RIKSDAGENS PROTOKOLL
1890. Andra Kammaren. N:o 37.
Lördagen den 3 maj.
Kl. 7 e. m.
§ 1-
Fortsattes föredragningen af särskilda utskottets för behandling
af förslag angående ändrade bestämmelser med afseende på de all¬
männa läroverken och pedagogierna utlåtande n:o 1.
Efter föredragning till en början af mom. b af punkten 1 an¬
förde :
Herr Yahlin: Jag har endast begärt ordet för att rätta en
missuppfattning, hvarför ett par talare tyckas hafva råkat ut, i fråga
om ett yttrande af mig på förmiddagen. Jag har, mig veterligen
åtminstone, icke fält det yttrandet, att den högre undervisningen
skulle blifva lidande på indragningen af den första klassen, utan min
mening har varit den, att äfven om den högre undervisningen skulle
blifva lidande på en sådan indragning, så vore detta skäl ej ensamt
tillräckligt skäl att afgöra frågan.
Jag har i afseende å den nu föredragna punkten intet yrkande
att gorå.
Vidare anfördes icke. Momentet bifölls.
Under punkten 2 hemstälde utskottet:
»att Riksdagen måtte fatta de beslut, hvilka utskottet i de föl¬
jande punkterna kommer att föreslå, under uttalande af den vissa
tillförsigt, att Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse med herr statsrådet
och chefens för ecklesiastikdepartementet i yttrande till statsråds¬
protokollet den 7 februari 1890 framstälda åsigt borttager det
nuvarande latinska öfversättningssprofvet samt under uttryckande af
den önskan, att Kongl. Maj:t behagade i sammanhang med eu blif¬
vande väsentlig reduktion i fordringarna på insigter i klassiska språk
i de akademiska examina se till, huru vida icke latinets inträde i
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 37. 1
Ang. framflytt¬
ning till sjette
klassen afl stu¬
diet afl latinet.
N:o 37. 2
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Ang.framflyta- skolan må kunna uppskjutas till den sjette klassen, och sålunda de
mng till sjette fem lägre klassernas kurser komma att tillsammans utgöra ett bättre
klassen af stu- r j j, \ °
diet «;tai*i.afrandadt helt.»
(Fort?) Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts
dels af herrar A. N. Sundberg, G. .G. Bergman, G. A.
Sjöcrona, G. F. Gilljam, A. G. L. Billing, G. II. Lundström och
G. DicTcson;
och dels af herrar O. Jonsson i Hof, I. Månsson och O.
Ericlcson i Bjersby, hvilka tre sistnämnde yrkat:
»att Riksdagen måtte besluta att vid femte punkten uppställa
såsom vilkor för löneregleringens genomförande att, i öfverensstäm¬
melse med chefens för ecklesiastikdepartementet i yttrande till stats¬
rådsprotokollet den 7 februari 1890 framstälda åsigt, det nuvarande
öfversättningsprofvet från svenska till latin utbytes mot en öfver¬
sättning från latin till svenska, samt att (i sammanhang med en
blifvande väsentlig reduktion i fordringarna på insigter i klassiska
språk i de akademiska examina) latinets inträde i skolan uppskjutes
till nuvarande sjette klassen.»
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr A. Waldenström: Som herrarne torde hafva funnit af
utskottets betänkande, har utskottets hemställan i denna punkt om¬
fattats endast af tre utaf utskottets ledamöter; och då jag är en
bland dem, samt betänkandet blifvit af skäl, för hvilka jag icke här
vill redogöra, enligt min mening allt för knapphändigt affattadt, så
skall jag be att få något närmare redogöra för de skäl, på grund af
hvilka jag biträdt det slut, hvartill utskottet kommit.
Uti det statsrådsprotokoll, som finnes bilagdt den kongl.
propositionen, yttrar herr statsrådet och chefen för ecklesiastik¬
departementet i afseende å gagnet af latinundervisningen i skolorna,
sådan den hittills bedrifvits, att detta gagn »inskränker sig egent¬
ligen till den tankegymnastik, som kan vinnas vid de talrika öfnin-
garna i brottning med den latinska grammatikans svårigheter», hvilka
öfningar herr statsrådet anser vara för ynglingarne på ett visst %it-
veddingsstadium nyttiga.
Jag har ansett mig vara fullt berättigad att deraf draga den
slutsatsen, att herr statsrådet anser latinstudiet i skolan icke vara
för lärjungens formella utbildning och förståndsutveckling nödvändigt,
utan att denna bildning, denna förståndsutveckling kan genom under¬
visning i andra ämnen vinnas, och att sålunda den af latinvännerna
så länge och så ihärdigt förfäktade åsigten om latinets företräde
framför hvarje annat ämne i pedagogiskt afseende icke af statsrådet
delas. Jag ansluter mig för min del på det lifligaste till denna herr
statsrådets uppfattning.
Men derefter säger herr statsrådet, att man vid latinundervis¬
ningen hittills försummat sjelfva hufvudsaken, hvilken skulle vara
Lördagen den 3 Maj, e. in.
3 N:o 37.
att bibringa ynglingen »en inblick i den romerska forntidens stor¬
artade lif och egendomliga åskådningssätt», hvilket skulle hafva den
verkan »att lifva, lyfta och stärka ynglingasinnet». Och för att
vinna detta ändamål skalle lärjungarne läsa större pensa och göra
bekantskap med flere latinska författare, hvartill tid skulle vinnas
derigenom, att öfversättningsprofvet i maturitetsexamen från svenska
till latin skulle utbytas mot ett sådant från latin till svenska. Latin¬
studiets hufvudändamål skulle således vara att bibringa lärjungarne
afsevärda historiska insigter angående den romerska forntidens lif och
åskådningssätt och att i moraliskt hänseende på ynglingasinnet verka
gagneligt. Jag måste för min del erkänna, att jag icke kunnat
blifva öfvertygad om, att några sådana verkningar af betydelse
kunna genom latinstudiet i skolorna vinnas. Kunskapen om den
romerska forntidens lif och åskådningssätt kan man, om också i
olika grad, vinna på två olika sätt, antingen medelbart genom att
studera de klassiska författarne i öfversättning eller omedelbart genom
att studera dem på grundspråket. Nu vet man, att det finnes för¬
träffliga läroböcker, som handla om romarnes historia, författning,
seder och åtskilliga andra förhållanden och att deras skalders, väl¬
talares och vetenskapsmäns verk föreligga i goda öfversättningar.
Hvarför då icke, om man anser det nödvändigt för lärjungarne att
hafva denna kunskap om den romerska forntiden, låta dem inhemta
densamma genom dessa läroböcker och öfversättningar. Att kun¬
skapen på detta sätt inhemtad skulle blifva mycket fullständigare
och kräfva en tid, som vore knappt nämnvärd i jemförelse med den
som åtgår, om kunskapen skall inhemtas direkt, är alldeles uppen¬
bart. Härpå svarar man förmodligen — jag har fått det svaret
många gånger förut — att man icke genom studiet af läroböcker
och öfversättningar kan fä någon lefvande uppfattning af forntiden,
utan att dertill fordras att studera författarne på grundspråket. Det
bestrider jag icke. Jag vill medgifva, att det för att fullt förstå
forntiden är nödvändigt att gå till källorna.
Men hvad jag icke kan medgifva utan måste för min del all¬
deles bestämdt bestrida är, att lärjungen i skolan kan genom sina
i alla händelser mycket begränsade latinstudier få någon liffullare
uppfattning af forntiden, än den som vinnes, om han inhemta» sin
kunskap om densamma genom öfversättningar och läroböcker. Jag
har sjelf läst latin, säkert mycket mer, än som äfven efter den nya
ordningen skulle fordras för studentexamen, men jag får bekänna,
att den der lefvande uppfattningen har jag aldrig haft någon känning
af; och samma erfarenhet har jag fått bekräftad af alla, med hvilka
jag härom samtalat, och hvilkas kunskap i latinet inskränkt sig till
den, som vunnits genom studiet af detta språk i skolan och uti de
förberedande examina vid universiteten.
Hvad den verkan af latinstudiet beträffar, att det skulle lifva,
lyfta och stärka ynglingasinnet —• ja, jag har till och med läst
någonstädes att en mycket lärd svensk man skulle hafva yttrat, att
Ang. framflytt¬
ning till sjette
klassen afl stu
diet afl latinet.
(Forts.)
K:o 37. 4
Ang. framflytt¬
ning till sjette
klassen af stu¬
diet af latinet.
(Forts.)
Lördagen den 3 Maj, e. m.
latinet skänker tröst och sinnesstyrka i motgången — så är det Im¬
mig alldeles klart, att äfven en dylik verkan, om man kan tala om
en sådan, skall kunna vinnas mycket fullständigare genom att stu¬
dera de latinska författarne i öfversättning. Och i alla fall lär det
icke kunna bestridas, att vi hafva rik tillgång på andra författare,
hvilkas studium är egnadt att, i icke mindre mån än de latinska,
lifva, stärka och förädla ynglingasinnet. Jag kan således för min
del icke finna, att för vinnande af det, som skulle vara latinstudiets
hufvudändamål, sådant detta af herr statsrådet angifvits, studium af
latinet i skolan är nödvändigt.
Emellertid kan jag dock icke förneka, att för den högre under¬
visning, som meddelas vid universiteten, kunskap i latin i vissa fall
är nödvändig; och frågan ställer sig för mig då så: i hvilken om¬
fattning bör latinet i skolorna studeras med hänsyn till deras in¬
tressen, hvilka behöfva kunskap i latin för sina universitetsexamina?
Läroverkskomitén ansåg, att latin icke borde fordras af dem, som
skulle aflägga kansliexamen, och för läkare samt dem, som skulle
aflägga juridisk embetsexamen, uppstälde komitén ett så ringa pen¬
sum, att det med allra största lätthet måste kunna inhemtas i sjette
och sjunde klasserna vid läroverken utan någon ökning af lärotim-
marnes antal, snarare tvärtom. Hvad filosofie kandidat-examen be¬
träffar, ansåg läroverkskomitén, att full frihet borde råda i valet af
ämnen, så att ingen, som icke ville, skulle behöfva läsa latin för att
vinna rättighet att aflägga denna examen.
Den komité, som tillsattes 1888 för utredning af frågan om exa-
mensväsendet vid universiteten m. m., var visserligen icke så liberal;
men komiténs betänkande går dock ut derpå, att latinfordringarna
skola minskas uti alla examina, i hvilka latin nu ingår.
Universitetens egna målsmän hafva sålunda funnit skäl att slå
till reträtt för latinet.
På det sätt, hvarpå denna fråga afgöres, anser jag för min del
det böra bero, i hvilken omfattning latinet bör studeras i skolorna.
Blir den afgjord såsom läroverkskomitén föreslagit, då kommer fler¬
talet af studenter att för sina universitetsstudier antingen icke alls
behöfva latin eller ock i så ringa mått, att det med största lätthet
kan inhemtas i sjette och sjunde klasserna, och i så fall vore väl
det knappast rimligt — då man icke tillmäter latinet något af¬
görande företräde i pedagogiskt afseende framför andra undervis¬
ningsämnen — om man fordrade att ynglingarne skola i skolan stu¬
dera mera latin, än flertalet behöfver för sina universitetsexamina.
Det är visserligen sant, att de, som hafva af nöden ett högre mått
af latinkunskap för universitetsexamina, skulle komma dit sämre för¬
beredda än nu, men mindretalets fördel får i detta som i så många
andra fall vika för flertalets. Hvad som brister i skolundervisningen
kan sedermera kompletteras. Skulle nu så vara, att kammaren anser
det önskvärdt att latinet framflyttas till sjette klassen, så kan jag
icke finna någon olägenhet deraf, att kammaren inför Kong], Maj:t
Lördagen den 3 Maj, e. in.
5 N.o 37.
uttalade denna sin önskan. Jag anser ett sådant uttalande vara Ang. framflyu-
särskildt lämpligt nu, då latinets ställning i universitetsexamina är 'kust!'11 a/ltu
beroende på Kongl. Maj:ts pröfning under den närmaste framtiden, d latinet.
På dessa skäl och med hänsyn till de obestridliga fördelar, som yng- (Forts.)
lingarne skulle vinna genom att i latinets ställe studera andra ämnen,
hvaraf de i framtiden kunna hafva mera reelt gagn, har jag ansett
mig böra biträda den af utskottet uttalade önskan om latinets fram¬
flyttning till 6:te klassen.
Att i likhet med reservanterna uppställa latinets framflyttning
såsom vilkor för lönereglering åt lärarne är i mina ögon förkastligt,
enär förslaget innebär, att Riksdagen på sidan af grundlagen skulle
indirekt söka tillvälla sig rätt att jemte Kongl. Maj:t besluta på ett
område, der denna rätt obestridligen tillkommer Kongl. Maj:t allena.
Dessutom anser jag förslaget innebära en obillighet mot lärarne,
hvilkå med afseende å löneförmåner allt för länge fått stå efter sina
vederlikar, och vidare kan jag icke finna det vara lämpligt, då frågan
om latinets ställning i universitetsexamina ännu icke är afgjord eller
ens fullt utredd, att Riksdagen bestämdt uttalar sig angående lati¬
nets ställning i skolorna, hvilken senare fråga, som nämndt är, på
det närmaste sammanhänger med den förra.
Jag yrkar således bifall till utskottets hemställan.
Herr Jonsson i Hof: Det beslut, som i denna punkt inom
utskottet fattats, har genom eu viss ödets skickelse kommit till stånd.
Men det var för mig och några af mina kamrater icke svårt att
förutse, att detta beslut helt enkelt skulle blifva begrafvet af med-
kammaren. Vi hafva derför ansett oss böra uppsätta en reservation
i denna punkt af den beskaffenhet, att dess lif skulle något längre
kunna bevaras än det af utskottet framlagda förslaget. Anda sedan
1882, då Kongl. Maj:t föreläde Riksdagen en proposition om löne¬
reglering för lärarne vid de allmänna läroverken, kan man med fog
säga att frågan om latinet stått på dagordningen. Den frukt, som
i Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen föreligger, kan man väl
säga består deri att han, för sin del, har förklarat sig sinnad att ut¬
byta det nuvarande öfversättningsprofvet från svenska till latin till
motsatsen. Om nu Kongl. Maj:ts proposition med eller utan de små
ändringar, som utskottet föreslagit, skulle vinna Riksdagens bifall, så
skulle vi kunna uppskrifva såsom ett plus den lilla lindring, som
skulle erhållas genom nämnda utbyte. Men äfven denna vinst bör
man, enligt min tanke, något reducera. Jag tror icke att det är så
helt dermed, som först synes. Ty förutsatt att allt hvad statsrådet
här resonnerat om verkligen skulle blifva genomfördt, hvarom vi
med den erfarenhet vi hafva alldeles icke kunna vara förvissade, så
finnas andra saker att beakta i propositionen, af den beskaffenhet,
att vi derigenom mycket väl kunna blifva af med den fördel, som
vi skulle få genom detta öfversättningsutbyte. Jag styrkes i denna
min uppfattning deraf, att enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle icke
N:<> T. 6
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Ang. framfiytt- mindre än ett tjugutal allmänna läroverk, der intet latin nu kan läsas,
"klaiJ^ofllu omorganiseras sa> läsning af latin der möjliggjordes. Detta pekar
diet af latinet.enligt mitt förmenande derpå att, äfven om öfversättningsprofvet
(Forts.) utbytes, bär man icke något säkert och bestämdt hopp om att lati¬
nets ställning och välde inom skolorna komme att minskas. Man
kan lika väl tänka sig att latinet fortfarande skall blifva domine¬
rande, när man gör en sådan ombildning, som jag nyss nämnt. Då
ställer sig frågan sålunda: skall Riksdagen i god tro och för fram¬
tiden vara villig att bifalla en organisationsplan sådan som denna,
hvilken endast är eu yttre, under förutsättning att hvad denna kam¬
mare så bestämdt och upprepade gånger uttalat i framtiden kommer
att uppfyllas, vare sig med framtiden menas de 10 närmaste åren
eller ytterligare 10 år? Med den af mig kända uppfattning kam¬
maren förut haft i denna fråga, är det omöjligt föreställa mig att
kammaren skall vara villig att fatta ett sådant beslut. Jag nämnde
att utskottets beslut tillkommit genom en ödets skickelse. Och detta
mitt yttrande kan på två sätt förklaras. Dels på det sättet, att det
var ytterst svårt att inom utskottet i minsta mån få beröra orga¬
nisationsplanens inre, hvarom statsrådet talat, samt att, när vi ändt-
ligen fingo beröra den saken, så var det derigenom att eu suppleant
från medkammaren tjenstgjorde, till följd hvaraf vi blefvo tillräckligt
många att fatta ett beslut. Härigenom blef beslutet icke så väl
genomtänkt och formuleradt som det annars skulle blifvit, men det
var en slump att frågan då berördes.
Det kan väl, antager jag, mot det yrkande jag framdeles ämnar
göra, komma att invändas, dels att en framflyttning af latinläsnin¬
gen i skolan från fjerde till sjette klassen skall föranleda trängsel
inom språkstudierna i skolans fyra högsta klasser och dels att det
latinstudium, som der kunde bedrifvas, icke vore tillfyllestgörande
för dem, som strängt hålla på latinbildningen i skolan. Jag vill
då be att få svara, att, hvad den första anmärkningen angår, jag icke
kan finna minsta skäl i densamma. Det bör icke blifva större trängsel
med språken. Ty man kan ju tidigare börja med ett annat språk,
som da skjutit undan latinet. Man kan ju börja med franskan eller
engelskan och mera göra undan ett språkstudium, som annars måste
strängare och mer intensivt bedrifvas i de 4 högsta klasserna. Och
jag tror icke att den omständigheten, att latinläsningen först i sjette
klassen tager sin början, skall omöjliggöra att lärjungarne i skolan
medhinna nödigt qvantum.
Jag går vid denna betraktelse ut från den uppfattningen, att intet
ännu är gjordt för att inskränka latinväldet vid universitetsexamina
och att ej heller derför göres något under de närmaste åren. Denna
inskränkning är lika fullt endast en tidsfråga, som med magt tränger
sig fram och inom kort skall blifva verklighet, och då måste det
qvantum latin, som i dessa fyra klasser inhemtas, vara i allmänhet
tillräckligt för dem, som gå den lärda banan vid universiteten. För
det fåtal, som slutligen kommer att egna sig åt vetenskapliga språk-
Lördagen den 3 Maj, e. m.
7 N:o 37.
studier eller filologiska studier, må det stå öppet och vara lämpligare Ang. fr am fatt-
att vidare utbilda sig vid universiteten. Men icke skall man, åev-mn9 til1 s)eUe
för att ett ringa fåtal studenter verkligen beliöfver grundligt läsa latinet
latin, fasthålla en massa studenter vid ett grundligt studium af ett (Forts
ämne, som flertalet bar så obetydlig nytta af. För dem, som nu '
lemna skolan i femte och sjette klasserna, är den tid de läst latin en
bortkastad tid. Genom att framflytta latinläsningen till sjette klassen
undkommer man den faran att de, som icke välja latinlinien, frukt¬
löst offrat sin tid på latinets studium.
Utskottet har i sitt beslut och vi reservanter hafva i vår re¬
servation satt detta latinets framflyttande i samband med latinets
inskränkning vid universitetsstudierna. Om jag nu slutligen låter
detta vilkor bortfalla! Då är icke möjligt, säger man, att fram¬
flytta latinläsningen till sjette klassen. Och då man nu icke tager
upp det i detta samband, står man på det hala, när man vill för¬
svara förslaget om latinets framflyttning. Deremot vill jag erinra,
att äfven om latinets framflyttning till sjette klassen bestämdt af
Riksdagen beslutas, och beslutet af Kongl. Maj:t sanktioneras, så komma
de lärjungar, som blifva underkastade den nya läsordningen, att gå
i skolan åtminstone fem år härefter, innan de kunna vid universitetet
fortsätta sina studier. Och innan den tiden torde nog ett påbud
från Kongl. Maj:t angående universitetsexamina, som går i den rigt-
ning, jag betecknat såsom önskvärd, hinna utkomma, derom tror jag
att vi icke behöfva tvifla. Det har höjts så många och starka röster
för en sådan reform, att man verkligen icke kan på minsta sätt be¬
tvifla att reformen är erforderlig. Trots det att man, som sagdt,
stryker bort det samband, som finnes mellan latinundervisningen i
skolan och latinets ställning vid universitetsexamina, tror jag att
man kan påräkna att i alla fall vinna samma mål. Jag kan myc¬
ket väl förstå, om kammarens ledamöter skulle mot mig göra den
invändningen, att i pedagogiska saker är man icke tillräckligt hemma¬
stadd för att byta ord med herrar fackmän i skolan. Det är jag
villig att erkänna, men endast för så vida det gäller att göra upp
en läsordning och öka timmarne för ett ämne och inskränka dem
för ett annat, med andra ord om man skulle stipulera en läsordning
i detalj, der hvarje ämne skall blifva vägdt och förlagdt på sin rätta
plats. Men då det är fråga om att minska tiden för ett ämne, som
räknat sina bästa dagar, då bör det icke uppstå någon svårighet, ty
då bör hvem som helst kunna uttrycka sin åsigt och byta ord med
herrar fackmän.
Jag kan äfven tro, att man också bär i kammaren skall få
höra invändningar rigtas mot reservanternas befogenhet att fram¬
ställa reservationen i den form, hvari den föreligger här i betän¬
kandet, eller i någon annan form. Man säger, att Riksdagen har
intet att göra med läroverkens inre organisation. Det är Kongl.
Maj:ts sak, och Riksdagen har icke att fatta beslut i en dylik fråga,
och Kongl. Maj:t har icke heller förelagt Riksdagen någon proposi-
N:o 37. 8
Lördagen den 3 Maj, e. in.
Ang. fr am fly 11- tion, hvaröfver Riksdagen har att direkt yttra sig, och icke heller
rang ull sjette par man någon motion som direkt berör detta ämne. Men derpå
diet'!tgf latinet JaS svara> att nar borr Dahn i sill motion hemstält, att ut-
(Forts.) skottet måtte vidtaga sådana anordningar i läroverkens organisation,
att statsverkets kostnader icke blifva större än hvad de för när¬
varande äro, så står man, vågar jag påstå, i dubbel bemärkelse på
fast mark, när man gör denna framställning till beslut för kammaren.
Först och främst vågar jag påstå, att anordningen af läroverkens
organisation måste ligga icke endast i den yttre organisationen, utan
äfven i allt inre, med anledning hvaraf utskottet eger rätt föreslå
de förändringar, som leda till det resultat motionären afsett. Om
man icke vill gifva dessa få ord en så vidsträckt betydelse, som jag
anser att de verkligen ega, skall väl ingen af herrarne kunna för¬
neka, att vi icke haft full befogenhet just på grund af samma motion,
om man kan visa att statsverkets kostnader blifva större än de nu
äro. Utskottet har i slutpunkten rörande kostnadsberäkningen sökt
visa att genom de förslag, utskottet framstält, skulle statsverkets
kostnader blifva 29,577 kronor mindre än för närvarande. Vore
denna beräkning vigtig, skulle jag naturligtvis icke hemta något stöd
från den sats jag nyligen åberopade från herr Dahns motion. Men
beräkningen är icke vigtig, och det skall jag nog söka visa. Först
och främst har icke utskottet i denna beräkning upptagit de af-
löningar, hvilka för närmaste tiden skola utgå med anledning af
indragningen af mindre läroverk och pedagogier i sådana fall, då
personerna icke äro lämpliga att öfvertaga nya befattningar, och den
summa, som för sådant erfordras, har Kongl. Maj:t sjelf beräknat
till åtskilligt öfver 59,000 kronor. Sätter man denna summa 59,000
kronor mot besparingarna 29,000 kronor, har man öfverskridit nu¬
varande kostnader med 30,000 kronor. Men det stannar icke med
detta, utan kostnaderna komma att svälla ytterligare. Utskottet har,
i likhet med Kongl. Maj:t, i fråga om ålderstillägg endast upptagit
hvad som för närvarande utgår till lärarecorpsen, men genom bifall
till utskottets förslag hela linien utefter kommer antalet ordinarie
lärare att ökas med 20—30 stycken. Naturliga följden blir då den,
att när dessa personer tillträda ordinarie tjenst, komma de att steg
för steg draga ålderstillägg, hvarigenom ytterligare ökas de kost¬
nader, som äro behöfliga, och dessa måste komma att drabba stats¬
verket.
Dertill måste vi lägga de pensioner, som blifva en följd af de
ökade lönerna för lärarestaten och det ökade antalet lärare. Vi äro
således, såsom jag hoppas, fullt ense om den saken, att vi med an¬
ledning af herr Dahns motion haft full rättighet att äfven föreslå
de ändringar i nuvarande organisation, som leda till besparingar.
Att nu latinets framflyttning till sjette klassen måste i större eller
mindre mån leda till besparingar, tror jag vara en alldeles gifven
sak, ty när skolämnen, som fordra en särskildt i detta ämne utbildad
lärare, bortfalla ur två klasser, måste tiden för timtjenstgöringen för
9 N:o 37.
Lördagen den 3 Maj, e. hd.
lävarne vid flera eller färre skolor kunna så ordnas, att man kan indraga Ang. framflytt-
en eller annan lärareplats, och följaktligen skulle kostnaderna
att minskas. Detta mot de invändningar, som möjligen komma att £tf*e“
göras mot befogenheten af ett beslut i ena eller andra rigtningen. (Forts).
Nu vill jag slutligen fästa mig vid en annan omständighet.
Antag att vilkoren vid femte punkten rörande lönereglering skulle
gå i den rigtning, att lönereglering endast kunde genomföras för
den händelse, att detta utbyte af öfversättningsprof blefve genomfördt
och latinet framflyttades till sjette klassen. Då säger man: är det
rimligt att man skulle binda tillsammans sådana vilkor med löne¬
frågan för lärarne? Derpå svarar jag, att hur angelägen förbättringen
af lärarnes löner än må vara, ligger dock enligt min tanke det
större vigt och betydelse derpå, att icke Riksdagen, da ett så vigtigt
förslag föreligger, lemnar ifrån sig rättigheten att hafva sitt ord
med i laget och se till, huru de af Riksdagen anslagna penningarna
användas. Den frågan är för mig mycket vigtigare än ett års upp¬
skof med lärarnes lönereglering. Men, säger man då ytterligare: om
nu Riksdagen sammanbinder ett sådant vilkor med löneregleringen,
är det ingen säkerhet att Kougl. Maj:t behagar sanktionera ett
sådant beslut, och således beror löneregleringen på hvad Kongl. Maj:t
gör, och i detta fall kunde frågan komma in i en återvändsgränd, hvarur
den vore svår att lösa. Accepterar icke Kougl. Maj:t förslaget,
skulle, påstår man, de medel, som för närvarande utgå på extra stat
till löneförbättring, icke finnas att tillgå, och då skulle lärarnes ställ¬
ning blifva mycket sämre än nu. Det har sagts förut och derför
har det roat mig att se efter, om, i fall Kongl. Maj:t icke kominer
med en proposition, det skulle vara så olyckligt stäldt med dem,
men så är det icke, ty Kongl. Maj:t har, oberoende af förhållandet
med denna regleringsaffär, på åttonde hufvudtiteln begärt för nästa
år enahanda extra anslag till löneförbättring åt lärarne, hvilket
anslag jag tror skulle fullständigt betäckas, för den händelse Riks¬
dagen kommer att besluta indragning af vissa läroverk, af derigenom
vunnen besparing. Således, om Riksdagen kommer att bevilja anslaget
med sådana vilkor, som Kongl. Maj:t finner sig icke kunna sank¬
tionera, så händer ingen värre olycka, än att frågan får sta qvar på
samma ståndpunkt till följande år, och den olyckan är för mig af
ringa betydelse i jemförelse med säkerheten för att vi genom löne¬
regleringen kunna reformera våra läroverk i den rigtning, som all¬
mänt önskas och fordras.
När jag nu tror mig hafva tillräckligt motiverat det yrkande, jag
skall framställa, skall jag till slut yrka bifall till punkten med den
af mig och herrar Ivar Månsson och Erickson bifogade reservation, med
den ändring att satsen: »i sammanhang med en blifvande väsentlig
reduktion i fordringarna på insigter i klassiska språk i de akademiska
examina» strykes och i stället insättes: »utan att de åt detta språk
i de fyra öfre klasserna nu anslagna lärotimmar ökas.» Jag skall
hos herr talmannen anhålla om proposition på detta mitt yrkande.
X:o 87» 10 Lördagen den 8 Maj, e. m.
Ang.framjiytt- Herr Bergman: Då, såsom det torde vara herrarne be-
ZZs^afltu-kaBt’ denna fråga reclan ar a%.i01'd i Första Kammaren och det
diet af 'latinet, saledes icke tjenar mycket till att yttra sig vidlyftigt, skall jag be
(Forts.) endasf Felt kort få säga några ord. Såsom herrarne finna af
betänkandet, har jag jemte sex andra ledamöter i utskottet reserverat
mig mot det slut, hvartill utskottet kommit. De skäl vi anfört äro
helt korta och behöfva enligt min åsigt icke heller vara längre.
Vi hafva nemligen utgått från den synpunkten, att de frågor, som
blifvit förelagda utskottet, dels från Kongl. Maj:t och dels från motio¬
nären — de frågorna har utskottet haft att behandla, men inga
andra. Den fråga, som här är föremål för behandling i punkten
n:o 2, föreligger hvarken i form af kongl. proposition eller, oaktadt
allt hvad hr Olof Jonsson sökt bevisa, i form af någon motion, ty
att härleda den frågan ur herr Dahns motion är, tror jag, något
långsökt. Utskottet har i sitt utlåtande upptagit två frågor, af
hvilka den ena är tagen ur statsrådsprotokollet, nemligen frågan
om latinskrifningen och dess förändring, men den är icke tagen ur
sjelfva den kong!, propositionen.
Hvad nu den saken beträffar, så skall jag för min del icke der¬
vid fästa så synnerligt stor vigt, derför att jag icke kan säga, huru¬
vida det skall blifva bättre eller sämre, i fall eu sådan förändring
vidtages. Vi hafva nemligen derom icke den ringaste erfarenhet i
vårt land. Det har anförts, att saken skulle hafva pröfvats i våra
grannland, Norge och Danmark. Jag har i dag på morgonen fått
mig tillskickade tvenne bref rörande den saken, det ena från en
professor i Köpenhamn, Ussing, och det andra från föreståndaren
för det största läroverket i Kristiania, rektor Voss. Båda två er¬
känna, att latinstudiet, om man blott ser på detta särskild^ utan
att tänka på skolstudierna i deras helhet, har gått tillbaka i dessa
båda länder. Tillika har rektor Aross från Kristiania, ehuru han
sjelf är af motsatt åsigt, förklarat, att allmänna åsigten inom lärare-
personalen i Norge är den, att det skulle vara till fördel för under¬
visningen i detta ämne och för undervisningen i dess helhet, om det
skrifprof, som aflägges vid medelskolans slut — hvilken hos oss
motsvaras af klasserna till och med nedre sjette -— och som om¬
fattar öfversättning från svenska till latin, utan att göras svårare,
framflyttades till skoltidens slut. Detta skulle enligt lärarepersonalens
åsigt vara till ofantlig fördel för studierna vid de läroverk, som
motsvara våra allmänna läroverk. Professor Ussing i Köpenhamn
har deremot skrifvit blott helt kort och sagt, att latinet gått till¬
baka, och att införandet af det nya öfversättningsprofvet särskildt
varit till gagn för att täcka åtskilliga ihåligheter i ämnets studium
och kunskapen i detsamma.
Jag har blott i förbigående velat nämna detta och säger för
öfrigt blott, att vi för vår egen del icke hafva någon erfarenhet af,
hvilken verkan en sådan förändring som den föreslagna skulle hafva
vare sig på studiet af detta ämne eller på resultatet i dess helhet
Lördagen den 3 Maj, e. m.
11 i\:o 37.
uti läroverken. Derför har jag icke något emot, att saken far för¬
sökas. Jag skulle dock anse klokt, om man dervid icke dikterade
att förändringen skulle inträda i alla våra läroverk på eu gång,
från det sydligaste till det nordligaste, utan att det läroverkskolle¬
gium, som ansåge att ändringen skulle vara till gagn, finge under
loppet af åtskilliga år pröfva saken, så att man på detta sätt finge
någon erfarenhet om dess betydelse. Visade det sig dervid, att för¬
ändringen vore till fördel, skulle man sedan så mycket lättare, stödd
på denna erfarenhet, kunna genomföra den i allmänhet.
Emellertid har nu herr statsrådet till statsrådsprotokollet sjelf
uttalat sig för ett sådant försök, och derför ansågo vi, som genom
den förseglade sedeln kommit att utgöra minoriteten inom utskottet,
att någon särskild framställning i ämnet icke borde i utskottets be¬
tänkande upptagas, så mycket mindre, som hvarken någon motion
eller någon Kongl. Maj:ts proposition derom förelåge.
Den andra delen af utskottets motivering i denna punkt rör
latinets ställning i skolan. Det tjenar icke till mycket att nu derom
yttra sig. Der förekomma dock ett par slagord — eller hvad man
vill kalla dem — som jag något skulle vilja beröra. Ett sådant är
uttrycket latinväldet. Jag vet icke, hvad herrarne egentligen mena
med latinväldet. Latinet är ju det skolämne, som mer än något
annat har blifvit undanträngdt på de sista 40 åren; och ändå före¬
faller det, som om man skulle tycka, att det har väldet inom sko¬
lan. Jag talar icke nu såsom latinare; jag har icke läst mera latin
än jag varit nödd och tvungen, jag har icke haft mera latin i uni¬
versitetsexamina, än jag måst hafva, och har aldrig undervisat i
ämnet. Men jag har såsom skolman icke kunnat undgå att se
saken en liten smula annorlunda och kanske litet mera objektivt,
än personer, som aldrig sysselsatt sig med undervisning. Det är i
skolorna icke fråga om att endast lära sig ett så och så stort qvan¬
tum i det eller det ämnet, utan något, som är lika vigtigt och i
mina ögon betydligt vigtigare, det är lärjungens utveckling under
inhemtandet af kunskaperna. Denna är en sida af saken, inhem-
tandet af qvantitativa kunskaper, sådant, hvaraf man har nytta i
lifvet, är det andra. Enligt min öfvertygelse måste det första gå
före, och det andra komma efter: det ena är lika vigtigt som det
andra. Ty faktiska kunskaper utan motsvarande utveckling och
utbildning gagna föga; men med god utveckling, vunnen på det
ena eller på det andra sättet, har jag sedan ofantligt lätt att skaffa
mig faktiska kunskaper. Jag vill minnas, att biskop Tegnér yttrar
i ett af sina skoltal, att hvad gossen lär sig före 13 eller 14 års
ålder är qvantitativt så ofantligt ringa i förhållande till den ut¬
veckling, som han under de föregående åren vunnit, att detta qvan¬
tum, i fall han skulle börja med den utveckling, han till denna
ålder vunnit, skulle kunna inhemtas på lika många månader, som
dertill förut tarfvades år. Det är derför icke af så synnerlig stor
vigt, om man läser sådana ämnen, af hvilka man förmenar sig hafva
Ang. framflytt¬
ning till sjette
klassen afl stu¬
diet afl latinet.
(Forts.)
N:o 87. 12
Lördagen den 3 Maj, e. in.
AnS. framilyit- direkt nytta, eller icke: hufvudsaken är, att undervisningen ordnas
ttU ‘JeUe på sådant sätt och meddelas på sådant sätt, att barnen normalt ut-
latinet vec^las> och att det, som de hafva att inhemta på olika stadier, står
(Forts) i förhållande till den utveckling, som de hvarje år böra hafva vunnit.
Jag skall, som sagdt, icke yttra mig vidlyftigare om detta. Jag
kan dock icke underlåta att bedja att något få fästa mig vid en
särskild punkt i den af herrar Olof Jonsson, Oskar Erickson och
Ivar Månsson betänkandet vidfogade reservationen. De hemställa
deri, »att Riksdagen måtte besluta att vid femte punkten uppställa
såsom vilkor för löneregleringens genomförande att» etc. Här äro
sålunda i denna punkt två frågor sammankopplade, som, så vidt jag-
förstår bedöma, icke hafva det ringaste med hvarandra att göra.
A ena sidan hafva vi vår lärarepersonal. Hvar och en erkänner,
tror jag — och inom utskottet har jag icke hört en enda röst
höjas deremot — att den löneförhöjning, som nu begäres för våra
elementarlärare, är fullt befogad. Att då den rättighet, som dessa
personer hafva att fordra full betalning för sitt arbete, skall göras
beroende af en fråga, vid hvilkens afgörande de icke kunna göra
något hvarken från eller till, det anser jag för min del synnerligen
obilligt. Lärarne hafva ju i denna fråga ingenting att säga, kunna
icke bestämma, om latinundervisningen skall börjas i fjerde, femte,
sjette eller sjunde klassen, hafva deröfver intet inflytande alls. Men
derför att Första och Andra Kammaren och Kongl. Maj:t icke kunna
komma öfverens om vissa organisationsfrågor rörande de allmänna
läroverken, derför skola dessa, hela denna arbetande lärarepersonal,
få sitta emellan och icke erhålla den aflöning, som hvar och en
anser dem förtjena! Hvarför? Jo, emedan en fråga, på hvars af¬
görande de, såsom sagdt, icke hafva något inflytande alls, icke kan
afgöras af dem, som hafva att bestämma, emedan de icke kunna
komma öfverens. Jag anser det både obilligt och orätt att på detta
sätt sammankoppla två frågor, som icke hafva med hvarandra att
göra. Lika väl kunde man såsom vilkor för löneregleringen upp¬
ställa snart sagdt hvilken fråga som helst, på hvars lösning lärare¬
personalen icke bär det ringaste inflytande.
På grund af hvad jag yttrat anhåller jag att få yrka afslag
på herrar Jonssons, Ericksons och Månssons reservation och an¬
håller tillika, herr talman, om afslag å utskottets hemställan.
Herr Sven Nilsson: Jag vill fästa kammarens uppmärksam¬
het på, att — hvilket jag för öfrigt tror att kammaren redan har
sig bekant — i Kongl. Maj:ts proposition om statsverkets tillstånd
och behof förslag finnes framstäldt om beviljande äfven för år 1891
af det extra anslag, som under föregående år utgått till förhöjning
i elementarlärarnes löner, samt att statsutskottet för Riksdagen an¬
mält, att utskottet, sedan Riksdagen fattat sitt beslut i läroverks¬
frågan, rörande detta extra anslag skall inkomma med det förslag,
hvartill nyssnämnda beslut kan föranleda. Om läroverksfrågan nu
Lördagen den 3 Maj. e. m.
13 N:o 37.
skulle komma att falla, står det följaktligen Riksdagen fritt att Ang.framflytt-
äfven för nästkommande år bevilja detta extra anslag, som hittills
utgått; och jag antager också, att detta skulle komma att blifvalatiZt.
fallet. _ _ (Forts.)
Hvad beträffar det påstående, som här blifvit framstäldt, att
man icke skulle hafva rätt att framställa vissa vilkor för löneregle¬
ringen, så vill jag säga, att jag för min del icke anser detta på¬
stående vara berättigad!. Ty om man ville granska kammarens
protokoll från föregående tillfällen, så skulle man finna, att i lik¬
nande fall ofta sådana vilkor blifvit uppstälda vid beviljandet af an¬
slag, om hvilka kongl. proposition inkommit. Och det är icke för
mer än några dagar sedan, då vi här i kammaren behandlade den
spännande frågan om anslag till Stockholms arbetareinstitut, som
det af eu ledamot af kammaren framstäldes förslag att anslaget
skulle beviljas under det vilkor, att nuvarande föreståndaren för in¬
stitutet skildes från denna befattning. Motivet härför var, att före¬
ståndaren skulle hafva befattat sig med läroämnen i sina föredrag
i institutet, som ej för förslagsställaren voro behagliga. När man
kunnat få proposition framstäld på ett sådant yrkande, som ju är
alldeles samma sak som nu ifrågavarande, så kan jag icke förstå,
huru en talare kan uppträda och säga, att man icke får framställa
ett sådant yrkande, som en af reservanterna nu framlagt.
Jag förenar mig i det yrkande, som herr Olof Jonsson framstält.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wenner-
berg: Så väl innehållet som ock sjelfva ordalagen i det förslag till
beslut, som af reservanterna har blifvit framstäldt, förbjuder nära
nog, såsom kammaren torde inse, ett svar från statsrådsbänken.
För att icke alldeles i denna vigtiga punkt tiga, anser jag mig
dock hafva full rätt att i historiskt afseende, om jag så får säga,
d. v. s. i afseende på hvad som har skett, något vidröra densamma;
i afseende på hvad som skall ske, har jag ingen rätt att yttra mig
härifrån.
Såsom vilkor för löneregleringen, en sak, med hvilken skolornas
organisation icke eget- något egentligt sammanhang, hafva här fram-
stälts Henne yrkanden. Först och främst yrkar man, att den latin-
skrifning, som förekommer i afgångsexamen, skall utbytas, från att
vara en öfversättning från svenska till latin, till motsatsen. Detta
vilkor behöfde man, efter mitt sätt att se, icke framhålla; jag har
föreslagit det för Kongl. Maj:t, han har dertill gifvit sitt bifall,
och man torde således få anse, att den saken är afgjord.
I afseende på det andra, nemligen regleringen utaf universitetens
examens- och undervisningsväsende, anser jag mig böra nämna, att
Kongl. Maj:t gifvit sitt bifall till en af mig gjord hemställan, att,
just för att åstadkomma eu nödig reform i detta afseende, veder¬
börande måtte härom yttra sig. Så har skett. Stora skrifvelser ligga
färdiga att behandlas och inför Kongl. Maj:t föredragas. Med den
N:o 37. 14
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Ang. framjhjtt- kännedom denna kammare möjligen eger om min åsigt i afseende
sjette härå, borde den vara temligen försäkrad derom, att de åtgöranden,
Methåf latinet.som från min sida komma att ske, icke äro att motse i en åter-
(Ports) gående retning. Det är för öfrigt märkliga yttranden, som kommit
så väl från universiteten som från andra vederbörande, kvilka blifvit
i detta fall rådfrågade, och som synas syfta åt samma håll.
I sammanhang med detta dyker dock här upp ett tredje vilkor,
alldeles nytt, så nytt att blott några dagar, innan jag såg det i
tryck, jag icke hade hört det ringaste derom talas. Så plötsligt har
detta steg tagits. Jag tillåter mig icke att klandra det. Men hvad
jag tillåter mig säga är, att sådant vilkor icke låter sig i hast verk¬
ställa. Det är lätt att föreskrifva, lätt att fordra. Att föra igenom
är en helt annan sak.
Detta — eller latinets uppflyttande till sjette klassen — hänger
tillsammans med en reform, som Kongl. Maj:t skall vidtaga i af¬
seende på universitetsexamina; men hvilken denna reform skall blifva,
derom finner kammaren lätt att jag icke lian säga något. Det är
Kong], Maj:t som bjuder der. Om jag lefver, och har med den
saken att göra, vet jag hvad jag kommer att tillstyrka. Men jag
vet alls icke, hvad en annan efter mig kan komma att finna lämp¬
ligt. Jag tror mig icke heller kunna säga, hvad Kongl. Maj:t i
detta afseende anser vara det rigtiga. Jag kan således icke yttra
mig härom. Men då detta är satt såsom ett precedent till det
kommande, eller uppflyttningen af latinet till sjette klassen, så finnen
I, mine herrar, sjelfva, att det är något hastigt att sätta omedelbart
tillsammans sådant, som måste ske i en bestämd tidsföljd. Utskottet
sjelf och reservanterna sätta uppflyttningen af latinet till sjette
klassen i närmaste samband med de möjliga lättnader, som Kongl.
Maj:t kan komma att besluta i afseende på latinets borttagande från
en hel del universitetsexamina. Men om allt detta veta vi ingenting.
Att nu ingå i några detaljer angående det sätt, på hvilket det ena
eller andra kommer att ske, det kan jag icke göra. Och jag skulle
tro, att det vore i sin ordning, att ingen annan heller försökte här¬
vid uppträda som profet.
Ett bör man dock fästa sig vid, och det är allaredan vidrördt:
med hvilket logiskt sammanhang hafva dessa vilkor blifvit häftade
vid den ifrågasatta löneregleringen? — Det finnes nog ett samman¬
hang, men jag vågar påstå, att det icke är logiskt: det är försöket
att tvinga fram eu sak med en annan utan att fråga efter, om en
tredje oskyldigt dervid blir ihjelklämd.
Herr Hedin: Det finnes, herr talman, uti den kongl. proposi¬
tionen tvenne förslag, som jag icke kan annat än för min del egna
ett i det närmaste ovilkorligt bifall. Det ena är förslaget om in¬
dragning af eu del små läroverk. Jag sade: »ett i det närmaste
ovilkorligt bifall.» Ty åtminstone ett undantag skulle jag här vilja
göra, nemligen i enlighet med den motion, som blifvit i kammaren
Lördagen den 3 Maj, e. in.
15 N:o 87.
(Forts.)
vackt af min ärade vän representanten från Öland. Jag finner det Ang. framflytta
vara obilligt att beröfva denna isolerade landsdel hvarje tillfälle till nins m s.ietu
högre undervisning för den uppväxande ungdomen, än den folkskolan
erbjuder. Den andra punkten är förslaget om understöd åt enskilda
läroverk. Der kommer den ärade statsrådet och chefens för eckle¬
siastikdepartementet reformtanke verkligen fram. Det är i mina
ögon det mest fruktbärande förslag, som på långa tider från Kongl.
Maj:t utgått till höjande af den högre undervisningen i vårt land.
När den dagen kommer — och jag tänker, att den icke skall vara
aflägsen — då ett större antal enskilda läroverk hafva inträdt i en
sund täflan med statsläroverken, då man skall kunna såga, att stats-
läroverken och de enskilda läroverken öfvervaka hvarandras fel och
tillegna sig hvarandras förtjenster, då skall •— ännu i en sen efter¬
tid — detta förslag kallas »den Wennerbergska reformen» och be¬
vara hans namn, det må för öfrigt gå med denna kongl. proposi¬
tion huru det vill. För den delen af den kongl. propositionen vågar,
jag uttala den öfvertygelsen —• ehuru jag här har mindre rätt än
någon annan att tala i någon majoritets eller ens i någon liten
grupps namn — att vi skulle gå man ur buse. Men längre kan
jag för min del icke vara med. Saken är den, när jag betraktar
den kongl. propositionen i öfrigt, att jag icke återfinner reform¬
ministern från år 1878. Det är olyckan, att nuvarande statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet har inträdt uti den efter
statsrådet Hammarskjöld öppnade successionen. Jag frågar mig
med djup bedröfvelse: hvarför har han icke gjort sig urarfva? Här
återfinna vi honom icke sådan han var.
Nu är det väl sant: han bär fram på samma gång ett berätti¬
gad! anspråk, nemligen angående lärarnes lönereglering. Om denna
sak har jag förut i denna kammare sagt min mening så tydligt, att
jag icke behöfver upprepa den. Jag skulle vara färdig att bifalla
denna lönereglering icke blott, som här yrkats, med de af reservan¬
terna framstälda vilkoren, utan äfven mycket gerna under en helt
annan förutsättning, nemligen att de, icke Riksdagen, utan endast
Kongl. Maj:t utaf statsrådet understälda förslag till inre förändringar
i läroverken icke blifva genomförda, utan allt får blifva tills vidare
i status quo, till dess åsigterna i landet hunnit bättre mogna och
sammanjemka sig. Man kan fråga, om jag då önskar, att samtliga
de förändringar, om hvilka herr statsrådet talat i statsrådsprotokol¬
let, och hvilka icke äro understälda Riksdagens pröfning och god¬
kännande, skulle förkastas, inbegripet den förändring, hvarom man
i en del af pressen fört så mycket väsen, utbytet af latintemat mot
öfversättningsprof från latin till svenska. Ja, jag är färdig att säga:
må den förändringen gerna strykas, den också. Det är icke möjligt
att uti den förändringen se något annat än ett erkännande derutaf,
att det nuvarande latinska skrifprofvet, såsom det absoluta vilkoret
för rättigheten att undergå muntlig studentexamen, att blifva student,
att få studera till embetsman vid universitetet, icke längre kan upp-
N:o 37.
16
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Ang. framflytt¬
ning till sjette
Idassen afl stu¬
diet afl latinet.
(Forts.)
rätthållas gent emot den allmänna fördömelsen från de kunnigaste
män. Derför utbyter man det mot någonting annat, som förefaller
och visserligen till en viss grad är rimligare än det nuvarande skrif-
profvet. Men jag frågar: hvarför skall då en öfversättning från
latin till svenska i stället för det nuvarande latinska temat hellre vara
ett vilkor i studentexamen än t. ex. öfversättning från franska till
svenska eller från tyska till svenska eller från engelska till svenska?
Mitt förstånd räcker icke till att uträkna något giltigt skäl. Och
derför säger jag: detta utbyte, som framtvingas af omständigheterna,
är ett medel — det enda, som i nuvarande tider återstår i den
punkten — att stödja latinherraväldets vacklande tron.
Jag skall tillåta mig, herr talman, med den rätt, som tiller¬
kändes oss, då föredragningsordningen i förmiddags bestämdes, att
vid denna punkt yttra mig öfver den kongl. propositionen i dess hel¬
het. Jag ber dock herr talmannen och kammarens ledamöter icke
befara, att jag skall på ett otillbörligt sätt lägga beslag på kamma¬
rens tid. Det är för mig så mycket lättare att undvika, som jag
har för sed att för uttalandet af mina tankar icke begagna flera
ord, än som ungefär behöfvas.
Den kongl. proposition, som nu är understäld Riksdagens pröf¬
ning, innefattar uti sina 27 punkter ingenting utaf det, som man i
ordets egentliga mening hittills har kallat för »läroverksfrågan».
Med läroverksfrågan hafva vi alla — nemligen vi alla reformvänner
— menat frågan om inre reformer af undervisningsväsendet. Men
här, uti den kongl. propositionens 27 punkter, är icke fråga om
någonting annat än den yttre organisationen, nemligen läroverkens
antal, läge och omfattning, löne- och pensionsreglering o. s. v. Bland
dessa 27 punkter finnas visserligen tvenne — en berörde jag nyss —
som stå i ungefärlig öfverensstämmelse med hvad Andra Kammaren
vid ett par tillfällen uttalat sig för, angående dels höjandet af lär-
jungarnes afgifter, dels indragningen af en del små läroverk; hvad
den senare af dessa punkter angår, vill jag dock här preliminärt
anmärka, att denna indragning kommit i någon annan dager, än
den hade förr, i följd af åtskilliga förslag, som här äro framstälda
beträffande de 5-klassiga och de 3-klassiga läroverken. Således:
läroverksfrågan i den mening, hvari vi reformvänner hittills fattat
den, har Kongl. Maj:t icke framlagt för Riksdagen att pröfva och
besluta öfver — alldeles icke, icke i någon den ringaste mån! Nu
är det sant, att herr departementschefen har understält Kongl. Maj:t
förslag till vissa inre skolreformer, och att Kongl. Maj:t till dessa
har gifvit sitt bifall. Under förutsättning nu •— jag skall taga mig
friheten att sedan återkomma till den saken — att dessa ifrågasatta
förändringar vore lika många förbättringar, som vi hade all anled¬
ning att önska se genomförda, hvilken garanti skulle vi då hafva
för att de en gång verkligen komme att sättas i verket? Absolut
icke någon garanti. Jag ber att få erinra herr talmannen om er¬
farenheten från år 1873. Då framlade Kongl. Maj:t för Riksdagen
Lördagen den 3 Maj, e. m.
17
N:o 37.
förslag till eu läro ver ksreform enligt ett antal grunder, angifna uti Ang. framflyta
det den kongl. propositionen bifogade statsrådsprotokollet, och Kongl. nin9 tiU s)Me
Maj:t begärde af Riksdagen, att den skulle till Kongl. Maj:ts dispo-
sition ställa reservationsanslaget för de allmänna läroverken eller1 ^ (port" ) '
elementarläroverken för genomförande af eu läroverksreform i en¬
lighet med de i statsrådsprotokollet anförda grunder.
Riksdagen stälde detta anslag till Kongl. Maj:ts disposition för
genomförande af läroverksreformen i enlighet med de i statsråds¬
protokollet angifna grunder, dem Riksdagen antingen godkänt eller
lemnat utan anmärkning. Detta var, om jag får begagna ett sådant
uttryck, ett så formligt och bindande konstitutionelt kontrakt mellan
•den penningebeviljande myndigheten: Riksdagen, å ena sidan, och
Kongl. Maj:t å den andra, som någonsin eljest förekommit. Hvad
blef då frukten af detta? Jag skall blott anhålla att få anföra
några exempel. Hur gick det med förslaget att, för genomförande
af grundsatsen att antalet af i eu klass samtidigt lästa ämnen skulle
iuskränkas, hebreiska språket skulle uteslutas från elementarlärover¬
kens läseplan? Hvar och eu, som behagar slå upp statskalendern,
skall der få se huru hebreiskan figurerar såsom bihang till åtskilliga
lektorat, t. ex. i kristendom, antagligen af det skälet att man der¬
med lättare kunde motivera tillsättningen af ett lektorat i sist¬
nämnda ämne. Huru gick det med det af Kongl. Maj:t framlagda
förslaget om naturalhistoriens studium i skolans öfverstå afdelning?
Derom erinras vi af en motion, åtskilliga år senare väckt af dåvarande
representanten för Sundsvall samt af Andra Kammarens med anled¬
ning deraf fattade beslut, som gick ut på att hvad Kongl. Maj:t,
år 1873, på dåvarande chefens för ecklesiastikdepartementet föredrag¬
ning, föreslagit och Riksdagen godkänt såsom ett af vilkoren för
dispositionen af nämnda anslag, omsider måtte genomföras? Hur
gick det med bestämmelsen om läsårets förlängning, också af Riks¬
dagen godkänd med anledning af förslag derom i den Kongl. propo¬
sitionen? Hur gick det slutligen med det väsentligaste och mest
lofvande bland reformförslagen, nemligen frågan om kursafslutningar
i 3:dje och 5:te klasserna? Derom har herr ecklesiastikministern
på icke mindre än tre ställen i sitt anförande till statsrådsproto¬
kollet uttalat sig på ett sätt, som i tydlighet icke lemnar någonting
öfrigt att önska, nemligen att dessa kursafslutningar ännu icke in¬
förts.
Jag skall, herr talman, icke vidare fullfölja mina exempel, men
ber att kammaren ville med dessa fakta i minnet bedöma hvad herr
ecklesiastikministern nyss yttrade om latintemat och de akademiska
examina. Herr statsrådet hade om latintemat framlagt förslag för
Kongl. Maj:t och Kongl. Maj:t hade bifallit hans förslag att latin¬
temat skulle utbytas mot en öfversättning från latin till svenska.
Och hvad de akademiska examina anginge, vore frågan nu förberedd,
stora böcker i ämnet läge färdiga och hans egna åsigter vore af
kammaren kända. Dock tilläde han försigtigtvis, att han icke kunde
Andra Kammarens Prot. 1890, N:o 37. 2
N:o 37. 18
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Ang. jr am flytt¬
ning till sjette
hlassen aj' stu¬
diet afl latinet.
(Forts.)
veta hvad hans efterträdare komme att tänka eller hvad Kong],
Maj:t komme att besluta. Således är garantien ingen. Vi både-
ingen garanti för genomförande af de reformförslag, som Kong!.
Maj:t år 1878 understälde Riksdagens pröfning och godkännande.
Det har blott behöfts denJ omständigheten, att en ecklesiastik¬
minister afgick från sin befattning och att platsen fick en ny inne¬
hafvare, för att hvad jag nyss kallade det konstitutionella kontrakt,
som afslöts år 1873 mellan Riksdagen och Kongl. Maj:t, skulle vara
brutet. Hvad garantier hafva vi väl då för genomförande af re¬
former, som Kongl. Maj:t icke underställer Riksdagens pröfning, utan
som blott förekomma såsom löften i ett statsrådsprotokoll. Löften?
Nej, uttalanden om åsigter rörande någonting som någon gång i
tiden kan komma att hända, men som möjligen också aldrig kom¬
mer att ske. Således, om ■ någon förestält sig att de i statsråds¬
protokollet omtalade förändringar, beträffande den inre organisationen
af läroverken eller hvad man hittills menat med »skolreformen», äro
önskvärda, om, säger jag, någon förestält sig detta och om någon
skulle, i motsats mot min uppfattning, anse dem lämpliga, så skall
han icke inbilla sig att han har skuggan af en garanti för deras
förverkligande, icke ens med afseende på latinprofvets utbytande mot
en öfversättning från latin till svenska språket; ty säkert är, att,,
om Kongl. Maj:t eu gång har kunnat kasta öfver bord en reform,
som Kongl. Maj:t framstält till Riksdagens bepröfvande och som Riks¬
dagen godkänt och knutit till ett anslag i den form, att detsamma
stäldes till Kongl. Maj:ts förfogande för genomförande af läroverks-
reformen i enlighet med Kongl. Maj:ts eget förslag i ett antal
punkter, dem Riksdagen antingen godkänt eller ock lemnat utan
anmärkning, så lärer det finnas ännu mindre betänkligheter för
Kongl. Maj:t att kasta bort ett i statsrådsprotokollet gjordt uttalande
om latintemats ersättande med ett öfversättningsprof, i fall vi få.
någon fullkomligt förstockad latinare till — jag hoppas att det
må dröja länge — till den nuvarande ecklesiastikministerns efter¬
trädare.
Jag tillåter mig fästa herr talmannens uppmärksamhet vid ett
yttrande af herr ecklesiastikministern i bilagan till den kongl. pro¬
positionen. Talande om de 1873 tillämnade kursafslutningarna i
3:e och 5:e klasserna — eu af de väsentligaste punkterna i 1873
års reform, hvithet förslag absolut icke blifvit genomfördt, enligt
hvad herr statsrådet på flera ställen uppgifver, — säger han sid.
34 — inför Kongl. Maj:t och inför sina ärade kolleger i statsrådet::
»Man har svårt att föreställa sig annat än att eu sålunda fullstän¬
digt förberedd och gillad åtgärd också bort gå i verkställighet.»
Det är också min tanke att man bort hafva rätt svårt att föreställa
sig annat; men efter denna betan lär man finna att det blifver
ganska lätt.
Jag har beträffande den i statsrådsprotokollet omförmälda, Riks¬
dagens pröfning icke understälda förändringen i fråga om den inre
19 N:o 37.
Lördagen den 3 Maj, e. in.
läroverksreformen redan yttrat min mening om latintemat och vill Ang. framfytt-
derför blott tillägga några förklarande ord. Denna reform är utan nin9 m sJetie
tvifvel rigtig i och för sig sjelf, men den kommer enligt min öfver-
tygelse icke att inom någon för oss beräknelig framtid medföra (Förtal™6*'
någon som helst nyttig påföljd. Jag känner väl knappast någon af °r 8';
våra latinpedagoger, som skulle vara i stånd att göra hvad denna
förändring på samma gång förutsätter och åsyftar, nemligen att
företaga en fullständig och grundlig omstöpning af latinstudiets hela
metod, ända från 4:de klassen upp till högsta afdelningens kurs
före lärjungens öfvergång till universitetet; åtminstone tilltror jag
ej många bland dem håg att bryta med de gamla inrotade vanorna.
Derför kan jag också icke för min del göra mig den förhoppningen,
att denna reform, ehuru teoretiskt rigtig, skulle komma att med¬
föra något afsevärdt gagn, och derför kan jag också icke heller fästa
något synnerligt afseende vid densamma.
Hvad åter vidkommer de öfriga förslag, som här föreligga, så
ser jag för min del i förslaget om ombildning af de treklassiga läro¬
verken ingenting annat än ett återupplifvande i en ny förklädnad
af hvad som för åtskilliga decennier sedan kallades och då med goda
skäl kunde påyrkas — borgareskolor. För det yrkandet fans på
den tid, då folkskolan ännu stod på en mycket låg ståndpunkt, utan
tvifvel något skäl; men detta skäl har sedermera försvunnit i följd
af tvenne omständigheter, nemligen dels folkskolans betydande ut¬
veckling, åt hvilken jag tror att herr ecklesiastikministern på för¬
middagen egnade ett varmt erkännande, och dels real-liniens utveck¬
ling inom allmänna läroverken. När sista läroverkskomitén upptog
förslaget om borgareskolor, så kände den med sig sjelf att den kom
fram med någonting, som var alldeles föråldradt, ty den ansåg nö¬
digt att förkläda detta gamla begrepp under eu lika ny som orim¬
lig benämning, nemligen hommnnalskolor. Dessa hafva vi nu fått
tillbaka under namn af ombildade treklassiga läroverk. Beträffande
dessa läroverk, om hvilkas undervisningsplan man vill lemna åt de
styrande mästarne i våra småstäder, nemligen stadsfullmägtige, att
besluta, får jag säga att man derigenom bereder dessa styrande
mästare tillfälle att skaffa en finare folkundervisning åt sina barn
uti för dem inrättade särskilda herrskapsskolor, i stället för att
skicka barnen tillsammans med folkskolans barn; och sätter man
vidare detta i samband med det faktum, att det första, det nöd¬
vändigaste och oumbärligaste vilkoret för närvarande är undan¬
skjutet, nemligen reformen af de akademiska examina, så är frestel¬
sen naturlig att göra hvad som här föreslagits såsom en rättighet,
nemligen att anordna dessa 3-klassiga läroverk med blott latinlinie
i fjerde och femte klassens kurser samt slopa real-linien. Denna
frestelse förefaller såsom den naturligaste sak i verlden. Man får
behålla sina barn hemma, till dess de blifva färdiga att träda
in i sjette klassen vid något läroverk, beläget på några jernvägs-
timmars afstånd, och sålunda rädda dem från besmittelse!! af folk-
N:o 37. 20
Ang. framflytt¬
ning till sjette
klassen afl stu¬
diet afl latinet.
(Forts.)
Lördagen den 3 Maj, e. m.
skolan. Ställer man så till, att de som dirigera våra småstäders
angelägenheter icke få något verkligt intresse vid att följa under¬
visningen vid folkskolan och öfvervaka dess verksamhet så frågas:
hvad skall då folkskolans öde blifva? Förslaget är naturligtvis af¬
se,dt att leda till en progress i undervisningen, men är i sjelfva
verket ett attentat mot folkskoleundervisningen, som ju en gång
bör blifva det gemensamma underlaget för hela den uppväxande
ungdomens medborgerliga uppfostran. Förslaget tenderar att på alla
punkter tränga realundervisningen tillbaka samt att i stället upp¬
sätta uteslutande latinlinier.
Jag skall anhålla att få fästa herr talmannens uppmärksamhet
på motsägelsen mellan detta förslag och utskottsmajoritetens ut¬
talade önskan om latinläsningens uppskjutande till sjette klassen.
Hvad allvar kan det vara med en sådan önskan, när man på samma
gång föreslår, att i de treklassiga läroverk, der undervisningen
kommer att omfatta fjerde eller fjerde och femte klassernas kurser,
latinliuien skall få undantränga realundervisningen?
Lika litet är det mig möjligt att se något framsteg utan tvärt
om uti förslaget om den s. k. praktiska linien. Det är också ett
af de olyckliga arfven från ett förslag till läroverksreform, för
hvilket en annan man bär ansvaret, men det är underligt, att det
har kunnat accepteras af den nuvarande ecklesiastikministern, ty
den förutsättning, som kunde gifva något sken af skäl åt förslaget
om den praktiska linien i 1887 års proposition, nemligen det olyck¬
liga och på ett sätt, som jag icke behöfver för den ärade ecklesia¬
stikministern påpeka, lindrigast sagdt illa motiverade, mer än illa
motiverade förslaget om latinets nedflyttning till tredje klassen, det
skälet har nu försvunnit, då reformatorn från 1873 står qvar, der¬
hän då stod; och skälet har ännu mera försvagats af utskottet, då
det förordar latinets uppflyttande ända till den 6:te klassen. För
utskottet finnes naturligtvis icke den allra minsta skymt eris af det
skenskälet, som 1887 föranledde förslaget om en praktisk linie, ett
förslag, som för öfrigt då hade sitt intresse som ett, förmodligen
omedvetet, erkännande af vederbörande, att de öfriga linierna, så
väl den reala som latinlinien, vore och förtjenade namnet opraktiska.
Med dessa förslag, som utskottet olyckligtvis har accepterat,
drifver man oss tillbaka i motsatt rigtning mot den, i hvilken vi
långsamt och tvekande hafva under decennier arbetat oss fram, nem¬
ligen att mer och mer sammansluta undervisningen till eu samfäld
skola, sträckande sig så långt upp som möjligt för att först vid en
senare och mognare ålder delas i linier efter mera speciella behof.
Vi klyfva denna samundervisning, som herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet i förmiddags med en ny ordanvändning
kallade den, vi gå tillbaka för att klyfva den nedåt och således
återupprätta den latinska klasskilnad, som vi under lång tid arbetat
på att komma ifrån.
Lördagen den 3 Maj, e. m.
21 N:o 87.
Ja, herr talman, jag skall hålla mitt löfte att yttra mig kort. Ang. framflytt-
Jag har härmed sagt min mening om Kong!. Maj:ts proposition. I]”3 ^ll P"‘te
Jag har sagt hvad jag i densamma ogillar, jag har på samma gång d “s™.
erkänt, att vid sidan af detta, som jag icke kan gilla, finnes en stor (jv,t8.)
löftesrik reformtanke, som en gång skall bära statsrådet Wenner-
bergs namn.
Chefen för Ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wenner¬
berg: Det är med synnerlig glädje som jag en kort stund skall
taga kammarens uppmärksamhet i anspråk för att svara den förre
ärade talaren. Det torde förefalla kammaren märkvärdigt nog, att
vi denna gång komma att synnerligen väl hålla tillsamman.
Han har ärat mig med benämningen »reformministern från
1874», ja, han har till och med behagat känna igen denne i den nuva¬
rande. Deri har han ock fullkomligt rätt. Hvad jag föreslog, Kongl.
Maj:t gillade, och denna kammare i synnerhet var med om att ge¬
nomföra då, blef icke genomfördt; det är sant. Men, mine herrar,
då det 1875 skulle genomföras, hade min stämma tystnat i stats¬
rådet. Det drog ut på tiden, innan en skollag på grund af beslu¬
ten från 1874 utkom; och, när den ändtligen 1878 utkom, hade
strukits bort nästan allt hvad jag hade föreslagit. Hade, mine her¬
rar, hvad som då var bifallet, blifvit genomfördt, helt visst hade vi
nu stått inför en annan och längre framskriden reform, än den som
nu är i fråga. Då hade vi i många år haft våra terminer tillbör¬
ligen förlängda, då hade vi i många år fått njuta frukterna deraf,
att en verklig examen rigorosum hade införts inom de lägre klas¬
serna, en afslutning, ingalunda omöjlig, utan tvärt om, och i hög
grad gagnelig, så väl i tredje som i femte klassen. Detta har icke
skett; men tillmäten ej mig, mine herrar, skulden härför! Jag vill
åtminstone nu söka genomföra detsamma, som då vann bifall. Kom¬
mer det också sent och komma derför äfven frukterna sent, så skola
dock frukter komma, och det af helt annan art än som många
tilltrott sig förutsäga och som derför skaffat undan eller förderfvat
sjelfva blomman.
Jag har nu föreslagit detsamma som 1873. Jag ändrar icke
lätt mening. Min pedagogiska verksamhet har varit så långvarig,
att jag tror mig med full säkerhet kunna säga, att ingen af kam¬
marens ärade skolmän kan vilja jemföra sig med mig i det fallet.
Jag kan säga att från 1848, då jag blef lärare vid universitetet, jag
nästan under hela min långa lefnad fått sysselsätta mig med skol-
saker, dels länge som lektor i Skara och dels som byrå- eller de-
partements-chef. Jag måtte väl då hafva en erfarenhet, vid hvilken
man skäligen bör fästa åtminstone något afseende.
Jag har — som nyss sades — nu återigen begärt detsamma som
1873. Jag har lyckats få Kongl. Maj:ts bifall dertill. Jag sträfvar
nu att få kammarens. Det ser mörkt ut, just derför att midt i
dessa verkliga reformer är af utskottet inblandadt sådant, som verkar
N:o 37. 22
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Ang. framflytt- på läroverken i inre afseende väl endast indirekt, men som äfven
tung till sjette c]et sättet kan verka synnerligen skadligt. De dugande lärare-
dietaf to/„lkrafter’ som Dittills fått vid våra läroverk, hafva vi verkligen
(Eorts) icke v^are att vänta, om man, sedan man en gång erkänt behöfiig-
heten af en löneförbättring, helt hastigt förklarar sig icke vilja vara
med om någon sådan.
Jag har begärt feriernas förkortning för att slippa ifrån öfver-
ansträngningen i skolorna. Det är nemligen bättre att dagligen be¬
räkna för de unge någon tids ledighet, än att de på en gång skola
fä åtnjuta alltsammans. Huru göra vi i det dagliga lifvet? Icke
tror jag, att man tager sig för att köra eu häst åtta dygn i sträck
och sedan låta honom hvila under lika lång tid. Han behöfver den
ena lilla rasten efter den andra för att icke öfveransträngas och
sprängas.
Jag har vidare, och med mycken enträgenhet, såsom af stats¬
rådsprotokollet framgår, åter igen begärt, att dessa kursafslutningar
skulle införas.
Mellan 1873 och nu ligger en ej liten tid. Det första man
hade att göra var således att komma tillbaka till besluten från-
1873, och deri ligger skälet till, att det reformförslag, som nu är
framlagdt, måhända anses obetydligt. Jag vill i sammanhang här¬
med säga, att det är af stor vigt att låta läroverken hafva fred och
icke göra andra reformer än de som äro högnödiga, ty genom stän¬
digt ändrande komma läroverken att förlora i fasthet och ordning
högst betydligt. Det finnes äfven ett uttalande i denna rigtning i
utskottets eget betänkande, der det på sid. 17 heter: »Det är
klart, att reformer på undervisningens område böra göras med för¬
sigtighet och med nödigt iakttagande deraf, att icke den historiska
kontinuiteten i undervisningen lider för mycket och i följd deraf
skadliga rubbningar i det bestående uppkomma.» Ja, det är eu sund
regel. Icke allenast inom pedagogikens område, utan öfver allt i
hela vårt samhällsskick är det af vigt att låta utvecklingen gå steg
för steg. Man kan ju någon gång våga ett hopp, men det kan der¬
vid lätt hända, att man kommer ur linien.
Jag har icke velat tillstyrka mera af väsentlig art, och jag
skulle känna mig synnerligen nöjd, om man vid denna riksdags slut
stode på samma punkt som vid slutet af 1874 års.
Sedan dess hafva under tiden åtskilliga andra förslag rörande
den yttre anordningen af skolan kommit upp. Man har funnit det
i sin ordning, att den, som får en högre bildning, något mer bidra¬
ger till kostnadernas betäckande än hittills. Jag har böjt mig för
denna åsigt. Helst skulle jag hafva sett, att den stora friheten vid
vår högre undervisning hade fått stå qvar, men då jag finner, att
man för att få bibehålla denna frihet hade måst afsåga sig förmå¬
nen att fortfarande kunna skaffa sig dugande lärare, så har jag böjt
mig för denna fordran.
Den reformen är också vidtagen, att i stället för att 1887 års
Lördagen den 3 Maj, e. m.
23 N:o 87.
förslag innefattade, att latinet skulle flyttas tillbaka till tredje klas- Ang. framfiytt-
sen, hvarigenom kursafslutningen gjordes omöjlig och latinet skulle f'”5, tlU sJette
flyttas till en punkt, der det antingen kom för sent eller för tidigt, diet ^ {^tinet
.allt efter den synpunkt, ur hvilken man ser saken, eu återgång till (ports)
det nuvarande blifvit gjord, hvarjemte en inskränkning i latinherra¬
väldet blifvit vidtagen genom den föreslagna förändringen i sättet
för de latinska skriföfningarnes bedrifvande. Jag kunde och borde
icke gå längre denna gång, emedan detta skulle hafva varit förha-
stadt och oklokt. Hufvudsaken är, som sagdt, att man tager hvarje
steg framåt med full säkerhet.
Man får icke anse, att detta steg, som nu är föreslaget, är allt
för obetydligt. Om detta har en af Sveriges förnämste skolmän i
en artikel i en tidskrift yttrat, att om i den blifvande reformen
också icke läge mer än förslag till borttagande af latinskrifningen
ur mogenhetsexamen, skulle han helsa denna reform med glädje.
Så stort värde sätter val icke jag på denna sak, men så mycket
dock, att jag anser den sammanhänga med mycket annat af vigt.
Jag medger, likasom den föregående talaren, att ett sådant nytt under¬
visningssätt i latinet ställer en svår uppgift på läraren; men dock
icke svårare än att den kan motsvaras, här lika väl som på andra
ställen, t. ex. i Frankrike. Den skriftliga öfversättningen från latin
till svenska är främst till stort gagn för modersmålet, men det är
äfven till stort gagn för latinet. Latinets studium bör ju numera
icke ske i det syftet, att man skall lära tala och skrifva latin, utan
att man må kunna läsa latin. Att man icke vill gå till väga på
samma sätt med franskan beror naturligtvis derpå, att franskan är
ett lefvande språk och att det är af vigt att kunna tala och skrifva
detsamma. Deremot är det, såsom iag nyss nämnde, af föga vigt
att kunna tala latin, men af desto större vigt att kunna förstå det,
—- icke blott för några få, utan för inånga, och ej allenast i teore¬
tiskt afseende för dem, som använda det såsom eu stärkande »tanke-
gymnastik», utan ock för en mängd personer i rent praktiskt hän¬
seende till studium af arbeten i filosofi, historia, naturforskning m. m.
på det språk, hvarpå dessa skrefvos långt in i förra århundradet.
Jag tror icke jag misstager mig, om jag säger, att den föregående
.talaren i detta afseende ej är af en från min skiljaktig mening.
Det var äfven några andra förslag, som han också vidrörde,
■så t. ex. i fråga om den praktiska linien, men äfven i detta hän¬
seende skulle den kongl. propositionens antagande bereda fördelar.
Såsom af densamma inhemtas, inskränker sig dock förslaget i detta af¬
seende till inrättande af ett enda försöks-läroverk. Lyckas detta
läroverk, så kunna vi ju sedermera inrätta flera dylika praktiska läro¬
verk i det öfriga landet. Det var i Kongl. propositionen 1887 ifråga¬
satt att inrätta flera, men jag fruktade att ett sådant förslag kunde
medföra hela denna frågas nedslående hos Riksdagen. \rid Jakobs
läroverk har man tänkt sig, att undervisningen i moderna språk
skulle gifvas af utländingar, på samma sätt, som barnen lära sig
N:o 37. 24
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Ang. framflyta dessa genom samtal med guvernant, eller äldre genom umgänge med
mng till sjette utländingar eller resor i deras hemland. I andra ämnen skulle un-
Xl4&8S6fl df Stu“ i • • i *n o o 1 j • 1 •• j j r>» i i i t • •
diet af latinet. 'ervisningen tillgå pa samma praktiska satt förmedelst undervisning
(Forts) tillämpningsskolor använda eller bildade lärare. På detta sätt
har jag tänkt mig att åt den praktiska linieu skulle kunna gifvas
en gagnelig och nyttig gestaltning, och man finge snart se, om den
blefve dugande eller icke.
Den fruktan, som den föregående talaren hyste derför, att de
s. k. ombildade elementarläroverken skulle komma i strid med
folkskolan, kan jag icke helt och hållet gå in på. Jag skall be att
härvid få nämna ett litet läroverk och ett litet exempel. Jag tror
icke, att hans mening kan vara att införa undervisning i moderna
språk i folkskolan. Detta vore väl icke det rätta sättet i en skola,
som är till för hela svenska folkets nödvändigaste bildningsbehof. I
en sådan liten skola som Marstrands begärdes för kort tid sedan af
stadens invånare, att de för sina lärjungar der måtte erhålla under¬
visning i engelska i stället för fjeska, emedan de flesta pojkarne
gingo ut till sjös på kofferdifartyg. Man ville bereda åt dessa fat¬
tige ynglingar, som sändes till sjös, den undervisning, som var för
dem mest lämplig. Jag fann denna begäran så billig, att jag an¬
såg mig böra bifalla densamma. Liknande förhållanden kunna före¬
komma litet hvarstädes i städerna. Och det finnes väl intet skäl
att förvägra bifall till dylika önskningar, när det öfverlemnas åt
kommunerna sjelfva att utsträcka undervisningen efter det schema,,
som de önska, men som i allt fall underställes ecklesiastikdeparte¬
mentets pröfning för att tillse, att det icke allt för mycket afviker
från goda pedagogiska regler.
Jag har nu besvarat den ärade talaren och bemött de betänk¬
ligheter, han hyste i afseende å Kongl. Maj:ts proposition, och som.
till största delen varit mig en tillfredsställelse att höra.
Att vidare ingå i behandling af denna punkt, dertill finner jag
icke skäl. Det är med ledsnad jag måste upprepa, att såsom den¬
ar formulerad, är det mig omöjligt att inlåta mig på någon diskus¬
sion derom.
Herr P. Waldenström: Då det var fråga om första punkten
af detta betänkande, frambar jag till herr Olof Jonsson i Hof och
hans medreservanter min tacksamhet för det, att de slutit ut de ord,
som gjorde borttagandet af första klassen af allmänna läroverket till
ett vilkor för den föreslagna löneregleringen åt elementarlärarne.
Jag finner nu, att denna tacksägelse måste af mig återtagas, då herr
Olof Jonsson och hans medreservanter i denna punkt gjort latinstu¬
diets uppskjutande till sjette klassen till ett vilkor för nämnda löne¬
reglering. Man kan disputera om lämpligheten af att börja latin¬
studiet i fjerde klassen, och man kan anföra skäl för dess framflyt¬
tande till sjette klassen, men jag kan icke förstå, hvarifrån man
skulle kunna hemta något rimligt skäl att, tills denna fråga blir
Lördagen den 3 Maj, e. m.
25 N:o 37.
afgjord, beröfva lärarne den löneförbättring, som Riksdagen flera Ång. framflytta
gånger erkänt vara rättvis, och som icke heller reservanterna torde mnrJ tlU siette
anse vara annat. Jag skall bedja Andra Kammaren, att den dk/af "iuinet.
måtte ekonomiskt straffa elementarlärarne för det, att kammaren (Ports.)
och Kongl. Maj:t eller Riksdagens begge kamrar inbördes icke kunna
komma öfverens om, i hvilken klass latinets studium skall begynna.
Herrarne se ju, att här föreligga- stridigheter icke blott mellan Kongl.
Maj:t och Andra Kammaren, utan äfven mellan Riksdagens begge
kamrar inbördes. Detta torde väl också antyda, att den allmänna
meningen, som här åberopats för latinets framflyttande till sjette
klassen, icke måtte vara så allmän inom landet som reservanterna
antagit. För min del ser jag det icke så förskräckligt farligt, om
latinet skulle framskjutas till sjette klassen, men deremot anser jag
det högst bedröfligt, att denna fråga skall göras till ett vilkor för
den ifrågasatta löneregleringen.
Herrarne kunna måhända tycka, att jag i denna sak talar till
min egen fördel, men lyckligtvis kan jag visa, att jag det icke
gör. I den lönegrad, hvari jag befinner mig, skulle tillökningen
blifva 250 kronor för tre veckors utsträckt tjenstgöringstid, d. v. s.
BBVs kronor per läsevecka, medan jag för nuvarande läsetid har vid
pass 135 kronor per läsevecka, och det kunna herrarne nog förstå,
att jag icke är mycket angelägen om. Dertill kommer, att, om en
lärare i min lönegrad blir sjuk, så får han af sin inkomst för när¬
varande afstå så mycket mindre än han skulle nödgas afstå under
de förhållanden, som nu äro föreslagna, att han får omkring 15
kronor per månad mindre i behåll enligt Kongl. Maj:ts förslag än
enligt den gamla ordningen. Om nu vidare så hände, att jag
komme tillbaka till Riksdagen en gång till, så skulle jag åt min
vikarie få afstå 600 å 650 kronor för riksdagstiden, medan jag nu
afstår endast omkring 100 kronor. Deraf kunna herrarne finna, att
för mig personligen blir den föreslagna förändringen en ren ekono¬
misk förlust på några hundra kronor om året. Men då jag anser
den föreslagna regleringen vara af stor vigt för de lärare, som äro
i lägre lönegrader, och i synnerhet för adjunkterna, så ber jag att
få yrka afslag på såväl utskottet förslag som reservationen och bifall
till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Ryding: Jag har hört, att här yrkais bifall till utskot¬
tets förslag i denna punkt, men jag her herrarne litet närmare tänka
sig för, innan herrarne möjligen fatta ett sådant beslut. Utskottet
hemställer: »att Riksdagen måtte fatta de beslut, hvilka utskottet i
de följande punkterna kommer att föreslå, under uttalande af» o. s. v.
Så vidt jag kan tolka detta rätt, behöfves, om denna punkt bifalles,
icke någon vidare diskussion om alla de efterföljande punkterna,
emedan de vid ett dylikt bifall måste anses redan afgjorda. Detta
förefaller mig likväl mycket betänkligt, och jag vill derför instämma
med dem, som yrkat afslag å utskottets nu föredragna hemställan.
>T:o 37. 26
Lördagen den S Maj, e. m.
Ang. framflytta Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. I enlighet
mng till sjette nie(j (je yrkanden som derunder förekommit, gaf herr talmannen
diet a/latinet propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels på bifall
(Forts) till herr Jonssons i Hof in. flis vid punkten fogade reservation,
sådan densamma af herr Jonsson under öfverläggningen formulerats,
och dels slutligen på afslag å såväl utskottets hemställan som reserva¬
tionen. Herr talmannen fann svaren- hafva utfallit med öfvervägande
ja för bifall till förenämnda reservation, men som votering begärdes,
blek sedan till kontraproposition antagits yrkandet på afslag, nu
uppsatt, justerad och anslagen följande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifaller det yrkande som innefattas i herr Jonssons i Hof m. flis
vid punkten fogade reservation, sådan densamma under öfverlägg¬
ningen formulerats, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit så väl utskottets hemställan
som reservationen.
Omröstningen utföll med 113 ja och 86 nej; hvadan kammaren
beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.
Enligt kammarens i fråga om föredragningsordningen fattade
r? c? o o o
beslut föredrogs nu
Ang. inne- Punkten 5.
vilkoren för
lärame vid de »I punkten 3 af propositionen hade Kongl. Maj:t föreslagit, att
allmänna laro- — unfler förutsättning, att läst-iden så utsträckes, att lärarnes tjenst-
r&pJc&Ti ^ ^
göringstid kommer att uppgå till 40 veckor om året ■— löneför¬
månerna för såväl ordinarie som extra ordinarie lärare vid de högre
och femklassiga allmänna läroverken må bestämmas att från och
med 1891 utgå med belopp, på sätt och under vilkor, som i stats¬
rådsprotokollet finnas upptagna.»
Vidare hade, med afseende på aflöningen för lärarne vid de högre
och femklassiga allmänna läroverken och i omedelbart sammanhang
dermed stående frågor i särskilda inom båda kamrarne väckta motio¬
ner följande yrkanden gjorts:
a) af herr A. J. Tioman (motion n:o 49 i Första Kammaren),
att Riksdagen behagade besluta,
dels att i skrifvelse till Kongl. .Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes utfärda förändrade bestämmelser i gällande skolstadga derhän,
I
Lördagen den 3 Maj, e. m. 27
att alla ämnéslärare vid de allmänna läroverken må erhålla en enda
gemensam benämning samt påläggas lika drygt undervisningsarbete;
dels ock, att — derest denna förändring af Kongl. Maj:t på-
bjudes att, i den mån sådant låter sig göra, från och med nästa år
träda i kraft — af det till de allmänna läroverken utgående anslag
må disponeras erforderligt belopp för att åt de, ordinarie ämneslärare,
som nu benämnas adjunkter och hvilka behörigen styrka sig hafva
fullgjort hvad skolstadgan föreskrifver såsom kompetensvilkor för
undervisning inom skolans högsta klass, bereda förhöjning i aflönin-
gen med femhundra kronor utöfver den aflöning, som är eller af
Riksdagen kan varda bestämd att utgå till de ordinarie ämneslärare,
hvilka icke fullgjort nämnda kompetensvilkor;
b) af herr A. Westrin (motion n:r 207 inom Andra Kammaren),
»att för lärarne vid de högre och femklassiga allmänna läro¬
verken må bestämmas följande löneförmåner, att utgå från och med
år 1891:
för rektorer: vid högre läroverk två lönegrader å 1) 3,500 kro¬
nor och 2) 4,000 kronor jemte tjenstgöringspenningar 1,800 kronor,
med rätt till uppflyttning i andra lönegraden efter tio års väl vits¬
ordad tjenstgöring såsom rektor vid sådant läroverk; vid de fem¬
klassiga läroverken i Stockholm lön 3,200 kronor, tjenstgörings¬
penningar 1,400 kronor; vid öfriga femklassiga läroverk två löne¬
grader å 1) 2,700 kronor och 2) 3,200 kronor jemte tjenstgörings¬
penningar 1,400 kronor, med rätt till uppflyttning i andra löne¬
graden efter tio års väl vitsordad tjenstgöring såsom rektor vid
femklassigt läroverk; hvarförutom rektorerne vid alla dessa läroverk
må af vederbörande kommuner såsom hittills åtnjuta fri bostad eller
hyresersättning;
för lektorer: vid högre läroverk fyra lönegrader å 1) 2,500 kro¬
nor, 2) 3,000 kronor, 3) 3,500 kronor och 4) 4,000 kronor jemte
tjenstgöringspenningar 1,500 kronor, med rätt till uppflyttning från
lägre till högre lönegrad efter fem års för nit och skicklighet vits¬
ordad tjenstgöring;
för adjunkter: vid högre och femklassiga läroverk fyra löne¬
grader å 1) 1,800 kronor, 2) 2,300 kronor, 3) 2,800 kronor och
4) 3,300 kronor jemte tjenstgöringspenningar 1,200 kronor, med upp-
flyttningsrätt lika som lektorer;
för musiklärare: vid högre läroverk tre lönegrader å 1) 1,200
kronor, 2) 1,400 kronor och 3) 1,600 kronor, med rätt till uppflytt¬
ning från lägre till närmast högre lönegrad enligt samma grunder,
som gälla för lektorer och adjunkter; vid femklassiga läroverk lön
600 kronor;
att alla de öfriga af Kongl. Maj:t i dess proposition för lärare
vid nu ifrågavarande läroverk föreslagna löne- och arfvodesbeloppen
må'af Riksdagen godkännas;»
c) af herr M. Dahn (motion n:r 210 i Andra Kammaren), »att
Riksdagen vidtager sådana ändringar i Kongl. Maj:ts proposition n:o
N:o 37.
Ang. löne-
vilkoren för
lärarne vid de
allmänna läro¬
verken.
(Forts.)
N:o 37. 28
Lördagen den 8 Maj, e. m.
Ang. löne- 17, i hvad den afser de allmänna läroverkens organisation, kommu-
viihoren för nernas bidrag, aflöningar och terminsafgifter, att de nu utgående
lararne vid de ang]agen xjp elementarläroverken ei må, vid omorganisationen af
verken. dessa läroverk, ökas utöfver sina nuvarande belopp på annat sätt än
(Forts.) medelst enskilda kommuners bidrag och terminsafgifter»; samt
d) af herr P. hunden (motion n:o 215 i Andra Kammaren),
»att femklassiga allmänna läroverket i Göteborg i allmänhet lik¬
ställes med de likartade i Stockholm; hvilket innebär förändring i
i atlöningsförmånerna för rektor vid nämnda läroverk, så att han
äfven under de första tio åren af sin tjenstgöring skulle komma att
åtnjuta, förutom 1,300 kronor i tjenstgöringspenningar, en lön af
3,200 kronor i stället för af Kongl. Maj;t föreslagna 2,700 kronor».
Utskottet hemstälde:
»att Riksdagen, med afslag på herr Romans motion samt herrar
Westrins, Lundens och Dahns motioner, i hvad de angå nu före¬
liggande punkt, må på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts förslag:
att —• under förutsättning att lästiden så utsträckes, att lärar-
nes tjenstgöringstid kommer att uppgå till 39 veckor om året —
för lärarne vid de högre och femklassiga läroverken må bestämmas
följande löneförmåner, att utgå från och med år 1891:
för rektorer: vid högre läroverk två lönegrader å 1) 3,500 kro¬
nor och 2) 4,000 kronor jemte tjenstgöringspenningar 1,500 kronor,
med rätt till uppflyttning i andra lönegraden efter tio års väl vits¬
ordad tjenstgöring såsom rektor vid sådant läroverk; vid åe fem¬
klassiga läroverken i Stockholm lön 3,200 kronor, tjenstgörings¬
penningar 1,300 kronor; vid öfriga femklassiga läroverk två löne¬
grader å 1) 2,700 kronor och 2) 3,200 kronor jemte tjenstgörings¬
penningar 1,300 kronor, med rätt till uppflyttning i andra löne¬
graden efter tio års väl vitsordad tjenstgöring såsom rektor vid fem-
klassigt läroverk; hvarförutom rektorerna vid alla dessa läroverk må
af vederbörande kommuner såsom hittills åtnjuta fri bostad eller hyres-
ersättning;
för lektorer: vid högre läroverk fyra lönegrader å 1) 2,100
kronor, 2) 2,600 kronor, 3) 3,100 kronor och 4) 3,600 kronor jemte
tjenstgöringspenningar 1,400 kronor, med rätt till uppflyttning från
lägre till högre lönegrad efter fem års för nit och skicklighet vits¬
ordad tjenstgöring;
för adjunkter: vid högre och femklassiga läroverk fyra löne¬
grader å 1) 1,500 kronor, 2) 2,000 kronor, 3) 2,500 kronor och
4) 3,000 kronor jemte tjenstgöringspenningar 1,000 kronor med
uppflyttningsrätt lika som lektorer;
för musiklärare: vid högre läroverk tre lönegrader å 1) 1,000
kronor, 2) 1,200 kronor, 3) 1,400 kronor, med rätt till uppflyttning
från lägre till närmast högre lönegrad enligt samma grunder, som
Lördagen den 3 Maj, e. m.
29 j\':o 37.
gälla för lektorer ock adjunkter; vid femklassiga läroverk lön 500 Ang. inne-
kronor; vildren/Ut¬
för gymnastiklärare: vid högre läroverk tre lönegrader å 1 )lallmänna.1 läro-
1,200 kronor, 2) 1,400 kronor, 3) 1,600 kronor, med uppflyttning®- verken.
rätt lika som musiklärare; vid femklassiga läroverk lön 600 kronor; (Forts.)
för teckning slärare: vid högre läroverk med befattning af 1: sta
klassen tre lönegrader å 1) 2,000 kronor, 2) 2,250 kronor, ock 3)
2,500 kronor; med befattning af 2:dra klassen tre lönegrader å
1) 1,500 kronor, 2) 1,750 kronor, 3) 2,000 kronor; med befatt¬
ning af 3:dje klassen tre lönegrader å 1) 1,200 kronor, 2) 1,400
kronor ock 3) 1,600 kronor, alla klasserna med uppflyttningsrätt
lika som musiklärare; vid femklassiga läroverk lön 600 kronor;
att vikarierande lektor, som icke innekar ordinarie läraretjenst,
må, om kan fullgjort stadgade vilkor för att kunna till lektor ut¬
nämnas, uppbära arfvode efter 2,000 kronor, men eljest efter 1,800
kronor för år räknadt; samt att vikarierande adjunkt eller kollega
äfvensom extra lärare må, om kan efter aflagd akademisk examen,
som medför bekörigket till lärarebefattning, vederbörligen genomgått
stadgad profårskurs, uppbära arfvode efter 1,800 kronor, men eljest
efter 1,500 kronor för år räknadt;
att gymnastiklärare skall vara skyldig tjenstgöra för den fast-
stälda lönen vid högre läroverk 16 timmar i veckan; vid femklassiga
läroverk 8 timmar; samt teckning slärare vid högre läroverk med be¬
fattning af rista klassen 25 timmar i veckan, med befattning af
2:dra klassen 20 timmar, med befattning af 3:dje klassen 16 timmar;
vid femklassiga läroverk 8 timmar i veckan; men att ytterligare
tjenstgöringsskyldigket må kunna åläggas dessa lärare mot ersätt¬
ning af 75 kronor för k varje timme i veckan under kelt läsår åt
lärare vid femklassigt läroverk eller i första och andra lönegraden vid
högre läroverk samt af 100 kronor åt lärare i tredje lönegraden;
att gymnastiklärare vid högre läroverk, som icke sjelf eger er¬
forderlig skicklighet att meddela undervisning i exercis ock militär-
öfningar, skall på egen bekostnad aflöna det biträde, som i sådant
hänseende pröfvas behöflig! och af vederbörande godkännes;
att tjenstgöringspenningarna skola för alla lärare, rektorerna
undantagne, beräknas utgå för läsår med 39 läseveckor; att de i
rektorernas aflöning ingående tjenstgöringspenningar skola beräknas
utgå för kalenderår, men till olika belopp för läsåret och för feri¬
erna, efter särskilda bestämmelser, som af Kongl. Maj:t fastställas;
samt att tjenstgöringspenningarna icke få af tjenstens innehafvare
uppbäras under tjenstledighet, dock att, om rektor eller lektor, som
är domkapitelsledamot, endast åtnjuter ledighet från domkapitels-
göromålen, afdrag å tjenstgöringspenningarne icke må ske;
att för rättighet att tillgodonjuta den förbättrade aflöning, som
enligt förbemälda lönereglering komme lärare till del, skola gälla
såsom vilkor: 1) att lärare, som enligt hittills gällande stat är be¬
rättigad till ersättning för indelt lön, skall frånträda sin rätt till
N:o 87. BO
Lördagen den 3 Maj, e. rn.
Ang. löne-
vilkoren för
lär ar ne vid de
allmänna läro¬
verken.
(Forts.)
nämnda ersättning; 2) att nuvarande innehafvaren af lön, i hvilken
ingår afkomst af prebendehemman och lägenheter eller andra sär¬
skilda förmåner utom kontanta penningar, skall vara pligtig att,
sedan en undersökning af dessa förmåners beskaffenhet samt upp¬
skattning af deras ekonomiska värde egt rum, vara underkastad an¬
tingen förmånernas indragning till statsverket mot ersättning i pen¬
ningar till det belopp, hvartill de äro i stat beräknade, eller
den minskning i statsverkets löneanslag till tjensten, som kan i ve¬
derbörlig ordning varda beslutad, dock icke till större belopp än
som motsvarar den löneförbättring, som löntagaren vid nu föresla¬
gen lönereglering kan komma att vinna; 3) att den genom nådiga
cirkulären den 20 mars 1858 och den 29 december 1860 stadgade
skyldighet för visse lärare att, i händelse de genom inträffade för¬
ändringar skulle finnas umbärlige vid det läroverk, der de äro an-
stälde, inträda i tjenstgöring vid annat läroverk helst inom stiftet,
skall åligga äfven öfrige vid de högre och. femklassiga allmänna
läroverken anstälde lärare, intill dess de uppnått 45 års ålder; samt
4) att lärare skall vara skyldig att från tjensten afgå med pension
enligt de bestämmelser, som i sammanhang med denna löneregle¬
ring fastställas;
att hvarje lärare, som varder utnämnd till tjenst, med hvilken
rätt till särskilda förmåner är förenad, skall vara underkastad den
minskning i aflöning från statsverket, som Kongl. Maj:t framdeles
kan finna lämpligt besluta, till ett belopp icke öfverstigande det,
hvartill de i lönen ingående särskilda förmåner efter skälig upp¬
skattning sig belöpa.
I särskilda vid punkten fogade reservationer hade deremot
yrkats:
af Herrar O. Jonsson, O. Erickson och I. Månsson:
»att Riksdagen, med afslag å herr Romans motion samt herrar
Westrins, Lundens och Dahns motioner, i hvad de angå nu före¬
liggande punkt, må på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts förslag:
att — under förutsättning att lästiden så utsträckes, att lärar-
nes tjenstgöringstid kommer att uppgå till 39 veckor om året, under
vilkor att första klassen vid de allmänna läroverken varder indra¬
gen, att det nuvarande latinska öfversättningsprofvet borttages samt
att latinets inträde i skolan uppskjutes till nuvarande sjette klassen,
allt på sätt vi i reservationerna mot lista och 2:dra punkterna
föreslagit — för lärarne vid berörda läroverk må bestämmas följande
löneförmåner, att utgå från och med år 1891:
för rektorer: o. s. v. lika med utskottets förslag»;
samt af Herr P. Andersson i Högkil,
Lördagen den 3 Maj, e. m. 31
att alla af utskottet föreslagna löne- och pensionsförhöjuingar
måtte afslås.
'Beträffande detta ämne anförde nu:
• Herr Nyström: Ingen kan mer lifligt än jag önska, att alla
nyss uppräknade lärare måtte få den förbättring i sina lönevilkor,
som deras ansträngande och ansvarsfulla arbete onekligen gjort dem
förtjenta af. Så mycket mer måste jag dock beklaga, att en så
rättvis sak blifvit sammankopplad med ett vilkor, del nemligen, om
förlängda läseterminer, ett vilkor, mot hvilket jag för min del vill
på det bestämdaste protestera. Och jag vågar tro, att när jag
detta gör, så talar jag i väsentlig mån för många föräldrar och
hem samt i väsentlig mån också för sundhetsvårdens intresse gent
emot hvad jag dristar mig kalla det ensidiga skolin tresset. Jag vet
allt för väl, att det för närvarande blåser en ogynsam vind i fråga
om det hygieniska intresset rörande våra skolor. Jag märkte detta
redan vid det enda tillfälle, då jag fick yttra mig inom utskottet,
och jag vet, att man anser att vid den sidan af saken blifvit lagd
eu otillbörlig vigt. Sjelfva chefen för ecklesiastikdepartementet talar
ju om, att denna del af frågan blifvit i otillbörligt hög grad stor-
gjord. Må så vara. Men att låta den omständigheten, att det vid
frågans tidigare behandling måhända lagts allt för mycken vigt på
det hygieniska intresset, verka derhän, att hela denna fråga afgöres
utan något afseende vid denna vigtiga synpunkt, derhän att man
med en viss otålighet skjuter ifrån sig hvarje befattning med helso-
lärans påminnelser, torde dock vara att gå allt för långt, och jag
tror att det är nödvändigt att några erinringar deremot göras.
Jag vill först förklara, att jag finner det ur formel synpunkt
ganska märkvärdigt att man vill göra denna såsom nödig befunna
löneförbättring beroende af en förlängd läsetid. Ty antag — och
sådant kan inträffa utan att hvarken regeringen eller Riksdagen kan
göra något åt den saken — att den föreslagna förlängningen i läse-
tiden befinnes vara eu fullkomlig omöjlighet, och att man således
måste afstå från hvad man bestämt såsom vilkor. Går icke då hela
saken i baklås? Man har gjort löneförbättringen beroende på ett
vilkor. Detta kan icke uppfyllas. Hvar står man då? Skall man
dröja med att utbetala löneförhöjningen, tills ett nytt riksdagsbeslut
bär kommit till stånd, eller hur skall man bära sig åt? Det synes
mig vara högeligen irrationel att göra en sådan sak beroende af en
faktor, rörande hvilken man icke med full säkerhet kan beräkna
hur den skall komma att verka. Denna betänklighet i afseende på
den formella sidan af saken har, såsom herrarne finna, också delats
af herr Sjöcrona, som ur denna synpunkt reserverat sig mot ut¬
skottets förslag.
Hvad för öfrigt frågan om dessa förlängda läseterminer be¬
träffar, så är det uppenbart, att man, vid bestämmande af terminens
X:o 37.
Ang. löne-
vilkoren för
lärarne vid de
allmänna läro¬
verken.
(Forts.)
N:o 37.
Ang. löne-
vilkoren för
lärarne vid de
allmänna läro¬
verken.
(Forts.)
82 Lördagen den 3 Maj, e. m.
längd, kan gå till våga på två sätt. Det ena sättet är att först
samvetsgrant undersöka huru mycket arbete en skolpojke, af vanlig
begåfning och med vanliga krafter utrustad, kan tåla och bör ut¬
rätta och, sedan man för detta arbete funnit en viss siffra, t. ex.
32, 35 eller 36 veckor årligen, utgå från denna siffra och säga:
tiden under hvilken en skolpojke får. arbeta, d. v. s. terminens
längd, är nu bestämd, ni skolkarlar få sedan se till, att inom denna
tid innefattas så mycken lärdom och så många kurser som möjligt,
men utöfver denna tid få ni icke gå, ty det vore att menligt in¬
verka på pojkens helsa och framtid. Dbtta, att först bestämma tiden
och låta kurserna rätta sig derefter, är det ena, det naturligaste och
rigtigaste sättet att gå till väga, helst om man dervid ock fäster
afseende vid hemmens kraf att under skälig tid få rå om gossarne.
Det andra sättet är att fara verlden rundt och se efter hvad skol¬
pojkar läsa i andra länder och på det sättet taga ut kurserna. 1
förbigående kan jag icke underlåta att här vid lag erinra om hvilken
betänklig roll de olyckliga lärda tyska gymnasisterna, hvilkas exempel
för oss varit vid så många tillfällen till så mycket ogagn, spelat i
detta afseende. Sedan man funnit hur mycket som under täflan i
lärdom läses på de olika ställena, räknar man ut kurserna och
säger: nu få ni skaffa tid, vore den än så lång, att den icke kali
fastställas utan men för pojkens helsa. Detta, att först bestämma
kurserna och låta tiden rätta sig derefter, är ett onaturligt och orig-
tigt sätt att gå till våga. Jag fruktar dock, att man hos oss har
tillämpat detta senare tillvägagående: att först räkna ut kurserna
och sedan skaffa den derför nödiga tiden. Nåväl! hvad säga de,
som bäst förstå den hygieniska sidan af saken? Ja, den man, som
förr lagt ned så ofantligt mycket — jag skulle nästan vilja säga
alldeles för mycket — arbete på dessa frågor, säger, att hans be¬
tänkligheter mot de ökade läseterminerna qvarstå och hafva snarare
ökats än minskats, efter vissa undersökningar rörande vexlingarne i
barnens helsotillstånd, och att krafvet på längre skolferier hos oss
är större än i sydligare länder. Han är således från sin synpunkt
bestämdt emot de förlängda läseterminerna. Mot denna hans utsago
har man velat påminna, att de der undersökningarne rörande det
vexlande helsotillståndet, på hvilka han stödt sin mening, icke vore
något bevisande. Ja, kanske icke då, men hade han skrifvit nu, torde
han hafva funnit på senare tiden tillkomna skäl, som gjort bevis¬
ningen fullständig.
Vidare har det sagts, att det icke går för sig att göra så tvära
afbrott och »att äfven om, såsom sannolikt är, lärjungarnes vegeta¬
tiva och animala funktioner under våra långa, från andligt arbete
fritagna sommarferier vinna betydligt i kraft, och den kroppsliga
utvecklingen sålunda derunder skjuter en utomordentlig fart, detta
icke med säkerhet vore någon så stor fördel för deras helsa och
harmoniska utveckling i det hela»; att dessutom det vore att befara,
dels att det skarpa ombyte i lärjungarnes lefnadssätt, som med skol-
Lördagen den 8 Maj, e. m.
33 N:o 37.
.gångens början måste inträda, kunde verka skadligt på deras helsa,
dels att de lägre drifterna och begären, kunde vinna eu sådan styrka.
om arbetet och deri intellektuella verksamheten under en längre tid
finge ligga nere, att de sedermera icke läte sig beherskas, utan
alstrade en förderfbringande maklighet, arbetsskygghet och njut¬
ningslystnad. Den, som resonnerar på det sättet, har icke någon
tanke på de tvära afbrott mellan vaka och sömn, mellan arbete och
hvila, som genomgå hela vårt fysiska lif och visa sig vara allt
annat än skadliga; och samma tvära afbrott skulle naturligtvis in¬
träda äfven med de kortare ferierna, ty terminen skall ju någon gång
sluta, och då vidtager tvärt fullkomlig hvila, hvilken i sin ordning
tvärt upphör, då terminen å nyo börjar. Sålunda få vi ju i alla hän¬
delser dessa tvära afbrott mellan arbete och hvila, hvilka man utan
det ringaste skäl betecknar såsom hygieniskt skadliga. Och hvad
det beträffar att den kroppsliga utvecklingen under de långa som¬
marferierna skjuter för mycken fart, så tror jag att detta är eu
olycka, som vi kunna finna oss i.
Vidare har det sagts, att de långa ferierna kunde verka derhän,
att de lägre drifterna och begären kunde vinna eu sådan styrka, att
de sedermera icke läte sig beherskas. Jag ber att få fästa upp¬
märksamheten derpå, att hvad man här talar om, det är barnens
hemlig vare sig på landet eller i staden, jag hoppas — i de flesta
fall på landet. Kan man då säga, att de dåliga drifterna få bättre
tillfälle att utveckla sig under ferierna, då barnen uteslutande vistas
i hemmen, än under läseterminerna i skolstaden? Jag kan icke
tro det.
Utskottet har talat om skolorna i Danmark och erinrat, att
läsetiden der är betydligt längre än hos oss samt att detta för¬
hållande skulle hafva medfört förträffliga verkningar. Ja, de danska
skolorna äro så väsentligt olika våra, att vi derifrån icke kunna
hemta någon jemförelse i detta fall. Deremot vill jag vara med om
eu jemförelse med de norska skolorna, ty derifrån förnimmas tidt
och ofta en bitter klagan öfver de långa läseterminerna.
v Utskottet säger äfven att den långa ledigheten skulle förorsaka,
att pojkarne komma ur arbetstakten och rent af blifva ovana vid
en allvarlig intellektuel verksamhet. Jag vet icke, om det är en
paradox att säga, att det för barnens utveckling är nyttigt att de,
för att begagna en jemförelse med jordbruket, en viss tid få ligga
i träde, men säkert är, att der detta försökts har det visat förträff¬
liga verkningar. Och det är ju helt naturligt att det är vida bättre
att gossen, fullständigt uthvilad, går till sitt skolarbete igen, än att
han efter för kort mellantermin kommer tillbaka till skolan ohvilad,
tv då fruktar jag att tröghet och oförmåga till studier skola in¬
träda. År det för öfrigt så säkert, att någonting vinnes för studierna
genom förlängda läseterminer? Jag ber herrarne tänka sig en
lektion under slutet af maj eller början af juni. Solen sticker in
genom fönstren, flugorna surra på rutorna, läraren sitter ansenligt
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 37. 3
Ang. löne¬
villkoren för
lärarne vid de
allmänna läro¬
verken.
(Forts.)
N:o 37. 34
Ang. löne-
vilkoren för
lärarne vid de
allmänna läro¬
verken.
(Forts.)
Lördagen den 3 Maj, e. in.
och medtagen på lärareplatsen och pojkarne i sina bänkar sömniga
och likgiltiga att öka sina kunskaper. Jag tror, att mycket litet
skall under dylika lektioner vinnas med undervisningen. Jag vill
dessutom fasta uppmärksamheten på den genomgående bristen i ut¬
redningen af de hygieniska förhållandena, att det nemligen blott
talas om pojkarne, icke om lärarne, hvilka hafva lika mycket in¬
tresse af att erhålla hvila och om hvilka särskild! gäller hvad jag
nämnde om tillståndet i Maj eller Juni, tiden för ananniens maximum.
Gent emot det måste man sätta hvad som vinnes under de
långa mellauterminerna vi nu hafva. Först och främst sätter jag
då ett längre hemlig den förmånen, att föräldrarne längre få rå om
sina gossar och inverka på dem, och att detta är en förmån torde
ingen gitta förneka. Vidare kommer vistelsen i frihet och vistelsen
på landet. Jag vet väl, att man kommer att säga, att icke alla
gossar få vistas på landet, att det blott är ungefär 2/5, som få komma
dit. Häremot vill jag dock anmärka, att äfven af de återstående
:!/6, som äro bosatta i städerna, ett stort antal kommer ut till landet.
Jag vet genom den befattning jag haft med Stockholms skollofs-
kolonier, att till och med af folkskolebarnen, som dock äro barn från
de fattiga hemmen, ett mycket stort antal beredes tillfälle att till¬
bringa sina mellanterminer på landet. Huru mycket lättare skall
då icke denna förmån kunna beredas dem, hvars föräldrar äro i en
bättre och förmögnare ställning. Jag vågar derför säga, att i de
flesta fall blir det en vistelse på landet och detta är naturligtvis
en förmån, som knappt kan öfverskattas. Och härvid hafva vi åter
att tänka icke blott på barnen, utan äfven på lärarne, som så väl
behöfva vistas på landet eller vid sjökusten för att stärka sin helsa,
som lidit afbräck under terminen. Och om det också icke alltid för
barnen blir eu vistelse på landet, blir det dock ett lif under andra för¬
hållanden, med andra sysselsättningar, jag hoppas i många fall med
annat arbete än i skolan. Men framför allt blir det ett skede, hvar¬
under barnen komma i beröring med andra personel- än i skolan.
Detta synes mig skola bidraga till deras sunda utveckling väl lika
mycket som ett för öfrigt obevisadt plus af kunskapen, eller, för att
begagna det använda uttrycket, detaljinsigter, hvilkas öde är att glöm¬
mas och derför icke böra uppskattas alltför högt. Det gör sanner¬
ligen föga, om pojkarne icke blifva så lärde. Vida bättre är då, att
de faktorer, som jag nu nämnt, få inverka till pojkarnes sunda ut¬
veckling, hvartill kunna läggas alla dessa fotvandringar och öfriga
sysselsättningar, som nu allt mer och mer kommit i bruk och för
hvilka alltför ringa tid finnes, om terminerna förlängas.
Men då man talar om förmånerna af det nuvarande systemet,
kunde det vara skäl att kasta eu liten blick på olägenheterna af
det ifrågasatta. Jag vill dervid först och sist påminna om kostna¬
derna. Kommen i håg att det gäller, att hålla pojkarne nära eu
månad längre i skolan. Detta kommer, såsom nyss är visadt, icke
att aflöpa utan högst väsentliga kostnader. Och hvarför skulle da
35 JJ:o 37.
Lördagen den 3 Maj, e. in.
föräldrarne underkasta sig dessa kostnader? Jo, säg'er man, och nu
kommer man till kärnpunkten, genom att förlänga terminerna kan
läsningen så inrättas, att öfveransträngning förekom mes. Men fin¬
nes det då någon öfveransträngning? Jag vågar säga att detta uttryck
hör till en passerad tid, eller åtminstone att den öfveransträngning,
som nu förekommer i en välskött skola, är ringa nog. Att denna
öfveransträngning enligt mitt förmenande nu försvunnit beror först
och främst derpå, att under skickliga, nitiska och vakna gymnastik¬
lärares inverkan idrotten utvecklats mer än förut, i synnerhet vinter¬
idrotten, hvilken försatt pojkarne i ett bättre kroppsligt skick än de
både förut. Dertill kommer att med bättre afpassade kurser ofant¬
ligt mycket i sådan väg vunnits, och jag kan såsom far till flere
skolpojkar icke annat än med tacksamhet erkänna, hvilken väl¬
görande verkan den mycket enkla åtgärden, att skriföfningarne till
en del få verkställas i skolan, medfört. Blott den omständigheten
har så nedsatt det betungande hemarbetet, att den kan vara tillräck¬
lig att motivera påståendet, att öfveransträngning nu hör till undan¬
tagen. Yigtigast är dock denna idrott, särskildt vinteridrotten, som
pojkarne upptagit, och hvilken, skött så som den skall skötas, kl¬
af stort värde.
Det är, för att återkomma till ett allmänt omdöme, egendomligt,
att, då man numera temligen allmänt erkänner, att man bör mot¬
arbeta eu ensidig skolutveckling, hvars verkningar man tycker sig
hafva funnit förut både i andligt och lekamligt hänseende, man på
samma gång är benägen för en åtgärd, som går i motsatt rigtning.
Ty detta förslag tenderar till att förstärka detta ensidiga skol-
intresse och förvärra de följder, som deraf komma, under det man
sätter å sido de vilkor, under hvilka pojkarne kunna komma till eu
sund och kraftig utveckling för att sedan med friska kroppskrafter
och friskt lefnadsmod gå sin bana framåt. Under sådana förhållan¬
den kan jag icke annat än lägga min röst emot den föreslagna åt¬
gärden. Jag skulle dock dervid vara ytterligt tveksam, om jag icke
hade förhoppning att man skall finna andra utvägar redan vid denna
riksdag att bereda lärarne den löneförbättring, som de ovilkorligen
hafva kraf på, och som jag är den förste att efter mina ringa krafter
vilja förhjelpa dem till. Men detta förslag är med sitt olyckliga
vilkor för mig alldeles oantagligt.
Häri instämde herr Martin.
Herr Jonsson i Hot: Jag anser det icke nödigt att ingå i
något meningsbyte med den föregående talaren rörande faran af den
föreslagna förlängningen af lästiden. Den är väl, efter utskottets
nedsättning af tiden till 39 veckor från de föreslagna 40, icke mycket
att tala om; och då Första Kammaren redan beslutat att antaga
denna lästid under angifven förutsättning, förmodar jag, att herr
Ang. löne-
vilkoren för
lärarne vid de
allmänna läro-
vilkoren.
(Forts.)
N:o 37. 36
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Ang. löne-
vilkoren för
lärarne vid de
allmänna läro¬
verken.
(Forts.)
Nyström icke mycket bård t kommer att hålla på att den skall
strykas.
Jag begärde egentligen ordet för att med anledning af kamma¬
rens nyss fattade beslut göra den hemställan, att andra stycket i
5:te punkten måtte få följande lydelse: »att — under förutsättning, att
lästiden så utsträckes, att lärarnes tjenstgöringstid kommer att uppgå
till 39 veckor om året, under vilkor att första klassen vid de allmänna
läroverken varder indragen, att det nuvarande latinska öfversättnings-
profvet borttages samt att latinets inträde i skolan uppskjutes till
nuvarande sjette klassen, utan att de för detta språk i de 4 öfre
klasserna nu anslagna läsetimmar ökas — för lärarne vid berörda
läroverk må bestämmas följande löneförmåner, att utgå från och
med år 1891: för rektorer: o. s. v. lika med utskottets förslag»;
med detta vilkors inläggande i stycket skall jag be få yrka bifall
till punkten i öfrigt.
Herr Redelius: Med herr Nyström instämmer jag i hvad han
yttrade om lästidens förlängning, särskild! till juni månad. Det är
nemligen på sid. 33 i utskottets betänkande föreslaget, att lästiden
skall sluta den 20 juni. Jag ber blott få tillägga till hvad herr
Nyström sade, att jag anser att juni månad särskild! torde vara den
mest ogynsamma för studiers bedrifvande. Jag har derför ansett
mig icke kunna med tystnad förbigå denna punkt, utan har måst
höja min röst emot det framstälda förslaget. Vidare föreslås denna
förlängda lästid såsom ett vilkor för löneregleringen. Det synes mig
något märkvärdigt, att från regeringen kommit ett sådant vilkor. Det
har förut i dag klandrats, att Riksdagen vill fästa vilkor af den eller
den beskaffenheten, för att lärarne skola få den erforderliga löne¬
förbättringen. För min del vill jag naturligtvis vara med om att
de få den. Men jag har icke för den skull begärt ordet, utan till
följd af det påstående, som jag från flera håll hört göras, att ter-
minsafgifterna skulle förhöjas för att få medel att höja lönerna för
lärarne. Det är således två vilkor, som kommit från regeringen för
att lärarne skola fä löneförhöjning. Jag har tagit mig före att
räkna ut, huru vida denna terminsafgiftsförhöjning skulle vara erfor¬
derlig för att lärarne skulle få en sådan lön, som utskottet och Kongl.
Maj:t föreslagit, och jag har kommit till ett resultat, som jag ber
få redogöra för, åtminstone för att visa huru förhållandet tett sig
för mig, och hvarför jag trott mig böra uppträda i kammaren såsom
jag gjort och ytterligare kommer att göra i denna sak. Jag ber
då att fä i minnet återkalla hvad jag på förmiddagen yttrade i den
då föredragna punkten, nemligen att jag önskade, att Riksdagen skulle
draga konseqvensen af det beslut, som kammaren nu redan fattat i
fråga om latinet och af hvad ecklesiastikministern uttalat till stats¬
rådsprotokollet, så att det måtte ske eu afrundning och afsilning
efter 5:te läsåret, en fullständig afgångsexamen i alla förekommande
ämnen och under förutsättning att latinet eller något annat död!
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Öl N:o 37.
språk icke kommer att läras i dessa fem klasser, utan att der med- Ang. lånt-
delas den allmänt medborgerliga bildning, som är ett af de två vllkoren f°r
ändamål, för hvilka staten underhåller elementarläroverken. Den högre allmänna\äro-
undervisningen eller den som är grundläggande för den egentliga verken.
lärdomen, som sedan skulle utbildas i yrkesskolorna och vid univer- (Forts.)
siteten, skulle då meddelas i de 4 högre klasserna. Men då kan
man säga: då blir det ju ungefär såsom det är. Ja, men icke alldeles.
Jag menar, att de fullständiga läroverken skola delas itu i två, de
5 nedre klasserna med sin särskilda rektor och de 4 öfre med sin sär¬
skilda rektor. Går jag då ut från den förutsättningen, att det är ordnadt,
såsom det är fråga om, med 4 klasser och antager för godt hvad
som står i statsrådsprotokollet, att 30 timmar i veckan är den nor¬
mala tiden i hvarje klass; vågar jag vidare antaga att en rektor
på fyra klasser skulle kunna jemte skötande af sina rektorsbestyr
läsa 15 timmar, och hvarje lektor 21 timmar, så få 5 lektorer och
en rektor tillsammans en undervisningstid af 120 timmar. Man
behöfver härvid icke taga hänsyn till, om dessa trettiofem högre
läroverk skulle vara latinläroverk eller realläroverk, men såsom min
enskilda åsigt ber jag få nämna, att jag anser det skulle vara full¬
komligt nog med ett fullständigt latinläroverk i hvarje stift och de
öfriga kunde gerna vara realläroverk med eu fortgående undervis¬
ning till maturitetsexamen. Om jag vidare ansluter mig till den
stat, som finnes upptagen på sid. 109, och beräknar en lön af
5,000 kr. för rektor och 3,500 kr. för hvarje lektor vid ett sådant
läroverk — allt på ordinarie stat — och utan att göra några nämn¬
värda ändringar i hvad som rör gymnastik och andra öfningslärare,
så kominer jag till det resultat, att vid dessa 35 läroverk med sex
lärare vid hvartdera skulle staten blifva 901.000 kr. Komma visa
till de femklassiga läroverken, som stå upptagua under rubrik B.
på samma sida, förekomma der 22 dylika läroverk — jag lemnar
bort ur räkningen Jakobs och några andra läroverk, som stå i fråga
att ombildas. Till dessa 22 skall man naturligtvis lägga dessa 35,
som skulle uppstå på det sätt jag förut nämnt, och då blir total¬
summan 57 stycken, hvardera med en rektor med 20 och fem adjunkter
med hvardera 2(3 timmars undervisning i veckan. Om man då sätter
lönen för två rektorer till 4,500 kr. och för 55 rektorer till 4,000
kr. och för 285 adjunkter till 2,500 kr., blir under samma förutsätt¬
ningar rörande öfningslärarne summan en million fyrtiofyratusen
etthundra kr. eller tillsammans med staten för de högre läroverken
1,945,100 kr., medan båda summorna i utskottets förslag upptagits
till 2,371,550 och skilnaden skulle således utgöra 426,450 kr. Skulle
det kunnat ordnas på det sättet, skulle man lätt de erforderliga
medlen utan att hvarken behöfva tillgripa den åtgärden att indraga
första klassen, hvarigenom man säges kunna göra besparingar till
ett belopp af 250,000 kr., och ej heller åtgärden af förhöjda ter-
minsafgifter, hvilka uppgifvas skola inbringa 354,500 kr. Den summa
jag nämnde var 426,450 kr., och skulle således icke uppgå till
N:o 37. 38
Lördagen den 3 Maj, e. in.
Ang. löne-
vilkoren för
lärarne vid de
allmänna läro¬
verken.
(Forts.)
dessa behof. Men jag vill tillägga eu sak. Enligt Kongl. Maj:ts och
utskottets uträkningar skulle terminsafgifterna i de fyra högre klas¬
serna inbringa 171,000 eller ungefär hälften af summan och det
var 184,500 kr., som skulle försvinna, men 171,000 kr. inflyta om kal¬
kylen håller streck, och då har man der dessa medel, som fattades.
Men jag menar att det finnes särskilda skäl för eu sådan an¬
ordning utom de af mig nyss nämnda ekonomiska skälen. Man vill
förhindra uppkomsten af ett så kalladt lärdt proletariat, man vill hindra
eu öfverbefolkning af studenter vid våra universitet. För ett sådant
ändamål har utskottet sagt, att man borde pålägga högre termins-
afgifter. Den verkan man således önskat åstadkomma, genom termins-
afgifternas förhöjning, anser jag skulle kunna åstadkommas mycket
bättre, om man försvårade inträdet i sjette klassen, ty för många,
som komma från de femklassiga läroverken, skulle den omständig¬
heten, jemte utsigten af förhöjda terminsafgifter, gemensamt åstad¬
komma, att de högre läroverken blefve mindre freqventerade, och
då når man det mål, till hvilket man säger sig sträfva.
Då emellertid ett sådant projekt, som jag nu tagit mig friheten
framhålla, icke framkommit, hvarken såsom kongl. proposition eller
motion, finner jag mig hindrad begära proposition derå. Men då så
många vilkor af olika art vidhäftats frågan och jag tror att äfven
jag kunnat vara lika berättigad som många andra att framkasta ett,
har jag gjort det, då jag tror det vara något att taga vara på
för framtiden, i det förslag som jag tagit mig dristigheten göra,
fastän det icke för närvarande kan hafva någon påföljd. Det är
något att fästa sig vid för framtiden. Hvad lärarnes lönereglering
vidkommer, skulle jag vilja hafva den saken rent för sig, om det
vore möjligt, men då dermed äro sammankopplade åtskilliga andra
förslag, särskilt om första klassens indragning, en sak som jag icke
kan vara med om, måste jag, fastän motvilligt, yrka afslag.
Herr Bergman: I våra grannländer Norge och Danmark ut¬
gör lästiden: i 'Norge 431 /2 och i Danmark 43 veckor, i Tyskland
och Österrike med dessa länders varma klimat 42 veckor och i
Frankrike 41. Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle lärarnes tjenst¬
göring uppgå till 40 veckor och enligt utskottets till 39, men denna
tid af 39 veckor är för lärarne och icke för lärjungarne. Då vi
i utskottet bestämde oss för 39 veckor, var målet ätt få 36 verkliga
läsveckor för lärjungarne. De skulle således få 16 veckors ferier,
hvilket ansågs tillräckligt. Om nemligen man börjar höstterminen
den 26 augusti och den fortgår till 20 december och den andra ter¬
minen börjar den 13 januari och räcker till den 7 juni, så blir det
eu tid af 37 veckor och 4 dagar. Borttages en vecka under påsken
och en half vecka vid pingst, så återstå 36 veckor och det blir all
den tid, som lärjungarna enligt utskottets förslag komma att till¬
bringa vid skolan. Derutöfver kommer eu tid af l1/., vecka för
lärarne till förberedelser, pröfningar och kompletteringsexamina; men
39 N:o 87.
Lördagen den 3 Maj, e. in.
cl eu stora massan af lärjungar behöfver icke infinna sig då, och det Ang. iöm-
skulle val synas underligt, om de svenska pojkarne skulle vara så
olika pojkarne i andra länder, att de icke tåla vid att läsa den tid, anmänna iäro.
som är i fråga. verken.
Herr Nyström ansåg det vara en synnerligen god förändring, (Fort?.)
som på sista tiden blifvit vidtagen derigenom, att en del skriföfningar
förlagts på lärorummet. Han talade också om olägenheten af att läsa
långt in på den varma årstiden. Det kan då icke gerna sägas vara
tal härom, då vårterminen kan sluta någon dag mellan 4 och 6
juni, om man gör vinterferierna något kortare. Om man börjar
några dagar tidigare i augusti, skulle vårterminen icke behöfva sträcka
sig öfver den 7 juni, och i allmänhet tror jag icke, att hettan då
är så besvärlig, att den utgör något hinder för lärarne eller lär-
jungarne. Jag har eu kort erfarenhet i det afseendet från min nu¬
varande verksamhet såsom folkskoleinspektör. Vid Stockholms folk¬
skolor slutar läsåret den 15 juni och börjar åter den 15 augusti.
Det kan inträffa att en eller annan dag är bra varm, men det kan
väl icke skada att härda ungdomen äfven mot hettan. Detta om
feriefrågan.
Jag måste återkomma till de vilkor, som blifvit sammankopplade
med frågan om lärarnes löner. Jag ber då först få erinra, med an¬
ledning af hvad herr Sven Nilsson yttrade, att om hela lönefrågan
folie hade statsutskottet naturligtvis att taga upp frågan och föreslå
ett tillräckligt extra anslag att utgå äfven 1891, att i så fall blefve
det ingen löneförbättring af, som så vidt jag kan fatta allmänt
erkännes behöflig, utan det är endast af det tillskott, som i 8—9
år stått upptaget på extra stat, och icke af den lönereglering, som
Kong!. Maj:t föreslagit, som lärarne då blifva delaktiga. Jag kan
icke annat än finna att det är orimligt att koppla samman två frå¬
gor, som, jag upprepar det, icke hafva något med hvarandra att
gorå. Ty lärarne stå alldeles utom dessa organisationsfrågor, och
de kunna med bästa vilja i verlden icke göra något till eller ifrån
vid frågornas lösning. Det är Första och Andra Kammaren samt
Kong!. Maj:t, som afgöra den saken, och för den händelse, att dessa
icke kunna komma öfverens, då skulle dessa arbetare, som kanske
hafva drygare arbete än andra tjenstemän, icke få den lön som de
förtjena.
Med den vändning som frågan tagit, synes det mig nästan lämp¬
ligare att afstå densamma nu, än att den skall sammankopplas med
sådana vilkor, som de, med hvilka den förbundits. Jag skall dock
icke göra detta yrkande nu, fastän kan hända att jag' gör det senare.
Jag tyckte mig dessutom höra, att herr Redelius gjort detta
yrkande.
Herr Redelius: Ja, jag gjorde det yrkande, som den siste ta¬
laren slutade med, men jag måste bekänna, att jag då sväfvade i
villfarelse i en punkt. Jag trodde att vilkoret stod qvar om första
Nro 37. 40
Lördagen den 3 Maj. e. m.
Ang. inne- klassens indragning. Men jag bär sedermera blifvit upplyst om, att herr
viiko?'en för Qlof Jonsson i Hot strukit den punkten. Då sålunda mina betänklig-
1‘illmämia‘uiro- ^e^er i denna punkt förfallit, vill jag återtaga mitt yrkande och
verken. stanna vid att icke göra något yrkande alls.
(Forts.) Men medan jag har ordet vill jag något fästa mig vid de åbe¬
ropade franska skolorna och huru vida de äro något för oss att efter¬
likna. Eu talare yttrade både på förmiddagen och i afton att dessa-
skolor vore af det yppersta slag i verlden, och jag hörde, om jag
icke missuppfattade, bifall dertill från statsrådsbänken. Ett sådant
bifall måste väga synnerligen tungt. Vi måste då vara betänkta på,,
om icke något kunde sägas mera om dessa skolor än hvad som
blifvit sagdt.
Jag ber då att få erinra om, att de franska skolorna, efter hvad
som sagts, äro ordnade på rent ateistisk grund, och på så fullkom¬
ligt ateistisk grund, att icke i läroböckerna får finnas ordet Gud
eller någonting i lärorummet, som påminner om Gud. Om nu desse*
skolor genom systematisk anordning äro stälda mot allt hvad Gud
kallas, så vill jag icke vara med om att betrakta sådana skolor som
mönsterskolor, och jag ber derför att få protestera mot eu sådan
anordning att våra skolor skulle blifva lika dessa.
Herr Nyström: Bara några få ord! Visst känner jag till att
skolorna hållas öppna 43 veckor i Norge, men jag känner också till
missnöjet dermed.
Hvad beträffar påståendet att det skulle blifva endast- 36 läs—
veckor, så har läsveckornas antal mindre att betyda; utan det
väsentliga här vid lag är den tid, under hvilken lärjungarne qvarhållas
vid skolan. Jag upprepar att försvararne af terminernas förlängning
utgå från den efter min tanke förkastliga grundsatsen, att först be¬
stämma kurserna och sedan tiden för dessa kurser, i stället för: tiden
först och sedan kurserna.
Herr friherre Bonde: Jag hade väntat, efter det anförande som
herr Nyström hade, att han skulle göra något yrkande. Jag in¬
stämmer fullständigt med honom deri att, om lästideu förlänges,
deraf skulle följa ganska betydliga olägenheter, och jag tror, såsom
framhölls af herr Nyström, att den tid, som gossarne äro fria från
skolan är ganska nyttigt använd och att det är synnerligen vigtigt
att gossarne ej få tillbringa alltför kort tid i hemmen. Om, som
nu här är föreslaget, man skulle öka skoltiden, så skulle härigenom
också kostnaderna för barnens hållande i skolan ökas högst betyd¬
ligt, och för mången mindre bemedlad blefve det tungt att bestrida
de ökade kostnaderna för den längre tid de skulle bekosta uppehållet
för sina vid skolan, borta från hemmet varande barn. Jag tror der¬
för att man i sjelfva verket försvårar skolgången genom att på detta
sätt förlänga lärotiden. Visserligen sade herr Bergman nyss, att det
vore för lärarne, som tiden 39 veckor vore afsedd, men icke för
41 N:o 37.
Lördagen den 3 Maj, e. in.
lärjungarne. Herr Nyström invände dock, såsom mig synes fullt Ang. ttne-
rigtigt, att lärjnngarne ändå under denna tid konune att q varhallas V^rnTviddt
vid skolan och således blifva borta ifrån sina hem. Nu är det vis- allmänna Uro~.
serligen framhållet, att i Norge lästiden är längre än här. Men verken.
jag vet icke hvarför man skall åberopa förhållandena i andra land, (Forts.)
då man ej kan påvisa att de medföra några särskilda fördelar. Mig
synes att man vid besluts fattande i en fråga sådan som denna bör
uteslutande fästa sig vid, huru vida de föreslagna förändringarne synas
oss vara lämpliga för vårt eget land.
Det har redan beslutats, att icke skulle sammankopplas frå¬
gan om löneregleringen med vilkoret att första klassen skulle tagas
bort; men andra vilkor stå dock qvar för denna lönereglering; det
ena vilkoret är förlängningen af skoltiden och det andra det om
latinets uppflyttning till ett högre stadium.
Hade nu första*klassen blifvit borttagen, så hade möjligen der¬
igenom kurserna för hvarje af de återstående klasserna blifvit för¬
längda, och då hade det kunnat finnas någon anledning att förlänga
äfven terminerna. Men då icke första klassen kommer att tagas
bort, alldenstund Första Kammaren motsatt sig detta, så vet jag
icke hvarför man nödvändigt skall förlänga skoltiden. Då herr
Nyström icke heller framstälde något yrkande, tillåter jag mig hem¬
ställa, att kammaren måtte bifalla 5:te punkten med undantag af
vilkoret af lästidens utsträckning och förlängning af lärarnes tjenst-
göringstid.
Herr A. V. Carlson instämde häruti.
Herr P. Waldenström: För min del anser jag det icke olämp¬
ligt, att lästiden förlänges. Mycket skulle likväl redan nu kunna
vinnas derigenom, att den tid, som är, bättre tillvaratoges, än som
för närvarande är förhållandet. Om t. ex. vid slutet af hösttermi¬
nen examen toges fullständigt bort, skulle man kunna vinna en half
veckas tid. Och om det stäldes annorlunda än nu så väl vid höst¬
terminens början som vårterminens slut med examensväsende! och
dermed på våren förbundna förberedelser, såsom rengöring och skur¬
ning, så skulle man kunna derigenom vinna en hel vecka eller nå¬
got mera. Men detta oaktadt anser jag det mycket bra, att läs¬
tiden sträckes ut. Jag vet, att jag i detta afseende har många emot
mig, i synnerhet skolgossarne, bland hvilka äfven finnas mina egna
söner. Men det är icke så omöjligt, som herr Nyström menade, att
med verklig nytta läsa under juni och augusti månader. Det kali
icke vara omöjligare hos oss än i andra länder, som ligga sydligare .
och följaktligen hafva varmare klimat. Dä jag var stadd på min
resa i Amerika, fann jag att på flera ställen terminerna icke slu¬
tade förr än den 28 eller BO juni, och man klagade icke deröfver,
oaktadt hettan der är mycket större än hos oss.
Att det icke är omöjligt att med frukt hålla skola under som¬
maren bevisas vidare deraf, att för sådana pojkar, som kuggas vid
N:o 37. 42
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Ang. inne- vårterminens slut, anordnas vanligen vid läroverken privata kurser
vilkor en för unc}ex* sommaren, hvarigenom gossarne blifva i tillfälle att förbättra
täimånnaläro- s^na kunskaper, för att blifva approbabla för uppflyttning vid höst-
verhen. terminens början. Vid dessa kurser läser man icke utan frukt.
(Forts.) Tvärt om visar det sig att de kunna lemna ett godt resultat.
Hvad beträffar hygienen vill jag icke tala så mycket derom.
Det är ett område, som jag mindre känner till. Men icke tror jag,
att pojkarne skulle fara så särdeles illa deraf, att de läste en eller
annan vecka längre än nu. Jag tror fastmer, att de fara mycket
värre af att läsåret är för kort, hvilket har till följd, att arbetet,
för att medhinnas, måste allt för häftigt forceras. Kan man genom
att utsträcka lästiden vinna eu inskränkning i det häftiga force¬
randet, så tror jag, att i hygieniskt afseende ingenting med skäl
skall kunna anmärkas mot den föreslagna anordningen.
Herr talman, jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr tal¬
mannen, i enlighet med de gjorda yrkandena, propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan oförändrad, dels på bifall till den¬
samma med den af friherre Bonde föreslagna ändring; och dels på
bifall till herr Jonssons i Hof ändringsförslag; och fann herr tal¬
mannen svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den sistnämnda
propositionen. Votering begärdes och företogs, sedan till kontrapro¬
position antagits yrkandet på bifall till utskottets hemställan oför¬
ändrad, enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända vo¬
teringsproposition :
Den, som bifaller hvad särskilda utskottet hemstält i 5:e punk¬
ten af utlåtandet n:o 1 med den ändring, som af herr O. Jonsson
i Hof under öfverläggningen föreslagits, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
K ej;
Vinner Nej, har kammaren i oförändradt skick bifallit utskot¬
tets ifrågavarande hemställan.
Voteringen visade 128 ja mot 64 nej; och hade kammaren alltså
beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.
Ang. anstäi- T punkten 3, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, i en-
innde af sill- lighet med Kongl. Majrts förslag:
»att Riksdagen må bifalla, att vid hvarje högre eller femklas-
sigt allmänt läroverk må anställas en läkare för att utöfva tillsyn
Lördagen den 3 Maj, e. in.
43 N:o 37.
öfver lärjungarnes helsotillstånd och biträda rektor vid öfver vakandet Ang. anståi-
af de hygieniska anordningarna vid läroverket; samt laude af skol¬
an skolläkaren må såsom arfvode uppbära dels af läroverkets “ a' "
ljus- och vedkassa 1 krona om året för hvarje under höstterminen ^ or 3'J
närvarande lärjunge, dels af statsmedel årligen: vid de högre läro¬
verken 150 kronor, vid de femklassiga 100 kronor.»
Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar O. Ericlcson i Bjersby och J. Månsson.
I fråga härom anförde nu:
Herr Ivar Månsson: Jag och en annan ledamot i utskottet
hafva reserverat oss mot utskottets hemställan i denna punkt. Vi
hafva nemligen ansett, det icke vara så oundgängligen nödigt att på
det sätt, som här föreslagits, antaga de ifrågavarande läkarne på
ordinarie eller fast stat med den föreslagna aflöningen. Såsom vi
veta, är det enligt läroverksstadgan redan så nu, att vid hvarje läro¬
verk skall finnas en läkare, som får sin ersättning af de afgifier,
eleverna erlägga. Der det således finnes tillgångar, skola af dessa
medel utgå till läkarens aflönande. Jag anser derför, att vid de
läroverk, der man önskar hafva en särskild läkare att tillgå, får så¬
dant ske på samma sätt som hittills, och läkaren alltså undfå er¬
sättning af de medel, som för detta ändamål finnas tillbuds. I an¬
nat fall skulle vi, som herrarne finna, få en dylik läkarecorps på stat
och med fast aflöning. Detta vore, synes mig, en början till aflö¬
nande af en ny corps, och man viste heller icke, vid hvilket belopp
deras aflöning skulle stanna. Den nuvarande departementschefen har
hänvisat till de skäl, som anföras dels i läroverkskomiténs betän¬
kande och dels af den förre departementschefen, hvilken bland annat
sagt, att den aflöning, som komitén föreslagit, och som är densamma,
som Kongl. Maj:t satt i fråga, synes vara skäligen låg och knapp,
men att han icke tilltrott sig att föreslå beloppet högre, utan låtit
det nu stanna vid, hvad komitén i detta afseende föreslagit. Det är
sålunda utsigt till ett förslag från Kongl. Maj:t i eu framtid om
höjande af detta belopp.
Om vi se efter, hvilka åligganden dessa läkare skulle hafva, så
äro de icke få. Det är ganska mycket i detta afseende uppräknadt
i förre departementschefens anförande till statsrådsprotokollet, hvari
säges, att, då han icke velat sätta läkarnes aflöning högre, än hvad
komitén föreslagit, han i stället fritagit dem från att mäta och väga
lärjungarne; alla öfriga skyldigheter stå qvar såsom komitén före¬
slagit. Dessa äro:
Mitt hvarje läsår å bestämda tider anställa noggrann undersök¬
ning rörande samtlige lärjungars kroppsbeskaffenhet och helsotillstånd,
hörsel- och synförmåga, längd och vigt;
att kostnadsfritt vårda medellöse lärjungar;
37. 44
Lördagen den 8 Maj, e. m.
Ang. anstäl¬
lande af skol-
läkare.
(Forte.)
att, då smittosam sjukdom yppas bland lärjungarne eller inom
deras närmaste omgifning, lemna nödiga föreskrifter och vidtaga på
honom ankommande åtgärder;
att minst eu gång i månaden verkställa hygienisk inspektion i
läroverket och öfver resultatet afgifva rapport;
att vid hvarje läsårs slut afgifva redogörelse för de hygieniska
och sanitära förhållandena vid läroverket; samt
att vid uppförande af nya skolbyggnader meddela utlåtande samt
tillhandagå med råd och upplysningar.
Skolläkaren skulle äfven hafva säte och stämma i skolstyrelsen
vid behandling af frågor, som röra lärjungarnes fysiska vård samt
skolans hygien.»
Läkarens åligganden äro sålunda rätt många. Troligt är der¬
för, att, om vi nu börja gifva dessa läkare ordinarie löner, komma
nog snart fordringar på löneförhöjning att inställa sig. Vidare veta
vi, att läkaren skall tillfrågas om råd beträffande de hygieniska för¬
hållandena, i fall skolstyrelsen eller läroverksstaden beslutit uppbyg¬
gandet af ett nytt skolhus. I detta fall känna vi också noga till,
huru de hygieniska anspråken stigit, för att icke säga, att de vuxit
oss öfver hufvudet. Vi veta ju, att städernas och landsbygdens skol¬
distrikt göra allt hvad de kunna för att få skollokalen så tidsenlig
och bra som möjligt. Under sådana omständigheter vet jag icke,
hvarför man skall slå in på den vägen, att låta läkarne få ett sådant
kommando, som här är föreslaget.
Man har dessutom haft exempel på, att dessa skolläkare icke
alltid varit så lyckade vid bedömandet af skolynglingarnes helsotill¬
stånd, ty det har dervid händt, att en läroverksläkare förklarat en
yngling lidande af hjertfel, hvarför han icke skulle få deltaga i gyrnna-
stiköfningarna. Men en annan läkare har sedan förklarat, att samme
yngling alldeles icke lede af hjertfel, och att det just vore nödvän¬
digt för honom att deltaga i gymnastiköfningarne för att derigenom
stärka sig, o. s. v.
Mig synes derför, att man nu icke bör fastbinda denna sak,
utan låta det bero på vederbörande läroverksstyrelser sjelfva, om de
vilja hafva en läkare anstäld vid skolan eller ej. De hafva alltid
de nyssnämnda elevafgifterna att tillgå för läkarens aflönande, och
jag tror, att de räcka till eu skälig ersättning i detta fall.
Jag tager mig friheten, herr talman, att yrka afslag å utskot¬
tets förevarande hemställan.
Herr Nyström: På de af utskottet anförda skäl tillåter jag
mig att yrka bifall till utskottets hemställan i denna punkt.
När herr Ivar Månsson uppräknade de många åligganden, som
tillkomme skolläkarne, skulle man kunnat tro, att denna långa lista
innefattade tillräckligt skäl för att bifalla utskottets förslag. I stäl¬
let har han yrkat afslag å detsamma, emedan dessa åligganden voro
så många, att man kunde befara, att anspråken i framtiden skulle
Lördagen den 3 Maj, e. ni.
45 N:o 37.
kunna ökas. Men det är ju nog, att dessa läkare nu skulle få många Ang. anstäi-
och vigtiga åligganden, och man kan väl icke deraf draga någonlande af sko1'
annan slutsats, än att de just derför äro behöfliga; så behöfliga att ® ®’e'
man till och med framhållit, att eu förstärkning af läkarekrafterna ^ 01 :i'
i en framtid skulle komma i fråga, hvilket jag för min del icke tror.
Vidare har man påmint derom, att dessa läkare skulle öfver-
vaka de hygieniska anstalterna vid uppförande af nya skolhusbygg¬
nader, och dervid få så mycket att säga. Ja, det är eu sak, som
är så vigtig, eftersom det gäller våra barns helsa, att der vid lag
hvarje omsorg är väl motiverad.
Slutligen påminde den siste talaren om en läkares utlåtande
öfver ett fall af hjertfel. Det är vid sådana fäll mycket vanligt,
att patienten under eu lång tid ställes under observation, så att man
med säkerhet sedan kan ställa diagnosen; och det, är förmodligen
hvad här förefallit.
Jag yrkar som sagdt bifall till utskottets förslag.
Herr Sven Nilsson: För min del kali jag icke förstå, hvarför
detta stadgande nu skulle vara mer behöflig!, än förut. Jag vill i
detta fall påminna kammaren om det af Kongl. Maj:t framlagda
förslaget om anställande af 24 förste provinsialläkare med deras
vikarier samt 138 provinsialläkare, deraf eu af de förstnämnde skall
finnas i hvarje residensstad, och de öfriga städerna, der läroverk finnas,
lära väl ej heller blifva utan. Jag hade derför förestält mig, att
desse läkare skulle kunna öfva tillsyn öfver skolorna hvar och en i
sin stad. Jag kan nu visserligen icke säga, huru vida den kongl.
propositionen kommer att antagas eller ej, men har förestält mig,
att den är af beskaffenhet att böra blifva antagen af Riksdagen.
Om emellertid förslaget antages, anser jag, att de nu ifrågasatta
läkarne blifva mindre behöfliga, än om deri nyssnämnda kongl.
propositionen icke framkommit. I eu instruktion för provinsial-
läkarne, som är framlagd till Riksdagens pröfning och som blifvit
behandlad i statsutskottet, ingår att förste provinsialläkarne och
provinsialläkarne skola hafva just de åligganden, som man vill lemna
åt dessa läkare. Jag tror derför, att man för närvarande, till dess
man får se, hvad den institutionen kan uträtta, gerna må låta anstå
med nu ifrågavarande förslag.
Jag anhåller om afslag på utskottets hemställan i denna punkt.
Herr Bergman: Jag har endast begärt ordet för att lemna eu
upplysning. Då frågan förekom inom utskottet, framstäldes den för¬
frågan, huru vida det ej kunde fortgå som hittills, nemligen att
arfvode! till läkaren toges af vid läroverket befintliga kassor. Men
det upplystes, att vid eu del läroverk finnas medel, vid andra icke.
Följaktligen hafva vid somliga läroverk läkareundersökningar före¬
tagits, vid andra hafva sådana af brist på medel ej kunnat ega rum.
Och emedan det ansågs önskvärdt, att sådana undersökningar skedde,
N:o 37. 46
Lördagen den 3 Maj, e. in.
Ang. anstäl¬
lande af skol¬
lärare.
(Forte.)
och att läkarehjelp lemnades åt fattiga ynglingar, i synnerhet sådana,
som hafva sina föräldrar på landet, har utskottet tillstyrkt Kongl.
Maj:ts begäran uti ifrågavarande punkt.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wenner-
berg: Jag tror icke, att giltigt skäl förefinnes att afslå den nu
föredragna punkt en. Det händer något hvar, att han kan råka ut
för ohelsa, och jag betviflar att han i så fall kan få läkarehjelp så
billigt som för en krona. Det är visserligen sant, att fattiga yng¬
lingar vid läroverken skulle kunna slippa ifrån detta. Men jag är
säker på, att för den yngling, som icke blir ansedd som fattig, utan
hvars målsman skall betala, i fall han råkar ut för sjukdom, kommer
detta att kosta många gånger mer än den ringa afgiften för hela
året af en krona, äfven om han blir sjuk blott en enda gång. Det
bör icke vara af ringa vigt, att yuglingarne under läsetideii hafva
läkaretillsyn. Det nämndes nyss ett fall, att eu läkare kunde för¬
klara att en yngling hade hjertfel, medan deremot en annan läkare
kunde säga, att samma yngling icke hade det. I förra fallet skulle
lian slippa gymnastiken, i senare fallet skulle han deltaga i den¬
samma. Ja, misstag finnas öfverallt. Men vi måste dock tilltro
vår läkarecorps så mycken insigt, att i de flesta fall goda råd från
läkarne komma målsmännen till del beträffande ynglingarne. Under
sådant förhållande tror jag det är omöjligt att få läkarehjelp från
annat håll för så billigt pris, som här är i fråga. Och utgående från
den rätta synpunkten, nemligen hänsynen till ynglingarnes helsovård,
anser jag att kammaren gjorde rätt uti att bifalla förslaget. Blotta
fruktan för, att den nu ifrågasatta afgiften skulle blifva allt större
och större, tror jag icke innebära tillräckligt skäl att afslå fram¬
ställningen. Skulle kammaren framdeles finna något sådant vara
å bane, blir det tids nog att då vidtaga åtgärder deremot.
Herr Wretliud: Jag skall be att få säga några ord med an¬
ledning af herr Sven Nilssons yttrande angående förste provinsial¬
läkarne. Det är just hvad som från läkaresynpunkt anförts mot hela
förste-provinsialläkare-institutionen, att enligt det förslag, som fram¬
deles kommer att af Riksdagen behandlas, så mångahanda och olik¬
artade göromål ålagts förste provinsialläkarne, att det skall blifva
svårt att finna personer, som kunna fullgöra dem alla. Jag tror
derför, att förste provinsialläkarne få alldeles nog att göra, utan att
man också lägger på dem skyldigheten att vara skolläkare. Om en
skolläkare skall fullgöra sina skyldigheter till nytta för skolan, be-
höfver han egna rätt mycken tid deråt, mera tid än som kan ersättas
med de aflöningsvilkor, som här äro föreslagna. Nödvändigheten af
en särskild skolläkarecorps har också blifvit mer och mer erkänd, icke
blott i vårt land, utan äfven i andra kulturländer. Ehuru jag visst
icke tror, att saken i andra länder blifvit genomförd, vet jag dock,
att det åtminstone i Tyskland är en allmän önskan, att skolläkare
Lördagen den S Maj, e. in.
47 N:o 37.
anställas vid alla skolor för att öfvervaka helso värden. Hos oss har
det varit så, att de äfven haft sjukvården, och detta kan vara be-
höfligt i synnerhet för de skolbarn, som icke hafva sina hem i läro-
verksstaden. Jag tror icke, att dessa lärare haft skyldighet dertill,
utan att de hafva åtagit sig det ändå.
En skolläkare har verkligen så många åligganden just i skol-
hygieniskt afseende — han har icke blott inmönstringar och ut-
mönstringar vid läsårets början och slut, utan han skall ock följa
med helsotillståndet under läsårets gång, följa med gymnastiköfnin-
garna o. s. v. — att han kan hafva god sysselsättning endast med
det hygieniska. Får han så något sjukvård dertill, så har han så
mycket att göra, att alla dessa åligganden icke lämpligen kunna
iemnas åt en provinsialläkare såsom ett ytterligare tillägg till hans
öfriga mångahanda sysselsättningar. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.
Herr Sandwall instämde med herr Wretlind.
Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de framstälda yr¬
kandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag å densamma; och förklarade herr
talmannen sig anse, att den förra propositionen blifvit besvarad
med öfvervägande ja. Votering blef då begärd, i följd hvaraf nu upp¬
sattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad särskilda utskottet hemstält i 3:dje
punkten af utlåtandet n:o 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
^ej;
Vinner Nej, är utskottets nämnda hemställan af kammaren afslagen.
Röstsedlarne uppräknades och visade 73 ja men 94 nej; varande
alltså utskottets ifrågavarande hemställan af kammaren afslagen.
Den vidare föredragningen af föreliggande utlåtande uppsköts
till ett kommande sammanträde.
§ 2.
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:
Ang. anstäl¬
lande af skol¬
lärare.
(Forts.)
iS:o 37. 48
Lördagen den 3 Maj, e. m.
n:o 13, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§
72 och 73 riksdagsordningen; och
n:o 14, i anledning af väckt motion om utseende af suppleanter
för Andra Kammarens ledamöter m. in.;
statsutskottets utlåtanden ocli memorial:
*
n:o 10 b, angående pension för aflidne lektorn Blombergs enka
och barn;
n:o Öl, angående ersättning åt byggmästaren Hallström för
lidna förluster å universitetsbyggnaden i Upsala;
n:o 62, angående afsöndring af jord från indragna militiebostället
Bjuf n:o 3 i Malmöhus län; och
n:o 63, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition angående uppförande af ett kasern etablisse¬
ment i Jernband för eu artilleridivision;
sammansatta stats-, banko- och lagutskottets utlåtande n:o 3,
om tillägg till förordningen angående en postsparbank för riket den
22 juni 1883; samt
lagutskottets utlåtande n:o 50 om ändring af 27 kap. 1 §
byggningabalken.
Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa samman¬
träde uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger bord¬
lagda.
Q Q
8 o.
Godkändes statsutskottets nedannämnda förslag till Riksdagens
skrifvelse!- till Konungen:
n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående af¬
stående till Umeå stad af ett område utaf länsresidenstomten och
den s. k. Döbelns park i nämnda stad;
n:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
hörande af den inom Kalmar stift utgående s. k. allhelgonahjelpen;
n:o 38. i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående be¬
frielse för sterbhusdelegarne efter aflidne justitieombudsmannen S. L,
Theorells enka, Sofia Wilhelmina Theorell, född von Schwerin, från
erläggande af stämpelafgift vid lagfart å fideikommissegendomen
Borkhult med Gobo och underlydande hemman;
n:o 39, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående be¬
frielse från utgifvande till kronan af vissa s. k. skilnadsarrenden;
n:o 40, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ned¬
sättning i de på viss jord hvilande grundskatter m. in.;
49 Nso 37.
Lördagen den 3 Maj, e. m.
n:o 41, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af 1, 6 och 9 §§ i lagen angående lindring i rustnings- och
roteringsbesvären den 5 juni 1885;
n:o 42, i anledning af Riksdagens år 1889 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra
af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvalt¬
ning under år 1888;
n:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af en del utaf den s. k. lasarettstomten i Falun;
n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående af¬
söndring af jord från indragna militiebostället Vissefjerda Storegård
n:o 1 i Kalmar län;
n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af den s. k. Kommendantsängen vid skansen Kronan i
Göteborg m. m.;
n:o 46, i anledning af Kong], Maj:ts proposition angående för¬
säljning till Hvetlanda bysamhälle af viss del af förra häradshöfdinge-
bostället ett mantal Hvetlanda Thomas- och Kullagården n:is 4
och 6; samt
n:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående sta¬
tens öfvertagande af ett rörande säteriet Mossebo med underlydande
hemman i Mölltorps socken af Vadsbo härad afslutadt köp.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11,7 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Andra Kammarens Prot. 1890.
N:o 37.
4