RIKSDAGENS PROTOKOLL
1890. Andra Kammaren. N:o 13.
Lördagen den 8 mars.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 1 innevarande mars.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. frih. F. von Essen aflemnade Kong], Maj:ts
proposition till Riksdagen angående ändring i vilkoren för öfverlåtelse
till Göteborgs stad af eganderätten till kronans andel i förra ost¬
indiska kompaniets fastighet i nämnda stad.
Denna proposition bordlädes.
§ 3.
Herr talmannen tillkännagaf, att herr A. Hedin låtit anmäla,
det han vore af opasslighet förhindrad att deltaga i dagens samman¬
träde.
§ 4-
Upplästes ett till kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:
Herr konsul Axel Swartling lider af nervös hufvudvärk jemte
halspatin och måste tills vidare hålla sig på sina rum, hvilket intygas:
Stockholm den 7 mars 1890.
E. G. Johnson.
Med. d:r.
Andra Kammarms Frat. 1890. N:o 13.
1
N:o 13.
2
Lördagen den 8 Mars.
§ 5.
Herr talmannen tillkännagaf, att, enligt hvad vid talmanskonferens
i sådant afseende öfverenskommits, gemensamma omröstningar öfver
de voteringspropositioner, som redan blifvit eller derförinnan kunde
varda af båda kamrarne godkända, komme att ega rum i plenum
lördagen den 22 innevarande mars.
§ 6.
Efter föredragning af de på kamrarnes bord hvilande motioner
hänvisades:
herrar Emil Olssons och N. Pehrssons motion, n:o 214, till stats
utskottet; och
herr P. Lundéns motion, n:o 215, till särskilda utskottet.
§ 7-
Föredrogs och lades till handlingarna lagutskottets memorial
n:o 24, i anledning af Första Kammarens åtei-remiss af utskottets
utlåtande n:o 20 öfver väckt motion om tillägg till § 23 i förord¬
ningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd.
§ B.
Föredrogs men blefvo å nyo bordlagda:
lagutskottets utlåtande n:o 25; samt
Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 12,13 och 14.
§ 9.
Om begräns- Till kammarens afgörande förelåg konstitutionsutskottets utlä¬
rt? af nötande n:o 1, i anledning af väckta motioner om ändring af §§ 6 och
aa9antallens^ riksdagsordningen:
Vid innevarande riksdag hade följande motioner, som berörde ifråga¬
varande ämne, blifvit väckta, nemligen, inom Första Kammaren, n:o 11
af herr P. M. Söderberg och n:o 45, af herr O. Alin samt, inom
Andra Kammaren, n:o 19 af herr Ollas A. Ericsson, n:o 54 af herr
Nils Petersson i Runtorp, n:o 81 af herr E. Westin, med hvilken
herrar Nils Hansson och A. Göransson förenat sig, n:o 91 af herr
friherre C. Carlsson Bonde, n:o 94 af herr K. E. Holmgren, n:o 99
af herr II. Andersson i Nöbbelöf, n:o 152 af herr P. Larsson i Fole
och n:o 202 af herr Elowson.
Lördagen den 8 Mars.
3 N:o 13. "
Under punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde med anled- Om begräns¬
ning häraf utskottet: n}n® äf/riks-
° dags mannens
antal
att Riksdagen måtte till hyllande för vidare grundlagsenlig be- (ports)
handling antaga följande förslag till förändrad lydelse af
Riksdagsordningen.
(Nuvarande lydelse):
(Föreslagen lydelse):
§ 6-
Första Kammarens ledamöter 1. Första Kammaren skall be¬
skola, för en tid af nio år, utses stå af etthundrafemtio ledamöter,
af landstingen och stadsfullmägtige hvilka för en tid af nio år utses
i de städer, som ej i landsting del- af landstingen och stadsfullmägtige
taga. Hvarje landsting och sådan i de städer, som ej i landsting
stad, som nu nämnd är, väljer, deltaga.
efter folkmängden inom sitt om- 2. Hvarje landstingsområde och
råde, en riksdagsman för hvarje sådan stad, som nu är nämnd, ut-
fullt tal af trettiotusen. Går ej gör en valkrets, för hvilken, efter
folkmängden upp till trettiotusen, folkmängden inom dess område,
väljes dock en riksdagsman. väljes en riksdagsman för hvarje
fullt tal, motsvarande en ett-
hundrafemtiondedel af rikets folk¬
mängd.
3. För valkrets, som har mindre
folkmängd än i mom. 2 sägs, väl¬
jes dock en riksdagsman.
4. Derest det antal riksdags¬
män, som med tillämpning af stad-
gandena i mom. 2 och 3 bör ut¬
ses, icke uppgår till etthundra¬
femtio, skola, för ernående af detta
antal, de valkretsar, hvilkas folk¬
mängd mest öfverskjuter de tal,
som enligt mom. 2 äro bestäm¬
mande för riksdagsmännens antal
inom valkretsarne, vara berättigade
att hvardera välja ytterligare en
riksdagsman.
5. Det antal riksdagsmän, hvarje
valkrets, enligt ofvan angifna grun¬
der, eger utse, bestämmes hvart
tionde år af Konungen; och skall
vid tillämpning af den sålunda
faststälda ordningen iakttagas, att
inskränkning icke sker i vald
N:o 13. 4
Lördagen den 8 Mars.
Om begränsa (Nuvarande lydelse):
ning af riks¬
dagsmännens
antal.
(Forts.)
§
1. Andra Kammarens ledamöter
väljas för eu tid af tre år, räknade
från ock med januari månads bör¬
jan året näst efter det, under hvil-
ket valet skett.
2. Å landet, hvartill i fråga
om riksdagsmannaval äfven räknas
köpingar, utses för hvarje domsaga
en riksdagsman. Domsaga, som,
oberäknad! dertill hörande städer,
har större folkmängd än fyratio¬
tusen, varde dock af Konungen,
så vidt ske kan käradsvis, indelad
i två valkretsar, som välja hvar¬
dera eu riksdagsman.
3. I hvarje stad, som eget' en
folkmängd af tiotusen eller mer,
utses eu riksdagsman för hvarje
fullt tal af tiotusen. Ofriga städer
skola första gången af Konungen,
och derefter hvart tionde år af
kammaren, ordnas, så vidt ske
kan länsvis, i särskilda valkretsar,
som hvardera utse en riksdagsman,
och skall hvarje sådan valkrets
(Föreslagen lydelse):
riksdagsmans rätt att under före-
skrifven tid utöfva riksdagsmanna¬
kallet.
6. Upphör stad att i landsting
deltaga, må, så länge då gällande
ordning för valen länder till efter¬
rättelse, stadens rätt att utse riks¬
dagsman inträda allenast i det fall,
att ledighet uppstår i den valkrets,
staden förut tillhört.
13.
1. Andra Kammaren skall be¬
stå af tvåhundratjugufem leda¬
möter, deraf etthundrafemtio för
landet och sjuttiofem för städerna.
Dessa ledamöter väljas för en tid
af tre år, räknade från och med
januari månads början året näst
efter det, under hvilket valet
skett.
2. A landet, hvartill i fråga
om riksdagsmannaval äfven räk¬
nas köpingar, utses för hvarje
domsaga en riksdagsman. Under¬
stiger domsagornas antal etthundra-
femtio, skola, för ernående af det
bestämda antalet riksdagsmän, de
folkrikaste domsagorna, så vidt
ske kan käradsvis, indelas i två
valkretsar, som hvardera välja en
riksdagsman. Ofverstiger dom¬
sagornas antal etthundrafemtio,
skola, i den mån sådant erfordras,
angränsande domsagor, som hafva
minsta sammanlagda folkmängden,
förenas, två och två, till en val¬
krets.
3. I stad, hvars folkmängd
uppgår till eller ofverstiger en
sjuttiofemtedel af folkmängden i
rikets alla städer, väljes efter
stadens folkmängd en riksdags¬
man för hvarje fullt tal, motsva¬
rande en sjuttiofemtedel af stä¬
dernas folkmängd. Städer, med
mindre folkmängd än nu är sagdt,
ordnas, så vidt lämpligen ske
Lördagen ..den 8 Mars.
5 Jiso 13.
(Nuvarande lydelse): (Föreslagen lydelse): Om begräns-
innehålla en folkmängd af minst kan länsvis, i så många val-dagsmännens
sex tusen och högst tolf tusen. kretsar, som, med iakttagande af „ antal, s
att hvardera utser en riksdags- (Forts.)
man, erfordras för uppnående af
det i mom. 1 föreskrifna antal
riksdagsmän för städerna.
4. Indelningen af omförmälda
valkretsar så ock riksdagsmän¬
nens antal för hvar och en af de
städer, hvilkas folkmängd i och
för sig berättigar dem att utan
förening med annan stad välja
riksdagsman, bestämmes, efter
ofvan angifna grunder, hvart ti¬
onde år af Konungen. Den ord¬
ning, som sålunda fastställes, vin¬
ner tillämpning vid de val, hvilka
näst derefter, enligt § 15 mom.
1, skola ega rum. Köping, som
erhåller stadsprivilegier räknas i
fråga om riksdagsmannaval fort¬
farande till landet, till dess ny
valkretsordning varder faststäld.
Vid utlåtandet funnos fogade reservationer:
af herr O. Alin, hvilken, jemte det han hemstälde att § 6 riks¬
dagsordningen måtte bibehållas oförändrad, föreslagit, att Kiksdagen
måtte förklara hvilande för vidare grundlagsenlig behandling föl¬
jande förslag till ändrad lydelse af § 13 riksdagsordningen:
1. Lika med nuvarande lydelse.
2. Lika med nuvarande lydelse.
3. I stad, som eger en folkmängd af tiotusen eller mer, utses
följande antal riksdagsmän, nemligen: en riksdagsman för en folk¬
mängd af tiotusen; derutöfver en för hvarje fullt tal af tiotusen,
hvarmed folkmängden öfverstiger tiotusen, men ej sextiotusen; der¬
utöfver en för hvarje fullt tal af femtontusen, hvarmed folkmängden
öfverstiger sextiotusen, men ej etthundrafemtiotusen; derutöfver en
för hvarje fullt tal af tjugutusen, hvarmed folkmängden öfverstiger
etthundrafemtiotusen, men ej tvåhundrafemtiotusen; derutöfver en för
hvarje fullt tal af tjugufemtusen, hvarmed folkmängden öfverstiger
tvåhundrafemtiotusen, men ej trehundrafemtiotusen; derutöfver en för
hvarje fullt tal af femtiotusen, hvarmed folkmängden öfverstiger tre¬
hundrafemtiotusen, men ej femhundratusen; och derutöfver en för
hvarje fullt tal af.etthundratusen, hvarmed folkmängden öfverstiger
femhundratusen. Ofriga städer skola första gången af Konungen,
och derefter hvart tionde år af kammaren, ordnas, så vidt ske kan
länsvis, i särskilda valkretsar, som hvardera utse en riksdagsman,
S:o 10.
6
Lördagen den 8 Mara.
Om begräns-ock skall hvarje sådan valkrets innehålla en folkmängd af minst
ning af riks-sextusen och högst tolftusen; samt
dagsmannens ° 7
antal.
(Forts.) af herr G. F. Gilljam, som hemstält, dels att § 6 riksdags¬
ordningen måtte blifva oförändrad, dels att Riksdagen ville förklara
hyllande för vidare grundlagsenlig behandling följande förslag till
ändrad lydelse af 13 § riksdagsordningen:
1. Lika med nuvarande lydelse.
2. Lika med nuvarande lydelse.
3. Lika med yrkandet i herr Alins reservation.
4. Stad, som vid 1890 års slut hade och derefter fortfarande
har eu folkmängd af minst tjugutusen, eget- dock, på sätt förut
varit stadgadt, utse en riksdagsman för hvarje fullt tal af tio¬
tusen, men ej för större folkmängd, än den vid nämnda års slut
hade; och må ej utse ökadt antal förr, än dess hela folkmängd, en¬
ligt hvad här ofvan för städerna i allmänhet är stadgadt, dertill
berättigar.
För att afgifva förslag i fråga om sättet för föredragningen af
ifrågavarande ärende hade ordet begärts af
Herr Rydin, hvilken i sådant afseende anförde: Med afseende
å behandlingen af förevarande ärende tillåter jag mig föreslå, att §
13, som handlar om Andra Kammarens sammansättning, föredrages
först och derefter § G.
Herr Ljungman yttrade: Jag anhåller, att man under diskus¬
sionen måtte få yttra sig om begge §§ på en gång, ty det är
nödigt att egna denna vigtiga fråga en så grundlig behandling
som möjligt, och detta åter förutsätter att man får diskutera
frågan i sin helhet. Sedan må man ju fatta beslut öfver hvar §
för sig.
Herr Rydin: Jag anser, det helt naturligt, att man diskuterar
frågan i sin helhet, ehuru 13 § torde böra föredragas och afgöras
först.
Sedan öfverläggningen om föredragningssättet härmed förklarats
slutad, beslöt kammaren, att § 13 skulle först föredragas och der¬
efter § 6; och förklarade herr talmannen något hinder icke möta
för den, som sådant önskade, att yttra sig öfver lagförslaget i dess
helhet.
Efter uppläsande af § 13, sådan den lydde enligt utskottets för¬
slag, anförde:
Herr Elowson: Konstitutionsutskottet har i det föredragna be¬
tänkandet föreslagit ändring i de enligt riksdagsordningen nu gällande
Lördagen den 8 Mars 7 Sso 13.
grunder för Riksdagens sammansättning. Utskottets nu föreliggande Om begräns-
förslag synes mig gå i en rigtning, som strider mot vissa i g™nd-”^^
lagen befintliga, vigtiga grundsatser. Eu grundsats finnes nemligen a antal
i grundlagen uttryckt, att nationen är att betrakta såsom en med- (jrorts.)
borgerlig enhet, och mot denna grundsats synes mig utskottets förslag
strida, då det vill hafva en fix proportion mellan städernas repre¬
sentanter och landsbygdens. Utskottet synes mig sålunda vilja
hafva i grundlagen en bestämmelse fastslagen derom, att. svenska
nationen icke längre är att betrakta såsom en medborgerlig enhet,
utan såsom två väsentligen skilda delar, en del utgörande lands¬
bygdens invånare, en annan städernas. Då nu utskottet ansett sig
böra föreslå sådana bestämmelser, som strida mot förut gällande
principer i riksdagsordningen, synes det mig som om konseqvensen
bort leda utskottet till att föreslå de ytterligare ändringar, som häraf
blifva en nödvändig följd. Ty man lärer icke kunna förbise, att
grundlagen är och bör vara ett organiskt helt. Utskottet anför
1 sitt betänkande en motivering för den fixerade proportionen, hvari
bland annat säges, att enligt densamma å ena sidan en tillräcklig
möjlighet finnes för de olika, i städerna koncentrerade intres¬
sena att blifva representerade, och å andra sidan den fara skulle
vara försvunnen, som läge deri, att städerna, såsom för svagt repre¬
senterade, ej skulle kunna utöfva tillbörligt inflytande inom repre¬
sentationen.
Men, mine herrar, skall man nu en gång för alla fastslå i grund¬
lagen, att, då nationen utgöres af skilda delar, hvilka uppträda i
förhållande till hvarandra inom Andra Kammaren enligt proportionen
2 till 1, det är tillräckligt, att städernas representanter ingå endast
i lammaren med 1/3 af hela antalet riksdagsmän derinom? De fä
då icke tillbörligt inflytande inom representationen. Det synes mig
som om konstitutionsutskottet i öfverensstämmelse med denna sin
grundsats hade bort föreslå vissa andra ändringar i riksdagsordningen
och deribland den synnerligen vigtiga, att ledamöter i de ständiga
utskotten skulle tillsättas genom proportionalitetsval eller också att
fixa bestämmelser skulle införas derom, att i nämnda utskott stads-
representanterna skulle utgöra eu tredjedel åt hela antalet utskotts-
ledamöter från Andra Kammaren och att följaktligen ledamöternas
antal fasfstäldes så, att det blefve någon mångfald af talet 3. Så
länge man håller på, att nationen är en medborgerlig enhet och att
valen ske samfäldt, kunna städernas representanter icke hafva giltiga
anspråk att såsom sådana blifva insatta i utskotten, ty det kan ju
tänkas, att landsbygdens representanter anses företrädesvis lämplige
att sitta der. Men helt annat måste förhållandet blifva, derest
det fastslås att representationen i denna kammare skall ut¬
göras af två väsentligt skilda delar. Det är då icke nog med
att dessa skilda delar finnas i kammaren; de böra också finnas i
utskotten.
Det synes mig också, som om man i samband med denna vigtiga
förändring i grundlagen hade bort sätta andra. I förbigående vill
jag erinra derom, att det finnes i vår valordning åtskilliga oegent-
ligheter, hvilka torde behöfva rättas. Äfven finnes det en stor
X:o 13.
8
Lördagen den 8 Mars.
nZn tTww.kff„me1dborgare' hvilka icke hafva Politisk rösträtt. Så länge detta
dagsmän7iens^\^1^,^1' rum? kan det icke vara lämpligt att tala om dispro-
antal. portion mellan stad och land. Det synes mig derför vara nödigt att
(Forts.) i samband med en skeende utjemning af disproportionen mellan
städernas och landsbygdens representantantal utfinna något förslag,
hvarigenom de för närvarande icke politiskt röstberättigade med-
borgarne blifva i tillfälle att utöfva sitt inflytande, när det gäller att
välja de män, åt hvilka vården om rikets angelägenheter skall an¬
förtros. Det torde derför vara af vigt, att den föreslagna förändringen
sättes i samband med frågan om utsträckning af den politiska
rösträtten.
Mot den af utskottet föreslagna proportionen af två representanter
för landet mot en för städerna har, säger utskottet, anmärkts, »att
det väl kan tänkas, att städernas sammanlagda folkmängd kan komma
att öfverstiga 1/3 af hela rikets, och att i detta fall ifrågavarande
proportion mellan landets och städernas representationsrätt vore
uppenbart origtig.»
Ja, mine herrar, detta han inträffa och det hommer utan tvifvel
att inträffa, inom eu icke synnerligen lång tid. Åf de siffror, som
finnas i konstitutionsutskottets betänkande, kan man med lätthet ut¬
räkna, när det kommer att inträffa.
Då föreliggande ämne behandlades vid fjolårets riksdag, hade
jag tillfälle att framlägga några beräkningar, ur hvilka framgick,
att folkmängden i städerna växte i hastighet 7 gånger starkare än
folkmängden på landsbygden. Under sådana förhållanden måste det
inträffa, att folkmängden i städerna blifver icke endast 1/9 af hela
rikets utan att den en gång kommer att uppgå till hälften af rikets
hela folkmängd.
Utskottet tillbakavisade emellertid denna anmärkning med ett
argument, som synes temligen svagt. Utskottet säger att den tid¬
punkt, då detta kan antagas komma att inträffa, synes så aflägsen,
att det ej är nödigt eller lämpligt att nu för detta fäll stifta lag.
Men, mine herrar, det är ju meningen att fastslå denna grundsats
för all framtid, och utskottet har icke dragit i betänkande att föreslå
en lagstiftning för ett annat fall, som med all sannolikhet kommer
att inträffa långt senare i framtiden än detta, hvarom nu är fråga,
eller att städernas folkmängdssiffra skulle uppgå till l/3 af hela
rikets, i det fallet nemligen, att domsagorna på landet skulle blifva
flera än 150.
För en stad måste det anses vara en synnerligt dyrbar rättighet
att kunna sjelfständigt välja en riksdagsman, och städerna äro också
mycket angelägna om att få en sådan rättighet sig tillerkänd. Såsom det
nu är stäldt, inträder denna rättighet, då staden har en folkmängd
uppgående till en viss siffra, oberoende af andra städers folkmängd.
Men enligt utskottets förslag kunde, om det blefve lag, en gång
i en framtid inträffa att en stad, som en gång haft sjelfständig
valrätt, komme att förlora denna rätt, äfven om dess folkmängd
tillväxte.
Såsom vi veta, bestämmes enligt utskottets förslag rättigheten
att få sjelfständigt välja riksdagsman genom ett normaltal — jag
Lördagen den 8 Mars.
9 N:o 13.
vill kalla det så — bvilket normaltal man finner genom att dividera O»* begräns-
städernas hela folkmängd med talet 75. Enligt 1888 års folkmängds-”*”# af.rihs-
förhållanden skulle normaltalet utgöras af siffran 11,470. Antager •9®’2-wews
man nu att detta normaltal blir om några år, till följd af städernas (Forts.)
tillväxt, uppflyttadt till siffran 12,000, som då skulle vara den be¬
stämmande för en stads rätt att välja egen riksdagsman, och att,
sedan några år ytterligare förflutit, till följd af folkmängdens ökande
i städerna talet 13,000 komme att blifva normaltal, så skulle en viss
stad, som vid första regleringen hade rätt att sjelfständigt välja
riksdagsman, och som då normaltalet var 12,000 äfvenledes hade
denna rätt sig tillerkänd, kunna vid nästa reglering förlora ifråga¬
varande rätt, ehuru dess folkmängd visserligen tillväxt men dock
icke så mycket, att den nådde talet 13,000, utan stode under det¬
samma, emellan 12,000 och 13,000. Detta är en anmärkning, synes
mig, emot förslaget, hvilken bär ett bestämdt skäl för sig, och
hvilken jag skall be att få bestyrka genom konstitutionsutskottets
egna siffror.
Konstitutionsutskottet lemnar i bilagen litt. G. uppgift å det
antal riksdagsmän, som, med tillämpning af bestämmelserna i ut¬
skottets förslag, om det både varit lag, bort på grund af folkmängds-
uppgifterna för åren 1865—1886 utses af de städer, hvilka för när¬
varande hafva rätten att sjelfständigt utse riksdagsmän. Se vi då
efter, huru detta skulle hafva gestaltat sig för t. ex. staden Norr¬
köping, så framgår af den nämnda tablån, att denna stad år 1865
skulle haft 3 representanter. Likaså skulle Norrköping haft 3 re¬
presentanter åren 1868, 1871, 1874 och 1877. Men år 1880 och
de följande åren skulle nämnda stad endast haft 2 representanter,
oaktadt, som herrarne behagade se af bilagan litt. F. å före¬
gående sida, folkmängden derstädes hela tiden varit i ett beständigt
stigande.
I fråga om Gefle, som åren 1871, 1874, 1877 och 1880 varit be¬
rättigad att välja två representanter, skulle på samma sätt den in¬
skränkning hafva egt rum, att staden från och med år 1883 endast
skulle haft rätt att välja en representant.
Likaså skulle staden Karlskrona åren 1865, 1868, 1871, 1874 och
1877 varit berättigad att välja två representanter, men 1880 och de
följande åren endast en.
Utskottet har icke fortsatt sina beräkningar längre än till år
1886. Hade utskottet det gjort, skulle man helt säkert hafva funnit,
huru som någon viss stad, måhända mer än en, hvilken vid en före¬
gående reglering egt rätt att på grund af sin folkmängd sjelfständigt
välja riksdagsman, skulle vid någon efterföljande reglering förlora
denna rätt, d. v. s. den skulle blifva förenad med annan valkrets.
Och detta skulle kunna inträffa, ehuru folkmängden uti den ifråga¬
varande staden hela tiden vuxit, ehuru icke lika hastigt som i öfriga
städer.
Under sista riksdagen, då den fråga som nu föreligger äfven
debatterades, hade jag tillfälle att uttala en tanke derom, att repre¬
sentantantalet för de större städerna borde begränsas. Jag uttalade
den tanken, att proportionen mellan folkmängden och riksdags-
N:o 13.
10
Lördagen den 8 Mars.
Om &e,9«ms-m;inncns antal borde vara föränderlig, så att denna proportion
mng af riks-blefve högre i de mycket stora städerna än i de mindre stora.
^“Deima tanke har blifvit upptagen i den motion, som jag haft
(Forts) äran framlemna i denna kammare, och hvilken motion äfven
blifvit utaf herr Alin framlagd i Första Kammaren. Uti denna
motion föreslås en begränsning utaf de större städernas representant¬
antal.
Det säges att ett missförhållande uppkommit derigenom, att
städernas representantantal vuxit. Må så vara. Men detta är ett
missförhållande, som uppkommit derigenom, att särskild! de två
största städerna, Stockholm och Göteborg, fått sitt representantantal
bestämdt efter sådana grunder, att sagda representantantal numera
anses allt för högt.
Enligt siffror, som stå omnämnda i min motion, hafva repre¬
sentanterna i Andra Kammaren från år 1865 ökats till antalet med
32 personer. Af denna ökning kommer på städerna den största
delen, nemligen 21 personer, och dessa 21 personer fördela sig så,
att på de större städerna kommer det största antalet, eller 9 för
Stockholm och 5 för Göteborg, d. v. s. för dessa båda städer till¬
sammans 14 nya representanter, under det att samtliga de öfriga
städerna tillsammans fått sitt representantantal ökadt med icke högre
belopp än talet 7. Detta missförhållande har uppkommit derigenom,
att till följd af folkmängdens tillväxt i de större städerna och då
dessa städer fått utse sina representanter proportionsvis till nume¬
rärens stigning, dessa större städer blifvit representerade efter eu
norm, som icke kan sägas motsvara den ökade betydelse, staden
vunnit genom sin ökade storlek.
Då ett missförhållande uppkommer, är det vanligt, att man för
att råda bot på det onda rigtar sig mot de grunder, som varit
vållande till missförhållandet. Men konstitutionsutskottet har rigtat
sin sträfvan mot något helt annat.
Grundtanken i den motion, som herr Alin och jag afgifvit, är
den, att representantantalet i stad bör ökas i samma mån som
staden får ökad betydelse. Men denna förökade betydelse kan icke
alltjemt gå i aritmetisk serie efter folkmängdens tillväxt, utan, för
att träffa det rätta, måste man låta de folkmängdssiffror, som be¬
stämma representanternas växande antal, bilda någon annan serie.
Om man t. ex. har eu stad med 10,000 invånare, så får den efter
nuvarande förhållanden icke välja någon ny representant, förr än
den ökats med ytterligare 10,000 personer, d. v. s. icke förr än dess
folkmängdssiffra fördubblats, hvilket med andra ord vill säga uppgår
till 100 procent af den ursprungliga siffran. Men om Stockholms
invånareantal växer med endast 4 å 5 procent, så får denna stad,
så länge den har rätt att utse en riksdagsman för hvarje 10,000-tal
personer, genast utse en ny riksdagsman. Detta är icke tillbörligt
eller lägligt.
Jag har derför trott mig böra framlägga ett förslag till Riks¬
dagen, genom hvilket man skulle få bestämmelser för hämmandet
utaf den hastiga tillväxten af representantantalet i de större
städerna.
11 N:o 18.
Lördagen den 8 Mars.
Jag ber att få instämma med hvad herr Alin säger i sin reser-Om begrtins-
vation, att det icke kan vara lämpligt att fastläsa städernas reprlänsmännens
sentantantal vid en viss siffra. Han anser att det vore en åtgärd, antal.
som utan nödtvång upphäfver en i riksdagsordningen stadgad princip; /'Forts.)
och han tillägger att det icke kan vara synnerligen lämpligt att
vidtaga en sådan åtgärd på en tid, då en kraftig och snabb utveck¬
ling af städernas betydelse försiggår.
Jag har förut haft den äran att erinra derom, att städernas
tillväxt, i enlighet med konstitutionsutskottets egna siffror, för
närvarande är 7 gånger större än landsbygdens. Under så¬
dana förhållanden synes det icke vara förenligt med en sund
lagstiftning att, som utskottet gör, fastslå för all framtid en
viss proportion emellan städernas och landsbygdens representant-
antal.
På grund af hvad jag sålunda anfört får jag hos herr talmannen
anhålla om proposition på utslag å konstitutionsutskottets betänkande
i nu föredragna § 13 — och naturligtvis vill jag äfven yrka afslag
på § G, då vi kommit dit — samt bifall till den motion, som jag i
denna kammare framlemnat, hvilken motion finnes intagen i be¬
tänkandet i form af en reservation utaf herr Alin. Jag yrkar så¬
lunda afslag å utskottets betänkande och bifall till herr Alins
reservation.
Häruti instämde herr Broström.
Herr Bratt yttrade: Att begränsa den ökning i representanternas
antal, som på grund af 1865 års riksdagsordning måste komma att
ega rum, detta är en åtgärd, hvars lämplighet, så vidt jag vet, ingen
har bestrida och som enligt min mening icke rätteligen kan bestridas.
Men om sålunda i detta hufvudstycke full samstämmighet råder,
synas desto större meningsskiljaktigheter förefinnas i fråga om sättet,
hvarpå denna begränsning skall genomföras; ty der vid lag tyckas
stads- och landsbygdsintressen skola mot hvarandra träda i skarpaste
opposition.
Jag ber att få redogöra för min uppfattning af denna fråga.
Gällande grundlag tillerkänner städerna en relativt större repre¬
sentationsrätt än landsbygden derför, att städerna innesluta ett ojem¬
förligt större antal samhällsintressen än landsbygden, som deremot
alltid får en absolut större representation utaf det naturliga skälet,
att landsbygden har den ojemförligt större folkmängden. Denna
grundsats har af de senare årens konstitutionsutskott oförtydbart
erkänts som rigtig.
Men ur nu gällande riksdagsordning framgår äfven en annan t
grundsats, nemligen den, att städernas inflytande skall tillväxa i
samma mån som städerna får större betydelse genom ökad folkmängd.
Den grundsatsen har af de senare årens konstitutionsutskott, likasom
af flere motionärer i ämnet iche blifvit erkänd.
Hvad nu beträffar den förra, den af konstitutionsutskottet er-
hända grundsatsen, nemligen att städerna ursprungligen med rätta
fått en relativt större representationsrätt än landsbygden, sä synes
N:o 13.
12
Lördagen den 8 Mars.
Om bearam-äet mig, som om densamma med hänsyn till sin formulering icke
dagsmännens^v[t i.1865 åls riksdagsordning behörigen klargjord; och det före-
' antal, taller mig, som om lagstiftaren, då han nedskref denna förordning, icke
(Forts.) fullständigt utdragit de konseqvenser, som ändrade folkmängdsför-
hållanden kunde komma att medföra för de respektiva stads- och
landsbygdsrepresentanternas antal. Ty hade han detta gjort, skulle
sannolikt de olägenheter hafva förekommits, som man nu måste söka
undanrödja.
Eu modifikation af grundlagen i syfte att rätta detta förbiseende
är visserligen nödvändig; men för min del kan jag icke finna något
enda giltigt skid för att, då man vill och behöfver göra blott en
modifikation, helt och hållet öfvergifva den basis, hvarpå grundlagens
bestämmelser i berörda hänseende från början hvilat och störta sig
in på en alldeles ny, godtycklig och tillkonstiad basis. På sätt den
föregående talaren fullständigt utvecklat, skulle den nu föreslagna
omstörtningen ovilkorligen leda till andra och ännu större missför¬
hållanden, hvilka åter i en icke aflägsen framtid måste framkalla
nya yrkanden pa grundlagsändringar. Och godtycklighet kan ingen¬
städes vara mindre på sin plats än i fråga om så väl förändring som
stiftande åt grundlag. Att utan tvingande nödtvång lemna den mark,
hvarpå grundlag en gång blifvit byggd, är ett experiment, som visser¬
ligen kan vara lättvindigt nog men som, enligt min tanke, är synner¬
ligen olämpligt, och ett experiment, som dessutom en dag kan få
obehaglig karakter af prejudikat, då andra rubbningar i samhällets
grundvalar komma på dagordningen.
Den grund, hvarpå riksdagsordningen i nu omhandlade afseende
blifvit byggd, är folkmängdssiffran. Visserligen är denna siffra eu
vexlande faktor, men just detta gör, att den kan med fördel an¬
vändas som en reglerande faktor. Den medgifver att upprätthålla
sjeltva grundprincipen för representationsrätten, och på samma gång
genom successivt verkande bestämmelser aflägsna hotande oegentlig-
heter med afseende på representantantalet. Denna naturliga och
mycket användbara faktor vill konstitutionsutskottet nu kasta öfver
bord för att i stället införa en ny, konstlad, fix faktor, som skulle
fastläsa ett förhållande, som enligt sakens natur kan och bör vexla
med sjeltva de siffror, som ursprungligen blefvo för representations¬
rätten bestämda.
För att förtydliga hvad jag menar ber jag fä anföra några af de
omhandlade siffrorna.
Enligt uppgifter, som återfinnas i konstitutionsutskottets be¬
tänkande vid så väl förra som innevarande riksdag, var städernas
sammanlagda folkmängd år 1865 i rundt tal — jag betonar särskild!
u att alla de siffror jag anför äro approximativa — en half million.
År 1889 kan man anslå städernas befolkning, likaledes i rundt tal,
till 900,000. Tillväxten är således på dessa 25 år 80 procent. Under
samma tid har befolkningen på landsbygden, som år 1865 var
3,615,000, vuxit till 3,900,000, d. v. s. ökningen är omkring 8 procent.
Antager man nu samma tillväxtprocent under nästa tjugufemårs-
period, skulle år 1914 städerna hafva en folkmängd af 1,620,000
och landsbygden 4,212,000. Det vill säga, städernas folkmängd, som
Lördagen den 8 Mars.
13 N:o 13.
nu i förhållande till hela rikets folkmängd är som 1 till 5,3, skulle*?»» begräm-
år 1914 komma i förhållande af 1 till 3,7 af det hela. afri,{s-
Om man nu också icke kan antaga, att tillväxten kommer åt i
fortgå i samma proportion för all framtid, är det dock ganska troligt, (Forts)
att städerna kunna vara uppe vid 2 millioner innan landsbygden har r
4]/2 å 5 millioner, men det oaktadt skulle stadsrepresentanterna allt¬
jemt förblifva vid sin tredjedel af kammarens hela antal. Med andra
ord, huru stor den relativa tillväxten i städernas folkmängd än må
blifva — och det är icke otänkbart att städerna en gång kunna få
lika stort invånareantal som landsbygden — så skulle städerna ändå
endast få den fastslagna tredjedelen af representationsrätten, hvilket
vill säga att städernas inflytande skall, med hänsyn till den i nu
gällande riksdagsordning stadgade, naturliga och förnuftsenliga grun¬
den för all representationsrätt, eller folkmängden, successivt och syste¬
matiskt minskas.
Hvarför denna totala omstörtning af rådande förhållanden skulle
ske, och hvilka följderna deraf skulle blifva, är ingalunda svårt att
fatta. Den samhällsklass, till hvars område den politiska magtens
tyngdpunkt förflyttades redan 1865, skall blifva mer och mer relativt
allherskare, den skall för all framtid fullkomligt motståndslöst kunna
genomföra sina idéer, enligt hvilka jordbrukets privatintressen identi¬
fieras med fosterlandets lifsintressen.
Derför skola städerna, alla andra samhällsintressens naturliga
försvarare, nu en gång för alla få sina vingar klippta. •— Ja, med
fullaste respekt för hvars och ens ärliga öfvertygelse måste jag dock
säga, att det är mig ofattligt, att äfven stadsrepresentanter kunna
vilja verka för ett sådant sakernas tillstånd.
Af de förslag, som blifvit framstälda till rättande af de obe¬
stridda missförhållandena i nu gällande representationsordning, är
efter mitt förmenande endast det af herrar Elowson och Alin fram¬
lagda ändamålsenligt. Men äfven detta förslag finner jag så till vida
oantagligt, som detsamma skulle verka retroaktivt, hvarigenom vissa
städer komme att delvis förlora den representationsrätt, hvaraf de
nu äro i full, grundlagsenlig besittning. Den olägenheten har emel¬
lertid herr Giljare undanröjt, och till hans reservation ber jag, herr
talman, att fä yrka bifall.
Herr friherre Bonde: Då den förevarande frågan så länge varit
på dagordningen och förslaget redan flera gånger blifvit grundligt
diskuteradt, kan det vara alldeles öfverflödigt att nu åter upprepa de
skäl, som för detsamma blifvit anförda, då jag förvisso antager att
dessa anförda skäl måste qvarstå i herrarnes minne. Men då vid
detta tillfälle vid betänkandet fogats en reservation, hvari föreslagits
ett annat sätt för frågans lösning, torde det ej vara ur vägen att
undersöka, huru vida detta nya förslag kan vara lämpligt eller ej.
Herr Elowson försvarade nyss detta på utaf honom afgifna motion
grundade förslag, såsom mindre egnadt att öka splittringen mellan
stad och land och derigenom införa klasskilnader, och framhöll att
man tvärt om borde söka betrakta hela svenska folket som en enhet
och icke framkalla stridiga intressen mellan land och stad. Han har
Nso 13. 14
Lördagen den 8 Mars.
Om^begräns-rätt deruti att man ej bör framkalla mot hvarandra stridiga intressen,
ning af riks-men tyvärr finnas de redan, och det är den öfverhängande faran
'a9antallmSatt städerna inom kort till följd af representanternas ökande skola
(Forts.) komma i besittning af nästan odelad magt inom denna kammare,
som gör behofvet af eu ändring så nödvändig. Jag undrar dessutom
om ej herr Elowsons förslag just innebär en ytterligare sönderdelning i
klasser, ty enligt detta, skulle det blifva tre särskilda, på olika sätt
representerade klasser, först landsbygden, sedan de mindre städerna
och slutligen de stora städerna, som skulle representeras efter en ny
norm, då herr Elowson föreslagit, att när städernas befolkning ökas,
skola de få en alltmer och mer minskad representationsrätt. Jag
tror icke, att detta kan vara lämpligt.
Herr Bratt anmärkte att genom utskottets förslag skulle grund¬
lagen ändras utan tvingande nödvändighet. Skälen, hvarför förslaget
framlagts och så ofta framkommit, behöfver jag, som jag nyss nämnde,
väl ej upprepa, men säkert är, att en ändring är nödvändig och
nödvändigheten är så stor, att det icke bör uppskjutas från den
ena riksdagen till den andra, enär svårigheterna då ökas att finna
en rättvis proportion, emedan man ej gerna vill vidtaga någon retro¬
aktiv åtgärd och fråntaga städerna något af deras nuvarande repre¬
sentationsrätt. Men då antalet representanter för landsbygden och
städerna just vid denna tidpunkt stå till hvarandra i förhållande af
ungefär 2 till 1, har man ansett tiden vara inne att fixera status quo.
Och det är af vigt att icke dreja dermed t. ex, till nästa riksdag;
ty skulle man icke denna riksdag fatta beslut, komrne det ju att gå
ytterligare eu period, innan förslaget kunde blifva definitivt antaget,
och ju mer man framskjuter frågan i framtiden, desto svårare blir
det att komma till något antagligt resultat.
Derför hoppas jag, att förslaget nu kommer att bifallas, och jag
är alldeles öfvertygad derom, att åtminstone denna kammare, som
förut visat så stora sympatier för att någon reglering i det antydda
förhållandet skall komma till stånd, nu kommer att bifalla det af
utskottet gjorda förslaget. Visserligen kunna några mindre anmärk¬
ningar deremot göras och blefvo äfven framhållna vid förra riksdagen,
och tror jag att dessa delvis voro befogade; jag har äfven i min
motion föreslagit i ett par punkter något afvikande ordalydelser, men
då utskottet ej ansett detta förtjena något afseende, vill jag ej heller
nu framhålla betydelsen häraf, då jag väl inser att utskottet ansett det
klokast att alldeles oförändradt framlägga det af denna kammare
förut godkända förslaget, för att ej genom förändringen möjligen
framkalla mera motstånd mot detsamma. Det är också derför som
jag nu, herr talman, för min del ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Bil lin g: Då denna fråga förevar förra riksdagen, hade
jag tillfälle att yttra mig i frågan och anförde då de skäl, som föran¬
ledde mig att yrka afslag å konstitutionsutskottets då framstälda
förslag. Detta var hufvudsakligen öfverensstämmande med det för¬
slag, som nu framlagts, och herrarne få väl medgifva, att förhållan¬
dena sedan sista riksdagen icke ändrats så, att jag och de, som då
Lördagen den 8 Mars.
15 N:o 13.
stodo på samma ståndpunkt som jag, nu kunna kafva skäl att frän gå Om begräns-
den mening, jag då uttalade. Jag anser fortfarande tidpunkten nu”*”# afr^s-
icke vara rätt lämplig att bestämma förhållandena mellan landsbygd
dens och städernas representantantal, utan att man bör se tiden an (portg)
för att kunna jemka mellan olika intressena. All lag har ju till
uppgift att förmedla mellan olika intressen och att finna en mo¬
dus vivendi för att de tillsammans må kunna existera. Men att, då
intressena stå som allra skarpast mot hvarandra, envisas med att
bestämma denna modus vivendi eller förhållandena på det sätt, att
den ena parten, huru än hans magt och inflytande utvidgas, dock
alltid kommer att qvarstå på samma ståndpunkt, dermed tror jag
nu icke att man vunnit något godt. Att i stället för att mäkla frid
och försoning mellan de olika intressena, ställa så till, att man gör
anfall mot ett intresse, som, så att säga, sjuder af undertryckt harm,
tror jag icke vara välbetänkt, och kan, enligt mitt förmenande omöj¬
ligt inverka väl vid behandlingen af landets intressen i dess helhet.
Herrarne veta allt för väl, att förhållandena vexla ofantligt mycket,
och att, då det finnes ett parti i kammaren, som anser sig icke hafva
blifvit fullt rättvist behandladt, detta parti kan vid de vexlande för¬
hållandena åstadkomma ganska mycket ondt för samhällets lugna
utveckling. På den grunden måste jag fortfarande yrka afslag å
utskottets förslag i den föreliggande frågan.
Här har yrkats bifall till herr Alins reservation. Jag får säga,
att för de större städerna anser jag reservationen vara alldeles af¬
gjordt ofördelaktig. För de mindre kan den deremot vara ganska
fördelaktig. För Stockholm särskild! är förhållandet så, att, om herr
Alins förslag antoges, skulle, då man fäster sig vid Stockholms nu
varande befolkning, stadens representantantal nedsjunka till 16, men
efter utskottets förslag, skulle antalet blifva 20. Stockholm skulle
efter det förra förslaget icke uppkomma till sistnämnda antal, förr
än hufvudstaden fått en folkmängd af 325,000 invånare. Om jag nu
antager, att staden för närvarande eller om ett eller annat år kar
230,000 invånare, så skulle den behöfva tillväxa med omkring 100,000
personer, innan den efter herr Alins förslag finge så stort represent¬
antal, som det nu skulle få efter utskottets förslag. Huru det seder¬
mera kan gestalta sig, är svårt att säga, ty det beror på en relativ
ökning i de större och mindre städerna, men äfven efter herr Alins
förslag skulle det utfalla sämre för de större städerna, än efter
utskottets förslag. Under sådana förhållanden får man icke undra
på, om jag såsom representant för Stockholm icke har så stor bö¬
jelse för herr Alins förslag.
Herr talman! Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.
Herrar E. TF. Carlson, Werner, Höglund och Melin förenade
sig med herr Billing.
Herr Dieden: Landtmannamajoriteten i denna kammare har i
många frågor utmärkt sig för sans och sparsamhet. Derför har jag
ofta trott lyckligt för framtiden, att detta parti har majoriteten i
kammaren. Men i detta ögonblick, då mitt sinne är upprördt af
N:o 13. 16 Lördagen den 8 Mars.
Om begräns- denna majoritets förslag att beröfva städerna ytterligare en tiondedel
Haqsmännens.^0las rättmätiga inkomster på bränvinsmedlen, och då samma
antal, majoritet redan beslutat en afskrifning af 20 procent af dess grund-
(Forts.) lagsenliga skatter kan jag icke vara med om att för all framtid fastslå
städernas representantantal till endast en tredjedel af denna kammares.
Hvad betyder det i alla fall, hvad vi här besluta, ty liksom vi trodde,
att dessa af mig nyss påpekade skattefrågorna voro för lång fram¬
tid faststälda, och dock icke blefvo detta, kunde äfven detta beslut,
när som helst, då det lyster denna majoritet, blifva ändradt. Jag
kan derför icke vara med om utskottets förslag, utan yrkar nu bifall
till herr Alins reservation.
Herr Månsson: Ja, det kan ju sägas, att landtmannamajoriteten
i denna kammare icke alltid handlat, som den bort; i det fallet äro
och blifva ju alltid åsigterna delade, det beror på från hvilken syn¬
punkt, man ser saken.
Beträffande dessa grundskatter och detta tal om rättvisa och
orättvisa har jag åtminstone alltid, när jag påyrkat om förändring
härutinnan, ansett dessa skatter såsom orättvisa, och tynga de oss
mera i förhållande till de andra samhällsklasserna. Det kan derför
icke anses besynnerligt, att då jag är lifligt öfvertygad om det orätt¬
visa uti dessa skatter, jag försökt i den mån det varit mig möjligt
få dem ändrade och rättade. Jag tror icke, någon kan säga, att vi
gått för fort på den vägen, och tror icke heller att någon kan säga,
att vi i detta fäll gått bröstgänges till väga.
Hvad nu beträffar detta bevillningsutskotts betänkande, som i
dag kommer att föredragas, har derom ännu ingenting beslutats,
hvarför det nu är för tidigt att tala derom. Jag tror, att det äfven
i detta fall kommer att väga, innan beslutet fattats. Vi hafva nem¬
ligen en Första Kammare, och i detta fall, som i så många andra,
kommer nog tyngdpunkten vid denna frågas afgörande att ligga i
nämnda kammare, och frågans utgång icke bero ensamt på Andra
Kammarens beslut.
Angående det nu föreliggande betänkandet skall jag icke inlåta
mig vidare på debatt i denna fråga. Jag tror, att utskottets be¬
tänkande visar en så grundlig utredning af frågan, att någon bättre
svårligen låter sig göra. Den, som deraf icke vill taga skäl och hän¬
syn, för honom tror jag det heller icke är möjligt att med något tal
söka åstadkomma någon ändring af de i betänkandet framlagda fakta.
Jag vill dock med afseende å det uttalande, som nyss gjordes af
herr Bratt, i fråga derom, huru det skulle gestalta sig i framtiden,
om städernas invånareantal skulle växa öfver hälften af landsbygdens
hela befolkning, säga, att, i fall städernas folkmängd växer på samma
sätt, som under de sista tjugu åren, nemligen med 16,850 personer
årligen, skulle, äfven om landsbygdens befolkning icke vuxe med en
enda person, städernas folkmängd om femtio år ändå icke hafva
kommit upp till hälften af hvad landsbygdens befolkning nu utgör.
Så står det till! Under förutsättning att städernas folkmängd växer
med samma siffra som hittils, skulle de om 50 år få 1,702,000 in-
Lördagen den 8 Mars.
17
\:o 13.
vanare, under det att hälften af hvad landsbygdens befolkning nuö»* begräns-
har utgör ungefär 1,900,000 personer. Men vi skola äfven antaga ”*“9 at. ™KS'
att, i fall städernas folkmängd växer, skall landsbygdens äfven växaantal”mS
i någon mån. Herrarne veta, att det nu pågår en tid, hvarunder eu (j-ortg)
stark tillströmning från landsbygden till städerna gjort sig gällande.
Men vi böra väl icke önska att så alltid skall ske, utan snarare
ställa så till, att landsbygdens folk icke mera drager in till städerna,
utan stannar qvar, bor och trifves på landet, arbetar vår jord och
drifver landets modernäring. Vi böra väl drifva saken ditåt, att vi
kunna trifvas på hvilken plats som helst inom fäderneslandet, vare
sig det är fråga om städerna eller landsbygden, och så, att de enas
intressen gå hand i hand med den andras.
Då jag ser, att denna lagstiftning skall kunna bestå i femtio år
utan att rubba hvad som här föreslagits, nemligen att städerna skola
hafva hälften af representationsrätten mot landsbygden, tror jag det
heller icke bör vara farligt att gå in på hvad utskottet här nu före¬
slagit. Kunna vi stifta lagar, som bestå uti femtio år, tror jag vi
äro lyckliga, och under sådana förhållanden samt med hänvisning
till utskottets betänkande i öfrigt ber jag, herr talman, få yrka bi¬
fall till detsamma.
Herr Ahlström: Jag hyser visserligen alls icke något tvifvel
om, hvilket beslut denna kammare kommer att fatta i frågan; men
just derför har jag begärt ordet för att gifva till känna, att jag nu
lika litet som vid föregående riksdag kan godkänna det af konstitu¬
tionsutskottet framlagda förslaget. Skäl för afslag å detta blefvo i
mängd framstälda vid förra riksdagen, och äfven jag sökte bidraga
dertill. Nu skall jag inskränka mig till att ytterligare endast fram¬
hålla dels att inga giltiga, ännu mindre några bjudande och tvin¬
gande skäl förefinnas att frångå de principer, som äro nedlagda i
vår gällande riksdagsordning — och utan tvingande skäl eget- man
icke frångå en grundlagsprincip — och dels att, om ökningen i stä¬
dernas folkmängd, såsom utskottet sjelf antager, skulle äfven fram¬
gent komma att fortgå såsom hittills i vida större progression än
landets, utskottets förslag skulle leda till stort förfång för städerna
i afseende på deras andel i representationen, och att ett tillbaka-
sättande eller möjligen rent af undertryckande af intressen, hvilka
förnämligast kunna tänkas hafva sina målsmän inom städerna, skulle
verka till skada icke blott för dem, utan för hela landet.
Deremot och på de skäl, som innefattas i herr Gilljams reserva¬
tion och ytterligare här blifvit af föregående talare anförda, anser
jag mig böra yrka bifall till nämnda reservation.
Med herr Ahlström instämde herrar Nordenfelt, Lilienberg, Elis
Nilson, Larsson i Upsala, Martin, Wester, Westrin, Söderblom,
Sandwall och Sundberg i Vexiö.
Herr Holmgren: Det var med anledning af den siste talarens
yttrande som jag begärde ordet. Hau sade, att det icke funnes nå-
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 13. 2
N:o 18.
Lördagen den 8 Mara.
Om begrcins-got giltigt skal för en ändring af det bestående förhållandet i fråga
ning af riks-om representanternas antal för städerna och för landet. Jag vill då
1 aantal>(ewSendast be att få anföra ett par siffror, kemtade från befolknings-
(Forts") statistiken för den 31 december 1887. Enligt dessa statistiska upp¬
gifter hade Stockholm då en folkmängd af 227,964 personer och välde
till Andra Kammaren 22 representanter, under det Skaraborgs län med
en folkmängd af 231,888 personer valde endast 7. Malmö stad, som
hade ett invånareantal af 45,780, valde 4 representanter, hvaremot
Medelpads östra domsaga med en folkmängd af 38,360 personer valde
allenast 1. Med sådana siffror för ögonen måste man medge, att en
rättelse bör ske; och jag anser utskottet hafva framlagt så goda skäl
för sitt förslag, att de icke böra kunna jäfvas. Man kan väl icke
fortsätta så länge, att föga mer än 25 procent af rikets folkmängd
skola bestämma majoriteten inom riksdagen.
För öfrigt skall jag endast be att få uppläsa några ord, kemtade
ur aflidne professor Svedelii arbete om representationsreformens hi¬
storia. Han säger der: »Om det är farligt, när de många blifva
rådande blott genom sin mängd, så bör dock ett mägtigt ord i sta¬
tens rådslag tillhöra dem, hvilka utgöra det största antalet lefvande
menniskor, som i det gemensamma fäderneslandet bygga och bo.
Den statsförfattning, som låter mängden trycka allt för tungt på de
öfriga, är icke god, men värre är dock, om ett litet antal förtrycker
ett större».
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Thestrup: Jag ber endast, under åberopande af de tungt
vägande skäl, som anförts af den talare hvilken öppnade debatten,
här i kammaren, att få yrka bifall till herr Alins reservation med
det af herr Gilljam föreslagna tillägg.
Herr 011 as A. Ericsson: Herr talman! Då konstitutions¬
utskottet funnit lämpligt och nödigt att behandla mitt förslag om lik¬
ställighet mellan land och stad med afseende å representationsrätten
till Andra Kammaren i samband med förslag om fixering af riks¬
dagsmännens antal i så väl Första som Andra Kammaren, och
utskottet äfven denna gång kommit till det resultat, att det förordar
fixeringen, så skall jag för min del icke hålla så strängt på mitt i
min motion framstälda yrkande; men då utskottet föreslår Riksdagen
att antaga ett förslag af den beskaffenhet som det föreliggande, synes
mig som om utskottet, för att undvika de anmärkningsvärda oegent-
ligheter en talare på vermlandsbänken påvisat, bort föreslå samma
princip för representationsrätten mellan land och stad till Andra
Kammaren som den gjort med afseende till den Första, så att man
i vår svenska grundlag hädanefter sluppe höra talas om särskild!
lands- och stads-intresse, och att man äfven der kunde skönja, att vi
äro ett och samma folk. Derigenom vunnes äfven den fördelen, att
så väl land som stad äfven i framtiden finge utöfva sitt inflytande i
representationen efter hvars och ens betydenhet. Jag tror detta skulle
varit lyckligt för vårt land och derför skulle jag helst önskat eu
återremiss af detta betänkande i syfte att åstadkomma en ändring
Lördagen den 8 Mars.
19 N:o 13.
härutinnan. Jag skall dock emellertid för närvarande afstå frånOm begräns-
något yrkande, till dess jag får höra om ett dylikt förslag vinnernjn3 af r^cs~
något understöd i kammaren. dagsmännens
Herr Vahlin: Jag önskar blott uttala min enskilda åsigt; jag
skulle vara villig att acceptera konstitutionsutskottets föreliggande
förslag, om deri funnes intagna några bestämmelser för det fall, som
kan komma att inträffa, om städernas befolkning stiger till hälften
af landsbygdens. Jag anser icke, såsom herr Ivar Månsson, att detta
skall komma att dröja i femtio år, utan att det sannolikt kommer att
inträffa långt förut. Funnes några bestämmelser för detta fall intagna
i utskottets förslag, så skulle jag, som sagdt, vara med om detta
förslag, hvaremot jag icke kan vara med om att godkänna något
förslag, i hvilket icke representanternas antal iixcras. Jag skulle
således från min synpunkt vilja yrka återremiss; men då jag förmodar,
att jag skulle bli ensam om eu sådan framställning, sä skall jag icke
göra något yrkande.
Herr P. Waldenström: Det kan nog vara otacksamt att upp¬
träda i en fråga, hvars utgång i denna kammare utan tvifvel är på
förhand gifven. Men då jag vid föregående riksdagar, när denna
fråga förekommit, yttrat mig i densamma, vill jag icke underlåta att
göra det.äfven nu. Min ståndpunkt är densamma nu, som förr.
Utskottets förslag synes mig i många afseenden otillfredsställande,
först och främst på grund af det förhållande, som herr Alin påvisat,
nemligen att sjelfva grundvalen för representationsrätten i Andra
Kammaren derigenom blir fullständigt förändrad. För närvarande
rättar sig antalet representanter i Andra Kammaren efter antalet
invånare. Nu deremot skulle det »eu gång för alla», såsom utskottet
säger, fixeras så att antalet blefve 225, deraf 150 för landsbygden
och 75 för städerna. Det vill med andra ord säga: förhållandet mellan
städernas och landets representantantal skall en gång för alla fastslås,
sådant det för närvarande föreligger såsom resultat af den hittills
skedda utvecklingen, utan afseende på, huru utvecklingen hädanefter
kommer att gestalta sig under de rörliga förhållanden, som nu ega
rum och som säkerligen komma att allt mer och mer tilltaga i rörlighet.
Det må villigt erkännas, att städernas representationsrätt i förhållande
till landsbygdens är väl stor. Detta har ock bär i kammaren både
nu och förr framhållits såsom en skriande orättvisa. Jag har ingen¬
ting emot, att förhållandet ändras, men jag kan icke heller gå in på,
att det är en så himmelsskriande orättvisa, som det påstås. Då den
närvarande proportionen i grundlagen faststäldes, skedde det derför,
att medan på landsbygden valen ligga helt och hållet i händerna på
jordbruksfastighetsegarne och bestämmas af deras intresse, så äro i
städerna koncentrerade en hel mängd andra intressen, som äro lika
vigtiga och böra ega samma rätt att göra sig gällande i representa¬
tionen som landsbygdens. Om jag ser på valstatistiken för år 1885,
så finner jag, att jordbruksfastighetsegarne utgjorde 83 procent af
alla valmännen på landet. Landtbrukarne ha alltså en absolut
öfvervigt vid tillsättandet af riksdagsmän för landsbygden. Det kan
Ji:o 13.
20
Lördagen den 8 Mans.
Om begräns-\u\tQ komma i fråga, att de — utom möjligtvis på ett eller annat
ning af «Äs-enstaka ställe — skulle blifva undanträngda. Den närvarande
^^“””^sammansättningen af kammaren visar också, hur denna landtmännens
(Forts) öfvervigt blifvit begagnad. Städerna ha nu emellertid, som sagdt är,
en högre representationsrätt för att göra gällande andra intressen
gent emot landtmannaintresset. Man må beklaga dessa intressens
kamp emot hvarandra, men man får taga förhållandena sådana de
äro. Naturligtvis kommer det ock alltid i samhällslifvet att ega rum,
att olika intressen kämpa emot hvarandra, men då bör man ock se
till, att i representationen de olika intressena få göra sig hörda.
Härtill kommer nu eu annan omständighet, som gör, att jag icke
tycker, att det närvarande förhållandet är så synnerligen orättvist,
den omständigheten nemligen, att Första Kammarens ledamöter
hufvudsakligen väljas af landstingen. Uti landstingen hafva nemligen
landsbygdens representanter eu absolut majoritet. Begagna de sig
af denna sin magt, så är det alldeles säkert, att landtmannaintresset
kan tillsätta hela Första Kammaren — med undantag naturligtvis af
dess medlemmar för Stockholm och några andra af de största städerna.
Och det är icke någon garanti för, att icke den dag kommer, då
landsbygden, för att befordra sitt intresse, skall använda denna sin
magt på ett lika energiskt och vidtomfattande sätt, som den gör nu,
då det gäller att tillsätta representanter i Andra Kammaren.
Ser jag vidare på det förhållande, att den bevillning, som till
staten erlägges af landsbygden, är vida mindre än den, som af
städerna erlägges för fastighet, för inkomst af kapital och arbete
samt för särskilda förmåner, sa upphör det der talet om orättvisa i
nyssnämnda afseende att för mig ega synnerlig betydelse, så länge
representationsrätt hvilar på bevillning. Den bevillning, som städerna
erlägga, utgör bortåt 70 procent af hela landets bevillning.
När utskottet på nyss sagda sätt fixerat antalet representanter
för stad och land, har det icke kunnat undgå att känna sig en smula
träffadt af den anmärkning, att deri dag kan komma, då städernas
folkmängd blir mer än hälften så stor som landsbygdens. Det
erkänner ock anmärkningens rigtighet. men säger, att denna tid är
så långt aflägsen, att man nu icke behöfver lagstifta för densamma.
Herr Elowson har dock redan påpekat, att utskottet med afseende
å landsbygdens representanter föreslår en lagstiftning för ett fäll,
som icke kan inträda tidigare, utan sannolikt långt senare än det,
som nu är i fråga. Utskottet medger nemligen, att den tid är långt
aflägsen, då domsagornas antal, som nu är 116, skall hafva vuxit till
150, men utskottet anser sig ändock »för fullständighetens skull»
böra föreslå eu bestämmelse, huru man skall iörfära, då domsagornas
antal öfvergår 150. Hvarför fordrade då icke »fullständigheten» ett
förslag om, huru förfäras skall, när städernas befolkning blir mer än
hälften af landsbygdens?
Jag är alldeles viss, att innan den dag kommer, då domsagornas
antal vuxit med 30 procent, så har städernas invånareantal vuxit
så, att det utgör vida mer än eu tredjedel af rikets hela folkmängd.
När man ser på de sifferuppgifter, utskottet sjelf framlagt öfver för¬
hållandet mellan folkmängdens tillväxt i städerna och på landsbygden,
Lördagen den 8 Mars.
21
X:o 13.
finner man icke endast, att städernas folkmängd växt vida hastigare 0»* begräns¬
ad landsbygdens, utan äfven att denna hastighet tilltagit i högre”/”9 afriks'
proportion för hvarje tiotal af år. Proportionen utgjorde sålunda 3antai
under tioårsperioden 1850 — 1860: omkring 1,17 procent, 1860—1870: /Forts\
1,67 procent, 1870—1880: 2,it procent och 1880—1887: 2,6 6 procent.
På grund af nu nämnda förhållanden kan man således antaga, att
proportionen för tiden från 1880 till 1890 blir fulla 6 procent, från
1890 till 1900 säkerligen 3x/2 procent, och så undan för undan. Men
om jag antager, att den hädanefter stannar vid siffran 3, då kommer
det att inträffa, hvad herr Ivar Månsson på grund af gjorda beräk¬
ningar anmärkt, nemligen att städernas folkmängd om 50 år är eu
tredjedel af hela landets.
Herr Ivar Månsson sade, att man borde vara nöjd, om man
kunde nu stifta en lag, som skulle räcka orubbad i 50 år. När
andra förhållanden inträdt, kunde man ju ändra lagen. Jag känner
mycket stor aktning för den del af vårt folk, som har majoritet i
denna kammare, och hvars öfvervigt nu skulle »en gång tor alla» i
grundlag fixeras, men jag är icke blind för, att hos denna majoritet
äfven finnes en smula af den allmänna menskiiga svaghet, som gör
att man icke vill släppa ifrån sig magten, sedan man eu gång fatt
den. Om landsbygden i Andra Kammaren har dubbla antalet repre¬
sentanter mot städerna, när den dag kommer, att städernas befolkning
utgör mer än en tredjedel af hela rikets, så får man se—jag säger
blott, så får man se — om landsbygden släpper ifrån sig denna magt.
Denna tid torde komma inom 40 år. Vid den tiden hafva kanske
några vigtiga ekonomiska intressen uppstått för landtmannapartiet,
och partiet, som anser, att dessa intressen äro rättvisa, skall då, för
att drifva dem igenom, kanske komma att säga: »Ja, när vi få
rättvisa i dessa våra intressen, då, men ej förr, skola vi afstå från
den dubbla magten i Andra Kammaren». Så börjar då ett nytt
köpslagande, likt det som vi nu länge sett i en annan fråga.
Den erfarenhet, som saknades 1865, och hvars frånvaro då gjorde,
att de, som stiftade riksdagsordningen, icke kunde förutse de för¬
hållanden, som sedan inträffat, den erfarenheten föreligger nu, och
jag säger, med all aktning för de landsbygdsrepresentanter, hvilka
om 40 år skola sitta här, att jag icke tror, att de utan vederlag skola
släppa ifrån sig den dubbla magt, som riksdagsordningen, i händelse
utskottets förslag antages, gifver dem. Jag kan ju häri taga miste,
men det är också möjligt, att jag har rätt. Redan på dessa skäl
finner jag utskottets betänkande allt annat än tillfredsställande.
Men härtill komma äfven ett par andra omständigheter, som äro
af stor betydelse för frågans lösning, nemligen krafvet på utsträckning
af den politiska valrätten, samt behofvet af en ändring i den kom¬
munala rösträtten i synnerhet på landet. Man kan icke längre slå
döförat till för det alltjemt växande krafvet på utsträckt politisk
valrätt, och att då, medan denna fråga är så brännande, som den är,
»en gång för alla», som utskottet uttrycker sig, fixera förhållandet
mellan städernas och landsbygdens representanter, förefaller mig icke
blott högeligen opraktiskt, utan rent af orimligt.
Men äfven den andra frågan sammanhänger på det närmaste med
N:o 13.
22
Lördagen den 8 Mars.
Om Se^raas-representationsrätten, nemligen frågan om ändring i lagstiftningen
rang af ^s'angående den kommunala rösträtten på landet. Man röstar på landet,
TEST™ bekant, efter fyrktal. Der finnes icke, såsom i städerna, någon
(Forts.) inskränkning i utöfvandet af denna rösträtt. Eu enda rik man kan
på landet öfverrösta hela socknen. Efter denna oinskränkta rösträtts¬
grund tillsättas landstingen, och dessa välja sedan Första Kammarens
ledamöter. På samma gång man inser, att den kommunala röst¬
rättens ordnande på landet är orimligt, som det nu är, så måste man
å andra sidan också inse, att en ändring deruti alltjemt skall möta
stora svårigheter, emedan grunden för Första Kammarens samman¬
sättning derigenom skulle blifva ändrad, utan att detta skedde i den
ordning, som för grundslagsändring är bestämd. Det är naturligt,
att, så snart grundlagen i något afseende är byggd på kommunallagen,
så är en oegentlighet för handen, som påkallar rättelse, och denna
rättelse skall man väl, hvad nu ifrågavarande sak angår, icke länge
behöfva vänta på. Men att under tiden, innan detta skett, fixera
antalet af representanter för land och stad, som utskottet nu gjort,
är i högsta grad origtigt.
Jag skulle gerna kunna förena mig med herr Alin i hans reserva¬
tion, men af åtskilliga skäl, som blifvit anförda, dels af herr Gilljam
i hans reservation, dels af herr Billing här i kammaren, anser jag
det vara bäst, att Riksdagen nu afslår alltsammans, så att ärendet
må en annan gång på andra grunder kunna blifva af konstitutions¬
utskottet framlagdt för Riksdagen.
Man må tala om för handen varande orättvisor så mycket man
vill, men icke botar man dem genom att ersätta dem med orättvisor,
som äro vida värre, än dem man velat bota.
Herr Johansson i Noraskog: Då jag redan vid 1887 års januari¬
riksdag i konstitutionsutskottet framstälde ett likartadt förslag med
det nu föreliggande, så torde det ursäktas mig, att jag nu yttrar
några ord. Jag gör det så mycket hellre, som jag, med anledning
af hvad den näst föregående talaren yttrade, icke anser de skäl,han anfört,
böra lemnas alldeles oemotsagda. Han yttrade nemligen bland annat,
och vände sig dervid mot landtmännen i denna kammare, att de i
följd af vanlig mensklig svaghet icke ville släppa ifrån sig något af
sin innehafvande magt. Jag vill vända dessa ord mot honom och
hans meningsfränder tillbaka, ty det motstånd, som uppreser sig från
deras sida mot denna förändring vittnar mer än något annat om,
att städernas representanter önska behålla den magt de för när¬
varande innehafva, hvilken ock i följd af förhållandenas egen natur
måste ständigt tillväxa.
Vi hafva blifvit undfägnade ni ed ampra siffror i detta afseende,
såsom att städernas folkmängd växer i en proportion, som är sju
gånger större än landsbygdens, hvilket skulle föranleda dertill, att
en vacker dag större delen af denna kammares ledamöter skulle
bestå af stadsrepresentanter. Det är väl närmast med anledning af
dylika hägrande framtidsutsigter, som stadsrepresentanterna nu vilja
hindra förslagets antagande. Jag skulle dock vilja uppfatta detta
abnorma förhållande sä, att det för oss landtman vore bättre att
Lördagen den 8 Mars.
23
N:o 13.
stämma i bäcken än i ån, och jag tror att det skulle vara lämpligt,Om begräns¬
ad vi hellre nu, än sedan stadsrepresentanternas aptal i kammaren^1”#
])å det sättet ytterligare ökats, åtgjorde denna fråga. I regeln har'
detta antal hittills växt med 4, 5 till 6 ledamöter under nästan alla (Fortsg
de riksdagsperioder, jag varit ledamot af denna kammare, och redan
detta förhållande synes mig vara ganska betecknande.
Den föregående talaren påpekade en annan sak, som jag också
vill taga upp. Han yttrade nemligen, att eu utsträckning af den
politiska rösträtten borde vara ett vilkor för att eu sådan ändring
som den nu föreslagna skulle kunna ega rum. För min del har jag
också mer än eu gång på detta rum talat för en utsträckning af
den politiska rösträtten, och jag anser denna för öfrigt vara det
bästa korrektivet mot en oskälig utvidgning af landtmännens magt,
ty derigenom kommer det politiska väldet att småningom öfver-
flyttas och delas äfven af andra klasser än jordbrukarens. Men när
den; frågan en gång kommer före, skulle jag vilja se, i hvad mån
som stadsrepresentanterna äro villiga att i handling ådagalägga sitt
intresse för eu utsträckning af den politiska rösträtten.
Den kommunala rösträttens ändring eller inskränkning, som
äfven blifvit omtalad, har varit ett önskningsmål för landsbygdens
representanter vid nästan alla riksdagar, men den frågan har alltid
bemötts med ett bleklagdt nej. Städerna hafva dock fått en sådan
begränsning redan för 20 år sedan, men landsbygden kommer nog
att få vänta derpå mycket länge, kanske ännu i 20 år.
Jag vill också erinra om, att just en sådan likställig fördelning
i afsende på våra inbördes skatteförhållanden, som ofta talats om i
denna kammare, icke är något nytt i vår politiska historia. Jag
vill i sådant afseende erinra om ett exempel från forna tider, som
vittnar om, att äfven städerna förstått sig på icke blott att söka
utan äfven att bereda sig den likställighet i sina skatteförhållanden,
som vi oupphörligt söka att vinna äfven för landsbygden. Under
1820- och BO-talen arbetade nemligen borgarståndet af alla krafter
för en reglering af städernas båtsmanhåll. Detta besvär hvilade då
uteslutande på stadens borgare och på dem, som idkade borgerlig
näring i staden. Borgarståndet sträfvade under dessa riksdagar icke
endast på att få det nämnda båtsmanshållet minskadt, eller åtmin¬
stone rättvisare regleradt mellan de olika städerna, utan i synnerhet
på att slippa sätta upp manskap och i stället få betala vakansafgift.
Men framför allt arbetade borgarståndet derför, att afgiften eller
kostnaden för detta båtsmanshåll skulle delas lika på alla stadens
invånare, d. v. s. efter den bevillning, som hvar och en af sta¬
dens invånare erlade. Regleringen städerna emellan egde rum, båts¬
manshållet sattes på vakans och i stället för att förut endast bor¬
garena och de, som idkade borgerlig näring i staden, bidragit till
båtsmanshållet, så skedde nu den förändring, att alla i staden, som
erlade bevillning, fingo deltaga i denna skyldighet. Jag undrar, om
det är något annat vi egentligen önska för landsbygden, än att våra
skattebördor skulle fördelas i proportion till hvarje skattskyldigs för¬
mögenhet eller bevillning, han må nu vara jordbrukare eller icke.
N:o 18.
24
Lördagen den 8 Mars.
tror °.i> att cIet ligger någon öfverdrift uti att önska en sådan
antal. Den siste talaren yttrade också, att städernas bevillning vore
(Forts.) närmare 70 procent af hela landets. Ja! det är rigtigt, och jag skall
be att som en ytterligare illustration öfver de olika förhållandena i
stad. och på landet få tillägga andra siffror för att visa, huru åt¬
skilliga så mycket omordade olikheter i beskattningen ställa sig.
Om. vi då se litet närmare till, hvilka de skatter äro, som ut¬
göras. direkt af fastighet, eller af andra förmögenhets- och beskatt-
ningsförem.ål, så möta oss först grundskatterna tillika med en del
andra utgifter, som. i den föreliggande statsverkspropositionen för
detta år beräknats till omkring 4,880,000 kr. Dertill kan man lägga
— hvad som icke finnes upptaget i statsverkspropositionen — de
återstående 70 procent af kostnaderna för indelningsverket, hvilka
utgöra 3,870,000 kr. samt vidare bevillningen af fast egendom samt
åt inkomst till ett belopp af 3,750,000 kronor. Allt i runda tal. Så¬
ledes en summa af tolf och en half millioner uti direkta skatter.
Hvem betalar nu dessa tolf och en half millioner? Hufvudsak¬
ligen jordbruksfastighet å landet, som betalar s/4 af hela det ifråga¬
varande beloppet eller omkring 9,400,000 kronor. Då se vi det för¬
hållandet. framträda, att nämnda jordbruksfastighet, som i sin helhet,
inberäknadt både skatte- och frälsejord, representerar blott cirka 25
procent af hela den skattskyldiga förmögenheten, får erlägga 75
procent af alla våra direkta skatter, under det återstående 75 procent
af beskattningsföremålen, hvilka till största delen finnas i städerna,
blott bidraga med ungefär 25 procent af de direkta skatternas total¬
summa. Det är således åtskilligt att tänka på, hvad som ligger i
botten af det talet, som man allt emellan får höra af Andra Kam¬
marens landtmän angående afskrifning af grundskatterna och lindring
i. rustnings- och roteringsbördorna. Med denna afskrifning och denna
lindring är i verkligheten endast afsedt att åstadkomma likställighet
mellan de skattskyldige, vare sig de bo på landet eller i stad och
hafva beskattningsbar förmögenhet i en eller annan form, alldeles på
samma sätt, som städerna redan förstått att vinna i afseende på sitt
båtsmanshåll.
För min del kan jag icke se annat, än att hvad som här närmast
föreligger, nemligen dels en begränsning af representantantalet, dels
en fixering af förhållandet mellan land och stad, så att de förr eller
senare kunna, bli lika representerade efter folkmängden, i sjelfva
verket blott är ett enda litet steg på detta — jag skulle vilja kalla
— program, som afser att åstadkomma likställighet mellan land och
stad. Ty, om man betraktar förhållandet dem emellan i åtskilliga
andra afseende®, skall man snart se, att mycket finnes, hvari vi på
landsbygden stå efter städerna. Jag skall, för att ytterligare illustrera
detta förhållande, nämna några få saker till.
Vi ha på kammarens bord liggande en annan fråga, nemligen
om bränvinsmedlens fördelning, som äfven i dag skall behandlas.
Hvarför skola städerna ha större lott i dessa medel? Är icke lands¬
bygden i detta hänseende lika berättigad, derest man icke vill öfver¬
lemna medlen helt och hållet till statsverket? Städerna ha vidare en
25 N:o 13.
Lördagen den 8 Mars.
annan förmån: de ha rättighet att sjelfva välja sina domare och till-Om^begräns-
sätta sin jurisdiktion m. m. De ha visserligen skyldighet att sjelfva”4”^ at r^s'
betala detta, men på samma gång rätt att för denna sin skyldighet yantai
uppbära af statsmedel ett årligt belopp af närmare två millioner (Forts )
i tolagsmedel och andra friheter. Inom städerna utgöras alla kom¬
munala bördor af den ena eller andra beskaffenheten, byggnads¬
skyldighet, prestlöner etc., med ett ord allting endast efter den bevill¬
ning, som erlägges, den må utgå af fast egendom eller af inkomst.
Men huru mycket utgår på landet efter bevillning? Der har man än
eu grund, än en annan för skyldigheten att utgöra de olika skatterna.
Jag har redan påpekat, att det varit ett önskningsmål länge nog att
få den kommunala rösträtten begränsad på landsbygdeu. Men ännu
bär det icke lyckats, under det städerna i 20 år halt denna rätt. Så
är det i både det ena och andra afseendet.
Efter min uppfattning är hvad som här föreligger åtminstone ett
steg framåt för att åstadkomma den af mig och många andra efter-
sträfvade likställigheten mellan stad och land, och jag kan derför
icke annat än yrka bifall till utskottets förslag.
Herr P. Waldenström: Jag vill icke vidare i sak inlåta mig
på denna fråga. Jag vill endast med afseende på hvad den siste
talaren sade i första delen af sitt anförande nämna, att, så vidt jag-
vet, hvarken jag eller någon annan, som talat mot utskottets förslag,
vare sig nu eller vid de två föregående riksdagarne, förklarat, att vi
icke vilja släppa något af den magt städerna för närvarande ega.
Alla hafva, så vidt jag hört, medgifvit, att en begränsning bör ske,
men deraf följer icke, att hvilken begränsning som helst kan accep¬
teras, allra minst en begränsning af den beskaffenhet, som här före¬
slagits, och som ovilkorligen om vid pass 40 år måste leda dertill,
att man har ett grundlagsstadgande, som tillförsäkrar landsbygden
dubbelt sä stor representationsrätt som städerna utan afseende derpå,
att förhållandet mellan folkmängdens tillväxt i städerna och på
landet då gestaltar sig så, att städernas folkmängd utgör mer än eu
tredjedel af rikets.
Herr Brodin: Med anledning af den näst föregående talarens
statistiska uppgifter vill jag med statistiken i hand äfven yttra några
ord. Han framdrog bland de statistiska uppgifterna angående bevill-
ningen äfven grundskatterna. Då här är fråga om representations¬
rätten, och den gäller lefvande varelser, men grundskatterna hvila på
jorden, kan jag, med den åsigt jag har om grundskatternas beskaf¬
fenhet, icke inse, att de skola vara med i den räkningen. Och vill
man då begagna statistiken, så framgår af densamma, att år 1887
taxeringsvärdet å landet af jordbruksfastighet var 2,114,654,260
kronor och af annan fastighet 266,018,800 kronor, summa 2,380,673,060
kronor, taxeringsvärdet å jordbruksfastighet i städerna 44,154,289
kronor och af annan fastighet 1,014,587,005 kronor, summa 1,066,741,294.
Deraf framgår, att städernas fastighetsvärden utgjorde mer än 30
procent af alla fastighetsvärden.
Om vi vända oss till bevillningen, så framgår af samma statistik
N:o 18.
26
Lördagen den 8 Mars.
Om begråta-för 1887, att bevillning å landsbygden för last egendom utgjorde
dTglmännens\ 404 ni7k'1°" °r’ 0tjh ,inko.mst 726,641 kronor eller tillsammans
antal. L49**,047 kronor, bevillning 1 stad för tast egendom 520,539 kronor
(Forts.) ock af inkomst 1,795,241 kronor, summa 2,315,780 kronor, hvaraf så¬
lunda framgår, att städernas andel i bevillningen var 60 procent af
hela bevillningen. Gå vi sedan till bevillning för särskilda förmåner
och rättigheter, finna vi att den, enligt samma statistik, å landsbygden
utgick med 70,683 kronor och i städerna med 242,902 kronor, summa
313,585 kronor. Städernas andel i denna bevillning utgjorde således
öfver 77 procent.
iin talare på upsalabänken anförde äfven några statistiska siffror
och ville med dem visa det orättvisa i, att Stockholm hade 22 riks¬
dagsmän, da Skaraborgs län med ungefär samma invånareantal
som Stockholm endast hade 7 riksdagsmän. Men då man på detta
sått drager upp jemförelse!-, bör man äfven se till att jemförelse-
gruliden är riktig. Som vi veta, är icke hvar och en röstberättigad
till Andra Kammaren, utan det beror på att han har en giss minimi-
inkomst eller är egare till ett visst värde i penningar eller egendom.
Skall man således uppställa eu jemförelse, så är det olägligt att
endast taga folkmängdsstatistiken till jemförelsegrund, ty man måste
äfven jemföra taxerings- och beskattningsförhållandena, hvilka ingå
såsom faktorer för rättigheten att vara valberättigad.
Af de siffror jag redan uppläst framgår, att det ej ligger någon
orättvisa i städernas nuvarande representationsrätt, då taxerings- och
beskattningsförhållanden å landet och i städerna tagas till grundval
för jemförelse]!. Om för (ifrigt en förändring i rösträtten och Riks¬
dagens sammansättning skall ifrågakomma, bör man icke försöka
införa det gamla ståndssystemet, om jag så får säga, eller att skilja
invånarne från landet och från städerna i olika klasser, och sålunda
för all framtid afsöndra dem från hvarandra. Skall en förändring
ske, bör den gå i eu annan rigtning, då bör man väl försöka komma
derhän, att städerna och landet i framtiden bli lika berättigade, och
tror jag hvarken den ene eller den andre kan ha sä mycket att in¬
vända mot en förändring i representationsrätten, gående i den rigt-
n i ngen och för fiffigt Infilande på rättvis grund. Men att nu antaga
det föreliggande förslaget, hvarigenom stad och land skulle skiljas,
och städernas representationsrätt inskränkas, oafsedt de stora in¬
tressen som de hafva, och hvilka, som vi veta, stegras mycket hastigt
i förhållande till landets, det vore ett tillbakagående, som hvarken
är tidsenligt eller vigtig!. Herr talman, jag skall icke framställa
något yrkande, men på grund af de föregående talarnes uppgifter
har jag ansett mig böra påpeka hvad jag haft äran anföra.
Herr Petersson i Dänningelanda: Jag skall icke, såsom några
föregående talare gjort, sammanföra denna fråga med andra, då jag-
anser, att hvarje fråga bör diskuteras och behandlas för sig. Men
jag kan icke inse, hvarför städerna skola hafva dubbelt så stor repre¬
sentationsrätt som landsbygden. Landsbygdens befolkning är för
samhällsskicket och dess bestånd lika nödvändig som städernas, och
jag för min del tycker, att representationsrätten borde vara alldeles
27 N:o 13.
Lördagen den 8 Mars.
lika. Hvilka siffror man sedan skulle taga, 10, 15 eller 20, derom Om begräns-
vill jag icke uppställa några regler; men skall folkmängdssiffran™”#“4^™*s
anses vara en rättvis grund för representationen, så bör den vara Jant„i
lika för landsbygden som för städerna. Jag tror vidare, att vi en (Fortg.)
gång skola komma dit, om sanning och rättvisa vinna seger och
menniskovärdet kommer till sin rätt. Utskottets förslag har gått
medelvägen och åtminstone rimligtvis begränsat städernas repre¬
sentationsrätt. Detta förslag tilltalar mig visserligen icke mycket,
ty jag önskade likställighet för båda delarnc, men då det ändå synes
mig vara ett steg till det bättre, och då landsbygden ju är van vid
att få nöja sig med endast liten rättvisa och förslaget dock innebär
någon sådan, ber jag få yrka bifall till utskottets betänkande.
Herr Hy din: Denna sak har så mycket debatterats, att jag icke
har mycket att säga deri. Jag skall fatta mig kort och endast
bemöta åtskilliga under öfverläggningen framkomna beskyllningar,
om jag så får uttrycka mig, emot utskottet.
Först och främst anmärktes af en talare, att tiden icke vore
lämplig för framläggande af förevarande förslag. Jag vill härpå
svara, det konstitutionsutskottet ansett sig pligtigt framkomma med
förslag i eu sak, som så länge stått på dagordningen. Vid riks-
dagarne åren 1880, 1884, 1886, 1887, 1888 och 1880 väcktes fråga
om ändring af riksdagsordningen, gående ut på att erhålla eu begräns¬
ning af antalet representanter. Det är således begränsning af riks¬
dagsmännens antal, som åsyftats. Huru skall en sådan begränsning
ske? Till en början är det" klart, att, hvilket sätt man än vill välja
derför, man icke kan gå på det sätt till väga, att man gör en sådan
begränsning beträffande allenast en del af representationen. Till
följd häraf anser man sig icke kunna begränsa antalet riksdagsmän
för allenast de stora städerna eller för de stora och de medelstora
städerna, utan att begränsningen bör omfatta äfven de mindre, lika¬
som när man vill begränsa representantantalet i Andra Kammaren,
man äfven anser sig böra begränsa antalet i den Första, på grund
af deras ömsesidiga magtställning. 1 enlighet härmed ansåg sig
utskottet, enär en begränsning af representationen, på sätt mängden
af framstälda förslag derom utvisa, erfordrades, kunna och böra gorå
ett uppslag till frågans lösning. Men huru skulle man gå till väga?
Man hade efter utländskt mönster, ty öfverallt har, såsom man finner,
behof i enahanda rigtning gjort sig gällande, tre sätt att välja på
för att erhålla den önskade begränsningen. Det ena, att, såsom i
Norge, slå fast i grundlagen, att den och den staden skall välja så
och så många, det och det amtet så och så många representanter,
och på sådant sätt fastslå vissa siffror. Det andra sättet, som an¬
vändes i Danmark, Frankrike och flera länder, är det, att man tagel-
in i en lag bestämmelser om antalet, och förklarar, att ändring häråt
kan ske endast på lagstiftningens väg. Det tredje sättet är, att man
bestämmer ett visst antal representanter, men låter detta undergå
omregleringar. Så tillgår i Amerika, der det finnes ett bestämdt
antal representanter i förhållande till folkmängden, men med revision
hvart tionde år. Så är äfven förhållandet i Italien. Klart är emeller-
N:o 13.
28
Lördagen den 8 Mars.
Om bcgr(im-\\<\y att hvarje sådan”omreglering blir en tvistefråga; och det parti
daZmcbmen?om för lilltället har magten, afgör frågan för det tillfället. I Dan-
yantal. mark h ex. är det, såsom herrarne hafva sig bekant, omöjligt att få
(Forts.) någon ändring i vallagen, och det på den grund, att, om ändring
företoges, skulle man komma till det resultat, att venstern skulle
mista åtskilliga platser i förhållande till högerpartiet. I de länder,
der representationen är fastläst vid och från början af visst parti
bestämd efter vissa förhållanden, är det således omöjligt att, så
länge samma parti är vid magten, få någon ändring af vallagen.
Vid sådana förhållanden ansåg utskottet det vara lämpligast att
bestämma vissa siffror och dervid ansluta sig till de förhållanden,
efter hvilka 1863 års lagstiftare räknade; och, med hänsyn till dessa
bestämde vi förhållandet mellan Första Kammaren och Andra Kam¬
maren såsom 2/5 till 3/5, och att förhållandet mellan stad och lands¬
bygd skulle vara V3 och 2/3. Man ansåg tiden nu vara inne att
göra denna inskränkning och med hänsyn till den stora ökning,
som skett af städernas invånarantal, nödigt att vidtaga sådan åtgärd.
Mot det gravamen, som framstälts, att utskottet icke tagit hänsyn
till, att städernas invånarantal kommer att alltjemt stiga, och invånar¬
antalet sålunda inom viss tid kan komma att öfverstiga */„ af hela
landet, vill jag anmärka, att jag inom utskottet förfäktade den åsigten,
att bestämmelser härom skulle göras i likhet med hvad skett i fråga
om domsagorna. Men jag ansåg sjelf saken vara utan betydelse, ty
enligt de kalkyler, som af statistiska centralbyrån framlagts, skulle
ett sådant förhållande först i en aflägsen framtid kunna inträffa, att
det icke på 50 år kunde ske.
Hvad vidare beträffar talet om rättvisa och orättvisa, tror jag
icke, att man i förevarande fall med skäl kan tala om någon be¬
tydande orättvisa. Det tills något, som Geijer kallar »legalt godtycke»
och som ofta nog förekommer. Man måste nemligen utvälja en siffra,
taga eu viss proportion; och när denna kommer att förändra befint¬
liga förhållanden, är det klart, att några blifva lidande — eller tro
sig blifva det — och att andra åter få fördelar. I föreliggande fall
är det icke städerna i allmänhet, som komma att blifva lidande, utan
endast de stora städerna. Men dessa hafva å andra sidan den för¬
delen, att deras invånarantal växer hastigare än de mindre städernas.
Det är tydligt, att, när invånarantalet kommit till viss punkt i en
större stad, ökas det mer och mer. Det åtgår en vida längre tid
för en stad att nå det första tiotusentalet än att, sedan man kommit
till 10,000 eller 20,000, ökas med ytterligare 10,000.
De mindre städerna få emellertid en förmånligare ställning.
Genom den reglering, som bestämts skola ske hvart tionde år, vinnes
en viss stabilitet för valkretsarne, och denna kan vara af ganska
stor betydelse för valen. Vi minnas förhållandena vid 1887 års
riksdagsmannaval och huru den omreglering, som då skett af val¬
kretsarne, väckte stor obenägenhet och var af inflytande på valen.
Detta har äfven varit ett af utskottets skäl för dess hemställan; och
jag tror icke man kan påbörda utskottet att hafva velat vara orätt¬
vist mot någon. Något sätt för frågans lösning måste utskottet fram¬
ställa. Att detta icke kunnat tillfredsställa alla är en sak, som
• 29 N:o 18.
Lördagen den 8 Mars.
utskottet icke kan hjelpa. Säkert är, att icke ändras denna kärn-Om begräns-
mares fysionomi derigenom, att' 1/a af dess ledamöter kommer att”*”^ at riks'
utgöras af stadsrepresentanter och 2/3 blifva landsortsrepresentanter.
Huru vida duglighet, intelligens och redbarhet skola utgöra ingre- (Forts’)
dienser i kammaren, beror icke på valkretsarna, utan derpå, att
hvarje valberättigad gör sin pligt och röstar på den bäste repre¬
sentanten utan partihänsyn.
Herr Erikson i Myckelgård: Jag ber att få instämma med de
talare, som yrkat bifall till utskottets förslag, och jag ber att få för
de stadsrepresentanter, som så ifrigt påstått, att förslaget innebär en
orättvisa för städerna, framhålla, att det äfven kan medföra sådan
för åtskilliga delar af landsbygden. Jag tager mig friheten att
särskild! erinra om Norrland med sina stora domsagor, der folk¬
mängden starkt tilltager, och som således enligt detta förslag skulle
komma att! få sända till Riksdagen ett mindre antal representanter,
än det efter nuvarande stadganden skulle få göra. Men för mig är
hufvudsak, att antalet af Sveriges representanter inskränkes, och
jag yrkar derför, som jag redan sagt, bifall till utskottets förslag.
Herr Arhusiander: För min del har jag ingenting emot, att
antalet representanter i Riksdagen fixeras, och ej heller något mot,
att någon proportionerlig fördelning mellan städs- och landsrepre-
sentanter göres. Jag kan icke finna, att statens angelägenheter
blifva bättre behandlade vid riksdagarne, om representantantalet
sväller ut till en obegränsad siffra, utan anser lämpligt, att antalet
fixeras. Men af föreliggande förslag synes det, att städernas nuva¬
rande representanter skulle minskas med en, under det landsbygdens
representanter skulle ökas med fyra. Hvarför har konstitutions¬
utskottet icke framlagt ett förslag på den basis, som nu finnes, utan
gjort denna ändring? Då detta förslag icke synes mig förenligt
med billighet och rättvisa och då jag icke heller anser reservanternas •
förslag gå i den rigtning, som jag önskar, ber jag att få yrka utslag
å så väl utskottets som reservanternas förslag.
Herr friherre von Schwerin: Herr talman, mine herrar! När
en lag eller eu förordning börjar blifva mindre lämplig, brukar det
ena försöket efter det andra framkomma till ändring deraf, och att
de nu ifrågavarande paragraferna i riksdagsordningen äro olämpliga,
kan man, om icke af annat, se deraf, att det ena förslaget efter det
andra gjorts till deras ändring. Män af skilda partier och olika
åsigter hafva framstält en hel del förslag. Allt detta visar att para¬
graferna icke numera äro rigtigt lämpliga. Jag tror äfven, att en
hvar äf denna kammares ledamöter i sjelfva verket medgifver, att
förhållandena äro abnorma. Jag tror — och säkerligen mången med
mig — att det egentliga felet ligger deri, att städernas representanter
ökas i förhållande till landets i högre grad än som från början vant
afsedt. Det var ju från början meningen, att städerna skulle hafva
50 och landsbygden 130 representanter. Jag tror icke, att lagstil-
Nso 13.
so
Lördagen den 8 Mars.
Om begräns-tarne eller någon annan person tänkt sig möjligheten af, att propor-
nmg af «&s-^onen smulig ändra sig så starkt och hastigt till städernas förmån.
‘ aaS(mtaTmS Den näst föregående talaren anmärkte, att enligt det förelig-
(Forts.) gande förslaget antalet representanter för städerna skulle minskas
med en och landsbygdens representanter ökas med fyra, och det ansåg
han icke vara rätt. Det kan ju så synas. Men om jag icke är
alltför illa underrättad, kommer äfven en minskning att ske för lands¬
bygden, om vi skola hålla oss till den nu gällande riksdagsordningen
— och det äro vi tvungna till. Vid de stundande höstvalen förlorar
landsbygden en, kanske två platser, i denna kammare. I Skåne
minskas nemligen antalet valkretsar med en, derför att eu domsaga,
som hittills varit delad, nedgått under gränsen 40,000 invånare.
Samma förhållande lär komma att inträffa i vestra Sverige, jag tror
i Dalsland, men är jag icke viss derpå. Men vi veta alla, att stä¬
dernas representanter komma att ökas med tre eller lyra och om vi
gå längre fram i tiden till de val, som skola hållas om tre år, så
är det tydligt, att med den progression, som nu eger rum, stads-
representanternas antal kommer att växa med sex eller sju. Alltså
närma vi oss mer och mer den punkt, då städerna skola få lika
många representanter som landsbygden, men detta kan icke hafva
varit meningen, och ju närmare vi komma denna punkt, desto mera
inser man olämpligheten häraf och desto starkare komma ropen att
blifva på ändringar och må hända på mera radikala ändringar, än
som nu påyrkas. Vi hafva redan nu hört röster, som yrkat likstäl¬
lighet för land och stad och en representant för lika stort antal in¬
vånare, vare sig de bo på landet eller i stad.
När nu, såsom här, ett förslag till ändring af bestående lag
framlägges, så är det klart, att åtskilligt kan finnas att anmärka,
och jag trotsar någon att kunna framlägga ett förslag, mot hvithet
icke anmärkningar skulle kunna göras, liksom jag ock villigt med-
gifver, att brister kunna påpekas i detta konstitutionsutskottets förslag.
Men å andra sidan får jag tillstå, att utskottet gjort ett godt arbete,
så godt som möjligt, och för min del är jag belåten dermed. När
en sådan fråga som denna skall lösas, måste man gå en medelväg,
och min röst skall tillfalla detta förslag, enär, å ena sidan städerna,
som omfatta en sjettedel af landets invånare, få en tredjedel af hela
representantantalet i denna kammare och, å andra sidan, landsbygden
hädanefter slipper so antalet stadsrepresentanter tillväxa i en för
den mindre förmånlig progression.
Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets föreliggande förslag.
Herr Johansson i Noraskog: Jag skall be att få göra några
anmärkningar i anledning af en föregående talares uppträdande. De
statistiska uppgifter, som af honom anfördes, äro af alldeles ena¬
handa art, som de af mig använda, men han ville begagna sina såsom
underlag för att förstärka städernas representationsrätt inom riks¬
församlingen, medan jag begagnade tillfället att få visa landsbygdens
berättigade intressen i fråga om vissa skatteregleringar. Han talade
uteslutande om de förmögna städernas rättigheter, under det att jag
31 N:o 13.
Lördagen den 8 Mars.
ville framhålla jemväl deras skyldigheter. Detta är den hufvudsak- Om begräns-
liga och väsentliga skilnaden mellan oss båda. åt riks-
För öfrigt ber jag få tillägga något, som jag glömde i mitt förra
yttrande, nemligen att jag icke tror, att man behöfver hysa allt för ,Fortg>
stor fruktan för den ifrågasatta inskränkningen uti antalet af städernas
representanter, ty det fins intet hinder för, att hela Första Kammaren
kan befolkas med stadsrepresentanter. I närvarande stund är der af
145 ledamöter icke mindre än 74 stadsbor eller stadsrepresentanter,
och vid sådant förhållande tror jag ej, att städerna behöfva frukta,
att deras intressen nu eller framdeles icke skola blifva behörigen
bevakade.
Herr Herslow: Herr talman! Den beräkning, som gjordes af den
föregående talaren, huru många stads- och landsbok, det tinnes i den
ena eller andra kammaren, är utan all betydelse här, ty frågan gäller
förhållandet emellan stads- och landtrepresentanter och att en stadsbo
kan vara representant för en landsbygd, är väl tillräckligt kändt. Men
i sådant fall väljes han, fastän han bor i stad, för att representera
icke stadens utan landets intressen.
På någon diskussion om skatteförhållandena vill jag nu icke gå
in; ty den saken hör ej hit, och då den nu af den ene talaren efter
den andre upptages, förefaller det mig, som om man från den nyss
utkämpade afskrifningsstriden hade eu del ammunition oförbrukad,
med hvilken man nu alldeles opåkalladt knallade på!
Den fråga, som här i dag föreligger till diskussion, är, tagen för
sig, rätt enkel och jag tycker i sjelfva verket, att den börjar allt
mer mogna till afgörande. Minoriteten af ett lands röstberättigade
medborgare får icke genom någon undantagslagstiftning göras till
majoritet, beklädas med en majoritets myndighet och afgörande magt.
Detta är, så vidt jag kan fatta-, grundtanken i utskottets betänkande,
och det är eu tanke, som jag till fullo delar. När städerna erhöllo
den undantagsställning, som de ännu innehafva, så var det för att
, få en någorlunda fyllig representation för alla de mångsidiga och
vigtiga intressen, som genom dem skulle företrädas; man ville icke
genom ett för knappt antal representanter äfventyra, att dessa in¬
tressen skulle alltför mycket skjutas i vrån. Detta är en fullgod
anledning för att stärka en minoritet, men det är icke fullgod anled¬
ning att skapa eu majoritet. Om derför nu i dag förelåge ett förslag,
deruti resonerades så här: städerna hafva i fråga om representations¬
rätt hittills åtnjutit en undantagsställning, hvarunder de utvecklats
till en ganska betydlig representantsiffra. Detta må hafva gält tills
i dag, men nu måste vi för denna på undantagsbestämmelser hvi-
lande utveckling sätta stopp. Från och med den dag, då den nu
föreslagna lagen skall träda i kraft, får ingen stadskrets öka antalet
af sina representanter med en enda, förr än den kan göra det efter
alldeles samma beräkningsgrund, som gäller för landets representation.
Om ett sådant förslag förelåge, skulle jag ej kunna neka att accep¬
tera det, om jag än skulle anse det väl rigoröst och föredraga en
lindrigare form för principens tillämpning.
Om jag nu, med denna uppfattning af hvad billigheten och rätta
N:o 13.
32
Lördagen den 8 Mara.
Om begräns- uppfattningen af ett representativt system krafvel-, icke kan antaga
dagsmännawdet föreliggande förslaget, så är det derför att det lider af alldeles
y antal, samma principiella fel, som det afser att undanrödja. Det uppställer
(Forts.) för oss r eu framtid, som icke är oöfverskådlig, möjligheten, ja
sannolikheten af att å nyo skall skapas en priviligierad undantags¬
ställning för en annan klass af medborgare. Man föreslår oss att i
detta ögonblick fastlåsa städernas och landsbygdens representations¬
rätt i förhållandet ett till två. Med den utveckling, som de rikare
länderna förete — och hålla vi oss till Belgien och England, så ål¬
der redan nu städernas befolkning ungefär lika stor som landsbygdens
— kan det icke betviflas, att den dag kan komma då städernas be¬
folkning blifver icke endast jemnhög med utan kanske kommer att
öfverskjuta landsbygdens. De, som tala för utskottets förslag, säga
visserligen, att denna tid ligger så långt borta, att man ej behöfver
taga den i beräkning och att dessutom vid den tiden förhållandet
nog reglerar sig sjelf!. Jag betviflar detta, Jag- tillåter mig erinra
om ett yttrande, som fäldes af den siste talaren för utskottets förslag,
professor Bydin. Han påminde om förhållandena i Danmark och sade,
att det var klart, att ett parti, som innehar magten, icke vill med¬
gifva någon ändring af de valbestämmelser, som finnas till dess favör.
Just så är det. Flere föregående talare hafva i dag redan klagat öfver,
att det är så svårt att här få en förändring i de bestående represen-
tationsförhållandena, oaktadt de, som önska förändringen, befinna sig
i majoritet. Det är ju just de samma, som nu hafva magten, som
vilja hafva bort omnämnda undantagsställning, derför att den är för
dem ofördelaktig; ändå klaga de att det går trögt. Nå väl! rimligt¬
vis kan det icke blifva lättare att få bort en dylik undantagsställning
i en framtid, när just de hafva magten, som genom undantaget
gynnas.
Om jag således ur denna synpunkt icke vill antaga förslaget,
eftersom det syndar just på den punkt, der det skall råda bot, så
kommer jag till samma slutresultat äfven på en annan väg. Om vi,
utan att förändra någonting i de bestämmelser för valrätten i all- .
mänhet, som nu äro grundlagsenlig! faststälda, nu skulle antaga detta
förslag, så kan icke förnekas, att vi hafva öfverlemnat den afgörande
magten i denna kammare — och i Första Kammaren är den redan
bortlemnad de jure, om än icke helt och hållet de facto — åt en
enda klass, egarne af Sveriges hemman. Men för min del vågar
jag icke öfverlemna den politiska magten i ett land åt en enda klass,
genom uttryckligt grundlagsstadgande och för all framtid utan möjlighet
att någon motståndskraft deremot kan uppväxa. Jag kan åtminstone
icke våga göra det, om jag icke är helt och fullt öfvertygad om
denna medborgareklass’ förmåga att först och främst skydda och till¬
godose statens allmänna intressen, att vidare aldrig hänsynslöst och
ensidigt fullfölja egna klassintressen tamt aldrig hänsynslöst och
ensidigt ställa sig emot andra klassers berättigade intressen.
Må det ursägtas mig, om den erfarenhet, jag under många riks¬
dagar förvärfvat om detta för öfrig! dugliga och dugtiga partis ställ¬
ning gent emot den största fråga vi hafva, hvarje folks vigtigaste
intresse, derför att det är ett lifsvilkor för dess nationella tillvaro,
Lördagen den 8 Mars.
33 N;o 13.
fosterlandets försvar, om denna erfarenhet, säger jag, icke ingifverOm begräns-
mig öfvertygelsen om denna klass’ blick för och omtanke om landets”^
stora och allmänna intressen. Må det vidare ursaktas mig, om den anfai
fortgående sträfvan, som finnes på dess program att samtidigt af- (Forts)
skrifva landsbygdens utgifter och städernas inkomster, om, säger jag,
detta också ingifver mig någon tvekan, huru vida denna klass skulle
ställa sig alldeles opartiskt gent emot egna och andras intressen.
Med denna uppfattning af partiet — som för öfrig! icke derigenom
är mera klandervärdt än andra partier, ty historien visar att det gäller
i regeln om alla klasser och partier — vågar jag icke medelst denna
grundlagsändring för all framtid till detsamma öfverlemna nyckeln
till hela den politiska magten i vårt land.
, Herr Nilson i Lidköping instämde häruti.
Herr Johansson i Noraskog: Om jag i mitt senare anförande
i hastigheten kom att säga »stadsbor» i stället för »stadsrepresen-
tanter», så förmodar jag, att den ärade talaren på malmöbänken icke
anser mig så ensidig eller enfaldig, att jag dermed skulle hafva
menat endast stadsbor och icke åsyftat stadsrepresentanter; ty det är
naturligen dessa senare och inga andra frågan gäller.
Herr Petersson i Runtorp: Då det framhållits i denna kammare,
att det skulle vara eu så stor brist i konstitutionsutskottets förslag,
att det icke tagit i betraktande det förhållandet, att större represen¬
tationsrätt skulle uppstå för landsbygden, när numerären af städernas
befolkning blefve mer än hälften så stor som landsbygdens, skall
jag be att få yttra några ord. Jag hemställer till de ärade talare,
som framhållit den stora våda, som skulle ligga deri, hvarför de icke
bifallit de motioner jag vid föregående riksdagar väckt i detta ämne
och i hvilka jag föreslagit lika representationsrätt för städerna och
landsbygden. Det förslaget var så enkelt; hvarför biföll man ej det¬
samma? Då hade man icke behöft vara rädd för, att ett förhållande
sådant som det nyssnämnda skulle kunna komma att ega rum. Jag
hörde dock ingen af de värde talarne då yrka bifall till mitt förslag.
Jag för min del är verkligen fortfarande af den åsigt, att rättvisa
och billighet bjuda, att representationsrätten skall vara lika för land
och stad, såsom ju också förhållandet är med afseende på Första
Kammarens sammansättning. Men ingen af herrarne ville då vara
med om mitt förslag. Detta gör, att jag icke gerna kan hålla derpå.
Ty om det föreliggande förslaget faller, och jag får lefva och väcker
ett förslag i samma syfte som de föregående, så skola herrarne nog
söka undanflykter för att komma ifrån detsamma. Man får emeller¬
tid under närvarande omständigheter — såsom en föregående talare
sagt — låta nöja sig med hvad man kan få, att taga ett steg i den
rätta rigtningen. Den tid, man synes frukta så mycket för, är nog
långt borta. Och med årliga riksdagar bör det icke blifva så svårt
att få till stånd en förändring, när den tiden kommer. Jag tror icke
det ligger något ondt deri. Och jag hemställer till herrarne, om
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 13. 3
N:o 18.
34
Lördagen den 8 Mars.
Om begräns-något exempel kan påvisas, hvaraf herrarne skulle kunna hafva anled-
S»linillg att antaSa> attl ,om ett dylikt förslag törelåge från eder sida,
9antal. ™ skulle möta detta förslag med ett så koncentreradt motstånd mot
(Forts.) ^VRd rättvisa och billighet kräfva, som vi få erfara från herrarne.
Vi få sträfva med all möjlig magt för att få en liten smula rättvisa.
Hvad nu beträffar sj elfva begränsningen af riksdagsmännens
antal, hvilket jag anser vara det förnämsta af hvad detta förslag
innehåller, så tycker jag den saken är så klar och tydlig, att svenska
nationen icke i längden kan förblifva på den nuvarande punkten,
att riksdagsmännens antal kan ökas i obegränsad grad. Jag vill
blott här erinra om en fråga, som står på dagordningen: byggandet
af ett nytt riksdagshus. Huru skall man väl kunna få till stånd ett
antagligt förslag i detta hänseende, då man icke vet, om byggnaden
skall rymma 300 eller 500 personer? Detta är ju alldeles orimligt.»
Dessutom kan jag erinra om andra nationers föredöme, hvilka hafva
sina representanters antal begränsad!. Jag tror derför, att det före¬
liggande förslaget har sådana fördelar, att man bör för närvarande
vara belåten dermed. Ehuru jag således icke är utan betänkligheter,
och ehuru jag naturligtvis helst önskade ett beslut i den retning,
jag sjelf föreslagit, skall jag dock yrka bifall till utskottets förslag.
Härmed var öfverläggningen slutad. Derunder hade yrkats:
l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till det yrkande, som
innefattades i herr Alins vid utlåtandet fogade reservation; 3:o) bifall
till sistnämnda yrkande med det af herr Gilljam i hans reservation
föreslagna tillägg; samt 4:o) afslag å så väl utskottets hemställan som
öfriga i ämnet framstälda förslag. Herr talmannen upptog hvart och
ett af dessa yrkanden till proposition och fann svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för bifall till utskottets hemställan; men som
votering likväl begärdes, blef, sedan till kontraproposition antagits
yrkandet på afslag, nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren till hvilande för vidare grundlags¬
enlig behandling antager det af konstitutionsutskottet i lista punkten
af utlåtandet n:o 1 framlagda förslag till ändrad lydelse af § 13
riksdagsordningen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, är nämnda förslag af kammaren afslaget.
Omröstningen utföll med 146 ja och 60 nej; varande alltså be¬
slut fattadt i enlighet med ja-propositionens innehåll.
Lördagen den 8 Mars.
35 N:o IB.
Efter uppläsande vidare af utskottets förslag till ändrad lydelse
af § 6 anförde:
Herr Elowson: Jag anhåller om proposition på afslag.
Herr Månsson: Jag skall be få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Vidare yttrades ej. Hvad utskottet bemstält bifölls.
Punkten 2.
Föredrogs och lädes till handlingarna konstitutionsutskottets
memorial n:o 2, angående fullbordad granskning af de i statsrådet
förda protokoll.
§ 11.
Härefter företogs till behandling bevillningsutskottets betänkande
n:o 2, angående vilkoren för försäljning af bränvin.
Punkten 1.
Uti tvenne lika lydande motioner, afgifna, den ena, n:o 4, inom bränvmsför-
Första Kammaren, af herr G. Treffenberg, med hvilken herr BiesértEldningen'
förenat sig, och den andra, n:o 12, inom Andra Kammaren, af herr
S. M. Olsson, med hvilken herrar Ollas A. Ericsson, M. Tysk och
B. P. Ersson instämt, hade föreslagits, att § 4 mom. 2 och § 42 af
gällande förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin
måtte erhålla följande förändrade lydelse, nemligen:
4 § 2 mom. »Ej heller må innehafvare af rättighet till försälj¬
ning af bränvin sjelf eller genom ombud låta å annat ställe än det,
der han sin försäljningsrätt utöfva!-, till salu utbjuda eller till köpare
utlemna eller med köpare aftala om leverans af bränvin i mindre
belopp än 250 liter»;
och 42 §. »Idkar någon minuthandel med eller utskänkning af
bränvin vid tillfälle, då försäljningsrätten ej utöfvas får, eller å annat
ställe än dertill uppgifvet är, eller, mot hvad i § 4 mom. 2 stadgadt
är, sjelf eller genom ombud å annat ställe än der han sin försälj¬
ningsrätt utöfvar, utbjuder, eller till köpare utlemnar eller med
köpare aftalar om leverans af bränvin, eller tillåter den, som icke
är till utskänkning berättigad», etc. (i öfrigt lika med §:s nuvarande
lydelse).
Herr G. G. Anderson i Skeenda åter hade i en inom Andra
Kammaren väckt motion, n:o 14, yrkat, att 4 § 2 mom. i ofvannämnda
förordning måtte erhålla följande lydelse:
Bifölls.
§ 10.
tmanna t
N:o 13.
36
Lördagen den 8 Mars.
Angående »Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin
ändring i låta genom ombud å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt
s ä 'ijningsflir-111 ö fv a r, upptaga order eller afsluta aftal af köp eller till köparen
ordningtn. utlemna bränvin i mindre belopp än 250 liter.»
(Forts.)
Utskottet hemstälde emellertid, att ifrågavarande motioner för
närvarande icke måtte af Riksdagen bifallas.
Flen- S. M. Olsson erhöll ordet och yttrade: Hvar och en, som
hyser intresse för nykterhetssaken, måste med tillfredsställelse hafva
sett, huru de lagstiftande myndigheterna gång efter annan sökt genom
skärpta lagbestämmelser göra rusdryckerna så oåtkomliga som möjligt.
Bien det kringgående af bränvinsförsäljningslagen, som förekommit,
har gjort, att jag med flere vågat uti föreliggande motioner draga
denna högst vigtiga fråga inför Riksdagen. Jag anser verkligen den¬
samma vara så betydelsefull, att den icke kan få i tysthet passera
— helst som bevillningsutskottet anfört sådana skäl för afslag, som
jag icke kan gilla. Utskottet har visserligen till fullo gillat syftet
med motionerna, men dock på grund af nu gällande handelstraktat
med Frankrike ansett sig förhindradt att tillstyrka bifall till nu ifråga¬
satta lagförslag. Jag vill ingalunda bestrida detta, utan erkänner,
att det på visst sätt eger sitt berättigande. Men jag tillåter mig
påstå, att de franska haudelsresande, som besöka landsbygden, äro
ett fåtal i jemförelse med det antal af våra egna landsmän, som
gifva sig ut på landsbygden och fara från gård till gård för att dels
för egen, dels för andras räkning med lock och pock söka förskaffa
sig order å spirituösa. I denna min uppfattning stärkes jag än ytter¬
ligare, då jag ser på tabellerna öfver rikets in- och utförsel. Dessa
tabeller utvisa, att vi från Frankrike importerat 927,000 liter spirituösa.
Denna qvantitet är visserligen ganska respektabel, men den utgör dock
eu försvinnande litenhet mot all den spirituösa, som i vårt land till¬
verkas och som åtminstone till stor del utsäljes genom handelsresande.
Utskottet säger: »Om nu, såsom motionärerna föreslagit, sven¬
ska bränvinsförsäljare förbjödos att använda dylika ombud, skulle
följden deraf blifva, icke den, att det förderfliga systemet med bränvins-
agenter upphörde, utan efter all sannolikhet den, att agenter komme
att resa för utländska handelshus i stället för, såsom nu, för svenska,
och att den vinst, som på denna rörelse nu tillfaller de svenska
bränvinsförsäljarne, i stället skulle komma utlandet till godo.» Ja,
detta är verkligen en beklaglig sanning, och det kan jag icke undgå
att erkänna. Men vi få väl hoppas, att den franska handelstraktaten
om ett par år skall vara uppsagd. Jag kan nemligen icke föreställa
mig annat, än att Kongl. Maj:ts regering skall vidtaga de åtgärder
härutinnan, som äro af behofvet påkallade. Det skulle sålunda endast
blifva under ett år, som de svenska handelsresande i föreliggande
fall skulle vara försatta i sämre ställning än de utländska.
Såsom af den motion torde framgå, som jag haft äran framlemna
i denna kammare, ligger denna sak mig ofantligt mycket om hjertat.
Och då den verkligen är af så stor betydelse, och vi, såsom jag
nyss sade, kunna antaga, att det skulle uppstå en bestämd minsk-
37 N:o 13.
Lördagen den 8 Mars.
ning i antalet handelsresande, äfven om blott de svenske nu skulle Angående
drabbas af föreslagna inskränkningen, så vill jag hoppas, att donna
kammare skall bifalla den af mig väckta motionen. säljningsför-
Ehuru jag, såsom jag framhållit, väl inser de olägenheter, som ordningen.
med mitt förslag äro förenade, tager jag mig alltså, herr talman, (Forts.)
friheten att yrka bifall till den af mig jemte herr landshöfding Treffen-
berg i ämnet väckta motionen och afslag å utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Bruse, Andersson i Hasselbol och Svens¬
son i Karlskrona,
Herr Anderson i Skeenda anförde: Till en början vill jag med¬
gifva, att jag är utskottet tacksam för den utredning, det lemnat om
det i min motion berörda ämnet. Emellertid kam jag icke gilla det
slut, hvartill utskottet kommit.
Skulle så vara, att den franska handelstraktaten skulle lägga
hinder i vägen för de af mig föreslagna lagförändringarna, vore detta
verkligen sorgligt. Ty skall det fortgå på samma sätt som hittills,
vore detta högst beklagligt.
I den trakt, jag tillhör, komma t. ex., hufvudsakligen från Stock¬
holm, 10 å 12 handelsresande hvarje torgdag — d. v. s. en gång i
månaden, ty så ofta hållas torgdagar i Gnesta — för att der utbjuda
cognac, punsch och dylikt, vanligen i lådor, som sedan skickas ut
i landsbygden. Dervid går så till, att de samla kring sig en skara
allmoge, både bättre och sämre folk, bjuda på Öl och derefter taga
fram sin cognac, å hvilken de upptaga order. På så sätt narra de
både den ene och den andre att köpa cognac i mindre partier. Och
är det då någon, som icke vill hafva den genast, utan reqvirera!- en
låda, som framdeles skall tillsändas honom, kan det ofta hända, att
det, som han sedan får hemta, är en sämre vara.
Men icke nog härmed; ofta stanna dessa handelsresande qvar
till dagen derpå och skaffa sig personer, som äro hemmastadda i
trakten, och som sedan resa kring i hela socknen eller hela häradet
under flere dagar och utbjuda spirituösa, som de sedan sända om¬
kring till reqvirenterna.
Som kredit på B, 4 å 5 månader gerna beviljas, går det vanligtvis
ganska lätt att lura allmogen att reqvirera. Men det kommer sedan
surt efter, ty när de då i en framtid skola betala, händer det ofta, att
de ej kunna det. I så fall lagsökas de; vid'sista tinget förelågo till
behandling icke mindre än omkring 20 dylika mål.
Ibland upptaga agenterna naturligtvis äfven kontant liqvid. Blifva
de då sedan på ett eller annat sätt skilda från den firma, de repre¬
sentera, händer det lätt, att reqvirenterna få betala varan eu gång till.
Detta kan väl icke vara i nykterhetens intresse. Jag önskar
derför på det allra kraftigaste bifall till min motion; men då jag-
anser lämpligt, att utskottet blir satt i tillfälle att ytterligare utreda
frågan, skall jag taga mig friheten att i stället yrka återremiss.
Herr Nilsson i Käggla: Jag kan försäkra herrar motionärer, att,
om det varit möjligt att gå deras önskan till mötes, utskottet skulle
hafva gjort det.
N:o 18.
38
Lördagen den 8 Mars.
Angående För öfrigt får jag säga, att jag på 20 år icke har sett någon
brfhmmsför-agent för ett svenskt handelshus af ifrågavarande slag, men att der-
säljningsför- em°t ingen enda vecka förgår, utan att vi besökas af 2 å 3 agenter
ordningen, från utländska hus. Och dessa sälja sina varor till sådant pris, att
(Forts.) det är omöjligt för oss svenskar att konkurrera med dem. Så för¬
håller det sig på min hemort. Om det i Daiarne och några andra
landskap är annorlunda, känner jag ej; men om så är, så blefve
följden af att motionärernas förslag antoges blott den, att man val
sluppe ifrån de svenska handelsresandena, men att de utländska
handelshusen i Hamburg, Lybeck m. fl. ställen, så länge den franska
handelstraktaten egen bestånd, skulle träda i stället för de svenska.
Ty de inskränkningar, som motionärerna föreslå i den ifrågavarande
handeln, gälla ej, så länge vi hafva den franska handelstraktaten,
större delen af utländska handelsresande; och då tjenardetju ingen¬
ting till att genomföra dessa inskränkningar för de svenska sprithand-
larne. Jag tror derför, att vi böra vänta, till dess vi blifva fria från
traktaten; då kan det tjena till något att bifalla motionen, men ej nu.
I denna öfvertygelse yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Herr Styffe: Det är nog rigtigt, att den franska handelstraktaten
nu ålägger oss att fördraga franska handelsresande, som här resa
omkring och taga upp beställningar på sina varor. Men sådana
handelsresande skola styrka, att de äro fransmän, att de äro ombud
för franska handelshus och likaledes att de varor, som de hafva
att utbjuda, äro franska. Under sådana förhållanden tror jag icke,
att den skada, som deras undantagsställning kan medföra, kan vara
af annan än underordnad betydelse, och att den icke bör afhålla
oss från att förhindra våra egna landsmän från att begå sådana
missbruk, som dem motionärerna omtalat. Herr Nilsson i Käggla
har antydt, att äfven de andra nationer, med hvilka handelstraktaten
äro af oss afslutade, skulle hafva samma rättigheter som Frankrike.
Detta är icke fullt exakt. Vi hafva t. ex. väl traktater med Danmark,
Ryssland och Preussen, men i dessa traktater står icke frasen, att
de skola behandlas som den mest gynnade nation i allt hvad handel
angår. Den frasen förekommer först i senare afslutade traktater,
t. ex. i dem med de forna republikerna Lybeck, Hamburg och Bremen.
Men, äfven om man anser, att en sådan fras har så vidsträckt be¬
tydelse, att de kontraherande magternas undersåtar derigenom äfven
tillförsäkras rättighet att resa omkring och upptaga beställningar å
sina varor, så tror jag dock ej, att någon synnerlig fara hotar oss
från dessa orter, ty på bränvin, som kommer derifrån, är en tull af
75 öre per liter, medan tullen å från Frankrike importeradt druf-
bränvin uppgår till endast 551/., öre per liter. Tullskilnaden uppgår
sålunda till 1972 öre. Till följd af nämnda höga tull har det också,
åtminstone enligt de sista årens berättelser från kommerskollegium,
icke hitkommit något bränvin från dessa orter, utan endast arrak
och rom, och äfven dessa i jemförelsevis obetydliga qvautiteter. Jag
tror derför icke, att man behöfver befara mycket missbruk af handels¬
resande från nämnda orter. Från andra länder åter bör det icke
tillåtas, och då kan det icke vara skäl att fördraga sådant ofog som
Lördagen den 8 Mars.
39 N:o 13.
det, hvarom nu är fråga, af våra egna landsmän, äfven om det i Angående
viss mån måste tolereras af frånsila handelsresande. ändring i
Under sådana förhållanden kan jag icke annat än förena mig medsåljninq^ör-
dem, som yrkat återremiss, för att utskottet måtte sättas i tillfälle att ordningen.
möjligen formulera lagparagrafen annorlunda än motionärerna föreslagit. (Forts.)
Herr Widström instämde med herr Styffe.
Herr Östberg: För min del skall jag be att få understödja
motionärernas framställning i denna fråga. Den affär, hvarom motio¬
närerna talat och som under diskussionen ytterligare blifvit berörd,
är af det slag, att man val kan vara befogad att kalla den förderflig,
och det är, synes det mig, alldeles gifvet, att detta slags bränvins-
affärer äro hinderliga för kommunernas bemödanden att verka för
nykterhetens befrämjande.
Det enda skäl, som af utskottet framhållits, är det hinder, som
handelstraktaten med Frankrike anses lägga i vägen för utfärdandet
af de bestämmelser, som anses nödiga för stäfjande af det ifråga¬
varande ofoget. Jag ber att i detta afseende få förena mig med den
siste talaren. De handelsresande, som skyddas af den franska handels¬
traktaten, äro representanter för utländska hus. De måste verk¬
ställa sina order på det sätt, att varor skickas utrikes ifrån, och då
kunna endast sändas varor af dyrbarare beskaffenhet än de, som
hafva åtgång på vår landsbygd. Jag tror alltså icke, att det kan
vara någon affär för främmande handelshus att skicka ut agenter
för att sälja spirituösa på landsbygden. Men äfven om så vore, hyser
jag icke någon synnerlig betänklighet att, oaktadt den franska handels¬
traktaten ännu gäller, stadga ett förbud, sådant motionärerna föreslå.
Ty, som herrarne veta, har man rätt stor anledning att förmoda, att
den nuvarande franska handelstraktaten kommer att inom två år
upphöra att vara gällande. Och om det skulle blifva en ny traktat,
kan man väl antaga, att bestämmelserna just i denna punkt komma
att blifva annorlunda än de nu äro. Att på så kort tid, som nu
återstår, nemligen två år, några utländska handelshus kunde finna
sig föranlåtna att börja någon affär i Sverige, som för (ifrigt skulle
medföra ganska stor risk, tror jag ej att man har anledning att
befara; och den lilla olägenhet, som en eller annan utländsk handels¬
resande skulle kunna medföra, tror jag icke hafva någon afsevärd
betydelse.
Då meningen inom landet och, som jag antager, äfven inom
kammaren är för att stäfja detta ofog, så tror jag, att intet hinder
derför föreligger, och ber derför att för min del få instämma i yr¬
kandet på återremiss.
Med herr Östberg förenade sig herr Larsson i Berga.
Herr Beskow: Med glädje har jag hört, att de allra fleste ta-
larne yrkat bifall till motionerna, fastän under form af återremiss.
Man försöker att stänga krogarne här och der i landet, der de
spädt förderf; bär är, såsom herr Treffenberg anmärkt i motiveringen
N:o 13.
40
Lördagen den 8 Mars.
Angående till sin motion, fråga om ingenting mindre än ett slags ambula-
bränvinsför_tctniska krogar i ny form. Man vet, huru det ser ut på landet, der
säljningsför-dessa handelsresande komma och bjuda ut sina varor. Man tycker
ordningen, då, att det är ett gynsamt tillfälle att taga sig ett rus, och härigenom
(Forts.) uppkommer mycket elände.
Det har redan förut påpekats, att det enda skälet, som utskottet
haft mot de ifrågavarande motionerna, var de hinder, som den franska
handelstraktaten lägger i vägen. Det gläder säkert många att nu
veta, att denna traktat kommer att uppsägas, om, såsom man väl
får hoppas, Riksdagens framställning i detta syfte af Kongl. Maj:t
biträdes. Det är verkligen ännu ett skäl att uppsäga denna traktat,
då det i utskottets betänkande heter: »Så länge denna traktat gäller,
kunna sålunda franska handelshus icke betagas rättigheten att i
Sverige genom reseombud upptaga beställningar på bränvin, hvilken
vara utgör en af Frankrikes förnämsta exportartiklar på Sverige.»
Om nu Riksdagen skulle bifalla motionerna, skulle det kan hända bi¬
draga till att traktaten blefve uppsagd.
Jag ber äfven att få fästa kammarens uppmärksamhet på den
reservation, som är afgifven af herrar Boström, Lithander, Tham,
Fock och Styffe. Då sä många framstående medlemmar af utskottet
hafva inlagt sin reservation, föreställer jag mig, att sakens utgång
är temligen viss, och ber att få förena mig med dem, som yrkat
återremiss, i förhoppning att slutresultatet blir bifall till de före¬
liggande motionerna.
Herr P. Waldenström instämde med herr Beskow.
Herr Bengtsson i Gullåkra: Det skäl, som af bevillnings¬
utskottet blifvit anfördt för afslag å de väckta motionerna, anser jag-
för min del fullt tydligt. Det är ju visadt, att franska handelstrak¬
taten lägger hinder i vägen för bifall till motionärernas framställning.
Om bevillningsutskottet genom tillstyrkande af motionerna hade kunnat
verka eller trott sig verka i nykterhetens intresse, så kan jag för¬
säkra herrarne, att bevillningsutskottet ej skulle hafva motsatt sig
deras antagande. Men bevillningsutskottet bär utgått från den åsigten,
som äfven jag delar, att man genom bifall icke i ringaste mån skulle
understödja nykterhetssträfvandena, utan endast ställa de inhemska
producenterna och försäljarne i sämre ställning än de utländska.
Motionärerna yrka, att, t. ex. då en svensk försäljare är ute på en
jernvägsresa, han icke skulle ega rätt att med köpare göra aftal om
tillsändande af ett visst qvantum spritvaror. Men om i samma kupé
vore en utländsk agent, så skulle denne vara oförhindrad att göra
upp hvilken affär som helst. Kan det verkligen vara skäl att gynna
de inhemska näringarna på ett sådant sätt, att man genom dylika
förbud låter den vinst, som skolat komma den inhemske försäljaren
till godo, stanna i fickorna på utländingen, som helt visst icke skulle
underlåta att passa på tillfället att sålunda kunna ensam få sälja
lika mycket, som eljest både inhemska och utländska agenter till¬
sammans.
Jag kan vid detta tillfälle icke annat än uttala min förvåning
41 N:o 13.
Lördagen den 8 Mars.
öfver ett uttalande, som här nyss fäldes af ett par talare, nemligen Angående
det, att den franska handelstraktaten icke skulle i förevarande hän-fc
seende lägga så stora hinder i vägen, och att det var en obetydlig - Säljningsfen¬
het af dylika varor, som kitfördes från Frankrike. — Mine herrar! ordningen.
Det är icke mer än några dagar sedan, då, under behandlingen af (Forts.)
frågan om uppsägning af den franska handelstraktaten, åtminstone
den ene af desse talare påvisade hvilka oerhörda hinder den franska
handelstraktaten lade i vägen för oss att handla på egen hand, hvart
vi än vända oss. Det ser sannerligen ut, som om eu del af de svå¬
righeter, som då påpekades, allaredan skulle vara undanröjda, blott
derför att kammaren i frågan fattat sitt beslut. Jag är för min del
öfvertygad om, att de olägenheter, som då ansågos binda vår hand¬
lingsfrihet, fortfarande stå qvar; men, oaktadt jag var en bland dem,
som då talade mot traktatens uppsägning, så vill jag dock icke ställa
den inhemska producenten och försäljaren i sämre ställning, än den
utländska, och af denna orsak anhåller jag om bifall till utskottets
förslag.
Herr Nyström: Efter de anföranden, som redan hållits, kan jag
fatta mig helt kort. Jag instämmer i yrkandet om återremiss, derför
att jag anser det vara hög tid, att det oskick, som i anmärkta fallet
nu råder, blir städadt. När man från så många olika trakter af vårt
land får underrättelser om de hopar af profryttare, med hvilka det öfver-
svämmas, och särskilt om här ifrågavarande slag af affärer, när
man får veta, hvilka härvid äro säljare, hvilka äro köpare, hurudan
varan är och hvilka följderna af handeln blifva, så är det temligeu
tydligt, att man af alla dessa underrättelser icke kan komma till
annan slutsats än den, att man med användande af hvarje lofligt
medel och så lort som möjligt bör söka afskaffa detta onda.
Det kan ju hända, att utskottet har rätt deri, att man icke kan
utan vidare antaga ifrågavarande motioner, sådana de blifvit fram-
stälda. Derom vill jag ej tvista; men jag förenar mig med dem,
som yrkat återremiss, derför att återremissen skall bära otvetydigt
vittnesbörd derom, att det är denna kammares bestämda vilja att det
så snart som möjligt skall blifva slut på detta oskick, och att man för
ernående af detta mål icke bör lemna något lofligt medel oförsökt.
I detta yttrande instämde herrar Lyttkens, Johansson i Esset,
Eriksson i Elgered, Westin, Olsson i Frösvi, Ersson i Vestlanda-
holm, Andersson i Baggböle, De Laval, Lyth, A. V. Carlson, Björck,
Ekeborgh, Petersson i Boestad, Sjöberg, Anderson i Tenhult, Petter¬
son i Tjärsta, Andersson i Lyckorna, Lundén, Olsson i Kyrkebol,
Andersson i Upsal, Olson i Stensdalen och Broström-
Herr Sandwall yttrade: Vid frågans behandling inom utskottet
voro vi alla — derom kan jag försäkra 'herrarne — ense derom, att det
hade varit önskvärdt att motionerna kunnat bifallas; men det kunde,
på sätt eu föregående talare, herr Jöns Bengtsson, påpekat, icke ske
utan att derigenom utländingen gynnades och utan att på samma
gång en orättvisa beginges mot de svenske spritförsäljarne, som ju
N:o 13.
42
Lördagen den 8 Mars.
Angående äro beskattade för sin rörelse och på sådan grund hafva anspråk på
ändring t ^ förblifva orubbade i sin goda rätt.
säljningsför- Dessutom synes motionärerna gå temligen långt i sitt yrkande
ordningen, beträffande 4 § 2 mom. Der säges nemligen: »Ej heller må inne-
(Forts.) häfvare af rättighet till försäljning af bränvin sjelf eller genom om¬
bud låta å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt utöfvar,
till salu utbjuda eller till köpare utlemna eller med köpare aftala
om leverans af bränvin i mindre belopp än 250 liter».
Det är väl temligen orätt, att eu svensk man, som har brän¬
vin till afsalu, icke ens skall hafva rättighet att, om han t. ex. be¬
finner sig på resa i en jernvägskupé, få afsluta aftal om försäljning
utan att riskera att af en person, som åhör detta, kunna angifvas
till åtal och bötfällas. Sådant kan väl icke få anses vara rimligt
eller billigt. Den • franska handelstraktaten säger tydligt och klart,
att en handelsresande från Frankrike eger att träffa aftal om och
sälja sina varor, äfven om han icke förer dem med sig och sålunda
icke direkt kan öfverlemna dem. Man invänder väl, att franska
handelsresande sällan resa här i landet. Men agenter från andra
nationer, hvilka behandlas såsom den mest gynnade nation, före¬
komma här desto mera; och herr Styffe upplyste, att agenter från
Hamburg, Lybeck, och Bremen, hvilka orter just skola behandlas
såsom den mest gynnade nation, öfversvämma Sverige med sprit¬
varor. Och om vid sådant förhållande utskottet biträdt motionerna,
så hade det visserligen icke dermed befrämjat nykterhetens sak, utan
endast gynnat den utländska försäljningsrätten framför den svenska.
Jag har väl ingenting att invända mot en återremiss, ehuru jag
för min del. icke kan inse hvad verkan den skulle medföra.
Herr Östberg yttrade, att det endast var utmärkta och dyrbara
varor, som de utländske agenterna sälja. Hvar och en, som af en
dylik agent låtit narra på sig en eller annan liter konjak eller dy¬
lik vara, har, derom är jag öfvertygad, kommit till ett annat resultat;
han har snart insett, att denna konjak endast utgjordes af färgadt
bränvin.
Utskottet har emellertid, som sagdt, icke kunnat med bästa
vilja komma till annat resultat, än det, som i dess betänkande före¬
ligger, och detta just till följd af gällande handelstraktater.
Herr Edelstam: Jag begärde ordet med anledning af ett yttrande
från en talare på kalmarlänsbänken, att det i hans hemtrakt hufvud¬
sakligen vore agenter för utländska hus, som reste omkring. Det är
ju möjligt, att detta är förhållandet hvad angår kalmartrakten; men
i Södermanland är deremot förhållandet helt och hållet annorlunda.
Enligt den erfarenhet, jag såsom domare fått göra, har det visat sig,
att ganska många agenter för svenska handelshus och särskildt för
handelshus från Stockholm göra dylika affärsresor i landsbygden.
Vid det sista ting, jag sjelf höll, lorekommo icke mindre än tio å
elfva mål, deri handelshus i Stockholm sökte utkräfva sina fordringar
för spritvaror, som deras agenter levererat till torpare, hemmans-
egare, hemmansbrukare, ja till och med till godsegare. De instämda
personerna förklarade, på ett par undantag när, att de redan betalt
43 No 13.
Lördagen den 8 Mars.
varorna till agenterna ; men då kärandena häremot erinrade, att deras Angående
agenter icke egt rättighet att uppbära betalningen, så blef följden
deraf den, att eu och annan fick betala den erhållna varan möjligenSäijningsför-
två gånger. Jag vill ej inlåta mig å frågan, om handelstraktaterna ordningen.
lägga hinder i vägen för bifall till motionerna, men i likhet med (Forts.)
herr Nyström vill jag uttala en önskan att, äfven om icke någon
åtgärd på sätt motionärerna åsyftat må komma till stånd, kammaren
likväl genom att besluta ärendets återremitterande tillkännagifver sin
önskan, att det rådande missförhållandet så fort som möjligt varder
undanröjdt. Af sådan anledning instämmer jag med dem, som yrkat
återremiss.
Herr Jonsson i Hot: Äfven jag skall be att få instämma med
dem, som yrkat återremiss. Det var dock icke af den anledningen,
som jag begärde ordet, utan jag gjorde det för att söka belysa
frågan ur en annan synpunkt. Flere talare hafva i likhet med ut¬
skottet tagit för alldeles gifvet och klart, att den franska handels-
traktaten skulle lägga hinder i vägen för att bifalla motionärens för¬
slag. Jag för min del vill ställa mig på en motsatt ståndpunkt. Jag-
anser, att vi hafva full frihet att genomföra denna lagstiftning såsom
vi sjelfve vilja. Ty hvad bestämmer den franska handelstraktaten
för ett fäll, sådant som detta? Jo den säger, att en fransk handels¬
resande eger att uppgöra aftal om leveranser, vare sig dervid före¬
tes prof eller icke på varans beskaffenhet. Nåväl, hvad är det nu
fråga om enligt herr Treffenbergs förslag? Jo, om förbud mot att
sälja eller sluta aftal om mindre partier än 250 liter. Men skall den
franska handelsresanden på grund af traktaten ega att taga beställ¬
ning på huru små qvantiteter som helst, till och med möjligen på
en sup, eller ega vi icke rättighet att i vår inre lagstiftning vidtaga
de skärpta bestämmelser, som vi i sedlighetens syfte finna af nöd¬
vändigheten påkallade men som för öfrig!, i det stora hela taget,
icke böra kunna föranleda någon minskning i Frankrikes export
eller försäljning af dess spritvaror inom vårt land? Hela skilnaden
blir den, att i det ena fallet får man icke sälja under 250 liter och
i det andra fallet, enligt bevillningsutskottets sätt att tolka traktaten,
får man sälja huru små belopp som helst. För min del skulle jag
tro, att vi hafva rättighet att i förevarande fall lagstifta huru som
helst, och jag stödjer denna min åsigt ytterligare derpå, att då un¬
der den tvist, som pågick för någon tid sedan mellan Spanien och
Sverige rörande höjd tull på svensk sprit, som infördes till Spanien,
det egentligen icke ifrågasattes, huru vida Spanien hade handlat oläg¬
ligt och i strid mot gällande handelstraktat, derest Spanien för egen
tillverkning af samma vara vidtagit precis samma förhöjning och
åtgärder, som i afseende på den införda, d. v. s. att Spanien på¬
lagt densamma lika stor accis som på den från utlandet införda,
eller en tillverkningsafgift, som motsvarade den förhöjda tullsatsen på
sistnämnda vara.
Det är naturligtvis klokast att i ett fall, sådant som detta, ställa
sig på försigtighetens ståndpunkt och icke onödigtvis framkalla tvister
med Frankrike. Men jag anser, att äfven den af mig berörda sidan
N:o 13.
u
Angående
ändring i
bränvinsföi
säljningsfö
ordningen.
(Forts.)
Lördagen den 8 Mars.
af saken bör beaktas. Och då jag tager för gifvet, att frågan kom-
_mer att till utskottet återremitteras, ville jag hafva uttalat den för¬
hoppningen, att utskottet vid förnyad behandling af frågan ville taga
. jemväl det nu sagda i öfvervägande.
Herrar (Mas A. Ericsson, Jansson i Krakerud och Olsson i Orna-
kärr instämde häruti.
Herr Larsson i Mörtlösa: Jag skulle helst hafva sett, att man
kunnat bifalla motionärernas förslag; men då man genom ett förbud
endast skulle träffa svenska handelsresande utan att förbudet, till
följd af bestämmelsen i franska handelstraktaten, sträckte sig till
utomlands boende handelsresandes rättighet till försäljning af spiri¬
tuösa varor här i landet, så skall jag, under förhoppning om att
eu återremiss möjligen kan leda till ett bättre resultat, åtnöja mig
med att förena mig med dem, som yrkat återremiss.
Herr S. M. Olsson: Då de fleste bland de talare, som bär upp-
trädt, yrkat återremiss, så skall jag återtaga mitt eget förslag samt
instämma med dem, som yrkat återremiss; och jag gör detta i den
förhoppning, att bevillningsutskottet, som bär motionsrätt, möjligen
skall kunna gifva ifrågavarande stadgande sådan form, att det af
mig åsyftade resultatet lättare må vinna framgång.
Herr Andersson i Ilasselbol förenade sig i detta yrkande.
Herr E. W. Carlson: Då jag icke låtit anteckna mig såsom
reservant mot föreliggande punkt af betänkandet, så skall jag be att
få med några ord angifva anledningen dertill.
Inom den afdelning af utskottet, som först hade att handlägga
denna fråga, yrkade jag, så varmt jag kunde, bifall till herrar
Treffenbergs och Olssons motioner, men möttes då genast med den
förklaringen, att det icke . kunde låta sig göra att antaga desamma i
oförändradt skick. Der står nemligen, såsom redan förut blifvit på-
pekadt, att ingen skulle ega att till salu utbjuda eller med köpare
aftala om mindre partier än 250 liter. Skilnaden mellan dessa ut¬
tryck till salu utbjuda och med köpare aftala ansåg man väl icke
vara så stor, och anmärkningarne deremot hade ju icke varit så
synnerligen svåra att öfvervinna, ty bevillningsutskottet hade ju haft
rättighet att ändra den föreslagna bestämmelsen. Det väsentligaste
hindret emot tillstyrkande af motionerna var emellertid, såsom ut¬
skottet också angifver, den franska handelstraktaten, hvilken af ut¬
skottets fleste ledamöter ansågs lägga ett bestämdt hinder i vägen
för oss att lagstifta i detta afseende, då man hvarken skulle kunna
förhindra fransmän eller andra utländingar från de land, som äro
tillförsäkrade behandling som de mest gynnade nationer, att här ut¬
bjuda och försälja spirituösa. Lagen skulle sålunda endast kunna
hindra svenske agenter, och man ansåg icke lämpligt att sätta dem
i sämre ställning än de utländska husen fortfarande komma att ega.
Jag skall sålunda med stor förnöjelse instämma i yrkandet på
45 N:o 18.
Lördagen den 8 Mars.
åtcrremiss till den kraft och verkan det hafva kan, ty det blefve åt- Angående
minstone en opinionsyttring från denna kammares sida. Jag har^^W,.?
emellertid velat angifva min åsigt, då jag icke låtit anteckna migsäljningsför-
såsom reservant. Jag trodde nemligen icke, att Riksdagen vore be- ordningen.
nägen för att inskränka svenska medborgares rättigheter till förmån (Forts.)
för utländingarne; men om så är fallet, skall jag icke bekymra mig
mycket deröfver, då det ju icke kan komma att räcka längre än till
de nu gällande traktaternas utgång.
Häruti instämde herrar Svensson i Rydaholm och Johansson i
Strömsberg.
Herr Björkman: För min del kan jag icke förstå, att ett bifall
till motionärernas förslag skulle verka så mycket till nykterhetens
befrämjande, och icke heller tror jag, att utskottets förslag skulle göra
det, men då man nu tror, att en återremiss skall en så kraftig verkan
åstadkomma, så vill jag förena mig med dem, som yrkat återremiss.
Herr Bäckgren: Jag vill för min del gerna medgifva, att bevill¬
ningsutskottet har rätt deri, att den 17 artikeln i franska handels-
traktaten lemnar fransmännen tillåtelse att fara kring i vårt land
och försälja franska spritvaror, i hvilken mängd som helst, och jag-
vet val, att våra handelsfördrag med en del andra länder tillförsäkra
dessa dylika förmåner som Frankrike, men fastän nu så är, kan jag
dock icke i allo dela den slutsats, hvartill utskottet har kommit just
med hänsyn till nämnda artikels innehåll. Utskottet antager nemligen,
att om motionerna biföllos och de svenska agenterna sålunda förbjödos
att sälja spritvaror, skulle dessa agenter komma att till fullo ersättas åt
utländska sådana, hvarigenom tillfället att erhålla spritvaror blefve
lika lätt och frestelsen dertill lika stor, som nu är förhållandet. Här¬
emot vågar jag hysa en olika uppfattning. Om man antager, att den
franska handelstraktaten, sådan den nu är, skall gälla under en lång
följd af år, då är det mycket troligt, att de utländska spritvaru-
agenterna skulle komma att så småningom ersätta de svenska; men
om den franska handelstraktaten kommer att upphöra den dag, Riks¬
dagen önskar, kan man visst icke taga för gifvet, att under den nu
återstående traktatstiden den utländska sprithandeln i vårt land
skall vinna den omfattning och uppblomstring, som utskottet antagit.
Emot en sådan uppblomstring torde äfven den nu gällande tullen å
spritvaror i vårt land lägga något hinder.
Utskottet säger vidare, att om motionerna bifölles, skulle den
vinst, som för spritvaruhandeln genom agenter nu tillfaller svenska
bränvinsförsäljare, i stället komma utlandet till godo. Ja, men osäkert
kan det väl vara, huru vida lagen nu rätteligen kan anses tillåta
agenter att fara kring och sälja spritvaror, ty i § 4 mom. 2 af för¬
ordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin heter det:
»Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin låta
genom ombud å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt
utöfvar, till köpare utlemna bränvin i mindre belopp än 250 liter.»
Här begagnas ordet utlemna och talas om stället, der han sin för-
N:o 13. 16
Lördagen den 8 Mars.
Angående säljningsrätt utöfvar; och deraf kan man få den uppfattning, att
ändring % lagen rätteligen afser, att icke blott utlemningen utan äfven försälj-
säljningsför-n‘i,n9en är ')Unc>en vid bestämda platser. Ännu tydligare framgår
ordningen, detta af 42 §, som lyder sålunda: »Idkar någon minuthandel med
(Forts.) eller utskänkning af bränvin vid tillfälle, då försäljningsrätten ej ut-
öfvas får, eller å annat ställe än dertill uppgifvet är» o. s. v. Häraf
synes ju tydligt framgå, att om någon idkar handel med bränvin på
annat ställe än dertill uppgifvet är, är han förfallen till böter. Dom-
stolarne hafva emellertid tolkat dessa bestämmelser olika.
Motionärerna hafva betecknat spritvaruförsäljningen genom agenter
såsom ett »fräckt kringgående af lagen». Äfven om detta uttryck är
något för skarpt, torde dock den åsigten hafva skäl för sig, att icke
blott utjemning sr ätten utan äfven försäljningsrätten äro bundna vid
den plats, der rättigheten att försälja bränvin är sökt och beviljad.
Då motionärerna nu endast vilja i lagen hafva ett uttryck för, att
den rättighet til! spritvaruförsäljning, som åt någon är medgifven
för ett ställe, icke skall kunna utöfvas på alla andra platser och
orter i vårt land, och således äfven der, hvarest andra personer
hafva mot afgift förvärfvat försäljningsrätt, så synes det mig, som
om motionärerna bort kunna påräkna Riksdagens bifall till denna
framställning. Och då deras framställning otvetydigt går i nykter¬
hetens intresse, och tillfälle härvid erbjudes Riksdagen att genom ett
bifall till motionerna räcka de nu arbetande nykterhetsvännerna en
hjelpsam hand i deras aktningsvärda sträfvanden och bemödanden,
så önskar jag framgång åt herrar Trcffenbergs och S. M. Olssons
med fleres motioner. Då nu en framgång möjligen skulle kunna
vinnas derest utskottet å nyo finge taga frågan under ompröfning,
skall jag förena mig med dem, som yrkat återremiss.
Herr Anderson i Skeenda: Jag anhåller om ursäkt, för det jag
ännu en gång begärt ordet. Jag tror icke att desse agenter, som
resa för franska handelshus, kunna eller ens våga lemna dessa ut¬
bjudna varor på flera månaders kredit, såsom våra svenska resenärer
göra, då de icke känna till personernas solidaritet; och får man icke
varan på kredit, vore dermed mycket vunnet. Agenterna skulle då
icke heller få någon nämnvärd afsättning.
Jag anser det sålunda icke alls farligt, om desse franska han¬
delsresande komma hit, ty om den af oss åsyftade förändringen i
bränvinsförsäljningsförordningen komme till stånd, blefve deras affärs¬
verksamhet nog i betydlig mån hämmad.
Jag vidhåller derför mitt förra yrkande om återremiss.
Herr Erickson i Bjersby: Om än till följd af franska han dels¬
traktatens innehåll det mål, motionärerna åsyfta, icke kan genom ett
bifall till de nu väckta förslagen fullständigt vinnas, är det likväl
utom allt tvifvel, att hvad härutinnan redan nu skulle kunna ut¬
rättas, vore ett icke oväsentligt steg i den rätta rigtningen. Hvad
man i en sådan fråga som den föreliggande kan åstadkomma, det
må vara huru litet som helst, är alltid relativt en stor vinst. På
grund häraf och då jag i sak är ense med motionärerna, liksom vi
Lördagen den 8 Mara. 47 Jfco 43,
möjligen vore det äfven, dä, frågan om handel,straktaternas uppsäg- Angående
ning har förelag till behandling, förenar jag mig med de talare som ändring i
yrkat fragans återförvisning till utskottet för förnyad behandling. \tljninglftr
ordningen.
_ Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner (Forts.)
gifvits pa de yrkanden, som återstodo, beslöt kammaren återförvisa
ärendet till utskottet för förnyad behandling.
Under punkten 2 hemstälde utskottet, att en inom Andra Kam-
maren af herr G. J. Petersson i Eksebo väckt motion, 11:0 173, om
åläggande för de samhällen, hvilka vilja förvärfva utskänknings- och
minuteringsrätt af spritvaror, att öfverlåta denna handel tillCbolag
icke matte af Riksdagen bifallas. “
I fråga härom anförde nu
. ,. ^err Petersson i Eksebo: Mot bevillningsutskottets motivering
1 föreliggande punkt ber jag att få yttra några ord. Jag är icke af
samma åsigt som utskottet, då det säger, att de missbruk, som för
närvarande förekomma i många mindre städer med afseende på brän-
vinshandeln, kunna botas genom de af bevillningsutskottet i fjerde
punkten föreslagna större utgifter, som i dylikt fäll skulle från stä-
aerna utgå. Vi känna säkerligen allesammans, huru det i många
fall gar till 1 de städer, der bränvinsbolag icke finnas. Der träffas
1 tysthet aftal mellan personer, som förbinda sig att till staden lemna
antingen eu bestämd summa eller också hela vinsten på rörelsen i
följd hvaraf landsting och hushållningssällskap gå miste om en be¬
tydlig inkomst. Jag vet sjelf, att det gått så till på vissa ställen.
Att jag nu icke kunnat föreslå det rätta sättet att hämma detta miss-
bruk, torde icke förefalla besynnerligt; men jag hade förestält mig,
att bevillningsutskottet, med den motionsrätt det eger, möjligen skulle
vilja tänka ut något bättre sätt att förekomma detsamma. Min motion
bär visserligen blifvit ganska knapphändigt affattad, enär jag icke
nafle tillfälle att så sätta mig in i saken som jag bort, men detta åter
lomme! sig deraf, att jag icke anlände till riksdagen förr än endast
ett par dagar före motionstidens utgång. Ett sätt, som jag tror
skuUe verka bättre än det af utskottet nu föreslagna, vore att
tillämpa samma bestämmelser för städerna som för landsbygden eller
att bränvinsförsäljningsrättigheten skulle öfverlåtas genom Konungens
betallningshafvandes försorg. Detta blefve antagligen en hämsko nå
dem, som 1 detta fall vilja kringgå gällande lag.
Då man nu icke är rätt viss på, huru det kan komma att gå
“ed,d® af bevillningsutskottet i fjerde punkten föreslagna förändringar,
förefaller det mig, som om det vore klokast att nu återremittera före¬
liggande punkt, till dess man finge se, hvilken utgång den fjerde
punkten kommer att få. Jag yrkar sålunda återremiss af före¬
varande punkt.
Vidare yttrades ej. Punkten bifölls.
N:o 18.
48
Lördagen den 8 Mars.
Punkten 3.
Bifölls.
Angående Punkten 4.
fördelning af
^'säljninqs■' Med anledning af inom Andra Kammaren väckta särskilda
medlen, motioner, af herr Öl. Andersson i Hasselbo], n:o 8, af herr H.
Eriksson i Elgered, n:o 43, samt af herr J. Eklund, n:o 130, hem-
stälde utskottet under förevarande punkt,
att Riksdagen måtte besluta, att 22 § 1 och 2 mom. i gällande
förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin in. m. skall
erhålla följande lydelse:
§ 22.
1. De afgifter — — — (lika som förut)---fördelas:
för Stockholms stad:
sju tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfver-
låten åt bolag; i annat fall erhåller staden fem tiondedelar;
återstoden insättes i statskontoret;
för annan stad, som ej deltager i landsting:
a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:
sex tiondedelar tillfalla staden;
eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret;
b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:
fyra tiondedelar tillfalla staden;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
fem tiondedelar insättas i statskontoret;
för stad, som deltager i landsting:
a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:
fyra tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret;
h) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:
två tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
fem tiondedelar insättas i statskontoret;
Lördagen den 8 Mars.
49 N:o 13.
för landsbygdskommunerna: Angående
hela afgiften---(lika som förut)---öfverlåten. fbrän^s%r-
2. De andelar — —■ — (lika som förut) — — — folkmängd, säljnings-
Af det belopp, som efter denna fördelning tillfaller hvarje lands- medlen-
tingsområde, ega landstinget och vederbörande hushållningssällskap (Fort3-)
att uppbära hvardera två tiondedelar samt landsbygdskommunerna
sex tiondedelar. Fördelningen mellan dessa senare sker likaledes
efter folkmängden.
Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts
af herrar E. G■ Boström, S. Cederschiöld, F. G. Sandwall, A.
Svartling och K. Styffe; samt
af herr E. V. Carlson.
Efter föredragning af punkten anförde
Herr Eyding: En af motionärerna i den fråga, som nu före¬
ligger till behandling, har emot bestämmelserna i § 22 af gällande
bränvinsförsäljningsförordning anmärkt: att de, bland annat, »skydda
städernas ekonomiska intresse,» och på grund deraf yrkat ändring i
samma bestämmelser. I motsats till honom anser jag det vara både
klokt och nödvändigt, att städernas såväl som landsbygdens rättmätiga
intressen vederbörligen skyddas, och icke minst städernas med af¬
seende å det betydande utvecklingsarbete, hvari de för närvarande
äro stadda. De officiella siffrorna utvisa i hvilken hög grad de skuld¬
bördor ökats, hvilka städerna under de senare åren påtagit sig, och
detta icke för bestridande af löpande utgifter, såsom för fattigvård eller
dylikt, utan för åstadkommande af företag och institutioner, af hvilka
jemväl framtiden tillskyndas gagn. Uppenbart är, att vid planlägg¬
ningen och besluten härom, städerna tagit hänsyn till den inkomst
af bränvinsmedel, som i gällande bränvinsförsäljningsförordning är
dem tillförsäkrad, och lika antagligt är, att äfven långifvarne, vid
beräkning af den säkerhet de kunna hafva att påräkna för sina lån,
tryggat sig vid samma faktor. Kan det nu vara rätt och billigt att
helt plötsligt rubba detta stöd? Om utskottets förslag bifölles, skulle
två af de städer, som jag har äran att representera, gå miste om en
femtedel af ifrågavarande inkomst och den tredje skulle mista ända
till hälften deraf. Detta finner jag för min del vara allt för våld¬
samt och nödgas derför protestera deremot.
Såsom ett annat skäl för de väckta motionerna har äfven nyk-
terhetssträfvandet framhållits. För mig är det svårt att finna huru
detta sträfvande skall kunna stödjas derigenom att städernas andel
i bränvinsafgifterna och försäljningsvinsten förminskas, ty närmaste
följden af en sådan förändring lär väl blifva den, att städerna skola
försöka uppbringa inkomsten af bränvinshandeln för att med en ökad
vinst göra sig skadeslösa för den minskade andelen, och detta vore
väl lättast gjordt genom att sänka prisen och dermed öka konsum-
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 13. 4
N:0 18. 60
Lördagen den 8 Mars.
Angående tionen. I olikhet med den ene reservanten på stockholmsbänken
fördelning afhen. E> y Carlsson håller jag nemligen före, att vinsten snarare
rsMjnmg°s-'skall ökas än minskas genom sänkta pris, ty »ju större omsättning
medlen, dess större handelsvinst,» är eu gammal regel i all detaljhandel.
(Forts.) Eller också skola städerna loekas att anlita den af herr C. J. Petters¬
son i Eksebo nyss klandrade utväg, nemligen att upplåta försäljnings¬
rätten åt någon enskild person, som på förhand förhinder sig att till
staden afstå antingen hela vinsten eller ock ett visst bestämdt belopp
af densamma, hvarigenom landtkommunerna skulle få en bra ringa
inkomst från dessa städer. Till dylika öfverenskommelser skola
städerna dess lättare förledas, om i bränvinsförsäljningsförordningen
införas bestämmelser, som uppröra rättskänslan och strida emot hvad
billighet och grannlagenhet kunna anses kräfva.
Man må säga hvad man vill, så torde det likväl vara obestridligt,
att en mycket besynnerlig väg blifvit beträdd genom att låta den
handelsvinst, som inom en kommun uppstår till följd af en der¬
städes bedrifven affär, fördelas med vissa bestämda andelar jemväl
på andra kommuner, som med affären icke hafva det ringaste att
skaffa. På denna väg har Riksdagen likväl redan slagit in, och att
nu åstadkomma någon förändring deri lär icke vara möjligt. Men
åtminstone borde man kunna fordra, att så vigtiga bestämmelser,
som de ifrågavarande, hvilka djupt ingripa i en mängd samhällens
ekonomi, icke oupphörligen med endast korta uppehåll underkastas
förändringar. Och om det är Riksdagens mening, såsom framskymtar
af betänkandet, att vidare fortgå på den beträdda vägen och sålunda
allt mer och mer på landtkommunerna öfverflytta vinsten af bränvins-
försäljningen inom städerna, så bör åtminstone en bestämd amor-
teringsplan med vissa amorteringstider på förhand uppgöras, så att
städerna kunna veta hvad de hafva att rätta sig efter vid uppgörande
af sina ekonomiska beräkningar för framtiden. Detta anser jag vara
första vilkoret för en ny förändring, om eu sådan skall ifrågakomma,
livilket jag dock naturligtvis icke på något vis förordar.
På dessa i korthet anförda grunder yrkar jag afslag på såväl
utskottets hemställan i denna punkt som de i ämnet väckta
motioner.
Häruti instämde herrar Metzén, De la Gardie, Sundberg i Wexiö,
Westrin, Lönegren, Arhusiander, Gustaf Berg, Lilljeqvist, Andrén,
Liljeholm, Lundén, A. Waldenström, Elis Nilsson, Thestrup, friherre
Peyron, Sjögren, Ahlström, Dieden, Lyth, Wittrock, Billing, Björck,
Deskow, Höglund, A. V. Carlson, Martin, Bydin, Larsson i Upsala,
Söderblom, Gumcelius, Hederstierna och Kardell.
Vidare anförde:
Herr E. V. Carlson: Då jag vid det nu föreliggande betän¬
kandet fogat min reservation, så skulle jag kunna inskränka mig
till att hänvisa till hvad jag deri anfört, såsom varande min åsigt i
föreliggande fråga. Men då tiden för reservationers afgifvande var
ganska knapp, nemligen blott två timmar, medhann jag icke att med
Lördagen den 8 Mars. 51 N:0 13.
ledning af den officiella statistiken göra eu jemförelse mellan denna Angående
och utskottets sifferuppgifter. fördelning af
Jag ber nu till en början att få åberopa hvad jag i reservationen bränvinsför-
omnämnt, att det, syntes mig såsom om fullgiltig rättsgrund saknas meTen.'
för utskottets förslag om ändrad fördelning af dessa vinstmedel (Forts.)
emellan städerna och landsbygden. För min del anser jag, att dessa
medel borde _ ingå till statsverket, hvarigenom stad och land skulle
undgå att tvista om dessa penningar, hvilka enligt min uppfattning
icke äro annat än orättfärdighetens mammon. Men då ett sådant
förslag icke kunde vinna utskottets anslutning, måste jag stanna vid
min reservation i fråga.
Om de uppgifter, som utskottet lemnat rörande det behof af dessa
medel, som må förefinnas i städerna eller på landet, kunna anses
utgöra någon rättsgrund för. medlens fördelning, så tror jag, att,
derest behofvet lägges till grund för fördelningen, ett skäl förefinnes
för medlens fördelning till städernas förmån, nemligen det, som af
den föregående talaren redan är omnämdt, nemligen den oerhörda
skuldbörda, som hvilar på stadskommunerna i jemförelse med å landt¬
kommunerna, Enligt den officiella statistiken för år 1887 utgjorde
stadskommunernas samfälda skulder då 125,936,798 kronor, hvilken
skuldsumma fördelad på stadsinvånarne utgör icke mindre än 149
kronor 62 öre för hvarje invånare i stad. Deremot uppgingo landt-
koromunernas skulder allenast till 15,630,100 kronor, hvilket på hvarje
invånare på landsbygden utgör endast 4 kronor 1 öre. I fråga om
fattigvården, derför,_ enligt hvad utskottet framhåller, omkostnaderna
skulle vara betydligt större för landsbygden än för städerna, be-
finnes af samma statistik, att understödstagarnes antal på landet ut¬
gör 168,025 personer eller 4,3 procent af hela landtbefolkningen samt
i städerna 62,355 eller 7,4 procent af samtlige stadsinvånare. An¬
talet af understödstagare hade under samma år i städerna ökats med
2,301 personer eller med 3 procent, men å landsbygden minskats med
232 personer eller 0,i procent. Rörande särskild! förhållandet i de
större städerna ber jag att få nämna, att under samma år Malmö
stads fattiga utgjorde 15,o2 procent af invånareantalet, de i Norr¬
köping 10 procent, de i Göteborg 8‘/a, och de i Stockholm (i, 17
procent af de respektive städernas hela invånareantal. Jag tror,
att dessa siffror visa, att fattigvården i städerna är stadd i en oro¬
väckande tillväxt, och det är ingalunda säkert, att städerna skola
kunna understödja sina fattiga utan ökad uttaxering, om man beröfvar
dem dessa bränvinsförsäljningsmedel.
Den hopsummering, som utskottet gjort af utgifter till såväl
fattigvård som folkskola och kyrka utvisar, att dessa utgifter för
landtkommunerna uppgå till 21,280,389 kronor eller 5 kronor 46 öre
per invånare, samt inom stadskommunerna till 8,984,955 kronor
eller 10 kronor 67 öre per invånare. Taga vi nu endast kostnaden
för fattigvården och icke medräkna utgifter för folkskolor och kyrkliga
ändamål, så finna vi, att den för landtkommunerna utgjorde 5,526,397
kronor, hvilket gör 1 krona 42 öre per invånare, då deremot ut¬
gifterna för stadskommunernas fattigvård utgjorde 3,433,802 kronor
eller 4 kronor 7 öre per invånare.
N:o 13- 52 Lördagen den 8 Mars.
Angående Så vidt jag kan förstå, visar statistiken sålunda, att behofvet af
fördelning a/dessa bränvinsmedel förefinnes i större grad för städerna än för
ördnnns/Vir-]andsbygden. Jag bär redan förut sagt, att jag icke anser behofvet
medlen af bränvinsmedlen såsom någon rättsgrund; men oafsedt det större
(Forts) behofvet för städerna af ifrågavarande medel, torde städerna ocksåhafva
större rätt till dem än landskommunerna. På förmiddagen framstälde
en talare den frågan: »med hvad rätt vilja städerna behålla den
större delen af bränvinsförsäljningsmedlen?» Jag vill vända om den
frågan och säga: »med hvad rätt vill landsbygden tillskansa sig den
större delen på städernas bekostnad, då de måste erkänna, att med
denna handtering följer eu oberäknelig skara brott, laster och sjuk¬
domar m. m.?» Jag tror, att landsbygden bör vara tacksam att slippa
allt bestyr med ökad polis och fattigvård m. m. som medföljer denna
handtering.
Bland de olika ändamål, för hvilka städerna använda bränvins¬
medlen, har utskottet äfven medräknat kostnader för renhållning,
gatubelysning och vattenledning. Detta är icke rigtigt, ty det för¬
håller sig så, att i städerna uttaxeras icke dessa kostnader på in-
vånarne utan betalas för hvarje särskild! fäll af de husegare, som
vilja erhålla någon af nämnda förmåner.
På grund af de skäl jag nu anfört har jag icke kunnat biträda
utskottets förslag utan fortfar derför att yrka utslag å detsamma.
Herr Bengtsson i Gullåkra: Det var icke utan stor tvekan
jag begärde ordet i denna fråga, ty den är enligt mitt förmenande
af en ganska ömtålig beskaffenhet. Den är nemligen med denna
fråga på samma sätt som med grundskattefrågan. Den är ett tvistefrö
mellan stad och land, och det vore derför i hög grad önskligt, om
den snart kunde bringas till en lycklig lösning.
Städerna hafva låtit förstå, att de äro i sin fulla rätt att erhålla
den andel af bränvinsförsäljningsmedlen, som enligt nuvarande för¬
delning tillkommer dem, och säga sig eljest icke kunna vidkännas
de dryga kostnader för fattigvård och dylikt, som blifvit en följd af
bränvinsförsäljningens förflyttning från landet till städerna. Men om
man ser på statistiken, skall man finna, att städerna kunna till fullo
betala hela sin fattigvårdskostnad med de bränvinsmedel, som nu
ingå till dem, under det att landtkommunernas andel af ifrågavarande
medel, äfven om det medräknas de belopp, som ingå till landsting
och hushållningssällskap, icke förslår att betäcka ens hälften af lands¬
bygdens fattigvårdskostnad, och dock är den årliga kostnaden för
fattigvården på landet endast 33 kronor per hvarje hjon, då mot¬
svarande kostnad för städerna uppgår till 56 kronor. Det vill der¬
för synas mig, som om herrarne icke rättvisligen kunna förebrå oss,
att vi gå för bröstgänges tillväga, när vi yrka på, att dessa brän¬
vinsmedel böra mera jemt fördelas mellan stad och land.
Det har här äfven framhållits, att städerna måst skuldsätta sig
för att kunna bestrida kostnaderna för polis och dylikt. Ja, det är
visserligen sant, men icke kan det väl vara meningen, att bränvins¬
försäljningsmedlen skola användas till betalande af städernas skulder.
Skulle man slå in på den vägen, så vore det önskligt, om äfven
Lördagen den 8 Mars.
53 N:o 13.
landsbygden finge någon större del af bränvinsförsäljningsmedlen. Angående
Hvad beträffar de utgifter, som enligt stadsrepresentauternas för-fördelning af
menande, skulle ha uppkommit för städerna genom bränvinshandelns säijnings-
förflyttning dit, så kunna städerna ju komma ifrån dessa kostnader medlen.
genom att helt enkelt förbjuda bränvinsförsäljningen derstädes. Men (Forts.)
denna utväg synes man icke vilja använda; det ser snarare ut, som
om" städerna sökte allt mer och mer draga all bränvinshandeln
till sig.
Beträffande de stora kostnaderna för städerna till följd af brän¬
vinsförsäljningen, skall jag be att få anföra några siffror ur statistiska
centralbyråns officiella statistik öfver kommunernas fattigvård och
finanser för år 1887. Jag har derur gjort ett utdrag för de tre stä¬
derna Landskrona, Malmö och Stockholm, och af detta framgår, hvilka
stora inkomster nämnda städer hafva. Förutom de stora inkomsterna
af bränvinsförsäljningen hafva de äfven ganska betydande inkomster
i öfrigt. Vi böra t. ex. icke glömma den stora tillökning dessa jemte
flere andra städer erhållit i tolag genom införandet af det nya tull¬
systemet. Om vi nu se på statistiska centralbyråns berättelse för 1887,
så finna vi, att inkomster och utgifter för nyss nämuda trenne städer
ställer sig sålunda:
Inkomster:
Tolagsersättning, utskänknings- och
Landskrona Malmö
Stockholm
utmiuuteringsafgifter..................
|
Kr.
|
125,778
|
247,225
|
1,874,759
|
Utgifter:
|
För fattigvård....................................
|
|
39,437
|
178,548
|
1,159,018
|
» magistrat och rådhusrätt, stads-
fullmägtiges och nämnders
|
expeditioner...........................
|
»
|
29,025
|
78,280
|
813,701
|
» sundhetsnämnden .....................
|
»
|
13,589
|
65,306
|
673,015
|
» hela poliskårens underhåll ......
|
»
|
17,300
|
74,812
|
667,368
|
Summa utgifter
|
Kr.
|
99,351
|
396,996
|
3,313,102
|
Således kan Landskrona icke allenast betäcka alla dessa utgifter
utan bär dessutom i behåll 26,427 kronor, Malmö kan på 17,405
kronor ni^ra betänka a/3 af utgifterna och Stockholm hälften af dessa
utgifter och dessutom hafva 218,208 kronor öfver till andra ändamål.
Jag tror sålunda icke, att städernas representanter rättvisligen
kunna påstå, att de hafva större olägenheter än fördelar af bränvins¬
handeln.
Det kan icke vara i nykterhetens intresse, att så stor del af
bränvinsmedlen gå till städerna. Vilja dessa handla i nykterhetens
intresse, så böra de slopa de många utskänkningsställen, som nu
finnas. Såsom det för närvarande är, synes det mig, att landsbygden
har fullt fog att yrka på större bidrag af dessa brähvinsmedel, än
det, som nu tillkommer den.
Jag anhåller för min del om bifall till utskottets förslag.
PJ:o 13.
61
Lördagen den 8 Mars.
Angående Herr Nyström: Då jag' till väsentlig del blifvit förekommen af
fördelning af(jen ärade talare, som först yttrade sig rörande denna punkt, kan
försäljnings-Ja,S betydligt förkorta mitt anförande. I likhet med reservanterna,
medlen, anser jag, att mot det nu ifrågasatta ingripandet i städernas ekonomi
(Forts.) kunna välgrundade invändningar framställas.
Jag vill icke följa den siste talaren i hans utflygter på det
statistiska området, ty siffror, utan vidare framlagda, äro svåra att
uppfatta, svåra att kontrollera och än svårare att rätt använda. Så
mycket vill jag endast säga, att, då han talade om städernas
utgifter och deras förhållande till ifrågavarande inkomstpost, han
icke fattade saken från den rätta synpunkten. Det är uppenbart,
att den omständigheten, att städerna hafva stora utgifter, icke kan i
och för sig skapa något vare sig rättsligt kraf eller billighetskraf
till en större andel af bränvinsförsäljningsmedlen. Men om utgifter
vidtagits särskildt med afseende på och i beräkning af bränvius-
inkomsten, är förhållandet annorlunda. Det gäller då att tillse, om
städerna haft anledning till en sådan beräkning. Om då en uppgörelse
egt rum för kort tid sedan och under sådana förhållanden, att man
haft skälig anledning att betrakta denna uppgörelse såsom ett för
längre tid bestående aftal, och om man på grund häraf uppgjort bud¬
geter, börjat anläggningar och ådragit sig stora kostnader, då torde
man hafva rätt till det påståendet, att ett visst billighetskraf förefinnes
för att denna inkomstpost fortfarande skall utgå. Den har emellertid,
som nämndt, nu förledt städerna till en hel del utgifter, för hvilkas
bestridande de i viss mån skulle vara strandsatta, om den med ens
borttoges eller i väsentlig mån förminskades. Det vore alltså obilligt
om så skedde. Jag kan derför icke annat än på det lifligaste in¬
stämma med den förste talaren deruti, att, är det meningen att nu
år efter år rycka på denna siffra, så skulle man derigenom försätta
städerna i ett sådant osäkerhetstillstånd i fråga om budgeten, att det
då vore bättre att göra upp ett rationel! amorteringssystem. Det
finnes för öfrigt en klass af utgifter, som stå i det närmaste samband
med sjelfva utskänkningen och kvilka, om man vill göra kalkylen
rigtig, egentligen borde frånräknas från utskänkningens resultat,
innan detta är färdigt att ingå till delning. Bland dessa utgifter,
som direkt förorsakas af utskänkningen, äro dock en del, såsom t. ex.
kostnaderna för sjukvård och polis, knappast möjliga att till siffran
beräkna. Den sista polisbudgeten i Stockholm uppgick till cirka 800,000
kronor, men det är svårt att säga, hur mycket af den skall skrifvas
på superiets syndaräkning. Att det är en mycket väsentlig del, inser
hvar och en. Sådana utgifter äro naturligtvis af den beskaffenhet,
att de icke ifrågakommit, derest städerna icke bedrifvit utskänknings-
rörelsen. Man har enligt mitt förmenande full rätt att anföra dessa
påföljder af utskänkningen såsom skäl, hvarför man icke bör taga
bort inkomstkällan och å andra sidan låta påföljderna stå qvar. Om
bränvinsmedlen fördelas på ena eller andra sättet, har naturligtvis
detta ingen direkt inverkan på superiet eller på det af superiet be¬
roende behofvet af polis, sjukvård m. m. Borttages alltså en så
väsentlig del af stadens inkomst, skulle detta verka endast såsom
Lördagen den 8 Mars.
G 5
iN:o 13.
etl, försvagande af stadens förmåga att så som sig bör sköta dessa Angående
nödvändiga och oundgängliga kompensationer för superiet. fördelning af
Vidare vill jag fästa uppmärksamheten pa frågan om invandringen
till Stockholm. Denna invandring är ganska betydlig, och landsorten7 medlen
befriar sig derigenom från ett stort antal fattiga personel', som i stället (Forts.)
falla Stockholms kommun till last. Det är en mängd ruinerade
existenser, som i hufvudstaden söka och finna tilllfälle att gömma
sig och föra ett obemärkt lif, och en stor del af dem får fattigvården
taga hand om. Staden behöfver derför mer än val dessa inkomster
för att bland annat sköta sin fattigvård, i hvilket hänseende staden i
viss män vikarierar för landsbygdens åligganden. Detta är sålunda en
af de poster, som visserligen ej stå i ofvan antydda direkta samband
med utskänkningen, men som man bör taga i betraktande i samband
med frågan om landsbygdens och städernas afräkning med hvarandra.
Nu kan man naturligtvis säga, att allt detta icke är några rättsskäl,
och detta medgifver jag. Jag vill blott framhålla ett visst antal billighets-
skäl och bland dem vill jag nu slutligen framhålla denna frågas ställ¬
ning till nykterhetssaken. Nu är det förhållandet, att ur sjelfva nykter-
hetsintressets synpunkt hafva städerna i allmänhet och särskild! deras
utskänkningsbolag på det sätt omhänderhaft denna näring, att — så
vidt sådant öfver hufvud taget kan förekomma med afseende å bolag,
hvilkas uppgift är att sälja bränvin — de icke ockrat på superiet, utan
tvärt om i väsentlig mån motarbetat detsamma. Den redogörelse för
sin verksamhet, som Stockholms utskänkningsbolag nyligen utgifvit,
innehåller några punkter — icke många eller långa — som äro af ganska
stort intresse och som böra beaktas för att få en vigtig föreställning om
utskänkningsfrågans ställning till nykterhetssaken. Deri säges bland .
annat, att 20 af bolagets utskänkningsrättigbeter fått under året ligga
obegagnade, och framför allt vill jag fästa uppmärksamheten på den
vigtiga, talande och i saken afgörande upplysningen, att under bolagets
verksamhetstid har medelförbrukningen af bränvin nedgått från 26 liter
till 14 liter per individ eller till nära nog blott hälften mot förut. På
sådant sätt bär bolaget skött denna utskänkning. Jag vill nu icke säga,
att bolaget ensamt åstadkommit detta resultat, ty nykterhetsrörelsen bär
nog naturligtvis spelat hufvudrolen i detta fall; men det är ju nog, att
Stockholms utskänkningsbolag härvid, långt ifrån att uppträda emot
nykterhetssträfvandet, tvärt om lemnat det sitt understöd genom kloka
ordningsföreskrifter, förståndig prissättning på bränvinet och utmärkta
anordningar med afseende på mathållningen och dylikt å utskänknings-
ställena. Det förenade resultatet är emellertid, såsom sagd!, att medel¬
förbrukningen nu är 14 liter i stället för 26 liter förut, och detta, är
eu vacker och betecknande siffra. Då ett sådant resultat vunnits, har
man skyldighet att hålla bolaget räkning derför. Ett liknande
resultat visar också alkoholsjukdomarnes antal, som under ifrågavarande
tid minskats från 5 till 1,75 per 1,000 invånare. Vidare är att märka,
att bolaget, i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut och för vin¬
nande af det dermed åsyftade målet, vidtagit anstalter för att införa ett
svagare bränvin än förut, och detta med mycken framgång. Såsom ett
slags generelt mått på bolagets verksamhet vill jag slutligen nämna,
att af de 193 gamla krogarne endast återstå 66. Man kan sålunda
N:o 13.
66
Lördagen den 8 Mara.
Angående saga, att nykterhetsintressets omdöme bör utfalla i viss mån gynsamt
6ränvins0'^* sa^erDas nuvarande skick, då man, såsom visadt är, finner, att bolaget,
försäljnings-långt ifrån att ockra på superiet, har, i likhet med alla vältänkande per¬
ma»®». soner, betraktat det som ett sarnhällsondt och gjort allt sitt till för att
(Forts.) stätja och hålla detsamma tillbaka. Under sådana förhållanden, synes
det mig, som om ett nytt billighetsskäl kommit till de förutvarande att
icke försvåra städernas ställning i detta hänseende, då detta onda i
alla fall så som nu är hålles inom vissa gränser, och man ser, huru
superiet motarbetas just från det håll, der man eljest skulle frestas att
för vinnande af egen fördel drifva förbrukningen i höjden. Men då
så icke sker, utan nykterhetsintresset tillgodoses, ligger häri ett ytter¬
ligare billighetsskäl för att låta det vara såsom det nu är, hvilket
skäl jag tillåtit mig framhålla för kammaren, i syfte att kammarens
beslut skal! blifva ett förkastande åt utskottets förslag.
Herr Cederschiöld instämde häruti.
Herr Eriksson i Elgered: Herr talman, mine herrar! Hvad
angår den ekonomiska sidan af denna fråga, har man bestridt mitt
i motionen gjorda påstående, att nuvarande bestämmelserna i 22 §
af förordningen, angående vilkoren för försäljningen af bränvin till¬
försäkra våra städer ett monopol, som lika mycket skadar lands¬
bygden, som det skyddar städernas ekonomiska intressen; och man
har sagt, att städerna hade så ofantligt många svårigheter, som stode
tillsammans härmed, att det rent af syntes, som om städerna hade
förlust i stället för vinst på denna rörelse. Särskild! har herr E. V.
Carlsson i sin reservation talat om städerna, som mödgast> hafva
bränvinsförsäljning inom sitt område. Det ser häraf ut, som om
städerna vore tvingade till att hafva denna rörelse, men det är uppen¬
bart, att städerna i samråd med Konungens befallningshafvande hafva
full frihet att afsåga sig detta, likaväl som landsbygdskommunerna.
Då städerna emellertid icke göra detta, så måste denna rörelse med¬
föra en vinst, som icke är obetydlig. Detta visar också statistiken,
och det är alltså ett faktum, som icke kan bestridas. Det är nog
ett faktum, att i följd af denna rörelse, utgifterna för fattigvården
ökats och polisstyrkan blifvit större, samt antalet af brott och laster
blifvit många gånger större, hvarom reservanten sjelf har sagt, att
detta senare icke kan beräknas i penningar, och följaktligen låter
det sig icke göra att, såsom den siste talaren ville, från städernas
inkomst af bränvinsförsäljningen draga dessa utgifter.
Man åberopar sig vidare på städernas skuldsättning och säger,
att bränvinsförsäljningsmedlen bland annat äro afsedda till amortering
af dessa skulder. Ja, må vara; men säkert är, att detta icke kan
utgöra någon rättsgrund för att yrka afslag på utskottets förslag,
för så vidt man icke hyllar socialistiska åsigter om egendomens
gemensamhet. Jag tror sålunda, att detta är ett af de svagaste
argumenten; ty om landsbygdskommunerna äro aldrig så skuldsatta
till banker och andra låneanstalter, kunna vi icke åberopa detta så¬
som ett motiv för att flytta inkomsten af bränvinsförsäljningen till
landsbygden. Nej, vill man söka de skäl, som gälla något i denna
Lördagen den 8 Mars.
67
N:o 13.
sak, så må man göra reda för sig, hvarifrån dessa medel komma. Angående
De komma från dem, som konsumera. Tron icke, att det är städerna^r^”*!^0/’
med sitt ringa invånareantal, något öfver 800,000, som konsumera ^ funiiljnings-
den sprit, som förbrukas i vårt land! Om denna vara också icke; medlen.'
konsumeras proportionsvis mot folkmängden, så kan man dock taga (Forts.)
för alldeles gifvet, att med hänsyn till den stora folkmängd, som
tinnes på landsbygden mot i städerna, landsbygden besitter cn ojem¬
förligt större konsumtionsförmåga än städerna. Då landsbygden så¬
lunda konsumerar största delen af bränvinet, och då följderna, äfven
på landsbygden, af denna konsumtion varda enahanda, som i städerna,
fattigdom, sjukdom och brott, följer också deraf, att från landsbygden,
som härigenom får vidkännas förhöjda utgifter i fattigvård m. m.,
strömma dessa penningar in till städerna, och det finnes icke heller
för städerna någon bättre kanal än denna, för att taga penningarne
ur folkets fickor. Detta är i min tanke ett talande skäl för, att en
rättelse bör ega rum i afseende å fördelningen af bränvin,sförsäljnings-
medlen. Här är alls icke fråga om att »beröfva», ty då kunde man
lika väl säga, att städerna »beröfvat» landsbygden dessa penningar,
och dä vore det icke för mycket att landsbygden finge igen litet.
Den siste talaren har, liksom reservanten, sagt, att det vore
»för tidigt» att ändra den nu gällande bestämmelsen om försäljnings-
medlens fördelning, och att man borde dröja dermed, tills man finge
någon statistik, hvarefter man kunde bedöma frågan. Men hur mycken
statistik vill man då hafva för att taga hänsyn dertill? Vilja herrarne
hafva ännu mera bevis för, att 1 försvaren en orättvisa, innan 1 viljen
afstå den?
En talare, för hvars stora kunskaper och skicklighet jag i öfrigt
böjer mig, sade under debatten i representationsfrågan, att landsorts-
representanterne egentligen ville »både afskrifva sina egna skatte¬
bördor och städernas inkomster,» eller att de ville med andra ord
hafva alla fördelar. Jag tror, att det tvärt om är städernas repre¬
sentanter, som i allt vilja skydda sina privilegier, och, säge hvad
man vill, är det icke för mycket att landsbygden erhåller en liteu
del af dessa medel, som hufvudsakligen komma från landsbygden.
Man har också anfört, att nykterhetens, sedlighetens och moralens
intressen talade för att nu afslå utskottets hemställan; och man har
mötts med det påståendet, att, om afgifterna för bränvinsförsäljningen
delvis öfverflyttades till landsbygdskommunerna, skulle dessa fä en
mängd nya intressen att skydda. Äfven reservanten bär haft denna
åsigt; men ehuru han så mycket ordar om städernas stora utgifter i
detta afseende, kan han ändå påstå och flera med honom, att ut¬
skottets förslag att förflytta en del af inkomsterna på rörelsen från
de enskilda stadskommunerna och landstingen till statskontoret, som
sedermera fördelar dem på landets alla öfriga kommuner, skulle ut¬
göra ett så vigtig^ intresse att bevaka för landsbygdens representanter,
som måhända äro starkast representerade i Riksdagen, att dessa skulle
motsätta sig hvarje vigtig reform i nykterhetens intresse. Nej, så är
ingalunda fallet. Jag tror nemligen, att de utgifter, som följa för¬
brukningen af denna vara, äro fullt motvägande, hvilket också re¬
servanten påvisat i sin reservation och hvarigenom han i icke ringa
No 13.
58
Lördagen den 8 Mars.
Angående, mån vederlagt sig sjelf. Ser man saken ur nykterhetsintressets syn-
far delning af^ u n j. t är det icke såsom reservanten och en annan talare på norr-
/örsäZmwjs-^dsbänken framhållit, eller att, om detta förslag vinner Riksdagens
medlen, bifall, blefve städerna nödsakade att »sänka» priset på bränvin för
(Forts.) att derigenom öka konsumtionen, utan snarare tvärt om så, att, då
städernas inkomster af deima rörelse proportionsvis minskas, men
förbrukningen i alla fall blir ungefär densamma som förut, måste
städerna höja bränvinspriset. De kunna lika gerna höja priset på
denna vara som samka det; ty visst är, att den är så begärlig för
en del menniskor, att de icke skulle draga sig för att, så länge de
hafva några inkomster, skaffa sig den. Jag tror dock, att det sättet,
att fördyra varan, vore att mer och mer uppskörta de fattige och
arbetarne, som förbruka den. Om det är fråga om, hvad som åstad¬
kommits i nykterhetsvänligt intresse, får jag säga, att den erfarenhet
man gjort på landsbygden är, att inkomsternas fördelning bland alla
länets kommuner hatt den åsyftade verkan, att landsbygden och
landsbygdens kommuner upphört med denna varas försäljning,
medan åter rörelsen enligt beräkning, så godt som helt och hållet
förflyttats till städerna. Men hvarför städerna vilja behålla den, det
är för inkomsterna. Om man nu minskade dessa inkomster, vore det
ju möjligt, att en eller annan stad skulle nedlägga denna rörelse, och
det tror jag icke skulle skada, utan tvärt om verka i nykterhetens
intresse, emedan det är ett konstateradt faktum, att det icke skulle
finnas så många drinkare, om det icke funnes så goda tillfällen att
få bränvin. På dessa grunder, och då jag icke kan finna några
vägande skäl blifvit anförda af dem, som här yrkat afslag på ut¬
skottets hemställan, yrkar jag bifall dertill.
Herr Styffe: Då jag deltagit i utskottets öfverläggningar i denna
fråga och inlagt min reservation mot dess beslut, ber jag att jemväl
få yttra några ord. Utskottet börjar sitt utlåtande med att uttala
den åsigten, att all bränvinsskatt borde vara en skatt till staten,
och i följd deraf äfven försäljningsafgiften ingå till staten, men att,
då det ansetts lämpligt, att denna afgift skall gå till kommunerna,
bör den ock fördelas emellan dem, med hänsyn till deras olika
behof, och efter folkmängden. Efter dessa grunder skulle dock de
kommuner, der bränvin säljes, komma att betala skatt till de kom¬
muner, der bränvin hvarken säljes eller förtäres, och sådant kan
väl icke anses rimligt. Utskottet har för sitt nu framstälda förslag
icke åberopat annan rättsgrund än landtkommunernas större behof
än städerna, och sagt, att de kommunala utgifterna hufvudsakligen
afse fattigvård, folkskola och kyrkliga ändamål. Detta är fullkomligt
sant i afseende på landtkommunerna, men icke i fråga om städerna.
För städerna uppgå nemligen sammanlagda utgifterna för andra
ändamål till vida högre belopp. Utskottet uppgifver mycket rigtigt,
att, under det utgifterna för fattigvård, folkskola och kyrkliga ända¬
mål år 1887 för landtkommunerna stego till något öfver 21 millioner
kronor, uppgingo motsvarande utgifter för städerna knappast till 9
millioner kronor; men utskottet kunde hafva tillagt, att då landt¬
kommunernas samtliga utgifter nämnda år stego till något öfver 24
69 . Ji:o 13.
Lördagen den 8 Mars.
millioner kronor, uppgingo stadskommunernas samtliga utgifter till Angående
omkring 135*/2 millioner, således ungefär 50 procent mer än landt-/°^”flj#
kommunernas. Det kar redan förut här blifvit påpekadt, att städerna,förSäljnings-
i synnerhet under de, sista åren måst betänkligt skuldsätta sig, och medlen.
att, medan landtkommunernas skulder äro föga öfver 15 millioner (Forts.)
kronor, uppgå stadskommunernas till omkring 126 millioner. Med
anledning af dessa uppgifter antydde nyss en talare, att städerna
väl icke kunde begära, att de skulle få dessa bränvinsmedel för att
dermed betala de skulder, som äro intecknade i deras egendomar.
Detta visar, att han fullständigt missuppfattat en föregående talare.
Här är icke fråga om några enskilda skulder, utan om kommunala
skulder.
Dessa siffror visa, att behofven för städerna äro minst lika stora
som för landtkommunerna, i synnerhet om man tager hänsyn till,
att folkmängden i städerna är knappast en femtedel af landsbygdens
befolkning. Så vidt jag förstår, kan det endast finnas en billighcts-
grund för att landtkommunerna skola få någon del af städernas
inkomst af bränvinshandeln, och1 denna bar icke åberopats af utskottet
men deremot blifvit vidrörd af herr Halvar Eriksson. Denna billig-
hetsgrund är, att enär landtbefolkningen köper bränvin från städernas
minuthandelsmagasin, dessa der får betala mer för varan än om
ingen försäljningsafgift funnes och bränvinshandeln vore alldeles fri.
För att kunna afgöra huruvida landsbygden bör erhålla någon viss
andel af bränvinsmedlen, borde derför först utredas, huru mycket
bränvin landtbefolkningen verkligen köper från städernas bränvins-
magasin. En sådan utredning finnes icke, så vidt jag vet. Af
chefens för bränvinskontrollbyrån senaste berättelse framgår emeller¬
tid, att alla städernas bränvinsbolag under försäljningsåret 1887—1888
in allés sålde något öfver 18 millioner liter. Huru stor del deraf
blifvit försåld vid minuthandel, och genom utskänkning uppgifves
der icke, och proportionen dem emellan kan naturligtvis vara mycket
olika i särskilda städer; men om man finge antaga, att förhållandet
emellan de vid minuthandel och utskänkning i rikets samtliga städer
sålda bränvinsmängder vore ungefär detsamma, som i Stockholm,
och att äfven vinsten vid minuthandeln med bränvin der i medeltal
vore densamma som i Stockholm, eller omkring 20 öre per liter —
och den är sannolikt något mindre, enär bränvinsprisen i Stockholm
äro högre — så skulle man, med ledning jemväl i öfrigt af de i
kontroll byråns nämnda berättelse meddelade uppgifter finna, att stä¬
dernas hela vinst på allt vid deras minuthandel sagda år sålda brän¬
vin icke kan uppgå till mer än 2,400,000 kronor. Det vill således
synas, som vore städernas hela vinst på minuthandeln med bränvin
något mindre, än hvad landsbygden redan nu erhåller af städernas
bränvinsmedel. Under försäljningsåret 1887—1888 erhöll nemligen
landsbygden, då landstingens och hushållningssällskapens andelar
medräknas, öfver 2,600,000 kronor, och sedan man frånräkna! hvad
som inflöt från bränvinshandeln på landet, eller omkring 200,000
kronor, återstå dock öfver 2,400,000 kronor som landsbygden erhållit
ensamt från städerna.
N:o 13.
fin
Lördagen den 8 Mara.
Angående. På vinsten å det bränvin, som säijes å utskänkningsställena
bränvin1. • DC^1 s^lulf*a förtäres inom städernas egna gränser, kunna väl landt-
försäljnings-kommunerna icke med skäl göra anspråk. Jag skall emellertid
medlen, lemna några uppgifter, huru det skulle ställa sig i Stockholm, i fall
(.Forts.) landsbygden skulle erhålla vinsten på det bränvin, som der utskänkes
till personer från landsbygden. Nu känner man visserligen icke,
huru stor denna bränvinsmängd är; men det tinnes dock en statistik,
hvars uppgifter i detta hänseende äro i viss mån upplysande, och
det är den öfver antalet i Stockholm för fylleri anhållne landtbor.
Detta antal har under åren 1888 och 1889 i medeltal varit 16 pro¬
cent, eller omkring Ve hela antalet för fylleri här bötfälde per¬
soner. Om nu detta, i brist på annan beräkningsgrund, antages till
mått på förhållandet emellan de å utskänkningsställena i Stockholm
till landtmän och stockholmare sålda bränvinsmängder, så skulle
hela vinsten på den till landtmän utskänkta mängden under försälj¬
ningsåret 1888—1889 varit omkring 160,000 kronor.
Från minuthandelsmagasinerna i Stockholm säijes en mycket
ringa del till landsorten, och den uppgifves med säkerhet icke uppgå
till V10 af hela den der försålda bränvinsqvan ti teten. Om den likväl
antages till 1/10, och vinsten per liter, såsom förut, antages vara 20
öre, skulle hela vinsten på den af stockholmsbolaget till landsorten
i minut, försålda bränvinsmängden förra året icke uppgått till mer än
omkring 36,000 kronor. Men Stockholm har nu af sin vinst på
bränvinshandeln förra året lemnat ifrån sig till landsbygden nära
300,000 kronor, och det finnes derför icke det ringaste billighetsskäl
för landsbygdens anspråk, att från Stockholm erhålla mer, än den
redan nu erhåller.
Utskottet har äfven anfört det skälet, att om man toge från
städerna en större del af deras vinst på bränvinsförsäljningen, skulle
sådant bidraga till att inskränka bränvinsförbrukningen. Detta är
dock, enligt min åsigt, mer än tvifvelaktigt. Anser man sig kunna
misstänka att städerna, för höjande af sin handelsvinst, skulle öka
omsättningsqvantiteten af bränvin, kunde man med ännu större skäl
misstänka, att, om städerna beröfvas ännu mer af sin handelsvinst
på bränvinet, de af behofvet nödgas att söka få sin andel i vinsten
åtminstone lika stor som nu genom att nedsätta prisen och öka om¬
sättningen. En prisnedsättning skulle helt säkert förorsaka en större
omsättning än nu, då prisen äro så höga, och en ökad omsättning
vore naturligtvis en stor olycka. Jag befarar dock icke, att städerna
skulle vidtaga en sådan åtgärd, och gör det så mycket mindre, som
städerna hittills i allmänhet på ett mycket tillfredsställande sätt full¬
gjort hvad man i detta hänseende af dem haft rätt att vänta
Af den berättelse, som finansdepartementets kontrollbyrå senast
utgifvit, finner man, att bränvinsförbrukningen i vårt land under
sista årtiondet högst betydligt aftagit, så att, då under åren 1875
och 1876 årligen konsumerades i medeltal öfver 12 liter per person,
så uppgick konsumtionen per person år 1888 icke fullt till 7 liter.
Och byrån gifver på sidan 15 i berättelsen stadskommunerna och
deras bränvinsbolag det vitsordet, »att de icke missbrukat de stora
och grannlaga rättigheter, hvilka lagstiftaren åt dem inrymt».
61 Ji:o 13.
Lördagen den 8 Mara.
På grund af denna erfarenhet tror jag, att det både i billig- Angående
hetens och sedlighetens intresse är mest önskvärdt, att vi fortgå pi
den väg, på hvilken vi slagit in, och åtminstone icke förr göi'^försäljnings-
någon rubbning utaf den nuvarande anordningen, än andra och bättre medlen.
skäl derför föreligga, än de nu befintliga, helst den nuvarande för- (Förta.)
delningen af bränvinsmedlen bestämdes för endast några få år sedan;
och på nu anförda skäl anhåller jag få yrka afslag å såväl motio¬
nerna i ämnet som utskottets förslag.
Herr Nilsson i Lidköping: Då tiden är så långt framskriden,
vill jag icke förlänga diskussionen, utan skall inskränka mig till
att yrka afslag å utskottets betänkande, hufvudsakligen på de skäl,
som afgifvits i herr Carlssons reservation och i det anförande, som
den förste talaren, herr Ryding, hade. Jag vill tillägga blott ett
ytterligare skäl.
Det är en glädjande företeelse, tack vare i främsta rummet
nykterketssträfvandena i vårt land, att under senare år bränvins-
omsättningen, åtminstone enligt hvad jag sett på min ort, i väsentlig
mån nedgått. I samma mån har följaktligen äfven inkomsten utaf
bränvinsförsäljningen nedgått. Deraf följer också, att landsbygden
icke längre bär samma skäl som förr att afundas städerna den in¬
komst, som bränvinsförsäljningen bringar dem, och som för öfrigt i
icke ringa mån minskas genom utgifter för just sådana ändamål
som stå i samband med denna försäljnings utöfvande på ett sätt
hvarigenom sedlighetens och ordningens kraf i möjligaste måtto till¬
godoses. Jag anhåller om afslag på utskottets betänkande.
I detta yttrande instämde herr Lundberg.
Herr Göransson: Herr talman! Jag fäster mig mindre vidden
ekonomiska sidan af saken än vid frågans moraliska och sedliga
innebörd, och derför hade jag helst sett, att dessa bränvinsmedel
hade ingått till statsverket, då hade man blifvit af med dessa in¬
komster i kommunerna och ty åtföljande vinstbegär i eget intresse,
på samma gång som man kommit ifrån detta tvisteämne emellan
städerna och landsbygden. Ty man må säga hvad man vill om
kronans befattning med bränvinsförsäljningsmedlen, så synes det mig
likväl alldeles klart, att den utvägen vore bättre och mera i nykter¬
hetens intresse, än det sätt hvarpå saken nu är ordnad. Härom
skall jag emellertid icke vidare uttala mig nu, då här icke föreligger
ett sådant förslag, och det således icke kan göras något yrkande i
den rigtningen. Emellertid kan jag för min del icke anse det lyck¬
ligt, att vare sig städerna eller landtkommunerna sträfva efter att
få stora inkomster af bränvinsförsäljningen, enär jag icke kan finna
annat, än att detta hufvudsakligen är ett ockrande på lasten. Och
jag är rädd för, att landtkommunerna skola få så stora andelar utaf
dessa bränvinsmedel, att de skola få samma lifliga intresse för att
bibehålla dem, som det, som nu besjälar städerna och deras repre¬
sentanter. Jag fruktar dock icke, att det skulle ligga någon fara i
det afseendet i det förslag, som nu föreligger. Men jag säger upp-
N:0 18. 62
Lördagen den 8 Mara.
Angående rigtigt, att jag icke vill vara med om att gå längre i denna del, än
fördelning^a/j,vad här utaf utskottet föreslagits.
försäljnings- Ifrån städerna har såsom skäl för afslag å betänkandet fram-
medlen.' hållits städernas stora utgifter och nödvändigheten för städerna att
(Forts.) behålla dessa inkomster, alldenstund man beräknat, att dessa in¬
komster allt framgent skulle inflyta och att, för betalningen af de
skulder hvari städerna häfta, dessa medel inberäknats i amorterings-
planen. Det är möjligt, att så är förhållandet, ehuru jag icke anser
det vara någon klok omtanka eller noggrann beräkning från städernas
sida att de byggt så stora förhoppningar på bränvinsmedlen, hvilka
dock icke lära kunna få betraktas som några ordinarie inkomster,
och derför anser jag icke nödigt att Riksdagen befattar sig med
någon sådan amorteringsplan som här af en talare framhållits, ty
det kunde ju möjligtvis inträffa, att dessa medel komme att minskas
på annat sätt, än det, att landtkommunerna ville, att städerna skulle
dela med sig af vinsten. Det kan ju t. ex. antagas, och det icke
utan skäl, att superiet kommer att minskas, och då minskas äfven
städernas inkomster af bränvinsförsäljningen och kunna i så fall
hvarken regleras eller bestämmas efter någon amorteringsplan.
Det yttrades af eu talare på stockholmsbänken, att superiet på
senare åren genom bränvinsbolagens åtgöranden minskats så högst
betydligt, att det nedgått ända till hälften mot förut. Det är eu
glädjande uppgift. Men jag tror icke, att orsaken är den, att brän-
vinsbolagen vidtagit ett eller annat godt arrangement. Jag vill icke
bestrida, att icke detta måhända till någon del varit medverkande.
Men hufvudorsaken dertill tror jag har varit densamma i Stockholm
som i andra delar af landet, och denna orsak är att söka hos nykter-
hetsverksamheten.
Det föreliggande förslaget skulle också möjligtvis kunna vara
ett steg i den rigtningen att städerna och deras representanter komme
att något mindre intressera sig för bränvinsförsäljningen, eller att
deras intresse af att hålla ett stort antal krogar komme att i någon
mån svalna, då de miste en del af försäljningsvinsten.
Jag skall derför för min del vara med om att bifalla utskottets
förslag. Men, som jag nämnde, vill jag icke gå huru långt som
helst, och jag är rädd för, att landtkommunerna skola få ett allt för
stort intresse af ifrågavarande inkomster. Ty sådana inkomster tror
jag icke verka i nykterhetens intresse. Och det är derför jag verk¬
ligen förundrat mig öfver, att personer, som t. o. m. gälla som
nykterhetsväuner, ifra för att få behålla dessa inkomster med thy
åtföljande krogar och deras förderfliga följder inom sina samhällen.
På grund af hvad jag anfört, anhåller jag om bifall till utskottets
förslag.
Herr Andersson i Hasselbol instämde med herr Göransson.
Herr Nilsson i Käggla: Jag skall fatta mig så kort som möjligt,
och jag skall se frågan hvarken från nykterhetssynpunkt eller från
sedlighetsståndpunkt. Jag vill betrakta frågan från historisk rätts¬
grund, och då finner jag, att, så långt jag har kunnat gå tillbaka i
63 N:o 13.
Lördagen den 8 Mars.
tiden, alltid rätten att tillverka och försälja bränvin tillhört jord- Angående
bruket. Men vid 1855—1856 årens Riksdag blef denna rätt jord-^0^^^ af
bruket fråntagen. Jag vill visst icke klandra, att en inskränkningyrörgäyn^s_
den gången gjordes i bränvinsförsäljningsrätten. Superiet hotade då medlen *
att antaga dimensioner, som gjorde, att en inskränkande åtgärd nog (Forts.)
var af behofvet påkallad. Men hvad jag klandrar och aldrig kan
gilla är det, att, då man fråntog landsbygden vinsten af bränvins-
försäljningen, så gjorde man den till en slags monopoliserad näring
för städerna. Ett sådant monopol är en orättvisa, men det är en
sak, som ligger städerna mycket om kjertat. Ty fordra vi bara den
ringaste rättvisa i den frågan, så äro stadsrepresentanterna genast
färdiga med att säga: »I viljen blott hafva grundskatteafskrifningar
och egna fördelar, men I yiljen ingenting offra för det allmänna».
Jag vill dock till kammaren hemställa, om det är i det allmännas
intresse eller om det är rätt, att städerna, som 1855—1856 fingo en
så stor fördel som bränvinsförsäljningen, hvaraf de under alla dessa
gångna år dragit den största vinst, icke vilja höra talas om, att
landsbygden, från hvilken en stor del af vinsten på bränvinsförsälj-
ningen kommer, omsider vederfares så pass mycken rättvisa, att den
får den här föreslagna lilla delen med af vinsten.
Man har framhållit städernas stora skuldsättning, och jag vill
icke bestrida, att icke uppgifterna derom äro rigtiga. Men huru
ofta hafva vi icke fått höra, att ju mera staten lånar ju rikare blir
den. Håller det påståendet streck, så måtte det väl vara samma
förhållande med städerna.
Ytterligare har påståtts, att städerna gjort sig högt förtjenta om
nykterheten, derigenom att bränvinsbolagen satt bränvinsprisen på
utskänkningsutställena så högt, att bränvinet gjorts svåråtkomligt.
Men den åtgärden för främjandet af nykterheten, att man fördyrar
varan, är för mig den mest motbjudande. Jag vet väl, att så har
praktiserats, och jag vet, att den fattige får betala sin vara med
mera än 1/s högre pris än den rike. Men den saken tyckes mig
snarare tala mot städerna än för dem, och den synes mera än något
annat vittna om nödvändigheten af att förr eller senare låta alla
bränvinsförsäljningsmedel ingå till statskassan. Förr än vi kommit
derhän, hafva vi heller icke någon rättvisa att vänta. Men som ett
förslag i den rigtningen ingalunda nu skulle föranleda någon åtgärd,
anhåller jag helt enkelt om bifall till utskottets förslag.
Herr Sandwall: Jag skall icke upptaga kammarens tid. Jag
skall endast be att få säga, att jag på de skäl, som blifvit anförda
i reservationen, och på de grunder, som blifvit framhållna af lands¬
höfding Ryding äfvensom af doktor Nyström, yrkar utslag å såväl
utskottets som motionärernas förslag.
Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden som
derunder förekommit gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå; och fann herr tal¬
mannen den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
N:o 13.
64
Lördagen 8 Mars.
Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande, nu uppsatta
och af kammaren godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren afslår såväl bevillningsutskottets
hemställan i 4:de punkten af betänkandet n:o 2, som de i ämnet
väckta motionerna, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.
Sammanräkningen af rösterna visade 107 ja och 91 nej; och
hade alltså utskottets hemställan, så väl som de i ämnet väckta
motionerna, af kammaren afslagits.
Punkterna 5 och 6.
Biföllos.
§ 12.
För motions afgifvande hade sig anmält herr A. M. Lundberg,
hvilken aflemnade eu motion om ändring i Kongl. Maj:ts proposition
om ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken
och pedagogierna.
Denna motion, som erhöll ordningsnummer 216, begärdes på
bordet och bordlädes till nästa sammanträde.
§ 13.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial,
n:o 30, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående utfärdande af stadganden om exakta mantalsbråks
förvandling till och utbyte mot decimalbråk;
n:o 31, i anledning af väckt motion om skattelindring för de
skatteköpta s. k. halländska kyrkohemmanen;
n:o 32, i anledning af väckt motion om inlösen till statsverket
af frälseskatteräntor;
n:o 33, i anledning af väckta motioner i fråga om rätt för rust-
och rotehållare att bestämma formen för soldats aflöning;
Lördagen den 8 Mars.
N so 13.
65
ilo 34, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifva
kreditivsummor; och
n:o 35, med förslag till voteringsproposition i anledning af kam-
rarnes skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under riks-
statens sjunde hufvudtitel.
Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden som blifvit tvenne gånger bordlagda.
§ 14.
Justerades protokollsutdrag angående kammarens, i dagens sam¬
manträde, fattade beslut.
§ 15.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr O. Melin
» H. Amnéus
» E. Westin
och » P. Nilsson i Råby
under 12 dagar fr. o. in. den 10 dennes,
» 5 » » »10 »
>: 3 » » » 13 »
» 8 » » » 9 »
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,9 e. m.
In liden!
A. E. J. Johansson.
Andra Kammarms Prot. 1890. N:o 13.
5