Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
1
N:o 38.
Kongl. Majis nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till lag
innefattande tillägg till förordningen angående sparbanker
den 1 oktober 1875; gifven Stockholms slott den 7 mars
1890.
Under åberopande af härvid fogade, i statsrådet och högsta dom¬
stolen förda protokoll vill Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att antaga
följande
Lag
innefattande tillägg till förordningen angående sparbanker den 1 ok¬
tober 1875.
Härigenom förordnas som följer:
Lån af sparbanks medel må ej utlemnas mot skuldförbindelse,
för hvars uppfyllande ledamot eller suppleant i styrelsen eller vid ban¬
ken anstäld tjensteman i egenskap af gäldenär eller löftesman svarar,
utan så är att för lånet ställes full säkerhet af inteckning uti fastighet,
å landet inom hälften af medeltaxerings värdet för de tio sista åren och
i stad inom hälften antingen af brandförsäkringsvärdet eller af sist fast-
stälda taxeringsvärdet, eller ock pant af statens eller allmänna hypo-
Bih. till Rilcsd. Prat. 1890. 1 Sami 1 Afl. 23 Höft. 1
o
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
teksbankeus obligationer eller andra värdepapper, livilka med afseende
på säkerheten äro närmast dermed jemförliga.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahallas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.
0 S C A R.
F. v. Essen.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
3
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen uti statsrådet å Stockholms slott den
6 december 1889,
Närvarande:
Hans excellens, herr statsministern friherre Åkerhielm,
Hans excellens, herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre von Otter,
Wennerberg,
friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
friherre Åkerhielm,
Östergren,
Groll,
WlKBLAD.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre von Essen
föredrog i underdånighet Riksdagens den 2 maj 1888 aflåtna underdå¬
niga skrifvelse, deri Riksdagen anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser om för¬
bud för ledamot af styrelse för sparbank och vid styrelsen anstäld tjenste¬
man att såsom löftesman ikläda sig betalningsansvar för lån af spar¬
bankens under styrelsens förvaltning stälda medel.
4
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 38.
I sammanhang härmed anmäldes en af Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i Kopparbergs län i underdånig skrifvelse den 23 oktober
1885 i enahanda syfte gjord framställning;
öfver hvilken framställning öfverståthållareembetet och Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i länen afgifvit infordrade underdåniga ut¬
låtanden.
Departementschefen anförde härefter:
»I underdånig skrifvelse den 23 oktober 1885 har Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län anmält, att vid de inspek¬
tioner, han, med anledning af föreskriften i 7 § af nådiga förordningen
angående sparbanker den 1 oktober 1875, låtit verkställa, blifvit utrönt,
att i flera sparbanker inom länet ledamöter af styrelsen och densamma
biträdande tjenstemän häftade i skuld eller iklädt sig borgen för i spar¬
banken upptagna lån. Detta förhållande, ehuru icke i allmän lag för¬
bjudet, hade Eders Kongl. Maj:ts bemälde befallningshafvande funnit
icke vara förenligt med god ordning samt lätt kunna leda till missbruk
och förvecklingar och hemstälde derför i underdånighet, huru vida Eders
Kongl. Maj:t kunde finna godt att, i likhet med hvad som föreskrifvits
genom nådiga kungörelsen angående inskränkning i behörigheten att
undfå lån af allmänna medel den 10 april 1863, i nåder förordna, att
ledamot i styrelse för sparbank äfvensom sådan styrelse biträdande
tjensteman icke finge ikläda sig betalningsansvar för lån af sparbankens
under styrelsens förvaltning stälda medel.
Genom nådig remiss den 29 oktober 1885, har Eders Kongl. Maj:t
behagat öfver denna framställning infordra underdåniga yttranden af
öfverståthållareembetet och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
länen; och hafva de bland de hörda myndigheterna, som icke tillstyrkt
förslaget, mot detsamma hufvudsakligen erinrat, att det ifrågasatta ovil-
korliga låneförbudet för ledamot af sparbanks styrelse kunde medföra
svårighet att erhålla lämpliga personer till dessa befattningar, som i
allmänhet icke vore aflönade, och att derför lånerätt borde styrelse¬
ledamot medgifvas mot pant af vissa slag af värdepapper, som ansågos
fullgoda.
Vid 1888 års riksdag väcktes motioner i ämnet så väl inom Första
som Andra Kammaren. Under det att uti den inom Andra Kammaren
väckta motionen bland annat påyrkades bestämdt förbud för medlem af
sparbanks Styrelse att upptaga lån af sparbanks medel och att för så¬
dant lån ikläda sig löftesmannaansvar uttalades i den motion, som i
ämnet väcktes i Första Kammaren, den åsigt, att det ovilkorliga för¬
0
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
budet bordo gälla endast löftesmannaansvarigheten, men rätt till lån
medgifvas ifrågavarande personer mot fullt betryggande realsäkerhet.
I enlighet med lagutskottets hemställan och begge kamrarnes
sammanstämmande beslut har Riksdagen i skrifvelse den 2 maj 1888
förmält, att den ur flera synpunkter funnit betänkligheter mot förslaget
om förbud för ofvannämnda personer att sjelfve erhålla lån af spar¬
banks medel, men att ett förbud för dem att ikläda sig löftesmanna-
ansvar för sådana lån icke borde medföra någon olägenhet; hvarjemte
Riksdagen erinrat, att om ett sådant förbud skulle medföra åsyftad ver¬
kan, torde erfordras föreskrift om lämplig påföljd för detsammas öfver¬
trädande; och har Riksdagen på grund häraf anhållit, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till be¬
stämmelser om förbud för ledamot af styrelse för sparbank och vid
styrelsen anstäld tjensteman att såsom löftesman ikläda sig betalnings¬
ansvar för lån af sparbankens under styrelsens förvaltning stälda medel.
Ehuru efter min uppfattning gällande sparbankslagstiftning väl
skulle behöfva i dess helhet omarbetas, bär jag likväl icke ansett lämp¬
ligt att i afvaktan på en sådan åtgärds genomförande undanskjuta d.en
fråga, som, på sätt jag nämnt, blifvit bragt under Eders Kongl. Maj:ts
pröfning, helst denna fråga, hvars stora betydelse för vårt sparbanks-
väsende icke kan förnekas, synes utan svårighet kunna i och för sig
lösas. Dervid kan jag dock icke tillstyrka, att man, på sätt Riksdagen
föreslagit, stannar vid ett förbud för ledamot af sparbanks direktion
och sparbankstjensteman att ingå borgen för lån af sparbankens medel.
Det skulle, såsom ock under diskussionen inom Första Kammaren an¬
märktes, vara föga följdrigtigt att förbjuda dessa personer att ingå bor¬
gen, men fortfarande tillåta dem att hos sparbanken upptaga lån mot
skuldebref utan realsäkerhet, då ju dessa två slag af förbindelser hafva
i förhållande till banken samma karakter. För öfrigt är det väl uppen¬
bart, att, då ju låntagarens intresse vid pröfning af låneansökning vida
mera beröres än löftesmannens, faran för att ett obehörigt och för ban¬
kens säkerhet menligt undseende skall vid sådan pröfning göra sig
gällande är större då styrelseledamot eller sparbankstjensteman är lån¬
tagare än då han är löftesman. Jag är derför af den mening, att föga
skulle vinnas med den halfva åtgärd Riksdagen ifrågasatt och att der¬
utöfver bör stadgas ovilkorligt låneförbud för sparbankstjensteman samt
förbud för lån åt styrelseledamot annorledes än mot sådan realsäkerhet,
som pröfvas fullgod. Om låneförbud et för styrelseledamot sålunda icke
göres ovilkorligt, lärer, att döma af de underdåniga yttranden Eders
6
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
Kong!. Maj:ts befallningshafvande afgifvit, svårighet icke derigenom
böla uppstå att erhålla lämpliga personer till dessa befattningar.
Hvad beträffar den af Riksdagen ifrågasatta föreskrift om påföljd för
förbudets. öfverträdande, ber jag få erinra, att förvaltare af sparbank
äro, jemlikt 6 § af förenämnda förordning, underkastade ansvar såsom
syssloman och således lära vara skyldige att, om de handla emot gäl¬
lande föreskrifter, godtgöra den deraf vållade förlust. Ett sådant
äfventyr för öfverträdande af det ifrågavarande förbudet synes böra vara
tillräckligt verksamt.
På sålunda antydda grunder har jag, efter det i ärendet gemen¬
sam beredning egt rum med chefen för justitiedepartementet låtit ut¬
arbeta förslag till lag angående inskränkning i behörigheten att undfå
lån af sparbanks medel eller att för sådant lån ingå borgen».
Sedan departementschefen härefter uppläst omförmäla, detta pro¬
tokoll under lita. A. bilagda lagförslag, tillstyrkte statsrådet, att Kongl.
Maj:t täcktes för det ändamål, 87 § regeringsformen omförmäler, genom
utdrag af detta protokoll infordra högsta domstolens utlåtande öfver
berörda förslag.
Hvad statsrådet sålunda tillstyrkt behagade
Hans Maj:t Konungen bifalla.
Ex protocollo
G. Louis De Geer.
Rongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 5,8.
7
Bil. litt. A.
Förslag
till
lag angående inskränkning i behörigheten att undfå lån af spar¬
banks medel eller att för sådant lån ingå borgen.
Häx-igenom förordnas som följer:
Ledamot eller suppleant i styrelse för sparbank, som i nådiga
förordningen angående sparbanker den 1 oktober 1875 afses, så ock vid
sådan styrelse anstäld tjensteman må icke såsom löftesman och spai'-
bankstjensteman ej heller såsom låntagare ikläda sig betalningsansvar
för lån af sparbankens under styrelsens förvaltning strida medel. Ej
heller må lån till styrelseledamot eller suppleant utlemnas utan emot
säkerhet af antingen inteckning i fast egendom inom hälften af medel¬
taxeringsvärdet för de 10 sista åren å landtfastighet eller inom halfva
brandförsäkringsvärdet å stadsfastighet, eller pant af statens, allmänna
hypoteksbankens eller dermed närmast jemförliga obligationer eller an¬
nan realsäkerhet, som sparbankens styrelse pröfvar vara fullt betryg¬
gande mot förlust.
8
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 38.
Protokoll öfver ett lagärende, liållet uti Kongl, Maj:ts
högsta domstol fredagen den 31 januari 1890.
Andra rummet:
N ärvarande:
Justitieråden: Wretman,
Svedelius,
Glimstedt,
Norberg,
Lilienberg,
Westman,
Huss.
_ Sedan, enligt högsta domstolens beslut den 14 i denna månad,
det till högsta domstolen, för afgifvande af utlåtande öfverlemnade för¬
slag till lag angående inskränkning i behörigheten att undfå lån af
sparbanks medel eller att för sådant lån ingå borgen, mellan högsta
domstolens ledamöter cirkulerat, så företogs nu detta ärende till slutlig
behandling; varande berörda förslag bilagdt detta protokoll.
Justitieråden Wretman, Glimstedt, Norberg, Lilienberg, Westman och
Buss förenade sig om det yttrande, att i fråga om rubriken till den
föreslagna lagen det i flera afseende!! syntes lämpligt, att de ifråga¬
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38. 9
satta stadgandena meddelades under formen af ett tillägg till förord¬
ningen angående sparbanker den 1 oktober 1875, samt att beträffande
förslagets första punkt densamma syntes kunna föranleda ovisshet,
huru vida låneaftal och i synnerhet huru vida borgensförbindelser, hvilka
i strid mot föreskrifterna i denna lag blefve ingångna, lagligen skulle
kunna göras gällande eller, såsom ingångna af dertill obehöriga per¬
soner, anses sakna giltighet. Härförutom förekomme, att det i nämnda
punkt omförmälda förbud icke skulle obetingadt medföra det med lagen
åsyftade ändamål. Ty om borgensansvarigheten tecknades å förskrif¬
ning, den der icke vore stäld till sparbanken utan t. ex. till innehaf-
varen, och denne derefter i banken belånade samma förskrifning, qvarstode
det öfverklagade missförhållandet att bland bankens fonder komme att
finnas förbindelser, för hvilkas uppfyllande ledamot eller suppleant i
bankens styrelse eller vid banken anstäld tjensteman häftade i ansvar;
och komme olägenhet af enahanda beskaffenhet att inträda, derest
tjensteman vid banken utfärdat dylik förskrifning och banken derefter
belånade densamma. Med afseende å hvad sålunda blifvit anmärkt
liemstälde bemälda ledamöter, att i stället för berörda förbud måtte
meddelas bestämmelser, i syfte att förbindelser, för hvilkas uppfyllande
personer, om hvilka i denna lag vore fråga, iklädt sig borgen, äfven¬
som förskrifningar, som vore utfärdade af tjensteman vid sparbanken,
icke finge derstädes belånas.
Vidare liemstälde justitieråden Wretman, Norberg, Westman och
Huss att, då vid bedömande af säkerhet, som utgjordes af inteckning i
stadsfastighet, dennas taxeringsvärde syntes icke böra lemnas utan be¬
aktande, hvad förslaget beträffande dylik säkerhet innehölle, måtte så
ändras att,. i fråga om inteckning i stadsfastighet, hänsyn borde tagas
till gällande taxeringsvärde å fastigheten, men till brandförsäkrings¬
värdet endast i det fäll, att samma värde understege det förstnämnda;
hvarjemte justitierådet Wretman. med hvilken justitierådet Norberg in¬
stämde, tilläde, att då man icke tilltrott sig att alldeles förbjuda leda¬
möter och suppleanter i sparbanks styrelse att af dess medel erhålla
lån, åtminstone bort tillses, att den för sådana lån erbjudna säkerhet
vore af beskaffenhet att allmänt anses såsom fullgod; men då förslaget
öfverlemnade åt styrelsen nog stor frihet att antaga erbjuden pant en¬
dast styrelsen »pröfvade den vara fullt betryggande mot förluster», så
borde de säkerhetshandlingar, som fingo i nämnda hänseende godkän¬
nas, närmare bestämmas än i förslaget skett.
Justitieråden Lilienberg, Westman och Huss yttrade derefter, att,
ehuru sparbankernas finansiella förvaltning och sålunda jemväl vilkoren
Bill. till Riksd. Prof. 1890. 1 Samt. 1 Afd. 23 Höft. 2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
för erhållande af lån egentligen läge utom det lagstiftningsområde, der
högsta domstolen hade sig ålagdt att meddela utlåtande, bemälda leda¬
möter dock ansågo sig icke böra lemna oanmärkt, det uttrycket »real¬
säkerhet»,. hvilket nu antagligen för första gången skulle komma att
användas i en allmän författning, syntes allt för sväfvande för att icke
lemna rum för stridig tolkning. Dermed kunde åsyftas panträtt i en
sak, d. v. s. ett kroppsligt ting, men äfven panträtt i allmänhet, enär
denna räknades till de s. k. sakrätterna. I senare fallet skulle således
uttrycket omfatta jemväl pant af fordringar; och läge detta så mvcket
närmare att antaga, som pantsatta obligationer enligt förslagets orda¬
lydelse hänförts till realsäkerhet.
Justitieråden Glimstedt och Norberg ansågo likaledes uttrycket
»realsäkerhet», såsom saknande nödig begränsning och tydlighet, böra
undvikas.
Justitierådet Svedelius anmärkte, att ordalydelsen i den föreslagna
lagens första punkt äfvensom förslagets rubrik kunde föranleda den
origtiga uppfattningen, att låneaftal och borgensförbindelser, som i strid
med föreskrifterna i denna lag blefvo ingångna, skulle vara ogiltiga
och således ej kunna genom lagsökning eller rättegång göras gällande,
hvarför justitierådet liemstälde, att till förebyggande af missförstånd i
nämnda hänseende förslaget måtte på lämpligt sätt omredigeras. I af¬
seende å redaktionen erinrade justitierådet vidare, att orden »under sty¬
relsens förvaltning stälda» kunde såsom öfverflödiga utgå samt att ordet
»realsäkerhet» vore ett främmande uttryck, hvilket lätt kunde missför¬
stås och hvars införande i svenska lagspråket syntes föga tjenlig^. Då
i förslaget omtalades »pant af statens, allmänna hypotheksbankens eller
dermed närmast jemförliga obligationer, eller annan realsäkerhet», vore
fara värdt, att genom det sammanhang, hvaruti nämnda ord sålunda
förekomme, dess rätta betydelse kunde blifva för mången alldeles
bortskymd.
Vidimeras ex officio
Fredrik ZetheUus.
In fidem
Carl Boheman.
Kongl. Maj:ts Ned. Proposition N:o 38.
11
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7
mars 1890,
N ärvarande:
Hans excellens herr statsministern friherre Åkekhielm,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre von Otter,
Wennerberg,
friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
friherre Åkerhielm,
Östergren,
Groll,
Wikblad.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre von Essen an¬
mälde i underdånighet högsta domstolens jemlikt Kongl. Maj:ts beslut
den 6 december nästlidet år infordrade yttrande öfver upprättadt för¬
slag till lag angående inskränkning i behörigheten att undfå lån af
sparbanks medel eller att för sådant lån ingå borgen.
Efter att hafva redogjort för innehållet af detta yttrande anförde
föredragande departementschefen:
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
»I öfverensstämmelse med livad högsta domstolens flesta ledamöter
hemstält, har rubriken till den föreslagna lagen blifvit sålunda förändrad,
att lagen erhållit formen af ett tillägg till förordningen angående spar¬
banker den 1 oktober 1875.
I det till högsta domstolens utlåtande remitterade författnings-
förslaget var inrymd t direkt förbud för ledamot eller suppleant i spar¬
banks styrelse samt för tjensteman vid sparbanken att såsom löftesman
ikläda sig betalningsansvar för lån hos sparbanken och för sparbanks-
tjensteman derjemte förbud att såsom låntagare ikläda sig sådant an¬
svar. Inom högsta domstolen har blifvit erinradt, att dessa stadgande!!
kunde föranleda ovisshet, huru vida låneaftal och i synnerhet huru vida
borgensförbindelser, hvilka i strid med sagda föreskrifter blefve in¬
gångna, lagligen skulle kunna göras gällande eller, såsom ingångna af
dertill obehöriga personer, anses sakna giltighet, hvarjemte anmärkts,
att förbuden kunde på åtskilliga sätt kringgås. Då dessa anmärkningar
icke torde kunna frånkännas giltighet, hafva hithörande bestämmelser
på sådant sätt omredigerats, att förbudet för vissa personer att ikläda
sig betalningsansvar för lån hos sparbanken blifvit utbytt mot ett för¬
bud att af bankens medel utlemna lån mot skuldförbindelser, för hvil-
kas uppfyllande bemälda personer stode i ansvar, i sammanhang hvar¬
med likväl, af skäl, som jag strax går att angifva, förbudets omfatt¬
ning undergått viss inskränkning.
Det ursprungliga författningsförslaget upptog, jemte förut omför¬
mäla förbud för ledamot eller suppleant i sparbanksstyrelse att ikläda
sig borgensansvar för lån hos sparbanken, äfven den begränsning af
bemälda personers lånerätt hos banken, att lån till dem icke finge ut-
lemnas utan emot säkerhet af antingen inteckning i fast egendom inom
hälften af medeltaxeringsvärdet för de tio sista åren å landtfastighet
eller inom halfva brandförsäkringsvärdet å stadsfastighet, eller pant af
statens, allmänna hypoteksbankens eller dermed närmast jemförliga
obligationer, eller annan realsäkerhet, som sparbankens styrelse prof¬
vare vara fullt betryggande mot förlust.
Hvad först vidkommer de särskilda slag af inteckningar, som må
kunna godkännas som säkerheter i nu ifrågavarande afseende, hafva
fyra justitieråd ansett, att i fråga om stadsfastighet taxeringsvärdet icke
borde lemnas utan beaktande, utan fastmer läggas till grund för in¬
teckningens bedömande, så att brandförsäkringsvärdet endast i det fall
toges till måttstock, att samma värde understege taxeringsvärdet. Med¬
gifvande, att då fall icke sällan förekomma, der af en stadsfastighets
hela värde värdet å åbyggnaderna endast utgör en ringa del och brand¬
13
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
försäkringsvärdet å dessa byggnader således icke utgör någon tillför¬
litlig måttstock för bedömande af fastighetens värde, hänsyn jemväl un¬
der någon form lärer böra tagas till det uppskattade taxeringsvärdet,
kan jag likväl icke biträda den af justitieråden uttalade mening, att
vid bedömande af fastighetens lånevärde hänsyn skulle tagas till det
af nyssnämnda båda värden, som är lägst. Oafsedt det nyss antydda
fallet, att brandförsäkringsvärdet stundom kan representera endast en
obetydlig del af fastighetens hela värde, synes mig den af justitieråden
föreslagna bestämmelsen väl sträng i jemförelse med de i andra analoga
fall gällande föreskrifter, i hvilket hänseende jag tillåter mig erinra
derom, att, enligt § 13 mom. 2 i nådiga kungörelsen angående enskilda
banker med rätt att utgifva egna banksedlar den 12 juni 1874, såsom
grundfondshypotek godkännas skuldebref, intecknade uti fastighet i stad
inom hälften antingen af brandförsäkringsvärdet eller af sist faststälda
taxeringsvärdet. Genom en motsvarande bestämmelse torde äfven i nu
föreliggande fall tillräcklig trygghet kunna anses beredd, hvarför för¬
slaget blifvit i sådant syfte i denna del omredigeradt.
Beträffande de säkerhetshandlingar, som, jemte inteckningar af
förut angifven beskaffenhet, skulle få antagas såsom pant för lån till
ledamot eller suppleant i sparbanksstyrelse, hafva två justitieråd ansett
erforderligt, att samma handlingar närmare bestämdes än i förslaget
skett, hvarjemte högsta domstolens flesta ledamöter anmärkt, att ut¬
trycket »realsäkerhet» vore sväfvande och lätteligen kunde missförstås.
Då grunden till den enligt förslaget åt ledamot eller suppleant i spar¬
banksstyrelse medgifna rätt att mot vissa säkerheter undfå lån af spar¬
banks medel naturligen varit den, att den lemnade säkerhetens beskaf¬
fenhet komrne att göra lånetransaktionens trygghet oberoende af lån¬
tagarens soliditet, hvarigenom hans personliga ställning till banken
komme att för lånefrågan sakna betydelse, ligger uppenbarligen största
vigt derpå, att på nämnda säkerheter ställas sådana fordringar, att de
i och för sig äro fullt betryggande mot förlust. Att på ett tillfreds¬
ställande sätt angifva de säkerheter, hvilka kunna för ändamålet god¬
kännas, är emellertid förenadt med icke obetydlig svårighet. Då man
icke billigtvis lärer böra allenast till statens och allmänna hypoteks-
bankens obligationer inskränka antalet af de värdepapper, som jemte
vissa inteckningar kunna i nu ifrågavarande afseende godkännas, låter
det sig svårligen göra att uti författningen uttryckligen uppräkna de
säkerheter, som utöfver de nyssnämnda få antagas, utan måste en viss
pröfningsrätt inrymmas åt bankens styrelse. Å andra sidan är nödigt,
att för denna pröfningsrätt uppdragas så trånga gränser, att. icke god-
Bih. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 23 Käft. 3
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
kännandet från styrelsens sida af ett underhaltigt papper må kunna
försvaras med åberopandet af styrelsens subjektiva åsigt, att säkerheten
varit fullgod. Med afseende härå och då särskild vigt ansetts ligga
derpå att utesluta papper, hvilka endast innefatta namnsäkerhet, hal¬
het hithörande stadgandet så formulerats, att såsom säkerhet i det af¬
seende, hvarom nu är fråga, skulle få antagas, jemte inteckningar af
förut angifven beskaffenhet, statens eller allmänna hypoteksbankens
obligationer eller andra värdepapper, hvilka med afseende på säkerheten
äro närmast dermed jemförliga.
Den förändrade formuleringen af ifrågavarande punkt, hvilken
måste anses komma att medföra full trygghet mot godkännande af un¬
derhaltiga papper, föranleder mig emellertid att ifrågasätta ändring
äfven i en annan del af det ursprungliga förslaget. Detta innefattade,
såsom jag redan nämnt, ovilkorligt förbud för sparbankstjensteman att
erhålla lån i banken. Om, såsom på giltiga grunder kan antagas, de
nu föreslagna bestämmelserna komma att uppfylla sitt ändamål att göra
låntagarens personliga ställning till banken betydelselös för lånetransak¬
tionen, synes konseqvensen fordra, att tillämpningen af samma bestäm¬
melser utsträckas jemväl till lån, för hvilka sparbankstjensteman iklädt
sig betalningsansvar. I öfverensstämmelse härmed har ock nyssnämnda
förslag blifvit ändradt.
Jag hemställer, efter samråd med chefen för kongl. justitiede¬
partementet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att i
enlighet med det sålunda omarbetade förslaget antaga lag, innefattande
tillägg till förordningen angående sparbanker den 1 oktober 1875».
Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemstält, deruti statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle
nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse
bilagan lätt. — — vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Hugo Malm.
Itockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1890.