RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1890. Andra Kammaren. N:o 29.
Tisdagen den 22 april.
KL Y23 e. m.
§ 1-
Justerades det i kammarens sammanträde den 15 dennes förda
protokoll.
§ 2.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts på
kammarens bord hvilande propositioner till Riksdagen:
angående pension för aflidne lektorn C. J. Blombergs enka
och barn; samt
angående afsöndring af jord från indragna militiebostället Bjuf
n:o 3 i Malmöhus län.
§ 3.
Föredrogs och bordlädes för andra gången statsutskottets ut¬
låtande n:o 52.
§ 4.
Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial n:o 53,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa till regleringen
af utgifterna under riksstatens åttonde bufvudtitel börande frågor,
blefvo de af utskottet föreslagna voteringspropositionerna af kam¬
maren godkända.
§ 5.
Föredrogos, men blefve å nyo bordlagda:
lagutskottets utlåtanden n:is 44 och 45; samt
Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 30 och 31.
§ 6.
På derom af herr Lilienberg gjord framställning, beslöt kam¬
maren, att lagutskottets utlåtande n:o 44 skulle å föredragnings¬
listan för morgondagens sammanträde uppföras främst bland de
ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.
Andra Kammarens Prat. 1890. N:o 29.
1
N:o 29.
2
Tisdagen den 22 April, e. m.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 54, i anledning af väckta förslag i fråga om fixering af
rustnings- och roteringsbesväret m. m.;
n:o 55, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan om utarbetande af förslag till förändrade be¬
stämmelser för indelta arméns rekrytering och aflöning;
n:o 56, med anledning af väckta motioner om ändring i vil-
koren för lån ur odlingslånefonden;
n:o 57, i anledning af väckt motion om nedsättning af räntan
å de till enskilda jernvägsanläggningar lemnade låneunderstöd af
statsmedel;
n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående byte
af mark mellan kronan och Örebro stad;
n:o 59, i anledning af väckta motioner i fråga om reglering af
viss kyrkotionde och helgonskyld m. m.; och
n:o 60, med förslag till voteringspropositioner i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i frågor rörande anslagen under riks-
statens femte hufvudtitel; samt
bevillningsutskottets betänkanden och memorial:
n:o 7, angående tullbevillningen;
n:o 8, angående hvitbetssockertillverkningsafgiften; och
n:o 9, i anledning af återremiss utaf l:sta punkten i utskottets
betänkande (n:o 2) angående vilkoren för försäljning af bränvin.
Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag.
§ 9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr friherre
6r. O. Peyron under åtta dagar från och med den 28 innevarande april.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,47 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Onsdagen den 23 April, f. m.
3
N:o 29.
Onsdagen den 23 april.
Kl. 11 f. m.
§ i-
Justerades kammarens protokoll för den 16 innevarande april.
§ 2.
Herr talmannen tillkännagaf att lierr K. S. Husberg anmält,
det han, i följd af ett inom hans familj inträffadi svårt sjukdoms¬
fall, vore förhindrad att deltaga i dagens sammanträde.
§ 3.
Föredrogos och bordlädes för andra gången statsutskottets ut¬
låtanden n:is 54, 55, 56, 57, 58 och 59.
§ 4.
Härefter föredrogs statsutskottets memorial n:o 60, med för¬
slag till voteringspropositioner i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i frågor rörande anslagen under riksstatens femte hufvudtitel.
Punkten 1.
Lades till handlingarna.
Punkterna 2—4.
De af utskottet föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
§ 5.
Föredrogos, men hlefvo å nyo bordlagda bevillningsutskottets
betänkanden och memorial n:is 7, 8 och 9.
§ 6.
Enligt förut fattadt beslut företogs nu till behandling lag- Ang. ändring
utskottets utlåtande n:o 44, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts * ™ssa delar
proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar af af strafftagen
strafflagen och till lag angående ändring i vissa delar af straff¬
lagen för krigsmagten den 7 oktober 1881 än äfven väckta motio¬
ner om ändring i strafflagen.
N:o 29.
4
Onsdagen den 23 April, f. m.
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forts.)
Kongl. Maj:t hade den 14 sistlidne februari till Riksdagen af¬
låta proposition med förslag till lagar angående ändring i dels
20 kap. strafflagen samt vissa delar af 2, 3, 4, 5, 6, 8, 9, 11, 12,
14, 15, 16, 18, 19, 21, 22, 23 och 25 kap. samma lag och dels vissa
delar af strafflagen för krigsmagten den 7 oktober 1881.
Denna proposition hade af båda kamrarne hänvisats till lag¬
utskottet.
I sammanhang med den kongl. propositionen hade utskottet
till behandling förehaft två särskilda, inom Andra Kammaren
väckta och af nämnda kammare till utskottet hänvisade motioner,
i hvilka föreslagits ändring i strafflagen. I den ena af dessa mo¬
tioner, n:o 115, afgifven af herr A. F. Broström, hade framstälts det
förslag, »att Riksdagen ville för sin del besluta, att straffpåföljden
förlust af medborgerligt förtroende utöfver strafftiden måtte ur
strafflagen utgå».
Den andra af nämnda motioner, n:o 185, hade afgifvits af herr
F. G. Björck; och föreslogs deruti, att Riksdagen ville antaga föl¬
jande ändrade lydelse af 2 kap. 19 § strafflagen:
»Har den, som begått brott, hvarom nu är sagdt, derför gjort
sig skyldig till dödsstraff eller straffarbete på lifstid, skall han för¬
klaras förlustig medborgerligt förtroende för alltid; har han förskylt
straffarbete på viss tid, kan han, der ej annorledes i lagen särskildt
stadgadt finnes, förklaras medborgerligt förtroende förlustig för
längre tid än till straffet uttjent är.
Den, som begått brott, så att han förverkat embete, tjenst eller
annan allmän befattning, som af honom innehafves, kan ej dömas
medborgerligt förtroende förlustig längre tid än tills straffet ut¬
tjent är.»
Under punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde nu ut¬
skottet:
att Riksdagen, med afslag å herrar Broströms och Björcks
ofvan omförmälda motioner, ville, beträffande förslaget till lag an¬
gående ändring i vissa delar af strafflagen, med förklarande, att
Kongl. Maj:ts förevarande proposition i denna del icke kunde an¬
tagas i oförändradt skick, för sin del antaga ett af utskottet upp-
gjordt förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen.
Ordet lemnades till
Herr Lilienberg, hvilken anmält sig vilja framställa förslag
angående sättet för ifrågavarande utlåtandes föredragning och som
nu anförde: Jag tillåter mig föreslå den ordning för föredragningen
af förevarande betänkande, att först föredrages punktvis 2 kap.
19 § lagförslaget, derefter det af mig framstälda förslaget till skrif¬
velse till Kongl. Maj:t angående förlust af medborgerligt förtroende,
derefter det af herr Hans Andersson i enahanda syfte framstälda
förslag, och vidare lagförslagets öfriga delar paragrafvis eller punkt¬
vis efter omständigheterna. Derjemte tillåter jag mig föreslå, att,
i händelse lagförslaget skulle i vissa delar af kammaren återför¬
visas, lagutskottet må lemnas öppen rätt att vid ärendets förnyade
Onsdagen den 23 April, f. m.
5
N:o 29.
behandling i afseende å de paragrafer, hvilka må hafva blifvit med Äng. ändring
eller utan ändring godkända, föreslå sådana jemkningar, som af i visso, delar
ifrågasatta förändringar i återförvisade delar kunna föranledas. a' m "m 9
(Ports.)
Sedan öfverläggningen rörande föredragningsordningen härmed
förklarats slutad, biföll kammaren hvad herr Lilienberg i sitt nu
afgifna yttrande föreslagit; hvarefter, i enlighet med det sålunda
fattade beslutet, till en början föredrogs första stycket af 2 kap. 19 §
i utskottets förslag, lydande sålunda:
Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den
dömde förklaras hafva förverkat medborgerligt förtroende.
Herr G. Berg erhöll ordet och yttrade: Till en början måste
jag uttala mitt beklagande deröfver, att blott två dagar, åtminstone
blott två arbetsdagar, förflutit, sedan detta betänkande i kammaren
utdelades, till dess det nu till afgörande föreligger. Detta betän¬
kande innefattar dock så mänga vigtiga och djupt omfattande för¬
slag till förändring i vår strafflag, att jag skulle anse det hafva
varit godt, om vi inånga, som icke deltagit i lagutskottets arbete,
men dock djupt intressera oss i denna fråga, fått någon längre tid
att penetrera detta lagförslag. Detta betänkande behandlar dock
en af de allra vigtigaste frågor, som under denna riksdag legat
och antagligen kommer att ligga på riksdagens bord.
Emellertid skall jag nu be att få öfvergå till den föredragna
punkten:
Förlust af medborgerligt förtroende kallas lika litet här som
i nu gällande strafflag för något straff, utan en påföljd af straff.
Namnet utgör emellertid icke det väsentliga, utan det väsent¬
liga och det väsentligaste utgöres af sakens egen innebörd, och
denna innebörd är sådan, att ifrågavarande straffpåföljd verkar så¬
som ett straff, ja såsom ett mycket hårdt straff. Genom denna
påföljd försvåras nemligen efter min bestämda öfvertygelse, ja,
omöjliggöres ganska ofta brottslingens återgång till en hederlig
vandel och eu nyttig verksamhet. Öfver allt vägras honom ar¬
bete, då han kommer för att begära sådant och måste framte detta
sitt fräjdebevis, på hvithet vanfräjdens stämpel blifvit satt. Sam¬
hället säger till den frigifne brottslingen: »Gå nu ut till dina med¬
borgare och sök att återvinna deras förtroende»; men på samma
gång gifver samhället honom ett respass på färden, i hvilket det
står skrifvet: »Denne man, som kommer till eder, han har icke
och får ännu icke på många år ega sina medborgares förtroende».
Den frigifne brottslingens ställning är sålunda mycket svår. Jag
kan icke bättre tolka hans olyckliga belägenhet än genom att åter¬
gifva hvad en ledamot af Konungens högsta domstol vid detta
ärendes behandling för kort tid sedan yttrade. Hans ord lyda så¬
lunda: »Lagen fordrar emellertid nu af brottslingen, sedan han
efter undergånget frihetsstraff lösgifves, att han skall likasom hvarje
annan samhällsmedlem genom ärligt arbete utan samhällets be¬
tungande försörja sig och de sina; och det äfventyr, hvarför han
jemlikt fattigvårds- och lösdrifvarelagstiftningen utsätter sig, om
Ji:o *29.
6
Onsdagen den 23 April, £. m.
Ang. ändring han ej härutinnan fullgör samhällets kraf, gifver i hårdhet föga
i vissa delar efter för påföljden af verkliga förbrytelser. Men på samma gång
a t”» denna fordran ställes på den lösgifne, med vanfräjd stämplade
(Forts!) brottslingen, är han just genom denna vanfräjd utestängd från
nästan hvarje utväg till ärligt förvärf. All handel, rörelse eller
handtverk, för hvars utöfvande främmande biträde erfordras, är
honom förbjuden; och den straffade är, hurudana hans begåfning,
anlag eller färdigheter än äro, hänvisad till det arbete han kan få ut¬
föra åt andra; men det är väl bekant, huru svårt eller ofta omöjligt det
är för honom att erhålla sådant arbete, så länge han i sitt prest-
betyg stämplas såsom saknande medborgerligt förtroende, d. v. s.
vanfräjdad. Att under sådana förhållanden återfall i brott, särde¬
les i dem mot eganderätten, så ofta förekomma, kan knappt väcka
förundran, och lagstiftningen synes mig ej kunna frånkännas andel
i ansvaret härför. Att ändock en del straffade personer lyckas att
undvika återfall och föra en oklanderlig vandel torde i väsentlig
män få skrifvas på den enskilda välgörenhetens och barmhertig-
hetens räkning och särskildt den menniskovänliga verksamhet, som
numera utöfvas af de till understödjande af frigifna fångar bildade
föreningar».
Mine herrar, så talar en ledamot af Konungens högsta domstol,
och jag vädjar till eder, hvem som kan motsäga honom. Då sta¬
ten sålunda utsätter den frigifne brottslingen för sådana stötestenar
på återupprättelsens väg, så är helt naturligt frågan, som för oss
uppställer sig, den: är staten moraliskt berättigad att ådöma denna
straffpåföljd? Många straffteorier hafva under tidernas längd blif¬
va uppstäda, förklarade och försvarade, hvilka teorier utvecklat
statens straffande verksamhet; många af dessa straffteorier hafva
äfven blifvit förkastade. Men emellertid tror jag, att man numera
är allmänt ense derom, att straffet måste hafva ett dubbelt ända¬
mål. Straffet måste nemligen afse dels brottslingens förbättring
och dels statens skyddande mot den brottsliga viljan. Endera
eller beggedera af dessa förutsättningar måste förefinnas, för att ett
straff skall vara berättigad!. Eörefinnas icke begge eller åtminstone
den ena förutsättningen, är straffet sjelft ett brott.
Vid dessa förhållanden uppställer sig för oss följdrigtigt den
frågan: finnas nu dessa förutsättningar i fråga om den straffpåföljd,
som kallas förlust af medborgerligt förtroende? Och jag spörjer så¬
ledes till en början: kan förlusten af medborgerligt förtroende lända
till den brottsliges förbättring? Nej, jag tror det icke, och jag tror
att vi alla kunna vara derom ense, att ännu icke någon blifvit för¬
bättrad derigenom, att han blifvit dömd förlustig medborgerligt för¬
troende; men deremot vill jag uttala den öfvertygelsen, att för
tusentals personer har deras återupprättelse med samhället blifvit
försvårad eller omöjliggjord just genom denna påföljd. Således
bortfaller åtminstone den förutsättningen för det befogade i denna
straffpåföljd.
.lag öfvergår nu till den andra frågan: kan denna påföljd vara
nödvändig för statens eller dess medlemmars skyddande mot den
brottsliga viljan? Ja, i detta fall kan ju tvifvel förefinnas, och den
Onsdagen den 23 April, f. m.
N:o 29.
•omständigheten är också den enda förklaringen och det enda för- Ang ändring
svaret, hvarför denna straffpåföljd så länge fått qvarstå. Jag skall strama(.en
nu be att i korthet få återgifva de sätt, hvarpå denna nödvändighet m ”m J
blifvit betraktad dels hos nya lagberedningen, dels hos högsta dom- (Forts.)
stolen, dels hos Kongl. Maj:t och dels nu slutligen hos lagutskottet,
hvarvid jag emellertid anhåller få förutskicka den anmärkningen,
att mellan den nya lagberedningens och Kongl. Maj:ts uppfattning
förefinnes större skiljaktighet, än man skulle hafva anledning tro,
då man läser lagutskottets betänkande.
Motiveringen till lagberedningens förslag i ämnet återfinnes på
sid. 50. Lagberedningen framhåller der, att man påyrkat straff¬
påföljdens borttagande på grund af tvenne skäl. Det första vore
obetingadt af den åsigt, som i allmänhet inom den nyare rättsutveck¬
lingen gjort sig gällande, om förkastligheten af straff, som gå på
äran», och det andra skälet vore det, att man »åberopat att denna
påföljd i tillämpningen visat sig ytterst förderflig, i ty att den för
frigifna brottslingar försvårade återgången till en loflig och nyttig
verksamhet och sålunda motverkade bestraffningens syfte». Dessa
invändningar har nya lagberedningen sökt bemöta, den första der¬
med, att denna påföljds syfte ej vore »att tillfoga brottslingen något
lidande genom att utsätta honom för andra menmskors afsky och
förakt, utan endast att förebygga, att den, som blifvit dömd för
nesligt brott, framdeles eller, der påföljden ådömdes för viss tid,
förrän någon tid förflutit efter det han lemnat straffanstalten, komme
att inträda i sådan verksamhet inom samhället, hvars betroende
åt en person ansetts böra förutsätta, att denne gjort sig förtjent af
•allmän tillit». , „
Det andra inkastet åter, eller frågan om denna påföljds förderf¬
lighet, bemöter utskottet på det sätt, att förderfligheten icke så
mycket beror på sjelfva straffpåföljden, utan — och det är sjelfva
kärnpunkten — mera derpå att i den frigifnes prestbetyg inflyter upp¬
gift derom, att han är förlustig medborgerligt förtroende. Och detta
menliga inflytande har beredningen sökt afhjelpa genom det för¬
slag angående presthevis, som återfinnes å sid. 46 i. beredningens
betänkande och der beredningen föreslår, att anteckningar om fräjd
icke må i fräjdehetyget inflyta i andra fall, än då det sker för full¬
görande af domstols föreskrift om. uppvisande af fräjdebetyg eller
för flyttning från en församling till en annan. Nya lagberednin¬
gen har således icke på något sätt vederlagt eller sökt vederlägga
påståendet om denna straffpåföljds förderfliga inflytande, utan endast
sökt neutralisera detta inflytande genom att utesluta anteckningen
derom i prestbeviset i andra fall än de nyss af mig antydda.
Jag kommer sedan till högsta domstolen. Der föredrogs nya
lagberedningens betänkande den 18 december 1889, och då var det
icke långt borta att den åsigt, jag nu sökt förfäkta, nemligen om
det förderfliga i denna straffpåföljd, hade gjort sig gällande. I an¬
dra rummet, der betänkandet föredrogs, och der fem af domstolens
ledamöter voro tillstädes, var det nemligen två justitieråd, som an-
sågo, att denna straffpåföljd borde och kunde borttagas. Den ene
yttrade såsom konklusion af sin granskning af lagförslaget följande:
?f:o 29.
8
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
in. in.
(Forts.)
Onsdagen den 23 April, f. m.
»för min del anser jag derför att stadgandena om förlust af med¬
borgerligt förtroende kunna och böra ur strafflagen uteslutas», och
ett annat justitieråd instämde i denna mening. Emellertid afstyrk-
tes genom tre röster mot två nya lagberedningens förslag i hufvud-
frågan och på samma gång afstyrktes äfven förslaget om fräjde-
betyg, och detta sista hufvudsakligen på det skäl, att så länge sta¬
ten fastade den betydelse vid förlust af medborgerligt förtroende,
att den uteslöte vanfräjdad icke endast från politiska och kom¬
munala rättigheter samt befattningar i statens tjenst, utan äfven
från utöfning af vissa borgerliga yrken samt frånkände honom för¬
troendet att höras som vittne, kunde det icke ifrågasättas, att den
enskilde vid antagandet af en arbetare i sin tjenst skulle lemna
frågan om dennes fräjd utan all betydelse.
Hos Kongl. Maj:t, der herr statsrådet och chefen för justitie¬
departementet den 14 februari detta år föredrog frågan, omfattade
herr statsrådet den af högsta domstolens majoritet uttalade mening
och sammanfattade sin åsigt i följande ord: »Så länge lagstiftningen
på skilda områden uppställer god fräjd såsom vilkor för utöfvandet
af vissa rättigheter, lärer det emellertid vara oundgängligen nödigt
att strafflagen bestämmer hvilka brott skola medföra ifrågavarande på¬
följd»,och i sammanhang härmed var förslaget om fräjdebetyg förfallet.
Lagutskottet, hvars betänkande nu föreligger, förklarar sig dela
den åsigt, hvilken, på sätt förut anförts, uttalats af nya lagbered¬
ningen och af herr chefen för justitiedepartementet, men, såsom
herrarne funnit af min framställning, var nya lagberedningens åsigt
ej oväsentligen olika den åsigt, som gjorde sig gällande hos Kongl.
Maj:t i statsrådet. Denna skiljaktighet har lagutskottet emellertid
å sid. 4 betecknat endast med några transsumtstreck; och dessa .trans-
sumtstreck innehålla sålunda den enda hänvisningen till det vig¬
tiga förslag om förändring af fräjdebevisen, hvarmed lagberednin¬
gen framkommit och genom hvilket beredningen vetat motverka det
törderfliga inflytandet af straffpåföljden i dess nuvarande skede —
ett inflytande, som lagutskottet emellertid, så vidt jag kan förstå,
lemnat obestridt.
Sedan jag nu redogjort för den olika uppfattning, som i detta
hänseende gjort sig gällande, återkommer jag till den andra frågan
jag uppstälde: är denna straffpåföljd nödvändig för statens eller
dess medlemmars skyddande mot den brottsliga viljan? Jag svarar
då för min del alldeles obetingadt, att den är nödvändig endast i
fråga om de allra gröfsta brott, som ådagalägga en så moraliskt
förderfvad vilja, att man i regeln icke kan antaga att denna vilja
blir genom straffet förbättrad, och till dessa brott räknar jag sådana,
som äro belagda med dödsstraff, straffarbete på lifstid samt de
gröfsta menedsbrotten. Här måste, så vidt jag kan förstå, qvarstå
förlust af medborgerligt förtroende för alltid. Jag ber i förbigående
få säga, att det icke är alldeles likgiltigt, om en till lifvets förlust
eller lifstids straffarbete dömd person derjemte blir dömd förlustig
medborgerligt förtroende för alltid, ty han kan blifva benådad från
dödsstraffet eller från straffarbetet, och då bör denna påföljd stå qvar.
Men beträffande alla öfriga brott anser jag för min del, att
Onsdagen den 23 April, f. m.
9
N:o 29,
förlust af medborgerligt förtroende kan borttagas, åtminstone så till Ang. ändring
vida, att förlusten icke utsträckes utöfver sjelfva strafftiden. Ge- i visso, delar
nom en sådan åtgärd skulle brottslingen, då han utstått sitt straff,
anses hafva försonat sig med samhället. (Forts.)
Jag skall nu be att i korthet få framhålla konseqvenserna af
de åsigter, jag sålunda uttalat, och sålunda påpeka de hufvudsakliga
fall, der lagen nu fordrar god fräjd för utöfvande af någon med¬
borgerlig verksamhet. Dessa fall kunna sammanfattas i fyra sär¬
skilda grupper.
Den första gruppen afser sådana fall, der för rättighet att idka
handel eller handtering och yrke med annat biträde än hustru och
hemmavarande barn fordras god fräjd. Jag frågar då: om denna
förlust af medborgerligt förtroende utöfver strafftiden borttoges, hvad
blefve då följden i detta hänseende? Följden blefve naturligtvis
den, att den frigifue straffången finge, då han åter utgick till sam¬
hället, börja idka handel eller yrke eller näring, och jag frågar
vidare: har man verkligen rättighet att betaga honom tillfälle till
detta? Har man rättighet att betaga honom tillfälle att ärligt för¬
sörja sig? Och handlar han oärligt, så är han underkastad nytt
straff. Har man rättighet betaga honom tillfälle att idka näring i
den omfattning, som ofta kan vara behöflig för att han skall kunna
försörja sig och de sina? Jag tror det icke, och jag vågar påstå
att sådan som ställningen nu är, är den fullkomligt ohållbar. Ty
den frigifne brottslingen får icke arbete hos andra. Dertill hindras
han af sitt med vanfräjdsmärket försedda prestbevis. Och han får
icke sjelf idka någon näring •— åtminstone icke i större omfattning.
Kan det vara rättvist? Jag ser till min glädje, att min nu uttalade
åsigt åtminstone omfattas af åtskilliga reservanter, som uttalat sig
i ungefär samma rigtning.
Den andra gruppen kan sammanfattas af de bestämmelser, der
lagen fordrar god fräjd för deltagande i allmän rådstuga, kyrko¬
stämma, kommunalstämma, val af riksdagsman. Om man nu bort-
toge straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende för viss tid,
hvad skulle då följden här blifva? Jo att den, som hade försonat
sitt brott med straffarbete, finge i dessa val deltaga. Skulle nu
häri ligga någon fara? För min del tror jag det icke. Det hän¬
der väl ytterst sällan, att dessa olyckliga, hvilka föra den hårdaste
kampen för tillvaron, hafva tid och intresse att egna sig åt politiska
eller kommunala frågor; och jag tror derför som sagdt icke att
faran blefve så stor. Men ville man för alla händelser gorå.sig
ytterligare betryggad, kunde man dertill fordra att den, som under¬
gått straffarbete, icke finge deltaga i dessa val, förr än en viss tid
förflutit, efter det han afslutat straffet.
Jag kommer nu till den tredje gruppen. För att kunna väljas
till nämndeman, stadsfullmägtig, ordförande i kommunalstämma,
ordförande i eller ledamot i kommunalnämnd, kommunalfullmägtig,
ledamot i kyrko- och skolråd, landstingsman och riksdagsman fordras
att ega medborgerligt förtroende. Att den, som saknar sådant förtro¬
ende, icke må till sådana förtroendeuppdrag väljas, är ju helt natur¬
ligt och rigtigt. Men huru skulle det gå, om straffpåföljden här toges
N:o 29.
10
Onsdagen den 23 April, f. m.
Ang. ändring bort? Så vidt jag kan förstå, skulle icke i realiteten eller verkligheten
i vissa delar någon skilnad förefinnas. Ty till dessa förtroendeuppdrag väljes
**' **»»»*” inoeni som icke faktiskt eger sina medborgares förtroende. Bort-
(Forts.) tages denna förlust af medborgerligt förtroende för viss tid, så skall
lika litet som nu till dessa befattningar väljas någon, som under
nuvarande förhållanden är derifrån utesluten. Och jag frågar er,
mine herrar, har någon af er någonsin hört omtalas, att, då fråga
varit att en person skulle väljas till riksdagsman, han blifvit hin¬
drad derifrån endast och allenast derför, att han varit dömd för¬
lustig medborgerligt förtroende. Jag har aldrig hört något sådant
inträffa och jag tror icke heller att det skall inträffa. Men vill
man gå längre, kan man ju äfven här stadga, att ingen må till
dessa förtroendeuppdrag väljas, förr än en viss tid förfiutit, sedan
han slutade sitt straffarbete.
Slutligen stå vi inför den sista och fjerde punkten, den rörande
hvilken — jag medgifver det villigt — kunna finnas stora betänk¬
ligheter: jag menar det stadgande i lagen, hvithet förbjuder men¬
edare och dem, som sakna medborgerligt förtroende, att inför dom¬
stol vittna. Den strängaste konseqvensen af min förut uttalade
uppfattning vore tydligen den, att den brottslige, som med straff¬
arbete försonat sitt brott, finge vittna, så fort han efter utståndet
straff' återginge till den medborgerliga verksamheten, allt naturligtvis
med undantag för dem, som voro förlustiga medborgerligt förtroende
för alltid; men jag medgifver alldeles obetingadt, att denna konse¬
qvens medför sådana betänkligheter, att jag icke vill tillråda ett
sådant förfarande. Deremot vill jag tillråda, att pröfning särskildt
i hvarje fall öfverlemnas till domstolens fria afgörande. Här bör
domstolens fria bevispröfning få gälla. Ett exempel härpå må
framhållas. Det framställes vid domstolen jäf mot ett åberopadt
vittnes fräjd. Domstolen infordrar i detta fall fräjdebevis, som
innehåller upplysningar huruvida åberopade vittnet varit för brott
straffad, och om det straff, till hvilket han blifvit dömd. Om han
då befinnes hafva varit straffad, så får domstolen öfverväga brot¬
tets art, den tid som förflutit, sedan strafftiden gick till ända, och
andra omständigheter, som kunna inverka på saken, såsom betyg
från arbetsgivare in. m., och domstolen må nu förklara, huruvida
personen i fråga i detta speciella fall anses värdig att aflägga vitt¬
nesmål eller icke.
Nu kan sägas, att en sådan undersökning blefve besvärlig. Det
kan icke nekas, att den blefve svår att verkställa i ett eller annat
fall. Men detta är icke skäl för att hålla tillbaka en reform, som
är berättigad och rättvis. Man kan också säga, att en sådan under¬
sökning kommer att blifva osäker. Ja, möjligen! Men jag påstår
att den komme att medföra fullkomligt lika stor säkerhet, som för¬
hållandena för närvarande betinga. Ty tror man verkligen att nå¬
gon domstol skall med anspråk på tillförlitlighet kunna på förhand
beräkna, bestämma och fastslå den tid, som bör förflyta, innan den
straffade kan vara värdig att aflägga vittnesed inför domstol? Tänka
vi oss att en person blir dömd i dag, den 23 april 1890, till två
års straffarbete samt förlust af medborgerligt förtroende två år öfver
Onsdagen den 23 April, f. m.
11
N:o 29.
strafftiden, d. v. s. att han slutar sitt straffarbete den 23 april 1892
och iir förlustig medborgerligt förtroende till och med den 22 april
1894, kan då domstolen vid domens afkunnande med något som helst
anspråk å säkerhet säga: denne person förtjenar icke förtroendet
att vittna förr än den 23 april 1894. Jag tror att denna pröfning
på förhand är betydligt underlägsen den, som kan företagas i hvarje
särskildt föreliggande mål. Förtroendet att bära vittne är betin-
gadt af beskaffenheten af personens vilja vid den tidpunkt, då vitt¬
nesmålet skall afläggas; men huru kan man flera år på förhand
beräkna beskaffenheten af denna vilja. Denna vilja kan förbättras
redan under strafftiden och sålunda långt före det personen enligt
nuvarande strafflag återfår medborgerligt förtroende; viljan kan i
andra fall fortfara att förblifva lika moraliskt förderfvad långt efter
det straffpåföljden, förlusten af det medborgerliga förtroendet ver¬
kar. Hvilken trygghet medföra alltså de nuvarande förhållandena?
Jag skall nu be att i korthet få sammanfatta hvad jag sagt
med den anmärkningen, att det icke är något positivt förslag utan
endast allmänna grunder, som jag dragit såsom konseqvenser ur
min uttalade mening:
l:o. Den, som gjort sig skyldig till dödsstraff eller straffarbete
på lifstid eller till gröfre menedsbrott, varder medborgerligt förtro¬
ende för alltid förlustig.
2:o. Ofriga med straffarbete belagda brott medföra icke förlust
af medborgerligt förtroende öfver strafftiden.
3:o. Den, som undergått straffarbete, må dock ej deltaga i all¬
männa val, innan 5 år förflutit efter strafftidens slut, eller väljas
till allmänna förtroendeuppdrag, såsom nämndeman, stadsfullmägtig
etc. (hvilka uppdrag specificeras), förr än 10 år gått till ända efter
uttjenad strafftid.
4:o. Uti fräjdebetyg bör införas, om personen blifvit dömd för¬
lustig medborgerligt förtroende för alltid, äfvensom, derest betyget
begäres för flyttning från en församling till en annan eller för full¬
görande af domstols föreskrift om uppvisande af fräjdebetyg,
huruvida personen blifvit dömd till eller undergått straffarbete un¬
der de sist förflutna 10 åren.
5:o. Frågan huruvida en person, som undergått straffarbete
inom sistberörda tid, må vittne bära, pröfvas i hvarje särskildt fall
af domstol. År han dömd förlustig medborgerligt förtroende för
alltid, får han icke vittna.
Herr talman! Jag tvekar icke, utan är fast mera fullkomligt
öfvertygad om att dessa grunder skulle kunna mycket bättre ut¬
vecklas, än hvad jag gjort. Men derom jag är alldeles öfvertygad,
att lagstiftningen bör gå i den rigtningen, likasom jag anser att
påföljden förlust af medborgerligt förtroende verkar skadligt samt
försvårar och förhindrar en mängd menniskors upprättelse och åter¬
förening med samhället, hvarför denna straffpåföljd enligt min tanke
bör borttagas. Och då detta mål torde befrämjas — om än icke
genast vinnas — genom Sakens återremitterande till lagutskottets
behandling, så tager jag mig friheten, herr talman, att yrka åter-
remiss.
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. in.
(Forts.)
H:o 29.
12
Onsdagen den 23 April, f. m.
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forts.)
I detta yttrande instämde herrar Petersson i Boestad, Bruse,
Lundberg, Jansson i Saxhyttan, Wretlind, E. W. Carlson och Olsson
i Frösvi.
Herr Bratt anförde: Det stadgande om förlust af medborger¬
ligt förtroende såsom påföljd för vissa straff, hvithet förefinnes i nu
gällande strafflag och i modifierad form är upptaget äfven i före¬
liggande förslag till ändring af strafflagen, torde mindre än någon
annan af strafflagens bestämmelser vara af allmänheten förstådt
och gilladt. Fast mera tror jag för min del, att pluraliteten af vårt
folks äfven mera tänkande del aldrig liar insett och aldrig kommer
att inse behofvet och ändamålsenligheten af denna s. k. straff¬
påföljd. Men deremot tror jag, att mången fått både inse och er¬
fara att detta vanfräjdsmärke, hvarmed man stämplar den brottslige
efter det han utstått sitt egentliga straff, är ett positivt samhälls-
ondt, som väl i första hand drabbar brottslingen samt försvårar
och ofta omöjliggör hans återupprättelse och försoning med sam¬
hället, men som just derför i andra hand drabbar äfven samhället
sjelft.
Emellertid har man länge tagit detta stadgande till godo. Jag
förmodar att rätt mången, i likhet med mig, innan han satt sig
närmare in i frågan, betraktat samma stadgande som ett uttryck
af speciel juridisk vishet, den lekmannaförståndet icke förmått
uppfatta. Med stöd af de rättslärdes auktoritet har man ansett
detsamma som ett slags mystiskt nödvändigt ondt; och derför hafva
de röster, som höjt sig för vanfräjdens borttagande ur strafflagen,
icke hittills kunnat göra sig gällande.
Men det der juridiska stödet har numera på ett betänkligt
sätt börjat vackla. Ty för det första måste man erkänna, att tids¬
andan går d den.rigtning — hvilket ingalunda kan anses beklag¬
ligt — att folket vill förstå och gilla de lagar, som det skall efter¬
lefva; och för det andra har man ju på senare tider äfven från
rent juridiskt håll fått höra vältaliga röster, som från både lag¬
stiftningens och lagskipningens synpunkt klarligen ådagalagt denna
straffpåföljds olämplighet, dermed visande att allmänhetens länge
deremot närda antipati ingalunda varit oberättigad.
En af dessa röster fingo vi nyss höra här i kammaren, nem¬
ligen den förste talarens. Men han är ingalunda ensam. Då jag
länge lifligt intresserat mig för denna fråga, har jag sökt upplys¬
ningar derom af mera framstående jurister; och jag har hört åt¬
skilliga bland dessa, äfven ledamöter af öfverrätt, hafva samma
åsigt som den förste talaren. Slutligen, och framför allt, ber jag
få påpeka, att vi nu i officiella handlingar fått erfara, att van-
fräjden har sina vedersakare äfven inom landets främsta juridiska
korporation: Konungens högsta domstol.
Jag vill i sistnämnda afseende hänvisa till justitierådet Skarins
yttrande till högsta domstolens protokoll för den 19 december 1889,
uti hvilket yttrande justitierådet Glimstedt instämt. Detta yttrande
upplästes delvis af den förste talaren, och jag skall derför icke
uppehålla kammaren med att återgifva det. Men jag vill uttala
Onsdagen den 23 April, f. m.
13
N:o 29.
den åsigt, att, sedan man läst detta utlåtande, hvarje tvifvel om
den ifrågavarande straffpåföljdens lämplighet eller olämplighet hör
vara skingradt. Mot den klara, öfvertygande och varmhjertade
argumentation, som jnstitierådet Skärm här framlagt, synes mig
heller icke någon invändning kunna göras, åtminstone om man
ser saken, icke från det abstrakta juristeriets synpunkt utan från
den praktiskt-filantropiska synpunkt, hvilken inom strafflagstift¬
ningen om någonstädes bör vara den företrädesvis bestämmande.
Också är anmärkningsvärdt, att af de högsta domstolens leda¬
möter, som icke instämt med justitierådet Skarin, det dock icke
fins någon, som ens försökt att vederlägga honom. Och så vidt
jag kunnat finna af handlingarna i detta ärende, finnes öfver hufvud
icke alls något dylikt försök gjordt, annat än det, som innebäres i
herr justitieministerns uttalande till statsrådsprotokollet den 14
februari 1890. Der säger herr justitieministern: »Så länge lag¬
stiftningen på skilda områden uppställer god fräjd såsom vilkor
för utöfningen af vissa rättigheter, lärer det emellertid yara ound¬
gängligen nödigt, att strafflagen bestämmer, hvilka brott skola
medföra ifrågavarande påföljd». Jag får bekänna, att jag icke rätt
kan fatta denna bevisföring. Ty om man verkligen skulle anse,
att straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende är i och för sig
olämplig, så kan den väl icke blifva mera lämplig och ändamålsenlig
derför att den står i samband med vissa andra lagbestämmelser.
Äfven dessa kunna ju i sådant fall ändras. Ja, säger man, men
då skall det ske först. Må vara, att den marschen vore den rigti-
gaste. Men mig synes det, som om de resp. ändringarna också
kunde ske samtidigt. I hvilket fall som helst kan den anmärkta
omständigheten icke innebära giltig anledning att vid revision af
strafflagen införa en bestämmelse, som man skulle anse felaktig,
utan bättre vore väl då att uppskjuta denna revision, tills man
kunde vara färdig jemväl med de förändringar, som deraf betinga¬
des i fråga om alla de lagrum utanför strafflagen, hvilka nu stå i
samband med strafflagens föreskrifter på detta område.
Af lagförslaget, sådant det för närvarande föreligger, finna vi,
att denna straffpåföljd hädanefter som hittills skulle åläggas dels
för alltid och dels för viss tid. I förra fallet skulle den tillämpas
för dem, som dömts till dödsstraff eller till lifstids straffarbete,
äfvensom för menedare; i senare fallet för åtskilliga andra för¬
brytare.
Hvad nu först beträffar dem, som gjort sig förfallna till döds¬
straff eller straffarbete på lifstid, så kan åtminstone jag icke fatta,
hvilken praktisk betydelse denna straffpåföljd kan hafva för den,
som aldrig lemnar fängelset, förrän han går till grafven, vare sig
med eller utan passerande af stupstocken. För både honom sjelf
och för samhället kan det väl vara temligen likgiltigt, om han är
vanfräjdad eller icke. Skulle det emellertid finnas något, för mig
icke kändt, skäl att för sådana personer bibehålla denna straff¬
påföljd, så synes det mig, som om man skulle kunna göra dem till
föremål för särskilda bestämmelser i detta afseende.
Helt annorlunda ställer sig frågan för menedare och för sådana
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
in. vi.
(Forts.)
N:o 29.
14
Onsdagen den 23 April, f. m.
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forts.)
lifstidsfångar, som blifvit benådade och frigifna. De skola dragas
med vanfräjdsmärket under hela sin återstående lifstid. Vare det
långt ifrån mig att vilja förringa mördarens och menedarens inför
Gud och menniskor vederstyggliga och nesliga brott. Men sedan
jag sagt detta, må det tillåtas mig att uppställa den frågan: är
det väl så alldeles visst, att hvarje sådan person är för återupp¬
rättelse oemottaglig? År det visst och gifvet, att han befinner
sig i afseende på sitt moraliska tillstånd i ett sådant djup af för¬
nedring, att han icke kan med samhället försonas, eller, om han
också Jean det och vill det, att han icke bör få det? Jag tror icke
detta. Jag är tvärtom öfvertygad, att det kan finnas sådana fall,
då dylika olycklige både kunna och vilja med samhället återför-
sonas. Och då anser jag ock att samhället iclce har rätt att för¬
hindra detta genom en sådan åtgärd, som stämplar dem med van¬
ärans märke för hela lifvet.
Jag har, särskildt i afseende på menedsbrott, haft tillfälle att
se, och det på mycket nära håll, ett exempel, som verkligen här¬
utinnan är ganska upplysande. Jag utbeder mig derför att här
hos herrarne i korthet få redogöra för detta fall. Det hände för
många år sedan, att fem artillerister, som alla tillhörde ett af de-
å Karlsborg förlagda batterierna af göta artilleriregemente, till¬
sammans hegingo en våldshandling, hvilken väl icke ursprungligen
var så illa menad, men som, på grund af omständigheterna, i sin
fullföljd urartade till groft hemfridsbrott — i parentes kan jag
upplysa, att de banade sig väg in till en lönkrögare och genom-
pryglade honom grundligt, utan att dock tillfoga honom någon
skada till lif eller lem -—-. Målsegaren anmälde saken för befälet,
och med den kännedom, detta hade om sitt folk, var det icke svårt
att tänka ut, hvilka våldsverkarne voro. De förekallades och kon¬
fronterades med målsegaren, som identifierade dem, men de nekade.
Saken bragtes så till domstol, ty värr icke till krigsdomstol, enär
brottet icke var af sådan natur, utan till häradsrätt. Men då, gent
emot de tilltalades nekande, det icke fans någon bevisning, så
tillgrep åklagaren en utväg, som i ty fall, efter hvad jag hört,
icke lär vara ovanlig, men som ur moralisk synpunkt måste anses
fullkomligt förkastlig. Han stämde nemligen två af de fem ar-
tilleristerna till vittnen och åtalade blott de öfriga tre. Men då
målsegaren icke kunde redogöra för, hvilka som voro mer eller
mindre brottsliga, så tog åklagaren sina vittnen på måfå ur högen,
och det ville sig då icke bättre, än att han träffade på just de
begge, som vid brottets begående egentligen varit förgångsmän.
Der stodo nu de två karlarne inför alternativen: antingen att ge¬
nom sitt vittnesmål åstadkomma kamraternas fällande för ett brott,
i hvilket de (vittnena) sjelfve voro mest delaktige, men för hvilket
de nu skulle gå fria, eller ock att begå mened. De folio för fre¬
stelsen och förklarade på den aflagda eden, att de ingenting visste.
Jag frågar nu: är det rimligt och rättvist att anse en under så¬
dana förhållenden begången mened såsom en alldeles urbota synd,
en synd, som skall ådagalägga ett moraliskt förderf så stort, att
det alldeles icke här i tiden han eller får afhjelpas? Jag tror det
Onsdagen den 23 April, f. m.
15
N:o 29.
icke, ock utgången visade, att i detta speciella fall så icke heller
var händelsen. Ty hvad inträffade? Dessa karlars batterichef var,
då brottet begicks, frånvarande i tjensteförrättning på annan ort
och kunde icke återkomma förrän första rättegångstillfället redan
var öfver och meneden gjord. När han hemkom, förekallade han
emellertid de fem artilleristerna till enskildt samtal, hvaraf följden
blef den, att vid nästa rättegångstillfälle, då utslag i målet skulle
falla — ett utslag, som sannolikt måst blifva frikännande, enär
ingen bevisning i saken förekommit — dessa karlar inlemnade eu
skrift, hvari förloppet af händelsen sanningsenligt skildrades från
början till slut. Följden blef den, att de två vittnena åtalades för
frivilligt återkallad mened och dömdes, men till det lindrigaste
straff, lagen för sådant brott stadgar, eller, om jag mins rätt, en
månads fängelse. Ja, nu kan man ju säga, att här förelåg ett
frivilligt återkallande, som väsentligen förringade brottsligheten. Men
då erinrar jag derom, att detta återkallande berodde helt och hållet
på tredje mans alldeles tillfälliga mellankomst. Hade icke denne
batterichef händelsevis hemkommit i tid och då ingripit så som
skedde, så hade meneden för visso fått stå qvar utan något åter¬
kallande, och om sedermera brottet genom någon omständighet
blifvit uppdagadt, så hade de begge karlarne blifvit åtalade och
fälda för mened i dess svårare form, och de hade då fått vanfräjds-
märket på sig för lifstiden. Den omständigheten, att de efter men¬
eden tillfälligtvis genom en tredje person kommo till insigt om
sin brottslighet och om sättet att så vidt möjligt försona den¬
samma, kan ju icke vara något bevis för deras moraliska stånd¬
punkt vid det tillfälle, då brottet begicks, ty denna ståndpunkt var
ju i hvarje fall gifven. För öfrigt tick jag alldeles särskildt be¬
vis på att åtminstone den ene af dessa båda menedare ingalunda
saknade moralitet, ty sedan de utstått sitt straff, tog jag en af dem
i min personliga tjenst, som officersuppassare. Jag hade honom i
denna egenskap, om jag mins rätt, omkring ett år. Han kom och
han gick under denna tid hvar dag i mitt hem, han hade alle¬
handa förtroendeuppdrag, dem han aldrig svek, men väl gaf han
många prof på trohet och tillgifvenhet mot både mig och de mina.
Sålunda blef det bevisadt, att denne man, fastän en gång men¬
edare, icke var så moraliskt förderfvad, att han ej kunde återupp¬
rättas. Nu kan man må hända vilja säga, att detta fall är mera
exceptionelt. Men för det första tror jag, att många ungefär ana¬
loga fall skulle kunna uppletas, och för det andra: om endast ett
enda sådant fall inträffat och således kan inträffa, så synes väl
lagstiftningen ej böra lemna detta utan hänsyn.
Detta i afseende på straffpåföljden förlust af medborgerligt
förtroende för alltid.
Men lagförslaget talar också, såsom nyss anmärktes, om eu
dylik påföljd för viss tid. Ja, i detta hänseende synes mig be¬
stämmelsen icke vara stort bättre. Den förste talaren har tem-
ligen fullständigt utvecklat skälen, hvarför en sådan påföljd icke
kan anses lämplig. Jag vill derför endast, om man ser saken från
synpunkten af samhällets säkerhet och intresse, erinra om hvad
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
7ii. m.
(Forts.)
5f:o 29.
16
Onsdagen den 23 April, f. m.
Ang. ändring
i vissa delar
<if strafflagen
in. in.
(Forts.)
justitierådet Skärm i en punkt af sitt förutnämnda anförande yttrat.
Han säger der: »Hvad hänsyn till samhällets och rättssäkerhetens
bästa härutinnan fordrar lärer dock, såsom i andra lagstiftningar
skett, kunna genom särskilda bestämmelser ernås, utan att för den
skull bibehållande af stadgandet om förlust af medborgerligt för¬
troende nödvändiggöres».
Jag vill tillägga, att om man väger mot hvarandra de olägen¬
heter, som för samhället kunna följa å ena sidan deraf, att en icke
vanfräjdad, frigifven brottsling missbrukar samhällets förtroende,
och å andra sidan deraf, att en person, som är vanfräjdad, just
derför begår nya brott mot samhället, så tror jag, att de senare
olägenheterna äro vida öfvervägande.
Och ser man saken ifrån brottslingens synpunkt — är det då
icke gifvet, att, om hos den frigifne brottslingen finnes qvar en
enda gnista af hederskänsla, af begär efter återförsoning med sam¬
hället, denna gnista skall flamma -upp i låga, om samhället går
honom till mötes med välvilja och glömska af det förflutna, men
att, om samhället möter honom med förakt och misstro, gnistan i
nio fall af tio skall släckas ut? Finnes återigen ingen sådan
gnista, ja, då lärer den sannerligen icke kunna tändas genom van-
fräjden, utan då återfaller den olycklige snart i nya brott och får
deraf röna följderna.
Jag är lifligt öfvertygad om, att det endast är en tidsfråga,
när i alla händelser denna straffpåföljd: »förlust af medborgerligt
förtroende» skall komma att försvinna ur vår strafflag. Hela den
rigtning, hvari lagstiftningen utvecklat sig, antyder detta, icke
minst de väsentliga förmildringar, som nu äro föreslagna. Men då
jag detta tror, så synes det mig också lämpligt att vid nu före¬
stående revision af strafflagen taga steget fullt ut, så godt först
som sist. I denna öfvertygelse, herr talman, ber jag att få yrka
återremiss, i syfte att få bestämmelserna om förlust af medborger¬
ligt förtroende ur strafflagen borttagna.
Med herr Bratt förenade sig herrar Svensson i Karlskrona,
Collander, Liljeholm, Nydalil, Andersson i Hasselbol, Pålsson och
Björck.
Ordet lemnades härefter till chefen för justitiedepartementet,
herr statsrådet Östergren, som anförde: Med anledning af de ytt¬
randen, som nyss afgifvits af herrar Berg och Bratt, ber jag få
erinra kammaren om, huru den nu ifrågavarande straffpåföljden till¬
kommit.
Så länge det funnits brott, och straff derför varit stadgade, har
det äfven funnits något, som motsvarat straffpåföljden »förlust af
medborgerligt förtroende». Innan 1864 års strafflag antogs, följde
på de grafva brotten vanfräjd, som var uttrycket för den allmänna
meningen om den brottslige; och denna vanfräjd medförde samma
olägenhet, som den nuvarande straffpåföljden har: den var nemligen
hinderlig, då en brottsling, som uttstått sitt straff, sökte utväg att
försörja sig. Yid den nya strafflagens antagande sökte man der-
Onsdagen den 23 April, f. m.
17
N:o 29.
före minska denna olägenhet samt införde i lagen i stället för van¬
fräjd en straffpåföljd, förlust af medborgerligt förtroende, som kunde
ådömas för alltid eller på viss tid. Innan denna anordning vid¬
tog, var den, som begått groft brott, vanfräjdad för lifstiden. Man
fann detta vara hårdt och obilligt, hvarför man sökte befordra den
fallnes återupprättelse genom att i lagen införa en straffpåföljd,
hvilken kunde ådömas äfven för kortare tid. Detta var ju en stor
mildring. Na påyrkas emellertid ytterligare mildring för den brotts¬
lige, och röster hafva höjts för ett fullständigt borttagande af straff¬
påföljden förlust af medborgerligt förtroende. Min mening derom
har jag uttalat i statsrådsprotokollet, till hvilket jag yttrat: satt så
länge lagstiftningen på skilda områden uppstälde god fräjd såsom
vilkor för utöfningen af vissa rättigheter, det syntes vara ound¬
gängligen nödigt, att strafflagen bestämde, hvilka brott skola med¬
föra förlust af medborgerligt förtroende. På många ställen i lagar
och författningar stadgas, att vanfräjdade personer, det vill säga
sådane, som begått grofva brott, eller att de, som är dömde för¬
lustige medborgerligt förtroende, skola vara utestängde från vissa
rättigheter och förmåner. Genom dessa stadganden hänvisas till
strafflagens bestämmelser; och om man ur strafflagen borttager straff¬
påföljden förlust af medborgerligt förtroende, blifva de omnämnda
stadgandena i den civila lagstiftningen utan verkan. Detta går
icke an. Herr Bratt synes hysa en motsatt åsigt; men jag ber få
fästa uppmärksamheten derå, att t. ex. riksdagsordningen bjuder,
att den, som saknar medborgerligt förtroende, icke må godkännas
såsom riksdagsman. De bestämmelser i strafflagen, till hvilka riks¬
dagsordningen hänvisar, kunna naturligtvis icke borttagas, utan att
på samma gång grundlagsbudet ändras eller något annat sättes i
dess ställe. De, som ifra för borttagandet af den ifrågavarande
straffpåföljden, böra derför först söka åstadkomma ändring i lagens
särskilda stadganden utom strafflagens område, hvilka äro baserade
på en förutsättning af befintligheten utaf denna straffpåföljd. En
reservant mot utskottets föreliggande hemställan har väckt förslag
i sådant syfte, ty i sin reservation ifrågasätter han en revision af
näringsfrihetsförordningen för att den måtte ändras i den rigtning
jag antydt. På samma sätt kunna ändringar föreslås i process¬
lagstiftningen. I rättegångsbalken finnes ett mycket vigtigt ka¬
pitel, nemligen det som handlar om bevisning inför rätta. Innan
dess stadganden blifva ändrade, möta stora svårigheter för att taga
bort straffpåföljden: förlust af medborgerligt förtroende.
Här har icke framstälts något annat yrkande än om återremiss
af den första punkten i den föredragna §. Den lyder så: »vissa i
lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde förkla¬
ras hafva förverkat medborgerligt förtroende».
Jag kan icke inse, hvarför denna punkt skulle behöfva åter¬
förvisas, då den, som påyrkat detta, gifvit till känna, att han än¬
dock vill hafva den ifrågavarande straffpåföljden qvar i några få
fall. Den förste talaren var så liberal, att han ville utesluta för¬
lusten af medborgerligt förtroende för fjerde resan stöld äfvensom
för förfalskningar af allra värsta slag, och blott bibehålla denna
Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 29. 2
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forts.)
ff:o 29.
18
Onsdagen den 23 April, f. m.
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forts.)
påföljd för de gröfsta menedsbrotten samt sådana brott, som med¬
föra dödsstraff eller lifstids straffarbete. Alla andra brott, huru
svåra de än voro, skulle icke medföra förlust af medborgerligt för¬
troende, utan brottslingarne skulle hafva samma rättigheter som de
ostraffade. Det är, synes det mig, temligen radikalt. Jag antager,
att med yrkandet om återremiss egentligen åsyftas att få förslaget
helt och hållet kasseradt. Jag ber derför att för kammaren få
redogöra för innebörden af Kongl. Maj:ts förslag. Kammaren må
derefter pröfva, huruvida det kan vara skäl att förkasta förslaget
eller ej.
Genom förslaget skulle användningen af straffpåföljden förlust
af medborgerligt förtroende i högst betydlig mån inskränkas. Denna
inskränkning åstadkommes dels genom det stadgande, att påföljden
icke får ådömas någon för alltid, såvida icke den dömde begått
menedsbrott eller ock sådant brott, som medför dödsstraff eller straff¬
arbete på lifstid. Detta stadgande verkar öfver hela strafflagen som
en ganska stor lindring i straffbestämmelserna, ty enligt nu gäl¬
lande strafflag kan det i många fall förekomma, att med straffarbete
på viss tid förenas straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende
för alltid. Vidare skulle användningen af straffpåföljden inskrän¬
kas derigenom, att strafflagens latitud för ringare tjufnadsbrott blif¬
va nedsatt till fängelse. Deraf följer att, i alla de fall då straffet
stannar ovid fängelse, förlust af medborgerligt förtroende ej får ådö¬
mas. Åt stadgandet i 2 kap. 19 § har gifvits en annan upp¬
ställning. Det nuvarande stadgandet har nemligen tolkats olika
af olika domstolar,. hvilket man velat förekomma. För unga för¬
brytare mellan 15 och 18 års ålder stadgar förslaget en betydlig
nedsättning i straffen, i allmänhet till hälften af hvad å gerningen
eljest följa skulle. Förhöjning i straffet för iteration, der sådan
förhöjning i lag är stadgad, skulle för de unga förbrytarne icke få
förekomma. Detta är också en väsentlig mildring i straffbestäm¬
melserna. Slutligen, hvad unga förbrytare beträffar, öfverlemnas det
åt domaren att för hvarje särskild! fall pröfva, om straffpåföljden
skall den unge förbrytaren ådömas eller icke. Detta stadgande
kommer sannolikt att tillämpas så, att då en ung person första
gången förbryter sig, går han i regeln fri från straff. I förslaget
har upptagits ett nytt stadgande om preskription i fråga om straff
för återfall i brott. Det har nemligen inträffat att personer, som
i sin ungdom råkat begå en mindre stöld, derefter läng tid förhål¬
lit sig ostraffligt ända till sin ålderdom, men då återfallit i tjuf¬
nadsbrott och blifvit dömde till iterationsstraff. Detta har mången
funnit upprörande, hvarför i förslaget intagits ett stadgande om
preskription för iterationsstraffet för det fall, att den brottslige
minst 10 år näst före det han begick det förnyade brottet hvarken
gjort sig saker till eller undergått bestraffning för groft brott.
Nödvärnsrätten har blifvit i icke ringa grad utsträckt, och lag¬
utskottet har föreslagit en ytterligare utsträckning af denna rätt.
Nya stadganden hafva införts om skydd vid sådana andakts-
öfningar, som icke äro att hänföra till gudstjenst, och vid främmande
församlingars enskilda andaktsöfningar. Äfven har det ansetts nöd-
Onsdagen den 23 Aprilj f. m.
19
N:o 29.
vändigt att i öfverensstämmelse med främmande länders lagstift¬
ningar stadga straff för försök till mordbrand och för skadegörelse
genom explosiva ämnen. Strafflagens 20 kap. har erhållit en be¬
tydligt förenklad uppställning, som ansetts vara behöflig; och före¬
slås straffmildringar på omkring fyratio ställen samt straffskärp¬
ningar i sjutton paragrafer. Mildringar förekomma i alla kapitlen
i lagen och skärpningar hufvudsakligen i fråga om våld å person,
der nu gällande straff ansetts vara allt för låga, och för bedrägeri¬
brott med afseende derpå, att dessa brott betydligt tilltagit i antal.
Jag har velat göra denna sammandragna redogörelse angående
förslagets innebörd för att sätta kammaren i tillfälle att bedöma,
huruvida det är skäl att tillbakavisa förslaget, hvarigenom det ar¬
bete, som derpå nedlagts, skulle vara förspildt. Jag hoppas, att
kammaren icke skall göra detta, utan acceptera de reformer, som
i förslaget bjudas. Den, som icke finner sig tillfredsstäld med för¬
slaget utan vill gå längre i reformer, kan ju söka åstadkomma par¬
tiella sådana på de lagstiftningsområden, som beröras af straffpåfölj¬
den förlust af medborgerligt förtroende. Dör närvarande anser jag
icke tillrådligt att utesluta den ofta omnämnda straffpåföljden ur
strafflagen, och om kammaren fattar beslut härom, så möter det
sannolikt motstånd i Första Kammaren; och hela frågan förfaller.
Skulle mot förmodan båda kamrarne fatta ett sådant beslut, kom¬
mer jag att afstyrka sanktion derå.
Vidare anförde herr Broström: Efter den utmärkta utred¬
ning i frågan, som herr Berg lemnat, skulle jag kunnat inskränka
mig till att instämma med honom, men då jag är motionär i äm¬
net, så ber jag att få yttra några ord.
All strafflagstiftning går ut eller bör åtminstone gå ut derpå,
att brottslingen skall lemna straffanstalten bättre, än då han fördes
dit, men straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende kan
icke i någon män förbättra brottslingen. Detta är ju dock menin¬
gen äfven med det lagförslag, som nu föreligger, men, som jag nyss
sagt, att detta vanfräjdsmärke skulle kunna i någon mån förbättra
brottslingen, har ingen förmått bevisa. I statsrådet och chefens för
justitiedepartementet yttrande, som jag med stor uppmärksamhet
följt, har jag dock icke funnit ett enda ord, som häntydt på att
denna straffpåföljd skulle förbättra brottslingen.
Herr statsrådet hemställer, att man icke må förkasta detta för¬
slag, som har så många företräden framför den nuvarande lagstift¬
ningen i ämnet. Ja, visst har detta förslag företräden, det vore
illa annars, men det bör väl ej hindra att införa en bestämmelse,
som gör lagen ännu bättre än föreliggande förslag.
Det nämndes från statsrådsbänken, att vid omarbetningen af
den gamla missgerningsbalken, då den nya strafflagen tillkom, den
stora förändringen gjordes, att i stället för vanfräjd för lifstiden
förlust af medborgerligt förtroende på viss tid såsom straffpåföljd
infördes, och detta var också en förbättring, men det synes mig,
som om nu, efter 26 års förlopp, den ytterligare förbättringen borde
kunna åstadkommas, att denna straffpåföljd helt och hållet bortfölle.
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forts.)
N:o 29.
20
Onsdagen den 23 April, f. m.
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forts.)
Jag ber att få hänvisa till hvad. herr Berg redan anfört efter
en medlem af högsta domstolen. Det är onödigt att åter upprepa
det, men jag anser att ett yttrande af en sådan man som justitie-
rådet Skärm hör väga tungt. Han yttrar den mening, att stad¬
gandet om förlust af medborgerligt förtroende kan och bör uteslu¬
tas ur strafflagen, och längre fram har han hänvisat till det sätt,
hvarpå de följder, som med anledning af ett sådant beslut upp-
stode, skulle kunna undgås.
Herr talman! Jag vill icke uppehålla kammarens tid, utan
ber att få hänvisa till min motion och instämma med herr Berg
i hans yrkande af återremiss.
Herr Lilienberg; Efter det fullständiga anförande, herr stats¬
rådet och chefen för justitiedepartementet nyss haft, har jag icke
mycket att säga. Herr statsrådet har redan bemött den förste tala¬
ren. Denne talares anförande vittnade om mycken värma, men det
förefaller mig, som om han sett frågan något ensidigt. Han frå¬
gade hvad straffets ändamål vore och huruvida detta ändamål kunde
anses uppfyldt af påföljden förlust af medborgerligt förtroende.
Men han förbisåg, att här egentligen är fråga om något annat. Hos
vårt folk har från äldre tider rotats den föreställningen, att med
vissa gröfre brott följde vanheder. Denna föreställning har tagit
uttryck i den fordran, att vilkoren för åtnjutande af god fräjd, ett
uttryck, som förekommer i åtskilliga af våra lagar och författnin¬
gar, i vissa fall böra vara föremål för lagstiftning. Som herr stats¬
rådet redan påvisat, har lagstiftningen också reglerat dessa förhål¬
landen och gått i en allt mildare rigtning. Sedan år 1864, då nu
gällande strafflag utkom och der stadgandet om förlust af medbor¬
gerligt förtroende på viss tid första gången förekom, har sedan på
1870-talet skett ytterligare mildring derhän, att denna straffpåföljd
sedermera kunnat ådömas till och med på så kort tid som ett år.
Nu har ytterligare en lindring i detta hänseende föreslagits. Jag
tror, att den förste talarens anförande led af någon inkonseqvens,
då han sade, att straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende
skulle kunna försvinna, ehuru han slutade med att erkänna, att
denna påföljd dock måste finnas qvar för vissa gröfre brott. År
det nu så, att denna påföljd ändå bör stå qvar, så kan man ju då
vid behandlingen af förslaget i hvarje särskild punkt se till, huru¬
vida denna påföljd bör finnas qvar vid det eller det brottet, men
jag tror icke det vore rådligt att så kraftigt bryta med den all¬
männa åskådningen, som den förste talaren föreslagit. Om denna
straffpåföljd borttoges, så blefve följden den, att man i stället Ange
stadga, att den som gjort sig skyldig till ett visst brott icke skulle
få nyttjas i allmänna värf eller vittna, och denna påföljd skulle då
begränsas till viss tid, emedan påföljden eljest skulle blifva strän¬
gare än hvad för närvarande är fallet. Men under sådana förhål¬
landen blir det heller ingen skilnad mellan detta och hvad som
nu är stadgadt. Det skulle då endast qvarstå en påföljd, som ut¬
gjorde hinder för den frigifnes försörjning med yrke, näring eller
Onsdagen den 23 April, f. m.
21
N:o 29.
anställning hos enskild person, men dessa följder kan man borttaga
genom lagbud, som reservanterna nu föreslagit.
På dessa skäl och med åberopande af hvad herr statsrådet an¬
fört, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag i första punkten.
Herr West er: Den förste talaren omnämnde i sitt anförande
ett yttrande af två ledamöter i högsta domstolen. Det är mycket
rigtigt, att desse ledamöter ansett att påföljden förlust af medbor¬
gerligt förtroende kunde uteslutas, men de hafva tillika sagt sig
betvifla, att en sådan förändring i lagstiftningen för närvarande
kunde vidtagas, och föreslagit, att förändringen skulle ske på så
sätt, att denna påföljd ovilkorligen skulle ådömas endast för några
få vissa gröfre brott. För andra grofva brott deremot skulle det
bero på domarens pröfning att ådöma påföljden eller icke, och för
sådana brott, der denna påföljd icke ådömdes, skulle likväl följa
en viss inskränkning på längre eller kortare tid i rättigheten att
bekläda åtskilliga befattningar, väljas till förtroendeuppdrag eller
användas såsom vittne. Hade Kongl. Maj:t framlagt ett förslag i
denna rigtning, skulle jag med glädje gifvit min röst dertill, eme¬
dan det icke kan förnekas, att den nuvarande påföljden medför
stora olägenheter, icke minst derigenom att den bereder svårigheter
för den dömde att sedermera förvärfva sitt uppehälle, samt hindrar
honom att utöfva handel och handtverk i någon större utsträckning.
Men då vi hört herr statsrådets och chefens för justitiedepartemen¬
tet anförande, då vi känna stämningen i Första Kammaren, då det
ligger i sakens natur att, som herr statsrådet sagt, ett borttagande
af denna påföljd nu icke kan låta sig göra, och då å andra sidan
det nu föreliggande förslaget innehåller många nyttiga, för att icke
säga nödvändiga strafflindringar och förbättringar i öfrigt, synes
mig vara skäl att låta tanken på borttagande af ifrågasatta påföljd
fara och att i stället sträfva efter att få detta förslag igenom så
fort som möjligt, i synnerhet som, om Riksdagen bifaller det af
herr Lilienberg reservationsvis framstälda förslaget till sådan än¬
dring af stadgandet om förlust af medborgerligt förtroende, att det
icke verkar till förfång för brottslingen att förvärfva sitt uppehälle,
en af de väsentligaste olägenheterna af påföljden kan borttagas.
På dessa skäl anhåller jag om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Glustaf Berg: Jag skall be att få påpeka, att min fram¬
ställning om återremiss afsåg 19 § i dess helhet, fastän jag ansåg
mig icke kunna yttra mig vidsträcktare än angående den nu före¬
dragna första punkten af samma paragraf. De grundsatser, en före¬
gående talare uttalade, stå visserligen icke i någon direkt motsats
till de af mig framhållna; men jag anser, att, om återremiss kom¬
mer i fråga, bör lagutskottet taga under förnyad ompröfning hela
denna fråga angående förlust af medborgerligt förtroende, och der¬
för finner jag också lämpligt, att icke endast de begge sista mo¬
menten utan äfven första momentet i denna 19 § till lagutskottet
återremitteras.
Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har påpe-
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
in. m.
(Ports.)
N:o 29.
22
Onsdagen den 23 April, f. m.
Ang. ändring kat, att, om återremiss nu beslutes, så skulle derigenom kunna in-
i visso delar träffa, att hela lagförslaget komme att falla; och herr statsrådet har
a " äfven fäst uppmärksamheten på de många och göda förbättringar
(Forts.) lagförslaget innehåller. För min del medgifver jag obetingadt, att
förslaget innehåller inånga goda och förträffliga ändringar i strafflagen.
Men jag anser icke, att det skulle vara någon så synnerligt ohjelp¬
lig skada, om lagförslaget komme att falla vid denna riksdag. Man
kunde vid sådant förhållande tänka sig, att nya lagberedningen
skulle kunna taga denna fråga om förlust af medborgerligt förtro¬
ende under förnyad ompröfning. Och man skulle äfven kunna
tänka sig, att, om lagberedningen utginge från det antagandet, att
förändring verkligen kunde och borde ske i hela karakteren af detta
institut, som kallas medborgerligt förtroendes förlust, så skulle lag¬
beredningen kunna framkomma med ett fullständigt förslag till
ändring i lagstiftningen på alla områden, som böra stå i jembredd
med och beröras af stadganden angående förlust af medborgerligt
förtroende.
Det har anmärkts, att de åsigter, jag uttalat, skulle vara libe¬
rala och radikala. Jag ber få säga, att de icke innesluta något annat
syfte än att man bör åt samhället återförvärfva en del medborgare,
hvilka samhället nu genom sin onödiga stränghet går förlustig.
Och dessa åsigter hafva icke gått längre än de uttalanden, som
gjorts i Konungens högsta domstol.
Herr Lilienberg anmärkte mot mitt förslag, att i folkmedvetan¬
det skulle ovilkorligen ligga den uppfattningen, att med vissa gröfre
brott följde vanheder. Jag ber få säga, att jag är den allra förste,
som obetingadt medgifver brottets föraktlighet, och anser, att det
vore mycket sorgligt, om icke vårt folk skulle hafva den uppfatt¬
ningen, att en del gröfre brott verkligen medförde vanheder. Jag
medgifver det således obetingadt; men jag vill icke beledsaga denna
vanheder med en påföljd, som försvårar den olycklige brottslingens
återupprättelse. Detta är hvad jag åsyftat, icke något annat.
Herr talman! Jag vidhåller på de skäl, jag anfört, mitt yr¬
kande om återremiss äfven angående den första punkten.
Herr Lundén: För min del anser jag, att ett uppskof med
denna fråga är mindre skadligt, än om vi nu kanske något förha-
stadt få en lagstiftning, som i viss mån kan vara en förbättring,
men som dock icke uppfyller alla de kraf på förbättringar, som
skulle kunna ernås.
Utom det myckna, som af herr Berg m. fl. anförts, talande
för en återremiss, skall jag be- att få nämna den erfarenhet, jag-
flera år haft i pastorsexpeditionen med afseende på till hemorten
återkomna fångar, som efter utståndet straff blifvit hänvisade till
pastor för utfående af något betyg. Dessa fångar, i synnerhet de
som utstått straff för första resan stöld, återkomma från fängelset
i de flesta fall besjälade af en allvarlig åstundan och åtrå att åter¬
vända till ett hederligt lif, men de hafva måst gå ut i verlden och
söka sig arbete med ett betyg, der det heter, att de äro för så och
så lång tid förlustiga medborgerligt förtroende. Då jag sett dessa
Onsdagen den 23 April, f. in.
23
N:o 29.
menniskors tårfylda ögou och kört dem med ett sådant betyg i
kanden säga: »ja, med detta kommer jag- ingen väg», då kar jag
många gånger tänkt, att denna straffpåföljd, förlust af medborger¬
ligt förtroende, efter första resan stöld, ja, kanske äfven efter andra,
må hända är alltför sträng. Och många gånger kar jag, då jag om
den frigifne haft goda vitsord från vederbörande fängelsepredikant,
bredvid hans fräjdebetyg skrifvit ett enskildt betyg, till en eller
annan arbetsgivare med begäran, att kan måtte försöka, om icke
mannen i fråga kunde vara att än en gång lita på, ock att kan
ville taga honom i arbete och hjelpa honom till bröd åt sig ock
de sina. Denna erfarenhet, som mångfaldigat sig under årens lopp,
kar gjort, att jag tycker, att det föreliggande förslaget icke gått
så långt, som önskligt vore, i att mildra denna straffbestämmelse.
Jag har dessutom för några år tillbaka sedan talat med en mång¬
årig fängelsepredikant, som med allra största ifver uttalat önsk¬
värdheten deraf, att denna straffpåföljd i långt flere fall, än detta
lagförslag gifver vid handen, ur lagstiftningen uteslötes. Jag skulle
dock knappast vilja gå lika långt som herr Berg, då han undantog
endast dödsstraff, straffarbete på lifstid och straff för gröfre meneds¬
brott och således ville att blott för dem, som ådömts sådana straff,
skulle följa förlust af medborgerligt förtroende. Dör min enskilda
del tror jag, att äfven den, som genom itererande af tjufnadsbrott
visat sig hafva gjort brottet till sitt yrke, bör efter domstolens
bepröfvande kunna dömas förlustig medborgerligt förtroende. Men
då det naturligtvis är svårt, för att icke säga omöjligt, för den som
icke i utskottet kunnat deltaga i frågans behandling, och ej heller
varit i tillfälle att mer än ett par dagar studera detta omfattande
lagförslag, att ingifva något förslag till ändring, så finner jag mig
böra instämma med herr Berg i hans yrkande om återremiss på de
af honom anförda grunder och i af honom angifvet syfte. Jag ber
således, herr talman, att få yrka återremiss.
Herr Björck: Såsom herrarne känna, har jag till denna riks¬
dag aflemnat en motion i syfte att få ändring i ordalydelsen af 2
kap. 19 § strafflagen; men vid genomläsandet af utskottets be¬
tänkande i nämnda hänseende har jag funnit, att hvarken min
eller herr Broströms motion blifvit af utskottet synnerligt mycket
beaktad. Jag vill dock nämna några ord om de grunder, på hvilka
jag stödde mig vid inlemnandet af denna motion.
Efter de sakrika anföranden, vi fått höra från åtskilliga talare
i kammaren, torde icke mycket vara att säga om sjelfva saken,
men något tror jag dock kan vara att yttra.
Det har icke af någon talare, icke ens af herr justitieministern,
mig veterligen kunnat ådagaläggas, att denna straffpåföljd, förlust
af medborgerligt förtroende, inverkat något godt och nyttigt för
den'bestraffade, samhället eller någon af dess medlemmar.
Då jag under mitt hvardagliga lif får höra talas om en appa¬
rat, som skall arbeta utomordentligt väl, så förskaffar jag mig den¬
samma, försöker den någon tid, och tror, att jag med den skall
vinna mycket, men slutligen finner jag må hända, att den icke till-
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forts.)
N:o 29.
24
Onsdagen den 23 April, f. m.
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. ni.
(Forts.)
närmelsevis motsvarar förväntningarna. En sådan apparat är också,
den, som, efter hvad vi nyss hörde, arbetat sedan 1864, och hvilken
nu befunnits till alla delar ofullständig och icke uppfylla sitt
ändamål eller motsvara de förhoppninger, som vare sig regeringen
och statsmakterna eller folket i allmänhet hyst till densamma. Då
så är, herr talman, vill jag å min sida förkasta denna apparat, ty
den har bevisat sig oduglig och icke uppfylt de fordringar man
stält på densamma.
När så är, bör man väl icke tveka att gå deras önskningar
tillmötes, som anse en förändring behöflig.
Jag har härvidlag kommit att fästa mig vid några ord af en
fängelsepredikant i Yenersborg, hvilka omnämnas i fångvårdssty¬
relsens berättelse. Denne predikant anser denna straffpåföljd myc¬
ket förderflig, och när personer, som under många år umgås med
fångar, anse inverkan af denna straffpåföljd vara olycksbringande,
då borde Riksdagen och statsmakterna låta rätta sig häraf.
Mine herrar, jag tror att i detta envisa motstånd mot den be¬
gärda förändringen framskymtar något, som förut gjort sig gällande
i riksdagen, och det är rädsla. Jag är öfvertygad att om några
af samhällets bättre lottade medlemmar någon gång skulle träffas
af lagens straffande arm och dervid jemväl ådömas förlust af med¬
borgerligt förtroende, de likväl skola hafva lättare att få sin ut¬
komst, då de hafva vidsträcktare bekantskaper, rikare anhöriga och
flere andra möjligheter att efter utståndet straff skaffa sig och de
sina en mera sorgfri tillvaro. Men värre går det för den fattige,
som träffas af lagens straff, och derför böra vi tillse, att han icke
drabbas allt för hårdt. Har han begått ett brott, då må han straffas
och uttjena sitt straff, men sedan må han vara fri från vidare för¬
följelser. Skola samhället och statsmakterna hafva någon slags
inre känsla af njutning öfver att denna skamfläck på vår lagstift¬
ning skall stå qvar? Om ock detta straff härstammar från heden¬
domen och man från uråldriga tider blifvit van vid detsamma,
skall man derför bibehålla denna svarta fläck? Nej, jag vill, att
den skall bort, och i anledning af hvad jag nu anfört och på grund
af de skäl, som åberopats af en så framstående ledamot som herr
Berg i hans vackra anförande, yrkar jag återremiss för att utskottet
må taga under öfvervägande, icke blott denna punkt, utan äfven
alla de öfriga paragrafer, som handla om vanfräjd, och på det att
vi må få bort detta onda, som hvilar såsom ett mörkt moln öfver
hela svenska folket.
Herr Widström: Vid pröfning af hvarje lagförslag är det
en temligen allmän regel att man måste undersöka den historiska
utvecklingen af det ifrågavarande rättsinstitutet. Med tillämpning
af denna grundsats har herr justitieministern redogjort för gången
af de frågor, som stå i samband med detta lagförslag. Deraf har
man funnit, att vanfräjdspåföljden genom vår nu gällande lagstift¬
ning blifvit inskränkt, enär vissa brott, som förut varit åtföljda af
ständig vanfräjd, numera endast äro belagda med förlust af med¬
borgerligt förtroende på vissa år. Det är alltså af största vigt att
Onsdagen den 23 April, f. m.
25
N:o 29.
aktgifva härpå vid den förändring och förbättring i lagstiftningen Ang. ändring
som nu ifrågasatts. _ i vissa delar
Den talare, som först yttrade sig, utgick såsom det synes från a'
en helt annan ståndpunkt, ty han tog icke i betraktande den hi- (Forts.)
storiska utvecklingen, utan betraktade de nu gällande och de före¬
slagna nya bestämmelserna utan sammanhang med den äldre lag¬
stiftningen. Vid sådant förhållande och då utgångspunkten sålunda
blef ensidig, blef också omdömet i samma mån ensidigt.
Han betraktade nemligen stadgandet om förlust af medborger¬
ligt förtroende, såsom det syntes mig, hufvudsakligen från brotts¬
lingens synpunkt, från synpunkten af möjligheten att åstadkomma
hans förbättring och återinträde i samhället. Denna synpunkt är
ju visserligen i all strafflagsstiftning af mycket stor vigt, men för
min del tror jag icke, att det är den första och vigtigaste syn¬
punkten, utan denna är, hvilket straff samhället bör utmäta för
att försona en begången förbrytelse. Då förbrytelser icke genom
strafflagen kunna förhindras, så kan staten åtminstone upprätthålla
den borgerliga rättfärdigheten genom att straffa den brottslige, som
icke respekterar lagens bud. Dör staten och det allmänna är denna
synpunkt af vida öfvervägande betydelse, och i allt fall den första,
som man har att iakttaga vid lagstiftningen. Sedan kommer i
ordningen den frågan, huru man skall kunna åt samhället åter¬
vinna den sålunda straffade. Dasthåller man denna olika betydelse
af de båda olika synpunkterna, tror jag icke, att man med fullt
fog kan säga, att staten, sedan brottslingen frigifvits, stämplar ho¬
nom såsom ovärdig allt medborgerligt förtroende. Det är icke
genom domen, som brottslingen får denna stämpel på sig, utan
derigenom att han begått brottet, och derför att detta brott i all¬
männa rättsmedvetandet är åtföljdt af den föreställningen att en
person, som gjort sig skyldig till något dylikt, icke är att betrakta
såsom en god medborgare. Det är således icke, såsom här antydts,
någon slags förföljelse från statens sida, som ligger häruti, utan
endast ett förklarande att frånvaron af medborgerligt förtroende
är något som har sin grund i det allmänna rättsmedvetandet. Till
man således taga bort denna förklaring från domen angående en
brottsling eller rättare sagd! från den lag, som domstolen har att
tillämpa, så bör det bero på, om det ifrågavarande brottet är så¬
dant, att det icke numera i allmänna omdömet medför vanfräjd,
eller att gerningsmannen gjort sig förlustig allmänt förtroende.
Hafva vi kommit derhän att alla brott, som icke medföra lifstids
straffarbete, icke längre i allmänna omdömet äro vanfrejdande, då
böra vi borttaga denna straffpåföljd ur lagen för dessa brott; men
hafva vi icke kommit derhän, då bör den qvarstå, tills vi uppnått
en sådan ståndpunkt. Jag tviflar dock på att sådana brott, som
till exempel stöld och förfalskning, icke skulle anses vara af den
beskaffenhet, att de äro vanfräjdande och nedsättande för den som
begår dem. Hvad jag med detta velat säga är, att det icke är
genom domstolens utslag och den anteckning derom, som sker i
prestbetyget, som en person blir vanfräjdad, utan detta beror helt
naturligt derpå, att han begått ett brott och derigenom satt sig i
N:o 29.
2G
Onsdagen den 23 April, f. m.
Ang. ändring eu annan ställning än den medborgare, som' icke begått ett sådant
i vissa delar brott och således i borgerligt hänseende är bättre än den som
" TO " brutit mot lagen. Att denna skilnad måste förefinnas i samhällen,
(Forts.) der lagar finnas och skola respekteras, anser jag af största vigt
vid fråga om stiftande af lagar. I jemförelse härmed är frågan
om brottslingens upprättelse blott af mindre betydelse, en sak, som
egentligen endast rör honom enskildt och först i andra rummet
samhället. Dermed har jag icke velat säga, att icke samhället
både bör och kan göra åtskilligt och mycket mera än hittills för
att underlätta hans återgång till att blifva en god medborgare, ty
lagen bör ju alltid vara sådan, att den icke i detta fall utgör något
hinder för honom.
I afseende å de grunder, som den förste talaren sade sig hafva
tänkt skulle tjena till ledning för lagutskottet vid eu blifvande
återremiss, vill jag säga, hvad jag tror att vice ordföranden i lag¬
utskottet redan påpekat, nemligen att dessa grunder till en ganska
väsentlig del äro mycket strängare och hårdare för den brottslige
än de bestämmelser, som finnas i det nu framlagda förslaget. Den
ärade talaren uppstälde till exempel såsom allmän regel i afseende
å kommunala och jag tror äfven riksdagsmannaval, att det skulle
fastställas en tid af tio år, under hvilka brottslingen icke kunde
rehabiliteras och komma i åtnjutande af dessa rättigheter. Man
skulle således för alla dessa uppgifna fall och grupper af brott
bestämma en tidrymd af tio år, under hvilken tid det icke skulle
vara möjligt för brottslingen att återvinna medborgerligt förtro¬
ende. Nu händer det, såsom vi veta, ganska sällan eller åtmin¬
stone icke så ofta att denna straffpåföljd ådömes för hela tio år,
utan man stannar vid två, tre eller fyra år, men enligt herr Bergs
förslag skulle en sådan brottsling i flera år gå förlustig dessa med¬
borgerliga rättigheter. Straffpåföljden skulle visserligen icke ut¬
sättas i utslaget, men den skulle stå i lagen, och då kan jag icke
förstå skilnaden häremellan.
Hvad herr Berg finner mest ömmande är, såsom det sades,
omöjligheten för brottslingen att kunna försörja sig, då han icke
finge drifva handel och annan näring, om han är vanfräjdad. Hvad
den saken angår, så fins icke något hinder för honom att med bi¬
träde af hustru och hemmavarande barn till afsalu tillverka fa¬
briks- och handtverksarbeten, ty dertill erfordras icke bevis om
god fräjd, och jag tror att flertalet af de brottslingar, som här af-
ses, tillhör denna kategori, för hvilken det icke kan komma i fråga
att efter utståndet straff med biträde af andra än hustru och hemma¬
varande barn drifva någon rörelse. Skulle det nu vara någon
större fabriksidkare eller grosshandlande, som blefve dömd till
förlust af medborgerligt förtroende, och han efter utståndet fängelse¬
straff önskade fortsätta sin rörelse, så tycker man, att det vore
förskräckligt hårdt för honom, hans familj och de personer, han
skulle gifva sysselsättning, om han ej finge göra detta. Må så
vara, men jag vet icke, hvarför man för en sådan större fabriks-
eller handelsidkare skulle stadga ett särskildt undantag. Det är
verkligen icke någon för sträng fordran, att en sådan person skall
27
N:o 29.
Onsdagen den 23 April, f. m.
hafva god fräjd. Man kan visserligen säga, att han har det bästa
uppsåt att icke vidare handla svekligt, men om han på nytt begär
tillstånd att fortsätta sin näring, så är det icke för mycket begärdt,
att han skall visa sig hafva kommit i den ställning, att han eger
god fräjd. Det kan eljest hända, att allmänheten får stora olägen¬
heter af att inlåta sig i atfärer med en sådan person. Ett fall vill
jag nämna. Han utfärdar åtskilliga skuldförbindelser, efter som
han drifver en stor affär. Sedan förnekar han sig hafva utfärdat
dem och det finnes blott ett vittne. I vanliga fall skulle han un¬
der sådana förhållanden af domstolen åläggas edgång, men han
har icke god fräjd, och enligt 17 kap. Rättegångsbalken kan
han då icke gå värjemålsed. Detta visar, att den åsyftade för¬
ändringen icke är så lätt att åstadkomma.
Det kan vara ömmande för en hvar, som råkar ut för att blifva
hemfallen under lagens straff, men man må icke säga, att det är
lagen och samhället, som äro vållande till att han kommer i sådan
olycklig ställning, utan han är sjelf skulden dertill, och han måste
söka arbeta sig upp på nytt till det förtroende och den ställning,
han genom sitt brott förlorade.
Dessa äro de grunder, på hvilka jag icke vill vara med om
att lägga hinder i vägen för antagande af den föredragna punkten,
utan yrkar bifall till densamma.
Herr Wåhlin förklarade sig instämma med herr Widström.
Herr P. Waldenström: Herr talman, mine herrar! Här
jag läste utskottets betänkande, förundrade det mig att se, hvad
som stod redan i början af fjerde sidan. Der säges nemligen, att
den här omtvistade straffpåföljden icke har till syfte att tillfoga
brottslingen något lidande genom att utsätta honom för andra men-
niskors afsky och förakt. Jag har deremot alltid förestält mig,
att förlusten af medborgerligt förtroende för brottslingen medför
mycket större lidande än det, att han någon tid varit förlustig
sin frihet.
Här har talats mycket om det allmänna rättsmedvetandet, det
allmänna tänkesättet, o. s. v. och att man måste taga hänsyn till
det. Jag tror så äfven jag. Nu står det här i utskottets betän¬
kande, att det icke är meningen att utsätta brottslingen för andra
menniskors afsky och förakt, men enligt det allmänna tänkesättet
utsätter man honom för nämnda påföljd genom att döma honom
till förlust af medborgerligt förtroende utöfver strafftiden. Vill
man alltså icke göra det, så må man icke heller i lagen intaga
en bestämmelse, som, sedd i ljuset af detta allmänna tänkesätt,
ovilkorligen måste leda dertill. Det må vara sant, att benämnin¬
gen förlust af medborgerligt förtroende, »rigtigt förstådd», såsom
utskottet säger, innehåller något annat, än hvad allmänna tänke¬
sättet inlägger deri, men att åtminstone hittills så icke varit fallet,
det har utskottet likasom lagberedningen sjelf bevisat, då orden i
andra kapitlet 19 paragrafen »vare såsom vanfräjdad ansedd» blifvit
af dem borttagna. Enligt hittills gällande lag har alltså den, som
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forts.)
N:o 29.
28
Onsdagen den 23 April, f. m.
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forts.)
ådömts förlust af medborgerligt förtroende, skolat anses såsom van-
fräjdad. Huru kommer det sig då, att benämningen förlust af
medborgerligt förtroende, »rigtigt förstådd», icke i verkligbeten
skulle innebära, hvad dock lagen med uttryckliga ord uttalat.
Lagberedningen säger: »huruvida bland de rättigheter och för¬
måner, för hvilkas tillgodonjutande god fräjd erfordras, tilläfven¬
tyrs finnas sådana, vid hvilka, till underlättande af straffade per¬
soners bemödanden att ärligt förvärfva sitt uppehälle detta förbe¬
håll borde försvinna, är en fråga, som det ej tillkommer strafflag¬
stiftningen att besvara». För min enskilda del förstår jag icke,
hvem som skulle besvara denna fråga, om icke strafflagstiftningen.
Hvarför innehåller lagen annars så många bestämmelser om på¬
följd af förlust af medborgerligt förtroende, om man icke vid upp¬
görandet af dessa bestämmelser hade utgått från den förutsättnin¬
gen, att det verkligen tillkomme strafflagstiftningen att besvara
den frågan, i hvilka fall man borde hafva eller icke hafva sådana
bestämmelser, som hindrade en straffad persons bemödanden att
ärligt förvärfva sitt uppehälle?
Herrarne torde hafva sig bekant, att många af dem, som äro
straffade för, hvad vår lag anser för nesliga brott, och som i sina
betyg hafva den der anteckningen om förlust af medborgerligt
förtroende, äro nödsakade, för att komma sig upp igen, att begifva
sig till främmande länder, och att de då särskildt resa till Ame¬
rika. Herrarne torde äfven veta, att mången sådan person i
Amerika kunnat taga sig fram och vinna en god ställning, och
detta just till följd deraf, att kunskapen om hans förut begångna
brott icke der såsom här lagt honom hinder i vägen. Jag hade
för en tid sedan bref från en person, som efter utståndet fängelse¬
straff för tredje eller fjerde resan stöld farit till Amerika. Han
skref och bad mig, som han viste hafva många bekanta i Amerika,
att icke i min korrespondens med dem tala om, att han i Sverige
blifvit straffad fijr stöld. Detta gjorde han, emedan han insåg att,
om det blefve bekant, han vore för all framtid störtad likaväl der
som här. Jag tror, att man bör taga sådant i betraktande, när
det gäller att bedöma betydelsen af en straffpåföljd sådan som
förlust af medborgerligt förtroende.
Nu säger utskottet i öfverensstämmelse med lagberedningen,
att det är en missuppfattning att tänka, det förlusten af medbor¬
gerligt förtroende skulle stämpla den dömde såsom vanfräjdad och
ovärdig medmenniskors aktning. Men högre upp på samma sida
står det, att han icke strax bör få »inträda i sådan verksamhet
inom samhället, hvars betroende åt en person ansetts böra förut¬
sätta att denne gjort sig förtjent af allmän tillit». Af detta ut¬
skottets sista yttrande framgår alltså, att den, som dömts förlustig
medborgerligt förtroende, har dermed förklarats icke vara förtjent
af allmän tillit, så länge som straffpåföljden qvarstår. Men i slutet
af sidan betecknas det såsom en missuppfattning af samma påföljd
att säga, att han genom dess ådömande förklaras ovärdig sina
medmenniskors aktning Jag kan icke fatta sambandet mellan det
ena och det andra. Att förklaras ovärdig allmän tillit eller ovär-
Onsdagen den 23 April, f. m.
23
N:o 29.
dig medmenniskors aktning, det torde väl i verkligheten komma
på ett ut.
Redan i gamla testamentet förekommer ett stadgande så ly¬
dande: »Om den orättfärdige vänder om från sin orättfärdighet
och blir rättfärdig, så skall det icke skada honom, att han förut
varit orättfärdig; på all hans förra orättfärdighet skall icke tänkt
varda». Jag tror att om vi nu nära 1900 år efter Christi födelse
skulle söka intaga samma ståndpunkt som profeten Hezekiel, från
hvilken nämnda citat hemtats, så skulle vi icke förhasta oss. Men
i uppenbar strid häremot står den bestämmelsen, att i en persons
prestbetyg skall, sedan han utstått sitt straff, förekomma anteck¬
ning derom, att han är förlustig medborgerligt förtroende.
En föregående talare, herr Lundén, har yttrat, att han icke
ville gå så långt, att han uteslöt ifrågavarande straffpåföljd för
yrkesbrottslingar. Detta kom mig att tänka på, hvad orsaken
kunde vara dertill att menniskor blifva yrkesbrottslingar. Jag
tror att straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende i många
fall för dem derhän. Dertill hjelper äfven en annan sak, som
staten skyddar och håller under armarne, nemligen rusdrycks-
handteringen.
Jag skall icke taga mig friheten att göra något yrkande i
denna fråga, ty dertill anser jag mig icke kompetent, men jag
vill gifva till känna, att om det kommer till votering, så röstar jag
för reservationen.
Herr Danielson: Herr talman, mine herrar! Äfven jag
är af den åsigten att man bör göra hvad man kan. Men jag tror
att frågan är mycket vigtig och att man bör noga se sig för. Går
man i detta fall längre än utskottet föreslagit, kan man enligt
min uppfattning komma in på en farlig afväg. Så vidt jag rätt
förstår det, skall borttagandet af ifrågavarande straffpåföljd med¬
föra att sedan en person, som ådömts straff för ett brott, hvarmed
förlust af medborgerligt förtroende nu följer, uttjent sin strafftid,
blir han berättigad att bära vittne, lika väl som andra berättigad
att upträda såsom vittne. Jag hemställer verkligen om, så länge
vi icke hafva fri bevispröfning, och när vår rättegångsordning är
sådan att den icke tillåter domaren att fritt pröfva verkan af vitt¬
nesmål, det icke vore en farlig sak att på sådant sätt besluta.
Mångens rätt kan ju bero på detta. Bör icke samhället hafva ett
eller annat års erfarenhet af en sådan person, innan samhället
lemnar honom ett sådant förtroende, ty, som sagdt, andras rätt
blir ju beroende på hans vittnesmål.
Yi hafva under utarbetande eu ny rättegångsordning, och jag
tror mig veta, att dervid äfven afhandlats frågan huru vidsträckt
pröfningsrätt man kunde gifva domaren i detta fall. Ett stad¬
gande torde må hända snart komma till stånd, hvarigenom dom-
stolarne kunna fritt pröfva verkan af ett vittnesmål, och då först
kan det kanske vara skäl att stryka hela bestämmelsen om förlust
af medborgerligt förtroende, men så länge två vittnen utgöra full
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forte.)
N:o 29.
30
Onsdagen den 23 April, f. m.
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forte.)
laga bevisning, och domaren icke får frångå detta, är det en vansk¬
lig sak att tillåta hvem som helst att vittna.
Dessa äro de skäl, hvarför jag icke vill antaga en sådan för¬
ändring och icke vill gå längre än lagberedningen hemstält. Jag
yrkar alltså bifall till utskottets förslag.
Herr Anderson i Nöbbelöf: Efter det yttrande vi hörde
från statsrådsbänken, är jag öfvertygad om, att vi böra vara mycket
försigtiga i denna fråga och icke gå för långt. Det kan eljest leda
till hela förslagets fall.
Jag är icke af samma åsigt som den förste talaren, som ansåg
det göra detsamma, om förslaget föll eller icke föll, och att vi i
förra fallet nog snart finge ett nytt förslag från lagberedningen,
som ginge i önskad rigtning. Jag har en annan tanke i denna
sak. Om detta förslag nu faller, så dröjer det helt säkert länge,
innan vi få ett nytt. Och äfven om det nya förslaget ginge i
önskad rigtning, så kommer det nog att falla i första kammaren.
Då komme del; allt att dröja ytterligare många år, innan vi få
en sådan ändring i strafflagen, som vi lite hvar nu önska och
hoppas skall komma till stånd.
Jag skall nu be att få göra ett par anmärkningar mot de
uttalanden, som här blifvit gjorda. Det nämndes af den förste
talaren, att det skulle vara så få personer, hvilka dömts förlustiga
medborgerligt förtroende, hvilka skulle komma i fråga vid för¬
troendeval. Jag tror visserligen, att det är få personer, men det
kunde dock inträffa, såväl att de vore valberättigade som att de
skulle kunna blifva valda. Det sades att ingen kunde väljas med
mindre han hade allmänhetens förtroende. Jo, det kan inträffa.
I de rätt många församlingar på landet, der en person har röst-
öfvervigt, kan han, om han så vill, antingen välja sig sjelf, eller
ock kan han ha någon god vän, som han kan välja, och detta
måste stöta det allmänna rättsmedvetandet, att en person, som
nyligen kommit ut från fängelse, till hvilket han dömts för nesligt
brott, såsom förräderi, mordbrand eller dylikt, skall vara en kom¬
munens främste förtroendeman. Jag tror, att i närvarande stund
det icke ingår i folkmedvetandet, att detta är rätt.
Det nämndes af en talare på göteborgsbänken, att han hört
åtskilliga personer beklaga sig öfver att de, som ådömts bestraff¬
ning för jemförelsevis mindre brott, såsom första och andra resan
stöld, tillika dömas förlustige medborgerligt förtroende. Jag finner
det också vara ett mycket ledsamt förhållande, att de skola få
denna stämpel i sina prestbetyg, i synnerhet för första resan stöld,
men detta är i det nya förslaget undanröjdt i så måtto, att der
stölden icke är begången under försvårande omständigheter, dömes
icke till förlust af medborgerligt förtroende för första resan, och
äfven i fråga om andra resan kan den brottslige slippa denna
straffpåföljd, då straffet icke går upp till öfver 6 månaders straff¬
arbete. Det är således betydliga förmildringar gjorda i detta af¬
seende, och jag tror, att vi böra tänka oss för mer än en gång,
innan vi afslå detta förslag.
Onsdagen den 23 April, f. m.
31
N:o 29.
Det nämndes af den näst siste talaren, att vi skola taga
exempel ur bibeln, der det heter att »om den orättfärdige vänder
om från sin orättfärdighet och blifver rättfärdig, skall lians förra
orättfärdighet blifva förgäten och på all hans förra orättfärdighet
skall icke tänkt varda». Det är ett mycket vackert yttrande, och
jag skulle gerna vilja, att vi hunne så långt, att vi kunde accep¬
tera det, men dit lära vi svårligen kunna komma; ty, på hvilken
ståndpunkt skola vi ställa oss ? Skall man gå så långt, att så ofta
den brottslige förklarar sig vilja omvända och bättra sig, skall
man säga: »du skall icke anses orättfärdig längre utan är fri från
straff». De äro så tänjbara, dessa förhållanden, att man måste göra
en bestämd gräns, vid hvilken man har att hålla sig.
Jag har noga, och så samvetsgrant jag kunnat, pröfvat denna
sak, och jag har kommit till den öfvertygelsen, att vi i närvarande
stund, för att få något gjordt, icke kunna komma längre än det
förslag, som här föreligger. Utom detta föreligga här två skrifvelse-
förslag. Vilja herrarne antaga dessa förslag såsom Riksdagens be¬
slut, så är det intet hinder för att en brottsling, som kommer ifrån
fängelset, kan drifva näring eller söka sig hvilket arbete som
helst, utan att den ifrågavarande stämpeln står på honom. Jag
yrkar bifall till utskottets förslag i den föredragna punkten.
Herrar Larsson i Mörtlösa, Vahlin och Carlsson instämde
häruti.
Herr Redelius: Såsom ledamot af utskottet har jag natur¬
ligtvis redan i betänkandet tillkännagifvit, på hvilka skäl jag varit
med om lagförslaget, sådant det nu föreligger. Det kunde således
vara öfverflödigt att jag yttrar mig; men jag anser min pligt fordra
det af den särskilda anledningen, att under diskussionen en sak
blifvit berörd, hvarom jag såsom prest naturligtvis måste anses
ega något mer kännedom än de fleste andra af kammarens leda¬
möter.
Först ber jag få konstatera, hvad som redan yttrats förut, att
utskottets samtlige ledamöter voro ense i fråga om huruvida denna
ledsamma påföljd, förlust af medborgerligt förtroende, skulle i
vissa fall ådömas eller icke; och för det andra, att vi alla samt¬
lige voro ense äfven derom, att man bör gå i den rigtningen att,
så långt ske kan, minska antalet fall och utsträckningen af sådan
förlust. Och eftersom ledamöterna inom utskottet i dess helhet
haft denna uppfattning, anser jag icke nödvändigt och ej heller
från min ståndpunkt ändamålsenligt att upptaga till besvarande
allt hvad som yttrats till förmån för att så att säga hjelpa de
olyckliga brottslingar, som fått sig sådan påföljd ådömd. Jag har
till och med det nöjet att kunna instämma med min embetsbroder
på göteborgsbänken i allt väsentligt han i sak yttrade.
Jag ber vidare att än en gång, fastän det redan skett från
statsrådsbänken, få fästa uppmärksamheten på, att de obestridliga
lindringar och förbättringar, som i detta lagförslag i dess helhet
föreligga för Riksdagen, ju skulle förfelas, om den nu föredragna
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forts.)
N:o 29.
32
Onsdagen den 23 April, f. m.
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Ports.)
punkten afslås; till och med en återremiss är äfventyrlig för för¬
slagets framgång. Detta betyder naturligtvis ingenting för dem,
som helst se, att allting faller; men för dem som anse, att det
dock är ett steg framåt och en förbättring, är det af vigt att väl
se sig före, innan de godkänna yrkandet om återremiss.
Det som jag dock väsentligen begärde ordet för, var de yttran¬
den, som af åtskilliga talare fälts angående fräjdebevis. Här har
sagts af en talare — och jag bestrider icke hans uppgifter derut¬
innan — att fall förekomma, då man mycket ömmar och måste
ömma för den olycklige, som — för att upptaga hans ord — »med
tårar i ögonen mottager det bevis, i hvilket han är brännmärkt
såsom vanfräjdad». — Men det är ännu flera, ja tusenfaldt flera
fall, då man har glädjen se belåtenheten afspegla sig i mottaga¬
rens anlete, när han får ett rent fräjdebevis.
Men det är icke så mycket, tror jag, fråga om de få fall, då
ett rent fräjdebevis icke kan meddelas. Det är mera fråga, om
vårt folks, såväl arbetsgifvares som arbetstagares, uppfattning i af¬
seende å fräjden. Jag tror, att det är en betänklig sak, om man
skulle ställa så till, att den hederlige, rättskaffens arbetaren, som
går ut för att söka tillfällen att ärligen försörja sig, icke skulle
få styrka, att han är eu välfräjdad person. Han skulle icke kunna
göra det, om det vore förbjudet att sätta något i hans betyg om
fräjden.
Jag vill särskildt framhålla eu omständighet, som kammaren
må döma om. Här någon verkligen saknar medborgerligt för¬
troende och sålunda icke kan få betyg om god fräjd; skall visser¬
ligen i flyttningsbeviset utsättas hvar och när och för huru lång
tid han ådömts förlust af medborgerligt förtroende; men i vanliga
s. k. fräjdbevis eller arbetsbetyg bör detta icke utsättas; man går
till väga på ett sätt, som öfverensstämmer med hvad eu reservant
mot lagutskottets föreliggande betänkande föreslagit, nemligen att
ingenting i prestbetyget derom utsättes. Om på den blankett, som
är oss lemnad i händerna att ifylla enligt de föreskrifter presterskapet
fått, man stryker ut orden Medborgerligt förtroende» å de linier,
som äro afsedda för fräjden, så är ingenting sagdt om denna. Men
man förstår då, att ett sådant betyg är utgifvet på den basis, att
personen i fråga icke åtnjuter medborgerligt förtroende. Det skall
icke och behöfver icke utsättas hvarken när han dömts förlustig
denna förmån eller huru lång tid han är den förlustig, utan endast
huruvida han för närvarande har medborgerligt förtroende eller
icke, och det är någon skilnad mellan den ena formen och den
andra. Om nu, såsom det har föreslagits och af åtskilliga talare,
bland andra den förste talaren, förordats, man för en sådan person,
som går ut att söka sin bergning genom arbete hos andra, icke
skulle sätta något i betyget angående fräjden, så skulle den väl-
fräjdades betyg blifva lika med den vanfräjdades. Detta.är valen
omständighet af vigt. Det lär dock väl vara en betänklig sak att
sätta den välfräjdade lika med den vanfräjdade och dertill att
sätta den redbare, ärlige och ordentlige arbetaren under misstanken
att vara vanfräjdad, så att man icke törs lita på honom att låta
33
Onsdagen den 23 April, f. m.
N:o 29.
honom blifva utan möjlighet till försvar och skydd, låta honom bli Ang. ändring
beroende af den förste, jag vill icke säga den bäste, men den förste, * vissa delar
som har vilja att genom osanna uppgifter eller beskyllningar för af st™fflagen
dåliga gerningar nedsätta honom i konkurrensen att få en för- /porfg\
månlig plats och sålunda kunna försörja sig. Ty han skulle icke
kunna, jäfva beskyllningen att vara straffad för det eller det. Han
«gde ju under den antagna förutsättningen icke någon rätt att
tömma till presten och säga: »Var så god och gif mig ett betyg.
Man har beskylt mig för brott och jag vill inför arbetsgifvaren
styrka att jag är en välfräjdad person». Han skulle icke få göra
detta. Derhän förmodar jag ingen lär vilja gå, men jag har velat
nämna detta för att fästa uppmärksamheten äfven på denna sida
af saken.
Om nu allt oaktadt betänkandet skulle afslås antingen direkt
eller indirekt genom återremiss, så skulle man stanna på samma
ståndpunkt, der man nu är, och min kamrat i utskottet, herr Hans
Andersson, har påpekat, att det kan dröja, ovisst huru länge, innan
man kan komma derhän i förbättringar, som föreliggande lagförslag
innehåller.
Jag ber att få hemställa om bifall till föreliggande betän¬
kande utan att dervid beröra de reservationer, som af åtskillige
medlemmar inom utskottet aflemnats i vissa enskilda delar; detta
blir en annan sak. Jag har icke tänkt yttra något i afseende å
de skrifvelseförslag, som af några reservanter framhållits, ty de
höra egentligen till den andra punkten och röra icke den nu före¬
dragna första punkten; om dessa skrifvelseförslag kunna olika be¬
slut fattas utan att derför hela lagförslagets framgång äfventyras.
Jag skall således hemställa till kammaren, om det icke vore skål
att bifalla utskottets betänkande i den föredragna punkten.
Häruti instämde herrar Ekeborgh och Jakobson.
Herr Persson i Stallerhult: Då denna fråga behandla¬
des i lagutskottet, behandlades den nu föredragna punkten i sam¬
manhang med herrar Broströms och Björcks motioner. Då stälde
sig frågan inom lagutskottet sålunda: vill utskottet så till vida
fästa afseende vid dessa motioner, att det vill ur strafflagen allde¬
les borttaga den för vissa brott stadgade påföljden, förlust af med¬
borgerligt förtroende, eller vill utskottet bibehålla denna samma
påföljd? Vid åtgörande!; häraf kunde ingen af utskottets ledamöter
förmå sig till att yrka bifall till motionerna, utan man förenade sig
om att, såsom af betänkandet synes, hemställa om antagande af nu
föredragna punkt. Men emedan utskottets medlemmar så gjorde,
så^ var det naturligt, att hvar och en förbehöll sig rätt att få fram¬
ställa särskild! yrkande, då lagutskottet genomgick förslaget och
dervid kom att behandla sådana paragrafer, der denna straffpåföljd,
förlust af medborgerligt förtroende, beröres.
Jag. tror, att detta sätt att behandla frågan var det enklaste
och rigtigaste.
Under denna långa diskussion har hittills icke någon gjort
Andra. Kammarens Prof. 1890. N:o 29. 3
N:o 29. 34 Onsdagen den 23 April, f. o>.
Ang. ändring framställning om afslag å nu föredragna punkt, utan man har
i vissa delar endast yrkat återremiss, och detta i syfte, att en del stra.ffbestäm-
af strafflagen me}ser icke skulle hafva till påföljd “förlust af medborgerligt för-
(Forte) troende. Deremot har ingen yrkat, att denna straffpåföljd skulle
ur lagen helt och hållet uteslutas. Jag kan då icke förstå, hvartill
en återremiss i detta afseende skulle tjena. Ty om lagutskottet
får detta betänkande till sig återremitteradt och skall taga i öfver¬
vägande, hvartill detta kan föranleda, så kan följden i alla fall icke
blifva någon annan, än att det till antagande föreslår nu före¬
dragna punkt med ordagrant samma lydelse, som den nu har:
»Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde
förklaras hafva förverkat medborgerligt förtroende».
De talare, som hafva yrkat återremiss, vilja icke hafva någon
ändring i denna punkt af lagen, utan önska blott ändringar i än
den ena än den andra af öfriga punkter i förslaget. Vore det då.
icke rättast att de, i händelse de nu önska, att strafflagsförslaget i
vissa delar skall antagas, yrkade bifall till denna punkt och lem-
nade sitt samtycke till dess antagande, men sedermera, då man
kommer till stadgandena om ringare brott, såsom tjufnadsbrott, be¬
drägeribrott o. s. v. undan för undan, framstälde sina särskilda yr¬
kanden? I den eller den punkten, borde de såga,. önska vi bort-
taga denna ifrågavarande straffpåföljd, och derför vilja vi här fram¬
ställa yrkande derom. Ett sådant förfaringssätt tror jag vore det
enda rätta.
Af betänkandet synes, att en del utskottsmedlemmar bifogat,
en reservation, hvari de yrka, att straffpåföljden förlust af medbor¬
gerligt förtroende icke må medföra den verkan, att en person der¬
igenom hindras från att försörja sig genom handel eller handt¬
verk. Skulle kammaren nu finna detta förslag antagligt, så skulle
den derigenom visa, att den vill fortgå vidare på den väg, der man
söker undanrödja hindren för en straffad att försörja sig. Af be¬
tänkandet synes, att lagutskottet _i detta hänseende gått längre än
Kongl. Maj:t, t. ex. i fråga om ringare brott, exempelvis tjufnads¬
brott. I detta hänseende innehåller alltså utskottets förslag en
förändring af nu gällande bestämmelser. På den vägen anser äfven
jag, att man bör fortgå. Och de, som icke vilja helt och hållet
förkasta nu föredragna strafflagsförslag, göra derför, enligt hvad jag
tror, klokast i att förena sig med dem, som yrkat bifall till utskot¬
tets förslag. Detta skall också jag be att få göra.
Herr Johansson i Löfåsen instämde i detta yttrande.
Herr Andersson i Malmö: Jag skall anhålla att få yrka bi¬
fall till nu föredragna punkt och kan på samma gång icke under¬
låta att uttrycka min förvåning öfver att så många här indirekt ha
yrkat afslag på densamma.
Det är ju mycket vackert att vilja verka i filantropiskt syfte,
men jag tror, att man äfven dervid någon gång kan skjuta öfver
målet. Och det tror jag att dessa herrar här ha gjort. I fall man
icke kan få allt som man vill, så anser jag att det är bäst att man
35
0
Dsdagen den 23 April, f. m.
tager hvad man kan få, om detta är bättre än det, som man förut
har. . Och det kan väl ingen neka, att icke det förslag, som här
föreligger till kammarens pröfning, är betydligt bättre än hvad vi
för närvarande hafva.
Man har särskildt betonat här under diskussionen — och kan¬
ske äfven i pressen — att den tanken skulle hafva gjort sig all¬
mänt gällande hos folket, att man bör borttaga denna straffbestäm¬
melse om förlust af medborgerligt förtroende på grund af begångna
brott. Men, mine herrar, jag tror för min del, att en sådan me¬
ning alls icke gjort sig allmänt gällande hos vårt folk, och jag skall
be att få anföra ett exempel, som jag tror fullkomligt kan bevisa
detta mitt påstående.
Såsom herrarne veta, och såsom troligen för hvar och en är
bekant, har man vid flera större verkstäder bestämt, att en arbe¬
tare, innan han antages i arbete, skall visa betyg på att han eger
god fräjd. Skulle man nu borttaga denna bestämmelse, skulle det
lätt kunna inträffa, att personer, som begått tjufnadsbrott åtskilliga
gånger men icke dess mindre blefvo antagna såsom arbetare i
någon verkstad, derstädes möjligen skulle komma att, sin gamla
vana trogen, begå s. k. hustjufnad, något, som i synnerhet på större
verkstäder är nästan absolut omöjligt att kontrollera. Jag undrar
för öfrigt, om de ordentliga arbetarne, som finnas på en dylik fa¬
brik, skulle finna sig så särdeles belåtna, i fall det kom till deras
kännedom, att bland, dem funnos åtskilliga individer, som flera
gånger varit i kollision med rättvisan till följd af begångna rån
och tjufnadsbrott m. m. Jag tror det icke.
Jag har åtskilliga gånger varit med om att upprätta stadgar
för sjuk- och begrafningskassor och har dessutom äfven tryckt en
hel del sådana stadgar. Och bland dem finnes knappt en enda,
der icke någonstädes står införd en punkt, att »den, som önskar
vinna inträde, i denna kassa, skall förete bevis om god fräjd». Jag
minnes särskildt ett tillfälle, då vi granskade ett förslag till så¬
dana stadgar. Då uppträdde en person, som hemstälde till de
närvarande — hvilka utgjorde ett antal af 2 å 3 hundra — om icke
en dylik bestämmelse borde borttagas. Men hvad tro herrarne de
närvarande svarade? Jo, de svarade: »Nej, vi vilja icke i en sjuk-
och begrafningskassa vara tillsammans med personer, som icke ega
god fräjd!»
Sådan är i detta afseende ofta uppfattningen hos arbetarne
sjelfva. Om den är klandervärd eller icke, det vill jag lemna
derhän; men att den är sådan, det är ett faktum.
Då jag anser, att föreliggande förslag har många stora fördelar
framför den lag, som nu är rådande, i det att straffbestämmelserna
för unga personer, som fallit i brott, äro betydligt lindrade, och
likaså lindrade för personer, som första gången råkat begå ett
brott, skall jag yrka bifall till utskottets hemställan i nu före¬
dragna punkt.
I detta anförande instämde herrar Åkesson och Olsson i Ornakärr.
Jim 29.
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
in. m.
(Forts.)
N:o 29.
36
Ang. cmd/ring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 23 April, f. m.
Herr vice talmannen L. O. Larsson erhöll derefter ordet och
yttrade: Jag har begärt ordet endast derför, att jag vill hafva i
protokollet antecknadt, att jag kommer att rösta för ifrågavarande
förslag oförändradt. Jag har ansett mig böra göra detta tillkänna¬
gifvande derför, att man — att döma af de många, som här upp-
trädt och yttrat sig dels för afslag och dels för återremiss, och som
erhållit så många instämmanden — möjligen skulle hafva att ri¬
skera att hela den föreslagna lagförändringen afslås. _
Så vidt jag förstår att bedöma förslaget, kan jag icke finna
annat, än att det är ett mycket godt steg framåt och innebär en
stor förbättring i nuvarande strafflag. Jag vill icke riskera att icke
vinna de förbättringar, som man nu lian erhålla, blott för att sträfva
efter något, som man icke vet om man kan vinna, så mycket min¬
dre som jag ej är öfvertygad att dermed något godt vore vunnet,
åtminstone ännu så länge. Jag har blott velat säga dessa enkla ord
att förklara, att jag för min del icke vill riskera förslagets för¬
kastande, utan hellre taga det sådant, som det föreligger. _
Medan jag nu har ordet ber jag dessutom, emedan jag icke
vidare tänker uppträda i debatten, att få säga, att jag vill rösta för
bifall till förslaget i dess helhet, såsom det nu föreligger, derför
att dess olika delar så nära sammanhänga med hvarandra, att man
skulle riskera det helas fall, derest man afsloge någon särskild
punkt deraf.
Och detta skulle enligt min öfvertygelse vara en mycket stor
förlust.
Herrar A. V. Carlson, Petersson i Runtorp, JBladh, Metzén
och Odell förenade sig med herr vice talmannen.
Herr Nilson i Lidköping yttrade: I fråga om straffpåföljden
förlust af medborgerligt förtroende ansluter jag mig obetingadt till
den åsigt, som vid frågans behandling i högsta domstolen har blif-
vit uttalad af justitierådet Skarin. De skal, han anfört för bort¬
tagande ur vår strafflag af denna straffpåföljd, anser jag vara syn¬
nerligen kraftiga och bevisande. Det är sålunda tydligt, att jag,
med denna min åsigt, helst skulle vilja hafva lagförslaget åter¬
förvisad! till utskottet i det syfte, som den förste talaren fram-
stälde. Men då det kan äfventyras att härigenom hela lagförslaget
skulle komma att falla, och då detta förslag dock går i en vida
mildare och humanare rigtning, än vår nuvarande i många hän¬
seenden allt för stränga strafflag, så vågar jag icke hålla på mm
mening, utan kommer att rösta för bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Jag vill dock redan nu hafva tillkännagifvet att, då här blir
fråga om det förslag till skrifvelse till Kongl. Maj:t, som föreligger
i herr Lilienbergs reservation, jag också kommer att rösta för bi¬
fall till detsamma.
Herr Edelstam: Under snart 25-årig verksamhet såsom
domare på landsbygden har jag erfarit, att det allmänna rätts¬
medvetandet ännu icke är moget för att ett förslag om borttagande
Onsdagen den 23 April, f. m.
37
N:o 29.
af förlust af medborgerligt förtroende bör antagas. Man har emot
en sådan uppfattning väl invändt, att vi icke böra rätta oss efter
det allmänna rättsmedvetandet. Men, mine herrar, jag vågar påstå,
att det icke är lagstiftaren, som skall leda rättsmedvetandet, utan
det är detta, som skall ligga till grund för lagstiftningen. På
grund häraf, och då jag är öfvertygad, att det framlagda förslaget
medför så många fördelar, att det vore skada, om det skulle för¬
kastas, ber jag att få yrka bifall till nu föredragna punkt.
Med herr Edelstam instämde herrar Anderson i Skeenda,
Petterson i Tjärsta och Andersson i Hamra.
Öfverläggningen var slutad. Efter det propositioner gifvits i
enlighet med de gjorda yrkandena, godkände kammaren lydelsen
af det föredragna stycket, sådan densamma blifvit af utskottet
föreslagen.
Andra stycket af ifrågavarande paragraf lydde sålunda:
Har den, som begått brott, hvarom nu är sagd!, gjort sig
skyldig till dödsstraff eller straffarbete på lifstid; skall han för¬
klaras förlustig medborgerligt förtroende för alltid: har han förskylt
straffarbete på viss tid; varde, der ej brottet är sådant, som i 13
kap. 1 eller 2 § sägs, förklarad förlustig medborgerligt förtroende
intill dess viss tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det
han, efter utståndet straff, blifvit frigifven.
I afgifven reservation hade deremot herr A. Lilienberg hem¬
stält, att förevarande stycke måtte erhålla följande lydelse:
Har den, som begått brott, hvarom nu är sagdt, gjort sig
skyldig till dödsstraff eller straffarbete på lifstid; skall han för¬
klaras förlustig medborgerligt förtroende för alltid: har han för¬
skylt straffarbete på viss tid; varde, der ej annorledes är för visst
fall stadgadt, förklarad förlustig medborgerligt förtroende, intill
dess viss tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det han,
efter utståndet straff, blifvit frigifven.
I fråga härom anförde nu herr Lilienberg: Såsom herrarne
behagade finna, har jag varit af skiljaktig mening inom utskottet
i afseende å den föredragna punkten.
I lagförslaget har Kongl. Maj:t föreslagit att, likasom för när¬
varande är stadgadt, mened ovilkorligen skulle draga med sig för¬
lust af medborgerligt förtroende för alltid. Jag har, för min del,
ansett en sådan bestämmelse för sträng och jag har fått ett stöd
för denna åsigt i det enhälliga uttalande, som i detta hänseende
skedde inom högsta domstolen. Alla de ledamöter, som yttrade
sig vid granskningen af förslaget, voro af den meningen, att det
borde lemnas åt domaren att för mened kunna döma till förlust
af medborgerligt förtroende för alltid eller på viss tid. Det före¬
kommer verkligen i praktiken och äfven efter min erfarenhet fall,
då det kan vara mycket motbjudande att döma till förlust af med-
Ang. ändring
i vissa delar
af straff lagen
m. m.
(Forte.)
N:o 29.
38
Onsdagen den 23 April, f. m.
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
in. m.
(Forts.)
borgerligt förtroende för alltid för mened. I synnerhet är detta
fallet beträffande bedrägligt förfarande i konkurs. Bedrägeribrottet
kan bestå i försnillande från konkursboet af några få persedlar af
ringa värde, och när då gäldenären bekräftat bouppteckningen med
ed, kan detta ofta hafva skett af obetänksamhet. Strax innan jag.
reste upp till riksdagen hade jag i min domsaga ett fall af den
beskaffenhet jag antydt, i hviltet det för mig var särdeles mot¬
bjudande att nödgas döma till förlust af medborgerligt förtroende
för alltid.
På grund af hvad jag nu anfört skall jag be att få yrka bi¬
fall till min reservation, som går ut på, att den nu föredragna
punkten skulle få följande lydelse: »Har den, som begått brott,
hvarom nu är sagdt, gjort sig skyldig till dödsstraff eller straff¬
arbete på lifstid; skall han förklaras förlustig medborgerligt för¬
troende för alltid: har han förskylt straffarbete på viss tid; varde,
der ej annorledes är för visst fall stadgadt, förklarad förlustig med¬
borgerligt förtroende, intill dess viss tid, minst ett och högst tio
år, förflutit från det han, efter utstånden straff, blifvit frigifven.»
Uttrycket »der ej annorledes är för visst fall stadgadt» syftar natur¬
ligtvis på straffbestämmelserna för mened i 13 kap. strafflagen,
och om min reservation skulle vinna bifall, följer deraf, att 13
kap. 6 § måste ändras, så att der införes förlust af medborgerligt
förtroende för viss tid jemte förlust af medborgerligt förtroende
för alltid.
Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall till min
reservation.
Herrar Thestrup, Eriksson i Elgered och Vahlin instämde med
herr Lilienberg.
Härefter yttrade chefen för justitiedepartementet, herr stats¬
rådet östergren: I det nu föredragna momentet af § 19 stad¬
gas enligt utskottets förslag som regel, att om någon för nes¬
ligt brott blifvit dömd till straffarbete på viss tid, skall straff¬
påföljden förlust af medborgerligt förtroende jemväl inskränkas till
viss tid. Från denna regel göres emellertid ett undantag för dem,
som begått menedsbrott. Skälet till detta undantag är dels detta
brotts synnerligen nesliga beskaffenhet, dels angelägenheten att
förhindra menedare från att vittna. Om den af herr Lilienberg i
detta ämne afgifna reservationen bifalles, skulle en menedare, som
återfått medborgerligt förtroende, kunna höras som vittne och der¬
igenom enskildes rätt sättas på spel.
På grund häraf, och då jag vidare har anledning antaga, att
paragrafen i dess föreliggande skick redan är antagen i Första
Kammaren, hemställer jag, om det icke vore skäl, att Andra Kam¬
maren fattade samma beslut för att icke genom att fatta ett annat
beslut gifva anledning till förslagets fall.
Herr Lilienberg: Med anledning af herr statsrådets an¬
förande vill jag endast säga, att det icke är min mening, att det
89
N:o 29.
Onsdagen den 23 April, f. m.
jäf, som 17 kap. 7 § rättegångsbalken bestämmer, skulle upphäfvas,
utan att det skulle qvarstå oaktadt den af mig föreslagna för¬
ändringen i nu föreliggande paragraf. Det var också meningen i
högsta domstolen, att, äfven om straffpåföljden för menedsbrott icke
blefve förlust af medborgerligt förtroende för alltid, i alla fall 17
kap. 7 § rättegångsbalken skulle qvarstå i sin nuvarande lydelse.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:
Jag bär icke förbisett, att herr Lilienberg redan i sin reservation
tillkännagifvit, att han har den mening, att en menedare, som
återfått medborgerligt förtroende, fortfarande skulle vara förhindrad
att vittna, derför att det i rättegångsbalken står: »Den må ej vittna,
som menedare är». Jag är af samma åsigt i den frågan som herr
Lilienberg, men jag ber att få upplysa, att jag känner många do¬
mare, som hafva motsatt åsigt. Det må för öfrigt vara huru som
helst med den saken, äfven om den vore fullt klar och herr Lilien-
bergs och min mening vore allmänt antagen, så qvarstår i allt fall
ett förhållande, som skulle kunna nödga en domare, som i jäfs-
frågan är liktänkande med herr Lilienberg, att döma på grund af
menedares vittnesmål. En sådan kan t. ex. på främmande ort,
der han ej är känd, åberopas som vittne. Jag antager, att doma¬
ren icke låter honom vittna, förrän, enligt lagens föreskrift, upp¬
lysning om hans fräjd infordrats. Om menedaren varit dömd för¬
lustig medborgerligt förtroende endast' på viss tid, och denna tid
gått till ända, så kan om honom företes prestbevis, som icke näm¬
ner något om menedsbrottet. Han kan då icke jäfvas; och det
dömes på hans vittnesmål.
Herr Lilienberg: Jag hade väntat mig den invändning, som
herr statsrådet nu framstälde, men förestält mig, att man i detta
fall finge gå till väga på samma sätt som i allmänhet, när det är
fråga om att jäfva ett vittne. Vill någon anföra jäf mot ett vittne
på den grund, att det varit döm dt för mened, så får han bevisa
sitt påstående.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen gaf pro¬
position först på godkännande af utskottets förslag och derefter
på antagande af herr Lilienbergs reservation; och blef dervid den
af utskottet föreslagna lydelse af kammaren godkänd.
Tredje stycket.
Godkändes.
I öfverensstämmelse med kammarens förut fattade beslut öfver-
gick kammaren nu till behandling af det utaf herr Lilienberg i eu
vid paragrafen fogad reservation framstälda skrifvelseförslag. I
detta förslag hemstäldes: att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, dels huru vida icke
stadgandet i kongl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forts.)
N:o 29.
40
Onsdagen den 23 April, f. m.
Ang. ändring den 18 juni 1864 om god fräjd såsom vilkor för idkande af handel
a/strafflagen hantverk eller annat yrke, må kunna upphäfvas, dels ock om och
m m. 1 ,ilvad mån enahanda vilkor, der det förekommer i andra författa
(Forts.) ningar rörande näringslifvet, må kunna borttagas.
Efter uppläsande af denna hemställan anförde:
Herr. Lilienberg: Jag har ansett, att man i ett fall skulle
kunna mildra påföljden förlust af medborgerligt förtroende, nem¬
ligen så vidt den utgör hinder för den straffade att ärligen försörja
sig. Het förefaller mig upprörande, att lagar och författningar
skola uppställa hinder för honom i detta afseende. Kan han vinna
sina medmenniskors. förtroende genom att idka ett hederligt yrke,
så bör icke lagstiftningen lägga hinder i vägen derför. Af denna
anledning har jag i min reservation, hvari utskottets ordförande
och flere af dess ledamöter instämt, föreslagit: att Riksdagen måtte,
med godkännande af första stycket af förevarande §, sådant det af
utskottet föreslagits, derjemte i skrifvelse anhålla, att Kong! Maj:t
ville taga i öfvervägande dels huru vida icke stadgandet i kongl.
förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864
om god fräjd såsom vilkor för idkande af handel, handtverk eller
annat yrke må kunna upphäfvas, dels ock om och i hvad mån
enahanda vilkor, der det förekommer i andra författningar rörande
näringslifvet, må kunna borttagas.
Jag skall be att få yrka bifall till detta förslag.
Herr Widström: Henna reservation afser ju att vara en
reservation vid den af kammaren redan behandlade 19 § af 2
kap. strafflagen. Het förefaller mig egendomligt, att man efter
antaga,ndet af denna paragraf skulle kunna förehafva denna re¬
servation såsom ett särskilt ämne för ett beslut. Hå kammaren
bestämde föredragningsordningen, förestälde jag mig, att meningen
var, att reservanten skulle under behandlingen af 19 § framställa
yrkandet om bifall till sin reservation som alternativt yrkande
gent emot utskottets förslag. I annat fall är det ju icke en re¬
servation vid den paragrafen, utan uppträder som ett sjelfständigt
förslag. Het var denna erinran, som jag först och främst ville göra.
Hvad angår det materiella innehållet af framställningen, vill
jag icke yttra mig, men ber att få göra ännu en formel erinran.
Henna reservation går ut på att föreslå en skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående förändring i förordningen om utvidgad närings¬
frihet Hela den kongl. propositionen afser deremot endast för-
f- ändringar . i strafflagen. Såsom sådan är äfven propositionen re¬
mitterad till lagutskottet. Hetta har, så vidt jag vet, icke befogen¬
het att gå utöfver hvad som blifvit till detsamma remitteradt,
hvilket här är det samma som hvad som skall stå i strafflagen. Men
det, som beröres i herr Lilienbergs reservation, nemligen vilkoren
för rättighet att idka näring, utöfva yrke eller handtverk, är ju
någonting, som aldrig någonsin förekommit i strafflagen. Ej heller
förekommer det i Kongl. Maj:ts proposition, der det endast be-
Onsdagen den 23 April, f. m.
41
N:o 29.
stämmes, i hvilka fall förlust af medborgerligt förtroende skall Äng. ändring
komma i fråga, och blott till näringslagstiftningen hör frågan, i i visso delar
hvad mån denna förlust skall hafva inflytande på personers rätt a'
att utöfva ett yrke. (Forte.)
Jag hemställer sålunda, huru vida kammaren kan hafva skäl
att fästa afseende vid reservationen, och yrkar för min del, att den
må lemnas utan afseende.
Herr Lilienberg: Naturligtvis kunde man hafva gått till
väga så som. den förre talaren sagt, att man tagit detta skrifvelse-
förslag som ett amendement till första punkten af § 19, och det
var verkligen först min tanke att göra så. Nu har det emellertid
icke skett så, och kammaren har beslutat, att föredragningen skulle
ega rum i den ordning som skett.
Hvad beträffar hans anförande för öfrigt, så skall jag be att
få anföra min uppfattning. Jag anser, att när det är fråga om,
huru vida ett straff, en straffpåföljd skall fortfarande finnas i lag¬
stiftningen eller icke, så måste man vara befogad att taga i öfver¬
vägande alla de följder, som denna straffpåföljd för med sig och
se saken i hela dess vidd. Så har också lagberedningen fattat
saken, då den, i sammanhang med sitt förslag angående förlust af
medborgerligt förtroende, föreslog en särskild författning, att uti
prestbetyg icke skulle få införas uppgift om persons fräjd utom i
vissa undantagsfall. Jag tycker, att detta lagberedningens för¬
farande är analogt med det nu ifrågavarande.
Jag anser sålunda, att man är formelt befogad att framställa
förslag i detta syfte, och yrkar fortfarande bifall till min reservation.
Herr Hedin: Jag kan naturligtvis icke annat än på det högsta
gilla syftet i reservantens förslag, men jag får icke för ty anhålla,
att kammaren icke behagade antaga detsamma oförändradt, utan
med ett tillägg, som jag hoppas reservanten icke skall motsätta
sig, nemligen att till slutorden i reservantens hemställan: »må
hunna borttagas» fogas: »samt till 'Riksdagen härom göra den fram¬
ställning, hvartill en utredning af frågan han gifva anledning».
Det kan nemligen icke vara rigtigt, att Riksdagen genom af¬
låtande af en skrifvelse af den lydelse, som i reservationen före¬
slagits, visar sig hylla den uppfattningen, att sådana bestämmelser
i näringslagstiftningen som de, hvarom här är fråga, skola lyda
under Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsrätt.
Herr Broström: Jag ber att få instämma i den af herr Lilien¬
berg afgifna reservationen. Jag har visserligen hört herr Widström
yttra, att det skulle finnas vissa formella skäl, som lade hinder i
vägen för densammas antagande; men jag tror dock för min del,
att dessa hinder icke äro så farliga eller oöfvervinneliga, i synner¬
het då man ser att en man sådan som f. d. justitieministern, lag¬
utskottets högt aktade ordförande, har instämt i herr Lilienbergs
reservation i afseende på skrifvelseförslaget. När en man sådan
som han, med sina djupa juridiska insigter, med sin stora er-
N:o 29.
42
Onsdagen den 23 April, f. m.
Ang. ändring farenhet samt med sin, såsom herrarne veta, särskildt stora för-
i mssa delar sigtighet i afseende på lagförändringar, har ansett sig kunna in-
a' Smm9en stämma i reservationen, så tror jag att det icke kan vara så farligt
(Forts.) att följa hans exempel.
Jag her, herr talman, att få på det varmaste instämma i herr
Lilienbergs reservation.
Herr Wid ström: Den analogi, som lagutskottets vice ord¬
förande tyckte förefinnas mellan lagberedningens och lagutskottets
befogenhet, är enligt min åsigt alldeles icke befintlig. Lagbered¬
ningen har ju naturligtvis haft till åliggande att tänka icke blott
på författande af den nu föreliggande lagen, utan äfven af andra
lagar, som den ansett dermed hafva sammanhang. I detta senare
afseende hade lagberedningen också föreslagit en särskild författ¬
ning rörande vilkoren för närings utöfvande, hvarom dock ej något
ingick i dess förslag till strafflag. Lagutskottet deremot har icke
befogenhet att, när hos utskottet förekommer en fråga, som det
anser ega sammanhang med andra författningar, föreslå skrivelser
i alla möjliga sådana ämnen. Det är något helt annat, som lag¬
utskottet har att göra. Då reservanten nu föreslagit ändring i för¬
fattningarna rörande näringslifvet, så skulle man på samma grun¬
der lika väl hafva kunnat hemställa till Kongl. Maj:t om ändring
i alla de stadganden i rättegångsbalken och andra författningar,
som med anledning af bristande fräjd lägga hinder i vägen för
personer att vittna och gå värjemålsed, och för öfrigt på alla de
särskilda områden af författninger, som den förste talaren vidrörde ;
hvilket väl icke vore rimligt.
Jag tror mig med hvad jag nu anfört hafva tillräckligt veder¬
lagt det anförande, som lagutskottets vice ordförande hade, och
jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Lilienberg: Må hända borde jag böja mig för den högt
aktade ledamoten af konstitutionsutskottet, som naturligtvis är van
att tolka grundlagen. Jag vill dock erinra, att åsigterna om lag¬
utskottets befogenhet i många fall varit ganska sväfvande, och jag
tror att man godt kan försvara, att detta förslag kommer under
denna kammares afgörande.
Hvad angår yrkandet, som talaren på stockholmsbänken fram-
stälde om tillägg till mitt förslag, så vill jag gerna förklara, att
jag icke har någon erinran att göra mot ett sådant tillägg.
Herr A. W aldenström: Herr Widström har anmärkt, att det
af herr Lilienberg framlagda förslaget icke skulle falla inom straff¬
lagstiftningens område. Jag medgifver gerna, att det strängt taget
icke gör det; men förslaget står i ett så nära, för att icke säga
oupplösligt, samband med frågan om förlust af medborgerligt för¬
troende, att jag icke kan finna att det bör möta hinder för Riks¬
dagen att pröfva detsamma. Det heter i det nyss behandlade 3
mom. af 19 §, att den, som är till förlust af medborgerligt förtro¬
ende dömd, skall, intill dess denna påföljd upphört, vara utestängd
Onsdagen den 23 April, f. m.
43
N:o 20.
från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonju¬
tande god fräjd erfordras.. Här hafva således verkningarna af den
nämnda påföljden blifvit bestämda, och vid all strafflagstiftning
böra ju också verkningarna af straffet eller annan påföljd, som
brottet medför, på det noggrannaste tagas i öfvervägande. Men då
så är, så vore det väl underligt, om icke Riksdagen, på samma gång
den fastställer verkningarna af den ifrågavarande påföljden, skulle
hafva rätt att pröfva, om dessa verkningar må vara på närings-
lifvets område ändamålsenliga eller menliga, samt, om Riksdagen
finner det senare, besluta att aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
som egen lagstiftningsrätten på detta område, med begäran det
Kongl. Maj:t ville tillse, huru vida icke de menliga verkningarna
må kunna i någon mån mildras. För öfrigt synes det mig, att Riks¬
dagen har full befogenhet att aflåta den ifrågavarande skrifvelsen
på grund af herr Broströms i ämnet väckta motion, deri föreslås
»att Riksdagen ville för sin del besluta, att straffpåföljden förlust
af medborgerligt förtroende utöfver strafftiden måtte ur strafflagen
utgå». Då nu kammaren har ansett sig icke kunna bifalla detta
förslag i hela dess omfattning, så måste väl kammaren vara be¬
rättigad, på grund af denna motion, att tillse, huru vida icke åt¬
minstone de menliga verkningarna af påföljden må kunna i vissa
fall lindras.
Jag ber att få instämma med dem, som yrkat bifall till herr
Lilienbergs reservation.
Häruti instämde herrar Hygrell och Eriksson i Elgered.
Herr Persson i Stallerhult: Då jag förenat mig med herr
vice ordföranden i fråga om hans reservation i denna punkt, så
följer deraf också, att jag instämmer i hans framställning om af¬
låtande af skrifvelse till Kongl. Maj:t i angifna syftet. Jag har
gjort detta af den anledningen att, om t. ex. en person gjort sig
skyldig till flera års straffarbete och under denna sin strafftid inom
fängelset fått lära sig ett handtverk, med hvilket han efter uttjent
straff lämpligen skulle kunna försörja icke allenast sig sjelf, utan
äfven bereda tillfälle till arbetsförtjenst åt andra, så skulle detta
i allt fall icke blifva möjligt, emedan den nuvarande lagen lägger
hinder i vägen derför, så att man nog komme och satte p för en
dylik verksamhet, hvilket ju väl får anses vara bra hårdt. Jag
skulle visserligen kunna framdraga exempel, huru som personer, som
tillbragt många år inom fängelsets murar och derunder fått lära
sig ett eller annat handtverk, efter sin hemkomst sedan drifvit
detta handtverk i stor skala, så att de dermed kunnat försörja sig
och sin familj. Men jag är tillika viss derom, att i fäll allmänna
åklagaren hade gjort sin skyldighet, så skulle denna verksamhet
helt och hållet hafva kunnat förhindras. Detta skulle, synes det
mig, som sagdt, hafva varit bra hårdt, hvarför lagbestämmelser,
som tillstädja dylikt, böra undanrödjas.
Jag ber alltså att få yrka bifall till herr Lilienbergs förslag.
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
in. m.
(Forts.)
N:o 29.
44
Onsdagen den 23 April, f. m.
Ang. ändrad Herr Erickson i Bjersby: Jag ber att få yrka bifall till herr
i vissa delar Lilienbergs reservation med det tillägg, som blifvit föreslaget af
af straffeen herr Hedin.
m. m.^
Öfverläggningen förklarades härmed slutad. Derunder hade
yrkats: l:o bifall till herr Lilienbergs i hans reservation framstälda
skrifvelseförslag oförändradt; 2:o bifall till samma förslag med föl¬
jande af herr Hedin påyrkade tillägg -»samt till Riksdagen härom
göra den framställning, hvartill utredningen af frågan må gifva
anledning»; och 3:o afslag å skrifvelseförslaget. Herr talmannen
gaf propositioner å hvart och ett af dessa yrkanden och förklarade
sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande för det förstnämnda
yrkandet. Votering begärdes. I följd häraf upptog herr talmannen,
för bestämmande af kontrapropositionen, å nyo de återstående yr¬
kandena, af hvilka det, som afsåg afslag, nu förklarades hafva fler¬
talets mening för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen
äskades votering, hvarför nu först uppsattes, justerades och an¬
slogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen om nu före¬
dragna af herr Lilienberg framstälda skrifvelseförslag antager yr¬
kandet om afslag å detta förslag, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Hej;
Vinner Hej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om bifall till skrifvelseförslaget med det
tillägg, som af herr Hedin under öfverläggningen föreslagits.
Den omröstning, som anstäldes enligt denna voteringsproposition,
visade 71 ja och 115 nej; hvadan propositionen för hufvudvoteringen
erhöll följande lydelse:
Den, som, i fråga om nu föredragna af herr Lilienberg i hans
reservation vid 2 kap. 19 § strafflagen framstälda skrifvelseförslag,
vill, att kammaren godkänner samma skrifvelseförslag oförändradt,
röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Hej;
Vinner Hej, har kammaren godkänt skrifvelseförslaget med det
af herr Hedin föreslagna tillägg.
45
N:o 29.
Onsdagen den 23 April, f. m.
I hufvudvoteringen röstade 60 ledamöter ja och 126 nej; och Ang. ändring
hade alltså kammaren fattat sitt beslut i enlighet med nej-proposi-
tionens innehåll. m. m.
(Forts.)
Emot kammarens sålunda fattade beslut anmäldes reservationer
af herrar vice talmannen L. O. Larsson och Edelstam.
Härefter föredrogs det i herr H. Anderssons i Nöbbelöf i hans
vid utlåtandet fogade reservation framstälda skrifvelseförslag, hvilket
förslag afsåg, att Riksdagen skulle i »skrifvelse till Kong!. Maj:t
anhålla om sådant tillägg till stadgandena i afseende å fräjdebetyg,
som af presterskapet meddelas, hvarigenom förordnades, att i betyg,
som på enskild persons begäran af presterskapet meddelas, anteck¬
ning om fräjd ej må göras i annat fall än då betyget begäres: för
flyttning från en församling till annan, eller till fullgörande af
domstols föreskrift om uppvisande af fräjdbetyg, eller i ändamål,
för hvilket bevis om fräjd enligt lag eller författning erfordras;
skolande, der skriftlig ansökan eller anmälan bör vara åtföljd af
fräjdbevis, iakttagas, att beviset tecknas å inlagan».
I fråga härom anförde:
Herr Andersson i Nöbbelöf: Efter det beslut,. som kam¬
maren nyss fattat i fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
förändring i näringslagstiftningen, synes det mig vara konseqvent,
att kammaren äfven bifaller det förslag till skrifvelse, hvilket för¬
slag, i form af reservation, jag bifogat utskottets betänkande. Den,
som haft tillfälle att följa med fångvårdsstyrelsens berättelser, skall
hafva funnit, att af de personer, som återkommit till fängelserna
dömda för återfall i brott, ha många kommit dit till följd af bri¬
stande arbetsförtjenst, och orsaken dertill att de ej kunnat få någon
arbetsförtjenst ligger i de flesta fall just i denna anteckning i
prestbetyget om förlusten af medborgerligt förtroende. Jag har
derför i likhet med lagberedningen ansett, att anteckning å prest¬
betyget om förlust af medborgerligt förtroende kunde uteslutas, då
betyget begäres i och för sökande af arbete å annan ort än der
en person är mantalsskrifven; och det skulle förefalla. mig ganska
märkvärdigt, om Riksdagen nu skulle afslå den af mig föreslagna
skrifvelsen, då Riksdagen nyss bifallit, ett skrifvelseförslag af lik¬
nande syfte, beträffande dem, som vilja utöfva handtverk eller
näring med biträde af andra. Det lär väl vara ett ringa fåtal
personer, som utgå från fängelserna och som i egenskap af närings¬
idkare eller handtverkare kunna drifva sitt yrke i den utsträckning,
att de hafva biträden hos sig anstälda. Men deremot tillhör fler¬
talet af dem, som befolka våra fängelser, den klass, som måste
söka arbetsförtjenst hos andra personer och. å annan ort, och det
är dessa, som återfalla i brott i följd af bristande, arbetsförtjenst.
Det är på denna grund jag anser en sådan skrifvelse, som jag
föreslagit, böra komma till stånd, så att de, som utkomma från
fängelserna, kunna blifva hederliga och ordentliga män, under det
N:o 29. 46 Onsdagen den 23 April, f. m.
Ang. ändring de nu till följd af gällande bestämmelser i detta fall återfalla i
a/SrafflfnL brott. til1 fölid af brist ocb allt mer och mer försämras, så att de
' m.m.9 slutligen alldeles förderfvas. Jag yrkar bifall till det af mig väckta
(Ports.) förslag till skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Kerr Eedelius: Af det skäl, att det bör stå hvar och en
välfräjdad menniska fritt att kunna styrka sin goda fräjd, yrkar
jag afslag å herr Hans Anderssons förslag.
Herr Lilienberg: Jag är af samma åsigt som den siste
talaren, att kammaren icke bör bifalla herr Anderssons skrif-
velseförslag, och jag anser, att inga bättre skäl kunna åbe¬
ropas för denna mening än de, som anförts utaf tre af högsta
domstolens ledamöter och som iag derför tager mig friheten att
här uppläsa.
Jag vill dock i förbigående nämna, att samtlige högsta dom¬
stolens ledamöter varit emot en sådan lag, som herr Andersson
åsyftar, men tre af dess ledamöter hafva dertill yttrat följande:
»Det vore visserligen en angelägenhet af största vigt att söka
befordra frigifna brottslingars återgång till en loflig och nyttig
verksamhet, men denna uppgift syntes hvarken kunna eller böra
lösas på.den väg beredningen föreslagit, och enligt justitierådens
uppfattning vore det i hög grad tvifvelaktigt, huruvida den före¬
slagna lagen vore egnad att i någon mån befordra nämnda syfte.
Så länge staten fäster den betydelse vid förlust af medborgerligt
förtroende, att den utesluter den vanfräjdade icke allenast från
politiska och kommunala rättigheter samt befattningar i statens
tjenst utan äfven från utöfning af vissa borgerliga yrken, samt
frånkänner honom förtroendet att höras såsom vittne, kunde det
icke ifrågasättas, att den enskilde vid antagande af en arbetare i
sin tjenst skall lemna frågan om dennes fräjd utan all betydelse.
Om arbetsgifvaren icke kan ur prestbetyget erhålla upplysning i
nämnda hänseende, torde han derför söka på annat sätt vinna upp¬
lysning angående den arbetssökandes förflutna lif. Dervid kunde
må hända äfven ett brott, som icke medfört vanfräjd eller för hvit¬
het vanfräjdstiden redan gått till ända, föranleda dennes afvisande;
och lagen skulle sålunda möjligen komma att verka i en rigtning
alldeles motsatt den åsyftade.
Dessutom vore det att befara, att lagen skulle hafva den ver¬
kan, att den vanfräjdade derigenom uppmuntrades att medelst
falska, uppgifter eller fördöljande af sanningen söka vinna en an¬
ställning, som han genom ett ärligt och öppet tillvägagående icke
skulle erhålla.
. Hedan lagens ändamål vore att för den vanfräjdade undan¬
rödja svårigheterna att förskaffa sig arbetsförtjenst, skulle densamma
hvad angår den välfräjdade komma att verka i rakt motsatt rigt¬
ning; ty den skulle beröfva honom utvägen att styrka sin fräjd och
dymedelst utsätta honom för misstankar och försvåra hans utkomst.
Yisserligen lemnade lagen sjelf åt den, som vore i behof af fräjd-
betyg, en anvisning om sättet att förskaffa sig ett sådant, nem-
Ondagen den 23 April, f. m.
47
N:o 29.
ligen genom att lios pastor förete en till myndighet stäld ansökan Ang. ändring
eller anmälan, som enligt lag eller författning bör vara åtföljd af i visso, delair
dylikt betyg. Anlitandet af denna utväg skulle dock i de allra
flesta fall, der fräjdbevis är behöfligt, komma att innebära ett (Forts.)
kringgående af lagens hufvudsakliga stadgande; och att sålunda
tvinga den redbara och oförvitliga medborgaren att använda min¬
dre aktningsvärda och ur moralisk synpunkt förkastliga medel för
att komma i åtnjutande af sin rätt, torde föga öfverensstämma
med lagstiftarens kall och värdighet.»
Dessa skäl synas mig vara så talande för afslag på herr An¬
derssons yrkande, att jag endast på grund deraf anhåller om af¬
slag derå.
Herr Gr. Berg: Af skäl, som jag efter mitt yttrande i för¬
sta punkten af 19 § nu icke behöfver närmare utveckla, och för
att i någon mån gagna det syftemål, jag då framhöll såsom
behjertansvärdt, anhåller jag om bifall till herr Anderssons re¬
servation.
Herr Andersson i Nöbbelöf: Det synes mig ganska besyn¬
nerligt, att, då lagutskottets vice ordförande nyss med rätta varmt
kämpade för de personer, som voro i ganska trygg samhällsställ¬
ning, han nu icke är lika mån om personer, som, när de lemna
fängelset, finna sig utblottade, icke hafva ett öre att lefva af, utan
måste anlita menniskors barmhertighet. Hvad skola de lefva af,
då de icke kunna erhålla något arbete just i följd af omnämnda
anteckning i deras fräjdbetyg? De kunna icke komma till fattig¬
vården och anhålla om understöd, ty för att erhålla hjelp från
fattigvården måste personen vara orkeslös. De blifva derigenom
nödsakade att åter igen gifva sig in på brottets bana, ty man kan
ju icke begära att de skola svälta i hjel. Hya lagberedningen har
också tydligen uttalat sin mening om denna sak, och jag vill hän¬
visa till dess yttrande. Beredningen synes mig hafva anfört så
talande skäl för sin åsigt, att några bättre sådana icke torde kunna
anföras.
Jag skall derför fortfarande anhålla om bifall till mitt skrif-
velseförslag.
I detta yttrande instämde herrar Erickson i Bjersby, Månsson
och Bruse.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr tal¬
mannen, i enlighet med de gjorda yrkandena, propositioner dels
på godkännande af det ifrågavarande skrifvelseförslaget och dels
på afslag deraf. Herr talmannen förklarade, att enligt hans upp¬
fattning den förra propositionen blifvit besvarad med öfvervägande
ja; men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och an¬
slagen en så lydande voteringsproposition:
N:o 29.
48
Onsdagen den 23 April, f. m.
Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen
in. m.
(Forts.)
Den, som godkänner nu föredragna af herr H. Andersson i
Nöbbelöf uti hans reservation framlagda skrifvelseförslag, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, är nämnda förslag af kammaren afslaget.
Omröstningen visade 75 ja, men 97 nej; hvadan kammaren
beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.
Herr Gr. De Laval aflemnade en af honom jemte herr G. F.
JBerndes undertecknad motion, n:o 232, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med- begäran om framläggande af förslag till ändring i gäl¬
lande grufvestadga i fråga om inmutningar å kronojord, som ej är
under ständig besittningsrätt upplåten, m. m.
Denna motion begärdes på hordet och bordlädes.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,7 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Stockholm, K. L. Beckman, 1890.