son, som visat håg
och anlag för studier, men som för dessa afgifter af 20 till 60 kr<>
nor nödgas öfvergifva dem. Som nu detta förslag icke synes hafva
mycken framgång, så önskar jag, att om en ny redaktion af förslaget
företages, dervid bör tagas i betraktande dem, som bo pålandet, och
huru. dyrt det skulle blifva för dem att hafva barnen i staden, och
om icke en inskränkning i afgifterna kunde för dem ske. De, som
bo. nära läroverksstaden, kunna låta sina barn gå till hemmet för att
spisa, men en landtbo, som bor längre bort, måste hyra rum i staden
åt ett eller par barn, och detta är förenadt med stora kostnader, ty
barnen skola hafva mat och vård, och det vore naturligtvis billigare,
om de finge bo hemma. Det kan icke förnekas, att ofta de barn,
som. komma från landet till läroverken, hafva visat goda anlag för
studier, och det skulle blifva svårt för dem, om nu en så stor för¬
höjning i terminsafgifterna skulle hindra dem ifrån att få inhemta
nyttiga kunskaper som kunde blifva dem till gagn för lifvet. Men
vi skulle äfven derigenom beröfva staten den begåfning, en sådan
yngling har. Jag skulle således önska, att, om förslaget nu icke
går igenom, man kunde taga i betraktande då ett nytt förslag fram-
lägges, att en rättvisare beskattning i detta hänseende åstadkommes,
så att de som bo på landet och måste inackordera sina barn hade en
lägre afgift än de som bo i läroverksstaden och hafva sina barn i
egna hem. Det är måhända svårt att dervid göra en fullt rigtig
jemförelse, men hur som helst, så böra vi hafva" en rättvis beskatt¬
ning i detta hänseende, och det är möjligt, att herr Björcks förslag
kan vara det lämpligaste.
Jag vill icke gorå något yrkande, men jag har velat till proto¬
kollet uttala min åsigt i denna fråga.
Herr Persson i Stallerhult: Ehuru utskottet föreslagit, att
medellösa ynglingar till högst femton procent och mindre bemedlade
till högst tjugo procent af hela närvarande lärjungeäntalet må kunna
befrias från all terminsafgift, kan jag dock icke vara med om utskottets
förslag, ty det finnes en annan klass, som står något öfver mindre
bemedlade, nemligen hemmansegareklassen och de lägre tjenste-
männen. Det finnes naturligtvis en och annan yngling af denna
klass, som har håg och anlag för studier, och som kanske flera år
arbetat för att kunna komma in vid läroverket. Padren, som gerna
vill låta honom få sin vilja fram, gör sig då »underrättad om de kost¬
nader, hans skolgång skulle medföra. Hafva vi då enligt förelig¬
gande förslag bestämt denna höga terminsafgift, så kan det hända,
att sonen måste bli hemma och icke får förvärfva sig den bildning,
han önskade. Sådant kan hända, och jag kan derför icke vara med
om förslaget i denna del, ty det skulle utestänga alltför många af
de klasser jag nämnt, från läroverken.
Måndagen den 5 Maj, f. m. 47 N:o 38.
Statsutskottet vid 1882 års riksdag yttrade i denna fråga: »Ge- _ Angående
nom bestämmandet af en högre afgift vinnes dessutom den ur af
väl allmän som enskild synpunkt beaktansvärda fördelen, att ej allt avgifter
för många ynglingar lockas in på den mödosamma studiebanan eller (p0rts)
frestas till att för länge fortsätta sin skolgång utan att derför hafva
tillräckliga anlag eller i längden kunna bära de uppoffringar, som
dermed äro förenade, om de skola vinna verklig eller för staten af-
sevärd förkofran i bildning.»
Vore jag öfvertygad om, att genom detta förslag den fördel
kunde vinnas, att endast de, som icke hafva fallenhet för studier
utestängdes från läroverken, så skulle jag naturligtvis vara med om
förslaget, men jag tror icke, att denna fördel derigenom vinnes. De
rike skaffa visserligen in sina söner vid läroverken, äfven om de icke
hafva fallenhet för studier, men de, som utestängas till följd af denna
afgift, det är hemmansegaresönerna och de lägre tjenstemännens,
ty de kunna icke bära den. Det blir de, som komma att minst
befolka läroverken.
Jag yrkar afslag på utskottets förslag.
Häruti instämde herr Sromée.
Herr vice talmannen L. O. Larsson yttrade: Jag har redan
instämt med herr Sven Nilsson och skulle derför icke behöft til¬
lägga något utöfver hvad han sagt. Men jag kan icke underlåta att
uttrycka min förvåning öfver att höra, huru en stor del af de kam¬
marens ledamöter, som tala om att förfäkta de fattigares rätt, då
det är fråga om att stadga en afgift, som skulle drabba de mera be¬
medlade, under det de fattige och mindre bemedlade skulle vara
derifrån befriade, säga, att det går icke an, utan man skall afslå
alltsammans.
Man talar om en kunskapsskatt. Ja, man kan nog begagna den
benämningen; men nu för tiden är det så vanligt, att man i benäm¬
ningen finner sjelfva slagordet för en sak, under det man icke kan
bevisa saken. För öfrigt skulle man med samma skäl kunna säga,
att då jag prenumererar på en tidning eller köper en bok, så är det
en kunskapsskatt, som pålägges mig, derför att jag icke får boken
eller tidningen till skänks. Men det kan man väl ändå ej kalla en
kunskapsskatt.
Huru vackert än det är att tala om fri undervisning, så må man
komma ihåg, att det icke är så litet staten kostar på lärjungarne vid
de allmänna läroverken. Om man ser på de summor, som det nu
är fråga om, och antalet lärjungar vid de allmänna läroverken, så
finner man, att kostnaden går till närmare 300 kronor för hvarje lär¬
junge, och det är ganska vackert, då staten skall bekosta sådana
afgifter.
Man bör äfven komma i håg, att det allra största flertalet af lan¬
dets barn aldrig komma till elementarläroverken. De, som komma
dit, hafva just en fördel framför alla de öfriga deri, att de blifva
satta i tillfälle komma i åtnjutande af den undervisning, som der
meddelas, under det att det stora flertalet får stanna i folkskolan.
N:o 38.
48
Angående
införande a
termins-
afgifter.
(Ports.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
Om man då säger, att dessa, som erhålla denna förmån och hafva
råd att betala, också böra göra det, derför att de få en sådan högre
undervisning, och då staten betalar det allra mesta och det blott är
en försvinnande liten del, de sjelfve skola skjuta till, så kan man
väl icke påstå, att man gjort dem någon orätt. Jag har sjelf haft
mina pojkar i elementarläroverk och betalat för dem, och jag skulle
icke anse alls orätt, om jag finge betala mera. Så vida det ligger
någon lycka i att få undervisning och jag han betala för den, bör
det också vara min skyldighet och pligt att göra det, ty de flesta
barnen komma aldrig annat än i folkskolan och således aldrig i åt¬
njutande af denna statens fria undervisning i de allmänna läroverken.
Vi böra också komma i håg, att det finnes många familjer, der
det endast är flickor. De ha inga gossar, och vilja flickorna ha un¬
dervisning utöfver den, som meddelas i folkskolan, så få de betala
den, men få också bidraga till de inkomster, staten behöfver för att
kunna lemna denna fria undervisning i elementarläroverken för
gossar.
Jag kan mycket väl förstå, att man kan tvista om, hvilket pro¬
centtal, som skulle vinna befrielse och lindring i afgifterna. Derom
kunna meningarna vara delade, och det torde vara svårt att säga,
hvilken siffra som är den rigtiga. Men jag säger precis på samma
sätt som herr Sven Nilsson, att om ett förslag, i öfverensstämmelse
med det af herr Winkrans framstälda, antagits af Första Kammaren,
så skulle jag alldeles obetingadt rösta för det förslaget. Men jag
säger också med honom att, om man skall tänka sig en sammanjemk-
ning mellan båda kamrarne, så synes det mig, att man skulle mötas
på den ståndpunkt, som herr Winkrans framhållit; och det är gifvet,
att, om vi antaga herr Winkrans’ förslag och en sammanjemkning
kommer till stånd, så skall denna sammanjemkning gå utöfver hvad
som föreslagits. Jag anser derför klokheten bjuda, att man förenar
sig om utskottets förslag.
Det kan ligga mycken billighet i hvad herr Folke Andersson
påpekade, men den frågan föreligger icke nu. Nog är det ett faktum,
att de barn från landet, som skola uppehålla sig vid de allmänna
läroverken, hafva en skatt sig pålagd, som många gånger öfverstiger
den terminsafgift, som är i fråga. Och jag tror icke, som herr Jansson
i Krakerud, att det kan ligga någon fara i att öfverlemna till en
nämnd att pröfva, livilka som skulle vinna befrielse eller lindring i
afgiften. Han förutsatte, att ledamöterna i densamma skulle kunna
blifva partiska eller handla oärligt; men, går man ut ifrån den åsigten,
vet jag icke, hvart man skulle kunna komma. Man får väl antaga,
att det blefve föreskrifter om, huru denna nämnd skulle tillsättas,
och att de, som komme in i den, vore hederligt folk, som handlade
efter bästa förstånd och öfvertygelse, så att den farhågan synes mig
alldeles ogrundad. Jag ber således att för min del på det lifligaste
få yrka bifall till utskottets förslag oförändradt.
öfverläggningen var slutad. I öfverensstämmelse med de yrkan¬
den, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan oförändrad, dels på hvart och
49
N:o 38.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
ett af de utaf herrar Bergman, Winkrans och Kardell framstälda
ändringsförslag, och dels slutligen på afslag å utskottets hemställan;
och fann herr talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande ja
för bifall till utskottets hemställan i oförändradt skick. Votering
blef likväl begärd och försiggick, sedan till kontraproposition antagits
yrkandet på afslag, enligt en nu uppsatt och af kammaren godkänd
omröstningsproposition, så lydande:
Den, som bifaller hvad särskilda utskottet hemstält i 4:de punk¬
ten af utlåtandet n:o 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, är utskottets nämnda hemställan af kammaren af-
slagen.
Omröstningen visade 117 ja och 76 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.
Härefter föredrogs
Punkten 6, som bifölls.
I fråga om punkten 7 anförde
Herr Jonsson i Hof: Då man mycket väl kan föreställa sig,
att dessa reformer beträffande de allmänna läroverken icke komma
att genomföras vid denna riksdag, vore det en oegentlighet, om
kammaren bifölle denna punkt, emedan den då skulle komma att
sväfva i luften. Jag anser således lämpligast, att denna punkt åter¬
remitteras till utskottet för att få en formulering efter hvad förhål¬
landena gifva vid handen. Jag skall derför taga mig friheten yrka
återremiss.
Vidare yttrades ej. Punkten bifölls.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 38.
4