RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1890. Andra Kammaren. N:o 33.
Onsdagen den 30 april.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades de i kammarens sammanträden den 22 och 23 inne¬
varande april förda protokoll.
§ 2.
Föredrogs och bordlädes för andra gången sammansatta banko-
och lagutskottets utlåtande n:o 1.
§ 3.
Till kammarens afgörande förelåg till en början statsutskottets Om ändring
utlåtande n:o 56, med anledning af väckta motioner om ändring i vilkoren för
vilkoren för lån ur odlingslånefonden. tonsur odling*
lånefonden.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 71, hade herr
G. G. Bergendahl hemstält, att Riksdagen måtte för sin del besluta,
att annuiteten för lån ur fonden till understödjande af odling af
sänka marker måtte bestämmas att härefter utgöra åtta procent,
deraf som ränta skulle räknas fyra procent å oguldna kapitalbeloppet.
Vidare hade herr M. Andersson i Löfhult i motionen n:o 183
föreslagit, att Riksdagen måtte besluta, att lån, som utlemnades af
odlingslånefonden till torrläggning af sänka trakter och odlingsföre-
tag, skulle vara räntefria de tre första åren och att derefter skulle
erläggas fyra för hundrade årligen samt årlig amortering, såsom
hittills vore föreskrifvet, samt att äldre lån i denna fond blefve i
afseende på ränteberäkning likstälda med nya lån, eller fyra för
hundrade.
På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet i föreliggande
utlåtande, att ifrågavarande motioner icke måtte af Riksdagen bifallas.
Andra Kammarens Prof 1890. N;o 33. 1
N:o 33. 2
Onsdagen den 30 April, f. m.
Om ändring \
vilkor en för
lån ur odlings-
lånefonden.
(Forts.)
Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar Lasse Jönsson, J. Jonson i Fröstorp och L. F. Odell.
Efter föredragning af detta ärende anförde:
Herr Bergendahl: Då jag i år återkommit med samma mo¬
tion, som jag vid sista riksdagen väckte om nedsättning af räntan
å lån ur odlingslånefonden, så har det förnämligaste skälet härför
varit den fortgående sjunkningen i räntefoten. Sedan emellertid
Första Kammaren nu afslagit motionen, så har frågan fallit äfven
vid denna riksdag. Jag tillåter mig dock att till kammarens be¬
dömande framkomma med ett yrkande, hufvudsakligen lika med det
jag i motionen anfört, sedan jag dessförinnan yttrat några få ord
i sjelfva saken. Som herrarne väl veta, så erhåller odlingslånefon¬
den sina medel dels från de annuiteter, som inflyta till statskontoret
från gamla odlingslån, dels från de summor, som riksgäldskontoret
skall tillskjuta för att fylla fonden till ett belopp för år af en million
kronor, hvartill riksgäldskontoret bereder sig tillgångar genom för¬
säljning af 3710 procent-obligationer. Af de berättelser, som de
båda senaste årens statsrevisorer afgifvit om granskning af riksgälds-
kontorets tillstånd och förvaltning samt af fullmägtiges i riksgälds¬
kontoret berättelse till nu församlade Riksdag, inhemtas att den medel¬
kurs, till hvilken dessa 36/10 procent-obligationer försålts, belöpt sig
till öfver 99 procent, eller motsvarande en effektiv ränta å 3s/4
procent. Nu har statskontoret i ett nyligen infordradt och till
Kongl. Maj:t afgifvet utlåtande yttrat, »att den ränta, som riksgälds¬
kontoret beräknade för derifrån lemnade försträckningar till fonden,
uppginge till 4 procent, och att de tillgångar, som dessutom inflöte
till fonden, eller annuiteterna å andra odlingslån, jemväl syntes böra
lemna en ränteinkomst, ej understigande 4 procent». Såsom jag på¬
pekat, böra icke dessa till statskontoret från riksgäldskontoret öfver-
lemnade medel åsättas högre ränta än 3s/4 procent, hvartill således
äfven annuiteterna böra beräknas.
Vidare säger statskontoret: »att låntagarne åtnjöte den förmå¬
nen, att ränta å odlingslån icke behöfde erläggas under de fem första
åren från lånets första lyftningsdag, utan lades räntan vid de fem
årens slut till den beviljade lånesumman». Ja, detta är verkligen
en förlust, som staten får vidkännas genom detta lån, men också
den enda, och har det nyligen blifvit anfördt i Första Kammaren af
en ledamot af statsutskottet, då frågan för några dagar sedan inom
nämnda kammare behandlades, att denna ränteförlust bör beräknas
till ungefär 3/10 procent.
Vidare säger statskontoret att, »med anledning häraf och då
det icke kunde undvikas, att oförräntade behållningar å fonden inne-
stode, nödigt vore, att fonden erhölle något högre ränta, än den
fonden sjelf hade att erlägga». Jag kan icke förstå att sådana be¬
hållningar af någon betydenhet skola behöfva innestå å fonden;
Onsdagen den 30 April, f. m.
3 N:o 38.
också visar det sig af det utdrag jag har i min hand af rikshufvudboken Om ändring i
för åren 1884—1888, att så ej varit förhållandet; af detta inhemtas: ^ilk,ren fär
lån ur odlings-
att vid slutet af år 1884 voro utlemnade lån till kr.
» b. 1885
b b 1886
» » 1887
1888
2,640
521,915
1,824,225
2,144,475
2,478,100
lånefonden.
(Forts.)
under det att fondens storlek vid motsvarande tidpunkter utgjort:
vid slutet af år 1884.
» b b b 1885.
b b »» 1886.
» » sb 1887.
B B B B 1888.
kr.
B
B
B
B
286,000: —
560,060: 66
1,438,800: 99
2,208,489: 4 3
2,621,297: 41
För öfrigt ligga statens många kassor städse inne med vida större
räntelösa belopp än de här ifrågavarande.
Vidare säger statskontoret, satt det derjemte syntes tvifvelaktigt,
om man än vidare kunde påräkna att erhålla penningar till den låga
räntefot, hvaremot under senare tiden penningar lemnats vid upp¬
låning mot fullgod säkerhetB. Med anledning häraf ber jag att få
hänvisa till hvad fullmägtige i riksgäldskontoret anfört i sitt ut¬
låtande af den 30 sistlidne januari, hvaruti säges att, af anförda
skäl, Bfullmägtige hade för afsigt att bestämma räntan å de belopp,
som under innevarande år komme att till statskontoret för fondens
räkning öfverlemnas, till 3s/4 procent för åra. Om man nu från
dessa 33/4 procent drager den beräknade ränteförlusten 3/10, procent,
så finner man att staten skulle, om räntan nedsattes till 4 procent,
göra en eftergift af 720 procent, då staten deremot vid nuvarande
räntefot, 41/2 procent, gör en vinst på låntagarens bekostnad af nära
7s procent, och hemställer jag om det icke är lämpligare, att staten
påtager sig denna obetydliga förlust, än att staten förtjenar på lån¬
tagaren, hvilken ringa förlust dessutom återvinnes genom den högre
taxering, som kommer att åsättas de hemman, hvilka genom od-
lingslånefondens medverkan förökat och komma att föröka sin åker¬
areal med jord af i allmänhet yppersta beskaffenhet.
Det säges, att dessa odlingslån icke alltid åstadkomma den nytta,
som dermed afses. Jag tror emellertid icke, att detta påstående är
befogadt, emedan de skärpta bestämmelser, för lånens erhållande,
som äro stadgade, och den kontroll, som staten utöfvar öfver deras
tillämpning, är af den beskaffenhet, att jag är fullt öfvertygad om
att företag, åstadkomna genom lån ur denna fond, ej kunnat miss¬
lyckas.
Jag anser derför, att Riksdagen bör göra allt hvad den kan för
att uppmuntra uttagandet af medel från odlingslånefonden, hvar¬
igenom i synnerhet en mängd större företag med flere delegare skola
komma till stånd.
N:o BB. 4
Onsdagen den 80 April, f. m.
Om ändring i
vilkoren för
lån ur odlings-
lånefonden.
(Forts.)
Hvad nu orsaken kan vara, att odlingslånefonden så litet be¬
gagnats mot hvad man kunnat vänta, kan jag naturligtvis ej med
bestämdhet säga, men jag har hört uppgifvas, att den höga ränta,
som staten tager, i väsentlig mån bidragit att hämma en del företag,
som äro beroende af dylika lån, och jag tror, att den höga räntan
fortfarande kommer att medföra samma verkan.
Jag har här en uppgift, hemtad ur samma rikshufvudbok jag
nyss omnämnde, hvaraf synes, att de till och med 1888 utlemnade
lånen ej belöpt sig till högre belopp än kronor 2,621,297.41, så¬
ledes ej mer än ungefär halfva den summa, 5,000,000 kronor, som
kunnat erhållas.
Mig förefaller derför, att frågan ej, som utskottet säger, är för
tidigt väckt, hvarför jag, herr talman, tager mig friheten att fram¬
ställa följande yrkande: att, med afslag å utskottets hemställan, Riks¬
dagen måtte besluta att, med bibehållande af 8 procent annuitet för
lån från fonden till understödjande af odling af sänka marker, räntan
å samma lån med nästkommande års ingång skall beräknas efter
4 procent å oguldna kapitalbeloppet.
Herr Peterson i Hasselstad: Då denna motion först behand¬
lades på afdelningen, så hade jag ett svagt hopp, att motionärens
förslag skulle bifallas. Men när afdelningen inhemtade upplysningar
från riksgäldskontoret om möjligheten att lemna dessa lån mot 40
procent ränta, så befans det, att detta ej kunde ske utan förlust för
staten. Min önskan kom således icke att gå i fullbordan. Motio¬
nären har sagt, efter att hafva gått igenom hvad riksgäldskontoret
meddelat, att det blott skulle blifva en liten förlust, som staten
skulle få vidkännas, derest räntan nedsattes till 4 procent.
Ja, detta är fullkomligt rigtigt, och skall staten träda emellan,
så har ju Riksdagen rättighet att besluta detta. Men statsutskottet
har icke ansett sig kunna tillstyrka, att staten skulle nedsätta räntan
för enskilda låntagare till lägre belopp än staten sjelf får betala å
sina lån. Fullmägtige i riksgäldskontoret hafva för öfrigt i det till
till statsutskottet afgifna utlåtandet sagt, att intet skall försummas
för att, så fort räntefoten nedgått, nedsätta räntan för låntagarne.
Äfven den andre motionären herr Magnus Anderssons framställ¬
ning har utskottet afstyrkt. Han önskar, att staten måtte genom
större understöd bidraga till odlingsföretag samt vattenaftappningar
än som hittills varit fallet. Ja, detta kunde nog vara önskligt; men
man måste väl taga hänsyn till hvad 1883 års Riksdag, som anslog
medel till odlingslånefondens bildande, yttrade.
Sedan Riksdagen uttalat den mening, att Riksdagen funnit det
vara af vigt, att staten verksammare än dittills befrämjade odlings¬
arbetet i landet, men att vid de åtgärder, hvilka staten derutinnan
kunde vilja vidtaga, en viss försigtighet torde vara af nöden, yttrade
Riksdagen vidare följande:
*
Onsdagen den 30 April, f. in. 5 N:o 33.
»I detta hänseende synes det i främsta rummet vara nödvändigt Om ändring
att undvika sådana mått och steg, som skulle kunna leda till en. flkore^ /»>
konstlad företagsamhet i större omfång eller med större hastighet,^"änefonden"
än som vore med en sund ekonomisk utveckling förenliga. (Ports)
Riksdagen kan, med hänsyn härtill, ej annat än biträda den af
Eders Kongl. Maj:t uttalade åsigt, enligt hvilken lån bör lemnas till
belopp, som motsvarar endast kostnaden för torrläggningen, men icke
kostnaden för den egentliga odlingen. Det kan visserligen vara möj¬
ligt, att med denna begränsning månget odlingsarbete, som eljest
skulle företagits, ej så snart kommer till utförande, men detta för¬
hållande synes vida att föredraga framför möjligheten deraf, att sta¬
ten genom en allt för långt gången uppmuntran skulle i affärsföretag
inleda enskilde, som saknade utväg att sjelfva anskaffa medel till
den rent produktiva delen af arbetet. Om staten på sådant sätt
lemnade hela det erforderliga förlaget, skulle ock lätteligen häraf
kunna blifva en följd, att de vidsträckta, odlingsbara mossarne af
förvärfsbegäret gjordes till föremål för en öfverspekulation, så mycket
vådligare, som den kunde bedrifvas i ett ovanligt vidsträckt omfång,
och hvilken med deraf följande reaktion i längden ej kunde vara
nyttig hvarken för jordegarne, för det ekonomiskt sunda, efter om¬
sorgsfull pröfning beslutade odlingsarbete, hvilket staten vill be¬
främja, eller för landet och dess näringar i det stora hela.»
Så yttrade Riksdagen då, och jag tror det gäller ännu. Jag
vill för öfrigt fästa kammarens uppmärksamhet derpå, att om Riks¬
dagen nu beviljar motionärernas framställningar, bör man också i
konseqvens dermed bifalla hvad som förekommer i nästföljande stats¬
utskottets utlåtande, eller nedsätta räntan å alla de af staten till
enskilda jernvägsbolag lemnade lån till 4 procent. Men då staten
sjelf icke har sina lån mot denna ränta, måste staten ovilkorligen
vidkännas en uppoffring för de enskilde låntagarnes skull. Vill kam¬
maren besluta detta, så icke skall jag sörja deröfver, men stats¬
utskottet har i följd af det utlåtande, som riksgäldsfullmägtige afgifvit,
icke kunnat hemställa om annat än det som det nu gjort.
Jag skall på grund af hvad jag nu anfört hemställa om bifall
till utskottets förslag.
Herr Andersson i Löfhult: Jag skall äfven anhålla att få yttra
några ord med anledning af utskottets utlåtande, som jag icke är
fullt belåten med.
Det synes mig som om utskottet hufvudsakligen' sett denna
fråga från långifvarens, statens synpunkt och alls icke fäst sig vid
låntagarnes fördelar. Men saken borde väl skärskådas från begge
dessa sidor. Det syftemål, som Riksdagen afsåg med uppläggande af
denna odlingslånefond, var naturligtvis att hjelpa jordbrukarne, så
att de skulle kunna torrlägga en mängd sänka marker och derigenom
få mera odlingsbar jord. Detta kunde icke ske utan statens mellan¬
komst. Då bestämdes också att räntan å lånen ur denna fond skulle
N:o 33. 6
Onsdagen den 30 April, f. m.
Om ändring t utgå med samma belopp, som staten sjelf då fick betala för sina
vilkor eu för vjy
säga 5 procent. Men numera får staten, såsom allmänt
lånefonden ar ka-ndt, lana penningar mot mycket lägre ranta, och da kan man
(Forts) yäl med skål fordra, att staten nedsätter räntan för sina låntagare
till 4 procent. Staten bar nu visserligen redan nedsatt, räntan till
4l/2 procent, men borde dock kunna medgifva en ytterligare ned¬
sättning med 7, procent.
Dessutom har för lånens erhållande stadgats eu hel mängd regle-
mentariska bestämmelser, såsom uppmätning, gradering och kart¬
läggning af de marker, som skola torrläggas, hvilket vållar kost¬
nader för dem, som ämna utföra dylika företag. Derför hafva också
i den ort, jag tillhör, många bolag, som bildats för sänka mossars
torrläggning, upplånat penningar, icke från staten, utan från andra håll,
såsom i sparbanker och dylikt, der de få dem billigare än af staten.
Jag anser derför, att det skulle vara särdeles lämpligt, att staten
genom beviljande af billigare lån sökte uppmuntra jordbruket. Men
utskottet synes tvärtom vilja hålla igen, så att icke detta nyodlings-
system skall utvecklas för mycket. Detta kan jag för min del icke
förstå. Jag har nemligen trott, att ju mera jord som kunde uppodlas
eller förbättras, så att den frambringade bättre skördar, till desto
större gagn skulle det vara för staten lika väl som för den enskilde
jordbrukaren.
På grund af hvad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall till
motionen,' sådan jag framstäf densamma.
Häruti instämde herr Wieslander.
Herr Petersson i Dänningelanda: Jag skall också yrka bifall
till herr Magnus Anderssons motion.
Det har ofta talats och skrifvits om Sveriges slumrande millio¬
ner, och man har, kanske icke utan skäl, trott, att dessa till en del
skulle ligga i våra vattendränkta mossar och myrar. Att denna
uppfattning äfven delats af statsmagterna, kan man förstå deraf att
för några år sedan inrättades en s. k. odlingslånefond. Det dermed
afsedda ändamålet har dock icke i allo vunnits, derför att det fordras
uppfyllande af så många reglementariska föreskrifter för erhållande
af lån från denna fond, att sådant nästan blir omöjligt för de min¬
dre jordbrukarne. Om nu staten möjligen skulle göra en ringa upp¬
offring för att bispringa dessa mindre jordbrukare med odlingslån
mot billigare vilkor, än de kunna erhålla hos andra penningeinrätt-
ningar, blefve det i alla fall icke någon förlust för staten; ty ju for¬
tare man kunde förvandla dessa vattensjuka marker till bördig åker¬
jord, desto förr skulle staten äfven hafva fördel deraf. Jordens
taxeringsvärde blefve större, och jernvägarnes inkomster komrne att
ökas i följd af större spanmåls- m. fl. transporter, och för en möj¬
ligen ringa uppoffring skulle staten således få mer än skälig ersätt¬
ning på detta sätt.
Onsdagen den 30 April, f. m.
7 N;o 33.
Man bär ju äfven vid denna riksdag motionerat om att söka Om ändring
skaffa den mindre bemedlade befolkningen jordbruk genom statens ^Moren for
mellankomst. Hvarför skulle man då icke lika väl hjelpa dem, som ^Jefonden.
redan hafva små jordlotter, så att de kunna behålla dem och möj- (Forts.)
ligen föröka dem? De kunde då slippa öfvergifva fosterlandet och
emigrera till Amerika, såsom i många fall skett. En ränta af 4
procent, såsom motionären, Magnus Andersson, föreslagit, kan icke
anses så ovanligt låg, då bankinrättningar nu lemna lån mot denna
ränta och god säkerhet. Men det vore en verklig hjelp för jord-
brukarne, om dessa lån blefve räntefria de tre första åren. Detta
vore eu ringa uppoffring från statens sida, men deremot en stor
fördel för de enskilda jordbrukarne.
Jag tror sålunda att Riksdagen handlade välbetänkt, om den in-
ginge på herr Anderssons förslag, till hvilket jag äfven yrkar bifall.
Herr Jönsson i Mårarp instämde i detta yttrande.
Herr Lasse Jönsson yttrade: Inom statsutskottet var jag af
den åsigt, att vi i synnerhet skulle söka understödja dem, som hädan¬
efter sökte lån ur odlingslånefonden. Af statistiken har jag 'nem¬
ligen funnit att det ändamål, som man åsyftade med denna fond,
eller att den skulle förvandla ofruktbara majer till bördiga åkerfält,
icke i någon afsevärd mån vunnits. De farhågor, som uttalades af
statsutskottet vid 1883 års riksdag och hvarom Riksdagen då skref
till Kongl. Maj:t, hafva alls icke besannats. Riksdagen har helt och
hållet missräknat sig, då den aflat denna skrifvelse, hvari manades
till stor försigtighet gent emot sådana konstlade företag, som genom
dessa lån skulle uppstå. Jag ansåg derför, att Riksdagen borde på
allt sätt söka visa det origtiga. i denna sin åsigt och derför, om icke
direkt bringa understöd, åtminstone icke tillåta att staten gör en
förtjenst på de penningar, som upplånats för dessa nyttiga företag.
Jag vill derför till en början understödja herr Magnus Anderssons
motion, men då denna inom utskottet icke vann något gehör och då
man nu icke kan vinna något derutinnan, sedan Första Kammaren
godkänt utskottets hemställan, skall jag nu förena mig i den andre
motionären herr Bergendahls yrkande, att räntan på dessa lån, så
väl de redan utlemnade som dem som hädanefter erhållas, måtte
nedsättas till 4 procent. Den förlust, som härigenom skulle drabba
staten, är nästan omärklig, den skulle högst uppgå till 720 procent,
hvilket alls icke är någon förlust att tala om. Den skulle för öfrigt
kunna blifva ännu mindre, om man ville undvika dessa transaktioner
mellan riksgäldskontoret och statskontoret, som nu ega rum för
denna fond.
För att möjligen kunna vinna något skall jag således yrka bifall
till herr Bergendahls sltrifvelseförslag.
Herr Herslow: Statsutskottets utlåtande i denna fråga synes
mig ega en så utredande och fullständig motivering, att vi långt
N:o 33. 8
Onsdagen den 30 April, f. m.
Om ändring \
vilkoren för
lån ur odlings-
lånefonden.
(Forts.)
; ifrån alltid kunna tacka utskottet för en sådan. I föreliggande fall
vet jag dock knappast, om det varit fullt behöfligt. Mig synes det,
som skulle icke stora bevis kräfvas derför, att om staten eller någon
annan uppträder som förlagsgifvare, och denne förlagsgifvare bevis¬
ligen i dag sjelf kan låna till 3'/2 eller 4 procent, han icke derför
kan nedsätta räntan på sådana lån, som han utlemnat under tider,
då han sjelf lånade mot högre räntesats; att vidare den, som drifven
en sådan rörelse — vare sig staten eller den enskilde — att han
tager penningar från ett håll för att lemna till ett annat, är fullt
berättigad att tillse, att, äfven om han icke beräknar göra någon
vinst, han åtminstone icke ådrager sig någon förlust; samt slutligen
att hvarje låntagare, statens lika väl som den enskildes, har en all¬
deles klar förpligtelse att antingen uppfylla de vilkor till fullo, som
voro vid lånets mottagande fästa, eller ock — om han så kan
få — återbetala lånet. Jag säger: »om han så kan få» — ty, som
vi veta, redan det att få återbetala ett lån är en mycket stor för¬
del. Här finnes i landet hundratusentals låntagare i hvpoteks-
bankerna, som ingenting lifligare begära än detta, men icke kunna få
det. Så mycket anser jag emellertid att staten bör kunna bevilja,
så att, om man vill återbetala ett sådant lån, emedan man, som det
heter, kan skaffa sig billigare pengar på andra håll, staten då må
gå in på lånets återbetalande. Men deremot anser jag det vara
oklokt och origtigt af staten att så ställa sig med utlåningen, att
den icke täcker inlåningskostnaden. Staten skall då beskatta några
för att låna ut åt andra, och något så obilligt har Riksdagen vid
beviljande af dessa lån aldrig afsett.
Det är väl också endast gent emot staten man kan komma
med sådana anspråk, att, sedan man med mycken vigilans och myc¬
ket bönfallande arbetat på att få ett lån, man snart derefter upp¬
träder med begäran om lånevilkorens förmildring, låneräntans ned¬
sättning, så kommer med begäran om räntefrihet samt slutligen,
såsom vi sett, med yrkande om afskrifning. Det är icke mer än
ett par dagar sedan vi här hade eu liten dust med vår från långa
år tillbaka välbekanta Yesa-fråga. Den gamla, hederliga Yesan,
som hvart eller hvart annat år tittar här i riksdagen för att se,
om något finnes att få! Nå väl! Vesan är långt ifrån någon sär¬
egen individ: hon är en typ för ett helt slägte, som har mycken
snabbhet att föröka sig. I både detta utskottsbetänkande och det
som följer näst efter se vi en hop »små-vesor» sticka upp sina
nätta hufvuden — och der komma många efter dem. Redan när
denna stora mossodlings- och torrläggningsfond inrättades, fruktade
jag, icke att den i början skulle missbrukas, men deremot att den
längre fram skulle bli eu synnerligen lämplig jordmån för framkläc-
kandet af »Yesor». Och det synes som om den farhågan nu skulle
besannas. Slägtet tyckes verkligen trifvas bäst i sjöar och mossar.
Ja jag trodde nästan, att det uteslutande var ett vattenslägte, till
Onsdagen den 30 April, f. m.
9 N:o 33.
dess. jag i nästa betänkande fick se, att det också kan lefva och Om ändring
fortplanta sig på land. vilkor»» för
Mitt råd till kammaren är att hafva ögat väl fäst på yng-
let. Jag är alldeles öfvertygad om, att i fall det icke genast från (port9)
början affärdas, när det kryper fram, så hafva vi en fullkomlig in¬
vasion utaf dessa smådjur att förvänta här i kamrarne. Ur syn¬
punkten af statens ekonomiska framtid råder jag till att redan från
början fastslå den grundsatsen, att vid dessa lån, såsom vid alla
andra, låneaftalet skall respekteras, och yrkar bifall till utskottets
förslag.
Herr Pehrson i Törneryd: Det föreliggande betänkandet
sönderfaller i två afdelningar derutinnan, att de särskilda motio¬
närerna endast i en punkt äro ense, nemligen angående nedsättning
utaf räntan på lån ur odlingslånefonden från 4‘/2 till 4 procent. Hvad
som nu har blifvit yttradt härom till försvar för utskottets förslag
torde vara tillfyllestgörande; något vidare lär icke vara nödigt att
tillägga. Jag ber dock att, utom det som redan derutinnan blifvit
sagdt, få fästa uppmärksamheten på en omständighet, den nemligen,
att när motionärerna åberopat, att för de medel, som riksgälds-
kontoret förskjutit till odlingslånefonden, behöfver staten icke be¬
tala mer än 4 % ränta, tror jag icke motionärerna i detta fall
räknat rigtigt. Af den redogörelse härom, som finnes i stats¬
utskottets betänkande intagen, se vi, att statens 3,6 procent-obliga¬
tioner vid utsläppningen hafva under 1887 endast betingat 96
under 1888 i medeltal för detta år 98s/4 %•> och att först 1889
parikursen uppnåtts samt 1890 ernåtts något deröfver. Men inom den
förstnämnda kategorien utgör beloppet försålda obligationer 9,975,000
kronor, under det att de 1889 och 1890 försålda 3,6 procent¬
obligationerna uppgå till ett sammanlagdt belopp af 7,600,475 kronor.
Nu har medel för en del af de obligationer, som blifvit försålda
under parikurs, användts såsom försträckning till denna lånefond.
Häraf finner man, att statens ränta på de till denna lånefond för¬
skjutna penningarne ingalunda behöft understiga 4 procent, utan i
stället kan sägas varit omkring 4 procent. Det synes mig, som
om motionärerna och de, som hysa samma uppfattning som motio¬
närerna i denna fråga, borde för tillfället vara tillfredsstälda med
den utredning frågan nu sålunda har fått. Utaf fullmägtiges i riks-
gäldskontoret utlåtande framgår, att fullmägtige —- det första så¬
dant låter sig göra — äro betänkta på att nedsätta räntan å de
medel, som riksgäldskontoret förskjutit till lånefonden i fråga. Full¬
mägtige i riksgäldskontoret hafva härom yttrat, att de ej skola
underlåta att nedsätta räntefoten å de till odlingslånefonden hädan¬
efter utgående förskott, i den mån riksgäldskontorets upplåning för
ändamålet dertill gifver anledning.
Hvad åter beträftar den del utaf de gjorda framställningarna,
som afser dels räntefrihet å odlingslånen under de tre första åren,
N:o 33. 10
Onsdagen den 30 April, f. m.
Om ändring i dels att staten skulle lemna lån icke allenast till afdikningen, utan
lån ur Tätta« ä^ven till sjelfva odlingen, så liar endast något litet derom under
lånefonden! diskussionens gång hittills blifvit yttrad t. Jag skall derför be att
(Forts.) ^ anföra något med anledning af denna del utaf frågan. Beträf¬
fande det, att staten skulle lemna lån äfven till sjelfva odlingskost-
naden, måste man taga i betraktande, att det under vanliga för¬
hållanden är fråga om lån ur odlingslånefonden för sådana lättare
odlingsföretag, som bestå uti afdikning och uppodling af våra mos¬
sar. Ofta uppgöres af vedenbörande tjensteman kostnadsberäkningen
för sjelfva afdikningen, hvartill lån nu erhålles, så, att man för den
icke allenast kan verkställa sjelfva afdikningen, utan äfven någon
del af odlingsarbetet. Jag klandrar dem icke för detta, ty det är
icke sagd t, att de vid beräkningen kunna träffa de verkliga kost¬
naderna precis; men jag anmärker det såsom ett sakförhållande.
Jag vill härmed icke säga, att häruti kan ligga någon stor oegent¬
lighet. Det beror till stor del på, h.uru den som verkställer denna
odling i framtiden sköter den, om han ombesörjer den på ett rätt
sätt eller icke. Det låter tänka sig, att några odla för att hastigt
och lustigt taga så stor inkomst som möjligt af nyodlingen, utan
att tilldogose densamma med tillräckligt utaf gödningsämnen och
tillräckligt god skötsel och nödigt underhåll utaf sjelfva afdikningen
o. s. v. Om detta låter sig säga, då måste man komma att tänka
på en annan sak, den nemligen, att en sådan odling kan — i stället
för att medföra eu fördel för egaren och egendomen •—• snarare
blifva tvärtom. Och då komma vi in på statens förmånsrätt för
odlingslån framför de föregående fordringsegarne, hvilkas fordringar
grunda sig på inteckningar i hemmanen. Ja, vi komma in på denna
statens tysta förmånsrätt, som icke här vid lag får förbises, utan i
stället noga tagas med i räkningen. Det är derför jag i detta ser
ett af skälen, och kanske det vigtigaste, emot att utsträcka statens
skyldighet till att lemna lån icke allenast till sjelfva afdikningen,
såsom nu är fallet, utan äfven till odlingen.
Med anledning af hvad som redan före mig blifvit sagdt anser
jag mig icke böra upptaga kammarens tid vidare, utan anhåller,
på de skäl som förebragts för bifall till utskottets förslag, att få
yrka bifall till detsamma.
Herr Stjernspetz: Ehuru jag för min del gerna instämmer
i motionärernas förslag och gerna såge, att räntan å odlingslån kunde
nedsättas, så snart staten icke derpå komme att lida någon förlust,
så vill jag dock icke upptaga kammarens dyrbara tid genom att
plädera för en sådan sak, då frågan redan genom Första Kamma¬
rens beslut är afgjord, utan ber att få inskränka mig till att yrka
bifall till utskottets förslag.
Herr Odell: Som herrarne finna, har äfven jag reserverat mig
mot utskottets förslag och har gjort det på den grunden, att jag
11 N:o 33.
Onsdagen den 30 April, f. m.
icke trott — och jag tror det icke heller nu — att staten skall Om ändring
göra någon vinst på den enskilde. Jag har icke trött att staten
bör göra det, ej heller att staten vill göra det. emellertid ber jag iånefonden_
att få förutskicka den anmärkningen, att jag sjelf icke har sökt (Fort8>)
erhålla något odlingslån, ej heller kommer att söka erhålla något
sådant. Derigenom tror jag mig kunna lugna herr Herslow och
ådagalägga, att jag icke hör till det slägte, om hvilket han talade.
Men det kan icke nekas, mine herrar, att denna odlingslånefond, så
vacker den än är till namnet, dock i verkligheten är till föga gagn.
Det är alldeles odisputabelt, att staten icke skulle förlora något,
äfven om den sänkte räntan till 4 procent, såsom det blifvit begärdt
af motionären, herr Bergendahl. Jag är öfvertygad om, att, i fall
de många mindre jordbrukarne inom landet skulle genom så beskaf¬
fade lån kunna utföra de förberedande arbetena, såsom afdikning och
dylikt, på sådana marker de ämna odla, staten, då en sådan odling
blifvit utförd och kunde komma in i hemmanstalsräkningen, skulle
få igen hvad den på detta sätt utlånat mot en lägre ränta. Jag kan
icke heller tro att staten behöfver riskera att förlora något, enär
vederbörande myndigheter alltid söka på ett för staten betryggande
sätt utlemna sådana lån.
Det förefaller mig verkligen underligt att man söker på detta
sätt motsätta sig ifrågavarande sak, som är afsedd att blifva till
nytta för landet och i synnerhet för de mindre bemedlade jordbru¬
karne. Herrarne förstå mycket väl, att den vidlyftiga apparaten för
ett sådant låns erhållande blir temligen dyr för den lånesökande.
Innan vederbörande verkstält öfversigten och uppskattat värdet af
de fält, han ämnar odla in. m., går säkerligen den ränta, han far
erlägga, upp till 4 72 procent, ja, kanske till närmare 5 procent, och
detta blir tungt nog för en person, som behöfver ett sådant lån.
Jag vet väl att åt saken ingenting i dess nuvarande läge kan
göras, då Första Kammaren redan beslutat i öfverensstämmelse med
utskottets hemställan. Men jag vill dock till den kraft och verkan
det hafva kan förena mig med herr Bergendahl i hans yrkande om
bifall till den nämnda skrifvelsen.
Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det herr talmannen
till proposition upptagit hvart och ett af de tre särskilda yrkanden,
som under öfverläggningen förekommit, biföll kammaren utskottets
hemställan.
§ 4.
Föredrogs vidare statsutskottets utlåtande n:o 57, i anledning
af väckt motion om nedsättning af räntan å de till enskilda jern-
vägsanläggningar lemnade låneunderstöd af statsmedel.
I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herr J. A. Johansson i Strömsberg väckta
motion (n:o 49) icke måtte af Riksdagen bifallas.
N:o 33. 12
Onsdagen den 30 April, f. m.
Om ändring i Motionären, herr Johansson i Strömsberg, begärde ordet och
lån^ur odling Intrade: Då Första Kammaren redan bifallit det föreliggande utskotts-
liinefonden. betänkandet, och jag derjemte är förvissad derom, att kammaren
(Forts.) skall blifva mig tacksam, om jag icke håller något föredrag i detta
ämne, skall jag blott be få yrka bifall till min motion och afslag å
utskottets hemställan.
Herr Persson i Mörarp: Då motionären icke förebragt något
skäl för bifall till sin motion, skall jag icke närmare inlåta mig på
frågan, utan anhåller på de skäl som utskottet anfört om bifall till
utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 5.
Likaledes bifölls statsutskottets härefter föredragna utlåtande
n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående byte af
mark mellan kronan och Örebro stad.
§ 6.
Om fixering af I ordningen förekom dernäst statsutskottets utlåtande n:o 59,
hyrhotionden. j anledning af väckta motioner i fråga om reglering af viss kyrko¬
tionde och helgonskyld in. m.
Herr A. Persson i Mörarp hade i motion n:o 150 hemstält,
att Riksdagen ville för sin del besluta, att den spannmål, som nu
i vissa provinser utginge ur viss jord under namn af kyrkotionde
och helgonskyld, skulle fixeras till bestämdt penningebelopp för hvarje
afgiftsskyldigt hemman, att utgöras med den summa, som utgjorde
medeltalet af lösningspriset för de sista tio åren, dock så att, der
detta belopp slutade i bråk af öre, detta skulle bortfalla; samt att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t, vid anmälan af detta
sitt beslut, anhålla att Kongl. Maj:t täcktes gå i författning om ut¬
färdandet af de föreskrifter i ämnet, som vore nödiga för ändamålets
vinnande.
Under punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde emellertid
utskottet, att hr A. Perssons förevarande motion, i hvad den afsåge
en fixering af kyrkofonden, icke måtte af Riksdagen bifallas.
Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet
af motionären, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig mening och
nu anförde: Då jag till Riksdagens pröfning framlade föreliggande
motion, trodde jag verkligen icke att den skulle möta så ener-
Onsdagen den 30 April, f. in.
13 Ti:o 33.
giskt motstånd, som den gjort. Jag ber få förutskicka den an- Om fixering af
märkningen, att, om ett förslag, sådant som jag åsyftat, vunne kyrkofonden.
Riksdagens bifall, hvarken tiondegifvarne derigenom skulle tillskyndas (Forts.)
någon fördel eller staten derigenom lida någon förlust. Förslaget
afser ingenting annat än en förenkling i uppbördsväsendet, och jag
vågar påstå att, om det vore förhållandet, att statens tjensteman
skulle uppbära ifrågavarande afgift, en reform i sådant syfte, som
jag föreslagit, säkerligen för länge sedan varit genomförd.
Som må hända icke alla af kammarens ledamöter hafva närmare
reda på, i hvilken form denna tionde utgår, ber jag få nämna att,
såväl hvad beträlfar kyrkofonden som den i nästa punkt omnämnda
helgonskylden, det är föreskrifvet att de spanmålsbelopp, som dertill
utgå, skola lösas efter tio års medelmarkegångspris samt att de utgå
af vissa hemman till olika storlek, oberoende af dessa hemmans vare
sig hemmantal eller taxeringsvärde. Genom de tid efter annan skedda
förändringarna i mått- och målsystemet har det blifvit snart sagdt
alldeles olidligt att utgöra ifrågavarande utskylder. Det förhåller
sig nemligen så, att för ett hemman kan belöpa sig ett belopp i
kappar af korn, råg och hafre, hvilka skola, såsom jag nämnde, er¬
läggas och utdebiteras efter det sista tioårs- markegångspriset, och
då är man nödsakad att vid uppbörden sitta och förvandla detta efter
de nya spanmålsmåtten i hektoliter och liter. Man får då en massa
af decimaler att räkna ut för hvarje hemman, så att sjelfva uträk¬
ningen tager en enorm tid. Jag har nu med mitt förslag blott
afsett, att man skulle förenkla ifrågavarande uppbördssätt genom att
på hvarje hemman öfverföra ett visst kontant belopp i stället för
ett visst belopp kappar spanmål. Förhållandet är, att ifrågavarande
tionde verkar på de särskilda hemmanen alldeles lika som krono-
tionden verkar. Nu anför utskottet såsom skäl mot den åtgärd jag
föreslagit den omständigheten, att redan 1882 års skattereglerings-
komité hade påpekat ifrågavarande förhållande, samt att derefter vid
åtskilliga riksdagar förslag väckts ej blott om fixering af detta tionde¬
belopp, utan jemväl om dess afskrifning, åtminstone i likhet med
hvad som skett beträffande kronotionden. Men, säger utskottet, då
Riksdagen afslagit de motioner, som i detta afseende blifvit väckta,
och då frågan ännu är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, har ut¬
skottet icke velat tillstyrka en åtgärd, gående i den rigtning jag
föreslagit. Jag kan icke neka till att den omständigheten, att Riks¬
dagen afslagit ifrågavarande motioner om fixering eller afskrifning
af kronotiondebeloppet, synes mig ännu mera tala för den reform jag
föreslagit, derför att jag anser, att, då Riksdagen tid efter annan
afslagit sådana framställningar, man nu icke längre bör uppskjuta
en reform, som icke kan minska statens inkomster eller vara till
någon annan nackdel för staten och ej heller till någon fördel för
den enskilde, utan blott leda till förenkling i uppbördsväsendet. Jag
ber herrarne taga i betraktande, att denna uppbörd verkställes af
kommunens förtroendemän, hvilka icke åtnjuta någon aflöning för
H:o 33. 14
Onsdagen den 30 April, f. m.
Om fixering af detta besvär, och det är ett ganska tungt arbete nu, sedan man icke
lcyrlcouonden. mera { markegångstaxorna upptagit spanmålen i den form, som be-
(Forts.) loppen nu utgöra.
Under sådana förhållanden hade jag verkligen trott, att Riks¬
dagen skulle kunna våga sig på en så billig reform, som jag före¬
slagit. Men då utskottet icke velat understödja en så obetydlig sak,
och då Första Kammaren redan afslagit den gjorda framställningen,
som således icke kan föranleda någon åtgärd, skall jag ej göra något
yrkande.
Häruti instämde herr Olsson i Ornakärr.
Vidare yttrades icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Punkten 2.
Bifölls.
§7.
Härefter företogs till behandling bevillningsutskottets betänkande
n:o 7, angående tullbevillningen.
Punkterna 1 och 2.
Biföllos.
Ang. bort¬
tagande af
tullen d fläsk.
Punkten 3.
Rubriken fläsk är i gällande tulltaxa af följande lydelse:
Fläsk: Kr. öre.
rökt 1 kilogram ................................. — 25
andra slag 1 kilogram ................................. — 20
Herr J. P. Dahlberg hade i en inom Andra Kammaren väckt
motion (n:o 27) i hvilken herrar J. Carlsson i Nysäter, J. Nydahl,
8. J. Sardell, M. Tysk och O. H. Ström instämt, föreslagit, att
gällande tulltaxa måtte erhålla följande förändrade lydelse:
Fläsk, rökt, per kilo .................................. 25 öre,
andra slag....................................... fria.
Utskottet hemstälde dock, att förevarande motion icke måtte
af Riksdagen bifallas.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Dahlberg: Jag får erkänna, att jag varit mycket tvek¬
sam, huruvida jag skulle väcka ifrågavarande motion eller icke, enär
Onsdagen den 30 April, f. m.
15 N:o 33.
jag naturligtvis måst tillstå för mig sjelf, att utsigten till framgång
vore mycket ringa. Det betänkande, som bevillningsutskottet nu
afgifvit, har icke heller ökat mina förhoppningar härutinnan, men
deremot i hög grad styrkt mig i min åsigt om det fullt berättigade
i motionens framlemnande. Jag finner nemligen de skäl utskottet
anfört för sitt afstyrkande af motionen lindrigast sagdt ganska be¬
tydelselösa, hvilket jag hoppas kunna visa i den kritik öfver ut¬
skottets utlåtande jag skall tillåta mig att göra.
Det första af de skäl, som i betänkandet anföras mot afskaf-
fandet af fläsktullen, och hvarpå utskottet tyckes lägga synnerlig
vigt, är, »att svinskötseln särskildt för våra mindre hemmansegare
och jordtorpare erbjuder en ej föraktlig och ej så lätt ersatt för¬
värfskälla, och genom den användning, som derigenom beredes åt
eljest värdelöst affall, är svinskötseln af den största betydelse för
vår mejerihandtering». Hvad nu först beträffar att svinskötseln
skulle vara en värdefull binäring för våra mindre hemmansegare
och jordtorpare, så innebär detta påstående utan tvifvel en obestrid¬
lig sanning, men jag kan omöjligen inse, huru denna sanning kan
komma i någon som helst kollision med det berättigade yrkandet
på att importeradt fläsk må befrias från den å denna vara åsätta
tull. Det lärer icke kunna bestridas, att afsättningsorten för dessa
mindre hemmansegare och jordtorpare i allmänhet är temligen gif¬
ven, likasom jag tager för afgjordt, att ganska litet af denna pro¬
duktion, som utan tvifvel för mången är en mycket vigtig förvärfs¬
källa, kommer, åtminstone på direkt väg, de orter till godo, -som
hafva ett särskildt behof af det importerade fläsket. Med den er¬
farenhet jag har om huru det tillgår vid försäljningen af den mindre
hemmansegarens jordbruksalster, föreställer jag mig, att han har sin
närmaste afsättningsort på salutorgen, i närmaste stad, köping, jern-
vägssamhälle eller i bästa fall närmaste svinslagteri. Jag tror så¬
ledes, att detta skäl, som både förr och nu framhållits för fläsk¬
tullen, är temligen betydelselöst, om man går det närmare in på
lifvet.
Hvad vidare beträffar den användning, som svinskötseln bereder
åt eljest värdelöst affall, och den fördel, som derigenom skulle upp¬
komma för vår mejerihandtering, så kan jag icke till fullo uppskatta
detta skäl som ett argument för tullen, oaktadt jag går tjjl och
med så långt, att jag påstår, att någon fläskproduktion i större skala
i vårt land vore omöjlig, om icke såsom basis härför läge just affal¬
len från våra mejerier. Men härpå beror också den väsentliga olik¬
het i qvaliteten, som förefinnes mellan den inom landet producerade
varan och den som importeras. Helt naturligt är, att den utfodring,
som våra kreatur erhållit och fortfarande få, när den hufvudsakligen
utgöres af mejeriaffall, måste leda till att varan blir finare och så
att säga begärligare för den bemedlade konsumenten, och beviset
härför är den allt mer och mer tilltagande exporten. Jag skall
icke besvära kammaren med att 'upprepa de siffror rörande export
Ang. bort¬
tagande af
tullen å fläsks
(Forts.)
N:o 33. 16
Onsdagen den 30 April, f. m.
Ang. bort¬
tagande af
tullen å fläsk.
(Forts.)
och import, som äro anförda i utskottets betänkande, utan blott
påpeka, att af dem tydligen framgår, att exporten under de senare
åren högst betydligt tilltagit. Men hvad jag icke kan underlåta att
nämna är, att det svenska fläsket, enligt rapporter från våra mejeri¬
agenter i England, betingar ett jemförelsevis mycket högt pris. Det
har under månaderna januari—april varierat mellan 91 öre och 1
krona 9 öre per kilo, och detta är, som sagdt, ett mycket högt pris,
äfven om man tager tillbörlig hänsyn till de omkostnader, som äro
förenade med exporten och försäljningen. Det importerade ameri¬
kanska fläsket har under detta år betingat ett importpris, vexlande
mellan 51 och 56 öre pr kilo, hvartill kommer såsom en olycka en
tull af 20 öre. Nu frågas: finnes någon anledning att antaga det
en vara, som betingar ett så högt salupris som vårt svenska fläsk,
skall i någon afsevärdare män söka sig marknad inom landet, så
länge den bär att konkurrera med det amerikanska fläsket, som kan
köpas så billigt och som har sina gifna afnämare? Om vi å andra
sidan nu få så bra betaldt för vår vara, finnes väl icke något rim¬
ligt skäl att säga, att vår mejerihandtering skall skyddas genom tull
på en vara, som importeras och som har sitt gifna men inskränkta
afsättningsområde inom landet.
Vidare säger utskottet, natt efter fläsktullens införande fler¬
städes inom landet uppstått svinslagterier, ofta med ganska vidt¬
omfattande affärsverksamhet» och att »dessa slagterier skulle genom
afskaffande! af ifrågavarande tull utsättas för synnerliga svårigheter».
Jag vill fråga: hur vet utskottet det? Jag läste här om dagen i
en visserligen icke officiel, men kanske officiös tidning, nemligen
»Vårt Land», en redogörelse för ett svinslagteri i Ystad, hvilket
nyligen hade sålts till en tysk från Hamburg och enligt tidningens
uppgift hade en behållning af 25 procent. Som jag af notisen icke
fick klart för mig, huruvida detta procenttal betecknade den årliga
behållningen, vände jag mig till en ledamot af denna kammare,
hvilken borde hafva kännedom om saken, för erhållande af upplys¬
ning, och fick då det öfverraskande svaret, att tidningsuppgiften i
fråga var så till vida origtig, att den verkliga behållningen var icke
25 utan 45 procent, och att denna stora vinst uppkommit under
den korta tid, sedan juli månad förlidet år, som detta bolag existerat.
Jag tror, att man med sådana siffror för ögonen icke får fästa allt
för stor betydelse vid utskottets åsigt, att ett borttagande eller
nedsättande af fläsktullen skulle göra våra uppblomstrande svinslag-
teriers tillvaro allt för bekymmersam. Och för öfrigt — då det är
ett faktum att den vara, som produceras vid dessa svinslagterier,
måste särskild! egna sig för export, hvarifrån skulle då svårighe¬
terna komma? Jag kan åtminstone icke gifva något svar härpå.
Utskottet har vidare sagt, »att utskottet icke kan instämma
i motionärens påstående, att det amerikanska fläsket skulle i högre
grad än det svenska lämpa sig såsom födoämne för kroppsarbetarne».
Jag delar så mycket mer utskottets åsigt i detta fall, som jag aldrig
17 Ji:o 33.
Onsdagen den 30 April, f. m.
sagt något sadant. Jag har sagt, att jag anser det amerikanska
fläsket såsom ett företrädesvis lämpligt födoämne för den arbetare,
som har ett mycket tungt och ansträngande arbete, och denna åsigt
vidhåller jag. Vid debatten om ifrågavarande tullsats vid 1888 års
riksdag anfördes så många bevis för denna min åsigts rigtighet,
hvilka finnas förvarade i kammarens protokoll, att jag skulle anse
det stridande mot skyldig grannlagenhet att nu upprepa dem. Jag
vill endast i förbigående nämna, att sjelfva fettämnet i det ameri¬
kanska fläsket är och förblir omkring 10 procent högre än i det
svenska. Nu är det, såsom hvar och en, som något sysselsatt sig
med kroppsarbete, vet, en gifven sak, att i den mån arbetet är tungt,
i samma mån har man också behof af på samma gång en mer nä¬
rande och särskildt i vårt kalla klimat mer värmande föda. Det
amerikanska fläsket med dess rika fetthalt egnar sig i särskildt hög
grad att ersätta såväl den kraft, som vid det ansträngande arbetet
gått förlorad, som ock den brist på värme, som ofta kan vara kän¬
bar nog för den med skogs- eller dylikt arbete sysselsatte. Utskot¬
tets åsigt att den omständigheten, att den norrländske skogsarbetaren
föredrager det amerikanska fläsket framför det svenska, mera beror
af vanans magt, än af något verkligt behof, är derför enligt min
tanke alldeles origtig. Den norrländske skogsarbetarens behof af
amerikanskt fläsk härleder sig helt enkelt af en på praktisk väg
vunnen bekräftelse på, om jag så må uttrycka mig, vetenskapens
redan förut gifna resultat, att det starkare späckhaltiga amerikanska
fläsket är såsom födoämne mera värdefullt än det mindre späck¬
haltiga svenska.
Utskottet förespeglar, »att i samma mån som våra svinslagte-
rier nå ökad utveckling, och allt mera anlägga sin verksamhet på
export, kommer dessutom efter all sannolikhet, att vid sidan af det
bättre fläsket, skinkorna, hvilket exporteras, allt större qvantiteter
att erhållas af ett sidfläsk, som med afseende på beskaffenhet torde
komma att stå det amerikanska fläsket ganska nära». Jag får säga,
att af allt hvad utskottet anfört mot motionen finner jag detta
sista vara det allra besynnerligaste. Om man utgår från den förut¬
sättningen att eu varas qvalitet är beroende på produktionssättet,
så är det påtagligt att den svenska varan, vare sig den är sidfläsk
eller ej, icke någonsin kan blifva af samma beskaffenhet som den
amerikanska, om icke samma kraftfodermedel anlitas för densammas
åstadkommande. Men nu vet man genom experiment, att en ut¬
fodring genom kraftmedel inom vårt land skulle stå ganska dyrt
och att eu konkurrens med det amerikanska fläsket derför skulle
icke allenast vara omöjlig, utan rent af förstöra vår marknad på
utlandet.
Af utskottets betänkande framgår, att fläskproduktionen inom
landet under de senare åren i hög grad tilltagit. Redan år 1887
var det fråga om tulls åsättande å importeradt fläsk, en omstän¬
dighet, som naturligen föranledde en forcerad import; före tullens
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 33. 2
Ang. bort¬
tagande af
Uillen å fläsk.
(Forts)
N:o 38. 18
Ang. bort¬
tagande af
tullen a fläsk.
(Forts.)
Onsdagen den 30 April f. m.
bisättande år 1888 var importen likaledes ganska stor och förlidet
år uppgick den till nära 5 millioner kilogram. Tagel' man hänsyn
till det importöfverskott, som alltid uppkommer när en tillfråga
står på dagordningen, och dertill lägger importen för förra året, kan
man säga, att konsumtionen inom landet af den utländska varan
under de tre sista åren varit någorlunda jemn. Visar icke detta,
då konsumtionen af en särskild artikel hvarken går framåt eller
tillbaka, utan håller sig vid ungefär samma siffra under en tidrymd
af 3 år, att ett konstant behof af denna artikel förefinnes? När
dertill kommer att detta konstanta behof gör sig gällande särskilt
inom de delar af vårt land, som äro mest tryckta af lifsmedelstul-
larne, så frågar jag: hvartill tjenar det då att bibehålla denna tull,
som skall betalas icke af arbetsklassen i sin helhet, utan endast af
en del af densamma, icke af arbetsklassen i hela landet, utan endast
af en del i vissa provinser? Kan det vara rätt att pa detta sätt
beskatta en särskild klass af medborgare? Hvilka hafva gagn af
tullen? Jag har sökt visa — och det torde knappast kunna jäfvas
— att allt hvad som produceras inom landet kan exporteras och be¬
talas med högt pris. Således kunna hvarken jordbrukarne eller slag-
terierna, för så vidt icke möjligen dessa senare anses behöfva för¬
tjena 45 procent, hafva något gagn af densamma. Statskassan be-
höfver icke heller dessa medel, som utgå af de mindre bemedlade.
Då frågar jag: Är det rättvist, billigt och klokt att behålla en sådan
hård beskattning, som drabbar de mest betungade i samhället? Man
kan hafva olika tankar om det nya systemet, och äfven om man
icke erkänner dess principer, kan man böja sig för dess konseqven-
ser. Men då man nu ser något, som vid detta system icke är fullt
rättvist, utan rent af närmar sig, hvad jag för min del icke kan
tveka att kalla ren orättfärdighet, då bör man icke längre böja sig
för detsamma, och då är det icke sa underligt, om i stora delar af
vårt land ett berättigadt missnöje uppstår, särskilt mot denna
beskattning.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Jag förstår myc¬
ket väl°att de, som redan bildat sig. eu åsigt, icke släppa densamma
och att i detta hänseende nu ingenting kan ändras. Till de talande
skäl, som förut upprepade gånger framhållits, kan heller icke anföras
något nytt. Utan jag kan endast betona, att rättvisan, billigheten
och klokheten bjuda upphäfvande af denna tull. Och det är i rätt¬
visans, billighetens och klokhetens namn, som jag anhåller att kam¬
maren, med utslag af hvad utskottet i förevarande punkt hemstält,
måtte bifalla den af mig m. fl. i ämnet väckta motionen.
I detta yrkande instämde herrar Nydalil, Carlsson i Nysäter,
Ström, Bromée, Tysk, Arhusiander, Lunden, Liljeholm, Andrén,
' Wretlind, Melin, Hygrell, Lilienberg, Martin och Svensson i Karls¬
krona.
19 N:o 33.
Onsdagen den 30 April, f. m.
Herr Ryding anförde: Efter det sakrika och utförliga anförande,
som vi nyss hörde, är det min skyldighet att fatta mig kort, och
jag kan dess hellre göra det, som jag fortfarande innehar samma
ståndpunkt som den, hvilken jag för två år sedan försökte inför
denna kammare försvara. Ännu den dag, som i dag är, har fläsket
för en stor del af den arbetande befolkningen i Vesternorrlands län
lika stor, om ej större, betydelse för dess lifsuppehälle än brödet.
Ännu står det fast, att för dem, som utföra det tunga, mödosamma,
med umbäranden och försakelser af alla slag förenade arbetet vid
flottlederna i ödemarken eller djupt inne i skogarne, /under ett hardt
och strängt klimat, det är nödvändigt att kunna föra med sig närande
födoämnen i så koncentrerad form som möjligt, samt att intet lifs¬
medel härför lämpar sig så väl som fläsket, i synnerhet det ameri¬
kanska fläsket; och ännu gäller det, att om det i allmänhet är
betänkligt att fördyra hvad hvarje menniska oundgängligen behöfver
för lifvets uppehälle, så blir det ändå betänkligare, när ett sådant
fördyrande särskildt träffar den del af befolkningen, som arbetat under
de tyngsta och svåraste vilkoren.
Men oaktadt allt detta, anser jag mig dock icke böra yrka bifall
till förevarande motion.
Jag kan nemligen icke föreställa mig, att Riksdagens nuvarande
majoritet skall i denna fråga alldeles öfvergifva de åsigter, som hittills
legat till grund för dess beslut i hithörande ämnen m. m.; men deremot
vågar jag hoppas och tro, att denna majoritet skall, på grund af de
talande och bevekande skäl, som här föreligga, åtminstone moderera
sin åsigt derhän, att den medgifver ett nedsättande af tullen å ifråga¬
varande slag af fläsk till hälften af dess nuvarande belopp. För
producenten skulle ju derigenom ändå qvarstå ett icke oväsentligt
s. k. skydd, då tullen i allt fall komme att uppgå till omkring
20 % af det importpris, som nu är gällande. För konsumenten åter
skulle vinnas en solglimt, ett litet bevis att Riksdagen icke lemnat
honom och hans intressen alldeles ur sigte; och jag kan försäkra
er, mine herrar, att ett sådant bevis är i dessa tider väl behöflig!.
Jag hemställer derför vördsamt om proposition derpå, att
tullen på andra slag af fläsk än rökt må nedsättas från 20 öre till
10 öre per kilogram.
Herrar Broström, Vahlin, Erikson i Myckelgård och Lundström
förenade sig med herr Ryding.
Herr E. 6. Boström: Kammaren behagade tillåta mig att i
någon mån taga utskottet i försvar för de anmärkningar, som blifvit
framstälda mot dess motivering. Det yttrades af den talare, som
först hade ordet, att konsumenternas behof af amerikanskt fläsk
vore ett konstant behof, och att detta framgick af de statistiska
siffror som utskottet lemnat. Jag får ock för min del säga, att det
synes mig, som om någonting helt annat framginge ur dessa siffror.
Ang. bort¬
tagande af
tullen å fläsk.
(Forts.)
N:o 33. 20
Ang. bort¬
tagande af
tullen å fläsk.
(Forts.)
Onsdagen den 30 April, f. in.
Tager man nemligen till utgångspunkt år 1885, då importen af fläsk
var störst, nemligen 10 millioner kilogram, så ser man af siffrorna
för följande år, att importen allt sedan dess nedgått år för år, så att
det följande årets siffror äro icke obetydligt lägre än det föregående.
Då jag icke kan föreställa mig att konsumtionen af fläsk aftagit, så
synes det mig, som om de siffror, utskottet sålunda anfört, vittnade
om att det måste vara från något annat håll, som man tillgodosett
sitt behof af fläsk, och naturligtvis har då detta behof varit tillgodo-
sedt från det, som inom landet producerats. Och det framgår
också af de siffror, som utskottet anfört, i huru stor utsträckning
denna produktion inom landet ökats. Nu har det blifvit sagdt, att
det svenska fläsket icke kan ersätta det amerikanska. För min del
kan jag dock icke af den omständigheten, att det svenska fläsket
är finare, finna, hvarför det icke skulle kunna användas äfven af den
norrländske arbetaren. Jag ber dessutom få säga att, när man talar
om det finare svenska fläsket, så har detta egentligen afseende på
hvad som exporteras, hvilket i allmänhet utgöres af de dyrbarare
delarne af svinet, d. v. s. skinkorna. Sidfläsket har deremot i all¬
mänhet icke exporterats, men man har nu börjat att bereda det på
amerikanskt sätt, så att det till smak ocli egenskaper kommer det
amerikanska fläsket ganska nära.
Vidare har det blifvit sagdt, att det amerikanska fläsket är fetare.
Derom tror jag likväl att meningarne kunna vara delade. Om de
svin, som uppfödas vid de svenska mejerierna, ej skulle få endast
mejeriaffall, utan äfven spanmål, skulle de blifva lika feta, och det
är eu konjuktursak, hvilket slag af gödning lönar sig bäst. År
det sant som jag hört uppgifvas, att ofta, när arbetaren tillreder det
amerikanska fläsket, en del af flottet går förloradt och således icke
kommer till godo, så visar det sig ju, att det icke är någon fördel
att fläsket har så stor späckhalt. Sjelf har jag naturligen ej någon
personlig erfarenhet häri, men jag refererar den uppgift man lemnat
mig. Hvad jag bestämdt vet är, att då arbetare haft frihet att
välja mellan svenskt och amerikanskt fläsk, de föredragit det svenska.
Man har här talat så mycket om ett sviuslagteri i Ystad, som
skulle hafva lemnat en förtjenst på 45 %. Det synes mig endast
bevisa att de, som sålt fläsket, nemligen den svenske jordbrukaren,
fått för litet betaldt. Herr Ryding har yrkat, att tullen skulle ned¬
sättas. Det skulle förefalla mig något oegentligt att nedsätta denna
tull, utan att nedsättning på samma gång egde rum på ister och
andra fettarter, som hafva samma tull som fläsk. Min öfvertygelse
är dessutom, att tullens belopp icke spelar någon så synnerlig roll,
då' varan kommer till den siste konsumenten, enär mellanhänderna
nog veta att se sig till godo, så att den, som köper i detalj, märker
i vanliga fall ej någosi skilnad, om tullen är 10 eller 20 öre per
kilogram. Jag har för min del ingen anledning att frångå yrkandet
om bifall till utskottets förslag.
Onsdagen den 30 April, f. in.
21 N:o 33.
Herr Petersson i Dänningelanda: För min del skall jag an¬
hålla om bifall till utskottets förslag; jag tror att det skulle mötas
af allmän ovilja, åtminstone af det öfvervägande antalet af den
jordbrukande befolkningen i landet, om denna tullsats nu skulle
borttagas. Fläskproduktionen och uppfödandet af svin är en närings¬
gren, som hittills har varit i sin linda. Men sedan den tullsats, som
nu gäller, åsattes det importerade fläsket, så hafva flera svinslagterier
uppstått och allt flera dylika komma att bildas. Det skulle derför
lända till den största skada, om dessa uu skulle nödgas afbryta sin
verksamhet. A andra sidan har man icke förnummit någon skälig
anledning till missbelåtenhet med denna tull. Åtminstone är man
i Småland allmänt belåten med fläsktullen. Ty det är eu sak, som
kommer icke blott de större jordbrukarne till godo, utan äfven de
mindre. Det lärer väl nemligen knappast finnas någon backstugu-
sittare eller jordtorpare, som icke har ett eller ett par svin, och
som kan sälja ett eller annat stycke fläsk. För alla dessa svinupp¬
födare skulle det vara till stor skada om fläsktullen upphäfdes. För
min del vill jag derför anhålla om bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde Herrar Wieslander, Andersson i Löfhult och
Jönsson i Mårarp.
Herr Schöning: Efter de anföranden, som herrar Dahlberg och
Ryding haft, finnes det icke mycket att säga i denna sak. Jag skall
derför bara be att gent emot utskottets ordförande, som sade att
det fattiga folket, som använder amerikanskt fläsk, låter det mesta
fettet rinna bort vid stekningen af fläsket, få nämna, att jag icke
tror att herr ordförandens uppfattning i denna del är rigtig. Jag
skall tvärtom våga påstå att sådant fattigt folk, äfven om de köpa
sitt fläsk aldrig så billigt, dock taga reda på hvarje smula. En
sådan arbetare, som skall vara ute länge och långt aflägset från sitt
hem, tager vanligen med sig en stekpanna och i den steker han
sitt fläsk, utan att förut hafva borrat hål i densamma. Men om han
icke har en sådan stekpanna, så äter han fläsket spicket, och det är
kanske den allra största delen, hvilka icke steka det amerikanska
fläsk de köpt, utan äta det i spicken form och till bröd.
Den närmast föregående talaren säde, att det skulle väcka mycken
ovilja, om tullen på fläsk nu borttoges. Men jag tror att det skulle
väcka mycket mera glädje, om man gåfve svenska folket det glada
maj-budskapet, att tullen på fläsk blifvit, om icke aflyftad, så åtmin¬
stone sänkt.
På grund häraf auhåller jag om afslag å utskottets utlåtande
samt ber att få förena mig med herr Ryding i hans yrkande, att
tullen på fläsk, andra slag än rökt, måtte nedsättas till 10 öre per
kilogram.
Ang. bort¬
tagande af
tullen å fläsk.
(Forts.)
N:o 33. 22
Onsdagen den 30 april, f. m.
Ang. bort- Herr Petersson i Boestad: Borttagandet af tullsatsen på det
tuUeTå*k amer^iaus^a fläsket skulle på det känbaraste beröra de många pro-
(Forts) ducenterna i södra och mellersta Sverige, såväl de större jordbru-
karne som mejerierna samt i all synnerhet smärre jordbrukare i
Småland med flere provinser. Ty genom att afyttra fläsk dels till
hufvudstaden och dels till Norrland skaffa sig dessa, merendels skuld¬
satta och alltid med dryga skatter betungade jordbrukare penningar
för att kunna göra rätt för sig. Och just den lilla tullen på fläsk
gaf denna näring ny fart. Så äro svinslagterier under anläggning,
hvilka skulle undertryckas, om fläsktullen toges bort. Dessutom är
det amerikanska fläsket ofta osundt och pestsmittadt, då deremot den
svenska varan är af en vida bättre qvalitet, sund och god. Jag
önskar afslag på motionen och bifall till utskottets hemställan.
Herr Lasse Jönsson: Den första talaren lemnade den upp¬
giften, att slagteriet i Ystad lemnat en vinst af 45 %. Men denna
vinst har dock icke uppkommit på sjelfva slagteriaffären. Utan vid
försäljningen af affären, sedan densamma icke pågått under längre
tid än några månader, uppkom denna vinst på de uppförda byggna¬
derna, men icke på sjelfva slagteriet. Det är bara denna upplysning
jag velat lemna. För öfrigt vill jag endast anhålla om bifall till
utskottets förslag.
Herr Dahlberg: Det är endast ett par yttranden af den högt
ärade ordföranden i bevillningsutskottet som jag vill tillåta mig
med ett par ord bemöta. Om jag icke allt för mycket misstog mig,
var herr ordföranden åt" den åsigt, att då importen af amerikanskt
fläsk sedan 1885 icke obetydligt minskats, detta skulle bevisa att
konsumtionen af svenskt fläsk betydligt ökats. Det är en sak jag
icke bestrider, men om herr ordföranden gaf akt på mitt resonne-
ment rörande importen under den tid, då tullfrågan var på bane,
och såg på de siffror, som finnas i utskottets betänkande, skulle
han finna att konsumtionen under de tre sista åren varit ungefär
densamma. Således kan jag icke finna annat än att, äfven om
svenskt fläsk skulle i någon mån hafva ersatt det amerikanska flä¬
sket, och det vore i högsta grad onaturligt, om så icke skett, det
likväl hos en viss del af arbetarklassen finnes ett konstant behof af
amerikanskt fläsk. Om detta behof inskränkes, visar sig tullen så
mycket känbarare för dem, som ovilkorligen behöfva detta fläsk,
så att det synes mig som om herr ordförandens åsigt med afseende
på denna fråga icke vore så fullt berättigad. Herr ordföranden an¬
tydde vidare, att tankarne kunna vara delade, om det amerikanska
fläsket vore fetare. Det är möjligt att tankarne äro delade, men
säkert är att vetenskapen kraftigt uttalat sitt ord i detta hänse¬
ende. Så finner man af generaldirektör Alméns tabeller fetthalten
af de olika sorterna:
23 N:o 33.
Onsdagen den 30 April, f. m.
Fläsk färskt Yj-djur............... fetthalt 460,
» » sidostycken eller
långfläsk............ » 540,
b salt d:o d:o » 600,
» amerikanskt .........-..... » 700,
vatten
»
»
»
365 på 1,000.
365 » »
250 » »
130» »
Ang. bort¬
tagande af
tullen å fläsk.
(Forts.)
Det är ett faktum, hvarom näppeligen meningarna kunna sägas
vara olika. Och fäster man tillräckligt afseende vid detta faktum,
har man eu lika giltig som naturlig förklaringsgrund, hvarför just
den, som har det tyngsta arbetet, företrädesvis, om han får välja,
önskar det amerikanska fläsket. Beträffande herr ordförandens på¬
stående att, när arbetarne hade fått välja, de föredragit det svenska
fläsket, så vill jag icke förneka sanningen af påståendet rörande ett
specielt fall, men så är icke förhållandet i min ort. Jag har nem¬
ligen vinnlagt mig om att lata tillhandahålla arbetarne svenskt
fläsk, men det är oftast omöjligt att sälja det i större parti, ty
de förklara att det icke är lika närande som det amerikanska,
ehuru priset ofta är högre. Jag vidhaller mitt yrkande.
Herr Månsson: Jag har endast begärt ordet med anled¬
ning af den förste talarens yttrande, da han uppgaf prisen pa
så väl vårt svenska som på det amerikanska fläsket och hur prisen
ställa sig i England, dit vi skicka vart fläsk, och här hemma. I
England ställa sig, sade han, prisen på vårt svenska fläsk synner¬
ligen bra, eller "till kr. 1 — 1,0 9, medan priset på det amerikanska
fläsket här hemma icke var mer än 70 öre, tullen inberäknad. Jag
ber få säga, att slagterierna hafva under loppet af senare tider haft
prisen af ungefär 60, 65, 70, 78 öre. Det är ju alldeles tydligt,
att det fläsk, som utföres, varit det allra bästa fläsket och derför
betingat så höga pris, men vi, som sälja i första hand, hafva visst
icke fått högre pris än 75—78 öre. I medeltal ställer sig priset
för det fläsk, som i allmänhet kan presteras, icke öfver 70-—75,
och då har det varit så kallade fina mejerisvin, som af slagterierna
mottagas såsom bästa vara. Men pa marknaderna i vara städer
förekommer en stor massa fläsk, som säljes för 60 öre, d. v. s. be¬
tingar ej mer än 25 öre skalpundet. Kan man säga, att det äi
orimligt dyrt? Jag tror det ej.
Få vi fortfarande öka vår fläskproduktion, så är jag lifligt
öfvertygad om, att det skall blifva eu sådan uppsjö på denna vara
inom landet, att man icke mycket behöfver det amerikanska fläsket.
Och då skall det visa sig, att, om amerikanarne vilja blifva af med
sin öfverflödsvara, de då måste sänka sina pris, och det blir så¬
ledes icke konsumenten, som får betala tullen, utan utländingen,
som säljer sin öfverflödsvara.
Vidare har det talats om under hvilka tunga förhållanden de
norrländska arbetarne arbeta, och att det derför vore nödvändigt
att lemna dem denna favör. Jag ber då först att få hänvisa till
N:o 33. 24
Onsdagen den 30 April, f. m.
Ang. bori- deri omständigheten, att de för det mesta arbeta vid trävaruexporten,
tulfeTå*fläsk oc^ ^ Vc^ kändt, att de arbeta under sådana höga löner, att
(Forts) ^ Sv^r^ a^t ^ dem arbeta sex dagar i veckan, utan de skola
hafva sig en och annan dag att hvila på och dricka champagne.
Det är sannerligen icke skäl att klaga för deras , skull. De arbeta
under mycket gynsammare förhållanden än landets öfriga arbetare.
På dessa skäl och då jag är lifligt öfvertygad att våra fläsk¬
pris äro så billiga, att man icke kan påstå dem vara öfverdrifna,
— prisen a våra skånska torg ställa sig lika för det svenska
och amerikanska fläsket —, så yrkar jag bifall till utskottets hem¬
ställan. Jag tror för öfrigt, att det icke är så mycket för arbe-
tarne som man talar, utan för att komma åt dessa tullar.
Med herr Månsson instämde herrar De Laval, Sjöberg, Olsson
i Frösvi, Kilman och Persson i Heljebol.
Vidare anförde:
Herr Jansson i Carlshed: Jag tror att bland alla tullar är
det ingen tull, som haft så god verkan för landtbruket, soni just
denna. Nu kan man föda upp svin, som äro ordentligt feta. Förut
kunde man nemligen icke sälja svin till slagterierna, som vägde
öfver 12 lispund, men sedan det blifvit denna tull och det ameri¬
kanska fläsket icke införes lika mycket, kan man sälja äfven de
fetare svinen till en vigt af 15 å 16 lispund till slagterierna, ty de
låta numera salta in dem efter den amerikanska metoden och den
sortens fläsk användes af arbetarebefolkningen. Man har talat om,
att skogsarbetarne icke skulle vilja hafva annat än amerikanskt
fläsk. Jag får då upplysa om att jag haft hundra skogsarbetare
från Vermland. När det blef fråga om hvar de skulle kunna få
fläsk, sade jag till dem: vilja ni hafva amerikanskt fläsk, få ni
köpa i Göteborg, men vilja ni hafva svenskt, så fins det i Herr-
ljunga. Då svarade de: kunna vi få svenskt fläsk, vilja vi icke
hafva något annat, ty då vet man åtminstone hvad man får för
vara, men det gör man inte med varan, som kommer från Amerika,
ty der kan man få fläsk efter okastrerade djur. Jag följde sedan
sjelf med en af dem till Herrljunga, och jag har sedan icke hört
klagan öfver det fläsket. På grund häraf ber jag få yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr Alilström: Med anledning af hvad här yttrats beträf¬
fande den vinst, som svinslagteriet i Ystad skulle skördat på sin
rörelse, ber jag att upplysningsvis få nämna huru ett annat svin-
slagteri i Skåne, det i Malmö, varit beskattadt. För så vidt jag
erinrar mig, ställa sig siffrorna så, att år 1888 bevillningsberedningen
föreslog för sistnämnda slagteri bevillning efter eu beskattningsbar
inkomst af 30,000 kronor. Men taxeringsnämnden, som liksom be-
Onsdagen den 30 April, f. m.
25 N:o 33.
villningsberedningen måste taga siffrorna på höft och utan ledning,
höjde taxeringen till dubbla beloppet, eller till 60,000 kronor, och
så blef det det året. Nästa år, 1889, föreslog bevillningsbered-
ningen att man skulle höja taxeringsbeloppet till 100,000 kronor.
Men taxeringsnämnden ansåg detta belopp icke vara tillräckligt,
utan höjde detsamma till 150,000 kronor. Detta hade till följd, att
hos pröfningsnämnden yrkande framstäldes från svinslagteriet om
ändring, väl icke i afseende på beloppet, men i annat afseende, nem¬
ligen beträffande hvilken person som detta skulle blifva påfördt. Det
senare behöfver jag icke vidare hålla mig till. Mot beloppet för¬
klarade, som sagdt, man sig icke hafva något att invända. Pröf¬
ningsnämnden fann sig emellertid med anledning af der framkomna
upplysningar böra ytterligare höja taxeringen för inkomsten af svin¬
slagteriet till 200,000 kronor, och efter hvad jag tycker mig hafva
sett nyligen af tidningarna, har denna beskattningsåtgärd blifvit af
kammarrätten godkänd.
Dessa siffror har jag återgifvit endast ur minnet, men tror mig
det oaktadt icke hafva misstagit mig, utan kunna svara för rigtig-
heten deraf.
Den siste talaren fälde ett yttrande i afseende å storleken af
de svin, som skulle uppköpas af svinslagterierna, och uppgaf, att
sådana svin uppköpas numera, som väga ända till 15 å 16 lispund.
Jag har deremot icke eu, utan åtskilliga gånger hört från svinslag¬
teriet i Malmö, att djuren icke uppköpas till större vigt än 10,
allra högst 12 lispund.
Dessa upplysningar har jag ansett mig böra meddela.
Hvad sjelfva saken beträffar, så är min åsigt om tullbeskattning
å särskild! arbetsklassens lifsförnödenheter så känd, att jag nu icke
behöfver göra något yrkande.
Herr Holmgren: Sedan Riksdagen för två år sedan beslöt
åsättande af tull på fläsk har det visat sig, att svinskötseln i vårt
land gått så framåt, att det icke gerna borde komma i fråga att
nu nedsätta eller borttaga nämnda tull. Det är också att förmoda,
att svinskötseln i vårt land fortfarande skall utvecklas så, att vi
komma att producera, tillräckligt med fläsk för landets behof. Jag
kan heller icke säga att priset å fläsk är så öfverdrifvet högt; för
närvarande åtminstone få icke producenterna så högt betaldt för
varan, att priset kan anses vara mer än skäligt. Om på samma
sätt mellanhänderna nöjde sig med eu måttlig provision vid försälj¬
ningen, så tror jag, att konsumenterna heller icke behöfde betala
för mycket för sjelfva varan.
Herr Dahlberg åberopade nyss generaldirektör Alméns tabeller
rörande de olika födoämnenas sammansättning. Jag vill icke under¬
känna betydelsen af dessa tabeller, men vill här blott hålla fram
skilnaden mellan menniskokroppen och ett kemiskt laboratorium.
Ang. bort¬
tagande af
tullen a fläsk.
(Forts.)
N:o 33. 26
Onsdagen den 30 April, f. m.
Ang. bort- Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i den före¬
tagande af dragna punkten.
tullen å fläsk.
(Forts.) Herr Hedin: Bevillningsutskottets betänkande är som vanligt
mycket intressant — det hade man ju rättighet att vänta — upp-
lysande och lärorikt. Men det blir ännu intressantare, om jag med
detta dokument, som jag här har nöjet hålla i min hand, samman¬
ställer några andra offentliga dokument.
Utaf uppgifterna å sid. 11 i utskottets betänkande erfar jag
nemligen att ensamt år 1889 har, trots den pålagda dyra tullen å
fläsk, häraf importerats icke mindre än 4,790,482 kilogram fläsk,
andra slag än rökt, hvilket, efter hvad mig benäget meddelats af
tullkunnige personer, om icke helt och hållet, så i det allra när¬
maste vill säga detsamma som amerikanskt fläsk. Således hafva
våra arbetare under loppet af ett enda år fått för denna enda ar¬
tikel, genom den derå åsätta tullen, betala eu skatt af inemot
1,000,000 kronor. Jag säger att denna uppgift blir ännu intres¬
santare, om man sammanställer bevillningsutskottets värdefulla be¬
tänkande med några andra offentliga aktstycken. Jag fäster då i
första rummet uppmärksamheten på statsministerns anförande till
statsrådsprotokollet den 11 januari detta år i fråga om inkomst¬
beräkningen. — Herr talmannen torde tillåta mig att derur få upp¬
läsa några rader. Statsministern säger deri:
»Det höga intresse, Eders Kong!. Maj:t hyser för ett verksamt
befrämjande af de frågor, som närmast beröra vårt lands arbetare-
befolkning, torde, i den mån dessa frågor komma sin lösning när¬
mare, kräfva reserverande af statsmedel till underlättande af deras
genomförande. Med Riksdagens medverkan hafva under förlidet år
åtgärder vidtagits i syfte att bereda arbetare skydd mot yrkesfara.
En annan af dessa frågor, den om försäkring för olycksfall i arbetet,
befinner sig, enligt hvad chefen för civildepartementet tillkännagifvit,
nu i det skede, att förslag till dess ordnande redan vid instundande
riksdag torde kunna framläggas. Det i nära sammanhang» — inom
parentes sagdt: ett komplett misstag af statsministern! ty det finnes
icke något sådant sammanhang — »härmed stående förslaget till
lagstiftning om sjukkassor har ännu ej hunnit undergå den förbe¬
redande granskningen, men äfven denna uppgift torde inom kort
kunna lösas. Ojemförligt svårare och mera invecklad synes frågan
om ålderdomsförsäkring. Den kritik, hvilken vederbörande myndig¬
heter underkastat det i berörda hänseende af särskilda komiterade
framlagda förslag, synes nogsamt gifva stöd för den farhåga, att
denna vigtiga fråga ännu ej är mognad. Den är ock ur många
synpunkter, främst den finansiella, så djupt ingripande i vårt lands
förhållanden, att mycket arbete och särdeles omfattande och nog¬
granna ytterligare undersökningar torde erfordras, innan de olika
meningarna om den svåra uppgiftens ändamålsenliga lösning kunna
komma till den grad af enighet, som måste utgöra betingelsen för
27 N:o 38.
Onsdagen den 30 April, f. m.
hopp om framgång. Jag anser således afsättning af medel för ålder-
domsförsäkring ännu ej skäligen böra ifrågasättas; hvaremot eu dy¬
lik åtgärd lämpligen torde kunna ega rum till underlättande af
blifvande olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande, särskildt
med afseende å sådana förestående utgifter, som närmast hafva
karakteren af organisationskostnader.»
Utaf regeringens budgetförslag finna vi, att denna motivering
ledde till proposition från Kongl. Maj:t till Riksdagen om afsättande
af 100,000 kronor till »underlättande af åtgärder för arbetares olycks¬
fallsförsäkring och sjukkassors bildande». Således 100,000 kronor
eller 7io den summa, som statskassan under loppet af ett
enda år samlat uteslutande på tullen å amerikanskt fläsk. — Detta,
herr talman, var det ena dokumentet, som länder till belysning,
eller förhöjer intresset, borde jag säga, af föreliggande betänkande.
Det andra dokumentet återfinnes i den mycket sällsynta och
dyra, officiella, ibland halfofficiella, publikation, som kallas »Post-
och Inrikes Tidningar», för den 30 oktober 1888. Der meddelas
nemligen en diktamen till statsrådsprotokollet af Konungen, åt¬
följd t af ett yttrande utaf dåvarande statsministern samt det sed¬
vanliga instämmandet af statsrådets öfriga ledamöter. Uti detta
dokument, ur hvilket jag nu äfven anhåller få citera några ord,
heter det:
»Sedan Riksdagen, stödjande sig på en i landet allt mer ut¬
bredd uppfattning om behofvet att genom nya eller höjda tull-
afgifter å främmande länders alster och tillverkningar bereda skydd
åt de inhemska näringarna, i sådant syfte vidtagit genomgripande
ändringar i tullbeskattningen, har Jag under den 11 februari och
den 18 juni innevarande år å de af Riksdagen sålunda fattade be¬
sluten i hufvudsak meddelat Min sanktion.» — Jag erinrar endast i
förbigående om det välbekanta historiska faktum, att, när Riksdagen
vidtog dessa genomgripande ändringar i tullagstiftningen, Riksdagen
i sjelfva verket icke stödde sig på den allmänna uppfattningen i
landet af frågan, utan på ett högsta domstolens utslag. — Derefter
heter det i Konungens diktamen, att den nya tullbeskattningen
»endast i underordnad grad framkallades af behof att bereda fyllnad
i statskassan». Den nya tullbeskattningen skulle således visserligen
endast i underordnad grad, men dock i viss mån hafva föranledts
af statskassans behof? Jag ber att få erinra om det oomtvistliga
historiska faktum, att tullarne icke i någon grad föranledts af behof
att skaffa ökade medel i statskassan. — Jag fortsätter nu: »Den
utsigt, som härigenom öppnar sig att framdeles, utöfver hvad för¬
hållandena eljest kunnat medgifva, främja ett eller annat ändamål
af större betydelse för samhället, manar att i tid öfverväga, huru
de öfverskott i statsinkomsterna, som, under förutsättning af att de
skedda skatteförändringarna vidhållas, under årens lopp kunna mot¬
ses, må fördelaktigast användas. Såsom särskildt önskningsmål fram¬
ställa sig härvid att kunna bereda stadigvarande förmåner åt de
Ang. borfc
tagande afl
tullen å fläsk.
(Forts.)
N:o 33. 28
Ang. bort¬
tagande af
tullen å fläsk.
(Forts.)
Onsdagen den 30 April, f. m.
klasser i samhället, för hvilka de nämnda skatteförändringarna äro
mest känbara, äfvensom att på andra områden af skattelagstiftningen
åstadkomma lättnader för de skattdragande.» Omedelbart derefter
talas om arbetareförsäkringsfrågan och sedermera om de kommunala
skattebördorna o. s. v. — Nu hafva vi sett, hvad resultatet af dessa
vackra löften blifvit — en talare på hallandsbänken kallade dem
vid remissdebatten om statsverkspropositionen för förespeglingar. Yi
hafva också sett hvad det blifvit af det utaf statsministern omtalade
»höga» intresset för verksamt befrämjande af de frågor, som närmast
beröra vårt lands arbetare: en tiondel af den summa, som landets ar¬
betare under ett enda år insamlat till statskassan på en enda tull-
beskattningsartikel, det amerikanska fläsket, afsättes till förmån för
arbetareförsäkringen!
Här om någonsin kan visst det något slitna uttrycket tillämpas,
att kommentarierna och konklusionerna göra sig sjelfva. Må de, som
tro, att hungrande arbetare kunna såsom sofvel begagna vare sig
det dåliga stycke papper, hvarpå statsministerns citerade yttrande är
tryckt, eller en spalt ur Post- och Inrikes Tidningar för 30 oktober
1888, må de, som tro detta, rösta för tullens bibehållande å det
amerikanska fläsket, men må de, som i likhet med mig icke tro
detta, rösta för motionen!
Herr Kardell: Efter de förträffliga anföranden, som hållits
till förmån för den föreliggande motionen, torde icke vara mycket
att säga i denna fråga. Men då jag instämt med herr Dahlberg i
den af honom väckta motion, anser jag det vara min skyldighet att
äfven yttra några- ord till försvar för densamma. Jag ber då att
få meddela några upplysningar om importen af utländskt fläsk till
Jemtlands län närmast före och efter fläsktullens införande, hvaraf
man kan sluta till denna tulls verkningar i den landsändan. Enligt
uppgifter, som blifvit mig benäget meddelade från tullkammaren i
Östersund, utgjorde den qvantitet fläsk, som under förlidet år im¬
porterades till nämnda län, ungefär lika mycket, som förut årligen
dit införts. Under loppet af år 1887 infördes nemligen 1,013,837
kilogram och år 1888 1,212,437 kilogram. Importen af denna vara
var således något större sistnämnda år än året förut. Men detta
berodde derpå, att de nya tullstadgandena trädde i kraft den 1 juli
1888. Under senare hälften af året infördes deremot så godt som
ingenting af artikeln i fråga, Men år 1889 infördes åter ungefär
1,000,000 kilogram, d. v. s. i rundt tal lika mycket som under de
föregående åren, med undantag af året 1888. För denna qvantitet
erlades nämnda år 1889 i tullskatt omkring 200,000 kronor. Hela
den tullskatt, som erlades af Jemtlands läns befolkning år 1889 på
grund af de nya lifsmedelstullarne, hvilka pålades år 1888, utgjorde
omkring' 600,000 kronor, och fläsktullen ensamt utgjorde sålunda en
tredjedel af detta belopp. Men denna erlades uteslutande af eu folk¬
klass, som tillhörde den fattigaste delen af befolkningen. Det för-
Onsdagen den 30 April, f. in.
29 N:o 33.
håller sig nämligen så, att nästan uteslutande skogsarbetarne förtära Ang. bort-
amerikanskt fläsk, hvilket beror derpå att de anse sig icke kunna u‘9ande .af,
\ r tullen a fläsk.
använda döt svGnska. (Forts)
Det är verkligen upprörande att denna tull skall vara så hög.
Här betalas t. ex. lika mycket i tull för ’/2 kilogram fläsk, en nöd¬
vändighetsvara af allra enklaste slag, som för en flaska champagne:
å ena sidan för ett värde af 50 öre och å den andra omkring sex
kronor! Det är alldeles tydligt, att här icke är fråga om någon
skyddstull, ty det är icke någon svensk näring, som härigenom
skyddas — arbetarne skulle då begagna svenskt fläsk — utan här
är fråga om en verklig finanstull. Men en finanstull kan endast
då vara berättigad, när den antingen trycker alla medborgare eller
i egenskap af lyxskatt det förmögnare fåtalet. Denna tull åter igen
trycker ett annat fåtal, nemligen en viss klass arbetare. Den bör
derför tvifvels utan i rättvisans namn upphäfvas. Meningen, då den
infördes, var naturligtvis den, att den skulle bereda skydd åt en
svensk handtering. Men den har visat sig icke vara i stånd att
göra detta. Sålunda hafva de som infört denna tull begått ett miss¬
tag derigenom. Det är nu alltid obehagligt att erkänna, att man
begått misstag, men det är dock bättre detta än att göra anspråk
på ofelbarhet.
Herr talman! I rättvisans namn ber jag få påyrka upphäfvande
af denna tull. Jag gör det i det jag yrkar bifall till motionen.
Herr Kilman: Den framkomna motionen skulle jag ha kunnat
förstå, om den tull, som infördes 1888, hade haft den verkan, att
priset å fläsk sedan dess stigit så betydligt. Jag tror dock, att vi
litet hvar kunna vara öfverens om, att stegringen i fläskpriset på
dessa år varit mycket, mycket obetydlig, knappast nämnvärd. Men
fläsktullen har haft det stora goda med sig, att vi svenskar nu ha
lättare att här hemma afsätta vår vara. Detta är den hufvudsak-
liga fördelen af tullen. Sålunda måtte motionen hafva sin grund
ieke i hvad som nu under dessa år passerat, utan i en fruktan för
en förhöjning i fläskpriset för framtiden. Denna fruktan förefaller
mig dock högst egendomlig. Här det visat sig, att under år 1889
importen af amerikanskt fläsk utgjort 5,060,000 kilogram, men att
deremot exporten af svenskt fläsk uppgått till 7,347,000 kilogram
och således öfverstigit importen med nära 50 %, att då tala om
fruktan för höjda pris synes mig bra besynnerligt. Det är natur¬
ligtvis priset på den utländska marknaden, som bestämmer priset på
fläsk här hemma, likasom förhållandet ju är med hafre och andra landt-
brukets produkter.
Här var en talare, som påstod, att fläsktullen icke skyddade
någon svensk näring. Den talaren måtte icke anse jordbruket för
en svensk näring! Ty faktum är, att fläsktullen haft eu särskildt
gynsam inverkan på jordbruket och i synnerhet på dess binäring,
mejerihandteringen. Och mejerihandteringen måtte väl vara en svensk
N:o 38. 30
Onsdagen den 30 April, f. m.
Ang. bort- näring och dertill en uppblomstrande sådan. Men dess utveckling
tMeTf fläsk beror mycket Just derpå, att vi kunna afsätta vår skummjölk, så att
7 ' säga, i form af fläsk.
På grund af hvad jag anfört anhåller jag om bifall till utskot¬
tets förslag.
Herr Larson i Slättäng instämde med herr Kilman.
Herr E. G. Bostr om: Mot mitt sista anförande gjordes af
herr Dahlberg den erinran, att de siffror jag anförde icke visade
någon nedgång i afseende på importen af fläsk under de sista åren,
d. v. s. sedan tullarne infördes. Jag ber då att än en gång få nämna
dessa siffror. För 1887 uppgick importen till 8,000,000 kilogram,
för 1888 till 5,440,000 och för 1889 till 4,790,000 kilogram. Om
någonting i dessa siffror är konstant, så är det väl den nedåtgående
tendensen.
Uti det anförande, som herr Hedin nyss höll, talades om, att
de svenske arbetarne endast för denna artikel på ett enda år fått
betala i tull bortåt en million kronor. Han utgick naturligtvis der¬
vid från den förutsättningen, att varan har blifvit fördyrad med
tullens hela belopp. Om förhållandet varit sådant, att fläskpriset
stigit, så hade det funnits något fog för ett dylikt påstående. Men
när det nu är faktiskt, att priset icke har stigit sedan tullen på¬
lades, utan tvärtom gått tillbaka, så kan man väl omöjligen ha rätt
att påstå, att denna tull skulle genom försvårandet af den utländska
konkurrensen ha förhindrat den svenske köparen att erhålla varan
för billigare pris. Följaktligen kan det icke vara rigtigt att räkna
på det sätt, som herr Hedin gjorde. För öfrigt vill jag säga, att
man gör orätt, när man i sådana frågor som denna ensidigt fäster
sig blott vid ett förhållande, så att man endast talar om arbetarnes
ökade bördor af dessa tullar. Man bör väl se alltsammans i sitt
sammanhang. Jag vädjar till herrarne, om icke, då man jemför å
ena sidan den arbetslöshet och den brist, som rådde före 1888 —
då mången arbetare, som önskade köpa fläsk, icke kunde det — och
å andra sidan det uppsving, som sedermera egde rum genom ökade
arbetspris och lättare tillgång på arbete, om icke häri ligger en för¬
bättring, som för visso kommit till största delen arbetarne till godo.
Ser man saken i allmänhet och icke rycker lös någon bit ur sitt
sammanhang, så tror jag alltså, att man kommer till ett annat re¬
sultat än herr Hedin gjorde.
Hvad beträffar hans yttrande om den kongl. propositionen, kan
det icke tillhöra mig att derom ingå i någon diskussion.
Herr P. Waldenström: Den siste talaren betviflade rigtig-
heten af de uppgifter, som herr Hedin hade haft, och försökte visa,
att när fläskpriset icke hade stigit med tullens hela belopp, så var
det icke så som herr Hedin sade, nemligen att arbetarne både för
Onsdagen den 30 April, f, m. 31 N:o 33.
det införda och af dem förtärda amerikanska fläsket på ett enda år Ang. bort-
fått betala i tull omkring en million kronor. Det torde emellertid tagande aj
vara uppenbart för hvar och en af herrarne, att den införsel af en " xsk
amerikanskt fläsk, om hvilken här är taladt och som uppgått till ■ 01 s'^
öfver fyra eller rättare till nära fem millioner kilogram för år, in-
bragt till statskassan i tullinkomst ensamt för ett år ett belopp af
bortåt en million kronor. Detta lär väl aldrig kunna disputeras bort,
för så vidt man icke vill antaga, att några välvilliga tullförvaltare
af medlidande med arbetarne efterskänkt tullen. Men så är väl icke
fallet, utan om det kommit in så mycket fläsk, som här har upp-
gifvits, så har också motsvarande tullinkomst influtit i statskassan.
Frågar man sig då, hvem är det som fått betala denna million till
tullkassan, så lär det väl icke vara importörerna, ej heller några
andra än de som ätit detta fläsk. Importörerna ha naturligtvis lagt
denna tullafgift på fläskets pris och tagit igen den af de arbetare,
som ätit fläsket. Det är sålunda uppenbarligen sant hvad herr
Hedin nämnde, att man under ett enda år tagit ur arbetarnes fickor
bortåt en million kronor; och för att soulagera dem föreslår rege¬
ringen, att man skall afsätta 100,000 kronor — sålunda en tiondedel
af hvad man tagit ifrån dem — till arbetarnes fromma. Låt oss
se sakerna sådana de äro, ty de kunna ändå icke genom några kon¬
ster spelas bort!
Hvad beträffar det »uppsving» i näringslifvet, som herr Boström
talade om och som gjort sig gällande sedan tullarne infördes, så
torde herrarne alla ha sig bekant, att detta uppsving har berott på
större efterfrågan från utlandet på svenskt trä och svenskt jern och
sålunda icke i något afseende berott på vare sig råg- eller fläsktul¬
len. Jag läste i en tidning för ett par dagar sedan ett meddelande
om, hvilka välsignelser lifsmedelstullarne medfört, och der meddela¬
des märkvärdigt nog, att de inverkat så gynsamt och starkt på vår
pappersmassefabrikation, och det tillädes dervid särskildt, att man
hoppades att vår pappersmassa »fortfarande skulle stiga genom efter¬
frågan från utlandet»! Detta stod under rubriken: »tullarnes väl¬
signelser», och icke i en frihandelsvänlig tidning, utan i en protek¬
tionistisk. Hade det stått i en frihandelsvänlig tidning, så hade det
naturligtvis varit satir. Kanske det var det nu också; det vill jag
emellertid lemna osagdt.
Här har yrkats af herr Ryding, icke bifall till motionen, men
en nedsättning i fläsktullen till 10 öre pr kilogram. Jag skulle
hafva kunnat instämma med honom, om jag icke dermed skulle hafva
gifvit till känna, att jag ändock ville hafva någon fläsktull. Men då
jag anser denna tull vara en af de obarmhertigaste och orättfärdi¬
gaste bland dem, som tillkommit under de sista åren, så kan jag
icke vara.med om vare sig 20 eller 10 öres tull i detta fall, utan
står på den punkt, att jag önskar ett rent afskaffande af hela tullen.
Emellertid kan det nog hafva skäl för sig att sätta ned den till 10
öre, när man tänker på, att en sådan läckerhet för de rike som
N:o 83. 32
Onsdagen den SO April, f. m.
Ang. hort- ostron just drar en tull åt 10 öre. Man skulle då anse, att arbe-
tuluTT^å fläsk ^aren betalade skäligen tillräckligt, om lian för sitt amerikanska
” Tv “'fläsk betalade samma tullsats, som rika personer betala för en af sina
or a'' förnämsta läckerheter.
Emellertid, herr talman, då jag väl vet, att vid denna riksdag
ingenting är att göra åt frågan och intet resultat att vinna, så skall
jag icke nu göra något yrkande.
Herr De Laval: Aldrig hade jag trott, att herr Waldenström,
när han äter ostron, äfven äter upp skalen på dem! Men det har
man nu fatt klart för sig.
Då jag nu fått ordet, skall jag be att få påkalla herrarnes upp¬
märksamhet för ett ögonblick. Ehuru här så mycket ordats om rätt¬
färdighet och orättfärdighet i samband med tullen på fläsk och med
arbetarne, så är det väl icke endast arbetarne, som vi skola tänka
på, när det gäller tullen på amerikanskt fläsk, utan vi få väl sträcka
vår tanke eu liten smula längre, nemligen till herrar arbetsgivare
också. Då vi ju äro ense om, att detta amerikanska fläsk, som här
i landet införes, egentligen är afsedt för de norrländska sågverks- och
skogsarbetarne, så vågar jag hemställa, om det icke kunde anses vara
i sin ordning, att dessa skogsegare, som, genom att för länge sedan,
då skogen intet värde hade, för eu ringa penning hafva slagit under
sig oerhörda vidder af skog, nu samlade millioner (hvilket jag inga¬
lunda vill klandra), borde betala sådana aflöningar åt sina arbetare,
att dessa hade råd att köpa fläsk äfven med tull. Jag bara frågar.
Herr Brodin: Med anledning af den siste talarens yttrande
ber jag få säga några ord. Han menade, att då de norrländska
sågverksegarne köpt stora skogsarealer för särdeles billiga pris, för
20 å 30 år sedan, dessa också borde betala sina arbetare så heder¬
ligt, att de oberoende af tullen kunde bestå sig fläsk. Men detta
är saker, som icke hafva någon gemenskap med hvarandra. Som
vi alla veta, ombytas bolagets aktieegare dagligen och stundligen
genom försäljning af bolagets aktier, och dessas pris skifta ju stän¬
digt. Det är sällan samma egare behåller sina aktier i 20 till 30
år, så att man kan säga, att han haft del i dessa bolag från början
vid det billiga inköpspriset. Då aktiernas värde skiftar efter mark¬
nadens pris och den utdelning de lemna, så har den nuvarande egaren
ingen fördel af de billiga skogsinköpen för 20 å 30 år sedan, ty
han har naturligen fått betala sina aktier efter nu gällande pris.
Således ställer sig aflöningsfrågan med afseende på arbetarne så, att
de skola aflönas i förhållande till gällande arbetspris och ej i för¬
hållande till billigare eller dyrare skogsinköp. Jag anser således herr
De Lavals framställning vara skef och vilseledande, då den icke har
något att skaffa med saken i fråga.
Endast detta har jag velat framhålla, och jag instämmer för
öfrigt med dem, som yrka fläsktullarnes afskaffande.
Onsdagen den 30 April, f, in. 83
0 fver 1 äggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) afslag å densamma och bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och 3:o) afslag å nämnda hem¬
ställan och bifall till herr Rydings förslag, att tullen å »fläsk, andra
slag», måtte bestämmas till 10 öre per kilogram. Herr talmannen
gaf propositioner i enlighet med dessa yrkanden och faun svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till utskottets hemstäl¬
lan. Votering blef likväl begärd och företogs, sedan till kontra¬
proposition antagits yrkandet om bifall till herr Dahlbergs motion,
enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända voterings¬
proposition :
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 3:dje
punkten af betänkandet n:o 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
bifallit herr Dahlbergs motion i ämnet.
Omröstningen visade 123 ja mot 84 nej; varande alltså utskot¬
tets hemställan af kammaren bifallen.
Sedan utgången af voteringen af herr talmannen tillkänuagifvits,
begärdes ordet af
Herr Schöning, som yttrade: Då jag förra året jemte flere
andra ledamöter i kammaren anhöll att få reservera mig i denna
fråga mot det beslut, kammaren då fattade, och då jag ännu är af
den åsigten, att tull, som lägges på lifsförnödenheter i allmänhet,
och särskildt pa fläsk, är en af de allra ovärdigaste, så anhåller
jag att äfven i år få anmäla min reservation.
Härefter föredrogs punkten 4, deri utskottet hemstält, att eu
af herr L. G. von Heijne Lillienberg inom Andra Kammaren väckt
motion, n:o 7 /, om borttagande af tullen å kaffe, icke måtte vinna
Riksdagens bifall.
I fråga härom anförde:
Herr von Heijne Lillienberg: Hur djerft det än kan synas
vara att söka försvara en motion, som af bevillningsutskottet enhäl¬
ligt afstyrkts, och ehuru ringa eller snarare ingen förhoppning om
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 33. 8
N:o 83.
Ang. bort¬
tagande af
tullen å Jtäih.
(Forts.)
Ang. nedsätt¬
ning i kaffe-
tullen.
>:<» 33. 34
Onsdagen den 30 April, f. m.
Ang. nedsätt¬
ning i kaffe-
tullen.
(Forte.)
framgång finnes, anser jag dock min skyldighet vara att, så godt
jag kan, försöka det. Jag manas dertill af den anledning, att utskottet
icke bestridt något enda af de skäl, jag anfört i min motion,
hvarför jag måste antaga, att dessa skäl stå qvar obestridliga och
sanna.
Utskottet anför som sitt enda skäl för afslag på min motion,
att om tullen på kaffe borttoges, skulle med afseende på en import,
som motsvarade den, som egt rum år 1889, förorsakas en minsk¬
ning i tullinkomsterna af i det närmaste två millioner kronor,
och, säger utskottet, »att afstå från en så betydlig och säkert
påräknelig inkomst som denna tull synes utskottet icke välbe¬
tänkt, helst tillräcklig erfarenhet ännu saknas om det sätt, hvar¬
på de år 1888 införda nya eller förhöjda tullarne komma att
verka».
Detta utskottets resonnement skall jag anhålla att få bemöta.
Hvilken större erfarenhet vi hade år 1888, och hur den då beviljade
tullnedsättningen verkade på statskassans intrader, kan man finna
deraf, att samma år eu nedsättning af 14 öre per kilo i tullen på
kaffe gjordes. Detta var en större nedsättning än den af mig ifråga¬
satta, och under antagande således, att importen åt kaffe skulle vara
någorlunda lika som då, så åstadkoms derigenom eu större minsk¬
ning i statskassan än som nu skulle ske.
Skälet för 1888 års beslut kunde icke vara något annat än att
i någon mån lindra den tunga och ökning i lefnadskostnaderna, som
skyddstullarne medförde, och som förorsakade många procents för¬
höjning i dessa för vårt lands befolkning.
Har, hvithet jag erkänner, min motion det stora felet att inne¬
bära ett attentat mot statskassans intrader, synes det mig dock,
som om detta skulle motvägas deraf, att här är fråga om eu med
rättvisa och billighet förenad öfverensstämmelse med den ökning i
lefnadskostnaderna, skyddstullarne medfört, och att tå dem något
minskade genom borttagande af tullen på kaffe.
Mot motionen kan det, som jag förmodar af den föregående
diskussionen, anföras, att borttagandet af clen åsätta, tullen pa kaffe
kommer endast dem till godo, som förmedla försäljningen till (len
konsumerande allmänbeten. Men hvarför gjorde sig denna upp¬
fattning då icke gällande år 1888, då den senaste nedsättningen
skedde?
Äfven om man kan säga, att kaffet i sanitärt hänseende icke
är att rekommendera, och det är en sak, som jag icke kan döma
om, så hafva väl herrarne liksom jag iakttagit, att personer af hög
ålder förtära kaffe, utan att det utöfvar någon menlig inverkan på
deras helsa. Då nu för tiden med allt skäl, och dess bättre med
framgång, arbetas på att försvåra åtkomsten af sprithaltiga drycker,
så synes det mig, att någonting på samma gång bör göras för att
underlätta tillgången till njutning af denna oskadliga dryck, som så
allmänt begagnas, och göra den tullfri.
Onsdagen den 30 April, f. m. v 35
Då jag ingaf min motion, trodde jag, att Riksdagen med denna
gärd af rättvisa skulle fortgå på den redan inslagna vägen och »öra
kaffet tullfritt. 0
Men då jag i detta fall tyckes hafva misstagit mig, så kan det
icke hjelpas, och jag vill icke göra något yrkande.
Herrar Andersson i Hamra, Björck och Anderson i Skeenda
instämde häruti.
Herr Lönegren: Då kaffetullen för två år seden nedsattes från
26 till 12 öre pr kg., var jag icke med derom, af den orsak, att
jag ej ansag att någon väsentlig fördel derigenom skulle beredas de
mindie bemedlade, som inköpa sitt behof af kaffe i små qvanti teter-
dessutom ansåg jag det vara betänkligt att beröfva staten en inkomst
af två millioner kronor, livilka framdeles nog kunde behöfvas och
. ^ lätt. att återtaga, om man framdeles skulle
vilja det. Af samma skäl är jag nu emot den tullfrihet, som af herr
von Heijne Lillienberg föreslagits, och hvarigenom en ytterligare ned¬
sättning i statens. inkomster med två millioner skulle komma att
uppstå. . Jag kan icke heller såsom giltiga antaga de skäl han för
sin motion anfört.
Att kaffet är en allmän förbrukningsartikel, är visserligen sant-
det kan icke bestridas; men deraf följer icke, att det är en nödvän¬
dighetsvara, hvars ökade konsumtion bör befordras genom billigare
pris och genom tullnedsättuing eller tullfrihet. Det anförda skälet
att denna vara icke produceras inom landet, torde ej få gälla mycket’,
ty samma förhållande eger rum med många andra importartiklar’
såsom t. ex. vin, té, sydfrukter, kryddor m. m., för hvilka varor Riks¬
dagen icke torde vara benägen medgifva tullfrihet eller nedsättning
1 de tullsatser, som nu äro för dessa varor bestämda.
På grund häraf, och då jag icke tror att statsverkets tillgångar
aro sadana, att man kan afstå millioner det ena året efter det andra,
skall jag be att få yrka afslag på motionen och bifall till utskottets
betänkande.
Jag skulle kunna i afseende å allmänna konsumtionsartiklar
som ej produceras inom landet, nämna äfven sådana varor som rör¬
socker och tobak, hvilka i likhet med kaffet under många år räknats
bland vara kassaartiklar; men det torde icke behöfvas, att flera skäl
framdragas, for att kammaren skall vara med om att afslå den före¬
liggande motionen.
Vidare yttrades ej. Punkten bifölls.
Punkterna 5 och 6.
N:o 33.
Ang. nedsätt¬
ning i kaffe¬
tullen.
(Forts.)
Biföllos.
N:o 33. 36
Onsdagen den 30 April, f. m.
Ang. nedsätt¬
ning i socker-
tullen.
Punkten 7.
I en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 184, hade
herr F. G. Björck, föreslagit, bland annat, att tullen å råsocker
måtte nedsättas till 16 öre samt tullen å raffinad till 22,5 öre pr kilo.
Utskottet hemstälde, att motionen i denna del icke måtte af
Riksdagen bifallas.
Härom yttrade:
Herr Björck: Herr talman! Jag hade verkligen trott, att stats¬
utskottet för i år skulle vara mägtigt att nedpruta anslaget till åt¬
skilliga hufvudtitlar mer än det förmått. På grund deraf tänker
jag, att Riksdagen just af sådan anledning kunde lemna bifall till
motionen för att på den vägen återgälda en stor del af de tullsatser,
som träffa en nödvändighetsvara.
Jag har af debatten angående fläsktullen funnit, att fläskproduk¬
tionen är en inhemsk industri, och jag tror, att om tullskyddet på
fläsk ännu några år får fortfara, så skola de svenska jordbrukare
mägta producera så mycket fläsk, att priset på denna vara skall
komma att sjunka betydligt.
Man har talat om, att en million kronor skulle vara tagna ur
folkets fickor genom denna fläsktull; det visar sig nemligen af de
statistiska uppgifterna, att en million inkommit till statsverket genom
tullen på fläsk. Men, mine herrar, jag tror verkligen, att det är
flere, som äta fläsk, än arbetarne; jag tror, att hela svenska folket
i gemen använder det till föda. Och jag tror, att hvad här i fläsk¬
frågan talats om de svenska arbetarne kan gifva mig anledning
tillämpa hvad jag vid ett föregående tillfälle sagt, nemligen att
massorna äfven nu framskjutas för det egna intressets skull. Jag
tror icke, att det är något annat, som här gjort sig gällande, hvar¬
ken på den ena eller den andra sidan, utan att man endast vill hafva
fram arbetarne som en hjelp för att vinna något stort, och sedan
sprida ut detta och på så sätt gorå sig vida beryktad. Det är hvad
jag för min del tror.
Jag ville äfven till representanten på geflebänken framställa eu
vänlig fråga. Han upprepade samma ord vi hört förut angående
åtgången ur folkets fickor till fläsktullen. Men jag skulle önska få
svar på den frågan: huru mycket våra sjelfgjorde själasörjare inhöstat
för sina ströskrifter, huru mycket som i det afseendet tagits ur
folkets fickor? Det är kan hända också eu tullsats, som kan tagas
med i räkningen.
Från en annan synpunkt tänker jag, att sockertullens nedsätt¬
ning till det belopp, jag i motionen föreslagit, skulle kunna hafva den
inverkan att betaga regeringen lusten att framkomma med begäran
om större anslag på åtskilliga hufvudtitlar vid härefter kommande
riksdagar. Jag tycker, att något borde göras.
Onsdagen den 36 April, f. m.
37 N:o 33.
Det har talats om spanmålstullar och orättvis beskattning. Jag -Ang. nudsatt-
får säga, att ehuruväl jordbrukarne äro en respektabel mängd i vårt n,ng 1 aocker'
land och kan hända vid noga efterseende äro de, som i sjelfva verket “
böra sättas såsom n:o ett, så tror jag dock icke, att de böra skatta 0
så mycket till dessa stora sockerfabriker, som existera hos oss. Jag
tror, att de hjelpa sig med mycket mindre, ty de hafva ett godt skydd
qvar af den återstående tullen.
Men såsom saken nu är, så är det icke mycket att göra vid
den. Jag yrkar bifall till min motion och afslag på utskottets hem¬
ställan.
Herr Lönegren: Mot den af herr Björck föreslagna nedsätt-
ningen af sockertullen talar, utom de af utskottet anförda, fullt gil¬
tiga skälen, den omständigheten, att motionären icke, enligt min
tanke, bestämt differensen i tullsatser mellan råsockret och den raffi¬
nerade varan som ske bort. Han föreslår en nedsättning här från
97, öre till 672, och jag antager såsom säkert, att en sådan åtgärd
från Riksdagens sida skulle verka ruinerande på hela vår sockerindustri.
Det går icke för sig att på det sätt, som motionären begagnat,
bestämma den differens i tullafgifter, som bör ega rum mellan råsockret
och den raffinerade varan, dertill fordras mycket noggrann under¬
sökning och beräkning.
Jag delar för öfrigt herr Björcks uppfattning, att tullsatsen på
socker, liksom äfven den å sirap, är allt för hög, men jag tror icke,
att en nedsättning kan ske nu och ingalunda på det sätt han före¬
slagit, och derför yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan propositioner
gifvits, i enlighet med de gjorda yrkandena, biföll kammaren ut¬
skottets hemställan.
Punkten 8.
Med föranledande af en inom Första Kammaren af herr G. Ekdahl
i ämnet väckt motion, n:o 23, hemstälde utskottet under förevarande
punkt, att under tulltaxans rubrik: »Säckar» orden »synbart brukade»
måtte utbytas mot orden »tydligen brukade och, slitna».
Efter uppläsande häraf anförde
Herr Lönegren: Huruvida den af motionären och utskottet
framkastade insinuation, att missbruk skulle hafva egt rum vid in¬
försel af säckar, så att nya säckar inkommit tullfritt under namn
af »synbart brukade», är sann, derpå vill jag icke inlåta mig, ty
der vid lag kunna icke några bevis förebringas hvarken för eller emot.
Jag har gjort forskningar på detta område, men endast fått sådana
upplysningal’, att jag tror mig kunna påstå att de säckar, som fått
tullfritt disponeras såsom gamla, verkligen varit synbart brukade.
N:o 33. 38
Onsdagen den 30 April, f, m.
Ang. nedsatt- Af de vid betänkandet fogade statistiska siffrorna framgår vis-
Mn9tuinn°er~ serIigen’ imPorten af tullfria säckar stigit betydligt under det
(Forts.) s*sta aret’ men ^era^ sAnes ^eriemte, att införseln af tullpligtiga säckar
under samma år äfvenledes högst betydligt tilltagit.
Motionären säger, att uppfinningsförmågan är i sanning beundrans¬
värd, då det gäller att söka kringgå författningar, och deri har han
fullkomligt rätt; jag kan bekräfta det samma på grund af mångårig
erfarenhet; men jag undrar för min del mycket, om den af utskottet
föreslagna redaktionsförändringen vid rubriken »säckar» i tulltaxan
skall visa sig mägtig nog att förekomma fortsatta försök på detta
område.
Importen af tomsäckar eger rum hufvudsakligen för spanmåls-
exportens räkning, och för min del anser jag rätt och billigt att
sådana säckar, som användas för export af spanmål och sedan åter¬
införas, må få inkomma tullfritt, äfvensom att sådana säckar, som
inkomma för att brukas till spanmålsexport, må få åtnjuta tullfrihet
under vilkor i begge fallen att exporten bevisligen styrkes. För alla
andra säckar deremot, gamla som nya, livilka inkomma för att an¬
vändas inom landet, borde efter min uppfattning tull erläggas; men
jag nödgas, liksom utskottet, böja mig för nödvändigheten att taga
hänsyn till våra superfosfatfabriker, hvilka importera hela massor
gamla kaffe- och pepparsäckar för att begagnas såsom emballage till
deras fabrikat, en vara, som har mycket lågt värde och ej kan tåla
vid den af motionären föreslagna tullafgiften.
Något yrkande vill jag ej framställa.
Vidare yttrades icke. Punkten bifölls.
Ang. åsättande Punkten 9.
af tull på ägg.
Ägg få för närvarande införas tullfritt. I en inom Andra Kam¬
maren afgifven motion, n:o 35, hade herr L. F. Odell föreslagit,
att Riksdagen för sin del ville besluta, att eu tull af 20 öre per
kilogram måtte åsättas från utlandet importerade ägg; men hem-
stälde utskottet, att ifrågavarande yrkande icke måtte vinna Riks¬
dagens bifall.
Reservation emot denna utskottets hemställan hade anmälts af
herr A. E. Petersson i Hamra, hvilken ansett, att den tull å ägg,
som af herr Odell föreslagits med 20 öre per kilogram, bort af ut¬
skottet tillstyrkas med 10 öre per kilogram.
Sedan utskottetsj hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af
Herr Petersson i Hamra, hvilken yttrade: Då jag inom ut¬
skottet varit af olika åsigt med majoriteten och reserverat mig mot
utskottets beslut, så har det varit af den anledning att jag ansett,
Onsdagen den 30 April, f. nt.
39 N:o 33.
att denna vara borde åsättas någon tull, dock icke så hög, som af Ang. åsattande
motionären föreslagits, eller 20 öre, utan endast 10 öre per kilogram.0/ tuU P'1 aS9-
Jag har nu varit af samma åsigt som vid föregående riksdagar, enär (Forts.)
det ofta händer att den fattige, som icke har råd att underhålla
några andra kreatur, likväl kan hålla sig med några höns. Jag tror
icke att man genom en låg tull på ägg träder de norrländska ar-
betarnes rätt för nära, ehuru ägg ju anses innehålla mycket kon¬
centrerade näringsämnen; men då det torde blifva ganska svårt för
dessa arbetare att medföra några ägg upp i de vilda skogarne, torde
åtminstone detta icke vara något skäl för afslag. Då ägg i en eller
annan form hufvudsakligen användas af de mera förmögne, så tänker
jag att deras patriotism är så stor, att de icke vilja vara emot att
en fattig qvinna eller arbetare, som har några höns, kan få bättre
betaldt för sin vara. Då jag nu föreslagit blott hälften så hög tull
som motionären begärt, ber jag att få yrka bifall till min reserva¬
tion och följaktligen afslag å utskottets hemställan.
Vidare anförde:
Herr Odell: Utskottets motivering för afslag å min motion
synes koncentrera sig deruti, att icke några nya skäl tillkommit,
sedan motion i samma syfte vid förra riksdagen behandlades. För min
del får äfven jag tillstå, att jag icke har några nya skäl att andraga
för min motion i år än de, som hufvudsakligen vid förra riks¬
dagen framstäldes. Ingen lär väl dock vilja förneka, att höns¬
skötseln är en mycket vigtig binäring för ett land. Såsom exempel
härpå kan anföras vårt grannland Danmark, som på en mycket kort
tid drifvit upp denna binäring i ett så blomstrande skick, att under
de sista åren Danmarks äggproduktion uppgått till ett värde af 8
millioner kronor, hvaraf i det närmaste 5 millioner blifvit en ren in¬
komst, sedan de egna konsumtionsbehofven blifvit tillgodosedda. Här-
kan man finna att, der man på ett rationelt sätt bedrifver höns¬
skötseln, det är en binäring, som lönar sig och sålunda bör upp¬
muntras. Det torde ock vara bekant, att det hufvudsakligen är våra
mindre bemedlade jordbrukare, torpare och backstugusittare, som
icke konsumera sina ägg, utan de spara i hop några tjog, som de
sedan försälja för att i stället inköpa andra förnödenhetsartiklar.
Det är blott de, som hafva godt om penningar, som konsumera ägg,
åtminstone i någon högre grad, och således blefve en äggtull icke
någon börda för dem, som icke hafva så starka skuldror, att de
kunna köpa och konsumera denna vara.
Jag kan nog förstå, att utskottet kan hafva haft skäl för afslag
särskildt nu vid denna periodens slut, men å andra sidan är jag
öfvertygad, att vid utbytet af svenska och tillbytet af ryska ägg
icke någon behållning uppstår för konsumenterna, ty säkert är, att
de, som importera ryska ägg, köpa dem för billigt pris, hvaremot
konsumenterna få betala dem ganska högt.
>':o 33. 40
Onsdagen den 30 April, f. in.
Any. lättande Jag vill emellertid, för att möjligen kunna vinna någon fram-
af tull pa ayg. gång åt mitt förslag, förena mig med herr Petersson i Hamra uti
,1'ortsj hans reservati011j till hvilken jag sålunda yrkar bifall.
Herr Cederschiöld: För min del tror jag, att utskottet haft
fullgiltig anledning att hemställa om afslag å den förevarande mo¬
tionen. Jag föreställer mig nemligen att, då båda de föregående
Riksdagarne under perioden afslagit gjorda framställningar om åsät¬
tande af införseltull å ägg, det vore föga lämpligt att nu vid perio¬
dens sista riksdag besluta en sådan tulls fastställande, helst densamma
icke synes mig vara af något verkligt behof påkallad. Det är vis¬
serligen sant, att en ganska stor import af ryska och finska ägg
eger rum hit till Stockholm, men lika visst är det, att goda svenska
ägg här finna afsättning till ej oväsentligt högre pris än de ryska
och finska, och vid sådant förhållande lärer åsättandet af tull å äga
•o lin* “O
fa anses vara obehönigt.
På grund häraf yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de yrkanden som förekommit,
biföll kammaren utskottets hemställan.
Om upphäf- Punkten 10.
vande af tull a
riaiitr^mfm. Herr O. A. 'Brodin både i motion n:o 24 inom Andra Kam¬
maren föreslagit:
»att Riksdagen måtte besluta, att materialier och utrednings¬
persedlar, som äro afsedda för byggande eller reparation af fartyg,
må tullfritt införas, och att Riksdagen hos Kongl. Majst anhåller,
att detta beslut må genast tillämpas.»
Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet, att
motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
I fråga härom anförde:
Herr Brodin: Då jag nu ber att få yttra mig i föreliggande
fråga, vill jag erinra om att jag redan vid 1888 års riksdag, då
tull på jernplåt beslöts, tog mig friheten väcka en motion om att
ersättning motsvarande tullen vid fartygsbyggnader skulle beviljas,
detta af den anledning att bevillningsutskottet då icke föreslagit
någon dylik restitution, oaktadt den femtioåriga häfd, som den haft
i svenska lagstiftningen. Denna motion blef emellertid afslagen,
hvarför jag 1889 å nyo föreslog, att en restitution af tull eller en
restitution beräknad att motsvara tullen å materialier och utrednings¬
persedlar, som användas till fartyget, skulle vid fartygs byggande ut¬
betalas af statsverket, naturligtvis under vissa vilkor. Äfven denna
Onsdagen den 30 April, f. in.
41 M:o 33.
motion afstyrktes af bevillningsutskottet, men sedan båda kamrarne
återremitterat ärendet, inkom utskottet med ett förslag till restitu¬
tion vid förbyggnad och reparation af fartyg, och ansåg sig utskottet
härmed hafva gifvit ett godt handtag åt skeppsbyggerihandteringen.
Så blef dock icke förhållandet, och denna restitution blek' icke till
någon nytta i verkligheten, tv det är klart, att om ett fartyg är
under reparation här hemma, så kan det icke ligga i hamnen och
vänta, tills man hinner reqvirera hit materialier från t. ex. Eng¬
land för att få dem billigare, utan man måste använda svenska
materialier. Sålunda blef fördelen af denna restitution af snart sagdt
intet värde, och jag tror äfven det är bevisadt, att statsverket icke
i sådant afseende behöft utbetala ens 1,000 kronor om året, och icke
heller lär det blifva mera i framtiden.
Utskottet anför nu emot min motion: »Att, såsom motionären
synes afse, medgifva tullfrihet för de slags varor, som pläga an¬
vändas såsom materialier vid fartygsbyggnad eller såsom utrednings¬
persedlar, endast i de fall, då dessa varor verkligen i sådant syfte
införas, skulle medföra oöfverstigliga praktiska svårigheter, särskild!
med afseende på omöjligheten att kontrollera, det de sålunda tull¬
fritt införda varorna sedermera användes för det ändamål, som utgjort
förutsättningen för deras tullfrihet.»
Detta är fullt ut lika 'tillämpligt på den restitution, som Riks¬
dagen beslöt i fjol, och då blefve ju all restitution lika omöjlig. Men
om restitution beviljas för tullen å de materialier, som användas vid
fartygsbyggnader, så vill jag fästa uppmärksamheten på att ett stort
onus tillskyndas vederbörande derigenom, att de ett par års tid nöd¬
gas ligga ute med de höga belopp, hvartill tullen belöper sig. Ränte¬
förlusten gör mycket, men äfven kapitalet är borta under tiden. Då
det i andra länder, såsom Tyskland, gått an och fortfarande går an
att införa materialier för dessa ändamål tullfritt, trodde jag, att det
äfven skulle gå an i Sverige, i synnerhet som detta är den enda
rigtiga principen och för sjöfartsnäringen alldeles nödvändigt, ty den
arbetar redan förut under så ogynsamma förhållanden, att den icke
tål några konstlade band.
På grund häraf, och då det, om min motion icke bifalles, blir
för statsverket betydligt dyrare att i en eller annan form till veder¬
börande utgifva de vederlag, som i följd af de åsätta tullarne blifvit
en absolut nödvändighet, ber jag att få yrka bifall till motionen.
Herrar Melin och Gollander instämde med herr Brodin.
Herr Bengtsson i Gullåkra yttrade: Då punkterna 10 och 11 i
utskottets betänkande stå i mycket nära samband med hvarandra,
hoppas jag kammaren icke har något emot, att man under diskus¬
sionen om punkten 10 äfven i någon mån berör punkt 11.
För min del har jag aldrig varit någon vän till tullar, men jag
böjer mig för det beslut, som fattats i denna fråga, tills det visat
Om upphäf¬
vande af tull
fartygsmate-
rialier m. m
(Forts.)
Nto 33. 42
Onsdagen den 30 April, f. m.
Om upphäf- sig, huruvida och i hvad mån det allmänna deraf har gagn eller
vande af tull å Jag ber dock derjemte få tillkännagifva, att de restitution er,
rialier*som man ^eu ena gången efter den andra beviljat, äro mig lika for-
\ hatliga. Och jag vill derför icke vara med om att gå längre på
denna vag, an vi redan hunnit.
Det synes mig, som om man vid beviljandet af restitutioner
många gånger skulle motarbeta det syfte, man vid införandet af
tullarne afsett, och detta till skada för allmänheten men till gagn
för den enskilde större industriidkaren. Det hette så ofta, då tullarne
skulle införas, att man gjorde det icke så inycket för att fördyra
varorna som dess mer för att skaffa en lättare och bättre afsätt¬
ning för de svenska produkterna. Jag undrar huruvida man vinner
detta sjette genom oupphörliga restitutioner med afseende å en del
varor. Jag kan icke tro det. Jag skall be att få anföra ett exempel.
Icke lära jordbrukare få lättare afsättning för sin spannmål der¬
igenom att man beviljat qvarnegarne eu, om jag så får uttrycka mig,
onaturligt hög restitution för det mjöl, som de tillverka och expor¬
tera. Tvärt om, qvarnegarne få derigenom lättare tillfälle att köpa
utländsk spanmål än de hittills haft, och den största förtjensten
stannar hos dem, icke hos jordbrukare, ej heller hos konsumenterna,
ty dessa få mången gång betala varan dyrare än den i visst fall
betingade i utlandet. Jag tror att man äfven på andra områden,
der tullrestitution förekommer, skulle kunna framvisa liknande
exempel.
Anledningen till utskottets betänkande är dels en i Första Kam¬
maren af grefve Strömfelt och dels en i Andra Kammaren af herr
Brodin väckt motion. Den förre föreslår att jemte det stadgande,
som redan finnes om restitution för en del varor, som användas till
reparation och förbyggnad af fartyg och dylikt, man skulle införa
ett särskild! premieringssystem vid nybyggnad af fartyg. Och herr
Brodin yttrar i sin motion, »att Riksdagen måtte besluta, att mate-
rialier och utredningspersedlar, som äro afsedda för byggande eller
reparation af fartyg, må tullfritt införas, och att Riksdagen hos Kong!.
Maj:t anhåller, att detta beslut må genast tillämpas».
I det föreliggande betänkandet har, som herrarne torde finna, ut¬
skottet föreslagit, att jemte bibehållandet af förut befintligt stad¬
gande om restitution för vissa materialier, som användas vid repara¬
tioner och förbyggnad af fartyg, jemväl skulle införas ett särskildt
premieringssystem, och sålunda i det väsentligaste tillstyrkt grefve
Strömfelts motion. Hvarthän detta i längden skall leda, är svårt
att förutse, ty beviljar man detta, så lär man icke kunna stanna
dervid, utan man kommer nog att gå längre. Tullkomitén har i
sitt betänkande gjort en kalkyl öfver huru många fartyg och till
huru stor drägtighet man skulle kunna bygga fartyg å våra nuva¬
rande skeppsvarf och dervid kommit till det resultat, att vi skulle
kunna åstadkomma 15,000 tons drägtighet. Bifaller man nu utskot¬
tets förslag och inför premieringssystem, skulle staten få i premier
Onsdagen den 30 April, f. m.
43 i\:o 38.
* årligen utbetala 240,000 kronor. Detta är, såsom jag- sade, det första
steg man tager på denna bana. Efter de antydningar jag hört inom
såväl utskottet som annorstädes torde det icke dröja länge, innan man
äfven framkommer med förslag till Riksdagen om seglationspremier.
Det yttrades af en ledamot vid behandlingen af frågan inom ut¬
skottet, att han icke trodde det vara svårt eller farligt att godkänna
utskottets förslag, ty han visste ingen annan näring, som kunde
komma och göra anspråk på dylika premier. Men hvarför icke? Jag
vet icke hvarför ej våra mekaniska verkstäder, som tillverka jern-
vägsvagnar och annan jernvägsmateriel och utföra dem till utlandet,
skulle kunna hafva samma anspråk och begära en liknande premie.
Jag ser icke heller något hinder för att våra jordbrukare i framtiden
komma med liknande anspråk på premier vid export af mejeri¬
produkter och jordbruksalster. Men jag frågar: hvart skall allt detta
en gång leda, icke tror jag att det blir till fromma för allmän¬
heten?
Om upphäf¬
vande af tull å
fartygsmate-
rialier m. m.
(Forts.)
Med hvad jag nu yttrat har jag icke velat säga, att jag är
fullt kompetent att bedöma sådana saker. Här finnas andre, som äro
det mer än jag. Men jag hoppas att kammaren skall noga pröfva
förslaget, innan kammaren går in derpå, ty, jag upprépar det, det
är en farlig väg man beträder. Då dertill kommer, att Kongl. Maj:t
tillsatt en komité för att utreda frågan om och i hvad mån sjöfarts¬
näringen bör upphjelpas, så synes det mig som man icke borde vid¬
taga någon åtgärd från Riksdagens sida, förrän komitén afgifvit sitt
utlåtande i ämnet. Jag kan icke finna att sjöfartsnäringen är i det
svåra läge, att man behöfver så rusa å stad i ogjordt väder, utan nog
kan man vänta ännu ett år och se hvad förslag komitén kommer
att framlägga.
På grund af hvad jag nu anfört skall jag, herr talman, an¬
hålla att få yrka bifall till den nu föreliggande punkten, på samma
gång jag ber få tillkännagifva, att jag kommer att rösta för afslag
å den elfte punkten.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 11. Ang. godtgö-
relse till
8 § i underrättelserna till gällande tulltaxa är af följande ly- ^ärinaen^uvv
dpl^p- , vp
. muntran.
§ 8.
1. Vid reparation eller förbyggnad af utländska fartyg eller
af inhemska ångfartyg om minst 500 tons bruttodrägtighet eller
segelfartyg om minst 300 tons bruttodrägtighet erhålles, sedan inför
generaltullstyrelsen blifvit styrkt, att reparationen eller förbyggnaden
afslutats, restitution af erlagd införselstull för de materialier och
83. 44
Onsdagen den 30 April, f. in.
Ang. godtgö¬
relse till
skeppsbyggeri-
näringens upp¬
muntran.
(Forts.")
skeppsförnödenheter, icke hänförliga till husgerådssaker eller proviant,
dem innehafvare af skeppsvarf eller verkstad genom behöriga intyg
visat hafva varit till fartygets reparation eller förbyggnad använda
och för sådant ändamål från utlandet införda.
2. De skeppsförnödenheter, hvarmed ett svenskt, från utrikes
ort återvändande fartyg under resan blifvit försedt, äro icke under¬
kastade tull, sä länge de förblifva i samma fartygs bruk.
I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 43, hade herr
grefve F. Strömfelt hemstält, att Riksdagen behagade besluta, att ifråga¬
varande paragraf måtte erhålla följande lydelse:
§ 8.
Mom. 1. Innehafvare af svenskt skeppsvarf eller verkstad, der
fartyg byggas, erhåller vid nybyggnad af ångfartyg om minst 500
tons bruttodrägtighet samt af segelfartyg om minst 300 tons brutto-
drägtighet, sedan inför generaltullstyrelsen styrkt blifvit, att fartyget
kommit i fullfärdig! skick, en godtgörelse för hvarje ton af fartygets
bruttodrägtighet, nemligen:
för fartyg af jern och stål ..................................... 10 kronor
» » med träbordläggning på spant af jern eller stål,
s. k. komposit.................................... 10 »
» » af trä ..........................................-..... 3 »
Då fartyg bygges för utländsk räkning eller såsom nytt säljes
till utlandet, lemnas dylik godtgörelse utan afseende på fartygets
storlek.
Vid reparation eller förbyggnad af utländska fartyg eller inhemska
fartyg af ofvan nämnda storlekar erhållas, sedan inför general¬
tullstyrelsen blifvit styrkt •— — — — — (oförändradt) — — —
— — införda.
Mom. 2. De skeppsförnödenheter —----(oförändradt)
— ■— — — — bruk.
Med hufvudsakligt tillstyrkande af berörda motion, hemstälde
utskottet under förevarande punkt, att 8 § 1 mom. i underrättel¬
serna till tulltaxan måtte erhålla följande förändrade lydelse:
1. Innehafvare af svenskt skeppsvarf eller verkstad, der fartyg
byggas, erhåller vid nybyggnad af ångfartyg om 500 tons brutto¬
drägtighet eller derutöfver samt af segelfartyg om 200 tons brutto¬
drägtighet eller derutöfver, sedan inför generaltullstyrelsen styrkt
blifvit, att fartyget kommit i fullfärdigt skick, en godtgörelse för
hvarje ton af fartygets bruttodrägtighet, nemligen:
för fartyg af jern och stål ................................... 16 kronor
» » med träbordläggning på spant af jern eller stål,
s. k. komposit.................................... 10 »
» » af trä ............................................3 x>
Onsdagen den 30 April, f. in.
45 N?o 83.
Då fartyg bygges för utländsk räkning eller såsom nytt säljes Ang. godtgo-
till utlandet, lemnas dylik godtgörelse utan afseende på fartygets relse tM
storlek. ' skepp,byggeri-
Vid reparation eller förbyggnad af utländska fartyg af hvilken muntråd
storlek som helst eller af inhemska fartyg af ofvannämnda storlekar (Forts.)
erhålles, sedan inför generaltullstyrelsen styrkt blifvit, att fartygets
förbyggnad eller reparation blifvit afslutad, restitution af erlagd in¬
förselstull för de materialier och skeppsförnödenheter, icke hänför¬
liga till husgerådssaker eller proviant, dem innehafvare af skepps¬
varf eller verkstad genom behöriga intyg visat hafva varit till far¬
tygets reparation eller förbyggnad använda och för sådant ändamål
från utlandet införda.
I en vid punkten fogad reservation hade deremot herr 8. Ceder-
schiöld, med hvilken herrar J. Bengtsson i Gullåkra och J. Eliasson
instämt, hemstält, att herr grefve Strömfelts i ämnet väckta motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter föredragning af detta ärende anförde:
Herr Andrén: Om man noga genomläser de handlingar, som
åtfölja utskottets betänkande, skall man lätt nog finna, att en massa
olika åsigter der gjort sig gällande och olika uppfattningar uttalats.
Af de många myndigheter, som lemnats tillfälle att yttra sig i an¬
ledning af tullkomiténs betänkande, har den ena yttrat sig helt olika
med den andra. Och detta, mine herrar, är icke underligt. Det
måste finnas vidt skilda åsigter i detta fall. Och hvarför? Jo, der¬
för att det är frågan om att införa ett helt och hållet nytt system
i vår tullagstiftning. Yi hafva hittills haft skyddstullar och vi
hafva äfven haft andra tullar, de s. k. finanstullarne. Men nu före¬
ligger ett nytt förslag, nemligen att befordra den inhemska indu¬
strien icke blott genom skyddstullar, utan äfven genom export¬
premier. Man vill på konstflit sätt åstadkomma en export af svenska
varor, och detta kan icke ske på annat sätt, än att staten måste
bidraga med understöd. Det är icke underligt, att många opponera
sig mot detta system, det har förut blifvit pröfvadt i vårt land och
då icke stått profvet. Hvar och en, som något känner vår frihets¬
tid, vet, att våra näringar då ibland annat äfven understöddes genom
exportpremier, äfvensom att sakeiy i grund misslyckades. Det gick
så långt, att det fans exportpremier å varor, som icke kunde om¬
sättas i utlandet, men premien var så hög, att man för premiens
skull förde ut varorna och — vräkte dem i sjön. Under närva¬
rande tid tror jag icke att man skall komma till sådana galenska¬
per, men införandet af dessa premier skulle medföra många andra
ledsamma följder. Det skall bland annat blifva betydligt betungande
för statskassan. Ty lyckas nu våra skeppsbyggare, så torde det
icke dröja länge, innan våra mekaniska verkstäder få premier, och
Ji;o 35. 46
I
Ang. godtgö-
relse till
skepp sby gg er i-
näringens upp¬
muntran.
(Forts.)
Onsdagen den 30 April, f. m.
många andra pretendenter framkomma med olika anspråk på sam¬
ma rätt.
Då vederbörande myndigheter hördes i föreliggande fråga, fick
äfven Göteborgs handels- och sjöfartsnämnd afgifva yttrande, och
den, samma yttrade då, samtidigt med att den afstyrkte frågan, föl¬
jande: »För öfrigt torde det ifrågavarande premieringssystemet mån¬
gen gång komma att medföra fullkomliga orimligheter och orätt¬
visor. Så byggas, t. ex., på senare tider ej sällan i Sverige fartyg
för finsk eller rysk räkning. För ett sådant fartyg om 1,500 brutto
tons, bygdt af uteslutande svenska materialier, skulle verkstaden,
enligt tullkomiténs förslag, vara berättigad att af staten undfå godt-
görelse till belopp af 24,000 kronor.»
Såsom bekant bygga vi för utlandet, t. ex. Ryssland och Fin¬
land, icke blott fartyg, afsedda för petroleumtransport, utan det
förekommer äfven, att svenska verkstäder bygga fartyg för den
ryska marinens räkning. Det egendomliga förhållandet skulle så¬
lunda komma att inträffa, att svenska staten skulle premiera byg¬
gandet af ryska örlogsfartyg, eller, såsom jag också skulle kunna
uttrycka detta korollarium af motionärens förslag, svenska staten
skulle få betala den differens i pris, som svenska verkstäder på grund
af den utländska konkurrensen måste underkasta sig, om de vilja
bygga för utländsk räkning. Ty den utländska konkurrensen kunna
vi aldrig hejda genom vår lagstiftning; vi få blott i sista hand be¬
tala prisskilnaden.
Vore det lämpligt att införa ett sådant system? Jag blott
frågar. Jag tror, att vi fått alldeles nog af tullarne, och att vi
icke böra införa något dylikt nytt system eller tillämpa några sådana
idéer, som vi i framtiden blott skulle komma att ångra.
Vilja vi gynna våra stora verkstäder, kan det ske på många
andra sätt. Så har t. ex. staten gifvit dem preferens vid anskaf¬
fande af järnvägsmateriel, gifvit dem preferens vid byggandet af
krigsfartyg o. s. v. Jag finner detta fullkomligt rigtigt. Svenska
staten har till och med sökt gynna en utmärkt verkstad framför de
andra och betalat den mera, emedan man antagit, att dess arbete
skulle blifva så bra, och emedan man såg ett patriotiskt intresse i
att sålunda hålla vår förnämsta verkstad uppe. Äfven detta kan
jag förstå och vill visst icke motsätta mig.
Af utskottsbetänkandet finna herrarne för öfrigt, att kommers¬
kollegium och generaltullstyrelsen framlagt ett praktiskt förslag att
lösa denna fråga, hvars lösning är af så stor vigt, nemligen genom
att bereda ersättning åt dem, som importera utländska materialier
för byggande af fartyg. Detta förslag har bevillningsutskottet emel¬
lertid afstyrkt, emedan det skulle bereda svårigheter vid tillämp¬
ningen, och i stället föreslagit det nu ifrågavarande premierings¬
systemet. Mot detta utskottets förslag finnas dock, såsom af be¬
tänkandet synes, reservationer afgifna. Då jag är fullt öfvertygad,
att herrar reservanter i detta hänseende skola föra min talan bättre
Onsdagen den 30 April, f. in.
47 Nso 33.
än jag skulle kunna, vill jag afstå från att närmare söka utveckla
innehållet i detta senare appendix. Jag vill blott af principiella
skäl, och emedan jag anser att det är bättre att stämma i bäcken
än i ån, bestämdt yrka afslag å nu föredragna punkt.
Herr Cederschiöld: Såsom synes af de vid betänkandet lö¬
gade reservationer, har jag för min del icke kunnat biträda utskot¬
tets hemställan i den nu föredragna punkten. Anledningeh härtill
är dock ingalunda att söka i någon som helst obenägenhet hos mig
mot att från statens sida vidtagas särskilda åtgärder till sjöfarts¬
näringens främjande. Tvärtom är jag lifligt öfvertygad derom, att
denna näring är för oss af den vigt och beydelse, att det ligger
magt uppå, att, der så lämpligen ske kan, dess utveckling och för¬
kofran befordras genom tjenliga lagstiftningsåtgärder. — Nu har
emellertid, såsom bär i dag redan erinrats, Kongl. Maj:t i början af
detta år, i öfverensstämmelse med Riksdagens år 1888 gjorda begäran,
tillsatt en särskild komité af sakkunnige män med uppdrag Datt
efter utredning af svenska sjöfartsnäringens tillstånd och alla för
dess förkofran nödiga och nyttiga betingelser inkomma med förslag
till åtgärder för befrämjande af näringens utveckling;» och till
denna komité har, bland andra handlingar, jemväl remitterats det
betänkande af tullkomitén, som genom grefve Strömfelts motion
nu blifvit draget under Riksdagens pröfning, jemte de öfver samma
betänkande afgifna yttranden.
Vid detta förhållande, och då dertill kommer, att Kongl. Maj:t
gifvit komitén sådana föreskrifter, att man har all anledning för¬
vänta, att komiténs arbeten skola blifva afslutade i så god tid, att
frågan i hela sin omfattning kan, fullständigt utredd, framläggas
till afgörande redan vid nästkommande riksdag, har jag för min del
trott att det icke vore välbetänkt, om nu vidtoges eu partiel åtgärd
i saken, i synnerhet då denna åtgärd är af så genomgripande och
säregen beskaffenhet som den här föreslagna.
Jag vet väl, att häremot — såsom det redan skett i utskottets
betänkande — invändes, a,tt den nu föreliggande frågan redan är
tillräckligt utredd genom tullkomiténs betänkande och de yttranden,
som deröfver af vederbörande afgifvits. Men häremot tillåter jag
mig erinra, att i de afgifna yttrandena meningarna äro ytterst de¬
lade om lämpligheten af den åtgärd, som tullkomitén föreslagit.
Dessutom tror jag äfven, att denna särskilda fråga, som nu är före,
lätteligen kan komma att te sig helt annorlunda, om den kommer
att skärskådas i sammanhang med andra åtgärder, som sjöfarts-
komitén till äfventyra kan komma att föreslå för näringens främ¬
jande, än hvad den ter sig nu, då den tages i betraktande ensamt
för sig.
Till stöd för det föreliggande förslaget har äfven anförts —
också detta i utskottets betänkande — att denna fråga skulle mera
beröra andra näringar än sjöfartsnäringen. Detta är emellertid, en-
Ang. godtgö-
relse till
skeppsbyggeri-
näringens upp¬
muntran.
(Forts )
Nso 33. 48
Onsdagen den BO April, f. in.
Ang. godtgö-
relse till
ikeppsbyggeri-
näringens upp¬
muntran.
(Forts.)
ligt. mitt förmenande, eu af de svagaste punkterna i hela utskotts-
betänkandet. Ty hvad Riksdagen afsåg med sin skrifvelse i ämnet
den 14 maj 1888, det var åtgärder till sjöfartsnäringens befräm¬
jande och, åtminstone så vidt jag vet, icke anordningar till upp¬
hjelpande af andra med densamma mer eller mindre sammanhän¬
gande näringar.
Såsom jag redan nämnt, har jag alltså trott, att man för när¬
varande icke borde ingå i pröfning af förslaget i fråga, utan upp¬
skjuta hela sakens afgörande till nästkommande riksdag. Under
dessa omständigheter kan jag naturligtvis icke anse behöflig!, ja,
knappast lämpligt, att nu ingå i någon granskning af förslagets
detaljer. Dock finnes det ett särskild! stadgande i förslaget, som
är af den beskaffenhet, att jag icke kan underlåta att här deremot
göra en erinran.
Enligt förslaget skulle nemligen den ifrågasatta godtgörelsen
till innehafvare af svenskt skeppsvarf eller fartygsbyggnadsverkstad
utgå för fartyg, som bygges för svensk egares räkning, endast om
fartyget uppnått en bni tf odrägligt! et af minst 500 ton — för ång¬
fartyg — och 200 ton —- för segelfartyg — men deremot obero¬
ende af fartygets drägtighet, om detsamma bygges för utländsk
räkning eller såsom nytt säljes till utlandet. För min del kan jag
icke inse annat, än att genom eu sådan bestämmelse skulle uppstå
det egendomliga förhållande, att en utländsk fartygsbeställare, som
här i landet vill låta bygga ett fartyg af mindre drägtighet än
nyss nämnts, komme att försättas i en väsentligt gynsammare ställ¬
ning än en svensk fartygsbeställare, då ju otvifvelaktigt verkstaden
skulle kunna leverera sådana fartyg för billigare pris till eu utländing
än till en svensk. Ty i det förra fallet skulle staten komma att
lemna en viss särskild godigörelse, men icke i det senare.
På grund af hvad jag nu haft äran yttra tillåter jag mig, herr
talman, att yrka afslag å så väl utskottets hemställan som den i
ämnet väckta motionen.
Herr Melin: Med den sammansättning, som riksdagen för när¬
varande har, har jag ansett det både vara otacksamt och icke le¬
dande till något resultat att upptaga kammarens tid med något
inlägg i diskussionerna rörande de egentliga tullfrågor, som förut
under dagens lopp förelegat, och detta äfven i afseende på den, som
afsett restitution å fartygsmaterialier, då jag på förhand kunnat för¬
stå, hvad resultatet skulle blifva. Men då här nu föreligger ett för¬
slag, som är afsedt att vinna bot för det betryck, hvarunder sjö¬
fartsnäringen och andra dermed sammanhängande näringar lida, så
anser jag mig böra yttra något.
I början af sin motion har grefve Strömfelt uttalat, att han
hyser allvarliga bekymmer för det tillstånd, i hvilket den svenska
sjöfartsnäringen befinner sig; och det är med anledning af detta
som han vill föreslå införandet af dylika premier. Jag vill då an-
Onsdagen den SO April, f. m.
49 J(:o 33.
märka, att det förefaller mig märkvärdigt, att kan, som synes
ömma för sjöfartsnäringen — ock att kan det gör, ketviflar jag
visst icke — likasom också utskottet, nästan uteslutande kållit sig
till skeppskyggeriet ock dermed sammankängande näringar. Ty för¬
kållandet är i sjelfva verket, såsom en kvar lätt skall finna, som
noggrant läser igenom detta betänkande, att det egentligen blir
de stora verkstäderna, som komma att hafva fördel af dessa pre¬
mier. Ock för min del kan jag icke finna, att den svenska sjöfarts¬
näringen skulle få någon egentlig nytta af dem. För öfrigt vill
jag icke vara med om att införa dylika konstlade medel.
Utom detta, att det hufvudsakligen är andra näringar, som
skola draga fördel af detta premieringssystem, finner man äfven vid
genomgående af betänkandet, att utländske redare framför de våra
deraf skulle gagnas. Detta har ock redan af den förste talaren,
herr Andrén, blifvit framhållet. Skola sålunda vi göra uppoffringar
för att utländingar skola få sin ställning förbättrad, och kan detta
kallas att söka upphjelpa den svenska sjöfartsnäringen?
Dessutom anser jag, att den föreslagna begränsningen af pre¬
mieringen till endast fartyg med högre ton-antal är högst origtig
ock olämplig, emedan derigenom den svenska sjöfarten på kusten ock
insjöar ej blir som sig bör tillgodosedd. Jag kan icke inse, hvar¬
för ej de mindre fartygen så väl som de större böra komma i åt¬
njutande deraf, om den nu skall anses vara en fördel, och har så¬
lunda i detta afseende samma mening som kommerskollegium ock
generaltullstyrelsen, hvilka föreslogo, att 40 tons drägtighet skulle
utgöra gränsen nedåt.
Hvad sjöfartsnäringen beträffar ock vår önskan att kunna hjelpa
den, så vill jag säga, att jag ej tror, att detta kan ske med sådana
medel som dessa nu föreslagna. Jag tror fast mer, att den bör
hjelpas på så sätt, att man ger den tillfälle att allt mera utveckla
sig på naturlig väg, så att vi kunna blifva i stånd att konkurrera
med norrmän, engelsmän och danskar. Dertill behöfves i första
rummet att vi få ett material, som är godt ock tidsenligt, vidare,
att vi få det billigt, och för det tredje, att vi kunna erhålla det
just när det behöfves för vissa behof. Men när förfrågningar göras
hos svenska verkstäder, för att få i synnerhet stora ångare byggda,
så svaras ofta: Yi hafva så mycket beställningar nu, att vi icke
kunna åtaga oss att verkställa detta arbete förr än lång tid här¬
efter. Eller också äro deras pris så höga, att man icke vågar
göra beställningen i Sverige, utan i stället måste vända sig till en
utländsk verkstad, der man i många fall får snabbare expedition
och billigare pris. Men gör man detta, så har man också den
betungande fartygstullen att erlägga, som för närvarande är gäl¬
lande. Tänker man sig större ångfartyg, sådana, med hvilka man
vill trafikera på transatlantiska hamnar, fartyg, hvilkas värde kan
gå till en eller annan million, så inses lätt, till hvilken kolossal
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 33. 4
Ang. godtgö-
relse till
skepp sby gg eri-
näringens upp¬
muntran.
(Forts.)
N:o 33. 50
Onsdagen den 80 April, f. in.
Ang. godtgu-
relse till
skeppsbyggeri-
näringens upp¬
muntran.
(Forts.)
summa tullen kan uppgå. Sådana beställningar är det dessutom
mycket svårt att få effektuerade inom vårt land.
Nu säger man, att man vill upphjelpa den svenska sjöfarts¬
näringen just genom att med dessa premier underlätta anskaffandet
af fartyg inom landet. Men detta bjelper i inånga fall icke då
man vid våra verkstäder ofta ej kan få de fartyg man önskar till¬
verkade så skyndsamt som de behöfvas för det behof, hvartill de
skola användas. Det vore då mera skäl att slå in på den rigtnin-
gen, att man anslår premier åt dugliga, unga ingeniörer, som vilja
resa ut för att utveckla sig i hithörande fack — dermed vill jag
naturligtvis dock icke hafva sagt, att det icke för närvarande finnes
dugliga ingeniörer hos oss, både äldre och yngre —- och att man
på samma gång söker främja utvecklingen af våra verkstäder genom
att gifva dem sådan hjelp, att de kunna drifva sin verksamhet i
större skala.
I någon af de punkter i betänkandet, som afse sjöfartsnäringen,
säger utskottet om denna näring, att den icke behöfver skydd lik¬
som andra näringar, emedan dess ställning under de allra senaste
åren skulle hafva blifvit betydligt förbättrad. Jag skulle kunnat
förlåta utskottet, om det fält ett sådant yttrande under midten af
år 1889, men att utskottet i april 1890 kan så uttrycka sig, det
förvånar mig synnerligen. Ty det måste varit utskottets ledamöter
ganska väl bekant, att denna näring under den sista tiden haft be¬
tydliga svårigheter att bekämpa. Man kan ju våga hoppas, att det
snart skall blifva någon förändring till det bättre; men för när¬
varande är tillståndet sannerligen icke alls briljant, utan högst be¬
tydligt sämre, än det varit under de föregående åren.
Här omtalas äfven i utskottets betänkande, att man inköpt åt¬
skilliga fartyg från utlandet, och utskottet framhåller, att dessa
icke varit så gamla, som motionären, herr Brodin, särskild! påpekat.
Jag vågar påstå, att utskottet äfven der vid lag varit illa underrät-
tadt. Ty om man går igenom de fartyg, som blifvit från England
inköpta, så skall man finna, att det hufvudsakligen varit gamla,
otidsenliga fartyg, som på denna grund varit billiga. När en en¬
gelsk redare, som nog vet att beräkna sin affär, finner det vara
skäl att till underpris sälja fartyg till Sverige, så är han visser¬
ligen medveten om hvad han gör. Den dagen torde icke vara långt
aflägsen, då svenska redare, som köpa dessa billiga fartyg, fä se
hvad vinst de hafva på dem. Under föregående år har vinsten
varit stor. Men när reparationer blifva erforderliga, när nya ma¬
skiner och pannor måste anskaffas, då torde vinsten ej blifva så
synnerligen stor. Det blir då verkstäderna i Sverige, som göra bästa
affären. Den största förtjensten erhålla de ej så mycket på nybygg¬
nader som fäst mer på reparationer.
Jag tror således, att om man vill upphjelpa den svenska sjö¬
fartsnäringen, så skall man ej tillgripa så onaturliga medel, som
här föreslagits, utan ställa till så, att, med billiga och rättvisa ut-
51 N:o 33.
Onsdagen den 30 .April, f. in.
gifter på näringen, tillfälle för redaren möjliggöres att, utan extra
kostnad genom tull, kunna anskaffa fartyg der de kunna fås, billi¬
gast och bäst samt på den tid då de behöfvas, vare sig detta ön¬
skas utfördt i utlandet eller hemma. Jag anser det således vara
lämpligast att afslå den af grefve Strömfelt väckta motionen och
tiar förhoppning att det i denna kammare skall låta sig göra, då
jag hör att i Första Kammaren, der man trott, att sympatierna
för motionen skulle vara synnerligen stora, motionen antagits med
endast 58 röster, under det minoriteten var så stor som 53 röster.
Min öfvertygelse är, att det ej ens skulle vara nyttigt för de svenska
verkstäderna, om en åtgärd sådan som denna vidtoges, hvarförutom
det ju skulle kosta ganska mycket penningar. Af andra talare har
också påpekats, hurusom andra näringar småningom kunde komma
in och begära lika understöd.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra skall jag yrka
afslag å utskottets hemställan i denna punkt.
Herr Pehrsson i Norrsund: Efter min uppfattning har under
de senare åren stämningen inom denna kammare och inom riks¬
dagen i allmänhet visat sig något vänligare mot sjöfartsnäringen än
för några år sedan. Jag har derför hyst den förhoppningen, att
det skulle kunna göras något till nytta för denna näring, kanske
redan vid innevarande riksdag. Frågan har nu af bevillnings¬
utskottet behandlats, och jag vill icke betvifla, att det hyser verk¬
ligt intresse för denna näring. Men likväl har utskottet efter min
uppfattning kommit till det resultat, att, i fall det förslag utskottet
framlagt skulle blifva Riksdagens beslut, det för sjöfartsnäringen
snart nog skulle verka alldeles ruinerande. Utskottet säger i sitt
nyss upplästa förslag, att af fartyg, som byggas för svensk räkning,
skulle ångfartyg om 500 tons bruttodrägtighet eller derutöfver samt
segelfartyg om 200 tons bruttodrägtighet eller derutöfver komma i
åtnjutande af den föreslagna premieringen, nemligen 16 kronor för
fartyg af jern och stål, 10 kronor för fartyg med träbordläggning
på spant af jern eller stål samt 3 kronor för fartyg af trä; men
då fartyg bygges för utländsk räkning eller såsom nytt säljes till
utlandet, skulle dylik godtgörelse lemnas utan afseende på fartygets
storlek. Vid sådant förhållande anser jag det vara tydligt, att det
är utlandet, som egentligen får fördelen af premieringen; det sven¬
ska skeppsbyggeriet får så liten fördel af detta, att jag anser det
vara lagdt i utländingarnes hand att täfla med oss ännu mera än
förut. Vi äro ju ense i öfvertygelsen derom, att det är den täflan,
som utlandet drifver med oss, hvilken förorsakar betrycket för sjö¬
fartsnäringen. Derför har jag tänkt, att den hjelp Riksdagen skulle
lemna, borde uteslutande komma den svenska sjöfartsnäringen till
godo, icke utlandets. Men, som sagdt, genom det här framlagda
förslaget kan jag ej se att det ändamålet vinnes. Jag skall derför
förena mig med dem, som yrka afslag på utskottets förslag.
Ang. godtgö¬
relse till
skeppsbyggeri-
näringens upp¬
muntran.
(Forts.)
N:o 33. 52
Onsdagen den 30 April, f. in.
Ang. godtgö-
relse till
skeppsbyggeri-
näringens upp¬
muntran.
(Forts.)
Herr Lönegren: Vid förlidet års riksdag, då frågan om re¬
stitution för skeppsbyggnadsmaterialier förelåg, yttrade jag mig till
förmån för en sådan restitution och det i mycket större utsträck¬
ning än då föreslagits. Jag ville nemligen medgifva en sådan för¬
mån icke allenast vid reparation och förbyggnad af fartyg, utan
äfven och i första rummet för nybyggnader, och detta utan den in¬
skränkning i afseende på fartygens storlek eller bruttotonnage, som
då var ifrågasatt. Jag hyser fortfarande samma uppfattning och är
beredd att, när helst förslag derom förekommer, dertill gifva min
röst. I enlighet med denna min uppfattning kan jag icke annat än
ogilla den redaktion, som 8 § i tulltaxunderrättelser då erhöll och
hvithet med rätta väckt allmän och stor förvåning.
Jag yttrade mig också i fjor något om det inom tullkomitén
utarbetade förslaget att genom premiering för nybyggda fartyg under¬
stödja och befrämja sjöfartsnäringen i vårt land, hvilket förslag af
flera skäl föreföll mig något betänkligt. Detta förslag har nu af
enskild motionär gjorts till föremål för Riksdagens pröfning och af¬
görande, och har lyckats tillvinna sig bevillningsutskottets understöd
och förord. För min del tror jag dock, att ganska vigtiga anmärk¬
ningar kunna framställas emot detsamma, såsom i första rummet
att det mera gagnar skeppsbyggerierna och de mekaniska verkstäderna
än sjöfartsnäringen, hvars betryck det gäller att afhjelpa, och vidare
att icke på förhand kan med tillförlitlighet beräknas, till huru stort
belopp statens utgifter komme att stiga till följd af en sådan lags
antagande, såsom ock af bevillningsutskottet pag. 34 medgifves, och
slutligen att ingen rimlig grund finnes för ett stadgande om restitu¬
tion af tullmedel, då ingen tull erlagts. Men jag skall icke inlåta
mig vidare härpå. Jag vill endast framhålla min åsigt, att då
Kongl. Maj:t nyligen tillsatt en komité med uppdrag att undersöka
och utreda sjöfartsnäringens tillstånd och föreslå åtgärder för det
för denna näring rådande betryckets afhjelpande, om ett sådant be-
finnes ega rum, detta så väl med hänsyn till premiering för nybyggda
fartyg som premiering för inseglade distanser och penningunderstöd
för vissa trader, som äfven i fråga om nedsättning eller borttagande
af de många umgälder, som nu hvila på sjöfartsnäringen, såsom fyr-
och båkafgifter, lastpenningar, lotsafgifter, konsulatafgifter, skepp-
mätningskostnader och hamnafgifter, då kan jag icke finna det lämp¬
ligt, att Riksdagen skulle gå Kongl. Maj:ts anordningar i förväg och
nu fatta beslut angående ett af de framlagda förslagen, utan afseende
på de många andra, hvilka samtidigt bort tagas under öfvervägande,
och hemställer jag derför, att Riksdagen måtte besluta, att den åt
bevillningsutskottet tillstyrkta motionen icke för närvarande må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda. Jag tror, att kammaren med
så mycket mera lugn kan ingå härpå, som något betryck för sjö¬
farten icke nu kan sägas existera. Denna näring har, dess bättre,
under senaste åren drifvits med ganska mycken framgång och i all¬
mänhet lemnat godt resultat. Visserligen ser det ut som skulle ut-
Onsdagen den 30 April, f. in.
53 N:o 33.
sigterna i år icke vara så lofvande, men torde det vara väl tidigt Ang. godtgö-
att nu uttala sig om resultatet af årets seglation. På grund af hvad relse m
iag anfört anser jag, att vi utan betänklighet kunna låta den stora skePPsby93er’~
och onekligen mycket vigtiga tragans afgörande anstå till nästa riks- muntran.
dag, då vi hafva att motse Kongl. Maj:ts förslag, grundande sig på (Forts.)
den utredning i ämnet, som för närvarande i sjöfartskomitén pågår.
Herr Werner instämde häruti.
Herr E. G. Boström: Mot utskottets förslag har här fram-
stälts först och främst en formel anmärkning, den nemligen, att
det icke vore lämpligt att upptaga frågan till pröfning, då den af
Kongl. Maj:t blifvit lemnad till en komités behandling. För min
del kan jag icke underkänna betydelsen utaf ett dylikt inkast, men
å andra sidan vill jag icke heller tillmäta det någon afgörande be¬
tydelse. Den ifrågavarande komitén är tillsatt i hufvudsakligt ända¬
mål att tillse svenska sjöfartsnäringens behof och hvad som kan
göras för dess upphjelpande. Den fråga, som nu föreligger, berör
icke direkt sjöfartsnäringen, utan närmast och väsentligast skepps-
byggnadsindustrien och de näringar, som arbeta för densamma.
Det är derför, att denna fråga om skeppsbyggnadsindustrien liksom
andra landets näringar mera hör tillsammans med tullagstiftningen,
som bevillningsutskottet ansett sig kunna, utan att dermed på något
sätt träda grannlagenheten mot Kongl. Maj:t och den af Kongl.
Maj:t tillsatta komitén för nära, upptaga och framlägga frågan till
Riksdagens bedömande. Jag ber att få fästa herrarnes uppmärk¬
samhet på, att denna fråga väcktes i omedelbart sammanhang med
Riksdagens beslut att pålägga tullafgifter på de jernmaterialier, som
skeppsbyggarne väsentligen använda. I sammanhang med detta be¬
slut har oupphörligen från deras målsmän framstälts yrkande om,
att restitution i en eller annan form måtte dem beviljas. Nu har
man ansett, att en sådan icke borde beviljas i vanlig form, derför
att det skulle innebära en uppmuntran till att använda utländskt
material. Man har derför sökt utfinna ett annat sätt att afhjelpa
skeppsbyggarnes klagan, men som på samma gång utvecklade och
höjde användandet af svenska materialier. Det är ett sådant man
tror sig hafva funnit i det förslag, som föreligger från tullkomitén.
Och det är ett förslag, som visserligen icke är opröfvadt. Det har,
som herrarne veta, i temligen stor utsträckning användts uti flera
länder, särskild! Italien och Frankrike.
Nu har man från skeppsrederinäringens målsmän här i kamma¬
ren hört anmärkas: »Vi hafva icke någon nytta häraf.» Och det
kan icke nekas, att de delvis hafva rätt deri. Men jag kan dock
icke förstå, hvarför dessa herrar så ifrigt motsätta sig förslaget. I
sjelfva verket innebär det väl ej någon skada eller olägenhet för
rederinäringen, utan tvärtom väl alltid en indirekt fördel, om också
icke någon synnerligt stor.
N:o 33. 54
Onsdagen den 30 April, f. m.
Ang. godtgö-
relse till
sJceppsbyggeri-
näringens upp¬
muntran.
(Forts.)
Man har sagt — och den förste talaren gjorde det — att detta
system af exportpremier har förr pröfvats här i landet och befun¬
nits underhaltigt. Ja, det är sant, att det varit pröfvadt. Men
denna pröfning egde rum för så lång tid tillbaka, att jag icke tror
man kan jemföra den tidens ekonomiska förhållanden med nutidens
eller taga en måttstock från den tiden och lägga på nutidens för¬
hållanden.
Samme talare anförde ett exempel: om man bygger ett ång¬
fartyg på 1,500 ton, skulle staten få vidkännas en utgift på 24,000
kronor. Ja, det är sant. Men låt oss komma i håg, att hvarje far¬
tyg om 1,500 ton kan beräknas hafva ett värde af 300 å 400 tusen
kronor, och att arbetskostnaden för ett sådant fartyg går till mellan
40 och 50 procent af totalkostnaden. Sålunda hafva, äfven om jag
beräknar efter lägsta siffran, för detta fartyg utbetalts i arbets¬
löner 120,000 kronor. Vidare ingår i detta fartyg jern, till eu
qvantitet vexlande mellan 10 och 12 centner för hvarje ton af far¬
tygets drägtighet. Uppgifter från engelska verkstäder visa eu använd¬
ning af 12 centner, från svenska åter omkring 10 centner. Detta
visar, att för ett sådant fartyg skulle användas svenskt jern, vex¬
lande mellan 15 och 18 tusen centner, deraf två tredjedelar plåt.
På en tid, då det svenska jernet har svårt att få afsättning på annat
håll, måste det vara utaf betydelse att på detta sätt kunna bereda
det afsättning. Det måtte väl icke vara annat än ur statsekonomisk
synpunkt önskvärd!, att, om det vore möjligt, vår export af jern
kunde ske i så förädlad form som fartyg. Men, har man sagt, det
är orätt, ty fördelen kommer mest utländingen och i mycket mindre
grad den svenske redaren till godo, när han använder fartygen för
inhemsk fraktfart. Jag erkänner att anmärkningen kan synas be¬
fogad; dock bör man se till att man icke börjar en sak med allt
för stora dimensioner. Man måste tillse, hvarest den svenska rederi¬
näringen träffar på sina farligaste konkurrenter, om det är inom
eller utom landet. Man kan lätt öfvertyga sig om att i afseende
på den inhemska sjöfarten så träffas densamma icke af någon nämn¬
värd konkurrens. Om således ett fartyg, som användes i inhemsk
trafik, är mer eller mindre dyrbart, så inverkar detta icke på kon¬
kurrensförmågan. Ty det användes, såsom herrarne hafva sig väl
bekant, ytterst sällan utländska fartyg i den inhemska trafiken, och
detta af det skälet att den engelska plåten — ty det är engelskt
byggda fartyg, med hvilka vi mest hafva att konkurrera — passar
alls icke för de förhållanden, som här förekomma. För att bekräfta
detta mitt påstående behöfver jag endast erinra om den erfarenhet,
som man här fick göra under sistlidna vår. Våren var sen, och flera
fartyg utgingo härifrån, innan ännu all is var borta. Så utgingo
härifrån Stockholm fartyg dels tillhöriga Svea-bolaget och byggda
i England, dels tillhörande andra bolag och byggda i Sverige af
svensk plåt. Alla fartygen träffade vid utgåendet på is, som måste
forceras, men de svenskt byggda togo sig fram oskadade, under det
55 N:o 83.
Onsdagen den SO April, f. m.
deremot det engelskt byggda måste återvända tillbaka till Stock- Ang. godtgö-
liolm. Det framgår af denna omständighet hvarför man i våra far- reZs® tM
tyg, som äro afsedda för kustfart, föredrager den svenska plåten och låringenfupv
således helst bygger dsssa fartyg inom landet. Gäller det åter att muntron.
konkurrera i byggande af fartyg, afsedda att gå i utländsk fraktfart, (Forts.)
så har det visat sig att det svenska skeppsbyggeriet har svårt att
dervid bestå. Visserligen har talaren på göteborgsbänken uttalat sig
sålunda: läten oss få vara i fred och utan hinder arbeta på vår
industris utveckling, ty detta är enda sättet att bereda dess fram¬
gång i någon större omfattning. Mot denna åsigt skulle jag vilja
uppställa den erfarenhet, man har från tidigare dagar, huru denna
näring, äfven innan tullarne infördes, det oaktadt gick tillbaka. Det
är ju också helt naturligt, att det svenska skeppsbyggeriet endast
med största svårighet skall kunna konkurrera med utlandet. Ty
medan man i England kan få bygga dussintals fartyg efter eu och
samma modell, blir kanske den svenske skeppsbyggaren icke försatt
i tillfälle att bygga mer än ett eller två lika fartyg, och vid sådant
förhållande måste kostnaden för de svenska fartygen, å hvilka för
öfrigt användes en mera dyrbar materiel, alltid blifva högre än för
de engelska. Gå herrarne deremot till de engelska skeppsbyggeri- .
firmorna och för dem lägga fram en bestämd ritning, som icke
stämmer in med deras vanliga modeller, så kunna herrarne vara för¬
vissade om att då komma nog de engelska skeppsbyggarne att taga
lika mycket betaldt som de svenska. Deremot i fråga om att i stor
mängd bygga fartyg efter samma modell måste England stå betyd¬
ligt framför Sverige. Det är ock derför, som man velat bereda en
möjlighet för de svenska skeppsbyggarne att kunna täfla med Eng¬
land och utlandet i öfrigt på detta område. Jag kan derför för min
del icke finna annat, än att många och stora skäl tala för ifråga¬
varande förslag. Vidare har en talare nämnt att om något skulle be¬
slutas, så skulle detta beslut lämpas i öfverensstämmelse med kommers-
kollegi och generaltullstyrelsens förslag, d. v. s. på alla fartyg af
till och med 40 tons drägtighet. Ja väl, men, mine herrar, innan
vi få veta huru mycket detta skulle komma att kosta, så låtom oss
hålla oss inom utskottets förslag, och om detta skulle visa sig väl¬
görande, så låtom oss då gå vidare; men att börja med kan det ju
icke skada att taga saken i mindre skala.
Herr Lönegren erinrade, att det vore orätt att ge tullrestitution
för saker, för hvilka kanske icke någon tull inflöte; men å andra
sidan måste medgifvas att det medför så ytterst stora svårigheter
att kontrollera användningen af den utländska materielen att kostna¬
den för kontrollen skulle ställa sig allt för dyr. Derför har man
också från de håll, der man velat tillstyrka bifall till det förslag,
som reservanterna framlagt, begärt att tullstyrelsen skulle få sig
ålagdt att verkställa de erforderliga kontrollåtgärderna utan ersätt¬
ning. För min del finner jag dock betänkligt att komma fram med
någonting sådant, ty, om man ville halva eu tullrestitution, ma man
N:o 33. 56
Onsdagen den SO April, f. m.
Ang. godtgu- oek betala kostnaden för åtnjutande af en sådan förmån, eljest kom-
skeppsbyggeri- mer no^ e^. ^-^tadt yrkande att göras från många håll; men der-
näringens upp- em°t tror jag icke att anspråk på restitutionsgodtgörelse i den af
muntran. utskottet föreslagna form kan göras af någon annan industrigren
(Forts.) än skeppsbyggeriindustrien. Denna industri arbetar nemligen under
mera säregna förhallanden. Den söker sig ut på verldshafven och
den förmedlar den internationella handeln, medan de öfriga närin¬
garna icke hafva att uthärda sådan omedelbar konkurrens.
För öfrigt vill jag säga, att efter Första Kammarens fattade
beslut föreligger nu frågan så, att man antingen måste låta det för¬
blifva vid det närvarande förhållandet, d. v. s. göra ingenting, eller
också bifalla utskottets förslag.
o
Men för mig synes skeppsbyggeriindustrien vara eu så bety¬
dande näring, att den väl kan tåla vid att få de fördelar, man här
velat bereda densamma. Det vore nemligen ej rätt val, om man
skulle kunna framkomma med det påståendet, att när det gälde att
bereda jordbrukaren en fördel, så ville man nog vara med, men
deremot när det gälde bereda en fördel åt skeppsbyggerinäringen
möttes förslaget af ett bleklagdt nej.
Jag anhåller att I, mine herrar, icke måtte lemna ett sådant
svar, utan bifalla utskottets förslag i denna punkt.
Med herr Boström förenade sig herrar Lund, E. W. Carlson,
Swartling och Jakobson.
Herr Brodin: I princip är jag i denna fråga af samma åsigter
som talarne på göteborgsbänken, men att jag det oaktadt icke kan
gå i samma rigtning som de, må ursäktas mig, ty skälet derför är,
att jag anser att här stå allt för stora intressen på spel, för att
icke principen för dem bör stå tillbaka. Saken är nemligen den,,
att när Riksdagen icke vill bevilja tullfrihet för materialier för skepps-
hyggeri, eller bevilja restitution för sådan materiel, så återstår ingen¬
ting annat än att tillgripa konstlade medel i den ena eller andra
formen. Och jag vill derför vara med om den i förevarande punkt
föreslagna formen, hvilken uuder för handen varande förhållanden
torde vara den rätta, till dess det blir möjligt att få bort tullarne
a fartyg och nämnda materialier, ty dessa tullar äro långt ifrån
nyttiga, utan hafva, pa sätt jag i en föregående motion påpekat,
verkat mycket skadligt och olyckligt, såsom hinderliga för byggande
af tidsenliga fartyg^ och de hafva i stället nödgat rederierna att in¬
köpa billiga och daliga fartyg. Utskottet har visserligen förnekat
detta faktum samt har påstått, att jag icke styrkt detsamma. Med
anledning deraf har jag gjort mig besväret att från kommerskolle¬
gium inhemta uppgifter om åldern å de fartyg, som blifvit inköpta
efter tullarnes införande, och gifva dessa uppgifter det resultat, att,
efter tullarnes införande, ar 1888 funnos för svenska rederier inköpta
22 segelfartyg, af Indika det yngsta var 14 år och det äldsta 4l>
Onsdagen den 30 April, f. in.
57 N:o 33.
år gammalt, hvarjemte bland dem funnits 5 fartyg, om hvilkas ålder Ang. godtgö-
någon upplysning icke kunnat inkemtas.
vara 26 å 27
ar.
Medelåldern kan antagas relse tal
skeppsbyggeri-
Bland ångbåtarne fans ett fartyg, som var nytt och
näringens upp-
SOlll muntran.
måste förtullas, emedan det var kontrakteradt före tullens införande,
men dessutom förekom eu ångbåt, 24 år gammal och tillika haverist,
för hvilken reparationskostnaden uppgått till flera gånger inköps¬
priset. År 1889 inköptes från utlandet 49 st. segelfartyg, deraf det
yngsta var 13 år gammalt; för somliga steg åldern upp ända till
56 å 57 år, för resten åter kunde ingen ålder utrönas. Af dessa
49 fartyg voro 21 st. mindre än och 28 st. mera än 30 år gamla. Jag
påstår, mine herrar, att det är skäl att antaga, att dylika fartyg
med en ålder öfverstigande 30 år tillhöra den klass af fartyg, som
i England och andra länder med en ordnad lagstiftning i detta
hänseende utrangeras och som sålunda icke vidare borde få skickas
ut. Jag hemställer derför, om det kan vara lämpligt samt vittnande
om en sund lagstiftning att uppmuntra inköp af dylika fartyg för
bedrifvande af vår sjöfart.
Af de under år 1889 inköpta ångbåtar var en 7 år, 2 st. 8 år,
en 9 år, en 17 år och en 36 år gammal.
Jag vill med detta hafva framhållit, att mina uppgifter varit
fullt exakta och icke, såsom utskottet säger, origtiga.
En föregående talare har talat om de lämpliga lagstiftnings¬
åtgärder, hvarom här vore fråga till sjöfartsnäringens uppmuntran.
Hvad denna lämplighet angår, så är enligt min åsigt det lämpligaste
sättet i detta fall att låta denna näring vara fri, utan tullskydd och
utan pålagor och skatter, de sistnämnda åtminstone icke i högre
grad än som läggas på andra näringar. Seglationspremier och dy¬
lika åtgärder skulle visserligeu kunna hjelpa till en tid och bidraga
till att gifva denna näring en tillfällig uppblomstring, men som
dessa premier i längden blifva allt för dyrbara för staten, så måste
de tagas bort. De, som gifva sig in på denna handtering utan att
känna densamma och bedrifva densamma under förhoppning att
detta skydd och denna uppmuntran skulle fortfara, skola sedan pre-
mieringen upphört få svårt att taga sig väl ut. Nej, mine herrar,
hvad vi behöfva, det är energiskt och kunnigt folk, som i fred och
ro få sköta rederinäringen, utan att dervid behöfva trakasseras af den
ena eller andra mer eller mindre lämpliga lagstiftningsåtgärden.
Eu talare har sagt, att den svenska sjöfartsnäringen nu befunne
sig i en sådan uppblomstring, att för densamma ej vore någon fara.
Beklagligtvis är den ärade talaren något vilseledd. Under omkring
1 '/2 års tid hafva konjunkturerna varit ganska goda och bättre än
under flera föregående år, men just i år har åter igen ett omslag
inträffat, isynnerhet hvad angår trävarufrakterna, som nedgått nära
nog så lågt som någonsin förut. Det blir svårt att få debet och
kredit att gå i hop för fartyg, som måste segla med nu gällande
frakter i denna trade. Det har blifvit sagdt, att den nu föreslagna
(Forts.)
*
N:o 33. 58
Onsdagen den 30 April, f. m.
^4 72^. godtgö-
relse till
skeppsbyggeri
näringens
uppmuntran.
(Ports.)
premieringen skulle lända till förmån för de svenska verkstäderna,
men jag vill påstå att den icke uppväger tullarnes skadliga inverkan.
Tullkomitén, som låtit genom sakkunnige personer utreda, huru
mycket tullarne skulle gå till, har kommit till det resultat, att
materialier till jern- och stålfartyg droge en tull af 20 kronor per
gross-ton. Här är nu föreslaget att lemna 16 kronor per gross-ton
i ersättning, sålunda BO % af tullens belopp. Om eu svensk skepps¬
byggare bygger ett fartyg för utländsk räkning, så måste han för
att kunna konkurrera med utlandet bygga fartyget så mycket bil¬
ligare som 20 % af tullen. Om en svensk redare skall hafva ett
fartyg bygdt, så tillfrågas de olika verkstäderna, och dessas anbud
måste bero af pris å materialier och arbete efter gällande pris.
Om nu svenska staten, för att skydda valsverken, lägger tull på
deras produkter och som vederlag beviljar en sådan restitution som
den nu ifrågavarande, så få icke skeppsbyggarne någon vinst af det.
Det har blifvit sagdt, att våra verkstäder äro fullt sysselsatta
ocli att de icke behöfva detta understöd. Ja, förhållandet har verk¬
ligen varit så, men det har varit det dels på grund af konjunktur¬
förhållandena och dels på grund af speciella order. Här ha t. ex.
i Sverige byggts isbrytare, ett arbete hvarvid de svenska verk¬
städerna äro vana, men hvaruti de engelska icke hafva stor
praktik. Likaledes hafva af Motala verkstad byggts petroleumbåtar
för rysk räkning; äfven detta är en specialitet, hvari denna verk¬
stad kommit in och fått stort renommé. Men eljest är det endast
båtar för Östersjö-traden, som vid de svenska verkstäderna blifvit
byggda. Ej en enda större lastångare för utländsk fraktfart har på
senare tiden der blifvit byggd.
Då nu konjunkturerna nedgå, så aftager efterfrågan på ång¬
båtar, och ett-tu-tre komma verkstäderna att stå utan arbete, så
vida de icke kunna få någon liten ersättning för tullpålagorna å
de materialier, som skulle användas.
Herr talman! Ehuru jag i princip är emot sådana premier som
de ifrågavarande, så ber jag att, på grund af den vigt, som den
ifrågavarande handteringen har, och då det är nödvändigt att på
något sätt motarbeta tullarnes skadliga verkningar på densamma,
få yrka bifall till utskottets föreliggande betänkande.
Herr Hersl ovv: Denna punkt är verkligen ganska intressant,
ty på mycket kortare tid och i mycket snabbare utvecklingsgång än
på något annat ställe har här skyddstullsprincipen lupit igenom alla
stadier och står här framför sina sista och -— deri ger jag bevill¬
ningsutskottets ordförande rätt — sina korrekta konseqvenser.
Under den starka hänförelse för detta system, som för ett par
år sedan rådde, grep man sig äfven till med att »skydda» en af Sve¬
riges starkaste näringar, jernbandteringen, som förut burit eu stor
del af de andra, och man ville hafva tull på äfven så pass primära
alster af denna näring som plåten. Men i samma ögonblick som
Onsdagen den 30 April, f. in.
50 N:0 33.
man tager och lägger tull å ett ämne, som står råämnet så nära, Ang. godtgö-
kotnmer naturligtvis det nästa stadiet i produktionsserien och säger: slc™lps°byggeri_
För Guds skull, gif oss då också skydd! »Redan förut» —- sade i näringens upp-
detta fall våra skeppshvarf •—• »hafva vi svenska skeppsbyggare haft muntran.
svårt att bestå i konkurrensen med utlandet, och nu hafva våra rå- (Forts.)
ämnen blifvit fördyrade!» Nå, hjelpen gafs, och naturligtvis gafs
boten från samma håll der man tagit soten. Den gafs i form af
tull på fartyg.
Nästa steg var, att de mekaniska verkstäderna, hvilka hos oss
äro starkt utvecklade, sade: Hvad hjelper oss detta? Vi äro redan
för många att bygga ensamt för Sverige, vi hafva redan sedan länge
måst söka oss marknad i utlandet. Om den senare nu stänges för
oss, så komma vi att tvina bort. Vi arbeta till och med i stor
skala för Ryssland, Norge, Danmark och vi kunna icke inskränka
oss till att arbeta för landets egna behof. Men vid vår tillverkning
för utlandet hjelper oss fartygstnllen ingenting. Tv på dessa utländ¬
ska marknader hafva vi att konkurrera med de kapitalstarka engel¬
ska verkstäderna. Kunna vi icke komma åtminstone i parité med
dem, så gå vi under. Derför måste vi hafva restitution på sådana
materialier, som vi införa från utlandet för att dermed bygga far¬
tyg för utländsk räkning. På dem måste tullen gifvas oss tillbaka.
Men nu kommer den svenska jern tillverkaren och säger: Hvad
är detta? I samma ögonblick som staten ger restitution till dem,
som använda en förtullad vara, har den med ena handen tagit till¬
baka det skydd den med den andra gifvit. På den vägen få de me¬
kaniska verkstäderna icke hjelpas. Vi anse visserligen att det bör
finnas någon möjlighet för dem, som arbeta för utlandet, att få nå¬
gon ersättning för sina genom tullen ökade kostnader, men det bör
icke ske på det sättet, att man gifver dem tullen tillbaka. Tullen
skall betalas, men från annat håll skall gifvas premier för hvad de
producerat. Derigenom komma de alltid att begagna den svenska
varan eller åtminstone begagna den mer än förr, på samma gång
de fortsätta att bygga för utlandet. Och så äro både de och vi
hulpne.
Men då komma de svenska redarne och säga: Hvart skall detta
taga vägen? Vi äro redan nu ogynsamt stälda. När vi köpä våra
fartyg utifrån, så måste vi betala tull för dem. Bygga vi dem åter
i vårt eget land, så måste vi betala dem dyrare än förr på grund
af plåttullen. Och nu vill man till på köpet hafva det stridt så,
att om fartyg byggas i Sverige för utländsk redare, så utbetalas pre¬
mier på dem, och då kunna de byggas mycket billigt, men om de
byggas för inhemskt rederi, utbetalas inga dylika premier, och prisen
blifva således högre. Man har sålunda nu hunnit så långt, att vi
svenska redare ha det sämre stäldt än utlandets redare och det
både på vår egen inhemska och på den utländska marknaden.
Godt, svaras det, så få vi väl gifva premier äfven för fartyg,
som icke byggas för utländsk, utan för inhemsk räkning, liksom icke
N:o 33. 60
Onsdagen den 30 April, f. m.
Ang. godtgu- blott för sådana, som byggas af utländskt material, utan äfven för
skeppsbyggeri-^1^ som byggas af svenski Premier på alla fartyg!
näringens upp- Och så stå vi då i den ställningen, att staten, som tager upp
muntråd tullinkomsten med den ena banden, ger denna tullintägt tillbaka
(Forts.) med den andra. Men den gör något mera: Den ger icke blott igen
hvad den tagit åt sig sjelf, utan hvad den med sin arm tagit från
den ena klassen af medborgare, för att gifva det åt en annan klass,
det återbetalar också statskassan till den förra. Ja, det har verk¬
ligen redan i många länder kommit derhän. Nåja, säger kanske
mången, icke är väl det så farligt? Staten har ju i sjelfva verket
icke afsett att med denna tull skaffa sig sjelf inkomster, utan att
genom tullen åt idkare af eu viss näring bereda ökad inkomst. Må
då staten, det allmänna, sjelf i sista hand betala denna ökade in¬
komst! Det är alltid rättvisare, än att den betalas af en enda med¬
borgaregrupp.
Resonnementet ogillar jag icke. Emellertid, när det nu är fråga
om att införa detta system — något nytt system är det icke, utan
endast de sista konseqvenserna af det redan rådande — så bör man
i alla fall komma i hag, att vi vid alla de näringar, der man lägger
skyddstullar på det första ledet i produktionsserien, skola föras in i
samma kretslopp som i detta fall. När man beslutar sig för ett
steg, sadant som det föreslagna, som, jag erkänner det, är konse¬
qvent protektionistiskt, så bör man ha gjort sig reda för hur långt
vägen bär och hvad det är man gör.
För min del skulle jag lätt reda mig ur dessa svåra konseqven-
ser genom ett kraftigt: Bort med plåttullen! Bort med den för-
derfliga utgångspunkten! Men då jag icke kan falla på idén att
göra detta yrkande i denna kammare, och då jag icke vill bestrida,
att det under nuvarande förhållanden ligger en viss billighet i ut¬
skottets förslag, så föredrager jag att nu icke göra något yrkande alls.
Herr Melin: Då jag å nyo begärde ordet, gjorde jag det med
anledning af herr Boströms fråga, livad skada det skulle medföra,
om Riksdagen bifölle utskottets betänkande. Någon hjelp borde ju
lemnas skeppsbyggarne. Jo, jag anser, att det vore skadligt att an¬
taga ^ett sådant förslag nu i riksdagsperiodens sista timme. Då vi
vid sa manga tillfällen förut motverkat sådana förslag af herrar pro¬
tektionister, sa anser jag, att det ej heller nu är skäl att acceptera
denna framställning af bevillningsutskottet och således för framtiden
fastslå de principer, som der äro uttryckta.
Herr Boström frågade, hvarför icke sjöfartsnäringen under före¬
gående perioder, då det rådt tullfrihet, haft någon större blomstring.
Detta beror ju på många skäl, bland andra att det då icke rådde
någon lifligare spekulation i allmänhet. Eu sådan har uppstått på
den sista tiden, som erbjuder rikligt kapital till låga räntor, och
jag kan icke vara med om att, när hågen just ligger åt den lågt-
Onsdagen den 30 April, f. m.
61 X:o 33.
ningen, vi skulle vidtaga åtgärder, hvilka skulle stänga oss från att -ing. godtgö-
bygga fartyg i utlandet, när sådant ansågs fördelaktigt. relse tlU
För öfrigt är jag, ehuru skeppsredare, alls icke rädd för den
utländska handelsflottan. Jag vågar till och med påstå, att Sverige muntran.
behöfver den, ty den svenska flottan kan icke ensam sköta all im- (Forts.)
port och export. Vi skola nog kunna hålla oss uppe och gå framåt,
blott vi i alla afseenden blifva stälda minst lika fördelaktigt som
dem, med hvilka vi hafva att konkurrera. — Jag vidhåller mitt
förra yrkande.
Herr Danielson: Då jag inom tullkomitén biträdt det förslag,
som i utskottets föreliggande betänkande är framstäldt, så skall jag
be att få yttra några ord.
Jag har trott, att detta förslag skulle gagna vår jernindustri,
våra skeppsbyggerier och våra verkstäder. Jag har sålunda ansett,
att detta skulle upphjelpa den svenska skeppsbyggerihandteringen
och det i icke obetydlig mån. Då det derjemte vore en hjelp för
sjöfartsnäringen eller åtminstone icke kunde skada densamma, har
jag trott, att detta vore ett syftemål, som borde befrämjas. Det
belopp, som här är i fråga, är icke heller synnerligen afskräckande;
det skulle uppgå till omkring 240,000 kronor per år, hvilket i jem¬
förelse med tullinkomsterna, som nu uppgå till nära 40 millioner
årligen, är ganska obetydligt. Men det skulle upphjelpa vår skepps-
byggerihandtering, så att, om t. ex. sjöfartsnäringen hos oss råkade
i stagnation, skulle skeppsbyggerierna kunna täfla på den utländska
marknaden, och det torde icke vara någon obetydlighet att på detta
sätt kunna hjelpa alla de arbetare, som sysselsättas vid skepps-
varfven och verkstäderna, samt bereda afsättning för vårt jern, hvil¬
ket är synnerligen vigtig! för vårt land.
Det är ur denna synpunkt jag ansett mig böra bifalla det
föreliggande förslaget. De af reservanterna anförda skälen synas
mig endast afse att vinna ett års uppskof för att först inhemta hvad
sjöfartskomitén kan hafva att anföra om denna sak. Men då be¬
villningsutskottet ansett, att denna fråga icke har något väsentligare
sammanhang med sjöfartskomiténs utredning, tror jag, att utskottet
haft giltig anledning att framkomma med detta sitt förslag. Nu
kan man ju välja mellan att fortsätta på den väg, hvarå sistlidne
riksdag inslog, och bevilja restitution vid reparation eller förbyggnad
af fartyg, eller ock, såsom mig synes enklare, låta staten direkt
hjelpa skeppsbyggerierna genom den här föreslagna godtgörelsen.
Ty jag anser, att restitutionens beräknande blir mera inveckladt, ja
nästan omöjligt att verkställa. Blir det sedan fråga om sjöfarts¬
näringens upphjelpande och man anser sig böra slå in på att gifva
seglationspremier, så går det ju äfven an att försöka dermed, derest
komitén anser det lämpligt. Men då kommer det säkerligen att
gälla mycket penningar, att döma efter andra land, der man upp¬
offrat 13 å 15 millioner på sådana premier, men icke kommit stort
N:o 33. 62
Onsdagen den 30 April, f. m.
Ang. godtgö-
relse till
skeppsbyggeri-
•näringens upp
muntran.
(Forts.)
längre för det. Detta är dock en vidt omfattande fråga, som bör
tagas under ompröfning först efter det komitén afgifvit sitt förslag
.samt detta granskats åt de myndigheter, som hafva med saken
att skaffa.
Den nu föreliggande frågan har jag emellertid, såsom nämndt,
sett endast från skeppsbyggeri- och jernhandteringens synpunkt, och
ur denna synpunkt ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Bergenclahl och De Laval.
Herr Hedin; Jag skall anhålla att få fästa kammarens upp¬
märksamhet på att, praktiskt sedt, är det alldeles komplett likgil¬
tigt lrvilket beslut kammaren fattar i förevarande fråga, om kam¬
maren afslår förslaget eller blott, såsom här. är föreslaget, voterar i
princip det ifrågasatta premieringssystemet. Ty detta votum kommer,
äfven om Första Kammaren fattar samma beslut, icke att leda der¬
hän, att något svenskt skeppsbyggeri i följd deraf får ut ett öre,
enär till betalande af dessa premier icke finnes en skilling, som
någon myndighet, vare sig Kongl. Maj:t eller någon underordnad,
kan derför disponera. För att Riksdagens beslut i detta fall skulle
få någon effekt, måste Riksdagen också bevilja dessa medel, säga
hvarifrån dessa premiemedel skola tagas.
Det är alltså, såsom jag förut sagt, alldeles likgiltigt huru kam¬
maren i afseende å denna punkt beslutar.
Herr Bengtsson i Gullåkra: Jag skulle väl kunna afstå från
att begära ordet, men jag kan dock icke underlåta att gent emot
bevillningsutskottets ärade ordförande och herr Danielson, då de
sagt sig icke kunna förstå huru föreliggande förslags antagande
skulle kunna skada sjöfartsnäringen, anmärka att jag tror, att man
just dermed skulle komma att mycket skada denna näring, som
man vill uppmuntra. Ty enligt detta förslag skulle ju verkstäderna,
om de byggde för utländsk räkning, erhålla premier, och dermed
skulle ju också de utländska köparne af fartyg komma i en bättre
ställning än de inhemska rederierna. Och det är ju mycket väl
tänkbart, att en utländing, som i Sverige fått till följd af dylik
premie sitt fartyg för billigare pris än den inhemska köparen, se¬
dermera skickar öfver sitt fartyg till Sverige att gå i fraktfart
emellan svenska hamnar. Kan något sådant lända till uppmuntran
för den svenska sjöfarten? Jag tror det icke. Då detta förslags
antagande sålunda skulle bereda utländingen tillfälle till att få sina
fartyg byggda i Sverige för billigare pris än den svenska redaren kan
få dem för, synes mig detta förslag stå temligen tydligt i strid med
önskan om sjöfartsnäringens upphjelpande. Jag vidhåller derför mitt
yrkande om afslag.
Onsdagen den 30 April, f. m.
63 N:o 38.
Herr Johansson i Bastholmen: Herr Ivlelin yttrade i slutet
af sitt anförande, att den hufvudsakliga vigten för sjöfarten vore
att få goda, billiga och tidsenliga fartyg. Just af dessa skäl kom¬
mer jag till ett alldeles motsatt resultat. Just af dessa skäl ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr E. G. Boström: Jag vill endast med några ord besvara
herr Hedins anförande. Herr Hedin förmenade, att det vore kom¬
plett likgiltigt, hvilket beslut kammaren fattade i denna fråga, ty
förslaget kunde i allt fall icke komma till utförande, då Riksdagen
icke för ändamålet anslagit medel. Det förefaller mig ganska egen¬
domligt, detta påstående, då jag jemför det föreslagna med tull¬
taxans nu gällande bestämmelser. I denna punkt beter det nu:
»Vid reparation eller förbyggnad af utländska fartyg eller af in¬
hemska ångfartyg om minst 500 tons bruttodrägtighet eller segel¬
fartyg om minst 800 tons bruttodrägtighet erhålles, sedan inför
generaltullstyrelsen blifvit styrkt, att reparationen, eller förbyggnaden
afslutats, restitution af erlagd införselstull för de materialier och
skeppsförnödenheter, icke hänförliga till husgerådssaker eller proviant,
dem innehafvare af skeppsvarf eller verkstad genom behöriga intyg
visat hafva varit till fartygets reparation eller förbyggnad använda
och för sådant ändamål från utlandet införda.» Det står alls icke
der, att dessa medel skola utanordna^ af tullmedlen, utan detta anses
falla af sig sjelf, då bestämmelsen har sin plats bland underrättel¬
serna om hvad vid tulltaxans tillämpande bör iakttagas. Här be¬
gagnas samma uttryck, som förut användts, och jag föreställer mig,
att ingen tvekan kan förefinnas derom, att icke, om Riksdagen nu
beslutar i enlighet med utskottets förslag, dessa medel skola utbe¬
talas af generaltullstyrelsen af tillgängliga tullmedel. Herr Hedins
yttrande förefaller mig desto mera egendomligt, som kommers¬
kollegium och generaltullstyrelsen, hvilka behandlat frågan, icke
funnit skäl att framställa denna anmärkning, hvilket de säkerligen
icke, såsom motståndare till densamma, skulle underlåtit, i händelse
de ansett samma anmärkning hafva något fog för sig. Jag vill
äfven till sist erinra, att tulltaxeunderättelserna innehålla bestäm¬
melser så väl om utgifter, som skola utgå, såsom lastpenningar^,
som ock när eljest tullpligtigt gods befrias från stadgad afgift. Jag
kan derför icke finna herr Hedins inkast hafva något skäl för sig'.
Herr Hedin: Jag ber om ursäkt, men min anmärkning har
verkligen den betydelse, som jag nyss framhöll. Att icke general¬
tullstyrelsen eller kommerskollegium framstält denna anmärkning,
är i min tanke mycket förklarligt. De hafva icke haft att gifva
Kongl. Maj:t några råd om huru Kongl. Maj::: skulle gå till väga,
om Kongl. Maj:t ville hos Riksdagen begära ett förslagsanslag för
ändamålet eller begära bemyndigande af Riksdagen att låta medlen
utbetalas genom tullstyrelsen af tullmedel. Det var icke derom
Ang. godtgö-
relse till
skepp sby g ger i-
näringens upp¬
muntran.
(Forts.)
Ji:o 33. 64
Ang. godtgö-
relse till
skeppsbyggeri-
näringens upp¬
muntran.
(Forts.)
Onsdagen den 30 April, f. m.
dessa myndigheter skulle yttra sig. Tvärtom tror jag att det skulle
ansetts högst närgånget af dem att vilja lära Kongl. Maj:t ett så¬
dant ABC. Den jemförelse som herr ordföranden i bevillnings¬
utskottet gjorde emellan sådana utbetalningar, hvarom här är fråga,
och så kallad restitution af tullmedel, var ej lyckligt funnen. Att
utbetala eu lagstadgad restitution af tullmedlen är en lika naturlig
åtgärd som att återställa en af misstag fordrad och erlagd tull-
afgift: att det ena som det andra verkställes, utan vidare, af ve¬
derbörande myndighet, är ganska klart och gifvet. Men hvar finnes
den myndighet, som på grund af ett Riksdagens fattade beslut, som
ej innebär annat än ett principbetänkande, kan auktoriseras att be¬
tala ut de medel, som må erfordras för principens genomförande,
men icke blifvit anslagna? Denna sak är verkligen så enkel, att
det ej tjenar något till att vidare diskutera den.
Ofverläggningen var slutad. I öfverensstämmelse med de yr¬
kanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å såväl
nämnda hemställan som den i ämnet väckta motionen. Herr tal¬
mannen förklarade sig anse den förra propositionen vara med öfver¬
vägande ja besvarad, men som votering begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i ll:te
punkten af betänkandet n:o 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit så väl utskottets nämnda
hemställan .som herr grefve Strömfelts i ämnet väckta motion.
Röstsedlarne uppräknades och visade 63 ja, men 124 nej, hva¬
dan kammaren beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.
Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare före¬
dragningen af det föreliggande betänkandet till kl. 7 e. m., till
hvilken tid kammarens ledamöter genom utfärdadt anslag kallats
att åter sammanträda.
Godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o
35, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
65 N:o 33.
Onsdagen den 30 April, f. m.
ändring i vilkoren för öfverlåtelse till Göteborgs stad af egande-
rätten till kronans andel i förra ostindiska kompaniets fastighet i
nämnde stad.
§ 9.
Herr vice talmannen L. O. Larsson aflemnade en af honom
jemte herr P. O. Hörnfeldt undertecknad motion, n:o 233, om be¬
viljande af statspension åt aflidne generaldirektören Magnus Huss’
efterlemnade enka.
Denna motion bordlädes.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,6 1 e. m.
In fidem
A. Fi. J. Johansson.
I
Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 33.
5