Motioner i Första Kammaren, N:o 17.
1
N:o 17.
Af herr Adelsköld, med förslag till lag angående förändrad,
benämning af domare på landet in. m.
På den skandinaviska halfön likasom på Island och de norska kolo¬
nierna Grönland, Färöarne och Orkneyöarne förekommo redan i urminnes
tider personer, hvilka under namn af »laghmän» inom större områden ut-
öfvade vigtiga värf och egde stort inflytande bland allmogen.
Deras ställning och uppgift voro ursprungligen ganska olikartade i
olika land, men inskränktes efter hand i allmänhet till en domares.
I Sverige, der lagmansembetet helt visst förekom redan under heden¬
domens dagar, fans en lagman för hvarje landskap eller lagsaga, och han
skulle icke allenast vara en tolk för det lagstiftningsarbete, som efter hand
af allmogen utfördes å landskapstinget, och i minnet bevara de antagna
lagarne och vid tingen bestämma hvad han ansåg vara lag och rätt i de
till hans dom hänskjutna mål, utan jemväl vaka öfver landskapsmenighetens
fri- .och rättigheter, föra dess talan inför konungen, å landskapets vägnar
deltaga i konungaval samt erkänna och hylla en nyvald konung, då denne
red sin eriksgata genom landet.
Ursprungligen var lagmannen således en representant för den dåvarande
»andra statsmagten», och hvem minnes ej huru högtänkt och kraftfullt denna
för 900 år sedan vid Upsala landsting uppträdde i Thorgny Lagmans person.
Denna lagmännens ställning såsom landskapsmenigheternas målsmän
försvagades emellertid efter hand allt efter som konungamagten utvidgades
och lagmännen indrogos inom kretsen af konungens förtroendeembetsmän,
och deras verksamhet inskränktes till doinareembetet inom lagsagan.
Enligt de äldsta kända traditionella bestämmelser skulle lagmännen
vara »bondesöner», men, då med lagmansembetena följde ej obetydliga in¬
komster, slog den allt mägtigare adeln dessa befattningar under sig, och i
Johan Hirs och Gustaf II Adolfs adeliga privilegier förbehöllos alla lag-
mansdömen åt ledamöter af ridderskapet och adeln. Och härmed förlorade
jemväl landskapsmenigheternas rätt att deltaga i lagstiftning och beskattning
sin betydelse, hvilken öfvertogs af Riksdagen (ehuru den af lagen erkändes
Bill. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 6 IJåft. 1
2
Motioner i Första Kammaren, N:o 17.
ända till 1719) och sjelfstyrelsen i landskapen utdog, ända tills den genom
förordningen om landsting af den 21 mars 1862 åter väcktes till lif.
Genom kongl. förordningen af den 18 april 1849 afskaffa des det gamla
vördnadsvärda lagmansnamnet, ehuru titeln ännu bäres af den siste ännu lef¬
vande lagmannen.
Nu kan det visserligen vara sant, att en benämning eller en titel be¬
tyder föga, ty det är i sjelfva verket mannen, som bär denna titel, som
adlar eller neddrager den i stoftet, samt att, om ej aktning för lagen
innebor i folkets sinnen, och domaren icke genom sin personlighet för¬
mår ingifva aktning och respekt, så vinnes den visserligen icke, om han
benämnes »lagman» eller »häradshöfding»; men i en tid, då man söker
återbörda hvad storslaget och efterföljansvärdt varit från förgångna tider,
har det antagligen förefallit mången mindre välbetänkt att afskaffa det
urgamla, vackra lagmansnamnet, hvilket i folkmedvetandet traditionelt ännu
innefattar ej allenast föreställningen om lagens majestät utan jemväl om
lagens magt att skydda och försvara den enskilde mot våld, veld och
oförrätt.
Och så länge som den för vårt land egendomliga, uråldriga, folkliga
sjelflagskipning, som innefattas i tingsnämnderna, ännu finnes qvar, borde
väl »lagmannen», själen i denna ideala organisation, icke saknas.
Jag får derför vördsamt föreslå,
att Riksdagen
måtte dels för sin del antaga följande förslag till
Lag angående förändring af underdomares å landet
benämning af häradshöfding till lagman.
§ 1. A alla ställen i ännu gällande delar af rätte¬
gångsbalken, der benämningen häradshöfding förekommer,
utbytes denna mot benämningen lagman.
J 2. I öfrigt skall om lagman gälla allt hvad i
lag eller författningar om häradshöfding stadgadt är.
dels ock i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla det täcktes Kongl. Maj:t vidtaga de* åtgärder,
som i öfrigt kunna vara erforderliga, för att titeln
häradshöfding må mot benämningen lagman utbytas.
Stockholm den 25 januari 1890.
C. Adelsköld.