RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1890. Andra Kammaren. N:o 16.
Onsdagen den 19 mars.
Kl. 1 e. m.
§ 1.
Justerades de i kammarens sammanträden den 11 och 12 inne¬
varande mars förda protokoll.
§ 2.
Herr talmannen tillkännagaf, att herr O. Ch. Ahlström låtit an¬
mäla, det han af sjukdomsfall vore hindrad att infinna sig i dagens
sammanträde.
§ 3.
Ordet lemnades på begäran till chefen för justitiedepartementet Besvarande af
herr statsrådet Östérgren, som anförde: Herr talman, mine herrar \ interpellation.
Från herr talmannen har jag efter sista sammanträdet erhållit en
skrifvelse, deruti han underrättar mig, att en ledamot af denna kam¬
mare utverkat sig kammarens tillstånd att till chefen för justitiedepar¬
tementet framställa följande spörjsmål: Hvilka orsaker ha förhindrat re¬
geringen att vidtaga något slags åtgärd med anledning af 1883 års
kyrkomötes och 1886 års Riksdags framställningar om ändring i för¬
ordningen af den 11 december 1868 angående särskilda sammankom¬
ster för andaktsöfning?
Då detta spörjsmål afeer en tid af omkring 7 år, och jag icke
varit chef för justitiedepartementet längre än 9 månader, så är det
naturligtvis svårt för mig att kunna afgifva ett fullständigt och ut¬
tömmande svar på den framstälda frågan. Jag nödgas derför inskränka
mig till att söka påvisa någon antaglig anledning dertill, att det ifråga¬
varande ärendet icke vunnit slutlig handläggning inom justitiedeparte¬
mentet före 1888 års kyrkomöte, vid hvilket det tidigast kunnat
komma före.
I en af de i interpellationen omnämnda skrivelser, nemligen den
från 1883 års kyrkomöte, begär mötet, att Kongl. Maj:t måtte fram¬
lägga förslag till ändring af den uti förutnämnda 1868 års förordning
förekommande straffbestämmelse för den, som trotsar kyrkoråds förbud
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 16. 1
5T:o 16.
2
Onsdagen den 19 Mars.
Besvarande af att utöfva lärareverksamhet inom församlingen, i det syfte att straffet,
interpellation. som nu är böter, måtte utbytas mot straffpåföljd af kyrklig ant; och i
(Forts.) denna kyrkomötets underdåniga hemställan har Riksdagen uti skrifvelse
af år 1886 instämt.
Det kan väl tyckas, som om det skulle vara lätt att villfara denna
Riksdagens framställning, men så är det likväl icke. Kyrkomötet har
nemligen uti en äldre underdånig skrifvelse affär 1878 anmält, att nu
gällande bestämmelser angående kyrkotukten vare i ett så otillfredsställande
skick, att mötet funnit sig föranlåtet anhålla, att Kong! Maj:t måtte
åvägabringa en förändrad lagstiftning i detta ämne. Någon antydan
om den rigtning, i hvilken den nya lagstiftningen borde gå, innehåller *
dock icke skrifvelsen, och om man genomläser förhandlingarne vid de
tre sista kyrkomötena åren 1878, 1883 och 1888, tror jag icke, att
man kan utleta, hvad kyrkomötet med denna sin skrifvelse egentligen
åsyftat. Man har icke kunnat ena sig om annat beslut än om aflåtan-
det till Kongl. Maj:t af en i allmänna ordalag affattad skrifvelse.
Under sådana förhållanden synes det mig antagligt, att mina före¬
trädare funnit frågan vara så litet utredd, att de ansett densamma
böra hvila, till dess den allmänna meningen i ämnet hunnit stadga sig.
För detta mitt antagande tror jag mig kunna hemta stöd ur för¬
handlingarne vid sista kyrkomötet. En talare yttrade då: »Här synes
råda en märkvärdigt stor begreppsförvirring angående hvad man ön¬
skar och åsyftar och angående hvad man förstår med kyrkotukt». En
annan talare, som under den närmaste tiden före kyrkomötet varit
chef för justitiedepartementet, yttrade sig också i frågan, och jag
skall be att få uppläsa något af hvad han sade, och hvilket torde i
sin mån innefatta ett svar på spörsmålet, så vidt det afser tiden före 1888.
Han yttrade bland annat: »Jag har vid föregående tillfällen antydt,
att regeringens dröjsmål med att taga ihop med en förändring af
kyrkotuktslagstiftningen kan hafva goda grunder för sig. Mig synes
det angeläget, att man först åstadkommer en kyrkotuktslag med af¬
seende å kyrkans egna tjenare. Ett förslag härom har framlagts vid
detta möte, och jag hoppas och gläder mig åt tanken, att mötet skall
bidraga till att få en sådan författning genomförd. Sedan kan det
blifva på tiden att taga ihop med frågan om en kyrkotuktslag för
kyrkans lekmän.
Erfarenheten i vårt land har visat, att det sannerligen icke går
att taga mycket för sig på en gång, Man måste reformera lagstift¬
ningen på de partiella reformernas väg. Derför torde det hafva varit
rigtigt och klokt, att denna fråga om kyrkotukten ännu icke kommit
fram, helst den är så litet bearbetad i literaturen och eljest, att den
enligt mitt förmenande ännu icke blifvit mogen för lagstiftning.»
Jag öfvergår nu till tiden efter 1888 års kyrkomöte och ber då
att få i kammarens minne återkalla, hurusom min närmaste företrädare,
hvilken vid tiden för kyrkomötet nyss tillträdt sitt embete, redan vid
början af sista årets riksdag svål! insjuknade och före dess slut afled. Då
det kom på min lott att blifva hans efterträdare, och jag inom depar-
Onsdagen den 19 Mars.
3
Nio 16*.
temeritet skulle taga kännedom om der hyllande ärenden, så mötte mig Besvarande af
icke endast de kyrkan rörande frågor, som omnämnas i interpellationer;, interpellation.
utan äfven åtskilliga andra, af kvilka jag nu skall be att få uppräkna (Forts)
de vigtigaste. Till Kongl. Majits pröfning föreligga för närvarande
framställningar dels från kyrkomötet, dels från Riksdagen, dels äfveu
från båda dessa myndigheter 1) angående omorganisation af domkapitlen,
2) angående ändringar i kongl. förordningen om kyrkomöte, 3) angå¬
ende kungörelsers offentliggörande i kyrka, 4) angående ändring i kongl.
förordningen angående främmande trosbekännare, 5) angående åtalsrätt
mot prest, 6) angående ändring i lagen om tillsättning af presterliga
tjenster, 7) angående förändring i lagstiftningen om skilnad i trolofning
och äktenskap, 8) angående förmånsrätt för afgifter till presterskapet
och 9) angående åtgärder till förekommande af att kyrkliga handlingar
förrättas af obehörige personer.
Flere af dessa af mig nu uppräknade ärenden befinna sig beklag¬
ligt nog i mindre utredt skick och tarfva sålunda vidare utredning än
den redan åstadkomna. Jag föll derför genast på den tanken, att det
skulle vara lämpligt att tillsätta eu komité med uppdrag att åstad¬
komma en sådan utredning och uppgöra förslag till de lagstadganden,
som af framställningarne kunna föranledas. I sådan tanke vände jag
mig till en lämplig person med anhållan, att han ville åtaga sig att
blifva ordförande i en sådan komité. Denne person gaf också väl¬
villigt ett jakande svar, men gaf tillika tillkänna, att han för den när¬
mast kommande tiden var upptagen af andra, honom anförtrodda magt-
påliggande värf. Detta är anledningen, hvarför komitén ännu icke
blifvit tillsatt. Jag ber einellertili att få förklara, att jag står fast vid
min åsigt, att en sådan komité bör tillsättas; och jag uttalar den för¬
hoppningen. att, om en komité kommer till stånd, åtminstone en del
af de af mig uppräknade många frågorna skola kunna komma i det
skick, att förslag om deras lösning till nästa kyrkomöte skall kunna
framläggas.
Något vidare svar, herr talman, har jag icke att afgifva.
Herr ¥r et lind yttrade: Jag ber att få uttala min tacksamhet
till herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet för de
upplysningar kammaren erhållit. Det var med synnerlig glädje jag-
hörde hans uttalande, att han är betänkt på att genom en komité
förbereda ändringar på kyrkolagstiftningens område.
Jag tror, att det är en allmän åsigt bland de kyrkligt och religiöst
intresserade i vårt land, att det är särdeles beklagligt, att ändringar i
kyrkolagstiftningen hos oss skola gå så synnerligen långsamt och behöfva
så lång tid att mogna. Ty tidsandan, om jag så får säga, är egnad att
framkalla eu mycket hastigare utveckling, än lagstiftningen hittills varit
underkastad. En följd häraf är åter det förhållandet, att det finnes eu
mängd författningar och lagar på det kyrkliga eller det kyrkligt-
borgerliga området, som äro så beskaffade, att de svårligen ” kunna
tillämpas i vår tid, utan att — om jag så får säga—rättsmedvetandet
N:o 16. 4 Onsdagea den 19 Mars.
Besvarande af i landet kränkes. Den förordning, hvarom nu hufvudsakligen varit tal,
interpellation. ^ såsom bekant, på sätt och vis en ersättning för detupphäfdakonven-
(Forts.) tikelplakatet. Det hade kunnat gå lika enkelt för oss här i Sverige att
få denna fråga reglerad, som i Norge, om de svenska lagstiftande myn¬
digheterna handlat på samma sätt som i Norge. När konventikelpla-
katet der upphäfdes, så togs det helt enkelt alldeles bort, utan att någon
annan författning sattes i stället. När man här i Sverige år 1858 upp-
häfde konventikelplakatet, förelåg äfven här ett förslag, att icke någon
annan lag skulle sättas i stället, men den meningen lyckades icke göra
sig gällande. Så fingo vi då såsom ersättning för den gamla författ¬
ningen den nuvarande, som blifvit kallad det lilla konventikelplakatet,
och som vi nu redan flera gånger ändrat. Just den omständigheten, att
denna författning under dessa 20 år så ofta måst ändras, visar bäst, huru
svårt det är att på detta område stifta lagar, som följa med sin tid.
Emellertid äro, som sagdt, jag och, som jag tror, äfven kammaren
glada öfver, att vi nu hafva förhoppning, att det stillastående på det
kyrkliga lagstiftningsområdet, som hittills varit rådande, icke längre
skall fortgå. Jag vill derför än en gång uttala min tacksamhet till
herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet för hvad
han här yttrat.
Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad.
§ 4.
Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet herr J. Johans¬
sons i Noraskog på kammarens bord hvilande motion n:o 221.
§ 5.
Föredrogos och bordlädes för andra gången konstitutionsutskottets
utlåtanden n:is 3 och 4.
§ 6.
Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets memo¬
rial, n:o 4, i anledning af Första Kammarens återremiss af 2:dra punk¬
ten i utskottets betänkande, n:o 2, angående vilkoren för försäljning af
bränvin.
§ 7.
Föredrogs, men bordlädes å nyo, lagutskottets utlåtande n:o 30.
Onsdagen den 19 Mars,
§ 8.
5
N:o 1(5.
Till kammarens afgörande förelåg till en början lagutskottets ut¬
låtande, n:o 27, i anledning af väckt motion om ändring i lagen om
skiljemän den 28 Oktober 1887.
Från Andra Kammaren hade lagutskottet fått emottaga en inom
nämnda kammare af herr A. . E. Petersson i Hamra afgifven motion,
n:o 196, i hvilken 4 andra ledamöter af kammaren instämt och hvari
föreslagits, att följande tvenne stadganden måtte blifva i lagen om skilje¬
män införda:
l:o. Innan skiljeman träder till sin befattning, gånge han inför
rådstufvu- eller häradsrätt sådan ed, som om ledamot i expropriations-
nämnd är stadgadt.
2:o. Skiljeman erhåller ersättning i likhet med häradshöfding, eller
efter tredje klassen i resereglemente!
Part i mål, som handlägges af skiljemän, ersätte hvar sin skilje¬
man samt hälften hvardera af dens ersättning, som af desse skiljemän
blifvit tillkallad.
I föreliggande utlåtande hemstälde emellertid utskottet, att motionen
icke måtte af Riksdagen bifallas.
Efter föredragning af detta ärende anförde:
Herr Gustaf Berg: Uti den föreliggande motionen har motionären
gjort två framställningar. Den ena framställningen afser, att uti la¬
gen om skiljemän skulle bestämmas, hvilken ersättning dessa skiljemän
vore berättigade att uppbära. Den andra framställningen åter afser,
att skiljemän skulle aflägga samma ed, som nu är föreskrifven för leda¬
mot i expropriationsnämnd. Om den förra framställningen eller er¬
sättningsfrågan vill jag icke yttra mig, jag anser den vara mindre
vigtig; men deremot ber jag att med några ord få framhålla mina
tankar i fråga om den andra framställningen eller edgångsfrågan.
Utskottet har afstyrkt den begäran motionären framstält i detta
afseende endast och uteslutande af ett enda skäl, det skälet nemligen,
»att lagstiftningen under senare tider gått i den rigtning, att de i lag
föreskrifna eder afskaffats i den mån sådant ansetts utan våda kunna
ske.» Men jag tillåter mig fråga: hvilka eder hafva blifvit afskaffade?
Jo, såsom utskottet mycket rigtigt anmärker, endast de eder, som an¬
setts vara obehöfliga. De eder åter, som ansetts vara behöfliga, hafva
bibehållits och äro fortfarande bibehållna. Utan att sålunda ingå i
någon pröfning angående sjelfva innebörden i den föreslagna förändrin¬
gen, utan att bedöma, huru vida den föreslagna eden vore behöflig eller
icke, har utskottet afslagit framställningen derom, endast på det skäl,
att en del eder, som ostridigt äro obehöfliga, redan blifvit afskaffade.
För min del vågar jag emellertid hålla före, att denna ed är
ganska väl behöflig. Dessa skiljemän göras till domare uti ett specielt
fall, och deras verksamhet äro desto mera magtpåliggande, som det
ganska ofta händer, att det icke gifves någon appell mot deras domslut.
Om ändring
lagen om
skiljemän.
N:o 16.
6
Onsdagen den 19 Mars.
Om ändring i Deras domslut stå nemligen fast utan möjlighet till appell, för så vidt
lagen om icfce parterna träffat förbehåll derom, då de uppgjort skiliedomsaftalet.
hpmav) A xx cjo o
j; 'Jag vågar derför påstå, att, om och så länge ed behöfves för domare,
ors'^ om och så länge ed behöfves för juryman, och om och så länge ed
behöfves för ledamot i expropriationsnämnd och för skiftes-godeman,
så länge behöfves ock eden för desse skiljemän.
Den ed, som motionären föreslagit, att dessa skiljemän skulle af¬
lägga, innefattar en försäkran, att de utan veld och mannamån skola
verkställa den pröfning, hvartill de såsom skiljemän blifvit kallade.
Och detta är en försäkran, som det synes mig att äfven skiljemännen
vid fullgörande af sitt så vigtiga kall mycket väl behöfva aflägga,
För min del är jag visserligen icke obenägen för eu revision af
hela edsinstitutet. Jag skulle icke hafva något emot, att presteden i sitt
nuvarande skick borttoges och ersattes med något bättre. Jag skulle
icke hafva något emot, att domareden underginge eu revision för bort¬
tagande af den skenbara motsägelse, som deri finnes, och hvilken äfven
blifvit inom Kiksdagen framhållen. Och jag skulle icke heller hafva något
emot, att, under vissa förhållanden åtminstone, ederna utbyttes mot
löften. Men till dess detta skett, synes mig, som om alla skäl före¬
finnas för att dessa skiljemän skola likaväl som domare aflägga ed.
Vid förra riksdagen förelåg till behandling ett förslag att afskaffa
domareeden eller rättare utbyta den emot ett löfte. Lagutskottet af-
stvrkte då detta förslag och framhöll, att det vore betänkligt att till¬
styrka afskaffande af domareeden. Och detta gjorde lagutskottet egent¬
ligen och hufvudsakligen på tre olika skäl. Det första skälet var, att
den föreslagna åtgärden skulle kunna i någon mån rubba förtroendet
till domarens samvetsgranna och o veldiga pröfning, det andra, att det
i vissa fall skulle kunna inträffa, att eu domare under sin verksamhet
blefve utsatt för sådana frestelser att afvika från de honom åliggande
pligter, att minnet af den aflagda eden för honom utgjorde ett kraftigt
stöd; och det tredje skälet var det, att det icke på samma gång var
fråga om afskaffande af andra eder, såsom eden för jurymän och eden
för ledamöter i expropriationsnämnd. Jag frågar då, huru vida icke,
derest lagutskottet fortfarande vidhåller den uppfattning af domare¬
eden, som det uti detta betänkande uttryckt, dess motivering i den nu
föreliggande frågan borde hafva blifvit följande: Som saknad af ed¬
gång för skiljemän skulle kunna i någon mån rubba förtroendet till
deras samvetsgranna och oveldiga pröfning, så tillstyrkes motionen;
som det väl lär kunna inträffa, att en skiljeman under sin verksamhet
varder utsatt för sådana frestelser att afvika från de honom åliggande
pligter, att minnet af den aflagda eden för honom varder ett kraftigt
stöd, så tillstyrkes motionen; och som åtskilliga andra eder ännu anses
fortfarande behöfliga, så tillstyrkes motionen. Men en sådan uppfatt¬
ning har lagutskottet icke nu haft.
I sammanhang med detta betänkande föll mig i minnet ett yttrande
af en aktad och ärad ledamot af lagutskottet, ett yttrande, som han
fälde vid 1889 års riksdag, då nyssnämnda betänkande från lag-
Onsdagen den 19 Mars.
7
S:o 16.
utskottet här i kammaren föredrogs. Jag har i protokollen sökt reda Om ändring
på detta yttrande; några rader deraf hafva följande lydelse: »Jag har lagen om
sjelf ailagt domareed såsom ledamot af egodelningsrätt, och vet, att s ^ema™'
vid sådana tillfällen händer det ibland, att man får påtryckningar af ^ 01 s-'
vänner för att gynna dem. Jag har då kunnat säga, att jag a {lågt en
dyr ed, och att jag måste handla i öfverensstämmelse dermed och mitt
samvete. Jag anser sålunda, att det icke går an att afskaffa den
eden.» Ehuru jag nu är fullkomligt förvissad om, att denne aktade
ledamot af lagutskottet så väl uti det af honom här omförmäida domare-
värfvet som ock såsom medlem af en skiljedomstol skulle hafva handlat
fullkomligt lika samvetsgrann!, äfven om han icke aflagt domareed, så
är jag lika förvissad om, att för mången skiljeman eden skulle vara
en god hållhake, då det gäller att motstå parternas önskningar. Det
qvarstår nemligen ännu vid hela denna skiljemannainstitution en qvar¬
lefva ifrån den gamla kompromiss- eller god mans-inrättningen, uti
hvilken kompromissarerna ofta ansågos vara sakförare hvar och en för
sin hufvudman.
Herr talman! Jag anser sålunda att det föreliggande förslaget
och hela denna fråga ingalunda äro obetydliga. Jag anser, att frågan
gäller att skaffa förtroende åt en nyblifven eller åtminstone ombildad
institution, och af skäl, som jag nyss framhöll, anser jag detta vara
ännu vigtigare, just för att skiljemännen icke skola betrakta sig såsom
sakförare hvar och en för den part, som utsett honom. Jag anser
vidare frågan vara vigtig, af den anledning, att den afser att åstad¬
komma en konseqvens i lagstiftningen, som denna, enligt min upp¬
fattning, för närvarande alldeles bestämdt saknar, då den ålägger den
ene domaren en skyldighet, från hvilken den fritager den andre.
Jag har icke något yrkande att framställa, utan öfverlemnar detta
åt motionären, som jag föreställer mig kommer att göra något yrkande
i samma rigtning, som motionen; men jag har icke velat underlåta
att uttala mina betänkligheter mot lagutskottets förevarande utlåtande.
I detta anförande instämde herrar Larsson i Mörtlösa, Jakobsson,
Anderson i Himmelsby och Widström.
Herr Petersson i Hamra yttrade: Sedan lagutskottet afstyrkt
min motion, finnes det väl icke mycken utsigt, att den inom kam¬
maren vid denna riksdag skall vinna något afseende. Jag ber emellertid
att få tacka den näst föregående talaren för den utredning han gifvit
ämnet och det understöd han skänkt min motion; och i likhet med ho¬
nom vågar jag uttala, att denna fråga om edgång af skiljemän, innan
de träda till sin befattning, sannerligen icke är någon så obetydlig fråga,
som mången kanske föreställer sig.
Jag vet väl, att man kan säga, såsom ock lagutskottet gjort, att
tidsrigtningen inom denna kammare och inom riksdagen är sådan, att
man hellre vill afskaffa i lag föreskrifna eder, än öka deras antal. Men
jag vill också erinra om, hvad redan den föregående talaren anmärkt,
N:o 16.
8
Onsdagen den 19 Mars.
Om ändring
lagen om
skiljemän.
(Forts.)
i nemligen att flere framstående medlemmar i lagutskottet uttalat såsom
sin åsigt, att eden bör bibehållas i sådana vigtiga fall, som då det är
fråga om att döma om medmenniskors väl och ve, om deras egendom
o. s. v. Att afskaffa sådana eder tror jag ännu vore alltför tidigt; ja,
jag vågar hoppas, att den tiden aldrig måtte varda kommande, då man
vill öfverlemna åt menniskor att döma om sådana saker blott och bart
efter siifa godtyckliga äsigter, utan att af en ed känna sig bundna att
noga göra sig förtrogna med de ärenden, som de skola handlägga.
Det finnes för öfrigt ännu i vår lagstiftning mycket, som visar,
att man fäster betydelse vid edens bibehållande. Jag har tagit mig
friheten att i min motion framhålla ett exempel derpå, nemligen den
ed, som ledamot i expropriationsnämnd skall aflägga. Men det finnes
äfven åtskilliga andra författningar, som likaledes föreskrifva edgång.
Så föreskrifver t. ex. tryckfrihetsförordningen, att en juryman skall af¬
lägga ed, förrän han tillträder sin befattning. Dessa jurymän hafva nu
visserligen icke att afdöma ekonomiska tvister, utan att afgöra, huru¬
vida vissa i tryckt skrift förekommande uttryck äro skadliga för en
persons goda namn och rykte. Men man skulle möjligen derför också
kunna anse att i sådana mål edgång borde kunna vara mindre nödig,
än i nu föreliggande fall. Emellertid har ingen yrkat borttagande af
jurymannaeden.
Äfven många andra fall förekomma, der man hittills ansett edens
bibehållande af vigt. Stundom affordrar man den icke genast munt¬
ligen, men har dock rättighet att när som helst kräfva dess afläggande.
Jag ber i afseende härpå särskildt få erinra om bouppteckningar efter
afliden person, hvilka under edlig förplitelse skola bestyrkas af den,
som uppger boet. Denna förbindelse afger han visserligen skriftligen,
men det är naturligt, att om någon affordrar honom ed inför domstol,
han då äfven är skyldig att aflägga den.
Yid innevaranda riksdag har Kongl. Maj:t aflemnat en proposition
rörande den svensk-norska mellanrfkslagen. Äfven der förekommer för¬
slag till en bestämmelse, att personer i vissa fall skola afgifva skriftlig
edförbindelse. Om nu detta förslag blir antaget, så föreställer jag mig,
att äfven i detta fall det kan komma att hända att personer muntligen
få med ed styrka, hvad de skriftligen under edförpligtelse intygat.
Jag tror sålunda, att den tidsströmning, som afser borttagandet af
alla eder, ännu icke nått sådan styrka, som mången kanske skulle önska.
Och jag tror, att särskildt i nu föreliggande fall, i fråga om lagen an¬
gående skiljemän, ett stadgande om edgång skulle vara af synnerligen
stor vigt. Önskar man vinna framgång åt denna skiljemannainstitution,
önskar man, att den skall vinna förtroende, bör man sålunda ålägga
skiljemännen edgång; eljest, vågar jag påstå, kommer denna lag icke
att hafva någon betydelse för våra samhällsförhållanden. Denna lag
kunde dock enligt min öfvertygelse blifva af mycket stor betydelse,
kunde förekomma många och dyrbara rättegångar! Men detta förut¬
sätter likvisst, att icke allenast båda parterna med fullt förtroende
komma att välja samvetsgranna och redbara personer till skiljemän,
Onsdagen den 19 Mars.
Kso 16.
utan äfven att dessa välja en tredje med samma egenskaper. Men skall Om ändring
man hafva någon garanti för att detta verkligen blir fallet, så tror jag
verkligen i likhet med den föregående talaren, att det ligger stor vigt s mota')'
dervid att skiljemännen äro bundna af ed.
Jag kan naturligtvis icke yrka bifall till min motion, då den äfven
innehåller ett annat förslag, nemligen att i lagen skulle införas en be¬
stämmelse om storleken af skiljemännens ersättning. I likhet med den
föregående talaren vill jag medgifva att denna sak är af mera under¬
ordnad betydelse. Jag tror dock att det icke skulle skada, om lagen
gåfve någon föreskrift i detta afseende, så att icke, när man först hän¬
skjuta en tvistefråga till skiljemän för att undvika rättegång inför dom¬
stol, sedermera en sådan rättegång må kunna blifva nödig för att afgöra
om skiljemännens ersättningsanspråk. Sådan är emellertid lagen för
närvarande, och det synes af utskottets utlåtande, att om parterna icke
kunna komma öfverens om ersättningen, hafva de att hänskjuta frågan
till domstols afgörande. För att förekomma allt sådant, skulle man
kunna med några få ord i lagen angifva, hvad som vore billigt och
rättvist. Och om jag föreslagit för högt arfvode i förhållande till hvad
domare vanligen hafva, så hade detta ej bort hindra utskottet att ned¬
sätta detsamma. Jag ber emellertid, herr talman, att få yrka, att denna
fråga måtte till utskottet få återremitteras, i den förhoppning att ut¬
skottet åtminstone i frågan angående edgången måtte göra en hemställan
i den af mig föreslagna rigtningen.
Herr Lilienberg: De skäl, som blifvit anförda emot lagutskot¬
tets afstyrkande af ifrågavarande motion, i hvad den rör frågan om
skiljemäns afläggande af ed, äro hufvudsakligen de samma, som förut
många gånger i denna kammare blifvit framstälda, då fråga varit om
borttagandet eller bibehållandet af ederna. Lagutskottet har, med den
rigtning lagstiftningen tagit på senare tiden, icke ansett, att det kunde
komma i fråga att här stadga ett nytt slags edgång. Lagutskottet har
stödt sin åsigt derpå, att skiljemanna-institutionen grundar sig på ve¬
derbörande parters förtroende för de utsedda männen. Hafva de för¬
troende för dem, då måtte de väl hafva det förtroendet, att de fullgöra
sitt uppdrag efter bästa samvete utan att förut gå ed. Jag ber der¬
jemte att få fästa uppmärksamheten derpå, att skiljemanna-institutionen
icke blifvit införd genom här ifrågavarande författning, utan att den
funnits förut; och då kom det aldrig i fråga, att man ansåg eds afläg¬
gande vara nödvändigt. Genom lagen om skiljemän hafva endast vissa
former blifvit stadgade, så att institutionen lättare skulle kunna anlitas.
Detta har jag velat säga i fråga om, huru vida det borde i lag stad¬
gas, att skiljemän skulle aflägga edlig försäkran.
Hvad den andra af motionären väckta frågan beträffar, eller att
det borde i lag bestämmas, huru stor ersättningen för skiljemän skall
vara, så har lagutskottet äfven i denna del varit enhälligt; det har ej
ansett vara lämpligt att införa någon bestämmelse derom i lagen, eme¬
dan dylika uppdrag kunna vara af väsentligen olika beskaffenhet. Det
N;o 16.
10
Onsdagen den 19 Mars.
Om ändring i kan finnas uppdrag af sådan art, att eu bland skiljemännen måste vida
lagen om
skiljemän.
(Forts.)
mer betungas än de andra och följaktligen bör hafva mycket större er¬
sättning än dessa. Jag har sjelf varit medlem af skiljemannanämnd, så
att jag kan intyga, att så är förhållandet. Det faller dessutom alldeles
af sig sjelf. Utskottet har derför ansett, att ersättningen lämpligast
bör bero på öfverenskommelse, eller, om icke skiljemännen och par¬
terna kunna komma öfverens om saken, att domstol då må derom be¬
stämma.
På dessa skäl herr talman, skall jag be att få yrka bifall till lag¬
utskottets hemställan.
Herr Beskow: Min åsigt om löftesederna har jag haft tillfälle
att uttala vid förliden riksdag. De motioner jag då tog mig friheten
väcka, hade det resultat, att Kiksdagen biföll den ena, att utbyta prest-
eden mot ett löfte, men deremot med afseende på domareeden beslöt,
att denna skulle qvarstå. Då det nu är fråga om att ytterligare stadga
en ny bestämmelse om edgång, har jag egentligen, herr talman, begärt
ordet för att uttrycka min tacksamhet mot lagutskottet för hvad det
yttrat i saken. Lagutskottet, som pröfvat alla sådana frågor förut, har
fått det intrycket, att saken nu går i den rigtningen, att ederna snarare
böra afskaffas än deras antal ökas. Ett sådant yttrande från detta håll
kan ej annat än glädja alla dem, som äro emot ederna.
Åtskilliga skäl hafva anförts för att ådagalägga, att det vore all¬
deles nödvändigt att införa denna nya bestämmelse, att skiljemän skulle
begå ed. Tv ■— sade den förste talaren —■ derigenom skulle man skaffa
förtroende åt den nya institutionen. I samma rigtning'; yttrade sig
motionären sjelf, då han sade, att utan ed hade saken ingen betydelse.
Mine herrar, skola vi verkligen antaga, att det står så illa till i landet,
att vi icke kunna tro på hvarandra, då vi gifva hvarandra förtroende¬
uppdrag, om vi ej framträda och med handen på bibeln svära — »så
sant mig Gud bjelpe till lif och själ» — att vi skola fullgöra hvad vi
åtagit oss? Ja, må följden blifva hvad den vill! Men icke skola vi
bota ett ondt med ett annat ondt. Jag ber derför få yrka bifall till
lagutskottets förslag, på samma gång jag ber få framhålla, att jag med
glädje funnit, att något bifall till motionen ej blifvit yrkadt. Saken
synes derför komma att gå enligt min tanke i den rätta rigtningen.
Med herr Beskow förenade sig herrar Eriksson i Elgered, Ollas
A. Ericsson, Bromée, Hansson i Solberga, Bruse, Andersson i Hasselbol,
Olson i Stensdalen, Larsson i Berga och Truedsson.
Vidare anförde:
Herr Edelstam: Äfven jag skall be att få yrka bifall till lag¬
utskottets förevarande betänkande. Jag ber att få fästa herrarnes upp¬
märksamhet derpå, att det beror på båda parterna, huru vida tvistefrå¬
gan skall hänskjutas till skiljemäns eller domstols afgörande. Jag ber
Onsdagen den 19 Mars.
11
ILO 16.
derjemte få påpeka, att personer som utses till skiljemän enligt lag ega Om ändring
rättighet afsåga sig uppdraget. Detta är icke förhållandet med dem,
som väljas till jurymän eller medlemmar af expropriationsnämnd, hvilka / , a
måste förete lagligt förfall för att blifva befriade. Detta är ytterligare '
ett skäl, hvarför jag ej kan gå in på den föreslagna lagbestämmelsen.
Motionären har delat motionen i två delar. Den ena afser afläg¬
gande! af ed; den andra gäller det sätt, hvarpå ersättning till skilje¬
män skall gifvas. Nu synes emellertid motionären, om jag fattat ho¬
nom rätt, hafva velat inskränka sig till den förra delen. Jag anhåller
dock, på de grunder jag anfört, att få yrka bifall till lagutskottets
hemställan.
Herr Gustaf Berg: Jag har begärt ordet egentligen för att be¬
möta hvad lagutskottets ärade vice ordförande anfört. Herr Lilienberg
framhöll, att de skäl, som motionären och jag anfört för motionen, vore
gamla. Det medgifver jag fullkomligt. Men jag vill tillägga, att de
efter min uppfattning äfven äro ganska goda.
Herr Lilienberg yttrade vidare, om jag fattade honom rätt, att lag¬
utskottets afstyrkande utlåtande egentligen grundade sig på det för¬
hållandet, att parterna hade och borde hafva förtroende för sina skilje¬
män. Men, mine herrar, jag vågar påstå, att detta skäl ej alls håller
streck. Hur går det nemligen till vid tillsättande af skiljemän? Jo
så, att den ena parten, A, väljer en man, parten B väljer én annan,
och dessa två utse en tredje, om de derom kunna enas; annars göra
myndigheterna det. När nu parten A utser en skiljeman, har den
ingen aning — åtminstone ingen bestämd kännedom om — hvilka de
båda andra skola blifva. Sålunda kan en part icke i allmänhet hafva
förtroende för mer en af skiljemännen. Det skälet torde sålunda all¬
deles förfalla.
Jag skall, medan jag har ordet, äfven be att i största korthet få
bemöta herr Beskow. Han framhöll, att ederna böra afskaffas. Ja,
jag kan gå in derpå, så till vida som jag anser — såsom jag nyss
nämnde att hela edsinstitutionen behöfver omregleras. På samma
gång detta sker, kan man ju tillse, om det finnes någon lämpligare
form för den försäkran, som nu är i fråga. För tillfället vet jag ingen
lämpligare än den föreslagna.
Vidare yttrade herr Beskow, att alla löfteseder borde afskaffas.
Men jag hemställer till herrarne, hvad resultat deraf skulle blifva. Om
vittneseden afskaffades, huru skulle väl rättstillståndet i vårt land då
gestalta sig?
Herr talman! Jag tager mig friheten instämma i yrkandet om
återremiss med afseende å den del af motionen, som angår skiljemäns
afläggande af ed.
Herr Brodin: Denna institution har af en föregående talare kal¬
lats ny; och den kan väl anses såsom sådan, så till vida som lagen
om skiljemän är ganska ny. Det är likväl en ganska gammal institu-
N:o 16.
12
Onsdagen den 19 Mars.
Om'ändring i tion affärsmän emellan, ty många kontrakt om affärer hafva under långa
l°kTl °rn ^er uppgjorts med det förbehåll, att om tvistigheter uppstode, skilje-
sajmmn. m-n skulle döma derom. Under praktiken har det emellertid under-
l *orsd stundom — då bestämmelserna i kontrakten ej varit fullt tydliga —
yppat sig svårigheter att få en sådan skiljedomstol fulltalig, om ena
parten tredskats; och detta torde hafva varit anledningen till lagens
antagande. Om nu denna institution sålunda redan förut under långa
tider verkat utan att ed aflagts, synes det, som om den äfven hädan¬
efter skulle kunna verka på samma sätt. Man tänke sig, huru saken
gestaltar sig, när två parter hafva en tvistesak sig emellan. Om båda
två äro hederliga parter, söka de naturligtvis välja hederliga och rätt¬
rådiga personer till skiljemän. Är deremot den ena parten något krång¬
lig af sig och har en sjuk sak och sålunda försöker välja en skiljeman,
som skall förfäkta dess åsigt, föreställer jag mig, att den andra parten,
som har en rättvis sak, söker välja en fullt hederlig och opartisk man.
Jag antager då, att dessa icke kunna komma öfverens om tredje man.
Lagen gifver då den föreskrift, att en opartisk domstol skall tillsätta
tredje man. Och jag är öfvertygad om, att så länge våra svenska dom¬
stolar hafva detta uppdrag, skola de söka få fullt hederliga och redbara
män. Under sådana förhållanden anser jag, att en sådan edgång vore
alldeles onödig.
Hvad vidare arfvodet beträffar, anser jag det vara alldeles olämp¬
ligt att bestämma derom i lag. Ty jag är säker om, att om sådana
bestämmelser som de i detta hänseende föreslagna intoges i lagen, skulle
det i många fall, der det gälde stora intressen, vara omöjligt att få per¬
soner villiga att åtaga sig skiljemannauppdrag; deras tid är. mera värd.
Derjemte bör ihågkommas, att det finnes fall, då eu sådan skiljedom¬
stol måste af rättrådighetskäl döma den ena parten att betala en större
del af omkostnaderna än den andra.
På grund häraf och med åberopande af de skäl, som i öfrigt af
föregående talare anförts, anhåller äfven jag att få yrka bifall till lag¬
utskottets afstyrkande utlåtande.
Herr Polke Andersson: Den lag, hvari det nu är fråga
om att göra ändring, är, som herrarne veta, icke gammal. Den antogs
nemligen 1887. Mig veterligen hafva ej heller några särskilda händel¬
ser inträffat, som kunna påkalla en förändring sådan som den nu ifråga¬
satta. Jag anser dessutom, att lagstiftningen icke bör gå i den rigt-
ningen,att man skapar nya eder, utan att man hellre, om det låter sig
göra, bör förminska antalet af eder, som nu äro föreskrifna.
På grund häraf ber jag att få förena mig med dem, som yrkat
bifall till utskottets förslag.
Herr Bexell: Jag tager mig friheten yrka återremiss.
Herr Peterson i Hasselstad: Jag tror icke, att man skulle
vinna så mycket genom att, såsom motionären ifrågasatt, ålägga skilje-
OnscLagen don 19 Mars.
13
X:o 16.
männen edgång. Jag är nemligen öfvertygad om, att parterna vanligen Om ändring i
välja redbara och hederliga personer, och då' blifva frågorna rättvist ^^nän
bedömda äfven utan edgång. Inom den ort, jag tillhör, hafva ofta så- „ itg ‘
dana kompromissarie-!' eller skiljemän tillsatts i fråga rörande omlägg¬
ning af vägar, der jordersättningar ifrågakommit, och dervid har tillgått
så, att man å båda sidor valt personer, som sedan afgjort, huru stor
ersättningen skulle blifva, och med deras dom hafva parterna sedan
fått nöja sig och dermed äfven varit belåtna. Om Riksdagen nu bifaller
hvad motionären yrkat, nemligen att dessa personer skola resa till dom¬
stol och aflägga ed, så komma resekostnaderna att blifva icke obetyd¬
liga-, och dessa finge sedan parterna betala. Då, så vidt jag vet, aldrig
något missnöje med dessa skiljemän försports, tror jag icke, att det kan
vara lämpligt att öka parternas kostnader genom att ålägga skiljemän¬
nen edgång. Dessutom pläga vanligen till skiljemän utses tjenstgörande
nämndemän eller nämndemän, som tagit afsked och som sådana afiagt
domareeden, och att dessa då skulle behöfva svärja domareed på nytt,
synes min alldeles onödigt.
På grund af de skäl jag nu anfört jemte hvad utskottet andragit
tager jag mig friheten yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Smedberg: Då den talare, som först hade ordet, behagat
komplimentera mig för ett yttrande, som jag hade vid sistlidne riksdag
i afseende på domareedens afskaffande, så ber jag härmed att få
gifva till känna, att jag icke ändrat åsigt sedan dess. Men jag hade
då äfven ett annat skal, hvarför jag ej vilie vara med om domareedens
afskaffande, och det var, att det skulle väcka så stort uppseende bland
allmänheten, om domare och nämndemän skulle befrias från denna ed,
som är så urgammal, att den fått fotfäste i det allmänna medvetandet.
Dermed har jag dock icke sagt, att jag ville vara med om att införa
några nya eder. Jag tror, att i en icke långt aflägsen framtid äfven
domareeden kommer att afskaffas och ersättas med ett löfte. Men om
så är, så bör man icke skapa nya edgångar.
Det skulle dessutom komma att väcka stort uppseende, om edgång
i detta fall infördes, ty denna institution har funnits i flera år, och det
är ofta, som frågor hänskjutits till skiljemän, men edgång aldrig kom¬
mit i fråga. Skulle sådan nu införas, så komme man att tänka: Nu har
folket försämrats och man kan ej vidare lita på dem.
Det är äfven så, som den siste talaren nämnde, att det ofta till
skiljemän väljas nämndemän och sådana, som redan förut afiagt domareed,
och de få då handla på den eden lika väl i de frågor, som särskild!
blifvit till deras afgörande hänskjutna som i de allmänna frågor, som
de hafva att handlägga.
Jag tror icke att det är skäl, att öka edernas antal, och anhåller
derför om bifall till utskottets förslag.
Herr Petersson i Brystorp: I likhet med talaren på örebro-
bänken har jag icke hört några olägenheter af författningen, sedan
N:0 16.
14
Onsdagen den 19 Mats.
Om ändring i densamma utkom, och jag förstår derför icke hvad som gifvit anledning
skiljemän m°tionens väckande.
5 (FortsT Ja£ föreställer mig att, om motionärens önskan bifalles, så skulle
denna institution blifva så dyr, att den icke skulle kunna tillämpas,
och man skulle då föredraga att vända sig till domstolen. Först och
främst skulle skiljemännen inför domstol aflägga ed, hvilket för par¬
terna blefve rätt dyrt, i synnerhet om de bo trakter, som äro aflägsna
från domstolen, och till skiljemän utse personer i sitt grannskap, och
dertill komme sedan den höga reseersättning, som motionären förslagit,
nemligen skjuts efter 2 hästar och 10 kronors dagtraktamente.
Jag kan ej heller förstå att denna institution skulle vara vigtigare
än förut kompromissarieinstitutionen. Tid denna sistnämnda har dock
aldrig varit fråga om ed, utan kompromissarierna hafva utsetts på för¬
troende. Och jag har aldrig hört någon olägenhet af denna institution
annat än att kompromissarierna möjligen någon gång blifvit missledda
genom origtiga upplysningar. Så vidt jag vet hafva de handlat efter
bästa förstånd och på bästa sätt.
Då nu förhållandet synes mig vara det samma i fråga om skilje¬
männen, så tager jag mig friheten yrka afslag å motionen och bifalltill
utskottets förslag.
Herr Petersson i Hamra: Jag skall be att, om kammaren
bifaller mitt yrkande att återremittera frågan till utskottet, få göra den
ändringen eller det tillägg i mitt yrkande, att lagutskottet, om det så
finner lämpligt, i stället för edgång ville föreslå att ett löfte, gående
på tro och heder, måtte af skiljemannanämnden afläggas. Jag tror, att
ett sådant löfte skulle verka det samma som en ed, nemligen att den
ifrågavarande lagen verkligen blefve effektiv.
Jag yrkar återremiss med det af mig nu gjorda tillägget.
Herr Björkman: Jag ber endast att få tillkännagifva, att jag kom¬
mer att rösta för bifall till utskottets förslag.
Herr Andersson i Höbbelöf: Jag skall be att få yrka bifall
till lagutskottets förslag af det skäl, att jag icke kan vara med om in¬
förande af några nya eder.
För min del sätter jag icke större tilltro till personer, som jemt
och ständigt svärja, än till sådana, som icke göra det. För öfrigt har
jag fått den öfvertygelsen, att så väl motionären, som de talare, som
yrkat bifall till motionen, icke gjort sig någon rigtig föreställning om
ifrågavarande lag. Dessa skiljemän stå verkligen icke i samma kategori
som domare. Här parterna öfverlemna en sak åt skiljemän, så göra de
detta af fri vilja, men en person, som är stämd till domstolen, får med
eller mot sin vilja underkasta sig stämningen.
Tidare ber jag att få påpeka, att om den ene af parterna utsett
en person, som icke är fullt redbar, utan försöker advocera saken till
sin hufvudmans fördel, så är dock detta icke af så stor betydelse. Tv
Onsdagen den 19 Mars.
15
N:o 16.
om den person, som motparten utsett, är redbar, så skola de begge an¬
tingen till tredje man utse en rättskaffens person, eller också blifva de
icke eniga. I sistnämnda fall afgöres tillsättningen af domstol, och då
hoppas jag, att denna utser en hederlig karl och i sådant fall kunna
ju de, som yrkat på införandet af eden för skiljemän vara trygga, så
länge domarne få svärja.
På de skäl jag nu anfört yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde herr Nilsson i Skärhus.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
gifvits i enlighet med de olika yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.
§ 9.
Yid föredragning härefter af lagutskottets utlåtande, n:o 28, i an¬
ledning af väckt motion om tillägg till kommunallagarne i fråga om
tiden för kommunal- och kyrkostämmors hållande, i hvilket utlåtande
utskottet hemstälde, att ifrågavarande, inom Andra Kammaren af herr
G. G. Bäclq/ren väckta motion, n:o 22, icke måtte till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda, begärdes ordet af
Herr Bäckgren, som yttrade: Jag skulle naturligtvis helst hafva
sett, att min motion kunnat vinna Riksdagens bifall. Men då min upp¬
märksamhet blifvit fäst vid att det skulle möta rätt stora svårigheter
att på ett lämpligt sätt få i kommunallagarne intagna de bestämmelser,
jag föreslagit, så vill jag icke mot lagutskottets hemställan göra något
yrkande.
Jag vill i stället lemna lagutskottet mitt erkännande, derför att ut¬
skottet delat min åsigt om det förhatliga i ett sådant beteende, som det
jag påpekat i min motion. Utskottet säger i sitt betänkande: »Att så¬
dana fall kunnat inträffa, som motionären anfört, är visserligen beklag¬
ligt. Men då de enligt lagutskottets åsigt endast kunnat bero på en
synnerligen grof missuppfattning af kommunallagarnes anda och mening»
o. s. v. samt på ett annat ställe, att om en kommunal förtroendeman
tillåter sig sådana åtgärder, som omnämnts i motionen, så bör detta kunna
förekommas genom att, som utskottet säger, »undandraga honom kom¬
munens förtroende». Jag hoppas nu, att dessa uttalanden af Riksdagens
lagutskott skola vara tillräckliga att förebygga upprepande af dylika
kommunallagarnes missbruk och misstydningar, som jag i min motion
anfört, och blir förhållandet så, då är syftet med min motion vunnet.
Jag har intet yrkande att framställa.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ io.
I ordningen förekom dernäst lagutskottets utlåtande, n:o 29, i an¬
ledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 16 i förordningen om
landsting den 21 mars 1862.
Om ändring i
lagen om
. skiljemän.
(Forts.)
Om ändrad
lydelse af§ 16
i landstings-
förordningen.
N:o 16.
16
Onsdagen den 19 Mars.
Om ändrad Med tillstyrkande af berörda, inom Andra Kammaren af herr N.
lydelse af§16 \yalhnark afgifna motion, n:o 146, hemstälde utskottet i föreliggande
förordningen utlåtande, att Riksdagen ville för sin del antaga följande
(Forts.) .
Förordning
angående ändrad lydelse af § 16 samt tillägg till § 63
i förordningen om landsting den 21 mars 1862.
Härigenom förordnas som följer:
§ 16 i förordningen om landsting den 21 mars 1862 skall erhålla
följande ändrade lydelse:
Tjenstgöringstid för landstingsman och suppleant är två år, räk¬
nade från och med den 1 september det år, då valet skett.
Till § 63 i samma förordning skall fogas följande tillägg:
Ur nybildadt landsting skall efter lottning, som vid landstingens
första lagtima sammanträde anställes, halfva antalet landstingsman och
suppleanter, eller, om detta är ojemnt, det antal, som är närmast under
hälften, utträda den 31 augusti påföljande år.
Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Sundberg från Haparanda by: Jag är med motionären och
utskottet ense om behofvet af närmare bestämmelser om från hvilken
tid en landstingsman har att utöfva sitt kall, men jag anser att den
tidpunkt, lagutskottet föreslagit, är för sen och derför bör tillbakaflyttas.
Ku kunna olika åsigter finnas om hvad begreppet tjenstgöring
innefattar. För min del anser jag, att derunder böra inbegripas alla
de åtgärder, en landstingsman har att vidtaga, eller med andra ord
landstingsmannens hela befogenhet. Bland dessa åtgärder omnämnes i
32 § landstingsförordningen väckande af motion hos landsting, men
med denna rätt är det vilkor förenadt, att motionen senast 14 dagar
före landstingets början skall vara till dess sekreterare öfverlemnad. Nu
är händelsen den, att intet af våra landsting, så vidt jag kunnat finna,
börjar sin verksamhet tidigare än den tredje måndagen i september
månad, alltså allra tidigast den 15 september, hvadan en nyvald lands¬
tingsman har åtminstone en dag på sig att komma in med sin motion.
Men om i framtiden genom delning af ett län i tvenne landstingsom¬
råden ett nytt landsting skulle bildas, så skulle detta genom den af ut¬
skottet föreslagna bestämmelsen utestängas från möjligheten att taga
sina sammanträden tidigare än den tredje måndagen i september månad.
Ty utsattes sammanträdet till den första eller andra måndagen, så skulle
det fall inträffa, att den nyvalde landstingsmannen icke vore befogad
att afgifva någon motion, hvaremot den afgående skulle qvarstå i den
befogenheten, oaktadt naturligtvis hans motioner sedermera icke vid
landstinget skulle upptagas till pröfning.
Då jag icke kan inse några vådor af att draga tillbaka tiden för
landstingsmans tjenstgöring till den 15 augusti, skall jag, herr talman,
yrka utlåtandets återremitterande till utskottet.
Onsdagen den 19 Mars.
17
N:o 16.
Herr Lilienberg: Man kan naturligtvis hafva olika uppfattning Om ändrad
om hvad som bör förstås med tjenstgöringstid. I landstingsförord- lydelse af §10
ningens 16 § heter det: »Tjenstgöringstid för landstingsman och supp- förordningen
leant är två år.» Lagutskottet har ansett, att det icke kan räknas som ^Forts ^
en tjenstgöring, när man sitter hemma och sbrifver motioner och sedan
skickar in dem, utan att landstingsman först då är i tjenstgöring, när
han är närvarande vid landstinget.
Men äfven om man tolkar uttrycket tjenstgöring på samma sätt
som herr Sundberg, torde ingen ändring i utskottets hemställan erfordras.
Ty det förekommer icke, att något landsting för närvarande samman¬
träder tidigare än den tredje måndagen i september, och då kan en
landstingsman hinna skicka in en motion så, att den kommer in till
landstingets sekreterare till den första september och sålunda i laga
tid. Nu har herr Sundberg fäst sig vid, att ett nytt landsting kan
komma att bildas derigenom, att ett län delas i tvänne landstings¬
områden. Detta är emellertid ett fall, som man just ej kan vänta inom
mycket lång tid. Och om det inträffar, så får väl det nybildade lands¬
tinget sammanträda den tredje eller fjerde måndagen i september, eller
som Blekinge läns landsting den sista måndagen i september månad.
Jag tycker att de stadganden, som lagutskottet i öfverensstämmelse
med motionärens hemställan föreslagit, äro tillfredsställande, och skall
derför yrka bifall till lagutskottets förslag.
Herr Sundberg från Haparanda by: Den näst föregående ärade
talaren anmärkte, att det komine att blifva sällsynt att få nya lands¬
tingsområden. Men möjligt är det dock, och man skall väl icke betaga
dessa landsting rätten att bestämma sina sammanträden till hvilken
måndag som helst i september månad, hvartill 17 § i landstingsförord-
ningen gifver dem rätt. År det för öfrigt alldeles säkert, att det icke
funnits landsting, som samman träd t på första måndagen i september?
Det finnes ett landsting, nemligen Kronobergs läns, hvars andra och
tredje sammanträden höllos den första måndagen i september — hvad
dess första sammanträde beträffar, har jag icke sett protokollen och vet
derför icke, på hvilken dag det hållits. Törst på det tredje beslöt lands¬
tinget att derefter framflytta tiden till den tredje måndagen i-september.
Då jag icke kan so något annat sätt än det af mig föreslagna att
förebygga de stridigheter, som måste uppstå, om ett landsting samman¬
träder tidigare än den tredje måndagen i september, i det att det kan
finnas landstingsmän med den uppfattningen, att de nyvalde ej hafva
rätt att väcka motioner förr än deras tjenstgöringstid börjat, och då
jag å andra sidan ej kan finna, att detta förslag skulle medföra några
olägenheter, så vidhåller jag mitt förra yrkande.
Herr Lilienberg: Jag har begärt ordet för att nämna något, som
jag glömde att påpeka förra gången jag hade ordet, nemligen det, att
skälet, hvarför utskottet tillstyrkt Riksdagen att framflytta tiden så långt
som till den 1 september, helt enkelt varit det, att de gamla landstings-
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 16. 2
N:o 16.
18
Onsdagen den 19 Mars.
Om ändrad männen skulle få vara med, om det blefve något urtima landsting i
lydelse aj§ 16 augusti månad. Det var detta som gjorde, att utskottet i likhet med
förordningen motionären ansag, att tiden borde framflyttas så långt som möjligt, och
(Forts) bestämde man sig för den 1 september.
Talaren på norrbottensbänken har omnämnt ett egendomligt för¬
hållande med Kronobergs landsting. Men detta landsting har nu i 20
år hållit sina sammanträden den tredje måndagen i september månad,
och ingen anledning finnes att antaga, att det skulle vilja ändra tiden
och sammanträda förr.
Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.
Herr Smedberg: Jag skall be få nämna, att herr Sundbergs
ändringsförslag enligt min tanke har goda skäl för sig, ty en landstings¬
man, som icke får inträda i landstinget förr än den 1 september, har
väl icke rättighet att väcka motion före den dagen, och om landstinget
börjar den första eller andra måndagen i september, så har han dermed
fått sin motionsrätt afklippt.
Deremot tror jag, att kammaren ej bör återremittera frågan, utan
fatta definitivt beslut, ty om Första Kammaren godkänner betänkandet,
blir det icke något annat resultat afen återremiss från Andra Kammaren,
än att utskottet hemställer, att äfven Andra Kammaren måtte fatta be¬
slut i frågan. Jag tror derför, att det bästa är att bestämma lands¬
tingsmans tjenstgöringstid från och med den 1 augusti. Om då Första
Kammaren godkänner utskottets förslag, hvari föreslås den 1 september,
så kan det vara möjligt, att en sammanjemkning på det sättet kan ega
rum, att man enar sig om den 15 augusti, h vilket är tillräckligt tidigt,
för att de nyvalde landstmgsmännen skulle hinna väcka motion, äfven
om landstinget sammanträder förr än den tredje måndagen i september.
Jag anhåller, herr talman, om proposition på förslaget att ändra
tiden från den 1 september till den .1 augusti.
Herr Sven Nilsson: För min del kan jag icke finna det
ringaste skäl att göra någon ändring i lagutskottets förslag. Det
kan visserligen inträffa, som den förste talaren sade, att nya landstings¬
områden kunna bildas, men då är redan denna lagbestämmelse antagen,
och jag kan ej föreställa mig annat, än att det nya landstinget då skall
hafva reda på gällande lag och ställa sina årliga sammanträden derefter.
Men oafsedt detta, kan ingen missuppfattning om lagförslagets rätta
tolkning ega rum. Då jag sålunda icke kan finna något skäl att be¬
stämnia någon annan tid för landstingsmans tjenstgöringsskyldighet än
den utskottet föreslagit, så hemställer jag om bifall till utskottets förslag.
Herr Andersson i Nöbbelöf. Äfven jag tar mig friheten yrka
bifall till utskottets förslag.
Ett af de skäl, som gjorde att utskottet framsköt tiden, var, att
det kan hända och ofta händer, att landstingsmannavalen öfverklagas.
Det skulle kunna hända att, om man tillbakaflyttade tjenstgöringstiden,
Onsdagen den 19 Mars.
19
H:o 16.
åtskillige landstingsman vid dess inträde icke vore valde. Jag tror Om ändrad
således ej, att något skäl finnes att ändra den tid utskottet föreslagit, lydelse af § 16
17 landsting sammanträda den tredje och 8 den fjerde måndagen i förordningen
september. Det är således endast om nybildade landsting skulle vilja ^Fortsj
hafva sina sammanträden förlagda till den första eller andra måndagen
som utskottets förslag skulle vara olämpligt. Men med kännedom om
författningen, kan jag icke föreställa mig att något nybildadt landsting
skall besluta att sammanträda första eller andra måndagarne i september
månad.
Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag.
Herr Smedberg: Jag glömde att föreslå en förändring äfven
i 63 §, för den händelse kammaren beslutar, att tjenstgöringstiden
skall bölja den 1 augusti. Då skulle såsom en följd af mitt förut
framstälda förslag den ändring i ofvannämnda § vidtagas, att den kom-
me att få följande lydelse:
»Ur nybildadt landsting skall efter lottning, som vid landstingets
första lagtima sammanträde anställes, halfva antalet landstingsmän, eller,
om detta är ojemnt, det antal, som är närmast under hälften, utträda
den 31 juli följande år».
Inom utskottet var det också mycket tal om, hvilken dag borde
bestämmas, ty derom var man ense, att det var nödigt att fastslå en
viss dag, då landstingsmans tjenstgöring skulle upphöra, enär valförrätt¬
ningarna ske på så olika tider på de skilda orterna. Om man nu
bestämde att tjenstgöringstiden för landstingsman och suppleant skulle
räknas från och med den 1 augusti det år, då valet skett, samt att ur
nybildadt landsting halfva antalet landstingsmän och suppleanter skulle
utträda den 31 juli påföljande år, så skulle man vinna all den reda
och ordning uti ifrågavarande hänseende, som man kunde önska.
Jag anhåller derför om bifall till mitt nämnda yrkande.
Herr Elowson: Jag tror, att den allmännaste uppfattningen om
landstingsförordningens stadgande angående tjenstgöringstiden är den,
att landstingsman skall tjenstgöra till början af det lagtima landsting,
som närmast inträffar sedan två år förflutit, efter det han blifvit vald.
Denna uppfattning synes mig också hafva ett stöd i en annan bestäm¬
melse i landstingsförordningen, nemligen den, att ordföranden i lands¬
tinget skall fortfara med denna befattning intill nästa lagtima samman¬
komst. Skulle nu lagutskottets förslag vinna Eiksdagens bifall, komme
den oegentligheten att inträffa, att en del af landstingsmännen och
suppleanterna skulle upphöra med sina befattningar den 31 augusti,
hvaremot ordföranden, äfven i det fall att han varit landstingsman och
upphört med denna sin befattning den 31 augusti, likväl skulle qvarstå
såsom ordförande till nästa landstings början. Derför instämmer jag
med den förste talaren om återremiss.
Onskligt vore visserligen att få en bestämmelse i den rigtning, som
motionären bär föreslagit, men jag tror icke, att den 1 september är
Nio 16.
20
Onsdagen den 19 Mars.
Om ändrad en lämplig dag, utan en tidigare borde bestämmas. Frågan är ock icke
lydelse af § 16 af s| brådskande natur, att man nu icke kan återremittera eller till och
förordningen. mec^ densamma och sedermera få fram ett mera tillfredsställande
(Forts) förslag. Jag anhåller, herr talman, om återremiss.
Herr Danielson: Jag begärde ordet med anledning af den
nästföregående talares anmärkning derom, att ordförandens i landstinget
tjenstgöring stid som sådan enligt nu föreliggande förslag kunde komma
att räcka längre än hans tjenstetid som landstingsman. Men jag Till
deremot erinra, att det i nu gällande lag icke förefinnes något hinder
för Kong! Maj:t att, såsom också ofta plägar ske, förordna annan per¬
son än medlem af landstinget till ordförande deri. Då så är förhållandet,
torde denna anmärkning hafva föga att betyda. Det har äfven sagts,
att med den här föreslagna tjenstgöringstiden för landstingets medlemmar,
så skulle medlemmarne i tinget icke hafva tillräckligt rådrum för att
vara i tillfälle att i behörig tid väcka de motioner hos landstinget, med
hvilka de vilja framkomma. Men det synes mig påtagligt, att denna
föreskrift, att tjenstgöringstiden tager sin början den 1 september, icke
får tolkas så strängt, så att ej medlemmarne derförut kunna insända
motioner att förekomma vid landstinget. Ty i sjelfva verket börjas ju
tjenstgöringen först när landstinget sammanträder. I öfrigt så erinra
vi oss väl litet hvar, att, när ett landsting en gång bestämt en viss
tid för sitt sammanträdande, så gäller denna bestämmelse äfven för
framtiden, och således skulle de betänkligheter, som här uttalats emot
den föreslagna tiden, allenast gälla för den händelse, att ett nytt lands¬
ting skulle tillkomma, hvilket ju ganska sällan torde inträffa. Jag
föreställer mig derjemte, att det skäl, som redan anförts af en af lag¬
utskottets ledamöter till stöd för förslaget, nemligen att tiden förtjenst-
göringens början bör bestämmas till så lång tid efter valen, att, derest
besvär öfver valen anförts, dessa kunna vara afgjorda, äfven är en an¬
ledning att anse den 1 september såsom en lämplig tid för tjenstgörings-
tidens inträde.
Jag kan på dessa grunder icke finna de invändningar, söm här
blifvit gjorda, vara af den beskaffenhet att kunna föranleda vare sig
förslagets förkastande eller bifall till herr Smedbergs förslag, utan jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Sundberg i Haparanda by: Jag ber endast att få återtaga
mitt förra yrkande om återremiss och att i stället få förena mig med
herr Smedberg i hans yrkande.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad, och efter det herr tal¬
mannen till proposition upptagit hvart och ett af de yrkanden, som
förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.
21
]NT:o 16.
Onsdagen den 19 Mars.
§ 11-
Slutligen föredrogs Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts Ang. ändring
utlåtande n:o 4 (i samlingen n:o 17), i anledning af väckt motion om \ande flrorä-
ändring i § 14 af förordningen angående eldfarliga oljor in. m. den ning ang
26 november 1875. handel med
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion eldfarliga ol-
(tro 85) hade herr Anders Olsson i Ornakärr föreslagit, att 14 § i ?or m• m-
nu gällande kongl. förordning angående handel med eldfarliga oljor
(af den 26 november 1875), i hvad den afsåge anmälan om minuthandel
å landet eller i köping, som af viss stad icke är beroende, måtte er¬
hålla följande ändrade lydelse:
— — — »Till någon å landet eller i köping, som af viss stad icke
är beroende, idka sådan handel, göre anmälan hos Vår befallningshaf¬
vande i länet. Vid anmälan, hvarom fråga nu är, skall fogas uppgift
om stället, hvarest handeln är afsedd att drifvas, samt i öfrigt iakttagas
hvad för rättigheten att utöfva bodhandel är i allmänhet stadgadt.
Förflyttas handeln från uppgifvet ställe till annat, skall anmälan derom
på enahanda sätt ega rum.»
På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att motionen ej
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
I fråga härom anförde nu:
Herr A. Olsson i Ornakärr: Mine herrar! Kongl. förordningen
af den 18 juni 1864, § 9 mom. 2, innehöll, att den, som ålandet ville
utöfva näringsyrke i det omfång föregående moment afser, kunde dertill
anmäla sig hos kronofogden i orten. Detta ändrades i kong], förord¬
ningen af den 23 september 1877 dertill, att sådan anmälan endast
kan ske hos Konungens befallningshafvande, och lagen af den 13 juli
1887 om handelsregister, firma och prokura, § 16, innehåller samma
stadgande.
På grund af sistnämnda förordningar har det synts vara följdrigtigt,
att den, som vill idka handel med eldfarlig olja, bör dertill anmäla
sig hos sistnämnda myndighet. Åtskilliga hafva äfven fattat saken så,
som om dessa förordningar faktiskt upphäft hvad kongl. förordningen
den 26 november 1885 angående anmälan om handel med eldfarliga
oljor föreskrifver. Flera exempel om detta kunde anföras. Jag vill
blott nämna, att kronofogde nekat person, som anmält sig till sådan
handels idkande, tillstånd dertill, emedan han ansett sig icke ega be¬
fogenhet att tillstånd lemna.
Jag har afgifvit min motion i syfte att en utredning skulle blifva
till gagn för en rätt uppfattning af denna, från en synpunkt sedt ringa
men dock omtvistade fråga. Som jag tror att detta ändamål blifvit i
någon mån genom utskottets utlåtande uppnådt, fastän icke på det sätt,
som jag föreslagit, vill jag, herr talman, icke göra något yrkande om
bifall till det förslag jag i motionen framstält.
N:o 16.
22
Onsdagen den 19 Mars.
Ang. ändring Herr Land berg: Då genom kongl. förordningen den 23 september
'lande förord icke s&som i utskottets utlåtande uppgifvits den 23 september
ning ang. 1877, kongl. förordningen den 18 juni 1864 ändrats på det sätt, att
handel med anmälan om idkande af handel å landet skall göras hos Konungens
eldfarliga ol- befallningshafvande och icke får ske hos kronofogden i orten, borde
jor m. m. äfven verkstälts en sådan förändring af kongl. förordningen den
(Forts.) 26 november 1875, hvilken föreskrifver, att vid anmälan om idkande
af minuthandel med eldfarliga oljor skall jemte uppgift om stället,
hvarest handeln är afsedd att drifvas, i öfrigt iakttagas hvad för rättig¬
het att utöfva bodhandel är i allmänhet stadgadt; och ehuru en dylik
förändring af sistnämnda förordning icke skett, torde dock kunna anses,
att hvad densamma innehåller rörande handelsanmälan hos kronofogde
ej vidare borde tillämpas. Förklarande härom kunde möjligen ock,
sedan höga vederbörandes uppmärksamhet härå fästs, vara att förvänta,
utan att härutinnan någon framställning från Riksdagen gjordes; men
när motion i frågan blifvit väckt, anser jag icke vara rigtigt, att den
bemötes på sätt, som genom utskottets utlåtande skett; och om, såsom
jag antog, ehuru jag icke, på det afstånd jag befann mig, kunde när¬
mare uppfatta motionärens anförande, han yrkat frågans återförvisande
till utskottet, instämmer jag deri.
Herr Elis Nilson: Med anledning af den siste ärade talarens
yttrande, att motionären yrkade återremiss, vill jag upplysa honom om
att så icke var fallet, utan motionären förklarade sig tvärt om nöjd
med utskottets utlåtande.
Samme talare tycktes äfven anse, att förordningen af den 26 no¬
vember 1875, angående handel med eldfarliga oljor, vore upphäfd
genom lagen af den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och
prokura. Detta är dock ett fullkomligt misstag, ty det tillätes den
sökande att välja hvilken af de två nu befintliga utvägarne, som han
önskar. Han kan nemligen anmäla sig till utöfvande af ifrågavarande
slags handel antingen hos Konungens befallningshafvande eller krono¬
fogden i den ort, der han ämnar drifva handeln. Då det sålunda finnes
två stadganden angående anmälningsskyldigheten, i följd hvaraf man,
såsom nämndt, kan välja två olika myndigheter att göra anmälan hos,
kan det ju icke vara skäl i att afsåga sig en sådan beqvämlighet. Det
är ur denna synpunkt, som utskottet behandlat motionen, och på grund
häraf yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Herr Lundberg: Af mig har visst icke, såsom ordföranden i
utskottet, herr Nilson, förmenade, yttrats eller kunnat yttras, att genom
lagen angående handelsregister och firma den 13 juli 1887 »upphäfts»
kongl. förordningen den 26 november 1875 rörande minuthandel med
eldfarliga oljor, ehuru jag förklarat mig anse, att densamma borde
ändras eller tillämpas i enlighet med kongl. förordningen den 23 sep¬
tember 1887, hvarigenom, med borttagande af bestämmelsen att anmälan
om handels idkande å landet kundo ske hos kronofogden i orten, före-
Onsdagen den 19 Mars.
23
N:o 16.
skrifvits, att den må göras hos endast Konungens befallningshafvande Ang- ändring
och tillika uti 9 § 3 mom. af kongl. förordningen den 18 juni 1864
stadgats, att »derest den anmälan om firma, som enligt lag åligger den, ning ang
hvilken vill idka handel eller annan näring, med hvars utöfvande följer handd med
skyldighet att föra handelsböcker, är åtföljd af de i mom. 1 omförmälda eldfarliga ol-
betyg, vare det i fråga om näring, som i mom. 1 och 2 afses, så an- J0*' m• m-
sedt, som om anmälan enligt denna förordning jemväl skett», och skola (Forts.)
hos Konungens befallningshafvande sådana betyg förvaras, jemte det,
der de, som anmält sig till handels idkande, upptagas uti handelsregister
eller särskild förteckning. Fastän jag, i enlighet med hvad jag anfört,
tror utskottets utlåtande vara origtigt, vill jag likväl, när efter med¬
delande af herr Nilson, som har sin plats närmare motionären, denne
icke i afseende å utlåtandet gjort något yrkande, ej heller framställa
något sådant.
Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.
§ 12.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel, omfattande anslaget till landtförsvaret;
n:o 37, i anledning af Riksdagens år 1889 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af
allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1888;
n:o 38, i anledning af väckt motion i fråga om befrielse för rust-
och rotehållare att bekosta vissa soldaters sjukvård; och
n:o 39, i anledning af väckta förslag om jernvägsbvggnader fpr
statens räkning';
lagutskottets utlåtanden:
n:o 31, i anledning af väckt motion om inrättande af härads-
styrelser och antagande af stadgar för dessa styrelser; och
n:o 32, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning angående
skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll af tings¬
hus och häradsfängelse; samt
Nio 16.
24
Onsdagen den 19 Mars.
Andra Kammarens tillfälliga utstötts utlåtanden:
n:o 18, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Ivongl. Maj:t
med begäran om ändring i förordningen angående lotsverket den 15
februari 1881; och
n:o 19, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t,
angående utredning om och framläggande af förslag till en allmän
obligatorisk lifränteanstalt.
Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger bordlagda.
§ 13.
Godkändes lagutskottets förslag till "Riksdagens skrifvelse, n:o 16,
till Konungen, med förslag till förordning angående tillägg till § 23 i
förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21
mars 1862.
§ 14.
Justerades protokollsutdrag angående kammarens i dagens samman¬
träde fattade beslut.
§ 15.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr B. Bengtsson i Boberg
» A. G. Gyllensvärd
» 8. F. Norén
» C. F. TVinkrans
» G. Byding
f J. P. Nilsson i Käggla
» A. G. Björkman
» J. A. Johansson i Strömsberg
» J. Sjöberg
» G. TF. Svensson i Rydaholm
» A. Andersson i Hakarp
» H. Andersson i Nöbbelöf
» P. Lunden
» C. Persson i Stallerhult
» . N. Åkesson
» A. Johansson i Löfåsen
under 14 dagar fr. o. m. den 24 dennes,
14
|
»
|
»
|
»
|
24
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
25
|
»
|
6
|
»
|
»
|
»
|
26
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
29
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
24
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
25
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
24
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
28
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
27
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
29
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
26
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
26
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
26
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
26
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
26
|
»
|
Onsdagen den 19 Mars.
25
N;o 16.
Herr A. Hansson i Solberga under 14 dagar fr. o. in. den 27 dennes,
» OUas A. Ericsson » 14 » » » 28 »
Härefter åtskildes kaminarens ledamöter kl. 2,5 2 e. in.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Rättelser
i Andra Kammarens protokoll 1890 n:o 12:
sid. 4 rad 4 nedifrån står: F. O. Jonson i Carlshed läs: F. O. Janson i Carlshed;
sid. 8 rad 3 nedifrån står: Momentet bifölls icke läs: Momentet bifölls.