RIKSDAGENS PROTOKOLL
1890. Andra Kammaren. N:o 15.
Lördagen den 15 mars.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollen för den 7 och 8 innevarande mars.
§ 2.
Vid föredragning af Kongl. Maj:ts i senaste sammanträdet
bordlagda proposition till Riksdagen med förslag till ändringar i
■50, 70, 72, 98 och 109 §§ regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och
73 §§ riksdagsordningen hegärdes ordet af
Om grund¬
lagsändring
i fråga om
riksbanken.
Herr Dahn, som anförde: Herr talman, mine herrar! Då jag
för min del icke kan vara med om den grundlagsändring, som
här föreslagits beträffande 72 paragrafen i regeringsformen, eller
de öfriga här ifrågasatta grundlagsändringar och icke heller vill
vara med om en banklag, sådan som den af komitén föreslagits
•och af regeringen accepterats, såvida den icke ganska väsentligt
kommer att ändras, så anhåller jag att få lemna detta kongl. för¬
slag och denna banklag några kommentarier.
Motivet till ändringen af riksbanksfullmägtiges sammansätt¬
ning har,, såsom komitén framhållit, varit att ernå dels större kon¬
tinuitet inom fullmägtige och dermed större sjelfständighet och
•dels mera sakkännedom eller fackkunskap. Huruvida kontinuiteten
blefve större genom den nu föreslagna ändringen, är val ej svårt
att inse; det behöfver väl knappast dragas i tvifvel, att de tre
konungavälde ledamöterna blefve fullmägtige på lifstid — så no°-
•blefve kontinuiteten bevarad. Men denna skulle, föreställer jag
mig, kunna bevaras äfven derigenom, att fullmägtige valdes af
Riksdagen för någon längre tid, än hvad nu är förhållandet, så
att de t. ex. afgingo successive två och två, såsom ock af bank-
komitén föreslagits.
Hvad sjelfständigheten hos fullmägtige angår, så synes det
mig, som att sjelfständigheten hos de af Riksdagen utsedde torde
blifva minst lika stor som hos de konungavälde. De komme vis¬
serligen att hafva hvar sin höga principal; men Riksdagen är en
kollektiv enhet, med lika många viljor som hufvud, och skulle
någon fullmägtig stöta sig med vissa af dessa hufvud och viljor,
•så kunde han alltid ändå hafva förhoppning om, att en god del
fortfarande tillhörde hans meningsfränder.
Andra Kammarens Prot. 1890. $:o 15.
1
N:o 15.
2
Lördagen den 16 Mars.
Om grund¬
lagsändring
i fråga om
riksbanken.
(Eorts.)
Beträffande fackkunskapen kan det ju nog blifva möjligt, att
de af Konungen valde vore sakkunnige, men säkert är det dock
ingalunda. Man har icke något erfaren hetsrön i den vägen, efter¬
som Riksbanken nu i öfver 200 år varit under Riksdagens egen
vård och garanti. Men om man får draga upp jemförelser med
utnämningar på andra håll, t. ex. inom postverket, så har det ju
visat sig, att det icke alltid varit postverkets tjensteman, utan
vanligtvis äldre militärer (åtminstone förut), som blifvit befordrade
till de förnämsta postmästaretjensterna. Likaså, i fall man tager
hänsyn till befordringarna inom armén, så klagas det ju i dessa
dagar i pressen öfver att yngre officerare vid befordran hoppat
öfver halfva dussin af sina äldre kamrater, samt hurusom man vid
landsortsregementena mest får kammarherrar eller gardesofficerare
till regementsofficerare. Det är således icke någon omöjlighet att
till de tre konungavälde riksbanksfullmägtige lika lätt kunde utses-
tre hofman, som tre bankmän.
För min del skulle jag anse lämpligt att fullmäktige finge en
sådan sammansättning, att, om niotalet lades till grund derför,
såsom bankkomitén föreslagit, Riksdagen valde dessa på samma
sätt som hittills, nemligen genom sin nämnd, och att dessa nio
utsågo bland sig en bankchef eller direktör, hvilken skulle vara
underkastad omval hvarje år inom fullmägtige, men så länge han
hade sina kollegers förtroende, d. v. s. minst halfva antalet af
deras röster, sutte qvar som direktör och vore* oafsättlig från Riks¬
dagens sida. Han skulle sålunda enligt detta förslag hvarken vara
beroende af den ena eller andra statsmagten, och på samma gång
man torde kunna vara öfvertygad om att han representerade fack¬
kunskapen, blefve äfven i hans person kontinuiteten och sjelfstän-
digheten synnerligen väl bevarade. De öfriga åtta skulle, såsom
bankkomitén föreslagit, afgå första gången efter lottning två för
hvarje år. Deras tjenstgöring blefve fyraårig och sammanfölle så¬
ledes icke med Andra Kammarens treårsperiod, hvilket deremot
den tjenstetid gör, som bankkomitén föreslagit, och man kan tänka
sig, att alla de sex fullmägtige, Riksdagen enligt komitens förslag
hade att välja, skulle komma att afgå under en och samma riks-
dagsperiod.
Vore det så, att direktören doge eller på annat sätt afginge,
t. ex. genom att hafva mist sina kollegers förtroende, finge natur¬
ligtvis vice direktören under tiden stå i spetsen för bankstyrelsen
till dess Riksdagen hunne välja en ny styrelseledamot, och de nio
fullmägtige sedan utsett eu ny direktör. Blefve den nyvalde leda¬
moten direktör (något som väl sällan komme i fråga), så ginge ju.
allt i gamla spåren med afseende på valen af bankofullmägtige
för öfrigt, hvarom icke skulle den nyvalde ledamoten tjena, tills
det varit den nye direktörens tur att som ledamot afgå. Komme
härtill att, såsom förhållandet är j åtskilliga utländska hufvudban-
ker, man bestämde att några af fullmägtige. (t. ex. eu tredjedel)
borde vara verklige affärsmän, skulle fullmägtige tillföras en affärs-
routin och köpmansintelligens, som specielt med hänsyn till utrikes-
Lördagen den 15 Mars.
N:o 15.
förhållande ryckte upp banken och bevarade den från att stelna
i formerna.
För öfrigt tycker jag, att det är rent af besynnerligt, hur man
numera på allt sätt söker kringskära Riksdagens magt; mig före¬
faller det, att Kongl. Maj:t verkligen har så mycket att göra, i syn¬
nerhet inom den ekonomiska lagstiftningen, att han skulle betacka
sig för att få ännu mera. Jag vet heller icke, om, i en tid sådan
som vår, det kan vara lämpligt att utvidga konungamagten på re¬
presentationens bekostnad. För min del tror jag det icke.
Med afseende på hvad bankkomitén föreslagit är det en och
annan punkt, som jag fäst mig vid och som jag näppeligen kan
tro att denna kammare vill acceptera. Komitén gör, synes det
mig, riksbanken — om den skall blifva sådan som komitébetän-
kandet innehåller — till en sådan förnämitet, att allmänheten
endast kommer att känna den så att säga par renommé; och detta
»par renommé», det blir genom de privata bankinstituten. Genom
att förbjuda all inlåningsränta, som man nu vill göra, blir det
omöjligt för bankofullmägtige att ens till sina bästa kunder bevilja
en liten upp- och afskrifningsränta som ju också är en inlånings¬
ränta. Följden häraf blir naturligtvis den, att icke något solidt
köpmanshus exempelvis här i Stockholm kommer att använda riks¬
banken för diskontering af sina vexlar, då de ej få hafva upp- och
afskrifningskonto med ränteberäkning i denna bank, utan man
vänder sig i stället till andra bankinrättningar, der en sådan upp-
och afskrifningsränta medgifves. På så vis skulle riksbanken
komma att förlora sina bästa vexelkunder. Att någon egentlig
inlåningsränta på s. k. depositioner icke behöfves för riksbanken,
då den ju skulle komma -att få snart sagdt alla statens inkomster
på folioräkning och icke behöfva utbetala statsutgifterna annat
än på temligen regelbundna tider och sålunda kan under tiden
använda en del af dessa medel i sin rörelse, är ju visserligen tyd¬
ligt; men att rent af förbjuda bankofullmägtige att betala inlå¬
ningsränta, det synes mig i alla fall synnerligen opraktiskt. Man
får väl hysa något förtroende till fullmägtiges banksinne? Också
hafva danskarne, som ju äro ett erkändt praktiskt folk, ej dragit i
betänkande att i nationalbanken i Köpenhamn betala inlånings¬
ränta, när till bankens förmån så anses lämpligt.
Man har föreslagit, att en kreditivutlåning skulle liksom nu
få ega rum på tolf månader, »emedan det finnes en del kunder, före¬
trädesvis mindre näringsidkare och handtverkare, som möjligen
behöfva en sådan lånerörelse». Men på samma gång vill man, att
icke ens det minsta kreditiv skall få utlemnas mot borgen. Tyd¬
ligt är dock att dessa mindre näringsidkare, som äro i behof af
kreditiv, i allmänhet hvarken hafva några obligationer eller aktier
eller ens inteckningar (då de ofta nog ej hafva några fastigheter,)
att erbjuda såsom säkerhet. Jag hade derför förestält mig, att
man borde stadga ett maximum af t. ex. 3,000 kronor, under hvilket
fullmägtige finge rättighet att utlemna kreditiv äfven emot god¬
känd borgen.
Hvad afbetalningslånen beträffar, har man i komiténs förslag
Om grund¬
lagsändring
i fråga om
riksbanken.
(Forts.)
N:o 15.
4
Lördagen den 15 Mars.
Om grund¬
lagsändring
i fråga om
riksbanken.
(Forts.)
inskränkt den derför afsedda summan från tolf till tio millioner
kronor. Dessa tio millioner skulle fördelas på tjugufyra kontor,
nemligen tjugutre afdelningskontor, som det ju är meningen att
småningom inrätta, samt hufvudkontoret. Tydligen skulle dermed
denna lånerörelse förlora snart sagdt all sin nuvarande betydelse,
helst om intet maximum för dessa låns storlek bestämdes, då ett
kontor kunde utlåna hela det på detsamma belöpande lilla beloppet
till några få personer eller bolag. För min del hade jag förestält
mig, att samma proportion i förhållande till grundfonden som hit¬
tills bort bibehållas. Det hade då blifvit åtminstone omkring fem¬
ton millioner kronor att fördela på tjugufyra kontor. Jag hade
också tänkt mig, att man, i enlighet med hvad som föreslagits uti
en motion af herr Fredholm från Yestergötland, skulle kunna
stadga den bestämmelse, för att motverka det så ofta öfverklagade
borgensväsendet i fråga om dessa lån, att den, som ville hatva ett
sådant lån mot borgen, skulle inbetala det på hittills vanligt sätt,
det vill säga under loppet af två och ett hälft år, med afbetalning
sålunda hvar sjette månad, hvaremot de, som hade goda inteck¬
ningar eller dito obligationer eller aktier att lemna såsom säkerhet,
skulle få göra afbetalningarna endast hvar tolfte månad. Detta
vore nu ingenting orimligt; ty de kreditiv, som de enskilda ban¬
kerna mot dylika säkerheter skulle få i riksbanken under de sista
fem åren af den föreslagna öfvergångstiden, nemligen under åren
1899—1903, blefve ju i det hela taget ej annat än stående femårs-
lån, i det de komme att fortsättas år efter år under alla fem åren.
Att komitén föreslagit, det riksbanken skulle rediskontera för
privatbankerna, synes mig mycket klokt; ty detta är det enda
sättet för dem att få en kassareserv sådan, att de kunna hålla af¬
delningskontor och bibehålla den svenska, eller, om jag så må säga,
Wallenbergska postremissvexeln vid sin egenskap af å-vista-_för-
bindelse. Men att dessa privatbanker skulle beredas en sådan vinst
häraf, som de skulle få genom rättigheten att rediskontera för en¬
dast två tredjedelar af riksbankens vanliga diskonto, synes mig
allt för orimligt. Redan en half procent är ju vackert. Då under
vanliga förhållanden genomsnittstiden för de vexlar, en bank diskon¬
terar, omfattar omkring tre månader, kan ju genom rediskonteringen
kapitalomsättningen ständigt förnyas, hvadan en half procent lägre
diskonto vid ^diskontering bör vara en ganska god förmån. Få
enskilda bankerna så ett kassakreditiv under de sista fem åren
mot endast två procent ränta utan kreditivafgift, såsom ju af
komitén är föreslaget, så tyckes det för nämnda banker komma att
blifva en briljant affär. Deremot anser jag, att ett för allmänheten
gagneligt samarbete mellan riksbanken och privata bankinrättnin¬
gar äfven efter öfvergångstiden (1903) nödvändigt bör ega rum,
och således rediskonteringsrätt mot något lägre diskonto än riks¬
bankens vanliga må i lag de privata bankinstituten medgifvas, med
rätt för bankofullmägtige att bestämma de med afseende på kon¬
junkturer och andra omständigheter lämpliga graderingarna.
Jag föreställer mig att, med förutnämnda utsigter för ögonen
(en rediskontering af två tredjedelar af riksbankens diskonto och
Lördagen den 15 Mars.
5
N:o 15.
ett kassakreditiv med 2 procent utan kreditivafgift), det från
1899 icke skall finnas en enda sedelutgifvande bank, utan att
de genast ombildas till aktiebanker. Ty derigenom befrias de
från den solidariska ansvarigheten. Och en sedelutgifning af en¬
dast tjugufem millioner kronor, fördelade på 26 banker, är allt för
liten för dem att med nämnda gynsamma utsigter hålla på. Men
då har man också strandsatt riksbanken. Ty föreställningen är ju
den, att riksbanken icke skulle vara i stånd att öfvertaga hela
sedelutgifningen förr än 5 år derefter, och då har man genom lag
bestämt, att de enskilda bankerna skola hafva rätt att redan 1899
afsåga sig dessa tjugufem millioners sedelutgifning mot förmåner,
som jag nyss nämnt. Skulle oaktadt dessa förmåner verkligen de
enskilda bankerna hålla så mycket på dessa tjugofem millioners
sedelutgifning, ja, mine herrar, då vittnar detta om, att under
många år dessa banker betalt alltför liten bevillning för sin sedel¬
utgifning, och detta är må hända att taga fasta på.
Med afseende å sedelutgifningen och den metalliska kassan
har jag deremot att anmärka, att jag tycker beggedera, både sedel¬
stocken och kassan, äro för små. Biksbankens och de nuvarande
enskilda bankernas sedelutgifning är för närvarande omkring 150
millioner kronor, och man har alltid åberopat, och detta nog med
rätta, att det endast varit medelst den obegagnade sedelutgifnings-
rätten som de enskilda bankerna varit i stånd att dels hålla sina
många afdelningskontor, dels inlösa postremissvexlar vid uppvi¬
sandet.
Nu föreslår bankkomitén, att den metalliska kassan skall ut¬
göra 25 millioner kronor, mot hvilken skulle få utgifvas lika många
millioner kronor i sedlar och dertill ytterligare 75 millioner, af
hvilka sistnämnda 15 millioner skulle hafva ett underlag af BO procent
i guld, motsvarande fyra och en half millioner guld. Det skulle så¬
ledes blifva en sedelutgifning af 100 millioner mot omkring trettio
millioner kronor ädel metall. Visserligen skulle banken äfven
ega att utgifva sedlar mot guld, som var under transport hit från
utlandet och försäkradt mot sjöfara, äfvensom på fordringar å lö¬
pande räkning, innestående hos utländska handelshus och bankirer,
men något guld är sällan på väg hit, utom då det börjar fattas i
metalliska kassan, och bankens fordringar på löpande räkning i
utlandet äro, såsom ett par gånger i fjor, stundom inga, hvadan
sedelutgifningen på nämnda valutor knappast bör tagas med vid
beräkningen af sedelstocken. Men 100 millioner kronor i sedel¬
utgifning är, synes det mig, väl litet. Ty vid hösttiden, då sedel¬
stocken är störst, hafva privatbankerna haft utelöpande 55 å 56
millioner och riksbanken omkring 45 millioner, eller tillsammans
ungefär nämnda belopp.
Under svåra tider är det nödvändigt, att riksbanken såsom
sedelbank är elastisk, så att den kan stå allmänheten till tjenst
och ej vålla strypning; men att vidtaga några utomordentliga åt¬
gärder i det ögonblick, elasticiteten behöfs, kan vara farligt nog.
Banken bör på förhand vara så inrättad, att den lugnt kan motse
Om grund¬
lagsändring
i fråga om
rikshcmlcen.
(Forts.)
N:o 15.
Om grund¬
lagsändring
i 'fråga om
riksbanken.
(Forts.)
6 Lördagen den 15 Mars.
svåra eventualiteter, och. den metalliska kassan och sedelstocken
städse stå i ett väl afvägdt förhållande till hvarandra.
Om bankkomitén föreslagit den metalliska kassan t. ex. till
30 millioner kronor och för (ifrigt bibehållit samma proportion vis
å vis sedelstocken, d. v. s. bestämt den s. k. obetäckta sedelutgif-
ningen till tre gånger metalliska kassan, eller 90 millioner, så hade
den normala sedelutgifningsrätten utgjort 120 millioner. Ben sista
femtedelen af dessa 90 millioner skulle naturligtvis också betäckts
med 30 procent guldvaluta, eller 5y2 millioner, och sålunda den me¬
talliska kassan faktiskt kommit att utgöra Sö1/^ millioner, när sedel¬
stocken finge utgöra 120 millioner. Derigenom blefve det också
möjligt att vid dessa 23 afdelningskontor, som ju jemte sina öfriga
funktioner skulle få uppdraget att vara ett slags utqvittnings- och
liqvidationskontor för privata bankinrättningar, kunna ega en till¬
räcklig kassareserv så väl för eget behof som vid betjening med
rediskontering. Detta synes mig böra tagas i öfvervägande, innan
man här vid lag fastslår några siffror i lagen.
Vidare är det en sak till, som jag synnerligen fäst mig vid,
nemligen bankkomiténs förslag att upphäfva tvångskursen. Det
låter mycket vackert och rättvist, att man icke behöfver mottaga
riksbankens sedlar annat än om banken inlöser dem. Men, mine
herrar, under normala förhållanden är det likgiltigt, om tvångs¬
kurs finnes eller icke; under dåliga tider åter är det nödvändigt,
såvida man med ett mindre ondt vill afvärja ett ännu större. Så
har det visat sig i andra land, t. ex. i Frankrike. Då franska
banken år 1848 icke inlöste sina sedlar, påbjöds tvångskurs. Å*r 1850
började banken åter inlösa sina sedlar och tvångskursen upphörde.
Under kriget 1870 påbjöds likaledes tvångskurs, och banken upp¬
hörde att inlösa sina sedlar. Och dessa sedlar äro ingen småsak;
de utgöra öfver tre milliarder francs. Tvångskursen gäller fort¬
farande i Frankrike. Och samma är förhållandet i åtskilliga an¬
dra länder. Om under svåra tider banksedeln upphör att vara
lagligt betalningsmedel, är det tydligt, att man lätteligen kan ställa
till den allra värsta villervalla på penningområdet, ingen vill hafva
det värdelösa papperet, utan söker pracka på sin närmaste nästa
den olycksaliga sedeln, så fort han kan, och skall och bör då den,
som vid det ödesdigra tillfället ju af en ren slump är innehafvare
af banksedeln, taga förlusten? Hela ligor af procentare och sam¬
vetslösa spekulanter skola kunna uppträda och genom vägran att
mottaga riksbankens sedlar och genom utspridande af falska rykten
om bankens förmåga att inlösa desamma väcka allmänhetens miss¬
troende till riksbankssedlarne och medelst inköp för vrakpris af
nämnda sedlar oförsynt sko sig på samma allmänhets bekostnad,
väl vetande att, när förskräckelsen gått öfver, banken utan prut
inlöser sina sedlar, ty genom den kredit vi hafva i utlandet och
genom vårt nuvarande välordnade obligationssystem är det en
bagatell för Riksdagen att såsom högsta vårdare och garantör för
riksbanken medelst försäljning af obligationer till utlandet öka
den metalliska kassan, så att den och sedelstocken komma i nor¬
mal ställning till hvarandra. I Belgien finnes ingen tvångskurs,
Lördagen den 15 Mars.
N:o 15.
och banken är egentligen oberoende af staten, men der bar staten
dock vid ett par tillfällen sedan år 1850 varit nödsakad att ikläda
sig garanti för sedlarne till följd af den förskräckelse och de
olyckor, som höllo på att uppstå inom affärsverlden, då ingen ville
hafva dem. Det är väl också abnormt att gifva riksbankens sedlar
en sådan egenskap, att de, fastän garanterade af Riksdagen och,
enligt 2 paragrafen lagen om rikets ständers bank af 1830, före¬
mål för Kongl. Maj:ts särskilda omsorg att upprätthålla deras me¬
talliska värde, under vissa förhållanden väl få användas för in¬
betalning af alla statsinkomsterna, men ej för bestridande af några
statsutgifter. På hvad sätt skall staten under dylika förhållanden af¬
löna sina embets- och tjensteman, som ju nu ej längre aflönas med bo¬
ställen och naturaprestationer, och huru bestrida andra nödvändiga
statsutgifter. Mig synes derför det vådligt i att upphäfva denna
tvångskurs. I Danmark gå nationalbankens sedlar som lagligt
betalningsmedel, och detta folk är tvifvels utan näst Israels barn
det mest praktiska och omtänksamma, när det gäller ekonomi och
affärer i allmänhet. För öfrigt finnes det ju för riksbankens sedlar
.— utom metalliska kassan och lätt realiserbara fondpapper —
samma garanti, nemligen Riksdagens garanti, som för riksgälds-
kontorsobligationer, och på garantörens vilja och förmåga att inlösa
dessa senare tviflar man ej; derom vittnar den stigande kursen på
svenska statspapper i utlandet (oaktadt den låga räntesatsen) och
öfverteckningen vid uppläggande af inhemska lån.
Här vore kanske åtskilligt ännu att tillägga med afseende på
detta bankkomiténs förslag. Men då frågan icke föreligger till af¬
görande, utan det endast gäller en remiss, skall jag icke upptaga
kammarens tid längre, utan anhåller, herr talman, att mitt an¬
förande får åtfölja den kongl. propositionen till det utskott, som
kommer att behandla densamma.
Herr Hedin yttrade: Herr talman! Jag gör mig ett nöje,
•ett verkligt nöje af att försöka ett försvar, i viss mån och vilkor¬
ligt, för Kongl. Maj:ts proposition, åtminstone ett slags försvar,
sådant det nu kan blifva.
Må hända äro många af de anmärkningar, som af min ärade
vän, den föregående talaren, blifvit framstälda mot det kongl.
förslaget, välgrundade, men det skulle också kunna hända, att
dessa anmärkningar, huru ledsamma de än äro, uppvägas af någon
särdeles afsevärd fördel. Det torde nemligen förhålla sig sä, att
utom det, man omedelbart ser i den kongl. propositionen, der
äfven finnes annat, som man icke strax och med full säkerhet
ser. Detta är blott en gissning från min sida, men då jag är öfver-
tygad om dess rigtighet, då den åtminstone eger en hög grad af
sannolikhet, torde herr talmannen tillåta mig att få omnämna den¬
samma.
Här vid första riksdagen efter representationsreformen det
första yrkandet gjordes om en begränsning af detta Konungens
administrativa lagstiftningsenvälde, hvartill absolut icke finnes
motstycke i något annat land, anförde konstitutionsutskottet såsom
Om grund¬
lagsändring
i fråga om
riksbanken.
(Forts.)
N:o 15.
8
Lördagen den 15 Mars.
Om grund- skal mot detta förslag, att Konungens vidsträckta ekonomiska las-
^fråwTom stiftningsrätt blifvit honom förunnad såsom en motvigt mot Riks-
nksbanken. bagens beskattningsrätt med dertill hörande finansförvaltning. Jag-
(Forts.) behöfver icke erinra om, att detta skäl är fullkomligt gripet ur
luften, i ty att 1809 års grundlagsstiftare icke gjorde någon sådan
beräkning rörande magtfördelningen mellan Konung och Riksdag.
Förhållandet är,, att 1809 års grundlagsstiftare ville åt Konungen
upplåta den administrativa lagstiftningsmagten inom det jemförelse¬
vis med nu begränsade omfång, som den då hade; grundlagsstiftarne
förestälde sig icke, att det skulle inträffa, som sedermera inträffat,
nemligen att under de gångna åttio åren Konungen genom oupp¬
hörliga inkräktningar utvidgat denna magt på ett sätt, som man
då icke kunde drömma om. Emellertid är konstitutionsutskottets
anförda yttrande 1867 anmärkningsvärdt, så till vida som det be¬
visar,^ att man redan då icke var främmande för den tanken, att
om Konungen , en gång skulle komma att dela magten öfver riks¬
banken med Riksdagen, en förutsättning derför vore, att Konungen
afträdde sitt envälde på det ekonomiska lagstiftningsområdet. Sam¬
ma tanke uttrycktes ännu tydligare af konstitutionsutskottet vid
1869 års riksdag, då, med anledning af väckt fråga om ändring i
89 § regeringsformen, utskottet yttrade, att man icke borde före¬
taga någon inskränkning i det administrativa lagstiftningsenvälde,
som åt Konungen öfverlåtits, emedan representationen »fortfarande»
— tänk så ohyggligt! — var i besittning af den forna ståndsriks¬
dagens rätt att ensam råda öfver väsentliga delar af rikets bank¬
väsen och finansförvaltning. Sedan dess har man hört samma
visa på föga ändrad melodi många gånger upprepas, senast af
konstitutionsutskottet vid 1889 års riksdag.
Ku förefaller det mig, herr talman, i högsta grad sannolikt,
att när. Kongl. Maj:t proponerar Riksdagen att afträda en del —
jag är icke säker på huru stor den i sina konseqvenser blir, men
betydlig blir den — att, när Kongl. Maj:t proponerar Riksdagen
att afträda, en del af sin magt öfver riksbanken, Kongl. Maj:t
också indirekt velat uppmana Riksdagen att å sin sida proponera
Kongl. Maj:t att afstå från sitt envälde öfver den ekonomiska
lagstiftningen. Man kan väl göra den frågan: hvarför har icke
Kongl. Maj:t sjelf direkt tagit äfven detta initiativ till ändring af
grundlagen? Men skälet ligger i öppen dag: det är ett konstitu-
tionelt grannlagenhetsskäl, det är en finkänslig hänsyn till de så
kallade statsmagternas likställighet. Kär Kong], Maj:t å sin sida
efter sitt tycke framställer ett anspråk, vill Kongl. Maj:t, att Riks¬
dagen utan .fingervisning från Kongl. Maj:ts sida framställer sina
motanspråk i den form, Riksdagen kan finna passande. Det ligger
sålunda i denna Kongl. Maj:ts proposition hvad man skulle kunna
kalla »en. fin invit». Jag styrkes i denna uppfattning deraf, att
jag på sid.. 13 i den kongl. propositionen ser, att herr finans¬
ministern vid ärendets första föredragning citerat ett yttrande af
bankkomitén, ett yttrande, som går ut på att, eftersom Kongl.
Maj:t har en så vidsträckt magt på det ekonomiska lagstiftnings¬
området, Kongl. Maj:t ytterligare bör få magt äfven öfver riks-
Lördagen den 15 Mars.
9
N:o 15.
'banken. Detta är en åskådlig tillämpning af den abstrakta men
populära satsen »mycket vill mer ha». Naturligtvis kan man gå
långt på denna väg; om Konungen får den magt, han nu önskar,
kan han en annan gång komma och med samma skäl säga, att
eftersom Kongl. Maj:t har den stora, ofta öfverklagade magten på
den ekonomiska lagstiftningens område och derjemte fått andel
i riksbankens förvaltning, han också hör hafva motsvarande magt
öfver riksgäldskontoret. Jag vet verkligen icke hur långt mankan
blifva hågad att fortsätta denna tankegång; men, det vet jag, den
logiska konseqvensen leder långt.
Nu är det tydligt, att herr finansministern, då han citerade
det ofvannämnda yttrandet af bankkomitén, att, då regeringen i
vårt land har på det ekonomiska området så stor befogenhet, hon
ej bör vara utestängd från andel i magten öfver riksbanken, icke
velat antyda, att detta bankkomiténs yttrande skulle höra till de
delar af utlåtandet, om hvilka han säger att han i hufvudsak kau
instämma med komitén. Nej, säkerligen har herr finansministern
med eu humor, som är mindre vanlig i en kongl. proposition, velat
gifva Riksdagen en varning att se upp med hvad den gör. Det
är nemligen tydligt, att nämnda citat i Kongl. Maj:ts proposition
från bankkomiténs utlåtande måste i allra högsta grad uppmuntra
det för sin reformvänlighet bekanta konstitutionsutskottet, som vid
många föregående tillfällen i princip erkänt rigtigheten af yr¬
kandet om inskränkning af Konungens ekonomiska lagstiftnings¬
rätt, att, i fall utskottet kommer att, som man säger, »reflektera på»
den kongl. proposition, som nu föredragits till remiss, då också
taga i hop med 89 § regeringsformen och det på sådant sätt, att
dess dagar,— jag - menar icke konstitutionsutskottets, utan 89:de
paragrafens — snart skola vara räknade.
Under förutsättning att denna min gissning om ett osynligt,
men verkligen befintligt innehåll i den kongl. propositionen är
grundad, torde densamma kanske höra ses med blidare ögon, än
den ärade föregående talaren varit benägen till.
Dör öfrigt vill jag tillägga, att jag lika upprigtigt som hjertligt
önskar den kongl. propositionen det öde, den förtjenar.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, remitterades
den ifrågavarande kongl. propositionen, jemte de i anledning af
densamma nu afgifna yttranden, till konstitutionsutskottet.
Till behandling af statsutskottet öfverlemnades följande kongl.
propositioner, nemligen:
Do) med förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen
angående en postsparbank för riket den 22 juni 1883;
2:o) angående försäljning till Hvetlanda bysamhälle af viss
del af förra häradshöfdingebostället 1 mantal Hvetlanda Thomas-
och Kullagården n:is 4 och 6;
3:o) angående tilläggspension för jägmästaren i Skellefteå revir
O. E. H. Grahl; samt
4:o) angående statens öfvertagande af ett rörande säteriet
Om grund¬
lagsändring
i fråga om
riksbanken.
(Forte.)
N:o 15.
10
Lördagen den 15 Mars.
Mossebo med underlydande hemman i Mölltorps socken af Vadsbo
härad afslutadt köp.
§ 3.
Efter föredragning vidare af herr V. JB. Wittrocks motion,
n:o 218, hänvisades densamma till särskilda utskottet.
§ 4.
Härefter förekom till afgörande den på kammarens bord Infi¬
lande frågan, huru vida det spörsmål till herr statsrådet och chefen
för kong! justitiedepartementet, som herr E. W. Wretlind äskat,
finge till bemälde herr statsråd framställas eller icke.
Sedan herr Wretlinds skriftligen affattade framställning i äm¬
net blifvit uppläst, gaf herr talmannen proposition på bifall till
herr Wretlinds ifrågavarande begäran och fann svaren hafva ut¬
fallit med öfvervägande ja för denna framställning. Votering blef
likväl begärd och försiggick enligt följande nu uppsatta och af
kammaren godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att det af herr E. W. Wretlind väckta spörs¬
målet må till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
framställas, röstar
ja;
Den, det ej vill, röstar
nej;
Vinner nej, har kammaren vägrat bifall till spörsmålets fram¬
ställande.
Sammanräkningen af rösterna visade 110 ja mot 79 nej; och
hade kammaren alltså medgifvit, att spörsmålet i fråga finge till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet framställas.
§ 5.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
lagutskottets utlåtanden n:is 27, 28 och 29; samt
Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 17.
§ 6.
Företogs till behandling bevillningsutskottets betänkande n:o 3,
angående allmänna bevillningen.
Lördagen den 15 Mars.
11
N:o 15.
Punkt en 1.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 140, kade
kerr W. Pamp, med kvilken kerrar J. Bromée ock vice talmannen
Liss Öl. Larsson instämt, föreslagit dels att till gällande bevill-
ningsförordnings 8 § 2 mom., i kvilket upptages kvad som räknas
till inkomst af arbete, måtte fogas en punkt af följande innekåll:
»Inkomst genom skogsafverkning eller försäljning af skog å
å annans mark»;
dels ock att i samma förordnings 12 §, som bekandlar beskatt¬
ningsorten, måtte tilläggas ett så lydande moment:
»Innekafvare af rätt till utverkning af skog å annans mark;
för inkomst deraf: der skogen är belägen.»
På anförda skäl kemstälde emellertid utskottet, att ifråga¬
varande motion icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Emot denna utskottets kemställan hade reservation anmälts
af herrar J. P. Nilsson i Käggla, J. Bengtsson i Gullåkra ock
J. Eliasson.
Efter föredragning af punkten anförde:
Angående
tillägg till
8 § 2 mom.
och 12 §
bevillnmgs-
förord-
Herr Bengtsson i Gullåkra: Herr talman, mine herrar! Då
jag icke delar utskottets åsigt i förevarande punkt af detta be¬
tänkande, skall jag be att få yttra några ord derom.
För min del anser jag kerr Earups motion fullt berättigad,
ja icke endast berättigad, utan äfven synnerligen behjertansvärd,
ty det är icke tvifvel underkastadt, att vid många tillfällen, då
skogsafverkningar försiggå i större skala, kommunernas utskylder
förökas på alla sätt, utan att kommunerna få den ringaste andel
af den vinst, som skogsafverkarne skörda på sin afverkningsrätt.
Yid afgörande af denna motion bör man taga noga hänsyn till
kvad motionären begär, ty han begär icke annat än ett förtyd¬
ligande af bestämmelserna om beskattning af skogsafverkning å
annans, icke å egen mark.
Beträffande motionens första punkt säger utskottet:
Om någon bedrifver skogsafverkning såsom särskild näring,
måste denna rörelse hemfalla under de i 8 § bevillningsförord-
ningen omförmälda »binäringar till jordbruket, i den mån de icke
afse tillgodogörande af eget jordbruks produkter» och sålunda be¬
skattas såsom inkomst af arbete. I detta fall är följaktligen någon
åtgärd med anledning af kvad herr Earup yrkat i första punkten
af sin motion icke erforderlig. Icke keller lärer beträffande be¬
skattningsorten för dylik rörelse någon ändring böra göras i gäl¬
lande stadgande att rörelse beskattas, der densamma eller någon
hufvudsaklig gren deraf på mera sjelfständigt sätt eller i afsevärd
omfattning idkas.
Men, mine kerrar, kvad är det motionären begärt annat än
ett förtydligande af just denna paragraf, som utskottett åberopat,
nemligen ett tillägg till denna punkt af följande innehåll: »Inkomst
genom skogsafverkning eller försäljning af skog å annans mark».
Detta tillägg kar kan begärt, men utskottet anser det öfverflödigt,
N:o 15.
12
Lördagen den 15 Mars.
Angående
tillägg till
8 § 2 mom.
och 12 §
hevillni/ngs-
förord-
ningen.
(Forts.)
hvaremot jag tycker, att det är nödvändigt. Om man genomläser
den af utskottet åberopade paragraf 8 mom. 2, finner man der
hänfördt till inkomst af rörelse eller yrke inkomst »af bergsbruk,
kalk- och stenbrott jemte dertill hörande verk, inrättningar och
näringar; qvarnar och sågverk; fabriker, mekaniska verkstäder,
bränvinsbrännerier och andra för varors tillverkning eller förädling
anlagda inrättningar; mejerihan dtering och andra binäringar till
jordbruket, i den mån de icke afse tillgodogörande af eget jord¬
bruks produkter», men här står icke omnämndt skogsafverkning,
ehuru jag för min del icke kan inse, hvarför icke, lika väl som
här uppräknats bergsbruk, kalk- och stenbrott, äfven kunnat stå
ordet skogsafverkning, i synnerhet som utskottet sjelf! erkänner,
att om någon bedrifver skogsafverkning såsom särskild näring,
måste denna rörelse hemfalla under de i 8 § bevillningsförord-
ningen omförmälda binäringar till jordbruket, i den mån den icke
afser tillgodogörande af eget jordbruks produkter och sålunda be¬
skattas såsom inkomst af arbete.
Vidare säger utskottet: »Beträffande åter det fall, att afverk-
ningen bedrifves af samma person, som sedan använder det af-
verkade timret till förädling, hyser utskottet fortfarande den af
utskottet förut uttalade åsigt, att en särskild beskattning af den
inkomst, sjelfva afverkningen medfört, är praktiskt outförbar».
Denna motivering synes mig stå i rak strid med de åsigter ut¬
skottet uttalat i föregående stycke, eller att all skogsafverkning,
som icke afser tillgodogörande af eget jordbruks produkter, skall
enligt bevillningsförordningen upptaxeras såsom särskild rörelse, ty
utskottet lär väl icke med fog kunna påstå, att, om ett sågverks-
bolag köper afverkningsrätten till skog å annans mark, detta bolag
tillgodogör sig eget jordbruks produkter. Nej, mine herrar, detta
är obestridligt en sådan rörelse, som enligt såväl 8 § i bevillnings¬
förordningen som utskottets förut uttalade åsigt skall såsom sär¬
skild rörelse beskattas.
Hvad slutligen motionärens andra förslag beträffar, eller att
till 12 § i bevillningsförordningen skulle göras följande tillägg:
»Innehafvare af rätt till utverkning af skog å annans mark; för
inkomst deraf: der skogen är belägen»; så synes mig detta yrkande
stå i full analogi med nu gällande föreskrifter i bevillningsförord¬
ningen. I 12 §, der beskattningsorten afhandlas, står nemligen i
punkten b) »bank-, jernvägs- och kanalbolag: der bolagets rörelse
arifves vare sig genom hufvudafdelnings- eller kommissionskontor
eller vid större eller mindre stationer»; och i punkten c) »annat
bolag: å den eller de orter, der bolagets rörelse eller någon huf¬
vudsaklig gren deraf på mera sjelfständigt sätt eller i mera afse-
värd omfattning drifves»; och det kan väl icke med fog bestridas,
att icke ett bolag drifver en sådan hufvudsaklig gren af sin rörelse,
der detsamma köpt afverkningsrätt till skog.
För öfrigt bör det ju vara en ganska lätt sak att på den ort,
der en enskild person eller ett bolag idkar skogsafverkning på
annans mark, uppskatta inkomsten af denna rörelse. På grund af
hvad jag nu anfört kan jag icke föreställa mig annat, än att, om
Lördagen den 15 Mars.
13
N:o 15.
en enskild person eller ett sågverksbolag bedrifver skogsafverk-
ning på annans mark, denna rörelse skall dels enligt 8 § i be-
villningsförordningen särskildt upptaxeras till bevillning och dels
enligt 12 § mom. e i samma förordning beskattas just på det ställe,
der rörelsen bedrifves. Då nu motionären icke begärt annat än
ett par förtydligande tillägg till dessa paragrafer, kan jag för min
del icke förstå, hvarför utskottet afslagit denna begäran, i synner¬
het som utskottet i sin motivering gillat motionärens åsigt.
Herr talman! Jag skall anhålla om afslag å utskottets be¬
tänkande och bifall till herr Farups motion.
Herr Bern des: Herr talman, mine herrar! Motionären har
föreslagit, att bevillning skall särskildt påföras för inkomst genom
skogsavverkning å annans mark. Denna tanke kan nog vara gan¬
ska rigtig, men hvarför icke då också utsträcka samma princip äf¬
ven till sådan skogsafverkning, som eger rum å egen mark, ty jag
kan icke se, att timmerdrifning får uppfattas såsom en binäring,
som afser tillgodogörande af eget jordbruks produkter. A andra
sidan tror jag icke att, när hemmanen för långliga tider sedan
skattlades, man tog någon hänsyn dertill, att i en aflägsen framtid
skogen skulle komma att afverkas och skickas långt bort till för-
sågning, utan man tog endast hänsyn till, huru många menniskor,
som kunde finna sitt uppehälle, och huru många kreatur, som kunde
uppfödas på hemmanen. Emellertid har motionären icke föreslagit
att lägga bevillning på andra än dem, som drifva skogsafverkningen
å annans mark. Hvad skulle följden häraf blifva? Jo, att den
ene, som drifver en dylik handtering, skulle åläggas skatt, men den
andre, som gör samma sak, han skulle gå fri. Om Per drifver
timmer på sin egen skog, så behöfver han icke betala någon be¬
villning, men om Pål, som kanske köpt Pers afverkningsrätt, gör
det, så får han erlägga skatt. Om man genom försäljning öfver-
låter något på annan person, sker det vanligtvis med samma rätt,
hvarken bättre eller sämre, hvarmed man sjelf eger detsamma, men
vid ett sådant här köp af en afverkningsrätt inträffar en besynner¬
lig förändring i varans beskaffenhet, i det att rätten skattlägges
först då den öfvergår till en annan, och detta är väl något in¬
konseqvent. Motionären har sagt: detta hör icke hit, utan »hvar och
en får svara för sig sjelf». Detta må vara sant, hvad Per och
Pål beträffar, att det icke angår den ene, om den andre får betala
skatt eller ej, men motionären har med sitt förslag velat skaffa
kommunerna uppe i skogstrakterna större inkomster, och ställer
man sig på denna ståndpunkt, så blir förhållandet icke detsamma,
ty då få kommunerna beskatta den enes men icke den andres skogs¬
afverkning. Det kommer då att ligga i kommunernas intresse, att
hvarje hemmansegare afhänder sig sin skog, så att främmande per¬
soner skola afverka densamma, ty då få kommunerna inkomst
deraf, men icke annars. Jag tror dock, att kommunerna skulle
hafva större intresse deraf, att hemmansegarne behålla sina skogar
och använda dem på ett förståndigt sätt, så att de endast afverka
dem i den män tillgången medgifver eller möjligen behofvet bjuder
Angående
tillägg till
8 § 2 mom.
och 12 §
bevillnings¬
förord¬
ning en.
(Forts.)
N:o 15.
14
Lördagen den 15 Mars.
Angående
tillägg till
8 § 2 mom.
och 12 §
hevillnings-
förord-
ningen.
(Forts.)
så. Men då konjunkturerna locka dertill, komma kommunernas in¬
tressen i strid med sig sjelfva.
En annan sak, som icke torde vara motionären obekant, är, att
på senare tider det börjar blifva allt mera vanligt, att sågverks-
bolagen köpa icke endast afverkningsrätten till skogen, utan sjelfva
skogen med full eganderätt. Ja, det är icke ovanligt, att sågverks-
bolag, som redan hafva afverkningsrätt till en skog, hvaraf ännu
återstå 10 å 20 år, ändock köpa fullständig eganderätt derå på
evärdelig tid. Under sådana förhållanden skulle, om motionärens
förslag ginge igenom, dessa bolag få en ytterligare eggelse till att
köpa sina skogar med full eganderätt, men huru gånge det då med
kommunernas intresse, som skulle bestå i inkomst af afverkning
å annans mark?
Jag tror således, att motionären har varit mindre lycklig i
formuleringen af sitt förslag, men om motionären varit mindre
lycklig, så måste jag dock tillstå, att utskottet icke varit lyckligare
i sin bevisföring emot hans motion.
Utskottet säger på ett ställe, att inkomsten af skogsafverknin-
gen kan beräknas först, sedan den förädlade produkten blifvit för¬
såld och försäljningssumman influtit. Det vore då märkvärdigt.
Om jag bryter en grufva i ett län, så får jag bevillning mig påförd
i den kommun, der grufvan är belägen. Man anser mig der hafva
erhållit förtjensten af grufvan. Det hjelper icke att säga: jag har
masugn och vill förädla malmen till tackjern, och först sedan detta
blifvit såldt, kan jag beräkna min vinst. Vid masugnen kan ju
inträffa det förhållande, att jag icke säljer tackjern, utan skall an¬
vända det till stångjern vid något på annat håll liggande bruk,
och först när stångjernet är såldt, kan förtjensten beräknas.. Jag
tror icke att man skulle fästa sig dervid. Det lär väl också icke
kunna hålla streck. — Att sätta pris på timmer vore väl icke så
svårt. Det är väl få ställen, der det icke finnes någon egare af
skog, som sjelf afverkar och säljer timmer. Då fins ju inköpspris
på timmer. När man vet detta pris och naturligtvis äfven drif-
ningskostnaden, gäller det att beräkna värdet på den afverkade
skogen, men det blir väl icke så svårt och är i allt fall en sak,
som det tillkommer taxeringsmyndigheterna att göra. Man kan
således lika litet i fråga om timmer som angående andra råvaror
påstå, att man icke kan beräkna vinsten, förrän varan är färdig
och försåld.
Vidare säger utskottet på annat ställe, att om någon drifver
skogsafverkning å annans mark, är det af vigt att skilja mellan
den skogsafverkning, som drifves såsom särskild näring samt den
afverkning, som är förenad med sågverksrörelse. Här kommer ut¬
skottet till samma inkonseqvens som motionären i fråga om dem,
som hafva afverkningsrätt till skog. Om nemligen Per afverkar
timmer och försäljer varan, så är det en sak, och då, påstår utskot¬
tet, kan han härför enligt gällande förordning påföras bevillning,
men om Pål afverkar skog för sitt sågverk, så är det en annan
sak. Detta är inkonseqvent och det är orimligt, att den ene, som
hugger timmer, skall påföras bevillning derför, men den andre icke.
Lördagen den 15 Mars.
15
N:o 15.
Utskottets inkonseqvens kan emellertid så till vida sägas vara nå- Angående
got mindre än motionärens, att man kan säga, att staten får sin tin
bevillning vid sågverken, ock det kan göra staten detsamma, om ^2™0™-
staten får bevillningen der eller på annan plats. Men för kom- levillnings-
munen, hvars intresse det nu gäller, är det en stor skilnad, om förord-
den ene eller den andre betalar bevillningen. ningen.
Utskottet säger att den, som drifver timmer till försäljning, kan (Forts.)
påläggas bevillning efter nu gällande bevillningsförordning, men
om förordningen skall vara lika för alla, så böra äfven sågverks-
bolagen drabbas af samma bevillning, hvilket jag icke tror enligt
gällande förordning kan ske.
Det står i bevillningsförordningen angående »annat bolag», att
det påföres bevillning »å den eller de orter, der bolagets rörelse
eller någon hufvudsaklig del deraf på mer sjelfständigt sätt eller
i afsevärd omfattning bedrifves». För att kunna pålägga bevillning
fordras sålunda, att afverkningen antingen drifves på ett för såg¬
verksrörelsen sjelfständigt sätt eller i afsevärd omfattning. Nu
kan det hända, att ett sådant bolag i en trakt har en timmerdrif-
ning »i afsevärd omfattning», men deremot i andra kommuner gan¬
ska obetydliga afverkningar. Då kommer man till det resultat, att
samma bolag kan för samma slags handtering påföras bevillning i
en kommun men icke i en annan. Detta är ej heller konseqvent.
Jag kan emellertid ej på det sätt motionären framstält sin motion
annat än afstyrka densamma och yrka bifall till utskottets betän¬
kande, men icke gör jag det på utskottets motivering.
Herr Farup: Det är med en viss tvekan, jag begärde ordet i
denna fråga, ty jag har redan så många gånger besvärat kamma¬
ren dermed, och frågan är enligt mitt förmenande temligen noga
utredd. Men den uppträder under nya former, och nya inkast gö¬
ras deremot. Det hjelper icke att man gång på gång vederlägger
de skäl, som mot motionen framkomma; sedan de blifvit ena da¬
gen vederlagda, komma de åter dagen derpå i annan form.
Jag heder först få anföra några ord med afseende å utskottets
motivering, som förefaller mig både knapphändig och vilseledande.
Utskottet säger, sedan det först refererat ett tidigare anförande,
som redan förut blifvit vederlagdt, att det icke skulle vara möjligt
att, då afverkningen bedrifves i samband med sågverksrörelse, verk¬
ställa särskild beskattning deraf; en sådan skulle vara praktiskt
outförbar. Detta inkast synes mig vara mer än naivt. En talare
å stockholmsbänken har äfven vederlagt det, och jag skall bedja
att närmare få framhålla det orimliga i ett sådant påstående. —
Jag vill göra en jemförelse, hemtad från jernbruksrörelsen. Hvarje
särskildt verk, som tillhör ett större jernbruk, blir påfördt bevill¬
ning, och hvarje grufva, masugn, spikhammare o. s. v. blir alltså
hvar för sig påförd bevillning. Det dröjde länge, innan man kom
dit, och då gjordes samma inkast deremot som nu med afseende
å skogsafverkning — att det var omöjligt att verkställa sådan
taxering. Erfarenheten har dock visat, att det väl gått för sig och
att först sedan man kommit derhän att på nämnda sätt påföra be-
Jf:o 15.
IG
Lördagen den 15 Mara.
Angående
tillägg till
8 § 2 mom.
och 12 §
bevilbimgs-
förord-
ningen.
(Forts.)
vinning så blef det någon ordning och reda i dessa bevillningar.
Hvad hinder möter då här att kunna uppskatta denna inkomst af
afverkning, mer än det, som möter vid uppskattandet af inkomst
af en grufva? Malmen är ju vid olika tider af olika värde, den
måste först till masugnen och sedan i förädladt skick till de sär¬
skilda verken, och många år kunna åtgå, innan malmen blir omsatt
i penningar. Men ändock möter här ingen svårighet. Hvarför
skola då sådana möta i fråga om inkomsten af skogsafverkning?
Vid bedömandet har jag ju, såsom en föregående talare nämnde,
jemförelsen mellan timmerpriset på stället och det pris, det afver-
kade sågtimret kan uppgå till. Jag tror icke att ringaste hinder
möter att få reda och klarhet härutinnan, och motsatsen har aldrig
visats.
Utskottet har velat skilja mellan denna rörelse såsom en sär¬
skild näring och då den står i förbindelse med annan rörelse •—
sågverksrörelsen. Utskottet finner nu intet hinder möta att efter
8 § påföra bevillning, då den drifves såsom särskild näring. Här
vill jag först anmärka, att utskottet dock under föregående åren
haft en annan åsigt härutinnan än det nu har. I min motion har
jag framhållit, att utskottet år 1885 — jag tror att det var nämn¬
da år — bestämdt förklarat, att då § 8 i bevillningsförordningen icke
uttryckligen stadgade, att bevillning skulle påföras sådan rörelse,
som här är i fråga, så kunde det icke föra till något resultat att
föreskrifva, hvar bevillningen skulle påföras — det kunde ej hjelpas.
Då var utskottet af den meningen, att någon bevillning icke kunde på¬
föras, nu deremot af den uppfattningen, att sådant kan ske. Hvad me¬
nar utskottet egentligen? Hvilket utskott har rätt? Och hvad hinder
är det att bifalla min motion, när utskottet medgifver att, om skogs¬
afverkning drifves såsom särskild näring, det kan gå för sig att
påföra den bevillning efter 8 §. Och hvad hindrar att påföra
afverkningsrörelsen bevillning, om den drifves i samband med såg¬
verksrörelse? Om allt detta har utskottet, såsom man kunnat
vänta, icke gifvit ringaste utredning. Jag tror icke det fins något,
som hindrar att man pålägger malmgrufva i samband med jern¬
bruk bevillning. Det har äfven så praktiserats, och några olägen¬
heter eller svårigheter hafva icke derigenom vid sjelfva beskatt¬
ningen uppstått, tvärt om, sedan så skett, hafva dessa skatteförhållan-
den vunnit en ordning och stadga, som —jag kan säga det — förut
varit omöjliga att ernå. Så vill det blifva äfven på detta område
i samma ögonblick man vet hvad man vill och äfven gör det.
Men hela saken tyckes vara, att man vill hafva skatt lagd på de
små särskilde näringsidkarne, men de store, som hafva inkomster
af millioner, de skola vara befriade från bevillning. Eljest har
jag icke kunnat finna skälet, hvarför denna i mina ögon så enkla
fråga blifvit så intrasslad som den nu är. Huru kunna vid en
taxering personer, som sitta i Stockholm eller Göteborg eller Sö¬
derhamn, hafva någon idé om hvad ett sådant sågverk förtjenar å
en rörelse uppe i Haparanda eller i en socken långt in i landet,
och huru kunna de påföra sågverksegarne bevillning, motsvarande
Lördagen den 15 Mars.
IT
S:o 15.
■den verkliga inkomst, de hafva, då de om densamma icke kunna
hafva någon kännedom?
Millioner på millioner ha samlat sig genom denna rörelse, fö¬
reträdesvis å de trakter jag nu här framhållit, men äfven annor¬
städes, t. ex. i Småland, drifves denna rörelse, och äfven der lär
den undgått bevillning. Eller om någon del blifvit påförd bevill¬
ning, har det dock varit en försvinnande liten del, emot hvad det
lagligen bort vara.
Utskottet menar derefter, att en särskild beskattning af den in¬
komst, som »sjelfva af verkning en» medför, är praktiskt outförbar. Jag är
verkligen icke i stånd att fatta, hvad utskottet menar. Jag har flera
gånger läst igenom den satsen för att finna någon mening deri —
men fåfängt. »Sjelfva afverkningen» gifver ju ingen inkomst, utan
det är en ren utgift, som afgår från inkomsten. Och jag har al¬
drig någonsin yrkat, att man skulle påföra bevillning på »sjelfva
afverkningen»; ty denna består uti att fälla träden, aptera dem till
sågtimmer och bjelkar in. m. samt bortföra virket.
Jag skall nu be att med några ord få bemöta talaren på stock¬
holmsbänken. Om den ärade talaren hade varit med, när den sista
bevillningsförordningen kom till stånd, skulle han sannolikt hafva
uteslutit hela anförandet med afseende å den skilnad, som kan
vara mellan afverkning på egen mark och på andras mark. Ivongl.
Maj:t hade då i sin nådiga proposition föreslagit, att bevillning
skulle påföras äfven å den skog, som afverkades å egen mark —
lika mycket som å skog, som afverkades å annans mark. Men på
samma gång hade Kongl. Maj:t äfven framstält såsom en närliggande
framtidsfråga, att jordbrukarne äfven skulle betala en särskild skatt
utöfver de skatter, som redan vore ålagda för den inkomst, de hade
från jordbruket. Utskottet fäste sig verkligen vid Kongl. Maj:ts
proposition i fråga om en bevillning å inkomst utaf skogsavverkning
å egen mark och sökte äfven formulera eu paragraf i detta syfte.
Men den kunde icke bestå vid Riksdagens pröfning. Ty det visa¬
de sig genast, att det då ovilkorligen skulle blifva en dubbel be¬
skattning på jordegaren. Först skulle han skatta för sin skogs¬
mark och årligen erlägga bevillning derför, kanske 20, 30, 40 år,
utan att hafva ett öres direkt inkomst deraf, och när han så vå¬
gade skörda och taga inkomst af denna fastighet, skulle han skatta
en gång till. Den ärade talaren sammanblandade två saker, som,
efter min uppfattning och den uppfattning kammaren då hade,
icke alls beröra hvarandra. Om jag skördar min egen skog och
förer timret till mitt eget sågverk och sedan säljer virket, icke har
bevillning derför blifvit påförd, om icke sågverket varit af den
större betydelse, att der äfven sågats för andras räkning. Det blir
en ny fråga, om man skall gå den vägen. Möjligen kan man kom¬
ma dit. Men ännu äro vi ej der.
Talaren framhöll vidare, att jag uteslutande sett denna fråga
från synpunkten af kommunernas intresse. Det är ett misstag.
Om den ärade talaren läst min motion, skulle han sett, att jag
lika mycket skärskådat frågan från statens synpunkt och framhållit
de oerhörda förluster staten nu lider genom att icke få ut sin rätt
Angående
tillägg till
8 § 2 mom.
och 12 §
bevillmings-
förordn
ningen.
(Forts.)
Andra Kammarens Prof. 1890. AT:o 15.
2
If:o 15.
18
Lördagen den 15 Mars.
Angående
tillägg till
8 § 2 mom.
och 12 §
bevillnings-
förord-
ningen.
(Forts.)
i bevillningsväg af alla dessa stora inkomster. Paktum är, att
oerhörda inkomster kommit dem som idkat ifrågavarande rörelse
till godo; men de hafva undgått bevillning. Om nu eu skogsegare
skattar för sin jord, men man säger: »han har icke nog skatt», så
må man ålägga honom mera skatter; det är eu fråga för sig. Men
det är ej något skäl för att fritaga dessa, som otvifvelaktigt hafva.
de största inkomsterna, från bevillning för de inkomster de verk¬
ligen hafva. Detta har i motionen framhållits ; och då har ju sa¬
ken setts från statens, icke från kommunernas synpunkt.
Men kommunerna hafva äfven en mycket stor börda deraf.
Jag ber att få erinra herrarne om förlidet års debatt angående herr
Hygrells motion, hvari han föreslog, att skogarne inom lappmar¬
ken skulle upplåtas till fri disposition. En talare på gefleborgs-
bänken framhöll då de förfärliga olyckor, som den starka skogs-
afverkningen åstadkommit för jordbrukarne, der skogen var lemnad
till fri disposition. Jag har icke förmåga att pointera allt så starkt
som denne framstående talare. Jag vill blott påminna om de ord,
han då yttrade, särskildt med afseende å Herjeådalen, då han sade,
såsom orden folio, att denna provins nu håller på att förvandlas
till ett Irland. Så stora olyckor har detta medfört — och dock
hafva vederbörande ej ens velat bidraga till att underhålla sina
egna fattiga. Sådan är ställningen, mine herrar. Jag har förut
med siffror angifvit de stora fattigbördor, som genom dessa perso¬
ner påbördas kommunerna; men, som sagdt, icke med ett öre vilja
de bidraga till att underhålla dem. Jag kan icke finna, att detta
är rätt eller ädelt — tvärt om! Må hvar och en uppfostra sina
barn — må hvar och en taga vård om sina fattiga och må Kong!
Maj:t och kronan få, hvad Kong! Maj:t och kronan tillkommer.
Låt oss icke betungas med underhållet af en hel mängd personer,
som kastas på oss utan att vi få någon hjelp till att underhålla dem.
Detta är — jag medgifver det — en af de väsentligaste punkterna
i motionen. Men det är icke den enda.
Den ärade talaren yttrade vidare, att förhållandena utvecklat
sig derhän, att sågverksegare till och med köpa skogsmark. Ja, det är
sant, de köpa skogsmarken, de köpa hemmanen, de sluka allt —
hela socknar. Det kommer af den förtvifiade ställning dessa sock¬
nar råkat uti. Han menade, att detta skulle lända till större ska¬
da ; ty då skulle de afverka sina egna skogar, och socknarne ej få
något bidrag. Jag tror icke, att skadan blir synnerligen stor. Kö¬
pa de hemmanen, skola de åtminstone få något intresse för den
socken, der de äro hemmansegare och fastighetsegare — något an¬
nat intresse än att blott göra »table rase», innan de lemna marken.
Men visserligen är olyckan stor nog. Ty säkert är, att der skogs-
afverkarne bo, t. ex. i Stockholm eller i Göteborg eller i England
— ty äfven der bo många sådana —- skall det icke finnas någon
kommunal anda hos dem eller hos deras arrendatorer, ty de upp¬
låta nemligen hemmanen, som de slagit under sig der uppe, åt
torpare och arrendatorer. Sådana förhållanden åsyftade den nämn¬
de talaren på gefieborgsbänken vid sin jemförelse med Irland.
Lördagen den 15 Mars.
19
Jf:o 15.
Må hända har jag redan tröttat kammaren för mycket. Jag
anhåller, herr talman, att få yrka bifall till min motion.
Herr Dahlberg: I likhet med motionären hyser jag den åsigten,
att på viss afverkningstid inköpt skog, som lemnar vinst, skall under¬
kastas bevillning. Och i de bevillningsberedningar och taxerings¬
nämnder, deri jag under flera år deltagit, har detta ständigt varit
praxis. Erågan rör sig således om, hvarest bevillningen skall er¬
läggas: om den, såsom motionären vill, ovilkorligen och under alla
omständigheter skall erläggas der, hvarest afverkningen sker, eller
om den icke under vissa förhållanden mera rättvist under en eller
annan form bör erläggas der, hvarest skogsprodukterna vidare för¬
ädlas.
Motionären synes mig för sitt påstående och för sin under
flera föregående år upprepade framställning hufvudsakligen hafva
anfört tre skäl. Det första är, att skogsafverkningen, der den sker
från inköpt skog, bör ovilkorligen och under alla omständigheter
taxeras der, hvarest sjelfva afverkningen sker. Det andra skälet,
som är dervid underförstådt, tyckes vara, att de kommuner, hvarest
denna afverkning sker, till följd af afverkningen få vidkännas icke
obetydliga kommunala kostnader, särskildt till fattigvård. Det
tredje skälet synes vara — såsom också motionären antydt — att
en exakt taxering i ifrågavarande hänseende icke kan ske på annat
ställe än der afverkningen sker.
]STu har utskottet redan antydt, att gällande bevillningsstadga
icke lägger hinder i vägen för taxering inom den kommun, der af¬
verkning sker af sådan skogsrörelse, som hufvudsakligen går ut
på att försälja från inköpt skog afverkadt timmer. I detta hän¬
seende delar jag fullkomligt utskottets åsigt. Likaså måste jag
ansluta mig till utskottets framställning i afseende å de praktiska
svårigheter, som möta att på afverkningsorter taxera denna afverk¬
ning, när timret vidare skall förädlas vid sågverk. Jag tror också
att, om man noggrant genomgår de handlingar, som föreligga i
detta ämne, skall man icke för mycket misstaga sig, om man säger,
att den egentliga kärnpunkten i saken är, huruvida den ena eller
andra kommunen skall erhålla det bidrag till de kommunala ut¬
gifternas erläggande, som naturligtvis blir en följd af att större
eller mindre taxeringar komma till stånd i den ena eller andra
kommunen.
Man har i detta hänseende anfört, att fattigvårdsbidraget inom
de kommuner, der en stor skogafverkning sker, blir särdeles be¬
tungande. Äfven jag för min del har delvis funnit detta skäl
vara ganska tungt vägande, ända till dess jag kom att närmare
granska de uppgifter, som i detta hänseende äro officielt tillgäng¬
liga. Jag_ tillåter mig meddela något deraf. Enligt uppgifterna i
den handling jag här håller i min hand, Sveriges officiella statistik för
år 1887, utgjorde antalet personer, som å landsbygden åtnjöto fattig¬
understöd, 4,3 procent för hela riket — för Jemtlands län endast
1,8 procent. Hela fattigvårdsbidraget, fördeladt på folkmängden,
utgjorde för hela rikets landsbygd 1 kr. 42 öre •— för Jemtlands
Angående
tillägg till
S § 2 mom.
och 12 §
bevillnings¬
förord¬
ning en.
(Forts.)
Jf:o 15.
20
Lördagen den 15 Mars.
Angående
tillägg till
8 § 2 mom.
och 12 §
bevillnings-
förord-
ningen.
(Forts.)
län 84 öre. Fördeladt på fyrk för hela riket, utgjorde det omkring
25 öre, för Jemtlands län 20 öre — allt i runda tal. Jag kan
icke heller underlåta att särskildt framhålla Herjeådalens domsaga,
motionärens valkrets, der, som bekant, en högst betydlig skogs-
afverkning eger rum. Provinsen hade vid 1887 års slut 11,223
invånare, men räknade endast 231 understödstagare, deraf 108 barn.
Denna siffra förefaller så låg, att den mycket väl kan förklaras,
utan att skogsafverkningen bör anses särskildt bära skulden der¬
till. Ja, jag tror till och med, att flertalet af kammarens leda¬
möter skulle känna sig särdeles tacksamma, om de inom valkretsar
med liknande folkmängd icke hade ett större antal understöds-
tagare.
Nu är det visserligen eu sanning, som icke kan jäfvas, att
trävarurörelsen flerstädes medfört ökade och mycket betungande
fattigvårdsutgifter. Men man bör taga reda på, hvarest dessa fattig-
vårdsutgifter mest tynga. Och gör man det, så visar det sig af
officiella handlingar, att dessa utlagor trycka tyngst och hårdast
just inom de kommuner, der i allmänhet sågverken ligga och
exportrörelsen bedrifves. Så t. ex. finner man, att inom Sköns och
Njurunda tingslag af Vesternorrlands län, der icke en obetydlig
del af det i Herjeådalen afverkade timret förädlas, under 1887 åt¬
njöto 996 personer fattigunderstöd, deraf 489 barn. Flera andra
liknande exempel skulle kunna anföras; men då de handlingar,
hvarur jag hemtar dem, äro allmänt tillgängliga, kan det vara
onödigt att dermed upptaga kammarens tid.
Jag har härmed endast velat visa, att fattigvårdstungan inom
de landsdelar, der skogsafverkningen utgör en betydlig del af rö¬
relsen, icke är relativt större än inom den öfriga delen af rikets
landsbygd. Härutinnan ligger alltså intet skäl att söka åväga¬
bringa någon förändring i sättet för bevillningens utgörande, allra
minst om en sådan förändring i öfrigt skulle föranleda stora prak¬
tiska svårigheter och må hända invecklade rättstvister.
Motionären har vidare antydt, att »den inkomst, som kan upp¬
stå genom förvärfvad skogsafverkningsrätt å annans mark, icke
han uppskattas å annan ort, än der rörelsen drifves». Jag måste
förvåna mig öfver, att motionären kan komma med ett sådant på¬
stående, hvilket antyder, att gällande bevillningsstadga måtte vara
motionären i någon mån obekant. Det står nemligen i dess 16:de
paragraf, att »styrelse för hvart och ett verk eller bolag, som är
med Kongl. Maj:ts oktroj förseclt eller fått sin bolagsordning af
Kongl. Maj:t stadfäst o. s. v., skall det åligga att före April må¬
nads utgång hvarje år, på sätt i § 15 finnes föreskrifvet, insända
dels uppgift om dess samtlige lön- och arfvodestagares o. s. v. löne¬
förmåner m. in., dels och bestyrkt utdrag af verkets eller bolagets
senast af slutade räkenskaper, utvisande beloppet af hela den under
räkenskapsåret uppkomna vinst». Detta gäller bolag. Och i § 18
står vidare: »Hvar och en annan enligt denna förordning skatt¬
skyldig, än de i § 16 mom. 1 omförmälda verk och bolag, vare
ock vid äfventyr» o. s. v. »skyldig att inom åtta dagar efter derom
från bevillningsberedningens ordförande bevisligen emottagen upp-
Lördagen den 15 Mars.
21
N:o 15.
maning till honom lemna uppgift å det belopp, hvartill hans in¬
komst af kapital eller arbete det nästföregående året uppgått».
Häraf framgår tydligt, att vederbörande beskattningsmyndighet har
i sina händer både att infordra och att tillhålla vederbörande in¬
komsttagare att lemna ordentliga och exakta uppgifter, och jag
föreställer mig och vet för öfrigt af egen erfarenhet, att det är
vida lättare att på sådant sätt erhålla en både för stat och kommun
exakt och rigtig siffra än genom en uppskattning inom ett visst
afverkningsdistrikt, som ovilkorligen måste ske på eu höft.
För den enskilde sågverksegaren kan det visserligen vara lik¬
giltigt, hvarest han erlägger bevillning, om han erlägger en del
inom en kommun och en del inom en annan. Men det möter ofta
så stora praktiska svårigheter att erhålla en exakt siffra öfver hans
inkomst på skogsafverkningen, så att det synes mig vara tydligt,
att denna icke kan erhållas annorstädes, än der- bolaget har sin
styrelse eller den enskilde affärsmannen är mantalsskrifven, hvilket
är alldeles detsamma.
En annan sak, som äfven bör tagas i betraktande, är, att en
dylik förändring i bevillningsförordningen, enligt mitt förmenande,
äfven om den trots de med dess tillämpning förenade svårigheterna
blefve antagen, alltid torde komma att hädanefter blifva af mycket
ringa betydelse. Jag antager, att det ej är motionären obekant, att
de betydande skogsköp, på grund af hvilka skogsafverkning nu
under många år pågått, i allmänhet verkstäldes på 1840- och 1850-
talen, och att sålunda afverkningstiden utgår under loppet af de
närmast kommande åren. Följden blir då den, att antingen skogs¬
marken återgår till hemmansegaren, i hvilket fall den naturligtvis
får bära fastighetsbevillning, eller ock, såsom ofta nog händer,
sågverksegaren äfven inköper hemmanet, då alltså lian blir hem-
mansegare och kommer i samma kategori, som eljest denne.
Dessutom är det ett faktum, att de skogsköp, som nu för tiden
komma till stånd, vanligen afse mindre, jemförelsevis obetydliga
arealer och hufvudsakligen verkställas för att gifva underlag åt smärre
industrier, som föredraga detta sätt att anskaffa sin råvara framför
att köpa timmer. Det är nog möjligt, att på en sådan skogsaffär
kan uppstå någon vinst, men det är också alldeles säkert, att det
är svårt att skilja den vinsten från den, som uppkommer vid sjelfva
förädlingsstället.
Jag har med hvad jag yttrat velat visa, dels att de skäl, som
motionären för sitt förslag anfört, äro mindre berättigade, om man
tager hänsyn till den praktiska erfarenheten, dels ock att det skulle
möta stora praktiska olägenheter att, på sätt motionären önskar, låta
en sågverksegare uppdela sin möjliga vinst på en hel del skogs¬
lotter inom flera olika socknar, som han möjligen kan innehafva
till afverkning.
För öfrigt anser jag, att utskottet haft så goda skäl för sitt
afslagsyrkande, att jag ber att få instämma i detta och följaktligen
yrka bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Arhusiander och Carlsson i Nysäter.
Angående
tillägg Ull
$ § 3 mom.
och, 13 §
bevillnings¬
förord¬
ningen.
(Forts.)
N:o 15.
22
Lördagen den 15 Mars.
Angående
tillägg till
8 § 2 mom.
och 12 §
beirillnings-
förord-
ningen.
(Forts.)
Herr E. W. Carlson yttrade: Efter det sakrika anförande,
som den näst föregående talaren haft, så skulle jag mycket väl
kunna afstå från ordet och endast instämma i hvad han anfört;
men då jag deltagit i motionens behandling i utskottet och åt¬
skilliga anmärkningar blifvit framstälda mot dess motivering, så
skall jag he att få säga några ord i den föreliggande frågan.
Såsom herrarne finna, så sönderfaller motionärens yrkande i
tvenne väsentligt olika. Det ena afser, att skogsafverkning skulle
beskattas såsom särskild handtering, då den eger rum å annans
mark; och det andra går ut på, att beskattningen skulle verkställas
å den ort, der skogen är belägen. Jag skall till en början be att
få säga, att jag för min enskilda del tror, att motionären nog kan
hafva åtskilliga skäl för sin framställning om förändring derutinnan,
att åtskilliga kommuner, inom hvilka dylika skogsmarker äro be¬
lägna, gå miste om en inkomst, som de skulle få, i fall den skog,
som afverkas inom deras områden, derstädes finge beskattas. -Men
hvad beträffar motionärens påstående, att staten derigenom skulle
lida förlust, så är det enligt min uppfattning ej hållbart, då ju de,
som förädla denna skog, icke i alla fall få erlägga full bevillning
för den vinst, de hafva på sin rörelse, vare sig de hemtat skogen
från ett afverkningsområde eller från tio olika. Och då nu be¬
villningsutskottet väl i första rummet har skyldighet att tillse, det
staten får den bevillning, som tillkommer henne, och icke att vara
deloman, eller på olika kommuner uppdela olika korporationers
beskattningsbara inkomst, så måste väl den saken böra hänskjutas
till de särskilda kommunerna såsom en deras angelägenhet, som
de med tillämpning af gällande bevillningsförordning, såsom ock
den föregående talaren nämnde, lätt kunna afgöra.
Huru denna fråga på bästa sätt skall kunna lösas, och de olika
kommunerna verkligen erhålla hvad de anse sig vara berättigade till,
är jag icke i stånd att säga. Jag skulle gerna hafva sett, om utskottet
på grund af motionärens förslag velat föreslå en skrifvelse till
Kong! Maj:t med anhållan att få frågan utredd. Ty denna fråga
är hufvudsakligen en norrlandsfråga, som är så olika med hvad
som förekommer i andra provinser, att det är ganska svårt för
bevillningsutskottet att afgöra, hvad som är rättast och bäst. Men
om nu, såsom motionären föreslagit, det skulle blifva ett allmänt
gällande lagstadgande, att den, som köper skog på annans mark
till afverkning, skall betala särskild bevillning för denna afverk-
ning, så måste en sådan lag få gällande kraft och komma att till-
lämpas icke blott i Norrland, utan äfven i södra och mellersta
Sverige. Nu äro emellertid, såsom bekant, skogsköpen derstädes
ganska obetydliga. Det bar meddelats oss, att t. ex. en pappers-
massefabrik kan inköpa smärre skogslotter i olika kommuner och
der afverka det ena året kanske 100 träd på en lott och det andra
åter kanske ingenting på den lotten, men möjligen några hundra
på en annan. Huru skulle man nu i bevillningsberedningen kunna
afgöra, huru mycket hvar och en af dessa 'kommuner skulle er¬
hålla såsom bevillning för en dylik afverkning?
Huru mycket man än må bestrida den satsen, att värdet eller
Lördagen den 15 Mars.
23
N:o 15.
■vinsten af en skogsafverkning först kan bestämmas, när varan
hlifvit förädlad, så tror jag dock, att det står fast som ett bestämdt
faktum, att ingen kan på förhand uppgöra den vinst, som t. ex.
en pappersmassefabrik gör genom att inköpa den eller den skogs¬
lotten, förr än den förädlat varaD och sett behållningen af rörelsen.
Likaså kan icke en sågverksegare uppgifva, huru mycket han för-
tjenat på de tusentals stockar, han afverkat på ett eller annat
område, förrän afverkning, flottning, sågning och förädling är verk¬
stad. Först då försäljningssumman influtit, kan man afgöra, hvad
vinsten varit.
Efter hvad mig berättats, lär det i vissa fall förekomma, att
enskilda personer drifva såsom affär att vara mellanhänder mellan
skogsegarne och sågverksegarne genom att för längre eller kortare
tid köpa afverkningsrätten af Kemmansegarne. I sådana fall är
det klart, att desse skogsåverkare, som hvarken äro skogsegare
eller sågverksegare, göra sig en direkt förtjenst på skogsafverk-
ningen, i det de inköpa skogen från den ene och sedan för högre
pris försälja den till den andre; och jag föreställer mig då, att de
Så den ort, der de äro boende, uppskattas för den förtjenst, som
e anses göra på sin skogshandel. Icke heller i detta fäll går så¬
lunda hvarken statsverket eller den kommun, der personen i fråga
är bosatt, någon inkomst förlustig.
Motionären har sagt, att han ingalunda påstått, att sjelfva af-
verkningen skulle medföra någon förtjenst, utan att den blott med¬
för utgifter för den, som verkstält den. Jo, visst är det så, men
han har dock i klämmen uttryckligen talat om »inkomst genom
skogsafverkning eller försäljning af skog å annans mark». Utskottet
har alltså blott citerat motionärens egna ord, då det talat om »in¬
komst genom skogsafverkning».
Herr talman! Jag skall icke uppehålla tiden längre. Jag
tror att frågan af kammaren är så grundligt pröfvad, att icke någon
vidare utredning behöfves. Jag vill derför endast på de skäl, som
utskottet anfört — om de än icke äro tillfredsställande för mo¬
tionären eller åtskilliga andra — bedja att få yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr Farup: Hen näst föregående talaren framhöll ur stati¬
stiken en del uppgifter såsom stöd för ett antagande rörande fattig-
vårdsförhållandena och bördan deraf, som redan en gång förut här
har blifvit bemött och vederlagdt. Han glömde likväl, då han
framlade dessa, siffror, att omtala att inom Jämtlands län finnas
nästan inga industriella anläggningar. Han glömde att omnämna,
att i Herjeådalen finnes icke en enda sådan. Han glömde att
omnämna, att dessa utgifter i afseende på fattigvårdstungan, som
han framhöll, i det allra närmaste allesammans framkallats från
den tid, då skogsafverkningen började der taga fart, och att denna
sålunda bör uteslutande tillskrifvas detta plus eller denna ökning
i fattigvården. Jag har bott i nämnda län omkring 35 år. Då
jag först kom dit, visste man der på landet knappast utaf någon
fattigvårdsbörda. Jordbruket har alltid varit hufvudnäringen der-
Angående
tillägg till
8 § 2 mom.
och 12 §
hevillnings-
förord-
ningen.
(Forts.)
N:o 15.
24
Lördagen den 15 Mars.
Angående
tillägg till
8 § 2 mom.
och 12 § he-
villnmgs-
förordmingen.
(Forts.)
städes, och hyar och en jordägare sörjde i allmänhet sjelf för sina.
fattiga. Alltså var det i hög grad vilseledande att, såsom talaren
gjorde, framhålla att förhållandena inom Herjeådalen kunde jem-
föras i detta afseende med förhållandena nere vid Skönvik in. fl.,
sågverk. Låt vara att dessa hafva flera fattiga, men de sörja icke
för sina fattiga på samma sätt, som man gör på landsbygden, ty
under det att på landsbygden hvar och en, såsom nyss nämndes,,
förr i allmänhet brukade sörja för de sina, så plägar man vid de
industriella verken kasta fattigvården på socknen. Således är det
orätt att på detta sätt söka att vilseleda kammaren, då den ärade ta¬
laren knappast kunde vara okunnig om verkliga förhållandet. Också,
han tycktes anse, att en industri af ifrågavarande slag icke skulle
kunna beskattas på en annan ort, än der sågverket var beläget;,
men han var något oklar i sin framställning, och jag vet icke om
jag rätt förstod hvad han menade. Möjligen skulle det, enligt hans
åsigt, bero på såverksegarne sjelfva att lägga fram sina böcker för
att låta dessa läggas till grund för bevillningens påförande. Jag
ber i det fallet att få påminna om den motion, jag i enahanda
syfte väckte för tre år sedan, i hvilken jag framdrog ett exempel
från Dalarne. Det visade sig deraf, att sedan ett bolag der utde¬
lat en vinst af flera hundratusentals kronor till delegarne, så upp-
lades räkenskaper, hvarigenom vinsten reducerades till relativt eu
obetydlighet, och om bevillningen å denna uppstod tvist mellan
Gefle stad och landsbygden om fördelningsgrunden. Ja, så går
det när man får till grund för den bevillning, som skall påföras,
framlägga de räkenskaper, som man sjelf uppsätter. Ty värr blef
denna bolagets åtgärd att reducera årsinkomsten godkänd icke blott
af kammarrätten, utan äfven af Kongl. Maj:t. Dylika industri¬
idkare vilja hafva fria händer; men jag tror att hvarken staten
och än mindre kommunen, som får bära bördan af en sådan rörelse,
kunna dermed vara synnerligen betjenade.
En talare på stockholmsbänken framhöll att det endast vore
Norrland, för hvilket denna fråga hade någon betydelse; men jag
skulle kunna anföra en hel mängd uttalanden, som visa att den
har betydelse jemväl för andra delar af riket, och särskildt har jag
från Småland och kalmartrakten hört klagomål öfver den börda,
som denna skogsafverkning kastar öfver dessa orter, mest genom
den ökade fattigvården, samtidigt med att stat och kommun i följd
af det oklara sätt, hvarpå bevillningsstadgan är uppstäld, går miste
om en stor del inkomster, som eljest skolat inflyta på grund af
bevillningen. Skulle någon betvifla mina uppgifter rörande bevill-
ningsstadgans oklarhet och oefterrättlighet, så torde jag endast be¬
höfva hänvisa honom att i kongl. kammarrätten göra sig under¬
rättad om de klagomål, som der blifvit anförda i afseende på be-
villningstaxeringarna.
Jag' vidhåller mitt yrkande.
Herr Jonsson i Hof: Då herr Earup nu åter framkommit
med samma motion, som han under flera år förnyat, och återigen
åberopat de skäl, som han förut i dessa motioner anfört samt då
Lördagen den 15 Mars.
25
N:o 15.
lian fortfarande vill lika frankt påstå, att det i förevarande hän¬
seende finnes en del oegentligheter i bevillningsstadgan, som be¬
höfva rättelse, så har jag ansett mig nu böra något närmare än
som under föregående år ansetts erforderligt utveckla de skäl, som
äro egnade att någorlunda fullständigt bemöta hans yrkanden.
För det första kunna vi ju vara på det klara angående den
saken, att det här icke är fråga om, att ju icke bevillning för dessa
sågverksrörelser erlägges, utan att frågan helt enkelt gäller beskatt¬
ningsorten för den rörelse, hvarom här är fråga. Det är icke sant,
att denna bevillning skulle blifva bättre fixerad och beskattningen
bättre ordnad, om man ginge in på herr Farups förslag, än om vår
nuvarande bevillningsstadga bibehölles, tvärt om tror jag att be¬
villningsstadgan, sådan herr Farup vill hafva densamma affattad,
skulle föranleda så mycket trassel och så många besvär, att man,
i fall man hörsammade herr Farups uppmaning och framdeles be¬
sökte kammarrätten, just skulle finna huru otillfredsställande hans
förslag komme att utfalla.
Den fråga, som här föreligger, gäller egentligen de större såg-
verksegare, som köpt skog för afverkning och derjemte äfven tim¬
mer till förädling vid sågverken. För att herrarne nu må kunna
fatta de svårigheter, i hvilka ett sådant större sågverk skulle råka,
i fall hvarje afverkningsrätt skulle beskattas på den ort, der den¬
samma utöfvas, ville jag att herrarne behagade erinra sig förhål¬
landena vid sågverken i Gefleborgs och Vesternorrlands län, der
större bolag etablerat sig och bedrifva stockfångstafverkning icke
blott inom samma län, utan derjemte inom ett par andra län. Om
denna afverkning skulle taxeras i den ort, der den bedrifves,
skulle följden blifva den, att hvarje kommun, inom hvilken afverk-
ningen pågått, skulle söka att taxera upp denna afverkning till så
höga belopp som möjligt och sannolikt högre än rättvist vore.
Antag nu, att ett bolag bedrifver afverkning på 10 å 15 ställen
inom 2 eller 3 särskilda län, så skulle bolaget icke kunna blifva
i tillfälle att bedöma huru densamma utfölle, förrän taxerings-
längderna från vederbörande pröfningsnämnder inkommit till kam¬
marrätten. Under tiden har emellertid utdebitering för rörelsen
blifvit verkstäld. Och någon rättelse står ej att vinna, förrän ut-
skylderna blifvit erlagda. Slutresultatet skulle dock helt säkert
blifva det, att bolaget komme att med sina böcker hos kammar¬
rätten styrka sin verkliga inkomst för året, hvilket åter skulle
medföra en sådan mängd reduktioner i afseende på de å de olika
orterna påförda kommunalutskylderna, att en fullständig villervalla
uppkomme. Men icke nog med att den ifrågasatta förändringen
skulle medföra denna villervalla, utan den skulle kunna leda till
ännu större orättvisor och oegentligheter, än den nu gällande för¬
fattningen föranleder. Hvar och en, mine herrar, må väl kunna
föreställa sig, att ju icke alltid en skogsafverkning bedrifves med
förtjenst, utan stundom äfven med förlust. Och likaledes torde
äfven en hvar kunna medgifva, att det förhållandet kan inträffa,
att afverkningen under vissa år kunnat tillföra bolaget förtjenst,
under det att sjelfva sågverksrörelsen och utskeppningen gifva för-
Angående
tillägg till
8 § 2 mom.
och 12 § be-
villnings-
förordning en.
(Forts.)
K:o 15.
26
Lördagen den 15 Mars.
Angående
tillägg till
8 § 2 mom.
och 12 § he-
vilbiings-
förordningen
(Forte.)
lust. Det kan med tillämpning af herr Farups förslag blifva för¬
tjenst på skogsafverkningen, emedan man då utgår från den syn¬
punkten att det pris, som en vara betinger på eu trakt, skall an¬
ses vara detsamma som det, hvartill varan blifver realiserad.
Och sålunda kan det uppstå en rent af fingerad förtjenst, som ut¬
mynnar i eu förlust för bolaget. Men i sådant fall skulle ju,
derest bolaget blefve särskildt beskattadt inom hvarje kommun, der
utverkning skett, bufvudorten för rörelsens bedrifvande, och der
fattigvården egentligen tynger, blifva utan bidrag från detta bolag
till den kommunala beskattningen, under det att den andra kom¬
munen, hvarest afverkningen bedrifvits med en tillfällig, inskränkt
arbetsstyrka under några få veckor af året, erhölle betydande bi¬
drag till sina kommunala behof.
Tro herrarne icke att ett dylikt förfaringssätt skulle leda till
långt större orättvisa, än om vi bibehölle den nuvarande författ¬
ningen med de små oegentligheter, hvartill densamma i vissa fall
kan leda? Jo, med all säkerhet.
Herr Farup har å nyo återfört i herrarnes minne det gamla
välbekanta skälet, som framhölls för tre å fyra år sedan, då ett
sågverksbolag lyckades draga kammarrätten och Kongl. Maj: t vid
näsan genom att framlägga sin bokföring och dervid påstå att i
detta bokslut afdrag icke på sätt, som bort ske, egt rum för stubb¬
ören per hvarje afverkadt träd, hvarför bolaget påyrkade ett så¬
dant afdrag. Men tror då herr Farup, att den svenska .Riksdagen
eller någon annan riksdag här i verlden skulle kunna lyckas att
formulera en lag af den beskaffenhet, att ju icke mycket skickliga,
ja, jag skulle ju kunna säga mindre noggranna personer skulle
veta att ställa så till, att densamma möjligen kunde kringgås och
missbrukas? Det lärer väl icke kunna helt och hållet förekommas
i denna verlden.
Det har här blifvit sagdt, att denna fråga hufvudsakligen
berör Norrland, och den gör det kanske också till allra största
delen; men i sjelfva verket berör den de större sågverken och icke
de små enskilda affärerna. Men äfven om så vore förhållandet
och äfven om dessa större industriella företag vore mägtiga att
bära en högre taxering, än billighet och rättvisa kräfver, så vill
åtminstone jag för min del icke vara med om att för dem tillskapa
en dylik högre taxering, då den icke är grundad på rättvisa. Jag
kan således icke med min röst biträda ett förslag, som i öfrigt
ovilkorligen skulle leda till trassel och trakasserier i afseende på
den kommunala beskattningen, förutom ett oändligt besvär för de
myndigheter, som finge att pröfva dessa oupphörligen återkom¬
mande missbruk i beskattningsväg.
Efter dessa ord anser jag mig icke behöfva yttra något vidare,
utan slutar med att yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Nilsson i Käggla: Jag har för min del icke kunnat
dela utskottets åsigt, utan deremot afgifvit min reservation, och
vill jag nu helt kort nämna, att jag i hufvudsak instämmer med
herr Jöns Bengtsson i Gullåkra. Jag tror icke, att man här vid
Lördagen den 15 Mars.
27
N:o 15.
lag behöfver uppställa så skyhöga murar och att man icke heller kan
göra det med framgång, ty det gäller i fråga om eu orättvis be¬
skattning samma lag som om all annan orättvisa, nemligen att
den kan öfverltlagas och rättelse vinnas. Då man nu motsätter
sig motionen, är det alltså helt enkelt derför, att den göda viljan
för en i och för sig god sak fattas.
Man har här yttrat, att motionen skulle hufvudsakligen afse
ett norrländskt intresse. Jag skulle dock kunna anföra åtskilliga
bittra klagomål från den ort, jag har äran representera, med an¬
ledning af de olägenheter, som särskildt vintertiden åsamkas den¬
samma till följd deraf, att den skogsafverkning och sågverksrörelse
som der bedrifves, drager eu hel mängd främmande arbetsfolk till
orten. Jag vill emellertid icke närmare orda härom, utan inskrän¬
ker mig till att yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till
motionen, hvilken väl ändå förr eller senare skall vinna framgång.
Herr Bergendahl: Det skulle förundra mig, om Andra Kam¬
maren, som förut bifallit en med den förevarande likartad motion,
icke skulle komma att göra det äfven nu. För min del kommer
jag åtminstone att biträda densamma. Enär jag anser det oegent¬
ligt, att vid skogsafverkning å annans mark inkomsten af det af-
verkade virket beskattas inom den kommun, der denna är belä¬
gen, endast i det fall, att det säljes oförädladt, och denna kommun
således går miste om all beskattning för detta, i den händelse vir¬
ket bortföres till inom annan ort beläget sågverk, hvilken senare
således enligt min åsigt, i detta hänseende kommer att åtnjuta en
oberättigad fördel på den förras bekostnad, och då jag icke kan
finna att oöfvervinneliga praktiska svårigheter förefinnas för en
förändring af bevillningsförordningen i den af motionären afsedda
rigtning, så ber jag att få yrka afslag å utskottets hemställan och
bifall till motionen.
Herrar Andersson i Bringåsen och S. M. Olsson instämde med
herr Bergendahl.
Herr vice talmannen L. O. Larsson: Om bevillningsutskottet
och de ledamöter af denna kammare, som år ifrån år så anstränga
sig att slå i hjel denna fråga, i stället för att sätta upp svårighe¬
ter mot densamma sökte att bidraga till dess lösning, så är jag
öfvertygad att den för längesedan skulle vara löst. Men nu upp¬
träder deremot den ene efter den andre och säger: här begås nog
svåra orättvisor gent emot vissa kommuner, men det skulle kunna
hända att, om man ville på det sätt som nu är föreslaget undan¬
rödja dem, så skulle de stora sågverken utsättas för någon risk,
och för att detta måtte undvikas, få kommunerna fortfarande lida
dessa orättvisor. Så ungefär tycker jag, att resonnementet och
bevisföringen äro på deras sida, som vilja slå i hjel motionen.
Man säger, att förhållandena skulle blifva invecklade, om mo¬
tionen bifölles. Liksom de icke vore invecklade redan nu!
Angående
tillägg till
8 § 2 mom.
och 12 § be¬
villnings¬
förordningen.
(Forts.)
N:o 15.
28
Lördagen den 15 Mars.
Angående
tillägg till 8 §
2 mom. och
12 § hevill-
ningsförord-
ningen.
(Forts.)
Det yttrades vidare nyss af eu talare, att bolagen sannolikt
skulle blifva för högt beskattade, om den ändringen vidtoges, att
bevillning skulle erläggas till den kommun, der utverkning sker.
Men om de blifva för lågt beskattade, skulle ingenting betyda!
Det bär bär anförts ett exempel från Dalarne. Det är all¬
mänt kändt, och jag behöfver icke orda vidare om det. Men jag
skall be att få anföra ett annat mycket talande exempel i förelig¬
gande fråga. Jag köper en skog och afverkar densamma, men har
endast fått köpa halfva skogen. Den andra hälften har inköpts af
ett bolag till alldeles samma pris. För att slippa kostnaderna för
en delning af skogen drifva vi ut den gemensamt och dela timret.
Jag säljer mitt timmer, och det är alldeles säkert, att jag blir taxe¬
rad precis för den inkomst, jag haft på timret. Men tro herrarne,
att bolaget blir beskattadt för sin inkomst? Nej, om man taxerar
det inom den kommun, der skogen är belägen, så svaras det, att
detta ej får ske, ty bolaget har sitt sågverk i en annan socken.
Sålunda får jag betala skatt för stockar, som jag tar från samma
skog som bolaget och som kosta mig precis lika mycket, men bo¬
laget går fritt derifrån inom den kommun, der afverkningen eger
rum. Och i den kommun, der sågverket är beläget och som kan¬
ske ligger på 20 mils afstånd från afverkningsstället, torde man
hafva bra litet reda på, huru mycket bolaget förtjent på afverk¬
ningen. Men i den kommun, der skogen fins, vet man det och
kan nästan på öret räkna ut vinsten, hvarför svårigheten att der
träffa den rätta beskattningen ingalunda är stor, utan tvärt om jem¬
förelsevis liten.
Det är under sådana förhållanden besynnerligt att möta så
starkt motstånd, då det är fråga om en sådan förändring i bevill-
ningsförordningen, som här åsyftas. Om dessa bolag vore några
enfaldiga stackare, som icke förstode sig på att öfverklaga taxe¬
ringen och få rättelse, om de blifvit för högt taxerade, så funnes
väl någon anledning till ett sådant motstånd. Men det vore att
nedsätta dem allt för mycket, om man trodde, att dessa bolag och
deras förvaltare på de olika afverkningsorterna icke skulle förstå
att följa med beskattningsfrågorna. Man behöfver således icke hysa
någon rädsla för att bolagen icke skola bevaka sin rätt. Mycket
svårare är det då för kommunerna att få rätt gent emot dessa bo¬
lag. Derom har man redan i olika kommuner haft en sorglig er¬
farenhet.
Här vore, i fall motionen bifalles, ett steg taget, hvarigenom
man skulle vinna, om också icke full rättvisa, ty sådan är väl i
detta fall omöjlig att vinna, så åtminstone det, att man komme
rättvisan mycket närmare än man kan komma med de föreskrifter,
som nu finnas. Det är på grund häraf, som jag för min del in¬
stämt i motionen och nu ber att få yrka bifall till densamma samt
afslag å utskottets hemställan.
Herr Bromée: Då jag icke har något vidare, åtminstone icke
något bättre att andraga än hvad som redan blifvit anfördt, och
då jag icke i onödan vill taga kammarens tid i anspråk, så ber
29
N:o 15.
Lördagen den 15 Mars.
jag att få instämma hufvudsakligen med hvad som blifvit yttradt Angående
af herr Jöns Bengtsson och herr Farup samt yrka bifall till mo- ^^mom^och
tionen och afslag å utskottets hemställan. g bevill¬
ning s föror d-
Herr Johnsson i Thorsberg: Att utskottet ej egnat niotio- ningen.
nen den uppmärksamhet, som den otvifvelaktigt förtjena!, synes (Forts.)
mig vara uppenbart. Frågan inskränker sig i öfrigt till en prin¬
cip angående beskattningsort för inkomst af afverkningsrätt till skog.
En talare har redan berört § 12 i bevillningsförordningen.
Jag ber att få återkomma till nämnda §, som stadgar i afseende å
beskattningsort under mom. d): »handlande, fabriksegare samt annan
yrkes- och näringsidkare; för inkomst af rörelsen eller yrket; å
den eller de orter, der rörelse eller yrke eller någon hufvudsak¬
lig gren deraf på mera sjelfständigt sätt eller i afsevärd omfatt¬
ning idkas» o. s. v. Frågan är således: År afverkning af skog af
den afsevärda omfattning, att den bör beskattas inom den ort, der
den idkas? För min del svarar jag på den frågan ett obetingadt
ja. Att myndigheterna icke tolkat bevillningsförordningen på det
sätt, att idkare af afverkningsrätt blifvit beskattad inom de orter,
der afverkning egt rum, kommer af den omständigheten, att i mo¬
tiven till gällande bevillningsförordning har uttalats den grund¬
sats, att vid taxering af fast egendom afseende bör fästas vid derå
befintlig ståndskog. Emellertid känna herrarne lika väl som jag,
att det, åtminstone i Norrland, förekommer sådana fall, då det
icke kan fästas afseende vid å hemmanens mark befintlig stånd¬
skog af det skäl, att den blifvit försåld för 30 ä 40 år sedan och
således numera till stor del eges af utländska bolag eller andra
personer. Om nu en otidsenlig lagstiftning bibehållits, som tillåtit
hemmansegare att till sina efterträdares förfång försälja afverk-
ningsrätten till hemmansdelarnes skog på så lång tid som 50 år,
så kan en taxeringsnämnd icke begå en sådan orimlighet att på¬
föra nuvarande hemmansegare bevillning för en egendom, som eges
af dessa till stor del utländska bolag och som af skogens ökade
värde, som för närvarande kan vara mångdubbelt större än vid
upplåtelsen, ensamma draga fördel.
Det har här anförts såsom skäl för afslag å motionen, att dess an¬
tagande skulle medföra så stora besvär för sågverksegarne vid upp-
sigten öfver beskattningen. Detta eger sin rolighet. Men denna
omständighet lärer väl icke böra hindra en reform af så ingripande
vigt för vissa orter som den föreliggande. Jag ber dessutom få
anmärka, att äfven i detta afseende kan sågverks- och skogsegar-
nes besvär Jiänföras till en bokföringsåtgärd, då det för dem blir
af vigt att, om motionärernas förslag bifalles, så ordna sin bok¬
föring, att deraf visas behållningen af skogar inom de olika taxe-
ringsdistrikten. Dessa besvär böra ej underskattas, men äro ej af
den vigt, att ett afslag dermed kan motiveras. Jag skall derför
inskränka mig till att instämma med motionären samt yrka afslag
å utskottets betänkande och bifall till motionen. Endast en sak
ber jag att få tillägga. Med anledning af herr Dahlbergs yttrande,
att den omständigheten, att sågverksbolagen och andra såg- och
N:o 15.
30
Lördagen den 15 Mars.
Angående
tillägg till 8 §
2 mom. och
12 § bevill¬
ningsförord¬
ning en.
(Forts.)
Angående
tillägg till §
12 i bevill-
ningsförord-
ningen.
skogsegare äro skyldige att till bevillningsberedningen inlemna
uppgift om senaste årets inkomst, vore fullt betryggande i det af¬
seende!, att inkomsten blefve beskattad, ber jag få fästa uppmärk¬
samheten derpå, att motionären icke med sitt förslag afsett ändring
i gällande bestämmelser i berörda afseende, samt att den ärade
talarens yttrande derutinnan ligger på sidan om det förevarande
ärendet, som bar till syfte att framkalla närmare och i vissa fall
ändrade bestämmelser om beskattningsort.
Herr Sundström instämde häruti.
Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bi¬
fall till utskottets hemställan och dels på afslag å densamma och
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen. Herr talmannen
fann den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad,
men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren, med afslag å bevillningsutskot¬
tets hemställan uti första punkten af betänkandet n:o 3, bifaller
herr Earups i ämnet väckta motion, röstar
ja;
Den, det ej vill, röstar
nej;
Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hem¬
ställan.
Omröstningen utföll med 122 ja och 68 nej; varande sålunda
kammarens beslut fattadt i enlighet med ja-propositionens innehåll.
Punkten 2.
Herr N. Åkesson hade i en inom Andra Kammaren väckt mo¬
tion, n:o 65, föreslagit, att Riksdagen ville besluta ett tillägg till
sista punkten i bevillningsförordningens 12 §, så lydande:
»Prestman, som erhåller lön från flera församlingar, taxeras i
hvarje af dessa församlingar till det belopp, han derstädes uppbär.
År prestman för sin lön berättigad till bevillningsafdrag, be¬
räknas detta på de olika församlingarna i förhållande till den del
af lönen, som från dem utgår»; men hemstälde utskottet under fö¬
revarande punkt, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.»
I fråga härom anförde nu:
31
N:o 15.
Lördagen den 15 Mars.
Herr Åkesson: Jag kan icke vara belåten med det slut,
hvartill utskottet kommit, och her derför att få yttra några ord.
Utskottet säger i sin motivering, att då år 1883 utskottet be¬
handlade herr Danielsons i samma ärende väckta motion, det¬
samma då anförde, att vid föregående riksdagar hade väckts motion
i enahanda syfte som denna, utan att kunna tillvinna sig utskottets
förord eller Riksdagens bifall, och funne icke något vara anfördt,
som kunnat rubba utskottets uttalade åsigt om det ifrågasatta stad¬
gandets olämplighet.
Nämnda utlåtande åberopade utskottet 1888 vid behandling
af Per Erssons motion, som är lika med min nu föreliggande, och
anser sig icke heller nu böra frångå sin uttalade åsigt.
Det är således ungefärligen tio år, eller möjligen mera, sedan
det första utlåtandet på afslag formulerades, som sedan följts, men
om man betänker att på dessa år mycket förändrats på andra om¬
råden, oegentligheter rättats och skattejemkningar skett, der sådant
varit med billighet och rättvisa förenadt, så synes mig att ut¬
skottet skolat kunna frångå den förut följda principen i denna
fråga, ty förändringen har, enligt mitt förmenande, goda skäl för sig.
Det är ju så, att skatt skall utgå af löneinkomsten, och då bör
väl denna skatt komma dem till godo, som betala lönebeloppet.
Att jemföra distrikts- och veterinärläkarelöner med lön till prest¬
man synes mig icke vara fullt rigtigt; dels äro de jemförelsevis
små belopp och dels utgår denna lön från större områden, då der¬
emot lönen till prest utgår oftast från blott 2 församlingar och
på något ställe från 3.
Jag tillåter mig nämna hvad några pastorat i Skåne betala
i lön till prest, som ej är i pastoratet boende eller der mantals-
skrifven:
Hellestad & Dalby betalar 6,000 kr. minus afkastningen af prestgård.
Stångby.................. » 4,900 » » » » »
Husie ................... » 4,870 » » » » »
Vestra Kerstorp ... » 4,880 » » » » »
Stora Uppåkra ..... » 4,600 » » » » »
Bjellerup & Råby... » 4,200 » » » » »
På somliga af dessa ställen få församlingarna icke ett enda öre
af den skatt, som utgår af dessa summor, ocn på andra ställen blott
af en ringa del deraf, i form af vice pastors lön.
Härförutom, på alla de ställen, der pastorat utgöres af mer
än en församling, får den församling, der icke presten bor och
är mantalskrifven, ingenting af den skatt, som utgår af den lön,
den sjelf betala^
Med aktgifvande på dessa förhållanden, böra herrarne icke för¬
undra sig öfver, om man yrkar på förändring häruti.
Jag anser vara förenadt med både billighet och rättvisa att
den kommun, som betalar lönebeloppet, bör äfven tillgodonjuta
skattebeloppet deraf.
Jag yrkar derför afslag å utskottets hemställan och bifall
till motionen.
Angående
tillägg till §
12 i bevill-
ningsförord-
ningen.
(Forts.)
N:o 15.
32
Angående
tillägg till §
12 i bevill-
mngsförord-
ni/ngen.
(Ports.)
Lördagen den 15 Mars.
Herrar Danielson, Åkerlund och Andersson i Hamra instämde
häruti.
Herr Sven Nilsson yttrade: Då ingen af bevillnings¬
utskottets ledamöter ansett sig böra försvara utskottets hemställan,
skall jag söka göra det.
Jag kan icke föreställa mig, att den uppfattningen kan vara
rigtig, att presten skall, derför att han uppbär lön från olika för¬
samlingar, erlägga bevillning i alla dessa olika kommuner. Hela
saken gäller, att för den lön, presten åtnjuter från en annex¬
församling, han också der skall erlägga bevillning och kommer
således äfven att i samma församling erlägga kommunalskatt.
År den principen rigtig, att en person icke skall skatta der
han hor för inkomster, som han har från andra församlingar,
och må hända han eller hans familj kan komma att betunga fattig¬
vården, så slipper ju den församling, der hans kommunalutskylder
erläggas för denna inkomst, ifrån hela denna fattigvårdstunga,
som i så fall kastas ensamt på moderförsamlingen. Ett sådant
steg, som här är af motionären föreslaget, kan således icke vara
rigtigt. Men om det vore rigtigt att fatta ett beslut i sådan syft¬
ning, så borde ännu ett steg tagas på samma väg, nemligen i fråga
om klockarelöner. Det finnes åtminstone i Skåne klockare, som
uppbära sin lön från flera församlingar, och samma förhållande
som med afseende å prester skulle sålunda föreligga äfven i af¬
seende å klockare. Jag tror att Andra Kammaren hittills i be¬
skattningshänseende sträfvat efter det målet att ordna så, att, der
en person bor och har sin inkomst, der skall 'han skatta. Sålunda
har den uppfattningen förut gjort sig gällande här i kammaren,
att en aktieegare i en privatbank, hvilken eger exempelvis 20,000
kronor i bankens aktier, skall för sin inkomst af dessa aktier upp-
taxeras der han bor och icke der banken har sitt säte. Det kan
ju äfven hända, att en kapitalist blir utfattig och hela hans familj
kommer fattigvården till last i den kommun, der han varit boende.
Om en annan grund för taxeringen än den jag nyss omnämnde
skulle göra sig gällande, skulle följden blifva den, att kapitalisten
må hända icke med ett enda öre bidragit till denna kommuns ut¬
gifter. Det föreliggande förslaget går således i alldeles motsatt
rigtning emot den uppfattning, som hittills gjort sig gällande, och
hör kammaren på sådan grund desto mindre kunna bifalla förslaget.
Om man inslår på den väg, motionären anvisat, tror jag derför att
man skulle nödgas vidtaga en hel del förändringar i gällande be¬
villningsförordning, hvilka motionären synes hafva förbisett och
som skulle vara mindre välbetänkta. Jag anhåller för min del
om bifall till utskottets hemställan.
I detta yttrande instämde herr Truedsson.
Herr Bengtsson i Gullåkra: Då jag äfven i afseende å nu
förevarande punkt varit af annan mening än bevillningsutskottets
Lördagen den 15 Mars.
33
N:o 15.
majoritet, ber jag få yrka afslag på utskottets Hemställan och bifall
bill motionen.
Jag tror, att den föreslagna bevillningstaxeringen icke skulle
möta så stora svårigheter, som man här velat påvisa. Jag vet
icke, hvarför det i förevarande fall skulle vara omöjligt att fördela
den upptaxerade inkomsten på de olika socknarne i den mån den¬
samma derifrån utgår, då det redan låter sig göra i andra fall.
I § 12 af gällande bevillningsförordning heter det sålunda
bland annat: »skattskyldig taxeras för inkomst af kapital och arbete:
a) patronus ecclesise; för inkomst af tionde eller ersättning derför:
der inkomsten utgår». Såsom herrarne veta, har patronus i vissa
församlingar skyldighet att underhålla kyrka och åtnjuter derför
tionde af församlingen, och han skall sålunda enligt bevillnings-
förordningen beskattas derför, der tionden utgår. Det synes mig
då, som om prestens inkomster från församlingen vore fullt jem-
förliga härmed och att. äfven han sålunda rättvisligen borde be¬
skattas, der han åtnjuter inkomsten.
Jag skall derför, som sagdt, yrka bifall till motionärens förslag.
Herr Sven Nilsson: Jag vill endast fästa den siste talarens
och kammarens uppmärksamhet derå, att, om motionärens förslag
nu bifölles, komme detta beslut att stå i rak strid mot kammarens
nyss fattade beslut i första punkten af detta betänkande, och så
inkonseqvent tror jag ändå ej att kammaren vill handla.
Herr G-yllensvärd: Jag skall endast be att få instämma
med dem, som yrkat bifall till motionärens förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr tal¬
mannen i enlighet med de gjorda yrkandena propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall
till motionen; och förklarade herr talmannen sig anse den förra
propositionen hafva flertalets röster för sig. Votering begärdes, i
följd hvaraf en så lydande voteringsproposition uppsattes, justerades
och anslogs:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 2 punk¬
ten af dess betänkande n:o 3, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit herr N. Åkessons i ämnet väckta motion.
Röstsedlarne uppräknades i vanlig ordning och visade 91 ja
mot 67 nej; hvadan utskottets hemställan af kammaren bifallits.
Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 15.
Angående
tillägg till §
12 i bevill-
ningsförord-
ningen.
(Forts.)
3
N:o 15.
34
Lördagen den 15 Mars.
Angående
tillägg till §
12 i bevill-
ningsförord-
ningen.
(Forts.)
Om vissa
ändringar i
bevillnings-
förordnmgen.
Vid föredragning härnäst af punkten 3, deri utskottet hemstält,,
att en af herr P. Svensson i Brämhult inom Andra Kammaren
vackt motion, n:o 119, om åläggande för hvarje skattskyldig att
aflemna uppgift om sin inkomst af kapital eller arbete, icke måtte
af Riksdagen bifallas, begärdes ordet af motionären
Herr Svensson i Brämhult, hvilken yttrade: Af utskottets
betänkande finner jag, att utskottet hemstält, att min motion icke
måtte af Riksdagen bifallas. Till stöd härför har utskottet åbe¬
ropat bestämmelserna i § 18 i bevillningsförordningen och kommit
till det slut, att ett stadgande i det syfte jag föreslagit icke är af
behofvet påkalladt. Häri är jag icke fullt enig med utskottet.
Jag vågar fortfarande hysa den åsigt, att en lagstiftning i det af
mig antydda syfte är nödvändig. Men då jag erkänner, att det är
mycket svårt att lagstifta i en fråga sådan som den föreliggande,
och då jag ej har utsigt att vinna ändring i utskottets beslut,
ämnar jag icke framställa något yrkande.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
I punkten 4, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att
en af herr H. Amnéus inom Andra Kammaren afgifven motion,
n:o 50, om ändringar i §§ 24, 30, 37, 38, 39 och 51 i gällande be¬
villningsförordning icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Herr Amnéus begärde ordet och yttrade: Jag har i min
motion påpekat å ena sidan tillvaron af åtskilliga brister i vår
bevillningsstadga och å den andra nödvändigheten att denna stadga,
som utgör den apparat, hvilken skall reglera svenska folkets be¬
skattning till så väl stat som kommun samt dess politiska och
kommunala rösträtt, arbetar väl och pålitligt. Utskottet har emel¬
lertid enhälligt afstyrkt min motion, och under sådana omständig¬
heter torde det knappt löna mödan att ingå på en närmare gransk¬
ning af utskottets skäl eller kanske rättare dess brist på sådana.
I förbigående skall jag dock be att få bemöta tre skäl, som
utskottet anfört. Det första är, att »rättelse icke bör sökas på
strafflagstiftningens väg». Ja, det är just derhän äfven jag vill
komma, att man icke skall behöfva anlita strafflagen, utan kommu-
nalstämmoordförandena ställas i parité med ledamöter i taxerings¬
nämnderna. För det andra säger utskottet, att den föreslagna för¬
ändringen i 39 § skulle gifva Konungens befallningshafvande allt
för stort inflytande öfver taxeringen. Detta skäl torde dock icke
vara af någon synnerligt stor betydelse, då i första hand den af
kommunen utsedde suppleanten skulle inkallas och då derjemte
Konungens befallningshafvandes beslut här som i andra fall kan
öfverklagas. I afseende på den ändring i § 51, som jag föreslagit,
säger utskottet för det tredje, att det icke kan gå in på det äfven¬
tyr för underlåtenhet att i besvärsskrift lemna tydlig uppgift om bo¬
stad, som jag förordat. Detta äfventyr torde emellertid vara mindre
betydligt, då ju pröfningen tillkommer pröfningsnämnden sjelf.
Lördagen den 15 Mars.
35
N:o 15.
Deremot måste jag på det lifligaste beklaga, om jag verkligen
uttryckt mig så ofullständigt och illa, att utskottet haft fog för
den åsigt, att min motion skulle innebära ett attentat mot kommu-
nalstämmoordförandena. Dertill skattar jag denna corps öfver hufvud
taget allt för högt, och jag har äfven i motionen uttryckligen fram¬
hållit, dels att blotta tillvaron i bevillningsstadgan af de föreslagna
bestämmelserna antagligen i de flesta fall skulle ensamt i och för sig
inskränka förseelsernas antal, utan att de ens behöft beifras, samt
dels äfven att, ehuru vi redan i strafflagen hafva bestämmelser för
dylika fall, dessas tillämpning dock synts mig mindre behaglig
både för de tjensteman, som skulle tillämpa dem, och för kommu-
nalstämmoordförandena sjelfva. Det var just på grund deraf jag
tog mig friheten föreslå, att man skulle fixera påföljden lika för
kommunalstämmoordförande som för öfriga funktionärer vid taxe-
ringsförrättningar.
Jag skall emellertid nu icke framställa något yrkande.
Herr Göransson anförde: Förutom de skäl, som utskottet
anfört för afslag å motionen, ber jag att ytterligare få anföra några
skäl, som enligt min tanke tala för att motionen hvarken kan eller
bör bifallas.
I § 30 af bevillningsförordningen heter det i andra stycket:
»På landet skall beredningens förslag senast den 6 juni öfverlem-
nas till kommunalstämmans ordförande, som det åligger ofördröj¬
ligen efter mottagandet kungöra, att ifrågavarande förslag blifvit
uppgjordt och aflemnadt, samt att kännedom om detsammas inne¬
håll kan på angifvet ställe inhemtas. Tio dagar före taxerings¬
nämndens sammanträde skall han öfversända förslaget till veder¬
börande kronofogde.» Vidare stadgar § 87: »Så fort sig göra låter
utfärdar Kongl. Maj:ts befallningshafvande allmän kungörelse an¬
gående anställande af val till ledamöter i taxeringsnämnderna
samt tid och ställe för nämndernas sammanträden».
Så länge det icke finnes stadgadt att Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande ej må utsätta taxeringsnämndernas sammanträden tidigare,
än att kommunalstämmans ordförande efter den 6 juni kan hinna
kungöra om beredningens förslag och att kännedom om detsammas
innehåll må kunna inhemtas samt förslaget derefter hinna insän¬
das till kronofogden 10 dagar före taxeringsnämndens samman¬
träde, anser jag ett sådant förslag som det af motionären fram-
stälda vara outförbart. Det har också inträffat inom det län jag
tillhör, att Konungens befallningshafvande utsatt taxeringsnämn¬
dernas sammanträde till den 18 juni. Antag nu, att kommunal-
stämmoordföranden erhåller beredningens förslag den 6 juni och
att den 6 juni t. ex. skulle infalla på en måndag. Han kan då
icke få detta kungjordt förr än nästföljande söndag, ty det lär väl
ej på landet vara möjligt att kungöra det på annat sätt än medelst
uppläsande från predikstolen i församlingens kyrka. Detta skulle
då komma att ega rum den 12 juni. Enligt nu gällande förord¬
ning skulle i förevarande fall förslaget vara insändt till kronofogde
redan den 8 juni, sålunda 4 dagar, innan det blifvit kungjordt.
Om vissa
ändringar i
bevillnings-
"örordningen.
(Forts.)
N:o 15.
36
Lördagen den 15 Ilars.
Om vissa
ändringar i
bevillnmgs-
förordningen.
(Ports.)
Skulle enligt motionärens förslag äfven den tid tagas i beräkning,
som erfordras för att per post insända förslagen, så blefve det
kanske ytterligare ett par dagars afdrag. Förslaget finge då af-
sändas redan den 6 juni, eller samma dag som kommunalstämmans
ordförande erböll detsamma, och i så fall vore det honom omöjligt
att fullgöra sitt åliggande med att kungöra om beredningens för¬
slag m. m. Jag kan under sådana förhållanden icke finna annat,
än att det vore i hög grad obilligt att ålägga en kommunalstämmo-
ordförande att tio dagar före den, då taxeringsnämnd sammanträder,
vid bot af tre kronor för hvarje öfverskjutande dag tillställa krono¬
fogden bevillningsberedningens förslag. Antingen måste man ändra
tiden för inlemnandet af beredningens förslag från den 6 juni och
bestämma t. ex. någon dag i maj månad, eller också göra en
ändring i den rigtningen, att Konungens befallningshafvande ej
egde att bestämma tiden för taxeringsnämnds sammanträde till så
kort tid efter den 6 juni som nu stundom sker.
Vidare må nämnas, att, om motionärens förslag blefve antaget,
det vore omöjligt för de skattskyldige att få någon tid att taga
del af beredningens förslag och den tiden kan nu ofta blifva
ganska knapp, om vederbörande ordförande i bevillningsberedning
underlåter att insända beredningens förslag förrän sista dagen, då
han är skyldig göra det. Det är nu stadgadt, att så väl taxerings¬
nämndens som pröfningsnämndens protokollsutdrag skola vara till¬
gängliga under 14 dagar. I 30 § finnes ingen bestämd tid stadgad.
Det är endast föreskrifvet, att förslaget skall vara på angifvet
ställe tillgängligt, hvilket nog äfven är en brist i paragraferna.
För öfrigt kan jag icke vara med om att bifalla förslag, som
ålägga en kommunalstämmoordförande böter i dylika fall. Vi veta,
att det i 14 § af förordningen om kommunalstyrelse på landet
stadgas, att »ej må annan sådant uppdrag sig afsåga, än embets-
eller tjensteman, som åt sin befattning är hindrad att uppdraget
fullgöra». Om det nu således är en person, som ej är till befatt¬
ningen qvalificerad, hvarken skrifkunnig eller räkenskapskunnig,
så kan han det oaktadt icke afsåga sig, utan är skyldig att för 4
år mottaga och sköta uppdraget. Att då stadga så strängt ansvar
för en försummelse, som mången gång förorsakats endast af okun¬
nighet, kan jag för min del icke vara med om, så mycket mer
som det ännu på många ställen kan finnas kommuner, der det icke
är så godt om personer, som äro lämpliga till sådant uppdrag. För
öfrigt finnes det ju försummelser af kommunalstämmoordförande
i mycket vigtigare frågor, såsom t. ex. att vid riksdagsmannaval
icke insända valprotokoll till domhafvanden, och naturligtvis borde
det i första rummet vara ansvar för kommunalstämmoordförande
i sådana fall. Emellertid kan jag, som sagdt, för min del icke
vara med om några dylika bestämmelser i nu föreliggande fråga,
och af de skäl jag anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets
framställning.
Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Lördagen den 15 Mars.
37
Jf:o 15.
Punkten 5.
Lades till handlingarna.
§ 7.
I ordningen förekom härefter lagutskottets utlåtande n:o 26,
i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning rörande rätt
för utländing att besitta fast egendom i riket.
Motionären, herr J. Petersson i Boestad, hade i sin berörda
motion, n:o 40, föreslagit: »att utländska bolag ej må tillåtas att
förvärfva jordfastighet inom landet med skogbärande mark,; samt
att enskilde utländingar, som söka tillåtelse att förvärfva jord¬
egendom inom landet, måtte vara skyldige dels att inom en be¬
stämd kort tid blifva svenska undersåtar samt dels att under de
första tio åren ej använda skogen till annat än husbehof; vidare
yrkas bestämdt förbud för utländing att köpa skogsafverknings-
rättigheter på hemman och lägenheter, som ej under eganderätt
tillhöra dem».
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Emot utskottets för denna dess hemställan anförda motivering
hade reservation anmälts af herr A. Lilienberg.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Petersson i Boestad: Herr talman, mine herrar! Då
jag icke kan gilla lagutskottets motiv för afslag å förevarande
motion, ber jag att med några ord få redogöra för skälen till mina
yrkanden.
I Småland och Blekinge hafva utländingar köpt skogsegendo-
mar, dem de rent af barhuggit på skog, ja, till och med allé- och
parkträden hafva fälts, och strax derpå försålt den sålunda sköf-
lade skogsegendomen. Jag känner ej, om samma oskick grasserar
i mellersta Sverige, men från Norrland får man ofta läsa i tid-
ningarne, att de utländska bolagen skoningslöst angripit de skogar,
de genom köp eller på annat sätt tillegnat sig. Så läste vi för
några dagar sedan i Svenska Dagbladet angående ett utländskt
bolag: »Detta bolag, som består af kapitalister, existerar — be¬
rättar Svensk trävarutidning — icke som arbetande firma med
undantag af sågverksrörelse; vinsten för förra året uppgick till
mycket mer än en half million m. m. Ordföranden i nämnda bo¬
lag inberättade, att bolaget egde skogar i Sverige till en utsträck¬
ning af 850,000 engelska acres, deraf största delen var frilän och
återstoden arrenderad afverkning. Det utländska bolagets tillväga-
gående gent emot den svenska lagen är i sanning intressant; ord¬
föranden vid bolagsstämman skall ha yttrat: Enligt svensk lag
Om ändrad
lagstiftning
rörande rätt
för utländing
att besitta
fast egendom
i riket.
Nso 15.
38
Lördagen den 15 Mara.
Om ändrad
lagstiftning
rörande rätt
för utländing
att besitta
fast egendom
i riket.
(Forts.)
eger intet utländskt bolag rättighet att arbeta i Sverige, hvadan
det blef en nödvändighet att hafva ett svenskt bolag bakom; detta
bolag är innehafvare af vår egendom, men vi äro å andra sidan
egare till bolaget; hela förtjensten tillfaller det utländska bola¬
get» etc.
Yi känna litet hvar till Luleå—Gellivara jernvägsboläg, som
fått skogar i betydlig mängd på båda sidor om jernvägen. Men
ej nog härmed. Ett utländskt bolag har så godt som för intet fått
Sveriges rikaste och största jernmalmberg. Jag tror derför, att
tiden är inne att i någon mån inskränka denna utländska invasion
på fosterlandets rikaste och derför för oss svenskar ömtåligaste
områden, helst när vi veta, att våra grannländer genom en klok
lagstiftning redan skyddat sina dyrbara skogar i förenämnda af-
seenden. Lagutskottet säger, att det »saknas för närvarande icke
bestämmelser, hvilka, rätt tillämpade, kunna anses någorlunda
tillfredsställande». Med detta »någorlunda» menar nog utskottet,
att det kunde vara bättre lagstiftadt i detta fall, men utskottet
vill likväl ej föreslå något af hvad i motionen yrkas. Jag anser
dock, att, om hvad jag föreslagit vunne Riksdagens bifall, man
hade ett kraftigt medel att hämma ofoget.
Då jag sålunda icke kan godkänna lagutskottets knapphändiga
utlåtande rörande denna för landet så betydelsefulla fråga, tager
jag mig friheten yrka frågans återförvisande till utskottet.
Herr Gustaf Berg: Ehuru jag för ingen del kan biträda
det yrkande, som motionären i sin motion framstält, anser jag
emellertid, att det i motionen berörda förhållandet är af den be¬
skaffenhet, att det verkligen förtjenar en ganska stor uppmärksam¬
het och att det derför förr eller senare måste påkalla lagstift¬
ningens ingripande.
Det är ett faktum, att utländingar inköpa stora skogsmarker i
vårt land, afverka och sköfla skogen och derpå lemna landet, ett
faktum, som lagutskottet icke heller har bestridt. Men utskottet
har ansett, att det redan finnes ett korrektiv mot de olägenheter,
som ligga i detta faktum, det korrektivet nemligen, som innehålles
i kongl. kungörelsen den 3 oktober 1829, enligt hvilken utländsk
undersåte eller utländskt bolag icke vore berättigade att i riket
förvärfva och besitta fast egendom, utan att de dertill undfått
Kongl. Maj:ts tillstånd. Ja, det är mycket rigtigt att ett sådant
slag af korrektiv verkligen finnes, men korrektivet är, enligt mitt
förmenande, icke såsom utskottet anser, tillfredsställande. Jag för
min del anser det fastmer vara nästan chimeriskt. Pröfningen
af förhållandet, huru vida den utländske mannen eller det utländska
bolaget erhållit tillstånd att besitta fastigheten, försiggår nemligen
i vanliga fall icke före afverkningen, utan. kommer först i fråga,
då lagfart å fastigheten sökes; och när man vet, att med lagfarts
sökande kan enligt nu gällande lagfartslag anstå 1 ’/2, kanske 2 år,
och att det sedermera beror på, huru vida åklagare ingriper eller
icke, om denna tid kan än ytterligare utsträckas, så följer häraf,
att utländing, som förvärfvat en skogsegendom, har på sig ett par
39
N:o 15.
Lördagen den 15 Mars.
tre vintrar att drifva sin afverkning. Sålunda kan inträffa, och Om ändrad
inträffar i vanliga fall, att egendomen blir på skog sköflad redan ^randeTätt
innan det af utskottet påpekade korrektiv kommer till tillämpning. ,-ör utländing
Detta kan ju icke vara lämpligt. _ att besitta
Det torde äfven böra påpekas, huru som den jord, som utlän- fast egendom
dingar besitta i vårt land, ingalunda representerar något ringa *
värde. Det sista summariska sammandrag i detta hänseende, som orts.)
ar för allmänheten tillgängligt, är för år 1880, och det visar, att
nedan vid den tiden besutto utländingar i Sverige fastigheter å
landet till ett taxeringsvärde af nära 24 millioner kronor och
städerna till ett taxeringsvärde af åtskilliga millioner. Och detta
förhållande måste för hvar och en svensk, som icke är nog stor
kosmopolit att anse det vara fullkomligt likgiltigt, huru vida Sveri¬
ges jord eges af inhemske män eller af utländingar, vara allt utom
glädjande.
Skulle man nu göra något i det syfte motionären önskar, så
borde det väl gå i den rigtningen, att man stiftade förhud för ut¬
ländske undersåtar och bolag, som förvärfva fast egendom i riket,
att börja afverkning af skogen förr, än lagfart å egendomen erhål¬
lits. Då kunde denna Kongl. Maj:ts pröfningsrätt, som utskottet
har framhållit, blifva effektiv och få någon betydelse. Förvärfvar
åter utländing endast afverkningsrätt till skog utan att på samma
gång komma i besittning af eganderätt till jorden, torde 26 § i
näringsfrihetsförordningen var tillämplig, såsom utskottet äfven
•antydt.
Jag har icke något yrkande att framställa, men har emellertid
velat påpeka dessa förhållanden.
Herr Lilienberg: Jag har, såsom herrarne finna af betän¬
kandet, reserverat mig mot den motivering utskottet använda Nu
har motionären yrkat återremiss. Jag tror visserligen icke, att
med eu sådan mycket kan uträttas vid denna riksdag; men skulle
kammaren vara villig återremittera ärendet till utskottet, så skall
jag för min del ingenting hafva deremot. Det vore naturligtvis
ett uttryck af kammarens sympatier för det mål, hvartill motio¬
nären sträfvar.
Öfverläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gaf först
proposition på bifall till utskottets hemställan och derefter på
återremiss; och beslöt kammaren återförvisa ärendet till utskottet
för förnyad behandling.
§ 8.
Till afgörande förelåg vidare Andra Kammarens tredje till- Om ändring
fälliga utskotts utlåtande n:o 4 (i samlingen n:o 15), i anledning ® gällande .
af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser rörande rese- ^.^de^ese-
•ersättning till utmätnings- och stämningsmän. ersättning till
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion hade herr H.
Andersson i Bringåsen föreslagit, att Riksdagen ville för sin del ningsmän.
N:o lä.
40
Lördagen den 15 Mars.
Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande rese¬
ersättning till
utmätnings-
ocli stäm-
ningsmän.
(Forts.)
besluta följande ändring och tillägg antingen i utsökningslagens
7 § eller Kong!. Maj:ts nådiga förordning angående ersättning till
förrättningsman för utmätning i enskilda mål m. m. den 12 juli
! 1878: »Reseersättning må endast utgå och beräknas från intill
förrättningsstället närmast boende förrättningsmans eller stämnings-
mans hemvist, äfven om annan förrättningsman, stämningsman
eller vittne för förrättningen användes», men hemstälde utskottet
i förevarande utlåtande, att motionen icke måtte till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Andersson i Bringåsen: .Då jag först genomögnade
utskottets betänkande, öfverraskades jag af att finna, att utskottet
varit enigt om att afstyrka min motion. Jag tror dock för min
del, att utskottet gått något förhastadt till väga, då utskottet detta
gjort. Utskottet har icke haft många välvilliga ord om min motion.
Blott på ett enda ställe tillerkänner utskottet densamma ett visst
berättigande. Utskottet säger nemligen: »Vidkommande slutligen
vittne i utsökningsmål, torde det visserligen, särskild! i de nord¬
ligare delarne af landet, med sina långa afstånd och obeqväma
kommunikationer, någon gång kunna inträffa, att, på sätt motionen
framhåller, kostnaden i dylika mål stegras derigenom, att förrätt-
ningsmannen till biträde använder vittne, som bor långt ifrån för¬
rättningsstället». Detta är, så vidt jag kunnat se, det enda ställe,
der utskottet erkänner, att jag i någon mån har rätt. Det vore dock
märkvärdigt, om icke äfven på andra håll åtskilliga missbruk egt
rum i detta hänseende. Det heter emellertid i utskottets be¬
tänkande: »Missförhållanden af den art, motionären påpekat, hafva,
för så vidt utskottet derom kunnat vinna upplysning, ej försports
från rikets öfriga delar och torde för den skull endast undantags¬
vis förekomma». Jag känner visserligen icke så noga till, huru
förhållandet är i södra Sverige, men erinrar mig just, att i revi¬
sionsberättelsen står omnämndt, att en förrättningsman der en gång
hann åka 24 mil på ett dygn och ändå verkställa en massa för¬
rättningar. Det visar sig således, att man äfven i de södra orterna
har förmåga att upprätta reseräkningar.
Vidare säger utskottet i sin motivering: »och hyser utskottet
för sin del den grundade öfvertygelsen, att, om sådana missför¬
hållanden på någon ort skulle yppas, vederbörande länsstyrelse,
sedan densamma om förhållandet erhållit kännedom, ej skall under¬
låta att vidtaga sådana åtgärder, hvarigenom nödig rättelse i an¬
märkta hänseendet må kunna vinnas». Ja, det är godt och väl.
Men är det då icke bättre, att Riksdagen med ett penndrag åstad¬
kommer ändring i dessa missförhållanden, än att hvar och en, som
anser sig förorättad, skall behöfva gå till Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande för att söka rättelse? Jag är för min del öfvertygad
derom, att, om Riksdagen åtminstone i någon mån ginge min mo¬
tion till mötes, skulle en hel del fattiga familjer i Sveriges rike
vara Riksdagen tacksamma. Jag vet exempel på, att förrättnings-
Lördagen den 15 Mars.
41
N:o 15.
män, som hafva flera utslag att tillställa personer i samma hy,
finna med sin fördel förenligt att icke förrätta mer än en utmät¬
ning om dagen. Om de då hafva 1 å 2 mil att färdas —- och det
hinna de på dagen — och de taga skrifbiträde med sig, så är det
påtagligt, att förrättningsmännen derigenom bereda sig en betydligt
ökad inkomst, och det olyckligaste af allt är, att detta sker på de
fattigas bekostnad.
Det är detta missförhållande, jag velat förekomma, och jag kan
icke tro annat, än att litet hvar i denna kammare har reda på, att
dylika »oegentligheter», som det heter på det nyaste språket, gan¬
ska ofta ega rum.
Jag tillåter mig derför att föreslå frågans återremitterande och
jag har satt upp ett förslag till den kläm, som skulle följa åter-
remissen. Den lyder så: natt Riksdagen hos Kongl. Maj:t i under¬
dånighet anhåller om sådan ändring i Kongl. Majds nådiga för¬
ordning af den 12 juli 1878, att reseersättning till biträde eller
vittne vid förrättningar, som i § 4 af nämnda förordning omför-
mälas, icke må beräknas för längre vägsträcka än som svarar mot
närmast intill förrättning sstället boende nämndeman eller stäm¬
ningsmak.
Att jag nu som utgångspunkt för reseersättningen här omnämnt
nämndeman eller stämningsman har berott derpå, att jag icke vetat
hvad jag skulle hitta på för ett bestämdt ord i annat fall. Ty
icke kan man säga, att beräkningen skall ske från socknens kyrka
eller från närmaste gästgifvaregård, då det kan vara flera mils af¬
stånd emellan dem och förrättningsstället, och då förrättnings¬
männen deremellan väl kunna träffa på personer, som äro villiga
att tjenstgöra som vittnen. Jag har hvarken varit nämndeman eller
stämningsman. Men jag har många gånger varit med som biträde
i dylika fall, och jag tror att det varit till fördel för den, hos hvil¬
ken utmätning eller stämning skett. Jag har nemligen aldrig tagit
betaldt för den lilla tidspillan, som jag sålunda haft, och jag tror,
att på det sättet praktiseras det mången gång äfven på andra håll
än i min hemtrakt. Att, såsom utskottet säger, det skulle vara
svårt för förrättningsman att få vittne med sig och att, om an-
modadt vittne säger nej, förrättningen icke skulle kunna verkställas,
tror jag derför för min del icke ega någon tillämplighet i verklig¬
heten annat än i det fall, att förrättningsmännen skulle stöta på
sådana personer, som vore till fattningen mycket inskränkta. Ty
om de icke skulle vara det, så är det ju tydligt, att hvar och eu
gerna vill göra sin granne den tjensten att biträda som vittne, för
att det måtte kunna undvikas, att vittne hemtas på flera mils
afstånd.
Jag skall icke vidare besvära kammaren med att upptaga den
redan strängt anlitade tiden, utan skall nu endast anhålla om åter-
remiss i det syfte, som finnes angifvet i den af mig nyss upplästa
klämmen.
Häruti instämde herr Andersson i Baggböle.
Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande rese¬
ersättning till
utmätnings-
och stäm¬
ning smän.
(Forts.)
N:o 15.
42
Lördagen den 16 Mars.
Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande rese¬
ersättning till
utmätnings-
och stäm¬
ningsmål
(Forts.)
Vidare yttrade:
Herr Thestrup: Att missbruk utaf sådan beskaffenhet, som
dem motionären framstäf, kunna inträffa och att de kunna inträffa
på alla ställen, vill jag icke bestrida, men jag skulle dock tro att
de höra till sällsyntheterna. Att kunna genom lagstadganden hin¬
dra högre eller lägre embets- och tjensteman från dylika missbruk
i deras tjensteutöfning torde emellertid ej låta sig göra. Ty vin¬
ningslystnad och snikenhet lära icke genom någon lag kunna före-
kommas. De missbruk, som motionären afser, synas bero på sär¬
skilda förhållanden i Norrland. Åtminstone har utskottet, i enlighet
med de upplysningar det i sådant afseende sökt förskaffa sig, icke
funnit, att i någon afsevärd grad dylika missbruk förekomma på
andra ställen i riket. Men hvad särskildt Norrland beträffar, kunna
de förklaras genom de lokala förhållandena. När nere hos oss,
t. ex. i Skåne, der man räknar vägen till närmaste länsman eller
kronofogde i fjerdingsväg högst en eller annan mil, exekutiva för¬
rättningar förekomma, kunna kostnaderna icke blifva stora för del-
gifvandet af stämning, för utsökning, utmätning eller försäljning.
Detta är ju tydligt. Men att deremot i Norrland, der utstånden
äro så stora, att man räknar våglängden emellan förrättningsman-
nens bostad och förrättningsstället till 8 å 10 mil, kostnaderna
skola blifva högst ansenliga, om förrättningsmännen först delgifva
stämning, så företaga utsökning och utmätning samt sedermera
försäljning, när för hvarje förrättning skall erläggas en reseersätt¬
ning för 8—10 mil från förrättningsmannens bostad; det kan natur¬
ligtvis ingen förundra sig öfver. Och vid dylika fall kan man nog
förstå, att förrättningskostnaderna — såsom motionären säger — nå¬
gon gång kunna till och med 10-dubblas. Men ett sådant missförhål¬
lande lärer väl i allt fall icke kunna genom lagbestämmelser ändras.
Frågor förekomma ofta, der förhållandena i Norrland äro olika
mot dem i mellersta och södra Sverige, och detta är fallet icke
blott i denna nu föreliggande fråga, utan så har det varit be¬
träffande många andra ärenden, som Riksdagen haft under sin be¬
handling. Men att dervid uppställa en undantagslag till förmån
för Norrland, hvilken lag icke blott icke vore föranledd af något
behof för öfriga delar af landet, utan för dem kunde vara rent af
till skada, det får man akta sig att göra.
Motionären har omtalat, att det ofta händt, att förrättningsman,
som haft flera förrättningar i samma by, icke verkstält dem på
samma dag, utan fördelat dem på flera dagar, så att på det sättet
kostnaderna ökats. Det kan nog hända att så tillgått någon gång,
men det lärer väl ändå icke hafva inträffat ofta. Detta afses ju
icke heller i motionärens föreliggande förslag, utan i stället fram-
hålles der, huru man skulle gå till väga i olika fall för beräknin¬
gen af den reseersättning, som skall utgå vid utmätningars, utsök-
ningars och stämningars förrättande.
På grund af hvad jag sålunda i korthet anfört, och i öfrig!
under åberopande af de skäl betänkandet innehåller, tager jag mig
friheten att yrka bifall till utskottets hemställan.
Lördagen den 15 Mars.
43
N:o 15.
Herr Persson i Stallerhult: För min del vill jag understödja
motionären i hans förslag, hvilket går ut på att nedbringa kost¬
naderna i utsöknings- och delgifningsmål. Då utskottet som skäl
för afslag framhållit, att de missförhållanden, som motionären om¬
nämnt, icke skulle ega rum annat än undantagsvis, så vill jag säga
att, efter hvad jag har mig bekant, äro de allmänt förekommande.
Och då är det väl heller icke underligt, om de framkallat ett all¬
mänt missnöje, och det lika väl i andra delar af landet som i
Norrland.
Förslaget afser förrättning sman, stämningsman och vittne. Be¬
träffande desse kan utskottet nog hafva skäl för afslag å motionen,
i hvad den gäller förrättningsman eller utmätningsman, ehuru äfven
i fråga om honom det bör kunna ifrågasättas, att kostnaderna för
hans förrättningar måtte blifva billigare, än de för närvarande äro.
Det finnes fögderier, der kronofogden i regeln uppdrager utmätnin¬
gars förrättande åt länsmän eller andra personer, för hvilka han
har förtroende, och det händer icke sällan, att dessa personer hafva
betydligt längre väg till förrättningsstället, än hvad kronofogden
har. Det vore sålunda icke ur vägen, om förslaget äfven i sådana
fall kunde tillämpas.
Hvad åter beträffar vittne, praktiseras det allmänt så, att för-
rättningsmannen såsom vittne medtager sitt skrifbiträde eller sin
körsven, i fall han åker med skjuts, och i sådana fall får man icke
blott betala skjutsersättuing för förrättningsmannen, utan äfven för
vittnet, så att på det sättet skjutsersättningen utgår med dubbelt
belopp. Då är det väl skäl att söka förekomma ett sådant satt
att gå till väga, hvarigenom förrättningsmannen uppdrifver sina in¬
komster på den söktes bekostnad. Nu har emellertid utskottet på¬
stått, att det icke vore för att bereda inkomster åt sig sjelf, som
förrättningsman använder ett sådant vittne, utan att det i allmän¬
het får förutsättas, att vittnet får sjelf uppbära inkomsten af rese¬
ersättningen för sig. Men jag har vid ett tillfälle, då en skjuts¬
karl användes som vittne, framstält till honom frågan, om han
finge sjelf behålla skjutsersättningen, och han svarade: »nej, jag
får endast uppbära den ersättning, som är bestämd för sjelfva vitt-
nesförrättningen enligt lag, d. v. s. 1 krona, men jag får icke nå¬
gon skjutsersättning».
Utskottet påstår att, om Kongl. Maj:ts befallningshafvande
blefve uppmärksamgjorda på sådana missförhållanden, dessa myn¬
digheter icke skulle underlåta att vidtaga de åtgärder, hvarigenom
nödig rättelse må kunna vinnas, det vill säga — förmodar jag —
att Kongl. Maj:ts befallningshafvande skulle på uppmaningens väg
tillse, att förrättningsman icke skulle få använda sitt skrifbiträde
eller personer, som vore långt aflägset boende, såsom vittnen. Men
då man läser § 7 i utsökningslagens 1 kap. och ser att der
stadgas, att »utmätningsman skall vid sin förrättning hafva med
sig ojäfvigt vittne», och det vidare stadgas i § 5 af kongl. förord¬
ningen den 12 juli 1878 att, då resa erfordras »för verkställande
af förrättning, — — — — äro förrättningsman och vittne berätti-
Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande rese¬
ersättning till
utmätnings-
och stäm-
nmgsmän.
(Forts.)
N:o 15.
44
Lördagen den 15 Mars.
Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande rese¬
ersättning till
utmätnings-
ocli stäm-
ningsmån.
(Forts.)
gade till ersättning, hvardera för skjuts efter en häst», så tror jag
för min del icke, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande kan på det
sättet nedbringa förrättningskostnaderna i fråga om vare sig för-
rättningsmannen eller vittnet. Det står i lagen, att förrättnings-
mannen skall hafva med sig vittne, och då torde man ej kunna
vinna någon nedsättning genom hemställan till Kongl. Maj:ts
befallningshafvande.
Utskottet påstår, att det skulle kunna medföra ökade kostna¬
der, om icke förrättningsmannen finge medföra vittne från sin hem¬
ort, emedan det då lätt skulle kunna hända, att förrättningen icke
kunde verkställas. Ett sådant resonnement kan lätt leda till tan¬
ken, att utskottet icke med nog uppmärksamhet läst motionärens
förslag, ty icke har han velat förmena förrättningsmannen att taga.
vittnet från sitt hem och nöja sig med ett närmare boende, utan
han säger, att det endast är för att nedbringa kostnaderna i sådant
fall som hans motion framkommit -— och förslaget lyder: »Rese¬
ersättning må endast utgå och beräknas från intill förrättnings-
stället närmast boende förrättningsmans eller stämningsmans hem¬
vist, äfven om annan förrättningsman, stämningsman eller vittne
för förrättningen användes».
Enskilda bankerna, till hvilka allmänheten har sina största
och mesta skulder, använda alltid stämningsman från samma.stad,
der kontoret är beläget, för att delgifva stämningen. Genom ett
sådant tillvägagående uppbringas kostnaderna för delgifvande myc¬
ket mer, än om man användt stämningsman, som vore boende
närmare förrättningsstället. Det är visserligen bedröfligt att se
att så skall gå till, men då nu lagen är sådan, kan man ingenting
göra deråt, och derför vore eu ändring behöflig. I afseende härå
antager utskottet, att de dömande myndigheterna skulle genom
slutlig dom se till, att kostnaderna icke blefve oskäligt höga. Men
de allra flesta mål dragas icke under domstolens pröfning, och då
det i regeln gäller mindre belopp, söker gäldenären gemenligen
åstadkomma någon utväg, emedan han har intet att vinna genom
att draga frågan om kostnaderna under domstolen. Eör erhållande
af någon rättelse härutinnan vore derför skäl att på lagstiftningens
väg söka förekomma de öfverklagade missförhållandena. Motionä¬
ren har nu yrkat, att frågan skulle återremitteras till utskottet för
förnyad behandling, och jag instämmer i hans yrkande.
Herr Norén: Jag vill först tillkännagifva, att jag instämmer
i motionärens yrkande om återremiss.
I öfrigt vill jag blott till svar på den ärade ordförandens inom
utskottet yttrande, att sådana olägenheter, som motionären fram¬
dragit, icke skulle vara till finnandes i södra Sverige, hafva sagt,
att i allmänhet äro länsmännen i det distrikt, jag tillhör, jordbrukare
samt hafva egen häst och stalldräng. Denne stalldräng tages alltid
med som vittne på förrättningarna och alltid tages reseersättning
för två personer. Det är detta missbruk, som bör och kan rättas
på sätt motionären föreslagit. Jag får derför,, som sagdt, med ho¬
nom yrka återremiss.
N:o 15.
Lördagen den 15 Mars. 45
Herr Björkman förklarade sig instämma med herr Norén.
Herr Andersson i Bringåsen: Det är med anledning af
ntskottets ordförandes, herr Thestrup, anförande, som jag anhåller
att få säga några ord. Han nämnde nemligen, att det kunde vara
gagnande för norra delarne af Sverige att få till stånd eu sådan
förändring, som jag föreslagit, men att den skulle medföra olägen¬
heter för de södra trakterna. Hvari denna olägenhet skulle bestå,
har jag icke magt att fatta. Men hvad vi alla säkert begripa är,
att om det för de allra största delarne af landet vore eu fördel,
i fall, såsom jag hemstält, det blefve närmare bestämdt huru för
vittne skulle beräknas reseersättning, så kan det väl icke inverka
på frågans lösning, om på de trakter, der utstånden mellan för-
Tättningsmän och förrättningsställe endast räknas i fjerdingsväg,
man skulle hafva någon olägenhet af blifvande nya bestämmelser
i ärendet, alldenstund väl icke rikets minsta, utan dess största
delars intressen böra vid sådana frågors behandling vara de afgö¬
rande. ■— Jag fortfar i mitt yrkande om återremiss.
Herr Hedin: Såsom förhållandena nu föreligga, är det
lämpligast, att kammaren låter vid utskottets hemställan bero.
Ärendet har icke undergått grundlagsenlig behandling, då det
icke tillkommer tillfälligt utskott att taga befattning med en
motion, som ifrågasätter en förändring af utsökningslagen. Hvad
utskottet hade bort göra var att, när utskottet granskat mo¬
tionen, anhålla att få återlemna den till kammaren. Först under
den högst osannolika förutsättningen, att Andra Kammaren skulle
hafva afslagit en sådan anhållan, skulle det hafva blifvit utskottets
skyldighet att göra hvad det nu gjort eller att afgifva utlåtande
i sakfrågan. Jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att om
kammaren skulle denna gång afvika från sin eljest iakttagna grund¬
sats, att frågor om ändringar i allmän lag skola öfverlemnas till
lagutskottet, kammaren utsätter sig för obehagliga repressalier från
Första Kammarens sida. Medan denna kammare förut med den
största stränghet följt den grundsatsen, att frågor om ändringar af
allmän lag, i hvilken form de än framträda, ovilkorligen böra hän¬
visas till lagutskottets förberedande behandling, har deremot i
Första Kammaren gjort sig gällande det besynnerliga bruket att,
i fall en fråga om förändring af allmän lag af motionären fram-
lägges i form af en anhållan om skrifvelse till Kongl. Maj:t, den
då remitteras till tillfälligt utskott. Det kan möjligen finnas nå¬
gon ursäkt för detta bruk, men här är förhållandet ett annat, då
motionären ju icke begärt någon skrifvelse, utan framkommit med
ett formuleradt lagförslag. Andra Kammaren har hållit så strängt
på sin grundsats, att beslut, som Första Kammaren fattat i lagfrå¬
gor på grund af tillfälligt utskottsutlåtande, här blifvit, ehuru
kammaren icke i sak haft något emot sjelfva förslaget, genast på
ögonblicket afslagna, endast derför att kammaren ansett, att frå¬
gan undergått grundlagsenlig behandling. Afviker Andra Kam-
Om ändn-ing
i gällande
bestämmelser
rörande rese¬
ersättning till
utmätnings-
och stäm-
ningsmän.
(Forts.)
H:o 15.
46
Lördagen den 15 Mars.
Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande rese¬
ersättning till
utmätnings-
och stäm-
ningsmän.
(Forts.)
malen härifrån vid detta tillfälle, kan Första Kammaren komma
att taga repressalier. Det torde derför vara bäst att låta vid ut¬
skottets hemställan bero. Motionären kan ju upptaga frågan en
annan gång och då se till, att den kommer till vederbörligt utskott,
nemligen lagutskottet.
Herr Lasse Jönsson: För min del är jag af en annan åsigt
än den siste talaren. Jag anser, att här icke är fråga om annat
än ett förslag till ändring i den kongl. förordningen af den 12
juli 1878, och följaktligen håller jag före, att intet formelt hinder
föreligger att behandla frågan såsom utskottet gjort.
Beträffande åter sjelfva saken, instämmer jag med de talare,
som säga att något måste göras för att få rättelse deri. Utskottets
ordförande har yttrat, att man i södra Sverige icke haft någon
olägenhet af det nu brukliga förfaringssättet, men då äfven jag är
ifrån den delen af landet och jag har någon erfarenhet i ämnet
från min ort, får jag säga, att jemväl i södra Sverige hafva gjort
sig gällande liknande klagomål som de af talaren från Jemtland
omnämnda. Jag vet för öfrig! icke hvad det skulle kunna blifva
för olägenhet af en lagändring. En lagförändring i detta afseende
skulle tvärt om för alla landsdelar medföra eu förbättring och mot¬
arbeta ett missbruk, som är kändt öfver hela Sverige. Utskottets
ordförande har visserligen sagt, att det vore omöjligt att hindra
tjensteman att skaffa sig sådana extra inkomster, men på det sättet
får man icke se saken, utan när den föreligger för Riksdagen, bör
Riksdagen taga den allvarligt och söka hindra att något dylikt
vidare förekommer. Kan icke Riksdagen göra det, bör den åtmin¬
stone alltid söka att göra hvad den kan, då missbruk många
gånger gjort sig gällande. Jag tager mig derför friheten att in¬
stämma i motionärens förslag om återremiss. Jag skulle helst
velat hafva den vidare utsträckt än i hans sista förslag, då mo¬
tionen föreföll mig bättre, men för närvarande inskränker jag mig
till yrkande om återremiss i angifven syftning.
Herr Danielson: Jag begärde ordet med anledning af tala¬
rens på stockholmsbänken yttrande. Jag tror dock, att han i
detta fall missuppfattat motionärens förslag. Efter det förslag, mo¬
tionären nu framstält, föreslår han en skrifvelse, och frågan gäller
nu endast om reseersättning för vittnena vid utmätningsförrättnin-
gar, Förslaget rör icke § 7 i kap. 1 af utsökningslageu, som lyder:
att utmätningsman skall hafva med sig ojäfvigt vittne; och i den
föreskriften har motionären icke begärdt någon ändring. Men
frågan om ersättning åt ett sådant vittne förekommer, som vi känna,
i en särskild af Kongl. Maj:t utfärdad författning af den 12 juli
1878. Det är således den der ekonomiska lagstiftningen motionä¬
ren berört, och då lär väl icke ärendet bort behandlas på annat
sätt än som skett. Jag vill derför för min del vara med om eu
återremiss, och tror, att frågan har större betydelse än man i första
hand velat tillmäta den. Att det icke är endast i de norra orterna,
utan äfven i landet rundt om som det föreligger betydliga miss-
Lördagen den 15 Mars.
47
S:o 15.
bruk, tror jag, att vi litet kvar kafva reda på. Ty, såsom talaren
på elfskorgslänskänken omnämnde är det ganska vanligt, att för-
rättningsmannen tager sin dräng eller körsven med sig som vittne,
ock kan får derigenom lika stor reseersättning som förrättnings-
mannen sjelf. I fråga om delgifningar kafva ock somliga stäm-
ningsmän företräde framför andra, som bo närmare förrättnings-
stället, och derigenom blifva reseersättningarna mycket större än
de beköfde blifva, ock detta till förfång för den fattige gäldenären.
Jag tror derför, att man borde se till att kostnaderna skulle kunna
nedbringas, och icke mer än behöfligt drabba den fattige. Jag förenar
mig alltså med dem, som yrkat återremiss, ock koppas, att utskottet,
som tyckes varit ense, icke skall motsätta sig det som begäres,
utan återkomma med en hemställan i det af motionären nu före¬
slagna syfte. ✓
I detta yttrande instämde herrar Smedberg, Persson i Heljebol,
Andersson i Hasselbol, Olsson i Kyrkebol, Erilcson i Myckelgård,
Olsson i Trösvi, Ersson i Arnebo ock Jönsson i Gammalstorp.
Herr Sven Nilsson: Dä jag nu genomläser motionärens
framställning, så finner jag, i likket med talaren på stockholms¬
bänken, att någon oformlighet vid motionens remitterande till
tillfälligt utskott blifvit begången. Men det är icke så lätt att
förekomma, att icke en motion någon gång kan blifva remitterad
till annat utskott, än dit den rätteligen hör, i synnerhet då man
kan vara tveksam om, hvilket utskott den tillhör. Vid det till¬
fället, då motionerna skola remitteras till vederbörligt utskott, kafva
kammarens ledamöter svårt att kunna tillbörligt sätta sig in i de
väckta förslagen, emedan motionerna icke då äro tryckta, ock det
lärer väl kunna sättas i fråga, om icke kammaren vid ett eller
annat tillfälle varit mindre lycklig vid val af utskott, dit en väckt
motion remitterats. Så väcktes här vid denna riksdag en motion,
hvilken blef remitterad till tillfälligt utskott, beträffande hvilken
motion man kan vara tveksam, huruvida den icke bort gå till
lagutskottet —■ jag menar motionen af herr Bergman i Stockholm.
Herr Bergman hade ifrågasatt förslag om en lag rörande ålder-
domsförsäkring, och då borde väl också motionen hafva remitterats
till lagutskottet; men i så fall var den ej i laga tid i kammaren
väckt. Det samma torde i viss mån vara förhållandet med den
förevarande motionen, deri motionären sammanblandat saker, som
dels skolat hänvisas till ständigt och dels till tillfälligt utskott,
som ej får ega rum. Det kan således ifrågasättas, huruvida båda
dessa motioner bort remitteras till utskott.
Men skall nu frågan återremitteras till tillfälliga utskottet —
och om den uppfattningen i denna kammare skulle göra sig gällande,
att en fråga som denna kan behandlas af tillfälligt utskott — då
bör man komma i håg att motionären föreslagit, »att Riksdagen
ville för sin del besluta följande ändring och tillägg antingen i
utsökning slag ens § 7 eller Kongl. Maj:ts nådiga förordning an¬
gående ersättning till förrättningsman för utmätning i enskilda
Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande rese¬
ersättning titt
utmätnings-
och stäm-
ningsmän.
(Forts.)
N:o 15.
48
Lördagen den 15 Mars.
Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande rese¬
ersättning till
utmätnings-
ocli stäm-
ningsmän.
(Forts.)
Om brand¬
väsendets
ordnande på
landet.
mål m. m. den 12 juli 1878». Kammaren har således, i fall motio¬
nen återremitteras, faktiskt erkänt att en förändring i lag, sådan
som i motionen föreslagits, kan af Kongl. Maj:t utan Riksda¬
gens hörande ändras, livilket jag ej tror kammaren vill medgifva.
Vill man derför hafva frågan återremitterad till tillfälligt utskott, så
bör motionären, om det kan medgifvas, återtaga sitt förslag i den
första delen deraf. Då rör det icke utsökningslagen, och då får
frågan en annan ställning. Och då har man också, som jag tror
kammaren bör göra, hållit på den rätten, som kammaren alltid
förut noga bevakat, att rena lagfrågor icke skola blifva hänvisade
till behandling af tillfälligt utskott. Jag tror derför klokast för
denna gången vara att afstå motionen.
Herr Andersson i Bringåsen: I mitt sista förslag har jag
endast yrkat en förändring af 1878 års förordning, så att hvad herr
Sven Nilsson omnämnde redan blifvit ändradt.
Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan herr talmannen
till proposition upptagit hvart och ett af de tre olika yrkandena,
beslöt kammaren återremittera ärendet till utskottet.
§ 9.
Slutligen föredrogs Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 5 (i samlingen n:o 16), i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om brandväsendets ord¬
nande på landet.
Med hufvudsakligt tillstyrkande, af ifrågavarande inom Andra
Kammaren af herr J. Andersson i Orstorp afgifna motion, n:o 186,
hemstälde utskottet i detta utlåtande:
att Riksdagen ville i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t måtte meddela bestämmelse derom, att den eller de
kommuner på landet, som af förekommen anledning besluta att in¬
rätta brandcorpser och för dem antaga stadgar, må ega att hos
Kongl. Maj:ts befallningshafvande å dessa stadgar erhålla sådan
fastställelse, att desamma kunna anses ega bindande verkan äfven
hvad vitesbestämmelserna angår.
Herr Hedin begärde ordet och yttrade: Den långt framskridna
tiden gör det för mig till en skyldighet att afstå från hvad jag
eljest skulle velat försöka, nemligen en mera fullständig belysning
af detta förslag från konstitutionelt-legal synpunkt. Jag skall
inskränka mig till att i största möjliga korthet anföra de skäl, på
grund af hvilka jag vågar hoppas och vågar bevekligen vädja till
kammaren, att den icke måtte godkänna ett sådant förslag som
detta. Det är alldeles naturligt, att ingen menniska kan hafva
någonting emot motionärens allmänna syfte att främja en bättre
ordning i brandväsendet på landet, och det är ju mycket möjligt,
att den af honom föreslagna åtgärden skulle kunna blifva lämplig.
Men den väg, han valt, är icke den rätta. Att nu nio af svenska
folkets valde representanter kunnat förena sig om en sådan hem-
Lördagen den 15 Mars.
49
Sko 15.
ställan som den ifrågavarande, det är ett i sanning ledsamt tidens
tecken. Ty hvad är det val utskottet här föreslår? Utskottet
föreslår att Riksdagen — i förbigående sagdt tillkommer det icke
tillfälligt utskott att göra någon hemställan till Riksdagen, utan
blott till vederbörande kammare — utskottet föreslår, att Riksdagen
måtte ingå till Kongl. Maj:t med en uppmaning, det Kongl. Maj:t,
med utvidgande af sin administrativa lagstiftningsrätt, skall bemyn¬
diga kommunerna att under vites föreläggande ålägga sina medlem¬
mar allesammans, eller helt godtyckligt flere eller färre, personliga
tjenstbarheter, det vill säga bemyndiga kommunerna att genom kom¬
munalbeslut ingripa i lagstiftningen om svenska medborgerliga all¬
männa rättigheter och skyldigheter, således att ingripa på ett område,
som enligt lag och sakens natur lyder under Kongl. Maj:ts och Riks¬
dagens gemensamma lagstiftningsmagt. Det undras mig i sjelfva ver¬
ket, herr talman, hvar utskottet till äfventyra kan hafva haft sina tan¬
kar, då det kunnat läsa den vid betänkadet bilagda resolutionen af den
25 februari 1887 på ett så märkvärdigt sätt, att utskottet i densamma
funnit ett motiv för sin hemställan, i stället för att der finna, hvad
der verkligen finnes, nemligen en ganska tydlig fingervisning
derom, att Kongl. Maj:t enligt sin egen uppfattning icke eger den
rätt, utskottet nu velat föreslå Riksdagen att uppmana Kongl. Maj:t
att utöfva. Ty det lärer vara klart, att, om Kongl. Maj:t icke har
en sådan rätt enligt nu gällande grundlagar, Kongl. Maj:t icke
heller — det medgifver förmodligen utskottet — kan få en dylik
rätt genom ett beslut af Riksdagen, tillkommet i den ordning och
den form, som ifrågasättes i detta förslag till skrifvelse från det
tillfälliga utskottet.
På en tid, då Riksdagen icke trodde, att den behörigen kunde
häfda sin magt och värna svenska folkets rättigheter uteslutande
genom prutningar på de af Kongl. Maj:t begärda anslag — jag
menar under ståndsriksdagens senare tid —' skulle ett sådant för¬
slag som det tillfälliga utskottets hafva blifvit synnerligen s-trängt
bedömdt. Jag ber att få erinra, herr talman, om justitieombuds¬
mannens till 1856—1858 årens Riksdag afgifna berättelse, med den
deri förekommande ytterst skarpa kritiken öfver den då nyligen af
Kongl. Maj:t utfärdade nya instruktionen för landshöfdingeembe-
tena, och tillika om konstitutionsutskottets vid samma riksdag,
under hänvisning till justitieombudsmannens yttrande, mot Konun¬
gens rådgifvare framstälda anmärkningar särskildt med anledning
af 10 § i nämnda instruktion. Mot denna paragraf gör konstitu¬
tionsutskottet, såsom förut justitieombudsmannen, den allvarliga
erinran, att Kongl. Maj:t deri tillåtit sig att i kraft af sin admi¬
nistrativa lagstiftningsrätt bemyndiga sina befallningshafvande att
i sådana fall, der ansvar i lagen icke finnas utsatta, stadga viten,
d. v. s., såsom konstitutionsutskottet erinrar, att med hjelp af
vitesförelägganden stifta nya lagar, eller, för att begagna ju¬
stitieombudsmannens uttryckssätt, att genom vitens åläggande
»konstruera» nya »brott». Konstitutionsutskottet erinrar derom, att
eu sådan Konungens befallningshafvandes rätt till vites föreläg¬
gande var alldeles okänd för 1734 åra lag och okänd för den samma
Andra Kammarens Prof. 1890. ls':o 15.
Om brand¬
väsendets
ordnande
pa landet.
(Ports.)
4
N:o 15.
50
Lördagen den 15 Mars.
Om brand¬
väsendets
ordnande
på landet.
(Forts.)
år utfärdade landshöfdingeinstruktionen, att likväl sedermera pra¬
xis uppkom, att Konungens befallningshafvande stadgade sådana
viten, men att det då äfven förekom, att domstol vägrade att
tillämpa, såsom utskottet säger, »dessa lagar, stiftade af dertill icke
behöriga myndigheter». Visserligen utfärdades år 1781 ett kongl.
bref med befallning till domstolarne att tillämpa sådana af Konun¬
gens befallningshafvande stadgade viten. Men härvid äro att
märka två omständigheter, som gjorde att denna vitesrätt i Konun¬
gens befallningshafvandes hand blef ganska begränsad, nemligen
för det första, att enligt 1781 års kungörelse denna rätt var in¬
skränkt till ekonomi- och politiemål, och för det andra att det
förutsattes, för att Konungens befallningshafvande skulle kunna ut¬
färda vitesbestämmelser, som skulle tillämpas af domstolarne, att
plikt förut blifvit ådömd, det vill säga vitesrätten var inskränkt till
handlingar, som redan voro i lag och författningar såsom brotts¬
liga ansedda. Något helt annat blef den rätt att förelägga viten, som
Kongl. Maj:t medgaf sine befallningshafvande i 1855 års landshöf-
dingeinstruktion, i ty att den stadgades, icke i den paragraf, som
handlar om allmänna hushållning smal, utan i den, som handlar om
allmän ordning. Det är detta förfarande, hvilket så strängt bedömdes
af konstitutionsutskottet och af justitieombudsmannen vid 1856—
1858 årens riksdag, som nu funnit nåd för tillfälliga utskottets ögon!
Om utskottet hade gjort sig besvär att en smula öfverväga de
lagar och författningar, som reglera nutidens svenska kommunallif,
skulle det naturligtvis funnit, att den grundsats, som beherskar
hela denna lagstiftning, är, att kommunerna väl skola hvar för
sig förvalta sina egna angelägenheter, hushållnings-, ordnings-,
skol- eller kyrkliga angelägenheter, men detta endast i enlighet
med de i sådant afseende stiftade lagar och författningar. Detta
kunde utskottet hafva läst i § 1 uti förordningen om kommunal¬
styrelse på landet, i kyrkostämmoförordningen, i skolstadgan in. m,
Utskottet kan få en påminnelse derom genom att gå ett stycke
tillbaka på dagens föredragningslista, nemligen till punkten 7 an¬
gående herr Wretlinds begäran att få framställa en interpellation
till justitieministern. Den gäller den ganska märkvärdiga förord¬
ningen af år 1868. Meningarna kunna kanske vara delade beträf¬
fande lämpligheten af den rätt, denna förordning lägger i kyrko¬
rådets hand att förbjuda föredrag inom församlingen, när dessa
anses leda till söndring i kyrkligt hänseende o. s. v. Men,
olämplig eller ej, hafva dock kommunerna på lagligt sätt fått denna
rätt; och säkerligen skulle de ej kunnat falla på den idén, att
de genom ett kommunalbeslut skulle sjelfva kunna tillegna sig den.
Huru hafva kommunerna — kommunala delegationer — kommit
i besittning af en sådan rätt? Har det skett på det sättet, att
de på en stämma beslutit sig för att taga den och sedermera
talat vid Konungens befallningshafvande att utfärda vitesförbud?
Nej, det är Riksdagen, som antagit lagen, hvilken Kongl. Maj:t,
sanktionerat efter inhemtande af kyrkomötets bifall. Hvad man
sålunda än må tänka om den ifrågavarande lagbestämmelsens
tjenlighet, så har dock den kyrkliga kommunen på behörigt sätt
Lördagen den 15 Mars.
51
N:o 15.
fått sin magt i detta fall. Hvarför ej i det föreliggande ämnet
välja en dylik väg, i stället för att i strid med alla grundsatser,
som gälla för den svenska kommunalorganisationen, lemna rätt åt
kommunerna att med hjelp af Konungens höga förtroendemän i
landsorten genom viteshestämmelser »stifta nya lagar» och »kon¬
struera nya brott» på ett område, hvithet, om något, väl måste
förbehållas åt statsmagten, åt Kongl. Maj:t och Riksdagen sam¬
fäld!, nemligen lagstiftningen om svenske medborgares rättigheter
och skyldigheter?
Det sätt, hvarpå Kongl. Maj:ts administrativa lagstiftningsrätt
allt mer och mer börjat utöfvas, skall, om man fortgår vidare, leda
till en ' verklig lag stiftning sanarki och, om jag får begagna några
ord ur justitieombudsmans-instruktionen, bereda en allmän osäker¬
het för medborgares rättigheter. Vi skola få tillfälle att tala om
denna sak, när utlåtande en gång kommer från konstitutions¬
utskottet angående förslaget om grundlagsgaranti för svenske med¬
borgares församlingsrätt. Denna gång skall jag taga ett an¬
nat exempel från en företeelse för dagen. Kongl. Maj:t utfärdade
år 1888 på hösten en kungörelse angående ändringar i brand-
stadgan. Dessa ändringar anses auktorisera kommunala myndig¬
heter — t. ex. stadsfullmägtige i Stockholm, med godkännande af
öfverståthållareembetet — att stadga vilkor för rättigheten att
bygga ett hus! Låt oss fortgå ännu en tid på detta sätt, låt
kommunalmyndigheterna på detta sätt ingripa i lagstiftningen om
svenske medborgares allmänna rättigheter och skyldigheter — på
ett sätt i Stockholm, ett annat i Örebro, ett tredje i Göteborg
o. s. v. i oändlighet. Det är hvad jag kallar lagstiftningsanarki.
Och det är en sådan anarki, som håller på att inbryta, sedan
Kongl. Maj:t — olagligt — genom 1868 års ordningsstadga för
rikets städer delat med sig af sin sjelftagna, således olagliga magt
öfver svenska folkets församlingsrätt icke blott åt 25 Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i förening med kommunalrepresentationen i
städerna, utan äfven åt magistraterna; Kongl. Maj:t har för öfrigt
förbehållit sig att utsträcka tillämpningen af ordningsstadgan —
och samma lagstiftningsanarki — till landsbygdskommunerna. Och
under denna anarkis hägn kunna medborgarnes vigtigaste rättig¬
heter befinnas hafva försvunnit.
Jag tror, att det vore tid att stanna på denna väg. Åtmin¬
stone förefaller det icke för mycket begärdt, att Riksdagen icke
formligen skall uppmana Kong!. Maj:t att ytterligare utsträcka
det administrativa lagstiftningsvälde, hvaröfver vi så länge klagat.
Om Riksdagen, i stället för att inskränka det, uppmanar Kongl.
Maj:t att i kraft af sin administrativa lagstiftningsrätt ytterligare
inkräkta på våra dyrbaraste rättigheter —• hvad anledning har
Riksdagen då att förundra sig, om den af herr finansministern
anförda principen tillämpas: »Den mycket har, skall mera ha».
Hvad anledning har Riksdagen att förundra sig, om Kongl. Maj:t
en annan gång i större skala förnyar det tilltag, söm försöktes
1888, genom beslutet att i strid med värnpligtslagen ålägga eleverna
Om brand¬
väsendets
ordnande
på landet.
(Forts.)
N:o 15.
52
Lördagen den 15 Mars.
Om brand-
väsendets
ordnande
på landet.
(Forts.)
vid statens skogsskolor ökad värnpligt? Riksdagen har alldeles
ingen anledning att deröfver förundra sig.
Jag anhåller, herr talman, om afslag på utskottets föreliggande
betänkande.
Vidare anförde:
Herr Jansson i Krakerud: Motionären, likasom utskottet,
har utan tvifvel utgått från den synpunkten, att brandstodsbolag
på landsbygden borde beredas större rättigheter, än nu är fallet —
nemligen _ rättighet att inrätta brandcorps och att i reglementet få
införda vitesbestämmelser för dem, som icke ville ställa sig nämnda
reglemente till efterrättelse. För min del skulle jag mycket väl
kunnat vara med om ett sådant förslag, i fall utskottet i fortsätt¬
ningen hållit på, att brandstodsbolagen skulle få komma i åt¬
njutande af dessa rättigheter. Men motionären lika väl soin ut¬
skottet synas hafva öfvergifvit den principen, eller också har ut¬
skottet fått klart för sig, att »kommunerna» är detsamma som
brandstodsbolagen, synnerligast då det så väl i motiveringen som
i klämmen infört ordet: »kommuner», der det enligt mitt förme¬
nande bort stå: »brandstodsbolag».
Jag ber att få påpeka några missförhållanden, som utan tvifvel
skulle blifva ganska svåra för det syfte motionen afser, om ut¬
skottets betänkande skulle bifallas. Brandstodsbolagen hafva, som
bekant, många delegare i åtskilliga kommuner. I den ena kom¬
munen utgöra sådana delegare majoriteten, i den andra åter mino¬
riteten. Om nu ett brandstodsbolag önskade få infördt i regle¬
mentet, att man skulle få brandcorpser inom kommunerna, så är det
klart, att den kommun, der dessa delegare utgjorde majoriteten,
inrättade en brandcorps, den kommun åter, der delegarne i samma
bolag utgjorde minoriteten, inrättade icke någon brandcorps. Så¬
dant tillvägagående kan icke vara i brandstodsbolagens intresse.
Jag tror således, att, om det blefve en brandstodsbolagens ensak
att i denna de! handla efter omständigheterna, något magtmiss-
bruk icke skulle blifva begånget. Ty då skulle den, som icke
ville underkasta sig reglementets föreskrifter, kunna gå ut ur
brandstodsbolaget; men ur kommunen kan man icke gå ut, i fall
magtmissbruk eger rum. Dessutom fins det åtskilliga kommuner,
som bildat brandstodsbolag inom sig sjelfva. Åtskilliga hemmans-
egare och lägenhetsinnehafvare hafva bildat ett bolag. Men så är
det ett par större godsegare eller industriidkare, som inom kom¬
munen hafva majoritet, då fråga är om att afgöra något på kom¬
munalstämma. Om nu bolaget ville inrätta en brandcorps, skulle
det besluta,s å kommunalstämma. Men då kunde dessa två, som
egde majoriteten, sätta sig emot saken, emedan de ej hade så stor
fördel af inrättandet utaf en brandcorps. Det kunde också tvärtom
hända i en annan kommun, att ett par tre industriidkare, som
önskade få en brandcorps i ordning, kunde besluta detta; och de
andra, som utgjorde minoriteten, skulle då nödgas underhålla
nämnda brandcorps. Detta torde vara en betydlig oegentlighet
Lördagen den 15 Mars.
53
N:o 15.
eller orimlighet, synnerligast som åtskilliga hemman, ja, till och med
hyar, ligga en half eller en hel mil från kommunen och derför
ej hafva den ringaste fördel utaf inrättandet af en dylik brand¬
corps. Jag tror derför för min del, att det vore häst, om brand-
stodsväsendet fortfarande finge vara en enskild angelägenhet och
icke indroges bland de kommunala frågorna.
På grund häraf kan jag icke förena mig med utskottet i det
förslag det framstält, men tror dock att, om det blefve omredi-
geradt, man ändå skulle kunna åstadkomma något. Jag skall
derför yrka återremiss.
Herr Andersson i Orstorp: Jag hade väntat, att en så billig
och anspråkslös begäran som den, hvilken i föreliggande motion
frainstälts, skulle utan invändning kunnat bifallas af denna kam¬
mare. Jag har nemligen fattat frågan endast såsom en organisa¬
tionsfråga.
Som bekant, är det enligt den kongl. förordningen af den 8
maj 1874 icke möjligt för alla kommuner att efter de bestämmelser,
som der föreskrifvas, få ordna sitt brandväsende. Stadgan före-
skrifver nemligen i 20 §: »Hvad i denna stadga är föreskrifvet
om stad, galle i tillämpliga delar äfven för köping; så ock för
hamn, fiskeläge och annat ställe med större sammanträngd befolk¬
ning». Då nu en kommun på landet icke kan hänföras under be¬
nämningen »ställe med större sammanträngd befolkning, så är det
ej möjligt för en sådan kommun att på grund af nämnda stadga
erhålla rättighet att ordna sitt brandväsen. Nu är det så — jag
medgifver det villigt — att det icke inom alla kommuner i landet
kan vara fördelaktigt att hafva en brandcorps, men på andra orter
är det ej allenast fördelaktigt, utan rent af utaf behofvet påkalladt.
Jag har derför trott, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i de
respektive länen skulle kunna få rättighet att fastställa brandcorps-
reglemente för kommun, som ansåge brandcorps’ inrättande för sig
nyttigt och fördelaktigt.
Jag har här i min hand ett brandstodsreglemente, gällande
för den ort jag tillhör. Det är af Kongl. Maj:ts befallningshaf¬
vande i Malmöhus län behörigen faststäldt. I dess 37 § heter det:
»Delegarne inom hvarje socken, hvars sammanräknade försäkrings¬
värde å hus och lösören öfverstiger 200,000 kronor, skola dessutom»
— d. v. s. utom den materiel, som i föregående paragraf beskrifves
— »gemensamt anskaffa och underhålla för socknens gemensamma
begagnande en ändamålsenlig brandspruta med slang, så vida ej
kyrka, enskilda personer eller bolag inom socknen hålla dylik
spruta, hvilken får af alla delegarne begagnas vid eldsvåda. Kost¬
naden härför utgår i mån af hvars och ens sammanräknade för¬
säkringsvärde». Nu hafva de flesta kommuner inom denna brand¬
stodsförening anskaffat sådana redskap, somliga vida derutöfver.
Men tydligt är, att kostnaden för dessa brandredskap icke kali
vara till mycken nytta, om kommunen icke har rättighet att före¬
skrifva sättet och ordningen för deras användande. Val är det
sant, att, när eldsolycka inträffar, det är hvars och ens skyldighet
Om brand-
väsendets
ordnande
på landet.
(Forts.)
N:o 15.
54
Lördagen den 15 Mars.
Om brand-
väsendets
ordnande
på landet.
(Forts.)
att biträda vid släckningen. Men herrarne torde dock medgifva,
att det är en ofantlig stor skilnad, om det är en ordnad brand¬
corps, som arbetar med släckning, bergning o. d. I vanliga fall
är det väl föreskrifvet, att det skall finnas en brandspruta; men
det är ej bestämdt, att de eller de personerna skola egna sig åt
släckningsarbetena, de eller de biträda vid bergningsarbetet o. s. v.
Jag bär derför ansett det vara af behofvet högeligen påkalladt,
att kommun, som ville anordna brandcorps, skulle vara berättigad
att få reglementet faststäldt, förutsatt att det vore bygdt på billiga
och rimliga grunder. Enligt 7 § i gällande kommunalförordning
eger kommun att med afseende på ordning och säkerhet inom
kommunen antaga ordningsstadga och få den faststäld; men då,
enligt högsta domstolens utlåtande, brandcorpsreglementen icke äro
att hänföra till sådana ordningsstadgar, kan för närvarande någon
fastställelse derå icke erhållas. Här vore nu fråga om en förenk¬
ling af saken, hvarigenom man skulle slippa att gå den långa
omväg, som brandstadgan föreskrifver. Då skall det nemligen
bero på Kongl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning och hörande,
hvarefter förslaget skall skickas in till Kongl. Maj:t. Huru jag-
betraktar saken, tror jag det vore väl, om möjlighet bereddes veder¬
börande kommun att få en sådan brandstadga faststäld. Någon
ovilkorlig skyldighet skulle enligt mitt förslag ej finnas. Det
skulle blott vara ett medgifvande, att den kommun, som ville ordna
brandväsendet så, skulle hafva frihet dertill. Den, som ej ville
det, skulle likaså hafva frihet dertill.
På grund af hvad jag anfört skall jag be att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr Danielson: Jag kan ej neka, att jag hyser vissa be¬
tänkligheter mot den föreslagna skrifvelsen. Jag föreställer mig,
att om kommuner, som hafva försäkradt i något brandstodsbolag,
skulle besluta att inrätta sådana brandcorpser och med sitt beslut
å kommunalstämma få fram det, för att icke den eller den kommit
tillstädes, så skulle det kanske kunna tydas derhän, att många
mot sin vilja skulle fullgöra en skyldighet, som de icke hade
gagn af. Jag tycker, att denna fråga icke är en kommunal ange¬
lägenhet, utan rör brandstodsbolaget. Det är bolaget, som får stå
risken, om reglementet ej föreskrifver tillräckliga försigtighetsmått.
Jag är derför tveksam i denna fråga. Jag tycker, att det är orig-
tigt att lägga på den enskilde kommunmedlemmen skyldigheter,
då han icke försäkrat på dessa vilkor. Han bör sjelf få välja, om
han vill tillhöra det eller det holaget, der de eller de skyldig¬
heterna äro bestämda. Jag är, som jag nämnt, rädd för, att det
ej är lämpligt att gifva kommunen rättighet att ålägga honom
större skyldighet och tillika viten, än han vid försäkringen kände.
Det kan genom röstöfvervigt vid en mindre talrikt besökt stämma
komma till stånd ett beslut, som kanske strider mot hvad två
tredjedelar af kommunens medlemmar önska. Jag anser att det
föreliggande förslaget kan komma att föra oss in på ett betänkligt
område. Man bör derför väl besinna sig, innan man beslutar något
Lördagen den 15 Mars.
55
N:o 15.
dylikt — huru oskyldigt det än må låta. Ty det kan leda till ett
annat resultat och till andra förhållanden, än man först tänkt.
Jag undrar derför, om vi icke böra låta anstå med denna fråga
och om den icke, i fall den å nyo upptages, bör tagas på ett annat
sätt. De olika bolagen borde upptaga i reglementena det som be-
höfdes, så att hvarje försäkringstagare visste på hvilka vilkor han
försäkrade, och hvilka skyldigheter han hade.
Då jag af dessa skäl känner mig tveksam om den föreslagna
skrifvelsens lämplighet, skall jag för närvarande, till den kraft
och verkan det kan hafva, yrka afslag på utskottets hemställan.
I detta yrkande instämde herrar Olsson i Kyrkebol, Collander,
Petersson i Brystorp, Nilsson i 'Skärhus, Truedsson, Bromée och
Andersson i Hasselbol.
Ofverläggningen var härmed slutad; och efter det propositioner
gifvits i enlighet med de tre särskilda yrkanden, som under öfver-
läggningen förekommit, afslog kammaren såväl utskottets hem¬
ställan som den i ämnet väckta motionen.
§ io.
Afgåfvos nya motioner af
Herr W. Wester, n:o 219, om ombildning af treklassiga läro¬
verket i Engelholm till lägre allmänt läroverk med fyra ämnes-
1 är are; samt
Herr A. P. Danielson, n:o 220, om Borgholms pedagogis om¬
bildning till lägre allmänt läroverk med tre ämneslärare.
Båda dessa motioner remitterades till särskilda utskottet.
Vidare aflemnade herr J. Johansson i Horaskog en motion,
n:o 221, om ändring i §§ 68, 69, 70 och 71 riksdagsordningen.
Denna sistnämnda motion begärdes på bordet och bordlädes.
§ Il-
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
Konstitutionsutskottets utlåtanden:
n:o 3, i anledning af väckt motion om ändring af §§ 34 och
36 riksdagsordningen; och
n:o 4, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!
Maj:t med begäran om framläggande af förslag till ändring af §§
12 och 23 riksdagsordningen;
Bevillningsutskottets memorial:
n:o 4, i anledning af Första Kammarens återremiss af 2:dra
punkten i utskottets betänkande (n:o 2) angående vilkoren för
försäljning af bränvin; samt
Om brand¬
väsendets
ordnande
på landet.
(Forts.)
N:o 15.
56
Lördagen den 15 Mara.
lagutskottets utlåtande n:o 30, i anledning af väckt motion
om sådan ändring i gällande kommunal- och folkskolelagstiftning,
att, der kyrkoförsamling består af flera kommuner, hvarje kommun
må ega rätt att förvalta sitt skolväsen och inom sig utse skolråd.
.Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragnings¬
listan för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit tvenne gånger bordlagda.
§ 12-
Justerades protokollsutdrag.'
§ 13.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr F. W. Metzén, under 14 dagar fr. o. m. den 20 dennes,
» E. Andersson i Upsal, » 14 » » » 19 »
» II. M. Kilman, » 14 » » »17 »
» M. Zachrison, » 14 » » » 26 »
och » Facit Per Ersson, » 14 » » » 26 »
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,35 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Stockholm, K. L. Beckman, 1890.